Magasinet Publik #11 Överlevnad by Magasinet Publik

publik JMG-studenternas magasin

Nummer 11, mars 2014

Ledare “Vi har alla två liv. Det andra börjar när du inser att du bara har ett.” Ett citat från Konfucius som snurrat runt i mitt huvud de senaste dagarna.

För överlevnad kommer i många olika former. För vissa handlar det om att överleva sjukdomar, krig, svält och jävligheter. För andra handlar överlevnad om att ta sig samman och göra något med sitt liv. Släppa poolkanten och våga sig ut på djupare vatten. Att inse att livet är skört kanske gör att man vågar leva för dagen och inte slösa bort någon tid. Överlevnad blir ett sätt att leva sitt liv på bästa sätt. Ett tema om överlevnad kändes givet att göra. I film och böcker har apokalypsen varit det stora temat i flera år och att följa en huvudkaraktär vars främsta mål är överlevnad känns nästan som standard. Vi på redaktionen har valt att fokusera mest på olika männsikors berättelser. Hur man själv ställer sig till frågan om överlevnad i olika situationer i livet. Och i alla dess former. I det här numret av Magasinet Publik kan du bland annat läsa om ett samtal mellan far och dotter sjutton år efter en livsavgörande organdonation, hur man förbereder sig för om krisen en dag slår till och hur man lever i ett land där ens sexuella identitet inte accepteras. Men också om hur viss musik lyckas överleva genom åren, vilka artister som skulle kunna kvala in in i 27-klubben i år och hur att flytta till en annan planet skulle kunna betraktas som självmord. ELIN KULLANDER CHEFREDAKTÖR

Redaktionen Chefredaktör Elin Kullander

Det är dagen efter apokalypsen och du är den enda i klassen som överlevt. Vilken JMG-profil teamar du upp med för störst överlevnadschans?

Layout

Emilia Johansson

Joel Sund Får jag chansen tar jag givetvis Kerstin Särneö. Bakom de yviga gesterna och det härliga skrattet vilar något helt annat. Jag har sett det i hennes ögon. Kerstin med en shotgun och en machete är en överlevares dröm. Att dessutom få spendera sina sista timmar, dagar eller månader i livet med henne är inte illa. När apokalypsen ödelagt världen blir hennes intellekt och insikt en tröst i en annars kall och hård värld.

Bildchef

Annedalseminariet har övertagits av ett gäng människoköttörstande zombies (nej, inte MKV-studenterna, RIKTIGA zombies). Välj ett vapen du bemästrar för att kunna slasha dig fram till cafeterian och en kopp kaffe.

Björn Widmark

Rebecka Svensson Senast jag stod öga mot öga med zombies var i ett tvspel. Då försvarade jag mig med en brinnande fackla. Som nybörjare var jag oväntat skicklig på att ha ihjäl attackerande zombies och avancerade snabbt till nästa nivå. Jag hade därför hoppats på samma framgång i verkligheten och tänt eld på närmaste, avlånga träföremål. Eller ja, egentligen vilket lättantändligt föremål som helst, beroenden på kaffesuget… Mediehuset är strömlöst, alltså fungerar inga microvågsugnar. Burkmat är tydligen ett måste för överlevnad i en postapokalyptisk värld. Vilken konserverad delikatess är din favorit? Hanna Klumbies Kokosmjölk. Det funkar till det mesta och är ju både vätska och mat samtidigt. Och det är fett också, så det är nog överlevnadsvänligt, även om det inte är nyttigt fett.

Ebba Örn

Webbchef Jonas de Lange

Ekonomichef Ansvarig utgivare Jon Demred

Texter

Beatrice Dalghi, Ellinor Rostedt, Emilia Johansson, Hanna Klumbies, Jens Wingren, Joel Sund, Johan Karlsson, Jon Demred, Jonas de Lange, Rebecka Svensson

Redigering

Beatrice Dalghi, Björn Widmark, Daniel Sandström, Ellinor Rostedt, Emilia Johansson, Elin Kullander Hanna Klumbies, Jens Wingren, Johan Karlsson, Jonas de Lange, Maria Nordlander, Rebecka Svensson

Omslaget

Illustratuion: Gustave Doré, Wikimedia

6 ÖVERLEVNAD I DEN SVENSKA VILDMARKEN 20

SHAAD

DEN LÅNGA VÄGEN

SÄKERHETSTÄNKET PÅ JMG

GE BORT EN DEL AV DIG SJÄLV

RESAN TILL MARS

ETT HEM I KRISEN

MUSIKEN SOM 27-KLUBBEN ÖVERLEVDE

14 KLARAR DU KRISEN?

STRETAR MOT ODDSEN

EN GÅVA SOM RÄDDAR LIV

DEN SKÄRANDE EGGEN Om du skulle befinna dig ensam, kall och frusen i den svenska vildmarken, vem skulle du då vilja ha med dig? Bear Grylls? En förälder? Din scoutledare i femman? Lennart Zeilon är en man som har levt sitt liv i självförsörjandets tecken. Han vet vad du ska äta och vad du ska göra. Han skulle förmodligen vara din nyckel till överlevnad. Text & Foto: Johan Karlsson

ebnekaise, 1976. Tre unga killar med lätt packning börjar att bege sig upp för Sveriges högsta berg. Alla är vältränade och relativt erfarna. Med en viss lättsamhet och med en arrogant illusion av osårbarhet börjar de sin bestigning. De vet inte att deras planerade dagstur snart ska bli ett uppvaknande till livets skörhet på fjälltoppen. – Vi bestämde oss för att gå en tur över berget istället för glaciären. Det här var ju på en tid då det inte fanns mobiltelefoner, det får man komma ihåg. Helt plötsligt var sommaren nere vid fjällstugan utbytt mot en tjock dimma. Vi blev desorienterade, blöta och kalla. Det var enormt psykologiskt påfrestande. Vi fortsatte gå i dålig sikt, och till slut fann vi toppstugan. I våra huvuden hade vi sett det här som en oas, vår räddning. Men när vi väl kom dit var verkligheten en helt annan. Toppstugan var öde och lika kall som fjället utanför. Kaminen som fanns i stugan var kall och vedförrådet var tomt. Deras hjärnor stod still. Till slut fick en av dem idén att bryta loss ribbor från en av sängarna och starta en eld i kaminen. Snön utanför smältes och dracks tacksamt. De somnade till slut i sked i kaminens värme. Dagen efter besteg de berget i strålande väder. – Vi var unga och utan någon riskmedvetenhet, livsfarligt. Idag hade jag i alla fall kollat väderleksrapporten.

n grå, regnig tisdagseftermiddag i mars många år senare vandrar 61-åriga Lennart Zeilon runt i sin villaträdgård i Partille. Han har över 15 års erfarenhet som instruktör inom överlevnad på naturens resurser och villkor. Han har hunnit med att instruera i Svenska Överlevnadssällskapet och är leg. sjuksköterska. Han pekar mot en gräsyta som ser ut som vad man förväntar sig att en villaträdgård ska göra. – Jag och min fru har delat upp trädgården mellan oss. Hon fick den delen där borta, och här har jag min, säger han och ler genom regnet.

Lennarts del av trädgården är ett underligt virrvarr av olika slags växter. Här trängs ramslök med växter från Kamtjatka, amerikanska blåbär och svenska medicinalörter. Fler än 140 växter från kust till fjäll lever här sida vid sida. Det hela påminner om en petriskål av världens ät- och användbara växter. När Lennart börjar beskriva sina många växter blir det tydligt att han besitter enorm kunskap och ett brinnande intresse för växtriket. Alla plantor han beskriver fyller en funktion, har ett syfte. En oansenlig växt med krokig rot, vars utseende påminner om en fet, smutsig insekt presenteras. – Ormrot. En rakt igenom underbar växt som finns i hela Sverige. Ser du roten? Den är full med kolhydrater, har en nötaktig smak och bladen är rika med vitamin C. Om jordbruksrevolutionen hade skett här i norra Europa istället för i Mesopotamien så är jag övertygad om att ormroten skulle ha varit en av huvudgrödorna.

nne i villan, i köket och i vardagsrummet får man förnimmelsen av att Sverige befinner sig i undantagstillstånd. Marscherar ryska kängor vid finska gränsen? Är Partille lamslaget av svininfluensan? Lennart har i demonstrationssyfte fyllt varenda ledigt utrymme med olika redskap och backar fyllda med prylar och böcker. Kaffebordet dignar under av elektronik som kan användas i en överlevnadssituation. Han plockar upp en gul radio, som inte ser särskilt märkvärdig ut. – Jag är riktigt förtjust i den här. Radion i sig är faktiskt en av de viktigaste sakerna man kan ha hemma under till exempel ett strömavbrott. Om strömmen går, är det livsviktigt att du kan ta till dig information. Internet slutar att funka, Tv:n är stendöd. Just den här radion har solcellsuppladdning, och om det är mulet eller mörkt ute finns det även uppladdningsbara batterier anslutna till en dynamo. Att få information vid en överlevnadssituation är prioritet nummer ett, poängterar han medan han vevar. Och den gula radion vaknar. När han blir tillfrågad om att ge en koncis handlingsplan vid

ett strömavbrott eller en liknande överlevnadssituation svarar han att man bör dela upp sitt hem för att spara värme. Täck för fönster och spärra av värmeförlust till andra rum än det du ska tillbringa tid i med filtar. Fyll också upp kärl med vatten, då det inom en snar framtid kan komma att bli en bristvara. Detta vattnet, och vatten du hämtar ur naturen ska filtreras och kokas. Du har inte råd att bli dålig i magen eller få en parasit i en svår situation. Så koka vattnet ordentligt. Big bubbles – no troubles. Fett och protein är lätt att ha hemma i konservform. Kolhydrater är enligt Lennart inga problem. – Kolhydrater? Det finns överallt i naturen, det är bara att börja gräva efter rötter, säger Lennart och pekar på en hopfällbar spade.

din garderob snart fatta eld. Lennart häller upp en kopp kaffe. Han pratar med en mjuk allvarsamhet och beskriver saker på ett sätt som är lätt att förstå, lätt att ta till sig. – Varma kläder hjälper dig inte mycket om du inte kan sätta upp ett tält eller om du blir våt. Det finns många som har tid och pengar att köpa de senaste prylarna. Det är färre som har ambition nog att gå en kurs, eller läsa instruktionsboken. Ett stort problem många råkar ut för är den falska säkerhetskänsla man får av att ha häftiga, dyra prylar med sig ut, säger han. Det är en insikt som stannar kvar med en. Det spelar ingen roll hur mycket ditt tält kostar om du inte har övat på att sätta upp det i dåliga ljusförhållanden och blåst. Då slutar det med att du är ensam på fjället med en dyr, värdelös tygklump. Hur mycket vet man själv om sin utrustning? Har man provat att sätta upp tältet i mörker?

”Kolhydrater? Det finns överallt i naturen, det är bara att börja gräva efter rötter.”

artille, 2012. Invånarna i Partille drabbas av ett strömavbrott. Orsaken till detta ska bero på att ett byggnadsarbete inte följt rutinerna. Efter endast en dag utan ström i hemmen blir det kö på motorvägen till ett närliggande Burger King, som tacksamt nog fortfarande hade ström. Vad händer då om strömavbrottet är vidare utbrett, och håller i sig längre? När Lennart två år senare tänker tillbaka på det här, är det som att hans hår blir gråare. Han försöker beskriva den uppgivenhet han känner för hur dåligt förberedd den genomsnittliga svensken är, på situationer utöver det normala. – Helt otroligt. Jag hoppades faktiskt att det skulle vara längre. Då kanske det sker ett uppvaknande bland folk, säger han och skakar på huvudet . Den gula radion är inte ensam i sin multifunktionalitet. Lennart har samlat på sig ett stort antal prylar med solcellsuppladdning eller andra sätt att fungera på vid avsaknad av ett fungerande eluttag. Vissa saker fascinerar mer än andra, till exempel den improviserade ficklampan gjord av ett stearinljus och en modifierad ölburk. Man tänder ett stearinljus och sätter in det i ett litet hål man skär ut. Ljusstrålen fokuseras sedan via metal�len genom den urklippta botten och vips, du har en ficklampa utan batterier. Lennart pekar entusiastiskt på och förklarar vad för funktion hans prylar har. Men det är svårt för honom att sitta still. Ständigt presenterar han nya bilder på växter, prylar och litteratur. – Visst, man kan ha hur mycket dyr utrustning som helst. Men om jag ska säga något, så kan jag inte tala varmt nog om meranvändande. Det gäller att tänka utanför boxen och maximera värdet av varje del av sin utrustning. Du förstår, det är så här: Den förberedde överlever. Varma kläder i all ära, men kläder i sig är ingen värmekälla. Om det vore så, skulle alla kläder i

arek, 1977. Höga fjällmassiv och djupa dalgångar. Midnattssol och glaciärer. 2000 kvadratkilometer orörd vildmark. Det är hit Lennart Zeilon återvänder i ett ögonblick av reflektion. Det var här, för länge sedan långt i norr, som allt började. – Jag såg jag saker som fick mig att börja tänka runt det här med riskmedvetenhet och förberedelse. Jag stötte på människor vars tält hade blåst bort. Jag hörde talas om folk som hade mist sina liv när de försökt vada över en jokk. På en tur, några dagsmarscher ut, tog jag med mig Kerstin, kvinnan som senare skulle bli min fru. Jag tänkte att om hon inte klagar nu, så är hon nog den rätte för mig, minns han med glimten i ögat. Av de många insikter som har format Lennarts syn på överlevnad låter han en metafor summera sin filosofi. Tänk dig kroppen som en bil. När du kör och tar av dig bilbältet lyser en varningslampa. Likaså om du skulle komma åt handbromsen. När bilen börjar gå sämre och ta skada lyser det flera lampor som varnar dig för till exempel låg oljenivå, motorns tillstånd och glatt väglag. Om du inte tar tag i dessa problem rätt snart så kommer till slut alla lampor lysa, och din bil går sönder. Kroppen har också sina varningslampor, och om du inte är uppmärksam nog så går du sönder. – All överlevnad utgår från kroppen. Tillsammans med en frisk hjärna är nog det viktigaste den skärande eggen. Det kan vara allt från en bit flinta till en stålkniv, det är bara olika variationer av samma koncept. Med den kan du tända eld, fälla träd, flå vilt, rensa fisk. Ett vaket beslutstagande från en frisk hjärna är kanske den

vas saste eggen. Om du inte kan hålla uppe energinivåerna så kommer du inte att tänka klart. Om du inte tänker klart kommer du att göra misstag, i vissa fall dödliga sådana. Du kommer inte att tänka på att det du äter kanske är giftigt. Du kommer inte att se efter vart du sätter foten. Du kanske väljer att ge upp.

ennart blickar ut över Hålsjön i Öjersjö utanför Partille. Vattnets yta vibrerar av det duggregn som har hållit i sig större delen av dagen och några gräsänder guppar i närheten. Han är klädd som en person med livslång erfarenhet av friluftsliv, i grönt och svart. Bomull och syntetmaterial. Huvudet kröns av en färgglad keps. I handen har han improviserad fiskeutrustning i form av lina och en ölburk. Med ett kast dansar linan över vattnet och landar med ett plask förvånande långt bort. Men linan har ingen krok i änden. – Jag har inte fiskekort här. Fiskekort, jaktförbud och fridlysta växter är givetvis inget man tar hänsyn till i en överlevnads-

situation. Men nu ska jag ju bara demonstrera hur man kan meranvända en ölburk. Lennart pekar på några gräsander i närheten. Han berättar att indianerna brukade fånga änder för hand, genom att ta ett djupt andetag och simma försiktigt under ytan. – Är man försiktig nog är det lätt att dra ner änderna under ytan och bryta nacken. De förväntar sig inte att något hot kommer underifrån. Mörkret faller över Öjersjö. Regnet faller hårdare nu. Efter en munfull kaffe med mjölk i köket bjuder Lennart på en sista reflektion. – Jag tror att personlighet spelar stor roll i en överlevnadssituation. Är man en lugn och eftertänksam person har man en större chans att klara sig. Det lönar sig inte att tro att man kan pressa sig själv mot naturens krafter, utan att gäller att bli en med naturen. Folk undrar varför jag fortsätter med det här trots att jag är pensionär. Saken är den är att man lär så länge man har elever. Man måste hålla den skärande eggen vass.

”Kroppen har också sina varningslampor, och om du inte är uppmärksam nog så går du sönder.”

saste eggen. Om du inte kan hålla uppe energinivåerna så komMan måste hålla den skärande eggen vass. Aroniabär (Aromer du inte att tänka klart. Om du inte tänker klart kommer du nia melanocarpa) att göra misstag, i vissa fall dödliga sådana. Du kommer inte att rika på antitänka på att det du äter kanske är giftigt. Du kommer inte att se oxidanter. Kan efter vart du sätter foten. Du kanske väljer att ge upp.

användas mot

ennart blickar ut över Hålsjön i Öjersjö utanför Partille. högt blodtryck Vattnets yta vibrerar av det duggregn som har hållit i och struma. sig större delen av dagen och några gräsänder guppar i närheten. Han är klädd som en person med livslång erfarenhet av friluftsliv, i grönt och svart. Bomull och syntetmaterial. Huvudet kröns av en färgglad keps. I handen har han improviserad fiskeutrustning i form av lina och en ölburk. Med ett kast dansar linan över vattnet och landar med ett plask förvånande långt bort. Men linan har ingen krok i änden. – Jag har inte fiskekort här. Fiskekort, jaktförbud och fridlysta växter är givetvis inget man tar hänsyn till i en överlevnadssituation. Men nu ska jag ju bara demonstrera hur man kan meranvända en ölburk. Lennart berättar att Kråkbär (Em-pekar på några gräsander i närheten. Han Häggmispelbär (Amelanindianerna brukade fånga änder för hand, genom att ta ett djupt petrum nigrum) chier canadensis) används andetag och simma försiktigt under ytan. saften från kråkav ursprungsbefolkningar – Är man försiktig nog är det lätt att dra ner änderna under bär kan ytangurglas och bryta nacken. De förväntar sig inte att något kom- och leverpromot hot magont underifrån. för attmer behandla blem. Mörkret orala sår. Te faller över Öjersjö. Regnet faller hårdare nu. Efter munfull kaffe med mjölk i köket bjuder Lennart på en sista på deen omogna reflektion. frukterna – Jagkan tror beatt personlighet spelar stor roll i en överlevnadshandla njursten. situation. Är man en lugn och eftertänksam person har man en större chans att klara sig. Det lönar sig inte att tro att man kan pressa sig själv mot naturens krafter, utan att gäller att bli en med naturen. Folk undrar varför jag fortsätter med det här trots att jag är pensionär. Saken är den är att man lär så länge man

Ett axplock från Lennarts trädgård

har elever.

Slånbär (Prunus spinosa) smakar bittert fram till den första frosten. ”Ismannen” Ötzi hade dessa bär i magen när han hittades.

Havtorn (Hippophaë rhamnoides) är rikt på omega-7kan bland annat användas för att behandla torra slemhinnor och urinvägsinfektion.

Björnbär (Rubus fruticosus) innehåller garvsyra. Kan kokas till te med hallonblad för att motverka diarré.

Blåbärstry (Lonicera caerulea var. kamtschatica) extremt köldtåligt och c-vitaminrikt bär.

Nypon (Rosa rugosa) rikt på c-vitamin, 100 g nypon ger 270 mg c-vitamin. Rek. dagsbehov är 60 mg per dag.

Foto: Tomasz Sienicki

FÖRBEREDD PÅ DET OFÖRUTSEDDA Text & Foto: Emilia Johansson

De finns där ute. De är förberedda. Men du vet inte vilka de är. De kallar sig survivalister eller preppers.

Det finns mycket som kan gå fel. Hur förberedd är du?

ur länge skulle du klara dig utan ström? Vad gör du om dricksvattnet blir förorenat? Eller om kaffet slutar levereras till butikerna? Det finns mycket som kan gå fel. Många är inte förberedda. Det kan ses som lite konstigt att förbereda sig för katastrofer. ”Tyvärr finns det personer som inte vill kännas vid riskerna, och som hellre löjliggör sig över personer med riskmedvetenhet” skriver Peter som jag fått kontakt med via ett forum på internet. Han beskriver en av anledningarna till att de som skriver vill vara anonyma. Peter är en småbarnspappa i Norrlands inland som jobbar inom vården. ”Vad som skiljer mig från dom familjefäder som inte är preppers är väl att jag har en inställning att samhället inte alltid tar hand om dom problem som uppstår” förklarar han. Han har ett förråd av sjukvårdsresurser hemma om någon skulle skada sig. Familjen har ett elverk och en gasolkamin om strömmen skulle försvinna och ett bränslelager för att snabbt kunna förflytta sig till en annan del av landet om en katastrof inträffar nära hemmet. De har ett litet lager av mat och ett filter som kan rena vatten. Han är en av dem som samlas på forumet för att diskutera sina förberedelser. Det de har gemensamt är att de utövar survivalism, eller prepping som det också kallas. De vidtar olika åtgärder för att vara förberedda på oförutsedda händelser.

ckså Leif jobbar inom vården och har ett elverk hemma. Han och sambon har också en egen brunn. De har inte lagrat några stora mängder mat men brukar ha så mycket att de klarar sig en vecka ifall något skulle inträffa. ”Egentligen räcker det att vi drabbas av magsjuka och inte orkar åka flera mil till affären” skriver han. De har också planerat för ekonomin om någon av dem skulle bli oförmögen att försörja sig, eller dö. ”Det har varit något som jag lärt mig redan som liten, att ta hand om mig själv och ta eget ansvar för mitt liv.” skriver Leif. Per jobbar på kontor. Han bor tillsammans med fru och katt

”Felet folk gör är, enlig min mening, att tro att allt kommer att vara som vanligt imorgon. Det kommer funka att dra kortet på ICA för att få mat och dryck. Vattnet kommer att komma ur kranen.” på landet och barnen har flyttat ut. De odlar lite och försöker förbättra förutsättningarna att klara sig utan el och bränsle bland annat genom att skaffa solpaneler och en handpump till brunnen. ”Jag har sett andra delar av världen och förstått att saker kan gå på tok rätt fort” skriver han. Förutom mat så har Per ett extra lager av kläder hemma, och några höns. Han berättar att han alltid haft ett behov av att sköta sitt utan att andra lägger sig i. ”Felet folk gör är, enlig min mening, att tro att allt kommer att vara som vanligt imorgon. Det kommer funka att dra kortet på ICA för att få mat och dryck. Vattnet kommer att komma ur kranen. Mänskliga restprodukter försvinner bara man drar i spaken.” skriver Per.

urvivalismen handlar om att ha en förståelse för att världen kanske inte alltid kommer se ut och fungera som den gör idag, och att vara förberedd på att klara sig utan det som vi tar för givet. ”Jag är övertygad om att det under mina barns levnad kommer att ske stora förändringar och jag vill göra vad jag kan för att de ska kunna överleva.” skriver Per.

”Det som skrämmer mig är den allmänna inställningen att det inte existerar något behov av förberedelser och att den som ändå förbereder sig är en fåne på något sätt. Händer något otäckt blir det ett hårt uppvaknande” Alla survivalister eller preppers förbereder sig på sitt sätt, och det finns stora skillnader i hur långt man går med sina förberedelser. Per beskriver sig själv som en svenssonversion av preppers. Leif är rädd att förväxlas med de mer extrema survivalister som figurerar i en amerikansk realityserie, med skjutvapen, pansarfordon och egna bunkrar. I media visas ofta den mer extrema sidan av survivalismen upp. Men Per har förståelse för att det är den bilden som visas. ”Man vill ju ha tittare och ingen är road av en medelålders gubbe som har hundra stearinljus och en hög med konserver i källaren.” skriver han. Men de finns också där ute. Peter talar om hur olika personerna på forumet är. ”Allt från vardagsberedda personer med en sund inställning till risker, till rena domedagsprofeter som dillar om konspirationsteorier. Själv är jag väl något mitt emellan” skriver han.

et finns mycket man kan göra för att förbättra sina chanser att klara av en kris, och i vissa fall att överleva. Det kan handla om att bygga upp lager

hemma. ”Bara en sån sak som att ha några tusen, eller i alla fall några hundra hemma i kontanter så att man kan handla även om det blir dataavbrott.” skriver Per.

Saker som MSB rekommenderar att du har hemma Det kan också handla om att göra sig oberoende från samhällets vatten- och elförsörjning eller att följa olika rutiner i vardagen. ”Hur värms din lägenhet upp?” frågar Peter. ”Hur länge har du möjlighet att stanna om temperaturen ute står på – 10 grader?” Han lägger heller aldrig mobiltelefonen löst i bilen. Om han är med om en bilolycka skulle den i så fall säkert inte ligga kvar där han lade den om han behöver ringa efter hjälp. Leif har alltid med sig verktyg, extra kläder, vatten och kexchoklad i bilen, om han skulle bli sittande någonstans utan att kunna ta sig fram.

Sverige finns en myndighet som jobbar med frågor som rör din säkerhet, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB). De har information om hur man minskar riskerna både i sin vardag och under mer exceptionella omständigheter. Allt ifrån hur man hoppar studsmatta säkert till vad man ska ha hemma för att vara förberedd på olika kriser och katastrofer. Små saker som många inte tänker på. Det är inte myndighetens ansvar att se till att du kan hantera en kris. Där har alla medborgare ett eget ansvar. ”Det som skrämmer mig är den allmänna inställningen att det inte existerar något behov av förberedelser och att den som ändå förbereder sig är en fåne på något sätt. Händer något otäckt blir det ett hårt uppvaknande” skriver Per. Om en riktigt stor kris inträffar kan det också hända att resurserna inte räcker till alla. Hjälpen ges i första hand till sjuka och äldre. Det är en annan anledning till att du inte vet vilka survivalisterna är. De vill inte skylta med att de är förberedda. ”Desperata människor är väldigt farliga. En mamma som vet att hennes barn behöver mat är beredd att döda för den maten. Då är det bättre att hålla käft om att man har nått som är värt att ta” skriver Peter.

• • • • • • • • • • • • • •

Fotogenlampa med bränsle Tändstickor Stearin- och värmeljus Ficklampa med extra batterier Dunkar att hämta vatten i Husapotek med vanliga mediciner Radio med vev och solceller Extra element eller värmare (som inte drivs med el) Sovsäck, filtar och värma kläder Hygienartiklar som kan användas utan vatten Campingkök med bränsle Mat som håller i rumstemperatur Kontanter Telefonlista (för att veta vart man ska ringa om det inte går att googla)

Förslag på mat att ha hemma • • • • • •

Torrmjölk Te eller Kaffe Köttkonserver Pulvermos Pasta eller ris Knäckebröd eller Kex • Flingor

• • • • • • • •

Smör Tubost Socker Fruktkonserver Grönsakskonserver Pulversoppa Torkad frukt Färdigblandad juice

Källa: dinsakerhet.se

SHAADH – ATT AVVIKA I OCH FRÅN PALESTINA

I skuggorna av en internationell storkonflikt sitter Ahmad och väntar på ett avgörande besked. Han är en ung man som bara längtar efter att få börja leva ett riktigt liv. Ett liv där hans kärlek och hans sexuella identitet inte ifrågasätts eller ses som avvikande. Text: Jens Wingren Illustration: Johanna Lawner

en smal trappuppgång till ett kulturcenter på Västbanken har Ahmad slagit sig ner för att fly hettan. Utanför dallrar luften och gatuförsäljare ropar som vanligt ut sina varor. Ramadan har just avslutats och allt återvänder till sin normala vardagslunk. Ahmad har inte firat, han är inte mycket för religion överhuvudtaget. Han pratar om sitt konstnärskap och svårigheten att få jobb på Västbanken, men det märks att det egentligen är något helt annat som han vill prata om. Han tassar runt ett känsligt ämne. Sonderar terrängen innan han dyker in i det. Med sitt långa hår och väna sätt står han ut bland de andra unga killarna på kulturcentret. Ahmad fumlar runt halsen och drar fram ett smycke i glas. Det är en regnbågsfärgad cylinder med två sammanlänkade Marstecken. Han känner inte att smycket innebär en risk för honom. – Jag bär det alltid under kläderna och tar det aldrig av mig, säger han. Ahmad berättar att han haft en pojkvän tidigare men att det tog slut eftersom hans pojkvän var religiös och hela tiden brottades med inre konflikter. I svallvågorna av den relationen hittade han en ny kille men attraktionen uppstod aldrig. De gick aldrig ihop annat än på ett fysiskt plan. Processen att hitta likasinnade i Palestina är svår och riskabel och någonstans längs vägen hade

Ahmads sökande lett honom in i problem. – Det finns folk som vet om hur jag är, säger han och berättar att han har fått hotfulla SMS. En av de andra killarna från centret kommer ut i trappuppgången och Ahmad tystnar tvärt. När han passerat ner i trapporna börjar Ahmad igen. – Han vet inget. Jag hör hur han pratar om såna som mig. Han och alla andra här på centret, säger Ahmad. – De säger att vi inte är bra människor. Att vi borde dö, säger han och tvekar en stund innan han fortsätter. – Jag har inte bett om att bli sån här, jag kan inte hjälpa det. Ibland blir jag så frustrerad över att inte kunna vara mig själv att det känns som att jag ska sprängas. Det finns inget liv här för mig, ingen kärlek. Jag är fortfarande ung, jag vill kunna leva på riktigt, säger han. Han återkommer till rädslan och speciellt rädslan för salafister, en extrem islamistisk grupp. – Om de får reda på vad jag är så skulle de inte tveka inför att döda mig. Slänga mig från ett tak. Det är så de gör med folk som inte är straighta. Det ser ut som självmord, men alla vet, säger Ahmad. Genom sin berättelse använder han inte orden gay eller homosexuell utan refererar till sig själv som ”icke-straight”.

HBTQ-lagar i Palestina Det juridiska läget i Gaza och på Västbanken är ett lapptäcke av lagar från tidigare ockupationsmakter. Innan den israeliska ockupationen har området under 1900-talet styrts av Jordanien respektive Egypten, Storbritannien och det Ottomanska riket. I Gaza, som sedan 2006 styrs av det islamistiska partiet Hamas tillämpas den brittiska lag från 1936 som kriminaliserar sexuella handlingar mellan två män, kvinnor som har sex med andra kvinnor nämns inte i lagen. På Västbanken däremot tillämpas en Jordansk lag som avkriminaliserade homosexualitet 1951 men i praktiken finns inget juridiskt skydd för HBTQ-personers rättigheter och samkönade äktenskap är inte tillåtna. Den allmänna synen på homosexualitet och heder i området har gjort att många HBTQ-palestinier har flytt till Israel för att söka skydd. Deras möjlighet att söka asyl i Israel är dock begränsad då landet i princip inte tar emot asylärenden från länder och territorier som de befinner sig i konflikt med. Många palestinier å andra sidan ser homosexuella som potentiella landsförrädare och israeliska informatörer.

egreppet gay är relativt nytt i Mellanöstern, en region som precis som resten av världen sett gott om öppet samkönade relationer i det förflutna. Sex mellan personer av samma kön har alltid förekommit i alla delar av världen men det är först med införandet av begrepp som gay och homosexualitet som dessa relationer lyfts fram i offentlighetens ljus i modern tid. I mellanöstern har detta till stor del förknippats med västerlandets kolonisation av Orienten och i arabisk litteratur förekommer ofta sex mellan män som ett sätt att symbolisera arabvärldens kuvande under koloniala makter. Öppet homosexuella ses som anhängare av en västerländsk kultur och som potentiella överlöpare, anhängare av en kolonial agenda att ”tvinga på” arabvärlden västerländska värderingar kring samkönade relationer. Samtidigt verkar det som om det största problemet som många arabiska debattörer har med homosexuellas rättigheter är att de skulle få leva öppet med sin läggning. Öppenheten framstår ofta som en större problematik än själva handlingen. Språkligt har det inom arabiskan funnits gott om termer för att beskriva sex mellan människor av samma kön, men dessa ord har bara beskrivit själva handlingen och inte uppehållit sig kring identitet. För att sätta ord på sin identitet använder därför många arabiska HBTQ-personer engelska låneord som ”gay” eller ”homo” för att komma bort från det nedlåtande shaadh eller från andra mer obskyra termer men detta späder även på deras kulturella olikhet gentemot traditionella arabiska värderingar. Ahmads blick går mot golvet och hans smala axlar hänger lågt när han säger att han ibland funderar på om det inte vore bättre om han bara tog livet av sig. Sen återkommer han till hoten. – De får inte berätta för min familj, de skulle aldrig prata med mig igen om de visste vad jag är. Det skulle dra skam över hela

min familj om det kom ut. Dessutom så står jag näst på tur av mina syskon att gifta mig. En av Ahmads tidigare relationer tog slut då hans pojkvän tvingades gifta sig vid 23 års ålder. – Jag kan inte gifta mig med en kvinna, säger han med eftertryck men fortfarande så dämpat att ingen obehörig ska råka höra. – Jag är den jag är.

tt och ett halvt år senare sitter Ahmad i väntan på en flyktingförläggning i Belgien. Han är frustrerad och trött. – Normalt ska ett sånt här fall inte ta mer än tre månader säger han. Han har nu befunnit sig på förläggningen i över ett år. Där bor han själv i ett litet rum och får sju euro i veckan i fickpengar. Hans första ansökan om asyl på grund av sexuell läggning fick avslag och nu har han överklagat. – De trodde inte på mig när jag sa att jag var homosexuell. De sa att jag inte betedde mig eller såg ut som en bög, säger han. I förhören med myndigheterna hade han uppgett att han varit medveten om sin sexuella läggning sedan tolvårsåldern, något som inte heller uppfattades som trovärdigt. Enligt Ahmads avslag är det inte möjligt att upptäcka sin sexualitet så tidigt. Barn i tolvårsåldern är bara förvirrade och vet inte vad de vill enligt utredarna. Eftersom Ahmad vid sina tre intervjuer haft tre olika tolkar så tycker de även att hans uttalanden är inkonsekventa.

Ahmads första advokat höll med myndigheternas beslut. Hon trodde inte att han hade något att vinna på att överklaga om han inte lyckades hitta nya bevis på sin utsatta situation eller sin sexualitet. Ett kort tag funderade Ahmad på att ge upp och gå under jorden eller ta livet av sig. Att återvända hem var aldrig ett alternativ. – Det känns som att jag flytt öknen för ett helvete, säger Ahmad. Tillslut fick Ahmad tag på en ny advokat som andades in nytt hopp i honom och medan vintern utanför förläggningen utanför var som kallast brottades Ahmad med en ny idé. Han skulle spela in en sexvideo. Trots rädsla för att den skulle spridas och trots att han var obekväm med själva tanken så var självbevarelsen starkare. Videon skulle kunna vara hans sista chans. – Det känns som en rättegång där jag måste bevisa att jag är den jag är, säger Ahmad

awheed från Oman brukade komma till Ahmads anläggning då och då för att besöka en av sina vänner. De två hade fattat tycke för varandra och Tawheed hade även varit med när Ahmad fick sitt avslag. Genom att berätta om sitt fall kunde Ahmad få den hjälp han behövde av Tawheed. När kameran på Ahmads laptop rullade var det inte första gången de hade sex med varandra, men det var första gången någon av dem gjorde något liknande på film. Tawheed ville inte ha med sitt ansikte i filmen så det hela gjordes

i en och samma ställning med hans huvud utanför bild. – Det var inte bekvämt att ha kameran där, jag tror ju på att det sexuella livet är något privat som inte ska visas upp för andra. Men jag vet inte hur jag annars skulle få de här människorna att fatta, säger Ahmad. Under 2013 har flera medier i Belgien rapporterat om att antalet falska HBTQ-flyktingar tros ha ökat lavinartat. Enligt Cavaria, en intresseorganisation för HBTQ-personer i Belgien, har antalet behandlade asylansökningar med anledning av sexuell läggning ökat från 376 år 2009 till 1059 år 2012. De belgiska myndigheterna har nu upprättat en speciell genusgrupp som ska utreda asylfall som grundas i sexuell läggning, tvångsäktenskap, våld i hemmet, könsstympning etc. 2012 tog denna grupp upp 3203 fall, varav 73 % fick avslag. Cavaria uppmanar inte någon att göra sexfilmer med sig själva för att bevisa sin sexualitet då detta inte är något som myndigheterna kan begära av en asylsökande. Den ingående undersökning som ingår i en vanlig utredning borde räcka för att fastställa en sökandes uppriktighet, menar de. Men att producera egna sexfilmer som ett sätt att bevisa sin sexualitet har blivit allt vanliga bland desperata asylsökande i England enligt The Guardian. Nu ligger en sådan film hursomhelst på Ahmads dator i väntan på nästa intervju med myndigheterna. Hans advokat säger att hans chanser att få asyl kan ökas markant av filmen. Att titta på den själv ger honom dock inget nöje. – Ibland när jag tänker på den gråter jag och hatar mig själv. Det känns som att jag blivit tvingad till något jag verkligen inte ville, säger han. – Jag kan utan tvekan påstå att jag blivit förföljd för min sexualitet två gånger nu – en gång i Palestina och en gång i Belgien, säger han.

EN LÅNG VÄG FÖR DAVIDS BARN Text & Foto: Joel Sund

Det judiska folket och dess traditioner har varit utsatta i årtusenden. Nu är antisemitismen åter på frammarsch i Europa och Sverige. Trots en väg kantad av förtryck har judarna lyckats bevara sin kultur och kämpar för sin rätt att få existera. Att överleva.

ttacker mot demonstrationer, svastikan klottrad på skolor och synagogor. 2014 har sett en ökad aktivitet från nazister. – Jag tror inte att det är en slump att det händer nu. Att det sker många olika saker på många olika ställen. Det är förmodligen så att de börjar sin valrörelse nu, säger Daniel Jonas, kanslichef på judiska församlingen Göteborg. Ett startskott för årets händelser blev attacken i Kärrtorp i december förra året där fredliga demonstranter ur alla åldrar oprovocerat anfölls av nazister. Efter det har ett flertal händelser med nazistiska motiv följt. Barn och unga har kommit till skolan och sett graffitti med nazistiska symboler på väggarna och efter en feministisk demonstration i Malmö knivskars flera människor av nazister. Våldet och hatet har aldrig försvunnit, men händelserna i början på året har visat på ökad aktivitet från extremhögern. I Göteborg finns synagoga, judiskt ålderdoms- och vårdhem och förskola. Synagogan i

centrala Göteborg skyddas med ett stort staket och ingången till judiska församlingen bevakas med kamera. Säkerheten är alltid prioriterad. Till ålderdomshemmet byggdes nyligen ett staket för att skydda sig mot yttre hot. En nödvändighet. Namnet på hemmet skrivs inte ut på grund av de risker det innebär. Daniel Jonas berättar om hur nazister snappar upp all information som finns offentligt och han ber att namnet inte sprids i onödan. – Jag kan inte stoppa någon från att publicera namnet, men det innebär alltid en risk. Nazister letar information på det sättet, säger Daniel Jonas. Staketet runt ålderdomshemmet är 140 meter långt och pryds av olika figurer. Konstnären bakom projektet heter Sverker Eklund. – Jag fick med mig i uppdraget att det skulle vara figurer eller berättelser ur gamla testamentet och att de inte skulle vara för våldsamma, säger Sverker Eklund. Den Göteborgsbaserade konstnären berättar hur hans förståelse för den judiska befolkningens utsatthet kom i och med projektet. Att han inte innan fullt ut förstått

”Alla judiska installationer och institutioner måste ha någon form av säkerhet och då är det ofta ett staket som gäller. ”

hur det låg till. Sverker Eklund berättar också om den diskussion som funnits på ålderdomshemmet innan staketet sattes upp. Om det överhuvudtaget skulle ha byggts något. – Det är folk på ålderdomshemmet som har suttit i koncentrationsläger och de vill inte känna sig instängda, säger Sverker Eklund.

taketet är i metall och är svart som natten. Det sträcker sig runt främre delen av byggnaden och pryds av figurer hämtade ur Gamla Testamentet, eller Tanach för judarna själva. Bland annat flyter arken stadigt, den mytomspunna valen har brutit vattenytan och olika änglar förskönar den hårda och kalla metallen. – Alla judiska installationer och institutioner måste ha någon form av säkerhet och då är det ofta ett staket som gäller. Det är ett led i och en del av säkerheten, säger Daniel Jonas. Få personer inblandade på något sätt i verksamhet med judisk profil vill ställa upp med namn och bild offentligt. Att vara judisk offentligt innebär alltid en risk. Ofta med trakasserier som följd. Den judiska traditionen är lång, rik och betydande. I mer än 3000 år har den letat sig fram genom århundradena. Dess överlevnad har dock inte alltid varit självklar. Vägen har varit fylld med hat, våld och svårigheter. Motstånd och överlevnad har format den judiska kulturen. Att alltid mot alla odds lyckas att fortsätta framåt trots oändliga motgångar är en stor del av den judiska identiteten. Utsattheten börjar med berättelserna i Gamla testamentet. Med exilen i Egypten som tog slut när Moses ledde uttåget hemåt. Med den babyloniska fångenskapen som enligt profeterna skulle vara i 70 år. Sedan har det varit en lång kamp genom historien. Redan på 300-talet när kristendomen börjat få fäste i världen fick judarna problem i kristna områden. Det judiska folket blev beskyllda för att vara Kristusmördare och när digerdöden senare skövlade oändliga offer runt om i Europa fick judarna skulden även för det. – Det är svårt att säga exakt varför vi är utsatta. Det är de som utsätter som borde frågas istället, men bland annat handlar det om ett syndabocksbeteende. Att skylla på någon, säger Daniel Jonas.

å 1800-talet blev nationalismen dominant. Med den kom också rasbiologin som eskalerade på 1930-talet och fram till Andra Världskrigets slut. Förföljelsen av judar blev legitim i Tyskland i och med Nürnberglagarna 1935 och Kristallnatten tre år senare blev det definitiva startskotten för ett av de värsta kapitlen i mänsklighetens historia. Runt sex miljoner judar förintades på ett eller annat sätt av Nazityskland. Överlevde gjorde det judiska folket och de judiska traditionerna i alla fall. Den överlevde också 1990-talets ökade nazism och motsätter sig antisemitismen som blommat med extra kraft Daniel Jonas.

efter finanskraschen för några år sedan. – Världen har inte tillåtit oss att vara judar. Vi har varit utsatta, men därför har vi också funnit styrka hos oss själv, säger Daniel Jonas. Han berättar om att han liksom de flesta inte har något emot integration, men att traditionernas överlevnad bygger på att det judiska folket gör saker socialt. Daniel Jonas menar att det viktigaste är att träffa människor och berättar att ritualerna för judar är desamma över hela världen. Det ger en stor trygghet menar han. Vägen för det judiska folket har varit en lång kamp. En väg fylld av törne och sorg, men också mycket glädje och gemenskap. Steg för steg går judarna vidare. Vägrar att ge upp. – Vi har en inneboende strävan att överleva, säger Daniel Jonas.

VAR ÄR SÄKERHETSTÄNKET PÅ JMG? Text: Jon Demred

Nils sköts ihjäl på öppen gata. Johan och Martin terroranklagades av en diktatur. Magnus och Niklas kidnappades under ett inbördeskrig. Dawit sitter fängslad. Listan kan göras lång. För att överleva som journalist i konfliktzoner krävs rätt kunskaper och förståelse för säkerhet och risker. Varför pratar vi knappt om det på JMG?

ournalister på plats i oroshärdar löper dagligen enorma risker i sitt arbete att göra världen till en lite mer lättförstådd plats för sina läsare, lyssnare och tittare. De flesta som arbetar på fältet är oftast mycket säkerhets- och riskmedvetna. De är rutinerade och i de fall då de har en redaktion bakom sig har de garanterat gått en gedigen säkerhetsutbildning. I en intervju med Resumé för ett par år sedan sa Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, att alla stora medieföretag skickar sina reportrar på sådana utbildningar. Det är toppen, men varför finns i stort sett inget sådant här redan på journalistutbildningen på JMG? Säkerhetstänk på landets journalistutbildningar är något som frilansjournalisten Martin Schibbye starkt efterlyser. Hans och Johan Perssons bok, 438 dagar, har nu sålt i nästan 100 000 exemplar. Varje dag möter Martin unga människor som läst den och säger att de vill bli journalister och rapportera om världens orättvisor. – Om boken skulle leda till en ”Johan- och Martineffekt” där tusentals unga vill rapportera från oroshärdar så vill jag gärna att de har vettiga kunskaper innan de ger sig ut i världen, säger Martin Schibbye över telefon. När han och Johan Persson blev gripna under sin reportageresa i Ogaden 2012 hade de själva vidtagit en rad säkerhetsåtgärder. De hade tränat sin fysik. De betalade dyra pengar för

livvakter. De hade investerat i satellittelefon och spårsändare om något skulle gå åt skogen. Det som hände dem var extremt. Mycket få journalister hamnar i den situationen, men Martin vill ändå dela med sig av sina erfarenheter, om olyckan skulle vara framme igen. Och som vi sett det senaste året så har den faktiskt varit det. Av den anledningen samarbetar Martin nu med Fojo som varje år anordnar en säkerhetskurs för journalister i konfliktområden. På den senaste, som hölls i december förra året, föreläste Martin om sina upplevelser med fokus på hur han och Johan gjorde för att stå ut och varför det gick fel. Kursen är såväl teoretisk som praktisk och det Martin skulle vilja se mer på Sveriges journalistutbildningar är just praktiska övningar. –Jag skulle vilja att man på journalistutbildningarna dels har övningar i digital säkerhet och dels i hur man agerar under press. Det borde vara mindre akademiskt och mer praktiskt helt enkelt, säger han. Kicki Hultin, studierektor på JMGs journalistprogram, är tveksam till om sådana säkerhetsövningar hör hemma på utbildningen. Hon menar att det är relativt få av skolans elever som det skulle vara aktuellt för eftersom majoriteten av studenterna tar arbete vid redaktioner. Och som vi tidigare konstaterat skickar alla redaktioner sina medarbetare på säkerhetsutbildningar. Samtidigt tycker Kicki Hultin att det är värt att diskutera.

”Det är frilansarna som löper störst risk för att råka illa ut.”

Al-Jazeeras korrespondent Anita McNaught under fältuppdrag i ett krigshärjat Irak

– Om det skulle ligga någonstans hör det nog hemma på frilanskursen. Det är ju frilansarna som löper störst risk för att råka illa ut. I dag har journalistprogrammet på JMG endast en övning där säkerhetstänk ingår. Den sker i samarbete med Folk&Försvar och ligger i slutet av termin fyra. Två elever som nu går termin sex minns övningen som bra men att det var lite vagt just kring säkerhets- och riskfrågorna. Ingen av eleverna känner sig redo att arbeta i en konfliktzon direkt efter journalistprogrammet

nsvarig för Fojos säkerhetskurs är Nina Hjelmgren och hon håller med Martin Schibbye om att det borde införas mer praktiska kurser på Sveriges journalistskolor. Hennes mål är att åtminstone få in element av Fojos säkerhetskurs i journalistutbildningarnas kursplaner. – Man borde ha med risk- och säkerhetstänket tidigt i ut-

Bild: Omar Chatriwala

bildningarna. Det handlar om att förbereda sig mentalt för hur riskerna ser ut, säger hon.

ina Hjelmgren har själv stor erfarenhet från arbete i konfliktzoner och har bland annat rapporterat från Afghanistan. Enligt Reportrar utan gränser har säkerhetsläget i landet har förbättrats de senaste åren, men att säga att det är en trygg plats för journalister att arbeta på vore korkat. Även de mest rutinerade reportrarna kan ha otur. Hur förberedd man än är, hur medveten om riskläget man än är och vilka säkerhetsåtgärder man än vidtagit så kan man inte skydda sig mot otur. Vi såg det när Johan och Martin fängslades, vi såg det när Magnus och Niklas kidnappades. Och vi såg det för en vecka sedan när Nils Horner sköts till döds i det Afghanistan där säkerhetsläget förbättrats. Man kan inte skydda sig mot otur. Men man kan alltid vara bättre förberedd.

Frida Jansson Högberg, 6:an, 25 år

SKULLE DU VILJA ARBETA I EN KONFLIKTZON? Text: Björn Widmark & Jon Demred Foto: Björn Widmark

”Jag vill jobba utomlands, men jag är inte redo för konfliktzoner där det finns ett hot. För att känna mig trygg behöver jag bra och erfarna medarbetare på plats och säkerhetsutbildningar. Jag önskar att JMG skulle puffa mer för utbildningsmöjligheterna och ta in föreläsare.”

Sanna Arbman Hansen, 2:an, 23 år ”Utlandstjänstgöring är inget mål eller något jag strävar efter. Och inte heller konfliktzoner. Men det finns så klart ett värde i säkerhetsutbildningar, det är viktigt och uppmuntrar den typen av rapportering.”

Daniel Gustafsson, 2:an, 27 år

”Jag vill absolut arbeta i konfliktzoner och jag känner mig redo för det. Jag har inte hört talas om några säkerhetsutbildningar och jag tycker inte att det skulle integreras i journalistprogrammet utan i så fall vid sidan om som någon kvällskurs.”

Fojo - Institutet för Fortbildning av Journalister - håller varje år flera vidareutbildningskurser för både frilansar och redaktionsmedarbetare. På kursen ”Säkerhetskurs för journalister i konfliktområden” blandas teoretiska moment med praktiska. Grundfrågan under kursen är: ”Vad behöver vi tänka på för att skydda oss i möjligaste mån när vi befinner oss i konfliktområden?”Kursen anordnas i samarbete med Reportrar utan gränser och Röda Korset och vänder sig i första hand till frilansare och medarbetare på mindre redaktioner som har svårt att ta del av liknande kurser. Deltagarna får bland annat lära sig hur man lägger tryckförband, hur man ska tänka kring nätsäkerhet, när man behöver skottsäker väst och vad man ska göra i en gisslansituation.

Nanna Isaksson, 3:an, 23 år

”Jag har inte tänk på det aktivt. Men svaret är väl ja och nej. Jag känner inte att den här utbildningen förbereder mig. Jag tror att det är något man måste vara självförberedd för.”

Olov Planthaber, 2:an, 29 år

”Jag åker gärna på utlandsuppdrag i konfliktzoner. Jag är inte redo för det än. Jag behöver kontakt med någon som är erfaren. Det är inte rimligt att väva in i utbildningen men kanske någon form av grundutbildning.”

MOT ODDSEN När Idha Sinabulya, 30, berättade för sin hjärtläkare att hon ville skaffa barn sa han att hon hade ungefär 50 procents chans att överleva en graviditet. Det var odds som Idha var villig att trotsa.

Text & Foto: Jens Wingren

um 008 på Östra sjukhusets Neonatalavdelning ser ut som de allra flesta sjukhusrum bortsett från den lilla låda med genomskinliga plastsidor som är Olivers säng. Oliver är så liten att han försvinner i filtens veck. En syrgasslang är fasttejpad på hans vänstra kind och en maskin vid sängens fotända mäter hans puls och syresättning. Det är oktober och elva veckor har gått sedan Oliver förlöstes med kejsarsnitt i 26:e veckan. Hade Idhas graviditet fått löpa sina nio månader hade han ännu inte varit född. Nu hoppas hon och sambon Amin på att Oliver ska komma hem till dem i slutet av veckan. Men för att det ska bli av är de tvungna att finnas hos honom på sjukhuset dygnet runt fram tills dess. – De testar oss för att se om vi pallar, säger Idha. När Idha Sinabulya föddes hade hon ett för högt tryck i lungorna. Eftersom hon aldrig opererades för tillståndet utvecklade hennes hjärta Eisenmenger syndrom. Strax under ena nyckelbenet löper ett litet ärr där hennes pacemaker sitter. Hjärtfelet gör att Idhas kropp bara är mellan 77 och

80 procent syresatt när hon är i vila. Vid ansträngning kan syresättningen sjunka så lågt som till 50 procent. I praktiken betyder det att hennes fysiska förmåga är kraftigt nedsatt. Att gå i en trappa kan mycket väl vara det enda hon orkar göra under en dag. Hon berättar att det finns många vardagssysslor som hon egentligen inte borde utföra men som hon ibland gör ändå. Oliver smackar med sina tunna läppar och Idha matar honom med näringsersättning från en nappflaska. Hon lägger ner honom på den större sängen och han viftar blint med sina armar framför sig. Idhas mörka lockar hänger ner som en sänghimmel över honom men når inte riktigt ner till de gripande labbarna. – Att jag skulle föda barn har jag vetat sen jag var 15. Det skulle bara göras, säger Idha. För att kunna bli gravid var hon tvungen att konsultera sin hjärtläkare så att hon tillfälligt kunde sluta med sin medicinering. Läkaren kallade henne galen och bad henne att avstå men när han insåg att han inte kunde få henne att ändra sig så bistod han henne. – Jag tänkte ”vad är det värsta som kan hända?”, säger Idha.

et värsta som skulle kunna hända hade varit om hon drabbats av en dödlig blodpropp, ett scenario som inte alls var särskilt osannolikt för någon med Idhas medicinska bakgrund. Hon fick börja ta blodförtunnande sprutor under graviditeten men mådde annars väldigt bra fysiskt. Planen var att Oliver skulle förlösas med kejsarsnitt i vecka 29 men när flödet i hans navelsträng plötsligt försämrades krävdes snabba åtgärder. Läkarna ville operera. – Normalt skulle de ha snittat upp mamman direkt, men i mitt fall behövde de mer förberedelse för att få in thoraxläkare och andra specialister. När det väl var dags så hade de över 23 personer i teamet runt mig, säger Idha. Något annat än att själv bära sitt barn var aldrig tänkbart för Idha. – Vi tittade lite på det här med surrogatmödraskap men det är ju inte lagligt i Sverige. Egentligen så var jag aldrig så inne på det utan visste att jag ville göra det själv. Jag tänkte att det skulle vara så mycket enklare och snabbare att göra det på egen hand.

dag tänker Idha annorlunda. – Hade jag vetat hur sjuk jag skulle bli hade jag aldrig gjort det, säger hon men poängterar att hon såklart inte ångrar Oliver. Efter förlossningen drabbades Idha av en lång rad komplikationer och fick tillbringa sex veckor på intensivvårdsavdelningar på Östra och Sahlgrenska. Hon skickades fram och tillbaka medan inre blödningar, njursvikt, svampinfektioner och lunginflammation avlöste varandra. Till slut pumpades hon så full av hydrokortison att hon fick hallucinationer. En sjuksköterska med ett enormt schabrak till maskin kommer in i rummet. Olivers hjärna ska ultraljudskannas men sköterskan bedyrar att det bara är en rutinåtgärd. Bortsett från de risker som kommer med att vara tidigt född och att hans lungor tagit övergående skador av syrgasen så är Oliver fullt frisk. Nu väntar dock en ny utmaning för Idha och Amin när Oliver får komma hem och vardagen som förälder ska infinna sig.

EN GÅVA SOM RÄDDAR LIV Dina organ kan göra skillnad mellan liv och död. Som donator kan ditt hjärta, din lever eller dina njurar leva vidare i någon annans kropp. Magasinet Publik har pratat med organisationen Mer Organdonation för att se hur människor ställer sig till detta idag. Vi har också träffat Martin Klumbies som har överlevt tack vare organdonation.

ATT ÖVERLEVA – EN BERÄTTELSE OM ORGANDONATION midsommardagens kväll ungefär 20:45 ringer telefonen. Hanna svarar, någon vill ”På prata med Martin. Jo det är sant - han ska få en njure! Imorgon bitti sker transplantationen, nu väntar Hanna och jag spänt på att allt ska gå bra, att den nya njuren inte ska stötas bort och att Martin snabbt kommer på benen igen.

”

Text & Foto: Hanna Klumbies

å skrev min mamma i sin dagbok samma kväll som telefonen ringde på midsommardagskvällen 1997. Martin är min pappa och det är jag som är Hanna. Det här är en berättelse om att överleva, en berättelse om tacksamhet, om livets svåra stunder och om hopp. Men framförallt är det en berättelse om min pappa. Jag var bara sex år när min pappa genomgick sin andra transplantation, vid den första var jag inte ens påtänkt. Men jag lät pappa berätta. Vi sitter mittemot varandra vid det stora, ovala träbordet i mitt barndomshem. Jag är iklädd min journalistiska roll, pappa är klädd i en t-shirt med texten ”Livet som gåva”. Pappa är född i Tyskland och bodde där tills han flyttade till Sverige 1986. Han hade träffat min mamma tre år tidigare och strax därefter fick han veta att han hade äggvita i urinen som ingen visste vad det berodde på. Åren gick och i juni 1985 gifte de sig i Göteborg. Medan pappa berättar kommer mamma in i rummet. – När vi gifte oss var du alldeles grönvit i ansiktet, och alla trodde att det berodde på att du var så rörd. Men sen fick vi ju veta att det förmodligen var för att du hade 25 procents njurfunktion, säger hon. Lyckliga och nygifta flyttade de till Hamburg. Bara några månader senare kom beskedet om sjukdomen Glomerulonefrit och njurarnas låga funktion. Sjukdomen skadar blodkärlen i njurarna som renar blodet i kroppen från restprodukter.

– Prognosen var att man inte kunde läka sjukdomen och att man kunde räkna med att njurfunktionen skulle bli sämre och sämre, säger pappa. Och den blev sämre och sämre. Man satte in medicin, en speciell diet och kontrollerna hos läkaren blev allt mer frekventa. – Jag fick fruktansvärd klåda på ryggen, illamående, vätskeansamling i benen – de var som elefantben – trötthet, magproblem, sömnrubbningar, minskad matlust och ökad infektionskänslighet. Medan det pågår så försöker man konservera så mycket som möjligt av njurfunktionen och rädda det som räddas kan, men tillslut går det sin gång, säger pappa. När njurfunktionen var nere på tio procent satte man in dialys. Pappa ville vara mer självständig och valde så kallad påsdialys som gjorde att han kunde dialysera hemma istället för på sjukhuset. – Jag dialyserade fem gånger per dygn via en inopererad slang i magen. Man fyllde i tre liter vätska varje gång och hade hela tiden en känsla av att magen var helt full, det var obekvämt. Efter fyra timmar var han tvungen att göra det igen; koppla alla slangar, fylla på och låta den gamla vätskan rinna ut. Hela tiden var han tvungen att vara väldigt försiktig då hela buken var öppen när han öppnat ventilen och det fanns risk för att det skulle komma in bakterier i magen. – Egentligen var det ganska bekvämt; man satt och det gjorde inte ont. Men hela tiden fanns tankarna i bakhuvudet om man

hade jobbat tillräckligt sterilt. Och mitt allmänna hälsotillstånd var ju inte optimalt heller.

fter två och en halv månad fick pappa och mamma plötsligt beskedet att det fanns en njure till pappa. Transplantationen gick bra och ingen avstötning skedde. Nu följde en tid av medicinering och sjukhusbesök som inträffade allt mer sällan ju längre tiden gick. I september 1990 föddes jag. Jag minns min barndom som en fantastisk tid med ständigt närvarande föräldrar. Pappa, som på grund av sin njursjukdom blivit förtidspensionär, var alltid hemma och jag fick gå hem från dagis tidigt. Strax före jul 1995 kom det dock indikationer på att allt inte stod rätt till med pappas njure. – Läkaren undrade om jag ville göra en clearence , som är en noggrann undersökning för att se njurarnas funktion, så snabbt som möjligt. Men då sa jag att jag inte ville veta innan jul, med tanke på min familj, säger pappa.

Undersökningen efter jul visade att sjukdomen blommat upp igen och i början på maj började pappa återigen med påsdialys. Jag minns att jag visste att pappa var njursjuk, men jag uppfattade aldrig att han mådde dåligt. Det förstod jag egentligen först nu, när jag bad honom berätta. Jag minns dialyspåsarna och den lilla guldiga kroken på väggen i vardagsrummet ovanför fåtöljen, på vilken han hängde upp påsarna för att vätskan smidigt skulle rinna in i magen. Jag minns sommaren då vi som vanligt ville ut och segla, och med sjukhusets hjälp fick pappa sina dialyspåsar fraktade till en vän på Rörö. Vi fick vara tillsammans i båten hela sommaren, på vår favoritö. Jag minns hur vi gick med en kärra och körde påsarna från vår väns källare ner till hamnen. Pappa dialyserade överallt; i båten, på stranden och vid grillplatsen. – Något som var lite lustigt, som vi skrattade åt, var att det i början av sommaren bara var tio grader på morgonen. Det innebar att dialysvätskan var väldigt kall, och vi hade glömt värmeplattan hemma. På morgonen var jag ju tvungen att ha

min dos, så jag fyllde alltså magen med tre liter tiogradig vätska och låg och darrade tills kroppen värmde upp den. När det var sol kunde jag lägga påsarna på däck så att vätskan blev varm, säger pappa. Sommaren gick och allt gick bra. Men plötsligt fick pappa fruktansvärda smärtor i magen. Inte heller då uppfattade jag allvaret i situationen, jag blev inkastad hos min bästa kompis Anna medan mamma körde pappa i ilfart till Sahlgrenska. Där konstaterades en bukhinneinflammation. Återigen hängde livet på en skör tråd. Bukhinneinflammationen gjorde att pappa inte längre kunde ha påsdialys och man dör i regel efter en vecka om man inte får dialys. Efter tre dagar genomfördes en akutoperation där man opererade in en ventil vid halsen för att kunna ta ut blodet och rena det genom en dialysapparat. Allt blod som finns i kroppen töms och passerar via en apparat som renar det innan det sedan går tillbaka in i kroppen. Proceduren upprepas sedan sju gånger och tar totalt fem timmar. Det här gjorde pappa tre gånger i veckan i flera månader. Han mådde allt sämre och tog flera gånger kontakt med en koordinationssköterska och frågade om hon kunde se när det var dags för honom att få en ny njure. – Det här vet jag ju inte, men jag antar att när de observerade mina värden och såg hur jag mådde, att de satte mig lite högre upp på listan, säger han.

nande tiden då man observerar om njuren fungerar. Njuren fungerade och det blev ingen avstötning den här gången heller. Efter nio dagar var pappa hemma igen. – Det var mitt personliga mål eftersom nio dagar hör till rekordtiderna för hur snabbt man kan komma hem, säger pappa. I år har pappa haft den nya njuren i 17 år. Den har skänkt honom ett nytt liv, den har gjort så att jag har fått ha kvar min pappa, och mamma sin make. Vi är alla otroligt tacksamma gentemot den som valde att donera sina organ. Idag är det ganska vanligt att anhöriga donerar en av sina njurar till en sjuk pappa, mormor eller syster. Det var det inte då pappa fick sina njurar. – Det var lite märkligt när jag väntade på den. Jag väntade ju på att en annan människa skulle dö. Men personen dör ju inte för att jag behöver en njure, utan jag får ju en njure för att personen dött, säger han. För mig, mamma och pappa är det självklart att våra organ ska doneras efter vår död. – Människor som är döda har ju ingen användning för sina organ längre. Och det är ju synd om organ blir begravda eller brända utan att de kommer till användning när de kan hjälpa andra människor som mår dåligt eller är döende, säger pappa.

”Jag väntade på att en annan människa skulle dö”

å är vi framme vid den där midsommardagskvällen då telefonen ringde. Jag minns vagt att det var jag som svarade. Men jag får en bubblande känsla i magen av spänning när jag tänker tillbaka på kvällen. Dock vill jag låta pappas ord få berätta den stora händelsen. – Jag fick meddelandet att det fanns en njure. Det är ett väldigt spännande ögonblick, men då reagerade jag ”professionellt” och tog det ganska lugnt. Jag åkte upp till Sahlgrenska, pratade med en sköterska och föreberedde för operation. Det kom en kirurg under natten och jag fick lugnande medicin. Tidigt på morgonen blev jag opererad i ungefär tre timmar och sedan vaknade jag som vanligt på uppvaket. Sen börjar den spän-

Det börjar skymma ute, vi har pratat i nästan tre timmar. Samtalet har varit omtumlande för oss båda. Gamla minnen har väckts till liv och jag har förstått så mycket mer än vad jag förstod då. Slutligen frågar jag pappa vad han vill säga till dem som inte vill donera sina organ. – Det har de rätt till, men jag förväntar mig att de verkligen diskuterar frågan och informerar sig väl och att de sen kommer fram till att de av religiösa eller etiska skäl inte vill donera. Jag frågar om han inte är arg och säger att han borde vara mer upprörd. Men nej, han är inte arg. Däremot bestämd. – Den som efter noga övervägande säger nej kan jag acceptera. Men den som säger nej ska i så fall också säga nej när den själv skulle behöva få ett organ.

Under bilden i min familjs fotoalbum står texten: ”Hej då pappa och lycka till! På midsommardagens kväll kom beskedet - det efterlängtade: Vi har en njure till dig!”

GE BORT EN DEL AV DIG SJÄLV Läskigt, tycker några. Krångligt, menar andra. Genom att slå hål på myter och göra det enklare att ta ställning vill Mer organdonation, MOD, få fler att säga ja till att donera organ.

Text & Foto: Rebecka Svensson

arje år dör trettio personer i Sverige som väntar på ett organ. Även om majoriteten av befolkningen är positivt inställda till att donera så är det bara femton procent som har skrivit in sig i donationsregistret. – Det handlar om okunskap, man vet inte hur man ska gå till väga för att bli donator. Att prata om döden gör också folk rädda, säger Martha Ehlin, grundare av MOD. Att stå i kö i väntan på en organtransplantation är något Martha Ehlin själv fått erfara. För att bota hennes svåra cancer krävdes en multiorgantransplantation som kunde ske först efter nio månaders väntetid. Hon fick fem nya organ men processen var psykiskt och fysiskt påfrestande, framförallt upplevde hon stor brist på information. Hösten 2012 startade hon därför organisationen MOD tillsammans med Peter Carstedt. Idag arbetar de på heltid med att sprida kunskap och engagemang i ämnet. – Jag tror att det är jätteviktigt att berätta varför man ska ta ställning och inte bara säga att man ska göra det. Vi säger ja till organdonation för att det räddar liv. En donator kan rädda livet på upp till åtta människor. Martha Ehlin menar att organdonation kontinuerligt borde uppmärksammas i samhället. – Alltid när man pratar om det på fester, stan eller jobbet väcker det mycket frågor. Precis som vi pratar om droger och

sex borde vi prata om organdonationer också. Alla människor har möjlighet att säga ja till organdonation, varken ålder, levnadsvanor eller sjukdomar kan sätta hinder för detta. – Det spelar ingen roll om du är 75 år eller om du har rökt hela ditt liv. Du kan fortfarande ta ställning och uttrycka din vilja. Sedan är det sjukvården som avgör om du är en lämplig donator, säger Martha Ehlin. Det finns flera olika sätt att uttrycka sin vilja på och alla är likvärdiga. På apoteket finns det donationskort att fylla i och på socialstyrelsens hemsida kan du göra en anmälan till donationsregistret. MOD har dessutom lanserat ett digitalt donationskort som laddas ner som en app till mobiltelefonen. Kortet fylls i som vanligt och kan sedan skickas vidare till anhöriga via sms. Martha Ehlin tror att det på så sätt blir mer naturligt att ta upp ämnet och sprida det vidare.

”En donator kan rädda livet på upp till åtta människor”

OD driver en rad projekt för att nå ut till allmänheten. En satsning har varit kostnadsfria föreläsningar för gymnasieelever, eftersom det är den målgrupp som har minst kunskap i ämnet. – Majoriteten går hem och pratar med sina föräldrar. De blir inte bara informerade utan flera tar sedan själva ställning och diskuterar, säger Martha Ehlin. Sociala medier är också en plattform som MOD har valt att lägga stor vikt vid.

– Vi måste vara där folk befinner sig, det vill säga framför sina smartphones och datorer. Hon kan se en tydlig koppling mellan hur antalet organdonatorer ökar i takt med att det skrivs fler artiklar som berör ämnet. Under 2013 var det sextio tusen personer som registrerade sig som donatorer, det är nästan dubbelt så många som föregående år. Något som har fått extra stor spridning i sociala medier är berättelser som är skrivna av människor vars liv har en nära koppling till organtransplantation. Till en början publicerades historierna på MOD:s hemsida. – Sedan har de delats på facebook och uppmärksammats i tidningar och på tv. De är väldigt personliga och skapar en igenkänningsfaktor, säger Martha Ehlin.

et finns lagar och regler som styr hanteringen av organ på sjukhus. Att sjukvårdspersonalen har tillgång till donationsregistret har gjort flera tveksamma till en registrering. Det finns nämligen en viss oro över att personalen då inte kommer göra sitt yttersta för att rädda deras liv.

Martha Ehlin säger att det är en myt eftersom sjukvårdspersonalen endast har tillgång till beslutet efter det att personen har avlidit. Däremot menar hon att det finns en viss otydlighet i hur lagar och regler ska tolkas på sjukhusen. – Idag finns en transplantationslag som säger att vi ska göra allt för att en transplantation ska bli möjlig. Den går ju inte att tolka fel. Problemet är det samtidigt finns regler om att en patient endast ska vårdas om det är till syfte för hennes egen skull. Hon berättar att detta kan leda till att respiratorer stängs av för tidigt efter att personen har avlidit, och organen får då inte den cirkulation som behövs för att kunna doneras. Till Martha Ehlins glädje pågår det just nu en utredning av regelverket. – Om det någon gång ska bli en skillnad så är det nu. Det ska inte begås några misstag på grund av någon lag som är motsägelsefull. Hon är samtidigt medveten om att saker och ting tar lång tid, vilket hon upplever som den största utmaningen. – Men vi kommer fortsätta att arbeta och köra på tills vi inte behövs mer, det är då vi har lyckats. Martha Ehlin ville göra något modernt och utformade ett digitalt donationskort.

Säg ja till organdonation – så gör du: Prata med dina anhöriga Registrera dig hos Socialstyrelsens donationsregister på www.socialstyrelsen.se Skriv under ett traditionellt donationskort som finns att hämta på apotek eller vårdcentral Ladda hem ett digitalt donationskort till din mobil Dela på facebook att du är organdonator Källa: merorgandonation.se

MARS ÄR INTE RÄTT PLATS ATT UPPFOSTRA SINA BARN Hundratusentals människor kämpar om fyra platser på en rymdfärja som ska lämna jorden för gott. Målet med resan: att kolonisera Mars. Text: Beatrice Dalghi Illustration: Jimmy Johansson

rån början var de över 200 000 sökande. Nu är de ett drygt tusental och i slutet av året kommer de att vara max 40 stycken. Det inte så lite ambitiösa projektet att skicka ut helt vanliga människor på en 210 dagar lång rymdfärd för att sedan låta dem landa på en obebodd planet och leva återstoden av sina dagar där är kontroversiellt. Lägg därtill att resten av världen kommer kunna följa äventyret hemifrån på sina TV-apparater och det låter som en Sci-Fiversion av filmen the Truman Show. Martina Johansson är en av tio svenskar som fortfarande är med i uttagningen till att bli astronaut. Om ett par dagar ska hon ta en två veckor lång paus i sina sociologistudier för att resa till Japan. Att resa är för henne ett utmärkt sätt att uppleva de kulturer hon inte kommer få möjlighet att se om hon blir en av de fyra utvalda som reser till Mars år 2024. – Precis som med kulturkrockar här i det vanliga livet så är det väldigt lätt att bli hemmablind och tro att allting ser ut som det gör här. Mars har mycket att lära oss eftersom vi inte har

varit där än. På många sätt så tycker jag att det handlar om att förstå någonting som inte ser ut som det vi är vana vid, säger hon. Marsresan är inte utan risker. Kritikerna är rädda för vad som kommer att hända med deltagarna om tittarsiffrorna sjunker och projektets finansiering sinar. Den tyska ex-astronauten Ulrich Walter har uttalat sig i tyska medier och sagt att bara chansen att överleva själva landningen ligger på 30 procent. Förenade Arabemiratens religiösa råd har utfärdat en fatwa som förbjuder muslimer att resa till Mars, eftersom de anser att det är att jämföra med självmord och därmed oförenligt med Islam. Om kritiken är grundad återstår att se, men en sak är säker: oavsett hur framgångsrikt företaget blir så har nederländska Mars One redan skrivit in sig i historieböckerna. Inför avresan kommer de personer som slutligen väljs ut att få genomgå ett åttaårigt träningsprogram. Utöver astronautträningen kommer de få en del tekniska och medicinska färdigheter och inte minst lära sig att odla sin egen mat. Men framförallt

kommer de att tränas i att vistas långa perioder i avskildhet från yttervärlden. Martina Johansson tror att det kommer att vara den största utmaningen. – Att bara vara fyra personer på en främmande planet… åtminstone de första två åren. Sen om allt går som det ska så kommer det ytterligare fyra efter två år. Men man kommer ha tränat mycket på att må bra i en begränsad omgivning. Man blir som en familj som måste hålla ihop, säger hon. Det är förståeligt att gruppdynamiken är central för projektet, astronauterna kommer ju aldrig träffa några andra människor. Eftersom den medicinska utrustningen kommer vara begränsad rekommenderas det däremot inte att deltagarna fortplantar sig. Kolonins bestånd säkras istället genom att man fortsättningsvis skickar nya astronauter vartannat år.

artina Johansson säger att det finns mycket hon skulle sakna om hon lämnade jorden och familj och vänner toppar den listan. Men hon ser det inte som en uppoffring. Hon sökte till Mars One eftersom hon såg en unik möjlighet att få ta del av ett historiskt ögonblick och få göra saker som ingen annan har gjort förut. Dessutom tyckte hon att det lät häftigt. – Precis som med Higgs-partikeln är det någonting som kanske kan ge mycket i framtiden, men som just nu mest är en rolig grej. Och då får man pionjära för att det är kul. Och för att man tror på det. Jag tror på att det här kan vara ett sätt att visa för världen att det går att vara självförsörjande vad gäller mat och el och ändå leva på ett sätt som är givande, säger hon.

Hon föreställer sig tillvaron på Mars som ganska avskalad med heltidsarbete och få distraktioner. Hälften av tiden kommer att gå till egen forskning och hälften till forskning för olika universitet på jorden. Får hon bara ta med en sak väljer hon kritor eftersom hon är övertygad om att det kommer behövas kreativa avbrott i arbetet. Hon tycker att det finns ett värde i att dokumentera bosättarnas forskning och vardag, men hon tycker att det är missvisande att beskriva det som en dokusåpa. – Det kan vara värt någonting om hundra år att se hur det såg ut när de första människorna koloniserade Mars. Men just såpadelen tror jag är en dålig idé. Det skapar ett tävlingsmoment som inte är konstruktivt utan snarare handlar om att människor ska bli arga på varandra. Det kan inte bli Paradise Hotel om man förväntar sig att människor ska överleva.

BANDET SOM DOG MEN VÄGRAR GLÖMMAS BORT The Velvet Underground räknas som ett av de viktigaste banden i popmusikens historia, mot alla odds. Deras första LP sålde löjligt dåligt och publiken flydde från spelningarna. De dök upp som en kontrast till det svängiga sextiotalet – och förändrade allt.

Text: Ellinor Rostedt

et hände otroligt mycket under 1960-talet. Inte minst i populärmusikens värld. I början av årtiondet dansade brittiska ungdomar till The Beatles hit She loves you samtidigt som man i New York myntade uttrycket ”protest songs”. Det var en ung man från Minnesota som med en säregen stämma började sjunga långa låtar med berättande och reflekterande texter. Den hänförda publiken började prata om ”The voice of a generation”, någon som sa det alla tänkte. Den unga mannen, som tog sig artistnamnet Bob Dylan säger i Martin Scorseses dokumentär No direction home: ” In taking all the elements that I’ve ever known to make wide-sweeping statements which conveyed a feeling that was in the general essence of the spirit of the times…I think I managed to do that.”

”Energi, ärlighet och innerlighet var otroligt viktigt. Rocken skulle berätta sanningen.” Låttexten fick mer betydelse än någonsin. Detta smittade av sig från den amerikanska folkmusikscenen till rock’n’rollen som i mitten av sextiotalet gick igenom stora förändringar. Istället för att sjunga om oskyldiga förälskelser började man reflektera över samhällets värderingar och normer. Energi, ärlighet och innerlighet var otroligt viktigt. Rocken skulle berätta sanningen. Många av de nya rockmusikerna hade bakgrund i engelska konstskolor, bland annat John Lennon i The Beatles och Ray Davies, frontfigur i The Kinks. Den nya generationen rockmusi-

ker såg på sig själva som konstnärer istället för underhållare och man började experimentera med elektronisk musik, poesi och avantgardekonst. Det som tidigare kallats rock’n’roll, pop eller beat kallades nu helt enkelt ”rock music”.

he Velvet Undergrounds sångare Lou Reed, som var starkt influerad av Bob Dylans förändringar av folkmusikscenen, spelade vid den här tiden på Café Bizarre i New York med sitt band. Med monoton röst sjöng Reed sina ärliga och ofta brutala låttexter om droger, sex, ångest, sjukdom och smärta. Melodierna var lika kaotiska och ångestfyllda. Ljudnivåerna var ojämna och tempot skiftade under låtarnas gång. Några av de mest omdiskuterade låtarna var Heroin och I’m waiting for the man, den sista om en drogmissbrukare som försöker köpa heroin i stadsdelen Harlem. Bara tre år tidigare släppte The Beatles I want to hold your hand i USA. Nog hade rocken förändrats. I publiken på Café Bizarre satt konstnären Andy Warhol som direkt blev intresserad av The Velvet Undergrounds unika framtoning. Han bjöd in dem till sin konstateljé ”The Factory” i Midtown Manhattan och gjorde dem till en del av sin multimediaföreställning The exploding plastic inevitable. Han betraktade dem som ett konstverk, inte ett rockband. Warhol blev producent för Velvets första LP från 1967 The Velvet Underground & Nico och designade det legendariska omslaget med en halvt skalad banan. Även The Beatles var mitt i förändringen av rockmusiken. De gav 1965 ut LP:n Rubber Soul där Lennons texter var längre och mer allvarsamma i bland annat Nowhere man och In my life. De nya låtarna var svåra att dansa till och med många nya ljudeffekter kunde de inte längre spela låtarna live. The Beatles fick sluta turnera.

Foto:Steve Schapi-

amtidigt som rockmusikerna började experimentera med låttexter och melodier var hela ungdomskulturen i förändring. På Carnaby Street i London, där The Rolling Stones och The Who brukade köpa sina kläder, började modebutikerna plötsligt skylta med blomsterkransar, hårband och rökelse. Hippierörelsen hade tagit sig över Atlanten. Sommaren 1967 var hippierörelsens absoluta glansdagar, ”The summer of love”. Man ville presentera en alternativ livsstil till ”det normala”, den amerikanska medelklassen och politiska auktoriteter. Andra verkligheter skulle utforskas med hjälp av meditation, LSD och psykedelisk rock. Några kända band från perioden är The Doors, Jefferssons Airplane, The Byrds, Grateful dead, The Yardbirds och The Jimi Hendrix Experience. Ljudförvrängningar, svävande stämningar, monotona rytmer

och surrealistiska texter karakteriserar det psykedeliska soundet som slog igenom både i Storbritannien och USA. Medias framställning av hippielivsstilen var ofta väldigt drogromantiserade med bilden av fridfulla människor som levde efter devisen ”make love not war”. Rockpoeten Jim Morrison i San Francisco-bandet The Doors var en av dem som skildrade de mörka sidorna av sin alternativa livsstil. Han skrev texter som “when you are strange, no one remembers your name” i låten People are strange, eller “music is your only friend until the end” i When the music’s over. Trots den starka hippieoptimismen var allt inte “peace, love and understanding” på långa vägar. 1966 flög The Velvet Underground med Andy Warhol och hela Factory-entouraget till Kalifornien, hippierörelsens centrum. I San Francisco var människorna färgglada och barfota, Velvets

var alla klädda i svart och hade boots. Hippieanhängarna svävade runt på LSD. Velvet Underground tog amfetamin. Två motpoler kolliderade. Lou Reed hade starka åsikter om San Francisco-scenen: ”It’s just tedious, a lie and untalented. They can’t play and they certainly can’t write. I keep telling everybody and nobody cares. We used to be quiet, but I don’t even care anymore about not wanting to say negative things: things have gone so far that somebody really should say something. You know people like Jefferson Airplane and Grateful Dead are just the most untalented bores that ever came up.” Det förrädiska Flower power-livet skördade snart sina offer. Musikerna Jimi Hendrix, Brian Jones, Jim Morrison och Janis Joplin dog mellan 1969 och 1971 av sina destruktiva livsstilar med alkohol– och drogmissbruk. Hippieoptimismen dog och eftersmaken var synnerligen bitter. Vid samma tidpunkt gick även The Velvet Underground i graven men spåren de satt i populärmusiken skulle snart visa sig. De första stegen i punkrockens utveckling togs redan 1969 av Iggy Pops band The Stooges, starkt influerade av Velvets. I Storbritannien slog David Bowie igenom i början av 1970-talet med Andy Warhol och The Velvet Undergrounds avantgardekonst som förebild.

id sextiotalets slut hade rocken med sin inriktning på autenticitet tagit avstånd både från den kommersiella hippierörelsen och den traditionella dansvänliga rock’n’rollen. The Velvet Underground var en av dem som satte ner foten tyngst av alla. Trots bandets korta levnadstid, de tunga drogerna, deras experimentella sound och ofta förargelseväck-

”I honestly wish we could have copied them more; we didn’t come close enough. But it was cool because it became more of our own thing. Which is something else I got from the Velvets. They taught me just to be myself. - Julian Casablancas” ande låttexter överlevde Velvets musikstil bandets undergång och markerade tydligt starten på en avantgardeinriktning i rockens historia. Genom att göra precis vad de ville, på sitt eget sätt, gav de framtida generationer nya musikaliska verktyg att jobba med. Julian Casablancas från The Strokes berättade att han lyssnade på albumet Loaded när bandet startades. ”I honestly wish we could have copied them more; we didn’t come close enough. But it was cool because it became more of our own thing. Which is something else I got from the Velvets. They taught me just to be myself.” Många påstår att The Velvet Underground har varit mer inflytelserika än The Beatles i populärmusikens historia. Det är svårt att tro då Velvets första LP bara sålde 30.000 exemplar de första fem åren när The Beatles I want to hold your hand sålde 10,000 exemplar i timmen när den släpptes i New York. Men som den engelske producenten Brian Eno sa: “ everyone who bought one of those 30,000 copies started a band.”

ETT HEM I KRISEN Insidan av den vita skjutdörren till rummet är täckt av gröna klistermärken. Lika gröna som väggarna och vimpeln med favoritlaget Panathinaikos treklöver. Här i pojkrummet har Vasilis, 34, bott hela sitt liv med sin lillebror. Som så många andra greker är han arbetslös och tvingas bo kvar hos sina föräldrar.

Text & Foto: Jens Wingren

asilis röker cigarett på cigarett och fingrar vant på sin koboloy, ett grekiskt radband som används för att döva rastlösa händer. – Vi tillåts aldrig växa upp på detta sätt. Att vara 34 år och behöva be sina föräldrar om pengar, det är mycket svårt, säger han. Mörka träsorter och orientaliska mattor väver samman lägenhetens öppna vardagsrum och ger en gedigen och välbärgad känsla. Men bakom den fasaden finns en familj som lever utan ekonomiska marginaler. Som 35% av alla greker är Vasilis och hans 27-åriga lillebror arbetslösa. Hela familjen lever på deras pappas lön som taxichaufför. Vasilis mamma Anastasia sitter framför värmefläkten i vardagsrummet och tittar på en grekisk såpopera. – Det var svårt nog innan krisen. Vi har pengar till hyra och mat men inget annat, säger hon och berättar hur de aldrig längre går ut. Om någon i familjen skulle bli sjuk så finns ingen marginal att ta av. Dessutom har de belånat lägenheten för att betala för taxibilen. Om något skulle hända pappan skulle familjen snabbt hamna i skuld och bli av med sin lägenhet. Vasilis blev av med sitt jobb som tekniker hos en mobiltelefontillverkare 2009. Han och hans bror hade precis börjat lägga undan pengar för att skaffa en egen lägenhet när krisen slog till. Under det första året som arbetslös fick han mellan 380 och 400€

i månaden. Men sedan flera år nu får han inget stöd av staten och kan enbart bidra till familjens gemensamma ekonomi med hjälp av olika dagjobb. Det kan handla om saker som behöver flyttas, lyftas, målas. Några gånger har han fått jobb på olika callcenter men som högst tre månader åt gången. Där får han ofta bara några euro betalt i timmen. Ibland så lite som 20€ för en åttatimmarsdag. – Vi försöker att hålla oss lugna och inte trampa varandra på tårna. Alla är medvetna om att det är en jobbig situation, säger Anastatia. Hon hade självklart hoppats att hennes söner skulle ha kommit längre i livet vid det här laget. Att de skulle skaffat sig eget boende och gift sig. Själv gifte sig Anastasia som 19-åring med militärjuntans fall färskt i minnet. Hennes söner tillhör vad som i Grekland kallas för demokratins generation. Vasilis och hans bror är långt ifrån ensamma i sin situation. Över hela Grekland tvingas unga vuxna flytta hem till sina föräldrar efter att ha slutfört sin utbildning utan att få jobb eller efter att ha blivit uppsagda från sina arbetsplatser. – Min mamma är en hjälte, hon har uppfostrat tre män, säger Vasilis i hissen på vägen ner till gatan. Han berättar hur han sätter sitt sista hopp till en dröm om att starta ett café med fyra vänner. De planerar att gå in med sina sista besparingar. – Funkar det inte så får jag helt enkelt emigrera, säger han och tänder en till cigarett.

27-KLUBBEN VÄRVAR NYA MEDLEMMAR Text: Jonas de Lange

Jim Morrison, Amy Winehouse, Janis Joplin och Kurt Cobain. Alla dog de 27 år gamla och blev därmed medlemmar av den så kallade 27-klubben. Det sägs att musiker dör särskilt ofta vid 27års ålder och myten har gett upphov till uttrycket ”27-klubben”. Gruppen består av olika betydelsefulla musiker som dött på tok för tidigt – ofta på drogrelaterade eller våldsamma sätt. Det finns givetvis ingen korrelation mellan duktiga musiker och 27-åriga liv på riktigt. En ny årgång musiker är nu i risksonen. Alla som är födda 1986 fyller 28 i år och därför följer nu en utredning av vilka nu levande musiker som på grund av sitt kändisskap inte kommer att få uppleva sin 28:e födelsedag.

Lady Gaga

amma dag som detta magasin släpps fyller Lady Gaga 28 år så jag antar att följande resonemang egentligen är ”too soon” – som man säger. Lady Gaga är en av de främsta nu levande varumärkesbyggarna inom musikindustrin och framstår som en synnerligen excentrisk person vilket gör henne till en utomordentligt bra medlem i 27-klubben. Jag kanske borde precisera att jag inte önskar livet ur henne, jag tror bara att hon skulle komma hyfsat bra överens med en del av de andra personerna som redan har sitt medlemskort i plånboken eller innerfickan på begravningskostymen. Nekrolog över Lady Gaga har det alltså blivit dags för. Stefani Joanne Angelina Germanotta blev endast 27 år gammal och popmusiker över hela världen sörjer nu hennes alldeles för tidiga bortgång. Att tre Rottweilers bet ihjäl henne när hon äntligen tog fram köttklänningen ur garderoben igen gör det inte mindre tragiskt men lite roligt. Med sin musik spred hon glädje till människor över hela världen och det är verkligen en sorg för musikbranschen och särskilt för Interscope Records som nu förlorat en av sina främsta inkomstkällor. Magasinet Publiks tankar går först och främst till familjen Germanotta och alla ”Monsters” där ute. Vi önskar Lady Gaga själsfrid och ett efterliv utan aggressiva hundar och köttklänningar. Foto: TJ Sengel

Florence Welch

m det skulle gå att satsa pengar på någons för tidiga bortgång kanske du har förstått att jag skulle satsa stort på att Lady Gaga inte finns längre. Men jag skulle nog sätta en liten slant på att vokalisten i bandet Florence + the Machine också kommer att gå ur tiden inom kort. Det magiska sträcket på tidslinjen går vid 28 augusti så hon har i alla fall tid att ta avsked med vänner och bekanta innan hon hämtas upp av liemannen. Man skulle kanske tro att hennes hälsosamma livsstil är ett problem i det här sammanhanget. De flesta existerande medlemmarna av 27-klubben har dött av olika drogrelaterade problem eller olyckor. Men det finns ju så många andra spännande sätt att dö på, så jag tror att Florence Welch snarare ser det som en spännande utmaning. Kanske satsar hon allt på att vara så söt att någon äter upp henne. Eller dör hon av en överdos kvalité, vilket hon i och för sig borde ha gjort efter att hon spelat in sin cover av Buddy Hollys Not Fade Away. Men jag tror ändå att dödsorsaken blir lite mer trivial. Antingen sätter hon en sparris i halsen eller så snubblar hon på sin klänning och bryter nacken när hon ramlar ned från scenen på fans som blir sönderkrossade både fysiskt och psykiskt. Foto: Jason Persse

Drake

an kan fråga sig om det verkligen är rätt att ha med Drake på den här listan. För det första är han en slags Kanye West ”light” och hiphopens svar på Teletubbies. Det verkar jättegulligt tills man tar sig tiden att titta på det och märker att Satan har ställt upp som både producent och textförfattare. För det andra har han enligt Wikipedia ingen pågående beef med någon annan rappare. Det minskar chanserna att han dör på samma sätt som sina kollegor Biggie och Tupac. Men en lista kan inte bestå av bara två personer så Drake får vara med. Dock får han lite högre odds än tjejerna och hur han kommer att dö är högst osäkert. Antagligen slutar han på ett sätt som är lika spännande som hans musik. Kanske dör han rent av av uttråkning under inspelningen av sin nästa skiva. Eventuellt dör han som de flesta rappare med ett uns av ”realness” nämligen med kola i näsan och en kula i pannan. Men då får han steppa upp sitt game ett par hack och starta nytt bråk med Chris Brown. Foto: Tom Øverlie