Hem ljuva hem/Stadsinfarkt

Hem ljuva hem * Stadsinfarkt Vissa likheter med verkligheten kan tyvärr vara helt riktiga NÅ Etsmar

2

Kapitel 1

– Anders! Sover du?

– Nej. jag kan inte, ligger bara och ältar alla tillval och ändringar i nya villan.

– Allt är ju klart nu, replikerar Gittan.

Gittan tänkte på att hon lagt ner sin själ i ett funktionellt kök och praktiska tvättutrymmen. Självklart hade hon också styrt och ställt om inredning, färger och barnens rum. Hon tänkte, jag städar, lagar mat, snyter ungarna, för det mesta i alla fall, så det är väl inte mer än rätt att jag väljer inredning.

Anders hade minsann fått bestämma om garagets inredning.

Om 7 veckor skulle de flytta in i den nya villan strax söder om Farsta. Området var ett gammalt sommarstugeområde som successivt hade förvandlats till permanentboende.

Den sista öppna ytan bestående av gammal åkermark hade köpts in av en markexploatör som planerade att uppföra 11 friliggande villor.

Gittan som egentligen heter Birgitta kallas Heliga Birgitta på jobbet. Redan vid första nedkomsten var det nära att smeknamnet Heliga … fick stryka på foten men det var så väl inarbetat att det fick hänga kvar. Nu skulle hennes perfektionistiska ådra äntligen förverkligas i den nyköpta villan. På SöS hade hon lärt sig att ordning och reda var A och O för patienternas överlevnad. Fel medicin i fel doser fick

3 inte förekomma.

Huset skulle kunna bli klart på mindre än 2 månader sade husförsäljaren efter det att markarbetena och grundläggningen var klara. Markarbetena kan förstås strula, tillade han i något lägre röstläge men allt skulle nog ordna sig. Det förhållandevis låga priset kunde enligt försäljaren tillskrivas de rationella byggmetoderna. Stora delar av huset tillverkades på fabrik och monterades snabbt och effektivt på plats.

Till en början hade det inte varit lätt att föreställa sig hur den gamla åkern skulle kunna förvandlas till ett pittoreskt och barnvänligt villaområde. Men på broschyrerna och den animerade videon såg det verkligen inbjudande ut. Till och med en buss passerade på videon för att illustrera goda kollektiva kommunikationer. De hade blivit övertygade, i vart fall den dagen då köpekontraktet skrevs under.

Birgitta och Anders hade suttit på första parkett i sin andrahandsbostad i Hammarbyhöjden och sett utbyggnaden av Hammarby Sjöstad. Sprängningsarbetet i samband med bygget av Södra Länken hade varit påfrestande. En utbyggnad av innerstaden med spårvagn, maxade fönster och altaner kunde inte göras ljudlöst hade Anders påpekat när en del av putsen i taket ramlade ner på mattan framför TV:n.

Anders och Gittan hade också tittat på de först byggda bostadsrätterna i Hammarby Sjöstad. Den nuvarande trånga tvåan i Hammarbyhöjden som de hyrde i andra hand för 7500 kr / mån, började bli trång. De var numera fyra i familjen sen lilla Cicci kommit till världen en regnig augustikväll.

Heliga Birgitta hade naturligtvis blivit väl behandlad av sina kollegor på SöS och även denna gång fått behålla sitt smeknamn.

Gittan tyckte det var svårt att se skillnad på bostadshus och kontorsbyggnader. Hon frågade sig högt en kväll: kan man placera butiker 2 tr upp? Anders förklarade då att det var »inne» med stora fönster i bostäderna. Anders visste,

4 han arbetade på ett byggvaruhus i söderförort.

Han tyckte att lägenheterna i Hammarby Sjöstad var häftiga och närheten till innerstaden var värdefull. Söder var trots allt den restaurangtätaste stadsdelen. Gittan var mer tveksam till om den nya stenstaden var bra för Hugo och Cecilia, 4 och 1 år. Spårvagnar var visserligen ett bra miljöval men farliga fordon för ystra barn. Det kunde Anders också hålla med om, som av sin far, hört berättas om spårvagnarnas hänsynslösa framfart på 60-talet. Spåret var en mycket effektiv kollektivfil, hade pappa sagt. Det var sällan eller aldrig som den filen var blockerad av jäktade bilister som bara skulle in och snabbhandla. Mycket vatten och höga kajer utgjorde också en olycksrisk tyckte Gittan.

Enligt stadens planerare skulle det bli ett bra utbud av kommersiell service. Inte minst ifråga om butiker och matställen. Begränsade parkeringsmöjligheter framfördes som ett argument för en sundare stadsdel. Inriktningen på en god bostadsmiljö hade genomsyrat hela planeringsarbetet.

Särskilt hade planerarna fokuserat på minskad energiförbrukning. Bostadsbyggnaderna utrustades med högteknologiska värme- och ventilationssystem för att uppnå minsta möjliga energiförbrukning.

Plötsligt hade det blivit bråttom att ordna ny bostad. Dan som hade förstahandskontraktet på lyan tittade upp en kväll och berättade att fastighetsägaren skulle evakuera hela huset för stambyte. Måste man evakuera för stambyte, undrade Anders. Dan berättade då att det blir ett djävla borrande och sågande under ombyggnadstiden och att vi nog inte skulle stå ut i bullret och dammet. Dessutom var de ett hinder i en rationell ombyggnadsprocess, hela köket skulle bytas. Sen kommer hyran att höjas och då vet man ju inte om man har råd att flytta tillbaka, tillade Dan. Genom att tidigare skriva sig på adressen tillsammans med sin mormor hade Dan vid mormoderns bortgång fått överta förstahandskon-

5 traktet. Ett smart sätt att skaffa sig en hyresrätt utan pengar under bordet hade Dan sagt.

Nog hade det varit frestande att köpa en bostadsrätt i Hammarby Sjöstad. Markpriserna steg i rask takt och därmed också priset på bostadsrätter. Mycket talade ändå för att bygga ny villa. Det skulle ge en mycket större frihet att välja planlösning och inredning trodde Anders och Gittan höll med. När barnen växt upp och flyttat hemifrån skulle det bli lättare att disponera om bostaden. Barnens uppväxtmiljö talade också för villaboende. Naturen lockade.

Man hade också tittat på äldre bostadsrätter i innerstaden men kommit fram till att det skulle bli för dyrt och ej optimalt för barnen. Veckorna innan kontrakt skrevs med villaleverantören hade Anders själv varit och tittat på en häftig takvåning i närheten av Södra Latin. Upphetsande minnen hade drabbat Anders som för 12 år sedan hade en eller kanske två häftiga dejter med en tjej som bodde i en liknande lägenhet på Söder. Anders drömde sig tillbaka så starkt att han för ett ögonblick glömde bort Gittan och barnen. Så här skulle man bo tänkte han, bara 1 min från puben. Efter en kortvarig utsvävning i ungkarlslivets sötma återvände Anders till verkligheten. Skakade av sig alla nostalgiska drömmar om ett liv i sus och dus.

På väg hem till familjen hade han bestämt sig för villan på vischan. Körvägen till jobbet var bra och parkering fanns ju på arbetet, avgiftsfri. När han satt sig i sin gamla Saab 9000i och rattade hem mot Hammarbyhöjden tänkte Anders att en ny bil skulle »sitta bra» och då kommer ett garage väl till pass. Han strök sig över den kortsnaggade hjässan och mindes att det inte hade varit någon höjdare att stå ute och meka bil på Hammarbyhöjden.

På kvällen i soffan när barnen hade somnat gick Anders och Gittan igenom alla fördelar och nackdelar med villaboendet.

De ögnade igenom boendekalkylen som husförsäljaren hade

6 presenterat vid ännu en förevisning av den animerade videon. Där kunde man nästan se hur de blivande grannarna såg ut och vilka bilar de hade. I vart fall kunde man se att de var glada och att de hade kombikupébilar. En del av den närbelägna blågrönskimrande sjön skymtade förbi när kameran svepte runt i grönsakerna. Kalkylen var verkligen tilltalande. Det extremt låga ränteläget innebar i princip att boendet skulle bli gratis, rena sparbössan hade husförsäljaren sagt. Även räntorna på bottenlånen, de pengar som saknades till kontantinsatsen, var låga. Anders och Gittan hade inte så mycket kontanter men hade fått löfte om ett lån av Gittans föräldrar som bodde i Nyköping. Anders föräldrar som bodde i en hyresrätt på södermalm var mer restriktiva och ville inte bidra med pengar till boendet. De citerade Göran Persson »den som står i skuld är icke fri». Det fanns ju trots allt hyresrätter lediga även om det blev en bit utanför stan hade Anders pappa påpekat.

Anders föräldrar hade mjuknat när barnen hade hälsat på och berättat om sina nya rum i huset. Med ett tillsvidarelån från Gittans föräldrar och en förtida utbetalning på arvet från Anders föräldrar behövde bottenlånen inte bli så stora.

Kalkylen såg nu mycket gynnsam ut och i jämförelse med andrahandshyran för lyan i Hammarby. Mellanskillnaden på 7000 i kr månaden kunde de betrakta som ett rent sparande hade husförsäljaren sagt uppmuntrande. Banken hade också godkänt finansieringen men höjt ett varnande finger för räntehöjningar och fallande huspriser.

Nu började det intressanta arbetet med val av inredning och utrustning. Ganska snart visade det sig att valmöjligheterna var mer begränsade än Gittan och Anders hade föreställt sig. Att flytta innerväggar var i stort sett omöjligt utan höga kostnadstillägg. Val av ytskikt och tillval enligt husleverantörens lista gick relativt smidigt att beställa om avrop

7 gjordes i god tid. Den korta leveranstiden innebar att val av färger, tapeter och tillval måste göras redan inom ett par veckor efter underskriften av köpekontraktet.

Det blev en hektisk tid för Gittan och Anders. Äktenskapet knakade i fogarna när man inte kunde enas. Efter dagar och nätter av skratt, förtvivlan och gråt uppnåddes ett slags koncensus. Varken Gittan eller Anders var helt nöjda. I vissa stunder var de eniga om att kliva ur projektet. Inte blev det bättre en kväll när de gjorde en snabbvisit på byggplatsen.

Den såg ännu värre ut nu än när de var där första gången.

Marken såg ut som ett gyttjebad modell större. Utspridda rör och ledningar i olika färger låg som strössel på mjukglass typ choklad. I mitten stod en övergiven grävmaskin som hungrigt kastade sin blickar på det kolorerade godiset som dels var flytande dels halvdränkt i leran. En och annan sjunkande hög av sand och stenkross kunde också observeras i den brungrå massan.

Gittan utbrast i en halvkvävd snyftning – Hit kan vi inte flytta. Barnen kommer att behöva saneras från lera varje dag, sa hon och tittade särskilt på ett antal pallar med takpannor som troligtvis inte skulle hålla sig flytande i leran fram till takläggningen.

– Det blir nog bättre när det blir klart sa Anders lite överslätande och med en blick som antydde att han sett ett antal byggplatser förut.

När han började på byggvaruhuset fick han åka med som matsäck till byggplatserna Så nog visste han hur svårt det är att lasta av på rätt plats och i rätt tid.

Anders hade inte sovit särskilt bra den här natten 7 veckor före planerad inflyttning. Han tänkte på vissa tillval och frånval som Gittan och han inte var överens om. Deras egen kostnadskalkyl för tillval och förändringar från husets standardutförande var redan överskriden. Frågan om en centraldammsugare och ett extra WC tyngde nu deras förhål-

8 lande och nattsömnen blev orolig. Tiden för att meddela förändringar i huset hade löpt ut. Husproducenten hade nu tagit över ansvaret från husförsäljaren för bygget. Sena förändringar och kompletteringar kommer från och med detta skede att bli extra dyrbara, meddelade husproducenten med hänvisning till de störningar i produktionen som sena förändringar skulle innebära.

Vid frukosten sa Gittan att hon och en väninna hade besökt en heminredningsutställning. Efter 2,5 tim i färger och mönster hade Gittan, med väninnan som påskyndare, bestämt att ett flertal av valda tapeter skulle bytas ut mot lite mer trendiga dylika. Den gamla soffan och gardinerna skulle ju ändå inte klara sorteringen vid flytten. Med tillbakahållna protester accepterade Anders den nya designen på ett villkor; ett extra W C skulle installeras där A nders kunde sitta i fred med sina favoritsysslor. En kram blev deras underskrift på en snabb överenskommelse – utan kostnadskalkyl. Centraldammsugaren bordlades tillsvidare, det var dags för avfärd till arbetena och dagiset.

På väg till jobbet ringde det i Anders mobiltelefon. I andra ändan hördes en jäktad husförsäljare som med dålig hörbarhet meddelade att inflyttningen kommer att förskjutas några veckor.

– Vaddå! skrek Anders, för att göra sig hörd, vi måste flytta ut ur lyan senast den 30 november.

Uppkopplingen bröts. Anders ringde upp. Inget svar. Nu blir det problem, tänkte han samtidigt som bilen framför plötsligt bromsade häftigt. Med ett halmstrås mellanrum lyckades Anders få stopp på sin Saab. Benen skakade när han körde in på byggvaruhusets parkering. Han slet fram mobilen och ringde husförsäljaren igen.

Nu fick han svar. Markarbetena hade stött på problem.

Grundvattnet visade sig ligga högre än man räknat med.

– Vattenrörelserna mellan byggplatsen och den närbeläg-

9 na sjön försvårade arbetet avsevärt, förklarade husförsäljaren.

– Men vi har ju en avtalad tid i köpekontraktet, replikerade Anders och vi får inte bo kvar, husets skall evakueras.

– Vi ska naturligtvis göra vad vi kan för att lösa frågan svarade husförsäljaren men mark och grundarbetena är upphandlade i en särskild entreprenad som vi inte råder över.

– Men då bryter ni vår överenskommelse och inflyttningstidpunkt och då får väl ni skaffa en ersättningsbostad.

– Vi gör vad vi kan för att påskynda markarbetena. För din information vill jag upplysa om att förseningar som kan hänföras till markarbetena ansvarar inte vi för. Det står särskilt i köpeavtalet, det finstilta alltså. Ett slags force majeure om du förstår.

– Det här är ju för djävligt, skrek Anders. Vad gör vi nu?

Flyttar hem till dej?

– Vi gör vad vi kan, sa husförsäljaren, men som sagt det handlar om en annan entreprenad.

Kvällen blev tyngd av nya bekymmer. Gittan som hade planerat julen i nya villan blev rasande.

– Så här får dom inte göra, snyftade hon.

Den bortflyende julstämningen förvandlades till en annan slags stämning i Gittans huvud. Efter förklaringar av Anders om det finstilta i köpekontraktet sa Gittan: – Hoppas att husförsäljaren blir min patient någon gång, gärna när jag är på akuten.

När de gått igenom alla alternativ för ett tillfälligt boende framstod villan i Nyköping som mest realistisk. Villan var stor, men att bo med den unga barnfamiljen var för föräldrarna ingen önskedröm. Under en kort tid skulle nog gå bra, enades de om. Arbetsresorna skulle bli långa med mycket köer. Samåkning skulle inte gå. Gittans arbetstider var ju

10 inte 8–5 precis. Tåg skulle nog gå bra.

– I all bedrövelse fanns det några ljuspunkter påpekade Gittan. Vi är ju inte färdiga med förval och tillval. Nu får vi lite extra tid att bli eniga.

– Bra, jag ringer husförsäljaren imorgon och kollar hur lång förseningen blir.

Inte heller denna natt skänkte behövlig sömn. Tankarna for runt som tvätten i en torktumlare. På natten förstoras alla problem. Flytta till Nyköping kändes nästan oöverstigligt.

Visserligen fanns det en dragkrok på Saaben och Anders låg och räknade flyttlass i täckt släpvagn från Statoil. Flyttfirma skulle bli för dyrt, särskilt nu om det blir två flyttar. Vem betalar extra flyttkostnader?

Gittan i horisontalläge funderade på tapeter, textilier, julafton och det extra WC som skulle stjäla en del av klädkammaren i bottenvåningen. Dom nya tapeterna kanske inte passar till de stockholmsvita snickerierna. Gråa snickerier passar bättre, tänkte Gittan. Klockan 2 på morgonen kom ungarna upp i dubbelsängen och framförde muntligt sin önskelista inför julen.

– Det är mycket nu, mumlade Gittan och log mot sina solstrålar.

– Har ni festat igen? sa Hugo. Ni ser så trötta ut! Vi är törstiga!

– Och jag är kissnödig, tillade Cicci.

– Prata med pappa svarade Gittan och kände den där torra och beska smaken i munnen.

Om tre timmar skulle Gittan gå upp för att åka till SöS. Den sömnlösa natten har sitt pris tänkte hon och stötte till Anders som låg och räknade släpvagnar med öppna ögon.

Lika bra att gå upp, tänkte Anders.

När klockan närmade sig 7 och barnen fortfarande åt frukost ringde Anders till husförsäljaren. En telefonsvarare

11 meddelade att abonnenten inte kunde nås för tillfället men att det gick bra att lämna ett meddelande. Anders lade på luren och slog numret till husleverantören. Projektansvarig meddelade att husproduktionen inte påverkades av förseningen med markarbetena. Dom låg rätt i sin tidplan och någon ytterligare betänketid för tillval m m kunde inte ges.

– Hur skulle det se ut om vi lade den här kåken åt sidan bara för att grunden inte är färdig. Husdelarna kommer att levereras vecka 41 sa han. Förresten är väl mark och grundläggningen en egen entreprenad!? Ska ni ändra på väggar och inbyggda installationer skulle ni ha kommit in med det senast förra veckan tillade projektansvarig.

Stum och förbannad sjönk Anders ner på en köksstol.

Barnen skulle till dagis och han själv till det där Byggvaruhuset. Just nu ville han slippa att möta kunder som skulle bygga om sina lägenheter och hus. Han som hade sett fram mot att få använda sina erfarenheter och kunskaper i nya villan. Välja rätt grejor, utnyttja den rabatt som han hade som anställd på byggvaruhuset. Nu verkade allt hopplöst.

Tillvalen måste upphandlas av husleverantören. Visserligen kunde han få tillhandahålla material själv men då skulle arbetskostnaderna bli högre hade husleverantören meddelat. Läget var verkligen låst.

På vägen till dagis undrade Hugo varför pappa var så bister. Tyckte han inte om att bygga hus som han jämt hade pratat om när de lekte med lego hemma på golvet. I den stunden önskade Anders att köpeavtalet hävts. Inte ett dj-a dugg hade han fått bestämma, inte ens inflyttningsdatum.

När barnen var levererade till dagiset slet han upp mobilen och ringde husförsäljaren som meddelade att han var upptagen med kundbesök men skulle ringa upp så fort som möjligt. Tjugo minuter senare svängde Anders in på personalparkeringen och konstaterade att mobilen inte ringt.

När klockan närmade sig lunch kollade Anders mobilen.

12 Inga meddelanden. Ilskan var större än hungern. Han beslöt att åka ut till byggplatsen för att kolla läget. Framme vid den översvämmade byggplatsen var det övergivet och tyst. Stövlarna hade han glömt. Med viss möda lyckades han ta sig fram till en av bodarna där ljuset var tänt.

Just då klev en man ut på gallertrappan och frågade om han kom från kommunen. När identifieringen var klar berättade mannen med sjöstövlarna att dom väntade på gubbar och maskiner som skulle dämma avrinningen från sjön.

Innan det var klart kunde dom inte arbeta vidare. Men först skulle nån från kommunen komma och godkänna förändringarna i sjöns naturliga utlopp. Jag trodde det var du sa mannen med sjöstövlarna.

På väg tillbaka till arbetet gjorde Anders ett nytt försök att ringa husförsäljaren. Kundtrycket var tydligen stort för han kunde inte svara nu heller. Försenad klev Anders in i trähallen och blev genast förhörd av sina kollegor om hur det gick med bygget.

På Älvsjövägen var det kö. Som tur var hämtade Gittan barnen idag. Han gjorde ett nytt försök att få tag i husförsäjaren som faktiskt svarade och ursäktade sig för att han inte hunnit ringa upp ännu.

– Hur i he—vete kan ni sälja hus på mark som är en del av sjöns avlopp, skrek Anders i luren.

– Jag förstår hur du känner det just nu, men det är jättesvårt att gardera sig för såna här överraskningar.

– Överraskningar, sa Anders. En av gubbarna på byggplatsen berättade idag att det var ett stort dike som gick rakt igenom området innan dom började gräva där.

– Så ser det ut nästan överallt, sa husförsäljaren och det brukar gå bra. Den bästa marken är ju redan exploaterad.

– Borde inte du upplyst oss om eventuella förseningar innan vi skrev på köpeavtalet? kontrade Anders.

13 – Jag visste faktiskt inte hur det såg ut på just den här platsen. Som du förstår så har jag flera projekt på gång och kan inte sätta mej in i alla detaljer. Markgrabbarna brukar fixa det här och förresten är ju det en egen entreprenad.

Anders parkerade på gatan utanför lyan på Hammarbyhöjden. Han satt kvar en stund i bilen och funderade på hur lurad han blivit. Vid närmare eftertanke mindes han att de skrivit på ett särskilt avtal med markentreprenören utan att läsa alla förbehåll som entreprenören garderade sig för. I dörren mötes han av Gittan som var trött och sliten efter en dag på akuten. Anders berättade om dagens besök på byggplatsen och sina infekterade samtal med husförsäljaren.

Gittan orkade inte ta till sig alla problem.

– Vi koncentrerar oss på tillvalen, föreslog hon med ögonen nästan slutna av trötthet.

– Okey, sa han då har vi alltså dina tapeter och färger, din centraldammsugare och min extra mugg.

– Din och min, sa hon ilsket och reste sig från halvliggande till upprättsittande. Det är väl vårt hus!

– Ja ja, sa han, självklart men det är ju våra individuella önskemål som vi ska samsas om.

Nu stod hon upp och sa: – Vi tar alltihopa så jag får sova, men på ett villkor. Det utrymme som ditt wc tar av klädkammaren behövs verkligen och då vill jag att en del av garaget används till klädförvaring.

Sen gick hon mot sovrumsdörren och slank in i mörkret.

Ytterliggare en mysig hemmakväll, tänkte Anders som just nu var beredd att betala en stor summa pengar för att få bo kvar i lyan för gott. Klockan var bara strax efter sju och än återstod att lägga Hugo och Cicci. Barnen hade suttit på golvet och storögt följt dialogen mellan mamma och pappa.

Hugo funderade lite över ditt och mitt och frågade pappa: – Är TV:n ditt eller mitt ?

14 Anders funderade några sekunder och sa: – Den är våran.

– Vem bestämmer vad som är ditt eller mitt eller våran, kontrade Hugo.

– Nu är det läggdags, vi får fundera på det tills i morgon, sa Anders något konfunderad över frågan.

När Anders lagt sig bredvid sin helgonliknande hustru som sov djupt och lät lite pysigt tänkte han på ditt mitt eller vårat. Klockan 2 somnade han utan att egentligen hittat en pedagogisk förklaring till Hugo. Frågan hade i alla fall hindrat honom från att skuggboxas med husförsäljaren i sänghalmen.

Kvart över sex på morgonen låg helgonet på sidan och pyset hade upphört. Hon var tyst. Anders gick runt sängen för att kolla om hon andades. Det gjorde hon. En välförtjänt sovmorgon tillät Gittan att obekymrad ligga kvar. Kanske drömde hon om sina oprioriterade stamgäster på akuten eller sin centraldammsugare. Barnen var redan vakna och rumsterade om i köket när Anders lufsade in i det trånga badrummet. Som vanligt trampade Anders på ett blött badrumsgolv och blev påmind om byggplatsen som han besökt igår. Det borde åtminstone bli torrt inomhus i nya huset tänkte han. Från grannen ovanför strilade långsamt en soppa, förhoppningsvis kranvatten, kryddad av den läckande avloppsstammen.

Det artade sig till en tung dag. Fixa frukost. Köra barnen till dagis. Ringa husförsäljaren och husleverantören innan han kom fram till jobbet. Som vanligt svarade inte husförsäljaren så här dags på dygnet. Hos husleverantören svarade projektansvarig som genast meddelade att deras hus producerades för fullt. Så här skulle det minsann inte bli några förseningar tillade han med eftertryck.

När Anders framfört sina tillval och övriga önskemål blev det först tyst i andra änden. Därefter redogjorde projektan-

15 svarige i detalj för i vilket läge modulproduktionen befann sig i. Förändringar som innebar ingrepp i redan färdiga moduler var i stort sett omöjliga eller åtminstone djävligt dyra sa han. Standardtapeter och snickerifärger var redan upphandlade för en massa hus. Men jag ska räkna på det, sa han. Förresten, sa han, den där extra muggen medför ju också förändringar i grundläggningen och det är ju inte mitt bord. Snacka med markentreprenören.

Efter avslutat samtal sprang Anders in på byggvaruhuset och stötte genast på en morgontidig kund som ville diskutera trägolv. Anders hade svårt att koncentrera sig på kunden.

På lunchen skulle han åka ut till lervällingen och prata med platschefen om sitt wc. Det borde inte vara så svårt att dra om några ledningar tänkte han. Kunden undrade hur många slipningar som just ett specifikt (nedsatt pris) golv tålde. Anders förklarade att slitytan är ca 3,5 mm och håller säkert för ett par slipningar om det utförs av en fackman.

På väg till gyttjan med hungern skrikande i magen försökte han igen ringa husförsäljaren. En raspig röst svarade: – Lämna gärna ett meddelande så ringer jag upp så fort som möjligt sa rösten i andra ändan.

Anders lämnade ett upprört meddelande om tillval, villkor, tider och extra kostnader och bad om att få bli uppringd. Framme vid platsen för det blivande villaområdet kunde han konstatera att möte pågick. En grupp gubbar med varierande klädslar stod och gestikulerade. Strax bredvid stod en ensam kvinna iklädd för korta stövlar, grön parkasjacka samt en vit hjälm.

Anders närmade sig gruppen och stegade fram till kvinnan vars kroppsspråk avslöjade att hon just nu inte deltog i mansmötet. Han presenterade sig och hon sa att hon kom från kommunens markbyrå. Hon hette Astrid Grönstig och hade blivit kallad hit av markentreprenören.

– Det gäller ansvaret för invallningen av exploaterings-

16 området, sa hon. Ansvarsfördelningen i exploateringsavtalet innebär att exploatören ansvarar för invallningen och ev. partiell sänkning av grundvattnet förklarade hon. Enligt avtalet låg både det ekonomiska ansvaret och utförandet på exploatören. Nu diskuterade man, gubbarna i klungan, om det ingick i markentreprenörens kontrakt, sa hon lite skadeglatt.

Astrid, som till omfånget var av typen kramgod sjönk sakta men säkert djupare i leran. Anders noterade detta och föreslog att dom skulle retirera till fast mark. Möjligheter till ytterligare upplysningar fick man ju inte missa. Anders undrade: – Är husleverantören och exploatören samma man?

– Nej inte alls, sa Astrid samtidigt som hon stampade i backen för få bort leran på stövlarna. Exploatören heter Kjell Anderson med firma Ljuva Hem HB. Han har omvandlat många leråkrar till villaområden här i vår kommun sade hon sarkastiskt och inte helt utan problem.

Nu blev Anders riktigt nyfiken och ville veta allt om Ljuva Hems projekt och om Kjell Andersson var där just nu.

Astrid lovade att skicka information om Ljuva hems uppförda villaområden i kommunen. Sedan beskrev hon försiktigt, utan att titta åt den högljudande gruppen män, att Kjell var den långe mannen i den jägarliknande klädseln.

– Han är lantmätare, som jag, sa hon, fast många årskurser före mig. På teknis, ja KTH du vet, gick ryktet att han var en riktig affärsman, tillade hon i en förtrolig ton.

Gruppen gubbar började nu lösa upp sig. Kjell Anderson passerade Astrid och Anders med långa bestämda kliv. Anders sprang efter och hejdade honom innan han slunkit in i sin bil. Anders presenterade sig och undrade hur det skulle gå med grundarbetet. Kjell Anderson som inte var på prathumör hänvisade till kommunalarbetaren och nickade mot Astrid som just då fungerade som rundningsmärke för

17 springande män.

– Det är inte mitt fel att det gått snett, sa Kjell Anderson.

Snacka med markentreprenören han med gula hjälmen och en hydraulledning i handen.

– Men sa Anders du är väl huvudansvarig för det här bygget??

– Inte alls sa Kjell A och började åla in sig i bilen. Jag har uppdragit till Trivselvillor att uppföra husen och dom har i sin tur engagerat en säljare. Han jobbar visst på samma firma. Jag har inte träffat honom personligen men han lär vara duktig, alla husen är sålda. Lycka till, sa Kjell A, vred om startnyckeln och rullade iväg.

Klockan hade blivit mycket och mannen med slangen syntes inte till. Anders sa hej till Astrid som just ålade sig in i sin lilla bil. Han tackade för alla upplysningar. På väg tillbaka kom eftertankens kranka blekhet som trång mössa över hjässan. Varför hade han inte kontaktat kommunen innan de bestämde sig för villan, som uppenbarligen inkluderade naturliga möjligheter till gyttjebad på uteplatsen.

Eftermiddagen på jobbet blev inte hans bästa. Vid tretiden kom en kund in och funderade över hur man anlägger pool och om dom sålde färdiga pooler. Anders var nu nära att erbjuda kunden deras eget villaprojekt med goda badmöjligheter till en billig penning vid en snabb affär. Som tur var kunde Anders hänvisa kunden till en annan försäljare med nödiga fackkunskaper i ämnet pool.

Väl hemkommen till lyan möttes han av glada och förväntningsfulla barn som visade sina färgteckningar föreställande det nya huset och barnens rum. Gittan satt i vardagsrummet och bläddrade i IKEA-katalogen.

– Vi måste byta ganska mycket av våra gamla grejor, sa hon.

Anders visste inte hur han skulle bemöta entusiasmen från barnen och Gittan. Efter sedvanliga hälsningsceremoni-

18 er slängde sig Anders på datorn för kolla om det kommit någon e-post.

Till: Anders Burman Från: Trivselvillor.

Projekt 376695 i Huddinge Vi har beräknat kostnaderna för de av Er framförda önskemålen om tillval och ändringar: Tapeter 8 300 Färg på snickerier 7 100 Flyttning av sovrumsvägg inkl install 9 800 Tillkommande WC-rum exkl porslin o arm.

29 000 Porslin o arm m m 7 000 Centraldammsugare efterbeställd 5 000 Installationsarbete C-sug 9 500 Ingrepp i färdiga byggmoduler 13 900 Förrändringar i grundplattan för ledningar 7 900 Extra ledningar va vatten el kopplingar m m 3 900 Projekteringskostnader 12 tim x 700kr 8 400 Underentreprenörsarvode 12% på vissa poster 6 300 Summa 116 100 Moms 29 025 Totalt 145 125 Offerten gäller i 2 dagar Vi emotser er beställning inom två dagar Med vänlig hälsning Trivselvillor Projektchefen Efter inflyttningen i april 2000, 5 mån försenat, fortsatte processen med husleverantören. Vid slutbesiktningen konstaterades ett antal fel. Golvet i badrummet lutade åt fel håll.

Elektriska uttag och strömbrytare saknades på flera platser.

Golvbrunnen i garaget släppte inte ut vattnat. Trägolven

19 knakade i flera rum.

Frånluftsvärmepumpens ljudnivå var hög. Tapetskarvarna stämde inte med mönstren. Nyansen på snickerierna stämde inte alls med beställningen.

Trots att listan var lång så godkändes huset med påpekanden om justeringar varav merparten hänvisades till husleverantören och hans underentreprenörer. Vissa saker skulle utredas i särskild ordning. Besiktningsmannen och husleverantören uttalade samstämmigt att golvknarret skulle försvinna när golvet »satt sig». Beträffande värmepumpens ljudnivå så behövdes en mätning av en oberoende fackman.

Under två år sprang det folk som skulle rätta till alla fel enligt besiktningsprotokollet. Sen var det dags för garantibesiktning. Ett flertal påpekade fel hade inte åtgärdats. Vissa saker gick det inte att göra något åt, sa husleverantören, det skulle bli för dyrt. Exempelvis som att lägga ett nytt avloppsrör under garageplattan. Tydligen saknades den detaljen. Detsamma gällde golvlutningen i badrummet. Man erbjöd ekonomisk kompensation samt två ändamålsenliga vattenskrapor. Beträffande elektriska uttag och strömbrytare kunde komplettering endast göras med utanpåliggande ledningar och kontakter. Husleverantören och den för dagen utsända elektrikern förklarade att det är komplicerat att montera vp-rör i efterhand. Anders påpekade då snabbt att husleverantören ändå skulle tapetsera om.

Under de följande åren förhandlades den ekonomiska kompensationen. Inte bara för ej tillrättade fel utan för försenad inflyttning. Anders krävde ersättning för extra ordinära flyttkostnader och accepterade inte golvlutningen i badrummet. Badrumsgolvet var det enda som rättades till.

Den ekonomiska kompensationen på 34.500 kr för allt övrigt accepteras inte av Anders. Resterande förhandlingar hänsköts till husleverantörens jurist.

Nu hade Anders möjlighet att fråga juristen på sin egen

20 arbetsplats. Hon, den långa, alltid inkapslad i mörk dräkt. Kortklippt och rak som en fura och med båglösa glasögon. Vad var det nu hon hette? Hade hon tid med mej? Jo visst hade Lisbeth tid några minuter för längre tid skulle det inte ta för Lisbeth att avråda Anders att vidta rättsliga åtgärder i ärendet som hon uttryckte det. Särskilt om familjen inte var beredd att betala den egna och motpartens rättegångskostnader. Det kunde röra sig om flera hundra tusen sa hon.

– Min erfarenhet, sa hon, är att det nästan aldrig är någon privatkund som vinner ett sånt här fall. Vi bolagsjurister är för slipade för att förlora mot en svagare motpart även om bostadskonsumenten har rätt både moraliskt och i sak.

Egentligen är det för djävligt, sa hon med en lägre nästan viskande röst, samtidigt som hon sträckte sig över skrivbordet för att uppfattas som lite mer förtrolig. Nej, sa hon och reste sig, det här duger inte nu måste jag åka till en klient. Vi ses, lycka till!!!

Anders blev sittande kvar nedsjunken i besökstolen och kände sig på en betydligt lägre nivå i alla avseenden.

Efter 9 år hade en obehaglig doft börjat sprida sig i huset.

Trägolven hade tystnat men blivit en aning mörkare. Plastmattan i badrummet visade tecken på att vilja skilja sig från underlaget. Efter en besiktning av en specialist kunde konstateras att både trägolven och underliggande betongplatta hade för höga fuktvärden.

Husleverantören hade bytt namn och de anställda kunde inte hitta »projektet» i sina arkiv. Firman hade blivit uppköpt och äldre projekt hade städats undan till något arkiv om det nu finns några handlingar kvar, meddelade det nya företagets kvinnliga informationschef. Vidare sa hon att garantitiden löpt ut för länge sedan och att han borde tala med sitt försäkringsbolag. Slutligen undrade hon om han

21 tecknat den förlängda garantin för småhusbyggen.

När anmälan gjorts till respektive försäkringsbolag villa/hem och bolaget som tecknat den förlängda garantitiden, påbörjades en omfattande utredning om ansvarsfrågan.

Efter analyser av provtagningar från betongplattan, trägolv, luft mm ansågs det hälsovådligt att bo i huset. Av praktiska skäl gick det heller inte att stanna kvar i huset när golven skulle rivas ut. Merparten av bohaget fick magasineras. Cicci fick efter eget önskemål bo hos Anders föräldrar i stan. Hugo kamperade hos en kompis i Gamla Enskede.

Ciccis säng var den enda viloplats som rymdes i Gittans och Anders tillfälliga lägenhet mellan Jordbro och Nynäshamn. På sätt vis gav den här situationen mer glöd i äktenskapet. Alla måsten som villaboendet innebar kunde glömmas temporärt. Dom åkte på en solsemester helt själva och upplevde frihetens sötma. Efter 3 månader var det dags att flytta tillbaka till träsket som Anders kallade huset. Entusiasmen var inte särskilt stor. Huset hade visserligen blivit som nytt. Tidigare anmärkningar var nu tillrättade. Snickeriernas färgnyans var nu enligt önskemål. Även tapetskarvarna var mönsteranpassade. Nästan allt var utbytt. Hemkänslan ville ändå inte infinna sig. Men det var ju ändå skönt att flytta hem tyckte de.

22

Kapitel 2

Året är 2015. Motsättningarna mellan trossamfunden och bristen på olja har tärt hårt på världsfreden. De droppar som finns kvar är dyra. Danmark, Finland, Norge, Island och Sverige har bildat en egen union och deltar bara i EUs samarbete i frågor som berör fred, miljö och handel. Antalet installerade bergvärmepumpar är rekordstort. I vissa villaoch radhusområden har berget kylts ner till flera minusgrader. Pessimistiska forskare befarade början på ny istid i vissa områden.

Bostadspriserna har hissats upp och ner. År 2008 när räntan åter nådde rekordhöjder sprack fastighetsbubblan och förorsakade rejäla prisfall särskilt i storstadsområdena. Visserligen hade förmögenhetsskatten slopats och fastighetsskatten dämpats 2007 av en borgerlig majoritet och återinförts 2011 och slopats igen 2015 men räntehöjningarna hade skördart sina offer. Av svensk tillverkningsindustri finns intet kvar. Sveriges flaggskepp inom service, industri och forskning ägs till övervägande del av utländska intressenter, företrädesvis asiater.

Stockholms stad tillämpade fortfarande den gamla beprövade budgettekniken uppdelat i investeringar och drift. Beslut om investeringar klubbades fortfarande utan tillräcklig redovisning om den verkliga årskostnaden. Fördelning av

23 pengar till driften, som ofta utgjorde den större delen av årskostnaden när kapitalkostnaden minskade, behandlades årsvis där en viss summa pengar fördelades, delvis efter behov men i lika stor utsträckning efter politiskt kortsiktiga beslut.

De komplicerade och förödande konsekvenserna att överföra det ekonomiska ansvaret vid majoritetsskiftena, vanligtvis vart 4:e år »glömdes» bort tills det var dags för nästa maktskifte. Det var inte ovanligt att beslutade investeringar revs upp av nästa majoritet inte utan följdkostnader för brutna avtal. Förutom att budgeten för större projekt som regel alltid överskreds saknades långsiktiga kalkyler för den sammanlagda årskostnaden för objektets ekonomiska och verkliga livslängd.

Redan på 1990-talet utformades förbättringar av budgettekniken. Införandet av en ny budgetteknik med arbetsnamnet, Å rskostnadsbudget , skulle omfattas av finansiella kostnader, avskrivningar, reinvesteringar och alla övriga driftkostnader för varje investeringsobjekt. Summan av objektsbudgeten skulle kunna ligga som en bas för varje årsbudget där kostnader för övriga icke investeringsobjekt budgeteras. Trots att den nya budgettekniken bland annat visade en översiktsbudget som överbryggade mandatperioderna hade den vid upprepade tillfällen skjutits på framtiden då den inte hade vunnit gehör hos vare sig chefstjänstemän eller politiker.

Under det socialistiska blockets majoritetstid var det mer än nog arbete att städa upp efter den föregående majoriteten. En förändring av budgettekniken skulle ta allt för mycket resurser i anspråk och man hade ju bara fyra år på sig att visa sin duglighet för väljarna. När det borgerliga blocket satt vid makten hade man samma rädsla för att implementera något nytt. Dessutom var en av borgarnas politiska hörnstenar att sälja av så mycket som möjligt, så kallad

24 »outsourcing».

Därmed skulle investeringsbudgeten krympa högst avsevärt och då var det ju ingen idé att ändra på en beprövad teknik. Det kan heller inte uteslutas att politikerna oroade sig för att det tunga arvet av kostnader som inte kan påverkas skulle minska möjligheten att »städa upp» efter den förra majoritetens »huvudlösa» beslut. Men å andra sidan är kostnadsarvet minst lika betungande med nuvarande budgetteknik som dessutom innerhåller större överraskningar i form av oförutsedda kostnader.

Tack vare generösa föräldrar hade Gittan och Anders lyckats behålla villan. Hugo hade flyttat hemifrån och bodde ihop med några kompisar I Farsta. Han hälsade på då och då när hungern blev för stor och kläderna för skitiga. Han hade gått ut gymnasiets motortekniska linje förra året och arbetade på prov på en utombordarfirma i Älvsjö. Cicci bodde kvar hemma men lyste mest med sin frånvaro. Hon skulle bli skådespelare och gick på en privat scenskola i stan. Gittan var kvar på SöS på en mindre stressig klinik som avdelningssköterska. Anders har bytt jobb några gånger och för närvarande var han inköpare hos en större byggmästare. Villatomtens gröna del prunkade och garaget var fyllt av diverse prylar. Den nya biogasbilen fick inte rum inomhus.

Våren 2015 hade Gittan och Anders köpt en bostadsrätt i Sjöstaden. Under de senaste åren hade de åkt runt på lägenhetsvisningar. Både Gittan och Anders ville tillbaka till stan.

Barnen var utflugna och några fler var inte på gång, just nu.

Några kompisar bodde redan i Sjöstaden eller närförort och trivdes bra. Priserna på lägenheter hade gått upp och ner i ungefär samma takt som villapriserna.

Bostadsrättsföreningen hade en god ekonomi. Föreningen hade varit försiktig med utgifterna och månadsavgifterna var mycket låga vilket påverkade priset uppåt vid köpet.

25 Både Gittan och Anders tyckte att det kändes skönt att komma in till stan. Nära till allt, särskilt Södermalm med sina nöjesutbud tyckte Anders. Flera kompisar bodde också på promenadvägs avstånd. Tvärbanan och den nybyggda gångbron över Hammarbykanalen till Söder underlättade förflyttningarna. Parkering för bilen var däremot inte helt lätt. Dom hyrde en relativt dyr garageplats. Tyvärr fick inte bilarna vara ifred. Anders hade anslutit sig till ett privat väktargarde som patrullerade garagen och omgivningen.

Hans hår var fortfarande kortsnaggat och de muskulära självförtroendet saknades inte. En man i sina bästa år. Som klippt och skuren för den frivilliga kommenderingen. Gardet hade några polisanmälningar mot sig. Dom hade städat undan några »motorintresserade» ungdomar i garaget. Det visade sig vara barn till boende i bostadsrättsföreningen.

Berörda föräldrar (ej bilägare) hade verbalt försvarat sina avkommor samt gjort en polisanmälan om misshandel.

Lägenheten visade sig vara mer sliten än vid första intrycket. De sista lagren »kosmetika» hade snabbt nötts av.

Det gjorde ingenting tyckte Gittan som ändå planerade att måla, tapetsera och slipa trägolven. Månadsavgiften hade stigit sista halvåret p g a förhöjda uppvärmningskostnader.

Föreningen anlitade en utomstående energikonsult som konstaterade att verkningsgraden på värmeåtervinningen hade sjunkit märkbart. Den främsta orsaken var undermålig skötsel och eftersatt underhåll av ventilationsanläggningarna. Såväl styrutrustning som mekanik behövde åtgärdas.

Gasen i värmeväxlarna var inte längre tillåten vilket innebar att växlarna måste anpassas till nu tillåtna gaser. Visserligen sänktes värmekostnaderna men reinvesteringarna blev så höga att föreningen tvingades ta nya lån för att klara likviditeten.

Gittan och Anders hade inte räknat med så snabbt stigande månadsavgifter. Den planerade upprustningen av lägen-

26 heten fick bantas avsevärt. Gittans humör sjönk i takt med stigande månadsavgifter. Innerstadslivets guldkant blev lite naggad i kanten. Men i stort sett trivdes dom i Sjöstaden. Familjen hade utökats med en liten motorbåt.

De kunde se den från vardagsrummet. Perfekt för utflykter. Anders gillade att vara på sjön. Fiskedon fanns i båten.

En lax skulle sitta bra sa Anders när han ryckt upp fyra braxar. Gittan uppskattade inte fiskafänget lika mycket som Anders. Hon föredrog en tur till Djurgården för promenader med matsäck eller ett restaurangbesök. På sommaren när vädret medgav åkte de längre ut i skärgården. Ibland med övernattning i tält. Livet var behagligt trots att ekonomin var ansträngd. Förutom fortsatt renovering av lägenheten stod nu en större båt på önskelistan. Bilen behövde egentligen också förnyas men det fick bero tills vidare.

Hemkomna efter en vecka i Nyköping hos Gittans föräldrar fann de en större pöl på köksgolvet. Anders kunde snabbt konstatera att frysens termometer visade +7 C. Förutom vatten lämnade frysskåpet även en odör när man gläntade på dörren. Anders hoppades i det längsta att det bara var en säkring som gått. Så var inte fallet och Anders svor över frysen som bara hållit i 8 år. Förra ägaren till lägenheten hade bytt den ursprungliga frysen redan efter 7 år.

Anders drog sig till minnes att mammas och pappas frys gott och väl hade passerat 20 årsgränsen innan den blivit förpassad till soptippen. Vid samtal med en representant från fabrikanten fick Anders veta att han kunde vara glad för att frysen hållit så länge som 8 år, många packar ihop redan efter 5–6 år skrockade representanten.

Efter två års boende kom ett brev från stadens miljö- och hälsovårdskontor. Skrivelsen var adresserad till bostadsrättsföreningen och gällde grundvattnet. Kontoret meddelade att fördjupade provtagningar utförts i Sjöstad på förekommen anledning. Proven uppvisade mycket höga halter

27 av föroreningar i grundvattnet. Vid analyser konstaterades att föroreningarna kunde spåras till substanser som främst förekommer i avloppsvatten.

Bostadsrättsföreningens styrelse kallade till ett extra möte med anledning av Miljö- och hälsovårdkontorets föreläggande som sammanfattningsvis uppmanade föreningen till omedelbara kontroller och åtgärder av avloppssystemen.

Till mötet hade man inbjudit en va-konsult som studerat relationshandlingarna. Tillsammans kunde man konstatera att avloppsstammarna gick ner under källarens bottenplatta.

Konsulten befarade att eventuella läckage med stor sannolikhet kunde lokaliseras till nivån under bottenplattan. Det var ett förhållandevis stort avloppsnät som förlagts under plattan. Konsulten föreslog att en specialfirma med robotutrustning undersöker avloppet.

Anders hade suttit i styrelsen ett par år. Hårfästet var något högre och en släng av gråa hår trängde sig fram runt öronen. Lite hårstrån prydde numera hans utrymme mellan överläppen och näsan. Kanske en kompensation för det flyende hårfästet. Vid styrelsens nästkommande arbetsmöte, som avhölls var fjortonde, dag spekulerade man om hur allvarlig skadan var och hur mycket det skulle kunna kosta.

Ordföranden åtog sig att kontrollera om föreningens försäkringar möjligen skulle kunna täcka en del av kostnaderna.

Man beslutade också att ta kontakt med byggbolaget som uppförde huset och sålde bostadsrätterna. Det var visserligen snart 20 år sedan men någon jävla etik och moral borde väl ha bankats in i byggbolaget efter alla skandaler, tyckte man. För att ytterliggare ge uttryck för sin oro skramlade kassören med plåtskrinet som omslöt föreningens handkassa.

Ett par månader senare var det dags för sanningens minut. Ett möte med va-konsulten hade bokats in till en av de ordinarie arbetsmötena. Styrelsen samlades en halv timme

28 före utsatt tid med va- konsulten.

Alla presentationer genomfördes numera med ett slags dataprojicering. För att inte förlora tid med tekniskt strul testades utrustningen i god tid. Medan styrelsens egen tekniker brottades med sladdar och apparater satt ordföranden och trummade i bordet.

Rummet hade tonats ner till skymningsbelysning dekorerad med vissa spoteffekter från apparaternas skarpa ljuskällor. En laserpekare for runt i rummet som om den letade efter något att sätta tummen på. Klockan hade passerat utsatt tid med nästan 30 min när ordförande slet upp mobilen för att ringa va-konsulten. Innan numret till konsulten scrollats fram på den långsyntas mobiltelefon ringde det i densamma. Konsulten ursäktade sig och sa: – Jag tvingades lämna plats för en lyxsegelbåt vid Danvikstull som tydligen fått företräde för all korsande trafik.

Dessutom borde brovakten med tillhörande bro må bra av ett oljebyte. Just nu letar jag parkeringsplats i ett som det verkar parkeringsfritt område! Har inte föreningen en gästparkering?

Ordföranden utsåg kassören till gästparkerare med uppdrag att omhänderta konsultens bil på bästa sätt. Tio minuter senare och med assistans från robotfirman riggade konsulten upp egen presentationsutrustning. Värsta projektorn kompletterad med hi-fi ljud och medhavd superduk fyllde i stort sett hela rummet. En kort presentation av uppdraget, metoderna och analysen framfördes av konsulten.

Föreställningen kunde börja. Ett svåridentifierbart ljud sköljde genom rummet. På duken gled sakta en ubåtsliknande farkost med strålkastare fram genom brungrått vatten. Det enda som skilde scenen från andra världskrigets atlantslag var färgen på vattnet. U-Roboten presenterades av skepparen med allahanda prestanda, imponerande inköpspris samt en bild av styrmannens certifikat och firmans

29 ácrediterings-intyg.

Och nu, sa konsulten skall vi tillsammans ta en promenad på det källarbjälklag som ligger ovanför de farvatten som vi sedan skall navigera i. En bensträckare var ju lämpligt tyckte ordföranden och reste sig samtidigt som takbelysningens skarpa lysrör tändes.

Under ledning av konsulten guidades styrelsen runt i garaget, undercentraler, förråd m m. Efter konsultens översiktliga beskrivning av underliggande ledningssystem följde ett flertal frågor. Varför visste man inte exakt var alla ledningar ligger? Finns det inga ritningar som visar det?

– Jo, sa konsulten det finns systemritningar och vissa arbetsritningar men det saknas relationshandlingar som visar det verkliga läget. Vi måste använda specialinstrument som söker av bjälklaget för att fixera de exakta lägena.

Ordföranden tog nu ett steg närmare konsulten, harklade sig och sa: – Å vad är det för skillnad på arbetsritningar och relationshandlingar? Dom har väl byggt huset efter arbetsritningarna får man anta!?

Konsulten vände sig mot ordföranden med en förvånad uppsyn och svarade: – Jo jag trodde det var allmänt känt att man inte bygger exakt efter arbetsritningarna, särskilt inte när det gäller installationer.

– Jaha, jo det visste jag väl men …

Nu dök kassören upp som slutfört sitt parkeringsuppdrag. Han kom lägligt för att höra det där om »scanningen» av hela bjälklaget. Som kassör kunde han inte avstå från att fråga: – Vad kostar den här undersökningen och vad kostar fortsättningen?

– Ja du, det är svårt att svara på i nuläget men gratis är det ju inte, sa konsulten.

30 Tillbaka i mötesrummet möttes de av kaffedoft och nyupptinat bröd. En presentation i ett ej skådat format spelades upp på väggen med bilder och kommentarer. Man konstaterade misstänkta läckage i några skarvar. På flera ställen kom inte roboten fram genom röret p g a kraftiga skjuvningar. Med hänsyn till undersökningens resultat föreslog va-konsulten håltagningar i bottenplattan på vissa strategiska ställen. Avsikten var att kontrollera grundvattnet under byggnaden, samt att reparera större skador.

– Sen får vi lägga upp en åtgärdsplan, sa konsulten.

Något omtöcknad av det mörka rummet och de slabbiga bilderna kom Anders att tänka på sin pappa som nyligen genomlidit en by-pass-operation. Likheterna var påtagliga.

Förträngningar i ledningssystemet på svårtillgänglig plats.

Uppsågningen av bröstkorgen för hand kunde liknas med håltagningen i bjälklaget. Det var förstås en annan färg på vätskorna som skulle ges ett bättre flöde. I samma stund räckte kassören över bullfatet strax under hakan på Anders.

Dofter och syner blandades och stämde inte längre ihop. För ett kort ögonblick trodde Anders att han skulle spy och reste sig för att besöka en lämpligare plats för ändamålet.

Tillbaka till mötesrummet möttes Anders av att rumsbelysningen hade tänds med en styrka som kunde liknas med operationssal.

På bordet fanns dock ingen patient utan bara ett tomt bullfat och några buntar med papper. Operationstillbehören hade packats ner i väskor för transport till nästa patient . Individerna runt bordet kunde indelas i två kategorier, blekansikten som tillhörde bostadsrättsföreningens styrelse och konsulten med tekniskt bihang vars hudfärger var mer normala med en aning dragning mot friska och pigga nyanser.

– Vi har tagit med oss ett förslag till uppdragsavtal för det

31 fortsatta arbetet, sa konsul- ten.

– Så snabbt, sa ordföranden! Har ni verkligen hunnit räkna på kostnaderna?

– Nej, det här avtalet är baserat på löpande räkning.

– Vi är vana att få en offert med fast pris, briljerade ordföranden och lutade sig tillbaka i stolen så att det knakade.

– I det här fallet är det omöjligt att ta fram ett fast pris. Vi kan ta fram á-priser på specifika åtgärder. Vi skall också försöka att ta fram en budget men den blir ju som ni förstår ganska osäker med hänsyn till att vi inte vet säkert vad för skit som döljer sig under bjälklaget.

Ordföranden, som suttit några år i styrelsen var van att handla upp underhåll och skötsel på en konkurrerande marknad, hade sjunkit lite djupare än vanligt i stolen. En ny och för honom annorlunda situation hade uppstått. Den tidigare självsäkra upphandlaren satt nu med öppen mun och exponerade resterna av det färska brödet.

– Ni kan givetvis gå ut med förfrågan till andra, sa konsulten och reste sig, men jag har svårt att tro att någon kommer med fastprisanbud. Men säg så här, ta en funderare på hur ni vill hantera upphandlingen så återkommer vi till er om ett par dagar. Vi måste hasta vidare nu till nästa »problemhus». Snärjigt nu, sa han och böjde sig ner efter sina väskor.

När gästerna lämnat rummet, eskorterade av kassören, tog Anders till orda i kraft av sin erfarenhet i byggbranschen. Han om någon visste hur affärer går till. Utbud och efterfrågan sa han och gjorde sedan en paus för att avvakta eventuella kommentarer. Färgen i ansiktet på ledamöterna hade visserligen neutraliserats men ingen hade lust att yttra sig. Inte ens ordföranden vars mun numera hade slutits och signalerade att självförtroendet fått sig en törn. I samma stund kom kassören tillbaka efter utförd lotsning.

– Hörru siffernisse, sa ordföranden och kastade ögonen på

32 kassören det här är väl ditt bord!?

– Vadå? sa kassören.

– Jo, det här med pengar och affärer, vi pratar om vår ekonomi. Har du några pengar i skrinet?

– Nu tar vi det här från början, sa Anders. Vi måste skilja på bokföring, kassa, redovisning och affärsuppgörelser.

– Ja visst, men vi måste väl ha pengar för kunna handla upp tjänster, sa ordföranden och upprepade sin fråga till kassören om hur mycket kassan innehåller.

– Vi pratar om likviditet, sa kassören som nu blivit lite upphetsad.

– Och balansräkning, sköt Anders in.

Efter en lång och delvis invecklad redogörelse av kassören framgick att föreningens tillgodohavande, kassa och bankmedel på korta placeringar minus kortfristiga skulder för dagen uppgick till 74.000 kr.

– Balansen mellan löpande kostnader och intäkter var god sa kassören stolt. Vi hade inte tagit ut högre månadsavgifter än absolut nödvändigt.

– Men det måste finnas något fonderat för planerat underhåll och oförutsedda händelser? Sa Anders.

– Jo, sa kassören det finns en liten slatt. Tidigare styrelser hade varit väldigt försiktiga med underhåll och hade därför kunnat hålla månadskostnaderna nere. Kommer ni ihåg att jag föreslog en höjning av månadsavgiften vid sista årsstämman, utan framgång?

– Nu har vi flera problem att hantera konstaterade Anders. Jag tycker vi koncentrerar oss på att undersöka hur utbrett problemet med avloppet egentligen är. Tids nog får vi tillfälle att diskutera hur vi skall finansiera by-passoperationen.

– Vadå by-pass? sa alla i kör – Ursäkta sa Anders men jag blandade ihop farsans ope-

33 ration med våra tekniska problem.

Nu såg alla ut som frågetecken och han blev tvungen att dra hela liknelsen. Det visade sig vara en pedagogisk fullträff. Handsågen som används när revbenen skall forceras väckte både skräck och intresse. Liknelsen med armeringsjärnen i bottenplattan blev mycket uppskattad.

Stämningen var dock inte odelat munter. Några började försiktigt att andas djupare samtidigt som man diskret förde upp en hand mot den del av kroppen där hjärtat och presumtiva infarkter kan vara gömda. En rad kliniska frågor följde eftersom man kände till att Anders hustru arbetade i vårdsvängen. Med en läkares auktoritet förklarade Anders saker som han tidigare inte varit helt säker på. Vid det laget hade avståndet mellan friska syremolekyler ökat drastiskt.

Den tidigare mindre klädsamma blekheten kom tillbaka på alla utom på Anders som nu förvandlats till kirurg. Han beskrev hur man med ett ballongliknade artificiellt organ utvidgade de trånga sektorerna i artärerna.

När alla fyllt på det akuta behovet av syremolekyler genom en promenad i garaget återvände gruppen mot det närliggande mötesrummet.

– Låt oss återvända till verkligheten, sa ordföranden och stampade i betongbjälklaget så att det dammade. Förresten, sa han, det är djävligt dåligt städat här! med blicken riktad mot styrelsens driftlansvariga Emma.

Med en reptils hastighet replikerade Emma: – Pengarna räckte bara till att sopa garaget en gång per år.

Emma hade inte uttalat sig på hela mötet men fick nu anledning att lätta på trycket angående den snåla budgeten för husets skötsel. Alla blev stående på tröskeln till mötesrummet mer eller mindre kommenderade att lyssna på Emmas föreläsning. Det var inte bara städningen.

– Gick väl an att trampa i lite skit när ni skall ta er till era miljösvin till bilar, sa Emma. Värre är det med trapphusen

34 där man kan tro att man bor i hyresrättslägenhet i Rågsved.

– Stanna! fortsatte Emma när skocken började rinna in i mötesrummet Jag tror att det är ett lämpligt tillfälle att göra styrelsen uppmärksam på våra höga uppvärmningskostnader. Som ni vet, eller i vart fall blivit informerade om ett antal gånger, har dom stigit mer än energiindex de sista 8 åren. Å vet ni varför?

Tystnad.

– Varje år när jag begärt pengar till service och filterbyten i vår eminenta värmeväxlarcentral har ni prioriterat bort denna utgift till förmån för låga månadskostnader. Ni kan gå in nu, fortsatte hon. Jag har några kurvor att visa och det är inte min häck!

Det blev tyst och småfnittrigt i ledet in till mötesrummet.

Särskilt kassören, gav ifrån sig några kvävda skratt.

Anders bröt det diskreta sorlet genom att påminna om dagordningen och den punkt som de lämnat p g a syrebrist.

– Vi ska nog få ordning på det där med »filtarna» lilla stumpan, sa ordföranden i ett erotiskt tonläge samtidigt som han riktade sin blick några decimeter under hakan på Emma.

– Okey, sa Emma och spände ögonen i ordföranden, min punkt kommer ju senare på dagordningen och då vill jag redan nu uppmärksamma på att PowerPoint-presentation visas där uppe, sa hon och pekade mot kortväggen.

– Åter till avloppsproblemen, sa Anders och lät blicken scanna av ansiktsuttrycken i församlingen. Att i nuläget upprätta något slags förfrågningsunderlag finns det varken tid eller pengar till. Antalet aktörer inom den här speciella kompetensen är få och efterfrågan har plötsligt blivit stor. Vi kanske snarare ska vara glada för att vi var en bland dom första som upptäckte läckaget.

– Glada och glada, sa kassören som höll ett stadigt grepp i

35 plåtskrinet.

– Kan du inte släppa den där skrammelburken och tagga upp kontanthanteringen och bokföringen, åtminstone till 1998 års datatekniknivå, sa Emma som fortfarande var uppvarvad.

Kassören, tittade förgrämt på Emma, den här gången i ansiktet och sa: – Om det inte passar så kan ni skaffa er en annan kassör.

– Såja såja, sa ordföranden som var en s k BC (before computer).

Efter Emmas presentation av energikostnadernas utveckling kontra insparad service på värme- och ventilationsanläggningen satt alla ånyo med munnarna på glänt.

– Det hade jag ingen aning om, sa ordföranden som kände att han måste yttra sig först.

– Inte jag heller, sa kassören och tittade ner i bordsskivan och på kassaskrinet.

– Vet ni varför sa Emma. Inte? Ni läser ju inte handlingarna till våra möten. Att spara kortsiktigt är lätt men att spara långsiktigt är svårt. Eller hur?

Klockan blev halv åtta på kvällen innan mötet kunde avslutas. Ledamöternas magar hade började kalla på föda.

Beslut hade fattats om att gå vidare på löpande räkning med konsulten, som avvikit strax efter klockan 5, samt att kalla till ett extra arbetsmöte avseende driften. Det gick inte att bortse från föreläggandet från Miljö- och hälsovårdkontoret.

Man beslöt också att kalla till ett extra årsmöte för information till bostadsrättsinnehavarna om den akut uppkomna bristen på likvida medel.

– Det mötet blir nog inte så kul, sa ordförande som egentligen hette Olof och inte ville bli kallad Olle. Så det blev OO Arbetsmötet, som ägde rum en vecka senare, blev en dyster tillställning. Emmas fördjupade och pedagogiska dragning om driften fick alla att känna sig som förlorare. Må-

36 nadsavgiften måste i princip höjas med drygt 2000 kr.

Hur skulle detta presenteras för årsmötet undrade alla i arbetsgruppen.

– Ska vi säga som det är med driften, sa OO, då blir det ett djävla liv. Finns det ingen möjlighet att höja avgiften successivt tills vi kommer ikapp. Ungefär som ett annuitetslån. Ja, jag har det, vi tar ett lån fortsatte OO. Alla tittade på varann med något skrämt i blicken.

– Är du klar nu sa Emma? Vi måste väl för tusan ta tjuren i hornen och säga som det är.

– Låneutrymmet behövs nog till avlopps- och grundreparationerna, inflikade Anders. Du får redovisa eländet, sa han och tittade på OO, och förklara varför vi hamnat i den här situationen.

– Titta inte på mig sa ordföranden.

– Varför inte, du har alltid mundiarré på årsmötena, förlåt är snacksalig, sa Anders. Vet ni, fortsatte Anders, att människan bara har ett visst antal ord till sitt förfogande under sitt liv. Ju äldre man blir desto färre ord finns kvar.

– Ordning i klassen, sa ordföranden och såg ganska road ut. Han tänkte att Emma är nog mer inriktad på livets njutningar än hon vill avslöja. Undrar om hon har någon kille …

– Du Olle, det är nog bäst att du sparar på orden till det extra årsmötet, sa Anders.

– Varför just jag? sa OO. – Gissa, sa Emma.

– Det kan väl du ta, replikerade OO. – Det är väl du som ordförande och fördragande – än så länge, sa Emma.

– Jo, men jag kan ju alltid delegera, sa OO. – Med tanke på att dina ord snart är slut så blir väl det bäst, sa Anders. Jag kan ju redovisa problemen med avloppet och grunden, fortsatte Anders.

37 – Nej, det tar jag sa OO. – Okey, jag förstår sa Anders, det är ju förstås mindre betungande att redovisa problem som vi inte själva orsakat.

En vecka senare kom va-konsultens resultat av håltagningarna i bottenbjälklaget. Allt levererades på en CD-skiva för att arbetsgruppen skulle kunna läsa och begrunda rapporten innan konsulten föredrog densamma. Det skulle bli billigare så meddelade konsulten. Hans dyrbara tid kunde då minimeras till en koncentrerad redovisning. Åtgärdsprogrammet var inte klart pga att visa analyser på provtagningarna inte var klara. Man hade hittat ett allvarligt angrepp på cellplasten under bottenplattan. Samma upptäckt hade gjorts i grannkvarteren, meddelade konsulten.

38

Kapitel 3

På stadens miljö- och hälsovårdsförvaltning behandlade man flera händelseförlopp i Sjöstaden: 1. Den globala uppvärmningen hade höjt världshaven med ca 40 cm – grundvattnet har också successivt höjts men olika mycket. B l a hade Sjöstaden påverkats.

2. En utbredd svårartad magsjuka som härjade i området hade ett samband med grundvattenhöjningen. Efter vattenprov utfärdades badförbud i Hammarby sjö med omgivning.

3. Området hade drabbats av ett flertal mindre ledningsbrott avseende vatten och avlopp, fjärrvärme, samt el.

Smärre sättningar hade konstaterats vid reparationerna.

4. Flera husgrunder hade skador i cellplastskiktet som liknade frätskador. Cellplasten var helt enkelt upplöst på flera ställen. Även avloppsrören uppvisade yttre frätskador men inte lika omfattande som cellplasten.

En okänd mikroorganism hade påträffats i grundvattnet, tillsammans med kolibakterier. Ett intensivt och högprioriterat analysarbete hade startats. Chefen för miljökontoret Karolin Dunder beslöt på grund av omständigheterna att

39 kontakta miljörådet Gunbritt Renström (tidigare titulerad borgarråd). Dom bestämde att träffas omedelbart på ett stökigt café i närheten av miljökontoret som just nu var placerat på S:t Eriksgatan.

Sedan några år tillbaka hade Stockholms stad sålt i stort sett alla sina fastigheter. Genom försäljning av stadens tillgångar lyckades man undvika höjning av kommunalskatten i några år. Stadens policy var då att lösa lokalfrågorna med kortfristiga hyresavtal. Stadshuset hade sålts till ett ryskt fastighetsbolag för en mycket hög köpeskilling. I affären bestämdes hyran för stadens lokaler i huset för fem år framåt. Nu hade det gått 5 år och hyresförhandlingarna hade hänskjutits till hyresnämnden för prövning.

Varje fackförvaltning skulle lokaliseras till det område där förvaltningens ansvarsområde var påtagligt. Med andra ord betydde det att miljöförvaltningen lokaliserats till trafikknuten Norrtull med Karolinska institutet nästgårds. Konsekvensen för andra fackförvaltningar blev exempelvis att idrottsförvaltningen flyttat in i Stadions ombyggda torn.

Stadsbyggnadskontoret och Trafikkontoret tvingades flytta ofta för att alltid finnas i händelsernas centrum. I gengäld var återstående fackförvaltningarna ganska få och med ett allt mindre antal fast anställda.

Inne på café Natt & Dag fick Karolin sitt stambord längst inne i lokalen i en perfekt nisch för förtroliga samtal. Lokalen låg en halv trappa ner från gatan och knappt något dagsljus letade sig fram trots att det var mitt på dagen. Mobilen ringde.

– Hej det är Gun-Britt. Jag är sen. Måste passera CG. Han har visst fått reda på att vi har allvarliga problem i Sjöstaden. Hur i h-e det nu gått till. Kanske lika bra att du kilar tillbaka till ditt kontor så ringer jag så fort jag kan. Vi ses.

Samtalet bröts och Karolin reste sig sakta. Funderade över vem som informerat CG. Citypresident var Carl Gustaf

40 Hanberg kallad CG (president of the city of Stockholm) en befattning som tidigare benämndes stadsdirektör. Med hänvisning till att hans ämbete blev mer gränsöverskridande hade hans närmaste medarbetare föreslagit att titulaturen skulle internationaliseras. Hans manér hade förändrats när titeln stadsdirektör byttes mot President of Stockholm City, tänkte hon samtidigt som hon välte stolen som hon just rest sig ifrån.

Ute på S:t Eriksgatan kände Karolin att mobilen vibrerade i bröstfickan på den tajta överdelen. Hon lade alltid mobilen i den specialsydda kavajen. I handväskan som var full av allehanda nödvändigheter gick den inte att höra och framförallt inte att hitta.

Ytterligare ett skäl till den intima förvaringen är bullret utomhus.

– Hej, det är Gunbritt, släng dej i en taxi och kom till högkvarteret. CG vill prata med oss NU! Klick.

Efter sedvanlig säkerhetskontroll i Stadshusets entré nu även kompletterad med multidrogtest »hissade» Karolin till rätt våningsplan. I rummet satt förutom Gunbritt och CG även Bill & Bull. Stämningen var spänd. Bill stegade fram mot Karolin och avlastade henne från handväskan i sedvanlig ordning.

– Nu får du väl för fan ge dej, sa Karolin och höll ett stadigt tag i hängremmen. Det finns ingen bomb i väskan, möjligen lite explosiva handlingar men dom kan jag ta ut själv.

– Jag gör ju bara mitt jobb, mumlade Bill och backade – Du behöver inte spela upp hela kompetensområdet för Karolin, sa CG och tittade menande på Bill. Varsågoda och sitt.

Bill & Bull var den nya generationens borgarrådssekreterare och titulerades BB-gard, vilket är en förkortning på Brain- and Body Gard. Förutom en totalt opolitisk hållning med absolut lojalitet till sin uppdragsgivare, oavsett parti, hade

41 de genomgått en avancerad säkerhetsutbildning med kurser från försvaret, journalisthögskola, KTH (informations- och kommunikationsteknik) m m. Man kan säga att dom fungerade som robotar. Social kompetens saknades inte även om sekretessen medförde att skitsnack förekom sparsamt. Inte så kul att fika med, men det hade dom ändå inte tid med.

BB-garden placerade sig som vanligt på särskilda stolar en bit från det runda sammanträdesbordet. Bill & Bulls verkliga namn var Ingemar Zen och Ulrika Svedenborg.

– Välkomna mina damer sa CG. Varsågoda, sa han, svepte med handen över en bricka med bordsvatten, glas, muggar, termos m m. Vi måste ju ha något och skölja ner den här byken med. Ja jag antar att ni vet varför ni är här?

Förstående nickar från Karolin och Gunbritt samt diskreta ögonbrynsrörelser hos Bill & Bull.

– Djävligt känsligt läge det här sa CG och kastade upp en välfylld mapp på bordet. Här sa han, lade handen på mappen, är skrivelser från ett flertal fastighetsägare i Sjöstaden.

Man klagar på ständiga avbrott i försörjningen av vatten o avlopp, fjärrvärme, el, telekommunikation och så vidare.

Formellt är det inte vårt ansvarsområde eftersom varje del ägs och drivs av andra bolag. Men vi kommer inte undan ett övergripande ansvar. Vi vet ännu inte säkert vad som orsakat avbrotten men markkontorets geotekniska avdelning undersöker nu området. Jag vet att det här inte är ert bord men om jag förstått rätt så har ni, ursäkta jag menar vi, problem med hälsan och miljön i området. Hur är det med analyserna Karolin?

– Dom pågår för fullt. Det vi vet hittills är oroande. Folk mår inte bra. Vi har inte lyckats ringa in kolibakterien och dess ev samband med mikroorganismen. Vi vet att det finns mikroorganismer som bryter ner eller populärt uttryckt äter olja. Forskningen kring mikroorganismers beteenden pågår

42 intensivt på ett internationellt plan. Vi har ännu inte fått några rapporter om den också ger sig på petroleumprodukter. Just nu verkar det som om verkligheten ligger före forskningen.

Förtroligt och lutande sig över bordet säger CG: – VI får inte måla fan på väggen nu. Folk kommer att överreagera, särskilt dom som bor i området. Priserna på bostäder kommer säkert att dyka hur vi än gör just nu. Men jag tänker närmast på den överbelastning som akutmottagningarna kommer att utsättas för. Visserligen är det heller inte vår bår, ha, ha, vårt bord menar jag. Men ni vet ju hur man reagerar, simulanter som tycker att det är bättre att uppsöka vården i preventivt syfte bara för att magen knorrar o s v.

– Jag har redan nu fått rapporter om ett väsentligt ökat tryck på akutmottagningarna påpekar Gunbritt. Jag har inte förvarnat Vårdadministration AB. Vad gör vi? I värsta fall kan det akuta behovet av vård öka dramatiskt. Jag tycker faktiskt att vi bör göra en försiktig varning. Men hur skall vi formulera den CG? – Vi får fundera på det Gunbritt. Du kan väl skissa på några förslag, men ta inte i mer än nödvändigt då kommer a’conto fakturorna direkt för extraordinära kostnader för beredskap. I bästa fall neutraliserar vi den här soppan utan att dra på oss onödiga kostnader för sjukvård, eller hur Karolin?

På Norsk Inverter and Water, tekniska filialen i Stockholm, satt ett gäng ledningstekniker och diskuterade gassecurity. Norsk Inverter and Water NIW hade under de senaste åren köpt upp ett stort antal va-anläggningar i Danmark, Finland och Sverige. Gasproduktion via avloppsrening hade vuxit och nätet byggts ut till ett flertal tankställen för fordon i Stockholmsregionen. NIW hade för 7 år sedan köpt Stockholm Vatten som tidigare var huvudman för stadens och

43 vissa av grannkommunernas va-försörjning.

Oron över avbrotten på ledningsnätet och risken för skador på gasnätet i Sjöstaden var anledningen till dagens möte. Man konstaterade att skadorna hittills gått att reparera relativt smidigt. Avbrotten var ändå irriterande och kostsamma för NIW. Gasledningarna var hittills förskonade. Det berodde i första hand på att ledningarna var av ny mjuk sort som tålde sättningar bättre än de gamla hårda stålrören.

Dessutom var de nya ledningarna inkapslade i ett armerat ytterhölje som skydd för mekaniska skador.

– Men, sa Jesper Andreason, det finns ju hållbarhetsgränser även för dessa »sega ormen» som dom populärt kallades av teknikerna. Utmattningsförsöken visade att ledningen kunde böjas med en viss vinkel och radie 1000 ggr utan att uppvisa läckage. Något direkt test på hållfastheten vid skjuvning hade inte genomförts tillade han. Vi bör under rådande omständigheter uppdatera vår beredskapsplan, fortsatte Jesper Andreason. Vi skall också ha ett möte med Stockholm markkontor om ansvarsfrågan. Det är ju inte rimligt att vi ska stå för kostnaderna för ledningsbrott som beror på onormala sättningar i marken. Även ersättningsanspråken från våra kunder bör vidareföras till markkontoret.

På mötet nämndes även RyssGas stora ledning som kom i undervattensläge via Danvikstull och dockade NIWs gasnät i Sjöstaden. Merparten av gas kom numera från öster. Men, som man konstaterade; Ryssarna får väl ta ansvar för sin ledning.

44

Kapitel 4

När Anders tankfullt gick ner för trapporna till Bostadsrättsföreningens möteslokal funderade han på om det fanns något positivt att ta upp på mötet. Han visste att ont om kul skulle det bli på det extra årsmötet i bostadsrättföreningen. I ett försök att välja det minst negativa som första punkt möttes han av en dörr som öppnades ovanligt snabbt. Med en snabb undanmanöver lyckades Anders undvika en frontalkollision.

– Oj, det kunde ha gått illa det där sa en kvinna med ett piggt ansikte och håret fladdrande av fartvinden och korsdraget i dörröppningen.

– De va inte så farligt, sa Anders samtidigt som dörren gick igen med en smäll.

Halvväggs nerför trappan vände sprintern på huvudet och avslöjade sin identitet.

– Rut! sa Anders, du kommer väl på mötet?

– Visst jag ska bara …

Rösten ekade bort och Rut var utom synhåll på några sekunder. Mötet var ju visserligen inte förrän om en dryg halvtimma tänkte Anders så hon hinner väl hämta barnen, handla och laga mat före mötet. En kandidat till styrelsen?

Nej hon har för många järn i elden. Men konstigt nog brukar såna människor ha hög kapacitet. Visst ja, vad var nu det minst negativa att börja dagens möte med när alla formalite-

45 terna var avklarade? Trots allt var det nog problemen under grundplattan även om det verkar bli en dyrbar affär.

Föreningen hade ju inte varit med när huset byggdes och kunde därför inte lastas för byggfel. Det eftersatta underhållet på ventilations- och värmesystemet var mer känsligt.

Föreningens iver att minimera utgifterna hade nu medfört betydligt högre energiförbrukning än den beräknade åtgången. Tyvärr hade detta pågått i flera år men dolts av fortsatt låga månadsavgifter. Det finns inget samband mellan bedrövelserna, vad jag vet tänkte han. Vi börjar med det eftersatta underhållet i alla fall så vi får det undanstökat tänkte Anders. Det blir ju ändå omsättning på styrelseledamöterna. OO som ordförande Olof kallades får välja mellan pest eller kolera bestämde han och låste upp dörren till möteslokalen.

När klockan hade passerat sju med fem minuter hade 16 av husets 20 hyresgäster kommit. Kaffet och det nytinade brödet spred en inbjudande doft i lokalen. In klev nu OO som genast stegade fram till Anders och frågade efter dagordningen. OO hade varit bortrest så de hade inte hunnit diskutera innehållet och dispositionen. Anders presenterade taktiken och upplägget. OO kontrade med att uppdra till Anders att föredra punkten om det eftersatta underhållet.

– Aldrig, sa Anders, jag bodde ju inte ens här när snålheten började bedra visheten. Du har ju bott här i över 10 år, sa Anders, så ingen här är väl bättre lämpad att beskriva bakgrunden till den situation vi nu har hamnat i.

– Emma får ta det sa OO. – Hon har ju bara varit med i fyra år och faktiskt varit den som påpekat bristerna i driften sa Anders. Du är faktiskt, än så länge, ytterst ansvarig mot medlemmarna, fortsatte Anders.

– Okey okey, suckade OO, men Emma får föredra siffrorna så får väl jag ta skiten.

46 – Bra, sa Anders jag tar problemet med avloppet och allt annat hokus pokus under grundplattan. Nu börjar vi.

Ordföranden OO hälsade välkomna och föreslog att de skulle stärka sig med en kopp kaffe innan de gav sig på dagens ärenden. Flera hade redan försett sig med kaffe och nickade jakande med bröd i munnen. Efter den obligatoriska genomgången av formaliteterna anlände ytterligare två medlemmar. Nu fattades bara två.

– Rut kommer nog också, sa Anders.

Klockan närmade sig nu halv åtta.

– Vi får nog fortsätta nu, sa OO och harklade sig. Det har fallit på min lott att redovisa problemen med driften. Som ni vet har vi haft en mycket låg månadsavgift under många år.

För att vara korrekt, sedan första inflyttningen för 16 år sedan. Vi har alltså sparat mycket pengar. Tyvärr har vi inte varit uppmärksamma på drift och underhållsplanerna. När jag tillträdde för sju år sedan gjordes nog inget överlämnande av dessa handlingar. Vi har därför försummat att sköta våra tekniska anläggningar. Men det är ju många som inte lämnar in sin bil på service och dom går ju bra ändå, eller hur? Emma vill du vara vänlig och redogöra för dagsläget.

Emma startade sin laptop med tillhörande projektor och sa samtidigt: – Jag vill gärna göra klart att det ni nu kommer att få se har styrelsen fått redovisat mer eller mindre vid varje arbetsmöte, i vart fall sen jag åtog mig det tekniska ansvarsområdet för fyra år sedan. Rätta mej om jag har fel, fortsatte hon och tittade på OO och kassören.

Med mun full av bröd flyttade kassören sin blick från Emmas byst ner till bordsskivan. En elegant presentation uppenbarade sig på väggen och Emma påbörjade sin föredragning. Hon sa att även lösryckta siffror från tiden före hennes tillträde hade bearbetats och lagts in som jämförelsematerial.

47 Presentationen var mycket bra men siffrorna oroade.

Flera medlemmar frågade hur det kunnat gå så här illa. Varför hade dom inte fått veta.

– Det verkar som månadsavgifterna behöver fördubblas och det har jag inte råd med, inflikade medlem nr 9.

Flera huvuden vände sig nu mot OO med blickar som bad om en förklaring. OO halade upp sig från halvliggande till sittande i stolen och sa: – Vi har varit lite slarviga men vi har ändå kunnat glädja oss åt dom hittills extremt låga avgifterna. Om ni sparat överskottet i någon klok investering ex.vis i en fond så kanske …

Nu avbröt Karlstam med ett knytnävsslag i bordet och skrek: – För djävulen …

Samtidigt slocknade allt i rummet utom de stämningsfulla värmeljusen som spred ett milt ljus.

48

Kapitel 5

Några kvarter längre bort sitter som vanligt Torbjörn Boberg framför TVn strax före åtta på onsdagskvällen. Han tittar förstrött på TVn för att informera sig om alla olyckor, knivöverfall, våldtäkter samt skandalreportages om politiker som försnillat allmänna medel. Samma nyheter som igår, tänker han. När det spända läget i mellanöstern rapporterades, blickar hans högra öga ner mot den hemgjorda pyttipannan som står på en bricka bredvid. Vid första tuggan får smaklökarna närkontakt med gullöken och tomatketchupen. Sen sköljer han ner med en klunk 3,5 Norrlands på burk. På TV:n visa en sekvens på ett granatanfall av rättstrogna mot andra rättstrognas hem i mellanöstern. Torbjörn Boberg tvingas nu fästa båda ögonen på TV:n eftersom upplevelsen förstärks av att hans fåtölj skakar kraftigt. Vibrationerna kan omöjligen komma från TV:n, tänker han samtidigt som han reser sig och går fram till fönstret. Han tror inte sina ögon. Fönstret verkar ha omvandlats till en storbildsskärm som visar Terminator 2.

Ledningsstolpar faller som »plock-i-pinn» samtidigt som kortslutande ledningar tänder blixtar. Ljudet från sprickande asfalt, demolerade spår och starka ljussken upplevs som ett åskväder. Marken rämnar. Hela gatan med spårvägsräls har rest sig minst en halv meter över anslutande gatumark likt en ubåt som stiger upp till ytan. Torbjörn backar från fönstret

49 och upptäcker med fasa att lägenheten är mörk. Inte ens TVn fungerar. Tankarna svindlar. Drömmer jag? Hur mycket har jag druckit? Han orienterar sig med svårighet till ytterdörren. Det ska finnas en ficklampa i byrån. Men vilken låda.

Efter lite rotande hittar han den. Känns som att vinna på lotteri. Måtte den fungera. Ett tryck på knappen och den lyser men lika svagt som en tändsticka.

Det kanske lyser i trapphuset, tänker han och försöker öppna ytterdörren. Det tar hastigt stopp. Säkerhetskedjan hindrar dörren att öppnas mer än en dryg decimeter.

Svärande fumlar han efter spärren. Samtidigt som han upptäcker att det är svart som i ett sotararsel i trapphuset. Så brukade hans pappa säga när han skulle beskriva det svartaste svart. Efter en stunds lirkande var säkerhetskedjan loss. Dörren åker upp med en smäll mot väggen. I bara farten tar han ett par kliv ut. Han hör ett dämpat skrik på hjälp.

Den kvinnliga rösten kvider: jag kommer inte ut, hjälp.

– Var är du, ropar han?

– Här!

– Jag hör dej, svarar han och tänker, vad ska jag göra, ringa 112 förstås.

Rösten kom från hissen tvärs över trapphallen. In i lägenheten igen. Telefonen var död. Var har jag lagt mobilen?

Helvete, ingen aning. Vanligtvis brukar han ringa till mobilen och lyssna sig fram till gömstället. Glöm det. Kavajfickan, sovrumsstolen under smutstvätten nej var var jag sist.?

Framför TVn? I det svaga ficklampsskenet kunde han skönja ett antal dosor. Fjärrkontroller, trådlös telefon och kanske mobiltelefonen. Ett snabbt grep om den minsta dosan. Fullträff. Han fumlade upp locket och slog 112. I andra ändan hörs en tunn sprakande röst: Nätet upptaget, försök senare.

Jag måste ut tänkte han och stoppade mobilen i fickan.

Nycklar, plånbok och bilnycklar fanns lyckligtvis i jackfickan. A lltid redo principen tänkte han lite stolt. Hittills hade

50 den bara använts vid utryckning till några av hans väninnor som ringde när kroppsvätskorna kallade på manligt sällskap.

Efter fem trapplöp i snigelfart var han nere i entréplanet.

Kvinnans röst på hjälp hördes varje gång han passerade en hissdörr. På vägen ner anslöt flera hyresgäster. Förvirrade och skräckslagna undrade man vad som hänt. En liten gråtande flicka ryckte Torbjörn i ärmen och sa: – Mamma är borta. Hon skulle bara ner i tvättstugan och när jag ringde på mobilen sa hon att hon var på väg upp, snyftade flickan.

I den allmänna förvirringen var det ingen som riktigt lyssnade på henne. Alla var chockade och klarade bara att ta hand om sig själva och anhöriga. Torbjörn tog flickans hand medan han funderade på vad som borde göras.

– Det går inte att komma ut, skrek någon.

Torbjörn tittade på entrédörren och såg med förskräckelse att marken utanför hade rest sig mer än en halvmeter. Dörren som gick utåt var spärrad av marksten och grus och gick inte att rubba.

Kapitel 6

51 Under årtionden hade stadens infrastruktur sålts ut till privata bolag, Någon egentlig huvudman för gatan och dess undre värld fanns inte. På ledningsägarnas driftfilialer hade larmet just kommit in som avbrott/sabotage på larmkommunikation. Vakthavande jouroperatör på Norsk Inverter and Water (NIW) noterade först felindikationen som prioritet 2. När strömavbrottet någon sekund senare drabbade driftcentralen uppstod en viss förvirring. Var det ett tillfälligt elavbrott? I så fall kunde det vara förklaringen på felindikationen. Driftcentralen var insprängd i bergskroppen under Henriksdalsringen. Endast några rum hade fönster mot väster. I pausrummet satt lokalvårdare Reine Hallgren kallad »Hallen» och drack en kopp the efter avklarat arbete. Han blickade ut över Sjöstaden och mot Globen som för tillfället var illuminerat som jordklotet. Kampanjen Rädda Klotet var inne på sitt 9 år.

Storstadsinnevånarna hade haft svårt att ändra livsstil. Å andra sidan gick det ganska trögt i den f d tredje världen också. Efter sina arbetspass brukade Hallen studera bildspelet på Globen som uppdaterades varje dag. Där kunde han bl a avläsa förändringar i atmosfären och biosfären Temperaturer på land och till havs, polernas storlek, havsnivån, antalet återstående djurarter samt hur mycket råolja som beräknades finnas kvar att prospektera.

Plötsligt framträdde ett annat ljusfenomen närmare. Hallen blev vittne till gatubävningen på Båtbyggargatan. Det var i första hand ljusspelet som förorsakades av kortslutningar på spårvagnens luftledningar som tog hans uppmärksamhet. Först trodde han att det var något slags fyrverkeri men blev snabbt varse att all belysning slocknade även på Globen. Han hade ställt sig upp och tittade paralyserad på det mörka skådespelet. Vad händer tänkte han och upptäckte att även rummet som han stod i var mörkt. Han stod som fastfrusen. Under en minut varade mörkret runt

52 Hallen, sedan kom belys- ningen tillbaka i rummet men inte på Globen. Reservkraften i driftcentralen hade startat. Han vände sig om och gick i rask takt till kontrollrummet öppnade dörren utan att knacka och sa: – Det är helt svart därute och det blixtrar i Sjöstaden.

– Jag förstår, sa jourhavande eftertänksamt, det förklarar larmet. Strömmen kommer nog snart tillbaka.

– Blixtarna var väldigt konstiga, underströk Hallen!!

– Mmm, det kan vara åska, men det är ju inte så vanligt så här års. Jag ringer och kollar med ESI. Jourhavande fick ingen kopplingston. Han slet av sig sitt »headset» och greppade istället mobilen, slog kortnumret till ESI. Inga signaler gick fram.

– Har du kollat om din mobil fungerar? frågar jouren. Om vi har tur så har du en annan operatör som kanske fungerar.

Jag går till pausrummet och kollar hur det ser ut i Sjöstaden.

– Jag har ingen mobiltelefon. Jag drar nu, sa Hallen och gick mot dörren.

På övriga berörda driftfilialer blev man också medveten om avbrottet. Larmet om att elförsörjningen avbrutits hade, trots att den egna elförsörjningen slagits ut några sekunder senare, kommit fram. Driftfilialer som tillfälligt hade ambulerande tekniker inne på kontoret kunde genast med muntliga arbetsorder dirigera ut folk. Avbrottet i telekommunikationen gjorde det omöjligt nå flertalet av tjänstgörande personal.

Frågetecknen var många. Vad hade egentligen hänt? Hur stor var skadan? Var finns relationshandlingarna över berört område? Kan vi koppla om? Vem är ansvarig för avbrottet? Skall friläggningen av ledningarna dvs schakten samordnas med andra bolag? Det blev lite rörigt minst sagt.

Det gällde nu att inhämta information om platsen för haveriet. Ett flertal frågeställningar vevades runt på alla driftfi-

53 lialer. Har vi mycket ledningar där?

Vilka resurser måste vi kalla på? Hur får vi kontakt med ESI? På samtliga driftfilialer d v s NIV (Norsk Inverter & Water), Stokab, TeliaSonera och 7 andra teleoperatörer, Fortum och 3 andra fjärrvärmeleverantörer och RyssGas beslöt man att skicka tillgänglig personal till Sjöstaden. Att det fanns tre fjärrvärmeleverantörer och ett nät berodde på ett utslag i konkurrensdomstolen. Sålunda producerades fjärrvärme i 4 olika privatägda bolag som levererade till nätet.

Utgående effekt och mängd hetvatten mättes hos varje leverantör. Genom denna mångfald kunde man även konkurrensutsätta utbudet av fjärrvärme på samma sätt som vid köp av el. Staten hade visserligen tvingats inrätta en ny tillsynsmyndighet för att kontrollera utsläppen. Den politiska majoriteten värnade hårt om att få behålla medborgarnas möjligheter att »fritt» välja värmeleverantör. Med företagsekonomisk drivkraft drevs produktionen på gränsen och ofta över gränsen för tillåtna utsläpp. Ett av verken eldade med brunkol som inhandlats till ett fördelaktigt pris från Tyskland via Vattenfall. Tidsbegränsade dispenser medgavs ofta för att inte äventyra värmeproduktionen särskilt under den kalla årstiden. »Konkurrensen» mellan fjärrvärmeleverantörer ansågs ändå vara stenhård. Mellan 5 och 10 % av omsättningen avsattes för marknadsföring.

54

Kapitel 7

Den brandklassade ståldörren till möteslokalen gick inte att öppna. Dessvärre gick dörren inåt vilket upptäcktes efter ett par brutala anfall från OO med axeln före. Nu försökte Anders dra i handtaget men utan minsta resultat. Dörren hade fastnat. Anders som arbetade hos en byggentreprenör svor högt. Han drog sig till minnes vissa säkerhetsbestämmelser för utrymning. Visst var det så att alla utrymningsvägar skall ha utåtgående dörrar. Jo tame fan, visst är det så. Från garaget skall alla dörrar för gångtrafik gå utåt. Det gör dom ju här också till trapphusen och gatan tänkte han. Typiskt tänkte han, dom har monterat den här dörren som utrymningsväg från garaget. Det borde ju upptäckts av platschefen eller besiktningsmannen.

– Är det en jordbävning, undrade kassören, och fumlade med sin mobiltelefon samtidigt som han vandrade runt i rummet.

Han visste att mottagningen var svag men att det faktiskt hade gått att ringa härifrån. I vart fall hade mobilen ringt då och då när dom suttit i möte.

– Det kan vara skillnad på mottagningen beroende på vilken operatör man har, sa Emma.

Alla plockade fram sina mobiltelefoner och försökte få signal.

55 – Jag har kommit fram på 112, skrek Kassören, stående på en stol.

Sedan blev det tyst några sekunder. Kassören klev ner från stolen och satte sig uppgivet på stolen och sa hånfullt härmande: – N ätet upptaget försök senare.

– Samma svar här, sa OO och kramade sin mobil med vänster hand som om han försökte strypa en mus.

– Vad gör vi nu, sa medlem 21.

– Vi bankar utav helvete på dörren så kanske någon hör oss sa Anders. Någon måste väl försöka få ut sin bil från garaget. Det finns ju en nödöppnare som löser portarna från elmotorn.

– Och vem tror du vet var nödöppnaren sitter, sa Emma.

Dessutom är ju alla här utom Rut och Sven Arne.

– Det är kört, vi kommer att dö här, misströstade kassören.

Efter flera försök med mobilerna tvingades man konstatera att mobilnätet var överlastat eller till och med skadat.

Bankandet på plåtdörren hade bara fått till följd att alla hade ont i huvudet. Endast ett värmeljus var nu tänt och en viss syrebrist hade uppstått.

– Det börjar bli kallt om fötterna, sa OO och höll om sin högra axel som ömmade efter utbrytningsförsöket.

– Jag tycker det känns fuktigt, sa Emma och lyfte upp högerfoten och placerade den på bordet.

– Du är ju blöt sa Anders som satt intill Emma.

Nu lyfte alla fötter upp för fuktkontroll. Det droppade från flera skor och nu upptäckte man att vatten hade börjat stiga på golvet några millimeter. Den vackra mattan som låg under bordet, skänkt av förre styrelseordföranden, började kännas som en svamp. En odör började sprida sig i rummet.

Först trodde Emma att det var OOs dåliga hygien som var roten till det onda. Anders reste sig och gick fram till den

56 avloppsbrunn som låg i ena hörnan av rummet och tvingades konstatera att det var avloppsvatten som flödade upp ur brunnen.

– Vi måste få stopp på det här sa han annars blir vi kanske dränkta, sa Anders. Vi drar fram mattan och viker ihop den till ett paket och lägger ovanpå brunnen.

– Ska vi inte stoppa ner nåt i vattenlåset först!? Sa Emma.

– Bra, vi måste offra ett klädesplagg. Någon frivillig eller ska vi spela klädpoker om saken, kontrade Anders.

Karlstam slet av sig tröjan som han svärmor stickat för femton år sedan och räckte den till Anders.

– Jag mår illa, sa OO. – Ja också sa kassören.

– Det gör vi allihop men nu måste vi skärpa oss sa Anders. Tröjan är för stor, finns det ingen som har något mindre tygstycke? Vattenlåset i avloppsbrunnen är inte större än så här sa Anders och formade en oval figur med händerna.

– Vi samlar ihop några strumpor för dom gör ju ingen nytta längre, föreslog Emma.

Karlstam kavlade kvickt av sina sportstrumpor storlek 44 och räckte dem till Anders. Samtidigt hade Stina 50+ börjat åla av sig strumpbyxorna med en viss finess. Stämningen blev under några sekunder lite mer uppsluppen. Karlstams strumpor räckte att täppa till vattenlåset med. Något besviken lade Stina sina erotikdödare på bordet bredvid kassören som rodnade djupt.

– Nu måste vi få på mattan snabbt och sedan något tungt att ställa ovan på, sa Anders.

Emma lyfte fram 3 st. telefonkataloger anno 2007.

– Så kom dom till nytta efter många år som dammsamlare, sa OO som nu repat lite mod.

– Var det inte 2007 som du tillträdde? sa Emma och tittade på OO. – Fortsätt och banka på dörren för fan, sa Anders. Om vi

57 har tur så kommer Rut. Hon kommer ju alltid för sent men hon brukar komma. Just nu är hon kanske vårt enda hopp.

Det blev knäpptyst och rädslan lyste i församlingens ansikten.

– Jag behöver gå på toa, sa Stina och lade benen i kors.

– Okey sa Anders, toaletten ligger ute i korridoren som förbinder trapphuset med garaget, så glöm det. Vi får försöka hålla oss ett tag. Förresten, vilka har anhöriga hemma i bostaden just nu? Gittan arbetar natt och ungarna är hos … visst fan dom har ju flyttat hemifrån.

Efter en stunds tystnad konstaterade man att kassören, Karlstam, Stina och Emma var s k enpersonshushåll. Kassören och Stina var ungkarl resp. ungmö. Karlstam var änkeman och Emmas pojkvän pluggade och bodde i Uppsala.

Anders fru, Heliga Birgitta, jobbade natt på SöS och OOs familj var på Teneriffa. Medlem nummer 21 var pensionär och hans fru satt säkert förvirrad av mörkläggningen och hoppades säkert att mannen skulle återvända till bostaden snarast. Hon skulle knappast ta sig ner till den mörka källaren för att leta reda på sin man. I bästa fall skulle hon ta sig ut på gatan för att söka hjälp. Men hon visste inte exakt var möteslokalen låg. Vanligtvis brukade mötena vara avslutade vid halvelva och nu var klockan bara halv tio. Det enda hoppet var Rut som ännu inte anlänt till mötet. Troligtvis satt hon fast någonstans mellan Sickla och Sjöstaden med barn och matkassar.

Avloppsvattnet på golvet hade slutat stiga men det luktade fortfarande mycket illa. Emma hade räknat ut att de inte skulle dö av syrebrist under det närmaste dygnet. Ståldörren var trots sitt fastklämda läge inte helt tät och en viss luftcirkulation hade hon känt genom ett svagt drag vid dörren och frånluftsventilen. Om vi har tur har garagedörren stannat i öppet läge, tänkte hon.

58

Kapitel 8

Sverker Jansson, sitter hemma framför datorn fördjupad i en teknisk utmaning för civilingenjörer. Han planerar att installera en energispardator för att optimera energiförbrukningen i villan. I sin yrkesutövning är Sverker chef vid stadens enhet för samordning av infrastrukturen (ESI). Enheten inrättades sedan i stort sett alla stadens ledningsnät, tunnlar m m sålts ut till privata bolag. Ett flertal med säte utomlands.

Mobiltelefonen ringer och Sverker svarar först efter allt för många signaler. Roffes nuna lyser upp telefonens display, med en bild som togs vid en firmafest för två år sedan.

Jourhavande driftchef Rolf Skooghs stämma ljuder ovanligt högt i mobilen: – Hej, Roffe här, nu är det kört. Vi har fått in larm läge skarpt från område Hammarbyhöjden, Sjöstaden, Sickla m m.

– Precisera, säger Sverker samtidigt som han kopplar upp ESI på datorn.

– Alla system har kopplats ur automatiskt! Jag är på väg dit. Föresten verkar 112 ha fått en Burn Out. – Jag är på väg. Flera av primärledningarna går igenom Sjöstaden, sa Sverker, så jag åker dit direkt Roffe, du stannar på driftkontoret och analyserar redundans-kapaciteten. Kol-

59 la med ledningsägarna. Vi hörs på mobilen. Håll mej underrättad!

Efter en kort förklaring till familjen om det akuta läget sitter Sverker bakom ratten i sin bil med GPS-navigatorn inställd på Sjöstaden. Han fiskade upp en saftblandare med gult roterande sken. Med armen genom den nedhissade sidorutan förde han den gula saftblandaren mot taket. Med ett klick fastnade saftblandaren på takplåten. Han tryckte på gasen och blinkade med helljuset för att få fri väg. Det vore förstås mycket bättre om det varit blåljus istället för den här servicebilsflamman, tänkte han. Men han var ju bara operativt samordnande och kunde knappast göra några tekniska insatser på plats konstaterade han. Köerna på Nynäsvägen norrut var ovanligt långa för att vara på kvällen. När han närmade sig Gullmarsplan och skulle välja högerfil var kön i den filen längst och stillastående. Självklart tänkte han det går naturligtvis trögt förbi Hammarby Industriområde. I samma stund slocknade vägbelysningen och infarten till Södra länken visade rött sken. Bäst att åka Skanstullsbron ner till Ringvägen, tänkte han och försöka nå området från Danvikstull. Nu ringde mobilen och på displayen dök Roffes ansikte upp: – Roffe här, sa en allvarlig röst. Det är helt åt helvete. Nästan alla ledningsnät är brutna och områdena kring Sjöstaden är mörka. Till råga på allt har belysningen i Södra länken också gått ner. Bara avstängningssignalerna fungerar.

– Jag lägger märke till det, sa Sverker. Jag sitter fast på Nynäsvägen strax före Globen och gatubelysningen är släckt även här. Jag vet inte hur jag skall ta mej fram till området. Fan också, tänkte han, nu slockande Globens Jättedisplay och nu även övrig belysning i husen runtomkring. Hallå … är du kvar? Hallå!!

Samtalet bröts och alla återuppringningsförsök misslyckades. Signalstyrkan hade gått ner till 0. Fan också, mumlade

60 Sverker för sig själv. På vägen stod nästan all trafik stilla. Bara bilarnas strålkastare lyste upp vägen och närmaste omgivningen.

Bilförarna hade börjat kliva ut ur bilarna viftande med mobiltelefonerna. Mannen bakom Sverker som var skrudad i någon slags klubbtröja sa: – Fan också, nu missar jag matchen. Kan ingen djävel få fart på bilköerna. Å du sa han, och vände sig till Sverker. Kan jag få låna din N alle? Min har nämligen lämnat in, »trillat av pinn», om du förstår!?

– Visst sa Sverker lite leende. Men min är också döende eller rättare sagt saknar signal. Jag tror hela nätet har gått ner.

– Satan också, sa den färgglade supportern …

– Du kan nog ta det lugnt, det finns ingen elförsörjning till Globen just nu så det är inte så bråttom.

– Va, ingen kräm där heller. Har hela Vattenfall skrotat?

Har det varit någon härdsmälta någonstans?

– Det tror jag inte, men jag vet att det är ett större ledningsbrott nere i Sjöstaden. Jag är nämligen på väg dit, sa Sverker.

– Då ere bäst att du lägger på ett kol, sa supportern för jag har inte tid att vänta hur länge som helst. Vi ska ju krossa dom, bajen alltså.

– Vem håller du på då? frågade Sverker försiktigt?

– Är du blind! Spana in färgerna, sa supportern och bröstade upp sig.

– Jag är inte så bra på det där med bandy, sa Sverker.

– BANDY!!! Vi lirar hockey, sa supportern och slängde upp den blårödgula halsduken över axeln.

– Jaha, jo ja visst ja. Jag känner bara till AIK sedan jag bodde i Solna.

– Gnaget!? Dom är ju helkass! Övertygad om Djurgårdens storhet återvände Sverker till

61 bilen. Bilarna framför hade börjat rulla sakta.

Gatulamporna lyste fortfarande med sin frånvaro och trafiksignalerna var mörklagda. Ett antal bilar började backa upp från nedfarten till Södra Länken. Sverker gled sakta parallellt i den fil som ledde ner mot Hammarby Fabriksväg. När Sverker kört under bron för tvärbanan och försiktigt passerat de nedsläckta trafiksignalerna kunde han se att det lyste i vissa fönster på Söder. Folksamskrapan var däremot helt svart. När han kommit ner på Hammarby Fabriksväg blev han omkörd av flera blåljus.

Efter en kvart hade han kommit ner till Hammarby Allé och närmade sig Lugnets Allé. Redan vid Lumahuset stod en spårvagn mörk och övergiven. Efter ca 200 m observerade Sverker ytterligare en stillastående spårvagn. Det var totalstopp i all trafik. Som tur var hittade han en parkeringsplats i Hammarby Allé. Något överraskad av att finna en ledig plats parkerade han bilen. Efter att tagit ur sin väska och mobil började han gå mot rondellen i korsningen Hammarby Allé och Lugnets Allé. Det var mörkt i husen.

Ett och annat fönster lyste svagt. Bilarnas strålkastare illuminerade gatan på ett bländande sätt. Många hade stigit ur sina bilar och sökt information från folk längre fram i kön.

Boende i området hade gått ut på gatan och stod halvklädda och uppgivna. Flera var koncentrerade på att försöka ringa med sina mobiltelefoner. Blåljusen stångade sig fram på spårområdet i mitten av allén. Även stressade privatbilister sökte samma genväg i båda riktningarna vilket försvårade blåljusens framfart.

När Sverker gick över allébron möttes han av en illa luktande rök. Han kände igen lukten från isoleringsmaterial. När han kommit över till Sickla Udde och närmade sig Båtbyggargatan stannade han för att med fasa och förvåning blicka fram mot en markant spricka och nivåskillnad på gatan. När han kom fram till hörnan och tittade till höger

62 noterade han den stora förödelsen. Det såg ut som om en bomb briserat men med omvänd effekt. Istället för en krater hade marken rest sig. Ofattbart. Men hela gatukroppen hade ju rest sig, tänkte han. Jordbävning gissar han och funderar på eventuella efterskalv. Han kände plötsligt att det blev våtvarmt om fötterna. Ånga och varmt vatten steg upp från sprickor i asfalten.

– Stopp där, ropade en blankknapp. Vi håller på att spärra av området.

– Jag kommer från ESI och är samordnare för alla ledningsägare, sa Sverker och visade upp sin legitimation.

– Okey, sa blankknappen du kan passera men var försiktig. Vi vet fortfarande inte vad som hänt. Något slags skalv är det nog. Mobilen fungerar inte. Som tur är har vi på Räddningsenheten egna komradioapparater som fungerar.

– Uppfattat, sa Sverker och avancerade försiktigt mot kanten och den kokande sprickan.

Just som Sverker ska äntra den upphöjda delen av gatan rycker någon i hans ärm. Hon darrade av kylan och sa med upprörd stämma: – Du måste hjälpa mej, säger en tunnklädd kvinna i 35årsåldern. Min dotter och flera andra hyresgäster är instängda i huset där, sa hon och pekade på det närmaste huset.

– Ja kommer från samordningsenheten för ledningar ESI och skall försöka få koll på …

– Jag var i tvättstugan när det hände. Jag trodde att hela huset skull falla samman. Dörren ut från rummet gick inte att öppna och jag blev instängd. Som tur var lyckades jag få upp ett källarfönster på gaveln där och kröp ut.

Sverker la armen om henne och frågade: – Vad heter du? Vi ska försöka få tag på räddningsledaren.

– Martina, huttrade hon, gå inte ifrån mej.

63 – Nej då, vi drar lite bakåt så att vi inte råkar illa ut.

När de vände sig om mötte de ett antal brandmän och andra akutpersoner. De tog genast hand om Martina. Sverker återvände direkt till den ångande sprickan. Med hjälp av en demolerad spårvägsräl äntrade han den upphöjda delen av gatan. Försiktigt avancerade han fram mellan välta stolpar och nedfallna ledningar. Han visste att ledningarna kunde vara strömförande. I gatans längdriktning löpte sprickan utmed husfasaderna, konstaterade han. Han noterade att i stort sett alla entréer till fastigheterna var blockerade av den upphöjda gatan.

Efter ca 150 meter kom han fram till en större ravinliknande öppning. Han uppskattade bredden till ca 1 meter. På andra sidan var gatunivån ca 4–6 dm högre än där han stod.

Det sprakade och bubblade i djupet. På vattenytan som låg ca 1,5 meter ner flöt en skummande gulgrå gegga.. Det luktade illa. När Sverker fixerade asfaltskanten på andra sidan stora sprickan upptäckte han att hela gatukroppen rörde sig i förhållande till den del han stod på. Rörelserna påverkade hans balanssinne och han kände en viss yrsel. Han tog ett steg tillbaka från kanten och funderade på vad som egentligen har skett och håller på att ske. Ett hostanfall tvingade honom att backa ytterligare ett steg. Det sved i lungorna och han kände en kraftig yrsel. När hostan gett sig reagerade han instinktivt och lämnade den stinkande sprickan för att söka upp räddningsledaren. Omtumlad vinglade han i samma riktning som han kommit. Efter ett 20-tal meter snavade han på en ledningsstolpe och stöp framlänges och blev liggande på mage. Något omtöcknad, tänkte han: måste få kontakt med berörda räddningsledare och ledningsägare och varna för gaserna. Det snurrade i huvudet och han hade svårt att orientera sig. Han mindes att han som barn hamnat i en mindre skogsbrand som hans lekkamrat anlagt. I sitt försök att komma undan hade han snavat över en trädstam.

64 Längre bort på gatan ryckte brandmän fram. De hade upptäckt Sverkers besvärliga situation. Framme vid Sverker upptäckte de att luften var förorenad av någon slags gas. Via kommunikationsradion kallade en av mannarna på rökdykare. Med gemensamma ansträngningar bar de Sverker från det kontaminerade området utan att invänta rökdykare. Samtidigt kallade Räddningsledaren, som nu blivit informerad, på ambulans. En sambandscentral inrättades mellan Allébron och Båtbyggargatan. Centralen bestod av en buss med diverse teknisk utrustning, Det fanns även plats för skadade. I väntan på ambulansen kvicknade Sverker till och kunde informera räddningsledaren om att samtliga ledningsägare skulle underrättas om det akuta läget. Räddningsledaren utbrast spontant: – Som det ser ut här börjar jag undra om det inte är en båt som flutit upp under Båtbyggargatan. Det ryktas om att ett gammalt fartygsskrov skulle ligga kvar under gatan inbäddat i leran. Den var visst för dyr att transportera bort. Men, fortsatte han, det är väl bara en skröna?!

– Jag vet inte, sa Sverker tyst och gned sina ögon mellan hostattackerna.

– Vi ska se till att du kommer till sjukhuset. Förresten har du någon aning om vad det kan vara för gas.

– Nej inte direkt men jag har hört att man haft problem med läckage från avloppsledningarna på flera ställen.

– Men den gasen kan väl inte bli så aggressiv?

– Nej, det måste vara något annat. Jag måste kontakta Miljöenheten direkt och kolla.

Sverker försökte med mobilen men den var stendöd.

Räddningsledaren hade precis lämnat Sverker med språng när en dov knall hördes. Det lät som åska på avstånd, tyckte Sverker som fortfarande kände sig yr och med en begynnande huvudvärk.

Han försökte resa sig men benen bar inte.

65 I den mörklagda stan sökte många kontakta anhöriga, arbetsplatser, SJ, Luftfartsverket, e t c men förgäves.

Alla telekommunikationer var brutna, Även den spårbundna trafiken stod stilla p g a att signalsystemen gått ner. På gatorna rörde sig trafiken mycket sakta. Lyckligtvis fungerade radio- och TV-utsändningarna. I den del av staden som saknade ström kunde förstås inte nätdrivna apparater återge ljud och/eller bild.

66

Kapitel 9

I den mobila sambandscentralen arbetade man intensivt med att upprätta förbindelser med berörda enheter. Den enda kommunikation som fungerade var räddningsenhetens egen radiocentral. Kontakt kunde därmed upprätthållas mellan räddningsledning, brandkår, sjuktransporter och akutmottagningar. De stationära enheterna var försedda med batteribackup. De 5 radiokanalerna varav en SOS blev omedelbart överbelastade. Prioriteringar av vilka samtal som var viktigast blev i stort sett omöjliga då alla talade i mun på varandra. För katastrofsituationer var det meningen att en koordinator skulle träda in och styra radiotrafiken.

Det fanns en jourlista över koordinatorer som skulle inkallas vid skarpt läge. Kontakter och inkallelse till tjänstgöring skulle ske via mobiltelefonnätet och för säkerhets skull via två oberoende operatörer.

Chefen för räddningscentralen, Richard Sendare var en erfaren man. Han hade varit med i räddningssvängen i drygt 40 år. Innovationerna inom kommunikation hade avlöst varandra sedan 60-talet. Från de första mobiltelefonerna som var fast monterade i några prioriterade fordon till dagens lätta mobiler som fanns i var mans ficka. I begynnelsen krävdes klartecken från ledningen eller en särdeles stor ka-

67 tastrof som skäl för att få tillstånd att ringa i dom gamla mobilenheterna. Samtalskostnaden var nämligen så hög att den var särskilt specificerad i budgeten. Överskridanden av denna betydande ekonomiska post kunde förlänga nämndens möten med en halvtimma.

Under R Sendares tid som chef var en av hans uppgifter att ständigt trimma »backupen» för kommunikation. Han fick strida hårt för få behålla gammal beprövad kommunikationsutrustning. Onödigt att spara gammalt skit som bara tar plats och kostar pengar att underhålla var den gängse uppfattningen i den politiska ledningen.

På något sätt hade han ändå genom framförande av olika skräckscenarier fått gehör för att bevara sina s k museiföremål. I källaren och på några filialer lagrades och underhölls ett flertal radiokommunikationsutrustningar. Mellanvågoch långvågs-apparaterna hade god räckvidd och med moderna batterier var de mycket användbara. I beredskapslagret fanns dessutom ett enkelt och okomplicerat kommunikationmedel – cyklar. Det krävdes ingen extern energi förutom den som brukaren levererade. Den var inte lika snabb som radiosändaren men ändå smidig och pålitlig, särskilt i starkt trafikerade områden. Cyklarna hade inhandlats från försvarets materialverk för en mycket blygsam kostnad.

Trots en minutiös planering för oförutsedda händelser hade R Sendare glömt att förse jourhavande radiotrafikkoordinator med den moderna »radiokommen» som alla i den operativa delen av räddningsmanskapet hade.

När ingen koordinator kunde nås beslöt R Sendare att själv bemanna radiocentralen. Sagt och gjort. Radiodiciplin beordrades direkt och han tog själv över prioriteringarna.

Därefter samlade R Sendare ihop alla administratörer som för tillfället befanns sig på centralen. Han beordrade 3 personer att rycka in som cyklande ordinanser. Uppdraget löd : »Hämta upp 10 par radiokom». Leverera »skruvarna» till

68 Stadshuset, ESI (enhet för samordning av infrastrukturen), och till sjukhusen i innerstaden samt polisens sambandscentral. Lägg »muttrarna» här i sambandscentralen.

Man kallade nämligen ett par »walki-talkie» för skruv och mutter eftersom apparaterna endast kunde kommunicera med varandra på förinställda frekvenser.

Ordonansen till Stadshuset medförde ett skriftligt meddelande adresserat till city-presidenten. Han ombads att komma till Räddningscentralen för övergripande ledning samt för information till medborgarna.

69

Kapitel 10

Citypresidenten, Carl Gustaf Hanberg kallad CG (president of the city of Stockholm) en befattning som tidigare benämndes stadsdirektör, finansdirektör m m hade just fått en rapport benämnd skarpt läge från Miljökontoret via Bill & Bull. Den handlade om det kontaminerade grundvattnet och ohälsan i Sjöstaden. Han hade knappt hunnit läsa många sidor förrän det blev strömlöst i huset. Bill & Bull kom omedelbart in med ficklampor och meddelade att stora delar av staden var mörklagda.

– Det ser jag väl, sa CG irriterat.

– Vi ville bara informera om läget. Alla teleförbindelser är utslagna och i stort sett all Internettrafik som tyvärr är beroende av det fasta telenätet, sa Bill.

– Vad i helvete är det som har hänt?

– Vi vet inte säkert ännu, sa Bull. För en stund sedan mötte jag Sverin i porten som hade åkt med bil och passerat Skanstull i snigelfart på högbron. Han berättade att det var fullständig kaos i trafiken. T-banan stod stilla och biltrafiken kröp fram. Alla trafiksignaler var släckta. Han hade sett att det åkte många blåljus mot Sjöstaden och trodde att det hänt något där.

– Jag hoppas att det inte har något samband med den här rapporten från Miljö och hälsan som jag just läser. Ingen

70 munter läsning precis. Vad gör vi nu?

– Det viktigaste just nu är att upprätta kontakter med räddningsenheten, ESI, ledningsägande bolagen och sist men inte minst få ut information till medborgarna genom radio och TV. – Hur ska det gå till utan telefoner? Vi kan ju inte springa runt till alla med megafon!?

– Vi jobbar med den frågan just nu d v s våra optimeringsdatorer hanterar problemet.

– Vi vet förstås inte ännu om Radio och TV sänder. Alla radio- och TV-appareter i huset är nätanslutna. Batteridrivna mottagare och mobiltelefoner med FM-radio är tyvärr förbjudna inom Stockholm stads förvaltningar genom ett beslut som miljöpartiet fick igenom för 5 år sedan.

Beslutet ang. mobilerna hade baserats på en gammal utredning som upprättats av dåvarande chefen för stadens Cykelparkeringssbolag Aron Pehrson. I ett effektivitetsprogram som syftade till att minska personalen hade han låtit genomföra hemliga fältobservationer på parkeringsvakternas missbruk av mobiltelefonernas FM-radio. Avsikten var att klarlägga hur mycket tid varje parkeringsvakt lyssnade på radion och därmed arbetade mindre effektivt. På det sättet skulle man förhoppningsvis kunna bli av med ett visst antal p-vakter vilket var huvudsyftet. Fältarbete genomfördes med en avancerad avlyssningsutrustning. På det sättet kunde man på behörigt avstånd kontrollera om p-vakterna lyssnade olovandes på radio. Avlyssningsutrustningen och konsultarvodena blev emellertid mycket dyrbara. Budgetöverskridandet var ett faktum, men Aron Pehrson som var känd för sitt vägvinnande »fotarbete» kunde tillsammans med sin förtrogne ekonomichef belasta kontot för övriga personalkostnader med överskridandet. Aron P tyckte det var, som han utryckte det en skitbra lösning. Tyvärr så avslöjades bokföringsmissen av en kvinnlig förtroendeman

71 som omplacerats p g a radio- missbruket. Man lyckades dock inte sparka mer än en person. Tre personer blev omplacerade och belastade fortfarande bolagets personalutgifter. Den sparkade p-vakten tilldömdes dock ett inte helt oansenligt skadestånd. Det ekonomiska utfallet blev inte riktigt som Aron Pehrson tänkt sig. Konsult- och utrustningskostnaderna översteg med råge förväntade besparingar. De omplacerade p-vakterna arbetade givetvis inte på fältet längre utan hade med bibehållen lön tilldelats s k oprioriterade arbetsuppgifter.

Trots den skandalösa hanteringen av ekonomin ansågs förbudet mot FM-radio i mobilen bra. En energisk sekreterare på miljöroteln hade med sin medicinska bakgrund – en halv läkarexamen – lyckats övertyga sina partikamrater om att hög ljudnivå i mobilen innebar risker för innehavaren och dessutom störande för omgivningen. Att det skulle hämma arbetet nämndes inte som argument denna gång.

Beslutet om förbud mot FM-radio i mobilen togs således med stöd av hälsoriskerna för stadens personal. Det blev en dyr affär för staden eftersom nästan alla mobiler skulle bytas ut.

– Fan också sa CG, det här skall dom få äta upp. Jag kilar över till grönsakskansliet och läxar upp dom …

– Vi får nog spara vedergällningarna till ett lämpligare tillfälle, insköt Bull direkt. För din information kan jag avslöja att fullmäktige, med borgerlig majoritet, bara för 6 år sedan beslöt att stadens tjänstmobiler ej fick innehålla FMradio med hänvisning till att arbetseffektiviteten kunde störas.

– Men jag har en privat nalle med FM-radio, sa Bill och fiskade upp sin mobiltelefon.

Han stoppade in hörsnäckan i det lediga örat och sappade bland kanalerna.

– Radio Stockholm är tyst. Jag gå över till P1. Jo dom sän-

72 der. Vänta … Dom går just nu ut med en allmän varning till innevånarna i Stockholm Län.

Han simultanrepeterar: »V iktig information till alla som bor i Stockholms län: en större olycka med katastrofala följder har inträffat i närheten av Hammarby. Stora delar av stadens strömförsörjning är bruten. Telenätet inkl. internet och mobilnätet är också utslagna. A ll spårbunden trafik står stilla och merparten av alla trafiksignaler är ur funktion. V atten och fjärrvärmenätet är också skadat. Just nu vet vi inte omfattningen av skadorna. V i är medvetna om att detta meddelande endast kan höras av batteridrivna mottagare .V i uppmanar därför alla som hör detta meddelande att sprida informationen muntligt till grannar och alla som kan nås i ert närområde. I övrigt råder vi alla att stanna hemma och avvakta vidare information Till er som sitter i bilen: Bil- och busstrafiken går mycket trögt just nu p g a att alla trafiksignaler är mörka. V i får just nu veta att trafikinformationen på Radio Stockholm kommit igång igen. Om du har bil med radio gå till den men kör inte.

Om du måste köra för att hämta familjemedlemmar ta det lugnt i mörkret, det är många som rör sig på gator och vägar. Området kring Hammarby och Sjöstaden är avspärrat. Fortsätt lyssna på radion och informera dina grannar.»

– Satan också!! Vad är det som har hänt? Vad gör vi nu sa CG och slog ut armarna.

– Vi har en plan, sa Bill & Bull i mun på varandra och knappade på sina minidatorer.

Just då knackade det på dörren. En man i skinnjacka kom in utan att vänta på »stig in».

– Ursäkta, sa han, och sträckte fram handen med »radiokommen». Jag kommer från …

Innan han hunnit tala till punkt slängde sig Bill fram som om det vore ett försök till attentat, och slet apparaten ur hans hand. Bill höjde armen och siktade med det okända föremålet mot fönstret och skulle just kasta.

– Stopp, sa Bull det är ok.

73 Skinnjackan stirrade häpet på Bill och sedan på Bull och sa sedan: – Vad i helvete är det frågan om? Här kommer jag från räddningsenheten med com-utrustning och så blir man överfallen. Är ni inte kloka. Räcker det inte med gatubävningen i Sjöstaden.

CG som knappt noterat vad som utspelats framför ögonen på honom utbrast: – Man brukar knacka, innan man stiger in, sa han och spände blicken i skinnjackan.

– Visst, men just nu är det jättebråttom. Richard Sendare vill att du, förlåt city-presidenten, sa han och vände sig mot Bill, infinner sig i räddningscentralen så fort som möjligt.

– Det är jag som är presidenten, sa CG irriterat. Varför det?

– Vi behöver en högsta ansvarig för information och beslutsfattande i övergripande frågor.

– OK, sa CG och vände sig mot Bull: Du följer med mej.

Och du Bill stannar här och håller ställningarna.

– Jag föreslår, sa skinnjackan och tittade på Bill att du tar hand om den här radiokommen. Vet Du hur en sån här fungerar förresten? Den är inställd på en viss frekvens och den andra apparaten finns på räddningscentralen. Ändra inte frevens för då kan vi inte få kontakt med dig. Uppfattat?

– OK, sa Bill – Nu går vi, sa skinnjackan.

74

Kapitel 11

I källaren satt BRFs styrelse instängda i mötesrummet.

Stämningen var tryckt. De hade nu varit instängda i två timmar. Alla försök att forcera den brandklassade ståldörren hade misslyckats. Emma, styrelsens tekniker, hade konstaterat att det fanns en viss syretillförsel trots att fläktarna stod still. Emma hoppades att garagedörrarna var öppna och försökte trösta resten i gruppen. Anders rörde sig som en vålnad i det svagt upplysta rummet. Han försökte hitta ett ställe där mobilens FM-radio eventuellt kunde få in någon station. Plötsligt skrek Stina: – Jag är kissnödig.

– Vad vill du att vi ska göra åt det, sa Karlstam. Du är väl för fan ingen barnunge.

– Jag måste få kissa, jag kan inte hålla mej längre – Vi kan definitivt inte frilägga avloppsbrunnen, sa Emma, för då blir det troligtvis införsel istället för utförsel.

Ta papperskorgen!

Stina tittade först på Anders och sedan på papperskorgen som stod i en hörna halvfull med diverse papper, bananskal muffinsformar e t c. Behovet av att lätta på trycket spred sig ljudlöst som en epidemi till alla i rummet som nu började vrida sig i stolarna. När Stina kommit fram till papperskor-

75 gen utbrast hon: – Den är ju nästan full, var ska vi tömma den?

Alla tittade på varandra. Efter 8 sek sa Karlstam: – Det är nog bäst att inte tömma den. Innehållet har nämligen en ljuddämpande och absorberande effekt.

– Nu får ni gå till andra änden i rummet och släcka ljuset, vädjade Stina.

– Tyst, skrek Anders, jag har fått in Radio Stockholm.

Alla, utom Stina, vände sig nu om mot Anders som stod på en stol utmed ena långväggen. Han stod på tå med huvudet lutande mot vänster och mobilen i höger hand. Koncentration kunde tydligt avläsas i hans ansiktsmuskler. Om man inte visste vad han lyssnade på kunde man tro att det rörde sig om tjuvlyssning i tonåren från syrrans rum.

– Vad säger dom, sa OO som inte kunde hålla käften.

Emma satte pekfingret lodrätt mot läpparna och sparkade på OO. Nu hördes bara torra andningar från öppna munnar.

Efter ett par minuter refererade Anders Radio Stockholms utsändning.

– Vad gör vi nu? sa kassören desperat.

– Vår enda möjlighet är att någon hjälper oss med att forcera den här dörren, sa Anders och tittade mot den brandklassade ståldörren.

Han tystnade och stirrade på nedre delen av dörren och utbrast: – Vi har ett problem, sa han, reste sig, tog ett par snabba steg mot dörren, böjde sig ner, fan också det tränger in vatten från garaget.

– Vi kommer att bli dränkta som råttor, skrek Stina som nu satt sig på bordet.

– Inte alls, svarade Karlstam myndigt, Nu får vi rycka upp oss. Vår eminenta brandkår kommer säkert att gå igenom alla hus här i området nu när man vet vad som hänt.

– Men det är ju inte säkert att dom hittar oss, sa kassören,

76 – Det är klart dom gör, se Emma men vi måste nog göra oss hörda.

– Vi får turas om att banka på dörren med lämpliga tillhyggen, sa Anders.

Emma hade gått ner på knä vid dörren, sniffade på den insipprande brungråa vätskan som löddrade, reste sig och såg bekymrad ut.

– Är det något farligt, sa OO osäkert.

– Mjaa, sa Emma inte är det någon hälsodryck. Sa dom inget på radion om vätskorna? fortsatte hon, och tittade ängsligt på Anders.

– Nej, dom sa inte mycket mer än det jag berättade men vi måste hålla oss informerade.

Situationen började nöta på tålamodet hos alla i rummet.

Oro och förtvivlan kunde avläsas hos alla i mer eller mindre utsträckning. Karlstam som var gammal u-båtsofficer var tränad i att klara ut trängda situationer. Han kände nu sitt ansvar och tog sakta men säkert över befälet. Efter att noga har tänkt igenom läget sa han: – Som ni alla förstår så befinner vi oss i ett läge där våra tillgängliga resurser måste inventeras. Vi vet inte hur länge vi tvingas stanna här. I första hand gäller det vårt behov av vätska, föda och syret i luften. Vi måste också lista vår tekniska utrustning. I första hand tänker jag på mobiltelefoner och batterikapacitet samt belysning. Jag föreslår att vi fördelar ansvarsområdena. Anders tar hand om kommunikationsutrustningen, du Emma arbetar med lufttillförseln och OO tar ansvaret för vätska och föda och kassören ansvarar för belysning d v s stearinljusen. Vi måste bereda oss på att överleva en lång vistelse.

I det svaga skenet från ett värmeljus skymtade skräckslagna och bekymrade ansikten.

– Skriv ner resultatet från inventeringarna på ett papper, fortsatte Karlstam. Själv tänker jag göra en detaljerad under-

77 sökning av lokalen. Vi försöker hålla oss så stilla som möjligt för att spara energi och syre.

Efter ca 10 minuter låg 5 handskrivna lappar framför Karlstam.

– Okey, sa Karlstam och började sortera pappersarken. Vi börjar med mobilerna. Jag ser här att vi har 5 mobiltelefoner, två Sony-Ericsson, en Nokia, en Siemens och en Samsung.

Stäng av dom och lägg fram dom på bordet här …

– Men, sa OO jag måste vara stand-by till min familj om …

– Mobilnätet är utslaget, det är FM-radion vi behöver, replikerade Karlstam blixtsnabbt, uppfattat!!

– Är det du eller jag som är ordförande i den här styrelsen? sa OO surt, reste sig för att markera sin pondus i egenskap av 1,92 i strumplästen.

– För all del, sa Karlstam lugnt, men just nu har vi inte tid att slåss om ledarskapet. Den som vill att OO tar över befälet för skutan räcker upp en hand.

Det blev tyst kring bordet. Ingen räckte upp handen som bifall för OO som befälhavare. OO tittade ner i bordet och såg ut som han just kommit sist i prestigefylld golfrunda.

Han fiskade upp mobilen och sköt över den mot Karlstam utan att lyfta blicken.

Anders konstaterade att bara två hade FM-radio, hans egen och Emmas. Han redogjorde också för batterinivåerna samt att alla batterier var olika d v s ingen kompabilitet.

Karlstam bestämde att mobilerna skulle vara avstängda och endast användas enligt ett visst tidschema. Alla nickade förstående. Vid genomgången av inventeringen av föda och vätska sjönk stämningen påtagligt. Det fanns inte mycket kvar att stoppa i munnen. Två bullar, ett öppnat kexpaket, bitsocker 31 st en liten ask sacketter, en termos lite kallt kaffe samt en öppnad och två oöppnade flaskor mineralvatten.

Enligt Karlstams uppskattning var den lilla mängden vätska

78 mest kritiskt. Bara en decili- ter per person skulle inte räcka långt. Den lilla onyttiga mängden föda var i och för sig ett problem särskilt för humöret menade Karlstam. Man kunde normalt klara minst en vecka utan föda. Förutom bultandet på dörren föreslog Karlstam att alla skulle vara så stilla som möjligt. OO fick order om att ransonera utskänkningen av vätska och resterna av kaffedoppet. Han skulle anteckna och mäta utdelningen.

Den psykiska pressen ökade nu när man blev medveten om de knappa resurserna och den räknade tiden för överlevnad. Halsarna kändes torra som sandpapper och behovet av vätska accentuerades.

– Hur länge tror du att vi måste stanna här? undrade kassören och tittade uppfordrande på Karlstam.

– Om jag visste det så skulle jag tala om det, men jag vet faktiskt inte, suckade Karlstam.

Anders som var klar med mobilerna upptäckte att det gråbruna vattnet på golvet hade stigit några centimeter. Det gick inte ta sig fram i rummet utan att vattnet vätte igenom skorna. Emma stod på huk vid dörren och skakade på huvudet. Hon sa: – Vi måste nog dämma här, inflödet ökar.

– Fan, sa Anders, fördämningen över avloppsbrunnen håller på att ge efter, vi måste ha mera tyngd på katalogerna.

Karlstam hade satt sig och funderat på alternativa handlingsplaner. Han mindes en ubåtsövning på 60-talet. Förutsättningarna var att man befann sig i en sänkt ubåt på 50 meters djup som ej kunde stiga till ytan. Fri uppstigning genom slussen var kommenderad. Detta var ett slags examensprov för blivande ubåtsmän. Alla var förstås mycket spända. Momentet när slussen vattenfylldes helt och till dess luckan mot havet låstes upp och öppnades var värst. Även för de tuffaste sjömännen var paniken nära.

79 När Karlstam skulle göra sin uppstigning inträffade det som inte fick ske. Den yttre luckan gick inte att öppna.

Den hade låst sig. Slussen vare vattenfylld och nödlösningen var att öppna luckan in till fartyget. Den gick naturligtvis inåt mot ubåtens inre. Annars hade den varit omöjlig att öppna. I slussen fanns några ton vatten som tryckte på. Den här situationen var man naturligtvis förberedd på. Bara vid något enstaka tillfälle hade man övat på det här nödmomentet. Man var nämligen tvungen att släppa in några ton havsvatten i ubåten. I normalsituationen pumpas vattnet ut från slussen när båda luckorna är säkrade. En nödöppning av inre luckan krävde en absolut konfirmering av att den yttre luckan var stängd och säkrad. Annars skulle alla i den här sektionen av ubåten drunkna. Troligtvis skulle även resten av besättningen i de andra vattentäta skotten stryka med då möjligheten att ta sig ut var mikroskopiska.

Inne i ubåten utfördes en s k dubbel kontroll av ytterluckans säkring innan beslut fattades om att öppna den inre luckan och låta sig översköljas av 5 gradigt östersjövatten av medelmåttlig kvalitet blandat med blöta kamrater. För de instängda sjömännen var varje sekund en plåga som för de flesta övergick i panik. Karlstam skulle aldrig glömma dessa sekunder.

80

Kapitel 12

Tillbaka till verkligheten. Karlstam fixerade den brandklassade ståldörren. Större och rektangulär i jämförelse med de runda luckorna på ubåten tänkte Karlstam. Med en svepande blick genom rummet sökte han mekaniska tillhyggen, bord, stolar och andra tyngre föremål som kunde användas som verktyg för utbrytningen. Han konstaterade snabbt att möblerna var av trä i smäckra former. Han drog sig till minnes att de gamla tunga möblerna med stålben bytts ut mot trämöbler från IKEA. I samband med extra erbjudande om diverse kontorsmaterial vid köp av en viss konferensgrupp beslutade styrelsen att reinvestera i en uppfräschning av mötesrummet. Dom gamla möblerna var ju bara ett hopplock från byggmästarens platskontor och dessutom gratis. Beslutet om nyanskaffning hade således varit lätt att fatta, betydligt enklare än att upphandla servicetjänster för värme och ventilation.

Plötsligt hade vattennivån börjat stiga snabbare och en frän doft började sprida sig i rummet. Avloppslukten var kryddad med en stickig gas som framkallade tårar och hosta. Stina svimmade. Karlstam reste sig sträckte sig och drog in andan genom näsan, öppnade munnen: – Lägesbeskrivning. Vattennivån stiger. En okänd gas tränger in. Vi vet inte om gasen är farlig men den är defini-

81 tivt obehaglig. Behåll lugnet och försök att andas genom lämpligt klädesplagg. Vi måste nu koncentrera oss på ett massivt anfall på ståldörren. Tyvärr går den inåt som vi konstaterat tidigare. Anders, gör ett försök att ringa, nätet kan vara igång på reservkraft.

– Jag klarar inte det här längre, kved kassören som satt som en skräddare på bordet för att inte bli blöt om fötterna.

– Banka på dörren, skrek OO. – Lystring, kommenderade Karlstam. Vi måste arbeta metodiskt. Som sagt dörren går inåt. Mitt förslag är att vi angriper mittpunkten på dörren. Med tillräckligt många slag bör dörren bukta utåt Då tvingas dörren krympa i ytterkanterna och därmed släppa från det fastklämda läget i karmen. Vad tycker du, Anders?

– Det låter bra, teoretiskt, men är det inte risk för att den fastnar ännu mer?

– Har vi några alternativ, kontrar Karlstam?

– Nej, jag tycker vi försöker, svarar Anders.

– Okey, vi behöver något avlångt med tyngd i som kan avlossas mot dörren med hög fart kommenderade Karlstam och tänkte på torpeder.

Nu tittade alla sökande runt i rummet och på varandra.

Den enda avlånga med tyngd var OO men han skulle knappast ställa upp som kanonkung, inte ens med hjälm tänkte Anders. Kassören, som nästan alltid tänkte på sex, lyckades skingra sin rädsla några tiondelar av en sekund genom att associera orden »avlångt och tungt» till den utrustning som stod på hans personliga och hemliga önskelista.

Plötsligt och bestämt reste sig Anders. Han grep tag i bordsänden och kommenderade avsittning. Kassören och Stina protesterade med hänvisning till vattennivån på golvet, men de fick hjälp av OO och lyftes ner på varsin stol.

Stina blev lite upprymd av OOs fasta handgrepp. Hennes hatkärlek till OO brände till i kroppen. Hon önskade att han

82 inte skulle släppa greppet om låren och ryggen. Hon mindes tillbaka till den ljuva tid då OO under sina gräsänklingsperioder uppvaktat henne passionerat med choklad, vin etc. Det var längesen och numera undvek han hennes blick när de träffades spontant i trapphuset. Underbart är kort, tänkte hon och kämpade med att hålla fötterna ovan den äckliga sörjan på golvet.

Kassören som inte var riktigt säker på om han attraherades mer av kvinnor än män passade ändå på att njuta av OO:s resoluta och handfasta grepp. En gång under OOs många gräsänklingsperioder hade kassören överraskats av ett besök av OO. Efter en del artighetsfraser som fick kassören att känna sig lite smickrad framgick det att OO egentligen bara ville låna en flaska vin. I stort sett kände hela huset till OOs lättfotade liv under gräsänklingsperioderna. Alla hade visserligen inte blivit uppvaktade men det var ett tisslande och tasslande i trapphuset när fru OO var bortrest.

Anders och Karlstam flyttade bordet med kortändan mot dörren. Efter en stunds konstruktiva diskussioner ställde man bordet så långt från dörren som möjligt. Bordet vreds några grader så att en diagonal var riktad vinkelrätt mot dörren. Man var överens om att denna anfallsriktning skulle ge den bästa anslagskraften. Höjden på bordet var ca 75 cm och dörren höjd var ca 220 cm. Alltså måste bordet lyftas ca 35 cm för att pricka dörrens mittpunkt. För säkerhets skull ritade man ett kryss på ett A4 och tejpade fast den. Nu återstod bara att gruppera tillgängligt manskap runt bordet, som Karlstam uttryckte det, för att kunna förflytta detsamma med högsta hastighet samt att träffa målet på rätt ställe.

Anslagets kraft berodde nu på bordets tyngd och den hastighet som manskapet kunde åstadkomma, meddelade

83 Karlstam allvarligt.

Grupperade till anfall stod nu manskapet på anvisade platser runt bordet. Man övade på att gemensamt lyfta bordet till en bestämd höjd, varken mer eller mindre.

Karlstam envisades med att kalla sina ledamöter i styrelsen för manskap trots att andelen kvinnor inte var försumbar. Efter 4 träningslyft och några korrigeringar kommenderade Karlstam: – Stanna på era platser. Vi skall nu pumpa upp lite extra djävlaranamma för att öka utgångshastigheten på projektilen.

– Vilken projektil? undrade kassören och såg sig om i rummet.

– Jag menar förstås bordet, kontrar Karlstam lite irriterat, det begriper väl alla?

Manskapet nickade försiktigt utom kassören som tittade ner i bordet och kände sig lite dum.

– Då så! Nu tar vi och koncentrerar mentalt på uppgiften.

Jag börjar nedräkningen från 60 och vid 10 lyfter vi bordet till den bestämda höjden, och vid noll kommenderar jag start och då springer vi mot dörren i full fart och i angiven riktning. Uppfattat?

Alla nickade och såg koncentrerade ut. Karlstam började nedräkningen. Vid 10 lyftes bordet till den rätta höjden. Vid 0 kommenderade Karlstam START. Samtidigt hördes en knackning från dörrens utsida och en kvinnoröst som skrek: – Är det någon där!

Alla utom Karlstam och Anders avbröt attacken vilket innebar att Anders som stod långt bak mejade ner kassören som hamnade i den gråbruna soppan på golvet. Karlstam som också stod långt bak tog rygg på Stina som i sin tur omfamnade OO. Bordet landade ca 4 dm från dörren med bordsbenen som nödbromsar.

– Vad i helvete gör ni? röt Karlstam. Jag har väl inte order

84 om avbrott.

– Vi trodde att vi skulle stanna mumlade kassören samtidigt som han sakta reste sig från sitt ofrivilliga gyttjebad.

– Hör ni mig, sa en förtvivlad röst på andra sidan ståldörren.

– Ja vi hör, svarade Anders. Vem är det? Är det Rut? – Jaa, jag står här i 2–4 dm djup sörja. Jag kom så fort det gick. Allt är en enda kaos här utanför. Hela Båtbyggargatan är avstängd p g a av någon hemsk olycka. All trafik är avstängd så jag fick ta mej hit från andra hållet.

– Har du kallat på hjälp? undrade OO. – Nej, jag har ju just kommit hit, svarar Rut irriterat Jag har haft fullt upp med att hitta barnen. Dom sitter nu uppe i den mörka lägenheten och är vettskrämda.

– Vi är inlåsta, förklarar Karlstam med hög och tydlig stämma. Dörren har fastnat så vi kommer inte ut. Luften börjar bli syrefattig och dessutom verkar det sippra in någon illaluktande gas.

– Jag känner det härute också, svarade Rut hostande.

Visste knappt om jag skulle våga gå in i garaget.

– Har du öppnat garageportarna frågade Anders, – Nej det gick inte, det är strömlöst och ficklampan håller på att slockna. Jag gick in i lilla dörren som sitter bredvid stora porten och den har jag ställt upp med en sopkvast. Sen när jag fick se översvämningen sprang jag upp för att hämta stövlarna och sen …

– Lyssna noga på mej nu avbröt Anders. Ovanför stora garageporten sitter en motor och från den går det en arm som öppnar porten. Invid motorn sitter ett handtag på sprint som frigör porten från den motoröppnaren. Är du med?

– Jag mår inte så bra, svarade Rut knappt hörbart. Håller på att svimma …

– Hallå, är du kvar? Rut!! ropar Anders samtidigt som

85 han bultar hårt på dörren – Alla i rummet stod blickstilla och avvaktade Ruts svar.

Men det kom inget svar. Anders satte örat mot dörren. Han uppfattade ett svagt stönande och förstod att Rut svimmat.

– Jag tror att hon har tuppat av, sa Anders viskande.

– Nu måste vi verkligen satsa på att forcera dörren omedelbart. Uppställning vid bordet igen.

– Tänk om dörren faller utåt och krossar Rut? undrar Stina oroligt.

– Den risken är mikroskopisk, svarar Karlstam. I så fall skulle hela dörrkarmen lossa från väggen och det tvivlar jag på.

– Rut! om du hör oss försök flytta dej från dörren, fortsatte Anders med hög röst. Vi ska försöka att få upp dörren.

Ett svagt släpande ljud ackompanjerat av hostattacker hördes från utsidan.

– Knacka två gånger på dörren, om du uppfattat meddelandet, sa Karlstam med hög stämma.

När det gått 20 sek och ingen knackning hörts, sa Karlstam: – Lystring. Vi kan inte vänta längre. Nu bär vi tillbaka bordet till startposition, kommenderade Karlstam.

Med en viss tvekan från manskapet lyftes bordet tillbaka.

– Nu måste vi koncentrera oss på uppgiften sa Karlstam allvarligt. Vi är alla lika angelägna om att komma ut härifrån med livet i behåll. Absolut ingenting får avbryta nästa anfall. Tänk på Rut som kanske ligger avsvimmad utanför.

Karlstam lät blicken vandra runt för att få bekräftelse på att alla var med.

– Vi gör som förra gången Jag börjar nedräkningen från 60 och vid 10 så lyfter vi bordet till den bestämda höjden, och vid noll kommenderar jag start och då springer vi mot dörren i full fart och i angiven riktning.

Karlstam började räkna och vid 10 lyftes bordet. Vid 0

86 kommenderade Karlstam START. Med ett frustande och klafsande förflyttades bordet mot dörren. Träffen blev inte våldsam men ändå ganska hygglig. Bara några centimeter från korset på dörren. Bordet studsade tillbaka ett par decimeter. Anders var först framme vid dörren. Han drog med ett finger över träffpunkten. Han kände bara en liten fördjupning i plåten. För liten för att åstadkomma en krympning av dörrbladet konstaterade han tyst. Sedan drog han kraftigt i handtaget. Dörren rörde sig inte.

Emma var först med att upptäcka sprickorna runt dörrkarmen som också var av stål.

Hon gick fram till dörren, påkallade uppmärksamhet, pekade på de nya sprickorna.

Någonting hade uppenbarligen hänt vid anslaget. Anders tog återigen tag i handtaget och ruskade detsamma tills han blev röd i ansiktet. Karlstam kände viss segervittring när han fick se att det föll ner små putsbitar som landade i den gråbruna sörjan.

Stina hade satt sig och pustat efter kraftansträngningen.

Tankarna for runt i huvudet och tangerade ett flertal existentiella frågor. När hon var sjuk och låg hemma uppskattade hon det normala friska livet som mest. Konstigt. Då planerade hon att bli mer aktiv på fritiden. Ta vara på all tid.

Inte sitta hemma och somna framför frågelekar och dokusåpor. Singellivet var nog både bra och dåligt men en smula enahanda tänkte hon. Krog och danskvällarna hade blivit allt färre efter fyllda 50. Just nu befann hon sig i ett tillstånd som kunde liknas vid en influensa. Om vi bara kom ut ur det här fängelset så lovar jag mig själv att aldrig slösa bort tid på nonsens.

Skall man verkligen behöva bli sjuk eller inspärrad ett tag för att uppskatta livet. Hon hade det ju ganska bra. Frisk och lite småpilsk ibland. Att tillfredställa sina kroppsliga begär var knepigt. Vi kvinnor vill ju inte bara ha sex utan

87 andra känslor. Danskvällarna blev därför sällsynta. Parningen byggde ju bara på yttre attribut och sexhunger. Någon gång i kvartalet hamnar man ändå på någon pensionärsdans. Med lite tur raggar man upp någon gift ungdom i 45-årsåldern som inte legat med sin fru på 4 månader. Varför ångrar jag mig alltid, tänker hon, fast jag redan efter 6 veckor är beredd att pröva lyckan igen. Lyckan? Vad då för lycka? Kroppen och hjärnans förnuft jobbar inte ihop. Åtminstone inte på oss kvinnor. Männen har det lättare. Dom kan skilja på sex och känslor. I vart fall före och en bit in i själva akten. Sedan drabbas även de av eftertankens kranka blekhet. Skillnaden är att männens eftertanke går över mycket fortare.

Nu har vi greppet på det frihetsberövande stålet, skrek Anders så högt att han själv blev förvånad över sin röstkapacitet. Utropet avslutades med ett »aaaaj som fan» vilket orsakades av att han samtidigt riktade en spark mot dörren.

Anfallsvinkeln blev tyvärr en så kallad tåfjutt vilket smärtade i foten. Karlstam observerade blixtsnabbt att ytterliggare några putsbitar föll mot sörjan på golvet.

– Våld tycks tydligen hjälpa, utbrast Karlstam med en militär ton och krigiskt uttryck i ansiktet.

– Nu tar vi en omgång med bordet igen, fortsatte Anders och tog ett par steg tillbaka, lyfte nästan hela det sargade bordet själv.

– Uppställning i formation enligt tidigare grupperingsmönster kommenderade Karlstam entuastiskt.

Med till synes förnyade krafter ställde sig alla runt bordet.

OO frustade som flodhäst och växlade färg till en infarktnyans.

– Bra Olle, skrek Karlstam. Nu gör vi alla en uppladdning

88 med hyperventilation samtidigt som vi intalar oss själva att det är fan själv som vi skall krossa!!!

Ett unisont frustande påbörjades. Diverse kroppsvätskor for runt över bordet som en hårspray vid halvsjutiden på morgonen i många hem när kvinnorna har ockuperat badrummet.

– Jag räknar ner, spottade Karlstam ur sitt rosafärgade ansikte. 10, 9, 8 … 2,1. Lyft! Kör!

Bordet accelererade snabbare än en Porsche på torr asfalt och träffade dörren så nära krysset man kan komma. Ingen ramlade den här gången. En duns och svagt plaskande hördes när bordet släpptes ner till golvet. Allas blickar var nu riktade på dörrkarmen.

– Den ger sig, utropade Anders, och haltade fram för sätta axeln i dörrbladet.

Med full kraft slängde sig Anders desperat mot dörren som redan börjat falla ut tillsammans med karmen. Anslaget med axeln blev mjukare än Anders föreställt sig. Den horisontella levande kraften från Anders 83 kg riktades nu delvis nedåt och påskyndade dörrens fart mot garagegolvet utanför. Med ett mjukt plask bromsades ekipagets vertikala färdriktning. Med den levande kraftens fysiska ofrånkomlighet fortsatte Anders i färdriktningen på den blanklackade dörren. Ett glurp hördes när han landade i den halvmeterdjupa sörjan.

Ett jubel hördes inifrån det temporära fängelset. Den gråbruna sörjan strömmade nu in i möteslokalen samtidigt som alla trängdes i dörröppningen och ville ut. Först ut kom OO med motivet att han ville rädda Anders från att drunkna.

Efter ett bestämt kliv ut på den slippriga dörren gled han ner i spagat och ramlade i ultrarapid snett ner i sörjan. Anders hade redan påbörjat sitt eget uppstigande och kunde sträcka fram en hjälpande hand till OO. Oturligt nog hade halva OOs ansikte färgats av sörjan. När väl hjältarna stod

89 upp, och alla skrikit ut sin befrielselycka kunde ett mer organiserat evakueringsarbete påbörjas.

Det var då som Stina upptäckte att en fot stack ut under den välta dörren. Hon skrek något ohörbart och pekade på foten. Dörren lyftes bort och där under fann man Rut. Efter en effektiv livräddningsinsats av Karlstam med rensning av luftrör m m började Rut andas och pulsen kom sakta tillbaka. Nu började alla bli svimfärdiga. För några minuter av frihetskänsla och akut livräddning hade man förträngt att inandningsluften var starkt påverkad av någon slags gas.

– Vi måste snabbt ta oss ut, sa Karlstam. Jag kollar trapphusdörren.

Naturligtvis skulle de försöka att ta sig tillbaka samma väg som de kommit dit. Avståndet dit var bara 10–15 meter och Karlstam hittade fram direkt. Han befarade redan på väg dit att även den dörren hade fått sig en törn. Framme vid dörren till trapphuset tryckte han ned handtaget, och lutade sig mot den fjäderbelastade dörren. Undermedvetet var han beredd på resultatet men gjorde ändå ett nytt försök, nu med en viss ansats. Dörren rörde sig inte en millimeter. Han vadade tillbaka i sörjan till dom övriga och sa uppgivet: – Tyvärr så har även trapphusdörren satt sig. Jag föreslår att vi söker oss mot garagedörren.

– Jag hittar, sa Emma som var välorienterad i byggnaden.

Under vägvisning av Emma började man sakta att vada sig fram hand i hand efter varandra. Anders och OO bar försiktigt Rut och Karlstam såg till att luftvägarna hölls öppna. I slutet av den blinda promenaden började golvet luta uppför. Nivån på sörjan sjönk konstaterade Anders tyst för sig själv. Efter några minuter nådde man fram till garagedörrarna. Dom var helt stängda, konstaterade Emma och kände sig fram till högersidan där öppningsmekanismen

90 satt. Hon visste att det fanns en sprint vid motorenheten som frigjorde garagedörrarna och som sedan skulle kunna öppnas för hand. Det hördes fortfarande ett porlande ljud som tycktes komma från underkanten av garagedörrarna.

– Jag når inte upp, hördes Emma säga utan att synas. Det är inte så högt till sprinten men jag är ju inte så lång. Anders du kan väl komma hit och hjälpa mej!?

– Visst jag kommer sa Anders. Först måste vi ställa ned Rut. När Rut var nedställd på egna ben och stöttad av OO och Karlstam trevade sig Anders fram med hjälp av organen för känsel och hörsel. Framme vid Emma fattade han henne i midjehöjd. Emma tog tag i hans arm och förde den upp mot den förlösande sprinten. Anders tog ett stadigt grepp om öglan och drog med full kraft.

– Den sitter fast ! grymtade Anders.

– Du får väl ta i, sa OO. – Jag hänger ju i den, för fan, replikerade Anders och släppte taget.

– Jag vet, sa Karlstam. Är det någon som har sina bilnycklar på sej?

Ett febrilt grävande påbörjades i herrarnas fickor och i damernas handväskor. Första svaret kom från kassören vars fickor gick snabbare att genomsöka än damernas handväskor. Dessutom hade ju herrarna alltid en hand i byxfickan för kontroll av saker och ting. En studie vid Stockholms Universitet hade funnit starka samband mellan denna reflexrörelse och hur ofta mannen tänker på sex. Omedvetet fick mannen också ständigt en uppdatering av innehållet i byxfickorna, vilket troligtvis var den enda positiva effekten.

– Jag tror att jag har hittat mina bilnycklar, sa kassören ivrigt.

– Är du säker på att det är bilnycklarna, frågade Karlstam.

– Ja tror det, men vad skall vi ha bilen till? Porten är ju

91 stängd.

– Jo, det är just det, vi skall forcera porten med din bil, sa Karlstam – Men bilen är ju nästan ny och förresten är den väldigt liten.

– Okey, jag hör vad du säger. Har någon av damerna hittat någon nyckel i era paltslungorna som passar till ett utbrytarfordon?

– Jag är inte färdig än, sa Stina med handen ljudligt grävande i väskan.

– Jag har ingen bil, sa Emma.

– Då så kassaförvaltaren då får vi ta din bil, sa Karlstam myndigt. Var står den?

– Det går inte, den står på gatan. Jag har hyrt ut min garageplats.

Just då tändes strålkastarna runt hörnet i garaget och en motor gick igång.

– Vem fan är det? undrade OO. Alla vände sig om och stirrade med skräckslagna ögon på strålkastarna som svepte runt hörnet. Fordonet körde mot gruppen som flydde åt sidan för att inte bli nedmejade.

Strålkastarna närmade sig sakta. Det porlade om hjulen och musik strömmade ut från bilen. Alla började röra på kroppen utom Emma som inte kände igen Jailhouse Rock med Elvis. Framme vid rampen stannade bilen och Anders stack ut huvudet i sidorutan i sin gamla Saab 900i från1986 och skrek: – Skaplig låt va? Flytta på er så ska jag befria er.

Med en viss förtjusning och förhoppning makade sig skaran nedför rampen och vek av åt sidan. Anders backade för att ta sats. La i ettan, varvade upp motorn och lättade hastigt foten från kopplingspedalen. Saaben for iväg med slirande framhjul uppför garagerampen. Fronten träffade den dubbla garageporten med en smäll. Plåt gnisslade mot

92 plåt och glaskrossen från strålkastarna utgjorde ackompanjemang till den ljuvliga befrielsemusiken. Portarna vek sig under ifrån och utåt. Anders behövde inte stå hejdarna för att få stopp på ekipaget när han forcerat portarna. Gummilisterna på portarna fungerade som bromsband utmed bilens sidor. Efter en viss möda lyckades Anders få upp förardörren och kliva ut. Han vände sig direkt mot den demolerade porten och konstaterade tyst för sig själv att den skulle bli svår att reparera. Men vad fan gör det.

– Vänta, skrek Anders till fångarna som påbörjat sina utbrytningsförsök genom spillrorna. Vi måste rensa bort lösa och vassa delar först.

Efter några långa minuter stod alla på gatan. Det var förmiddag och solen stod i ett dis bakom Hammarbybacken.

Några stearinljus syntes svagt i fönstren längs gatan.

– Vi måste få iväg Rut till sjukhuset, på något sätt, sa Karlstam. Jag föreslår att du Anders gör en rekognoseringstur runt kvarteret och kollar läget. Emma och Stina går upp till Ruts lägenhet och kollar om barnen är där samt vidtar lämpliga åtgärder. Vi andra försöker förflytta Rut till vår trappuppgång och avvaktar besked från Anders. Verkställ!

Förlåt jag menade inte att vara så kommenderande tillade Karlstam.

Mitt i klungan bestående av Karlstam, OO och Kassören förflyttades Rut långsamt. Hon var vid medvetande men mycket svag. Dom hade nästan nått fram till porten när Anders återvände. Med andan i halsen flämtade Anders att han hittat Räddningsenhetens Akutbuss på Allégatan men att vi inte fick komma dit p g a av risk för ohälsosamma gaser och explosionsrisk. De skulle försöka flytta bussen åt det här hållet ändå eftersom nuvarande placering var farlig.

Så vi får avvakta.

93 – Finns det inga andra alternativ? frågade OO. – Enda möjligheten är väl att vi själva kör in henne till SÖS i någons bil, sa Anders. Min, förlåt sonens, gamla Saab är nog inte längre så tillförlitlig.

94

Kapitel 13

Efter par timmar hade en grupp representanter från driftfilialerna samlats. Några befann sig vid Båtbyggargatans östra del medan andra samlats vid räddningsenhetens mobila enhet i andra änden av katastrofområdet. Från var sitt håll kunde man konstatera att hela gatukroppen lyfts mellan en halv och en meter. I sprickorna som löpte utmed husfasaderna steg en ångliknande rök. I flera entréer skymtade människor bakom glasdörrarna. Dörrarna som gick utåt var blockerade. I fönstren lyste stearinljus som förvandlade ansiktena till vålnader. På den förhöjda gatudelen arbetade rökdykare med någon slags mätutrustning. En av rökdykarna med lite extra mässing på axlarna höll en megafon i handen. Rösten lät som om den kom från yttre rymden, den var stark och genomträngande: » Lystring, lystring. Gatan här har lyfts av hittills okänd orsak och flera ledningar har brustit. Som ni redan konstaterat är el- och teleförbindelserna brutna. Även vatten- och värmeledningarna är avstängda. Vi befarar dessutom att någon slags gas läcker ut. Vi uppmanar er därför att stanna inomhus, stänga fönster och dörrar. För er som har mobiltelefoner med FM mottagare eller andra batteridrivna mottagare lyssna på Sveriges Radio P1 92,4 Mhz och radio Stockholm 93,8 Mhz. De sänder information om läget. Kontakta

95 grannar för att hålla er underrättade om läget men gå inte ut. Mobiltelefonnätet fungerar inte så slösa inte batterier på att försöka ringa. Vi återkommer så fort vi får mer information om läget. Klart slut.»

När den ljudförstärkta informationen var slut ombads den nyanlända driftpersonalen att retirera från sprickorna i området. Gasmasker delades ut i räddningsenhetens buss.

När utryckningen startade, på muntligt kommando, från respektive driftfilial hann man inte vänta på att få fram alla relationshandlingar. Framför allt inte de handlingar som visade hur egna ledningar låg i förhållande till andras ledningar. I avvaktan på att denna information skulle levereras samlades alla drifttekniker i och utanför räddningsenhetens buss. I bussen var det trångt. Några akutfall behandlades i väntan på ambulans.

Efter några minuter kom rökdykaren med mätutrustningen till bussen. Han slet av sig masken och uttalade något kryptiskt till räddningsledaren som blev mycket bekymrad.

Han greppade en komradio och anropade räddningsenhetens ledningscentral.

På ledningscentralen hade citypresidenten Carl Gustav Hanberg, kallad CG i den inre kretsen, just anlänt med Ulrika Svedenborg alias Bull i släptåg . När de kom in i ledningscentralen såg han att Richard Sendare satt i ett koncentrerat samtal om utsläpp, gaser, brandrisk, hälsovåda etc.

Richard S såg mycket bekymrad ut. Det var inte så lätt att kommunicera när bara en i taget kunde tala för att sen överlämna ordet med »kom». Skinnjackan förslog att CG och Bull skulle lämna centralen några minuter så att samtalet kunde slutföras. De gick ut i kafferummet och CG som var sugen på en kopp kaffe fick nöja sig med mineralvatten. Bull spolade upp ett glas kranvatten.

– Vad är det som händer, sa CG och tittade uppfordrande

96 på skinnjackan.

– Jag misstänker att vi fått indikation på gasutsläpp i samband med gatubävningen, svarade skinnjackan som just satt fingret på »starkt-kaffe-knappen».

– Det låter oroväckande, men vad är orsak till gatubävningen.

– Det vet vi definitivt inte ännu men hela gatan har höjts över kringliggande nivåer med nästan en meter. Många ledningar är avbrutna eller skadade. El- och teleförbindelserna har slagits ut i en stor del av staden.

Nu kom Richard Sendare in i fikarummet med ett bekymrat ansiktsuttryck.

– Bra att du kom, sa Richard och sträckte fram handen till CG, vi har ett – ja inte bara ett utan flera problem i Sjöstaden. Vi vet att gatan har lyfts men inte orsaken. Vi vet också att i stort sett alla ledningar är skadade. Mest allvarligt är att det strömmar ut gaser av en typ som vi ännu inte lyckats identifiera. Chefen för ESI, Sverker Janson har varit på plats och tyvärr andats in gas. Han ligger för närvarande på SöS. – Hur kommer jag in i bilden? frågar CG. – Som högsta ansvarige tjänsteman måste du i ett sånt här krisläge uppträda med auktoritet, mer eller mindre som stadsfader.

– Jo, men jag kan ju ingenting om räddningsenheten.

Bull skruvade på sig och uppfattade situationen som pinsam. Vilken chans på »knock out» i första ronden tänkte Richard Sendare. CG var ju faktiskt själv med i slutbehandlingen av budgeten. Största nedskärningarna drabbade räddningsenheten. Märkligt, och nu vet han ingenting om vår verksamhet. Kanske är det ändå fel tillfälle att slå tillbaka tänkte han och svarade diplomatiskt: – Nej, det förstås men ledningen av det praktiska arbetet kan jag. Däremot finns det andra beslut som måste fattas snabbt. Exempelvis, prioritering av de samlade resurserna

97 inom staden och vilken information som vi skall gå ut med. Medborgarna förväntar sig nog kontinuerlig information om läget och vad stadens ledning sätter in för resurser e t c. Annars finns det en överhängande risk för panik.

– Har du noterat det här, viskade CG till Bull som stod och tänkte.

Bull såg lite osäker ut. Hon tittade ömsom på sin superPC och på CG. Indikationen på signalstyrkan på PCskärmen visade inte en enda stapel. Optimala lösningar på vanliga händelser var lagrade i PCn. Den här katastrofhändelsen krävde information via det trådlösa nätet. Bull hade hittills inte i sin karriär upplevt en liknande utmaning.

Hon kände sig både skakad och taggad. Jag kan ju bli hjälte, tänkte hon.

Ett knivskarpt anrop överröstade diskussionen om strategierna kring ledningsarbetet: – RL 09 anropar RC kom!

– RC här, kom.

– Gasmätning genomförd. Mätutrustningens standardsubstanser ger utslag på avloppsvatten samt två andra gaser/vätskor. Den ena tror vi är gas för förbränning. Stadgas och / eller RyssGas. Den andra kan vi inte analysera, men den förefaller vara någon hybrid mellan avloppsvatten och något lösningsmedel. Vi har skickat en löpare till Miljö o Hälsan med proverna. Kom. – RC här. Uppfattat. Utöka avspärrningarna. Genomför omedelbar evakuering av alla civila ute och inomhus kring Båtbyggargatan med omnejd. Spärra av inkommande trafik på andra sidan Allébron och vid infarten från Södra Länken.

Kom. – RL 09 här. Uppfattat. Vi behöver förstärkning.

– RC här. Uppfattat. Blixtinkallar samtliga gubbar. Använder tillgängliga kommunikationsmedel inklusive massmedia. Kom.

98 – RL 09 här. Uppfattat. Kom. – RC här. Klart slut.

CG stod blek och lyssnade med öppen mun. Halsen kändes som ett sandpapper när han skulle fråga om vad som egentligen händer. Richard S hann före med en komprimerad beskrivning av läget. Bull som stod ett par steg bakom CG hade spelat in samtalet med RL och Richards sammanfattning.

– Ja nu kanske du förstår varför du är här? sa Richard S med en skarp blick riktad mot CG? – Jaa, på sätt och vis men ledningen av räddningsinsatserna är väl ditt ansvarsområde?

– Visst, men som jag sa för en stund sedan så är du faktiskt ytterst ansvarig för ledningen av stadens alla enheter. Det betyder att du måste fatta beslut i alla frågor som hamnar ovan beslutade delegationsordningar. I nuläget kan man anta att det blir många sådana frågor.

CG nickande förstående men funderade fortfarande på vilken sorts frågor som avsågs. Han vände sig nu mot sin kompetenta BB-gard Bull och tittade både uppfordrande och bedjande. Sedan lade han handen om Bulls axlar och föreslog insmickrande att dom skulle gå avsides för diskutera policy och strategi. Dom lämnade Richard S och letade sig ut till receptionen och slog sig ner i en soffgrupp för besökare. Bull sökte info på sin dator. Hon svor för sig själv.

Hon borde naturligtvis varit förutseende och tankat hem instruktioner om katastrofsituationer. Hon gjorde ett nytt försök att ansluta till Internet men fick ingen kontakt.

– Visserligen har jag ganska bra koll på stadens verksamheter, men för säkerhets skull kan du väl snabbt dra ansvarsområdena för mig!? Man är ju inte så ung längre. Minnet sviktar och det är ju med förlov sagt ganska mycket att hålla reda på, eller hur?

– Visst det fixar jag på några sekunder, sa Bull och knap-

99 pade på datorn.

Under tiden som datorn arbetade hade CG letat sig fram till toaletten som var mörkare än resten av lokalerna. Efter en del fumlande och uträttade behov återvände han mot receptionen. På vägen dit mötte han Richard S som kom med bestämda steg i korridoren och började prata högt i kommandoton redan innan han kommit fram på konversationsavstånd: – Bra att jag fick tag i dej, nu har vi en fråga som du måste ta ställning till. Vi måste spärra av ett större område. Gasläckan har ökat och explosionsrisken bedöms som överhängande. Vi behöver mer manskap än vi kan mobilisera genom länssamarbetet. Det lutar mot att vi måste begära extra insatser.

– Mmm, det låter allvarligt, svarade CG efter en stunds betänketid, du får väl kalla på erforderlig förstärkning.

– Så enkelt är det inte, kontrade Richard S blixtsnabbt. Jag har varken delegation eller pengar i budget för att vidta sådana åtgärder. Jag måste således få ett uppdrag av dej och eller kommunfullmäktige.

– Jag förstår, jag är strax tillbaka, svarade CG dämpat, vände sig om och stegade mot receptionen där Bull förhoppningsvis satt kvar.

– Glöm inte informationen till medborgarna när du samråder med Bull, avfyrade Richards S i ryggen på CG. CG kände den lågfrekventa röstsalvan som en stöt i ryggen innan han rundade hörnan i slutet av korridoren. Det som nu hände hade han ingen träning på. Han kunde inte påminna sig om att någon nämnt att arbetsuppgifterna som Citypresident innefattade den här typen av ledningsarbete .

Någon skriftlig befattningsbeskrivning hade han inte sett eller hört talas om. Nästan alla andra anställda hade ju något papper på vad dom skulle göra, eller hade dom det?

Tankarna snurrade runt. Han var ju faktiskt ytterst ansvarig

100 för stadens ledning, det visste han. Men under nuvarande extraordinära omständigheter räckte inte kunskapen och erfarenheten till. Jag måste skärpa mig intalade han sig och tittade efter Bull i receptionen. Men soffan och fåtöljerna gapade tomma. Paniken steg sakta inombords och CG kunde inte hejda sig utan skrek: – Bull! Var är du?

Inget svar. Receptionen var obemannad och ödslig. CG lyssnade uppmärksamt om han kunde höra några röster någonstans. Inte ett ljud hördes. Konstigt, Bull kan ju inte ha gått upp i rök. Jag har ju bara varit borta i några minuter.

Plötsligt hörde CG ett knastrande ljud. Varifrån? Det kom från bordet vid soffan. Han gick fram och upptäckte att komradion låg där. En röst hördes: – RL 09 kallar RC och alla andra enheter. Kom! – RC här. Kom RL 09.

– RL 09 här. En gasexplosion har just inträffat på Båtbyggargatan, styrka 6. Befarar ett flertal personskador. Synliga materiella skador på fönster. Behöver omgående sjuktransport och sjukvårdare på plats. Kom! – RC här. Uppfattat. Vi skall just kontakta militära enheter för stöttning. Kom. – Länspolismästaren till RC. Kom! – RC här. Kom! – Länspolismästaren här. Uppfattat läget. Förstärkning på väg. Meddelandet vidarebefordras till samtliga akuter. Tar fram samordningsplan för militärt samarbete. Avvaktar vidare order. Kom! – RC här. Uppfattat. Återkommer med order. Klart slut.

CG sjönk ner i den ena fåtöljen. Nu behöver jag verkligen Bull. Förresten, tänkte han, börjar det här eländet inte överföras till nationell nivå? Just då öppnades en dörr och Bull kommer ut.

– Bra att du kom! utstötte CG i en lång utandning.

101 – Har du hört något på komradion? kontrade Bull och rättade till den snäva kjolen som hamnat snett vid besöket på den gemensamma bekvämlighetsinrättningen.

– Om jag hört något? Det kan du ge dig fan på! Nu är det katastrofläge i Sjöstaden. Dom sa nyss att det inträffat en kraftig explosion vid Båtbyggargatan och att det var många skadade. Richard säger att jag måste fatta beslut om att kalla in militär hjälp. Hur gör jag? Vem ringer jag.

– Lugn nu, manade Bull som satte sig i soffan och lade upp laptoppen på bordet. Vi bör kontakta fullmäktiges ordförande och hennes närmaste stab för information och överläggning …

– Men för helvete, avbröt CG, hur skall vi få tag i dom?

Richard vill att vi handlar nu och det kan jag förstå. Jag vet bara inte vem vi skall kontakta inom försvaret?

– Okey, nickar Bull med blicken på skärmen. Om du frågar Richard om han vet vem vi bör uppvakta så gör vi det först. Samtidigt skall jag försöka nå den politiska ledningen och meddela att vi fattat ett beslut om att kalla på militär förstärkning.

CG reste sig direkt och försvann i korridoren mot ledningscentralen där han hoppades hitta Richard. I korridoren mötte han skinnjackan i expressfart i motsatt riktning. Kollisionen var oundviklig. Muggar med vatten, kex, papper och en komradio hamnade på golvet.

– Där gick den åt helvete, suckade skinnjackan! Det är väl för fan högertrafik även i korridorerna fortsatte han och böjde sig ner för att plocka upp den livsviktiga apparaten.

– Man kanske skulle hålla hastighetsbegränsningen också, sa CG lite surt, som om han inte alls ville kännas vid att kommit över på fel sida.

– Den fungerar, utbrast skinnjackan, ömt kramande apparaten till sitt öra och med fingrarna tryckande på diverse knappar.

102 CG och skinnjackan jagade vidare åt var sitt håll.

När CG kom in i ledningscentralen satt Richard fördjupad i samtal. Han såg inte att CG kom in i rummet och CG ville inte avbryta. Från den knastrande komradion hördes: »uppfattat, vi mobiliserar erforderliga resurser med omedelbar verkställan. Sen väntar vi bara på en framställan om direkt operativ insats. Klart slut från vakthavande på NI.» – Klart slut från RC Stockholm kontrade Richard och lyfte blicken från dokumenten som låg på bordet.

– Utmärkt att du kom tillbaka just nu, sa Richard med en satirisk underton. Brickan är serverad. Jag har just informerat Nationella Insatsstyrkan, NI om läget och förberett dom på att vi kommer att begära deras resurser. Så nu återstår bara att »trycka på knappen».

– Vad bra, sa CG och tittade ner i golvet. Vi, ja d v s Bull och jag hade faktiskt hamnat i lite bryderi.

– Skit i det nu. Nu anropar vi vakthavande officer på försvarsstaben och ger klartecken för deras omedelbara medverkan. Varje minut är livsviktig nu!

103

Kapitel 14

På ESI pågick ett intensivt letande efter relationsritningar på Båtbyggargatans underbyggnad och ledningskulverternas lägen. Arbetet försvårades av att all information var digitaliserad. För att kunna ta fram handlingar och ritningar krävdes således datakraft. Även om reservkraften kommit igång så var nätverket till datalagringscentralerna utslaget. Man lyckades ändå få fram några filer som sparats i en PC. Kunde det verkligen vara riktigt undrade man när man hittat en fil som visade ett tvärsnitt av gatans uppbyggnad. På ritningen föreföll det som att hela gatukroppen var uppbyggd på cellplast till ett djup mellan 3–5 m. Kulvertar för ledningar låg inbakade i cellplasten strax under den hårdgjorda gatan. El-, tele/datanät, vatten och fjärrvärme samt gas.

Underbyggnaden av Båtbyggargatan var dock extremt mäktig. Man började nu analysera ett flertal händelseförlopp för att om möjligt få svar på orsak och verkan. Bland annat räknade man fram att ett snittdjup om fyra meter och 20 meters bredd skulle ge en teoretisk lyftkraft om 20 ton per längdmeter gata för varje meter som vattnet stiger. Det var inte så konstigt att ledningarna gick av eller i vart fall skadades konstaterade man samstämmigt. »Inte ens en spårvagn skulle räcka för hålla gatan på plats», sa en av ingenjörerna.

104 Den samlade expertisen på ESI började därefter fundera på förekomsten av cellplast i övriga Sjöstaden. Användningen av cellplast som undergrund var ju ett känt och flitigt använt material vid gatu- och vägbyggen. När datorerna återställts efter strömavbrottet skulle man inventera förekomsten av cellplast i hela Sjöstaden med prioritering på de lägst belägna områdena.

Man var också medveten om att cellplast användes i stor omfattning vid grundläggning av byggnader, främst som isolering. På ESI fanns inte tillgång till sådana uppgifter. Så fort teleförbindelserna kommit igång skulle man kontakta byggnadsnämnden och föreslå dem att ta tag i den frågan i samråd med fastighetsägarna.

Med en viss tillfredställelse tog man en välbehövlig fikarast mitt i natten. Reservkraften räckte knappt till kaffeautomaten. Orsaken till gatubävningen var preliminärt kartlagd. Man sammanställde en rapport med följande innehåll: 1. Stigande grundvatten i takt med stigande vattennivå i Östersjön var huvudorsaken till att Båtbyggargatan flutit upp och skjuvat av alla ledningar.

2. Konsekvenserna är allvarliga. Skador på fjärrvärme, telekommunikation och gas. Ledningarna är klassade som primärförsörjning.

3.Läckande gas bedöms som den mest akuta faran. Avbrottet på teleledningarna befaras beröra en stor del av länets tele- och datakommunikation.

Rapporten distribuerades med bil, cykel och till fots till stadens ledning, räddningsenheten, ledningsägarna, m f l.

Den välbehövliga pausen med halvljummet kaffe blev snabbt avbruten. En löpare med 170 i puls kommer inrusande i den tillfälliga friden. Löparen har ett papper i handen som han flåsande överräckte till närmaste man. Papperet var handskrivet och överlämnades direkt till den just nu operativa chefen. Efter en stunds letande efter glasögonen

105 läser han högt: Ett flertal ledningstunnlar är vattenfyllda. Befarar omfattande skador på den tekniska utrustningen,särskilt på telesidan.. Räddningsenheten och berörda nätägare är informerade. Undertecknat Roffe Skoogh. driften.

– Det fattades bara det, kommenterar uppläsaren omedelbart. Nu kommer det att ta tid att få igång teleförbindelserna. Om jag inte minns fel så går även mobilfibrerna i tunnlarna. Visserligen kanske fiberkablarna tål lite fukt men ändutrustningen gör det definitivt inte. Nu får vi se om redundansen fungerar? Ja, jag menar alternativa signalvägar tex skärgårdskabeln. Jag utgår från att Stokab är informerade och påbörjat omlänkningen. Som jag ser det är det även stora problem även med strömförsörjningen men det får väl Fortum och Vattenfall lösa Vi måste hitta ett sätt att kommunicera utan det fasta telefonnätet och mobilnätet. Några förslag?

– Det kommer att bli långa arbetsdygn suckade en av medarbetarna.

– Vi får väl köpa några W alkie-Talkies om det finns några kvar i affärerna? Men om vi är snabba i morgon bitti så går det kanske. Vi kan ju också försöka leta upp några privata, jägare brukar använda sådana när dom skall avbryta för lunch. Har vi några jägare här i församlingen?

– Jo, svarar John lågmält men apparaterna ligger i min stuga utanför Åsele.

– Om jag inte minns fel så har mina ungar fått ett »pratset» för några år sedan, sa en annan medarbetare, men var finns dom nu?

106

Kapitel 15

Nästan alla fönsterrutor hade krossats vid den kraftiga explosionen. Torbjörn Boberg hade återvänt till sin lägenhet för att kolla förödelsen. Mörker och kyla mötte honom i hallen. Räddningsenhetens verksamhet på gatan släppte upp lite ljus. Han trevade sig sakta fram och upptäckte att det krasade under skosulorna. Glaskross täckte golven. Han tvekade om han skulle fortsätta längre in i lägenheten. Ljuset var starkare där och han fortsatte med tvekan sakta framåt. Inne i vardagsrummet stod möblerna kvar. Det blänkte från skärvor i soffan och fåtöljerna. Några tavlor hade prövat vingarna och landat på golvet och i en fåtölj.

Stämningen var spöklik. Från gatan hördes slammer och röster från den hårt slitande räddningspersonalen. Han gick fram till fönstret och blickade ut över förödelsen. På andra sidan gatan slog lågor ut i några fönster. Nere på gatan pågick borttransport av skadade. Brandmän drog slangar till entréer där brand konstaterats. En grävmaskin stod på den fasta delen av gatan och bearbetade sprickan försiktigt med en smal skopa under överinseende av en skara skyddsklädda gestalter.

En skarp röst trängde igenom den illaluktande och disiga luften:

107 »Det är räddningsledaren som talar. Risken för en ny explosion är överhängande Jag uppmanar alla som ännu ej lämnat området att göra det på följande sätt. Sök er mot gårdsentrén eller den dörr som inte vetter mot Båtbyggargatan. V i möter er med personal som hjälper er vidare. V i kommer successivt att söka igenom alla lägenheter efter skadade. Försök int e att gå ut genom entrédörren mot gatan.

Torbjörn Boberg kunde inte bestämma sig om han skulle följa uppmaningen att överge sitt hem eller om han skulle stanna och värna hemmet. Vad kunde hända? En explosion till? Kunde huset rasa samman? Knappast. Däremot kunde hans inventarier fatta eld och när skulle den eldsvådan upptäckas och släckas? Kunde han själv släcka en eventuell brasa? Det fanns ju inget vatten. Kanske kunde man kväva elden med kläder om man ingrep direkt?! Han begrundade ännu en gång sina ägodelar, möbler, TV, datorer och en del svårvärderad konst. Var prylarna verkligen värda att han stannade kvar. Vart skulle han ta vägen. Till någon kompis?

Han var ju oskadad. Typiskt att det här skulle hända just nu när han hade tagit en veckas ledigt från ICA. Efter en stunds förhandlingar med sig själv bestämde han sig för att stanna. Vem skulle annars fixa dom trasiga fönstren. Visserligen var han ju inte någon glasmästare men på något sätt kände han sig tvungen att på något ersätta de trasiga rutorna. Kunde ju ta en promenad till Fredells och köpa plastfolie tänkte han. Om dom nu har öppet? Fredells kanske också har strömlöst? För första gången på många år saknade han sin gamla Toyota Carina som han sålde för 8 år sedan.

Sedan 12 år tillbaka arbetade han på Ica Kvantum i Sickla.

Visserligen gick det att hitta parkeringsplats på morgonen.

P-skivan förorsakade tyvärr en del böter om man glömde bort att springa ut var tredje timme för att vrida tiden fram-

108 åt. När vädret var gynnsamt motionerade han till jobbet, cyklande eller joggande. Tidsvinsten var uppenbar i jämförelse med att åka tvärbanan. Dessutom mer stärkande och hälsosamt. Behovet av bil hade därför blivit allt mindre.

Dessutom kostade bilinnehavet för mycket i förhållande till hans sporadiska utnyttjande. Hyran för bilplatsen hade stigit betydligt snabbare än bensinpriset. Under en tid var han ansluten till den lokala bilpoolen. Även denna geniala inrättning hade en fast och en rörlig kostnad. Störst användning för bil var då han skulle åka till sitt fritidsställe på Ornö i Stockholms skärgård. Vistelsen i stugan varade ofta längre än ett par dagar och då blev ju bilpoolens fordon stående på ön och tickade pengar. Han reste istället med den eminenta kollektivtrafiken vilken visserligen innebar ett släpande och lyftande av bagage. Packningen var ofta ganska tung.

Han hade börjat sin yrkesbana som lärling på ett slakteri och så småningom avancerat till köttmästare. Mellan de olika anställningarna hade han passat på att göra högskoleprovet för att sedan kunna läsa på universitetet. Under några år läste han kurser i företagsekonomi, nationalekonomi och statistik. Behovet av pengar och insikten om svårigheten att få anställning som akademiker fick honom att lägga av studierna när skrapat ihop 90 poäng. Studierna gav honom dock både en bra allmänbildning och ett antal kontakter med det motsatta könet. Inte på något sätt bortkastad tid alltså tyckte han. Tvärtom.

Efter ett antal anställningar i köttdiskar och som kock på en restaurang i Aten hade han så småningom dragit sig tillbaka till sin födelseort. Den ekonomiska utbildningen och insikten var många gånger till stor fördel när han som regel fick ansvar för inköp och ekonomisk uppföljning.

Som anställd på ICA hade han förhandlat till sig förmånen att få köpa varor som hade passerat bäst före datum. Ett

109 villkor var förstås att varorna inte kunnat säljas i butiken till nedsatta priser. Förutom dagligvaror som mjölk, smör, bröd, ost e t c hade han koncentrerat inköpen till mer beständiga varor. Konserver, frystorkat och vacum förpackat hörde till favoriterna. Hållbarheten var som regel längre än bäst före datum. För s k helkonserver var hållbarheten avsevärt längre. EU hade emellertid beslutat att alla varor skulle märkas med bäst före datum. För Torbjörn Boberg var det en skänk från ovan.

Som proffs på mathantering, särskilt kött, hade han lärt sig hur varor åldras. Han hade gjort en särskild studie på olika förpackningar. Med dessa unika kunskaper kunde han göra ett kvalificerat urval av de produkter han köpte. Med en noggrann bokföring och förvaring av varorna hade han upprättat en konsumtionsplan som innebar att inga varor blev ohälsosamma. Som regel var avkastningen på det samlade varulagret hyggligt även under normala omständigheter. Stigande matpriser innebar att han kunde avnjuta konserver efter några år som idag skulle ha kostat 20 % mer i inköp.

Omsättningen av utgångna varor var således ingen förlust. Frälst över sitt sparande hade han under de senaste tio åren släpat ut åtskilliga ton mat till fritidsstället. Ibland blev överskottet så stort att han kunde bjuda in sina grannar på sardiner och skinka. Efter sommaren transporterade han hem varor som skulle förbrukas under vinterhalvåret. Några hundra kilo konserver förvarade han således i lägenheten.

I sin förtvivlan över den förstörda lägenheten kunde han ändå inte låta bli att glädjas över situationen. Investeringen i hållbar mat som nästan alla hans vänner betraktat som lite knäppt skulle kanske visa sig vara en bra placering. Egentligen var han inte en domedagsprofet men hade ändå valt den här sparformen istället för värdepapper.

110 De flesta han kände pensionssparade på traditionellt sätt eller i fonder. Några spekulerade på börsen.

Kenneth, en kompis, spekulerade i ädelmetaller, främst därför att han ville lagra guld i eget kassaskåp om det skulle hända saker som han sa. Känslan av att ta fram en guldtacka var obeskrivlig, sa han alltid när dom träffades. En djävla skillnad mot att kolla börsen på datorn.

Matlagret i lägenheten skulle räcka i flera veckor. Bland konserverna förvarade han också ett enlågigt campingkök och 5 liter T-röd och 20 liter vatten . Han tänkte, att nu kan det få hända vad som helst men ångrade genast det önskemålet. Med vindens hastighet for tankarna iväg till Ornö och matberget. Konserver, frystorkat m m förvarades i ett stort rymligt och hemligt källarutrymme. Kallkällaren hade kostat betydligt mer än både tomten och stugan när han köpte den för 27 år sedan. Grävning- och gjutningsarbete gjordes under några mörka och fuktiga novemberveckor 1981. Bara en f d fiskare på ön, änkeman Österman, kände till hans »skyddsrumsprojekt». Österman visste minsann hur farlig ryssen varit och kunde bli igen och lovade att förbli »en svensk tiger», bara det fanns plats för honom också, om det skulle smälla. Som före detta hemvärnsman bidrog han med ett par gasmaskar modell äldre, lite patroner, »kaliber blandat» samt några skafthandgranater.

Långtidsprojektet Noaks Ark, en gammal koster i plast var nästan klart, i vart fall när det gällde skrov, däck, motor och rigg. Bara lite smärre inredningsarbeten återstod samt komplettering av navigationsinstrumenten. Arken stod på fiskarens gamla slip på Ornö.

Efter 9 timmars mörker börjar himlen rodna i sydost. Den annars så välilluminerade staden såg spöklik ut. På något sätt vacker och fridfull. Horisontlinjen framträdde tydligare nu, utan störande gatubelysningar och reklamskyltar. Globen såg ut som en planet som mjuklandat och slocknat. Sva-

11 1 ga ljussken kunde skönjas i ett flertal fönster. Rörliga strålkastare svepte utmed gator och broar från en begränsad trafik. Vissa ljuspunkter var svagare och kom från tvåhjulingar och vandrande handlampor. En avvaktande stämning rådde över staden. Precis som om alla väntade på något förlösande besked om att allt bara varit en mardröm och ett en återgång till det normala skulle ske inom kort.

När Torbjörn slog upp sina ljusblå, som egentligen var bruna, var han lite groggy efter nattens dåliga sömn och planering. Som tur var hade tillbringat natten i sitt sovrum som låg mot gården. Där var fönstren hela och han hade stängt dörren till hallen för att behålla lite värme. Efter en långsam rörelse från horisontalt till vertikalt läge gick han genom lägenheten fram till fönstret mot gatan. Han behövde inte öppna för att luta sig ut. Nedanför pågick aktiviteter med maskiner och figurer som såg ut som dykare. Nu kände han den stickande gasen och tog tag i fönsterkarmen för att hålla sig stående. Resterna av glaset i den utblåsta rutan skar obarmhärtigt in i handen.

– Aj som fan kved Torbjörn, ryckte tillbaka handen, tittade på den sargade handflatan.

Blodet pulserade ur flera snitt. Han tålde inte se blod, framför allt inte sitt eget. Han tog ett steg tillbaka och kände att han skulle svimma. Benen vek sig, han vecklade sakta ihop sig och föll ganska sakta. Han törnade mot armstödet på fåtöljen som bromsade upp farten en aning.

Sedan blev han halvliggande med höger arm och överkropp halvvägs upp i fåtöljen. Efter 10–15 femton minuter, eller kanske mer öppnade han sina ögon. Det tog förstås en stund att förstå, att komma ihåg vad som hänt. När blicken flackat runt i rummet och slutligen fokuserade på slaktresterna en halv meter från ögonen skrek Torbjörn: – HJÄLP, jag håller på att förblöda.

Nere på gatan pågick något slags schaktningsarbete. Just

112 nu var maskinerna stilla och en grupp »dykare» gestikulerade till varandra. Trots att maskinerna stod stilla nådde Torbjörns röst inte några mänskliga öron. Dykarna var så väl inkapslade att ropen från Torbjörn omöjligen kunde tränga igenom deras skyddande skal. Efter 5 minuters allt svagare rop på hjälp insåg Torbjörn att ingen uppmärksammat hans nödrop.

Det här måste jag fixa själv. Jag bara måste klara det, inte dö här. Då blir ju allt slit med bunkringen förgäves. Vem fan skall då frossa på mitt matförråd? Nej nu djävlar måste jag skärpa mig, tänkte han och började en mödosam hopsamling av benen och den oskadade vänsterarmen. Tur att jag sopade upp glassplittret från golvet i går kväll, tänkte han.

När han åter vände blicken mot den purpurröda armen såg den ut som en dyrare efterrätt konstnärligt dekorerad med någon mörkröd bärfruktssås. Blodet hade runnit ut över sitsen och bildat små pölar som delvis absorberats av tyget.

På handen hade blodflödet koagulerat. Åsynen framkallade kväljningarna som hindrade honom från den kraftansamling som behövdes för att komma på fötter och ta sig till badrummet. Efter en stunds vila började han krypa ut till badrummet. Väl där gjorde han ett nytt försök att resa sig.

Med stöd av wc-stolen och handfatet lyckades han komma upp på benen. Jag måste skölja av blodet så jag kan ta bort glasbitarna tänkte han. Torbjörn hade hört att mycket små glasbitar kan komma in i blodomloppet. Om man har otur så kan dom så småningom komma ut med urinen och då kommer kuken att torteras inifrån. Han svimmade igen och hasade ner på badrumsmattan som välvilligt gled mot dörren.

Landningen blev även denna gång skonsam. Den skadade handen blev först hängande över toalettsitsen för att sedan sakta glida ner mot golvet. Smärtan när kvarvarande glasskärvorna skar in i handen väckte Torbjörn. Han vrålade ut

113 sin smärta samtidigt som han tycktes få nya krafter.

När han rest sig och lagt handen i handfatet vred han på kranen. Den spottade till och några deciliter rann ut innan han fått handen under. Vattnet sinade därefter till en tunn stråle för att sedan övergå till droppande och därefter ingenting.

– Satan också, sa Torbjörn högt, slet till sig en handduk och vinglade ut till diskbänken i köket.

Proceduren upprepade sig, rena öken i kranen och nu förstod han att vattnet helt enkelt pajat.

Torbjörn tvingar sig att skruva upp hjärnkapaciteten över dess vanliga begränsning men mindes: N ärminnet begränsas till de första 20 levnadsåren och dom sista 20 minuterna. Vatten, var får jag tag i vatten? Första förband skall väl finnas här någonstans? Våtservetter? Efter några sekunder kom han på att det fanns 20 liter vatten i garderoben tillsammans med nödprovianten. Bra, strålande, alldeles fantastiskt, tänkte han högt. Mödosamt kröp han ut från badrummet med siktet inställt på garderoben. Under förflyttning funderade han på hur gammalt vattnet var. Brukar ju byta då och då, men när bytte jag sist? Skit samma det duger nog.

Efter mycket möda lyckades han baxa upp 20litersdunken på kanten av tvättstället. Just när han skulle skruva upp locket på plastdunken vek sig tvättstället sakta neråt. Ett gnisslande ljud hörde från skruvarna som drogs sakta ur den kakelbeklädda gipsväggen.

– Helvete också skrek Torbjörn och vräkte sig mot handfatet för att stoppa tyngdlagen.

Dessvärre gick det inte att stoppa 20 liters vattendunk.

Särskilt inte med den begränsade fysik som Torbjörn kunde sätta mot. Några sekunder senare låg Torbjörn och vattendunken på golvet. Klucket från utsipprande vatten och vätan som trängde in i byxorna gav Torbjörn extra kraft. Han lyckade resa både sig själv och vattendunken innan den

114 dyrbara v채tskan runnit ner i kan hade runnit ut.

avloppet. Drygt halva flas-

115

Kapitel 16

Klockan 11.15 grupperade hemvärnet sitt manskap på Sickla Allé nära norra brofästet. Samtliga var stridsutrustade. Efter genomgång av läget och vad som förväntades av hemvärnet konstaterades att skjutvapnen troligtvis inte skulle komma till användning. Istället delade man ut skyddsutrustning.

Enligt befälhavaren skulle det bli otympligt och onödigt att släpa på vapen och ammunition. Några hemvärnsmän ville inte lämna ifrån sig sina skjutvapen med hänvisning till det personliga ansvaret . Efter överläggningar och försäkran om att vapnen skulle förvaras i säkerhet samlade man in stridsutrustningen. Varje hemvärnsman fick ett kvitto på inlämnad utrustning. När utprovningen av skyddsdräkterna med tillhörande utrustning var klar marscherade man mot Räddningsenhetens mobila enhet.

Det tog inte lång tid innan den kriminella delen av stadens innevånare fått vittring på alla obevakade varor. Motorburna tjuvar och hälare samlades utan kallelse på sina klubbar redan under natten. Mobiltelefoni var för länge sedan struken som kommunikationsmedel när det gällde sofistikerad planläggning av s k affärer. Vissa kodade meddelanden förekom i undantagsfall om det var brådskande.

Snabbfotade tjuvar passade på att bryta sig in i butiker för att låna mobiler, datorer, bärbara musikspelare etc. Även

116 juvelerare och urmakare fick ovälkomna besök.

Plundringen kunde pågå ostört när butikerna inte var bemannade. Det tog lite längre tid att genomföra hämtningen efter öppningsdags då butiksinnehavaren och personal fanns på plats. Men bara några butiksägare satte sig till motvärn med blandat resultat. Aktivering av överfallslarmet blev ett ej besvarat nödrop, fast det visste ju inte knapptryckare. Larm- och bevakningsbolag var ju upptagna med interna kommunikationsproblem och var avskurna från omvärlden.

Av en ren tillfällighet råkade en medlem i en av de mera kända MC-organisationerna passera just när hemvärnsförbandets vapen och ammunition samlades in i en prydlig hög på Allégatan. Medlemmen trodde knappt sina ögon.

Det var nästan som att beskåda buntade tusenlappar travade på en europapall. Den gammaldags uniformerade gubben med kask, som stod kvar som vakt, hade också lagt ifrån sig sin bössa och lagt in en pris snus. Kasken tittade nyfiket bort mot Räddningsenhetens uppställning.

Nu var goda råd dyra. Vi behöver vara minst 3 personer för att lägga beslag på den värdefulla järnskroten, tänkte medlemmen. Han körde ett extra varv runt skatten på behörigt avstånd för att inte väcka uppmärksamhet. Hur lång tid kommer gubbarna att var borta? Finns det några konkurrenter i närheten? Han lade i ettan och drog iväg till klubben.

Resan tog bara 4,5 minuter. Där fanns flera morgonpigga kamrater med samma intresse för snabba affärer. Efter en kort beskrivning av den gyllene situationen grupperade sig en utvald trupp om 4 taggade krigare, med dollartecken i ögonen, utanför klubblokalen. Operationen skulle ske tyst och diskret. Medlem 1 tar varligt hand om »Kasken» utan mer våld än nödvändigt. Medlem 2 håller vakt och avvisar eventuellt övriga intressenter och gloare. Medlemmarna 3 och 4 lastar snabbt in varorna i »skåpet» och kör »tripp»

117 nummer 16 för att skaka av sig eventuella förföljare.

Beslutades om bilbyte vid garage K9.

Med initiativtagaren i täten svängde de i sakta fart igenom rondellen på allégatan.

Alla, även de i skåpbilen, hade hjälmar med visiren neddragna. Nummerskyltarna var av praktiska skäl täckta av »lånade» skyltar. Den ledande medlemmen kunde konstatera att ingenting hade förändrats. Kasken hade t o m satt sig ner på en låda med blickarna riktade mot Allébron. Skåpet och medlem 1 på MC gled sakta in på Allégatan. Skåpet stannade så nära varorna som möjligt. Medlem 1 gled förbi skåpet och parkerade sin hoj. Medlem 2, garden, stannade på andra sidan gatan, stängde av motorn och satt kvar på hojen.

Kasken hade inte reagerat på den ökade trafiken utan satt lugnt kvar på sin låda när medlem 1 närmade sig bakifrån.

Med ett stadigt grepp om axlarna vräktes kasken baklänges ner på gräsmattan. Medlem 1 gick runt den liggande fienden med avsikt att sätta en doja över bröstkorgen på kasken.

En gammal hemvärnsgubbe kan väl inte vara någon konst att övermanna tänkte han när han höjde sin skinnstövel med sikte på bröstkorgen. Kasken, som faktiskt inte var så lastgammal, bara 51 år, reagerade blixtsnabbt. Han tog ett grepp kring stövelskaftet och ändrade riktningen på den planerade stämplingen. Medlem 1 tappade balansen och ramlade lite överraskad mot marken. Kasken var snabbt uppe på benen och gick fram till den liggande medlemmen 1, tog tag i hjälmen och slet av visiret och skrek: – Jag vill se dom jag slåss mot.

Allt gick så snabbt. Garden hade tittat åt ett annat håll några sekunder och medlemmarna i skåpet hade gått ut och öppnat bakdörrarna på skåpet i full förvissning om att kasken var oskadligjord.

Medlem 1 var minst sagt överraskad över motståndet och

118 från sitt horisontella läge stirrade han in i ett par glödheta ögon på kasken och replikerade: – Vad i helvete …

I samma sekund kom en välriktad höger från kasken och det svartnade innanför hjälmen. Nu reagerad garden på MC:n och tryckte på startknappen. Samtidigt tittade skåppersonalen fram bakom dom öppna bakdörrarna . Dom avancerade med snabba steg i riktning mot varorna och sin nedslagna kamrat. Kasken hade nu snabbt förflyttat sig till varorna och ryckt åt sig sin AK4. Som f d utbildningsofficer på ett fältjägarregemente satt alla rörelser i ryggmärgen.

Han hade dessutom ägnat sin ofrivilliga militära pension med bl a karateträning. Inom loppet av någon sekund var AK4 laddad med skarp ammunition.

– Halt eller jag skjuter skarpt, skrek Kasken.

Vapnet var riktat mot skåppersonalen som kom mot kasken i full fart. Dom saktade ner och den snabbtänkte medlemmen nr 3 svarade: – Tror du att du kan skrämma oss med en oladdad bössa.

Dom avancerade sakta mot Kasken som i sin tur retirerade några steg och osäkrade AK4 demonstrativt. Det är bara lös ammunition sa 3 till 4. Samtidigt närmade sig den MCburna garden från sidan. Han hade uppfattat det prekära läget och körde nu mot Kasken. Med MC:n i ögonvrån och dom andra två stående ligisterna fem–sex meter framför sig, drog han av en svepande salva i knähöjd med början mot MC:n och sedan mot skåppersonalen. Mc:n ändrade riktning och passerade kasken en meter bakom honom. En av medlemmarna framför Kasken stöp skrikande åt sidan.

MC:n fortsatte tvärs över gatan och träffade en parkerad bil i sidan. Den ridande MC-garden fortsatte i färdriktningen och landade i sidorutan med hjälmen före.

Plötsligt tappar Anders balansen och trycks in mot fasaden. Ett antal skott ekade mellan husväggarna. Karlstam

119 reagerar instinktivt och ropar: – Ta skydd, ner i liggande ställning!

Samtidigt tittar han på Anders som vikit ner sig i in konstigt ställning. Han blöder ymnigt i vänster lår. Först efter några sekunder blir Anders medveten om smärtan och illvrålar rakt ut. Karlstam ålar sig fram till Anders. Han sliter av sig kavajen och skjortan i liggande ställning. Byxorna håller ihop inslagshålet och det ser inte så stort ut men blöder ymnigt. Men Karlstam vet att kulans utgångshål kan vara betydligt större. Han trycker kavajen mot Anders öppna köttiga sår i låret. Ropar på OO och ber om hjälp att vända Anders till sidoläge. Han kollar lårets baksida men kan inte finna något utgångshål. Kulan måste alltså sitta kvar i låret konstaterar han tyst. Han ber OO hålla den hoprullade kavajen kvar mot lårets framsida. Han försöker riva sin egen skjorta i två delar. Revan stannar emellertid vid kragen.

Okey sa Karlstam, det här får duga och slår ett par varv runt låret. Sedan tar han tag i ärmarna och gör ytterliggare knut.

Alla låg tysta tryckta mot gatan. Anders hade svimmat som tur var.

– Ligg kvar, kommenderade Karlstam. Är någon mer skadad?

Ingen svarade. Karlstam började spana av omgivningen och fick direkt syn på Kasken som rest sig. Avståndet var bara kring 20 meter. Han kände igen hemvärnsuniformen men kunde inte riktigt förstå vad som hände. Hemvärnsmannen hade kask och riktade ett skjutvapen mot en stående och två liggande personer med hjälm Det tog en stund innan Karlstam hade bildat sig en uppfattning om situationen. Läget därborta verkade just nu stabilt konstaterade han och sneglade mot Anders som stönade under ett plågsamt uppvaknande. Karlstam reste sig sakta från knästående och ropade utan att tänka igenom sin fråga: – Vad har hänt?

120 Sedan duckade han i avvaktan på svar. Kasken kunde vara en utklädd ligist eller en galen hemvärnsman.

Utan att släppa blicken från de två liggande hjälmarna svarade Kasken högt och tydligt: – Kapten Stible här, från Nackas försvarsområde. Jag har just blivit överfallen av några motorburna och vapenintresserade hjälmar.

– Kommendörkapten Karlstam här. Vill du ha assistans?

– Svar Ja Karlstam reste sig till upprättstående och kommenderade: – OO du kontaktar räddningsenhetens mobila enhet med språng. Meddela dem om incidenten här och hämta hjälp till Anders. Stina stannar här med Rut, försök hjälpa henne in i trapphuset. Och du, sa Karlstam, vände sig mot kassören, hämtar min bil som står i garaget, en mörkblå Volvo 850 med registrerings-nummer UL… jag kommer inte ihåg, men du hittar den säkert. Här är nycklarna. Verkställ!

– Men dörrarna är ju trasiga och det blir svårt att hitta i mörkret, svarade kassören.

– Bilen står på tredje platsen direkt till höger nedanför rampen, utgå!

– Men om det blir repor när jag kör …

Utan att replikera gick Karlstam med bestämda och snabba steg mot Kasken. Framme vid platsen för skottlossningen utbytte officerarna identitet. Därefter redogjorde Kasken som hette Stible för hemvärnets uppdrag. Ur säkerhetssynpunkt kunde det verka lite konstigt att man lämnade ifrån sig så mycket vapen, fortsatte han, men vapnen skulle bara vara i vägen på det här uppdraget. Det var dock ingen slump att han själv valt att stanna här med vapen och ammunition, han …

Nu började den skadeskjutna Hjälmen medlem 3 att jämra sig. Han blödde kraftigt från ett sår strax under höger knä. Karlstam, som använt sin kavaj och skjorta för att för-

121 binda Anders, stod i bara undertröjan och vände sig mot Stible frågande utan att säga något.

– Det finns några rockar i högen där borta, sa Stible och nickade mot upplaget. Om vi ha tur så finns kanske någon förbandsutrustning där.

– Bra, sa Karlstam, jag har nämligen en förlupen kula i min väns lår. Han pekade med hela handen mot fasaden där resterna av BRFs styrelse satt skräckslagna. Förresten tror jag att jag prioriterar Anders om jag hittar någon lämplig sjukvårdsutrustning.

– Självklart, svarade Stible med blicken riktad mot fasaden där Anders låg. Det är väl förstås en av mina kulor. Är det illa?

– Han klarar sig, svarade Karlstam nedböjd och rotande i en låda med ett rött kors.

Nu vaknade hjälmen med det blödandet knäet. Han hade ännu inte kunnat böja huvudet så långt ner att han kunnat se skottskadan. Tur för honom. För hade han kunnat det skull han ha svimmat. Istället skrek hans chockade kamrat på hjälp och krävde omedelbar behandling. Han yrade om mänskliga rättigheter. Ropen hördes knappast genom hans visir som fortfarande var neddraget.

Medlem 1 låg fortfarande utslagen på gräsmattan efter den raka högern men visade klara livstecken.

Stible uppmanade de omtöcknade medlemmarna att ta av sig stövlarna och dra ner byxorna till anklarna. De vägrade förstås. Stible frågade då artigt om också dom ville ha en kula i benet, ja i självförsvar förstås. Motvilligt krängde de av sig stövlarna och drog ner byxorna. På den ene medlemmen var kalsongerna mycket tilldragande, av boxertyp, svarta med bilder av en blekrosa avbildad Marilyn Monroe på båda lårens framsida.

– Lägg dej på mage bredvid din kompis, kommenderade Stible.

122 – Va i helvete är du inte klok din djävla bög, skrek den blottade medlemmen.

– Jag noterar tituleringen, svarade Stible.

Sävligt vek mannen ner sig till knästående och tittande bedjande på Stible.

– På mage, verkställ!!

Ett kvävt ljud hördes från bilen på andra sidan körbanan.

När Stible blivit åtlydd vände han blicken mot den demolerade bilen. Ett par svarta skinnbyxors nötta akterdel tycktes utföra någon slags dans i närkontakt med höger framdörr.

Skinnbyxan tycktes sitta fast med huvudet. Gnyendet tydde på att skinnbyxan inte kände sig komfortabel. Stible bedömde att det för närvarande inte var nödvändigt med något ingripande. Han vände åter blicken mot dom vita benen som låg parallella på gräsmattan. Nu exponerades ytterligare två bilder av Marilyn Monroe på boxershortens häckdel.

Stible kunde inte tygla sina fantasier men återvände snabbt till verkligheten.

Just nu var läget under kontroll konstaterade han tyst för sig själv. Han vände blicken mot husfasaden på andra sidan allén. Han kunde se att militärkollegan stod lutad över en liggande person på trottoaren. Det var som fan tänkte Stible för sig själv. Jag klarade av den här skarpa situationen, men vad gör jag nu? Skinnställen måste omhändertas och två behöver sjukvård. Hoppas att kollegan, Karlberg eller vad han hette, kommer tillbaka.

Stible höjde blicken och blev inte förvånad över att flera fönster öppnats. Chockade och nyfikna ansikten skymtade fram i det bleka morgonljuset. Stible bad en tyst bön om att förlupna kulor ej träffat någon mer människa. Hur många skott hade han egentligen avlossat? På en sekund avfyrade AK4:an 12 skott. Längre tid hade han nog inte hållit avtryckaren inne. Med tanke på att vapnet stegrar sig vid avfyrning borde dom sista kulbanorna gått längs träden i al-

123 lén. Inte mycket jag kan göra åt det just nu, tänkte han.

I ögonvrån såg Stible figurer närma sig från flera håll.

AK4 var fortfarande osäkrad och han svepte automatiskt med pipan mellan sina fångar. Karlstam var först på plats och därefter anlände två hemvärnshem. Efter en kort redogörelse av händelseförloppet från Stible frågade Karlstam: – Och vad ska vi göra av dom här motorintresserade ungdomarna? Alla är ju sysselsatta med andra problem.

– Tja, sa Karlstam jag vet vad jag skulle vilja göra men det är nog inte så lämpligt inför publik.

– Det har du nog rätt i men på något sätt måste vi hitta en tillfällig förvaring för det lär nog dröja innan vi får hit polisen.

– Jag tror jag har en idé, sa Karlstam och drog sig eftertänksamt i hakspetsen. Vi har ett förråd i vårt garage som skulle kunna passa som tillfällig internering. Visserligen är det lite fuktigt om fötterna men det är väl bara lugnande.

– Nog med förslag kontrade Stible, vi verkställer omgående.

– Jag skall kolla om jag har nycklarna på mig, sa Karlstam, vek undan den lånade vapenrocken och lyfte fram en dinglande nyckelknippa som hängde i bältet, studerade metallbitarna och nickade mot Stible.

– Vid närmare eftertanke tror jag det blir svårt att transportera dom skadade. »Wounded Knee» lär väl inte smita och dom med brallorna nere kan ju inte sprinta iväg obemärkt. Vi får nog stanna här tills mina soldater dyker upp.

I riktning mot rondellen kom tre hemvärnsmän joggande.

Framme vid den tillfälliga vapendepån stannade dom på ca 10 m avstånd från Stible.

– Jag kan ta över vakten, sa Karlstam och sträckte fram handen mot Stible.

– Bra, sa Stible och räckte över AK4:an till Karlstam.

124 Stible vände sig nu mot sina nyanlända soldater och redogjorde för händelseförloppet. Han kommenderade också mannarna att leta fram respektives vapenutrustning. När denna procedur verkställts efterfrågade Stible en lägesrapport från olycksplatsen. Exakt vad som hänt kunde man inte beskriva. Att det var stora krafter som satt hela gatan i rörelse framgick däremot med all önskvärd tydlighet. Gasen var tydligen inte helt identifierad vilket komplicerade räddningsinsatserna.

– Uppfattat,replikerade Stible. Nu avlöser vi kollega Karlstam från det tillfälliga fångvaktaruppdraget. Svenmarck du tar över.

Karlstam överlämnade AK4:an utan att släppa blicken från skinnkläderna.

– Jag föreslår att vi tjudrar våra motorintresserade ligister svarade Svenmarck. I alla fall dom som är i stånd att använda sina ben. Vi kan ju inte avsätta mer än en man för det här delikata uppdraget. Jag tror faktiskt att det finns silvertejp i vår verktygslåda.

– Nog med förslag. Assistera Svenmarck kommenderade Stible och nickade mot »Nalle».

Den långe Nalle hette egentligen hette Björn Westlöga och bar en stor välansad hårbeväxt på överläppen. Björn tillhörde en av de soldater som hade varit mest tveksam till att lämna ifrån sig vapnet redan när de anlände till samlingsplatsen. Med några långa och bestämda steg var Nalle framme vid verktygslådan. Tejpen låg som vanligt högst upp kanske mest därför att den var det flitigast använda »verktyget» i lådan.

Den nedblodade skinnbyxan var naturligtvis upprörd när han då och då var vid medvetande. Stible insåg att skadan var så allvarlig att en akut insats behövdes för att stoppa blödningen. Han insåg också att den andra skadade skinnbyxan, som satt med huvudet ofrivilligt inklämd i sidoru-

125 tan, kanske behövde vård.

– Vi måste lägga ett tryckförband på knäet. Föresten, tog du med förbandslådan tillbaka Stible?

– Självklart, den är här. Jag fixar tryckförbandet om ni två håller offret i schack, sa Stible och nickade mot Nalle som kom med silvertejpen och Svenmarck som närmade sig skinnbyxan.

– Nalle, när ni är klara kontaktar du räddningsenheten och rapporterar läget.

När Karlstam utfört sina sjukvårdsuppgifter återvände han till sin port på andra sidan gatan. Anders som var vid medvetande hade förflyttat sig med hjälp av OO till insidan av porten. Där var det trots allt var lite varmare, än så länge.

Lite längre in skymtade Stina, Rut och hennes två barn.

Dom satt i trappan och höll om varandra. Rut var vid medvetande men såg svag ut. Barnens ansikten var bleka och frågande. Stina försökte muntra upp barnen med saft och kakor. Dom hade tagit med sig mat, dryck och lite godis från Ruts och Stinas lägenheter. Någon varm mat gick inte att få fram. Visserligen var området försett med biogas för matlagning men även den var ur funktion.

Efter några minuter rullade en mörkblå Volvo fram till porten. Kassören klev ut, öppnade porten och klev hostande in i trapphuset, blekare än vanligt.

– Äntligen, sa Karlstam. Det är lika bra att vi försöker få med båda till SöS. Vi sätter Anders i baksätet så att han kan sträcka ut sitt ben. Rut får sitta i framsätet. Jag kör.

Nu först började Anders tänka på sin familj. Var är barnen. Det har väl inte hänt dom något? Birgitta? Jo hon skulle ju jobba natt. Hm, då kanske vi ses på hennes arbetsplats SöS och där har de väl mycket att göra.

Karlstam vred om startnyckeln, la i ettan och rullade iväg med sina patienter.

126

Kapitel 17

Stående på darrande ben letade Torbjörn efter den propp som har till uppgift att hindra vattnet från att rinna ut ur det snett hängande handfatet. Sparsamheten på varmvatten hade tyvärr inte gått så långt att proppen användes särskilt ofta. Den låg alltså inte på handfatet. Var fan är den då, undrade Torbjörn och svepte runt med blicken i det något röriga badrummet. I spegelskåpet förstås tänkte han och vinklade ut ena spegeln. Jag såg den ju när jag rensade och städade skåpet sist. En gammal tandborste, en nagelsax och en förbrukad stickdeoderant ramlade ut direkt åtföljd av ett öppnat storpack med kondomer. En flaska rakvatten med en gul skvätt kvar stod och vägde på hyllkanten innan Torbjörn lyckades fånga den i flykten. Precis bakom stod den eftersökta proppen och såg mallig ut. Den skimrade som om den var av silver och just nu, guld värd. Han lyfte sin vänstra hand för att fånga dyrgripen. Torbjörn var högerhänt så finmotoriken i vänstern var inte lika pålitlig. När han med en svepande rörelse skulle greppa proppen råkade han snudda vid en flaska munsköljningsvätska som naturligtvis vek sig för Newtons lag och föll ner i handfatet med dov duns.

– Djävla skit, skrek Torbjörn högt och befarade det värsta.

127 Men flaskan var av plast och låg bara och rullade fram och tillbaka i handfatet. En doft av mint stack i näsan.

Han vände blicken nedåt och konstaterade att det sipprade ut en vätska som färgade handfatet blått i små ränder. Med proppen i ett stadigt grepp i vänsterhanden läste han på etiketten med fluor och funderade på om det var bra för hans såriga hand. Bra för emaljen kan väl knappast vara bra för blodomloppet tänkte han placerade proppen på handfatet och vred på kranen. Resultatet blev bara några droppar och ett par djupa rosslingar.

– Visst fan stönande han, vattnet funkar inte. Det är ju därför jag står här med vattenflaskan.

Han lyfte försiktigt upp den halvfulla vattenflaskan.

Hällde försiktigt ut några skvättar för att skölja bort den blåa vätskan. Allt gick inte bort. Han ställde ner flaskan och drog av en bit toapapper för att torka bort resterna. I med proppen och upp med flaska. Han hällde i hälften av det vatten som fanns kvar i flaskan.

Blodet hade levrat sig och på några ställen gnistrade små glasskärvor som satt fast. Torbjörn stoppade ner handen i vattnet. Till en början kändes ingenting men snart började det svida. Det måste väl finnas någon desinfektionsvätska hemma tänkte han och spanade åter in spegelskåpet. Bingo, en falska Alsolsprit stod mitt i blickfånget, nästan full. Nu har oturen vänt till tur skrockade han högt. Efter några minuter drog han upp handen och studerade den noggrant. Ett ganska djupt jack i handflatan hade åter börjat blöda. Mitt i blodflödet såg han en glasbit sticka upp Försiktigt petade han bort den och några andra synliga mindre skärvor. Svepte sedan en handduk runt handen som åter börjat blöda.

Smärtan skar som en kniv genom armen och vidare upp till hjärnan. Tankarna flög iväg som flyttfåglar till paradiset på Ornö. Han borde ta sig dit så fort som möjligt. Kunde han ta med sig något? Av praktiska skäl fanns dubbel uppsättning

128 av kläder varav de grövre och varmare på Ornö. Så egentligen behövde han bara sina närmaste tillhörigheter.

Hur kommer jag dit? Fungerar kollektivtrafiken?

Försiktigt virande Torbjörn av sig den genomblodade handduken. Huden på handen såg ut som en uppblött brödbit med röda missfärgningar. Kalla kårar svepte längs ryggraden. Han började frysa. Satte sig svimfärdig ner på toalettstolen. Fattade en ny handduk och började försiktigt badda den såriga handen. Det högg till i handflatan varje gång han tryckte och drog handduken lätt utmed såret.

Måste finnas flera glasbitar kvar tänkte han bekymrat. Vem kan hjälpa mig? Med en något darrig enhandsfattning försökte han skruva av locket till asolspriten men den gick bara runt.

Djävla säkerhetslock, sa han för sig själv och höjde flaskan mot mun. Med ett stadigt bett runt locket vred han försiktigt på plastflaskan. Skruvkorken spottade han ut i handfatet.

Med darrande hand lät han spriten droppa ner i handflatan.

Svedan kom obarmhärtig men samtidigt skönt på något renande vis. Han hällde på mer sprit och och fick en ny kick.

När svedan avtog gjorde det inte ont längre. Efter en stunds letande i smutstvätten hittade han en hyfsat ren handduk som han snurrade runt handen. Han reste sig med stöd av den skadefria handen. Vacklade ut i hallen. Visst skall det finnas maskeringstejp hemma, tänkte han. I nedre byrålådan fann han rullen. Inom några minuter var handen emballerad.

Han satte sig i den fåtölj som klarat sig från glassplitter och blod. Vad har egentligen hänt där ute. Strömmen var fortfarande avstängd. TV-utsändningarna kanske går, det borde dom. Någon slags beredskap borde finnas för att informera medborgarna i kris- eller krigssituationer. Krig, det var väl inte krig? Han hade ju inte hört några detonationer förutom den igår kväll. Kan det ha varit en bomb eller ett

129 sprängattentat?

Mobiltelefonen hittade han snabbt. Försökte ringa 112 men ingen kontakt, inte ens en hänvisningssignal. TVsändningar kunde man ju se i mobilen. Inte en enda kanal kunde han få in. Radio då? Det skall finnas en FM-radio i den här nallen, det trodde han. Det fanns det inte. Vi närmare eftertanke mindes han att radiokanalerna rationaliserats bort från mobiltelefonerna till förmån för mångfalden TV kanaler. Med lite tur har jag inte kastat min gamla transistorradio. Om den inte ligger i garderoben så har jag väl tagit ut den till Ornö. Han hade definitivt svårt att slänga gamla grejor, särskilt elektroniska. Garderoben var full av kläder m m. Han steg upp på en stol för att nå övre hyllan där antika eller avlagda elartiklar fått sin slutförvaring. Dom flesta apparaterna var intrasslade i sladdar och likheten med en bra trålfångst var slående. Vid varje försök att dra fram något som liknande en radio kom hela hyllans sladdtrassel med tillbehör närmare kanten. Till slut tappade han humöret och slet ner allt på golvet i dov duns. Sladdarna dämpade uppbromsningen mot golvet och inget tycktes ha kraschat.

När han försiktigt klivit ner från stolen och gått ner på knä vaskade han fram två transistorliknande apparater.

Knappar vreds och trycktes in men inte ens enda knaster kunde höras. Klart att batterierna är slut, men någon »kräm» brukade det alltid finnas kvar. Tyvärr var den enda »krämen» den som runnit genom batteriluckan. Okey, tänkte han, dom fräscha apparaterna har jag ju tagit ut till Ornö med reservbatterier.

Fickorna i den gamla överrocken var fulla med nödvändigheter när Torbjörn försiktigt trevade sig ner för trapporna i det mörka trapphuset. Axelremmarna på Fjällrävens ryggsäck, anno 1979, skavde ner på nyckelbenen för varje steg nedåt. Vänsterarmen var uttänjd till bristningsgränsen

130 av en välfylld och sprickfärdig ICA-kasse i papper. Högerhanden höll han högt för att dämpa blodflödet. Utan stöd i ledstången blev den vertikala förflyttningen vinglig och ansträngande. Efter två trapplöp var han tvungen att vila. Hur långt skulle han orka släpa sina saker? Destinationen var helt klar. Han skulle ta sig till Ornö på något sätt. I värsta fall fick han lämna dom minst prioriterade sakerna på vägen. Det kan bli ett svårt val, tänkte han, när ytterliggare ett trapplöp avverkats.

131

Kapitel 18

Efter moget och delvis desperat övervägande hade CG fattat beslut om att rekvirera nationella insatsstyrkan. Larmet hade samtidigt befordrats till hemvärnet i länet. I Nacka hemvärn hade man varit på alerten och lyckats samla ihop en pluton inom loppet av någon timme. Man skulle kunna tro att gubbarna hade en högsta beredskap och att det hade varit ganska händelselöst de sista 25 åren. Trots att hemvärnet upprepade gånger ställt sig till förfogande som förstärkning till polisiära uppdrag hade de inte blivit anlitade.

På den aktuella kvällen hade TV visat en film från andra världskriget där hemvärnet i England hyllats för sina betydelsefulla och för freden avgörande insatser. Sådana avslut på kvällens TV-tittande vet man stärker den patriotiska inställningen. Den kan till och med få vissa hemvärnsmän att packa sin utrustning och sova »lätt» några nätter.

CG hade tillsammans med Bull lämnat RC mitt i natten och promenerat tillbaka till stadshuset. Utanför besöksingången på Ragnar Östbergs Plan hade ett flertal oroliga medborgare samlats. Massmediafolk slussades in en efter en i den skumma entréhallen. Säkerhetskontrollen var skärpt med hänsyn till läget. CG och Bull smet diskret förbi den lilla kö som bildats men blev regelmässigt och bestämt stoppade för identifiering. Nattpersonalen i receptionen

132 kände inte igen citypresidenten när de studerade den ofräscha man som saknade både passerkort och legitimation. Han blev upprörd och stressad. Bull kunde dock försäkra vaktpersonalen att mannen med den nattlånga skäggstubben faktiskt var citypresidenten.

I rådskorridoren som var sparsamt upplyst av stearinljus hade flera ledamöter i fullmäktige samlats, bl a ordförande.

En och annan tjänsteman från stadsledningskontoret skymtade bland skuggorna.

Massmedia försökte på alla sätt, innan själva presskonferansen startat, intervjua de samlade ledamöterna. CG gick fram till Karin Frånlund, ordföranden i fullmäktige, kallad FKarin i den närmaste kretsen. Hon tog honom åt sidan och frågade hur läget var. Hur mycket visste han? Är det lämpligt att redogöra för allt? Kan vissa händelser skapa panik?

Hon tänkte särskilt på det där med gasen. Vi måste vara försiktiga utan risk att bli anklagade för att undanhålla fakta.

Hon visste att det var balansgång på slak lina, speciellt med de oidentifierade gaserna. En ytterst obehaglig situation konstaterade de.

– Jag tror vi måste börja, sa F-Karin och stegade fram till den samlade presskåren.

Blixtarna lyste upp rådskorridoren när hon klev upp på ett litet podium. Hon vinglade till bländad av blixtarna som hon upplevde som extra starka i den dunkla belysningen.

– Som ni redan märkt, inledde F-Karin när hon återfått ledsynen, är även vi här i Stadshuset drabbade av det stora ledningsbrottet i Hammarby Sjöstad. Vi håller just nu på att samla information om läget.

– Högre! ropade en mansröst i de bakre leden.

– Jag skall försöka, vi är ju bortskämda med mikrofon och ljudanläggningar och de fungerar naturligtvis inte heller.

Det är inte mycket som fungerar utan ström, telefon och datakommunikation. Jag har således inte fått kontakt med

133 de tekniska enheter och bolag som är närmast berörda.

– Hur lång tid tror ni att avbrottet kommer att vara? frågade en journalist.

– Som jag just sa har vi mycket knapphändig information om vad som egentligen har hänt.

– När kommer ni att veta mer? frågade en annan journalist.

– Jag förstår att ni är angelägna om att få information om olyckan och det är jag också. Så vitt jag förstår så är det väl bara radion som kan förmedla nyheter i Stockholmsområdet, just nu? Sa hon och tittade frågande mot CG. – Jo, sa CG och harklade sig.

– Tack, jag tror det är bäst att jag överlämnar ordet till citypresidenten, han kom just tillbaka från Räddningsenheten där han har befunnit sig hela natten, CG var så god.

– Jaa, ni får ursäkta, inledde han, men jag har inte sovit på hela natten, och resten vet ni, el, vatten m m. Vi är uppenbart ganska handikappade när de viktigaste försörjningsysten fallerar.

– Vad vet du om läget just?

– Har du varit på olycksplatsen?

Frågorna haglade mot CG när frågorna blev färre höjde CG rösten.

– Som vi meddelade inledningsvis så är informationen knapphändig men vi hoppas på rapporter från dom tekniska enheterna. De blir med all säkerhet muntliga och kompletterade med handskrivna dokument.

– När kommer dom?

– Vet ej, som sagt, jag har tillbringat natten på Räddningsenheten.

– Vad händer där och vad har du gjort där?

– Jag tänkte just komma till det. Kan vi för ordningens skull komma överens om att jag berättar om allt jag för när-

134 varande vet och att vi därefter tar frågorna.

Ett unisont ja-liknande mmmm hördes från de samlade journalisterna samt ett nickande som bekräftade att mötesordningen var okey. Därefter redogjorde CG för sin oprövade roll som ledare för en stadsledning i en krissituation som var fjärran från budgetunderskott och annat politiskt smågnabb. Vidare informerade han om att all form av telekommunikation är bruten men det visste ju förstås alla vid det här laget. Till sist meddelade CG att Nationella insatsstyrka rekvirerats. Han kunde inte svara på hur läget var just nu. Det enda han visste var att Nacka hemvärn var först på plats.

– Vad skall hemvärnsgubbarna göra där? Det är väl inte krig?

– Befarar ni att det finns andra hot mot säkerheten?

– Vi har hört att folk blivit gasförgiftade och transporteras till sjukhusen. Vad är dina kommentarer till det?

– Vi gör en kort paus här, sa CG och lät blicken gå till FKarin som nickade.

CG trängde sig fram till F-Karin som hade fått sällskap av chefen för ESI Sverker Jansson. De smet in i Bråvallasalen för en kort briefing. Några minuter senare kom Karolin Dunder, chef för miljöförvaltningen med paltslungan (stor handväska med extra lång rem) i högsta gungning. Hon var andfådd och munnen var full av ord som längtade ut.

– Hej, sa hon, med ögon som glödde, noterade vilka som var närvarande och fortsatte, nu är det verkligen skarpt läge eller rättare sagt katastrof. Jag har suttit på labbet hela natten i nödbelysning och följt analyserna av de insamlade proverna från »soppan» i hålet. Vi har kunnat bestämma flertalet ingredienser men det har troligtvis skapats en ny aggressiv kemisk förening som vi ännu inte lyckats koda …

– Lugn manade Sverker Jansson, nu tar vi det här från början.

135 – Det tycker jag också, inflikade F-Karin. Det är viktigt att vi blir uppdaterade på händelseförloppet och »soppan» i hålet. Vi kommer att bli fullständigt utfrågade av gamarna där ute, förlåt jag menade massmedia. Vi får inte skapa panik.

– Faktum är att folk blir sjuka av att inandas vätskan i gasform, fortsatte Karolin. Jag tror vi skall koncentrera oss på gasproblematiken. Den verkar ganska lättflyktig och tycks inte kondensera vid nuvarande utetemperatur 0–4 C. – Du har säkert rätt, sa F-Karin, men för att vi ska kunna fatta strategiska beslut om information till massmedia och allmänheten är det viktigt att vi bildar oss en uppfattning om helheten. Sverker, kan du som varit på plats, komplettera lägesbeskrivningen kortfattat.

– Först vill jag säga att jag håller med Karolin om att gasförgiftningen är ett akut problem som måste lösas omgående. Jag har själv drabbats och har inte återhämtat mig, trots kvalificerad medicinsk hjälp. Att primära försörjningsledningar är skadade är illa nog. Folk i området har varken vatten eller el med allt vad det för med sig. Inom några dagar kommer vi sannolikt att behöva evakuera de närmast drabbade …

– Du menar alltså att vi inte kommer att hinna reparera ledningarna inom några dagar och att vi måste evakuera, konstaterade F-Karin.

– Min bedömning är att skadorna är så omfattande att det kommer att ta lång tid, ja längre än 2–3 veckor. Vi måste få ut provisoriska ledningar, och det kräver att vi känner till den geografiska omfattningen av ledningsbrotten.

– Vart skall folk ta vägen? undrade CG. – Ja, det är just det svarade Sverker. Det mest akuta problemet är att vi inte kan kommunicera med varandra. Enda möjligheten är att fysiskt kontakta varandra. Det gäller för alla och det är annars i stort sett omöjligt att analysera, sam-

136 ordna och verkställa åtgärder.

– Det finns några andra sätt, sa CG och viftade med »walkie-talkie», men dom är förstås begränsade. Jag hoppas att försvaret har kommunikationsutrustning som är oberoende av telenätet.

– Okey, sa F-Karin, hur kommer vi ut med informationen?

När det gäller gasen får vi tillsammans med polisen och försvaret uppsöka alla i närområdet.

– Samma manskap får sedan hjälpa till med evakueringen om den blir aktuell. Jag vet att radion har fått igång sina sändare på FM-bandet och där måste vi med. CG du organiserar den informationen i samråd med berörda instanser.

– Problem är att alla inte har en batteridriven FMmottagare och dessutom inte vet att det sänds viktig information, inflikade CG. Tiden gick fort och efter ca en kvart knackade det på dörren. En massmedian stack in huvudet och undrade: – Är ni inte klara snart? Det står massor av människor på gården här nere och vill in. Jag antar att dom vill ha information och det vill vi också.

– Vi behöver några minuter till för att sammanställa informationen svarade F-Karin.

Dörren stängdes och stressnivån steg i Bråvallasalen. Efter några sekunders samtida och upphetsande talljud avbröt FKarin: – Nu mina vänner, måste vi fatta snabba och kloka beslut.

Vi får inte skapa panik samtidigt som vi inte får mörka hotet från den oidentifierade gasen. Så vitt jag förstår så blir det en svår avvägning.

– Det är vår skyldighet, inflikade Karolin, att informera om gasen så att alla har möjlighet att skydda sig.

– Men, sa Sverker, vi vet ju inte hur man skall skydda sig

137 och inte hur stort spridningsområdet är eller kommer att bli. Med hänsyn till att informationen bara kommer att nå dom som har en batteridriven FM-mottagare så föreslår jag »knacka dörr metoden» i vart fall inledningsvis. Då når vi i alla fall de närmast berörda och det har redan påbörjats.

– Låter klokt, men det här blir en balansgång på slak lina.

Vi säger så här sa F-Karin: En explosion har inträffat vid Båtbyggargatan i går kväll ca kl 21. Ett flertal primära ledningar är skadade. El, tele, vatten , fjärrvärme och gas har stängts av. En blandning av dessa substanser har bildat gas som sannolikt är skadlig. För närvarande vet vi inte i detalj vad som hänt främst beroende på den helt brutna telekommunikationen. V i vet, genom chefen för miljöenheten Karolin Dunder, som just anlänt hit från laboratoriet och står här vid min sida, att analyserna pågår för fullt. V i kommer naturligtvis att underrätta berörda så fort vi vet något mer – Är du beredd att riskera liv genom att undanhålla att gasen är extremt skadlig? replikerade Karolin.

– Extremt farlig? Det sa du inte när du kom. Jag har ju själv drabbats och står fortfarande upprätt sa Sverker. Visserligen vet jag inte något om följdverkningarna men stadsgas är ju ohälsosamt även utan inblandning. Men jag håller med dig om att vi måste inta största beredskap.

– Vi tar min version och jag tar ansvaret, sa F-Karin.

Hon reste sig från den skinnklädda karmstolen och gick mot dörren. Blixtljusen träffade henne åter igen redan innan dörren öppnats helt. Bländningseffekten blev total Rådskorridoren var ju nästa mörklagd. Hon drog igen dörren, backade några steg, höjde reflexmässigt vänsterhanden mot ansiktet för att skydda ögonen men för sent.

– Jag ser ingenting. Förbaskat oskick att stå precis utanför dörren och blixtra. Undrar just om dom tjuvlyssnat också?

138 CG kan du vänligen gå ut och slå av »strömbrytarna» på blixtutrustningen. Hälsa från mig att det inte blir någon pressinformation om dom inte »sänker garden».

CG klev ut i korridoren uppvaktad av blixtar, dock i något mindre intensitet. Han redogjorde för ordföranden FKarins önskemål samt tillade: – Ni vet väl också att era nyknäppta bilder inte kan överföras till era redaktioner via mobilen! Jag föreslår och vädjar till er att vi lyssnar på ordföranden utan att förstöra hennes mörkerseende.

Ett svagt hummande hördes från journalistskaran som hade vuxit påtagligt under den sista halvtimmen.

– När kommer hon ut? hördes från den församlade skaran.

– När hon återfått ledsynen, svarade CG och gled in genom dörren till Bråvallasalen.

Efter ytterliggare 10 minuter kände sig F-Karin beredd att träda ut i mörkret och de väntande gamarna. För säkerhets skull skickades CG först. Några enstaka blixtljus smet in i Bråvallasalen men fotografen var nu på behörigt avstånd.

– Lystring, ropade CG med myndig stämma. Ordföranden kommer nu att redogöra för läget.

F-Karin kom ut, höjde båda armarna för att dämpa sorlet: – Som ni redan vet befinner vi oss i en mycket allvarlig situation på grund av en olycka i Hammarby Sjöstad. En explosion har inträffat som medfört avbrott på ett flertal primära försörjningsledningar. Telefonförbindelserna och elförsörjningen är brutna i en stor del av kommun. Vi vet därför inte omfattningen …

– Men varför går inte mobiltelefonerna, dom är ju trådlösa??

– Ska vi, åter igen, för ordningens skull vänta med frågorna tills jag har redogjort för läget!? Som sagt. En explosion

139 har inträffat vid Båtbyggargatan i går kväll ca kl 21. Ett flertal primära ledningar är skadade. El, tele, vatten , fjärrvärme och gas har stängts av. En blandning av dessa substanser har bildat gas som sannolikt är skadlig. För närvarande vet vi inte i detalj vad som hänt främst beroende på den helt brutna telekommunikationen. Vi vet, genom chefen för miljöenheten Karolin Dunder, som just anlänt hit från laboratoriet, att analyserna pågår för fullt. Vi kommer naturligtvis att underrätta berörda så fort vi vet något mer.

Nu lämnar jag ordet fritt för frågor!

– Hur farlig är gasen?

– Är det många skadade?

– Har några dödsfall inträffat?

– Karolin Dunder! Kan du besvara några tekniska frågor?

Karolin och CG hade ställt sig snett bakom F-Karin beredda att sufflera eller svara direkt på frågor. Det här kan jag svara på viskade Karolin till F-Karin. Ett diskret skakande på huvudet fick Karolin puls att stiga något.

– Jag skall försöka besvara era frågor i nära samråd med chefen för miljöenheten Karolin Dunder.

– Varför får hon inte besvara frågorna själv?

– Som ytterst ansvarig är det min skyldighet att samråda med berörda enhetschefer så att vi kan svara korrekt på frågorna. I stort sett alla frågor är komplexa och kan inte besvaras av en fackansvarig.

– Jag tycker det verkar som ni försöker dölja något, hördes från de bakre leden av medianerna. Är det så?

– Inte alls, Vad är det du vill ha svar på?

– Vi vill ha en detaljerad information om hur farlig faktiskt gasen är? Är det risk för att folk kommer att avlida?

– Som jag sa tidigare, så vet vi inte i detalj hur skadlig eller farlig gasen är. För närvarande gör vi allt för att evakuera närboende. Vi har räddningsenhetens mobila enhet på plats för akuta insatser. Dessutom har vi upprättat en sta-

140 fettkommunikation med Södersjukhuset. Fler frågor?

– När förväntas analysen av gasen vara färdig?

– Det kanske du kan svara på Karolin, sa F-Karin.

Ja och nej, viskade Karolin till F-Karin något ogillande, vände sig mot journalisterna och sa: – Det är omöjligt att svar på just nu. Vi har ju upptäckt en hittills okänd kemisk reaktion som vi för närvarande analyserar.

– Innebär det att gasen kan vara dödlig? Om så är fallet, finns det evakueringsplaner som kan verkställas med kort varsel?

Det blev tyst och F-Karin tittade frågande på CG som i sin tur lät blicken gå mot Bull som stod några meter bakom med en hörsnäcka i örat. CG försökte fånga Bulls uppmärksamhet med en diskret vinkning men Bull tycktes vara koncentrerad på något annat. Hennes blick var riktad rakt ut i den dunkla korridoren. När CGs kallande på uppmärksamhet inte besvarades tog han ett par smidiga kliv mot Bull.

– Vi kollar just nu upp beredskapsläget, svarade F-Karin.

Kan vi ta några andra frågor så länge.

– År det din bedömning att det kan komma att utlysas undantagstillstånd?

– Vi kan inte utesluta en sådan åtgärd beroende på hur nuvarande situation utvecklas.

– Hur skall ni nå ut med ett sådant budskap? Nu när alla kommunikationer är brutna!?

– Vi kommer säkert att finna något sätt. Så vitt jag vet sänder Sveriges Radio. Problemet är ju som vi tidigare konstaterat att många saknar batteridrivna FM-mottagare.

– Hur ser delegationen ut i den här speciella situationen och finns delegationsbestämmelserna i skriftligt utförande?

– För Stockholm stad är den ytterst ansvariga kommunstyrelsens ordförande, svarade F-Karin, och det är ju jag. I huvudsak är alla frågor i den operativa verksamheten dele-

141 gerad till citypresidenten Carl Gustav Hanberg, som står här bredvid mig. Jag kan inte just nu svara på om det finns skriftliga delegationsbestämmelser för just den här händelsen.

– Har ni bestämt om det är en politiker eller tjänsteman som leder den operativa verksamheten i en sån här krissituationer.

– Vi befinner oss nu i en extraordinär krissituation som vi inte har erfarenhet att hantera. Vi gör vårt bästa för att organisera oss på ett effektivt sätt. Tills vidare kommer vi politiker och tjänstemän att samarbeta på ett praktiskt och effektivt sätt.

– Det finns alltså inga skriftliga delegationsbestämmelser?

– Jag kan inte svara på den frågan just nu. Vi fokuserar just nu på akuta insatser.

– Hur är det med totalförsvaret, har dom någon delegationsplan för den här typen av händelser …

– Den frågan får du ställa till regeringskansliet, replikerade FKarin och fortsatte, om det inte är några fler frågor så föreslår jag att vi bryter här och koncentrerar oss på att få grepp över situationen.

– Jag har en fråga till, viftade en massmedian med sitt anteckningsblock. Hur skall samarbetet organiseras mellan staden och nationella insatsstyrkan?

– Vi arbetar på det! och tack för att ni kom hit. Eftersom vi inte kan kommunicera på normalt sätt via telefon, e-post m m så föreslår jag att vi tillsvidare möts här varje vardag klockan 10:00 för ömsesidig information.

F-Karin klev ner från det lilla podiet och gick fram till sina medarbetare. Gruppen hade utökats med miljörådet Gunbritt Renström som just anlänt. Med en gest mot den stora pardörren till Bråvallasalen tog F-Karin täten med bestämda

142 steg.

143

Kapitel 19

När Torbjörn sakta närmade sig entréplanet hörde han dämpade men upprörda röster. Det svaga sorlet kom nedifrån. Vem kunde det vara som stannat kvar i huset trots uppmaningen att evakuera området, undrade Torbjörn. Bäst att vara försiktig, det kunde ju vara någon slags vakt eller annan person med uppgift att hjälpa till med utrymningen. I värsta fall kunde det vara någon som var ute för att länsa övergivna lägenheter. Hur skulle i så fall den eventuella inbrottstjuven reagera när han fick syn på mig, tänkte han.

Efter några minuters funderande och utan att kommit fram till någon strategi inför mötet fortsatte han sin långsamma färd nedför. När han avverkat det näst sista trapplöpet skymtade han tre figurer som likt skuggor avtecknade sig mot det glasade entrépartiet. Dagsljuset var svagt och det var omöjligt att identifiera personerna. Dom hade inte upptäckt honom ännu. Stående absolut stilla med öronen »på vid gavel» lyssnade han på den dämpade konversationen. Uppenbarligen var en av figurerna kvinna och mycket upprörd. Torbjörn kunde bara uppfatta vissa fraser; … ni kan inte hindra … , … barn, mm.

När ca 5 minuter förflutit bestämde sig Torbjörn för att kliva ner de återstående trappstegen. Ingenting tydde ju på att det var planering av inbrott eller rån som avhandlades.

144 Bäst att ge sig tillkänna tänkte Torbjörn och harklade sig högt samtidigt som han ställde ner sina väskor på det stenklädda golvet med en dov duns. Figurerna reagerade direkt och vred sina huvuden mot Torbjörn.

– Jaha här kommer en eftersläntare, sa den ena mansrösten stöddigt.

– Jo, svarade Torbjörn, det tar en stund att packa.

– Och, vart skall du ta vägen, sa den andra mansrösten.

– Och, vem är det som frågar. replikerade Torbjörn.

– Vi bor faktiskt här, sa ena mansrösten, men vem är du?

– Okey, jag heter Torbjörn Boberg och bor på 5:e våningen och ni då?

– Jag heter Kajsa Kar …

– Hurså! Det skall väl du skita i, avbröt den längre mannen i sällskapet.

Torbjörn började nu känna sig obehaglig till mods. Ändå tog han ett par steg framåt, kanske främst för att inge respekt och för att bättre se personernas ansikten.

– Du grabben, är du nyfiken på nått sätt? Det är bra för vi är också nyfikna på vad du har i dina väskor.

– Passa dej, dom har försökt …

Kvinnan tystades ner av den kortare mannen med en lätt handpåläggning över munnen. Torbjörn backade några steg och funderade på om han kunde komma undan och få väskorna med sig. Knappast med en hand skadad. Det var länge sen han besökte Sofia boxningsklubb och ännu längre sen han boxades men som amatörboxare var han ganska bra. Men med en hand? Hans effektivaste slag satt faktiskt i vänstern och den var ju inte skadad.

– Ska vi ta å kika i dina väskor, sa den långe mannen, och tog ett par kliv mot Torbjörn.

Torbjörn retirerade ytterligare några steg mot en hörna och drog väskorna med sig. Jag släpper inte det här frivilligt tänkte han och höjde högerarmen som gard.

145 – Måste vara intressant innehåll i väskorna. Öppna annars bultar jag skiten ur dej!

– Du kan ju alltid försöka svarade Torbjörn självsäkert, fast i själva verket var han skiträdd!

Den långe mannen tog ytterligare ett steg närmare, böjde sig ner för att greppa en väska. Torbjörn reagerade blixtsnabbt med ett steg fram och en välriktad uppercut med vänstern. Den träffade snett och landade på örat. Den långe mannen vinglade till, tog ett steg bakåt och skrek: – Jasså din lilla jävel du vill verkligen ha stryk!

Träffen på örat hade dock påverkat den långe mannens balanssinne så att hans raka höger missade den duckande Torbjörn och träffade väggen. Smärtan kom omedelbart och han skrek: – Aj som fan. Det här skall du få sota för din …

Innan han avslutat sina superlativer riktade Torbjörn en rak vänster mot den långa mannens ansikte. Det vajande och oskyddade målet var lätt att fokusera. Det var som att skjuta på sittande fågel. Fullträff på käken. Mannen fortsatte att vaja någon sekund men föll sedan baklänges och slog i stengolvet med en kraftig duns. Nu reagerade den mindre mannen, tog tag i kvinnans arm och tog några steg fram mot sin till synes livlösa kollega. När han böjde sig ner mot sin kollega släppte han greppet om kvinnans arm.

– Du har dödat honom din jävel, skrek han med blicken riktad mot Torbjörn.

– Det tror jag inte, svarade Torbjörn, något osäkert men du kanske också vill ha en match?

Snabb som en vessla reste sig den kortare mannen och något blänkte i hans hand.

Han sökte kvinnan med några snabba huvudvridningar.

Torbjörn garderade sig med sin skadade högerhand. Kniven träffade hans handduksinvirade hand. Torbjörn kände ingenting men insåg att knivmannen var snabb och livsfar-

146 lig. Knivmannen höjde kniven igen och skrek: – Okey kom igen din lättviktare, sa han och viftade med en kniv och gjorde ett utfall mot Torbjörn. Nu är du inte så djävla tuff!

Precis när han skulle hugga vek han ner sig och utstötte ett vrål av smärta. Torbjörn såg inte vad som hände. Först när knivmannen kommit ner på knä såg Torbjörn att kvinnan stod direkt bakom honom. I händerna höll hon ett paraply i toppändan och ryckte det fram och tillbaka till tonerna av knivmannens smärta. Den andra änden av paraplyet var försett med ett kryckhandtag som stack ut mellan mannens byxben. Det fungerade det som en hulling mot knivmannens erogena zoner. Torbjörn böjde sig ner, frigjorde kniven från mannens hand och stoppade den i rockfickan. När han tyckte att han kontrollerade situationen utbrast han med ett leende mot kvinnan: – Snyggt jobbat!

I samma stund kände han igen kvinnan. Det var ju Kajsa på 3:an. Hon som kontrollerade sopsorteringen – frivilligt.

Rött hår och kort stubin. Fan tog den som lade tomglas i hushållssoporna.

– Tack, sa hon, om du inte kommit så vet jag inte vad som hänt. Förresten känner jag igen dej. Du är väl mannen som släpar hem flest matkassar i det här huset, men det syns ju inte på figuren.

– Jag också. Känner i igen dej alltså. Är det inte du som kollar soporna?

Knivmannen vred sig mödosamt till sidoläge. Högra handen trevade sakta ner mot det ömmande skrevet som för att kontrollera följderna av massakern. Ansiktsuttrycket var plågat och någon omedelbar fara för attack kunde inte avläsas i mannens rörelser. Han tog sats för att säga något men

147 fick bara fram några stönanden.

Den långe mannen som låg kvar på rygg och tycktes livlös.

– Kan du kolla om han andas, sa Torbjörn och tittade på Kajsa.

– Visst sa Kajsa, slet åt sig paraplyet från knivmannens gren.

Ett vrål utstöttes från knivmannen. Paraplyet hade uppenbarligen inte lossnat helt utan förorsakade ytterligare smärta i fortplantningsorganet.

– Han lever, sa Kajsa.

– Bra, men jag menade den andra mannen, han i ryggläge.

– Jag förstår, sa Kajsa.

Hon tog några steg fram till den långe mannen, böjde sig ner och lade med van hand fingrarna på halsen. Därefter satte hon handen en bit ovanför mun och näsa för kontroll av andning.

– Han lever, har svag men jämn puls och han andas. Behöver nog vård.

– Era jävlar, kved knivmannan, jag har så satans ont och behöver också vård!

– Vi skall fixa det, svarade Torbjörn. Har du några särskilda önskemål?

– Det är nog ingen fara med honom, sa Kajsa, bara lite öm i mjukdelarna. Om några dagar blir han säkert så bra att han kan urinera hjälpligt. Potensen kan däremot dröja längre innan den kommer tillbaka om den överhuvudtaget gör det.

Knivmannen reste sig nu med stor ansträngning från liggande till sittande. Skräcken och plågan avspeglades med all önskvärd tydlighet i hans ansiktsuttryck.

– Ni måste hjälpa mej, sa han, nu i en mer bedjande ton.

Kajsa och Torbjörn studerade kräket, tittade sedan på varandra.

– Vi måste nog hjälpa oss själva i första hand, sa Torbjörn, och sträckte fram sin blodiga högerhand för påseende.

148 – Var den skadad innan det här med kniven hände, frågade Kajsa.

– Jo, men det är en lång historia. Jag tycker att vi försöker ta oss härifrån.

– Det var precis vad jag höll på med när dom här typerna dök upp. Mina väskor står där borta vid entrén. Det går inte att komma ut den vägen, den är blockerad av gatan som rest sig av explosionen – Jag vet, sa Torbjörn, lutade sig fram och viskade i hennes öra, men det finns en dörr åt gården. Bor dom här typerna i huset?

– En av dom har jag sett här förut men jag vet inte om han bor här. Dom försökte ta min handväska och surrade något om att kapa en bil, men jag sa att jag inte hade någon bil.

När dom inte hittade några bilnycklar i handväskan blev dom aggressiva och hotade med både det ena och det andra.

Sen kom du som tur var.

– Hämta dina grejor så sticker vi.

Torbjörn vände huvudet mot knivmannen och sa: – Ta hand om din kompis medan ni väntar på räddningspersonal och polis. Tänk inte ens på att följa efter oss. Som du redan vet har vi både paraply och en hård vänster.

Torbjörn och Kajsa släpade sina väskor mot första trapplöpet. Dörren på baksidan låg ett halvt plan upp. Torbjörn hade knivmannen i ögonvrån under förflyttningen. När dom kommit ut på gården tog Kajsa fram bilnycklarna som hon förvarat i en särskild innerficka i byxorna och sa stolt: – Titta här!!

– Det var som fan, utbrast Torbjörn med ett leende.

– Som du ser var det himla tur att du kom annars hade dom säkert hittat nycklarna. Dom verkade inte tveka om att göra en närmare visitation med flera syften.

– Toppen, åt vilket håll ska du åka?

– Jag skall försöka ta mej till min syrra som bor i Troll-

149 bäcken. Och du?

– Jag hade tänkt att ta mej till Ornö på något sätt. Jag har en liten sommarstuga där. Faktum är att jag vet inte om det går några båtar eller bussar. I normala fall tar jag en skärgårdsbåt från Nybroviken eller också åker jag tåg till Handen och byter till buss mot Dalarö och sedan tar jag Ebba Stenbock eller hennes syster. På vintertid går det inte så många båtturer från stan.

– Jaha, sa Kajsa det blir många byten. Vem är Ebba Stenbock förresten?

– Hon är så fin och vacker. Utan henne skulle jag inte klara mig. Helt fantastisk!

– Är det din flickvän?

– Nej, sa han skrattande, det är namnet på en av färjorna mellan Dalarö och Ornö som är döpta efter familjen Stenbock som äger en stor del av Ornö.

– Jaha, sa hon med stort ett leende, vilken tur att Ebba finns.

– Ja jag hoppas att hon är i trafik nu annars får jag anlita någon kompis som bor där. Förresten var har du bilen?

Hoppas att den inte är i garaget för då går det inte att få ut den.

– Nej då sa hon det har jag inte råd med. Den står på gatan nära Allébron, otillåten parkering förstås.

– Vi kan snedda över gården och komma in på Lugnets Allé bakom skolan sa Torbjörn.

När de passerat skolgården och kom ut på gatan klev de rakt in ett inferno av människor och bilar. Rakt fram stod ett bussliknande större fordon uppställt mitt i allén. På sidan lyste texten Räddningsenhetens mobila enhet i orange färgdekorering. Utanför rörde sig människor i olika riktningar.

Några rökdykare var på väg in i bussen. Ett flertal personer med blanka knappar stod och pekade åt olika håll och tycktes diskutera åt vilket håll dom skulle bege sig.

150 för polisen om våra förövare,

– Ska vi berätta frågade Kajsa.

– Vad tycker du? Jo, det klart vi skall rapportera.

Dom gick snett över gatan mot poliserna. De stannade ett par meter från gruppen och försökte väcka deras uppmärksamhet med några diskreta armviftningar. Ingen tycktes ta notis om deras närvaro. Då tog Torbjörn ett steg närmare och sa: – Ursäkta!

Polisen vände på huvudet och sa: – Ser du inte att vi är upptagna, sa polismannen snäsigt.

– Jo men det här är väldigt viktigt.

– Vi håller på med en strategisk planering för akuta operativa insatser, så du får vänta ett tag.

– I only just say this once replikerade Torbjörn: BÅTBYGGARGATAN 5, SKADADE PERSONER I TRAPPHUSET. Vi har inte tid att vänta hej då!!

Torbjörn backade tillbaka till Kajsa och sa: – Nu drar vi, var står bilen?

– Här borta, sa hon och började gå mot Allébron.

– V ä n t a, skrek den tilltalade polismannen.

– Vi låtsas som om vi inte hörde sa Torbjörn, och ökade farten.

Dom halvsprang mot bron. Torbjörn lät Kajsa ta täten i riktning mot bilen. Mazdan stod kvar där Kajsa hade ställt den igår eftermiddag. Hon låste upp bilen, öppnade bakluckan och vinkade till Torbjörn att lägga ner sina grejor där. Själv slängde hon in sina väskor i baksätet. När bilen var lastad upptäckte de att bilarna i körfilen stod still. De spanade framåt mot akutbussen och blev snabbt medvetna om att alla bilar stod still. Vid en närmare kontroll upptäckte dom att de närmaste bilarna var övergivna.

– Jaha, sa Kajsa med en tung suck, nu är det slut på det roliga.

151 – Nej då, vi måste komma iväg på något sätt. Jag kollar om vi inte kan köra på gångbanan.

Torbjörn gick på gångbanan mot allébron och försökte uppskatta om det gick att ta sig fram med bilen. Framåt var ju ingen idé, då skulle dom hamna mitt i trängseln runt akutbussen. Det var bara 25–30 meter till Sickla Kanalgata och trottoaren verkade tillräckligt bred. Han återvände till bilen och invigde Kajsa i sin backplan. Problemet var bara att komma upp på trottoaren. Kantstenen var ganska hög och bilen framför stod ganska nära. Bakom svängde kantstenen i en båge. Där skulle man nog kunna backa upp, tänkte han och memorerade svängradien. När Torbjörn var klar med sin strategi vände han sig mot Kajsa, som såg uppgiven ut, och sa: – Jag har en idé, om vi backar upp här, sa han och pekade på den svängda kantstenen, så kan vi backa på gångbanan till nästa korsning.

– Okey men hur skall vi komma upp?

– Jo det är just det, den är ganska hög. Vi måste få tag i något att lägga emellan så vi kommer upp, Har du några idéer? Får vi bara upp ena bakhjulet så tror jag det andra kommer med.

Kajsa gjorde en 360-gradare i förhoppning om att hitta den felande passbiten med dom perfekta måtten. När nästan hela varvet var fullbordat fastnade hennes blick på en person som kom gående. Utan att tänka sig för sa hon: – Du, ja just du, kan inte du hjälpa oss så vi kommer upp trottoaren?

Mannen stannade till och tittade på Kajsa, Tittade sedan på Torbjörn som låg på knä vid bakhjulet.

– Punktering får ni väl för fan klara själva, svarade han snabbt utan att stanna.

– Nej det är inte punktering, sa Torbjörn och reste sig. Vi

152 skall försöka komma upp trottoaren för att komma härifrån.

Mannen stannade och betraktade ekipaget i några sekunder, sen sade han: – Aha, ni vill komma härifrån. Jag har också en bil här längre fram som också är inparkerad. Vi kanske kan hjälpas åt?!

– Låter som en bra idé, svarade Kajsa. Vad tycker du Torbjörn?

– Mmm, jag tycker han verkar lite stöddig, sa Torbjörn högt så att bedömningen skulle höras av mannen.

Den hjälpsamma mannen var klädd i en grön parkas, modell varmare. Hans långa hår hade ungefär samma gråbruna färg som den oäkta pälskragen på den nedfällda huvan. Håret och pälskragen såg på något sätt sammanvuxna ut.

– Okey, låter det på det sättet så skiter vi i det, sa parkasen .

– Kanske är lika bra det, sa Torbjörn och sökte Kajsa med blicken för bekräftelse.

– Det var ju faktiskt hon som frågade om hjälp först, sa parkasen , slängande med håret och huvan.

– Visst, svarade Kajsa och du som snäste av mig direkt.

– Jag trodde ju att det var nån jävla punktering och fruntimmer klarar ju ingenting själva …

– Tack sa Kajsa, vi avstår gärna från din hjälp.

När håret och huvan lagt sig till ro på parkasens axlar stirrade han på Kajsa och sa: – Va faan!?

– Vi vill inte ha din hjälp, tillade Torbjörn.

Parkasen slängde till med huvudet en gång till så håret och huvan dolde hans ansikte. Sen gick han med långa släpande steg därifrån.

– Tror du verkligen att vi klarar det här själva, frågade Kajsa.

153 – Jag hoppas det, den där typen vill i alla fall inte jag ha hjälp av.

– Jag håller med dej. En mullig mansgris kan vi vara utan även om han utstrålade vissa feminina drag.

Torbjörn gick en sväng runt bilen och spanade in hjulen och avståndet till trottoarkanten och de närmaste bilarna.

Han drog sig betänksamt i hakspetsen, vände, gick ett varv och konstaterade att bilen hade vinterdäcken på vanlig plåtfälg. När han kom fram till Kajsa sa han: – Hoppa in i bilen och starta, veva ner alla rutorna så du kan höra mig när jag lotsar upp dig på gångbanan. Bra att du har vinterhjulen på, plåtfälgarna tål kantstenens misshandel bättre än aluminiumfälgarna.

Kajsa startade bilen med en knapptryckning och öppnade alla sidorutorna. Torbjörn ställde sig framför bilen så han kunde se hela kantstenen utmed bilen.

– Hör du mej? sa han högt.

– Jaa, sa hon nickande.

– Vrid ratten till höger, så där, stopp!

När bilen kommit i rätt läge gick han fram till henne och berättade hur han tänkt sig själva manövern. Utrymmet mot bilen på utsidan tillät inte fullt rattutslag, vilket hade varit önskvärt. Bilen fick heller inte backa för långt när höger bakhjul kommit upp på trottoa-ren för då skulle dom krocka med husfasaden. Bilen måste alltså komma igång med ett ryck så bakhjulet hoppade upp på kantstenen och därefter omedelbart bromsas in. Sedan skulle ratten vridas till fullt utslag åt andra hållet för att få upp resterande tre hjul på gångbanan.

– Är du med? frågade han.

– Jag tror det, men den här bilen har automatlåda så det blir svårt att starta med ryck?!

– Du får hålla ner fotbromsen när du varvar upp motorn

154 och sedan släppa den. Det finns risk för skador på bilen men det här är nog vår enda chans att få ut bilen.

– Jag tar chansen – Då kör vi!

Allt gick som beräknat. Nu stod bilen med höger bakhjul på trottoaren. Efter nästa moment som var något enklare stod hela Mazdan i rätt backriktning.

– Jag går före och dirigerar så vi kommer härifrån snabbt.

Efter knappt halva sträckan ner mot Sickla Kanalgata blev det stopp. Torbjörn som gick baklänges backade rakt in i något mjukt. Han vände sig om och blir stående öga mot öga med Parkasen .

– Se dej för, för fan utbrister han med ett hånleende. Det här ju gångbana och inte någon jävla körbana för riskokare.

– Du vet lika bra som jag att det här är enda vägen ut.

– Visst, men nu råkar jag vara gångtrafikant och vi har ändå företräde på gångbanan, så flytta på dej och riskokaren.

– Du kan inte tänka att gå förbi på sidan här, sa Torbjörn vänligt, och pekade på det smala utrymmet mellan bilen och husfasaden?

– Nej, jag vill inte skita ner mej mot er otvättade bil.

Kajsa som suttit kvar i bilen med huvudet utanför sidorutan klev nu ur. Hon såg minst sagt förbannad ut. Med några snabb steg klev hon fram till parkasen. Ställde sig bredbent framför Parkasen med armarna i kors och spottade ut sitt budskap: – Vem fan tror du att du är? Polis? Du kan mycket väl gå ut till körbanan och passera. Men du vill inte. Vad är det du vill?

Parkasen blev först svarslös på Kajsas blixtrande utfall.

Efter några sekunder samlade han ihop sina störda anletsdrag och sa: – Skit på dej, jävla kärring och knuffade till henne på axeln.

155 Torbjörn hann inte reagera på Kajsas snabba attack och när Parkasen knuffat henne för andra gången så svarade Kajsa med en spark i veka livet. Parkasen vek sig framåt, huvan ramlade framåt och dolde hans ansikte. Det blev tyst i flera sekunder.

Tills slut sprängde smärtan ljudvallen. Skriket dämpades av den nedfällda huvan. Annars hade säkert den glasade väntkuren vid spårvägen spruckit. Efter några minuter hade Parkasen hämtat andan och rest sig med händerna krampaktigt fästade kring gylfen.

– Du, du är fanimej inte klok. Jag skall anmäla dej din jävla subba, sa Parkasen med dämpad röst.

– Ja gör det, sa Torbjörn. Du ska veta att vi kan anmäla dej för misshandel och förtal. Så här går det när man ger sej på värnlösa kvinnor.

Kajsa stod tyst och funderade på vad hon gjort. Hon var lite skakig och en tår trillade ner på kinden. Torbjörn lade armen om henne och sa, »snyggt jobbat» för andra gången den här overkliga dagen. Sen vände sig Torbjörn mot Parkasen och sa: – Jag föreslår att du lämnar oss nu.

Med en viss tvekan lommade Parkasen iväg mumlande något om kompisar och hämnd. Torbjörn släppte försiktigt sin stöttande arm kring Kajsas axlar och viskade: – Bäst vi fortsätter nu innan ligisten kommer tillbaka med sina kompisar. Tror du att du kan fortsätta att köra, ja jag menar backa?

– Visst jag känner mej ganska taggad, sa hon, och gick mot den öppna bildörren.

– Okey det här blir en lätt match om det inte dyker upp några nya hinder.

Bilmotorn var igång, Kajsa la in backen och släppte fotbromsen. Torbjörn gick nu framför bilens front och dirigerade åt vilket håll som Kajsa skulle manövrera för att und-

156 vika husfasader, pelare, andra bilar m m. Det gick bra och snart var dom framme vid gatukorsningen. Försiktigt lät Kajsa bakhjulen rulla ner från trottoaren och kantstenen. Precis när Torbjörn skulle hoppa in i bilen gasade Kajsa på och svängde vänster ner mot Allébron. Torbjörn sprang efter och skrek: – Stanna för fan!

Sekunderna gick och Torbjörn såg sina nödvändigheter komma längre och längre bort. Han sprang för livet och ville inte tro att han blivit blåst. Precis före Allébron bromsade Kajsa in bilen häftigt, klev ur och ställde sig vänd mot Torbjörn. Han styrde stegen mot Kajsa och kunde inte bromsa in utan hamnade i hennes öppna famn.

Hon utbrister med en leende på läpparna: – Skulle bara kolla om du var snabb i benen.

– Fan vad du skräms, sa han flåsande. Jag kände mig helt lurad.

– Det hade du nog blivit också men efter som jag inte vet om det du har i väskorna är mera värt än du själv tyckte jag det var bäst att du fick följa med en bit till. Hoppa in i bilen nu!

Torbjörn såg minst sagt chockad ut men lyckades ta sig runt bilen till passagerardörren. Den var låst. Han ryckte i handtaget. Hon satt bakom ratten, la in driven. Satan också tänkte Torbjörn, inte en gång till, men hon sträckte sig över passagerarsätet och frigjorde låset. Han kastade sig in och pustade ut.

– Driver du med mej? frågade Torbjörn med andan i halsen.

– Visst sa hon, man måste ju kolla sin färdkamrat. Vem vet, du kanske har skumma avsikter. Lägga beslag på bilen till exempel.

– Knappast, inte nu längre, inte sen jag såg dej packa ihop Parkasen. Lite skrämmande känns det, ja jag menar att du

157 vid båda tillfällena angriper mannens känsligaste del.

Men innan dess hade jag givetvis planerat att kapa bilen.

Mazdan stod fortfarande stilla och nu stängde Kajsa av motorn och riktade en skarp blick på Torbjörn. Han tittade tillbaka och undrade vad hennes nästa drag skulle bli. Kanske var det lika bra att ta sina grejor ur bakluckan och sticka.

Men skulle han hinna dit innan hon rivstartat. Nej, förmodligen inte. Dom satt tysta några minuter och samlade krafter. Vem bryter tystnaden. Det gjorde Kajsa med ett tryck på centrallåset. Slurp sa det och så var alla dörrar låsta.

– Vad nu då, slank det ur honom.

– Vrid på huvudet, sa hon, samtidigt som hon tryckte in startknappen, la i driven.

Torbjörn vred på huvudet, de var bara 5–6 meter från deras bil. Samtidigt gasade Kajsa iväg, passerade resten av bron.

– Det är ju han, Parkasen och några till.

– Just det sa hon. Vi kör ut mot Sickla så får vi stanna och planera på någon lugnare plats. Jag hade ändå tänkt att köra över Hellasgården till Trollbäcken.

158

Kapitel 20

Körningen dit gick smidigare än de vågat hoppas på, trots att omgivande byggnader var nedsläckta. På vägen dit försökte de få in någon radiostation som sände. Några fria kanaler sände musik och reklam som om inte något hade hänt.

Mottagningsförhållandena var dåliga så sändningarna kom nog från långt håll. När de passerat Fredells lyste det i byggnaderna kring vägen och när de svängde ner mot Sickla stormarknad överraskades de av att köpcentret inte drabbats av totalt elavbrott eller fått strömmen tillbaka.

Kajsa svängde in på parkeringen och stannade. Där var det som vanligt rörigt trots att parkeringen inte var fullbelagd. Ovanligt många människor stod samlade i grupper och såg upprörda ut. Några gestikulerade med någon liten sak i handen. Kajsa hissade ner sidorutan för att höra vad folk pratade om. Att det rörde sig om svårigheter att handla framgick. Efter samråd enades de om att en av dom skulle gå ut och spana. Bränd av tidigare blåsningar föreslog Torbjörn att Kajsa skulle gå ut och rekognosera. Själv skulle han vakta bilen. Hon fick gärna ta med bilnycklarna för säkerhets skull, förslog han. Kajsa steg ur bilen och lämnade bilnycklarna kvar.

Torbjörn fortsatta att låta radion scanna tillgängliga sta-

159 tioner. Efter en stund stannade sökningen på 92,4 Mhz. En samlad röst informerade om olyckan i Hammarby Sjöstad och gasen som läckt ut. Man vädjade till de boende i Hammarby Sjöstad att stanna inomhus, hålla fönstren stängda och avvakta vidare besked. Boende på Båtbyggargatan ombads invänta räddningsmanskapet. Vidare meddelades att en större del av innerstaden var utan el, vatten och fjärrvärme p g a skadorna på den tekniska infrastrukturen.

Särskilt uppmärksammade man om att teletrafiken var bruten i hela StorStockholm. Man underströk att teleavbrotten var mycket omfattande, all teletrafik inklusive mobiltelefoni och datatrafik var drabbade. Konsekvenserna var bl a att den finansiella marknaden låg nere. Slutligen ombads alla som hörde den här sändningen att vidarebefordra informationen till närmaste grannar samt uppmana folk att aktivera sin batteridrivna FM-mottagare och avvakta vidare information.

Kajsa kom tillbaka till bilen. Satte sig bakom ratten och suckade djupt. Lutade sig bakåt, spände huvudet mot nackstödet och sa: – Jag har en obehaglig överraskning eller rättare sagt en förväntad överraskning med hänsyn till alla teleavbrott.

Kontokorten går inte att använda. Inte ens vid manuell betjäning. Det är det som folk står och pratar om där ute. Ingen affär accepterar kort, inte ens sina egna utfärdade kort, typ ICA, ONOFF, ja du vet.

– Jag förstår det. Har just lyssnat på radio P1 där dom informerat om gatubävningen och alla ledningsbrott. Dom nämnde särskilt att all teletrafik är bruten i hela Storstockholm och att den finansiella marknaden ligger nere och det betyder tydligen att korthandeln inte fungerar.

– Sa dom något om gasen?

– Ja och nej. Den betraktas fortfarande som farlig men analyserna av substanserna är inte färdiga.

160 – Jaha, jag som behöver tanka bilen. Lampan har börjat lysa rött och det betyder att vi kan åka ungefär 5 mil innan bensinen tar slut. Undrar om bensinstationerna är öppna överhuvudtaget.

– Om de är öppna så är det stor risk att dom stänger när det inte går att handla med kort. Väldigt få handlar med kontanter, och om man gör det så är det bara med småsummor.

– Vad behöver vi, jag menar vad behöver du köpa?

– I morse planerade jag att gå till Fredells och köpa byggplast och vävtejp för att täta mina trasiga fönster. När jag träffade dej så fick jag fick jag planera om. Dessutom såg det kolsvart ut när vi passerade där. Ja det är väl det som stod högst på listan. Just nu tror jag att det inte är så lämpligt att återvända till lägenheten. Och du? Vad behöver du handla?

– Problemet just nu är bensin men jag hade ju förstås också tänkt att slinka in på ICA här i Sickla och handla mat och ta med mej till syrran. Man kan ju inte komma tomhänt. Fast om inte korten fungerar så blir det väl bara bensin för dom få kontanter som jag har på mej, under hundra kronor. Jag tog lite från frysen och kylen och dom ligger här i väskan och tinar – Förutseende, mat är alltid värdefullt, särskilt nu när det är svårt att handla. Jag för min del litar inte fullt ut på korten även om jag använder det enda kort jag har flitigt. Kontanter är alltid bra att ha på sej. Det finns faktiskt affärer och andra ställen som inte tar kort. Nu kör vi till Statoil vid Forum, Gamla Värmdövägen. Och tankar bilen full. Jag har kontanter.

– Men …

– Inga men nu, kör nu innan de stänger macken.

De orienterade nästlade sig ut genom det svårorienterade parkeringsområdet. Upprörda människor var svårare att passera än dåligt parkerade bilar. När de försökte gena tvärs

161 över några p-rutor blev folk förbannade och dunkade med händer i biltaket så det smällde inne i bilen. Efter en del sick-sackande genom köpcentret kom de ner i rondellen vid avtaget till Hellasgården och Älta. Polisen hade spärrat av vägen mot Hammarby Sjöstad men det gick bra att köra mot Forum. En mindre bilkö hade bildats och det tog några minuter att komma igenom rondellen. Polisen informerade alla som passerade rondellen om olyckan i Hammarby Sjöstad När de svängt in mot Statoilmacken som var fullt upplyst blev det stopp igen. Torbjörn klev ur bilen och gick fram till bensinstationen, klev in genom dörrarna, där han möttes av trängsel och upprörda röster. »Vi som faktiskt har Statoilkort måste väl ändå få tanka», »Mina barn väntar, och tanken är nästan tom» Mannen i kassan försökte förklara att han inte kunde tillåta tankning utan betalning och att kortautomaten inte fungerade. Resten av pumparna hade han låst p g a att många redan smitit från betalningen. Han kunde inte ta på sitt ansvar att sälja bensin på kredit i någon slags anteckningsbok, som en vänlig skäl föreslagit. »Då får ni väl skriva upp numren på våra Statoilkort när vi tankat» Stämningen blev mer och mer hotfull. Förslagen om smarta betalningslösningar haglade över mannen i kassan som blev blekare och mer nervös för varje sekund. De som påstod att de hade kontanter blev tillfrågade om dom kunde låna ut några hundralappar. Torbjörn insåg att möjligheterna att komma fram till en pump skulle ta tid. Dessutom skulle det vara riskabelt att påstå att man hade kontanter.

Många var faktiskt desperata och risken för rån var uppenbar. Torbjörn lämnade bensinbutiken och återvände till Kajsa som stod kvar på samma ställe. Flera bilar köade bakom Kajsa och de som skulle in i Storängen kom inte förbi de stillastående bilarna. Helljusblinkningar sköt ut som laser-

162 skott och ackompanjerades av signalhornen från vredgade bilförare.

– Det är stökigt där inne sa Torbjörn. De flesta har inga kontanter och kortet går inte att använda. Vi kan ju avvakta lite så får vi se om det lugnar ner sej.

– Okey, det kan bli kritiskt om bensin tar slut. Förresten jag har ju en reservdunk i bakluckan, tom förstås.

– Bra, jag tar den och försöker köpa bensin med kontanter i förskott, om jag nu kommer fram till kassan. Hur stor är den?

– Jag vet inte men den är ganska tung när den är full.

Torbjörn klev ur bilen och hämtade dunken som låg längst in i det välfyllda bagageutrymmet. När han kom fram till bensinbutiken hade flera bilar lämnat macken. Innanför dörrarna hade det också glesnat. En kvinna stod kvar vid butiken och argumenterade eller rättare sagt framförde sina klagomål på den usla kundservicen. Torbjörn gick fram, höll fram 10-litersdunken och lade 200 kr på disken.

– Jag vet inte om jag kan öppna någon pump utan att riskera att någon annan börjar tanka utan pengar, svarade mannen bakom disken.

– Klart du kan, öppna pump 3 när jag kommer fram. Jag lovar att hänga upp handtaget direkt och då kan ju ingen annan tanka utan att du aktiverar den. Vi står i kö för att tanka bilen och dit räcker ju inte slangen, så det är lugnt.

Kassamannen stod som förstenad i några sekunder, sen sa han: – Spring ut till pump 4 så trycker jag på knappen.

– Tack, sa Torbjörn och halvsprang ut genom dörren.

Kvittot, skrek kassamannen men Torbjörn hade redan passerat utgången. Han sprang fram till pump 4 och lyfte av påfyllaren. Tiolitersdunken fylldes och några skvättar rann över. Tillbaka med handtaget. Klick. En arm sträckte sig över Torbjörn när han skulle skruva på locket på reserv-

163 dunken. Armen ryckte loss pumphandtaget och drog nästan omkull Torbjörn när den förde slangen mot armens bil. Det gapande hålet svalde pistolhandtaget och armens fingrar klämde in avtryckaren med ett klonk. Torbjörn reste sig och tittade på armens ägare som visade sig vara en kvinna. Ansiktsuttrycket vittnade om panik. Besvikelsen över att pumpen inte levererade någon bensin fyllde hennes ögon med ilskna tårar.

– Neeej, skrek kvinnan, hur fan kunde du vara så dum så du att satte tillbaka pumphandtaget..

– Det var min enda möjlighet att få köpa bensin.

– Köpa? Jag fick minsann inte köpa någon bensin fast jag varit kund här i många år. »V i kan inte ta kortköp idag pga något datorfel» sa den där killen vid kassan. Varför? frågade jag igen … Och inte fungerar mobiltelefonen heller. Det är bara skit dom säljer nu för tiden.

– Jag vet, sa Torbjörn. Det har hänt en olycka i Hammarby Sjöstad. B l a har hela telenätet skadats så det är därför du inte kan ringa eller handla på kort. Inne i stan är strömmen bruten.

– Du sa hon bedjande, snälla. Jag vill köpa din bensin.

Min man blir tokig om jag inte kommer hem med bilen och ännu tokigare om inte maten står på bordet.

– Köpa? sa Torbjörn du har ju inga pengar.

– Jag vet men om vi går in på Forum så kan jag ta ut kontanter.

– Sorry, men bankomaterna är också döda. Jag är ledsen men jag måste gå nu.

– Du får min klocka, kostade faktiskt över 1500 kr, om jag får din bensindunk.

– Tyvärr, vår bil accepterar inte klockor som bränsle, inte ens tidvatten.

– Skulle det där vara roligt.

– Förlåt, sa han jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Jag sitter i

164 samma båt.

Torbjörn gick tillbaka till bilen. Knackade på för att visa att han ville ställa in dunken i bagageutrymmet, Kajsa låste upp med ett leende. När han klivit in och pustat ut berättade han om tumulten vid bensinpumpen. Med gemensamma krafter och trots andras ovilja att maka på sig lyckades de till slut att komma ut från infarten till macken.

– Kör ut en bit på gamla Värmdövägen så får vi stanna och planera, föreslog Torbjörn.

– Okey men inte för långt.

– Titta sa han där ligger en Preemmack. Vi åker in där och försöker få köpa lite mer bensin. Billigare lär den inte bli.

– Jag har ju ingen dunk.

– Då köper jag en ny.

Kajsa svängde in på Preemmacken. Trängseln var betydligt mindre här. Torbjörn gick in. Efter ca 10–15 minuter kom han ut med två tomma dunkar i vänster hand. Fyllde båda vid pump 2. Några uppgivna bilförare kastade långa avundsjuka blickar på Torbjörn när han gick tillbaka till Mazdan. Kajsa såg orolig ut när Torbjörn kom mot bilen, hissade ner rutan och frågade: – Är du inte klok, bagageutrymmet är nästan fullt, hur mycket kostar de där?

– Inte mer än vanligt, men just nu känns det som en bra investering. Jag är både klok och duktig på att packa. Nu har vi frihet att röra på oss!

Nedsjunken i passagerarsätet log Torbjörn försiktigt. Kajsa såg lite bekymrad ut.

Tystnaden bröts efter en halv minut.

– Du har säkert gjort rätt men nu står jag i skuld till dig, sa Kajsa. Jag har inga kontanter.

– Jag vet men du kanske har något annat att erbjuda?

– Det var det fräckaste, sa hon med glimten i ögat. Tror du att jag tänker betala i natura?

165 – Nej inte alls men du kanske kan bidra med transporttjänster.

– Förlåt, men jag mindes plötsligt min förra kille. Han bidrog med mer pengar till våra gemensamma utgifter än jag förmådde. Han tyckte att det inte var mer än rätt att jag ställde upp lite mer, om du förstår vad jag menar.

– Jo, jag förstår, men jag är ju inte din kille. Däremot har vi all anledning att just nu vara goda kompanjoner.

– Förlåt igen men det väckte så tråkiga minnen.

Den ekonomiska obalansen diskuterades en stund. Ganska snabbt konstaterade både Kajsa och Torbjörn att det fanns viktigare och mer akuta frågor att lösa. Uppenbarligen måste man fatta beslut om nästa steg. Skulle Kajsa skjutsa Torbjörn till Dalarö först? Ett annat alternativ var att först åka till Kajsas syster och kolla läget. Innan resmålet beslutats gjorde dom en inventering av vad var och en lyckats ta med sig hemifrån. Kajsa sa att hennes väskor innehöll till större delen kläder och HISA , ja du vet, hygien, intim och sminkartiklar. Där fanns också block pennor, och en bärbar dator. När handväskan tömts ut i knäet på henne återfanns en plånbok på tjocken av plastkort och några lövtunna sedlar av lägre valör, en mp3-spelare, mobiltelefon med laddare, allt blandat och väl utfyllt med mera HISA. Torbjörn redogjorde för innehållet i sina väskor. I huvudsak var de fyllda av praktiska saker. Tändstickor, knivar, ammunition till hans bössa, sprit och vin, böcker, batterier, ja i stort sett det som vanligtvis och lite nedlåtande brukar kallas »boys toys». I hans handbagage, en kombination av ryggsäck och rullväska, återfanns mer »boys toys», mobiltelefon med tillbehör. Ur jackfickan fiskade Torbjörn upp en plånbok. Där fanns tre plastkort, körkort, VISA och ICA. Dom såg lite ensamma ut bland mängden fickor för avsett

166 ändamål. I det stora facket skymtade en bunt sedlar.

Torbjörn tog ut dom och räknade till 11 st 500 kr-sedlar och 3 st 100 kr-sedlar.

– Har du alltid så mycket pengar på dej? Använder du inte kontokort? frågade Kajsa med ögonen fokuserade på sedlarna.

– Nej, inte alltid men ofta har jag några tusen på mej. Just nu råkade jag ha lite mer och det är ju en himla tur. Som regel använder jag kontokort men det finns tillfällen där det är mer praktiskt att betala kontant. Det finns faktiskt fortfarande affärer och liknande verksamheter som inte tar kort.

– Jaha men är det inte riskabelt att gå omkring med så mycket kontanter?

– Tja men livet är ju en risk. Just nu är det i alla fall bingo med kontanter.

Tillsammans förfogade dom över ett brett sortiment av nödvändigheter. Bilen kunde köras mellan 30–40 mil innan de behövde fylla på. Torbjörn berättade lite återhållsamt om möjligheterna att överleva på Ornö.

– Man skall ju inte måla fan på väggen, sa Torbjörn, men vi lever ju i ett sårbart samhälle, eller hur?

– Jo, det kan jag ju inte förneka, men de här avbrotten är väl snabbt lagade, annars kan ju knappt någon handla. Dom jag känner har väldigt lite kontanter på sig.

De diskuterat igenom det akuta läget, var befann sig deras släkt och vänner, var de skadade, åtskilda från varann? etc. Vad kunde de själva göra för att eventuellt hjälpa till?

Kajsa och Torbjörn var medvetna om att deras situation troligtvis var gynnsammare än många andras. De hade en bil, bensin och många andra nödvändigheter. Hur stort område var egentligen påverkat av gatubävningen?

– Har du några barn, frågade Kajsa.

– Nej har du?

– Nej, det har inte blivit av, liksom.

167 Det blev tyst någon minut och båda tittade rakt fram lite generat. Torbjörn bröt tystnaden med det distinkta budskapet: – Nu måste vi åka så att vi inte fastnar i några trafikstockningar!

– Åt vilket håll?

– Mitt förslag är att vi kör mot Hellasgården.

Mazdan rullade ut från Preem-macken och styrde väster ut på Värmdövägen. När de närmade sig rondellen vid Forum började bilarna rulla långsammare. I själva rondellen var det kaos. Bilarna som skulle fortsätta rakt fram mot Stockholm hade svårigheter att komma fram. I vänsterfilen köade bilar som troligtvis skulle till Statoil. Stämningen var irriterad. Ett sydeuropeiskt kommunikationsspråk för upprörda bilförare spelade upp en konsert av sällan hörd variation och styrka. Dom annars så sällan använda signalhornen överröstade alla möjligheter för bilförarna att lösa upp trafikknuten med ett vanligt samtal. Det brukar ju inte lyckas annars heller. Kajsa lyckades efter 20 minuters snigelfart byta till innerfil. När ytterligare en halvtimme gått hade de lyckats komma igenom rondellen på ett olagligt sätt. Hastigheten på Värmdövägen väster ut var fortfarande mycket låg. Uppe på Järlaleden, viadukten över Värmdövägen, var det åter stopp. Från Preemstationen och hit hade det tagit över en timma. Diskussionen om resmål och överväganden om för- och nackdelar hade pågått hela tiden.

Torbjörn hade nästan erbjudit Kajsa att följa med till Ornö. I vart fall hade han snuddat vid förslaget genom en beskrivning av sitt sommarhus och överlevnadsmöjligheterna. Kajsa hade inte köpt inviten rakt av men fascinerades av Torbjörns målmedvetna investeringar. Tanken slog henne att han egentligen inte var riktigt normal. Dom flesta av hennes vänner som hade råd sparade i värdepapper och pensionsförsäkringar. Den här extrema situationen skulle

168 snart vara avhjälpt ansåg hon. Värre samhällsproblem har väl lösts. Olyckan var trots allt begränsad till Hammarby Sjöstad och tele och elledningar går väl att laga eller ersätta, tänkte hon.

Torbjörn satt för sin del och funderade på vem Kajsa egentligen är. Dom hade bara stött ihop i hissen några gånger och i tvättstugan. Hon var egentligen ingen tjej som man vände sig om efter. Men nu, måste han erkänna, verkade hon ganska tilltalande. Omålad och fräsch trots omständigheterna eller kanske tackvare. Hans kontakter med motsatta könet brukar inte gå till på det här sättet. Först spanar man in en brud som har ett tilltalande yttre. Brösten och rumpan fick gärna vara lite accentuerade. Hårlängd och färg spelade mindre roll i Torbjörns mall för tjejer. När den relativt grova yttre mallen väl passade in så framträdde andra egenskaper som efter några veckor eller månader satte stop för ett längre förhållande. Ibland var det han som tröttnade och ibland hon.

Trafiken på Järlaleden gick trögt mot rondellen där man kunde välja mellan friluftsliv till vänster, Södra Länken rakt fram och konsumtionsparadiset till höger. Kajsa lade sig i vänsterfilen vilket visade sig vara ett bra val. Strax var de ute på Ältavägen.

169

Kapitel 21

Anders halvlåg i baksätet med sitt skadade ben. Rut satt i framsätet uppstöttad av säkerhetsbältet med huvudet hängande framåt. Karlstam pratade till henne men fick inga svar.

Anders höll ett ömsint grepp om hennes axel. Bilresan gick relativt smidigt fram till Skansbron.

– Jaha så blev det stopp, sa Karlstam, jag som trodde att det skulle bli lättare att ta sig fram den här vägen. Vi får försöka att ta oss upp på Skanstullsbron.

Klockan började närma sig tre på eftermiddagen och skymningen började sudda ut konturerna. I normala fall skulle gatubelysningen ha varit tänd. Bilarnas strålkastare lyste visserligen starkt men kontrasterna mellan belysta och obelysta delar av gatan och omgivningen försvårade orienteringen. Karlstam hade kört här förut men i vanliga fall styr man efter gatubelysningen och landmärken. Den upplysta Folksamskrapan bekräftar vanligtvis var man befinner sig.

Karlstam saknade den pejlingshjälpen. Ljuset från framförvarande baklyktor och mötande strålkastare var besvärande. De var för nära Skantullsbron för att se om det rörde sig några strålkastare där uppe. Bron avtecknades bara som en slagskugga högt uppe på himlen. Vissa ljussken kunde skönjas men de bekräftade inte säkert att trafiken rullade.

Trafiken mot sjöstaden var gles. Karlstam övervägde om

170 han skulle köra ut i filen för mötande trafik för att snabbare komma upp på Skanstullsbron. Anders och framför allt Rut behövde vård omgående. Karlstam klev ur bilen för att överblicka trafikkön.

Framme vid korsningen som även den var en rondell skymtade han roterande blåljus. Några uniformer stod i strålkastarskenet och dirigerade den stillastående trafiken.

Han bedömde avståndet till drygt 100 meter fram till blåljusen. Han kunde välja att bryta sig ut i mötande trafik och förklara sin brådska när han kom fram eller springa fram och be om lov. Plötsligt hördes Anders röst inne i bilen: – Rut har svimmat och det verkar som om hon har svårt att andas.

Karlstam slängde sig in i bilen, drog igång motorn och lade om ratten till fullt utslag vänster. Han stack ut huvudet genom sidorutan för att kontrollera att det inte kom någon mötande trafik. Framme vid rondellen och efter ett antal ilskna tutningar bromsade han in och blev stående med fronten mot sidan på polisbilen. Han klev snabbt ur och blev direkt mött av en uniform. Karlstam förklarade det akuta läget och efter en snabb kontroll av de skadade passagerarna släpptes Karlstam förbi. Han ombads att försiktigt köra Skansbron på fel sida. Nedfarten från Ringvägen var spärrad.

– Kolla andningen på Rut, sa Karlstam medan han varligt körde över bron. Om du inte känner någon andning så får du försöka med »mun mot mun» metoden.

– Hon andas, men väldigt svagt.

– Bra. Bered dej på en insats om det blir nödvändigt. Står vi helt stilla så fixar jag den konstgjorda andningen.

Några korta förklaringar vid nästa polisspärr innebar att dom fick eskort av en polisbil fram till SöS. Blåljusen körde mot akutmottagningen. Blåljusen släcktes och polisbilen

171 gjorde en u-sväng.

Vindrutan på polisbilen hissades ner och en arm formade ett honnörstecken, sen rullade den vidare. Karlstam körde in genom de stora portarna och gav ett kortfattat status på sina passagerare. Personal tillskyndade direkt med en bårvagn och en rullstol.

Vem skulle ha rullstolen? En mottagningsassisent hänvisade Anders till rullstolen samtidigt som hon fällde upp ett extra stöd för Anders skadade ben.

Karlstams första tanke var att följa med in till mottagningen då han anmanades att köra ut bilen. Att hitta en ledig parkeringsplats var inte lätt. Efter ett antal varv lyckades han klämma in sig på en ledig plats. Koncentrationen på att hitta en ledig plats hade tagit mycket av tankeverksamheten. Först när han stängt av motorn och pustat ut funderade han på om han verkligen behövdes där inne. Borde han inte åka tillbaka till sjöstaden och assistera där? Vad hände i huset där han bodde? Vad gjorde Emma, Stina, OO, kassören och resten av de boende i deras hus? Jag gör nog mer nytta hemma än här tänkte Karlstam och backade ut från pplatsen.

Rut blev efter en kort undersökning omedelbart omhändertagen och skjutsades in i ett behandlingsrum. Anders blev sittande i den överfulla korridoren med resten av oprioriterade akutfall. Omgiven av blåslagna ansikten och nedblodade kläder funderade Anders på var i huset Gittan arbetade, avdelning 51 eller 52, det var nåt med hjärtat det visste han. En armbåge i sidan avbröt honom precis när han tyst formulerat ordet kardio …

– Hööru du, Vem har slagit av påken på dej? Måste göra ont som fan va? Själv har jag ramlat i en trappa. Ja du ser ju själv hur illa det är! Eller hur? Du har inte en cigg på’re? Här kan man få sitta länge och vänta. Först tar dom dom som är minst sjuka som den där kärringen t e x som sitter mitt emot där!

172 Andedräkten från den pratsamme akutpatienten vittnade om ett omväxlande leverne. Ömsom snus, tobak och alkohol. Anders gjorde en maskerad sidorörelse med rullstolens ena hjul för att komma i från den värsta odören, hämtade andan och svarade: – Jag röker inte, jag slutade för 15 år sedan. Suget sitter i fortfarande så jag vet hur det känns.

– Du vet inte ett jävla dugg om hur jag har det.

– Ta det lugnt nu! manade tjejen som satt på andra sidan, annars åker vi ut härifrån. Du vet hur det gick sist.

– Jamen va fan man måste väl få snacka med folk utan att du surar till. Stick och tjacka cigg istället, sa han vänd mot tjejen.

Anders passade på tillfället att dra sig undan. Han rullade iväg mot inskrivningsdisken när några salivdroppar landade på nacken samtidigt som en vacker avskedshälsning hördes: – Stick då för fan. Sällskapet duger väl inte, skrek den pratsamme bakom ryggen på Anders.

Framme vid disken stod redan några patienter och fyllde i blanketter. En vitblå vänlig kvinna kom ut från det avgränsade utrymmet bakom disken.

– Hej, vill du ha hjälp med inskrivningen? Eller har du redan fyllt i papperen? Jag utgår från att du redan passerat första sorteringen. Som du säkert förstår så måste vi prioritera och ta hand om dom patienter som har livshotande skador.

– Tack jag vet och papperen är ifyllda. Du skulle kunna hjälpa mej med en annan sak. Min fru arbetar här och jag skulle vilja komma i kontakt med henne.

– Själklart, vad heter hon?

– Birgitta Burman och hon arbetar på kardi … ja avdelningen för hjärta, avdelning 52 eller 53.

– Hmm, Birgitta Burman, det namnet känner jag inte igen

173 så här direkt. Jag ringer upp till avdelningen om nu interntelefonen fungerar. Den har varit överbelastad sen igår vid strömavbrottet. Ingen vanlig telefon fungerar sen dess. Vi provar. Siv heter jag förresten.

– Tack, jättebussigt av dej att hjälpa till mitt i röran.

– Tyvärr, sa hon, det går inte att komma fram till avdelningen. Om jag inte hade så stressigt skull jag rulla upp dej dit. Jag har varit i selen sen igår eftermiddag och vi skulle fått avlösning tidigt i morse, men det beror väl på strömavbrottet. Tio minuter tog det att få igång reservkraften. Dom har visst inte råd att underhålla och testa den tillräckligt ofta. Flera patienter som var kopplade tekniskt utrustning höll på att stryka med. Gud vad jag pratar.

Hur är det med benet?

– Det ordnar sig men du kunde ge mej lita smärtstillande för jag lär väl få vänta. Sa du gud? … min hustru kallas för Heliga Birgitta om det kan vara till nån hjälp. Förresten kan jag ta mej upp själv via huvudentrén.

– Heliga Birgitta! Varför sa du inte det på en gång. Vi känner varann väl som kollegor, en jättebra tjej.

Hörde ni. sa Siv och vände sig till sina kollegor innanför disken. Vi har fått fint besök. Gissa vem det här är, sa hon och snurrade Anders ett helt varv i rullstolen. Det utsträckta benet var nära att fälla en förbipasserande vitrock.

– Vänd på honom sa några i kör.

Nu vändes allas blickar mot Anders som avstannade sin karusellrörelse med ryggen mot inskrivningsdisken. Visa framsidan sa en kvinna i blå jacka. Siv vände Anders mot disken. Igenkännandet uteblev i flera sekunder.

– Är det inte Anders sa en kortklippt kvinna. Anders Burman?

Anders nickade betänksamt och funderade på om han kände igen henne.

– Känner du inte igen mej sa den kortklippta, Maud från

174 Högalidsgatan.

Det blev tyst. Anders tänkte så det hördes. Det knakade i rullstolen när armmusklerna spändes för att stötta hjärnverksamheten. Pinsamt tyckte han men visst var utseendet bekant på något sätt. I övre tonåren bytte man ju brudar som man bytte skjortor.

– Vi var faktiskt tillsammans tre veckor i slutet av sjuttiotalet, sa Maud förnärmat.

– Där ser man inflikade Siv, men nu är det så här att Anders är gift med Heliga Birgitta.

Granskande blickar svepte över Anders som kände sig lite generad. Av minerna att döma verkade det som om han fick godkänt.

– Försök och ring upp till 52.an igen, sa Siv och kolla om Heliga Birgitta är där och meddela att hennes man sitter här på akuten och väntar.

Den överansträngda interntelefonen tutade fortfarande upptaget. Kommunikationen mellan avdelningarna var nedsatt till ett minimum. Brådskande meddelanden skickades med bud. Vårdkapaciteten hade minskat påtagligt p g a att sjukvårdspersonalen tvingades springa mellan avdelningarna med brådskande meddelanden. Tack vare reservkraften fungerade hissarna, åtminstone så länge de dieseldrivna el-generatorerna snurrade och effekten räckte till.

Anders uppfattade att situationen var ansträngd och bestämde sig för att själv ta sig fram till avdelningen där Gittan arbetade.

Innan han gav sig iväg frågade Siv vilken typ av skada som han råkat ut för. När Anders berättat om skottet som träffat benet frigjorde Siv det provisoriska tryckförbandet som var lindat kring Anders skadade ben. Hon konstaterade att blodflödet upphört men att levrade såret var fult och att det inte fanns något utgångshål från kulan. Undersökningen gjorde ont och Anders grimaserade och utstötte några tydli-

175 ga AAAJ! – Du kommer nog att överleva. Såret behöver först öppnas och desinficeras. Sen får vi se hur mycket skador det är på ben, senor och muskler. Troligtvis behövs ett ortopediskt ingrepp.

– Jag förstår, sa Anders.

– Men, sa Siv, det har kommit patienter med andningsproblem och dom är högprioriterade. Det värsta är att vi inte vet vilken typ av gas dom andats in. Och det kommer bara in fler och fler.

– Jag vet, sa Anders, det är från explosionen i Hammarby Sjöstad. En av patienterna som åkte med mej hit har skador från gasen. Jag kanske också fått i mej en del men jag har inte direkt svårt att andas.

– Då placerar vi dej i första prioritetsgruppen för säkerhets skull. Jag kör dej dit direkt. Vi kan se om din skottskada samtidigt som vi gör provtagningar för eventuella skador på lungorna.

Färden till en behandlingsavdelning började med slalom mellan bårar, rullstolar och andra hinder i akutens huvudkorridor. När de passerade den blåslagna, pratglade andedräkten, som inte heller denna gång kunde hålla käften, tog han tag i Sivs arm och bromsade ner ekipaget.

– Jaha vissa får visst åka i gräddfil. Nu får det jävlar anamma vara min tur lilla syster eller tycker du att han är snyggare än jag? Jag har suttit här sedan …

Siv slet sig loss, släppte rullstolen med Anders i och ställde sig framför den pratglade och sa med hög stämma: – Herr Karlsson är visserligen stamgäst här men det innebär inte någon förtur. Vårt lilla charmtroll får vackert vänta på sin tur.

När de kommit en bit från den värsta trängseln undrade Anders: – Hur kan du vara så behärskad och artig mot sådana

176 där?

– Rutin, sa hon. Nu när jag levererat dej så tar jag en sväng upp till Kardiologen och försöker få tag i Heliga Birgitta.

– Jättesnällt men har du verkligen tid?

– Egentligen inte men vad gör man inte för sina kollegors män.

Anders placerades i en ny korridor och Siv lämnade några papper till expeditionen och pekade på honom. Sen försvann hon. Efter en kvart rullades han in i ett behandlingsrum på avdelning 34. En ung kvinnlig läkare presenterade sig som Ragnhild Blomsten, kirurgjour.

– Jaha här har vi skottskadan ser jag i inskrivningspappren, sa hon högt, och började lätta på förbanden.

– Just det och det gör väldigt ont.

– Och hur gick det här till då?

– Jag blev skjuten i benet av misstag.

– Jag förstår, det är ju inte så ovanligt nu för tiden. Jag skall göra en första undersökning för att bilda mig en uppfattning hur omfattande skadorna är. Hur gammal är skadan? Har du förlorat mycket blod?

– Det hände för några timmar sen. Tror inte jag förlorat mycket blod. Fick hjälp direkt med tryckförband. Ser det illa ut?

– Tja, jag har inte varit med om så många skottskador men vackert är det inte. Du får nog ändå vara glad för att kulan inte träffade knäskålen.

– Jaha.

– Jag återkommer strax, sa hon.

Doktor Blomsten lämnade behandlingsrummet samtidigt som en ny vitrock anlände – Jaha här har vi patienten med två allvarliga åkommor, Anders Burman? Stämmer det? Själv heter jag Svante Karling och är specialist på lungor.

177 – Jag tror att det är värre med benet.

– Tro får vi göra i kyrkan, sa Karling och riktade stetoskopet mot Anders bröstkorg. Jag börjar med att lyssna. Kan du knäppa upp skjortan själv?

Anders tog av sig på överkroppen och Karling pressade den slangförbundna dosan mot bröstkorgen: – Ta några djupa andetag! Hosta!

Samma procedur upprepades med stetoskopet mot ryggen.

– Hmm, det låter inte helt normalt. Har du svårt att andas?

– Lite kanske men min uppmärksamhet är nog mer riktad mot benet.

– Vi kommer att ta några prover, så får vi se sen. Vad har hänt med benet?

– Skottskada, en kula träffade mig av misstag.

– Jasså du har varit på jakt. Det förvånar mej inte ett dugg att ni träffar varandra av misstag. Det är alldeles för lätt för Stockholmare att få komma ut och panga på. Där jag växte upp i Hälsingland var jakten en del av livet av naturliga skäl. Nu verkar det mer ha blivit någon slags snobbsport för mannekänger i grönt. Nej nån …

– Förlåt att jag avbryter sa Anders, men jag har faktiskt blivit skjuten mitt i stan av en militär som försvarade sej mot en rånare. Jag råkade stå i vägen för en förlupen kula.

– Ursäkta sa dr Karling, nu ser jag, du är ju inte ens jägarklädd. När jag gjorde AT i Gävle fick vi in ett antal skottskadade jägare under älgjakten, ja du förstår. Man blir lite luttrad.

Erforderliga provtagningar och mätningar på lungorna påbörjades. Dr Blomsten återvände med ytterligare en kollega. Den nya kollegan var ortoped och hette Olle och någonting mer. De fokuserade på benet och varnade Anders för att undersökningen kommer att smärta.

178

Kapitel 22

Så fort de kommit in i Bråvallasalen vände sig F-Karin om och sa: – Nå Gunbritt får vi höra nu, sa hon och tittade uppfordrande på chefen för miljöenheten.

– Jag vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja.

– Har det dykt upp flera problem än gasen?

– Inte direkt men gasen har visat sig ha två obehagliga egenskaper.

– Då tar vi det mest akuta först, kontrade F-Karin – Analyserna har visat att gasen är hälsofarlig i vissa koncentrationer och vi har hittills inte lyckats knäcka molekylkedjan. Sammansättningen är okänd. Någon slags mikroorganism tycks ha bildats.

– Jaha, och vad innebär det?

– Vi hade hoppats på kvalificerad hjälp från Karolinska men vi har inte lyckats få kontakt ännu.

– Hur många är drabbade av gasen och insjuknat?

– Det vet vi inte ännu men det sitter eller ligger ett 30-tal personer på SöS. Såvitt vi vet just nu har ingen avlidit, men alla drabbade har inte fått vård ännu. Många lider också av magbesvär vilket kan tyda på att »soppan» trängt in i dricksvattnet.

– Låt oss hoppas att dricksvattnet inte är kontaminerat

179 med salmonella eller campylobakter eller något annat som vi inte rår på. Jaha och vad är det andra?

– I den frågan är jag ännu mer osäker men om jag förstått det hela rätt så har gasen bildats genom att flera ämnen reagerat med varandra. Vi vet att avloppsvattnet har fått cellplasten att lösas upp. Jag tror att Karolin vet mer om dom här tekniska följderna, eller hur?

– Ja, inte så mycket mer, sa Karolin, men dom senaste rapporterna som Bull gav mej nyss kom från Räddningsenheten. Dom hade varit inne i ett hus på Hammarby Allé för att undsätta instängda. Dom noterade vissa mindre sättningar i huset. I källaren var det översvämning bestående av en halv meter brungrå sörja som luktade mycket hälsovådligt. En expertgrupp från stadens markenhet är just nu på väg för kontrollera att saken.

– Det låter oroväckande inflikade CO. Betyder det här att det är risk för ras?

Det blev tyst i Bråvallasalen. En oro kunde avläsas i de närvarandes kroppshållning och flackande blickar. Vem kunde svara på den frågan. F-Karin returnerade frågan till CO med en uppmanande blick.

– Vi får hoppas att det inte är så farligt, sa CO. Trots allt var det ju extremt mycket cellplast under Båtbyggargatan har jag hört och så tjocka lager cellplast finns det nog inte under byggnaderna, tror jag.

– CO jag vill att du omgående kontaktar markenheten, på något sätt. Det fixar väl du Bull? Vi måste vara uppdaterade tills imorgon kl 10.00. Hur går det med telenätet förresten?

Och våra beredskapstelefoner?

– Inget vidare, svarade Bull. Tunnlarna är inte dränerade, meddelade räddningsenheten för en stund sedan. Vattentäta skott saknas i flera primärledningstunnlar. Dom tror att det kommer att ta lång tid att tömma dom. Tydligen är det inträngande vattnet blandat med den gråbruna sörjan som

180 förgasas. När det gäller telefoner så vet jag att polisens kommunikation fungerar hjälpligt.

Man insåg att läget var prekärt. CO fick tillsammans med Bull i uppdrag att tillsammans med totalförsvaret göra en analys och handlingsplan. Stadens tekniskt ansvarige saknades. Därför föreslogs att CO tog en direktkontakt med ESI (enheten för samordning av infrastrukturen).

Sverker Jansson, chefen på ESI, hade återhämtat sig hyggligt efter sitt besök alltför nära den stora sprickan i gatan. Han satt kvar i räddningsenhetens mobila enhet och funderade på hur han skulle kunna upprätta kontakt med resten av infrastrukturbolagen. Med lite tur skulle bolagens driftansvariga, jouren, noterat avbrotten precis innan elförsörjningen bröts eller när reservkraften kopplades in. I så fall borde någon från respektive bolag vara på väg hit?

Iförd gasmask och skyddskläder gick Sverker ut för att se om det anlänt några representanter för elförsörjningen, telenätet, vatten o avlopp samt gas. Han gick ner mot korsningen Sickla Allé och Båtbyggargatan. Nu kunde han se den förhöjda gatukroppen insvept i något slags ångliknande dis.

Mellan honom och den svarta kanten arbetade ett dussintal figurer med slangar och diverse verktyg. Strålkastare på stativ var fokuserade på ett särskilt område vid sprickan.

Här skulle det bli omöjligt att urskilja några drifttekniker från andra bolag trots att han säkert mött dom tidigare.

Egentligen borde väl ingen närma sig riskområdet utan skyddsutrustning. Visserligen hade han varit oförsiktig när han anlände för någon timme sedan. Sverker gick i alla fall närmare för att bilda sig en uppfattning om vad som pågick.

Med en kringgående rörelse i nordlig riktning närmade han sig hörnet av den uppflutna gatukroppen. Nu kunde han se bättre utmed sprickan. I diset kunde han urskilja att man arbetade med ett grovt rör eller slang som sakta firades ner i

181 sprickan. Lite längre bort såg han två brandförsvarsbilar. Den ena av de röda brandbilarna hade motorn på och var sannolikt den som försörjde strålkastarna med el.

Efter några minuter kände Sverker en hand på sin vänstra axel. När han vände sig om kände han genast igen mannen i Telias kolorerade overall. Inte för att han kunde urskilja ansiktet bakom gasmasken men kroppskonturerna avslöjade Alf »Affe» Conradsson, stomnätchef för östra regionen.

Han var storväxt på både längden och bredden och overallen var säkert måttbeställd.

– Hur kunde du känna igen mig i den här munderingen? utbrast Sverker med den dova röst som trängde igenom masken.

– Du är ju den enda personen här som står stilla och funderar och jag har ju sett dej i den positionen tidigare med vänsterhanden som växelvis masserar nacken och hakan.

Fast nu blev det ju bara nacken eftersom gasmasken sitter i vägen. Och hur du kände igen mej behöver jag väl inte fråga.

Sverker nickade och skrattade så att kluckande ljud letade sig ut från masken. Från den andra masken blev skrattet mer markant och liknande mer små sprängsalvor.

När hälsningsceremonin var överstökad återtog ansiktena en mer allvarsam min. Visserligen kunde man inte se partiet kring munnen men ögonen och dess omgivning sade allt.

– Jag föreslår att vi tar en närmare titt ner i underjorden, sa Sverker.

– Hur nära kan vi gå, tror du?

– Vi går fram till gubbarna där, dom som håller på med slangarna och rören.

När gubbarna förstått vilka typer som var så nyfikna blev de informerade om det lilla som man visste. Sprickan var ca 1 meter bred och 5 meter djup. Med strålkastarnas hjälp

182 kunde man urskilja avslitna rör och kablar i en gråbrun soppa som bubblade. Utan någon större fantasi liknade anrättningen en häxbrygd.

– Fy fan sa Affe, här någonstans har vi en hemlig knutpunkt, ja en supercrossstation för all fibertransfer för hela Stockholmsområdet. Av säkerhetsskäl vet inte ens jag vet var den ligger exakt. Ja, för att undvika sabotage. Det exakta läget kan bara tas fram av två behöriga personer genom en gemensam inloggning i vår skyddade databas.

– Det låter mycket allvarligt. Mycket tyder på att den slagits ut eftersom ingen teletrafik fungerar så vitt vi vet – Det värsta är att kulverterna till den här knutpunkten också har en hemlig attentatsäkrad position där huvudstyrningen till signallänkarna är placerad. Om den ligger i den här sörjan någonstans kan vi utgå från att den är allvarligt skadad.

– Det är inte mycket vi kan göra här så jag förslår att vi går till Räddningsenhetens buss, sa Sverker.

När de gått ett tjugotal meter mötte de en man i en rödbrunfärgad långrock, pälsmössa, modell »björnfitta» och gasmask. Uppenbarelsen skulle mycket väl kunna härstamma från en annan galax. Vid en närmare kontroll upptäckte de bröstfickan med emblemet Ryssgas. När den pälsprydda masken vrålat ut sin hälsning genom masken förstod båda vem som dolde sig under munderingen. Det var driftchefen för Stockholmsfilialen Alexander Krutov. Några björnkramar delades ut av Alexander som en försäkran på att Ryssland inte hade anfallit Sverige. Sedan rättade de till gasmaskerna som inte är gjorda för intima hälsningsorgier.

– Det verkar som om vår gasledning fått sig en rejäl törn, sa Alexander, tog av sig masken, och log med sitt rostfria garnityr. Jag känner det på lukten, men det är en annan odör också som jag inte känner igen.

– Har du stängt av din ledning, frågade Sverker.

183 – Den stängs av automatiskt när trycket är för lågt och när trycket är för högt. Det har säkert fungerat annars hade det nog blivit en rejäl eldkvast här.

– Du tror inte att det möjligtvis är läckande gas från er ledning som förorsakat den här landhöjningen undrade Affe.

– Knappast, sa Alexander, i så fall hade inte dom här knivskarpa ravinerna bildats.

– Vi vet med ganska stor säkerhet att det inte är gasen som initierade det här märkliga lyftet av gatukroppen, inflikade Sverker, däremot är det troligt att gas läckt ut och förorsakat en del mindre explosioner.

– Det verkar troligt. Gasen kan inte förbrännas i röret särskilt långt tillbaka på grund av syrebrist, sa Alexander.

Trion bestämde sig för att söka upp insatschefen för det inledande saneringsarbetet. Affe spanade av gruppen som arbetade med slangar och kablar. Sen stegade han fram till den person som gestikulerade mest. Affe hade prickat rätt, han var jämsides med insatschefen från räddningsenheten.

Det framgick av någon slags gradbeteckning på hjälmen som syntes varje gång han vred huvudet åt Affe. Han vågade inte ställa sig framför insatschefen. Avståndet till kanten av sprickan var mindre än två meter. Så det tog en stund innan Affe lyckades få den hårt dirigerande ledarens uppmärksamhet trots att han själv bar Telias färgglada overall.

Efter några minuter backade insatschefen några steg, vände sig mot Affe som var minst ett huvud längre, vinkade med armen på ett sätt som betydde att var beredd att svara på frågor. Affe böjde sig framåt och framförde sina frågor så tydligt det nu gick med masken på. Svaren kom i form av en blandning av teckenspråk och korta muntliga förklaringar.

Insatschefen pekade särskilt på en viss detalj nere i sörjan.

Affe böjde sig över kanten för att bättre kunna se vad insatschefen syftade på. Han fokuserade in det som såg ut som en

184 ovansidan av en bunker.

Till större delen låg den nedsänkt i den gråbruna sörjan som bubblade och ångade.

Det bubblade särskilt mycket från sidan av bunkern. Han förstod nu att det var överdelen/taket på en sammanbindningspunkt för ledningstunnlar han beskådade. Det värsta hade uppenbarligen inträffat. Det här skulle betyda att ledningstunnlarna faktiskt var vattenfyllda tänkte han med bultande hjärta.

Han förstod att konsekvenserna var katastrofala.

– Hur fan ska vi lösa det här? tänkte han så högt att insatschefen hörde.

– Jag vet inte hur du och ni andra ledningsägare skall lösa frågan. Min uppgift är att i ett första steg pumpa ur vattnet, ja jag menar den där sörjan där nere. Därefter måste vi säkra sprickan eller schaktet som ni föredrar att kalla det. Sen får väl ni gå ner och besikta era anläggningar. Men det kommer nog att ta tid att länspumpa. I värsta fall kommer sjövattnet att trycka in mer vatten och då vet man inte hur lång tid det tar.

– Jag förstår det, sa Affe lågmält. Hur går det med gasen?

– Enligt våra mätare minskar koncentrationen av stadsgas. Den oidentifierade gasen klarar inte vår mätutrustning.

Den verkar i alla fall inte explosiv.

– Jag går och informerar dom andra nätägarna, ja dom som har kommit hit.

Affe lämnade insatschefen och återvände till Sverker och Alexander som dragit sig tillbaka runt hushörnan. Nu hade alla tagit av gasmaskerna för att underlätta konversationen.

Affe redogjorde för läget. Alexander såg lättad ut och konstaterade att de automatiska ventilerna fungerat.

En flaxande kappa innehållande Bull närmade sig gruppen halvspringande. Axelremsväskan svängde i otakt som en pendel och såg ut att bromsa hennes framfart. Jaha, tänkte Sverker, som upptäckte henne på 20 meters avstånd, då

185 har vi en utlöpare från stadens högsta ledning på ingång. När Bull bromsade in slog den tunga axelremsväskan Affe strax ovanför knäet.

– Stöter du på mej Bull? sa Affe, som alltid var bra på att höja stämningen inför ett seriöst möte.

– Visst, som vanligt, men det behövs tydligen tungt artilleri för att du skall märka mina fysiska försök till intim kontakt.

Bull fick en kram av Affe. Som vanligt hamnade hennes näsa på fjärde knappen uppifrån på Teliaoverallen. När Alexander skulle lägga sina ramar runt Bull lyckades hon med en snabb undanmanöver undvika den Ryska Björnen för att inte bli helt urkramad. Hon tog två steg tillbaka och trollade fram sin laptop på två sekunder, lät blicken svepa från Affe via Alexander för att slutligen fokusera på Sverker med sin skarpa blick.

– Jaha kan man få en lägesrapport, sa hon uppfordrande.

186

Kapitel 23

När karlstam åkt i väg med Anders och Rut tog OO och kassören de åtta trapplöpen upp till Ruts lägenhet. OO och kassören var kraftigt andfådda när de nådde 4:e våningen.

När de pustat ut knackade de på. Emma öppnade och bakom henne stod en av Ruts flickor och hoppades på att det skulle vara mamma som kom hem. När hon bara såg kassören och den betydligt längre OO började hon gråta.

– Hej, hur är läget här då? frågade OO. – Kunde vara värre, sa Emma och backade ett steg åt sidan för att släppa in de nyanlända herrarna.

Stina satt i soffan med den andra flickan insvept i en pläd.

Det märktes att värmen var avstängd.

– Hej sa Stina, med blicken riktad på OO. Kom och sätt er.

OO satte sig bredvid Stina i soffan och lade armen om hennes skuldror. Stina ryste till och log som bekräftelse på att hon uppskattade närheten. När Emma kom tillbaka från hallen stängde hon dörren mellan hallen och vardagsrummet och sa: – Nu är det jätteviktigt att vi håller alla dörrar stängda så att vi åtminstone får behålla den värme som våra kroppar avger. Övriga dörrar till vardagsrummet var redan stängda. Kas-

187 sören tog försiktigt plats i en ledig fåtölj.

– Nej inte där, den har jag värmt upp för oss sa Emma och nickade åt flickan som hon höll i handen. Du kan väl ta den andra, den behöver lite värme.

Kassören flyttade över till den andra fåtöljen. Det märktes direkt när han satte sig att temperaturen hade sjunkit från komfortnivån. Han reagerade med att först resa sig som om han satt sig på nålar för att sen uppgivet falla tillbaka till den mjuka men iskalla dynan. Stina passade på att kura in sig i OOs varma famn. Hon glömde nästan att lillflickan också behövde lite kroppsvärme.

– Flickorna heter Anna och Astrid sa Stina. Astrid som sitter här hos mej. Anna är hos Emma i fåtöljen. Farbröderna heter OO och kassören …

– Kan man heta OO och kassören? undrade Astrid.

– Neej men vi kallar dom för det när vi träffas, försökte Stina.

– Varför det? sa Anna – Det har bara blivit så, sa Stina – Ja jag heter egentligen Olof.

Nu tittade alla på kassören. Både Stina och Olof hade glömt vad han med skrinet egentligen hette i förnamn. Kassören harklades sig flera gånger innan han till slut fick fram sitt namn, Bertil.

– Va kul, sa Anna vi känner skolkompisar som kallas Olle och Berra och dom heter väl Olof och Bertil tror jag, sa Astrid som var i 11-årsåldern.

– Får vi kalla er för Berra och Olle, inflikade Anna.

– Javisst gör ni det, sa Emma det blir enklast så, eller hur?

OO, som egentligen inte tyckte om böjningen på sitt tilltalsnamn nickade ändå i samförstånd i brist på motargument. Kassören såg lite häpen ut och kom sig inte för att säga någonting. När han såg att OO nickade gjorde han det också.

188 – Va bra sa Anna, Olle bor du här i huset?

– Ja sa Olof , vi bor alla i det här huset.

– Alla? Undrade Anna – Ja vi som är här och hälsar på hos er, förstår du Anna – Varför har ni kommit hit och inte mamma? undrade Astrid.

Nu avbröt Emma och förklarade för flickorna ännu en gång vad som hänt och att farbröderna bara ville vara snälla och se till att vi har det bra.

– Hur då bra, vi är ju hungriga och törstiga.

– Jag vet sa Emma ni kommer snart att få mat och dricka.

Stina kramade om Astrid lite extra för att trösta. Emma lyfte ner Anna och reste sig.

– Kan du ta hand om flickorna en stund sa Emma och nickade åt Stina så går Bertil, Olle och jag till köket och ser om vi kan hitta på något.

När Olle med ett visst besvär rest sig ur den låga soffan satte sig Anna på hans plats tät intill Stina. I köket låg några matförpackningar på bänken. Emma förklarade att hon tagit ut ett urval av varor från frysen. Flickorna måste ju få mat.

Så småningom skulle alla varor i frysen tina om inte strömmen kommer tillbaka snart. Det fanns gott om mat i frysen, men hur skulle den värmas? Emma hade provat gasspisen i hopp om att den skulle kunna fungera trots att strömmen var bruten. En liten låga hade brunnit några sekunder för att sedan slockna.

– Det är väl bara att gå ner handla i Näröppet, sa OO lite optimistiskt.

– Visst sa Emma, du kan ju alltid försöka, men jag tror inte det är öppet. Dom har antagligen strömlöst där också.

Men det skadar ju inte att försöka. Har du pengar?

OO fiskade upp plånboken och konstaterade att det fanns 170 kr i sedlar, 7 kontokort ett körkort samt några kvitton.

– Inga problem, sa han, jag har både MasterCard och Visa

189 och 170 kronor i kontanter.

– Problemet är väl att korten knappast går att använda vid strömavbrott.

– Varför det? Jo jag förstår men dom kan väl dra en sån där remsa!?

– OO, det var länge sen dom slutade med »handjagade strippar» svarade Emma. Jag skall se hur mycket kontanter jag har om dom nu mot förmodan har öppet.

– Jag kanske har lite pengar sa Bertil.

– Det viktigaste är inte att köpa mat utan att hitta något att värma maten med. Är det förresten någon som möjligtvis har ett campingkök hemma? Sprit eller gasol.

– Jag tror faktiskt att jag har ett gammalt trangiakök som jag fick av far när han hoppades att jag skulle börja idka friluftsliv, svarade Bertil stolt viftande med ett par tjugor.

Men var?

– Toppen, sa Emma leta reda på det. I bästa fall fick du med lite T-sprit också, men det är väl att hoppas för mycket.

– Om dom där grejorna finns kvar så måste det vara i förrådet i källaren. Men du, där är det ju översvämning.

– Det spelar ingen roll, sade OO, vi går dit direkt och letar.

– Är det inte bättre att du OO går ner till Näröppet kontrade Emma, handlar allt brännbart dom har. I första hand rödsprit eller lysfotogen. Om inte det finns så köp värmeljus och vanliga ljus helst tjocka.

När de återvände till vardagsrummet möttes dom av förväntansfulla barnaögon. Det blev inte helt enkelt att förklara situationen för Anna och Astrid som aldrig behövt svälta eller vara törstiga. Vätska fanns det än så länge i form av fryst mjölk, några läsk, juice och lite koncentrerad saft. Men det skulle inte räcka länge. Snart skulle de behöva vatten för kunna tillreda något av de djupfrysta matvarorna. Olof och Bertil hade lämnat lägenheten för att utföra sina uppdrag.

190 Emma funderade över hur man skulle få tag i vatten.

Någon måste ju veta eller planera hur vattenförsörjningen skulle lösas temporärt eller?

– Stina om du stannar här med barnen så skall jag försöka ta reda på hur vi skall få tag i vatten.

– Mmm, sa Stina, förresten kom jag just på att jag har en gammal fotogenlampa hemma som kanske kan användas för att värma mat, på något sätt.

– Toppen, då kan väl du ta med flickorna och hämta den.

Sa Emma. Det är nog bra om ni rör lite på er. Man blir så kall av att sitta stilla. Eller hur Anna och Stina?

Alla hade nu lämnat Ruts lägenhet och Stina hade sett till att ytterdörren låstes och att Anna hade nyckel med sig.

191

Kapitel 24

När anders sakta vaknade upp ur narkosen såg han änglar.

Han svävade som i ett rum utan gravitationskraft och kunde inte röra en enda muskel, inte ens ögonlocken. Jag är död tänkte han, Var är barnen och Gittan? En hand strök ömt hans panna och han försökte ånyo öppna ögonen men de var blytunga. Långt bort hörde han en röst. Det lät som ängel som önskade honom välkommen till himlen. Narkosen höll honom fortfarande i sitt grepp. Egentligen kändes det ganska behagligt. Men ovissheten om var han befann sig oroade honom. Ett nytt försök att öppna ögonen kostade all kraft han kunde uppbringa just då. Med någon millimeters springa kastade sig ljuset in mot näthinnan. Flera änglar uppenbarade sig i synfältet. Nu hörde han också ljusa klara röster. Kan det vara ett sista farväl? Nej försökte han säga, jag har inte tid att dö nu. Men inte ett ljud trängde ut från hans stämband. Nu kände han ett annat tryck mot sin kind.

Läppar? Synfältet var fortfarande oskarpt och skiftade i vita rörliga figurer.

En varm andedräkt kändes mot örat. Den viskade: – Det är jag Heliga Birgitta Heliga tänkte han, då är jag i alla fall himlen. God gud.

Med svag stämma sa han:

192 – Jag vill inte dö.

Han hörde åter den ljuva heliga stämman.

– Vi kommer alla att dö – någon gång. Kommer du inte ihåg att jag sagt det flera gånger när du varit förkyld och trott att slutet var nära.

Rösten låter bekant på något sätt. Han försökte skärpa synfältet men kunde fortfarande inte se helt klart. Den »heliga» var mycket nära. En svag men ändå tydlig doft sipprade in i hans näsa. Hans hjärna arbetade frenetiskt med att analysera intrycken av röst och doft. Begreppet »heliga» besvärade analysen. Den ljuva uppenbarelsen kunde fortfarande vara en ängel och då skulle han säkert vara i himlen.

Vad menade hon med förkylning och nära slutet?

När Gittan lekt »kurra gömma» med Anders några minuter insåg hon att smeknamnet »Heliga Birgitta» var mer eller mindre främmande för honom. Hemma, där var det Gittan eller mamma som gällde som tilltal. Hon hade egentligen inte tid att stanna längre, arbete på avdelningen kallade. Nu hade Anders öppnat ögonen så mycket att kunde se ängeln lite tydligare. Det snurrade i huvudet när »ängeln» gav honom en kyss på munnen. Det är jag, Gittan sa hon med avstånd mindre än fem centimeter från hans förvånade ansikte.

– Älskling sa han, är det verkligen du? Jag trodde att jag var i himlen.

– Jag märkte det. sa hon men det här är väl bättre?

– Mycket bättre, sa han drog henne intill sig. Har du varit här hela tiden?

– Nej, jag kom för fem minuter sedan.

– Jag menar på sjukhuset.

– Ingen här på SöS har fått eller kunnat åka hem efter jourpasset. Du vet kanske mer vad som hänt? Ja jag menar förutom skottskadan, den vill jag gärna höra mer om. Vad är det frågan om? Är det krig? Här har vi varit isolerade

193 från yttervärlden i ett dygn, trots att reservkraften gick in ganska snabbt. Har du hört något från Cecilia och Hugo?

Dom är väl inte skadade?

– Lugn nu manade Anders nu tar vi en sak i taget och det är inte krig, i vart fall inte mot andra stater.

Anders berättade om gatubävningen i Sjöstaden och hur de blivit instängda i möteslokalen. Han beskrev också hur utbrytningen gick till. Cecilia och Hugo hade han förstås inte haft kontakt med. Teletrafik var ju bruten. Det tog extra lång tid för Anders att förklara skottskadan för Gittan som ville ha alla detaljer. Inte för att hon tvivlade på att det gått till som Anders beskrev det men i alla fall ville hon ha någon slags rekonstruktion av händelseförloppet. Anders förstod inte varför men trodde att Gittan försökte förstå varför just han träffats av den där hemvärnsmannen.

Gittan fick naturligtvis inte sluta sitt pass och åka hem.

Flera av de som skulle tjänstgöra efter Gittan hade inte infunnit sig. Personalbytet skulle ha skett för mer än tio timmar sedan. Den värsta tröttheten hade gått över. Anders var egentligen fri att lämna uppvaknandesalen men visste inte riktigt vad han skulle göra. Gittan kände på sig att hon måste återvända till avdelningen men helst ville de båda vara med varandra och ta reda på hur barnen mådde. De bestämde först att Anders skulle ta sig hem på något sätt men hur? Vad skulle Anders göra hemma? Vore det inte bättre att han stannade med Gittan på SöS. Han kunde kanske hjälpa till på något sätt. Sedan kunde dom göra sällskap hem. Eller?

194

Kapitel 25

Trafiken på ältavägen var tät mot Sickla. Mot Älta gick det lätt att köra. När de närmade sig Hellasgården föreslog Torbjörn att de skulle stanna och planera som han uttryckte sig.

Parkeringen var nästan tom. De klev ur bilen och sträckte på sig. Hittills hade allting gått bra konstaterade de, trots oförutsedda händelser. Ett effektivt samarbete hade räddat dem ur ett fleratal kniviga situationer. Torbjörn berömde Kajsa för hennes mod och snabba ingripanden. Kajsa kontrade med sin beundran för hans försvarsteknik och framförhållning avseende oförutsedda händelser.

När superlativerna började ebba ut var det dags att fatta beslut om nästa anhalt på resan vars mål ännu ej var bestämt. Värmen från berömmelserna började avta och den novembergråa eftermiddagens fuktiga luft började leta sig in under ytterplaggen. I bilen var det skönare och på något sätt lättare att fatta beslut om den absolut närmaste framtiden. Mazdan rullade ut på Ältavägen med det gemensamt fattade besluter om etappmålet, Kajsas syster i Trollbäcken.

I backen ner mot avtagsvägen till idrottsplatsen invid Ältasjön var det stopp. Flera förare och en och annan passagerare hade klivit ur sina bilar. Blickarna var riktade mot Preemmacken lite längre bort. Andra Preemmacken på eftermiddagen, fast den här var obemannad, saknade butik. Hela

195 området runt bensinpumparna var packat med bilar. Torbjörn klev ur Mazdan och gick fram till föraren två bilar längre fram.

– Hej, vet du vad som har hänt?

– Du ser väl själv, sa kepsen med Mercedesen. Folk är som tokiga. Alla skall visst tanka just nu och jag som har bråttom. Jag fattar ingenting. Eller är det där avbrottet på TV och telefon som är orsaken? Så här mycket folk har jag aldrig sett på macken.

– Jo det kan vara så men jag skall i alla fall inte tanka.

Skall vi hjälpas åt att komma förbi? Vägen är ju så smal just här Det kanske går att köra förbi om man stoppar trafiken från andra hållet?

– Jag skall ju tanka sa kepsen, om det nu finns någon diesel kvar när jag kommer fram. Ingen bil har rört på sig där nere den sista kvarten. Sjuttsingen också.

Torbjörn tyckte inte att det var lönt att fortsätta diskussionen utan återvände till Mazdan. Kajsa satt till synes försjunken i allvarliga tankar. Torbjörn redogjorde för orsaken till den uppkomna trafiksituationen. Han hade också en plan för hur de skulle kunna passera kön. Han själv skulle gå ner till Preem och stoppa trafiken från motsatt håll om det behövdes. Kajsa behövde bara stå utanför bilen och avvakta klartecken för färd i motsatta körfältet. Hon samtyckte till planen. Torbjörn sa åt henne att vara uppmärksam på omgivningen. Man vet ju inte vad som kan hända när folk blir otåliga.

När Torbjörn hunnit avverkat halva sträckan till Preemmacken upptäckte han att det pågick fullt slagsmål invid macken. Minst 5–6 personer verkade inblandade bråket.

Egentligen blev han inte förvånad. Han hade ju redan själv varit inblandad i handgemäng. Framme vid infarten till macken upptäckte han att det var smågnabb både här och där förutom slagsmålet vid bränslepumparna. Några

196 diskuterade från vilket håll som man borde köra in på självbetjäningsmacken. Kontrahenternas bilar stod kylare mot kylare. Den ena föraren hotade den andra med att krossa motpartens lilla »skitbil» om han inte flyttade sig. Stämningen kring macken blev mer och mer hotfull, tyckte Torbjörn. Köerna från Älta centrum mot macken medförde att det, för tillfället, inte fanns någon bil som körde mot Hellasgården. Nu eller aldrig tänkte han, steg ut till mittmarkeringen och vinkade upp mot Kajsa att köra. Hon slängde sig in i bilen startade och utförde sin hittills längsta omkörning, i vart fall i antal bilar räknat.

I höjd med macken försökte hon återgå till rätt fil. Från det ögonblick Torbjörn vinkat till sig Kajsa hade den lediga luckan i kön fyllts med en bil som snirklat sig ut från macken. I samma stund mötte hon en bil från andra hållet som lyckats med en »Torbjörn-manöver» från andra hållet men som dessutom lyckats ta sig tillbaka till rätt fil i sista sekunden. Båda fick stopp på sina bilar några decimeters avstånd mellan grillarna. En tålamodsprövad förare klev ur sin potent grinande Audi och stegade fram till Kajsa som satt kvar vid ratten med sidorutan på glänt.

– Hur i helvete kör du? sa Audiföraren demonstrativt gestikulerande med sina handskprydda händer – Vi får väl plats att mötas om du kör upp en aning på gångbanan, sa Kajsa.

– Tror du att jag tänker förstöra mina 19-tums alufälgar bara för att du inte kan hålla dig på rätt sida av vägen? Typiskt kärringar! Du får tammefan backa!

Torbjörn hade nu kommit fram och ställt sig mellan de viftande handskarna och Kajsa.

– Är du medveten om att du också tog en chansning när du körde om ett antal bilar där borta, sa Torbjörn och pekade mot Älta C. – Vad har du med det att göra?

197 – Jag åker i den där bilen sa Torbjörn och nickade mot Mazdan.

– Bra då tycker jag att du skall sätta dej bakom ratten och flytta undan den där, vad det nu är?

Torbjörn funderade några sekunder. Var det värt att bråka? Nej, han beslöt sig för att vara smidig så att de kom från det här gyttret så fort som möjligt.

– Okey sa han. Du står kvar så kör vi upp på gångbanan och passerar dig på fel sida om det går för sej!? Och du, var rädd om handskarna när du tankar. Ja om det nu finns något bränsle kvar när det blir din tur att tanka.

Kajsa startade motorn, backade ett par meter vred om ratten och körde upp på gångbanan. När hon passerat Audin hoppade Torbjörn in. Efter 30–40 meter kunde Kajsa köra över till rätt sida av vägen.

– Smart, sa hon, det är bra att vara artig ibland. Hade jag varit ensam hade jag nog slängt upp bildörren på honom.

Tur att vi inte har aluminiumfälgar, dom verkar så känsliga, eller hur.

– Teamwork, sa han, och log.

Framkomligheten blev bättre och bättre. Efter ca 15 min rullade de in på Kajsas systers tomt i Trollbäcken. Här ute i förorten gick i alla fall strömmen. Det lyste inne i huset. Den vita mexistensvillan lyste upp den mörka omgivningen med sin fasadbelysning. En bil stod kvar på parkeringen så någon borde vara hemma tyckte Kajsa. De klev ur och gick mot entrédörren. Innan dom kommit fram öppnades dörren och Katarina klev ut på torkmattan. Hon log och sa: – Heeej syrran, kommer du, vilken överraskning.

– Hej, ja här kommer vi från händelsernas centrum.

– Ja nog har det hänt saker, sa Katarina. Först blev det svart i huset några minuter men sen kom strömmen tillbaka.

Men sen upptäckte vi att varken telefonen eller mobiltelefonen fungerade. Men det värsta var att det inte gick att

198 komma ut på nätet med datorerna. Per blev alldeles vansinnig i morse … Förresten ska ni inte komma in?

– Ja tack, sa Kajsa och gick fram och kramade Katarina.

Det här är Torbjörn, en granne till mej, vi är hemlösa just nu.

Det är en lång historia …

Katarina studerade Torbjörn lite avvaktande när hon handhälsade lite formellt. Hon tänkte att inte var han Kajsas typ precis. I vart fall inte jämfört med Kajsas tidigare killar som hon visat upp. Lite väl korthårig kanske men han kan ju vara bra ändå. De blev stående i hallen.

– Hemlösa? Vad har egentligen hänt?

– Joo sa Kajsa, vår gata har exploderat och flutit upp en meter.

– Hur då flutit upp?

– Ja, jag vet inte riktigt men Torbjörn kanske kan beskriva det hela bättre. Vi har i alla fall ingen ström, ingen värme, inget vatten, och naturligtvis har telefonen dött.

Torbjörn kunde egentligen inte tillföra beskrivningen av händelsen så mycket men berättade om den mystiska och hälsofarliga gasen som läckt ut och att de var tvångsevakuerade.

– Va läskigt, utbrast Katarina, en explosion i gatan. Är det därför som våran ström bröts ett tag i går kväll? Men mobiltelefonen bör väl ändå fungera tycker man.

– Tyvärr, inflikade Torbjörn, mobiltelefonerna är också beroende av det fasta nätet för att inte tala om all datorkommunikation.

– Hur lång tid tar det att reparera telefonnätet? undrade Katarina.

Torbjörn skakade på huvudet och gjorde en uppgiven gest med armarna, inte helt olikt det sydeuropeiska kroppsspråket för »inte vet jag». I samma stund öppnades ytterdörren och Per steg svärande in i hallen. Det luktade krutrök lång väg.

199 – Jaha vi har besök, sa Per avmätt, när han svepte förbi sällskapet med sin PC-väska i ett stadigt grepp. Jag får verkligen hoppas att det är »bredbandsreparatören», sa han på skämt. Vet ni, det går inte att handla någonstans om man inte har kontanter!

– Hej, sa Kajsa och vinkade diskret med vänster hand.

– Hej, sa Per, jag kände igen din gamla bil. Vad förskaffar oss den äran?

– Dom har kommit, avbröt Katarina, för dom inte har någonstans att bo.

– Nej inte det också, precis som om vi inte hade nog med problem. Jag kommer just nu från banken och där är det katastrof. Dom har ingen koll på någonting. Alla mina senaste affärer är raderade. Förstår ni vad det innebär? Jag kan inte ens få fram notor på transaktioner som är gjorda tidigare under veckan. Om inte det här djävla Internet kommer igång snart så går vi i personlig konkurs.

– Så farligt kan der väl inte vara, inflikade Katarina.

– Du har inte en aning om vilka viktiga affärer som hänger i luften just nu. Förresten vem är det där, sa Per och stirrade på Torbjörn.

– Det är min granne, svarade Kajsa, vi är evakuerade.

– Har ni inte betalat hyran?

– Nu får du väl skärpa dig, röt Katarina. Dom kommer från området där olyckan skedde igår.

– Jaha, vad då för olycka, har det med el- och teletrafiken att göra? Jo jag hörde på radion i bilen att det var någon gas som läckte ut och att strömmen och teleförbindelserna var brutna, men det är väl snart fixat?!

– Torbjörn heter jag sa han, och sträckte fram handen.

Med en viss tvekan tog Per ett par steg fram och tog Torbjörn hand. Inte blev det något välkomnande handslag. Snarare kände Torbjörn sig som någon katten släpat in.

– Ni skall ha klart för er att jag inte hinner sitta ner och

200 kallprata, sa Per. Jag skall förresten byta bank. När jag efter en dust med min värdepappersrådgivare ville ta ut kontanter så vägrade dom p g a att bankens datortrafik låg nere. Dom kunde inte se hur mycket jag hade på kontot.

Dom vet mycket väl att jag har pengar på kontot. Inte ens med en enkel uttagsblankett gick det att få ut några kontanter. När det här är över skall jag stämma banken.

– Lugna ner dej nu, avbröt Katarina.

– Det är lätt för dej att säga, jag behöver ju kontanter för att överhuvudtaget kunna köpa någonting. Dom tar ju inte kort någonstans. Bilen måst tankas. Vi måste köpa mat. Men det här avbrottet är väl snart över hoppas jag. Eller hur Torbjörn, för det var väl det du hette?

Torbjörn svarade inte. Istället tittade han på Kajsa med en blick som sa att det nog började bli dags att resa på sig och fara vidare. Kajsa förmedlade det tysta budskapet till Katarina som i sin tur överförde det till Per. Efter en halv minuts tystnad och behövlig pulssänkning återhämtade sig Per från sitt utbrott och sade: – Förlåt, jag menade inte att vara oförskämd, jag är bara så förbannat upprörd över att saker och ting inte fungerar.

– Det är inte bara saker och ting som inte fungerar utan virtuella affärer med imaginära värden. Tyvärr så drabbas även logistiken för varutransporter, kortköp och kontantuttag, sa Torbjörn.

Nu blev det en längre paus i konversationen. Ungefär som reklamavbrotten i en långfilm på TV. Katarina erbjöd sig att hämta något att dricka och vad önskades. Per behövde gå på toa, sa han. Han hade hållit sig ovanligt länge, troligtvis distraherad av sin upprördhet. Torbjörn passade på att byta från den obekväma gustavianska fåtöljen till en stol som han hämtade från en annan del av rummet Kajsa satt kvar i soffan och såg nöjd ut. Med en blick förmedlade Torbjörn till Kajsa att de kunde väl stanna en stund till. Efter

201 några minuter återvände Katarina med en bricka blandat. Kaffe, te, vatten och diverse tilltugg.

– Varsågoda, sa hon och ställde ner brickan på det helt genomskinliga glasbordet. Ja ni får ursäkta Per han har så mycket viktiga saker på sin dator och om den inte fungerar så kan han inte arbeta. Tyvärr så händer det då och då men då har det nästan alltid löst sej med att han åker in till banken. Det blir lätt väldigt dålig stämning här hemma när det hakar upp sej på internet.

– Jag förstår, sa Torbjörn kort.

– Vad pysslar du med då, frågade Katarina. Du verkar väldigt insatt i det där med datorer, kommunikation? Jag kan inte så mycket om datorer. Men jag har en egen laptop som jag mejlar på. Per vill inte att jag använder hans stationära dator. Han säger att vi kan förlora hela vårt kapital med en feltryckning.

– Bra, där har du en förklaring på vad virtuell kan betyda.

Fast det är väl inte riktigt rätt översättning på kapital. Kanske imaginär är bättre, åtminstone när det gäller värdepapper. Om det nu är det Per pysslar med?

– Jag vet inte exakt vad han gör men jag tror att han köper och säljer värdepapper. Han brukar nämna begrepp som exempelvis tillväxtmarknad, strategi, positioner, ha is i magen o s v. Fast på sista tiden har han mest sagt att »botten är nådd».

– Jag förstår, sa Torbjörn för andra gången på fem minuter.

– Du verkar rätt insatt i det här med värdepapper också, sa Katarina ödmjukt. Vad arbetar du med?

Torbjörn hann inte svara för nu återvände Per till vardagsrummet något mer avspänt klädd. Ombytt till jeans, ttröja och en märkesväst ställde han sig framför sällskapet med armarna i kors.

– Jaha vad gör vi nu då. Jag är väl förstås skyldig en för-

202 klaring till mitt beteende.

Eftersom ni inte är insatta i den finansiella sektorn så skall jag försöka vara så pedagogisk som möjligt. Som ni redan förstått så är jag affärsman eller finansman som det heter när man investerar i olika verksamheter. Man skulle kunna likna det med att köpa och sälja varor, fast det är förstås lite mer komplicerat. Varorna eller i det här fallet aktier ändrar värde beroende på vissa parametrar som i sin tur påverkas …

– Per, avbröt Katarina, jag tror inte du behöver förklara så ingående.

– Jo, fortsätt inflikade Torbjörn snabbt med ett leende. Jag tycker att det är väldigt intressant.

– Jasså, varför det? Är du i branschen?

– På sätt och vis, men bara till husbehov – Som du säkert förstår kommer det att ta för lång tid för mej att förklara cyklerna i olika affärssegment. Dynamiken varierar ju mellan verksamheter med hård kärna och välnischade bolag när är dags att vikta ner eller ha is i magen.

– Javisst det förstår jag, du har ju annat och tänka på nu!

– Vad menar du med det? Det är ju det enda jag tänker på just nu.

– I klartext menar jag att merparten av era tillgångar troligtvis är låsta av internetkraschen, vilket innebär att du just nu endast kan göra affärer med direkt realiserbara tillgångar som till exempel kontanter och lösöre. Förutsatt att dom inte ägs av banken.

Nu blev det tyst igen. Per som hittills stått upp sjönk ner i den lediga fåtöljen med suck och en duns. Han satte upp handen i pannan som om han avsåg att koppla in en extra processor. Men istället växte bekymmersrynkorna i panna som med tiden blivit högre på bekostnad av en flyende hårväxt.

203

Kapitel 26

Utanför näröppet var det mycket folk. Upprörda stämmor hördes från flera personer som betraktade sig som stamkunder och numera före detta kunder. OO tvekade innan han trängde sig förbi den förfördelade kundgruppen.

– Det är ingen idé att du försöker handla om du inte har kontanter, sa en kvinna med ett barn i handen. Inte ens jag fick handla mjölk till mitt barn på kredit. Jag kan bara sälja varor om ni betalar kontant säger den där tjejen i kassan. Det är sista gången jag handlar här, sa kvinnan med barnet.

Olof försökte förklara varför det inte gick att handla med kort och att det inte var expeditens fel. Kvinna blev dock bara mer upprörd och undrade om OO var delägare i butiken. Inne i butiken var det skumt. Ett antal ljus var tända och vid kassan. Butiksbiträdet granskade varornas prislappar med en ficklampa. Folk rotade runt i varorna som om det var realisation. Några stod och räknade pengar och andra skramlade med mynt i plastpåsar. En och annan spargris hade säkert fått sätta livet till idag. Trängseln och värmen från stressade kroppar försvårade för OO att handla enligt ett visst mönster. I vanliga fall tillämpade han »gå och handla processen» systematiskt med listor som stämde med butikens placering av varor. På så sätt behövde han bara gå ett varv i den tillkrånglade labyrinten med hyllor och

204 diskar. Trängseln och de udda varorna som skulle inhandlas innebar att han tvingades navigera fram och tillbaka flera gånger för att hitta rätt. Som tur var fanns det en flaska T-RÖD och stearinljus av varierande storlek kvar.

Hur mycket pengar hade nu med sig? Etthundrasjuttio plus fyrtio som han hade fått av kamrer Bertil, det blir tvåhundratio kronor, det borde räcka tänkte han och lade ner några ljus till. Visst ja tändstickor måste köpas. Kön till kassan var lång och betalningsprocedurerna ännu längre. Inkommande växelpengar till butiken skulle säkert räcka året ut. Kvitton skrevs för hand.

OO återvände till Ruts lägenhet med inhandlade varor.

Trots att han varit borta i en tre kvarts timme var det bara Stina som återvänt till lägenheten med Anna och Astrid. De satt hopkrupna i soffan tät omslingrade. När Stina fick syn på Olov sken hon upp och sa: – Vad skönt att du är tillbaka, har du hittat något att värma oss med? Själv hittade jag den här fotogenlampan men den är torr som fnöske.

– Visst sa Olof stolt, nu kan vi värma mat hjälpligt. Här är några ljus som du kan ställa på bordet. Har inte Bertil och Emma hörts av?

– Nej, men dom är väl på väg!?

– Jag går in med resten av grejorna till köket.

OO packade upp T-rödflaskan och resten av ljusen. Stina kom in i köket ensam stängde dörren och smög fram till honom bakifrån. Hon lade armarna runt hans bål och kramade hårt.

– Jag fryser, sa hon och kysste honom på nacken.

Olov kände en välbekant ilning genom hela kroppen.

Visst var det skönt att bli omkramad. Det var länge sen han hängivit sig åt fysiska parövningar. Familjen var bortrest och det var längesen Stina och han prasslade. Egentligen hade han bestämt sig för att sluta upp med med de där

205 »dumheterna», men motståndskraften avtog i takt med tiden. När Stina lät handen glida ner under bältet blev det för skönt. Han glömde för några sekunder var de befann sig och varför. Nu var han helt förlorad.

– Vad gör ni, hördes en barnröst, Annas.

Dom stod vid köksbänken och med ryggen vänd mot köksdörren. Stina stelnade till och utbrast: – Vi lagar mat svarade Stina osäkert.

– Så där ser det inte ut när mamma lagar mat, sa Anna och tog ett steg in i köket, inte ens när pappa bodde här.

Stina vände sig mot Anna och försökte se avspänd ut.

– Anna, sa hon, vi håller på med en överraskning till er, något jättegott förstår du. Så om du går ut till Astrid och väntar så kommer vi strax.

Med en viss skepsis tog Anna ett steg tillbaka vände sig om, sköt till dörren och gick tillbaka till sin syster.

– Det var nära ögat, sa Olof Stina log och gav honom en lätt kyss på munnen. Hon visste att det hon väckt hos Olov skulle sitta kvar i hans reptilhjärna minst några dagar. Nu var det bara att vänta.

– Nära ögat upprepade Stina, jag tycker det var småtrevligt.

– Jo men det var väl kanske inte rätt tillfälle.

– Tillfällen skall fångas i flykten sa hon. Synd att vi blev avbrutna.

Olov svarade inte men tänkte på när nästa tillfälle skulle dyka upp. För nu satt han snärjd i hennes erotiska garn.

Tankarna gick inte att få ur huvudet. Han drog henne hastigt intill sig och tog ett stadigt grepp om hennes ena skinka och viskade: – Jag kanske kan komma över till dig senare?

– Vi får se, sa hon i en självsäker ton och gav honom en kyss.

Lite varma och okoncentrerade fortsatte de med matlag-

206 ningsarbetet blandat med en och annan kram.

Kassör Bertil återvände med försiktig knackning på dörren. Anna gick och öppnade. Berra som Anna och Astrid föredrog att kalla honom, ställde sig i vardagsrummet med ett Trangiakök i ena handen och en plastflaska i den andra.

Han log och var stolt som en apporterande hund som just lämnat ett byte till husse. Astrid hade rest sig från soffan och gått fram till Berra för att se vad han egentligen hade med sig. Flickorna tittade med stora ögon på Trangiaköket.

Något liknande hade de inte sett och frågade: – Vad är det där? undrade Astrid.

– Jo, sa Berra det här är en eldstad, ja en öppen låga som på ett ljus fast större, som man värma mat på när man är ute i naturen. Jag har själv använt det men det var länge sedan, måste ha varit på 1980-talet.

– Vad bra sa Anna då kanske du kan hjälpa Olle och Stina i köket för dom håller på med en överraskning till oss. Något jättegott sa dom.

– Jaha, sa Berra lite förvånat, vad bra, då skall jag hjälpa dom.

Han tog några steg mot köksdörren. Med båda händerna upptagna frågade han om inte någon av flickorna kunde hjälpa till och öppna. Anna som var mest nyfiken på den s k överraskningen trippade fram och tryckte försiktigt ner handtaget, satte den andra handen mot dörren och försökte öppna.

– Det går inte att öppna, sa Anna.

– Konstigt sa Berra, ställde ner Trangiaköket och plastflaskan på golvet, jag skall hjälpa till. Flytta dej lite åt sidan.

Bertil tryckte ner handtaget och lade sin kroppstyngd mot dörren som fjädrade in någon decimeter och sedan tillbaka.

En röst hördes från andra sidan dörren, Stinas – Snälla Anna, jag har ju sagt att vi håller på med en överraskning och ni vill väl vi inte veta vad det blir!?

207 – Det är jag, Bertil sa Bertil. Vad gör ni?

Satan också viskade Olof i Stinas öra medan han försökte hitta på någon förklaring.

– Vänta lite svarade Olof, vi har tappat lite grejor på golvet som vi måste plocka upp innan vi kan öppna.

Med rosiga kinder öppnade Stina dörren. Bertil steg in i köket med Trangiaköket i handen. Han spanade runt på bänkarna med förhoppning om att få se något spännande.

När han inte kunde upptäcka något tittade han ner på golvet och sedan upp mot Olof och frågade: – Var är överraskningen?

– Eeh, sa Olof vi ville bara vara i fred en stund. Du har hittat ett gammalt campingkök ser jag. Vilken tur att jag fick tag i T-röd, sista flaskan!

– Visst men det var inte lätt. Jag svimmade nästan när jag var nere i källaren. Den är fortfarande översvämmad av den där sörjan. Usch!

– Va bra sa Stina då kan vi sätta i gång med matlagning så blir det en överraskning i alla fall. Vi släpper inte in barnen förrän vi fått fart på köket.

Trangiaköket fungerade och en kastrull stod och puttrade fylld till bredden med upptinad Ravioli.

Efter en stund öppnades köksdörren och Emma kom in.

208

Kapitel 27

Anders stannade ytterligare någon timme på uppvaknandet. Sedan skulle han gå ner till akuten och erbjuda sin okvalificerade hjälp. Gittan skulle ta vägen förbi akuten och höra efter om de behövde någon hjälp innan hon återvände till avdelningen. När Gittan blev avbytt skulle dom göra sällskap hem. Fortfarande lite svag på benen började Anders den långa vägen tillbaka till akuten. Med benet delvis gipsat haltade han fram med en rullator. I korridoren hittade han en orienteringstavla. Han befann sig uppenbarligen på plan 4 medan akuten låg på plan -1, och i andra änden av byggnaden. Framme vid hisspaket D blev han tveksam. Vågade han ta hissen, den kunde ju stanna? Å andra sidan var det många trappor att forcera, visserligen nedåt men han då fick han nog lämna rullatorn här och den skulle han ju behöva där nere. Hur skulle han kunna hjälpa till, han som knappt kunde ta sig fram? Nåja något skulle han kunna göra.

Många behöver ju någon att prata med när de kommer in.

De allra flesta får ju vänta i flera timmar innan de får behandling.

Anders tryckte på knappen med den nedåtriktade pilen. »Pling» lät det efter ett 20-tal sekunder. En röst meddelade: »hiss på väg nedåt» och »huvudentré plan 0». Dörren öppnades bakom Anders. I bårhissen stod en säng. Anders

209 svängde runt med rullatorn och trängde sig in. Om hissen stannar så får jag i alla fall sällskap tänkte han. Rullatorn hakade fast i sängen så att den rörde sig en aning. En hes röst hördes från huvudändan: – Tack för att du kom. Det är så ensamt här. Dom ville inte åka med och det förstår jag. Är du också på väg nedåt?

Anders lät blicken följa det blekgula täcket till huvudändan. Ett brunbränt ansikte vilade på huvudkudden. Vid första anblicken kom Anders att tänka på en kokosnöt, skrynklig och partiellt hårig. Rösten hade inte avslöjat om det var en hon eller han.

– Jo jag är på väg ner till akuten, och du?

– Mycket längre ner.

Nu upptäckte Anders att det saknades någon som körde sängen.

– Men du har ju ingen som hjälper dej, med att flytta sängen!?

– Självklart inte. Dom ville inte följa med dit ner och det förstår jag.

– Vilket plan eller avdelning skall du till?

– Haha kraxade androgynen, längst ner, förstår du inte det!

– Jo, nej jag vet inte vilka avdelningar som ligger där nere.

– Avdelningar? Det är ingen satans avdelning, det är slutstationen. Det är ju därför jag är ensam. Ingen vill åka med dit ner.

Det snurrade i huvudet på Anders. Vad menar patienten.

Slutstation? Kan det vara sista behandlingen innan man får lämna sjukhuset. Finns det kanske någon utskrivningsavdelning under entréplanet. I så fall hade Gittan inte berättat om den. Nu upptäckte Anders att hissens dörrar ej stängts trots att han tryckt på plan 0 när han klev in i hissen.

– Skall du också dit? väste patienten. Du ser inte så sjuk ut!

210 – Inte nu, jag är på väg till akuten. Vad menar du med att »dom» inte ville följa med »dit» – Fattar du ingenting!? Jag skall dö. Det har dom sagt.

Alltså är jag på väg ned till helvetet!

Anders kände sig illa till mods. Vad menar patienten?

Tror han verkligen att hissen går ner till helvetet. Någon måste ha kört in honom eller henne i hissen och sedan gått därifrån, men vem?

– Medan du står där och funderar över vart vi hissen bär hän går livet vidare. Hjälp mig med en sista cigarett. Dom ligger under huvudkudden.

– Vem körde in dej hissen?

– Det spelar väl ingen roll. Tänd en cigarett åt mig nu. Där nere får jag väl ändå brinna, så ett os nu skulle kännas bra!

Anders närmade sig patienten med tveksamma rörelser.

Rullatorn stod kvar strax innanför hissdörrarna som fortfarande var öppna. Med stöd av sängen haltade han fram mot huvudändan. Kroppskonturerna avslöjade att patienten var liten. Benen såg på något underligt sätt ut att sluta nedanför knäna. Plötsligt och blixtsnabbt sköt en arm ut från sin gömda position under täcket. Som en anfallande orm från sitt gömsle, fångade patientens kloliknande hand Anders handled i ett fastgrepp och utstötte: – Jag heter Lovisa och är jävligt röksugen nu! Fattar du!

Jag har bara den här handen, sa hon och klämde lite extra på Anders handled. Hjälp mig! Cigaretterna ligger under kudden.

Stanken från Lovisas andedräkt förstärkte Anders känsla av den skräck som redan smugit sig på honom.

– Javisst, sa han med darrande röst, men först måste du släppa taget om min handled.

– Du har väl en hand till, använd den för jag släpper inte dej förrän du tänt en cigarett till mig. Jag vill inte bli lurad den här gången.

211 Med huvudet bortvänt från stanken trevade han under huvudkudden efter cigarettpaketet med den fria armen. Precis när han drog ut armen förlorade det friska benet fästet från gummimattan på hissgolvet. Han gled sakta ner mellan sängen och hissväggen. Lovisa släppte inte greppet om hans handled. Han blev liggande med den fjättrade armen uppåt i Lovisas klor. Cigarettpaketet hade han släppt och det låg kvar i sängen. Den andra armen hade han olyckligtvis fått under sig i fallet och den var nu fastklämd i vinkeln mellan hissens golv och ena väggen.

– Det verkar som om du är på väg åt samma håll som jag. sa hon kraxande. Stora karlen och inte kunna stå på benen.

Fick du inte med dej tändaren?

Med små försiktiga rörelser kämpade Anders mellan sängens stolpar och tvärstag. Det skadade benet hade hamnat under det nedre längsgående staget. Förflyttningen mot hissdörren hindrades av två saker. Det skadade benet låg på andra sidan sängstolpen. Lovisa höll krampaktigt fast i hans handled.

– Släpp taget för fan, skrek Anders desperat.

– Inte förrän du tänt den där cigaretten till mej, svarade Lovisa hostande.

Ett hastigt ryck och jag är fri tänkte Anders. Så stark kan hon inte vara. Om jag både vrider och drar samtidigt så borde det gå. Han räknade ett, två, tre på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det och på det sjätte smäller det.

Rycket blev som beräknat men Lovisas klor släppte inte taget. Nu skymtade han henne ovanför sig. Överkroppen med tillhörande slängande huvud hängde över sängkanten.

Lovisas ansikte var mindre än 50 centimeter från hans. Hon skrek: – Vad fan gör du, ska du ta livet av mej hostade hon fram medan saliven droppade ner på Anders hals ?

– Ja men släpp då din jävel! fräste Anders och ryckte ännu

212 en gång i sin arm.

Resultatet blev bara att Lovisa tenderade att väga över sängkanten och falla ner på honom. Paniken sköt igenom Anders kropp som en elektrisk stöt. Jag måste komma loss.

Han manade sig själv till lugn. Inga förhastade rörelser nu, då kan jag få hela käringen över mej. Om jag inte varit skadad skulle jag rest mej upp och sen hade det varit enkelt att komma loss. Det borde faktiskt komma någon till hisshallen. Om jag skriker så borde det höras av någon.

– Det spelar ingen roll vad du gör jag släpper inte greppet förrän jag är död och det lär ju inte dröja så länge säger veterinärerna.

– Veterinärerna? Vilka veterinärer fräste Anders som repat mod.

– Ja, dom där läkarna som talar om sanningen för tidigt så att man tappar hoppet själv att bli frisk. Min framlidne katt Persson ville dom avliva, veterinärerna alltså, bara för att den hade lite cancer i lungorna. Dom hade förstås rätt så nu är Persson i himlen. Men mig avlivar dom inte trots att dom vet att jag kommer att dö snart. Dom kunde i alla fall varnat mej tidigare så jag fått en chans att sluta röka.

Under den närgångna konversationen hade Lovisa lyckats kravla sig en bit tillbaka i sängen utan att släppa greppet.

– Jo, det är för jävligt. Kan vi inte samarbete så vi kommer härifrån?

– Förresten vill jag inte dit ner längre för då får jag inte träffa Persson för han är i himlen. Men å andra sidan får man säkert inte röka i himlen. Det vore bättre om Persson följde med mej dit ner.

Förnimmelsen av röklukt registrerades hos Anders. Visst luktade det rök. Cigarettrök blandat med något annat brännbart.

– Vad är det som luktar, avbröt Anders.

– Oj, det måste vara min cigarett.

213 – Hur har du tänt den?

– Med andra handen förstås svarade hon obstinat.

– Men då behövde du ingen hjälp?

– Nej egentligen inte men jag ville veta vilken typ av människa du var.

– Så bra då vet du det nu. Släpp nu taget så jag kan resa mig. Jag sitter fast med mitt skadade ben.

Röklukten tilltog och det var nu inte bara tobak som luktade.

– Jävlar, skrek Lovisa och viftade med sin fria hand, det brinner i täcket.

– Man släpp mej då för fan, så jag kan släcka.

– Det kanske är lika bra att bli kremerad här, mellan himmel och helvete, sa hon och släppte greppet kring Anders handled.

Hela armen ömmade som om den suttit i ett skruvstäd.

Jag måste ut, tänkte han och lyckades vända sig så att han fick båda armarna fria. Med stor möda och smärta lyckades han lirka loss sitt skadade ben. Med fötterna först hasade han mot den öppna hissdörren. En halv meter till sen skulle han kunna resa sig. Rullatorn stod precis så att den hindrade ljusstrålen att nå fram till fotocellen. I den liggande och hasande förflyttningen, sparkade han, omedveten om konsekvenserna, till rullatorn så att den rullade ut ur hissen.

Dörrarna stängdes och ett pysande ljud satte fart på hisskorgen nedåt. På ren vilja lyckades han resa sig upp och stod nu mot sänggaveln. Röken från den pyrande cigaretten som fortfarande låg kvar på täcket började bli stickande.

Elden måste kvävas, men hur?

Han drog åt sig täcket med lakan och allt. Under en tiondel av sekund noterade han att Lovisa saknade ben. I samma sekund stannade hissen med duns och lyset slocknade.

Reflexmässigt fortsatte Anders sitt arbete med hopsamlandet av täcket. Knycklade ihop det, tryckte in det i en hörna

214 och hoppades på att glöden skulle kvävas. En svag nödbelysning tändes i hissen och strax därpå tjöt brandvarnaren.

215

Kapitel 28

Bull kunde verkligen konsten att hantera en laptop stående.

Visserligen var de numera ganska små. Utvecklingen mot mindre datorer hade definitivt nått sin gräns. Nästa steg i strävandet mot minsta möjliga apparater krävde egentligen en förminskning av fingrarna och så långt hade man inte kommit inom gentekniken. En annan begränsning av förminskningshysterin var bildskärmens läsbarhet. Alternativ fanns visserligen när det gällde själva skrivandet. Nya program kunde med stor precision omvandla röstinspelning till löpande text men behovet av att se sin dokumentation i text och bild fanns kvar.

Bulls laptop var lätt men förhållandevis skrymmande med en bildskärm på 15 tum och extremt tunn. Den traditionella maskinskrivningskonsten krävde fortfarande två händer. I takt med att laptoppen blivit lättare och tunnare fyllde Bull på sin axelremsväska med viktiga dokument.

Hon svängde upp laptoppen på magen och fäste den i rem runt halsen. En tunn distansplatta höll ut den från magen.

Affe, som alltid var slagfärdig, kunde inte motstå sin impuls utan högg direkt på första synintrycket: – Kan man få en kokt med bröd, tack.

– Visst, sa Bull med ett leende, men senapen är slut.

– Det går bra utan, skrattade Affe.

216 – Nu kör vi, sa Bull och tittade på Sverker.

– Visst svarade Sverker. Nu är det så här, vi har information på katastrofskalan 1–5. Vilken vill du höra först. Det värsta eller det minst värsta?

– Det spelar ingen roll. Kör!

– Okey sa Sverker, då kan jag glädja dig med att läckaget från Ryssgas huvudledning här är stoppat. En av säkerhetsventilerna stängde av gasflödet. Det var det positiva i en annars negativ rapport.

– Vet ni hur mycket gas som hunnit läcka ut, undrade Bull?

– Nej, tyvärr svarade Alexander Krutov. Det har ju varit en kraftig explosion här och det behövs ju inte så mycket gas för det. Jag tror att undertrycket eller övertrycket efter explosionen utlöste säkerhetsventilerna. Eventuella rester kan betraktas som ofarliga tack vare utspädningseffekten.

– Så du tror inte att er gas har något samband med den gas som tycks bildas av den där gulgråa sörjan som Sverker talat om?

– Nej faktiskt inte. I så fall skulle vårt läckage pågått under en längre tid med en s k pyspunka. Men säker är jag förstås inte. Det får kemisterna analysera.

– Okey, det är noterat, nickade Bull och tryckte på »enter». Nästa katastrof, tack!

– Räddningsenheten har börjat pumpa ut sörjan där borta, sa Sverker och pekade med hela handen mot den nybildade kratern. Tyvärr rinner det till lika mycket som pumpas bort.

– Vart pumpas sörjan, undrade Bull.

– Ner till Hammarby Sjö, tyvärr vi har inga andra avnämare.

– Vet miljöenheten om det?

– Ingen aning men du får väl berätta det.

– Det kommer att bli ett jävla liv om folk får reda på att vi pumpar ut miljöfarlig vätska i deras badvatten.

217 – Jo men just nu har vi betydligt allvarligare problem att lösa. Det finns inte el, vatten, fjärrvärme och tele i området. Inte ens avloppen fungerar – När kommer det att vara återställt?

– Som det ser ut just nu verkar det som om elkraften till området kan vara tillbaka inom en vecka.

– En vecka?

– Ja vi får nog räkna med det. Eftersom vi inte kan komma åt platsen för kabelbrotten måste vi lägga ut nya provisoriska ledningar i markplan och det kräver särskilda säkerhetsåtgärder.

– Betyder det att vi måste evakuera boende från området?

– Ja, men det främsta skälet är nog den här gasen som folk blir sjuka av och att det kommer att ta betydligt längre tid att reparera vatten, avlopp och fjärrvärme samt gas men den kan man kanske klara sig utan.

– Hur lång tid kan det ta då?

– Det kan bli fråga om veckor för avlopp och fjärrvärme.

När det gäller vatten har vi beställt några tankvagnar för det akuta behovet. Förhoppningsvis finns dom på plats sent ikväll eller i morgon förmiddag. Ett stort problem är att avloppssystemen är trasiga under bottenplattan i ett flertal hus.

– Vad innebär det?

– Tyvärr så kommer det avloppsvatten som inte går ut i områdenas huvudledning att gå ut i grundvattnet. Avloppsvattnet som kan gå vidare utan nivåpumpning kommer att utmynna i Båtbyggargatans nybildade krater. Var den sörjan tar vägen vet du redan.

– Vad säger du om gasen Alexander?

– Vi samarbetar med dom andra ledningsägarna när det gäller reparationer i samma schakt. Det lär väl ta lika lång tid att få ordning på gasledningarna som på avloppet och vattnet.

218 – Sen har vi det värsta kvar, sa Sverker. Det kan du dra Affe.

– När det gäller teletrafiken inklusive datoröverföring och länkning av mobilsamtal skulle man kunna tro på teorin om sabotage. Skadorna har med hög precision drabbat en av våra viktigaste funktioner i hela telenätet för regionen. Utan att gå in på detaljer så kan jag ändå avslöja att primärtunnlar med fiberkablar och tillhörande utrustning är fyllda med vatten för att inte säga skit. Det innebär b la att hela finanssektorn är lamslagen och vad allt det för med sig. För närvarande kan jag inte uttala mig om reparationstiderna. Jag kommer ikväll att träffa en krisgrupp för att planera en provisorisk ledningsdragning av fiberkablar. Kringutrustning i form av så kallade omvandlings- och fördelningsstationer kanske måste beställas. Den högst prioriterade teletrafiken får vi försöka klara med länkning i etern men där är kapaciteten inte så hög.

– Ni måste väl ändå ha något begrepp om tiden, frågade Bull.

– Tyvärr, lilla gumman. Vi skall nu ge oss in i att klara ut en situation som vi i vår vildaste fantasi inte trodde kunde inträffa.

– Ja ha vi får väl avvakta ert möte ikväll. Imorgon förmiddag kl 10:00 har vi pressinformation i Stadshuset så det vore bra om du eller Sverker rapporterar till mig ikväll eller i morgon bitti.

– Jag har en sak till, sa Sverker.

– Jaha sa Bull det blir väl inte ytterligare bekymmer?

– Jag är rädd för det sa Sverker. Som du redan vet har vi skador under grundplattorna i ett flertal byggnader p g a läckande avloppsvatten och en sannolik reaktion med cellplasten. Förutom problemen med den hälsofarliga gasen som bildats återstår omfattande ombyggnadsarbete i berörda byggnader. Vi vet inte ännu hur många byggnader som

219 är drabbade. Men vi vet att många byggnader är grundlagda på ett sånt sätt att dom kan utsättas för dom här skadorna på avloppssystemet.

– Och vilka konsekvenser får det?

– Utan att gå händelserna i förväg så tror jag att det blir mycket kostsamt och att ansvarsfrågan kommer att bli en långvarig tvist mellan fastighetsägarna och byggmästarna, men som sagt det blir en senare fråga. Jag ville ändå informera dej om situationen.

– Tack, sa Bull, det är väl dags för mig att återvända till modershuset.

220

Kapitel 29

Köksdörren öppnades och Emma kom in. I händerna bar hon två 10-litersdunkar med vatten. Visserligen var den ena bara fylld till drygt hälften. Armarna var påtagligt förlängda av tyngden, särskilt den högra. Hon ställde ner plastdunkarna med en smäll på köksgolvet. I en kraftig utandning sa hon: – Hur går det här då?

Något överraskade vände sig alla kockarna mot Emma och sedan ner mot det efterlängtade vattnet.

– Va bra att du har hittat vatten, sa Olof.

– Hittat och hittat svarade Emma irriterat. Först gick jag ut och letade i området efter något provisoriskt tappställe eller någon tankbil med vatten. Tydligen har man inte hunnit med att fixa det ännu.

– Var har du hittat vattnet då? upprepade Olof med stor nyfikenhet.

Emma övervägde om han skulle bli förbannad på det där tjatet om att hon hittat vattnet men valde att förbli lugn och saklig.

– I källaren! svarade hon kort.

Kockarna såg nu ut som levande frågetecken, men sa ingenting. Emma fortsatte: – Som driftansvarig så vet jag var alla ledningar går och

221 hur systemet är uppbyggt.

Jag har helt enkelt tömt stigarledningarna för kallvatten i vår sektion genom att öppna en avtappningsventil för kallvattnet i undercentralen.

Besöket där nere krävde förstås stövlar men dom har jag lämnat i trapphuset – Va smart! sa Bertil och jag har letat fram ett campingkök och Olof har köpt T-röd.

– Ja, inte sant sa Emma stolt men det är sak jag är nyfiken på. När jag kom tillbaka så sa Anna och Astrid att jag inte fick gå in i köket för att ni höll på med en överraskning. Berätta!

Stina rodnade och tittade på Olof som i sin tur tittade ner i golvet. Han lät blicken vandra mot vattenflaskorna, sen sa han: – Vi hade på känn att du skulle komma tillbaka med vatten och då kunde vi laga mat till flickorna med Bertils campingkök. Eller hur? sa Olof och tittade på Bertil med en vädjande blick.

Bertil nickade i samförstånd med Olof utan att egentligen förstå vad som varit i görningen. Emma tittade misstänksamt på Stina och sedan på Olof, sen log hon. Inte heller denna händelse var värd att diskutera vidare. Hon förstod av Stinas kroppshållning och klädsamma ansiktsfärg att äventyren mellan Stina och Olof blossat upp. Vem bryr sig, tänkte hon. Matlagningen är viktigast just nu. Vi måste äta.

Kvart över nio på kvällen satt alla till bords i Ruts kök. På bordet fanns fiskpinnar, ravioli, pizza, hamburgare, hårt bröd, ost, margarin, läskedryck, saft och diverse grönsaker.

Dom satt tätt intill varandra och blickarna utstrålade tillförsikt. Mellan tuggorna diskuterade de vuxna om hur mycket mat dom hade tillsammans. Efter måltiden skulle alla gå till sina lägenheter och inventera kyl och frys. Klokast var nog att samla all mat på ett svalt ställe. Man var också överens om att tillsvidare äta tillsammans, dom hade ju bara en eld-

222 stad. Imorgon skulle det bli gemensam frukost i Ruts lägenhet.

Temperaturen i Ruts kök var nu ganska komfortabel.

Trots att det luktade matos var ingen benägen att vädra bort den goda värmen. När klockan närmade sig tio på kvällen kände sig alla bättre till mods. Mat i magen och lite värme hade gjort sitt. Tystnaden bröts av Anna och Astrid som undrade när mamma skulle komma hem. Frågan blev inte lättbesvarad för ingen kring bordet hade haft kontakt med Rut och heller inte med SöS. Samtidigt väcktes frågan om vem som skulle ta hand om flickorna i natt. Alla vuxna tittade på varandra. Underförstått insåg alla att det bara fanns två tänkbara kandidater för uppdraget.

Emma och Stina gick ut från köket för att diskutera barnvaktsfrågan. Vardagsrummet var betydligt svalare än det uppvärmda köket. Emma erbjöd sig direkt att hand om flickorna i natt. Stina som hade andra planer såg lättad ut och lovade att avlösa Emma vid frukosten i morgon. Av någon undermedveten anledning pratade de inte om att gå till sina ordinarie arbeten i morgon. Ingen trodde väl att kommunikationerna skulle fungera redan i morgon.

Strax före tio på kvällen återvände Emma till Ruts lägenhet. I en väska hade hon tagit med sig övernattningsartiklar.

Olof och Stina hade avviket strax innan. Bertil, Anna och Astrid satt tillsammans med något slags elektroniskt spel.

Han drack te och flickorna läppjade på varm saft.

– Hej sa Emma, ni verkar ha det mysigt.

– Jaa sa Anna och Astrid i kör. Berra är jätteduktig på att skjuta ner monster.

– Vad bra. Jag tänker stanna här med er i natt sa hon och tittade flickorna. Jag har tagit med lite extra täcken så att vi inte behöver frysa.

– Ja då är väl det dags att jag drar mig tillbaka, sa Bertil.

– Neej, sa Anna , du kan väl stanna här hos oss.

223 Bertil tittade på Emma i hopp om att få någon indikation.

– Jag tror att farbror Bertil måste gå hem och titta till sin lägenhet, sa Emma med viss tvekan.

– Neej sa Astrid bestämt, vi vill att Berra stannar.

– Okey, vad säger du Berra, vill du stanna?

– Jo, om ni vill det så kan jag sova på soffan här.

– Hurra sa Astrid, då kan vi spela hela natten.

Emma nickade ett medgivande till Berra. Det är förstås lika kallt i hans lägenhet som i min, tänkte hon. Här har vi ju i alla fall lite varmare.

När Berra hämtat sina nödvändigheter och kommit tillbaka hade flickorna nästan somnat. Emma hade bäddat med flera täcken i sovrummet. Hon bar in Anna först och när Berra kom ville Astrid att han skulle bära in henne.

Kassör Bertil uppvisade en ny sida av sin personlighet, varm och omtänksam. Han var för första gången på många år efterfrågad i annat än räkenskaper. Omständigheterna, hur skrämmande de än var, fick honom att blomma ut. Inget barn eller vuxen hade tidigare givit honom förtroendet att vara så nära. Det gråa snikna sättet var som bortblåst. I stället hade han förvandlats till en trygg medmänniska som ställde upp.

Efter en halvtimme hade Emma somnat med Astrid och Anna på var sida. Bertil lade på ett extra täcke och stod kvar länge och tittade på sina »flickor». Han var stolt och rörd och kände sig nästan som en riktig familjefar. Tankarna tog honom tillbaka till barndomen och föräldrarnas förhoppningar på honom. Bertil skulle studera och skaffa sig ett tryggt arbete. Pappan hade inte fått möjligheten att utbilda sig och ville att Bertil skulle bli något. Pappan hade jobbat i en cykelaffär hela livet med både reparationer och försäljning. Man måste förstå sig på siffror och affärer sa han alltid när Bertil drömt sig iväg från sina läxor. Efter mycket slit

224 hade Bertil kämpat sig igenom gymnasiet, ekonomisk linje. Inte för att han var så intresserad av ekonomi utan mer för att göra sina föräldrar glada. Efter några år som diversearbetare fick han så småningom jobb som bokförare hos en grossist i kontorsutensilier. När han utfört sitt sifferarbete till belåtenhet i femton år befordrades han till kamrer och på den vägen är det.

225

Kapitel 30

Per såg rätt uppgiven ut. Han berättade om sina korta affärer på börsen. Just de här dagarna hade han satsat tungt på en kort och säker uppgång. Han hade »gått in» för tre dagar sen och räknat med att »lägga sig likvid» idag. Affären baserades på ett tips från välunderättade källor. Nu tvingades han att ha is i magen i flera dagar än beräknat. Risken för djupfrysning var uppenbar. Ett mycket allvarligt problem var att finansieringen byggde på ett kort lån med kraftigt förhöjd ränta efter likviddagen. Som säkerhet för lånet hade han lämnat pantbrev i deras villa.

När han lagt korten på bordet ställde han sig upp och skrek: – Om inte värdepappershanteringen kommer igång i morgon så skall jag stämma Swedbank!

– Spekulerar du i svenska papper, frågade Torbjörn.

– Hurså!

– Förlåt, jag bara undrade, för det är ju en viss skillnad.

– Vadå för skillnad?

– Om det är svenska papper så står ju Stockholmsbörsen stilla just och då är ju skadan inte så stor.

– Nu råkade det vara optioner på tyska marknaden. Gör det någon skillnad. Jag kommer ju inte ut på värdepapperssajten i alla fall och banken öppnar inte förrän i morgon.

226 – Vill du ha några tips från en finansamatör, frågade Torbjörn.

– Haa, vad skulle det vara för tips?

– Om du nu har varit så korkad att du belånat vårt hus så kan du väl lyssna på vad Torbjörn har att säga, sa Katarina.

Förresten, dom där pappren från banken som jag skrev på förra veckan har de något med det här att göra.

– Ja, indirekt.

– Du sa att det bara var för omsättning av befintliga lån.

– Jag ville inte blanda in dig i mina affärer.

– Blanda in? Halva huset är väl mitt!?

– Ja,ja, men jag måste ju försörja oss och då kan jag ju inte förhandla med dig varje gång det är bra affär på gång.

– Varje gång? Har du belånat huset tidigare?

– Nej det har jag faktiskt inte, men den här gången blev det så bråttom och affären har eller rättare sagt hade bra hävarm.

– Så du har riskerat vårt hem för att göra en bra affär. Du är ju helt ansvarslös. Lyssna nu på Torbjörn, han kanske har något bra tips!

– Okey, jag har väl inget att förlora på att lyssna på en amatör, så vad har du att komma med Torbjörn, sa Per sarkastiskt.

– Med din inställning är knappast någon idé att jag kommer med några råd, svarade Torbjörn lite surt. Vi kanske kan prata om något mer basalt, exempelvis hur vi skall förbereda oss för en längre kris.

– Nu är du väl ute och cyklar, det här avbrottet måste ju vara löst imorgon eller senast i övermorgon!?

– Jag är inte så säker på det.

Torbjörn tog ögonkontakt med Kajsa, ryckte lite med huvudet som ett tecken på att de kanske borde ta en diskussion mellan fyra ögon. Kajsa uppfattade budskapet och sa med blicken riktad mot sin syster:

227 – Jag tror att Torbjörn och jag behöver stund för oss själva för att planera fortsättningen på den här kvällen. Om vi skall åka vidare så bör vi göra det ganska omgående.

– Okey sa Katarina lite bekymrat. Per och jag går ut till köket en stund och reder ut våra ekonomiska affärer.

– Vi har väl inget att reda ut, sa Per upprört.

– Kom nu sa Katarina och ryckte Per i armen.

Värdparet försvann ut till köket och stängde dörren. Röstläget höjdes markant bakom köksdörren innan Kajsa och Torbjörn hann säga någonting till varandra. Ofrivilligt lyssnade de på grälet i köket. Orden var hårda och aggressiva.

Stolar flyttades hårdhänt och porslin kraschade i golvet Efter någon minut reste sig Kajsa, gick mot köksdörren och sa: – Hör du inte, det verkar som om han slår syrran.

– Det tror jag inte. Han verkar inte vara den typen. Inget kalas utan kras brukar man säga.

– Nääh nu går jag in, sa Kajsa och ryckte upp köksdörren.

I samma ögonblick kom Katarina utrusande som ett åskmoln. Ursäkta sa hon, men jag måste gå och pudra näsan. I nästa sekund stängdes dörren till badrummet med en smäll.

Hon såg inte skadad ut konstaterade Kajsa och återvände till Torbjörn. Från köket hördes inte ett ljud. Torbjörn lutade sig bakåt i fåtöljen och lade avvaktande armarna i kors. Kajsa ställde sig framför Torbjörn och slog ut med armarna. Han svarade med samma gest. Båda tycktes lyssna efter ljud i köket och badrummet. Till slut kunde inte Kajsa hålla sig längre: – Vi måste hjälpa syrran. Per verkar ju ha tappat kontrollen. Undrar vad som hände i köket.

– Ja det förefaller så. Jag hjälper gärna till men jag tänker inte sitta här och ta en massa skit från en »siffernisse» som fallit på eget grepp.

– Jag ska prata med Katarina när hon kommer ut från hemlighuset.

228 – Vi eller rättare sagt jag borde fundera på sängplatser för natten. För jag antar att du stannar här. Å andra sidan har jag ingen bil så jag får anpassa mej till ditt val. Det börjar bli sent att ta sej till Ornö.

– Var inte dum nu. Det är klart att vi inte skiljer på oss just nu. Vi får säkert stanna här om vi vill.

– Okey, vi avvaktar väl fortsättningen på familjedramat.

Alternativen är att sova i bilen eller åka tillbaka till våra utkylda lägenheter.

Minuterna gick och blev till slut närmare en kvart innan Katarina kom ut från badrummet. Hon kom fram samlad och till synes målmedveten och satte sig i soffan. Hon berättade att Per brutit ihop och satt apatisk i köket och stirrade på kylskåpsdörren. Hon vädjade om hjälp och erbjöd dem övernattning. Just nu hade Per inget mandat att fatta några som helst beslut i praktiska frågor. Han hade fått ett ultimatum innan hon lämnade köket. Som att lyssna på goda råd, resten ville hon inte gå in på. Övertygad om Torbjörns ekonomiska insikter bad hon honom att svälja förtreten att vara rådgivare till en som hon sa »besserwisser».

– Vad säger du? undrade Kajsa och tittade på Torbjörn.

– Jag vet inte, det beror väl på hur pass mottaglig mannen i köket är. Vi kan väl göra ett försök, vi har ju ändå inget annat att göra just nu.

– Då går jag in och pratar med honom, sa Katarina.

Kajsa tyckte att det var hyggligt av Torbjörn att ställa upp.

Om det inte var för syrrans skull hade de åkt för länge sen.

Torbjörn tyckte att det var ett just byte av tjänster. En timmas konsultation mot övernattning med frukost. Om vi får middag så får jag bjuda på en timma till, skrattade han. Nu log Kajsa också. Några minuter senare återvände Katarina från köket. Hon såg samlad ut och meddelade att Per tänkte stanna i köket en stund till. Kajsa och Torbjörn nickade förstående.

229 Klockan började närma sig nio på kvällen. Katarina lyfte fjärrkontrollen till TVn och bläddrade systematiskt igenom kanalutbudet. Bild och ljud var störda på de kanaler som skulle kunna innehålla intressanta nyheter om situationen i Stockholm. Till slut fick hon in BBC via satellit. De väntade med spänning på nyheterna. Som regel sändes nyheterna varje halvtimme. De tittade en stund på ett underhållningsprogram och äntligen kom nyhetsuppläsaren i bild.

Efter internationella händelser av större betydelse, EU och Storbritannien kom ett kort reportage om den märkliga olyckan i Stockholm som lamslagit den finansiella marknaden och telenätet. En bild visades från olycksplatsen utan kommentarer om övriga konsekvenser.

– Har ni någon radio? frågade Torbjörn.

– Ja du, sa Katarina betänksamt, bra fråga. Vi hade en radio i köket förut innan Per monterade upp en plattskärm.

Argumentet för TV i köket, vilket jag inte ville ha, var förstås att hålla koll på börsen. Sen att vi inte sitter där när börsen är öppen är en annan sak. Nu får vi istället njuta av trevliga morgonprogram och senaste nytt. Jag har döpt installationen till »nackspärren». Att inte titta när TV:n är påslagen, vilket den är jämt, är nästan omöjligt.

– Jag förstår, då återstår att spåra radion. Har du någon aning vart den har tagit vägen, undrade Torbjörn.

Katarina reste sig och gick mot en av sovrumsdörrarna.

Samtidigt öppnades köksdörren. Med försiktiga steg kom Per ut. Blek och hålögd styrde han sina steg mot soffgruppen.

– Var är Katarina? undrade han.

– Hon gick och letade efter en radio, sa Kajsa – Varför det?

– Så att vi kan lyssna på nyheterna.

230 – Duger det inte med TV? – Nej, utsändningarna är störda, svarade Torbjörn.

– Jaha, sa Per och satte sig tungt i en fåtölj. Jag ber om ursäkt för mitt uppträdande förut. Självklart vill jag lyssna på dina råd, även om jag tror att loppet är kört.

– Vill du inte rädda eller på något sätt kontrollera den där korta placeringen i Tyskland?

– Självklart, men det går ju inte så länge bankens datorer och telefoner inte funkar.

– Har du hört talas om YCDBSOYA? Nej det har du förstås inte. Begreppet va populärt på 1980-talet när man ville »pusha» sina säljare.

– Ja ha vad betyder det?

– Det betyder att du inte kan göra affärer sittande på din ända eller på engelska »You can’t do business sitting on your as». Slagdängan har förstås successivt tappat sin kraft sedan Internet slagit igenom, men just nu är den i högsta grad aktuell.

– Vill du att jag reser mig och rusar iväg mot något okänt?

– Exakt. Avbrotten i teletrafiken är såvitt jag vet lokalt begränsade till Stockholmsregionen. Var gränsen går vet jag inte. Det är inte helt omöjligt att Swedbanks kontor I Nyköping fungerar hjälpligt. Om inte datakommunikationen har full access så har dom troligtvis en fungerande telefon.

– Det är möjligt men det har ju inte vi!?

– Nä, just det. Risken är överhängande att teletrafiken inte fungerar här i morgon heller.

– Du menar att jag skall åka till Nyköping?

– Precis, och ta med alla handlingar du har så att banken kan identifiera dej. Om du har tur kanske banken kan kontakta Tyskland för att sälja dina papper.

– Smart, men hur kommer jag dit?

– Du har väl en bil eller två?

– Jo, men i stora bilen är dieseln nästan slut. I lilla bilen

231 vet jag inte hur mycket bränsle det finns kvar, sa han uppgivet – Då får du väl tanka, replikerade Torbjörn. Det går faktiskt om man betalar med kontanter, under förutsättning att det finns något bränsle kvar på mackarna. Tankbilsleveranserna är säkert störda av datorstyrda leveransscheman.

– Jag sa ju att jag inte har några kontanter och att banken vägrade kontantuttag på grund av att bankens servrar låg nere.

Nu återvände Katarina från husets inre med ett leende och en liten radio i handen och kvittrade: – Titta vad jag har hittat, sa hon och viftade med en äldre FM-mottagare.

– Vad skall vi med den till? undrade Per. Det är bättre om du letar efter pengar.

– Jag skall se efter om jag inte har lite pengar, sa Katarina, ställde ner radion på bordet och gick mot köket.

– Bra, sa Torbjörn, nu kan vi lyssna på lokalradion. Dom kanske säger något om läget, ja om dom sänder förstås.

Torbjörn pluggade in stickkontakten i väggen och började sedan ratta efter stationen. Efter stund lyckades han pejla in Radio Stockholm. Sändarsignalerna var svaga. Klockan var några minuter för halv tio på kvällen. Rytmiska toner letade sig ut från radions högtalare. Sedan kom den välkända signaturen för den lokala nyhetssändningen. En samlad kvinnoröst inledde med att beklaga den svaga sändningen. »Viktig information till alla som bor i Stockholms län. En större olycka med katastrofala följder har i går kväll inträffat i närheten av Hammarby. Stora delar av stadens strömförsörjning är fortfarande bruten. Telenätet inklusive internet och mobilnätet är också utslagna. Vi vill särskilt uppmärksamma på att den finansiella sektorn är utslagen i hela länet.

Det innebär att det inte går att handla med betalkort, kreditkort och liknande bankknutna betalningsmedel. Dessvärre

232 går det inte heller att ta ut kontanter i bankomater och liknande.

Enligt uppgifter från Handelskammaren kan ett flertal butiker acceptera kontanter mot skrivet kvitto. Vidare befarar man att vissa dagligvaror kommer att ta slut lokalt inom de närmaste dagarna om inte varutransporterna kommer igång.

Ett flertal rån och inbrott har rapporterats under det senaste dygnet. Enligt polisens presstalesman tror man att bristen på kontanter och särskilt gynnsamma tillfällen har påverkat den markant ökande kriminaliteten. Ett allvarligt försök att stjäla vapen från hemvärnsmän gjordes idag på förmiddagen. Som tur var kunde ett rådigt ingripanden av hemvärnsmännens chef, en pensionerad officer från flottan, övermanna rånarna. Enligt vittnen förekom kraftig skottlossning från automatvapen. Två av rånarna blev lindrigt skottskadade under bataljen och en civilist blev träffad knäet. Före polisens omhändertagande hade rånarna kvarhållits på plats av hemvärnsmän med okonventionella metoder.

All spårbunden trafik står fortfarande stilla och merparten av alla trafiksignaler är ur funktion. Vatten och fjärrvärmenätet är också skadat. Just nu vet stadens ledning inte omfattningen av skadorna. Tankbilar med vatten är på väg till området.

Vi på Radio Stockholm är medvetna om att detta meddelande endast kan höras av batteridrivna mottagare i de områden där strömmen är bruten. Vi uppmanar därför alla som hör detta meddelande att sprida informationen muntligt till grannar och alla som kan nås i ert närområde. Till er som sitter i bilen: Bil och busstrafiken går mycket trögt just nu p g a att alla trafiksignaler är släckta. Om du har bil med radio gå till den men kör inte. Om du måste köra för att hämta familjemedlemmar ta det lugnt i mörkret, det är många som rör sig på gator och vägar. Området kring

233 Hammarby och Sjöstaden är avspärrat. Fortsätt lyssna på radion och informera dina grannar. För de boende i närheten av olycksplatsen kommer ytterliggare information om evakuering. Ett kriscentrum har upprättats i Lumahuset. Dit är även alla välkomna som saknar anhöriga.

Elavbrottet som inledningsvis drabbade en stor del av Södermalm och södra närförorten beräknas vara avhjälpt inom 24 timmar. För Sjöstaden befaras avbrottet bli betydligt längre.

Störningar på SVTs ordinarie TV-sändningar beräknas vara avhjälpta under morgondagen. För de boende i Sjöstaden med omnejd begränsas dock möjligheten att se TV p g a avbrott på elförsörjningen och kabel-TV. Vi hoppas på att återkomma i morgon förmiddag med stadsledningens besked om läget och beräknade återställningstider. Lyssna på oss imorgon igen. Och här kommer en väderprognos … » För att vara i mitten på november var väderutsikterna gynnsamma. Temperatur runt +10 grader, uppehåll och måttliga vindar. Torbjörn stängde av radion och sade: – Ja det kunde ha varit värre. Tele- och datatrafiken verkar vara hårdast drabbade.

– Jag har lagt märke till det, replikerade Per, men det kan väl inte ta så jävla lång tid och skarva ihop några trådar. Det är ju skandal att finanssektorn kan ramla ihop bara för att några trådar går av! Och att inte mobilen fungerar det fattar inte jag. Den är ju trådlös och …

Pers klagomål fick ett behövligt avbrott. Katarina kom in med en plastlåda i handen och sken son en sol.

– Titta vad jag har hittat, sa hon, lyfte på locket och vände upp och ner på asken.

Sedlar och en del mynt föll ut på bordet. Papperspengarna var noggrant sorterade i valörer. Mynten rullade om-

234 kring för att slutligen lägga sig ner på bordsskivan och på mattan. Per spärrade upp ögonen och utbrast: – Var har du gömt så mycket pengar, utan att tala om det för mej?

– Tja, sa Katarina, med en hårt styrd hushållskassa har jag varit tvungen att lägga undan lite växelpengar som reserv.

– Lite! sa han det där är ju ett overksamt kapital. Jag har ju sagt åt dej att pengar alltid skall arbeta och inte ligga i madrassen och ruttna …

Nu kunde Kajsa inte behärska sig längre, reste sig och fräste ut sin ilska: – Du skall vara djävligt tacksam som har en fru som tänker lite längre än din näsa är lång. Be om ursäkt!

– Med tanke på omständigheterna så får jag väl erkänna att pengarna kommer väl till pass. Ursäkta Katarina. Hur mycket är det?

– Du får väl räkna dom sa Katarina lite stött, för det är ju du bra på. Kanske inte när det gäller kontanter men det skall väl gå bra ändå!?

Per samlade ihop sedelbuntarna. Med ett fuktat pekfinger räknade han girigt igenom förmögenheten. I sedlar summerades buntarna till 2360 kr. Summa mynt noterades till 90 kr.

– Strålande, utbrast Torbjörn. Nu tycker jag att du skall visa en extra stor uppskattning mot Katarina. Utan hennes förutseende hade du inte kunnat köra till Nyköping i morgon. Förresten tycker jag att du redan ikväll skall försöka köpa bränsle. I morgon kan det vara slut. Klockan är just nu tjugo i tio. Om du snabbar på kanske du hinner innan dom stänger.

– Har ni ingen bensin som jag kan låna så länge? sa Per och tittade vädjande på Kajsa.

– Åk nu, sa Katarina skarpt, räckte fram kontanterna. Ta med reservtanken! Det finns bensin i lilla bilen, kvarts tank

235 tror jag.

Per skruvade på sig, reste sig med tvekan, tog emot pengarna, vände sig mot Torbjörn och frågade: – Har du lust att åka med?

– Nej tack jag har redan gjort mitt idag. Det krävs tålamod och vassa armbågar om man skall få handla bränsle. Det värsta är folk som inte har några kontanter, dom blir alldeles desperata.

– Kommer du med då, sa Per och tittade uppfordrande på Katarina.

– Nej, jag stannar här och lagar mat. Vi måste ju få något att äta!?

– Det känns inte så bra att åka själv nu när det verkar stökigt på mackarna, kontrade Per med vädjande blick mot Torbjörn.

– Okey, sa Torbjörn, jag åker väl med då, så kanske det går lite smidigare.

– Tack, sa Katarina då fixar vi lite mat och sängplatser tills ni kommer tillbaka. Ni sover väl över här?

– Gärna, sa Kajsa.

Per letade fram några reservdunkar i garaget. Med sniffmetoden sorterade de ut tomma dunkar som används diesel respektive bensin. Sedan drog de iväg med lilla bilen på bränslejakt. Vid närmaste macken som var OKQ8 var det ganska många bilar. Kön till pumparna var 7–8 bilar – Ställ dig i kön här sa Torbjörn, ge mig pengarna så går jag in och kollar läget.

Med en viss tvekan räckte han över sedelbunten. Torbjörn tog med sig de tre reservdunkarna. Utanför mackbutiken stod en handmålad skylt med budskapet: OBS V i kan tyvärr inte ta kort som betalning p g a datafel, inte ens vårt eget OKQ8-kort. V i säljer bara varor och bränsle mot

236 kontant betalning. lämnas.

M ed vänlig hälsning Föreståndaren

Handskrivet

kvitto

kan

Inne i butiken var det något lugnare än på Statoil tidigare idag. Bakom disken stod två personer som hjälptes åt med kontanthantering och kvittoskrivning. Vid köp av bränsle betalade man i förskott. Därefter följde en av servicepersonalen med ut och ombesörjde tankningen. En tidsödande men nödvändig procedur. Efter en halvtimme var Torbjörn framme vid kassan. Han visade dunkarna och beställde 20 liter diesel och 10 liter 95 oktanig bensin. Han framförde att han också ville tanka bilen när den köat sig fram till en pump. Öppettiden hade förlängts till Kl 22.00 meddelade mannen i kassan, så om du har tur så hinner du tanka innan vi stänger. Han betalade bara för tankning i dunkarna. En man följde med ut och ombesörjde tankningarna i respektive dunk. Med viss möda bar han de tre dunkarna till bilen som nu närmat sig pumparna. Per klev ut och hjälpte till att lasta in den värdefulla vätskan i bagageutrymmet och sa: – Fantastiskt! Det har du gjort bra.

– Nu kan vi välja mellan att nöja oss med det här inköpet eller stå kvar och chansa på att hinna fram till en pump före klockan 22.00, vad tycker du?

– Vi stannar, det verkar ju inte helt lätt att bryta sig ut härifrån.

– Okey, då föreslår jag att du går in i butiken och kollar om det finns något annat som ni behöver handla. Här är växeln och kvittot efter tankningen, sa Torbjörn och räckte över en bunt papper. Du kan låta nycklarna sitt kvar så att jag kan flytta bilen när kön rör på sig.

Per steg ur och gick mot butiken. Torbjörn flyttade över

237 till förarsidan.

Han betraktade situationen både optiskt och filosofiskt. Tänk att en förhållandevis liten olycka kan ställa till med så mycket. Det är inte mer än 24 tim sedan smällen. Runt honom satt upprörda människor i sina bilar i desperat väntan på att få tanka för de få växelpengar som hemmet lyckats uppbringa. Troligtvis började folk dra öronen åt sig när de dagliga inköpen fick avbrytas vid kassan nu när plastkorten plötsligt blivit värdelösa. Detta trots att man visste att det fanns täckning på kontot eller tillräcklig kredit.

Klart att folk var upprörda när man nekades åtkomst till sina egna pengar. Kontanter hade av praktiska skäl blivit ett mer sällsynt betalmedel på gott och på ont. Med kort kunde man handla mer än man egentligen hade råd med. Å andra sidan slapp man gå till bankomaten så ofta. Varje större affärskedja hade sina egna kort med erbjudanden om rabatter.

På så sätt kunde man spara in en förmögenhet, ja om man handlade tillräckligt mycket. Ju mer man handlade på samma affärskedja desto större återbäring. Smart marknadsföring. Och vem vill inte ha rabatt. Men just nu kände sig folk lite oförmögna vilket framgick med all önskvärd tydlighet.

Plötsligt hörde Torbjörn en signal. Det var bilen bakom som ville uppmärksamma på att det rörde sig framför Torbjörns bil. Han startade och åkte fram hela två billängder.

Torbjörn tittade på klockan och konstaterade att det fattades 12 minuter till klockan 22:00. Med lite tur skulle de hinna fram till en pump.

Desperationen var nog bara i sin linda tänkte Torbjörn.

Om stoppet i tele- och datanätet fortsätter några dagar till blir det totalkaos. Att den finansiella sektorns värdepappershandel ligger nere får förstås allvarliga konsekvenser i flera avseenden. Värst drabbade blir nog i alla fall gemene man som inte kan ta ut kontanter eller använda sina kredit-

238 kort för sina dagliga inköp.

Undrar just hur långt utanför Storstockholm som teletrafiken är störd? På något sätt måste bankerna klara av en tillfällig återgång till hantering av kontanter över disk. Finns det överhuvudtaget några förtryckta uttagsblanketter kvar? Situationen inbjuder nog till en utökad kriminell verksamhet. Nu rörde sig bilarna framför igen. Dags att starta motorn och rulla framåt. Han kunde bromsa in vid den bakersta av tre pumpar i rad. I samma ögonblick kom Per tillbaka med en kasse i handen.

– Hur mycket soppa går det i den här bilen då? frågade Torbjörn. Mätaren står på strax under kvarts tank.

– Jag vet inte, men tror så där en 40 liter.

– Bra, då kan du gå in och betala för 25 liter, om du har några pengar kvar?

Per hann precis innanför dörrarna till butiksmacken innan de låste. Efter en kvart kom han ut med en av affärsbiträdena som tankade i 19,5 liter i bilen.

– Räckte pengarna till mer? undrade Torbjörn.

– Nej nu är dom definitivt slut.

Torbjörn avstod från att kommentera det otaktiska i att bränna alla kontanterna. I och för sig lite beroende på vad han har för varor i den inhandlade påsen. När de kom tillbaka hade systrarna fixat middag. Alla var vrålhungriga. Ett par rödvinsflaskor stod på bordet tillsammans med en grönsallad och fyra levande ljus. Katarina mötte pojkarna i hallen och undrade kvittrande: – Har det gått bra?

– Ja det tycker jag, svarade Per, och såg ganska nöjd ut – Bra då kan vi äta, sa Katarina lättad, varsågoda.

– Jag har handlat lite nyttigheter till köket, sa Per och räckte över OKQ8-påsen till Katarina.

Doften från köket hade spritt sig till allrummet och det kände Torbjörn direkt och sa: – Aha, ni har lagat provencalsk gryta.

239 – Javisst, svarade Kajsa på väg ut ur köket med nykokt ris.

– Är det någon som önskar en drink före maten, undrade Per. Det har vi gjort oss förtjänta av tycker jag.

– Ja tror inte vi hinner, för då kallnar maten, svarade Katarina.

– En snabbis hinner vi väl om jag slipper blanda. Vad säger du Torbjörn? En liten visky?

– Okey, en liten då.

– Och systrarna, ska ni också ha en liten visky?

– Nej tack, vi har redan druckit lite Campari när vi lagade mat.

Per hällde upp två Johny Walker Black Label, räckte över ett glas till Torbjörn och sa: – Skål och tack för hjälpen. Jag måste erkänna att jag underskattade dig till en början och jag vill gärna be om ursäkt. Jag var så stressad av situationen och är väl egentligen det fortfarande men nu har jag en handlingsplan tack vare dej. Skål igen.

– Du behöver inte be om ursäkt. Stressade kan vi bli för mindre.

– Vad jobbar du med? Naturligtvis är du någonstans inom den ekonomiska sektorn!?

– Inte precis, Jag arbetar på ICA och ansvarar för charken och den arbetsuppgiften innehåller ganska mycket ekonomisk planering.

Per fick inte det svar han förväntat sig och blev ställd.

Sekunderna tickade iväg. Vad skulle han säga. Till slut sa han: – Vad spännande, sa han. Men hans kroppsspråket uttryckte snarare en besvikelse. Jag tror att det dags att gå till bords nu.

240

Kapitel 31

– Är vi döda nu, skrek Lovisa.

– Nej, men det är inte långt ifrån skrek Anders. Hur fan kunde du vara så dum och tända en cigarett här i hissen.

– Nikotin, det är mitt liv och kommer att bli min död, svarade Lovisa kraxande.

Anders lade sig ner på golvet för undvika röken. Nu är det kört tänkte han. Fast i en bårhiss med en pyroman. Minuterna gick och röken ringlade sakta ut genom ett ventilationsgaller i hisstaket. Anders tittade mot hissens ingång, som saknade innerdörrar, och konstaterade att de fastnat mellan två plan. Plötsligt hördes röster utanför den nedre hissdörren. Ett ansikte blev synligt i golvhöjd genom den avlånga rutan i hissdörren och knackningar hördes tydligt.

– Är det någon där, sa en förhöjd stämma?

– Ja, och vi har haft en brasa i hissen.

– Hur många är ni?

– Två, en halt och en rökare.

– Dom håller på och startar om reservkraftverket. Det stannade för en stund sen. Det är därför ni sitter fast.

– Finns det ingen drifttekniker som kan öppna dörrarna så vi får luft?

– Vi söker just nu efter en tekniker. Kan ni uppge vilka ni

241 är som sitter fast?

– Visst, sa Anders som börjat återhämta sig en aning. Jag heter Anders Burman och har opererat mitt knä på kirurgen avdelning 34 och kvinnan i sängen heter Lovisa och är på väg till det brinnande helvetet längre ner.

– Jaha det ante mig, sa en desillusionerad röst. Det är alltså Lovisa Billman som är ute på egna självmordsäventyr igen. Jag heter syster Hanna och …

Utan förvarning startade hissen och lyset tändes. Den gick nedåt. Anders hoppades och bad till gud att den skulle stanna vid nästa våningsplan men det gjorde den inte.

Med stor möda lyckades han resa sig, ta sig fram till knapparna och trycka på alla. Någonstans bör väl hissjäveln stanna tänkte Anders desperat. Nu hördes ett kraxande från sängen. Han vände sig om mot Lovisa som låg uppe vid huvudändan och försökte tända en ytterligare en cigarett samtidigt som hon väste fram : – Det är ingen idé att du försöker stoppa hissen.

– Vad helvete gör du, skrek han och slängde sig fram mot Lovisa.

Han försökte slita av henne tändsticksasken i samma ögonblick som hon lyckats stryka eld på en sticka.

Krampaktigt höll hon fast asken i ett järngrepp. Stickan släppte hon på en extra pläd som hamnat på hissgolvet vid det förra tumultet. Anders som nu halvlåg över Lovisa uppfattade inte var den brinnande stickan tog vägen. Inom några sekunder började det osa från pläden. Han rullade över Lovisa för att snabbt nå fram till glöden. Närkontakten blev brutal och Lovisa skrek: – Han försökte våldta mej!

När han kommit över till andra sidan sängen slog lågorna upp från pläden utmed hissväggen. Samtidigt stannade hissen med ett knyck. Nu är det kört tänkte Anders och rullade tillbaka över Lovisa för att undvika lågorna. Hon skrek igen

242 men nu av smärta. När Anders ramlade ner på andra sidan sängen noterade han att lysrören i taket fortfarande var tända. Alltså var det inte strömavbrott. Plötsligt öppnades dörrarna häftigt. Någon greppade tag i sänggaveln och drog med full kraft ut Lovisa. På halva vägen blev det stopp. Ett sänghjul var på väg att köra över Anders vänstra underarm och han skrek: – Stopp för fan jag har armen under hjulet. Backa tillbaka en bit och hjälp mej att få armen ur vägen.

– Vi drar ut honom först, sa en röst.

Anders kände hur två händer greppade om respektive ankel. Anders skrek igen: – Dra inte i vänster ben, det är nyopererat.

– Okey, nu är det bråttom, sa rösten, och du Hanna tar sängen.

Två händer fattade om högra ankeln och drog resolut ut Anders. Sängen åkte ut i samma takt. Anders hamnade på golvet i hisshallen när tillskyndarna ryckte täcket av Lovisa.

I hissen hade lågorna från pläden falnat och förvandlats till en glödande rökbomb. Anders som fortfarande befann sig i horisontalt läge såg att det kom en tredje person med en brandsläckare. Han ställde ner släckaren på golvet, drog ut säkringssprinten. Med munstycket riktat mot Lovisas täcke på golvet tryckte han in handtaget som skulle utlösa innehållet i släckaren. En svag stråle lämnade munstycket men den nådde inte målet. En rad befogade svordomar över värdelös säkerhetsutrustning fyllde hisshallen. I bästa fall hördes det röststarka utbrottet till sjukhusdirektören. Under tiden hade Anders rest sig och haltat fram till Lovisas sänggavel för att få stöd. Första försöket till släckning misslyckades och nu fann man det angeläget att flytta den skrikande och blottade Lovisa och Anders från eldhärdarna. De blev räddade, åtminstone för tillfället.

243

Kapitel 32

Sent på kvällen, drygt 24 timmar efter smällen, anlände delar av nationella insatsstyrkan i bepansrade terrängfordon.

Två plutoner rustade för strid gjorde en väl inövad avsittning med automatvapnen färdiga för strid. Hemvärnet hade precis lämnat över de vapenintresserade skinnbyxorna till fem taggade polismän. I samband med striden hade gubbarna hämtat sina vapen. Man vågade inte riskera ett nytt försök till vapenrån.

Sammanlagt 16 skott hade avlossats i bataljen mellan skinnbyxorna och hemvärnet. Alla avlossades av kapten Stible, hemvärnet. Ett skott hade träffat en skinnbyxa i benet. Ett annat skott hade olyckligtvis träffat en icke inblandad i striden. Övriga skotts träffbild var ännu ej klarlagd.

Handgemäng mellan Stible och skinnbyxorna hade också förorsakat skador på tre skinnbyxor. Hemvärnsmännen arbetade fortsättningsvis med evakuering, avspärrningar m m.

Nationella insatsstyrkan var påtagligt stridsutrustade.

Makeup i grågrön ton och några grankvistar på hjälmen. Ett par granatgevär kunde observeras i utrustningen. Befälhavaren grupperade manskapet på gatan i en formation som inte hade någon svag flank. Kapten Stible stod cirka 30 meter från avsittningen och avvaktade någon slags anmälan. I

244 stället fick han ett antal automatvapen riktade mot sig. Befälhavaren för insatsstyrkan uppmanade Stible att sakta lägga ifrån sig sitt vapen och sedan lägga sig på mage.

Stible gjorde ett kort försök att förklara situationen men insåg att det inte fanns utrymme för diskussioner. Han gjorde som han blivit tillsagd. Nere på magen fick han fot i ryggen och uppmanades att hålla sig lugn. Det blev för mycket för Stible. Den här behandlingen hade han inte gjort sig förtjänt av. Dom borde väl sett min uniform tänkte han. Med en hastig vridning av kroppen och ett grepp runt stämplarens smalben fällde han angriparen. Några automatvapen osäkrades hörde han. Vid en närmare titt på den fällda soldaten upptäckte han att det var befälhavaren för truppen, med kaptens grad. Stible sa högt och tydligt: – Kapten Stible, Nacka hemvärn. Har du inte läst uppförandekoden gällande officerare?

– Hur skall jag kunna känna igen en barhuvad beväpnad man i en okänd uniform. Kan du legitimera dig?

– Självklart jag skall ta …

Lägligt och alltid på alerten återvände nu Björn Westlöga kallad Nalle med bössan på ryggen. Något förvånad och kanske mest förbannad närmar han sig insatsstyrkan och den gripne kollegan. Samtliga soldaters blickar var riktade mot sin befälhavare som satt på huk och pratade med Stible. Nalle kom snett bakifrån och ingen av soldaterna upptäckte honom förrän han tagit av sig AK4:an och lagt den på backen. Med händerna uppsträckta över huvudet kommenderade han: – Givakt .

Alla vände sig direkt ett trekvarts varv. Exercisen satt i ryggmärgen. Avståndet mellan soldaterna innebar dock att automatvapnens pipor nästan hakade fast i närstående soldats stridssele. Grupperingen »360 graders täckning» var nu upplöst till en oordnad folksamling.

– Underkänt ! sa Nalle högt och tydligt. Är ni medvetna om

245 att ni kunnat blivit nedmejade bakifrån!? Överraskningsmomentet var totalt. Befälhavaren reste sig, släppte uppmärksamheten på Stible och kommenderade: – Återgå till försvarsgruppering!!

Förvirringen var total. Under tiden soldaterna återgick till 360 graders gruppering lyckades Stible leta fram sin legitimation som han i stående position överräckte till kaptenen.

Nu såg Stible att kaptenen var mycket ung eller också var det han själv som blivit gammal. När den stridiga kaptenen granskat identitetshandlingarna sa han: – Jaha det här tycks ju stämma, ja jag menar ni verkar vara identisk med mannen på fotot här. Kunde ni inte ha visat den här handlingen direkt när vi anlände?

– Du gav mej ingen chans. Jag förstår att du inte känner igen våra uniformer, dom är nämligen äldre än vad du är.

Men jag tycker ändå inte det försvarar ditt agerande, särskilt inte ditt personliga sätt att handgripligen hantera fi. Om vi hade varit fi så skulle du varit svårt skadad av min kniv och hälften av dina soldater skulle ha varit nedmejade bakifrån.

Får jag be om din legitimation!

En lång tystnad avlöstes av en anhållan från Nalle som önskade plocka upp sin AK4 från marken. Stible beviljade naturligtvis detta. Sedan fortsatte han med att berätta om skinnbyxornas överfall. Nalle informerade om läget vid olycksplatsen och klargjorde vad som förväntades av soldaterna. En allmän besvikelse kunde avläsas i de kamouflagefärgade ansiktena som än en gång frångått 360gradersgrupperingen men nu på order från deras befäl. Alla soldater tycktes ändå hålla hårt i sina vapen trots att de troligtvis inte skulle få användning av dem. När informationen var klar hade kaptenen för insatsstyrkan fortfarande inte hittat sin ID-handlingar. Han ursäktade sig och skyllde på att han glömt handlingarna hemma i förläggningen.

– Det var inte bra, för du vet väl att det inte är särskilt

246 svårt att skaffa sej både uniform och vapen med samma utformning som det svenska försvaret har, på svarta marknaden. Då får jag be om en presentation av dig och ditt manskap.

– Jag heter Marten Beskow och är kapten vid nationella insatsstyrkan. Uppställning för visitation. Karlsson, Frediksson och Carlenius bevakar bakåt och flankerna.

– Tack det räcker. Det är nog bäst att ni anmäler er till räddningsenhetens ledningscentral som ligger över bron där borta, sa Stible och pekade med hela handen.

– Uppfattat, svarade Beskow och gjorde honnör och sedan kommenderade han uppställning för avmarsch.

Innan avmarsch gick Beskow fram till Stible och berättade i förtroende att soldaterna var helt färska, knappt klara med utbildningen. I stort sett alla färdigutbildade soldater var utsända på uppdrag i Afrika och mellanöstern sa han. Stible nickade förstående.

Ett skarpt ljud från jetplan närmade sig snabbt och allas blickar riktades uppåt. Två rotar Jas 39 Gripen passerade på låg höjd och efterlämnade ett öronbedövande dån.

– Right in time, sa Beskow stolt. Innan vi lämnade vår förläggning fick vi följande information: den tidigare dagliga flygpatrulleringen av rikets gränser skulle återupptas och med hänsyn till den uppkomna situationen, intensifieras.

Och det är väl det vi beskådar nu, avslutade han med att sträcka på sig och göra honnör efter de bortflyende stålfåglarna.

– Jag är inte säker på att flygvapnet behövs för just den här insatsen, sa Stible när bullret avtagit, men å andra sidan får ju piloterna lite extra flygtimmar och det är ju bra. Hoppas att kommunikationen med Bromma är alert för 39:orna flög just igenom inflygningskorridoren till Bromma.

Stible fick inget svar, men nu tittade alla uppåt igen för att beskåda stabilisatorn på en Boeing 738, som förhållandevis

247 tyst passerade på väg in för landning på Bromma Airport Stockholm City.

– Klart för avmarsch, kommenderade Beskow.

I egenskap av f d yrkesofficer hade Stible och hans kollegor drabbats av försvarets genom tiderna största nedskärningar. Han var givetvis medveten om att förutsättningarna hade förändrats och att ett eventuellt angrepp mot Sverige krävde nya strategier och ny utrustning. Däremot delade han inte den allmänna politiska uppfattningen om att hotbilden var betydligt mindre nu än under 1960-talets terrorbalans. Saken blev ju inte bättre av att mer än halva den tillgängliga försvarsstyrkan var på internationella uppdrag.

Två rotar Jas 39 utgjorde sannolikt en tredjedel eller högst en fjärdedel av det totala antalet stridsplan som för närvarande fanns tillgängliga inom landet. Den allmänna värnplikten var nedlagd till förmån för frivillig utbildning för fasta uppdrag inom försvaret. På gott och ont tyckte Stible.

Totalförsvaret kunde enligt hans uppfattning tyvärr inte bli bättre än den svagaste länken. I alla tider har den allmänna inställningen och deltagandet hos medborgarna varit helt avgörande för utgången av i stort sett alla krig och konflikter. Att värna sitt land och demokratiska styre kräver att alla medborgare deltar i någon form.

Det stora problemet i en krigssituation är att få allt runt om kring att fungera, inte minst sjukvård distribution av dagligvaror och omhändertagande av barn och äldre. Om vi skall klara en krigssituation måste alla ha en utbildning och en plats i totalförsvaret, tänkte han. Alla bör därför kallas till någon slags värnplikt eller medborgartjänst, enligt hans mening. Gärna som en del i utbildningen och helst som ett krav för att få ut sin mogenhetsexamen eller som en förutsättning för inträde till högre utbildningar. Av hela den vuxna befolkningen mellan 18 och 55 år behövs bara en mindre del till rent militära uppgifter.

248 Bäst vore förstås om merparten av de mindre attraktiva och tunga arbetsuppgifter kunde utföras inom ramen för medborgarplikten. På det sättet skulle plikten kunna bli vägledande i yrkesvalet. Vill jag verkligen bli läkare när jag tjänstgjort som vårdbiträde i 6 månader? och så vidare. Respekten för s k lågstatusyrken kanske skulle öka.

Vi är ju alltid beroende av våra medmänniskor även om många inte inser det. Faan vad jag är vänstervriden tänkte han, jag som alltid röstat på moderaterna.

Nalle, som förstod att Stible stod och grunnade på något viktigt, väntade med att väcka hans uppmärksamhet. Själv funderade han över vad som kunnat orsaka gatubävningen.

Höjningen av gatan såg mycket märklig ut med skarpa gränser. Precis som om någon placerat jättelika domkrafter under gatan. De hade assisterat vid evakueringen av bostäderna närmast Båtbyggargatan och bland folk på plats gick det olika rykten om orsaken till gatubävningen. Om nu stora ledningar blivit skadade och teletrafiken slagits ut i stora delar av stan ligger det nära till hands att gissa på sabotage.

Men av vem och varför? Kan det vara ett första steg till invasion? När de viktigaste kommunikationsmedlen är ur spel skapar det stor förvirring. Själv kunde han ju inte ens ringa hem till sin fru vilket han regelmässigt brukade göra minst en gång om dagen.

I en gemensam diskussion försökte sedan Nalle och Stible hitta förklaringar till olyckan och lösningar för rikets totalförsvar. Efter en kvart blev de avbrutna när deras kollegor återvände till uppsamlingsplatsen. Vid återsamlingen beslöts att avbryta den dygnslånga insatsen för behövlig vila.

Om det behövdes skulle de åter samlas här imorgon. Fortsatt behov av hemvärnets insatser fick avgöras av polisen, räddningsenheten och nationella insatsstyrkan.

249

Kapitel 33

Per och torbjörn angjorde det dukade bordet sida vid sida utan vidare kommentarer om Torbjörns arbete på ICA. Efter några artighetsbetygelser om vem som skulle sätta sig först, ruvade så småningom alla fyra på varsin stolsits. Per visste inte hur han skulle fortsätta det redan inledda samtalet om vad Torbjörn pysslade med, men insåg att bollen var hans.

– Du, sa Per, och vände sig till Torbjörn, ICA verkar vara en generös arbetsgivare. Alla ger inte fotfolket kurser i ekonomi. Du måste vara någon slags påläggskalv!?

– Nej inte precis, svarade Torbjörn.

– Skulle det där med »påläggskalv» vara roligt, inflikade Katarina, argt stirrande på Per. – Ja, det har du rätt i, skrattade Per. Det var ju roligt – påläggskalv i köttdisken.

– Vill du vara vänlig och servera vin, sa Katarina med en skarp blick riktad mot Per. – Ta det lugnt gumman, vi hinner väl.

Det blev åter tyst kring bordet. Kajsa serverade Torbjörn en stor slev av den vitlöksdoftande grytan. Katarina reste sig bestämt från bordet och bad Per att hjälpa till med en sak i köket. Per följde motvilligt med. Katarina stängde köksdörrem och

250 vände sig mot Per: – Är du helt dum i huvudet? Här sitter vi med gäster som hjälpt oss och du har mage att nedvärdera Torbjörns ekonomiska kunskaper. Du är så helsikes oförskämd. Du har inte en aning om vad Torbjörn har för utbildning. Dessutom verkar det som om han kan tillämpa sina kunskaper betydligt bättre än du oavsett hur han förvärvat dom. Nu vill jag att du går in och ber om ursäkt. Du får väl skylla på en tillfällig sinnesförvirring eller vad sjutton du vill.

– Ja men jag har ju redan bett om ursäkt.

– Då får du göra det än gång till!

– Verkar det inte lite fånigt?

– Om det är någon som är fånig så är det du. Dina studier på Handels verkar inte fastnat. Förresten, har inte du en tenta kvar innan du får ut din examen? Den kanske innehåller dom kunskaper som du tycks sakna.

– Nu får du väl ge dig. Vilka jävla påhopp!

– Påhopp är väl det du sysslar med. Gör nu som jag säger!

– Annars vadå?

– Ditt uppträdande kommer att påverka min omprövning av dej som människa och livskamrat. Om du inte ber Torbjörn om ursäkt så blir naturligtvis mitt omdöme om dej ännu sämre än det redan är.

– Vad har det tagit åt dej?

– Behöver jag verkligen vara tydligare?

– Okey, jag förstår. Men du behöver väl inte vara så dramatisk!

Samtalet avslutades. Katarina och Per återvände till gästerna som artigt satt och väntade på att få dricka av vinet som de hällt upp själva. Torbjörn och Kajsa hade smakat på grytan. Kajsa sa: – Det var tur att ni kom tillbaka nu. Annars hade vi ätit upp hela grytan.

– Det var roligt att höra sa Katarina vänd mot Kajsa, men

251 så är det ju du och jag som lagat den.

Per fattade sitt glas innan han satte sig och sa: – Skål och välkomna … Torbjörn jag ber verkligen om ursäkt för mitt dåliga sätt. Jag vet inte hur jag säga det här … men som du förstår så är jag lite ur gängorna och då blir det lätt så att man försöker göra sej rolig på andras bekostnad.

– Men det var ju inte ens roligt inflikade Katarina, bara plumpt.

– Får jag tala till punkt nu! Ja, det var plumpt. I min affärsvärld är det hårda tag, ibland innebär det att man försöker psyka varandra med att ifrågasätta kollegors utbildning.

– Jag förstår det sa Torbjörn, det måste vara vinstgivande.

Men nu är ju jag inte verksam i samma avancerade segment som du och vi är inte affärskollegor, inte ens konkurrenter!?

– Jag vet, det var dumt det skall inte upprepas. Än en gång förlåt!

– Bra, sa Katarina då kanske vi kan koncentrera oss på den fantastiska grytan innan den kallnar.

Hungriga, trötta och uppvarvade åt de under tystnad.

Torbjörn berömde den fantastiska grytan. Efter en knapp halvtimme sinade rödvinet i »bag in box»-förpackningen.

Per som lugnat ner sig var hjälpsam med att öppna pappershöljet med hjälp av båda besticken. Sedan klämde han ur de sista dropparna av vinet i sitt eget glas. Han var noga med att inte låta ädla drycker förfaras.

– Är det någon som önskar mer vin, undrade Katarina.

– Nej tack, det är väl onödigt att öppna en box till, svarade Per snabbt och en aning sluddrigt.

– Jag frågade inte dej. Våra gäster kanske vill ha påfyllning. Du har ju druckit upp halva boxen själv.

– Nej tack svarade Kajsa, vill du ha mer, fortsatte hon och vände sig mot Torbjörn.

– Nej tack, det är en dag imorgon också, svarade Torbjörn.

252 – Blir det någon efterrätt, undrade Per. – Absolut, svarade Katarina, du kan väl fixa det.

– Ska jag?

– Vem annars?

– Du brukar ju alltid ordna sånt!?

– Inte i kväll!

– Jag kanske kan fixa något, inflikade Kajsa, reste sig och gick mot köksdörren.

– Tack snälla men det behöver du inte. Om inte Per orkar så är det väl bäst att han går och lägger sej. Han skall ju upp tidigt i morgon för att köra till Nyköping för att reda ut sina ekonomiska trassel. Då är det bäst att vara pigg och nykter.

Eller hur Per!?

– Det var fan vad du är kaxig!

– Visst vi får väl turas om, och nu är det min tur! Ärligt talat Per, klockan är kvart i elva och vi är alla ganska trötta och du behöver vila. Vi andra kan sitta uppe en stund till och planera morgondagen.

Per kastade en arg blick på Katarina, Samtidigt insåg han att hon hade rätt. Han reste sig, inte helt utan besvär. Gungade en stund för att sedan fokusera blicken på Torbjörn som satt tyst och beskådade föreställningen. När hjärnans signaler till talorganet formulerat en mening började han röra på munnen: – Du Torbjörn, sa han sluddrande, nu skall vi ta en nattfösare och prata lite ekonomiska teorier och praktiskt handlande. Du förstår väl att vi finansmän är ryggraden i den ekonomiska tillväxten. Utan vårt kunnande och risktagande skulle hela näringslivet ko …

– Nu får det vara bra för ikväll, avbröt Katarina, gick fram till Per och tog tag i hans arm.

– Va fan, släpp! sa Per och ryckte åt sig armen. Märker du inte att jag diskuterar ekonomi med din systers pojkvän?

– Diskuterar? Jag tycker snarare att du håller föredrag.

253 Gör nu som jag säger. Gå och lägg dej så att du orkar upp i morgon!

– Jag tycker att det är ett mycket intressant samtalsämne, sa Torbjörn med en förtrolig blick mot Per men vi behöver mer tid så jag föreslår att vi fortsätter i morgon när du har varit på banken i Nyköping.

– Okey då. svarade Per och lät sig motvilligt ledas mot familjens masterbedroom.

Efter några minuter återvände Katarina till Kajsa och Torbjörn som satt kvar. Lättad, förbannad och trött sjönk Katarina ner i en fåtölj med en suck.

– Är jag verkligen gift med den där? sa hon, och nickade mot sovrumsdörren. Så här har jag aldrig sett honom förut.

Ja, jag menar inte berusningen utan den där översittarjargongen. Mest tragiskt är väl hans attityd mot er och mej. Tur att ni kom annars hade det säkert varit ännu värre. I och för sej kan man förstå att det blir nervöst när det inte går att sköta sina affärer på datorn. Jag får verkligen be om ursäkt för Pers minst sagt oförskämda uppträdande.

– Det är OK, svarade Torbjörn, jag är ganska härdad. Det handlar alltid om »vi och dom». »Vi», det är värdepappersmäklarna, analytikerna och vissa s k finansmän som ofta placerar om sitt kapital som egentligen inte är deras egna surt förvärvade pengar. Vi-gruppen är propert klädda och talar sitt eget språk». »Dom» det är vi andra som både frivilligt och tvångsmässigt låter mäklarna placera våra pengar.

– Vad menar du tvångsmässigt, undrade Kajsa. Jag bestämmer väl själv var mina pengar skall placeras!?

– Visst men bara till en begränsad del. En stor del av din inkomst konsumerar du och en del går till statlig skatt. Det som blir över, om det blir något, kan du själv placera i bank, fonder, aktier eller fasta egendomar och kapitalvaror. När det gäller den statliga skatten avsätts en mindre del till dom s k PPM-fonderna. Där kan du själv välja placering inom

254 vissa ramar. En del av pensionspengarna hanteras av AP-fonderna som placerar dina framtida pensionspengar i olika så kallade instrument med varierande riskfaktorer.

Dom placeringarna kan du inte påverka.

– Så du menar att staten spekulerar med mina pensionspengar? undrade Kajsa – Det skulle man kunna säga, i alla fall till en viss del, svarade Torbjörn, men man kan ju placera sitt eget överskott som man själv vill.

– Visst om det blir något över, replikerade Katarina. Det mesta av mina pengar går till mat.

– Ja det är ju också placering, sa Torbjörn småleende.

– Hur menar du då, undrade Katarina, vi äter ju nästan upp allt.

– Vi får ta det imorgon, sa Torbjörn, och gäspade. Men ni kan få ett scenario att fundera över på kudden. Försök att tänka dej ett samhälle utan pengar d v s där varor och tjänster byts. Exempelvis: hur många fläskkotletter får jag av dej om jag städar ditt hus i 5 timmar o s v.

Både Katarina och Kajsa såg konfunderade ut, tittade på varandra. Katarina utbrast : – Hur skall det gå? Utan pengar. Då måste vi ju själva värdera varor och tjänster.

– Just det sa Torbjörn! Det kanske är dags att vi också går och lägger oss så ni hinner fundera på hur det fungerar utan pengar. Var skall vi sova?

– Vill ni ha var sitt rum, undrade Katarina. Det ena rummet har en våningssäng och det andra mindre rummet har enkelsäng, men den är ganska liten. Barnen hade den i tur och ordning när dom var små.

Torbjörn tittade på Kajsa och vice versa. Ingen av dom var kortväxt. Kajsa tänkte att det kunde inte vara så farligt att dela rum, särskilt inte om jag tar översängen.

– Hur liten är den, frågade Torbjörn, jag snarkar lite

255 ibland.

– Vi kan väl gå och titta, föreslog Katarina.

Sängen var verkligen för liten konstaterade alla tre.

– Vad säger du Torbjörn, sa Kajsa, vi kan väl samsas i ett rum?

– Okey, om du inte står ut får jag lägga mej på golvet här, sa Torbjörn.

Torbjörn och Kajsa hämtade övernattningsgrejorna i bilen.

Efter stund var alla lampor släckta i huset. Katarina och Kajsa kunde inte somna utan låg och grubblade på hur ett samhälle utan pengar skulle fungera.

256

Kapitel 34

F-karin anlände tidigt till Stadshuset på morgonen ett och ett halvt dygn efter gatubävningen. Klockan 10 skulle hon möta massmedia. Innan dess skulle de ha ett förberedande möte med berörda befattningshavare; råd, enhetschefer och specialister. Klockan nio var det ordinarie rådsberedning inför fullmäktige. Även om gatubävningen överskuggade alla andra ärenden så måste vissa andra akuta ärenden behandlas och dagordning upprättas för fullmäktigemötet.

Bill och Bull var också på plats redan före åtta på morgonen. De hade konstaterat att strömmen delvis hade kopplats på i innerstaden. Man förutsatte att elförsörjningen skulle fungera till nästkommande måndag och att fullmäktigemötet skulle kunna genomföras. Strax före åtta anlände de närmast sörjande råden och enhetscheferna. Gunbritt Renström, miljöråd tillsammans med Karolin Dunder, enhetschef på miljökontoret, Sverker Jansson, chef för ESI, Richard Sendare, chef för Räddningsenheten samt Carl Gustav Hanberg (CG), citypresident. Gryningsljuset orkade knappt tränga in i F-Karins tjänsterum. Några stearinljus och ett antal värmeljus lyste upp rummet.

F-Karin hälsade med gott mod alla välkomna och lovade att kaffe och bröd var på väg från Bromma. Plötsligt och som på beställning återvände elströmmen till Stadshuset.

257 Det blev smärtsamt ljust när nästan alla armaturerna tändes samtidigt. Ljud och blinkanden från datorer fångade uppmärksamheten hos de närvarande. Männen i församlingen såg ut som pojkar på julafton som just skall öppna sina hårda paket. Ett glädjefnatt utbröt, inte helt olikt firandet på Kungsgatan i maj 1945. Innan någon hann säga något begripligt blev det svart igen.

– Ja ha, sa F-Karin, vi får väl det betrakta det som ett gott försök. Vi är tydligen på rätt väg. Eller hur Sverker?

– Jo jag vet att en omfördelning av kraftförsörjningen pågår. Sakta men säkert kommer innerstaden att få tillbaka elen. Svårigheten är att undvika överbelastning just i början när strömmen slås på. Dom flesta har belysning och utrustning påslagen och då löser nätets säkringar ut. Men som tur är har stora energikrävande apparatur automatisk tidsfördröjning för att undvika överbelastning. Det drabbade området i Sjöstaden kommer nog att få vänta betydligt längre.

Det knackade på dörren. Utan att vänta på svar klev en kvinna in och presenterade sig som driftansvarig för Stadshuset. Kortfattat bad hon om att all elektronisk utrustning utom en skrivbordslampa skulle stängas av för att så småningom slås på successivt när strömmen återvänder. Hon försvann lika fort och smidigt som hon kommit.

– Just det, tillade Sverker, så är det. Här tycks ju driftpersonalen vara på alerten. Egentligen borde dom gått runt tidigare och själva stängt av belysningen och den elektrisk utrustningen. Men dom har väl haft annat att göra gissar jag. Jag kan också meddela att gasledningarna är stängda, helt i enlighet med dom funktioner som säkerhetsventilerna har. Risken för nya explosioner har således begränsats.

– Tack för en intressant information, sa F-Karin, ska vi gå varvet runt? Vi gör det så kortfattat som möjligt så vi hinner summera och välja information till pressen. Du kan väl fortsätta Richard!?

258 Richard Sendare informerade om att de största problemen med räddningsinsatsen var den utslagna telekommunikationen och hur han löst den frågan provisoriskt. Många viktiga instanser var nu försedda med en komradio tillade han. Vidare informerade han om evakueringen som i stort sett var genomförd med hjälp av hemvärnet.

Nationella insatsstyrkan avlöste hemvärnat sent igår kväll.

Genom polisen hade han fått veta att skottlossning utbrutit i går på Hammarby Allé. Ett gäng motorintresserade ungdomar eller rättare sagt »kriminella hjälmar» hade försökt att lägga beslag på hemvärnsmännens vapen. Som tur var vaktades vapnen av en mycket kompetent f d yrkesmilitär.

Skottlossning hade förekommit. Tre av gärningsmännen och en utomstående är skadade dock inte livshotande. Vi får en skriftlig rapport så småningom. Sammanfattningsvis drar jag slutsatsen att den kriminella verksamheten har ökat påtagligt. I stort sett alla larm som är kopplade via telenätet till bevakningsbolagen är ur funktion och det ger ju oanade möjligheter till inbrott utan störande inslag av bevakningspersonal och polis. Jag föreslår att vi uppmanar Sveriges Radio att gå ut med varningar. Det var allt. Nästa!

– Tack Richard, Bill vill du vara snäll och skriva ihop något till Sveriges Radio. Då kan väl du fortsätta sa F-Karin och tittade mot Karolin!

Chefen för miljöenheten Karolin Dunder informerade om det fortsatta analysarbetet.

Tyvärr hade deras eget laboratorium ännu inte knäckt den exakta sammansättningen på den nybildade molekylkedjan. Proverna är även skickade till utomstående specialistlaboratorier för analys. Samarbetet med SöS om sjukdomssymptomen pågår. Intagna patienter som drabbats av gasen har inte uppvisat något tecken på förbättring men heller inte på försämring. Vi vet inte exakt hur många som drabbats. I samband med att Richards mannar arbetar med

259 evakueringen, uppmanas alla som har symptom att ta sig till SöS. Förr eller senare får vi väl antalet skadade.

– Tack Karolin, vad vet vi om det oumbärliga telenätet, Sverker?

Just då knackade det på dörren igen. Den här gången mer ödmjukt. F-Karin bad Bill att öppna. En ung man med serveringsvagn framför sig stod utanför dörren. Bill vinkade in honom. Termosar, vattenflaskor, plastmuggar och diverse bröd och kakor dukades snabbt upp på sammanträdesbordet. När Sverker tuggat sönder sin kaka och svalt ner smulorna med det halvljumna kaffet berättade han om stomnätchefen Alf Conradssons dystra prognoser. Planeringsarbetet för ett provisoriskt fibernät med tillhörande utrustning hade påbörjats men man visste inte just nu när det skulle kunna tas i drift men vi får nog räkna med flera dagar.

– Hmm, sa F-Karin betänksamt, här har vi uppenbarligen det största problemet. Vi är mycket sårbara just nu. Den underhandsinformation som jag fått från mina grannar innebär att man inte kan ta ut pengar, handla på kort o s v.

Det betyder att folk här i länet kommer att få akut brist på dagligvaror. Beställning och distribution av mat fungerar dåligt p g a att logistikplaneringen är beroende av nätet som inte fungerar. Jag har en bestämd känsla av att det kan leda till kaos med desperata handlingar som följd. Hur förhindrar vi en sån situation? Några förslag?

Med nedböjda huvuden och bekymrade ansiktsuttryck arbetade den församlade hjärnkapaciteten i några minuter innan Bull räckte upp handen och sa: – En möjlighet är att försöka övertyga bankerna om att underlätta kontantuttag, men det finns en hake. I normala fall har bankerna dragit ner sin kontanthantering till ett minimum. Bristen på kontanter på bankkontoren kan inte bara lösas genom att tömma bankomaterna. En extra påfyllning av sedlar till bankkontoren blir nödvändig. Det är praktiskt

260 möjligt men mycket riskfyllt.

Bull gjorde en kort paus för att lämna möjlighet till kommentarer, sedan fortsatte hon: – Om vi antar att det dröjer en vecka innan Internet är i full funktion så måste innevånarnas möjlighet att handla lösas. Det är ju inte bara bristen på kontanter som måste lösas utan även butikernas möjligheter att skriva kvitton och hantera kontanterna. Under förutsättning att strömmen är tillbaka så fungerar förhoppningsvis kassaapparaterna, men hur många är beroende av Internetuppkoppling för att skriva kvitton? Så vitt jag vet är flertalet större handlares kassaapparater direkt kopplade till huvudkontoret, koncernen eller bokföraren. Då återstår handskrivna kvitton!?

– Intressanta analyser, inflikade F-Karin. Som jag ser det är en temporär återgång till kontantsamhället den enda möjligheten men näst intill omöjligt att genomföra på kort tid.

Hur skall vi få ut budskapet till bankerna, invånarna och handlarna.

– Vi har ju Sveriges Radio, sa Bill och höll upp ett block.

Jag håller ju på att formulera ett varningsmeddelande om ökad kriminalitet så vi skulle kunna lägga till uppmaningen till bankerna, handlarna och …

– Blir inte det motstridigt, avbröt Gunbritt Renberg. Först uppmanar vi till försiktighet och vaksamhet mot kriminella handlingar sedan vädjar vi till bankerna att fylla på kontantkassan och underlätta uttag?

– Jo det har du rätt i, sa CG dessutom tror jag att mängden kontanter som finns tillgänglig har anpassats till korthandeln, men vad skall vi göra? Enda möjligheten är som jag ser det är att vädja till handlarna att sälja varor på »krita» ja ni vet det gamla hederliga sättet där handlarna har en liten bok där han tillsammans med stamkunden noterar skulderna.

Det fungerade bra när jag var grabb. Min mamma handlade ofta på krita och betalade i slutet av veckan när farsan fått

261 lön.

– Strålande idè sa F-Karin. Vad säger ni andra? En förutsättning är nog att man är stamkund för att få krita eller åtminstone är känd i butiken. Men det verkar genomförbart och det finns ju legitimation och kreditkort att visa upp.

– Bra förslag sa Karolin, men det finns ju risk att handlarna säljer utgångna varor och otjänlig människoföda men den risken får vi väl ta.

– Bättre utgångna varor än inga varor alls, sa Gun Britt.

Nu återstår bara problemet med beställning och leveranser av varor från grossisterna till detaljhandeln. Beställningssystemet ligger ju nere.

– Borde vi inte ta kontakt med stadsjuristen, undrade CG, så att vi inte begår några juridiska blunder?

– Jag tror inte vi har tid att göra några formella avvägningar i det här läget. Dessutom blir det svårt att få tag i honom nu, utan telefon. Han är ju numera konsult och finns inte personligen tillgänglig i huset. Ett av de sämre outsourcingbesluten med förlov sagt. Men som sagt, vi har inte tid att fördjupa oss i lagboken just nu. Däremot skulle det vara bra att få kontakt med handelskammaren och finansinspektionen. Kan vi försöka med det Bull? Frågan är nu om vi är redo att fatta beslut om att A: varna innevånarna för den ökade kriminaliteten och B: uppmana grossister, handlare och innevånare att återinföra handel med kredit med hjälp av papper och penna.

– Bör vi inte avvakta Handelskammarens och Finansinspektionens synpunkter, undrade CG, som började få kalla fötter.

– Enligt min uppfattning, sa F-Karin, har vi inte tid att avvakta deras synpunkter. Vad tycker ni andra?

Avvaktande blickar svepte runt sammanträdesbordet.

Fanns det några marginaler innan åtgärder vidtogs, tänkte CG och sökte ögonkontakt med Karolin som han uppfattade

262 som en klok person. Där kunde han inte skönja någon entydig uppfattning. F-Karin tittade på klockan och blev varse om att det var mindre än fem minuter kvar till pressinformationen.

– Ska vi gå på mitt förslag då? sa F-Karin. Vi måste bryta om några minuter och det vore bra om jag kunde presentera en åtgärdsplan för »massmedianerna».

– Jag tycker det är bra, svarade Karolin men vi borde byta plats på budskapen så att uppmaningen om kreditköp kommer först och sedan varningar om kriminalitet.

– Bra Karolin, det tar vi. Nog med förslag, sa F-Karin, reste sig, vände sig mot CG för att få något tecken på bekräftelse.

CG nickad knappt märkbart, tog ett stadigt tag i karmstöden och tryckte upp sin trötta kropp till vertikalläge. Han funderade fortfarande på eventuellt juridiska efterspel.

– Då går vi till Bråvallasalen kommenderade F-Karin. Och du Bill stannar här i lugn och ro och formulerar en skrivelse med budskapen. Sedan kommer du ner till oss och lämnar över skrivelsen diskret till mej. Tryck ut den i Arial 16 så jag kan läsa texten i skumrasket.

På väg till Rådskorridoren tändes belysningen som på beställning. Klockan visade 10:07 och sorlet från förväntansfulla journalister hördes redan i norra trapphuset. CG hade tagit täten och när de närmade sig det lilla podiet fick han bana väg mellan blixtarna. Trängseln var uppenbar och CG bedömde att Stora Kollegiesalen skulle varit lämpligare.

Antalet journalister hade nog fördubblats sen mötet i går.

Frågor och påståenden haglade mot dem redan innan de nådde fram. CG stannade och vände sig om för att få kontakt med F-Karin, men förgäves. Hon hade stoppats av några ivriga massmedianer som inte kunde hålla sig på mattan.

263 När han var framme vid podiet klev han upp och påkallade uppmärksamhet genom en busvissling. Sorlet dämpades och inom några sekunder var det tyst. Blixtarna riktades nu mot CG när han med myndig stämma meddelade: – Välkomna till det här informationsmötet. Jag kan konstatera att intresset vuxit sedan igår. Jag föreslår att vi förflyttar oss till Stora Kollegiesalen som ligger längst bort i korridoren i den riktningen sa han och pekade mot öster. Vi kommer att spara mycket tid om ni kan vänta med frågorna till dess vi har tagit plats.

Massmediaskaran rörde sig sakta i rätt riktning. F-Karin gick fram till CG som stod kvar på podiet och övervakade förflyttningen. Hon sträckte sig upp och sa: – Det där gjorde du bra. Med min tunna röst hade jag aldrig kunnat göra mig hörd.

– Jag vet, det är ju alltid bra att vara till någon nytta, svarade han lite sarkastiskt.

– Är du ute med håven? så ska du få full fångst. Du har ju faktiskt kastat fram en realistisk lösning på kontantproblemet.

– Det vet vi väl inte ännu, murvlarna har inte hört den tänkta lösningen ännu men domen i första instans kommer strax.

– Hur vore det med lite bättre självförtroende. Ingen har någon erfarenhet av den här typen av kriser. Vi måste improvisera. Inför journalisterna måste vi verka självsäkra på våra temporära lösningar. Eller hur? Nu är det bäst vi snabbar på så att dom inte hinner grilla Karolin först.

Precis när F-Karin och CG skulle kliva in i Stora Kollegiesalen kom Bill rusande viftande med ett block.

– Stopp sa han. Jag tror att vi måste vara försiktiga med ordvalen avseende kredithandeln. Ordet uppmana kan tolkas som att staden tar ett visst ansvar. Jag föreslår att byter

264 ut »uppmana» till »rekommendera» samt lägger till att staden inte är någon ekonomisk garant. Dessutom måste vi säga något om hur anhöriga skall hitta varandra och ta med några ord om sjukvården och kollektivtrafiken.

– Okey, det verkar klokt sa F-Karin. Är det något mer? Jag kan ju börja med en redovisning av läget i Sjöstaden och det lär väl bli en del frågor. Förresten det kan väl du ta CG så filar Bill och jag vidare på Budskapet till medborgarna i lugn och ro.

– Visst jag går in och börjar. svarade CG. Ljudnivån var hög i salen. När han banat sig fram till sammanträdesbordet klappade han kraftigt några gånger med händerna för att väcka uppmärksamhet. När sorlet lagt sig sa han: – Välkomna hit. Som ni ser så har vi fått tillbaka strömmen här i huset. Jag hoppas att det gäller övriga mörklagda ställen i stan. Ja som sagt det känns skönt att få börja med något positivt.

En hand räcktes upp och en fråga slungades ut: – Menar du att det där med strömmen är det enda positiva ni har att säga?

– Det menar jag inte men som ni redan vet så återstår det mycket arbete innan stan kan börja fungera normalt. Mot bakgrund av att kommunikationsproblemen inte är lösta ännu så är vi givetvis inte så bra uppdaterade på de senaste händelserna i Sjöstaden. Nu när strömmen successivt kommer tillbaka kan reparationsarbete på data- och telenätet slutföras.

– Är det några andra fel på telenätet förutom att det saknar ström?

– Ja, stomnätet och viss utrustning har skadats i samband med olyckan i Sjöstaden. Jag återkommer till den saken senare. Jag föreslår att vi börjar med de senaste rapporterna

265 från olyckplatsen. Vi tar hälsoläget först.

Miljörådet Gunbritt Rehnström informerade om hälsoläget kring olycksplatsen. Hon berättade att i stort sett alla drabbade hade evakuerats och att skadade hade fått vård.

Med hänsyn till att skadan på gasnätet var identifierad och ledningarna avstängda var enligt hennes uppfattning läget under kontroll. De senaste mätningarna visade att den så kallade utspädningseffekten hade påskyndats av en tilltagande västlig vind.

– Har någon avlidit eller fått bestående men av gasen?

– Jag tror vi låter Karolin Dunder som är chef för miljöenheten svara på den frågan.

Karolin reste sig från läderklädda karmstolen och svarade: – Enligt den senaste informationen från SöS har ingen avlidit av gaserna eller andra skador. När det gäller följdverkningar vet vi ännu inte tillräckligt mycket om gasens sammansättning.

– Innebär det att folk kan avlida senare av skadorna från gasen?

– Analyser pågår på flera laboratorier och i samarbete med SöS och som sagt är det för tidigt att säga något om följdverkningarna.

Gunbritt reste sig och sa: – Tack Karolin, jag tror inte vi kommer längre i den här känsliga frågan. Jag är övertygad om att alla inblandade gör sitt yttersta för att få svar på frågorna och om det bli nödvändigt tar fram motmedel. Vi kan bara hoppas på det bästa.

CG som stått upp hela tiden vid bordändan sa: – Kan vi fortsätta med …

– Jag har en fråga till, avbröt en skäggig journalist. Finns det risk för de boende i Nacka nu när gasen uppenbarligen driver mot det hållet?

266 – Den frågan kan jag svara på, replikerade Gunbritt. Risken är mycket liten med hänsyn till utspädningseffekten som jag nyss nämnde.

– Jo, men om analyserna visar att gasen är mycket aggressiv i små doser och långtidsverkande. Finns det då inte en risk för farlig spridning och vad tänker ni göra åt det?

– Enligt min bedömning är den risken minimal, svarade Gunbritt.

– Så ni tänker inte vidta några åtgärder för att förhindra eventuella gasförgiftningar – Nej inte för närvarande.

– Kan du ta det på ditt ansvar att ingen kommer att skadas i Nacka?

Gunbritt vände sig mot CG för att få stöd för sin uppfattning. CG harklade sig högt och sa: – Gasen är redan spridd och det kan vi inte göra något åt.

Men vi kan givetvis gå ut med ett meddelande om att de boende i Nacka skall stänga fönster och dörrar samt hålla sig inomhus.

– Kommer det inte ut mer gas då? Är verkligen alla läckor tätade?

Gunbritt svarade: – Vi har gjort den bedömningen att i huvudsak alla läckor är tätade. Den gas som redan läckt ut har sannolikt redan passerat närområdet i Nacka.

– Vad händer när gasen så småningom når skärgårdens känsliga marina miljö?

CG sträckte på sig slog ut med högerarmen och sa: – Med stor respekt för din omtanke om miljön och människorna tror jag inte att vi kommer längre i den här frågan. Även om det visar sig att gasen är aggressiv så är den så utspädd att den kan betraktas som harmlös. Jag föreslår att vi fortsätter med information om händelser och risker som är mer akuta. Jag lämnar nu över ordet till Richard Sändare,

267 Räddningsenheten.

Richard Sendare informerade om räddningsinsatserna och de svåra arbetsförhållandena. Han poängterade särskilt problemen med det utslagna mobilnätet, vilket avsevärt försvårat kommunikationen med andra enheter. Utan räddningsenhetens pensionerade walkie-talkie, som delats ut till berörda instanser, hade de nog inte suttit här idag. Nationella insatsstyrkan inkallades redan på natten i samråd med citypresidenten. Först på plan var emellertid Nacka hemvärnskår som gjort en hedervärd insats. I går kväll avlöstes hemvärnsgubbarna av en krigsutrustad insatsstyrka. Just nu var läget under kontroll. Evakueringen av berörda boende var i stort sett klar. Vid en avstämning med fastighetsägaren och uppsamlingsplatsen till en av drabbade husen fick man veta att åtminstone två lägenhetsinnehavare hade övernattat i sina respektive bostäder, trots att de uppmanats att lämna området. Reparationsarbetena av skadade bostäder, främst söndersprängda fönster, påbörjas idag. Problemet är fortfarande att det är svårt att få tag i glasmästare. Gatan och berörda ledningar kommer att ta betydligt längre tid att återställa.

– Var placeras folk som evakuerats?

– Det kan jag inte svara på. Vårt folk hjälper bara hyresgästerna med att lämna bostäderna. Polisen tar sedan hand om de evakuerade tillsammans med folk från ett kriscenter som håller på att upprättas i området.

– Hur många människor är berörda?

– Svårt att säga, men gissningsvis rör det sig om mellan 100 och 200 människor.

– När räknar ni med att folk kan flytta tillbaka till sina hem?

– När fönstren är reparerade återstår att få tillbaka värmen och den frågan överlämnar jag till vår chef för ESI, Sverker Jansson.

268 Richard satte sig ner och Sverker reste sig upp och presenterade sig: – Jag heter Sverker Jansson och är ansvarig för samordningen av infrastrukturen här i staden. Kortfattat innebär det att jag ser till att det finns fungerande distributionsnät för el, tele och data, vatten och avlopp, fjärrvärme och gas.

Som ni redan vet så har alla primärledningar skadats i samband med gatubävningen. Fjärrvärmenätet som förser hela området med värme är avstängt. Det innebär att stora delar av Sjöstaden saknar värme just nu. Reparationsarbetet har inte kunnat påbörjas ännu på grund av att saneringsarbetena ej är klara. Vi måste pumpa bort allt vatten som omger ledningarna innan vi kommer åt dem.

– Är vattnet förgiftat på något sätt?

– Den stigande nivån i Östersjön har höjt grundvattnet och vi tror att det är en av orsakerna till olyckan.

– Du svarade inte på min fråga. Har vattnet något med gasbildningen att göra, det vill säga är vattnet förgiftat?

Sverker tittade bedjande på Karolin och Gunbritt i hopp om att få något tecken på om någon av dom ville ta över frågan. Då ryckte CG in och svarade: – Vad vi vet är att en viss mängd avloppsvatten har trängt ut i grundvattnet och bildat en kemisk förening av något slag och det är den vätskan som bildat gasen i förening med stadsgasen.

– Betyder det att gas fortsätter att bildas.

Nu bröt Karolin in och svarade: – Ja och nej. Stadsgasledningen är avstängd så den kemiska reaktionen mellan gasen och avloppsvattnet har alltså stoppats. Vi vet att avloppsvattnet i sig kan bilda gas under vissa förutsättningar. Avloppsvattnet, det s k svartvattnet används ju för att framställa biogas och det sker i särskilda rötkammare.

– Är det rätt uppfattat att biogas kan bildas om avlopps-

269 vattnet står stilla i ledningarna under lång tid?

– Nej, biogas framställs i en så kallad rötningsprocess under vissa betingelser. Däremot bildas det gaser i avloppsvatten som i normala fall ej är explosiva. Avloppssystem är alltid luftade så att illaluktade gaser inte tränger in i husen via avloppsbrunnar.

– Jag tror vi bryter där inflikade CG, så vi inte fördjupar oss i detaljer. Vi kommer ingenstans förrän analyserna är klara. Om det är några fler frågor om gasen så föreslår jag att vi tar det i slutet av mötet då vi har möjlighet att göra en sammanfattande analys av läget. Tack. Vill du fortsätta med informationen om resten av ledningsnätet Sverker!

Några av massmedianerna såg lite avsnoppade ut men lät sig nöjas med den föreslagna återgången till huvudspåret, väl medvetna om att de själva bidragit till utvikningarna.

– Då fortsätter jag med vattenförsörjningen, sa Sverker.

Vattnet är avstängt i stora delar av Sjöstaden och några områden i Nacka är också utan vatten. Vid olyckan bröts en primärledning av och den kan vi inte reparera förrän saneringen är klar. Arbete pågår med en provisorisk förbikoppling. Även om vi relativt snabbt kan släppa på vattnet så återstår problem med att avloppen inte fungerar.

– Vad innebär det för de boende?

– Om vattnet släpps på till dom bostäder som har sitt avlopp kopplat till den skadade primärledningen blir det troligtvis omöjligt att dränera och sanera på olycksplatsen.

– Men folk måste ju få gå på toaletten!? Hur tänker ni lösa det?

– I samråd med NIW håller vi på att ta fram en provisorisk lösning som innebär att avloppsvattnet pumpas förbi olycksplatsen. Det är ett ganska komplicerat provisorium som tar några dagar att sätta i drift.

– Vem är NIW och vad gör dom?

– Jo det är förkortningen på Norsk Inverter and Water och

270 dom ansvarar för stadens vatten och avloppsnät.

– Jag trodde det var Stockholm Vatten? sa en upprörd och frågande stämma.

– Nej inte nu längre, Stockholm vatten såldes för minst 5 år sedan till ett norskt bolag som har liknande verksamheter även i Danmark och Finland.

– Betyder det att Stockholmarna inte längre äger sitt eget vatten- och avloppssystem?

– Ja, och det gäller även för nästan alla försörjningsnät.

– Äger vi inte fjärrvärmenätet heller replikerade den allt mer upprörda stämman.

– Nej, tyvärr, svarade Sverker, som så när höll på att bita av sig tungan när han konstaterade att tyvärr var en olämplig värdering.

Nu utbröt en spontan diskussion mellan massmedianerna. I sorlet kunde höras meningar som; visste du om att Stockholm vatten sålts, äger staden ingenting av sin fasta egendom längre, räcker det inte att man sålt nästan hela allmännyttan e t c. I den odisciplinerade förvirringen passade CG på att gå ut till F-Karin som satt tillsammans med Bill och författade »uppmaningar». CG informerad om läget och undrade hur det gick för dem.

F-Karin berättade då om hur långt de kommit och att man just nu kommit till kollektivtrafiken, sjukvården och hur anhöriga når varandra.

– Ju mer vi filar på det här budskapet, desto mer komplicerat blir det att vaska ur det viktigaste. Sedan skall det ju framföras i rätt ordning och vara lättbegripligt. Intressant det där med reaktionerna på utförsäljningarna. Kan vi dra några politiska växlar på missnöjet, Bill?

– Möjligt sa Bill, men vi får väl avvakta vad som skrivs och av vem. Förresten är det väl inte rätt läge att ta upp frågan om utförsäljningar, nästan allt är ju redan sålt.

– Bäst att jag går tillbaka nu sa CG. Hur mycket tid behö-

271 ver ni för att göra en slutformulering av budskapen? Jag tror jag kan hålla grytan kokande en bra stund till.

Vi har inte kommit igenom mer än hälften av vår informationsagenda ännu.

– Bra men vi får inte dröja för länge. Situationen där ute bland folket, jag tänker mest på den begränsade möjligheten att handla dagligvaror, kan snart bli panikartad och det vill vi ju undvika.

– OK jag går tillbaka till murvlarna. Du kan väl säga till när ni är klara så avrundar vi den pågående informationen.

CG smög in obemärkt. Diskussionerna om utförsäljningarna pågick fortfarande högljutt och engagerat. Han gick fram till Sverker som satt sig ner. CG föreslog att Sverker skulle fortsätta sin information direkt. CG klappade åter i händerna för att påkalla uppmärksamhet men ingen tycktes ta notis om honom. Han tillgrep då sitt underklassbeteende igen, busvisslingen, ett säkert kort i alla väder. Inom loppet av ett par sekunder riktades alla blickar mot CG som harklade sig och sa: – Jag förstår att ni tycker ämnet är intressant och angeläget att debattera men just nu har vi viktigare saker att föra till torgs. Vi låter nu Sverker informera vidare om ledningsnäten.

Sverker fortsatte med elnätet som staden sålt tillsammans med några elproducerande bolag redan på 1980-talet. Elnätet var också skadat men efter återställning av utlösta säkerhetsreläer i vissa stationer hade merparten av de mörklagda delarna av staden redan fått tillbaka strömmen. För den del av Sjöstaden som låg närmast olycksplatsen skulle det dock dröja ca 12 timmar. Han kunde trösta den samlade skaran med att provisoriska kablar redan var på väg att läggas ut.

Många runt bordet såg lättade ut och den spontana reaktionen uttrycktes av en kvinna som satt och kramade sin mobil:

272 – Va skönt, då funkar väl snart både mobilen och datorn!?

– Jag är rädd för att det tar lite längre tid att få igång dataoch teletrafiken.

– Hur menar du då, sa en besviken röst?

– Jag tänkte just komma in på den delen av infrastrukturen. Jag skall vara helt ärlig. Här har vi stora problem.

Olycksplatsen genomkorsas av ett fiberstomnät och en av de viktigaste fördelningsutrustningarna för storstockholmsområdet är belägen i nära anslutning. Vi kan kalla dom växlar.

Tyvärr så har vatten trängt in i dessa säkerhetsklassade utrymmen och förstört elektroniken.

– Ja men dom vanliga telefonerna som är anslutna till kopparnätet bör väl fungera utan dom där komplicerade fiberkablarna?

– Den frågan ställdes även igår och jag måste tyvärr göra dej besviken. Även om kopparkablar finns kvar närmast vår egen utrustning så går all tele- och datatrafik via fibernätet på en större del av sträckan mellan abonnenterna. Det innebär alltså att det kommer att ta lång tid att få igång tele- och datanätet.

– Har du någon uppfattning om hur lång tid det tar innan tele- och datatrafiken kommer igång? Just nu är det omöjligt att ta ut pengar, handla, ringa, skicka e-post, komma åt sin internetbank etc. Ni måste väl inse att det här är en tickande bomb. Hur skall folk klara av att handla det mest nödvändiga.

CG smög försiktigt iväg ut från Stora Kollegiesalen och meddelade F-Karin att det var dags att presentera den så kallade uppmaningen. F-Karin lovade att komma in inom några minuter. Inne i salen tog Sverker en kort tankepaus för att noga överväga sitt svar. Innan han besvarade frågan framfördes ytterligare frågor till honom.

– Vem tar ansvaret för förluster som drabbar aktörerna på

273 finanssektorn och alla privatpersoner som inte kan komma åt sina pengar?

– Vilket ansvar har Stockholms stad avseende infrastrukturens driftsäkerhet, jag menar i första hand ledningsnäten?

– Jag gissar, svarade Sverker, och då menar jag gissar att tele- och datanätet tar minst 3–4 dagar att få igång provisoriskt. Sen återstår givetvis mycket arbete med att helt återställa hela kapaciteten.

– Det var väl inget svar på min fråga. Det måste väl finnas någon ytterst ansvarig för – Tyvärr kan jag inte svara entydigt på den frågan. Klart är ju att vi har samordningsansvaret men varje ledningsägande bolag svarar givetvis för sina anläggningar.

– Då hinner stan kollapsa! Ni måste väl göra någonting för att undvika en total katastrof!?

Innan fler frågor hann ställas öppnades dörren och FKarin skred in med långkjolen viftande och en hållning som förstärkte hennes pondus. Hon bar ett spiralblock på ett sätt som närmast kunde liknas med finansministerns sätt att bära »nådiga luntan» från departementet till riksdagen. Även om »nådiga luntan» numera bestod av ett USB-minne så var det F-Karins högaktningsfulla sätt att hålla blocket som bidrog till respekt. Hon bar på en handling som kanske skulle få större ekonomiska konsekvenser än stadsbudgetens avvikelser från oppositionens skuggbudget. Det blev tyst i salen. Hon ställde sig vid långbordets kortända och tryckte blocket mot bröstet.

– Som ni redan vet har Stockholm försatts i en mycket svår situation. Ingen av oss har tidigare hanterat en olycka av det här slaget. Vi har inte ens kunnat förbereda oss på konsekvenserna av ett omfattande avbrott på våra försörjningssystem. Det finns således ingen handlingsplan för det uppkomna läget. I första hand tänker jag på tele- och datanätets skador som medfört oanade konsekvenser för hela

274 samhället. Gemensamt har vi fått konstatera att ingenting fungerar utan tele- och datanätet. Ingen av oss har väl ens i vår vildaste fantasi kunnat ana hur sårbart vårt samhälle egentligen är. Vad gör vi nu undrar ni?

– Ja den frågan är väl befogad? Är det inte en allvarlig brist att det inte finns alternativa vägar för tele- och datatrafiken? Ledningar kan ju faktiskt gå sönder för mindre åverkan än den här extrema olyckan, undrade någon.

– Vi har försökt analysera nuläget och vilka akuta åtgärder som måste sättas in för att undvika en katastrof. Ett av de största problemen är att det saknas möjlighet att ta ut kontanter för dagligvaruhandel i Stockholmsområdet. Korthandeln har näst intill tagit över all handel med kontanter. Även om bankerna skulle acceptera uttag på blankett utan verifiering i datasystemet finns det enligt vår och Riksbankens bedömning inte tillräckligt med sedlar i omlopp och på rätt ställen.

– Då får väl Riksbanken dra igång sedeltryckeriet!?

– Jag avstår från att kommentera det förslaget. Vi föreslår istället att producenter, grossister och detaljister, främst inom dagligvaruhandeln, accepterar en tillfällig återgång till det gamla kreditsystemet där man förde bok över sina skulder och krav.

– Tror ni verkligen det går att genomföra?

– Vi hoppas det. Om det finns några bättre seriösa förslag så tar vi tacksamt emot dom, men det är bråttom.

Den församlade skaran tittade på varandra i förhoppning om att något bättre förslag skulle läggas fram. Några tittade ner i bordet och hoppades att deras anteckningar innehöll några genialiska pennstreck som lösning på kontantbristen.

En plånbok visiterades av sin ägare. Innehållet lades upp på bordet. Blickarna drogs till de blottade 9 plastkorten, de få sedlarna av lägre valör samt körkort och diverse papper.

Sekunderna blev till en minut och de alternativa förslagen

275 lyste med sin frånvaro.

Tystnaden bröts av F-Karin som summerade: – Eftersom ni inte har några bättre förslag så uppfattar jag det som att massmedia tillstyrkt den föreslagna åtgärden.

– Stopp och belägg, skrek en rödbrusig deltagare, vi är väl ändå inte här för att godkänna eller tillstyrka förslag från stadens ledning. Så får det inte gå till, då blir vi ju gisslan.

– Självklart har du rätt, formellt, men jag vill bara försäkra mej om att ni inte publicerar andra alternativ som möjliga och bättre sen när ni har facit i handen om något dygn eller två.

– Det kan ni inte begära. Försöker du påverka yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen?

– Naturligtvis inte, jag försöker bara undvika upplopp och allmän förödelse och behöver ert stöd framför allt från er som kommer från Sveriges Radio och lokalradion. Avsikten är ni skall vara våra budbärare för att nå så många som möjligt under rådande omständigheter.

Försiktiga nickningar runt bordet kunde uppfattas som att det åtminstone fanns en tyst överenskommelse om samarbete.

– Tack för er välvilliga inställning. Jag skall nu presentera vårt budskap: A .M ed anledning av att handel med allehanda kort för närvarande ej fungerar vädjar Stockholms stad till producenter, grossister och detaljister, främst inom dagligvaruhandeln, att acceptera en tillfällig återgång till det gamla kreditsystemet där man förde bok över sina skulder och krav. Det skulle innebära att de som saknar kontanter kan handla mot uppvisande av legitimation och ev. betalkort. På det sätten kan de mest akuta dagliginköpen genomföras så länge lagren räcker. Förhoppningsvis görs erforderliga beställningar från detaljhandlarna till grossister och producenter genom manuell order via

276 bud.

B. Förslaget skall ses som en rekommendation i syfte att bereda möjlighet för stadens innevånare att köpa de nödvändigaste dagligvarorna. V i tror att det är det bästa sättet att undvika kaos och kriminella handlingar. Jag vill understryka att Stockholms stad inte tar något ekonomiskt ansvar för obetalda skulder eller andra förluster i samband med den föreslagna kredithandeln.

C.För de som letar efter sina anhöriga råder vi er att söka upp ert stadsdelskontor för mer information. M ånga har redan lyckats ta sig hem med bil eller med kollektivtrafiken som sakta börjar komma igång. Tyvärr så kommer det dröja ytterligare några dagar innan tele- och datatrafiken kommer igång.

D.Enligt de senaste rapporterna från elnätsansvariga är strömmen tillbaka i hela staden före klockan 12 idag, med undantag för delar av Sjöstaden. Det innebär också att kollektivtrafiken kommer igång med begränsad kapacitet p g a problem med trafikledningssystemet. Även TV -sändningarna kommer att kunna ses av fler och fler. Berätta gärna för dina grannar om det här meddelandet och glöm inte att lyssna på radion. Slutligen vill staden tacka stadens innevånare för ert tålamod. V i kommer att få leva utan telefoner och internet några dagar till.

Ja det var allt, sa F-Karin och satte sig ner. Med några redaktionella justeringar avser jag att överlämna vårt budskap i första hand till Sveriges Radio och Radio Stockholm. Jag förväntar mej också att alla ni från övriga massmedia vidarebefordrar det här på bästa sätt. Tiden är knapp och om ingen har något tungt och sakligt argument mot vår information och vädjan till innevånarna så förslår jag att vi avslutar den här pressinformationen.

277

Kapitel 35

Bertil öppnade sina ljusblå den svala morgonen i Ruts soffa.

Gryningsljuset avslöjade en fuktig hinna på fönstrens insida och luften kändes rå. Bertil försökte minnas nattens drömmar men bara lösryckta fragment av märkliga scener spelade revy innanför ögonlocken när han blundade. Hans kropp kände trycket från något tungt. Låg han fortfarande i en hörna i Ruts stora dubbelsäng och varför? Hade Emma vädjat till honom att ligga där för att ett ben på sängen var borta och barnen kunde inte sova när sängen lutade. Han öppnade igen, lyfte på huvudet för att kontrollera vad som pressade på hans horisontellt placerade kropp. Till sin stora besvikelse upptäckte han att någon hade lagt blandade textilier ovan på täcket. Diverse persedlar och ett stort badlakan var fördelade från fötterna till strax under hakan men ingen sänghörna. I besvikelsen över att drömmen om sängstöd inte var sann försökte han resa sig. I samma stund som han vred sig till sidoläge mindes han att Emma och flickorna sov i rummet bredvid. Då måste Emma varit uppe efter det han somnat och lagt på lite extra textilier.

Omtanken värmde honom och nu började han minnas den mysiga gårdagskvällen med Anna, Astrid och Emma.

Livet hade på något sätt förändrats till det bättre. Inget ont

278 som inte har något gott med sig tänkte han. Bertil mindes de skräckfyllda timmarna när de var instängda i källaren, skottlossningen på gatan. Märkligt nog var det länge sedan han kände sig så lycklig som nu. Med slutna ögon försökte han återkalla nattens positiva drömmar.

God morgon hördes en positiv stämma från Emma som stack ut huvudet från sovrummet. Sovit gott? Bertil blev avbruten i en fantastisk dröm där han just fått beskedet att Anna och Astrid egentligen var hans barn och att han var på väg till SöS för att hälsa på Rut. Mm, sa han utan att öppna ögonen. Bakom Emma smög Anna och Astrid försiktigt på tå i riktning mot soffan. Framme vid Bertil klättrade de försiktigt upp på soffryggen och gled sedan sakta ner på klädberget och sa i kör: – Berra! Det dags att gå upp nu!

Bertil reste på överkroppen så att han kunde se vilka som landat på honom. Rösterna var visserligen avslöjande men han ville ändå få det bekräftat. Systrarna tittade förhoppningsfullt på Berra när hans ansikte dök upp bakom en handduk. Bästa väckningen i hela mitt liv tänkte han och sa skrattande: – Hör ni busungar, ni får ta det försiktigt med farbror!

– Du är väl ingen farbror sa Astrid, farbröder är mycket gamlare. Du är ju våran kompis.

Tänk att få ett sånt förtroende, tänkte han. Ögonen tårades lite innan han kom på något svar. Vad skulle han säga?

Han vred sig snabbt åt sidan för att busa. Flickorna hasade skrattande ner mot den mjuka mattan. Han vred huvudet mot sovrumsdörren och konstaterade att Emma stod kvar vid dörren och log: – Värst vad du har blivit populär, sa hon, är ni hungriga?

– Jaa, svarade Anna och Astrid i kör, vi är jättehungriga!

– Hur är det med Berra då, fortsatte Emma, är du också hungrig?

279 – Jo, jag tror det, har inte hunnit känna efter ännu.

Lite kaffe på sängen skulle sitta bra. Förlåt, jag bara skojade, jag skall strax gå upp och hjälpa till med frukosten.

– Neej, skrek Anna, ligg kvar så lagar vi kaffe!

– Tack men det är nog bäst jag går upp, svarade Berra.

– Det får du inte, sa Astrid och hoppade upp och satte sig på textilberget.

Knackningar på dörren avbröt diskussionerna om frukostbestyren. Anna sprang och öppnade.

– Vem är det? ropade Anna.

– Det är tanten och farbrodern som lagade mat igår kväll.

– Jaha, svarade Anna, det måste vara Stina och Olle, kom in.

Stina tassade försiktigt in. Läppstiftet glänste nymålat.

Efter kom Olof med en slips som inte passade till den mörkröda skjortan. Raklöddret på öronsnibben avslöjade att han var nyrakad. Båda såg förlägna och hungriga ut.

– God morgon sa Olof harklande. Hur har ni det i kylan?

– Bra svarade Emma.

– Jättebra, instämde Bertil som nu rest sig till sittande i soffan, med kroppen gömd under textiler.

– Vi har haft det jättekul, fyllde Anna i, och gjorde kaninöron bakom huvudet på Berra.

– Jag förstår det sa Olof och tittade på honom.

– Och ni själva då, frågade Emma.

Stina tittade på Olof och hoppades på att han skulle svara något klokt. Olof hade som vanligt handen i byxfickan för den obligatoriska kontrollen. Svaret lät vänta på sig några sekunder och då passade Anna på att fråga: – Har farbror Olle tappat nycklarna?

– Nej, varför frågar du det hann Olof säga innan han kopplade ihop frågan med högerhandens reflexmässiga beteende.

Han drog snabbt upp handen ur fickan men visste inte

280 var han skulle göra av den så han gömde den bakom ryggen. En lätt rodnad färgade Olofs ansikte sen svarade han: – Det är klart att jag letar efter nycklarna?

Stina som stod bredvid Olof såg inte vad han egentligen pysslade med så hon frågade: – Har du tappat nycklarna? Dom kanske ramlade ur fickan i mitt sovrum!?

– Så skönt att höra att ni också har lyckats hålla värmen, sa Emma överslätande, skall vi försöka göra ordning frukost nu? Föresten flickor, tanten och farbron heter Stina och Olof – Bra idé sa Bertil, reste sig och skakade av sig textillagren.

Med en blossande och klädsam ansiktsfärg tog Stina några snabba steg mot köket. Olof gick tätt efter och sa: – Jag kan hjälpa till.

– Är det inte bättre att jag gör det, sa Emma så kan du leka »gömma nyckeln», förlåt jag menar leta efter nycklarna.

Olof tittade surt på Emma och vände utanför köksdörren.

– Vi kan hjälpa till sa Anna och Astrid med förväntansfulla blickar mot Olof, vi är jättebra på att hitta saker som kommit bort.

– Jag tror det är bäst att ni stannar här sa Bertil.

– Okey då men då får du leka med oss. Vi kan låtsas att du är på ett konditori och ska beställa kaffe. Gör det nu!!

– Jag ska be och få en kopp kaffe, tack!

– Ska det vara med eller utan socker och grädde?

– Bara socker!

– Var det något mer?

– Ja faktiskt, en princesstårta tack, sa Bertil och såg underfundig ut.

– Var ska vi få tag i den?

– Ni får väl baka!

– Nää, vi kan bara baka pepparkakor och då måste

281 mamma vara med.

– Då får jag väl nöja mej med en kopp kaffe.

Anna och Astrid lämnade Bertil och sprang ut till köket.

På det tända Trangiaköket stod en kastrull vatten på värmning. Bertil reste sig från soffan och gick fram till fönstret.

När han tittade upp mot Hammarbyhöjden såg han att det lyste i fönstren.

Strömmen är på väg tillbaka konstaterade han och bara tanken gjorde honom varm i hela kroppen. Balkongdörrvredet var spärrat men med tvåhandsfattning öppnade han dörren och klev ut i den gråa novembermorgonen. En blick längs allén mot väster stärkte hans förhoppning om att den efterlängtade strömmen var på väg. Gatubelysningen bortåt Luma var tänd. Ett flertal människor var i rörelse, gående och på cykel.

Biltrafiken var igång men det såg ut som en söndagsmorgon. Några figurer i uniform arbetade med att hissa upp spårvagnens strömavtagare. Bertil kände sig pånyttfödd, som att vakna i annan värld med nya förutsättningar. Nya riktiga vänner kändes viktigast och hans inställning till det självklara samhällets trygghet hade blivit mer ödmjuk under de sista dygnen. Den råa novemberkylan letade sig in under kläderna och det var dags att lämna balkongen. Inne kändes det förhållandevis varmt. Olof och barnen jagade varann runt den centralt placerade soffgruppen till ackompanjemang av flickornas glädjetjut och Olofs frustande. Bertil gläntade på köksdörren och klev in i frukostbestyren. I köket var det ännu varmare. Trangiaköket brann med full låga och vattnet hade börjat sjuda. Han frågade: – Hur går det? Behöver ni hjälp.

– Nej tack det går bra, svarade Emma och flickorna behöver dej mer än vad vi gör. Det är snart dags att äta.

– Då hinner jag gå hem snabbt och fräscha upp mej.

282 – Visst det hinner du, för vi ger väl flickorna mat först!?

– Självklart.

När Anna såg att Bertil gick mot ytterdörren ropade hon och frågade vart han skulle ta vägen. Bertil förklarade för Anna och Astrid att han skulle gå till sin egen lägenhet för att tvätta sig och borsta tänderna och att dom kunde fortsätta och busa med Olof. I samma ögonblick som han sa »tvätta sig» kom han på att inte fanns något vatten i kranarna. Han gläntade åter på köksdörren och frågade: – Jo jag undrar om jag kan få tigga lite vatten för att ta med hem till mej?

– Jag skall se hur mycket vi har kvar, svarade Emma, det måste ju räcka till mat och dryck i första hand.

– Det förstår jag.

– Det finns en skvätt kvar i den här dunken. Jag tror det är en knapp liter och det räcker väl till den nödvändigaste hygienen. Men du, sen behöver vi mer vatten så det vore bra om du försöker hitta något tappställe eller någon tankbil sedan.

– Det skall jag göra, sa han och gick mot ytterdörren.

– Skynda dej tillbaka, sa Anna.

– Visst jag kommer så fort jag kan men det kan ta lite tid att hitta vatten.

Han trevade sig ner två våningar i mörkret och fumlade sen med nycklarna en stund innan han lyckades komma in i sin lägenhet. Den råa och fuktiga luften slog emot honom i hallen. Bäst att vädra, tänkte han och gick fram till balkongdörren. Den inströmmande luften kändes faktiskt varmare och friskare. Inne i badrummet funderade han på vilket han skulle göra först för att bäst hushålla med vattnet. Med dör-

283 ren på glänt lyckades han fånga och reflektera det svaga dagsljuset från vardagsrummet till hallen. Ögonen vande sig snabbt. Han började med att borsta tänderna med mycket tandkräm och en minimal mängd vatten.

Sedan gned han höger hand utmed käkbenet och ned mot hakan. Behovet av rakning blev uppenbar, men hur skulle det gå till utan ström? Skulle han behöva leta fram någon gammal hyvel och fanns det något raklödder hemma? Ähh raka sig är väl inte så viktigt, sa han för sig själv, men visst vore det skönt. Förresten rakapparaten var ju laddningsbar. I badrumsskåpet låg apparaten på den nedersta hyllan där den var lättast att nå. En tryckning på rakapparaten gav direkt respons med ett surrande. Skäggstubben klipptes av när apparatens skärhuvud metodiskt fördes fram och tillbaka över kinder, käke och hals. Överläppen och slutet av polisongerna tog han sist.

Sedan i med proppen till handfatet. Den var praktiskt tagit oanvänd för vem hushållade med vatten i normala fall ? I med en skvätt vatten och ett par rejäla sprut med duschkrämen. Av med kläderna på överkroppen. Han började med ansiktet och därefter armhålorna. Skönt. Ner med byxorna och kalsingarna och rejäl överhalning av de intima delarna. Han drog ur proppen och lät det löddriga vattnet rinna ut. Hällde sedan i den sista skvätten vatten för avsköljning av lödder. Sedan vidtog ett ivrigt frotterande och värmen steg i kroppen.

Välbefinnandet lät inte vänta på sig. När han var klar sparkade han av sig byxorna och kalsongerna som samlats vid anklarna och drog av sig strumporna. Nu var han helt naken. Vattnet i handfatet skulle nog räcka till ett fotbad tänkte han. Försiktigt lyfte han upp höger fot mot handfatet.

284 Den sista decimetern tog emot i ben och rygg. Om han nappat på erbjudandet han hade fått från det nyöppnade gymmet för knappt ett år sedan kanske den här gymnastiska övningen gått att utföra. Men nu tog det stopp. Så värst skitig var han ju inte om fötterna. Med en smärre känning av sträckning i rygg och lår tassade han ut i hallen med kurs på sovrummet. Just då knackade det på dörren. Han stannade i flykten och sa spontant: – Vem är det?

– Det är bara jag, Stina, sa rösten samtidigt som dörrhandtaget trycktes ner.

– Vänta, skrek han, jag har inga kläder på mej.

– Okey, sa Stina jag ville bara fråga en sak.

Bertil återvände snabbt till badrummet och slet åt sig en badhandduk. Ute i hallen igen låste han upp, sköt upp dörren och sa: – Stig in!

– Tack, sa Stina och klev in över tröskeln. Jag stör väl inte sa hon med ett leende och med blicken svepande från fötterna till huvudet på honom. Har du möjligtvis lite kaffe och te hemma, Ruts är nästan slut och jag hittade inte nyckeln till min lägenhet.

Bertil drog upp det lilla badlakandet över sitt håriga bröst, harklade sig och svarade: – Det tror jag, du kan väl titta i köket medan jag klär på mej.

– Visst, sa hon, och tänkte att hon faktiskt inte varit inne i Bertils lägenhet förut.

När hon passerade Bertil stannade hon till och sa: – Gud vad avundsjuk jag blir, det där ser ju jätteskönt ut, att få tvätta sig, vilken lyx. Var det inte kallt?

– Ne,j faktiskt inte, bara uppfriskande, svarade Bertil hurtigt och satte full fart mot sovrummet.

Stina satte kurs mot köket. När Bertil stängt sovrumsdör-

285 ren bakom sig släppte han handduken som föll mot golvet. Överraskad och lättad av att han nådde sovrummet innan Stina upptäckte hans pinsamma belägenhet letade han fram ett par rena kalsingar. Gick fram till spegeln och studerade sin kropp. Det var inget fel på den. Han tänkte på Stina och Olofs hemliga eskapader. Olof var ju gift och det kunde väl inte Stina nöja sig med i längden. Igår hånglade dom i köket när jag skulle gå in dit och i morse när dom kom tillbaka från hennes lägenhet såg Stina nöjd ut men Olofs uppsyn var en aning ångerfull. Vore det inte bättre att jag tog hand om Stina, tänkte han. Visserligen var hon nog en tio år äldre än han själv men vad gjorde det. Fantasierna skenade iväg och han blev stående framför spegeln drömmande om Stina i sin egen säng. Nu knackade det på sovrumsdörren och Stinas ljuva stämma hördes: – Jag hittar inte kaffet!?

– Jag kommer strax svarade Bertil samtidigt som han önskade att hon skulle komma in och kasta sig över honom.

Efter några minuter av förhoppning om att bli förförd reste han sig, klädde på sig och gick ut i köket. Stina stod på en pall och rotade i överskåpen. Hur lång var hon egentligen, tänkte han. Att hon är något längre än honom det visste han. Spelar ingen roll tänkte han, lät blicken följa hennes smalben upp till kjolens underkant, och sa: – Hur går det?

– Det skulle förstås underlätta om du talar om för mej var kaffet står eller kanske ännu enklare om du plockar fram det själv.

– Jag är lite osäker på om jag har något kaffe, jag dricker vanligtvis bara te.

– Kunde du inte ha sagt det, nu har jag letat i onödan.

Hon vände på huvudet och avslöjade hans forskande blickar som just då avancerat till i höjd med hennes bak. När hon snurrat runt kroppen läste hon hans tankar. Hon miss-

286 tänkte att han var lite svältfödd när det gällde det sexuella men det var ju hon också periodvis. Hon fick leva på hoppet och Olofs sporadiska intresse. Det hade blivit allt mer sällan och egentligen var det slut med undantag för nattens äventyr. I hennes ögon var Bertil en ganska ointressant tråkig siffernisse. Ibland kastade han längtansfulla blickar på Emma utan gensvar. Det hade hon minsann sett på mötena. Även hon själv hade fått några blickar som inte var svåra att tolka. Han såg faktiskt ganska bra ut men det yttre överskuggades av hans sätt att vara och agera i styrelsearbetet. Småskuren och inåtvänd men intelligent utan förmåga att använda sina resurser. Kanske var han bara blyg. I går kväll när han lekte med ungarna visade han upp en helt ny sida. Ja han tycktes förvandlas till en varm och omtänksam person. Säkert fanns de egenskaperna djupt inom honom. Dom sista dygnens upplevelser förändrade mycket i folks beteenden. För Bertil var det en islossning, insåg hon.

Stina stod kvar på pallen och Bertil rörde sig inte ur fläcken. Han tittade upp, mötte hennes blick och sa: – Förlåt jag visste inte säkert. Jag brukar ha kaffe hemma om det kommer någon på besök. Fast det gör det inte så ofta.

– Du behöver inte be om ursäkt. Du har verkligen varit bra med Anna och Astrid. Dom avgudar dej så där har du verkligen skaffat dej vänner och kompisar.

– Tack sa han, sänkte blicken och rodnade en aning.

Stina böjde sig ner och gav honom en lätt kyss på pannan, klev sedan ner från pallen och sa: – Nästa gång jag kommer och hälsar på dej vill jag gärna bli bjuden på en kopp kaffe. Nu tar vi tepåsarna och går tillbaka, dom väntar på oss.

– Självklart, jag ska köpa kaffe så fort som möjligt.

– I värsta fall går det bra med te, sa hon med leende och

287 gick mot hallen.

– Kom nu!

Bertil kunde inte röra sig. Tankarna svindlade och han kände sig mycket upprymd.

– Jag kommer, sa han.

Kapitel 36

Kajsa hade klättrat upp till överslafen på kvällen och funderat över begreppet pengar. Det snurrade i huvudet. Första frågan blev: Var kommer alla pengar ifrån? Dom måste ju stå för något. Dom som arbetade tjänade pengar. Alltså arbete byts eller ersätts med pengar. I skolan fick man lära sej att spara pengar. Jo det är ju klart det går förstås inte att spara arbete. Man kan visserligen låta bli att arbeta men då har man ju inte sparat. Möjligtvis sina resurser men tiden kan inte sparas. »Tid är pengar brukar folk säga».

Det här är knepigt, tänkte Kajsa, och egentligen borde jag sova. Men det gick inte släppa tankarna på att förstå det här med pengar och kapital så hon fortsatte att fundera. Arbeta måste då innebära att man producerar något, produkter eller tjänster. Om man bearbetar en råvara så kallas det för förädling som skapar en produkt. Var kommer begreppet kapital in i sammanhanget? Den allmänna uppfattningen är nog att kapital är lika med pengar. Åtminstone var det mina föräldrars uppfattning. Om man inte har något kapital så kunde man inte handla. Men dom menade nog pengar.

288 Ibland talade man hemma om kapitalister i en negativ bemärkelse. Ibland vid frukostbordet kunde pappa kommentera uppgifter i tidningen med exempelvis: »nuförtiden måste man vara kapitalist för att ha råd att köpa hus». Vi barn uppfattade då att kapital var det samma som pengar.

I dag talar man ofta om kapitalvaror och då menar man vanligtvis dyrare saker. En villa är nog en typisk kapitalvara tänkte hon. Det beror väl på att den har ett beständigt värde.

Mark och hus brukar man ju kalla fast egendom. Men även när det gäller större fritidsbåtar hör man också ofta begreppet kapitalvaror. Om jag nu återgår till grundbegreppen igen, tänkte hon, så bör arbete x råvaror = förädling som ger en produkt som kan vara en kapitalvara. Arbete x råvaror kan också ge mat och det är då varor som vi sedan konsumerar. Sen finns det förstås arbete som producerar tjänster som också har ett värde och kan säljas. Servera mat är väl en sån tjänst?

Kajsa började bli snurrig i huvudet av alla begrepp och sammanhang. Hon somnade till mellan ansträngningarna i hjärnvindlingarna. Sedan vaknade hon av sina egna diskreta snarkningar och kunde inte låta bli att fundera vidare.

Hon fann att produkter kan vara kapitalvaror, förbrukningsvaror eller tjänster. Produkterna i sin tur representerar ett visst kapital som har ett visst värde. Värdet mäts i en viss valuta, exempelvis svenska kronor. Då kan man alltså köpa kapital i olika former med pengar. Ett talesätt är ju » jag vill ha valuta för pengarna», men det går ju bara på växelkontoren när man köper utländsk valuta. Annars är pengar detsamma som valuta. Då borde man istället säga »jag vill ha kapital för pengarna» men det är det ingen som säger. Konstigt.

Hjärngymnastiken tröttade Kajsa och hon somnade igen.

Hur länge mindes hon inte, kanske bara några sekunder.

Sen vaknade hon igen. Det gick helt enkelt inte att släppa

289 den tankekedja hon påbörjat. Imorgon kanske allt var glömt och då måste hon börja om från början. Visserligen med Torbjörn som bollplank men det vore bra att skapa sig en egen bild av ekonomisystemet, tänkte hon, lutade sig över sängkanten och tittade ner på Torbjörn. Han låg på rygg och väste diskret vid utandningarna. Klart att han sover gott som redan är helt klar över hur det fungerar. Åtminstone har han en uppfattning som han tror på.

Hon frestades att väcka honom men ångrade sig. Penningsystemets uppbyggnad och fall kunde vänta tills imorgon. Liggande på mage och huvudet vänt mot väggen slöt hon ögonen och bestämde sig för att sova. Hemma när jag var liten sa mamma ibland att vi barn skulle räkna får som hoppade över stängslet. Då skulle man säkert somna innan det hundrade fåret passerat. När Kajsa nu räknat till 49 vita krulliga får så skenade tankarna tillbaka till mysteriet kring det komplicerade ekonomisystemet. Det gick helt enkelt inte att få det ur huvudet.

När det gäller kapitalvaror och förbrukningsvaror bör formeln vara; arbete x råvaror = förädling = produkter= kapital o s v. Kände hon inte igen den här formeln? undrade hon. Jo det är väl Marx ekonomiska teorier och han var ju kommunist, fy. Skitsamma, han hade kanske rätt teoretiskt men kommunismen fungerar ju inte i praktiken, säger dom?

Vilka dom? Folk i allmänhet? När det gäller tjänster bör i alla fall råvaror tas bort i formeln och ersättas med produkter. Då blir det arbete x produkter (i mer eller mindre omfattning)= slutprodukt i form av en tjänst exempelvis vård av människor eller service på bilen. Stämmer det? Men kan slutprodukten bli kapital när det gäller tjänster? På sätt vis är tjänster ett mänskligt kapital, humankapitalet heter det visst hade hon hört i något sammanhang. Om ett företag säljer tjänster och går med vinst så betingar företaget ett värde som kan kallas humankapital.

290 Aha, tänkte hon gäspande då är ju cirkeln sluten. Pengar är detsamma som produkten av arbete med råvaror och/eller förädlade produkter som är det samma som kapital. Jag vet inte om jag greppar det hela tänkte hon men en sak är klar. Värdet av kapitalet är beroende av utbud och efterfrågan. Det är ju det första man får lära sig när man studerar ekonomi och läran om prisbildning i gymnasiet. Den teorin är genial, den förklarar allt. Men det är inte den som i första hand har satts på sin spets just nu. Nu gäller det betalningsmedlen. Pengar i form av sedlar och mynt har i stort sett rationaliserats bort och ersatts med kontokort av olika slag. Avståndet mellan mina arbetsinsatser d v s själva sättet att byta min egen prestation mot exempelvis varor har rationaliserats till det nuvarande kontantlösa penningsystemet.

Långt tillbaka i tiden bytte man varor med varandra.

Värderingarna gjordes efter vad som var mest nödvändigt för att överleva, något tillspetsat, utbud och efterfrågan.

Kanske bytte man tio kilo potatis mot ett halvt kilo kött eller en gris mot en rulle tyg. Så småningom införde man ett slags valuta för att slippa släpa med sig tunga varor till marknadsplatserna. Sällsynta och eftersökta metaller och stenar fick fungera som valuta. Men sen då? Mynt och sedlar?

Om jag inte minns fel så stod det tryckt på sedlarna förr i tiden att man kunde växla in dem till guld. Och det kunde man visst en bit in på 1950-talet. Hur många gjorde det?

Guldmyntfoten var det något som hette och det var väl knutet till Riksbankens löfte om guld mot sedlar. Det fanns uppenbarligen ett »säkert värde» bakom alla pengar som var i omlopp. Vilken trygghet! Nu kan man visserligen inte äta guld men plastkorten lär väl inte heller mätta en tom mage.

I alla fall inte när tele- och datanätet fått infarkt. Om inte med dödlig utgång men i vissa fall med ej reparabla konse-

291 kvenser. Det vore förstås väldigt opraktiskt att gå omkring med guld i fickorna när man ska ut och shoppa.

Men ändå känns avståndet mellan verkligt kapital, i form av valuta, och värdepapper som väldigt långt och osäkert. Jag har ju inte ens en bankbok eller ett aktiebrev, bara konton och depåer som jag når via internetbanken. Allt hänger på en skör tråd. I morgon skall jag föreslå Torbjörn att vi går på krogen, om någon är öppen, äter och dricker gott. När notan sen kommer ber vi att få diska av skulden. Då har vi betalat med egna prestationer utan kort och pengar. Genialt men det går förstås inte i affärer som inte har något att diska.

Bäst jag sover nu det är ju en dag imorgon också. Kajsa somnade omgående av ren utmattning.

På morgonen när hon vaknade, visade klockan halv sex.

Hon tittade ner på Torbjörn. Han låg i samma ställning som han intagit när han somnade i går kväll. Bara en lätt snusning kom från hans halvöppna mun. Därefter reste hon sig tills huvudet slog i taket med en mjuk duns, spetsade öronen för att höra om någon i huset gått upp. Ett försiktigt slammer av porslin och bestick hördes. Det måste vara Per som fixar frukost, han skall väl iväg till Nyköping och sin bank. Lika bra att gå upp tänkte hon och hasade sig fram till den del sängen där stegen satt. Efter några trevande sparkar i luften lyckades hon hitta en pinne att stöda foten på. Under nedstigningen funderade hon över hur många som misslyckats med att ta sig ner utan skador. Stående på golvet i bara trosor och linne studerade hon Torbjörn. Sov han fortfarande? eller låg han och smygtittade på hennes ben, hoppades hon. Men han sov obekymrad i samma ställning som för en stund sedan. Snygga ben sa många killar. Synd att jag går så ofta i långbyxor tänkte hon och stod kvar en stund nedböjd mot sin väska och låtsades leta efter lämpliga kläder för dagen. Hon slamrade lite extra med locket på väskan men av det vaknade han inte. Till slut vände hon sig

292 från sängen och drog på sig ett par jeans på det sätt som bara kvinnor kan. Mycket höftarbete och dragande i linningen. Precis när hon med en viss ansträngning skulle knäppa igen vid midjan hörde hon Torbjörn säga: – Snygga jeans, är det verkligen dags att gå upp nu?

– Ligger du och smygtittar? sa hon och vände sig mot honom.

– Nej inte direkt, jag drömde om en gammal flamma som hade en väldoftande och speciell deodorant. Mitt i drömmen vaknade jag av att den doften kittlade i näsan och då slog jag upp mina ljusblå.

– Jaså det var konstigt, den här deon är ny på marknaden, så det kan ju inte vara länge sedan? Vad hette flamman?

– Om jag inte minns fel så hette hon Ebba, sa han med ett stort leende.

– Ebba? Jag tycker jag känner igen namnet. Berättade inte du om någon gammal avlagd som egentligen bara var namnet på en färja.

– Jaså, du kommer ihåg Ebba Stenbock.

– Ja men hon kunde väl knappast dofta så gott som jag?

Sa Kajsa med en spjuveraktigt min.

– Nej det har du rätt i, då måste det väl ha varit någon annan. Är inte du hungrig förresten?

– Kom vi inte från ämnet nu? Men visst, jag är på väg. Det är visst någon i köket redan. Det skulle förvåna mej om det var Per. – Varför det? Han har väl all anledning att gå upp tidigt så han hinner till banken i Nyköping.

– Jo men om jag känner Katarina rätt så är hon redan uppe och fixar frukost. Vi ses i köket, sa hon, slet åt sig en liten väska och slank ut genom sovrumsdörren.

Torbjörn låg kvar en stund och funderade på ordväxlingen. Var hon inte lite svartsjuk på Ebba tänkte han och skrattade för sig själv. Jag börjar faktiskt gilla henne, tänkte han

293 och inte bara för hennes välsvarvade spiror. Det finns något annat också. Igår när dom träffade varandra i trappan reagerade han inte på att hon var särskilt snygg.

Ingen man vänder sig om efter på gatan. Under hela dagen igår när de lärt känna varandra i vått och torrt upptäckte han hennes charm och intressanta drag. Skärp dej nu sa han till sig själv. Tjejen verkar vara en juste kompis och sen får man se när vardagen återvänder. Annars är det väl just en bra kompis man behöver som också är en bra älskarinna. Hans tidigare val av tjejer hade nog baserats mer på det yttre. Den inre kvaliteten visade sig oftast senare i förhållandet.

Bäst att gå upp tänkte han och svingade sina bara ben över sängkanten. När han rest sig slog han huvudet i överslafen och sjönk svärande tillbaka till sittande ställning.

Dörren öppnades och Kajsa stack in huvudet och sa: – Första frukosten är serverad. Har du inte kommit ur sängen än?

– Jag kommer strax, sa han utan att lyfta blicken.

I köket satt Per och tuggade på några snabbt tillyxade mackor. Han såg irriterad ut. Ostskivorna på tvären ramlade av smörgåsen när han försökte proppa in en allt för stor tugga i sitt lilla gap. Kaffebryggaren puttrade fortfarande.

Kajsa stod vid bänken och hällde upp något vitt och trögflytande i två djupa tallrikar. När Torbjörn släntrade in i köket frågade Kajsa: – Går det bra med fil och flingor till frukost?

– Visst, jag menar ja tack, svarade han.

– Bra, vill du ha kaffe eller te?

– Det går bra med kaffe, det verkar ju redan vara på gång.

Torbjörn tog plats vid köksbordet och fokuserade på Pers brottningsmatch med mackorna.

– Är du på väg till Nyköping? undrade Torbjörn försik-

294 tigt.

– Ja, var annars så här tidigt? Nätet verkar ju inte funka i dag heller. Typiskt att Katarina inte orkar gå upp och göra frukost just idag.

– Brukar hon göra det annars då? frågade Kajsa.

– Ja, hurså.

– Då så, då har hon väl rätt att ta ledigt någon morgon.

– Visst, men inte just i dag när jag har så bråttom.

– Du har möjligtvis inte tänkt på att ditt uppträdande igår kväll kan vara orsaken.

– Vad menar du?

– Fundera på det när du kör ner till Nyköping för att rädda hus och hem! svarade Kajsa.

Det blev tyst. Munnarna var fulla av föda och det intensiva tuggandet hindrade tillfälligt den intressanta konversationen. Torbjörn funderade på om han skulle ge Per några goda råd inför mötet med banken. Kanske var det bara att »kasta pärlor för svinen» tänkte han. Å andra sidan kunde det vara kul att mästra finansmannen en aning med goda råd. Troligtvis skulle de inte upprätta något frekvent umgänge i framtiden. Inte ens om han själv och Kajsa skulle bli tillsammans. Om de mot förmodan ändå skulle träffas kunde det vara intressant att se om Per hade vett att tacka för hjälpen. Per var på väg att resa sig när Torbjörn sa: – Du Per, när du kommer till banken i Nyköping finns det nog anledning tygla din upprördhet om du vill upprätta en bra kontakt med personer som du inte känner.

– Hur menar du då? Jag behöver väl inte krypa in och be om ursäkt att jag kommer och stör.

– Det är visserligen samma bankkoncern men du kan inte räkna med att dom känner dej. Legitimation, depå- och kontonummer är bra att ta med.

– Går körkort bra, tror du? Kontonumren ligger i datorn och den är ju död.

295 – Körkort går nog bra men ta med passet för säkerhets skull. Datorn är inte död utan det är uppkopplingen på Internet som inte fungerar. Du har förhoppningsvis dina depå- och kontonummer lagrade i något dokument eller uppskrivna någon annanstans!

– Jag vet inte, jag får väl leta.

– Utan dom uppgifterna är det nog kört!

Per försvann ut från köket. Kajsa och Torbjörn tittade på varandra och log i samförstånd över sina bedömningar av Per. Kajsa sa: – Tur att man inte är ihop med honom. Jag begriper inte hur syrran står ut.

– Vi skall väl snart fara vidare? sa Torbjörn med en frågande blick.

– Jo men vart?

– Om jag får välja så blir det Ornö. I bästa fall går bilfärjan från Dalarö. Den är nog inte helt beroende av Internet för sin tidtabell, hoppas jag.

– Jag vill helst inte träffa några av dina avlagda damer.

Torbjörn blev ställd och funderade på om det fanns några avlagda damer på Ornö som var ute så här års. Visserligen hade han under årens lopp träffat en del flickor i skärgården men risken att möta någon som kände sig förfördelad var minimal.

– Vad funderar du på, kan det vara din älskling Ebba?

– Just det, din rival skrattade han.

– Det är väl inte den enda antar jag?

– Vad tror du om mej?

– Bara bra tror jag, men jag vill gärna vete lite mer om dej innan jag följer med ut till Ornö.

– Vill du följa med då?

– Ja, det vore intressant att se din överlevnadskoja.

– Då är det bäst vi skyndar oss innan våra lägenheter blir beboliga igen svarade Torbjörn med ett leende.

296 – Hur skall vi veta när det går att flytta tillbaka och hur kommer dom in som skall reparera trasiga fönster och annat som gått sönder. Vi kan ju inte ringa till vår tekniskt ansvariga och fråga, eller?

– Om inte jag minns fel så finns det en huvudnyckel hos bostadsrättsföreningen för akuta situationer. Vi kan bara hoppas att den ansvariga i föreningen finns hemma.

– Men dom är ju evakuerade?

– Det har du rätt i, det kanske är bäst att vi åker tillbaka och bevakar våra intressen, men å andra sidan blir vi kanske inte insläppta i området.

Diskussionen avbröts av en upprörd Per som kom instormande i köket och undrade: – Är det någon som sett dom där satans bilnycklarna?

– Nej, svarade Kajsa och Torbjörn samstämmigt.

– Typiskt fruntimmer, som inte kan hålla reda på bilnycklarna, kontrade Per ilsket.

– Det var ju faktiskt du och jag som använde bilen sist, när vi tankade sa Torbjörn.

– Det vet jag men jag har fyllt i diesel i stora bilen och nu hittar jag inte nycklarna.

– Då får du väl ta lilla bilen, förslog Torbjörn. Den är ju tankad så att det räcker till Nyköping och tillbaka.

– Jag vet det, men jag tycker att det är bekvämare och dessutom säkrare att åka i den stora bilen.

– Okey det är ju bara och välja vilken säkerhet du prioriterar högst, ditt hem och andra kapitaltillgångar eller din bekvämlighet.

Nu kom Katarina in i köket med morgonrocken svängande och sa: – Jaså, det är här du är.

– Jaa, och du har förstås inte hittat bilnycklarna, svarade Per. – Nej och det är inte så konstigt, det är ju bara du som kör

297 stora bilen. Är det inte bättre att du tar den lilla bränslesnåla nu när läget är som det är med pengarna?

– Skulle det där vara roligt? svarade Per samtidigt som han drog ut kökslådorna osystematiskt och gjorde en slarvig okulärbesiktning.

– Tid är pengar, slank det ur Kajsa.

– Kan du vara vänlig och inte lägga dej i det här. Om ni nödvändigtvis vill delta så leta efter bilnycklarna. Förresten hittade jag inte depånumren och kontonumren heller.

– Nu får du väl ge dej, skrek Katarina. Då är det väl viktigare att hitta dom där kontouppgifterna än att tjafsa om vilken bil du skall åka med. Annars kanske du inte har något hem att återvända till.

Per tittade surmulet på Katarina och lämnade köket.

– Vi kanske skall lyssna på nyheterna, föreslog Torbjörn.

– Ja gör det sa Katarina och reste sig. Jag tror förresten att jag vet var på datorn Per har sina kontouppgifter.

Katarina lämnade köket snabbt och Torbjörn hittade köksradion. Klockan var fem i halv nio så snart skulle de kunna lyssna på Stockholmsnytt. Under tiden lyssnade de på en låt med refrängen »du kan ingenting ta med dig dit du går».

– Är inte det här en gammal Cornelislåt? undrade Kajsa.

– Jo visst är det. Hör på texten, den stämmer särskilt bra nu när våra tillgångar bara är åtkomliga via internet. Långt tillbaka i tiden begravdes välbeställda personer ofta tillsammans med sina värdeföremål. Idag skulle man förstås kunna ta med sig sin laptop i kistan som representant för sina tillgångar. Fast det skulle nog bli problem med hälsovårdsmyndigheterna om kistan skall brännas. Tungmetaller och sånt du vet men även ädelmetaller. Men å andra sidan skulle likhanterarna kunna få en ny fyndighet att exploatera.

– Gud vad du är makaber! När jag dör …

298 Signaturmelodin till Stockholmsnytt avlöste Cornelislåten. Nyhetsuppläsaren började med läget på olycksplatsen i Sjöstaden och infrastrukturen i Stockholm.

Telenätet var fortfarande nedkopplat på grund av omfattande skador på primärutrustningen. Sedan läste man upp den vädjan om en enkel kredithantering för inköp av dagligvaror som Stockholms stad gått ut med via massmedia.

Vidare meddelade man att i stort sett alla delar av staden hade fått tillbaka strömmen med undantag för de fastigheter som låg kring själva olycksplatsen på Båtbyggargatan. Arbetet med vatten- och avloppsledningarna innebar att fastigheterna kopplades in successivt och att hämtningsställen för vatten fanns på några ställen. Fjärrvärmenätet skulle förses med provisoriska elpannor i avvaktan på att huvudledningen kunde repareras. Avslutningsvis spelade man upp en intervju med chefen för Telianet som befarade att det skulle ta lång tid att få igång tele- och datanätet. Reportern frågade då om det var möjligt att ange någon sluttid och vem som var ansvarig för de omfattande ekonomiska skador som avbrottet orsakat. Chefen för Telianet kunde inte svara på när nätet skulle vara i drift samt ansåg vidare att avbrottet var av karaktären “force majeure».

– Jaha, sa Torbjörn, det tycks ta några dagar, minst. Intressant det där med Stockholms stads rekommendation till handlarna att tillfälligt acceptera handel på kredit på det gamla sättet utan banken som mellanhand. När jag var liten, 2–3 år, och var med mamma och handlade minns jag att handlaren sa; »vi skriver väl upp det här» frun. Mamma svarade;» ja tack». Så var det inte på alla ställen men ofta i mindre butiker där mamma var stamkund sen 1950-talet.

– Vad händer om butikerna inte accepterar det gamla sättet att handla på kredit? undrade Kajsa.

– Tja då får dom sälja mindre varor antar jag. Så det blir väl

299 mellan omsättningens storlek och

en avvägning riskerna med att sälja på krita. Sen ökar väl risken för inbrott och snatterier i butikerna.

Katarina kom in köket med ett leende på läpparna och meddelade triumferande: – Han har åkt nu, med lilla bilen. Jag lyckades hitta kontooch depåuppgifter i hans PC. Jag undrar hur han klarar sej över huvud taget. Han har ju ingen koll på datorn. Minsta problem så blir han vansinnig och orerar över Bill Gates monopol.

– Så bra att han kommit iväg, tyckte Kajsa. Vi skall väl också fara vidare.

– Jaha och vart skall ni ta vägen? undrade Katarina – Jag åker med Torbjörn till Ornö, om det går någon färja från Dalarö förstås.

– Har ni lyssnat på nyheterna?

– Ja, svarade Torbjörn, och informerade Katarina om läget.

– Då kan det bli ganska långvarigt det där med tele och dataavbrottet då? undrade Katarina frågande.

– Det är risk för det, sa Torbjörn. Även om reparationerna är klara om några dagar eller en vecka så lär det ta lång tid att starta om systemen.

– Jag behöver handla mat i dag eller senast imorgon. Vi har bara ett par hundra kronor i kontanter och Per tog med sig hundrafemtio kronor för alla eventualiteter, sa hon. Tror du att vår supermarket accepterar att jag handlar på krita?

– Du får väl ringa och fråga, förlåt gå dit och kolla menar jag, svarade Torbjörn. samtidigt som han fiskade upp mobilen och tryckte på några knappar.

– Testar du om mobilen går? undrade Kajsa.

– Mmm, men det verkar inte bli någon kontakt med operatören.

300 – Trodde du det?

– Nej men man måste ju kolla.

– Ja då är det väl bäst att jag går och handlar, sa Katarina. Är ni kvar här?

– Nej, jag tror vi åker strax. Vi kan skjutsa dej till affären om du vill? sa Torbjörn.

– Ja tack, men skall ni inte stanna och äta lunch, om jag får tag i någon mat förstås.

– Nej tack, sa Torbjörn med tvekan och tittade på Kajsa.

Om vi skall hinna ut till Ornö och värma stugan så är det bäst vi åker nu, eller hur Kajsa.

– Jo, det tycker jag också. Bäst att vi hämtar våra saker i gästrummet.

301

Kapitel 37

Röklukten från de pyrande textilerna kändes kväljande trots att de förflyttats mer än 20 meter från hissen. Anders höll sig i sänggaveln och tittade på Lovisa som fått en ny pläd över sig. Hon stirrade tillbaka utan att säga något. En tillskyndad röda-korssyster torkade sot ur ansiktet på Lovisa.

Systern var en parant dam med väl tilltaget omfång. Hennes hållning och det gråa håret uppsatt under mössan ingav pondus. Ingen tvekan om att hon med sin långa erfarenhet skrämt skiten ur många AT-läkare. När hon var klar frågade hon Anders: – Hur är det med dej? Var du också med i hissen?

– Ja, i högsta grad, svarade Anders.

– Var det du som tjuvrökte i hissen? sa Röda Korset och gav Anders en förebrående blick.

Anders försökte behärska sig. Röda Korset kunde ju inte veta hur det gått till. Lugnt och samlat svarade han: – Nej faktiskt inte, det var damen i sängen, sa han och nickade mot det till synes chockade ansiktet som stack ut ovanför pläden.

Nu spratt det till i Lovisa och med vidöppna ögon kraxade hon.

302 – Han ljuger, det var han som rökte och dessutom försökte han våldta mej.

– Nej nu jävlar får du ge dej, skrek Anders. Det var du som rökte och försökte tända på täcket i sängen. Och det där med att våldta är väl en önskedröm från dej.

– Nu tar vi det lugnt, sa röda korset.

– Jag försöker, svarade Anders men du inser väl det absurda i att jag skulle ha något intresse av henne.

– Våldtäkter har inget med intresse att göra. Det rör sig snarare om förnedring av offret, predikade Röda Korset. Jag tycker inte vi fortsätter den här diskussionen. Vi får vänta tills polisen och en läkare kommer. Jag har redan kallat på personal från akuten.

– Men du måste väl förstå att jag är oskyldig, vädjade Anders.

– Snuskhummer det är vad du är, inflikade Lovisa med en ton av segervittring.

– Håll käften, skrek Anders. Du är ju inte klok. Först försöker du ta livet av oss med dom där nikotinpinnarna, sen har du mage att beskylla mej för våldtäkt.

Anders tog några steg mot Lovisas del i sängen. Röda korset ingrep då resolut genom att ta tag i Anders arm och lugnt säga: – Nu skall vi inte göra saken värre än den är!

– Värre än den är!! Det kan väl inte bli värre!?

– Jo då, du kan bli anklagad för våldtäkt eller försök till våldtäkt.

– Just det din perverse djävul, sa Lovisa hest.

Anders fick stålsätta sig för att inte tappa kontrollen helt.

Våldtäkt, tänkte han, inte ens om jag fick en miljon skulle jag idka intimt umgänge med den där galna kärringen. Han kom plötsligt att tänka på en arbetskamrat på byggmarknaden där han arbetade för några år sedan. En riktig rysare.

Kent som kompisen hette blev anklagad för sexuellt utnytt-

303 jande av grannens barn.

Maja som hon hette påstod att Kent hade tafsat på henne. Hennes beskrivning av händelserna ansågs mycket trovärdiga. Kent var frånskild och hade en pojke, Mats som han hade delad vårdnad om. Det blev förstås en mycket obehaglig situation där Majas föräldrar anmälde saken till polisen. Kent hävdade att han var oskyldig. Jag var också övertygad om hans oskuld. Vi umgicks en del privat och våra ungar gillade Kent. Efter rättegång blev Kent fälld för sexuellt utnyttjande av minderårig.

Domen blev 8 månaders fängelse, trots att han hävdade sin oskuld. Till och med hans före detta fru vittnade om det absurda i att Kent skulle kunnat vara skyldig.

Efter en månad i fängelse för Kent erkände Maja att hon ljugit om Kents närmanden. Hon ville bara hämnas på honom. Nu när inte Kent bodde kvar i trappuppgången erkände hon att hon saknade både Kent och Mats. Han var en sträng men bra farsa till hennes kompis Mats. Orsaken var att Kent sagt ifrån på skarpen när Maja och några andra barn hade klottrat i trappuppgången. När han tog Majas sprayburk som hon »lånat» olovandes blev hon så arg att hon beslöt hämnas. På frågan varför hon hittade på den här historien kom inget svar. Vid närmare studier av Majas beteenden visade sej att hon tittat på en film som handlade om fula gubbar. Trots att Kent fick rättslig upprättelse var han märkt för livet. Han tvingades flytta till en annan ort och det tog lång tid att förklara för sonen Mats varför han suttit i fängelse.

Nåväl tänkte Anders, så illa kan det väl inte gå i det här fallet. Skulle någon tro på Lovisas anklagelser? Knappast.

Några på avdelningen där hon låg borde kunna redogöra för hennes psykiska och fysiska status. Röda Korset stod kvar och vaktade Lovisa medan hon väntade på att Anders skulle säga något.

– Ska du inte gå och larma polisen, sa Anders bitskt. Och

304 du, passa på att leta upp några i personalen från hennes avdelning så vi får veta vem hon är.

– Jag går ingenstans. Tror du jag lämnar er ensamma? svarade Röda korset bestämt.

– Du behöver inte vara orolig, jag kan följa med om jag får lite stöd för mitt nyopererade knä.

Hon riktade en blick mot Anders som han tolkade:» jag släpper inte en sån som du så nära mej». Anders släppte greppet om sänggaveln, tittade på Lovisa, och fräste: – Tack ska du ha för dom falska anklagelserna. Nu går jag till din avdelning och hämtar någon lämplig person som kan intyga vem du verkligen är.

– Pyttsan, du är bara sur för att du inte lyckades förföra mej. Du hade ju inte behövt tända eld på sängen bara för det.

– Gjorde han det? undrade Röda Korset.

– Självklart inte, vrålade Anders. Tror du att jag är så dum så jag sätter eld på hennes sängkläder när hissen stannat mellan våningarna?

– Nej det verkar ju inte rimligt, men det kan ju ha hänt vid själva närmandet.

Anders orkade inte svara utan började halta sig fram. I samma ögonblick tillskyndade flera vitrockar. De passerade Anders och gick fram till Lovisa. Den manliga öppna vitrocken, som verkade vara en läkare, tittade strängt på Lovisa och sa: – Jasså det är här du är. Tänk att vi inte kan lämna dej obevakad en endaste minut utan att du hittar på något sattyg. Jag tror tamej sjuttsingen att jag ska skriva en avhandling på sambanden mellan rökning, smitning och pyromani.

Vet du att det var nära att du och din medpassagerare blev innebrända i hissen. Och det kunde väl inte vara något annat än din din cigarett som tände på.

– Nej det var han, sa Lovisa och pekade mot Anders som

305 stannat upp.

– Vakta din tunga nu, vi känner till dina vanor och eskapader och gudarna ska veta att vi är trötta på att vakta dej.

Det finns andra patienter på avdelningen som också behöver vår tid.

Röda Korset tittade och lyssnade på vitrocken som hade uppkavlade ärmar och kragen uppfälld. Sedan lät hon blicken vandra mot Anders och deras blickar möttes. Hon kände sig dum och förstod att hon gjort en katastrofal felbedömning. Efter några snabba steg var hon framme vid Anders.

– Jag är hemskt ledsen, sa Röda Korset, men man kan ju aldrig veta säkert vad som hänt. Tycker du fortfarande att vi skall kalla på polis?

– Nej, men du måste ha dålig erfarenhet av män eftersom du dömer så snabbt. Förresten tror jag att polisen har annat att göra. Som kompensation för ditt misstag kan du få hämta min rullator som står på ett annat våningsplan i hisshallen.

– Ja visst självklart, vet du vilket plan?

– Nej, jag är inte säker, det kan vara ett eller två plan uppåt.

– Vart var du på väg när ni fastande hissen? Hem eller?

– Både ja och nej. Jag var faktiskt på väg ned till akuten i första hand, för att eventuellt hjälpa till nu när belastningen är så stor.

Röda Korset rodnade och funderade på om hennes misstänksamhet var betydligt mer pinsam än hon först befarade. Är han läkare, tänkte hon och frågade: – Vad spännande, där nere är det alltid mycket att göra. Är du också inom medicin?

– Nej, men min fru arbetar här, på kardiologen avdelning 52 eller 53.

– Jaha, där ser man. Vad heter hon? Jag heter syster Helen – Birgitta, och jag heter Anders.

306 – Är det möjligtvis heliga Birgitta? Henne känner jag mycket väl. Vi är med i samma systerförening. Gud vad pinsamt när hon får reda på att jag misstänkt dej för våldtäkt.

– Verkligen, då hade jag nog blivit utslängd hemifrån.

Förresten är jag, vi menar jag redan hemlösa. Vi bor i närheten av olycksplatsen i Sjöstaden. Känner du till vad som hände?

– Jo jag har hört lite på radio och sen har det varit strömavbrott här. Ert hus har väl inte blivit förstört?

– Nej inte direkt men vi har översvämning i källaren och vi saknar värme, el och vatten.

– Gud vad tråkigt. Blev du skadad i knäet då?

Anders berättade om händelserna i Sjöstaden och skottskadan i knäet. Helen hade först blivit chockad och undrat om det utbrutit något slags krig mellan kriminella gäng och militären. Anders förklarade att så inte var fallet men att ryktet om lättillgängliga vapen sprider sig som löpeld. Och så länge det är avbrott på telesystemet så inbjuder det förstås till inbrott när larmet ej kommer fram till bevakningsbolagen.

På vägen ner hade syster Helen hjälpt Anders att byta sin rullator till en rullstol. Snart var de framme på akuten och syster Helen bad om en hälsning till Heliga Birgitta innan hon återvände till sin avdelning.

På akuten var det rörigt och fullt av folk med diverse krämpor och skador. Anders anmälde sig som frivillig assistent vid expeditionen. Damen bakom disken tittade ner på Anders i rullstolen med ett förvånat ansiktsuttryck.

– Jaha, du menar att du vill skriva in dej, sa hon så vänligt som om hon tilltalade en förståndshandikappad.

– Nej, sa han, jag är redan behandlad.

– Javisst, jag ser det sa hon förstående, och nu vill du hjälpa till?

307 – Ja jag antar att ni behöver lite hjälp i korridorerna.

– Jo, men jag vet inte riktigt om det passar, sa hon eftertänksamt.

Just då kom syster Siv i raska steg runt disken. När hon rundade Anders upptäckte hon honom och utbrast: – Hej Anders va kul att du är på benen, förlåt ser så pigg ut, men varför är du svart i ansiktet och på kläderna?

– Känner du honom? undrade inskrivningskvinnan bakom disken.

– Känner och känner, vi träffades här för en tag sen. Han är nyopererad i knäet för en skottskada, men jag känner hans fru Heliga Birgitta.

– Skottskada!? sa inskrivningskvinnan förskräckt.

Anders berättade om sina äventyr i Sjöstaden. All personal som passerade inskrivningsdisken stannade upp och lyssnade på hans otroliga upplevelser. Många frågor ställdes till Anders om fighten mellan hemvärnet och busarna.

Under en 15–20 minuter stannade en stor del av verksamheten på akuten upp. Efter lite uppfräschning fick Anders rycka in som extra värd vid ingången till akuten. Han rullade omkring och pratade med nyanlända patienter. I första hand blev det tröst och inledande orientering om akutens prioriteringsprinciper.

308

Kapitel 38

När de sista massmedianerna lämnat Stora Kollegiesalen pustade alla ut. F-Karin föreslog att de skulle summera dagens presskonferens och försöka förutse de kommande dygnen. Hon tillade med glimten i ögat: – Det är svårt att sia, särskilt om framtiden.

– Det har du rätt i sa Richard Sendare, och drog på munnen.

– Jag skall ha ett möte med gruppledarna strax efter lunch, sa F-Karin, och innan dess skall vi besvara alla frågor som kan tänkas komma, särskilt från oppositionen.

– Är det något särskilt du tänker på? Undrade CG – Ja, jag kom just att tänka på att vi rensade bort alla gamla handlingar i tornarkivet när stadshuset såldes. Dessutom lät vi alla värdehandlingar, bl a ekonomiska transaktioner på kort och lång sikt gå i dokumentförstöraren.

– Jaha, men uppgifterna finns ju i datorservrarna, sa Bill.

– Ja det var just det. Men vad händer om servrarna tappar viktiga data.

– Det gör dom inte, det finns många säkerhetskopior, svarade Bill.

– Som vi inte kommer åt just nu, insköt Karolin.

– Nu har vi varit utan dataförbindelser i två dygn och

309 hela stan har stannat. Vi måste upprätta en handlingsplan för ett fortsatt avbrott i tele- och datanätet fortsatte F-Karin. Vi har ju faktiskt likvidtransaktioner varje dag. Några förslag?

– Vi borde kanske kalla hit ekonomichefen? föreslog CG. – Bra förslag, kan någon springa iväg och leta efter Martina, replikerade F-Karin.

– Just nu skulle man kunna säga att det rörliga kapitalet är elektroniskt bundet, inflikade Gun-Britt.

– Precis och extremt oåtkomligt, på grund av vår strävan mot det papperslösa kontoret, fortsatte CG. – Jo men vi behöver ju inte åtkomst just nu eftersom alla transaktioner i Stockholm ligger nere, sa Bill, men ångrade sig genast genom att vifta bort sin dåligt genomtänkta kommentar med handen.

– Du är ursäktad Bill, men vår likvidhandel är nog inte begränsad till Stockholmsområdet. Jag vet faktiskt inte exakt hur affärerna ser ut geografiskt men det vet väl du CG, som högsta tjänstgörande tjänsteman, undrade F-Karin.

– Jo, i stora drag men snart kommer Martina Lindeman och då kan hon redogöra för likvidhanteringen, svarade CG en aning osäkert.

– Har det kommit in några reaktioner på vår uppmaning, förlåt rekommendation, om dagligvaruhandel på gammal hederlig kredit? undrade Richard.

– Knappast än men vi får väl höra när Bull kommer tillbaka från Handelskammaren, svarade F-Karin.

– Jag tror att det vore klokt att vi förbereder oss på det ett längre avbrott på telenätet, sa Sverker Jansson chefen för ESI – Vad menar du med längre och varför skulle inte ledningarna kunna skarvas ihop snabbare, undrade CG oroligt.

– Som jag sagt tidigare så är det inte ledningarna som är det största problemet, det är den avancerade utrustningen som styr och omvandlar signalerna. Enligt den senaste

310 muntliga rapporten från »Affe» Conradsson, stomnätchefen för östra TeliaNet, så är skadorna mer omfattande än vi först befarat, förklarade Sverker.

– Betyder det dagar eller veckor, undrade F-Karin.

– I värsta fall veckor, svarade Sverker.

– En eller fler? kontrade CG. – Jag kan inte svara på det, men som sagt, även om telenätet kommer igång hjälpligt inom några dagar så får vi räkna med störningar som med stor sannolikhet påverkar datatrafiken.

Många nedböjda huvuden avslöjade en påtaglig oro för situationen. Förstämningen avbröts av en knackning på dörren. Martina Lindeman steg in med en förhållandevis positiv kroppshållning. F-Karin sa: – Hej, bra att du kunde komma. Vi förstår att du har det bekymmersamt just nu.

– Tackar som frågar, men det gäller väl alla just nu, svarade Martina. Vi kan i alla fall glädja oss åt att strömmen är tillbaka och att jag lyckats spåra upp våra egna »backupper» och det är ju ett steg i rätt riktning. Kontakten med våra externa samarbetsinstitutioner är däremot obefintlig.

– Har du någon preliminär uppfattning hur det påverkar vår likviditetsbalans, undrade F-Karin.

– Egentligen inte, men man kan dela in problemet i två delar. Alla transaktioner inom regionen är brutna för alla parter av kända skäl. Våra affärer med övriga landet och internationellt skapar sannolikt frågetecken för dom som inte når oss. Jag har just påbörjat en analys av de ekonomiska konsekvenserna för uteblivna betalningar. Jag har också skickat en löpare med en kontaktlista till Nyköping för att kunna meddela våra samarbetspartner om den akuta situationen.

– Bra, sa F-Karin. Det känns betryggande att du lyckats ta fram redovisningens »backupmaterial». Det är väl inte mer

311 vi kan göra just nu på ekonomisidan. Ja, du har väl fått information om vår vädjan till dagligvaruhandlarna att tillämpa gammal hederlig krita?

– Ja, jag fick just veta det innan jag kom hit. Det är väl det enda vettiga man kan göra för att undvika upplopp och begränsa tjuveriet.

– Det är inte många dagar kvar till löneutbetalningen, sa CG. – Det har du rätt i men jag skulle helst vilja slippa bli påmind om det just nu. Föresten så spelar det ingen roll. Folk kan ju ändå inte komma åt sina pengar så länge datatrafiken ligger nere.

Martina vände sig mot dörren och började gå då F-Karin ropade: – Det vore bra om du stannade här. Jag vet att du har mycket att göra men vi behöver dej här. Ditt ansvarsområde påverkar all annan verksamhet så det är viktigt att du finns här.

Martina nickade och satte sig bredvid F-Karin. En knackning på dörren och rådskorridorens »allt i allo» Stig Larsson stack in huvudet och meddelade att det var någon från Miljökontorets laboratorium som ville prata med Karolin Dunder. Karolin reste sig direkt och gick med bestämda steg mot dörren. Utanför mötte hon laboratoriechefen Susan Emilsdotter som redogjorde för de senaste analysresultaten av den så kallade »grågula» sörjan. Man hade fastställt det som tidigare befarats.

Vi har hittat en ny slags mikroorganism som vi givit arbetsnamnet »styrenbastard», informerade Susan. Exakt hur den kommit till vet vi ännu inte men troligtvis genom en kemisk förening mellan mikroorganismerna i avloppsvattnet och cellplasten. Under dom 36 timmars test som vi hittills genomfört har det visat sej att cellplastens molekyler bryts ner av »styrenbastarden» och kvar blir den grågula

312 sörjan, summerade Susan.

– Vad vet vi mer i detalj om styrenens egenskaper förutom att den används vid framställning av cellplast, undrade Karolin oroligt.

– Rent kemiskt framställs styren ur benzen och eten (båda från petroleum) via etyl-benzen. Styren är en oljig vätska med söt, påträngande lukt. Polystyren kan användas som en slagfast plast men kan också skummas till cellplast. I Sverige tillverkas ingen styren, men stora mängder importeras för polymerisering här.

– Okey, det var mycket fakta, har du någon idé om hur vi stoppar processen? Vi måste också veta om gaserna är otjänliga?

– Nej, inte direkt men i första hand bör tillförseln av avloppsvatten stoppas. Styren är lättflyktigt och farligt att andas in, men vi tror inte det skummade materialets koncentration är påtagligt hälsovådligt för allmänheten. Dom som arbetar med saneringen skall givetvis bära skyddsutrustning.

– Jo, vi måste stoppa tillförseln av avloppsvatten omedelbart. Vår närmaste uppgift blir väl sedan att hitta någon vätska som stoppar den pågående nedbrytningen av cellplasten.

– Ja, vi har redan börjat laborera i den riktningen.

– Bra, sa Karolin, det är nog bäst jag återvänder till »krisgruppen» och informerar.

I Stora kollegiesalen diskuterades ekonomi med särskild tonvikt på undertecknade originalhandlingar. I takt med storstädningen med dokumentförstöraren befarades att ett antal värdehandlingar rationaliserats bort. Visserligen arbetade man numera med elektronisk underskrift men sannolikt hade inte alla gamla värdehandlingar ersatts med dylika nya handlingar. Enligt Susans uppfattning kunde vissa reverser och pantbrev ifrågasättas om motparten startade en

313 process. Kopiorna från dataservrarna saknade ju äkthetsintyg. Karolin lyssnade någon minut på Susans farhågor men valde likväl att utan sedvanlig nickning från FKarin bryta in: – Ursäkta att jag avbryter men jag bedömer att vi har ett annat allvarligt problem som måste diskuteras.

– Okey, det gäller förstås analyserna av sörjan, kontrade F-Karin.

– Precis och det är inga positiva nyheter.

Karolin redogjorde för den nyupptäckta »styrenbastarden» och dess egenskaper. Praktiskt taget alla såg chockade ut. Så vitt man visste var förekomsten av cellplast omfattande i hela området. Inte bara under Båtbyggargatan där volymen var extremt stor. Flera runt bordet intygade att flertalet grunder vilade mer eller mindre på cellplats.

– Har du, Sverker, någon uppfattning om hur många hus som är drabbade? undrade F-Karin.

– Nej, faktiskt inte men jag befarar att de flesta byggnaderna har cellplast under grundplattan.

– Vad betyder det rent konkret om cellplasten upplöses?

– Om jag minns rätt så vilar många hus på cellplastskivor, fortsatte Sverker, men jag tycker vi skall kalla hit bygglovenheten och markkontoret. Dom borde känna till markförhållandena och vilka grundkonstruktioner som används.

Visserligen utför bygglovenheten ingen myndighetskontroll längre. Byggherren ansvarar för byggnadernas konstruktion och uppförandet följs upp genom egenkontroller.

– Innebär det att vissa hus kan rasa? undrade Richard Sendare bekymrat. Om det finns risk för att vissa hus kollapsar måste vi omedelbart utrymma dom hus som kan vara berörda.

– I princip ja, men jag tror att det kan begränsas till sättningar men det är ju allvarligt nog med tanke på alla ledningar som kan gå av, svarade Sverker.

314 – Vi har uppenbarligen ytterligare och kanske allvarligare problem att brottas med konstaterade F-Karin.

Vi får avvakta bygglovenheten och markkontorets redovisning. Hur fort går nedbrytningsprocessen?

– Det är svårt att svara på. Allt beror på hur stora mängder avlopp som läcker ut under husen. Jag har lyckats få en kopia av en förundersökning som Bostadsrättsföreningen Sjöstaden 22 gjort. I den konstaterar en konsult att avloppsledningarna läcker på flera ställen. Alltså har vi spårat en av orsakerna till de förhöjda halterna av kolibakterier i Hammarby sjö.

– Betyder det att det kan finnas liknande skador under fler hus? undrade Richard, och med sättningsskador som följd.

– Sannolikt ja om de är byggda med samma grundläggningsteknik, men det får vi ju snart svar på när teknikerna från bygglov och mark dyker upp, svarade Sverker.

– Finns anledning att nu genast utrymma byggnader som kan vara utsatta för skador, Richard? Undrade F-Karin.

– Jag tycker vi avvaktar den tekniska redovisningen samtidigt som vi upprättar en utökad evakueringsplan, svarade Richard.

Den församlade skaran såg om möjligt än mer bekymrad ut än de var för bara en kvart sedan. Hotet om sättningar i ett flertal hus befarades bli ekonomiskt mycket kännbart med långa tvister om ansvaret. Troligtvis skulle bostadsrättsinnehavarna komma att få bära den största bördan.

Husen var ju byggda för mer än 10 år sedan och den sedvanliga garantitiden var vid uppförandet begränsat till två år. Därefter trädde vissa försäkringar in mot byggfel men endast fram till inom en 10-årsgräns. Några undrade vilket ansvar staden hade. Man konstaterade gemensamt att den drabbade Båtbyggargatan definitivt var stadens ansvar.

Ifråga om ledningarna var det mer oklart. Staden hade vis-

315 serligen låtit bygga gatukroppen och upplåtit utrymme för ledningar. Fanns det något nyttjanderättsavtal för ledningarna? Det var man osäker på.

Sverker informerade om att staden i princip tidigare ägde alla ledningar utom televerkets trådar. Sedan dess hade staden sålt ut i stort sett alla ledningar. Utförsäljningen började med delar av Stockholm Energi som numera är helt sålt.

Stockholm stad äger således inte några ledningsnät. På 1990-talet bildade staden tillsammans med Landstinget ett nytt bolag, STOKAB som anlade ett fiberkabelnät, i första hand inom stadens gränser. Bolaget expanderade sedan sitt nät till grannkommunerna. Affärsidén var att hyra ut fiber för att slippa allt för många aktörer som gräver upp gatorna i tid och otid. Även det bolaget är tyvärr sålt, suckade Sverker. Frågan om det fanns något nyttjanderättsavtal mellan de nya ledningsägarna och staden kunde Sverker inte svara på. Ledningsservitut tecknades vanligtvis mellan två juridiska personer, exempelvis mellan staden och en fastighetsägare.

Sverker skulle konsultera juristen på sin enhet, ESI (enheten för samordning av infrastrukturen). Sverker tyckte att det var lite pinsamt att han inte kände till upplåtelseformerna om det nu fanns några. Han ursäktade sig med att han i första hand ansvarade för den tekniska samordningen.

– Vi vet alltså inte i nuläget vilken ansvarsfördelning som gäller mellan staden och ledningsbolagen, konstaterade FKarin med en djup suck. Har inte stadsjuristen dykt upp ännu förresten?

– Nej, tyvärr, svarade Bill.

Utan knackning sköts dörren diskret upp. In smög Bull och gled fram till F-Karin och viskade något i örat. F-Karin harklade sig och tog till orda.

– Våra vänner på Handelskammaren har sänt ett muntligt remissyttrande över vår uppmaning till handlarna, nämli-

316 gen att låta folk handla på »krita». Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta men dom låter hälsa att dom tycker att vi handlat självsvåldigt och att konsekvenserna kan bli kännbara för staden. Vi borde enligt deras mening samrått med dom, riksbanken, finansinspektionen och berörda banker innan vi rekommenderat folk till denna som dom sa tveksamma kredithantering. Dom kunde inte utesluta att uppkomna förluster skulle kunna drabba staden trots att vi, som dom sa, försökt friskriva oss från ekonomiskt ansvar.

– Strålande, utbrast CG, har dom någon alternativ lösning?

– Inte vad jag vet, svarade F-Karin.

– Det är förbaskat lätt att kritisera men desto svårare att var konstruktiv i skarpa lägen, sa Martina. Jag stöttar fortfarandet budskapet om att rekommendera folk att handla på krita även om det skulle vara juridiskt antastbart.

– Det gör vi alla sa F-Karin, det är ju vårt gemensamma beslut, eller hur? Vi får väl se vad juristen säger när han kommer.

– Den dan den sorgen, sa CG, men just nu är det mest akut med skadorna i husen.

– Om det blir en rättssak, fortsatte F-Karin vilket jag inte tror så får väl ändå de alternativa konsekvenserna vägas in, det vill säga att folk inte skulle kunna handla dagligvaror.

Vi vet ju förstås inte hur »krita»-systemet fungerat i butikerna men vi får nog snart en rapport.

Alla nickade bifall till gruppens gemensamma beslut och fokuseringen på gatans och husens grundproblem. Nu väntade alla på att representanterna från bygglov- och markenheterna skulle infinna sig och förhoppningsvis även stadsjuristen, men han skulle väl troligen inte kunna lösa några akuta problem, tänkte CG.

317

Kapitel 39

Torbjörn och kajsa rullade ut genom Trollbäcken och följde Vendelsövägen söderut. Bränslemätaren visare pendlade mellan ¾ och fullt. Det skvalpade från den ena reservdunken som stod mellan förarsätets ryggstöd och baksätet.

Mazdan gled på högsta växeln mellan rödlysena. När vägvalet var klart satt de tysta och begrundade den annorlunda situationen, var för sig. Kajsa funderade på hur det skulle bli när de kom fram till hans sommarstuga. Hon visste egentligen inte hur stor den var. Fanns det något sovutrymme för gäster? Hon skulle i alla fall inte behöva svälta, tänkte hon samtidigt som hon förträngde den intima integriteten. Torbjörn funderade mer på praktiska saker. Var Ebba i trafik? Vad skulle dom göra med bensindunkarna om de måste lämna bilen för ta sig över med en mindre båt? För att skingra de tankar som klistrat sig fast vid sovutrymmen och den personliga hygienen fortsatte Kajsa med sina ekonomiska analyser. Utan att leda tillbaka samtalet till dom tidigare diskussionerna om det ekonomiska systemet, sa hon: – Min pappa smög iväg till pantbanken när kassan sinade.

Ofta med mammas smycken och guldklockan som han fått för lång och trogen tjänst. Dom var ju lättast att bära. Vid något enstaka tillfälle bar han iväg med den enda målning

318 som gick att låna på. Tavlan var arvegods sedan tre generationer tillbaka och förställde en stolt jägare med sin nedlagda hare. Själv tyckte jag inte om den, men pappa fick låna rätt mycket på den. Syrran och jag tyckte att dom kunde sälja den och skaffa en hund. Naturligtvis blev det ingen hund.

– Jo, det förstår jag för en hund hade ni inte kunnat låna på!? Jag skulle tro att pantbanken är ganska överbelastad och att kontanterna är slut även där. Numera tar man bara emot mindre saker som går att lagra och är lätta att avyttra om ägaren inte hämtar ut sin pant. Min pappa lånade på sin cykel på 1960-talet. Vi bodde i Hjorthagen och när pengarna sinade cyklade han in till pantbanken på Storgatan och lånade några tior. Räntan var visserligen hög men själva principen med att lämna pant för ett lån är sund, särskilt i jämförelse med dom där SMS-lånen som numera är förbjudna.

– Jag har ju lån på min lägenhet och då är ju bostadsrätten lämnad i pant, inflikade Kajsa.

– Visst det är så det fungerar när det gäller större lån, då kräver banken alltid säkerhet. Om man inte har säkerhet så blir räntan betydligt högre. Bankerna och kredit-instituten måste ju låna ut annars skulle dom inte kunna betala ränta på inlånade pengar. Hela affärsidén bygger på att betala mindre ränta för inlånade pengar än för utlånade. Det kallar man räntenettot. Sen tjänar banken även pengar på att sälja och köpa värdepapper och det kallar man för courtage.

– Det måste vara en svår balans, jag menar att banken lånar in lika mycket som dom lånar ut?

– Jo men man har ju marginaler, men visst kan det gå över styr. Tänk dej att alla småsparare som inte har bundna löptider vill ta ut pengarna samtidigt. Då blir det besvärligt för banken. Då måste dom låna från andra på den finansiella marknaden och det kan bli en dyr affär. Dom har det faktiskt lättare just nu när datorsystemen inte fungerar.

319 – Men om alla i hela landet vill tömma sina bankkonton inom en och samma vecka vad händer då?

– Då får Riksbanken låna utomlands och då kan vad som helst hända. Inte omöjligt att det blir depression och galopperande deflation. Nej, jag vet faktiskt inte vad som skulle hända. Det fick vi inte lära oss när jag läste nationalekonomi, i vart fall inte vad jag kan minnas, men minnet är ju ganska kort.

– Om jag förstått dej rätt så går det åt pipan om alla vill ta ut sina pengar samtidigt?

– Jag skulle tro det. Det ekonomiska systemet är ganska skört och tål inte massuttag i den här omfattningen.

– Jaha, suckade Kajsa, då kanske det är bäst att man tar ut sina surt förvärvade slantar som står på ett transaktionskonto på banken med skamligt låg ränta, jag menar innan alla andra kommer på samma idé.

– Visst och sen kan du stoppa dom i madrassen och där är räntan ännu lägre. Bäst är ju förstås att förbruka dom men man måste ju ha lite i reserv för alla eventualiteter men det måste nödvändigtvis inte vara pengar.

– Mmm sa Kajsa och såg betänksam ut.

Utanför bilen rusade skog och ängar förbi. Solen stod lågt även på dagen så här års. Kajsa tittade åt sidan och upplevde att ängen närmast bilen for fram i motsatt riktning. När hon tittade mot skogen några hundra meter längre bort tycktes den åka i samma riktning som bilen. Hon blev yr i huvudet och kunde inte förstå att landskapet kunde färdas i två olika riktningar. Med blicken fokuserad mitt på fältet fann hon punkt som såg ut att stå stilla eller följa med bilen.

Upplevelsen kändes märklig och hon kom tänka på uttrycket som flera av hennes vänner i affärsvärlden brukar säga; »hjulen måste snurra annars blir det ingen tillväxt». Tillväxt? Vad betyder det? Kommer det av växtlighet? Säd som vajar på åkrar, skog som planteras och avverkas 50 år sena-

320 re. Eller också kan det vara jästen som får degen att växa. Finns det någon annan tillväxt. Jo, man brukar ju tala om ekonomisk tillväxt, tänkte hon, men aldrig riktigt begripit, vad som menades. Okey, räntan på pengarna som man får på sitt konto måste vara ekonomisk tillväxt. Men å andra sidan är det någon annan som lånat som betalar min inlåningsränta.

Men den som lånar pengarna … Kajsa avbröts i sina funderingar med att Torbjörn bromsade in.

– Jaha, sa Torbjörn nu skall vi stanna och se om det finns några nyttiga varor kvar på Gålö livs att köpa.

– Vad sa du? sa Kajsa en aning frånvarande.

– Har du somnat in?

– Nej, jag satt bara och funderade på begreppet tillväxt.

– Det gör du rätt i för nu skall jag gå in och handla lite nödvändigheter. Behöver du något särskilt?

– Jag vet inte.

Bildörren stängdes utifrån av Torbjörn och strax var han uppslukad av entrén till affären. Kajsa återgick till sina funderingar kring tillväxt. Är det tillväxt när en villa stiger i pris utan att man investerar i standardhöjningar? Nej det verkar ju snarare vara inflation eller prissättning efter utbud och efterfrågan eller båda? Nej nu skiter jag i ekonomin. Fast hon kunde inte släppa tankarna på pengars värde i olika situationer. Särskilt med tanke på vad som händer just nu.

Det spelar ju ingen roll om man har pengar på banken om det inte går att ta ut dom. Vad händer om det tar flera veckor innan kontokorten fungerar igen och det går att ta ut pengar i bankomatenigen? Påverkar det tillväxten? Om handeln på börsen ligger nere i flera veckor missas säkert många lönande transaktioner. Men å andra sidan bör väl dom som skulle gjort dåliga affärer vara tacksamma, men det vet dom inte. Ingen tror väl att dom skulle ha gjort dåli-

321 ga affärer, eller? En bra affär måste väl motsvaras av en dålig?

I ögonvrån såg Kajsa Torbjörn komma släpande på två till synes tunga kassar. Hon öppnade bildörren och klev ut för att hjälpa till att lasta in.

– Vad har du köpt? undrade hon med blicken riktad på kassarna.

– Bra lite nödvändigheter, man vet ju inte hur länge vi måste stanna där ute.

– Jaha svarade Kajsa fundersamt samtidigt som hon öppnade bakluckan.

Bagageutrymmet var fullt. Dom väl stuvade grejorna svällde när luckan öppnades och några prylar ramlade ner på backen.

– Stäng fort, sa Torbjörn, det här får vi ta i baksätet.

När Kajsa öppnade bakdörren gled diverse kläder ner mot tröskeln. Hon lyckades fånga upp dem innan dom hamnade på marken.

– Vi blir kanske tvungna att packa om lite, sa Torbjörn.

– Jo, sa hon lite frånvarande. Förresten, hur är det med börsen egentligen, jag satt och funderade på vinnare och förlorare när du var inne och handlade. Är det så att när någon gör en bra affär så måste en annan göra en dålig affär.

– Det är inte så enkelt. En bra affär måste inte nödvändigtvis innebära att någon annan förlorar. Däremot kan man säga att den som köper eller säljer missar möjligheten att förbättra sin avkastning oavsett om den är positiv eller negativ.

– Mm, jag förstår – kanske.

Ompackade och med Kajsas huvud ockuperat av ekonomiska teorier kontra verkligheten rullade Mazdan vidare mot Dalarö. Trafiken på Dalarövägen var gles. Torbjörn körde i ekonomifart. Sista kurvan före Smådalarö passerades i fem-

322 tio knutar.

Sedan inbromsning till 30. Kajsa undrade om det fanns några affärer öppna.

– Vi har ju just lämnat en affär. Är det något akut som du kom på just nu?

– Mm. Kajsa hade funderat på hur länge de skulle bli kvar där ute. Inte för att hon planerade några intima kontakter med Torbjörn, men man vet ju aldrig. Kanske var det kallt. Hur många sängar fanns det? Hon hade alltid varit försiktig och noggrann med att skydda sig. Hemma hade hon kondomer ut i fall men i brådskan glömdes dessa bort. Sex var inte det första hon tänkt på när hon lämnade hemmet under extrema förhållanden. Men, på väg till obygden med en trevlig kille, vem vet. Hon var ju faktiskt vuxen och gjorde som hon ville.

Dessutom var det ett tag sen hon hade haft sex.

– Vi kan stanna här, sa Torbjörn och svängde in framför ortens »allt i allo» kiosk om det är något du behöver, ska jag följa med?

– Nej det behövs inte jag är strax tillbaka sa hon och kände att hon rodnade.

Hon tog sin lilla portmonnä ur handväskan och klev ur bilen. Turligt var det var en sån där modern kiosk som man kliver in i, tänkte hon. Ett slags mindre snabbköp. Hon gick systematiskt runt och sökte efter sjukvårdsartiklar. Stannade framför en hylla med plåster, dusch- och tandkrämer samt diverse skönhetsmedel. Men inga kondomer syntes till. Hon visste att förpackningarna bytte utseende och namn ofta, därför måste hon titta extra noggrant. När stod böjd ner för att söka på nedersta hyllan kom den manlige expediten fram och frågade: – Kan jag hjälpa till?

– Nej tack, det ska nog gå bra.

– Annars hjälper jag så gärna till. Om ni ska med färjan så går den om 6 minuter, ja om ni skall med förstås. Den går

323 med begränsad turtäthet p g a olyckan i stan.

– Jag letar efter preventivmedel, sa hon nästan ohörbart.

– Jaha, du menar kondomer, dom har vi i kassan, för svinnets skull.

– Va bra sa hon, och följde med till kassan.

– Vilken typ eller sort vill du ha?

– Vanliga.

Han sträckte sig upp mot en hylla bakom och tog ner fyra olika paket, lade dom på disken och sa: – Det finns små och stora, släta och knottriga, med eller utan behållare. Ja, också finns det såna med smaker.

Varför gick jag in här, tänkte hon. Hur skall jag kunna välja, liten eller stor. Herregud vad håller jag på med? Produktbeskrivningen var saklig men kunde lika gärna avsett cigaretter eller godis. Måste bestämma mig kvickt nu.

– Jag tar den här, sa hon och pekade, utan att studera texten på den färgglada förpackningen.

– Något annat?

– Nej tack.

– Då blir det 83 kr.

Kajsa hade en hundralapp i beredskap och sträckte snabbt fram den.

– Tyvärr har jag ingen växel, sa han medlidsamt men jag kan springa tvärs över gatan och försöka växla.

– Det behövs inte, det är jämt.

– Får jag önska en trevlig afton.

– Tack!

Kajsa lämnade butiken snabbt med förpackningen i handen. Torbjörn hade klivit ur bilen för att sträcka på sig.

– Färjan går om några minuter, sa hon forcerat och dolde förpackningen i handen tryckt mot benet samtidigt som hon satte sig i bilens passagerarsäte. När dom rullat en bit frågade Torbjörn: – Fick du tag på det du sökte?

324 För tredje gången inom loppet av en kvart kände hon hettan i ansiktet och svarade: – Nej, men det spelar ingen roll, det var inte så viktigt.

325

Kapitel 40

I väntan på markenhetens och bygglovenhetens redovisning av markförhållandena och grundkonstruktionerna fortsatte diskussionerna om stadens ansvar för »kritarekommendationen». Efter en halvtimmes juridiska och moraliska spekulationer om stadens eventuella konkurs gjorde två allvarliga tjänstemän entré. Visserligen var den ena en kvinna men tjänstemannatiteln hade ännu inte blivit könsneutral. Förväntansfulla blickar riktades mot tjänstmännen när de presenterade sig. Veronika Celcius, chef för bygglovdetaljen och Fredrik Mansikka, ställföreträdande chef för markenheten. CG beredde plats vid bordsändan och hälsade dem välkomna, ja till och med efterlängtande, förstärkte CG. De nyanlända placerade på sedvanligt manér sina bärbara datorer på sammanträdesbordet.

– Jaha låt oss höra, sa CG käckt.

– Tyvärr så har vi inte något positivt att berätta, började Veronika Celcius.

– Det hade vi inte väntat oss heller, inflikade F-Karin.

Fredrik Mansika tittade ner mot sin dator men han öppnade inte locket vilket i vanliga fall var en reflexrörelse. Veronika fortsatte: – Som ni säkert förstår så har vi alla beviljade bygglov elektroniskt arkiverade i servrar. Bara dom pågående bygg-

326 loven har vi sparade i våra bärbara datorer. Jag kan därför inte presentera dom handlingar som ni förmodligen efterfrågar. Nästan alla byggnader i det berörda området är äldre än 10 år. Enda möjligheten att komma åt dom handlingarna är hos fastighetsägaren. Om man har tur så har dom papperskopior eller direktaccess till sitt elektroniska arkiv.

– Har ni inte direktaccess till era elektroniska arkiv? undrade Richard Sendare.

– I princip har vi det under normala förhållanden. Vi kopplar upp mot en databank via internet och vi vet ju alla hur läget är.

– Hörde jag rätt? sa Richard Sendare, menar du att ni inte har egna databaser för bygglovhandlingarna?

– Ja det stämmer, svarade Veronika. För 7 år sedan hade vi en egen databas men efter »outsourcingen» av denna tjänst har vi för tillfället vår databas i Kiruna. Avtalet går visst ut i slutet av det här året om jag inte minns fel. Enligt dom nya bestämmelserna skall nästa upphandling göras på EU-nivå för att om möjligt »slimma» lagringskostnaderna.

Nu reste sig F-Karin och utbrast: – Det hade jag igen aning om, förlåt men det har uppenbarligen passerat mig obemärkt. Är det någon annan som noterat just denna upphandlingsregel?

Nu tittade alla på varandra i förhoppning om att eventuellt hitta en syndabock. När tystnaden varat i över en minut tog F-Karin bladet från munnen: – När jag tänker efter så är väl CG, Bill och Bull dom enda politruckerna i den här församlingen, eller hur CG. CG nickade något besvärad. Han kände på sig att det skulle dyka upp obehagliga frågor om »outsourcingen» och gick till motattack direkt: – Du Karin, sa han lite intimt, nästan som om dom samtalade på tu man hand, det är väl så att vi hade samförstånd i

327 dom flesta »outsoursingärendena».

– Ja du Carl Gustav, jag vet inte om jag håller med om det.

Om jag minns rätt så fick ni hjälp av vågmästarpartierna i dom mest tveksamma fallen, eller hur?

– Menar du att upphandlingen av datalagring var ett sånt fall?

– Som jag sa så minns jag inga detaljer men det finns uppenbarligen anledning till eftertanke. Nu är läget som det är, så vi får överlåta den principiellt viktiga frågan till fullmäktige när vi klarat ut den akuta situationen, eller hur CG. CG nickade och lät blicken svepa runt bordet för bekräftelse. Veronika undrade om hon kunde fortsätta. F-Karin nickade och svepte ut med handen.

– Jag vill gärna framhålla att vi tjänstemän och kvinnor, på bygglovdetaljen framförde vår skepsis till ledningen på Stadsbyggnadsenheten när upphandling av databasen presenterades. Ett av våra tyngsta argument var just problemen med »linan» till databasen, särskilt vid avtalens start och avslut. Man byter nämligen leverantör av databastjänsten var tredje år och inkörningningsperioden brukar bli ett antal veckor innan »linan» fungerar. Som ni förstår så försämras servicen avsevärt när vi inte kan leverera.

– Tack Veronika för en utförlig och lärorik beskrivning, avbröt F-Karin. Jag föreslår att Bill eller Bull letar upp fastighetsägarna och kollar vad dom kan få fram för fakta om grundläggningen.

– Jag tar det, sa Bill och reste sig – Jag kan nog hjälpa till med en lista över berörda fastighetsägare insköt Veronika. Om jag inte minns fel så har jag en färsk utskrift liggande på tjänsterummet.

– Bra, då föreslår jag att ni samarbetar i det här detektivarbetet, sa F-Karin. Ska vi höra vad markenheten känner till om grundförhållandena, varsågod Fredrik.

Fredrik Mansikka reste sig och rullade ut en färgglad kar-

328 ta över området. För den oinvigde i den geotekniska disciplinen liknade arket ett modern konstverk. Han harklade sig och satte sitt pekfinger på ett litet rödfärgat område och inledde sin presentation: – Den här röda beteckningen betyder att det finns eller rättare sagt fanns berg i dagen. Som ni ser är de röda fälten ganska små, vilket betyder …

Han avbröts av stolar som hasade mot golvet när alla reste sig för att se bättre. Richard Sendare som satt närmast kartan hade tagit fram sina läsglasögon och utbrast: – Det vore bra om du satte upp kartan på väggen där borta. Just nu är det bara jag som kan se detaljerna i målningen.

Jag antar att det finns en underliggande kvartersorientering som vi borde bli informerade om, sa Richard och spände ögonen i den unga geoteknikern.

– Förlåt, det skall jag göra. Tyvärr är skalan så liten att den är svårläst men det är det enda pappersmaterial som jag kunde hitta i brådskan.

Han försökte fästa kartan på ett så kallat whiteboard, med de två magneter som fanns kvar, men den ena hörnan påverkades av tyngdkraften. Med ena handen på kartan fortsatte han: – Som sagt, det jag vill visa är att en stor del av området har en markbeskaffenhet som kräver pålning eller annan grundförstärkning – Vad innebär det? undrade CG. – Generellt kan man säga att huvudlasterna från byggnaden förs ner till pålarna. Runt pålarna är marken uppfylld med en krossbädd. På denna bädd isolerar man cellplast och på denna gjuts en grundplatta i armerad betong. Innan dess har ett antal ledningar lagts i krossbädden under cellplasten.

– Stopp ett tag avbryter F-Karin. Om jag förstår det här rätt så är risken liten för att byggnader som helhet kan kollapsa?

329 – Både ja och nej. I princip borde det inte kunna hända men det finns grundkonstruktioner som till övervägande del vilar på cellplast. Många enbostadshus vilar helt på cellplast. Jag vågar inte svara på hur grundkonstruktionerna ser ut i det berörda området.

– Har verkligen bygglovdetaljen godkänt sådana konstruktioner, undrade F-Karin?

– I princip inte, svarade Veronika. Under slutet av 1900talet, jag kommer inte ihåg exakt när, det var före min tid, ändrades regelverket avseende ansvar för bl a konstruktioner. Numera ansvarar byggherren för beräkningar och konstruktioner.

– Va skönt, utbrast CG, utan att tänka sig för. Jag menar då kan ju inte staden bli skadeståndskyldig, i vart fall inte för bostadshus och lokaler som vi inte äger.

– Vem får då bära ansvaret? undrade F-Karin och lät blicken vandra laget runt.

Alla runt bordet tittade på varandra i förhoppningen om att någon kunde redogöra för ansvarsfrågan. När ingen räckte upp handen påbörjades diskussioner i mindre grupper. Efter några minuters spekulerande i ansvarsfrågan fladdrade en lång överrock in i salen. Iförd en bredbrättad hatt och en äkta skinnportfölj gjorde stadsjuristen entré: – God eftermiddag, sa han och lyfte på hatten. Vad är det egentligen som hänt? Det har ju varit helt omöjligt att få kontakt med er här i Stockholm. Jag har varit på min lilla gård i Sörmland några dagar för att i lugn och ro läsa in några viktiga mål. Ingen TV eller radio har fått störa mej.

När jag inte fick telefonkontakt med stadshuset på ett par dagar beslöt jag att åka upp och nu är jag här.

Stadsjuristen som egentligen var en inhyrd konsult hette Urban Pahrson. Han slängde rocken över ryggstödet på en ledig stol. Hatten singlade han i väg mot en rockhängare som stod innanför dörren, men missade. F-Karin hälsade

330 honom välkommen och gjorde en snabb sammanfattning över de tre senaste dagarnas händelseförlopp. Stadsjuristen sjönk sakta ner på stolen men reste sig snabbt när F-Karin redogjorde för stadens rekommendation till handlarna att tillämpa försäljning på »krita».

– Krita? undrade stadsjuristen. Kan du specificera vad du menar.

– Har du inte hört talas om handla på kredit?

– Jo men det gör väl alla idag eller i alla fall så handlar vi med kort och det är ju en slags kredit.

– Visst men nu är det så att korten inte fungerar. Som jag nyss nämnde så ligger hela Internettrafiken nere och därmed hela finansiella sektorn.

– Jaha var det därför som jag inte kunde ta ut pengar i Skärholmen när jag var på väg upp från landet i förmiddags.

– Just det och folk måste ju ha mat även när korten inte fungerar. Före kreditkortens tid kunde man handla på krita.

Handlaren skrev upp och sen betalade kunden vid avlöningsdags. Det är precis den rekommendationen vi gjort via media för att undvika uppror och olagliga tillgrepp. Vi har dessutom fritagit oss från allt ekonomiskt ansvar, muntligt förstås. Nu vill vi att du analyserar de juridiska konsekvenserna av vårt akuta handlande och formulerar ett hållbart försvar, om det behövs.

– Sa du rekommendera?

– Svar, ja.

– Okey, jag skall titta på det.

– Sen vill jag att du i samarbete med Sverker Jansson på ESI utreder på ansvarsförhållandena mellan staden och alla bolag som äger ledningar eller på annat sätt nyttjar stadens mark och gator.

– Det var mycket på en gång, replikerade stadsjuristen.

Det blir nog nödvändigt att engagera fler på min advokat-

331 byrå, än vad den fasta förstår vad jag menar.

– Vi får ta det, sa F-Karin.

årsbudgeten medger, om ni

332

Kapitel 41

Patienterna på akuten representerade ett brett urval av befolkningen i upptagningsområdet. Vissa grupper var överrepresenterade, särskilt när det gällde väntetiden. Några var stamgäster och tittade in någon gång i veckan med smärre blessyrer. Arbetet med att prioritera turordning för behandling pågick kontinuerligt. Ett ansvarsfullt arbete som inte fick bli fel. Ibland blev det dock fel med allvarliga konsekvenser som följd. I vissa situationer i samband med någon större olycka kunde erforderliga resurser saknas. Särskilt efter en natt med överbelastning. Trycket på personalen blev för stort och sömnbristen försämrade möjligheten till den 100-procentiga koncentration som arbetet krävde.

Anders kände att han utförde ett viktigt arbete även om hans insatser var amatörmässiga. Akutpatienterna verkade känna något slags förtroende för honom. Likasinnade på något sätt. Förtroliga samtal inleddes och patienternas åkommor tonades ner något när Anders berättade om sin skottskada. Några trodde att Anders också väntade på behandling. En patient hade till och med bedömt sitt skrapsår på underarmen som en bagatell, i jämförelse med Anders knä, och gått därifrån.

333 Registrering av patienter gjordes men man visste inte om uppgifterna lagrades på ett korrekt sätt. Visserligen fungerade SöS datorer men länken till Landstingets ekonomiska enhet var bruten. Betalningsprocessen med kort gick naturligtvis inte att hantera. Bristen på kontanter och kvittering innebar att kontant patientavgift inte gick att ta ut.

Trycket på akuten var ändå så stort att även den administrativa personalen fick rycka in i den kliniska hanteringen.

I sina samtal med patienterna fick Anders reda på att strömmen kommit tillbaka på de flesta platserna i stan. Tv och radio fungerade men programmen var ändrade. Mest handlade det om problemen med tele- och datanätet som fortfarande inte fungerade. Några akutpatienter berättade att de inte hade mat hemma och saknade kontanter. Även om de hade kontanter så var de flesta butikerna länsade på de nödvändigaste varorna. Från akutens reception berättade man de senaste nyheterna som sändes i radio. Massmedia trodde att varorna skulle komma till butikerna inom någon dag eller två. Problemet var, som de sa, inte varubrist utan snarare kommunikationssvårigheter mellan beställarna och leverantörerna. Utan internet fungerade inte logistikplaneringen och i stort sett alla beställningar gick elektroniskt eller med telefon.

Timmarna går fort när man är engagerad, tänkte Anders.

Snart skulle Gittan sluta sitt pass – förhoppningsvis. Förutsättningen var ju att hon blev avlöst. Akutpatienterna upptog all tid och det hade trots allt inte funnits tid att fundera på egna problem. Men nu när tiden för hemfärd närmade sig övergick tankarna mer och mer på den egna familjen.

Hur var det med ungarna? Hittills hade dom inte haft någon kontakt efter olyckan. Men både Cissi och Hugo var ju vuxna och kunde ta vara på sig själva. Dessutom bodde de inte i närheten av Sjöstaden som tur var. Hur såg det ut hemma, egentligen?

334 Anders fick en klapp på axeln: – Hur är det med dej grabben? Har inte du heller fått hjälp?

Anders vaknade upp ur sina funderingar och tittade rakt på ett byxben som var söndertrasat i knähöjd. Levrat blod dekorerade skinnbyxorna. Ovanför stod en man med kryckor och tyckte synd om Anders.

– Jo’rå sa Anders lite bortkommet, Jag jobbar här, tillfälligt.

– Det vare värsta. Jobbar DU här, du är inte frisk själv, sa skinnbyxan och lutade sig närmare Anders . Mycket har jag varit med om här men det här tar priset. Anställa krymplingar. Inte undra på att det går sakta.

– Jag är inte anställd här, skyndade Anders att tillägga.

Nu såg skinnbyxan bekymrad ut. Han suckade djupt.

– Nej faktiskt inte. Jag hjälper bara till eftersom det är så ont om personal och så väntar jag på min fru som jobbar här, fortsatte Anders.

– Jaha, det kommer att gå käpprätt åt helvete med det här landet. Först tar dom hit massa invandrare, och var hamnar dom? I sjukvården såklart och på akuten till råga på allt.

Dom förstår ju inte vad man säger! Jag har inte ens fått en rullstol att sitta i fast jag väntat här ett halvt dygn.

Anders försökte kväva sin ilska och kontrade med: – Och, hur gick det där till? sa han och pekade på skinnbyxans byxor?

– Det behöver jag väl inte tala om för dej, du är ju inte anställd här! Är det här något djävla förhör? Du vet förstås inte att har det varit mörkt ute ett tag, något strömavbrott tror jag. Sen har televerket stängt av min telefon och TVn går inte heller. Jag förstår inte hur dom kan veta att inte jag betalat licensen.

– Har du vurpat på motorcykeln?

– Hurså?

335 – Du verkar ju vara klädd som MC-terrorist.

– Vad fan menar du?

– Nu tar vi det lugnt, sa en uniform som stod bakom skinnbyxan.

– Visst, förresten skiter jag i hur det gick till. Nu rullar jag vidare, sa Anders.

Anders gjorde en 180-graders sväng med rullstolen och träffade så när skinnbyxans blodiga ben. Sen rullade han, en aning upprörd, i riktning mot receptionen. Tänk att en sån där typ kan få mej på dåligt humör tänkte han. Nej nu får jag skärpa mej. Snart kommer Gittan och då åker vi hem.

Den där skinnbyxan, kunde han vara en av de skadade hjälmarna på Allégatan? Kanske? Han verkar bevakad, men jag såg ju ingen av dom på nära håll. Om jag var säker skulle jag ge den jäveln. Men då måste jag vara säker och skinnbyxan inlagd i något behandlingsrum utan bevakning och det lär väl dröja. Bäst att låta bli, jag har haft nog med trassel. Han får nog sitt straff ändå.

Ljuset slocknade men kom tillbaka efter någon sekund. I receptionen applåderade några erfarna medarbetare som varit med om några växlingar mellan reservkraften och den ordinarie elförsörjningen. Anders funderade på varför SöS fick tillbaka strömmen så långt efter alla andra. Vid kafferasten berättade en drifttekniker att den troligaste orsaken var att man ville undvika temporär överbelastning på nätet.

Som tur var hade sjukhuset ett rejält bränslelager för drift av generatorerna. Uppskattningsvis skulle dieseln räcka en knapp vecka, upplyste driftkillen.

– Inte längre, utbrast Anders, tänk om elavbrottet varar längre?

– Det har aldrig hänt förut men man vet ju inte, svarade driftkillen.

– Ligger det inte ett beredskapssjukhus i berget här nere? undrade Anders.

336 – Jo, jag har hört talas om det.

– Har du inte varit inne.

– Nej, faktiskt inte.

– Konstigt, måste inte beredskapssjukhuset hållas a’jour?

– Jo, men jag har hört att pengarna inte räcker.

– Vem har sagt det?

– Vid ett informationsmöte för några veckor sen så berättade sjukhusdirektören att vi måste spara flera miljoner.

Hon sa också att det medicinska kommer i första hand.

– Betyder det att ni får mindre pengar för byggnadens drift?

– Jo, min chef, driftchefen alltså, säger att vi skall spara på allt och att det troligtvis blir frågan om minskning av personalen.

– Det verkar ju helt vansinnigt.

– Jo, det tycker vi också, men nu måste jag fortsätta med alla återställningar av larm och sånt efter strömavbrottet, morsning sa driftkillen och stegade iväg.

Anders kände igen problemen från bostadsrättsföreningen. Snålheten bedrar visheten som vanligt. Utbrytningen från mötesrummet i källaren, med hjälp av ett sammanträdesbord, kändes långt borta, kanske en vecka? Vid närmare eftertanke kom han fram till att det nog bara var ett par dygn sen. Händelserna spelade revy för honom. Den grågula vätskan som nådde upp över vristen. Rut som så när strukit med av gaserna. Är hon kvar här på sjukhuset? Måste fråga Gittan. Saaben modell äldre som kraftfullt forcerade garagedörrarna. Han kunde fortfarande känna stanken från översvämningen i garaget. Skottlossningen på gatan precis som i en gangsterfilm. Visst, det var ju därför han befann sig här, på SöS. Hemvärnsgubbarnas imponerande insats. Vad hette han, den vige och modig kaptenen? Sibel? Eller? Visserligen fick jag en kula i benet men det kunde varit värre.

Enligt Karlstam hade hemvärnsgubbarna sedan buntat ihop

337 buset och överlämnat dom till nationella insatsstyrkan.

Han studerade sitt bandagerade ben och fokuserade på de mörka fläckarna. Minnet i kombination med en svag lukt av brända textiler påminde honom om skräckfärden i hissen.

Vilken djävla galning till nikotinkärring. Tre gånger på två dygn hade han klarat livhanken. Någon däruppe måste skydda mej, tänkte han. Gud? Kanske, men han var ju inte troende, inte ateist heller. Hur som helst är det förmodligen någon som styr och ställer. Gud eller något annat väsen.

Kroppsligen satt han i rullstol men mentalt befann han sig någon annanstans, i en annan dimension. Runt omkring hastade människor förbi som i ett töcken, upplevde han.

Förnimmelser som skiftade i vitt, grönt och blått. Utmattad av de sista dygnens händelser somnade han till slut när tankarna gick i kors. Efter en tid, ett par minuter eller en timma väcktes han av en kvinnoröst som sa: – Har du fått hjälp?

Nej inte nu igen tänkte han, öppnade ögonen. Allt var suddigt, Han gnuggade ögonen och tittade sedan efter rösten. Rakt framför fanns ingen som tillhörde rösten. Försiktigt påbörjade han 360-graders sväng. Ingen där. Är det någon som driver med mej, tänkte han och sa: – Lägg av med dom där dumheterna och visa dej! Jag är trött på att leka kurragömma.

Ett par händer täckte varsamt hans ögon och plötsligt, en kyss på kinden.

– Hej älskling, det är bara jag, sa en välbekant röst, Gittans.

– Hej, måste du skrämmas så där? Förlåt jag menar förstås att det är underbart att se dej igen.

– Du är väl inte så lättskrämd efter alla äventyr!?

– Nej men för en stund sen var det någon som fick för sej att jag behövde hjälp och sen gick det som det gick. Det var nog en av era stamkunder.

338 – Stamkunder?

– Ja, känner du inte till det?

– Jo, men jag visste inte att du lärt dig den vokabulären här på akuten.

– Jorå, det var det första jag lärde mig när jag blev lotsad förbi alla väntande patienter i korridorerna här.

– Tänk så mycket man kan lära sig på några timmar här sa Gittan med ett leende på läpparna.

– Är du ledig nu så vi kan åka hem? Om det nu finns något hem att åka till.

– Varför säger du så? Har det hänt något särskilt förutom det du berättade om översvämningen i källare och alla ledningar som var brutna, el värme vatten och sånt.

– Inte vad jag vet, men det är väl tillräckligt besvärligt!

Har du sett eller hört något om Rut förresten?

– Ja jag har en glad överraskning. Just nu skriver dom ut Rut. Jag har lovat att vänta så hon får sällskap med oss hem.

Hon längtar förstås efter sina barn och vem gör inte det. Har du hört något från dom?

– Nej tyvärr men jag är inte så orolig, dom bor ju utanför innerstaden.

– Bra att du säger så. Även om dom mot all förmodan skulle varit i närheten av olycksplatsen så är det faktiskt ingen gasdrabbad patient som fått allvarliga skador, vad jag vet.

– Kommer Rut hit till akuten?

– Nej vi skulle träffas i huvudentrén, så nu drar vi oss åt det hållet.

När de passerade inskrivningsdisken vinkade Anders adjö och de på andra sidan snickerierna önskade honom välkommen tillbaka, som hjälp förstås, inte som patient.

Tvetydigt men väl menat. I entréhallen var det som vanligt trafikkaos. Människor som med hög promenadfart strävade i olika riktningar utan hänsyn till övriga gående och rullan-

339 de. Inte ens »högerregeln» respekterades men den gällde ju tyvärr inte här. Anders funderade på om inte en rondell skulle passa bra här, men då skulle förstås informationen ligga direkt till höger om ingången. Smart idé, tänkte han.

De kunde inte se om Rut kommit än. Hallen var svår att överblicka. Dom bestämde sig för att Anders skulle stanna vid huvudentrén medan Gittan cirkulerade runt och spanade.

– Gittan sa han, du kan väl gå motsols.

– Varför det?

– Du måste göra en effektiv spaning annars irrar du bara runt på måfå och då kan ni missa varandra i en halvtimma.

– Okey men varför just motsols?

– Jo. jag vill bara testa eller se hur det ser ut om man skulle anlägga en rondell här.

– En rondell?

– Ja du ser väl hur det ser ut, folk virrar omkring och springer på varandra.

– Nu förstår jag ingenting, en rondell här inne?

– Ja för fotgängare och rullstolsbundna. Jag tror att det skulle bli mycket lättare att ta sej fram. Först går man till receptionen eller upplysningen, eller vad det heter, sen fortsätter …

– Är du säker på att det bara är benet som är skadat? sa Gittan och promenerade iväg motsols med tvivlande ansiktsutryck.

Att det ska vara så svårt för Gittan att förstå en genial idé, tänkte Anders, precis som vid planeringen av huset för 15 år sedan. Han lät blicken svepa över gångtrafikkaoset närmast entrédörren. Mycket längre såg han inte från sin rullstol.

Gittan var försvunnen i det oorganiserade vimlet. Varför hade ingen tänkt på att styra gångtrafikströmmarna på vissa hårt belastade knutpunkter? Kanske skulle det bli svårt att

340 övervaka trafikreglerna.

Folk uppträdde ofta som yra höns när dom hade bråttom. Var det möjligt att styra in stressade besökare i en trafikkarusell? Tja varför inte. På Arlanda incheckning ordnade folk in sig i ringlande köer för att lämna sina väskor, åtminstone förr i tiden.

En knuff i ryggen av en hastande dam som valde att vika direkt till vänster efter svängdörrarna. I brådskan och det abrupta stoppet tappade hon blommorna i knäet på Anders och hon utbrast: – Förlåt, jag skulle bara fram till byråpressen där borta, förlåt pressbyrån. Min man vill att jag tar med senaste numret av Motor där dom testar den nya fyrhjulsdrivna turbomatade hybrid-Audin.

– För all del, svarade Anders, tack för blommorna.

Damen kom av sig och hon funderade på vad hon skulle säga när hon rundade Anders. Stående framför honom med en lätt rodnad sa hon: – Ursäkta, inte för jag har med det att göra, men är du också trafikskadad. Min man krockade för ett par veckor sen och det är rena turen att han överlevde, så fort som han kör. Tur att jag inte var med.

– Va tråkigt, nej jag är skottskadad men det vara nära ögat att jag blev trafikskadad också just nu när du sprang på mej, sa han skämtsamt.

– Gud va hemskt. Har du blivit rånad eller är det mordförsök?

– Ungefär nåt sånt. Nu är bäst att du skyndar dej köpa bilmagasinet så din man kan välja någon ny manlighetssymbol att leka med. Glöm inte blommorna, sa han och räckte över buketten. Lycka till!

Förvånad och svarslös tog hon emot blommorna och trippade iväg från »kollisionsplatsen». Anders gjorde en 180gradare. Han började få snitsen på att hantera rullstolen.

Vimlet av människor liknade utsidan på en myrstack. Alla

341 på väg åt olika håll, till synes helt planlöst. Enligt vad han hört är trafiken i en myrstack mycket väl organiserad. Det han såg framför sig av ben, armar och hjul föreföll inte löpa efter någon färdplan. Han kunde inte släppa tanken på en gångrondell. Hette inte fotgängare pedestrian på engelska? Jo visst gjorde det. Om man tar den första stavelsen pedestrian och ersätter den andra stavelsen i rondell så blir det PEDELL. Strålande tänkte han, varför inte en pedellkatt också, konstgjord förstås så att inga allergiker skulle riskera utbrott i pedellen och stoppa upp gångtrafiken.

Med blicken riktad mot taket sökte Anders en spegel som om den fanns skulle kunnat ge honom ett örnperspektiv över hallen. Nacken började genast ömma av den onaturliga ställningen. Någon tog tag i rullstolens handtag på baksidan och lutade sig över honom. Kyss nummer två för dagen levererades på pannan av Gittan.

– Nu är jag tillbaka, men jag har inte hittat Rut. – Inte jag heller.

– Det är ju helt hopplöst att leta sej fram i den här trängseln. Tur att man inte är här nere så ofta. Klockan är tio i fem. Det förklarar trängseln.

– Jasså, och?

– Det är besökstid.

– Vet du vad en Pedell är?

– Nej det har jag aldrig hört talas om, vad är det.

– Titta häråt pekade Anders snett framåt, här kommer hon ju.

– Va, sa Gittan och tittade mot Rut som kom gående. Är det hon som är Pedellen?

– Nej för sjutton glöm det.

Rut gick sakta mot Anders och Gittan. Blek och tagen böjde sig Rut försiktigt ner mot Anders och gav honom en kram. Tårarna kom. Alla tre kramades. Rut tittade på Anders knä och undrade:

342 – Hur är det, gör det ont?

Gittan har berättat om skottdramat.

– Äsch nu är det ingen fara, jag ju opererad så det är okey.

Hur är det med dej?

– Bättre men fortfarande trött svarade Rut. Klarade sej alla ut från mötesrummet i källaren?

– Ja och alla är välbehållna, åtminstone var dom det innan jag blev transporterad hit.

– Det är så mycket jag vill fråga om men det får vänta. Jag vill bara hem och träffa Anna och Astrid.

– Vem vill inte det, jag menar hem. Nu drar vi! sa Anders och rullade mot svängdörrarna.

Ute på gatan var det trångt. Bussköerna ringlade sig långt ner i backen. Folk verkade ha väntat länge. Gittan frågade en av de köande om det gick några bussar. Jo det gjorde det men tyvärr för få och för oregelbundet. De letade upp kön till den linje som Gittan brukade åka mellan bostaden och SöS. Hur länge hade man väntat? Busslinjen till Sjöstaden via Skansbron hade just åkt fullproppad och kön var ca 30 meter lång. Hur skulle Anders kunna komma ombord på en knökfull buss? Om han inte fick gå på först där bak. En köande berättade att fanns taxibilar men att dom krävde förskottsbetalning, kontant. Gittan började genast med en systematisk inventering av sin handväska. Efter en stunds grävande hittade hon plånboken. Etthundrafyrtio kronor i sedlar och en femkrona fanns i den för övrigt tjocka plånboken. Hon sträckte över pengarna till Anders. Rut och Anders hade inte ens någon plånbok att genomsöka. Pengarna skulle inte räcka till en taxiresa hem, konstaterade Gittan som visste vad det kostade. Efter vissa särskilt tröttsamma nattpass brukade hon ibland ta en taxi hem.

– Jaha vad gör vi nu? undrade Anders viftande med sedlarna.

– Det finns lediga bilar där borta sa Gittan och pekade i

343 riktning mot taxifilen. Jag går och pratar med en av taxichauffören där borta.

– Ska jag följa med, undrade Rut – Nej det är bättre om du stannar här hos Anders.

Rut nickade och Gittan stegade iväg mot taxibilarna. Själv brukade hon alltid välja någon bil från någon av de stora bolagen där man kunde förbeställa. En annan fördel var att man visste vad det kostade. I taxifilen stod fyra bilar. De tredje bilen såg ut som Taxi Stockholm och dom andra verkade vara friåkare. När hon närmade sig den tredje bilen öppnades dörren på taxin som stod först i kön. En kraftig man i svart något för liten skinnväst ålade sig, med stort besvär, ut och skrek flåsande: – Ser du inte att det är jag som står först i kön? Vart skall du åka? Har du några kontanter?

– Jo, jag ser alldeles utmärkt, men jag är kund hos Taxi Stockholm.

– Ha, fnös den store mannen i den tajta skinnvästen, den där sa han är ingen monopoldroska, du vet, det är vanlig hederlig friåkare, du vet, som jag.

– Monopoldroska? Vad menar du med det?

– Ja du vet, Taxi Stockholm, Taxi Kurir dom där som tar våra kunder där vi inte får stå, du vet.

Gittan nonchalerade den flåsande skinnvästen och gick fram till bil nummer tre.

Rutan var uppvevad och chauffören satt försjunken i tidningsläsning. Han märkte inte att Gittan stod utanför och påkallade uppmärksamhet. Hon knackade på rutan. Sakta och till synes motvilligt vred han sakta på huvudet. Rutan sänktes ljudlöst och han öppnade munnen: – Jaha, hur var det här? Vi har köregler här, du vet. Bäst att du åker med taxin längst fram annars kan jag råka illa ut, du vet.

– Är inte det här en bil från Taxi Stockholm?

344 – Jo, det kan man säga, jag kör ju i Stockholm, du vet.

– Jag menar, är bilen en registrerad Taxi Stockholm bil?

– Jag förstår inte vad du menar.

– Nej jag förstår det, svarade hon snäsigt.

Gittan vände sig om började gå mot taxi nummer 1. Den »charmiga» chauffören som hon just vänt ryggen stack ut huvudet genom sidorutan och sa högt: – Vänta! Vart vill du åka? Har du några kontanter Gittan vände sig om efter par steg och svarade: – Hurså, jag har inte tid att vänta till du står först i kön!

Just då åkte bil 1 iväg och samtidigt kom Anders rullande med Rut bakom sig.

Precis innan dom kommit i jämnhöjd med Taxi nummer 3, numera nummer 2, skrek chauffören: – Djävla surkärring!

Anders noterade att tilltalet var riktat mot Gittan, ilsknade till och bromsade upp bredvid gaphalsen.

– Förlåt, jag hörde inte! sa Anders med extra hög stämma.

– Lägg dej inte i, det var inte till dej.

– Du har just varit oförskämd mot min fru, sa Anders och satte knytnäven i bildörren.

– Va fan gör du? sa chauffören och öppnade bildörren så att den träffade Anders rullstol.

Gittan hade tvärvänt och var nu kommit framme vid taxin. Hon noterade vad som som hände och sköt tillbaka bildörren med kraft. Ett vrål av smärta skar genom luften.

Chaufförens vänstersko syntes på gatan under dörren vilket tydde på att han hade hunnit sticka ut benet när han i sin ilska vräkt upp dörren. När vrålet avtagit i styrka kved han: – Vad helvete tar ni er till. Jag ska anmäla er för misshandel och skadan på bilen! sa han hotfullt.

– Ja gör det, svarade Anders och Gittan samstämmigt.

345 Mödosamt och grimaserande pallrade han sig ur bilen. Anders backade undan med rullstolen. När han kommit en bit ifrån såg Anders tydligt bucklan i bildörren.

Chauffören haltade direkt runt dörren och upptäckten av skadan gjorde honom vansinnig. En hagelskur av vassa ord på ett främmande språk spottades ut ur hans mun. Troligtvis svordomar. Rut hade släppt handtaget på rullstolen och tagit några steg tillbaka. Hon kände sig inte så stark efter sjukhusvistelsen så hon ville inte riskera fysisk kontakt. Hon skämdes lite över sin passivitet. I normala fall var hon hetlevrad och inte rädd. Vittna skulle hon med nöje göra.

Chauffören i taxin framför hade i sin backspegel följt händelseförloppet och även hört ett och annat genom sin till hälften nedhissade sidoruta. När han hörde smällen, eller var det kanske två smällar, från bilen bakom beslöt han att kliva ur sin bil och ansluta till sällskapet.

– Bra att du kommer kompis, hälsade den misshandlade.

Dom är inte kloka. Han med rullstolen har slagit sönder dörren här. Titta! Sen kom den där kärringen och slog igen bildörren på mitt ben när jag skulle kliva ut.

Taxikollegan studerade billdörrens skada och sedan kastade han ett öga på »kollegans» byxor men sa ingenting.

– Du måste hjälpa mej och vittna. Du kan börja med att skriva deras namn och adresser kommenderade han.

– Jag tror inte du vill att jag ska vittna, sa kollegan.

– Varför, vi friåkare brukar ju hjälpa varandra, vet du, även om vi inte kör för samma bolag. Du ser väl vems fel det är? Ställ upp nu!

Anders Gittan och Rut följde med spänning diskussionen mellan förarna utan att säga någonting. Anders tyckte det var bäst att höra vad kollegan hade för åsikt om händelseförloppet innan dom själva sa något. Han fick hålla i Gittan som var nära att koka över av ilska.

346 – Okey, och du vill fortfarande att jag skall vittna?

En viss osäkerhet smög sig innanför pannbenet på den vittnessökande chauffören.

Han tittade på sin kollega med en vädjande blick och funderade på om »kollegan» tänkte ställa upp till hans fördel. Kanske bäst att fråga mellan fyra ögon: – Du grabben, sa han med blicken riktad mot »kollegan», följ med bort en bit så vi får snacka.

Med en viss tvekan följde »kollegan» med en bit så att dom kunde tala i »enrum».

– Är det inte solklart vems felet är?

– Jo, absolut.

– Varför vill du inte vittna då?

– Vid närmare eftertanke så vill jag det, men tyvärr inte till din fördel.

– Va fan menar du? Är du en svikare?

– Inte alls, men jag vill inte vittna falskt!

– Det här kommer du att få ångra!

– Hotar du mej?

– Vad tror du. När »SÅ» får veta det här så vet man inte vad som händer, du vet. Jag har sett killar som blivit av med sina jobb för mindre svek, du vet. Inte är dom vackra att titta på heller när dom är färdigbehandlade, förstår du.

– Vad är »SÅ» – Är du ny, eller har du inte anslutit dig till organisationen ännu. SÅ betyder SOLDARISKA ÅKARE. Mer behöver jag inte säga. Hur blir det nu med ditt vittnesmål?

Han kunde bli av med jobbet om hotet sätts i verket. Det skulle betyda en katastrof. Extrajobbet som taxiförare var en förutsättning för hans studier. Att vittna falskt när man siktar på en juridisk examen verkar vansinnigt. Skulle han verkligen kunna vittna falskt och sedan arbeta som jurist. Han ångrade att han klivit ur bilen

347 och lagt sig i.

– Nå hur blir det?

– Jag kan inte vittna falskt eftersom jag läser juridik, det måste du förstå.

– Du fattar ju ingenting. Om det är några som kan undanhålla sanningen så är det advokater, du vet. Har du aldrig varit på en rättegång?

– Jo, men …

– Då så, då blir det här vittnesmålet en bra träning för dig, vet du.

Varför, varför klev jag ur bilen och lade min näsa i blöt.

Han var så ångerfull att han mådde illa. Den här organisationen som den där typen hotade med kanske inte finns, men om? Inte kunde han ringa till sin åkare heller och få råd. Undrar när mobilnätet kommer igång? Han kanske också är med i den där organisationen och då skulle det bli ännu värre. Han vägde för och nackdelar mot varandra.

Valet mellan kolera och pest plågade honom. Till slut svarade han: – Nej jag kan inte, men jag kan ju avstå från att vittna till fördel för den rullstolsbundne, om du vill.

– Skitstövel, skyll dej själv. Fattar du inte att krymplingen redan har vittnen. Den där surkärringen och en blek rödhårig tjej som verkade tillhöra sällskapet.

– Okey, då är det bättre att jag betalar skadan, självrisken på din bildörr.

– Du ska ha klart för dej att det blir dyrt, tiotusen skulle jag tro. Självrisken kan du glömma. Den är redan och hög och jag tror inte min boss är beredd att ta bonusavdrag.

Vad skulle han få pengarna ifrån. Låna av någon kompis eller be sina föräldrar i Slovakien att skicka tillbaka pengar som han redan skänkt dem. Betala skadan är i alla fall bättre än alternativet.

– Jag ska fixa pengar men det tar några dagar.

348 – Hur ska jag kunna lita på att du betalar, kan du ge mej förskott?

– Jag har bara ca femhundra i kassan och så måste jag tanka.

– Tanka blir ditt problem, ge mej femhundra och så vill jag se din taxilegitimation så jag kan hitta dej om du sviker.

Förbannad men ändå lättad återvände han tillsammans med »typen» till bilarna. Gittan och Anders riktade stränga blickar mot de båda chaufförerna. Gittan stod med armarna i kors och ögonen var fortfarande svarta av ilska. Chaufförerna gick fram till jur.stud:s bil och skulle just sätta sig när Gittan ropade: – Nå hur blir det?

– Ett ögonblick bara, svarade den blivande juristen. Vi skall bara ordna upp en sak.

– Kan du köra oss hem sen, undrade Anders, vi börjar bli kalla.

– Jag skall göra mitt bästa, svarade han så artigt som möjligt.

– Vad menade han med det? undrade Rut lågmält.

– Vi får väl se sa Gittan irriterat.

Efter några minuter steg båda förarna ur bilen. Den oförskämda typen gick direkt fram till sin bil och satte sig med en duns bakom ratten. Hela bilen gungade till av hans mäktiga kroppshydda. Gittan tog några snabba steg fram till typen och knackade på rutan. Med tvekan lät han sidorutan glida ner en aning. Gittan sa: – Jag tycker du ska be om ursäkt!

– Tycker du?

– Ja det gör jag faktiskt eller vill du att jag skall berätta om ditt uppträdande för din chef?

Jävla bitch, tänkte typen. Klagomål till bossen var inte bra, inte bra alls. Han hade redan några prickar på sig och om kärringen klagar är det slutkört. Vad skall jag säga? Till slut

349 vände han sig mot Gittan.

Rutan gled ner en decimeter till och han lade på ett ansträngt leende: – Förlåt då, är du nöjd nu?

– Bättre kan du!

– Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!

– Tack, tänk på ditt uppträdande i fortsättningen, det kan löna sig.

Typen hissade upp rutan och åkte. Gittan kunde äntligen släppa sin ilska och gick med ett leende på läpparna tillbaka till de andra. Jur. stud. hade berättat för Rut och Anders om uppgörelsen och att han knappt hade pengar kvar till bränsle. När Gittan kom fram undrade han oroligt vad Gittan hade sagt till hans s k kollega. Några väl valda ord, svarade hon och typen bad om ursäkt sa hon triumferande. Anders berättade att de bara hade etthundrasextio kronor i kontanter. Jur stud. erbjöd sig att köra dem till Sjöstaden för den summan. Han tyckte det att det var det minsta han kunde göra för dem. Rullstolen, som gick att fälla ihop, fick precis rum i bagagerummet. Under färden berättade jur.stud att »kollegan» försökte tvinga honom att vittna falskt och hotat med repressalier om han vägrade. Han hade känt sig helt ställd men till slut kompromissat genom att lova betala skadan själv. För hans framtid var det enda möjligheten. Passagerarna lyssnade uppmärksamt på hans berättelse. Gittan ilsknade till igen: – Hade jag vetat det hade den där typen fått ställa sig på knä och be om avbön. Vilket kräk, blir han besvärlig så har vi alla fall hans bilnummer.

Anders, Gittan och Rut, som började kvickna till, tyckte synd om honom och lovade att stötta honom om det blev bråk eller rättegång. De erbjöd sig också att bidra med det ekonomiska när banksystemen och allt annat kommit i ordning. Anders gav sin adress och dom etthundrasextio kronorna till jur.stud när de hade stannat.

350

Kapitel 42

Stina och Bertil »Berra» återkom till Ruths lägenhet med 17 tepåsar. Trots det blygsamma bytet blev de varmt välkomnade, inte minst av Anna och Astrid som slängde sig på Berra. Olof hade somnat i soffan, trött både efter nattens äventyr och dagens lekar med Anna och Astrid. Det doftade gott från köket.

Berra undrade: – Vad är det för delikat måltid ni tillagar?

Emma tittade förvånad och glad ut från köksdörren.

– Tack men det är bara en tillredning efter »plåtkockens» bästa recept. Kåldolmar, fransk löksoppa, skinka och potatis. Lite kaffe på det här och måltiden kommer att bli fulländad.

– Jag är hemskt ledsen men vi hittade bara tepåsar.

– Okey vi får klara oss utan. När vi ätit kan jag kila över till min lägenhet och kolla om det i finns kaffe och kakor.

Nu är det snart dags att äta. Har du lust att duka Stina?

Stina svarade inte omedelbart. Hon betraktade fundersamt sin älskare Olof eller snarare före detta älskare som halvsittande blåste ut både oljud och odör. Han måste vara minst 20 år äldre än Bertil och gift till på köpet. Hon hörsammade Emmas önskan om hjälp.

351 – Självklart svarade Stina, lite okoncentrerad.

– Det kan jag göra annars, sa Bertil.

– Vi kan hjälpas åt, sa Stina och släppte blicken från sin snarkande före detta älskare och gick mot köket.

En olycka kommer sällan ensam sägs det. Naturligtvis kan det vara tvärtom. Stina och Bertil hade upptäckt varandra på ett nytt sätt. Kraften i deras tankar föreföll så stor och ett antal lampor tändes. Till och med TV:n blinkade till som ett slags bekräftelse på Stinas flirt med Bertil. Elektrik Banana Band vibrerade ut från musikanläggningen. Anna och Astrid hoppade runt av förtjusning. Emma kom ut ur köket och med ett stort leende på läpparna. Med ens blev hon allvarlig och iklädde sig sin yrkesroll. Uppmanade Bertil, Stina och Olof som just vaknat till, att återvända till sina lägenheter och stänga av strömförbrukande apparater.

Emma hann knappt tala till punkt förrän strömmen bröts.

– Stäng inte av, ropade Anna som gillade retropop.

– Jaha det var just det här jag befarade, fortsatte Emma.

När strömmen slås på så blir det en överbelastning på grund av alla apparater som står på. Det är ju alla fall glädjande att strömmen är på gång.

– Ska vi gå på en gång, jag menar innan vi äter? undrade Olof.

– Självklart!

– Får vi följa med Berra? frågade Anna och Astrid i kör.

– Jag vill hellre att ni stannar och hjälper mej att duka.

– Okey men då vill vi att du spelar Bananbandet igen, sa Astrid bestämt.

– Visst, så fort strömmen kommer tillbaka men just nu måste jag slå av alla apparater, sa Emma och gick runt tryckte off.

Efter en halvtimma satt de till bords. Stearinljusen var tända. Alla åt med god aptit. Maten tystade mun. Aldrig hade konserver smakat så gott. Till och med burkpotatisen

352 var en delikatess, nästan som färskpotatis.

När hungern är stor kan även de enklaste maträtter uppfattas som lyxmåltider.

Olof tänkte tillbaka på skolutflykterna till Flatenbadet med klasskamraterna. Mamma hade packat en matsäck med choklad, två limpsmörgåsar, en med prickig korv och en med ost. Ingen maträtt i matbespisningen gick upp mot mackorna i skogen. Olof kunde inte låta bli att berätta om maten i folkskolan. Påminde sig om att han trots allt åt nästan allt i skolmatsalen men fiskbullar med kaviarsås kunde han inte få ner. Till alla maträtter serverades hårda dubbla messmörsmackor, mycket mättande.

– Mackorna trollade vi bort genom delning och placering under bordsskivan sa han stolt. Ingen fick lämna bordet förrän tallrikarna var tomma och smörgåsarna uppätna. På den tiden fick man hjälp med att äta upp. Dom som satt kvar med mat för länge fördes in till husmor för tvångsmatning.

– Va äckligt, utbrast Anna. Är det sant?

– Mmm sa Olof som just stoppat in en bit skinka i munnen.

– Skojar du? undrade Emma som inte fyllt 30.

– Nej faktiskt inte, men det är länge sen, 1950-talet tror jag, fan vad jag börjar bli gammal.

– Det måste ha varit på stenåldern, sa Astrid med en viss ironi som bara barn kan uttrycka.

– Såja, sa Stina så förskräckligt länge sen är det väl inte, även om inte jag var född då.

– När är du född då? undrade Astrid.

Stina skruvade på sig och sökte ett lämpligt svar.

– När Beatles slog igenom sa hon, för ni vet väl vilka det är?

– Såklart, sa Anna men det är ju nästan stenåldern det också, fast dom är väldigt bra.

353 Stina upplevde att ljus på matbord i normala fall skapade en mysig stämning. I stället uppfattades skuggbilderna på kökets väggar och skåp snarare som ett mörkt hot. Oron för morgondagen kunde tydligt avläsas i ögonen på de vuxna trots att de för tillfället var mätta. En något lägre kroppstemperatur bidrog säkert till olustkänslan.

Plötsligt tändes den energisnåla LED-belysningen i köket.

Reflexerna suddade ut de hotfulla skuggorna från stearinljusen. Strax därefter lystes kökstaket upp av ett blekorange sken. I normala fall märks inte när gatubelysningen tänds.

Men nu när nästan allt var nedsläckt upplevde alla runt bordet det instrålande varma ljuset utifrån som en befrielse från mörkrets kalla grepp. Snabbaste reaktionen kom från Astrid: – Hurra, nu kan vi lyssna på Bananbandet.

– Det heter Electric Banana Band, rättade Anna.

– Spelar roll? sa Astrid nonchalant och reste sig från bordet.

– Jag tror vi väntar en stund, manade Emma pedagogiskt med blicken riktad mot Astrid. Det är inte säkert att vi får behålla strömmen.

– Hur länge ska vi vänta? undrade Astrid.

– Inte så länge, en kvart kanske.

– De är ju en hel evighet, sa Anna.

Nu stod alla upp. Olof tittade ut genom fönstret för att förvissa sig om att gatubelysningen fortfarande var tänd.

Han ville också ta reda på om något annat hände, om det lyste i lägenheterna mitt emot. Bertil brydde sig inte så mycket om strömmens återkomst, han tänkte på Stina. Anna och Astrid hade slunkit ut till vardagsrummet beredda att trycka ON på musikanläggningen, men inte förrän Emma gett klartecken.

– Jag vill inte vara negativ, sa Emma allvarligt, men det är nog för tidigt att glädja sig för mycket. Även om strömmen

354 har kommit för att stanna så återstår mycket arbete. Ledningsnätet för fjärrvärme, gas, avlopp och teletrafiken är inte så lätt att reparera. Vattenledningarna är nog lättast att få ordning på men avloppet blir bekymmersamt.

– Vi får väl vara tacksamma för att vi har belysning och spis, tyckte Stina.

– Absolut, nu återstår bara att få igång internet så att dom här förbannade korten fungerar, sa Olof. Det var inte länge sen jag lät mej övertalas att skaffa kreditkort eller köpkort eller vad det heter. Alla handlare och banker ville förse mej med kort. Nu har jag 10–15 stycken och dom tar ju mer plats i plånboken än sedlarna gjorde förr. För att inte tala om alla koder som man skall komma ihåg. Det var inte bättre förr men det är sämre nu.

– Ja, jag hoppas att handlarna här i området börjat sälja på krita som Stockholms stads ledning uppmanade affärsinnehavarna, sa Emma. Annars uppstår snart en mycket besvärlig situation. Jag har nog inte mat för mer än ett par dagar hemma.

– Vi borde kanske redan nu gå ner till mataffären och kolla, tyckte Bertil – Bra ide, replikerade Stina, jag följer med, men vi borde kanske ta med lite kontanter i alla fall.

– Har vi inte gjort slut på den gemensamma kassan, när Olof var nere och shoppade? undrade Bertil.

– Jo men vi får väl gå hem till mej och slakta spargrisen, föreslog Stina.

– Ja det gör vi, instämde Bertil. Förresten jag har nog en burk med parkeringspengar i hallen.

Stina och Bertil lämnade Ruts lägenhet. Emma, Olof och flickorna diskuterade hur man skulle kunna diska utan vatten. De få droppar som var kvar efter matlagningen tyckte Olof att man kunde spara och hoppas på att vattnet skull komma tillbaka inom någon dag eller två. Emma ville där-

355 emot få det gjort på något sätt innan det började lukta och föreslog därför att Olof skulle gå ut och leta upp något provisoriskt vattenhål. Några dagar spelar väl ingen roll, ansåg Olof.

– Jag vet, jag vet, sa Astrid och reste sig, viftade med armen entusiastiskt som hon brukade göra i skolan när hon kunde svara.

– Vi är idel öra, sa Olof.

– Vad betyder det? undrade. Astrid.

– Det är bara ett gammalt talesätt som betyder att vi är nyfikna och förväntansfulla, förklarade Emma, – Va bra, då ska jag berätta om vår grannes hund. Anna och jag brukar gå ut med den ibland. Den heter Ruby. När Rubys husse och matte kommer hem sent brukar den vara hos oss. Den är alltid hungrig. Vi brukar ställa ner tallrikarna på golvet och när Ruby slickat klart är dom som nydiskade. Bra va?

– Jättebra, sa Emma men tallrikarna blir nog inte helt rena men det är ju bra att matresterna försvinner.

– Strålande idé, utbrast Olov – Ska jag hämta Ruby? undrade Astrid.

– Javisst, sa Emma, vet du om hon är hemma då?

– Nä men det är väl bara och knacka på!?

– Var bor Ruby?

– En trappa ner, hos Blomqvist.

– Ska vi gå ner och höra om dom är hemma? undrade Emma.

– Jaaaa, tjöt Anna och Astrid, i kör.

Trapphusbelysningen tändes när Emma, Anna och Astrid klev ut genom dörren. Emma lyssnade vid hissdörren och konstaterade att hisskorgen rörde sig. Hon undrade för sig själv vem som vågat använda hissen så kort tid efter strömmens återkomst. De skulle i alla fall inte göra det. När de kommit ner en våning pekade Astrid på Blomqvists dörr.

356 Framme vid dörren hörde Anna ett klagande gnyende ljud. Astrid satte örat mot dörren och utbrast: – Det låter som Ruby.

– Vi ringer väl på, föreslog Emma.

Ruby reagerade direkt på signalen och började skälla lite lojt. Det hördes att hon inte var riktigt på alerten. Skällandet övergick snart till ett klagande men samtidigt hoppfullt gnyende. Troligtvis kände hon vittringen från Anna och Astrid.

– Ruby verkar vara ensam hemma, tror jag, sa Emma.

– Va hemskt, tänk om hon inte har fått mat och vatten på länge, sa Anna.

Astrid satte sig på huk nära dörrens handtag och viskade: – Det är bara vi Anna och Astrid. Är du ensam hemma?

Ett ylande, som skulle kunna tolkas som ett ja, hördes från andra sidan dörren.

Instinktivt ryckte Astrid tag i dörrhandtaget när hon reste sig. Hon tappade balansen när dörren öppnade sig. På dörrmattan låg Ruby med en antydan till svansviftning.

Anna böjde sig ner och sa: – Lilla gumman är du ensam hemma?

– Vänta lite avbröt Emma och ropade högt; ÄR DET NÅGON HEMMA? Ruby reste sig sakta på darriga tassar. Inget svar kom inne från lägenheten.

Både Anna och Astrid kramade om Ruby som återgäldade med slick på Annas hand.

– Vi går in och hämtar vatten till Ruby, hon är ju alldeles torr på nosen, föreslog Astrid.

– Jag går in först, sa Emma bestämt och ropade en gång till; HALLÅ.

Inget svar denna gång heller. De kanske inte har kunnat ta sig hem efter olyckan? Dörren olåst? Kan man glömma låsa eller brukar dom lämna lägenheten olåst när Ruby är

357 hemma? Tankarna snurrade runt i Emmas huvud. Blomkvist var väl journalist? Hur många var egentligen hemma i bostadsrättsföreningen? Är någon sjuk eller skadad och inte kan svara? Ska jag ta med någon vuxen innan jag går in?

Hon bestämde sig för att be Olof komma med.

– Anna och Astrid vill ni vara snälla och hämta Olof så han kan följa med in i lägenheten.

– Olle menar du? Har det hänt något läskigt därinne?

– Nej det tror jag inte men det är alltid bra att vara två när man olovandes går in i andras lägenheter.

– Varför det?

– Vi får tala om det senare!

– Ska vi ta med Ruby tillbaka hem till oss så hon får dricka och äta? undrade Astrid.

– Visst gör det. Ta hand om Ruby ni. Det räcker om Olle kommer själv.

Flickorna lockade med sig Ruby som snällt och förväntansfullt följde med. Efter någon minut kom Olle med andan i halsen: – Har det hänt något.

– Jag vet inte, men dörren stod olåst och ingen svarade när jag ropade. Hunden, Ruby heter hon, verkade både törstig och hungrig.

– Jag märkte det när flickorna kom tillbaka. Skulle tro att fördisken redan är fixad.

– Det här är första gången vi går in i en lägenhet utan innehavarens tillstånd. Ska vi?

– Självklart sa Olof och tog ett kliv in i hallen samtidigt som han ropade: ÄR DET NÅGON HEMMA? När inget svar hördes tände de belysningen i hallen och fortsatte in. Allt såg förhållandevis normalt ut. Köksbelysningen var tänd. Frukostdisken stod i diskhon, två koppar och en djup tallrik. Melittan med torkat kaffe satt kvar i kaffebryggaren och verkade minst ett dygn gammal. Rubys

358 vattenskål var naturligtvis torr. I vardagsrummet var en lampa tänd i fönstret. Sängarna i sovrummet var bäddade utan överkast. I badrummet lyste nattbelysningen. Några fler levande varelser fanns inte i lägenheten.

– Skönt att vi inte hittade några skadade eller sjuka. Vi har i alla fall gjort rätt, konstaterade Emma.

– Hur då menar du, undrade Olov.

– Jo vi har följt föreningens ordningsregler när det gäller på vilket sätt vi får göra intrång. Känner du inte till det.

– Jo visst, sa Olof tveksamt, men jag tänkte inte på formaliteter i det här akuta läget.

– Vi får utgå från att dom glömde att låsa eller bara skulle göra ett kort ärende och blivit hindrade av olyckan. Vi bör hämta den plomberade reservnyckeln så vi kan låsa, eller hur? Jag kan göra det själv.

– Det verkar vara en bra idé. Försök och hitta lite hundmat innan du låser, jycken verkar ju helt utsvulten. Jag går tillbaka till dom andra.

När Olof kom tillbaka till Ruts lägenhet var det full fart.

Anna, Astrid och Ruby jagade varandra runt soffgruppen.

Ruby hade tydligen fått lite mer mat än tallriksslickning och såg väldigt pigg ut. När hon upptäckte Olof rusade hon fram och skällde samtidigt som hon viftade på svansen.

Först blev Olof tveksam, kanske lite rädd men sen förstod han att Ruby vaktade sina vänner. Han hade ju trots allt bara träffat Ruby sporadiskt. Astrid sa: – Olle om du sätter dej här i fåtöljen och låter Ruby ta kontakt med dig så går det säkert bra.

Olle såg lite häpen ut men gjorde som Astrid sa och undrade: – Var har du lärt dej det där?

– Vi har ju hand om Ruby ganska ofta och hennes matte har lärt oss hur vi ska göra. Hon är jätteduktig med hundar.

Mycket riktigt kom Ruby fram till Olof och nosade. Inom

359 några minuter var hälsningsceremonin avklarad och Ruby återvände till sina lekfulla kompisar.

Efter en kvart återvände Emma med stor påse i handen. Ruby vädrade direkt hundmaten och rusade fram till Emma och nafsade på påsen. Astrid försökte kalla på Ruby, men förgäves.

– Jaha sa Olof triumferande, så lätt är det inte att dressera en hund!

– Det är väl inte så konstigt, sa Emma, hon är ju jättehungrig.

– Men hon har ju slickat tallrikarna, kontrade Olof.

– Skulle du bli mätt på att slicka tallrikarna efter utsvultna människor? Jag bara frågar, sa Emma lite irriterat. Förresten skulle inte du leta efter vatten?

– Jag har ju för sjutton just kommit tillbaka hit!

– Okey, förlåt, men det vore bra om du kunde göra det nu.

– Vet du var Stina och Bertil håller hus?

– Nej, men dom skulle väl gå och handla?

– Det kan väl inte ta så lång tid.

– Du vet ju hur lång kö det kan vara. Ja visst ja, nu kommer jag ihåg, dom skulle gå till Stinas lägenhet för att hämta pengar först.

– Jaså, men hon har väl inga pengar hemma. Dom hämtade hon igår innan jag handlade.

– Inte vet jag, men hon sa något om en spargris innan dom gick.

– Konstigt den slog hon sönder igår, sa hon, när vi samlade ihop pengar?

– Hon kanske har en till, föreslog Emma skämtsamt.

– Spargris?

– Ja, vad trodde du?

Olov funderade, nedsjunken i Ruts fåtölj. Vad trodde han

360 egentligen. Stina och Bertil?

Knappast.

Men varför reagerar jag, tänkte han. I morse bestämde jag mej ju för att det var sista gången som jag hoppade över skaklarna. Men det hade jag lovat mej själv tidigare? Satan också. Om Stina åtminstone inte bodde i samma område och i samma trappuppgång så skulle det vara lättare att hålla fingrarna i styr. Nästa vecka kommer pantern hem. Då blir det ordning och reda. Bäst att gå hem och städa. Tänk att Bertil stötte på Stina. Nej, han har inte visat något intresse för Stina förut.

Jag har alltid trott att han var bög eller kanske bisexuell. På våra möten har han uppträtt lite konstigt. Verkar lite svältfödd när han tittar på Emma med den där våta blicken. Varför skulle Stina vara intresserad av Bertil? Hon har ju mig, ibland. Bertil var visserligen betydligt yngre men lite frökenaktig. Nej, jag bara inbillar mig.

Ringsignalen från dörrklockan väckte Olov ur sina funderingar. Det måste vara Stina och Bertil tänkte han, vred huvudet och tittade mot dörren. Rut klev försiktigt över tröskeln följd av Gittan. Först fram var Ruby tätt följd av Anna och Astrid. Kramandet ville aldrig ta slut. Emma kom rusande och välkomnade Rut hem och undrade om hon var hungrig. Olof avvaktade en stund sedan gick han fram och kramade om henne.

Rut satte sig i soffan och såg lättad ut. Anna och Astrid spelade Electric Banana Band och dansade runt med Ruby.

361

Kapitel 43

Anders åkte med viss tvekan hiss till deras lägenhet. Han höll andan hela vägen. Inte ett stopp till, vädjade han till högre makter. När han kommit ur hissen kände han sig lättad. Han letade efter nycklarna och hittade dem efter en stund. Ingen hade varit i lägenheten på ett par dagar. Han rullade in i hallen, tände belysningen. Allt var sig likt utom luften som var kall och rå. Han öppnade altandörren och den insvepande luften kändes frisk. Skönt att vara hemma igen.

Det knackade på dörren. Anders ropade »kom in». Karlstam gläntade på dörren och sa: – Jag såg er när ni kom. Hur är det med er, Rut och du?

– Förhållandevis bra tycker jag. Det har varit en del äventyr på sjukhuset men det får jag berätta om när vi installerat oss. Hur länge har du varit hemma?

– Tja hur länge är det? Få se, jag körde från akuten när jag lämnat av dej och Rut och det måste väl ha varit i förrgår, tror jag. Det tog tid att ta sej hem. Bensinen tog slut och sen blev det ett helvete att skaffa mer bensin utan kontanter. Sen hände det förstås en massa annat på hemvägen. När jag väl kom hem stötte jag på Stible från hemvärnet. Han kunde naturligtvis inte slita sej härifrån. Manskapet hade han skickat hem men själv ville han stanna och »övervaka» na-

362 tionella insatsstyrkans arbete. Sen dess har vi samarbetat med både räddningsenheten, polisen och militären. Hemma kan man ju inte vara, kallt och tråkigt.

– Vet du hur det är med vårt hus, jag menar om det finns någon tidplan för värme, vatten och avlopp?

– Nej egentligen inte men jag har sett att dom lägger ut provisoriska ledningar på gatorna. Det går knappt att komma fram med bil längre. Jag har också noterat att dom ställt upp en mobil värmecentral här nere på gatan. Men det tar väl tid att koppla in den. Största problemet är nog avloppet och det är vi särskilt väl medvetna om. Även om vi får vatten så tillåts vi inte att spola, för vi vet ju var skiten tar vägen. Jag har talat med Emma om vårt hus och hon tror att det går att pumpa avloppet från en specifik samlingspunkt i källaren.

– Hallå nu kommer jag, kvittrade Gittan. Hej, sa hon och tittade på Karlstam. Roligt och se dej. Vi missade tydligen varandra på SöS av helt naturliga skäl. Det är kallare här än hos Rut. – Jo, Emma och jag pratade som hastigast om möjligheten att sätta in elektriska värmefläktar, sa Karlstam.

– Det låter bra, inflikade Anders men det gäller att få tag i elfläktar eller elradiatorer om man nu inte har det hemma.

Jag tror faktiskt att vi har en elfläkt sedan den ljuva tiden då vi hade villa, men var?

– Vi får börja leta sa Gittan. Sen måste vi försöka få kontakt med Cicci och Hugo. Om vi inte kan bo här så måste vi kanske bo hos någon av dom och då blir det minst lika trångt som uppe på Hammarbyhöjden för 20 år sedan.

– Det kan ju bli en nostalgisk höjdare, sa Karlstam. Jag föreslår ändå att vi kallar till ett möte snarast för att lösa dom akuta problemen.

– Bra, jag föreslår att vi träffas hos Olof, han är ju ordförande och gräsänkling, svarade Anders

363 – Jag kollar det med Olof, sa Karlstam, och började gå mot dörren.

Gittan började leta febrilt efter värmefläkten och fort gick det. Hon for runt, klättrade upp och ner för att inventera höga skåp. Det överhängande hotet att behöva tränga ihop sig med Cicci eller Hugo påskyndade letandet. Anders rullade ut i hallen och öppnade dörren till förrådet. Inte helt överraskad konstaterade han att förrådet var proppfullt.

Sittande i rullstol skulle han inte kunna leta igenom bråten.

Förhoppningsvis skulle Gittan hitta den efterlängtande värmeapparaten. Letandet avbröts när de fick höra om extramötet.

OO hade med en viss tvekan accepterat att använda sin lägenhet för det akuta mötet. Hustrun skulle komma hem om två dagar och innan dess skulle hela lägenheten städas.

Mötet skulle hållas redan ikväll. OO gjorde en så kallad förstädning, det vill säga avröjning av utspridda saker.

Klockan 21:30 träffades de föreningsmedlemmar som för tillfället gick att nå hos OO. Ruby’s matte och husse saknades fortfarande och Rut föredrog att stanna hemma med barnen. Olofs köksbord röjdes från diverse disk och matrester. Efter inledande formaliteter lämnade OO ordet till Emma. Innan Emma började avbröt Bertil som ville rapportera senaste nytt om kritaköpen i närbutikerna. Bifölls.

Han berättade att flera handlare, som de just nu besökt, krävde pant om man saknade kontanter. Inte av alla kunder.

De betrodda stamkunderna fick handla på krita, det vill säga underteckna en skuldförbindelse. Handlarna använde olika typer av papper för att notera sina fordringar. Ibland anteckningsböcker och om inte det fanns tillgängligt så fick omslagspapper duga. Kanske inte helt i bokföringslagens

364 anda. Men strunt i det, nu är det som det är. Allvarligare är att många kunder inte har möjlighet att handla för att de saknar kontanter och inte har något att pantsätta.

– Så vad jag egentligen vill säga, fortsatte Bertil, är att vi kanske borde undersöka, var och en, om vi har något att pantsätta. Vi hade visserligen lite kontanter med oss för inköp men dom är slut nu.

– Tack Bertil, sa OO, viktig information. Vi får börja och leta efter värdeföremål här hemma, sa han skämtsamt. Allt beror ju på hur länge tele/datanätet ligger nere. Jag tror att vi har en annan minst lika viktig fråga att behandla. Varsågod Emma.

– Den tekniska situationen är följande och jag bortser från eventuelle skador på grunden som bärande konstruktion eftersom det ännu inte är känt. När det gäller värmen så tror jag att vi kan klara den hjälpligt. Min bedömning är att vi kan ta ut mellan 3 och 4 kW per lägenhet med värmefläkt eller elradiator förutsatt att elspisen eller något annat effektkrävande inte körs samtidigt. Det bör räcka för att hålla en hygglig temperatur om det inte blir för sträng kyla och vi får behålla strömmen.

– Varifrån ska vi få alla elfläktarna? undrade Bertil. Vi har ju visserligen kontanter i kassan men dom lär ju vara slutsålda. Tyvärr eller som tur är har jag inte hunnit placera dom likvida medlen ännu, så det finns kontanter i föreningens kassa.

– Äntligen, sa Emma, får vi nu användning av dom värmefläktar som inhandlades för några år sedan på rea. Jag konterade inköpet, 20 st tror jag, på förbrukningsmaterial.

Jag gjorde det för att ha reservvärme vid avstängning av någon enstaka lägenhet m m.

– Strålande jublade OO. Nu får vi även nytta av kassören Bertils slarviga hantering av kassan.

Några klappade händerna.

365 – Hur då? undrade Bertil – Jo nu slipper vi pantsätta ägodelar för att handla mat och andra nödvändigheter. Vi kan ställa in letandet efter värdeföremål i min lägenhet.

– Tror du att det bara är att låna av föreningens kassa, bara sådär, dundrade Anders.

– I en nödsituation borde det vara möjligt om alternativet är att vi svälter ihjäl, tyckte OO. – Just nu är det inte akut matbrist. Jag tycker vi fortsätter att lyssna på Emma.

– Som jag sa så klarar vi nog värmebehovet hjälpligt men det är värre med vatten och avlopp med särskild betoning på avloppet. Även om vi får vatten inkopplat snart så kan eller rättare sagt bör vi inte använda det. Det som kommer in måste komma ut om än med någon fördröjning. Alla vet ju vid det här laget hur det ser ut i källaren och under bottenplattan. Det kommer att ta tid bara att ordna ett provisorium.

– Kan vi inte ens dricka vattnet och tvätta oss?

– Dricka är okey, om det är tjänligt direkt efter inkopplingen, men kissa får man göra någon annanstans.

– Om jag fattat det hela rätt så blir de näst intill omöjligt att bo kvar innan VA-frågan är löst, konstaterade Anders.

– Jag är rädd för det om man inte är beredd att besöka några av de portabla WC:n som jag tror kommer att ställas ut på gatan här, men jag vet inte när.

– Dags att börja leta tillfälligt boende uppenbarligen, konstaterade OO, vad skall tanten säga när hon kommer hem?

– Det kanske inte är det största problemet, inflikade Anders. Förmodligen är det många i området som tvingas leta efter provisoriskt boende och det gör ju inte saken lättare.

– Vi får väl i första hand höra med våra anhöriga, barn, föräldrar och andra släktingar om dom kan avvara något

366 utrymme för hemlösa, om vi nu har några, sa Stina.

Stämningen kring bordet sjönk som en börskurs i kristider. Från det glädjande beskedet om att de inte skulle behöva frysa till att de måste ge sig av hemifrån. I och för sig var de inte tvingade att flytta men att bo utan avlopp insåg nog alla som ohållbart. Någon dag eller två i bästa fall kunde man stå ut. Emma befarade tyvärr att det kunde ta längre tid innan ett provisoriskt avlopp kunde tas i drift.

– Nu gäller det att inte deppa ihop, sa OO tillgjort muntert, vi har ju i alla fall kontanter i kassan om det skulle knipa, eller hur Bertil?

– Visst men det är ju föreningens pengar och enligt stadgarna får man inte låna ur kassan till privat bruk, svarade Bertil.

– Inte ens i en nödsituation, undrade Karlstam?

– Har inte tänkt på det men visst kan det finnas situationer som medger ett avsteg från stadgarna, trodde Bertil. Det här skulle förstås kunna vara en sådant, om medlemmarna i föreningen löpte risk att avlida. Men så är ju inte fallet just nu. Om det blir aktuell med handlån så skulle vi kunna tilllämpa principen med pant som säkerhet. Då slipper ni i alla fall riskera att era dyrgripar försvinner hos någon handlare.

– Bra, det förefaller vettigt, tyckte Anders, men jag vill gärna återgå till den mest akuta frågan om att lämna lägenheten. För vår del, Gittan och mej blir det väl att kampera hos något av barnen, om dom tillåter det.

– Tror du inte att det kostar att flytta även om man bara har det nödvändigaste med sej, undrade Olov irriterat.

– Jag tänkte inte på det erkände Anders lite skamset. Naturligtvis har du rätt, vi behöver nog alla låna av föreningens handkassa. Kanske bäst att vi plockar fram våra värdesaker för pantsättning hos kassören.

– Jag ger mej också sa Bertil. Självklart skall vi låna ur handkassan och jag tycker att det skulle känns bra om ni

36 7 lämnar något i pant men inte för skrymmande.

Värdesakerna måste rymmas i föreningens kassaskåp. Jag skriver ett kvitto på inlånad pant och utlånade belopp. Observera att det är kortfristigt. Så fort man kan ta ut kontanter så skall panten lösas.

Alla nickade förstående inte minst med tanke på att flertalet runt bordet kanske inte hade mer än ett par tjugor kvar och det skulle inte ens räcka till buss, spårvagn eller tunnelbana och ännu mindre till tåg och flyg. Efter en kortvarig överläggning beslutade man enhälligt att tillfälligt upphäva förbudet mot privata lån ur handkassan till dess kontantbristen var över. Vidare beslöt man att låntagare skulle lämna pant motsvarande minst värdet på lånade pengar. Slutligen konstaterade Karlstam sammanfattningsvis att toalettbesök och andra aktiviteter som krävde vatten och avlopp fick göras med måtta. Den stundande natten var det tillåtet med akuta toalettbesök då han inte ansåg att det skulle förvärra situationen i källaren märkbart. Vidare påpekade han att alla kunde hämta vatten på de provisoriska tappställena för upprätthålla såväl den kroppsliga som toalettstolens hygien. Värmefläktar kunde hämtas hos Emma. När de sen lämnar huset i morgon så borde fläkten lämnas på 500 w för undvika frysningar.

Emma lovade att göra allt för att skynda på de provisoriska lösningarna men att det troligtvis skulle ta minst lika lång tid som telenätets reparationer. Därför kunde de förhoppningsvis ringa till Emma om några dagar och få information om läget. Om det inte gick att ringa så kunde man personligen söka upp henne på pojkvännens adress. Om inte Rut hittade någonstans att ta vägen så skulle Emma ta med Rut och ungarna. Bertil lovade att hålla kassan öppen fram till klockan 23:30 samma kväll. Värderingen fick givetvis bli summarisk. Stina skulle ta hand om inlämnade pan-

368 ter. Först skulle hon försöka kopiera det handskrivna mötesprotokollet och dela ut det till alla medlemmar.

Mötesdeltagarna skildes och bar med sig tre akuta frågor.

Var skulle de ta vägen i morgon? Hur mycket kontanter behövde de? Fanns det något lämpligt föremål hemma att pantsätta? Anders och Gittan skulle ta bilen till barnen och be på sina bara knän om husrum. Olov befarade att deras enda möjliga tillflyktsort skulle bli hos hans högt värderade svärmor i Enköping. Hennes hembakade bröd var förstås en tillgång i eländet. Stina och Bertil gjorde sällskap från Olovs lägenhet. På väg till Bertils lägenhet sa Stina: – Du kan följa med mej hem till min mamma. Hon har en stor lägenhet på Lidingö. Mamma blir alltid glad när jag kommer hem och hon kommer bli mycket förtjust när hon får se att jag har en karl med mej. Hon har aldrig tappat hoppet på att jag skall gifta mig. Hon fyllde 70 förra året men ser ut som 55. Hon har betydligt yngre kavaljerer, så du får passa dej. Pappa gick bort för 20 år sedan.

Bertil var helt tagen på sängen. Vilket erbjudande. Hade han något alternativ? Nej, det fick bli Lidingö, även om han måste underhålla två damer.

– Tack det var jättesnällt, det gör jag gärna, men först måste du kopiera protokollet och dela ut det. Sen skall vi tillsammans sköta utlåningen och pantförskrivningen.

Naturligtvis kom hela styrelsen för att låna pengar, även Rut som fått muntlig information av Emma. Senare kom även några övriga medlemmar som observerat protokollet.

Beloppen var inte stora och panten var i stort sett godtagbara, med undantag av en större tavla av tvivelaktigt värde och för stor för att rymmas i kassaskåpet. En så kallad familjeklenod. Sju medlemmar hade inte nappat på erbjudandet men troligtvis var de inte hemma. Bertil och Stina beslöt att hålla pantbanken öppen en stund i morgon bitti innan de gav sig av till Lidingö.

369

Kapitel 44

Färjan låg inne så det var bara att köra ombord. Torbjörn vinkade igenkännande till några av besättningskillarna.

Under färden över till Ornö passade Torbjörn på att uppsöka »matroserna». »Ebba» hade bara ställt in några turer under de senaste dygnen när de fick reda på händelserna i Sjöstaden. Egentligen var det inget problem att gå enligt tidtabell men man hade befarat att det kunde bli bränslebrist. Visserligen hade man bunkrat olja dagen före olyckan i Sjöstaden men man beslöt att hushålla med bränslet som normalt räckte en till två veckor.

Kajsa som satt kvar i bilen lyfte på höger lår och grävde fram de nyinköpta kondomerna. Hon läste på förpackningen: » Unisex med knottror och jordgubbssmak – 10 st». Vilket korkat val. Hur sjutton skall jag våga ta fram dom här abnorma gummina om det hettar till. Vad skall han tro. Hon vänder på förpackningen och läst det finstilta: Kan med fördel användas av … Hon slutade läsa, stoppade ner förpackningen i handväskan och kände sig helt avsexualiserad.

Hon borde inte åkt med hit, men Torbjörn är ju faktiskt charmig. Mysigt utan sex går ju också bra, kanske.

Bildörren öppnades och Torbjörn gled ner på sätet. Kajsa skämdes över sina tankar och rodnade för fjärde gången

370 idag när hans blick sökte hennes. Han sa: – Hur är det med dej? Fryser du? Vi är snart framme! Det är faktiskt kallt här ute på fjärden, men när vi kommer fram skall vi tända en riktig brasa.

– Det är okey, jag bara lite trött och hungrig.

– Jag lovar att du ska bli mätt och sen skall vi se till att du kommer säng. »I säng», planerade han redan att förföra mej? Nej, nu är jag väl onödigt misstänksam och orättvis, han menar säkert väl. Hittills har han inte visat några förförarkonster. Å andra sidan har det knappast funnits någon tid för sådana övningar, men nu när vi kommer fram blir det förstås möjligheter att umgås.

– Tack det ska bli skönt. »Skönt», hur skulle han tolka det? Jag kan ju inte säga någonting utan risk för misstolkningar. Skärpning nu. Var dej själv. Innan jag köpte dom där kondomerna var jag ju inställd på sex. Märkligt vad knottror och jordgubbssmak kan avtända mej innan dom kommit till användning.

– Ja verkligen, svarade hon, jag är jättehungrig.

Vägen blev smalare och grusets smatter under skärmarna på Mazdan avslöjade att de lämnat tätbebyggelsen. Mörkret och den tilltagande dimman hindrade Kajsa från att kunna orientera sig. Under normala omständigheter hade hon ett gott lokalsinne men det fungerade inte nu. Allt hon visste var att de befann sig på Ornö. Hon försökte räkna korsningarna och åt vilket håll de svängt men det var omöjligt att hänga med. Hon behövde egentligen inte vara orolig men ville ändå behålla kontrollen, veta var de befann sig.

Mazdan bromsade in. Kajsa spanade ut i mörkret i förhoppning om att se ett hus.

Bilens strålkastare lyste visserligen bara rakt fram men i dunklet på sidorna kunde hon bara se skog. Torbjörn vände sig mot Kajsa samtidigt som han vred av tändningen. Det

371 blev beckmörkt både inne i bilen och utanför: – Jaha nu är vi nästan framme, vi får gå sista biten men det är inte långt.

– Hur skall vi hitta, jag menar se var vi går?

– Vi sitter en stund först så vi vänjer ögonen.

– Snett framåt går det en gångstig som leder fram till huset. Vi har mycket packning med oss så jag skall knalla iväg och hämta en kärra.

Torbjörn klev ut i mörkret och försvann omedelbart ur sikte. Inte för att Kajsa var mörkrädd men lite obehagligt var det att sitta mitt ute i skogen. Kissnödig var hon också vilket förstärkte obehagskänslan. Hon tände parkeringsljuset och klev ur bilen. Nu kunde hon orientera sig hjälpligt. De stod vid sidan av en minimal vändplan. Verkade vara en parkeringsplats. Hon kunde inte se någon annan bil i närheten.

Inget ljus från någon stuga glimmade i den täta skogen. Hon tog ett par steg från bilen och smög in bakom ett träd. Parkeringsljuset skapade en tillräckligt stor skugga för att skyla henne, mot vad, det fanns ju inte en käft i närheten. Hon drog ner jeansen och trosorna samtidigt och hann knappt sätta sig förrän den befriande strålen skvalade mot marken.

Gud va skönt, nästan lika bra som en orgasm. När kissade hon senast? Hon mindes inte, men det kändes som en evighet sen. När musklerna protesterade mot den obekväma ställningen blev hon pinsamt medveten om att något saknades. Toalettpapper eller något annat lämpligt. I samma stund hör hon steg i gruset. Någon närmade sig bilen. Det måste vara Torbjörn. Snabbt drog hon upp trosor och jeans i en enda rörelse och frågade försiktigt: – Är det du Torbjörn?

Inget svar, bara knastret från fötter som släpade sig fram i gruset. Men ljudet verkar inte komma från stigen där Torbjörn försvann. Måste vara någon annan. Men vem är ute och smyger i mörkret? En knackning mot bilens plåt hördes,

372 sen tyst. Bilnycklarna satt kvar i bilen. Tänk om han tar bilen. En rysning steg utmed ryggraden och vidare upp över nacken så att håret reste sig. Hela huvudet blev varmt och hon upplevde det som om hjärnan kokade. Hon ville skrika men lyckades hålla tyst. Om jag står helt stilla så kan han inte se mig men han kan ta bilen. Hon försökte andas lugnt. Hjärtat slog så att det dunkade i huvudet. Hon lyssnade intensivt och hörde att stegljuden verkade avlägsna sig. Sen blev det helt tyst. Kajsa uppfattade det som om stegen försvann mot stigen som ledde till Torbjörns hus. Kanske var det bara en bekant. Men varför skulle han dyka upp så här dags på kvällen när Torbjörn faktiskt inte var här.

Han kan ju inte ha talat i telefon och ankomsten var inte planerad. Bäst att återvända till bilen snabbt. Med några snabba kliv återvände hon till Mazdan. Ryckte upp dörren på förarsidan och satte sig. Hon låste bilen från insidan och andades ut. Varför blev hon så rädd. Det hände ju ingenting. Bara en person som passerade i mörkret. Det var just mörkret som skrämde henne. Hon såg ingen, hörde bara fotstegen. Egentligen borde hon kunnat urskilja någon gestalt, parkeringsljuset var ju tänt. Antagligen blev hon själv bländad av det svaga ljusskenet. Inne från bilen var det lättare att se ut.

Borde han inte vara tillbaka nu? Hur långt var det egentligen till den där stugan. Hon ångrade igen att hon följt med hit. Den fuktiga kylan trängde in i bilen. Hon skulle förstås kunna starta motorn så det blev lite varmare i kupén. Hon beslöt att vänta fem minuter till. Tiden kröp fram och ingen klocka hade hon på sig. Plötsligt dök två gestalter upp ur mörkret. Hon såg dem på ca 10 meters håll. När de kommit närmare, ca 5 meter, kände hon igen Torbjörn men vem var det som gick bredvid? Hon låste upp och klev ur. Bredvid sig såg hon en äldre man i sydväst, fleecetröja, arbetsbyxor och stövlar. Bakom Torbjörn skymtade ett slags kärra.

373 – Hej, har det varit långtråkigt? Det här är Österman, fiskare här på ön.

– Före detta, avbröt Österman surt.

– Men du hade dragit upp några matiga öringar igår, sa du nyss.

– Ja som amatör ja eller sportfiskare som stadsborna säger. Förut var jag yrkesfiskare och det är en helt annan sak.

Sportfiskare låter så fånigt, det är väl ingen sport.

– Förlåt, sa Torbjörn skämtsamt, får jag presentera Kajsa.

– Hej, sa Kajsa och gick ett steg närmare, sträckte fram handen.

Motvilligt förde han fram sin hand. Hon fattade tag i den slappa näven. Känslan påminde om en kall död fisk? I vänster hand bar han på en yxa som han försökte gömma bakom benet.

– Österman tittade blygt ner i backen och sa go’kväll.

– Vi har tur, sa Anders. Österman har erbjudit sig att hjälpa till med packningen.

– Erbjutt å erbjutt. Jag såg ljuset från bilen när ni kom och inte visste jag vem som var ute så här sent på kvällen. Här är det aldrig någon trafik sen du sålde bilen. Kunde ju varit en inbrottstjuv. Så jag tog yxan och gick ut. När jag kom hit såg jag bilen. Det var svårt och se om det satt någon i, men efter stund såg jag att det inte satt någon i bilen, om dom inte gömde sig under allt bråte i baksätet, så jag knackade på motorhuven. Inte en käft visade sig så jag smög iväg.

– Bra sa, Torbjörn, dej kan man lita på. Du behöver inte hjälpa till, vi har ju kärran.

– Jo det är klart att jag ska hjälpa till, sa Österman och plirade förtjust mot Kajsa.

De började lasta ur bilen. Kajsa hjälpte till och Österman räckte sakerna till Torbjörn som systematiskt lastade kärran.

Allt fick inte rum så Torbjörn föreslog att Kajsa skulle stanna vid

374 bilen så slapp de lasta in sakerna som inte fick rum på kärran. Kajsa ville inte bli kvar ensam men ville heller inte tala om hur skräckslagen hon varit.

– Jag följer hellre med och lastar av. Jag är så spänd på att få se huset, sa hon forcerat.

– Jaha det går väl bra eller vad säger du Österman, har du lust att stanna kvar här en stund så bjuder jag på en kask sen.

– Jo jag tackar, har du något snus med dej?

– Det tror jag men vi måste packa upp först.

– Hm, får jag sitta i bilen, undrade Österman Torbjörn tittade på Kajsa som nickade med en viss tvekan.

– Självklart. Nu går vi.

På stigen blev det ganska svart så Kajsa gick tätt bakom Torbjörn som sköt den tvåhjuliga kärran framför sig. Efter några minuters promenad såg Kajsa ljus genom träden.

Först svagt och blinkande sken, sen mer fast när skogen glesade ut. Strax var de framme. Torbjörn stannade framför en grön dörr och sa: – Nu är vi framme!

Kajsa såg sig omkring. Huset verkade ha en röd färg men det var svårt att se i mörkret. Lampan i fönstret närmast dörren bländade.

– Vad trevligt det ser ut, sa Kajsa.

– Tack, nu är det bäst vi skyndar oss så inte Österman får för sig att köra till puben, men du har väl tagit ur nycklarna?

– Köra till Puben? sa Kajsa samtidigt som hon lät händerna undersöka jeansfickorna och jackfickorna.

– Men du har väl inte lämnat nycklarna kvar antar jag!?

– Helvete, dom måste sitta kvar i bilen. Tror du verkligen att han skulle köra till … finns det verkligen en pub här på ön?

– Visst men jag tror inte att han skulle köra dit, i alla fall inte utan att packa in grejorna i bilen. Det är bara lättare

375 saker kvar, kläder och sånt.

Förr lånade han alltid min bil men nu tror jag att han slutat köra. Du behöver inte oroa dig.

– Det är ju mina kläder och tillhörigheter som är kvar!

– Lugn, hugg i här istället så vi får in grejorna!

Inlastningen gick fort och Kajsa hann inte gå husesyn men hon noterade att det var tänt i öppna spisen bakom några glasdörrar. Det kändes fortfarande rått och fuktigt i huset men brasan hade bara varit tänd i en kvart eller så.

När de närmade sig bilen hördes musik. Österman hade fält sätet bakåt och lyssnade på musik, klassisk lät det som.

Han ryckte till när Kajsa knackade på bilrutan. Han öppnade bildörren och vred ner volymen.

– Ta det lugnt, sa Kajsa vi ska lasta resten av grejorna innan vi går till huset.

– Jo, jag sitter bra här.

När de kommit till huset gick inlastningen fort. Österman satte sig framför brasan och pustade. Kajsa gick husesyn och Torbjörn började packa upp. Huset var inte stort, en storstuga med kök i ena änden, en vedspis som var tänd. Möblerna var rustika och tidlösa. Hela möbleringen var sparsmakad. Inredningen tilltalade henne. Hon fortsatte runt bakom en vägg med garderober fram till tre dörrar i andra änden av storstugan. Försiktigt tittade hon in i det första rummet. Det var mörkt därinne. Hon hittade knappen till belysningen. Rummet var litet och utmed ena långsidan stod en våningssäng. Nästa rum, det viktigaste, ett väl tilltaget och till synes fräscht tvättoch duschrum men ingen toa vad hon kunde se. Nästa rum var uppenbarligen Torbjörns sovrum. En dubbelsäng, men inte så bred. Påminde om hennes 130 cm säng. Lagom att sova själv i utan känsla av för mycket sängkläder att värma, men också tillräckligt stor för tillfälliga intima gäster. På väggen mitt emot sängens fotända stod en låg bänk med

376 allehanda tekniska prylar.

Vägg-tv, ljudanläggning m m. Hon vände och gick ut från det allra heligaste och sprang rakt i famnen på Torbjörn.

– Hoppsan, jag undrade just vart du tog vägen men förstod att du gick husesyn.

Kajsa rodnade, kände sig nyfiken.

– Bra att du har bekantat dej med huset. Jag tycker vi öppnar dörrarna så kommer det in lite värme från spisen.

De blev stående några sekunder innanför integritetsgränsen. Kajsa hade aldrig rodnat så många gånger på en dag.

Visserligen hade hon lätt för att rodna men pryd var hon inte, tyckte hon. Från storstugan hördes en missnöjd stämma: – Blir det någon kask?

– Självklart, svarade Torbjörn, och återvände till storstugan.

Kajsa dröjde någon minut, sen gick hon ut och satte sig vid brasan. Torbjörn stod bakom bänken i det öppna köket och fixade kaffe. När han såg Kajsa frågade han: – Vill du också ha en kaffekask?

– Nej tack.

Kajsa reste sig, gick fram till Torbjörn och frågade med låg röst: – Finns det någon toalett här?

– Ja men det är bara ett torrdass. Om du går in i duschrummet så ser du en dörr med en glasruta i, öppna den och följ en kort gång så kommer du till toan. Här behöver man inte gå ut för att komma till hemlighuset. Vad vill du dricka? Vi äter inte förrän Österman gått. Klarar du att vänta?

– Jag ska försöka. Har du vin, i så fall vore det gott med vintoddy.

– Det fixar jag, gå och prata lite med Österman, han behöver lite kvinnlig fägring. Han är visserligen inte så pratglad

377 men idag slog han nog rekord när han skulle berätta om sitt modiga ingripande med yxan. Annars säger han inte så mycket.

Elden sprakade i spisen och alla tre satt bekvämt med varsin drink. Torbjörn hade valt att dricka te med skvätt rom i. Österman hade inte sagt någonting medan Torbjörn och Kajsa berättade om händelserna i stan. Kaffekasken var urdrucken och då och då lyfte han koppen, tittade i den, ställde tillbaka den på fatet. Till slut uppfattade Torbjörn det diskreta sättet att begära påfyllning: – Vill Österman ha en påtår?

– Jo, om det inte är till något besvär, men sen skall jag gå hem.

Väderleksrapporten hördes från köket. Sjörapporten varnade för hårt väder på Norra Östersjön, Skärgårdshavet och Södra Bottenhavet, nordvästlig kuling 15–19 meter per sekund. Österman skrockade: – Jaha, då får Ebba vila.

På 22-nyheternarna informerades om läget efter den märkliga olyckan i Sjöstaden. Inledningsvis ursäktade man förseningarna av nyheterna som var följden av tele- och dataavbrottet. Alla inkommande underlag levererades med bud. I innerstaden hade nu i stort sett alla fått tillbaka strömmen. Även i Sjöstaden hade man kunnat koppla in el till alla hushåll utom i de hus som låg närmast olycksplatsen. Många i Sjöstaden saknade fortfarande värme och vatten men man hoppades på att kunna ordna provisoriska lösningar inom några dagar enligt uppgifter från ESI som var stadens enhet för samordning av infrastrukturen. Man reserverade sig för avloppssystemen med hänvisning till de läckage som upptäckts under ett flertal byggnader. Den giftiga gasen som bildats skulle åtgärdas med en genomgripande sanering av de drabbade byggnaderna, enligt stadens miljöenhet. Under tiden fick inte avloppssystemet använ-

378 das. Därefter avsåg man att påbörja en ombyggnad av systemen.

Det största problemet var tele- och datatrafiken som fortfarande var helt ur funktion och drabbade hela Storstockholm. Kollektivtrafiken gick med begränsad kapacitet p g a att de datoriserade säkerhetssystemen var ur drift och trafikledningen fick skötas manuellt. Övrig trafik fungerade efter omständigheterna godtagbart. Brister på kontanter hade delvis avhjälpts tack vare att många handlare accepterat att sälja »på krita» enligt det gamla beprövade sättet, enligt uppgifter från Handelskammaren.

Rekommendationen om att fortsätta med det förenklade kreditsystemet sanktionerades av berörda myndigheter, banker och övriga finansiella institut. De senaste rapporterna från regeringskansliet avslöjade att regeringen, mot praxis, givit Riksbanken uppdraget att så fort som möjligt införa en så kallad kreditgaranti till alla handlare. Beloppsgränsen var ännu ej fastställd.

Slutligen några viktiga meddelanden till de boende i Sjöstaden närmast olycksplatsen på Båtbyggargatan. Flera byggnader har yttre skador på framför allt fönster som måste repareras omgående. Till de boende som inte är hemma meddelades från respektive bostadsrättsförening och fastighetsägare att man tillträder bostaden med reservnycklar för att utföra akuta åtgärder. Eventuella övriga skador på byggnaderna undersöks också.

Innan vi går över till övriga nyheter vill vi här på Sveriges Radio uppmana er att lyssna kontinuerligt på P1 .Vi gör allt som står i vår makt för att särskilt vidarebefordra viktiga nyheter, information och meddelanden när det gäller Sjö-

379 staden Och nu över till övriga nyheter …

Torbjörn sänkte volymen på radion en aning. Österman protesterade: – Jag vill gärna höra dom riktiga nyheterna och inte bara vad som händer i stadens trängsel.

– Visst sa Torbjörn och tog med sig radion och placerade den på Östermans axel tätt intill örat.

– Så dåligt hör jag inte, sa han och ställde ner radion på bordet. Förresten var tog den där kasken vägen?

– Ja visst ja, den kommer strax. Kommer du med hit bort så får vi snacka, sa Torbjörn och tittade på Kajsa.

Först lade han en femkrona i kaffekoppen. Sen hällde han på kaffe så mycket så att myntet inte syntes. Därefter fyllde han på renat till dess femkronan syntes igen.

– Verkar starkt, kommenterade Kajsa, behövs verkligen kaffet?

– Tja, om det ska vara en kaffekask så, fast jag tar hellre en öl. Vill du ha en toddy till? Vänta här.

Torbjörn serverade kasken på bordet framför Österman med ett varsågoda, en kask beställd, sen återvände han till Kajsa och undrade: – Lyssnade du på nyheterna?

– Klart jag gjorde.

– Jag tänkte särskilt på det där om vårt hus.

– Jag hörde, det verkar som om det inte är någon idé att åka hem ännu på ett tag.

– Nej just det, vi sitter ju inte i sjön här. Snart ska jag börja med middagen eller rättare sagt supén. Vi väntar till Österman har gått så han inte känner dom kulinariska dofterna från min konservsupé. Jag följer honom en bit. Om du är hungrig kan du ta en macka i smyg här. Javisst ja, jag glömde ju din toddy.

– Det är bra för mej, jag ser fram mot supén, sa hon med

380 glimten i ögat, men jag kanske tar en liten smörgås.

Torbjörn slog sig ner bredvid Österman och undrade artigt: – Smakade det bra?

– Jo. – Det har varit en lång dag.

– Jag förstår.

– Förstår vad?

– Att jag ska gå hem så du kan visa damen dina färdigheter.

– Nej, nej det är inte alls som du tror – Tro får man göra i kyrkan och dit går jag sällan, sa Österman och reste sig mödosamt.

– Ska följa dej en bit.

– Det behövs inte, hittar själv.

När de passerade köksbänken tittade Österman på Kajsa och sa: – Lilla damen, ska inte vara orolig, Torbjörn är en gentleman och mat har han. Vad mer kan en vacker kvinna begära. Österman försvann ut i mörkret. Torbjörn gick också ut.

Innan han stängde dörren sa han till Kajsa: – Kommer strax.

Hoppas han inte försvinner igen tänkte Kajsa. Hungern och tröttheten dämpade emellertid hennes oro. Hon bredde en smörgås som hon svalde i tre tuggor. Det kändes som en timme när Torbjörn återvände efter 10 minuter. Kajsa hade satt sig i Östermans »favoritfåtölj» och så när somnat.

– Nu är det nära, sa han entusiastiskt. Om en kvart serverar jag en liten supé.

Det tog några sekunder innan hon vakande till.

– Tack, då är det bäst jag packar upp det viktigaste, för efter maten kommer jag inte att orka. Var får jag sova?

– Du vet ju redan hur det ser ut så det är bara att välja,

381 men som du säkert förstår så brukar jag inte låta kvinnliga bekanta sova i mitt sovrum första natten, svarade han spjuveraktigt.

Två helt motsatta känslor for genom huvudet på henne.

Förnärmelsen och lättnaden. Var han inte intresserad? Han var väl lika trött som hon och tog gratischansen att spela gentleman. Hon behövde uppenbarligen inte bekymra sig för närmanden, i vart fall inte i kväll, vilket var bra med tanke på de konstiga kondomerna som hon köpt. Vadå »första gången» dom hade ju redan sovit i samma rum i Trollbäcken. Dom där principerna tror jag vad jag vill på.

– Då tar jag gästrummet!?

– Gör du det. Känn dej som hemma.

Våningssängar är alltid lika besvärliga att bädda. Bara åtkomst från en sida och så slår man huvudet i överslafens botten. Rummet var fortfarande kallt och rått. När sängen var bäddad provade hon komforten. Hon sträckte ut sig och kände sömnens sköna grepp sprida sig genom hela kroppen. Just då ropade Torbjörn: – Maten är klar. Varsågod!

Kajas hörde först inte. När han ropade en andra gång kvicknade hon till. Först ville kroppen inte lyda hennes kommando att resa sig. Viljan att kliva ur sängen var för svag. Torbjörn kom in till henne, satte sig på sängkanten.

Han höll en tallrik med vitlöksmarinerade morötter nära näsan. Doften kittlade hennes luktorgan. Hon tyckte om vitlök. Han sa: – Kommer du?

– Mmmm.

Aldrig hade väl en trerätters på icke färskvaror smakat så bra. De hade druckit öl till maten. När klockan var tjugo minuter över 11 på kvällen sov Torbjörn tungt i Östermans favoritfåtölj. Kajsa hade lyckats ta sig till gästrummet där hon slocknat ovanpå täcket med kläderna på.

382 Mörkret hade inte släppt sitt grepp när Torbjörn bestämde sig för att överge sin tillfälliga sovplats. Sömnen hade väl varit sådär i Östermans favoritfåtölj. Han hade vaknat flera gånger och övervägt en förflyttning till sovrummet men inte orkat. Inte var det särskilt tilltalande nu heller. Diset hängde tungt runt huset och hindrade dagsljuset från att lysa upp storstugan. Med en viss möda lyckades han kravla sig ur fåtöljen och ta sikte på duschrummet. På vägen dit tittade han in i gästrummet. Kajsa låg ovanpå täcket fullt påklädd och småsnarkade. Visst var hon söt där hon sov och förhoppningsvis fick hon vila från alla bekymmer. Han gick vidare till duschrummet. Upplevelsen att stå under strilande vatten efter ett chockartat dygn var outstanding.

Det gällde förstås att hålla den skadade handen utanför vattenridån. Kajsa kunde kanske hjälpa honom sen med omläggning.

Kajsa vaknade av skvalandet i duschrummet och undrade först var hon befann sig.

Hon frös och kände sig allmänt osund. Ingrodd och en smula dagen efter. Ljudet från duschen ingav hopp om ett bättre liv redan inom en halvtimme. Sakta men säkert ålade hon sig ur sängen och reste sig. Kroppen kallade på vätska och hon började gå mot kylskåpet. Apelsinjuice stod det på en pappersförpackning. Så gott och nyttigt, tänkte hon när andra glaset rann ner. Det är väl bara att sätta i gång. På med tevatten och fram med muggar. Brödet var färskt sen igår, inhandlat på Gålö livs.

Det doftade fortfarande gott. Fanns det mer i kyskåpet? Jo visst, youghurt naturell, ost, marmelad, Lätta. Vad kan man mer begära, perfekt. Hon kände sig genast mycket bättre till mods.

Skvalandet i duschrummet hade upphört. Snart skulle det bli hennes tur. Vore kanske inte så dumt med en smörgås,

383 medan jag väntar. Vattnet hade kokat upp och hon hällde upp en kopp och nedsänkte en tepåse. Honung, hon ville ha honung. Efter en stunds letande hittade hon det trögflytande guldet. Svensk honung. Dörren till duschrummet öppnades och ut kommer ett stort badlakan innehållande Torbjörn som utbrast: – God morgon, är du redan vaken?

– Jo jag vaknade av det underbara ljudet från dina tvättorgier och blev både duschnödig och hungrig.

– Har du sovit gott?

– Jag vet inte, jag tror det men jag vaknade med kläderna på.

– Duschen är din, och dom andra bekvämligheterna också, förstås.

– Tack!

Kajsa släppte allt i köket, hastade in i gästrummet, slet åt sig väskan som troligast innehöll hygienartiklarna. Med en vesslas hastighet tog hon duschrummet i besittning. Kläderna åkte av snabbt och sen in i duschen. Varmvattnet smekte hennes kropp och välbefinnandet kände inga gränser. Obehagskänslan från sista dygnets äventyr spolades bort för varje liter vatten som rann utmed kroppen. Hon ville skrika men behärskade sig. Vad skull han tro, att hon ramlat och slagit sig? Den maskulina duschkrämen fick duga. Hon hade glömt att packa upp sina grejor och kunde inte nå dom från duschkabinen. När hon vridit av det varma strilandet stod hon kvar en stund och drog händerna genom det kortklippta röda håret. Praktiskt med kort hår tänkte hon medan dropparna rann utmed hennes bleka kropp.

Fel väska! Vem bryr sig. Hon ville inte ropa på Torbjörn utan lånade en grön handduk, som såg ut att vara den största. Torkprocessen gick fort. Hungern gjorde sig påmind igen men även andra behov trängde på. Insvept i den minimala

384 handduken som täckte hennes bröst och halva rumpan gick hon genom gången till TC-anläggningen. När hon återvände genom den fönsterförsedda förbindelsegången upptäckte hon att det stod folk på gårdsplanen. Reflexmässigt drog hon upp handduken lite extra över brösten och kände genast kalldraget över stussen. Vilka kommer hit så här tidigt på morgonen? Bäst att klä på sig. Felväskan innehöll förstås inte det hon ville ta på sig. Lika snabbt som hon förflyttade sig till duschrummet återvände hon till gästrummet, men inte tillräckligt kvickt. Torbjörn upptäckte henne och ropade: – Snygg kroppsstrumpa, lite kort kanske, men charmig.

Skynda dig nu jag är hungrig.

– Jag kommer, börja du!

Stressad vände hon ut och in på sina väskor och lyckade hitta rena trosor, sport-bh, t-shirt, jeans och en varm tröja.

Visste Torbjörn att det stod folk utanför huset? Knappast, köksfönstret låg mitt emot ingången, det kom hon i alla fall ihåg. Om dom inte knackat på förstås men då skulle han väl ha sagt något!? En snabb titt i spegeln, inget smink, det får duga. Lika bra att han får se mig som jag är, naturlig. Torbjörn satt redan vi det lilla väggbordet i köksdelen och sa med mörk dagenefterröst: – Varsågod min sköna.

– Tack. Jag måste berätta en sak, sa hon viskande.

– Först äter vi så vi får lite välbehövlig näring till kropp och själ. Jag har kokat ägg, om du vill ha?

– Gärna men det här är viktigt, sa hon och smuttade på teet.

– Okey, låt höra.

– När jag gick från toaletten för stund sedan så såg jag en massa folk på gårdsplan.

– Massa folk? sa han förvånat och reste sig.

– Massa och massa, kanske 5–6 stycken i alla fall. Jag tit-

385 tade inte så noga.

– Det kan inte vara möjligt, vilka skulle det vara så här tidigt på morgonen?

Torbjörn gick mot ytterdörren. Kajsa tittade på väggklockan som visade tio över elva. Han slog upp ytterdörren och såg att det stod några gubbar på gårdsplan och samtalade lågmält med varandra. Österman och några till. När de upptäckte Torbjörn i dörröppningen sa Österman: – Vi ville inte knacka på när det var skumt där inne. Han har väl det granna fruntimret kvar där?

– Visst, var skulle fruntimret annars vara och hon heter Kajsa om han kommer ihåg! sa Torbjörn irriterat. Om ni vill veta så har vi sovit i natt och vi skulle just börja med frukosten.

Nu stod hon där i dörröppningen och studerade gubbarna som av ren blygsel backade ett par steg.

– Jo vi ville inte störa, men det är så, sa Österman att vi ortsbor börjar få ont om mat och vi tänkte att kanske han Torbjörn …

– Jag vill tala med Österman i enrum sa Torbjörn irriterat.

Kom med in.

Missmodigt följde Österman med in i storstugan men han vågade inte sätta sig i favoritfåtöljen – han stod med mössan i hand.

– Det var inte meningen att berätta för dom andra om ditt stora matförråd men jag har inte sagt var det ligger och hur mycket det finns där.

– Jag trodde att jag kunde lita på dej. Förstår du inte hur allvarligt det här är. Nu riskerar vi att ryssen får veta och då blir vi av med allt. Österman var förtvivlad och nära att ta till lipen. Hela kroppsspråket avslöjade hur ångerfull han var. När han hämtat sig sa

386 han: – Jag tyckte synd om dom. Det finns inget kvar i lanthandeln att köpa. Alla på ön, i första hand dom där stadsborna, har hamstrat av det lilla som fanns i lager och nu har dom stängt butiken. Då kom jag och tänka på dig. Det är ju nästan som i krigstid och då ville jag spela hjälte och lovade att ordna mat. Gubbarna har inga kontanter kvar så vi tänkte att vi kunde idka lite bytesaffärer.

– Ja ja jag förstår men det var dumt av dej att ta med dom hit. Du hade väl kunna komma hit själv och frågat först.

– Jo men jag orkade inte bära alla värdeförmål som gubbarna har med sig och förresten är det bäst att du sköter affärerna.

– Värdeföremål? Du menar inte att dom släpat med sej sånt.

– Jo det är klockor, smycken, ringar, gamla guldmynt, vättar och allt möjligt. Det är rejält folk här på ön och dom vill göra rätt för sej. Så det så!

Herregud, tänkte Torbjörn dom menar allvar. Visserligen hade han kalkylerat med att matförrådet var värt sin vikt i guld under en kris, men hur skulle han kunna idka byteshandel med fattiga skärgårdsbor? Om det ändå varit besuttna stadsbor som ville byta bort sin dyrgripar så vore det enklare att vara ockrare. Egentligen var inte tanken att han skulle byta bort maten överhuvudtaget. Snarare var det försäkring för hans egen överlevnad. Hur skulle han kunna göra en skälig värdering av deras surt förvärvade dyrgripar.

Han kunde ju heller inte neka ortsbefolkningen mat i en nödsituation, för det gällde väl även deras familjer. Om det nu var en nödsituation?

– Fisk, ni har väl fisk, den går ju också att äta.

– Den går inte till just nu och vi lagrar inte fisk här i skärgården, vi är vana att äta färskt. Kanske någon som har råd att hålla igång frysen, men det räcker inte långt. Om inte

387 elpriset stigit så mycket så hade vi nog haft mat i frysarna, men pensionen räcker inte till allt.

– Jag förstår, men det bär mig emot att göra bytesaffärer.

Just då lämnade Kajsa dörröppningen och kom fram till dem och sa: – Inte för att jag har tjuvlyssnat men det var svårt att inte höra era diskussioner. Om du nu har mycket mat så föreslår jag att du lånar ut mot pant och en rimlig ränta. Bytesaffärer verkar ju helt orimligt.

– Bra förslag, tyckte Torbjörn, eller hur Österman?

– Tackar allra ödmjukast. Du kommer att bli helgonförklarad och med lite tur blir du så småningom accepterad som en äkta skärgårdsbo, men det kan jag förstås inte lova säkert, sa han och plirande med ögonen.

– Du kan hälsa gubbarna att ni är välkomna tillbaka vid ettiden så ska jag trolla fram lite matvaror. Men ni får bara låna för ett par dagar. Sen får ni komma tillbaka om problemen inte löst sig. Jag har inte mat till alla, hur många det nu är, i flera veckor. Österman dansade ut och meddelade den förväntansfulla skaran den glada nyheten.

En av gubbarna blev så glad att han gick fram och knackade på. Anders öppnade.

– Gud signe herrn, sa han och visade hela sitt snusfärgade garnityr.

– Tack, sa Torbjörn och kände sig förlägen.

Vid frukosten berättade Anders om sitt hemliga och väl gömda förråd som han inte visat för någon. Inte ens Österman visste exakt var det låg trots att han var med och grävde. En kväll efter några »dragnaglar» hade han avslöjat för Österman att han lagrade mat. Österman hade lovordat bedriften och talat om hur viktigt det var med mat, nu när försvaret var helt avlövat, och om ryssen kommer förstås.

388 – Vi får nog stanna här ett tag och se till att öborna inte svälter ihjäl sa Anders skrattande.

– Ja vi får väl det, sa Kajsa med glimten i ögat.

389

Kapitel 45

Bill och bull rapporterade som vanligt dagens händelser i allmänhet och akutsituationen i synnerhet till citypresidenten Carl Gustav Hanberg. Med på mötet var också kommunstyrelsens ordförande Karin Frånlund kallad F-Karin.

Bull började med att informera om problemen i dagligvaruhandeln. Enligt välunderrättade källor sades att merparten handlare följt uppmaningen om kreditförsäljning enligt den gamla metoden »köpa på krita». Varulagren började dock minska på grund av leveransproblem men det var inte det största problemet. En viss oro började spridas bland handlarna avseende säkerheten på de handskrivna krediterna, ett slags skuldebrev. Skulle handlarna verkligen kunna driva in alla fordringar?

Några handlare hade börjat med att begära pant för att säkerställa sina fordringar. Denna variant av pantbank bland handlarna blev allt mer utbredd. Vartefter butikerna tömdes på varor så fylldes lagren med inlämnade pant från kunder som saknade kontanter eller trovärdighet att underteckna skuldebrev. Även om panterna ej var skrymmande så fylldes butikernas lagerutrymmen med klockor, smycken, exklusivare elektronisk utrusning, konst, mattor etc.

Lagren av kapitalvaror var naturligtvis kända bland butikernas kunder och troligtvis även hos mindre seriösa aktö-

390 rer på andra sidan lagens råmärke.

– Det här är inte bra, inte bra alls tyckte F-Karin och såg bekymrad ut. Rena inbjudan till inbrott och rån. Särskilt nu när larmen inte fungerar och polisen har annat att göra. Jag förstår inte hur dom vågar lagra värdeföremål. Både handlare och kunder tar en mycket stor risk. Har du varit i kontakt med polisen Bull?

– Ja, bland annat, och jag har även talat med regeringskansliet som funderar på ett motdrag, svarade Bull, kanske blir det någon slags kreditgaranti för handlarna som kan visa upp skriftliga fordringar som undertecknats i utbyte mot varor. På det sättet kanske man kan stoppa den desperata varubelåningen. Däremot avser dom inte att ersätta pantförskrivna föremål som stulits. Om jag uppfattade det hela rätt så kommer man att gå ut via etern redan i eftermiddag och garantera betalningarna av skuldebreven.

– Bra att regeringskansliet tar tag i dom här frågorna, tyckte CG, och det kommer ju fler problem att handskas med där regeringskansliet kommer att bli inblandat vare sig dom vill eller inte.

– Tänker du på samma sak som jag sa Bill, reparationer och ombyggnad av alla skadade hus, ledningar och gator.

– Ja, sa CG men det kommer att bli en hård strid om vem som skall stå för kostnaderna. Om vi börjar med husen så ägs de flesta av bostadsrättsföreningar. Garantitiden har gått ut för länge sedan och föreningarna lär knappast ha råd med så omfattande ombyggnader som krävs. Byggmästarna kommer troligen inte att ta sitt ansvar för dåliga lösningar och tyvärr är dom juridiskt oantastbara. Däremot har jag svårt att tro att staten låter ett stort antal bostadsrättsföreningar gå i konkurs.

– Man kan nästan likna situationen med bankkriserna som återkommer med jämna mellanrum och då ställer ju staten upp, konstaterade F-karin.

391 – Sen har vi gator och ledningar och där kommer vi säkert att ställas till svars? Den planerade skattesänkningen som oppositionen viftar med kan nog skrinläggas, sa F-Karin.

Mötet avslutades med en diskussion om konsekvenserna av tele- och datanätets sårbara konstruktion. Man trodde att det kommer att tillsättas ett flertal utredningar om hur man skall handskas med dylika situationer framöver men att nästa avbrott sannolikt kommer att inträffa innan utredningarna var klara. Avslutningsvis bad man till de högre makterna om att nätet skulle komma igång så att man kunde återgå till normalt arbete.

392

Epilog

Tankbilar med dricksvatten var på plats redan två dagar efter »gatubävningen». Vattenutdelarna hade naturligtvis ingen information om hur vattnet inte fick användas. När den frågan snabbutretts på NIW (Norsk Inverter and Water) och ESI (Enheten för samordning av Infrastrukturen) bemannades varje vattenbil med en informatör. Utdelade restriktioner mottogs inte alltid positivt. Istället skällde törstande medborgare på informatören och undrade var fan man skulle skita, pinka och tvätta sig. Det blev inte bättre när informatörerna försökte ge viss tillåtelse för nedspolning med undantag för fekalier. De flesta kände inte till begreppet fekalier och ville helst inte fråga. Därmed ansåg merparten av vattenhämtarna att det var fritt fram att spola ner sin avföring.

Ett flertal källarvåningar hade översvämmats av den gulgråa sörjan. Brandkåren anlitades för länspumpning men konstaterade snabbt att avloppssystemet i gatan ej kunde svälja den uppumpade sörjan. Samtidigt hade alla tillgängliga rörfirmor och slamsugningsentreprenörer tillkallats genom meddelande via Sveriges Radio. Efter några dagar arbetade ett dussintal slamsugningsbilar med att tömma avloppssystemen i gatan. Mest roade var barnen som tyckte slamsugningsbilarna liknade stålelefanter som doppade ner sina

393 långa snablar i svarta hål.

Tyvärr fylldes avloppssystemet på i samma takt som brandkårens länspumpning försökte tömma systemen. Man tvingades att hitta en ny avnämare. I ett snabbinkallat möte i Miljönämnden beslöt man att temporärt tillåta att länspumpningen av »sörja» fick pumpas ut i Hammarby sjö.

Nämnden ansåg att det inte fanns något annat alternativ samt att Hammarby Sjö redan var kontaminerad av de redan upptäckta läckagen.

Storstadsborna är tillvanda med att samhället tar hand om det man absolut och snabbt vill bli kvitt, nämligen avfall och avträde. Utan den grundläggande servicen blir det kaos efter en vecka. Under rådande omständigheter framstår denna service som mycket viktig, kanske till och med bland de mest efterfrågade när hungern stillats. Denna form av hälsovård är, i likhet med sjukvården när man är frisk, inte så högt prioriterad under normala omständigheter när avfall och avträde trollas bort med en knapptryckning. Enkelt, smidigt och relativt billigt när det fungerar och det gör det ju nästan alltid. Man förväntar sig åtminstone att driftavbrotten blir kortvariga.

Bristen på kontanter förvandlade hyggligt folk till egoister och byteshandlare utan skrupler. Inte sedan andra världskriget hade väl konserver värderats så högt, särskilt hos dem som inte var betrodda för att handla på krita.

Efter 3 dagar kunde inkoppling av el göras till flertalet byggnader i Sjöstaden. För de värst drabbade husen som låg närmast »gatubävningen» dröjde det längre. När gasbildningen upphört påbörjades ett känsligt schaktarbete. Först demonterades ledningsstolpar, gatubelysning, vindskydd mm. Under hela tiden arbetade länspumpar för att hålla grundvattnet på lägsta möjliga nivå. Gatans spårvägsspår sågades loss och kapades i lyftbara längder Därefter kapades asfaltsbeläggningen till lagom stora kakor och forslades

394 bort. Stora grävmaskiner schaktade bort stenkross och frilade den stora ledningskulverten. Precis som befarat hade ledningarna skjuvats av på minst två ställen. Ytterligare brott upptäcktes på både fjärrvärme- och gasledningar.

Samordningen mellan ledningsägarna fungerade av förklarliga skäl inte helt friktionsfritt. Nästan alla relationsritningar var »instängda» i databaser. Chefen för ESI, Sverker Jansson, fick ett styvt arbete att, helt utan direktiv från högre ort, prioritera insatserna från de affärsdrivna ledningsbolagen. Lika bra var väl det, tänkte Sverker som insåg att det bara fanns två parametrar att ta hänsyn till. Ledningarnas läge i förhållande till varandra samt vilken mediaförsörjning som ur samhällssynpunkt var viktigast.

Korta avbrott på el- och telenätet kan man i allmänhet hantera även om det skapar stor irritation hos de värst drabbade. När nu tele- och datanätets »kroppspulsåder» skadats allvarligt tvingades den datoriserade Stockholmsregionen tillfälligt backa tillbaka till början av 1900-talet, när teletrafiken var i sin linda. Elkraften är en förutsättning för tele- och datanätet, men även det omvända förhållandet gäller. Elkraftens produktion, leveranser och konsumtion är styrda av datorer. Ett slags inbördes beroende, som lungor och hjärta. Nu när datorernas internetuppkopplingar var brutna och mobiltelefonerna döda tvingades folk kommunicera öga mot öga, eller med handskrivna meddelanden.

Många yngre som bara hade hört talas om block och penna genom sina datoriserade historiestudier, blev helt lamslagna.

För att klara värmebehoven placerades containrar med texten M obilt fjärrvärmeverk på gatorna. Elkablar tjocka som välmatade ålar var sammanflätade med stålrör som var inkopplade till nygrävda hål i gatan invid husen.

På miljöenheten hade man inte glömt att den kemiska reaktionen i grundvattnet upptäcktes före själva gatubäv-

395 ningen. Processen startade således under ett flertal grundplattor. Miljöenhetens laboratorium hade mätt upp ohälsosamma halter av den grågula soppan flera veckor före smällen. Analysarbetet fortsatte både före och efter tidpunkten för själva gatubävningen. Man kunde konstatera att den stadsgas som läckte ut inte hade något samband med styrenbastarden. I de fortsatta analyserna strävade man efter att beskriva den märkliga kemiska reaktionen genom ett fullskaleexperiment.

Byggmästarna hade konstruerat och anlagt grunder utan hänsyn till framtida skador och underhållsmöjligheter på ingjutna ledningar. Att man sedan monterat cellplast utan tillräcklig kunskap om dess åldrande och känslighet för kemiska påverkan fick väl anses som en miss i de materialprovningar som genomförts. Cellplasten används ju i första hand som isoleringsmaterial. Den mekaniska hållfastheten är också dokumenterad. Man visste visserligen att cellplasten inte tål petroleumprodukter men vem kunde ana att avloppsvatten i olika former kunde påverka cellplasten.

Kriminalitet tilltog hos de grupper som hade svårt att hålla fingrarna i styr när tillfälle bjöds. Medborgare med små ekonomiska marginaler som i vanliga fall levde inom lagens råmärke tvingades in i en gråzon för införskaffande av de nödvändigaste dagligvarorna. Den snabbt ökande kriminaliteten tvingade regeringen att göra en utfästelse in blanco: A tt garantera kreditförlusterna för handlare som kan uppvisa skuldförbindelser med identifierbara fysiska och eller juridiska personer. M axbeloppet är ännu ej bestämt.

Efter ca 10 dagar fungerade tele- och datanätet hjälpligt men det skulle ta betydligt längre tid innan de värst drabbade kunde flytta tillbaka till sina hem. Tvister och rättegångar om ansvarsfrågorna skulle komma att pågå i många år framöver.

396 Efter två veckor när det mesta kommit igång tillsatte regeringen ett Katastrofutskott med följande direktiv: 1. Redovisa tidigare utredningar och rapporter i ämnet 2. Utreda förutsättningarna för statliga ombyggnadslån med räntesubventioner för drabbade byggnader.

3. Omgående påbörja en översyn av alla lagar avseende bestämmelser och anvisningar för bygglov, konstruktioner, ansvarsfördelning, garantitider, ledningar i allmän mark etc.

4. Upprätta en ny beredskapsplan för att kunna hantera skador på infrastrukturen.

5. Tillsammans med PTS (post och telestyrelsen) verka för att försvaret, polisen, akutsjukvården, räddningsenheter och Sveriges Radio förses med kommunikations-system som är helt oberoende av det allmänna tele- och datanätet.

6. Utreda förutsättningarna för att varje hushåll förses med en radiomottagare som är oberoende av elnätet och batterier och har förinställda kanaler för nödmeddelanden.

7. Tillsammans med FI (finansinspektionen) utforma ett nödsystem för den finansiella sektorn, kortkreditsystemen, hanteringen av kontanter etc.