Västnyländsk årsbok 2011

2011 Marica Fagerholm-Åsten, En ny ungdomsförening grundas Crista Åberg, Mitt liv som scout Marina Holmberg, "DUV är bäst och rockar fett" Agneta Möller-Salmela och Marketta Wall, Hundra år av motion och avkoppling Ingrid Svanfeldt, Sjundeå kämpar för sin existens Thomas Sundström, När fotbollen tog över Raseborg Niclas Erlin, Västnyland år 2010

1

2

VÄSTNYLÄNDSK ÅRSBOK 2011 Trettiofjärde årgången

Västnyländska kultursamfundet r.f.

Redaktör Niclas Erlin

Omslag och ombrytning Annette Ström ISSN 0356-9063 Ekenäs Tryckeri Aktiebolag 2011

Förord Individualismen sägs blomstra dessa tider och många beklagar sig över att de gemensamma åtagandena blir allt färre.

Men föreningarna har ingalunda levt ut sin tid. Det visar artiklarna i den här årsboken med all tydlighet. Överby ungdomsförening i Kyrkslätt har en synnerligen livlig och mångsidig verksamhet, trots att föreningen funnits till i endast ett års tid. Synbarligen fyller den ett stort behov i byn. ÖBUF visar också att det finns en beställning på nya föreningar som fungerar i huvudsak på svenska.

Scoutingen i Finland firade nyligen 100 år. Sjöscoutkåren Porkala fyllde i sin tur 20 och har sedan starten hela tiden vuxit. Kåren på Porkala udd lockar numera medlemmar från hela Kyrkslätt.

Föreningen De utvecklingsstördas väl i Västnyland fungerar över ett stort område och har en viktig och samtidigt krävande uppgift i att ordna mångsidig fritidssysselsättning för sina cirka 250 medlemmar.

Gymnastikföreningen Hejdi i Hangö firade 100 år i fjol men verkar inte tyngas av sin ålder. Verksamheten förnyas i takt med tiden. Fokus läggs nu allt mer på att erbjuda invånarna i staden daglig hälsomotion, en bit som tenderat att falla bort i det moderna samhället.

I en personligt skriven artikel om Sjundeå får vi ta del av situationen i kommunen i dag. Också här betonas föreningarnas betydelse för sammanhållningen – en roll som kommer att få ännu större tyngd ifall Sjundeå upphör att existera som självständig kommun.

Ekenäs IF och BK-46 från Karis bjöd sina anhängare på extra spänning den här fotbollssäsongen, då båda lagen spelade i samma division. Antagonisterna hade inte mötts i seriesammanhang på över ett decennium. Årsboken avslutas med en krönika över det livliga året i västra Nyland.

Ekenäs, den 16 januari 2011 Niclas Erlin

5

Marica Fagerholm-Åsten

En ny ungdomsförening grundas De flesta ungdomsföreningar har gamla anor som sträcker sig ända till början av 1900-talet. Därför är det intressant att se folks reaktioner när man säger att vi grundat en ny ungdomsförening. ”Vadå ungdomsförening? Är det inte någonting gammalt och utdöende?

Ni är heller inte några ungdomar mera”.

De har både rätt och fel. Vi är inga ungdomar längre, men ungdomsföreningsrörelsen är definitivt inte döende.

Jag är född i Helsingfors och har tillbringat mina första levnadsår där. Sedan flyttade min familj till Kyrkslätt. Under min barn- och ungdom kom jag aldrig i kontakt med ungdomsföreningsrörelsen. Senare studerade jag till ungdomsledare och kom då via mina studier i kontakt med den, såväl i Esbo som i Ekenäs och Kyrkslätt.

På den vägen är jag, nu anställd inom tredje sektorn och just inom ungdomsföreningsrörelsen. Jag brukar skämta att jag blivit miljöskadad på jobbet, eftersom jag redan i ett tidigt skeVinterjippot var ÖBUF:s första evenemang. Över 160 bybor deltog i de lekfulla tävlingarna, skidade, åkte pulka och åt Alla hjärtans-våfflor.

6

de började drömma om en egen ungdomsförening, då jag upplevt det positiva med dem via mitt jobb.

Drömmen blir sann Det var i oktober 2009 som jag tillsammans med min man, Joakim Åsten, och vår granne, Katarina von Numers-Ekman, grundade Överby ungdomsförening ÖBUF, som numera är en registrerad förening. Det fanns redan åtta ungdomsföreningar i Kyrkslätt, men ingen i våra trakter, nämligen i Överby, väster om

7

Kyrkslätts centrum. Överby är en gammal, stor by med invånare som bott här i många generationer, men här finns också många nyinflyttade.

Ungdomsföreningen är enligt tradition en förening för alla. Ingen skillnad i vilken ålder man är. Vi vill gärna hålla fast vid de gamla traditionerna, men är också måna om att hänga med i tiden och skapa nya verksamhetsformer och egna traditioner.

Föreningens första möte hölls på Svenska dagen den sjätte november. En interimistisk styrelse valdes. Fyra familjer närvar vid mötet och de åtta vuxna bildade föreningens första styrelse. Barnen har närvarit vid styrelsemötena och de kommer med förslag och åsikter om hurudan verksamhet föreningen skall idka.

Det ser ljust ut för ÖBUF:s framtid. Våra barn växer upp i föreningen och är den följande generationen som kan ta över när vårt engagemang tryter. Vi skall ta väl vara på deras intresse och lyssna till deras önskemål så att vi inte tar kål på den brinnande låga som tänts inom dem för föreningen och dess verksamhet.

Inget eget föreningshus Föreningen har inget eget hus, vilket jag ser både som en lycka och som en utmaning. Det finns åtta ståtliga ungdomsföreningshus i Kyrkslätt. De flesta är omkring ett sekel gamla. De är en rikedom, ett kulturarv som bör värnas om. Men också en börda för de ideella ungdomsföreningarna, som skall upprätthålla dem.

Föreningens grundande medlemmar fr.v. Katarina von Numers-Ekman, Joakim Åsten och Marica Fagerholm-Åsten.

8

På den tiden då föreningshusen byggdes, för cirka hundra år sedan, fanns det godsägare och andra som var villiga att donera av sin mark för att man skulle ha en plats att bygga byns föreningshus på. Det fanns också sådana som donerade stockar för att det skulle finnas material till själva huset. Otaliga var de talkotimmar som lades ned på att bygga de jättelika samlingslokalerna. Vi lever i ett annat samhälle idag. Talkoandan går på sparlåga och det finns knappt någon som är villig att donera av sina marker till ideella föreningar.

Men som sagt är jag också lycklig för att vi inte har ett eget föreningshus som vi skall värna om. Det är trots allt ett betungande ansvar. Vi har haft möjligheten att börja från ett tomt bord och kunnat satsa all vår energi på att bygga upp föreningens verksamhet i stället, bit för bit. Utmaningen ligger i att hitta utrymmen för vår verksamhet. Vi har satsat på att samarbeta med Kyrkslätts FBK, DKM-Suomi ry, beställningsrestaurangen Patakukko och Winellska skolan, vilka erbjuder oss utrymmen gratis eller till ett rimligt pris. Alla förutom Winellska skolan ligger i vår egen by.

Den första satsningen var Vinterjippot Den första stora satsningen som gjordes i föreningens regi var Vinterjippot som arrangerades på Alla hjärtans dag. Det råkade sig så lyckligt att det var fastlagssöndag samma dag. Vi samarbetade med beställningsrestaurangen Patakukko och jippot genomfördes på dess gård. Det var en kall och vacker vinterdag. Mer än 120 personer deltog i de lekfulla tävlingarna, skidade, åkte pulka och åt alla hjärtans-våfflor. Föreningen fick över 40 nya medlemmar via jippot.

Det är bra att motionera och det blir alltid roligare när man gör det i sällskap.

Vi erbjuder inom föreningen många olika möjligheter att delta i idrottsverksamhet. Vi vill att våra medlemmar skall kunna syssla med idrott under friare former utan prestationspress och regelbunden hård träning.

En gång i veckan har föreningen en sportklubb i Winellska skolan. Den riktar sig till hela familjen med tyngdpunkt på lekfull innebandy. En annan kväll i veckan håller Jens Berg i trådarna för en ungdomsinnebandyklubb.

Zumban har erövrat världen med sin medryckande musik och sina rörelser.

Den har även hittat till Kyrkslätt och ÖBUF är en av många organisationer som bjuder på denna omtyckta motionsform för unga och vuxna. Det hörs både skratt och stönanden bland deltagarna då Mia Bäck leder föreningens zumbapass i Kyrkslätt FBK:s hus.

Inför påsken arrangerade föreningen Påskploj för hela familjen. Vi var i Winellska skolans kök som används vid huslig ekonomi. Där fick man pyssla påsk-

9

kort, baka harlortar (chokladbollar) och dricka kaffe och saft med dopp. Programmet var omtyckt både bland ung och gammal.

Medlem i KNUF Kyrkslättsnejdens ungdomsförbund KNUF är takorganisationen för ungdomsföreningarna i Kyrkslätt. ÖBUF blev dess medlem under våren. Genom medlemskapet får vi hjälp och stöd i vårt frivilliga arbete. Vi får nu även ha representanter i KNUF:s styrelse och på det sättet kan vi påverka vad den föreningen gör.

På våren arrangerade föreningen smakprov på ett par verksamheter. Det var Minilattare för de yngsta och projektet Teaterbiten för de lite äldre. I Minilattare dansar ett litet barn tillsammans med en vuxen. Maria Borg-Karlsson var ledare för gruppen.

Amatörteater har genom tiderna varit en viktig del av ungdomsföreningsverksamheten. Vi vill också satsa på denna trevliga verksamhetsform och har därför ett projekt vid namnet Teaterbiten. Teaterbiten riktar sig till barn i åldern 7–12 år. Vi vill lära barnen vad teater är, bit för bit. Vi hoppas också att de skall bli bitna av ”teaterflugan” och vilja fortsätta med hobbyn i framtiden.

Under projektets gång har gruppen sysslat med drama- och improvisationsövningar, bekantat sig med teaterterminologin och vem som jobbar på en teater.

Vi har även gjort ett studiebesök till Raseborgs sommarteater där vi såg pjäsen ”Robin Hood” och fick en rundvandring i kulisserna. Under hösten har vi bekantat oss med hur en föreställning byggs upp genom att öva in pjäsen ”Jultomtarnas skäggskola”. Undertecknad fungerar som dramainstruktör för gruppen medan Katarina von Numers-Ekman och Josefine Flemmich assisterar.

Under sommaren fungerade verksamheten mera på sparlåga eftersom många har så mycket att göra ändå. Två olika upplevelser bjöd vi trots allt på. Den ena var de Ölympiska sommarspelen som arrangerades på föreninghuset Åkerbackas gård. Vi bjöd på lekfulla tävlingar, korv- och pinnbrödsgrillning och volleyboll.

Antalet besökare var ganska få men vi som var där hade roligt. I juli bjöd föreningen på ett sommaräventyr på Raseborg. Den som ville kunde gå en intressant och underhållande guidad rundvandring med Dan Idman i Raseborgs slottruiner, sedan blev det gemensam picknick på slottsängen, vi såg pjäsen ”Robin Hood” på Raseborgs sommarteater och som socker på botten fick vi en VIPrunda i kulisserna efter föreställningen.

10

Föreningen har fått ett gott mottagande

”

Jag har inte vuxit

Under sommaren steg ÖBUF:s upp inom ungdomsförenmedlemsantal till hundra stycken. ingsrörelsen men jag har Föreningen har med andra ord fått ett gott mottagande i byn. Många definitivt planer på att anser att det är viktigt med en föråldras inom den.” ening som vår, där man värnar om det svenska språket och traditionerna. En förening där man kan idka hobbyverksamhet och träffa bybor, samt en förening som jobbar för byns bästa. Utöver Överbybor har föreningens verksamhet lockat till sig övriga Kyrkslättsbor och Esbobor.

Eftersom föreningen under endast några månaders tid har lyckats få över hundra medlemmar visar det att den är svaret på en efterfrågan som funnits i byn. Jag har även stött på människor som har utbrustit ”äntligen får vi en egen ungdomsförening”. Äntligen, frågar jag mig? Varför har de inte själva grundat en? Tydligen är det inte bara jag som har haft drömmar här i byn. Det är roligt att höra. Även om mottagandet i byn varit positivt så har det krävt en del att få ut budet om vår nya förening. Vi har under det gångna året satsat på en aktiv marknadsföring. Vi har synts i tidningarna Västra Nyland, Hufvudstadsbladet och Kyrkslätts Nyheter (i Kirkkonummen Sanomat) och man har kunnat höra oss i Radio Vega. Vi har gjort affischer som satts upp både här och där och skrivit infobrev, som skickats via e-post och delats ut i postlådor i byn. I planerna finns att öppna en egen hemsida för föreningen.

Stand up & eat Höstens stora satsning var kulturkvällen Stand up & eat som arrangerades på Svenska dagen. A cappella-gruppen ”Mamma Mia” inledde festen på Patakukko med några svängiga låtar, undertecknad höll ett välkomsttal och sedan var det dags för middag från stående bord. Efter en tre rätters middag varvad med både allsång och sånguppträdanden var det dags för kvällens höjdpunkt, det vill säga showen ”Pappa luktar stand up” med Anders Helenius. Det var en lyckad kväll med fullt hus och stämningen på topp.

11

12

Verksamhetsåret avslutades den fjärde advent då ÖBUF bjöd på glöggfest på Kyrkslätt FBK:s hus. Kyrkslätts lucia med tärnor uppträdde med ljus och sång, barnen från teaterklubben uppförde pjäsen ”Jultomtarnas skäggskola” och allsången skallade. Efter skådespelet var det dags för avtackningar och glögg med dopp.

En summering av det första året Att grunda en ny förening går rätt lätt. Det behövs tre myndiga personer, ett par papperslappar och några slantar. Det stora jobbet ligger i att bygga upp föreningen. Val av styrelse, planering och genomförande av ny verksamhet, medlemsvärvning, penninganskaffning och marknadsföring. Det är i stort sett det som vårt första år har gått ut på. Ja, det är det som föreningsverksamhet över lag går ut på, men vi har börjat från ett tomt bord. Det betyder både möjligheter och utmaningar.

När jag ser på resultatet för ÖBUF:s första verksamhetsår gör jag det med trötthet, men också med glädje och stolthet. Vi har lyckats ordna ett mångsidigt program, vi har lyckats värva över 130 medlemmar, vi har lyckats värna om det svenska språket och traditionerna, vi har lyckats hitta samarbetspartner i byn som har utrymmen, vi har lyckats skaffa ekonomiska förutsättningar för en fortsatt verksamhet, vi har helt enkelt lyckats. Jag erkänner att det första året stundvis har känts väldigt jobbigt, men det har varit värt det. Det positiva väger mer än det negativa. Ideellt arbete är inte enbart roligt, men alltid givande.

”Ung livet ut” När jag blickar framåt hoppas jag att vi skall ha nytta av den information och de erfarenheter som vi fått under det gångna året. Jag hoppas att vi kan ta vara på det positiva och att vi har lärt oss av våra misstag. Jag hoppas att vi på nytt skall kunna satsa på de evenemang och verksamhetsformer som varit lyckade. Det är endast på det sättet som vi har möjlighet att skapa traditioner. ”Favorit i repris” är väl uttrycket jag är ute efter?

Jag hoppas också att vi skall kunna bjuda på lite mera direkt ungdomsinriktad verksamhet. Då gäller det att ha ungdomarna med redan i planeringsskedet. Det är någonting att satsa på.

Anders Helenius gav järnet på ÖBUF:s lyckade Stand up & eat-tillställning på Svenska dagen.

13

KNUF har arrangerat Kyrkslätts lucia sedan år 1964. Årets lucia Fanny Wilhelmsson med tärnor inledde stämningsfullt ÖBUF:s glöggfest.

Vår högsta takorganisation, Finlands Svenska Ungdomsförbund FSU, har lanserat sloganen ”Ung livet ut”. Den går hand i hand med att ”man är så gammal som man känner sig” och den stöder också tanken att man är välkommen till ungdomsföreningen oavsett vilken ålder man har.

Det gillar jag. Jag har inte vuxit upp inom ungdomsföreningsrörelsen men jag har definitivt planer på att åldras inom den. Så viktig har den blivit för mig.

14

15

Crista Åberg

Mitt liv som scout – Sjöscoutkåren Porkala 20 år Sjöscoutkåren Porkala fyllde 20 år hösten 2010. Eftersom många andra kårer fyllt 50, 90 och till och med 100 år så tyckte jag först att det kändes väldigt anspråkslöst med bara 20 år, men fira ville vi.

Sedan insåg jag att det innebar att jag har varit scout i 20 år och då kändes det plötsligt som en ganska lång tid. Och då jag började blicka tillbaka på min egen tid i Sjöscoutkåren Porkala insåg jag att vi och jag har hunnit vara med om en hel del äventyr, motgångar, utmaningar och oförglömliga minnen.

Från hösten 1990 till hösten 2010 har det hänt en hel del med vår lilla kår som idag har 85 medlemmar, men så har det inte alltid varit. I takt med att jag har vuxit och mina ansvarsuppdrag har ökat så har också kåren vuxit. Jag ska försöka hålla de historiska tillbakablickarna korta, men en del sådana känner jag mig ändå tvungen att göra. Det jag vill visa är vad mitt liv som scout har inneburit för mig.

En annorlunda kår Av våra första verksamhetsår minns jag inte särskilt mycket, men det finns en del detaljer som gör att vi skiljer oss från andra scoutkårer.

För det första så hade vi faktiskt en åldersgrupp som mig veterligen inte funnits i andra kårer, nämligen valparna. Eftersom man fick bli vargunge först då man fyllde sju och mina föräldrar, som var med och grundade kåren, hade barn under skolåldern, löste de det med att också ha en åldersgrupp för barn under skolålder, nämligen valparna. Av denna tid minns jag som sagt inte mycket men jag vet att jag hade en ljusblå scouthalsduk som var kännetecknet för valparna.

För det andra skiljer vi oss administrativt från andra kårer. Vi är verksamma i en liten by ute på landet där det 1990 redan fanns en fungerande ungdomsförening med ett stort, fint föreningshus.

För att inte samma personer som satt i ungdomsföreningens styrelse, med stor sannolikhet skulle få ytterligare ett uppdrag i en kårstyrelse så blev Sjöscoutkåren Saltstänk någonstans på Finska viken.

16

”

Vi ser alla charmen i att vistas ute i naturen, ständigt få testa vad man går för och lära sig att samarbeta med andra.”

17

Porkala av praktiska skäl en underavdelning till föreningen. Så fungerar vi än idag. Det att vi idag har flera scouter i styrelsen hjälper förstås oss på traven!

För det tredje så är scoutverksamheten koordinerad så att alla scoutmöten sker samma kväll. Våra patruller har alltså inte egna mötesdagar utan träffas samma kväll som alla vargungar också gör. Det skapar förstås ett milt kaos då scoutkvällarna inleds och avslutas men med åren har vi utvecklat ett väloljat maskineri som sätter igång varje söndag lite före sex.

Prövade på olika uppdrag En bekant påpekade nu i samband med vårt jubileum att jag på sätt och vis har vuxit med kåren. Jag funderade över detta och kom fram till att det faktiskt stämmer. I takt med att kåren har vuxit har jag blivit äldre, prövat på olika scoutuppdrag och upplevt det mesta som har med scouting att göra.

Som sagt minns jag inte mycket från min tid som valp men från min vargunge­ tid minns jag en del. Det är också den åldersgruppen jag känner bäst nu eftersom jag har program med vargungarna för det mesta.

Då jag själv var vargunge fascinerades jag av det mesta och tyckte redan då om att man fick göra knopar, pyssla och segla. Det jag också minns är att jag beundrade både äldre scouter och speciellt mina vargungeledare. Det andra säkert minns är min envishet då jag ofta satte mig på tvären, bland annat då man på läger måste gå och morgondoppa. Trots alla mina år som scout är det fortfarande en av de svåraste sakerna som finns men jag brukar träna varje sommar så att mina vargungar inte ska märka vilken badkruka jag egentligen är. Till skillnad från många andra vargungar så hade jag aldrig hemlängtan, min pappa var ledare och fanns alltid med på läger och dylikt.

Som patrullscout upplever jag åtminstone själv att jag fick lära mig att ta ansvar för min patrull och framförallt att få sätta alla teoretiska kunskaper jag lärt mig på prov. I det här skedet hade vår kår en väldigt anspråkslös verksamhet, då vi faktiskt var den enda patrullen. Men det hindrade aldrig oss från att ta ut allting av vår gemensamma hobby.

De kunskaper vi fått anpassade vi och vandrade i naturen, tältade tillsammans och lärde oss segla med kårens jollar. 1999 skaffade kåren sin första kölbåt och då väcktes också vår gemensamma passion för segling och våra äventyr fick nya dimensioner då vi modigt tog oss ut på Finska viken.

Lägerbål med sång som ekar ut över skärgården.

18

Scoutingen som livsstil I något skede under dessa år insåg jag något som jag kanske kunde klä i ord först som vuxen. För mig hade scoutingen blivit något annat än en hobby. En livsstil, en del av mig och samtidigt något som inte har en början eller ett slut utan alltid finns där som en del av den jag är.

Tillsammans med mina patrullkompisar började vi sedan jobba för att vår verksamhet skulle växa och få med nya, ivriga scouter.

I och med den akuta bristen på ledare blev min tid som enbart patrullscout väldigt kort. Jag började planera och hålla vargungemöten som 15-åring och så småningom lämnade jag patrullen för att helt koncentrera mig på vargungar.

En av mina tyngsta upplevelser är nog från ett läger då jag fungerade både som patrulledare och vargungeledare och pendlade mellan två olika ställen som ett jehu och egentligen missade det viktigaste på båda ställena. Jag rekommenderar alltså inte att vara scout och ledare samtidigt!

Genom idogt arbete växte vår kår så småningom och idag har vi aktiva medlemmar från alla håll i Kyrkslätt. Det är inte längre bara de som bor i byn som

19

vill vara sjöscouter utan vi har medlemmar som bor i Kyrkslätt centrum och i Långvik och till och med några som kommer ända från Ingå!

I och med den stora programförändringen i scoutrörelsen så har vi idag fyra fungerande åldersgrupper från vargungar till explorerscouter. Mina ledaruppdrag har också ökat och jag har under mina tio år som ledare fått pröva på en hel del.

Seglatser och läger Eftersom vi är en sjöscoutkår är sommarverksamheten väldigt viktig. Förutom att sommar innebär läger så innebär den givetvis också segling. Jag nämnde att kåren skaffade sin första kölbåt 1999 och hon finns fortfarande kvar i vår ägo och används flitigt av skeppare som nyss fått sina skepparpapper.

Men idag äger kåren totalt tre segelbåtar, en Rock 20 (som då köptes 1999), en Inferno 29 och en Ohlson 29. Detta medför att vi kan erbjuda mycket segling och då antalet skeppare i kåren sakta har ökat har också belastningen på dem som skeppar minskat. För trots att det är väldigt fint med så många båtar

20

innebär det tidsmässigt ganska mycket arbete för dem som skeppar. Dels i frågan om seglatser, både korta och långa, dels själva underhållsarbetet.

Varje höst och vår ska båtarna sjösättas och lyftas upp på land, tömmas och fyllas, fixas och lagas. Listan på sysslor är nästan oändligt lång. Då kåren äger tre båtar blev arbetsbördan för några få individer en tid väldigt stor men idag har vi så kallade båtlag vars uppgift är att ta hand om varsin båt.

Som ledare är det dock ett evigt arbete att hitta skeppare till både kortare och längre seglatser. Det är inte alltid så lätt att i januari förbinda sig till att segla en vecka i juli, vilket igen gör att planeringsarbetet kräver ett enormt engagemang.

Det andra viktiga som sker under sommaren är förstås lägren. Sedan vår kår grundades 1990 har vi haft ett nära samarbete med två andra kårer, främst då det handlat om sommarläger. Vikingarna och Vikingaflickorna från Helsingfors är något av storebror och storasyster för oss och tack vare dem har också vi fått uppleva många sommarläger på Stora Bredskär. På Bredskär har jag som vargunge och scout fått testa på det mesta och samtidigt först fått idoler att se upp till och så småningom också vänner för livet utanför den egna kåren. Som ledare har jag fått märka vilket hästjobb det är att organisera ett läger på en holme där det inte finns något annat än ett utedass, men med lite erfarenhet fungerar arbetet ganska smidigt.

Mitt liv som scout har alltså inneburit att en sommar inte är en riktig sommar utan segling och en vecka på Bredskär i sällskap av de allra bästa!

Ledarskapets våndor Som jag nämnde så beundrade jag stort mina ledare då jag var både vargunge och scout. Och säkert är jag inte den enda som gått och önskat att man skulle få bli ledare. Vad jag inte insåg då var vilket ansvar och vilken mängd uppgifter det skulle föra med sig. Missta mig inte, mycket av det jag gör är fortfarande lika givande, men tidskrävande, och som sagt, allt är inte riktigt lika roligt.

Till en början koncentrerade jag mig nästan enbart på att planera och hålla program för vargungarna, det vill säga våra sju- till tioåriga medlemmar. Delvis fungerade jag som ett moraliskt stöd för våra två patrulledare men allt det administrativa var jag i alla fall i det här skedet lyckligt omedveten om. Så småningom växte kåren och trots att mina uppgifter i det här skedet var ganska lika så tog det mer och mer tid då vi plötsligt hade 15 vargungar och två patruller Båtarmadan i hamnen på Stora Bredskär.

21

som behövde hjälp och stöd. Men roligt var det fortfarande och jag kunde utnyttja mycket av det jag själv hade varit med om.

Eftersom kåren hade skaffat en kölbåt blev också seglingen en viktig del av vårt program. Här upplevde jag första gången att min ålder var ett hinder. Det att jag själv hade seglat en hel del, gått skepparkurs och var bekant med både båt och barn spelade ingen roll för föräldrar som endast såg min storlek (jag var då och är fortfarande bara 156 centimeter lång) och min ålder 16–17 år, som jag var då. Det är en av de få gånger under mitt liv som scout som jag känt mig sårad och ouppskattad då dessa föräldrar ansåg att jag inte klarade av att segla med deras barn. Med tiden så lade sig uppståndelsen, jag lugnade mig och vårt seglingsprogram kunde fortsätta normalt.

Det blev också aktuellt för mig att vara med och ordna hajker och förläggningar vilket småningom ledder till att jag också vågade ta mera ansvar på våra gemensamma sommarläger med Vikingarna och Vikingaflickorna. Eftersom jag var så konkret kopplad till vår regelbundna verksamhet så blev det också jag som fick ta hand om informationen till föräldrarna samt överlag kontakten till dem. Vid det här skedet kan jag lugnt säga att scoutingen hade blivit en så stor del av mitt liv att det inte gick en dag utan att jag gjorde något som hade med scouterna att göra, och så är det fortfarande.

Tar tid i anspråk Scouting och utbildning hänger också ihop och i vuxen ålder lärde jag mig att navigera bland alla kurser som ordnades och delta i de jag behövde. Det är alltid roligt att träffa andra scouter men kräver också tid och tar ofta hela veckoslut i anspråk utöver de veckoslut som redan går åt till segling, tävlingar, hajker, förläggningar och det normala veckoprogrammet.

Idag har vår kår alltså vargungar, äventyrsscouter, spejarscouter och explorerscouter och 15 mer eller mindre aktiva ledare. Trots att vi idag har en relativt stor ledarstab och flera aktiva och duktiga explorerscouter som håller program för spejarscouterna så har inte arbetsbördan direkt minskat. Planeringsarbetet gör vi ofta tillsammans men av någon outgrundlig anledning så måste våra ledare ständigt påminnas om var de ska vara, vad de ska ha och så vidare.

Utöver detta ska det skickas infomejl, svaras på telefonsamtal, beställas adventskalendrar, koordineras frivilliga krafter för att underhålla kårens tre segelbåtar – listan kan göras oändlig. Och ibland känns det faktiskt som om man skulle slå huvudet i väggen. I ett och halvt år har jag dessutom fungerat som ju22

Blod, svett och tårar på en rambobana.

bileumskommitténs sekreterare. Jag inser nu att jag beskrivit en nästan oändlig arbetsbörda och att somliga nu kan undra över varför jag egentligen är scout.

Lön för mödan Scouting är definitiv en frivillig verksamhet där man åtminstone på gräsrotsnivå gör allt det ovannämnda arbetet med frivilliga krafter. Ändå upplever jag att allt det jag gjort och gör ger mig en annan belöning, något vars värde inte kan mätas i pengar. Låt mig förklara.

Min egen tid som vargunge och patrullscout har gett mig dels praktiska kunskaper, dels en modell för vilken upplevelse jag nu vill ge mina egna vargungar.

Det är klart att man oftare än bara ibland får höra ”Varför ska vi göra det här, det här är tråkigt!”, men då jag ser att någon av mina vargungar plötsligt kan slå en sjömansknop eller att en äventyrsscout med en blick på havet och sjökortet kan peka ut var vi befinner oss, så glömmer jag kommentarerna.

Eller då en förälder tackar för en fin verksamhet så glömmer jag bort de fem som klagat eller skällt ut mig. Alla lördagar och söndagar på båttalko är som 23

bortglömda den där första seglatsen varje vår, då ser jag bara den underbara sommaren med all segling.

Jag uppskattar stort och fylls också av en känsla av stolthet då jag ser yngre ledare och yngre scouter lära vidare något de lärt sig. Att få se en av grundtankarna med scouting föras vidare utan att dessa scouter kanske ens tänker på det ger också lön för mödan. Inom mig hoppas jag och tror jag att scouting för dessa ungdomar också är eller håller på att bli en livsstil istället för en hobby.

Samhörigheten viktigast Det allra viktigaste och det som suddar ut allt det jobbiga är ändå samhörigheten. En samhörighet där väldigt olika personer tack vare denna gemensamma hobby har hittat varandra. På ett scoutläger känns det sällan tungt att inleda en ny dag då flera tiotal scouter trängs vid samma bord och ivrigt samtalar med varandra.

Jag vet då jag träffar andra scouter att de lika mycket som jag uppskattar att vistas två veckor på havet i en segelbåt och sedan en vecka i ett tält. Vi ser alla charmen i att vistas ute i naturen, ständigt få testa vad man går för och lära sig att samarbeta med andra. För finns det något bättre än saltstänk mot din kind, en natt i sovsäck på knölig mark, härlig havregrynsgröt tillsammans med hundra andra, sånger som skrålar ut i natten kring en varm lägereld eller en stormlykta, en spaningsrunda i mörkret eller den ultimata kampen på en rambobana i sällskap av de allra bästa, de som ställer upp i vått och torrt?

Det är vad mitt liv som scout betyder för mig.

24

Mobila guidningar nu i Västnyland Nu kan du lyssna på en kort guidning via din mobiltelefon på flera västnyländska orter och sevärdheter.

Följande sevärdheter och kommuner ingår redan nu: Hangö, Ekenäs, Karis, Pojo, Raseborgs slott, Fiskars bruk, Svartå slott, Ingå, Sjundeå och Porkala.

Guidningen är en förkortad version av en normal guidning. Den är indelad i olika delar som man kan välja mellan och den kan fås på tre språk.

Fr.o.m. sommaren 2011 kan man också se på korta filmsnuttar via webben.

Läs mer på www.mobiguide.fi

Siuntio Ingå Sjundeå Inkoo

Hanko Hangö

Raseborg Raasepori

Kirkkonummi Kyrkslätt

25

Marina Holmberg

"DUV är bäst och rockar fett" – Föreningen DUV är viktig för den ger möjlighet att greja med olika saker på fritiden och träffa kaverin, säger Åsa Krook som sedan början av år 2010 är ordförande för De utvecklingsstördas väl i Västnyland.

Efter bara ett år som aktiv och suppleant i styrelsen fick hon frågan om hon vill bli ordförande.

– Jag tänkte att varför inte. Jag har aldrig varit klassmamma, med tre barn och en av dem med utvecklingsstörning så har jag inte haft tid eller ork till det.

Ett knappt år efter att hon tillträdde som ordförande känner hon sig nöjd över att ha tagit emot utmaningen.

– Jag är jätteglad och stolt. Det är kiva att märka att man duger.

Meningsfull fritid DUV i Västnyland har cirka 250 medlemmar på området från Hangö till Ingå.

Det stora verksamhetsområdet är en av utmaningarna för föreningen.

– Skjutsandet är alltid ett problem, det går dåligt med bussar i regionen.

Föreningens viktigaste uppgift är att hitta och erbjuda meningsfull fritidssysselsättning för utvecklingsstörda.

En av de nyaste aktiviterna är orkestern Trixstar, som är en fortsättning på ett projekt som startade på Kårkullas arbetscenter i Ekenäs.

– Början var kämpig men nu rullar det på. Orkestern har uppträtt på flera ställen.

Då orkestern kommer på tal lyser det i 21-årige Cedric "Eddy" Krooks ögon.

– Jag spelar bongotrummor och så är jag kapellmästare, säger han och visar på äkta Lasse Kronérmanér hur han showar.

Eddy är inte den enda som stortrivs i orkestern, som egentligen består av ett band och en kör. En som låter sig uppslukas av sången och musiken är Hanna Grandell. Under övningarna sjunger hon med inlevelse och gungar från sida till sida i takt till musiken. Hon har skrivit flera egna sånger.

Gitarristen Olle Stenström skriver egna sånger. I Trixstar spelar Cedric "Eddy" Krook (t.v.) bongotrummor och Magnus Silvan trummor. Foto: Marina Holmberg

26

– En heter Vardagsmelodi. Den handlar om att rytmen finns i allt, fast man är blind finns det rytmer, förklarar hon.

Hon tycker inte det är någon konst att skriva sånger.

– Jag bara skriver och så kommer musiken bara.

”

Det här är superroligt.Tidigare har jag bara sjungit på jobbet.”

Marlene Lundberg

27

Egna låtar Trixstar övar på måndagskvällarna i Uffe Enbergs studio. Det är han som tillsammans med Pelle Malén leder övningarna. En kväll i oktober övar Trixstar för en konsert som ska hållas två dagar senare. På programmet står fyra sånger.

– Nu sätter ni sångerna i ordning i mappen, säger Pelle Malén.

Pelle går runt bland körmedlemmarna, av vilka de flesta är kvinnor, och hjälper dem att placera sångerna i rätt ordning. Först kommer Broder Jakob, sedan I natt jag drömde och Jag hade en gång en båt. Sist på repertoaren står den egna låten Vi kan göra allting som vi vill.

Då alla är klara tar Uffe Enberg sin elgitarr och Pelle Malén sin bas.

– Tunga artilleriet, vi tar det försiktigt i början, manar Uffe Enberg med adress till orkestern.

– Sakta bara, sakta bara.

Så kommer alla i gång, orkestern spelar klockrent och kören sjunger Broder Jakob, Broder Jakob, sover du...

Till slut är man framme vid Vi kan göra allting som vi vill. Den har gruppen både skrivit text och melodi till tillsammans. Och alla intygar med en mun att det inte var svårt att skriva låten.

– Det bara kommer.

Janina Egger, Hanna Grandell och Daniela Lindholm trivs med att sjunga.

Foto: Marina Holmberg

28

Nervositeten bortblåst I gruppen finns flera som skrivit egna låtar. Gitarristen Olle Stenström har skrivit text och melodi till en kärlekssång.

Marlene Lundberg trivs med att sjunga i kören.

– Det här är superroligt. Tidigare har jag bara sjungit på jobbet.

Janina Egger instämmer.

– Det här är är roligt och Uffe Enberg är min idol.

Hon tillägger att favoritsången är Till Tenala, en av Uffe Enbergs och Hemmalagets slagdängor.

– Alla är så förtjusta i Uffe Enberg, säger Janinas mamma Stina. Orkestern var en bra grej som han tog tag i.

På en stol sitter Alex Fagerman beredd med sin steelgitarr som han trakterar fenomenalt. Vem hans förebild är går det inte att ta miste på han. Han rabblar upp fakta om King of Rock´n Roll.

– Jag har spelat Blue Hawaii femtio gånger. Hemma har jag 80 cd:n av Elvis.

Alla ser fram emot att uppträda.

– I början var det lite nervöst men nu går det bättre, vi har övat genom alla sånger, säger Mathias Riska, som spelar trummor.

– DUV är bäst och rockar fett, utbrister Eddy Krook.

Förutom att han trivs i orkestern brukar han ibland vara med på bowlingkvällarna och klubbkvällarna i föreningslokalen Duvan.

– Det är najs paikka.

Vana att vara med Om det stora geografiska området är en av utmaningarna för föreningarna är de breda åldersgrupperna en annan. Och den utmaningen kommer inte att försvinna utan snarare att växa.

– Dagens utvecklingsstörda är vana att röra på sig, de ska ha sysselsättning.

Mycket av deras tid går ut på att sitta och vänta, säger Åsa Krook.

Senast då den utvecklingsstörda flyttar till ett boende märker man som förälder hur viktigt det är med fritidssysselsättningar.

– Det är tråkigt att bara sitta och som förälder är det inte roligt att märka en regression. Eddy är van med ett högt tempo. Han har alltid varit med överallt. Åsa Krook menar att det ankommer både på samhället, boendena och föreningarna att utveckla sin verksamhet så att den bättre motsvarar dagens behov.

– Dagens unga kan mycket mer, kan använda datorer och mobiltelefoner.

29

Ledare behövs På grund av ledarbrist har föreningen inte kunnat starta verksamhet för yngre barn i den utsträckning man planerat. Att vara ledare för en grupp med utvecklingsstörda är mycket ansvarsfullt. För att bli ledare måste man vara 18 år.

– Och så ska man vara pålitlig, öppen och glad, säger Åsa Krook.

Hon påpekar att föreningen är beredd att ordna kurser för blivande ledare om intresset är tillräckligt stort.

– Utvecklingsstörda reagerar olika på olika saker, någon kan vara känslig för ljud, andra för beröring. Det gäller att hela tiden vara à jour med de utvecklingsstördas vardag. Ledarna får ett arvode för sitt jobb.

Men utan frivilligt föräldraengagemang klarar sig föreningen inte. Åsa Krook önskar att man i större utsträckning än i dag kan få föräldrar engagerade.

– Jag hoppas också att takorganisationen FDUV kan hjälpa och stöda vår förening att få verksamheten mer effektiv.

På tal om stöd så behöver DUV bidrag för sin verksamhet. Åsa räknar upp en del föreningar som stött föreningen.

– Och så har jag varit på mitt livs första fotismatch, Taxi-Polisen, i somras.

Den har spelats i över 30 år och intäkterna skänks till DUV.

Cedric "Eddy" Krook gillar den verkamhet som DUV ordnar. Åsa Krook leder föreningen.

Foto: Marina Holmberg

30

Med sedan barnsben

Fakta:

Inom DUV finns många som varit med tiotals år. På DUV i Ekenäsnejden grundades år 1971 senare år har Stina Egger, efter att Förbundet de utvecklingsstördas mamma till 23-åriga Janina, väl grundats. DUV hade en föregångare i dragit sig ur verksamheten Västra Nylands föräldrakrets som grundats men inte svängt DUV rygår 1964. gen. Föreningen var viktigaHelmer Lindholm var ordförande för re då Janina var yngre. föräldrakretsen och han blev också DUV – Vi kom ganska snabbt i Ekenäsnejdens första ordförande. Efter med i verksamheten när Jadet har Kurt Kvarnström, Magnus Lindnina var två tre år. Först var holm och Kjell Lindroos varit ordförande jag med henne då det var för föreningen. program på julfester. Sen då Föreningen bytte år 2005 namn till hon blev större fick mamma DUV i Västnyland. Åsa Krook, som tillsitta i publiken, drar hon sig trädde vid årsskiftet 2010, är föreningens till minnes. femte ordförande.

För Stina Egger hade föreningen en stor betydelse då Janina var barn.

– Den gav trygghet och man fick träffa andra föräldar i samma situation. Med dem var det lätt att utbyta tankar om barnen och det gav stöd. Nu är det huvudsaken att Janina är med. Hon deltar i många olika aktiviteter.

Stina Egger rosar de aktiva ledarna.

– De är väldigt duktiga och väldigt med i det som de gett sig in på. De är med av hjärtat. DUV:arna tycker om sina ledare.

Stina påpekar att det finns många ungdomar i DUV:s verksamhet.

– DUV har en social betydelse för ungdomarna. De måste få träffas utanför jobbet och de behöver få umgås med vanliga ungdomar, säger hon och syftar på ledarna.

Finns det något du saknar i verksamheten?

– Jag tycker att föreningen ordnar det som den har tid och möjlighet till. Jag har ingenting att klaga på, jag lyfter den snarare till skyarna.

31

Agneta Möller-Salmela och Marketta Wall

Hundra år av motion och avkoppling Gymnastikföreningen Hejdi r.f i Hangö har nu verkat i över ett sekel. 100-årsjubileet firades med en stor programfest för Hangöborna lördagen den 24 april 2010.

Hangö idrottshus var fyllt till sista plats och festen blev en färgstark, dynamisk och vacker hyllning till gymnastiken. Föreningens grupper visade mångsidiga program som flitigt hade övats under vårens digra arbete inför festen. Programmen filmades och finns nu som ett bestående minne av festen för de hundratals gymnaster som tillsammans skapade den. Föreningen premierade medlemmar och flitiga instruktörer vid en festmiddag samma kväll.

Följande måndag öppnades på Hangö stadsbibliotek en utställning med fotografier, gymnastikdräkter och mycket annat material från Hejdis hundraåriga historia.

32

En viktig milstolpe och min stora glädje är historiken Hejdi min vän, som vi lyckades finansiera med hjälp av understöd från flera håll. Vi engagerade forskare och museichef Marketta Wall som gjorde ett värdefullt arbete. Nu finns Hejdis historia dokumenterad i en bok.

Här följer ett kapitel sammanställt av historikförfattaren Marketta Wall:

Långvariga och flitiga ordförande År 2010 firade Hejdi sitt 100-årsjubileum. Föreningen började sin verksamhet redan år 1907 då gymnastiklärarinnan Helena Ingman samlade kring sig en grupp kvinnor som var intresserade av gymnastik.

Gymnastikföreningen registrerades 1910. Namnet blev Hejdi eftersom makthavarna under den ryska förtrycksperioden inte förhöll sig positivt till föreningar som sysslade med kroppskultur. Helena Ingman hade gått i lära hos Elli Björkstén och förverkligade hennes principer i Hejdi. Den kvinnliga emancipationen var aktuell och genom gymnastiken visade kvinnorna att de önskade kontrollera sin kropp.

Förbundets gymnastikfest arrangerades i Hangö 2–4.6.1929. Festen avslutades med en gemensam uppvisning på Gamla sportplanen där gymnasterna uppträdde i raka led. Hangö museums bildarkiv.

33

34

”

Samtidigt var gymnastiken ett sätt för dem att få utlopp för sina estetiska Föreningsliv är behov. Gymnastikhobbyn gav också möjlighet till trevlig samvaro, både på frivilligt arbete som övningarna och på gymnastikfesterna. står och faller med de Hejditerna deltog aktivt i förbundets fester i hemlandet men också i de interaktivas insatser." nationella gymnastikfesterna Lingiaden och Gymnaestradan. Helena Ingman var Hejdis ordförande i 34 år och höjdpunkten under hennes tid var förbundets gymnastikfest i Hangö 1929.

Hejdi har, liksom flera andra gymnastikföreningar, haft långvariga ordförande.

Efter Helena Ingman fungerade Margaretha Lundmark som Hejdis ordförande i 37 år under tidsperioden 1944–1981. Margaretha Lundmark gick med i Hejdi redan år 1935 och det blev hennes uppgift att samla trupperna efter den ryska arrendetiden och starta verksamheten på nytt. Margaretha Lundmark var också gymnastiklärarinna till utbildningen. Hon var en mångbegåvad person som bland annat kom på idén till Hejdis damaftnar, vilka var populära kulturevenemang i Hangö.

Kring Hejdi samlades en trogen skara långvariga medlemmar som var som en enda stor familj och medlemskapet i Hejdi gick ofta i släkten från mor till dotter. Hejdis kärna består fortfarande av medlemmar som hört till Hejdi i årtionden.

Verksamhet ordnades för alla åldrar, småflickorna dansade balett och pensionärerna hade sin egen motionsgymnastik. Man samlades till gemensamma julfester och vårterminsavslutningar och ofta hemma hos Margaretha Lundmark.

Därtill var samarbetet intensivt med de andra svenskspråkiga gymnastikföreningarna i regionen.

När Margaretha Lundmark blev äldre, kom Hejdi att föra en allt mer tynande tillvaro. För många var det säkert svårt att föreställa sig hur hennes plats skulle fyllas. Samtidigt breddade medborgarinstituten sitt gymnastikutbud och samlade de stora massorna till sina salar.

Det största problemet var bristen på ledare, och trots att Hejdi är officiellt en svenskspråkig förening anlitade man också finskspråkiga ledare för att man inte skulle bli tvungen att lägga ned verksamheten. Å andra sidan har språket

Mamma-baby-gymnastik, koreografi: Hanna Österlund.

Flow, koreografi: Pia Wickman-Nippala.

Barngymnastik, koreaografi: Tina Ahlfors och Amelie Gröndahl. Foto: Mia Nyberg

35

inte heller senare varit något hinder i verksamheten, utan man har i äkta god Hangöanda varit flexibel i den saken.

I början av 1980-talet förnyade Hejdi sin verksamhet. Man fick med unga ledare och tävlingsverksamheten kom med i bilden. Ulla Wendelin tog över som ordförande och ledde föreningen under åren 1982–1986. Aerobic var då den stora nyheten och den väckte stort intresse särskilt hos ungdomen. År 1986 arrangerades FSG:s lyckade gymnastikfest i Hangö.

Ordförandena Liisa Wickman och Agneta Möller-Salmela har förnyat och vidareutvecklat verksamheten och sett Helena Ingman grundade Hejdi år 1910. till att det funnits något för envar från Hangö museums bildarkiv. baby till mormor. Hejdi erbjuder ett mångsidigt och omväxlande program ur vilket var och en kan välja en motionsform som passar en just då – motion och avkoppling från vardagens jäkt, vilket enligt Margaretha Lundmark har varit Hejdis uppgift genom tiderna.

Dags att blicka framåt I dag, i oktober 2010 – då historiken är färdig och festen är firad – är det dags att blicka framåt. Jubileét har påverkat mig som ordförande på många sätt. Då jag första gången läste historiken blev jag alldeles rörd, darrig och ödmjuk. Alla dessa aktiva gymnaster inom föreningen, redan innan jag ens var född.

Ansvaret att kunnigt och målmedvetet leda föreningen vidare framstår nu som ännu viktigare. Man måste känna sin historia för att kunna leda. Vissa saker består i föreningsvärlden. Känslan av samhörighet, vänskap och att göra någonting meningsfullt skapar den föreningsanda som är stark i Svenskfinland och som bidrar till människors välmående på individplan.

Våra medlemmar minns med glädje den arbetsamma våren med alla övningar inför festligheterna. De önskar att vi skulle visa upp vår verksamhet lite oftare.

Vi kommer troligen att ha en programfest igen om några år. Hejdi har också flitigt deltagit i gymnastikfester vart fjärde år i Finland och i gymnaestrador ute i världen.

36

Denna höst gjorde vi inom styrelsen en så kallad SVOT-analys, vilket betyder att vi funderade över föreningens styrkor, svagheter, hotbilder och möjligheter.

Föreningsliv är frivilligt arbete som faller och står med de aktivas insatser. Utan engagemang och intresse hos styrelse och instruktörer skulle det vara omöjligt att hålla en förening levande. Instruktörerna måste få delta i skolningar och deras värdefulla arbete måste uppskattas.

Mycket har hänt med människornas livsstil på hundra år. Välståndet har ökat och vardagsmotionen har minskat. Fokus inom föreningen måste i denna tid ligga på Hangöbornas dagliga hälsomotion. Roliga, effektiva timmar, lockande nya trender, intressanta gästinstruktörer och hela tiden utvidgat barnarbete måste finnas i föreningens program till ett förmånligt pris. Tröskeln skall vara låg för att komma med i vår verksamhet.

Agneta Möller-Salmela är författare till det första och det sista kapitlet, medan Marketta Wall skrivit kapitlet Långvariga och flitiga ordförande.

Källor: Wall, Marketta: Hejdi min vän. Gymnastikföreningen Hejdi r.f. 1910–2010.

Hejdi ystäväni. Voimisteluyhdistys Hejdi r.f. 1910–2010. Helsingfors 2010.

37

Ingrid Svanfeldt

Sjundeå kämpar för sin existens – en tillbakablick på mitt liv som Sjundeåbo Sjundeå kommun för som bäst förhandlingar om att bli en del av Stor-Lojo år 2013. Synd, tycker jag som inte ser några fördelar med att begrava Sjundeå. Hur blev det då så här?

Det är förstås regering och statsmakt som bestämmer om större frågor i det här landet, men visst kan man se att Sjundeå har förändrats så mycket, att den nya befolkningen inte längre upplever Sjundeå kommun som något viktigt och värt att bevara. Så är det säkert också i många andra små kommuner i Finland i dag.

Vår tid präglas av individualism, sparkrav och snabba beslut, som tyvärr kan få ödesdigra följder. Jag tror knappast att någon grundar Sjundeå på nytt om 20 år, så jag hoppas att politikerna kunde lugna sig lite. Jag ska här gå tillbaka i tiden och berätta lite om min egen relation till Sjundeå och varför jag tror att det är som det är idag.

Förändringarnas tid När jag föddes år 1976 på Ekenäs sjukhus, tröskade min pappa Carl-Johan Lindén rybs på Sjundby gårds åkrar. Då var Sjundeå en liten, jordbruksdominerad, tvåspråkig kommun, med svenska som majoritetsspråk. Så hade orten för det mesta varit, i hundratals år.

Men kommunen var redan då i förändring, precis som hela det finländska samhället. Byskolorna hade stängt och Sjundeå hade fått en stor svensk centralskola. Kyrkobyn hade varit centralorten allt sedan Porkalaparentesen, men nu började allt sakta flytta mot det nuvarande kommuncentret och järnvägen.

Privatbilismen tilltog ch förändringarnas tid fortsatte, under min barndom som Sjundeåbo.

I Sjundeå har de stora gårdarna historiskt haft en stor betydelse för trakten.

Själv är jag uppvuxen intill Sjundby gård och är släkt med både Sjundby gårds, Pickala gårds och Gårdskulla gårds ägare. Så kunde Sjundeåbor presentera sig Skribenten är uppvuxen invid Sjundby gård och den vackra slottsmiljön där. Foto: Niclas Erlin

38

”

Många längtade efter att bli av med hela kommunen bara för att bli av med alla gräl.”

39

själva förr. För förr var nästan alla Sjundeåbor släkt eller åtminstone bekanta.

Alla visste var alla hörde hemma, också rent geografiskt.

Nu lever vi förstås i en annan tid och mina släktband har mindre betydelse.

Och eftersom Sjundeå ligger så nära Helsingfors, har förändringarna skenat iväg med extra hög fart. Vi har fått en ny befolkning, utan släktband till trakten.

I skuggan av ”parentesen” Jag har fått växa upp i en spännande omgivning, ganska ovetande om alla stora förändringar. Som barn var spöket på Sjundby slott, den strida forsen och lekarna på den gamla järnvägsbron, mycket viktigare. Jag och mina kompisar njöt också av Sjundeås vackra sjöar och berg. Och de här sakerna har inte förändrats.

Sjundeå är fortfarande en väldigt vacker kommun.

Som åttaåring ville jag bli arkeolog och älskade att gräva i gamla sophögar, som forna tiders jordbruksfolk hade lämnat efter sig. Det var gamla glasburkar, pottor och plåtkastruller. Och så alla dessa porslinsskärvor. Alla mammas plastämbar var fyllda med mina "skatter". Men vi hittade också en hel del ryska fynd. Knappar med hammare och skära och så förstås bunkrar, som vi gick in i, om vi vågade. Grottforskare ville jag också bli, mycket just på grund av bunkrarna, som ju var som ett slags grottor.

Spår från Sovjettiden. Rysk text på en byggnad som står intill Sjundby slott. Foto: Niclas Erlin

40

Det här var före Porkkala travel och Igormuseets tider, på 1980-talet, då kalla kriget ännu påverkade oss. Att Sjundby gård hade varit en del av en av Sovjetunionens militärbaser några decennier tidigare, var något vuxna inte hade lust att förklara så noga för oss barn. Det låg ännu bitterhet kvar i luften. Åtminstone hos de äldre, som hade tvingats lämna allt och sedan återfå allt igen i ett uruselt skick. Mest fick man bara en känsla av att det fanns något mystiskt och farligt med det där "ryska". De sprängda bunkrarna var ju farliga att leka i, för att inte tala om gammal taggtråd, som hittades i skogen. Så föräldrarna varnade, men kunde kanske inte förklara varför just vår lilla gård hade ett historiskt förhållande till det stora Sovjet.

Och så förändrades ju Sjundeå med sådan fart. Alla ville se framåt och inte begravas i gamla sorger. Tiden för att minnas Porkalaparentesen kom ju först efter Sovjetunionens fall över tio år senare.

Kommunen blir mer finsk Inflyttningen till Sjundeå var stor redan på 1980-talet och de som kom hit var inga bönder. Det var barnfamiljer som sökte en trygg uppväxtmiljö för sina barn. Av mina bästa kompisar hade ingen längre jordbrukarföräldrar och få av dem hade några egentliga släktband till Sjundeå. De flesta kompisar bodde i egnahemshus eller radhus i det växande kommuncentret, som vi då kallade Sjundeå station. Många hade åtminstone en förälder, som pendlade till jobbet i Helsingforsregionen. Privatbilismen ökade och det gjorde att man inte längre behövde butiksbussen, bankbussen och bokbussen. Sjundeå kyrkobys service fortsatte att tyna bort. Biblioteket, banken och butikerna stängde.

En del av mina klasskompisar talade finska med sin mamma eller pappa. Men den svenska skolan var populär på 1980-talet och de flesta tvåspråkiga familjer valde den. Också helt finskspråkiga barn kom till vår skola för att bli tvåspråkiga. Men andelen finskspråkiga i Sjundeå fortsatte att öka betydligt. Och det fanns också små spänningar mellan språkgrupperna.

För oss barn märktes det under skolidrottstävlingarna, då det viktigaste var att vinna över den finska skolan. Vår rektor, Bertel Engström, aktade sig för att blanda oss svenska skolbarn med de finskspråkiga. Vi hade inget annat gemensamt med de finskspråkiga barnen, än just friidrottstävlingarna. Och då ligger vår svenska skola ändå bara ett stenkast från den finskspråkiga skolan, mittemot på andra sidan Sjundeåvägen.

Den kommunala servicen i Sjundeå var helt svensk, då jag var barn på 1980talet. Ännu i dag talar jag svenska i banken och butiken. Men i butiken är det inte säkert att jag betjänas på svenska längre. Förr var det en självklarhet 41

Än hörs och syns svenskan i Sjundeå – men finskan har alltmer tagit över. Foto: Niclas Erlin

att de kommunala tjänstemännen kunde svenska och att man fick vård på sitt modersmål. Också i föreningslivet var de allra flesta aktiva svenskspråkiga. De finskspråkiga hade förstås en del egna föreningar, men många kom med i de svenska föreningarna för att lära sig svenska. Något krav på att alla skulle byta till finska, fanns inte då.

I dag är det tyvärr vanligt att man måste byta språk, också i sammanhang där majoriteten är svensk- eller tvåspråkig. Det höjs också krav på att man måste tala finska i kommunala sammanhang. Maktskiftet har skett och svenska är inte längre någon självklar sak i Sjundeå. Fortfarande får jag service på svenska och jag hör svenska i min omgivning, men jag oroar mig för att så många tjänstmän i Sjundeå inte kan svenska. Inte ens kommundirektören kan längre flytande svenska. För mina egna barn är det ändå viktigast att hälsovårdare och läkare kan svenska. Det kan de oftast ännu, men tyvärr blir språkkunskaperna allt sämre.

Föreningslivet förenar Sjundeås rika föreningsliv är något som alltid har stärkt vår känsla av gemenskap. Genom olika fritidsaktiviteter har nya och gamla Sjundeåbor haft lättare att smälta samman. Som barn var jag aktiv i Sjundeå idrottsförening, Sjundeå 42

M-klubb, Sjundeå 4H och senare spelade jag också badminton i badmintonföreningen och var kassör i Svensk ungdoms lokalorganisation. Och som för så många andra Sjundeåbor blev handbollen en kär hobby.

Speciellt handbollen har länge förenat kommuninvånarna och de båda språkgrupperna i Sjundeå på ett positivt sätt. Dels är det väldigt många juniorer och seniorer som själv spelar handboll, dels finns det många föräldrar som ställer upp som lagledare, samlar in pengar eller kör sina barn till matcher. Men vi ska inte heller glömma alla åskådare som kommer till hallen för att titta på när Sjundeås dam- eller herrlag spelar om medalj i den finska mästerskapsserien.

Idrottshallen är en verklig mötesplats, där alla Sjundeåbor får känna att de tillhör en gemenskap.

Och i hallen är det ingen skillnad på språk, om du är inflyttad eller gammal bondättling. Där är det idrotten som räknas. Samma sak gäller Sjundeåcupen, som ordnas varje sommar på Sjundeå sportplan. Den är Finlands största handbollsturnering och Sjundeås största årliga evenemang. Genom den får Sjundeå synlighet utåt, åtminstone en gång om året. Och eftersom allt jobb görs gratis av frivilliga Sjundeåbor, är Sjundeåcupen verkligen något som förenar och stärker kommunens samhörighet.

Men i dagens Finland lever vi ett individualistiskt liv och ett rikt föreningsliv gör att alla kan leva sitt liv, med sina egna intressen, kanske i en annan kommun. En gemenskapskänsla inom en kommun är inte längre lika viktig som förr. Det är fortfarande samma människor som hänger kvar och är aktiva i många föreningar i Sjundeå. Det är svårt att locka nyinflyttade med. Men fortfarande har vi ett rikt föreningsliv både inom idrott och kultur. För också om handbollen är stor i Sjundeå finns det mycket annat man kan göra.

Några av dagens etablerade finlandssvenska skådespelare, har till exempel en gång varit teateramatörer i Sjundeå. Amatörteaterlivet var speciellt rikt på 1980och 1990-talen, men teaterföreställningarna i Sjundeå fortsätter att locka publik ännu i dag. Sjundeås 550-års jubileum firades med ett historiskt skådespel på Sjundeå wellness center sommaren 2010 och det var en mycket lyckad pjäs, som till och med var tvåspråkig.

Men framtiden är oviss om folk inte längre vill engagera sig och offra sin dyrbara tid. Jag tror ändå att vi igen börjar gå tillbaka mot mer småskalighet och gemenskap i lokalmiljön. Det gynnar små kommuner och det gynnar den allmänna trygghetskänslan. Upplever vi att vi känner våra grannar och har gemensamma fritidsintressen, då litar vi också mer på varandra och upplever att vi är vänner. Har vi kvar vår lilla kommun kan vi dessutom påverka en hel del frågor som berör oss och våra barn i vardagen. I en storkommun blir allt detta svårare.

43

Sjundeå lockar unga Jag växte upp och det blev 1990-tal och högstadieskola i Virkby för mig och de flesta andra tonåringar i Sjundeå. Men trots att Virkby skola ligger i Lojo, blev Lojo inte min stad i och med högstadie- och gymnasieåren. Man fick förstås nya kompisar från både Lojo och Ingå, men Sjundeås föreningsliv lyckades hålla kvar ungdomarna som aktiva just i Sjundeå. Handbollen lockade under högstadietiden till och med Lojobor till Sjundeå efter skolan. På 1990-talet var det ännu inte så vanligt att man gick i något annat gymnasium än det som var närmast hemmet, så de kompisar som inte började i yrkesskola stannade kvar i Virkby också under gymnasietiden.

I dag vet jag att fler Sjundeåunga väljer att gå i gymnasium i Helsingfors eller Esbo. Tågförbindelserna till huvudstaden är i dag snabbare och bättre och eftersom många föräldrar jobbar i Helsingfors blir det lättare att välja en annan skola. För Sjundeå som kommun är det här inte säkert ett så stort problem, men för Virkby gymnasium och eventuellt också för Källhagens högstadieskola, gäller det att hålla sig framme.

Efter skolgången började studietiden för mig i Helsingfors och jag flyttade som de flesta andra i min ålder bort från Sjundeå hösten 1996. Speciellt är kanske ändå att jag fortsatte att spela handboll i Sjundeå ännu i flera år. Jag kom också ofta tillbaka till mina föräldrars gård under veckosluten. Under de knappa nio åren som jag var bosatt i Helsingfors fortsatte Sjundeå sin tillväxt.

Fler barnfamiljer flyttade hit och fler bostadsområden växte fram på åkrarna kring kommuncentret.

Kommunen var lockande, men investeringarna som krävdes var dyra. Det byggdes kommunhus, skolor, daghem, kommunalteknik och vägar. Andelen svenskspråkiga sjönk. Ju högre tomtpriserna blev i Esbo och Kyrkslätt, desto närmare kom Sjundeå huvudstaden.

Det var just så de flesta unga par tänkte. Sjundeå är lite billigare och tryggare för en barnfamilj att bo i. Det är nästan så idylliskt som att bo på landet, men ganska nära in till jobbet i stan. Också jag och flera av mina gamla skolkompisar började redan i början av 2000-talet fundera på att flytta tillbaka. Då var jag plötsligt i inflyttarens sits. Jag sökte bygglov och lyfte lån. Jag var förstås privilegierad, eftersom jag hade en tomt att bygga mitt hus på och föräldrarna kvar i Sjundeå.

44

Kommunen är viktig för de svaga Jag flyttade tillbaka till Sjundeå i början av 2005 då jag började jobba som tvoch radioredaktör för Yle Västnyland i Ekenäs. Under det första året var jag inte så engagerad i Sjundeås kommunpolitik och jag utnyttjade inte egentligen Sjundeås kommunala tjänster. Jag var en typisk pendlare, som åkte på jobb till en annan ort och utnyttjade arbetsplatsens hälsovårdstjänster.

Men då barnen föddes och jag blev egenföretagare, blev plötsligt kommunen viktig för mig. Det var rådgivning, hälsovård och barnens dagvård. Jag förstod att kommunens service är viktig just för barnen, åldringarna, föräldrarna och de svaga i samhället. För dem som lönearbetar och inte har egna barn, känns kommunen onödig.

Det är från den här gruppen som jag tror att tankarna om att slå ihop kommuner till stora enheter har kommit. Arbetsplatserna erbjuder hälsovårdstjänster åt sina anställda och det är också lättast att sköta sådana ärenden på väg till och från jobbet. Att anlita hälsocentralen i Sjundeå är inte så vanligt för en medelålders Sjundeåbo med bil och ett välbetalt jobb i Helsingfors. Har man inte

Sjundeå cup är landets största handbollsturnering och den ger kommunen stor synlighet.

Foto: Thomas Sundström/Västra Nyland

45

barn eller ålderstigna föräldrar i Sjundeå, så känns kanske kommunen Sjundeå onödig och avlägsen.

Men vem ska se till att åldringarna, barnen och de svaga i samhället får god service där de bor? Vem ska se till att bollhallen renoveras eller att det finns en cykelväg till skolan? Jag tycker att små kommuner är mycket bra och smidiga på att sköta frågor som dagvård, skola, åldringsvård, idrottsanläggningar, bibliotek och bashälsovård. Allt det där som berör den vanliga människan i vardagen nära hemmet. Specialsjukvård, högre utbildning och en hel del teknisk service kunde gott skötas av större enheter, som stat eller samkommun.

Men att skrota vårt nuvarande kommunsystem är inte vettigt. Då mistar vi vår närdemokrati, all närservice och allt gratis engagemang som finns i små kommuner. I stället får de multinationella storföretagen sköta om oss. Det blir mindre närproducerat och mindre trygghet för den lilla människan. Då alla tjänster ska konkurrensutsättas och allt skall utlokaliseras, får kommuninvånaren allt mindre makt. Kommunerna har i dag för många svåra uppgifter kombinerat med en alltför liten kassakista. Men varför kan vi inte ändra på dessa faktum och bibehålla det goda som finns i små kommuner? Små kommuner kunde bra ha färre uppgifter än stora städer. Staten kunde ha större makt och fler uppgifter, i ett litet land som Finland.

Intresset för kommunpolitiken växer I kommunalvalet 2008 ställde min man, Stefan Svanfeldt, upp som SFP:s kandidat. Han hade aldrig tidigare varit med i politiken, men som ny Sjundeåbo var det en ypperlig chans att lära känna folk. Han var inte alls ensam om att vara ny i Sjundeåpolitiken. År 2008 var det många nyinflyttade som ville med i politiken och många som krävde förändring. Min man blev inte invald i Sjundeås fullmäktige, men fick en nämndplats i bildningsnämnden och blev senare vald till SFP:s lokalförenings ordförande.

Många andra nya blev ändå invalda och kommunalpolitiken i Sjundeå blev minst sagt turbulent. Varför det blev så många personliga stridigheter och varför så många tjänstemän valde att lämna Sjundeå, vet jag inte. Tydligt är ändå att vissa politiska krafter inte var nöjda med SFP:s makt i Sjundeå. En språkstrid och en strid mellan det "nya" och det "gamla" var uppenbar.

Men mycket av problemen beror fortfarande på okunskap och en ovana från de nya Sjundeåbornas sida att jobba med kommunpolitik. De gamla politikerna måste förstås också se sig själva i spegeln. Att många politiska frågor urartar i strider mellan starka personligheter gör inte saken bättre. Och trycket från sta-

46

tens sida att sammanslå kommunen är förstås en stor och svår fråga, som väcker känslor och delar kommunens politiker och tjänstemän.

Mycket att förlora Genom min mans engagemang i politiken fick jag en större insyn i planerna på att sammanslå Sjundeå med Lojo eller Kyrkslätt. En medborgarenkät skickades ut till alla hem i Sjundeå under våren 2008. Tyvärr var enkäten mycket vinklad och på många punkter fick man den uppfattningen att Sjundeå kommun var tvungen att gå samman med någon annan kommun. Sjundeåborna svarade enligt det.

Självständighetsalternativet fanns inte som ett likvärdigt alternativ. Jag och några andra reagerade starkt emot detta, eftersom vi inte hade hört om några fördelar med en samgång. I stället såg vi en hel del hotbilder framför oss. Minskad kommunal närservice, mindre bestämmanderätt gällande projekt i vår närmiljö, sämre svensk service.

Fortfarande tror jag inte att Sjundeå bibliotek, Sjundeå hälsostation och Sjundeås ungdoms- och idrottsanläggningar har en ljus framtid framför sig i en storkommun. Varför skulle Lojopolitiker, som knappt har besökt Sjundeå, ömma för större resurser här? Inte skulle jag heller genast rösta för mer pengar för någon indragningshotad skola i Nummi-Pusula. Jag är ledsen, men speciellt i kommunalpolitiken drar vi hemåt. Att i framtiden kunna trygga svensk service för en minoritet på mellan 6–10 procent svenskar, är helt klart svårare än att trygga den i Sjundeå, var vi fortfarande är över 30 procent.

I slutet av år 2008 åkte jag och min man på en reportageresa till Åland. Jag skulle ta reda på varför Åland kunde ha kvar sina 16 små kommuner, när alla mindre kommuner på fastlandet skulle slås samman. Jag tycker fortfarande att den åländska modellen är bättre, speciellt om vi vill bibehålla svenskheten i vårt land. På Åland är det landskapsregeringen som beslutar om hälsovård och högre utbildning. Kommunerna får sköta basvård, socialvård, åldringsvård och grundskolor. Vissa kommuner har bara dryga 100 invånare, men det fungerar. De små skärgårdskommunerna hör inte heller till de fattigaste i vårt land, tvärtom toppar många åländska kommuner listan på kommuner där det går bra.

Tjänstemannaflykt och gräl Eftersom samgångsdiskussionen i Sjundeå inte tog någon fart utanför kommunhusets väggar, bestämde några aktiva nya Sjundeåpolitiker att grunda föreningen Pro Sjundeå. Min man blev ordförande för föreningen som vill bevara Sjundeå 47

självständigt. Rädslan för att ett samgångsbeslut skulle kunna klubbas igenom mycket fort av Sjundeås kommunfullmäktige, gjorde att föreningen försökte kräva en folkomröstning. Trots att föreningen lyckades samla flera hundra namn för att kräva en folkomröstning, fick initiativet inget stöd i fullmäktige.

Under år 2009 var det politiska arbetet i Sjundeå mycket svårt. Många tjänstemän avgick och fullmäktigemötena blev utdragna spektakel. Många längtade efter att bli av med hela kommunen bara för att bli av med alla gräl. Tyvärr fortsätter grälen ännu i dag, trots en viss ommöblering på de politiska posterna.

Sjundeå har nu valt att inleda förhandlingar om att gå samman med Lojo stad.

Sikte har man på 2013. Inget är förstås ännu säkert, men visst är ett beslut om att förhandla om en samgång redan en tydlig signal från våra beslutsfattare.

För kommunens tjänstemän har beslutet inte förenklat vardagen. Många hade i stället hoppats på arbetsro. Intressant är att tjänstemännen med kommundirektören i spetsen talade för ett beslut om att Sjundeå skulle fortsätta som en självständig kommun.

Ses som en språkfråga Svenska folkpartiet i Sjundeå motsätter sig en anslutning till Lojo och det har gjort att många nu ser sammanslagningsfrågan som en språkfråga. Det är klart att svenskspråkiga Sjundeåbor ser många hot, då det gäller en kommunsammanslagning med Lojo. Den svenska servicen kommer säkert att minska ytterligare.

Allt är inte ändå en fråga om språk, för visst vill finskspråkiga Sjundeåbor också ha god närservice och makt att bestämma över sina egna små angelägenheter.

Sjundeåbornas intressen skiljer sig också mycket från Lojobornas. Pendlingstrafiken går mot Helsingfors och inte mot den blivande centralorten Lojo.

Just nu har Sjundeå och Ingå båda ett samarbetsavtal med Lojo när det gäller hälso- och socialvården. Det så kallade Lost-samarbetet har fungerat ganska bra, åtminstone ur invånarens synvinkel.

I lokalpressen undrar Lojopolitiker varför Lojoborna måste vara med och betala för svenskspråkig vård inom samarbetsområdet, när Ingå och Sjundeå inte är en del av Lojo. Det är inte skönt att vara pressad att gå samman med en kommun, där sådana attityder florerar. Jag är oroad för hur det blir för oss svenskspråkiga i ett Stor-Lojo, men flytta vill jag inte. Jag vill tro att Sjundeå fortfarande är en trygg plats för mina barn att växa upp i.

48

Minnesbilder och anekdoter om Helene Schjerfbeck i Västnyland

Hon drog sina streck

Vi minns henne – Helene Schjerfbeck i Västnyland

HON DROG SINA STRECK

ISBN 978-951-96364-8-1

Tove Virta Tove Virta

För de flesta västnylänningar var Helene Schjerfbeck en ovanlig, lite skrämmande gammal konstnär. ”Jag satt och tittade då hon drog sina streck och jag tyckte att det nog inte såg så vackert ut heller”, säger Märta Sundström i en intervju.

Själv drog Helene ibland endast ett mycket väluttänkt streck eller ritade på en och samma prick under en hel dag. Men i historien drog hon desto fler streck – så också i de människors minnen som kom henne nära.

Den här boken bjuder på små vardagshistorier av dem som har minnen av Helene, historier som är invävda i berättelsen om konstnärens liv. De minns grannen Helene som led svårt av sin höftskada, den evakuerade tanten i granngården eller damen de suttit modell för.

Helene lägger själv ord på sina tankar om sin tid i Västnyland genom de många brev hon skrivit till nära och kära. ”Ett par gånger har jag börjat med modell, huvuden, men det går ej framåt, alltid bråk med annat och jag är nog trött i nerverna, sover just ej. Borde också sitta ute. ” (HS till ER 2.7.1940) Närmare fyrtio människor har intervjuats och materialet är kompletterat med utdrag ur tidningsartiklar och radioprogram. Här ingår också tidigare opublicerat material om en av Finlands största konstnärer.

Research och intervjuer Anne Ingman

Västnyländska kultursamfundets skrifter nr 11

Här varvas små berättelser av dem som har minnen av Helene Schjerfbeck med hennes livshistoria, vardagsliv och tankar. De intervjuade minns den höftskadade grannen, den evakuerade tanten eller damen de suttit modell för. I boken ingår citat ur konstnärens brev och en del tidigare opublicerat material.

49

Thomas Sundström

När fotbollen tog över Raseborg Fotbollssommaren 2010 blev alldeles speciell i Raseborg. Stadens två lag i division 2 bjöd bland annat på två derbyn med över 1.000 åskådare och framför allt på en hisnande kamp mot nedflyttning.

Den kampen kulminerade i den sista omgången då Karislaget BK-46 med knapp marginal höll sin serieplats, medan Ekenäs IF – med ännu knappare marginal – fick ta steget ner till division 3.

Ny situation Då Karislaget BK-46 hösten 2009 efter stor dramatik stigit till division 2 – och då Ekenäs IF samtidigt säkrade sin serieplats i tvåan – stod det klart att fotbollssommaren 2010 skulle bli något alldeles extra.

De klassiska antagonisterna EIF och BK hade inte mötts i seriesammanhang på över ett decennium och senast BK steg till division 2 var i slutet av 1960-talet.

Det att lagen dessutom numera kommer från samma stad ökade förstås intresset ytterligare.

50

Det första Raseborgsderbyt lockade 1.159 åskådare till Karis. Foto: Kieran Stubbs/Västra Nyland

”

Det blev sedan en desperat kamp mot nedflyttning, men där gick lagen skilda vägar.”

51

Till säsongen 2010 kom lagen med helt olika förutsättningar och förväntningar. För BK var det bara fråga om att hållas kvar, medan EIF satsade på ett namnkunnigt lag som anfördes av amerikanska lagkaptenen Chris Corcoran.

EIF vann i Karis Upptakten på serien gick också i tämligen väntade fotspår. Trots att EIF direkt tappade en rad poäng låg laget ändå på en femte plats i tabellen med 14 poäng efter nio matcher och med täten inom räckhåll.

Samtidigt hade BK på sina åtta första matcher tagit sju poäng. Även om Karislaget låg på nedflyttningsplats var läget inte på något sätt panikartat.

Det var förutsättningarna inför tidernas första Raseborgsderby som spelades i Karis precis inför midsommar. Redan på förhand ”visste” man att publiktillströmningen skulle bli stor, men det att hela 1.159 åskådare sökt sig till Karis sportplan var ändå en överraskning.

Själva matchen nådde dock inte upp till några större höjder, till det stod alldeles för mycket på spel. EIF kunde dock vinna med 2–0 sedan man fått arbetsro efter Victor Solomons tidiga ledningsmål. Planens bästa spelare Simon Sid fastställde slutresultatet till precis före paus. Andra halvlek blev överraskande händelsefattig.

Tränarbyten Men samtidigt blev den segern något av en vändpunkt för EIF, för efter det gick det mesta snett. Fyra förluster i följd gjorde att Ekenäslaget började dala i tabellen. Mycket bättre gick det inte heller för BK som hela sommaren vistades i farlig närhet av nedflyttningsplatserna.

Slutet av juli blev sedan händelserikt utanför fotbollsplanerna och konsekvenserna blev avgörande. Först tröt tålamodet i BK-46 som den 30 juli meddelade Karislägret att tränaren Teppo Välimäki fått gå och han ersattes av en trio bestående av Hans Holmqvist, samt spelarna Pasi Solehmainen och Ilkka Jäntti. Med tiden skulle det visa sig att Jäntti tog det stora ansvaret.

Två dagar senare förlorade EIF mot Grankulla IFK med 0–2 och fick inkassera en ny förlust på hemmaplan. Det fick sedan i sin tur tränaren Robert Wahlstedt att dra sina slutsatser och han avgick några dagar senare.

EIF vann derbyt i Karis med 2–0. Foto: Kieran Stubbs/Västra Nyland

52

53

Medan BK satsade på förhållandevis trygga kort i sin tränarlösning blev Wahlstedts ersättare en verklig joker.

Unto Virkkala var i praktiken helt okänd i fotbollsraseborg och med tränaruppdrag från närmast division 3 och juniorsammanhang hade han heller inga större meriter att falla tillbaka på.

Hård kamp Samtidigt började det också klarna att nedflyttningsstriden i division 2, zon B skulle bli sällsynt hård. Såväl BK som EIF låg då rätt sida om Cesar Cruz stod för en avgörande insats i BK-målet. nedflyttningssträcket, men Foto: Thomas Sundström/Västra Nyland var två av de många lag som var med i kampen mot degradering.

Mitt i den kampen var det också dags för det andra derbyt, nu i Ekenäs. Åter spräcktes 1.000-åskådargränsen då lagen spelade 0–0. Ser man på de klara målchanserna gick de till BK, men något mål lyckades ingen åstadkomma.

Det som matchen kanske ändå är mest ihågkommen för är den rökbomb som kastades in på planen från BK-anhängarnas läktare. Det skulle med tiden ge böter för såväl BK som EIF.

Viktiga Polkasvin Samtidigt blev BK:s anhängare, som själva kallar sig för Polkasvinen, något av BK:s symbol under hösten. För första gången i mannaminne hade nu ett västnyländskt fotbollslag en klack av lojala anhängare som ställde upp för laget. Och det var inte bara till hemmamatcherna man kom, utan också till bortamatcherna med ankomsten till Åbo och matchen mot Sinimustat som ett övertydligt exempel.

Men ändå började orosmolnen hopa sig över Raseborg och med fem omgångar kvar att spela låg BK och EIF jämsides med 22 poäng. Lika många po54

äng hade MuSa som låg på den första nedflyttningsplatsen. Och om inte förr så ringde alla varningsklockor nu.

Saken blev heller inte bättre av att det mot hösten länge var oklart hur många lag som skulle degraderas från zonen. Det blev slutligen fyra i stället för tre som först uppgavs.

BK vaknade Det blev sedan en desperat kamp mot nedflyttning, men där gick lagen skilda vägar. Precis som ett år tidigare hittade BK toppformen i grevens tid och bland annat tack vare Andreas Blamos segermål på övertid i Somero hade BK allt i egna händer inför den sista omgången då man tog emot Åbo IFK i Karis.

Betydligt tyngre var det för EIF som samtidigt reste till Hagalund för att möta Pallohonka. Inför matchen stod det klart att inte ens en seger behövde räcka till för EIF. Å andra sidan var läget heller inte på något sätt helt hopplöst eftersom det var en rad andra matchresultat som kunde spela in. EIF var långt ifrån ensamt om att vara illa ute.

Chris Corcoran, här mot LoPa, var viktig för EIF. Foto: Thomas Sundström/Västra Nyland

55

Ras för EIF Med i det gänget fanns också BK; men i Karis lämnade hemmalaget inget åt slumpen. Ett mål av Henrik Henriksson i den 62:a minuten betydde att BK vann med 1–0 och det räckte mera än väl till. Tillsammans med de jublande Polkasvinen kunde BK-spelarna fira sitt kontrakt.

Samtidigt rasade taket in för EIF i Hagalund. Det mesta gick snett då domaren Jani Laaksonen först visade ut Victor Solomon efter sjutton minuters spel på synnerligen oklara grunder och sedan donerade en straff åt Pallohonka i en situation där inte ens Esbospelarna bad om en straff. Straffen betydde 1–0 och just då var EIF med all säkerhet i division 3.

Men trots de två motgångarna kom EIF igen och fick i sin tur en straffspark precis före paus. Den slog Chris Corcoran i mål och med 1–1 i pausvila var EIF med i matchen igen. Med tanke på det hur det gick i de andra matcherna stod det också i praktiken redan då klart att EIF med en seger skulle hållas kvar i tvåan.

Så EIF var i stort behov av ett mål, men närmare än till två träffar i målramen kom man inte. Då Laaksonen ännu i slutet blundade för dagens mest givna

Rökbomben i Ekenäs väckte känslor och gav böter. Foto: Marina Holmberg/Västra Nyland

56

straffspark när EIF:s Johan Estlander fälldes var katastrofen ett faktum. Oavgjort räckte inte för EIF.

Glädje och sorg I Raseborg vaknade man därmed den 3 oktober i den mycket ovanliga situationen att det plötsligt var BK-46 som var bäst i regionen i fotboll. För att hitta något motsvarande får man gå decennier tillbaka.

BK gjorde en stark säsong och 34 poäng på 26 matcher är de facto en god prestation. Det att laget dessutom, precis som ett år tidigare, plockade fram förmågan att vinna de avgörande matcherna visade på såväl en stark moral som kyliga nerver. För en avgörande insats stod också målvakten Cesar Cruz som i de fyra avslutande segermatcherna släppte in endast två mål.

EIF hade nu en rad möjligheter att säkra serieplatsen och ser man på lagets spelarmaterial borde man ha gjort det. För EIF blev dock säsongen en riktig stolpe ut-tillställning och det som slutligen stjälpte lasset var att laget i den sista matchen – där ett års arbete stod på spel – drabbades av en rad tunga domslut.

Vad sker nu?

Fotbollssommaren 2010 saknade ingenting vad dramatik beträffar, men lika intressant är att se fram emot 2011. Då är alltså BK-46 ensam kung på täppan och med tanke på att zonen då ser lättare ut har Karislaget alla förutsättningar att klara kontraktet igen.

Sedan må olyckskorparna kraxa om den eviga idrottssanningen om ”det andra årets förbannelse”, det vill säga att en serienykomling under det första året ofta hålls kvar genom ren iver och inspiration, kombinerat med ett visst mått av underskattning från motståndarnas sida, men att året därpå, då man inte längre kan slå ur underläge, kan bli betydligt svårare.

Samtidigt inleder EIF alltså för första gången på ett decennium en säsong i division 3. Ett år på den serienivån behöver inte betyda speciellt mycket, men en annan ”sanning” är att om man faller så skall man ta upp sig till den forna nivån så snabbt som möjligt. Annars är risken stor att man blir kvar i träsket.

Samtidigt är det just förändringarna och oförutsägbarheten som är en stor del av fotbollens charm. Ännu långt in på säsongen 2009 spelade EIF utan större problem i division 2, medan BK kämpade i division 3. När säsongen 2011 kör i gång ser det helt annorlunda ut.

57

Niclas Erlin

Västnyland år 2010 Det gångna året visade igen att regionen är inne i en förvandlingsprocess. Året bjöd på lika mycket spänning och turbulens som de tidigare åren gjort. Det blåste inom sjukvården, på kommunfältet, runt möllor och kring enskilda personer.

Den slutliga kampen om förlossningsavdelningen vid Västra Nylands sjukhus hade inletts året innan och den kom upp i varv hösten 2009 då även beslut fattades att avdelningen ska stängas. Beslutet stod fast vid årsskiftet, men på BB var hoppet ännu inte ute och kommunernas grupp som försökte hitta alternativa lösningar fortsatte sitt jobb. I början av år 2010 besvärade sig Hangö, Raseborg och Ingå över nedläggningsbeslutet till Helsingfors förvaltningsdomstol. Målet var att få till stånd ett verkställighetsförbud som i sin tur kunde ge kommunerna och sjukhuset en tidsfrist i jakten på nya lösningar.

I februari vände sig den interkommunala arbetsgruppen till Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS) för att se hur ledningen förhåller sig till en modell där de västnyländska kommunerna driver förlossningsavdelningen och mödrapolikliniken.

Men sjukvårdsdistriktet var inte lyhört för någondera av aktionerna. Med rösterna nio mot sju satte dess styrelse tummen ner för de besvär som lämnats in till förvaltningsdomstolen. Distriktet lät också förstå att något kommunalt BB inte kommer på fråga.

I slutet av mars beslöt HNS-styrelsen med rösterna tretton mot fyra att inte ge förlossningsavdelningen tilläggstid och några dagar därefter offentliggjorde förvaltningsdomstolen sin dom: Inget verkställighetsförbud, avdelningen kan stängas efter maj. Alla yrkanden på att stängningsbeslutet inte ska verkställas, över ett dussin stycken, hade förkastats. Flera av dem som kritiserat stängningsbeslutet besvärade sig nu till Högsta förvaltningsdomstolen.

Den sista maj stängde avdelningen. Det skedde med ljus och blommor då en stor mängd personer dök upp för att tacka och ta farväl.

Föderskorna från kommunerna där man i huvudsak anlitat Ekenäs BB var härefter hänvisade till Lojo BB, Jorvs sjukhus och Kvinnoinstitutet i Helsingfors. Raseborg hade därtill ingått avtal med Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt om att för förlossningarnas del få börja anlita kretssjukhuset i Salo och universitetets centralsjukhus i Åbo.

58

”

Det kom att bli sjukhuset i Lojo som föderskorna inom VNS-områDistriktet det främst valde. På senhösten beslöt Raseborg att avtalet om förlossningar lät för­stå att något i Salo upphör vid årsskiftet.

En annan dragkamp kring det kommunalt BB inte västnyländska sjukvårdsområdet gälkommer på fråga." ler Ekåsen. Också den hade kommit upp i varv året innan genom förslaget att lägga ner Ekåsens sjukhus i sin nuvarande form och i stället bygga upp psykiatriska vårdavdelningar vid andra sjukhus. Den grundtanken återfanns också i de utredningar och förslag som lades fram under vintern och våren 2010: verksamheten vid Ekåsen ska anpassas till det egna sjukvårdsområdets behov och därmed minska. Nämnden för det västnyländska sjukvårdsområdet protesterade och det gjorde också Hangö och Raseborg, men förgäves.

I augusti gav Grigori Joffe som är chef för den psykiatriska resultatenheten vid HNS besked om att verksamheten fram till hösten 2011 skall krympas så att den – med undantag för barn- och ungdomspsykiatrin – betjänar endast Västnyland. I botten ligger verksamhetsplanen för psykiatrin inom det nyländska sjukvårdsdistriktet i vilken bland annat sägs att Esbopatienterna ska vårdas på hemmaplan och att man bör satsa mer på öppenvården.

Planen godkändes av HNS-styrelsen i oktober och för Ekåsens del betyder den mycket stora nedskärningar. I november hölls en demonstration i Ekenäs till stöd för sjukhuset.

I början av året presenterades en förhandsutredning om vad en kommunsammanslagning mellan Lojo, Sjundeå och Ingå kunde innebära. I den konstateras att en fusion skulle vara en naturlig lösning ifall man eftersträvar en livskraftig helhet och att de två mindre kommunerna ur ekonomisk synvinkel skulle ha mer att vinna på en sammanslagning än Lojo. Samlingspartiet i Lojo flaggade öppet för en fusion och detsamma gjorde Svenska folkpartiet i staden, men idéen ville inte riktigt få luft under vingarna.

I bakgrunden låg fortfarande en liknande förhandsutredning om en fusion mellan Kyrkslätt, Sjundeå och Ingå. I juni fattade kommunfullmäktige i Kyrkslätt i varje fall ett beslut om att inte gå in för fortsatta utredningar om fusion västerut.

Diskussionen tog ny fart på hösten då Nummi-Pusula signalerade intresse för att utreda fusion med Lojo och då Lojo sedan efterlyste rappa besked av sina

59

Vården på Ekåsen ska stympas. Framtiden för sjukhuset är oviss. På bilden Ekåsens huvudbyggnad på sjukhusområdet vid Raseborgsvägen. Foto: Niclas Erlin

60

grannar: Före utgången av år 2010 måste det vara klar vem som Lojo fortsätter utreda fusion med.

I Sjundeå var kommundirektören Juha-Pekka Isotupa redo att blåsa av spelet, men det visade sig att majoriteten i kommunfullmäktige var av annan åsikt. I oktober beslöt fullmäktige att underhandlingarna om fusion fortsätter. Några veckor innan hade stadsstyrelseordföranden i Lojo, Jussi Patinen, låtit förstå att ett nej till fusion kan innebära dödsstöten för hälsovårdssamarbetet Lost.

Nylands brigad fungerade som utbildnings- och hemgarnison för den finländska kontingenten i Nordic Battle Group 2011, som är en snabbinsatsstyrka inom EU. Sverige fungerar som ledarnation för styrkan, som på kort varsel ska 61

vara klar för uppdrag inom en radie på 6.000 kilometer från Bryssel. Den finländska gruppen består av 200 personer. Under utbildningen som pågick från sommaren till årsskiftet bodde manskapet på det tidigare Forstisområdet norr om Hangövägen strax utanför Ekenäs centrum. Styrkan var färdig för aktion den 1 januari 2011 och dess mandattid är ett halvt år.

I mars stod det klart att nödcentralen i Lojo tvingas stänga senast år 2015, varefter nödcentralen i Kervo kommer att betjäna hela Nyland. Budet i den senaste reformen av nödcentralerna var att antalet centraler krymper till sju på fastlandet; nödcentralen på Åland får fortsätta som förut. På västnyländskt håll uttalades farhågor om att både den svenska servicen och lokalkännedomen lider då allt koncentreras till en enda stor central.

De två mindre nödcentralerna i Ekenäs och Lojo stängde år 2006 som ett led i den tidigare reformen och då inledde dagens västnyländska nödcentral sin verksamhet i splitternya utrymmen invid den nya brandstationen i Lojo.

På senvåren invigdes regionens nya avvänjningsenhet för missbrukare. Enheten vårdar vuxna och den betjänar primärt Hangö och Raseborg men har också beredskap att ta emot klienter från andra kommuner. Enheten öppnade i de lokaliteter där bäddavdelningen vid Ekenäs hälsovårdscentral tidigare verkade.

Den planerade stora vindkraftsparken i yttre skärgården på gränsen mellan Raseborg och Ingå mötte på fortsatt motstånd. Den enkät som gjordes i samband med projektets miljökonsekvensbedömning och enligt vilken en majoritet av Ingåborna och Raseborgarna är positivt inställda till vindkraftsparken utdömdes av motståndarna som missvisande visavi slutresultatet. I spetsen för kritiken gick föreningen Pro Barösunds skärgård som hade grundats året innan för att skjuta planerna i sank.

Byarådet i Barösund lät för sin del göra enkätundersökningar både bland de fast bosatta och bland fritidsbefolkningen, och enligt dem är en majoritet av befolkningen i skärgården mot att mölleparken byggs.

Bakom projektet står företaget Finlands Havsvind, som vill resa en park med inte mindre än 60 höga möllor. Det skulle bli den största vindkraftsparken i sin kategori i Finland.

En tragisk båtolycka i Jomalvik kanal i Ekenäs skärgård på morgonnatten fredagen den 18 juni skapade nationella rubriker. En båt som körde genom kanalen törnade mot brofundamentet i sådan hastighet att båten totalförstördes och en man avled. Den andra mannen i båten var den tidigare Formel 1-föraren Jyrki Järvilehto. Båten var Järvilehtos och polisen kunde bekräfta att han var rejält berusad, men vid årsskiftet var det ännu oklart vem av de två männen som styrde båten då olyckan skedde.

62

Näringslivet Nord Streams projekt att dra naturgasrör på havsbottnen mellan Ryssland och Tyskland kom igång, vilket innebar stor aktivitet i Hangö som fungerade som ett av mellanlagren under arbetets gång. Det betydde att flera tiotals tusen stora rör passerade hamnen under årets lopp. Rören kom på köl från Kotka och flyttades efter hand ut till rörläggningsfartyget Solitaire på Finska viken. I Hangö är det Hangö Stevedoring som anlitats för logistiken. År 2009 kammade sprängämnestillverkaren Forcit i Hangö hem en verklig stororder gällande leverans av så kallade försvarsladdningar till försvarsmakten och i januari 2010 kunde bolaget informera om en jätteorder också i Sverige.

Där var det Bolidens gruvor som beställde sprängämnen till sina gruvor i Aitik och Maurliden, och även om produktionen sker i Sverige fick beställningen även positiva återverkningar på verksamheten i Hangö.

I början av året meddelade Dow chemical company att dess enhet i Hangö ska läggas ner, enligt en stram tidtabell. Under våren kördes sedan verksamheten ner på Dow coating materials, tidigare Finndisp, som framställde bindemedel för vattenbaserade produkter inom målfärgs-, lack- och limindustrin. Fabriken hade 40 anställda.

Korvskinnstillverkaren Visko Teepak i Hangö sade i sin tur upp tio personer av ekonomiska orsaker. Då samarbetsförhandlingarna inleddes i maj hade orderstocken varit nedsatt en längre tid.

I motsats till företag som flyttar över sin produktion till låglöneländer tog Helkama Velox hem sin cykelproduktion från Taiwan. Det skedde efter semestrarna på sommaren och innebar att klassikern Jopo därefter igen helt och hållet tillverkas i Hangö – visserligen så att en del komponenter kommer från utländska tillverkare.

Under året tog Fortum i bruk ett nytt värmekraftverk i Hangö. Flis är dess huvudsakliga råvara.

Sisu Auto fick ny ägare. Företaget, med fabrik i Karis, såldes av Suomen Autoteollisuus till Suomen Erikoisajoneuvot som grundades av Sisus vd Olof Elenius och vice vd Timo Korhonen. Sisu Defence, den division inom koncernen som tillverkar militärfordon, slöt på sommaren ett kontrakt med franska ThalesRaytheon Systems om leverans av drygt 20 terränglastbilar för ett radarsystem.

Radarövervakningen blir en del av det finländska luftvärnssystemet och beställningen beräknades vara värd 8,5 miljoner euro.

På sommaren meddelade tyska Pampus att merparten av Ovakokonsernen ska säljas till kapitalbolaget Triton. I affären ingick inte divisionen Wire, det vill säga den som driver stålverket i Koverhar och valsverket i Dalsbruk. De enhe63

Sisu Auto fick ny ägare år 2010. Produktionen vid fabriken i Karis togs år 2009 över av Komas.

Foto: Niclas Erlin

ter som såldes fortsatte under namnet Ovako, medan Wire döptes om till FN steel. Förleden i det nya namnet består av F som i Finland och N som i Nederländerna, där bolaget har verksamhet i Ablasserdam. På FN steel rådde en viss oro, eftersom bolagets framtid ingalunda upplevdes som tryggad. Den tidigare planerade upprustningen av stålverket i Koverhar lades på is.

I november meddelades att det holländska investeringsbolaget Hombergh Holding BV träder in som ny ägare, vilket tolkades som ett gott tecken. Bolaget har nämligen i ett tidigare skede varit delägare i Ovako. Cirka 400 personer job64

bar i Koverhar och omkring 200 i Dalsbruk. Det handlar således om en av de viktigaste arbetsgivarna i såväl Västnyland som på Kimitoön.

På hösten stod det klart att handelslaget Varuboden varvar upp för fusion med det östnyländska handelslaget Osla. Inom båda handelslagen gavs grönt ljus för att en sammanslagning utreds. Målet är ett allnyländskt, tvåspråkigt handelslag med verksamhet längs hela kusten.

Karis telefon firade i sin tur 90 år bland annat genom att publicera en historik på nätet samt ordna en stor fest för allmänheten och ett så kallat LAN-party i Sisu Arenan i Karis. LAN-partyt (förkortningen står för local area network, ett datornätverk) var det första stora i sitt slag i Västnyland och det engagerade en mängd dator-och spelintresserade som höll igång hela natten lång.

Festivaler och andra evenemang ”Leva livet” var temat för Ekenäs filmfest, som nu ordnades för femte gången.

Publiken bjöds på ett femtontal filmförevisningar och många av filmerna handlade om barn och unga mänskor. Bland filmerna som visades kan nämnas Jens Jonssons Ping pongkingen, Daniels Alfredsons Varg och en nyfilmatisering av Här under polstjärnan. Vd:n för Finlands filmstiftelse Irina Krohn, sångerskan och skådespelerskan Jonna Järnefelt och författaren och filmproducenten Jörn Donner hörde till de prominenta gäster som deltog i evenemanget i år. Filmen Leva Livet som hade regisserats av Emil Lindroos kammade hem första priset i filmtävlingen för unga.

Lördagen den 29 maj var det dags för tidernas första Raseborgsdag. Namnet var nytt liksom tidpunkten, men programmet följde till stora delar samma mönster som tidigare på Karisdagen och Ekenäsnatten. Även om vädret inte i början stod på arrangörernas sida – öppningen i Karis regnade bort – lät sig publiken inte nedslås.

Dagen var fullsmockad med program – allt från diskussion om scifi och utvärdering av gamla böcker till tävlingar och underhållning av olika slag. Det traditionella toasläppet hölls på torget i Ekenäs. I Tenala upptog programmet en teaterföreställning och i Bromarv var bygga och bo förmiddagens tema i skärgårdshamnen. I Karis hölls lådbilstävlingen Pumpvikens rally, som nu ordnades för andra året av medborgarinstitutet och Kamratförbundet vid Karis svenska mbi. Ett tiotal fordon deltog i år och publiken var betydligt större än året innan.

Också lördagen den 12 juni var hektiskt. Vid sidan av Tjejernas kanontia ordnades i Ekenäs även en antik- och konstmässa samt fordons- och maskinutställningen ”I fädrens hjulspår” med tillhörande fordonsparad genom stan. Mässan 65

inleddes redan på fredagen och hölls på ungdomsgården, medan fordonsutställningen ordnades i Norra hamnen. Den här lördagen hölls också motorcykelevenemanget Bruksrundan samt Lappviksdagen.

Den 19 juni var det dags för Svartådagen, vars program efter två år vid Junkars flyttade tillbaka till föreningshuset Thorsborg som fyllde 100 år.

Den traditionella antikmarknaden i Pojo som länge ordnades i Billnäs spjälktes upp på två marknader i år. Orsaken var att hyrorna i Billnäs steg så kraftigt att många av dem som tidigare ställt ut där istället valde att ordna en egen marknad i Fiskars – där evenemanget faktiskt hade fått sin början två decennier tidigare. Antikmarknadens 20-årsjubileum firades följaktligen på två ställen under slutet av vecka 27 – i form av antikdagarna i gamla knivfabriken i Fiskars, och därtill i Billnäs där evenemanget fortsatte under företagaren Olli Muurainens vingar.

Veckan innan hölls Svartå slotts internationella antikvecka, den fjortonde i ordningen.

Parallellt med Hangöregattan som hölls den 8–10 juli ordnades i år en mängd sport- och sjörelaterade evenemang som marknadsfördes under namnet Hanko Sea & Beach. Programmen togs väl emot och arrangörerna uteslöt inte en fortsättning. Det nya greppet antogs också ha bidragit till en lite lugnare så kallad regattasvans än åren innan.

Lördagen den 10 juli när programmen i Hangö var inne på sin sista dag var det dags för såväl Degerbydagen som Barösundsdagen i Ingå. I Snappertuna hölls Stubbängsdagen för nionde gången kring Nisse Rosenqvists och hans bekantas gamla maskiner. Den här helgen samlades folk också till medeltidsdagarna på Raseborg, som bjöd på både tornerspel, gyckleri och marknad. Raseborgs medeltida sällskap höll i trådarna för evenemanget, som var ett av de många som under året erbjöds under det samlande namnet Raseborgs festspel.

Följande lördag var det dags för hantverkardagen på Gammelgården i Ingå, för Pony poker run i Hangö där ägare till Ford Mustang-bilar mötte upp och samlade in pengar till avdelningen för cancersjuka barn på Barnkliniken i Helsingfors samt för den finländska Triumphklubbens bilträff i Casinoparken i Hangö. Ett alldeles nytt inslag den här lördagen var Jussarödagen, som lockade långt över tusen personer till ön. På programmet stod bland annat information om militären, gränsbevakningen, sjöräddningen, frivilliga brandkåren och Fortsstyrelsen, vilka deltog med manskap och utrustning. Eldsjälen bakom evenemanget, JanPeter Kivelä, hade orsak att vara nöjd.

Filip Karlsson samlade nu för andra året i rad en stor mängd traktorer och andra lantbruksmaskiner för ett evenemang den 24 juli i Finby gränd i Tenala 66

kallat Traktornostalgi. De över 120 maskinerna kompletterade Karlssons utställning om lantbrukets mekanisering som sattes upp år 2008.

Etnofestivalen Faces upplevde en stor förändring. Faces lämnade Billnäs bruk där festivalen hållits under flera år i rad för att i nu istället slå ut i Gumnäs i Pojo. Hur skulle festplatsen fungera som festivalområde och skulle publiken hitta dit, till skogen? Flytten kan beskrivas som lyckad åtminstone när det gäller stämning och innehåll. Men publiken blev inte så stor som arrangörerna hade hoppats på. Till det bidrog sannolikt regnet, möjligen också den mer avlägsna platsen. Antalet sålda biljetter var 4.500 vilket inte räckte till för att lösa de ekonomiska problem som arrangörsföreningen Etnokult dras med. Faces inföll 23–25 juli.

Det var nu andra året i rad som Olli Muurainen och hans företag Management Events marknadsförde evenemangen i Billnäs bruk under namnet Billnäs sommar. Mässorna var i år fem till antalet. Enligt arrangörerna lockade antikmässan cirka 7.000 personer, medan mässorna tillsammans räknade drygt 20.000 besökare. Också sommarens teaterföreställning ”Kolme patruunaa” var en omtyckt satsning.

Sommarevenemangen fortsatte med Snappertunadagen den 7 augusti, Virkbydagen och det redan traditionella Ankracet i Karis den 14 augusti, Kyrkslättsdagarna den 27–29 augusti samt Hangödagarna den 28–29 augusti. Under Forneldarnas natt söndagen den 29 augusti tändes vårdkasar på flera ställen i västra Nyland.

Täkterborna i Ingå samlades lördagen den 4 september till sin egen dag vid Ingbohed och följande lördag var det skördemarknadens tur i kommunen. Evenemanget som tidigare gick under namnet potatisdagarna har vuxit efter hand och lockade också den här gången många intresserades. Nytt för i år var utställningen med veteranbilar.

Närmare 5.000 personer lockades till årets Äppelkarneval i Lojo enligt arrangörernas bedömning. Karnevalen inföll den sista veckändan i augusti och den här gången valdes Annika Ekqvist till årets Äppelflicka.

Raseborg var i år värd för Nylands 28:e landsförsvarsdag, som hölls söndagen den 3 oktober med bland annat program i Stallörsparken och gästhamnen i Ekenäs, parad genom staden och fest i Seminarieskolan.

Samma veckoslut hölls två helt nya evenemang, nämligen en skönhets-, modeoch hälsomässa på Hotel Sea Front i Ekenäs och en matmarknad på Mangs gård i Ingå. Den senare gick under namnet Smaka på Västnyland och här var det närproducerat som stod i fokus. Matmarknaden blev en braksuccé med uppskattningsvis 7.000 besökare. Det gav mersmak inom arrangörsföreningen Slow food Västnyland.

67

Bokkalaset. Karin Lindroos t.v. och Katarina Gäddnäs berättar om sina böcker och diskuterar loppisfynd i Emmaus. Foto: Margherita Zilliacus

På vilket sätt lyckas filmkonsten lyfta fram andra konstgrenar? Det var den bärande frågan då filmbuketten sattes ihop för Hangö filmfestival, som inföll det sista veckoslutet i oktober. Publiken bjöds på bland annat The Ghost Writer av Roman Polanski, Mumintrollen och kometen i regi av Maria Lindberg och Så som i himmelen av Kay Pollak.

Den 5 november bjöds västnylänningarna på något alldeles nytt: En skräckfilmsfestival. Initiativet till minifestivalen togs av Marjo Karvonen och totalt fyra filmer visades den här skräckkvällen på Bio Pallas i Karis.

Den 11 till 14 november var det igen dags för Bokkalaset i Ekenäs, det tionde i ordningen och med sina drygt 30 programpunkter digrare än någonsin tidigare. Programmet ägde rum i Kungsen, Salladscafé Papaya, Villa Schildt, Emmaus, Sigurd Snåresalen, Kvarteret Sillen, biblioteket och kulturhuset Karelia som var huvudscen. Ett fyrtiotal författare, artister och kulturpersoner deltog, däribland Claes Andersson, Katarina Gäddnäs, Märta Tikkanen, Hannele Mikaela Taivassalo, Irmelin Sandman Lilius, Lena Linderborg och Staffan Bruun. Kalasets 68

svenska gäst var den mångkunnige Ulf Stark, som har ett trettiotal barn- och ungdomsböcker samt filmer på sin meritlista. Bitte Westerlund fungerade som programkoordinator.

Västnyländsk afton ordnades nu för fjärde gången och programmet var så digert att det delades upp på två kvällar efter varandra, lördagen den 20 och söndagen den 21 november. Schlagersångerskan Susann Sonntag var med sin nya trio Susann Sonntag & co huvudartist på lördagen och Karisbördige skådespelaren Christoffer Westerlund på söndagen. Aftnarna ordnades av Västnyländska ungdomsringen och platsen var Tryckeriteatern i Karis.

Utställningar I början av året ställde de fyra konstärerna Annika Brandt, Johanna Cedercreutz, Heikki Kukkonen och Lauri Saarinen tillsammans ut målningar i Stadshusgalleriet i Hangö. Också fotografier och några mindre skulpturer hörde till helheten. ”Ö” hette den utställning i Galleri Elverket i Ekenäs i februari, mars och april där sex konstnärsgrupper från Österbotten samarbetade kring identitet och aktuella samhällsfrågor. Eva Forsman var kurator och Pro Artibus arrangör. Årets Saarinen-utställning i Hvitträsk i Kyrkslätt lyfte fram far och son Saarinen, Eliel och Eero, och deras gemensamma arbetsår i Amerika. Utställningen öppnades av Eeros dotter Susan Saarinen, född och bosatt i USA. Galleri Zebra i Karis ställde ut ett urval av fotografen och akademikern Matti A. Pitkänens (1930–1997) fotografier, de flesta från tidigt 1950-tal. Under sin karriär etablerade sig Pitkänen som en av Finlands mest betydelsefulla fotografer.

På våren ställde Daniel Enckell ut målningar på Galleri Fokus i Karis. ”Här finns det klassiska oljemåleriets hela charm med mörka färger i skikt som skapar djup och ger nyanser”, skrev tidningen Västra Nylands recensent i sin bedömning av arbetena.

Bilder från Billnäs för ett sekel sedan kunde i april och maj skådas i Övre Snickeriet i bruket. Utställningen byggde på material som Kurre Österberg genom åren dokumenterat då han gått igenom olika bildsamlingar, ofta privata. ”Den förtrollande trädgården” hette sommarens utställning i museicentret Ekta i Ekenäs och den handlade om trädgården under olika tider. I kronologisk ordning kunde besökaren följa med utvecklingen i trädgården från forntiden till moderna dagar.

Sommarutställningen på Svartå slott lyfte i sin tur fram godsägaren och industrimannen Hjalmar Linders (1862–1921) stora intresse för bilar och där69

med också en bit finländsk bilhistoria. Linder gillade bilar redan innan de blev trendiga i Finland och under sin tid på slottet i början av 1900-talet hade han ett flertal fordon i sin ägo. Linder har ofta kallats för en pionjär inom den finländska privatbilismen.

Hangö museum presenterade i år kvinnomode från 1700-talet till 1970-talet.

Utställningen var en resa genom modets historia och samtidigt belyste den hur kvinnans ställning i samhället förändrats under den aktuella perioden. Besökaren kunde bekanta sig med en del av den donation på cirka 500 föremål som museet mottog år 1994 och som till stor del består av textilier som använts av samma släkts kvinnor i sex generationer.

Sommarens tudelade utställning i Kopparsmedjan och Magasinet i Fiskars hade namnen ”TräVerk!” och ”Hemligheter”. Sammanlagt medverkade ett hundratal personer från vitt skilda genrer. Andelslagets konstnärer stod för största delen av verken; hela exposén i Magasinet var skapad av dem. Utställningen var öppen från början av maj till slutet av september. ”Parallellvärld” hette sommarens utställning i Galleri Elverket i Ekenäs. Den byggde på ett tiotal av Kim Simonssons kännspaka keramikfigurer. Simonsson som valdes till årets unga konstnär i Finland 2004 bor och arbetar sedan 2009 i Villa Snäcksund där han åtnjuter ett treårigt konstnärsstipendium.

De nya krafterna i Billnäs med Olli Muurainen i spetsen har lyckats bygga upp också en galleriverksamhet i bruket. På sommarens utställning i det 1.500 kvadratmeter stora galleriet deltog närmare 60 konstnärer, däribland Martti Aiha, Carolus Enckell, Susanne Gottberg, Outi Heiskanen, HC Berg och Cris af Enehjelm.

I juni ställdes ett 30-tal verk av Carl-Gustaf Lilius ut i Stadshusgalleriet i Hangö, däribland skulpturen Fågelkvinnan som normalt står i Sibeliusparken.

I Tegelmagasinet i Östra hamnen i Hangö öppnade ett nytt galleri under namnet Design & art Söder. Liisa Lounila ställde ut tavlor och fotografier där under sommarmånaderna och hörde därmed till de första konstnärerna som använde sig av galleriet.

I juli och augusti ställde 16 rikssvenska konstnärer med finländska rötter ut sammantaget omkring 80 verk i Stadshusgalleriet i Hangö - skulpturer, collage, oljemålningar, grafik, textilkonst, fotografier. Konstnärerna representerade föreningen Suomiart. ”Från de andra stranden”, ”Teiselt kaldalt”, var namnet på den utställning som konstnärer från Ekenäs konstförening och Hangö bildkonstnärer gemensamt höll i Kuressaare på estniska Ösel. Sammanlagt deltog 27 konstnärer, 15 från Ekenäs och 12 från Hangö. Verken var till största delen målningar. Utställ70

ningen öppnades för allmänheten den 10 augusti i Raegalerii och pågick till den 10 september.

Den franska impressionisten Humberto Couet återvände till Hangö med en utställning i Stadshusgalleriet i slutet av sommaren. Första gången Couet ställde ut i staden där hans fru har sina rötter var år 2007. Årets utställning hette ”Nordens själ” och på den visades bland annat målningar som blivit finländska frimärken. Övertygande. Det kan man säga om Marita Casténs debututställning inom skulptur, ”Bilder av människan”, som ägde rum på Åminne gård i Pojo i slutet av sommaren. Castén har 25 års erfarenhet av skulptering, som nu alltmer börjar ta över som huvudsyssla för henne.

Gobelänger av Adriana Donner, möbler gjorda av Mikael Spitz och möbler vars tapetsering gjorts av Mira Donner-Spitz samsades i en utställning i Kopparsmedjan i Fiskars i oktober och november. Den gemensamma utställningen hette ”I tid och rum”.

Under slutet av året visade Fotocentrum Raseborg åtta olika fotografers bilder från årets Faces. ”Zamboree: Faces i Gumnäs” kunde ses i Galleri Zebra.

På senhösten ställde Västra Nylands landskapsmuseum ut ryor och kistor i museicentret Ekta. I den utställning som sattes upp till julen i Borgargården som är en del av centret var den livliga och bångstyriga Emil (i Lönneberga) på julbesök.

På Fiskars museum kretsade årets julutställning kring forna tiders nyårsfirande i bruket.

I november öppnades vinterutställningen ”Säätö” i Kopparsmedjan i Fiskars, en utställning för unga och med unga där totalt 32 konstnärer, hantverkare och formgivare medverkar.

Litteratur från landsändan Västnylänningarna höll sig igen väl framme inom litteraturen, den här gången med ännu större tonvikt på fiktionen och skönlitteraturen än på historikutgivningen som varit speciellt livlig under de senaste åren.

Vi inleder här med ungdomsboken Tsarens galejor, som utkom redan år 2009 men som inte nämndes i fjolårskrönikan. Boken är författad av Yvonne Hoffman och den är en fristående fortsättning på hennes Det röda bokmärket som utkom år 2006 och där syskonen Erik och Emma reser tillbaka till vikingatiden. Den här gången handlar det om Stora ofeden och slaget vid Rilax år 1714.

Hoffman är delvis bosatt på Hangö udd.

71

Mailis Malmström från Grabbskog, Raseborg, som debuterade som författare år 2002 med romanen Ennea, släppte nu den gedigna romanen och släktkrönikan Hyresgästen. Handlingen är i huvudsak förlagd till västra Nyland och Åbolands skärgård.

Hejdi min vän, på finska Hejdi ystäväni, heter gymnastikföreningen Hejdis tvåspråkiga 100-årshistorik, som utgavs i samband med att föreningen firade sitt först hela sekel. Historiken är författad av Marketta Wall. Hejdi verkar i Hangö.

Bildkonstnären, poeten och trädgårdsfantasten Mary Kuusisto, bosatt i Ekenäs, gav ut en bok med titeln Djungelgurka, isört. I den vackra och mångsidiga boken, som omfattar ett fyrtiotal recept och där även poeten Tua Forsström medverkar, delar författaren med sig av sin kunskap om odlingen av frukter och örter samt om rätter som man kan använda dem till och i.

Kyrkslättsbon Katarina von Numers-Ekman debuterade som barnboksförfattare med en varm bok om förälskelse och vuxen vänskap. Boken heter Konrad och Kornelia och den är illustrerad av Christel Rönns.

I juni släpptes Camilla och Magnus Lindbergs bok Ankarplats Leros, som handlar om den grekiska ön Leros och Christine och Görans Schildts gemensamma liv och hem där. Camilla Lindberg står för texterna och Magnus Lindberg för bilderna i det digra och rikt illustrerade verket som fick goda recensioner. Det utkom också på finska.

Anita Lehtinens tecknade Hangölejon fick sitt andra seriealbum, Hangö lejon på semester, i vilket Björn Österman står för översättningen till svenska.

Minnen från lägergården Breidablick i Hangö finns återgivna i en historik som skrivits av Clara Henriksdotter. Den har titeln Pojkparadiset Breidablick och den omspänner tiden från starten år 1927 fram till i dag.

Lagom till 550-årsfestligheterna i Sjundeå utgavs en nyskriven kommunhistorik, Sjundeå – en nyckelkommun genom tiderna. Författaren bakom verket heter Anu Koskivirta. Hon kopplades år 2008 in på bokprojektet, som inleddes redan år 2002. Boken trycktes upp i en svensk och en finsk version. Myrika Ekbom står för den svenska språkdräkten.

Författaren Maria Turtschaninoff, bosatt i Karis, utgav en ny fantasyroman, Underfors. I den här romanen rör sig huvudpersonen Alva både i vår vanliga vardag och i mörka, fuktdrypande Underfors.

Anna Lena Bengelsdorffs utgav en del av sina kåserier i bokform under titeln Mera funderingar. Tidigare har hon samlat en del av sina texter i boken Funderingar. Bengelsdorff är deltidsbosatt i Öby i dagens Raseborg.

72

Författaren Sirpa Kähkönen gav under året ut boken Vihan ja rakkauden liekit, en fackbok om tiden kring inbördeskriget och åren efter det. Fånglägret i Dragsvik, där hennes morfar satt inspärrad en tid, har en central roll i boken.

Det har skrivits många böcker om bergsrådet Petter Forsström på finska, medan det varit mer tunnsått på svenska. Den luckan har nu täpps igen på Henrik Ekbergs försorg genom hans bok Petter Forsström i med- och motgång. Forsström, även kallad Kalk-Petter, var en känd profil i Åboland, Västnyland och framför allt Virkbynejden, där han ledde kalkverket i 65 års tid.

Hangöbon Irmelin Sandman Lilius kom ut med en ny bok om den fiktiva pojken Rasse Rask. Den bär titeln Vattentrappor under jorden och kan närmast karakteriseras som en ungdomsroman.

Kyrkslätts hembygdsförening fyllde 100 år och gav med anledning av det ut en historik över det gångna seklet. Den heter Ta till vara. Bevaka. Förmedla och i den medverkar flera olika skribenter. Föreningens ordförande Ingalill Ihrcke är redaktör för skriften.

Debattören, språkvetaren och sociolingvisten Leif Höckerstedt, bosatt i Ekenäs, lät publicera en ny debattbok om svenskans tillstånd i Finland, Svenskan på plats, vars undertitel lyder Helsingforssvenskan visar vägen – födelse, liv och död.

Historieläraren och Ekenäsbon Sture Lindholm gav tillsammans med historikern Tom Gullberg ut en lärobok om internationella relationer som omfattar innehållet i gymnasiets kurs tre i historia. Boken heter Labyrint 2. På hösten gav Stiftelsen Finlandssvensk bokkultur sitt jubileumspris till Sture Lindholm för hans lärobok i den orientaliska kulturen Orient som utkom år 2006.

På hösten utkom en bok om den legendariska båtbyggaren Runar Stenlund, skriven av hans brorson Sven Stenlund.

Boken har titeln Runar Stenlund – ett liv som båtbyggare.

Kyrkslätts hembygdsförening gav ut en historik över sina 100 år. Foto: Niclas Erlin

73

Västra Nylands Läkarförening, Venylen, firade 75 år och i samband med jubileet utgavs en historik med titeln God anda och gott kamratskap. Den är skriven av Erik Hagman.

Jimmy Granroth gav ut en bok som bygger på hans minnen från uppväxttidens Karis, Barfota bullriga barn (under solvarma dar) och den gryende fredens ungdomar (på småstadens dammiga gator). Granroth bor numera i Sverige.

Lena Selén och Berndt Gottberg utkom med ett nytt värdefullt bidrag till kännedom om livet under och efter den så kallade Porkalaparentesen. I boken Porkkala-Udd, en titel som härrör sig ur den ryska benämningen för Porkalaområdet, presenterar de intervjuer med både finländare och Sovjetmedborgare som på olika sätt berördes av den ryska parentesen. I den rikligt illustrerade boken presenteras innehållet på svenska, finska, engelska, estniska och ryska.

På hösten utkom också en bok med samlade minnen om bildkonstnären Helene Schjerfbeck och då närmast om hennes tid i Västnyland. Boken är skriven av Tove Virta, medan Anne Ingman stått för reserarch och intervjuer. Verket heter Hon drog sina streck. Vi minns henne ­– Helene Schjerfbeck i Västnyland och det ingår i Västnyländska kultursamfundets skriftserie. Åldringsvården ges ett ansikte i Beatrice Johanssons debutbok Hemmet, där handlingen utgår från den unga Agneta som kommer som vårdbiträde till ett hem för äldre i Tenala.

I december utgavs boken Kriget var inpå oss. Bromarf som gränszon och krigsområde 1940–41, som berättar hur Bromarv­ trakten berördes av sammandrabbningarna mellan finländska och sovjetiska styrkor under andra världskriget. Boken är skriven av Carolina Holmqvist.

I boken Porkkala-Udd får läsaren träffa både Sovjetmedborgare som finländare som på olika sätt berördas av Porkalaparentesen. Foto: Niclas Erlin

74

Boken om Helene Schjerfbeck presenterades också på Bokmässan i Helsingfors på hösten. Här intervjuar Cita Reuter (mitten) Tove Virta och Anne Ingman (t.h.). Foto: Annette Ström

Kyrkslätts hembygdsförening gav ut en bok om natur- och miljövården i Kyrkslätt skriven av Pekka Borg. Boken omspänner tiden från 1960-talet fram till i dag och den har titeln Elämisen laatua, Livskvalitet.

Hangöbon Pertti Kavén disputerade i december på en doktorsavhandling som väckte stort nationellt intresse. Den handlar om de politiska mekanismerna bakom skeppandet av krigsbarn till Sverige under andra världskriget. Avhandlingen heter Humanitaarisuuden varjossa: Poliittiset tekijät lastensiirroissa Ruotsiin sotiemme aikana ja niiden jälkeen.

Under slutet av året utkom den väldigt estetiska boken Vinterdrömmar, som lyfter fram den sköna sidan av livet i Hangö. Det sker genom stämningsfulla vyer, vackra detaljbilder, recept och besök på intressanta ställen och hem i staden. Boken är skriven av Pia-Maria Lehtola medan Tomi Parkkonen står för bilderna.

75

Teater och revy Årets revy i Evitskog hette ”Tåntarnas julafton” och hade Ulf Westerholm som manusförfattare, Svante Martin som regissör och Per Olof Munck som kapellmästare.

Karisrevyn ”På ruinens brant” som spelades hösten 2009 var i sin tur så populär att föreställningar fick ges också efter årsskiftet, i en uppdaterad version.

I januari spelade Masaby ungdomsteater sin egen pjäs ”Kuin purkissa”. I maj gick premiären för Astrid Lindgrens ”Mio, min mio”, som visades totalt åtta gånger.

De oborstade tandtrollen Karius och Baktus från Thorbjörn Egners barnbok gjorde come back i moderniserad tappning i form av en teaterpjäs som turnerade i hela Svenskfinland. Det var Tandem-teatern och då närmare bestämt de två västnyländska skådespelarna Tove Qvickström och Jonna Casagrande som gestaltade de två rufsiga och färgstarka trollen.

Raseborgs Teatersällskap återvände till scenen med den brittiske farsmästaren Ray Cooneys kända verk ”Hotelliggaren”. Föreställningarna gavs på Tryckeriteatern i Karis på våren med premiär den 10 mars, och därtill spelades farsen ett antal gånger på hösten.

Teaterlinjen vid Västra Nylands folkhögskola bjöd på våren på Kalevala i form av en mäktig föreställning regisserad av Åsa Salvesen. Platsen var Stora Smedjan i Billnäs, där pjäsen gavs i mars och april.

I april spelade Åbo Svenska teater ”Anne Francks dagbok” både på Tryckeriteatern i Karis och i Kulturhuset Karelia i Ekenäs.

I april var det också premiär för den tionde pjäsen som Järsö UF:s teatergrupp i Kyrkslätt satt upp, ”Vår sista sommar”. Crista Åberg stod för både manus och regi.

Teaterkritiken var ett av de teman som diskuterades på Hangö teaterträff, som arrangerades den 10–13 juni. Träffen samlar år efter år teaterintresserade personer, både amatörer och proffs, från hela Svenskfinland och också från övriga delar av landet. Traditionellt visas ett stort antal pjäser. Den här gången framfördes också ett verkligt spektakel, ”Storslaget i parkdammen”, en unik föreställning som visades bara en gång. Handlingen omfattade det mesta Hangörelaterat som ryms mellan badhotellet, regattasvansen, bilimporten och kexfabriken, insvept i en kärlekshistoria och kryddat med inslag och personer från olika historiska perioder. Publiken formligen jublade, enligt tidningen Västra Nylands utsända som såg stycket. Erik Pöysti stod för regin.

Raseborgs sommarteater valde i år Robin Hood som pjäs. Det var en av teaterns största uppsättningar genom åren med sammantaget omkring 60 personer 76

på scenen, orkestern medräknad. Robin Hood spelades av Jan Korander. Röde Will hade här blivit Röda Jill och den rollen spelades av Catrine Krusberg. I den här uppsättningen hade kvinnorna getts en mer framträdande roll än vad traditionen påbjudit. Nytt för säsongen var att sommarteaterns mångåriga regissör Sven Sid trädde tillbaka då Bobo Lundén tog över och regisserade årets pjäs. ”Robin Hood” spelades 20 gånger och sågs av sammanlagt 14.300 personer.

Som ett led i att Sjundeåborna firade sin kommuns 550 år satte en nygrundad teaterförening upp en historisk tvåspråkig jubileumspjäs, ”Det var en gång en klockare/Olipa kerran lukkari”, i vilken publiken fördes tillbaka ända till medel­ tiden. Sixten Lundberg stod för regin. Stycket hade premiär den 6 augusti och visades på utescenen vid Sjundeå wellness center, det vill säga tidigare Sjundeå bad.

I juni spelade Nälkäteatteri Aleksis Kivis ”Kihlaus” i Fanjunkars i Sjundeå.

Närmare rötterna än så går det knappast att komma, eftersom det var under sin tid här som Kivi skrev pjäsen.

Veikkolan kartanoteatteris egen produktion i sommar, ”Vikkelä väkevän voittaa”, baserade sig på Thorbjörn Egners sagobok om Klas Klattermus och djuren i Hackebackeskogen.

Gänget bakom Svartå sommarteater valde i år en mer lättsam fars, nämligen Ray Cooneys ”Kuumat linjat” (Fångad på nätet). För regin stod Jouko Keskinen som också regisserat teaterns fem tidigare pjäser. Hangö teater bjöd sin publik på familjepjäsen ”Iso paha susi” Skärgårsteatern turnerade i sin tur med pjäsen ”Först föds man ju” som är skriven av den danska dramatikern Line Knutzon och här regisserad av svenska Victoria Brattström. I Västnyland spelade teatern i Barösund och på Karelia i Ekenäs.

Hösten var fullspäckad på Tryckeriteatern, där också flera teaterpjäser var inbokade vid sidan av alla konserter och andra program. ”Hotelliggaren” från våren gavs i repris och nämnas bör också Åbo Svenska Teaters gästspel ”Stenar i fickan” och Anders Helenius enmansshow ”Pappa luktar standup”.

De två sistnämnda spelades på flera andra ställen i Västnyland, däribland i Kulturhuset Karelia som hade ett lika hektiskt år som året innan.

På Karelia och Tryckeriteatern visades också Klockriketeaterns och Blaue Fraus gemensamma produktion ”Just lika a man”, en kabaré om det manliga i oss alla.

77

Musik Västnyländska kammarkören gav ut en skiva med de bästa bitarna ur sin skärgårdsrepertoar, ”Skärgårdsglimtar”. Skivsläppet firades med en konsert i Sigurd Snåresalen i Ekenäs i medlet av mars. Sammanlagt 16 sånger får plats på skivan.

Susann Sonntag kom ut med en ny skiva med namnet ”I´m a woman”.

Cajorna bjöd på några bejublade gospelkonserter på våren och närmare 200 personer hade samlats i Kulturhuset Karelia när den tredje och sista konserten gavs på publikens begäran den 27 mars.

Söndagen den 11 april bjöd Raseborgs kyrkosångkrets på traditionell och nyare gospelmusik i Hangö kyrka, där 60 sångare uppträdde inför en publik på drygt 400 personer.

Dansskolan Hurja Piruetti höll en vårföreställning i flera delar som hette ”Blå, Vit, Röd”. Programmet engagerade flera hundra dansare och visades på Tryckeriteatern och i Billnäs bruk.

Hangö musikdagar ordnades nu för andra gången. Dagarna inföll mellan den 11 och den 16 juli då publiken bjöds på konserter på ett tiotal olika ställen. Leif Segerstam uruppförde sin symfoni nummer 154 ”Inspired by Määrkiri”. Määrkiri är hans båt och symfonin svämmade över av havsnära ljud.

Det var fullt ös på Popkalaset lördagen den 19 juni, dessvärre även när det gäller vädret. Det regnade nämligen under en stor del av konserten. Men publiken svek inte – 4.500 personer hade sökt sig till Bossanova i Ekenäs, där bland andra Frida Andersson, Redrama, Patrik Isaksson och Paul Oxley´s Unit uppträdde.

Musik vid Havet i Ingå inleddes fredagen den 18 juni varefter konserter hölls på flera ställen i kommunen under veckoslutet. Publiken svek inte här heller, trots regn, fotbolls-VM och prinsessbröllop i Sverige. Tapiolakörens avslutningskonsert hörde till de mest uppskattade med en publik på 140 personer.

Fredagen den 18 inleddes också den nordiska visfesten i Hangö, som Visans vänner i staden traditionellt håller i trådarna för.

Den 31 juli hölls en soul- och bluesfestival i Slottsparken i Svartå, Black River Music Festival.

Ekenäs sommarkonserter inleddes torsdagen den 5 augusti med en traditionell öppningskonsert i Ekenäs kyrka, där Finländska kammarorkestern under ledning av Jukka-Pekka Saraste bjöd på godbitar ur programmet för de följande dagarna. På lördag uppträdde bland annat den franska altsångerskan Nathalie Stutzmann som sångsolist under en fullsatt konsert i Ekenäs kyrka. De totalt åtta konserterna hade en sammanlagt publik på närmare 2.600 personer. Evenemanget avslutades söndagen den 8 augusti.

78

Det var meningen att den rikssvenska showen Diggiloo skulle landa i Finland också i år, men arrangörerna ställde in alla konserter här på grund av att förhandsförsäljningen av biljetter var för svag. Därmed blev Jakobstad, Malax och Ekenäs en konsert var fattigare i augusti.

Sopranen Eva Comét, bosatt i Karis, bjöd i september på operan ”Den mänskliga rösten” (”La Voix humaine”) på Brankis i Karis och på Ka- Qruus senaste skiva heter ”Heller smutsig än falsk”. relia i Ekenäs. Operan är en Foto: Niclas Erlin monolog i en akt som bygger på en pjäs skriven av Jean Cocteau 1930.

Svenska Arvingarna och Susann Sonntag´s från Ingå var dragplåster på den stora dansgalan i Ekenäs bollhall fredagen den 15 oktober, som lockade 700 personer.

I oktober hölls en så kallad metallmässa i Karis kyrka – ingen konsert och heller ingen traditionell gudstjänst, utan en mässa med metallmusik. Samma månad gavs också en kyrkokonsert i gotstil i kyrkan med kantorn Päivi Lindström som sångsolist.

Fredagen den 22 oktober hölls premiären för kyrkooperan ”Världens ljus” komponerad av Annukka Ahola och till Laura Voipios libretto. Operan uppfördes i Kyrkslätts kyrka, vars historia operan handlar om. Kyrkslätts kammarorkester medverkade.

Festivalen Lux Musicae i Sjundeå inföll i slutet av november. Årets repertoar speglades mot bakgrunden av de 550 år som kommunen firade. Festivalen belönades med Årets kulturbragdpris som tidningen Västra Nyland delar ut.

Rappartisten Johan ”Qruu” Kvarnström utkom med en ny skiva, ”Hellre smutsig än falsk”.

Kulturlivet Helene Scherfbeck-sällskapet utlyste år 2009 tillsammans med stiftelsen Pro Artibus och Raseborgs stad en internationell tävling för att ta fram ett offentligt 79

”

konstverk till bildkonstnären Helene Schjerfbecks minne. Det visaI offentligheten de sig att intresset för att delta var mycket stort. Juryn fick i sin första kritiserades verket som gallring ta ställning till totalt 148 bidrag från så gott som hela värlolämpligt och märkligt." den och av dessa gick 26 vidare till final. Det var slutligen den norska konstnären Anne Kristine Dolvens verk ”The Finnish Untuned Bell” – Den finländska ostämda klockan – som placerades på första plats. Helsingforsbon Tuula Närhinen vann andra pris med verket ”Fröken S”, medan Fiskarsbon Hannu Siren kom på tredje plats med verket ”Ljus”. Det vinnande bidraget ska resas i Skepparparken i Ekenäs och det består av två 20 meter höga stålpelare och en kyrkklocka som väger runt 800 kilo. Runt konstverket placeras parkbänkar i trä och det ska gå att ringa i klockan.

Valet föll inte alla i smaken. I offentligheten kritiserades verket som olämpligt och märkligt. Kritiken var bitvis hetsk. Ytterligare konstaterades att det i Oslo restes ett icke-permanent verk av Dolven, ”The Untuned Bell”, som var förvillande likt det som hon planerat för Ekenäs. I försvaret av valet konstaterades att konstnärer ofta jobbar utifrån ett och samma tema, som kan ta form genom olika verk.”The Finnish Untuned Bell” väntas invigas våren 2011.

Hangö fick ett eget lokalarkiv till vilket till exempel föreningar kan donera sina handlingar. Arkivet öppnade i källaren till Aktia-bankens lokal, som Sparbanksstiftelsen i Hangö numera äger.

Den grundliga renoveringen av Gardberg Center i Karis kunde slutföras under året. Stora delar av tvåvåningsvillan har upprustats på ett pietetsfullt sätt och byggnaden kan nu beskrivas som en verklig pärla. Kulturhuset Karelia kunde i sin tur ta i bruk en ny och större scen efter en renovering som inleddes under slutet av år 2009.

Gamla bastun vid Västvallen i Ekenäs där Västnyländska ungdomsringen verkar vid sidan av andra aktörer slog på vintern upp sina dörrar i nyenoverat skick.

Byggnaden eldhärjades svårt i april 2009.

I slutet av januari kallade Raseborgs stad till kulturkonferens. Den hölls på Raseborgsinstitutet och det var nu för tredje gången som en dylik konferens ordnades. Kulturbyrån i Raseborg höll också i trådarna för de månatliga träffarna kring kulturen, som ordnades på olika håll i staden.

De professionellt skötta museerna i västra Nyland fick som de första i landet ett gemensamt regionalt samlingspolitiskt program, det vill säga ett program för sättet att arbeta på, hur samlingarna ska skötas, prissättningen av museernas

80

tjänster och arbetsfördelningen när det gäller dokumentation och insamling av föremål. Programmet gäller Hangö museum, Lojo museum, Fiskars museum, Vichtis museum, Högfors bruksmuseum Senkka och Västra Nylands landskapsmuseum. Det kom till på initiativ av landskapsmuseet.

Museet producerade också en gemensam portal på nätet för alla drygt 40 museer i regionen, från Hangö till Högfors. Portalen finns på adressen www.vastranylandsmuseer.fi.

Hangö museum fick en stor donation i form av fotografier, då Hangöbon och fotografen Raimo Kuittinen valde att överräcka sitt livsverk till samlingarna. Kuittinen hann under sin yrkeskarriär ta bland annat pressbilder, reklambilder och skolfotografier, samt driva en fotoaffär. Enligt en försiktig bedömning omfattade donationen cirka 10.000 foton. Raimo Kuittinen avled senare under året.

Under slutet av juli fick Raseborgarna uppleva en hel vecka med grekisk kultur av olika slag. Staden besöktes då av kultur- och dansgruppen Artemis från den grekiska ön Leros. Gruppen uppträdde på flera håll i staden och deltog i en rad olika program. Många restauranger var också inkopplade på evenemanget.

Den grekiska veckan ordnades av Christine och Göran Schildts stiftelse i samarbete med Raseborgs stad.

På hösten startade Västnyländska ungdomsringen en teaterskola för barn och ungdomar. Nybörjargrupper kom i gång på tre orter i samarbete med Ekenäs teaterförening, Karis ungdomsförening och Tenala ungdomsförening. Dramainstruktören Nanne Vaihinen fungerade som rektor och huvudlärare.

I september öppnade Brankis i Hangö sina dörrar i nyrenoverat skick och redo för föreningsverksamhet. Invigningen skedde med pompa och ståt och till tal av kulturminister Stefan Wallin. Renoveringen av huset kostade drygt en halv miljon euro. Byggnaden innehas av Föreningen Svenska gården Brankis.

Föreningen Hembygdsforskningens vänner i Hangö, som fyllde 100 år 2007, lades ner. I stället grundades Hangö museums vänner, en förening som precis som sin föregångare ska stöda museet på olika sätt. Grannstaden fick en ny förening i Raseborgs byar–Raaseporin kylät, som ska föra glesbygdens talan. År 2009 inledde Västnyländska kultursamfundet guidningar per mobiltelefon vid Raseborgs slott och det här året utökades sevärdheternas antal till ett 20-tal runtom i hela västra Nyland.

Hangö fick ett nytt galleri då Design & art Söder öppnade i Tegelmagasinet i Östra hamnen. I Ingå tog i sin tur Maarit Lassila över galleri Karaija efter Annikki Kilpi som hann driva galleriet i elva års tid.

81

Idrott De västnyländska handbollslagen tillhörde också den här våren den finländska eliten. Bäst gick det för Sjundeå IF:s damer som tog FM-silver.

I maj stod orienteringsföreningen Lynx i Kyrkslätt värd för FM i sprint. Mästerskapen avgjordes i gassande hetta i centrum av Kyrkslätt. Karis Ura stod i sin tur värd för FM på långdistans, som arrangerades i Backgränd i Karis i september. Orienterarna, av vilka många hör till den finländska eliten, gjorde upp om medaljerna i tolv olika klasser.

Tjejernas kanontia löptes i juni i Ekenäs och ordnades nu för tjugonde gången. I år deltog sammanlagt 2.250 damer, 50 färre än året innan. På hösten stod det klart att Kanontian ändrar form. Loppet öppnas även för män och år 2011 hålls det på en onsdag i stället för på en lördag som hittills.

Drygt 150 båtar deltog i årets seglingsregatta i Hangö, som inleddes torsdagen den 8 juli och pågick i tre dagar.

Hästsporttävlingen Seahorse week i Hangö under slutet av juli hade ungefär lika många deltagare som rekordåret innan, då antalet starter var cirka 1.400. I år ingick även deltävlingar i FM. Raseborgsruset löptes nu för tredje gången och lockade den här gången närmare 870 deltagare, vilket är en ökning med ett 60-tal jämfört med året innan.

Loppet hölls i Västerby i Ekenäs i början av september.

Också Östersjö maraton i Hangö, som liksom Raseborgsruset ordnades för tredje gången, hade fler deltagare än året innan. Den här gången deltog runt 500 löpare jämfört med 380 år 2009.

En alldeles speciell tilldragelse inom sporten var de derbyn i herrfotbollens division två som utkämpades mellan de två Raseborgslagen Ekenäs IF och BK46 från Karis. Det var första gången på 42 år som BK-herrarna spelade i division två. Säsongen blev en rysare som slutade med att BK med knapp marginal höll kvar sin serieplats, medan EIF föll ner till division tre. Båda lagen hann uppleva tränarbyten mitt i Säsongen blev spelsäsongen.

På hösten inledde Raseborgs en rysare som slutaidrottsakademi sin verksamhet.

Akademin ska ge unga lovande de med att BK med idrottare bättre möjligheter att knapp marginal höll träna och utvecklas under skoltid.

Idrottsakademin sorterar under kvar sin serieplats.”

”

82

Finlands olympiska kommitté och den är den första tvåspråkiga med svenska som första språk.

I slutet av året meddelade roddaren och Lojobon Sanna Stén att hon på grund av besvär med ryggen lägger av med idrotten på toppnivå. År 2008 tog Stén tillsammans med Minna Nieminen OS-silver.

Paddlingslegenden och den olympiska mästaren, Ekenäsbon Thorvald Strömberg gick ur tiden i december, 79 år gammal. Skärgårdssonen från Älgö tog guld på 10.000 meter i OS i Helsingfors 1952 och är alltjämt Finlands mest framgångsrika paddlare.

Tidningen Västra Nylands bragdpris i idrott gick den här gången till krafterna bakom allaktivitetshallen Ingå Aktia arena, som restes i Torp. De övriga kandidaterna var Hangö IK:s sprinter Jonna Berghem som bland annat vann tre FMguld under året samt Ekenäspaddlaren Anne Rikala som blev tredje i VM.

Från kommunerna I Hangö anställdes Merja Kukkonen som direktör för kultur- och medborgarverksamheten, som är en nybildad post.

I januari stängdes det anrika postkontoret på Boulevarden. I postfrågor var Hangöborna därefter hänvisade till R-kiosken vid Esplanaden, som tog vid som ombudspost.

Kunde flygfältet i Täktom byggas ut för passagerartrafik? Den frågan diskuterades på våren efter att det i en utredning som Hangö låtit göra framkom att Täktom har potential att utvecklas som flygplats för så kallade lågprisbolag. Idén tog inte skruv bland flygbolagen.

I juni kompletterade Finansministeriet sin lista över kriskommuner då Kesälahti i Norra Karelen och Hangö togs med. Ministeriet ansåg att finanserna varit i obalans så länge att staten måste rycka in. En arbetsgrupp bildades och den tog fram ett program som ska hjälpa ekonomin på fötter igen.

I slutet av juli drabbades Hangö bil- & båthus av en förödande brand, som av allt att döma fick sin början genom att blixten slog ner i en av hallarna.

På hösten beslöt staden att Täktom skola och daghem ska stänga efter sommaren 2011. Det slutliga beslutet fattades av stadsfullmäktige med rösterna 32–3, efter att bildningsnämndens svenska sektion först enhälligt gett grönt ljus för en stängning. På hösten öppnade den nya ungdomsgården Hyllis sina dörrar i nyrenoverade utrymmen i det gamla finska lyceet.

På hälsovårdscentralen i Karis som drivs av Carema kreverade en alldeles speciell skandal i början av året. Det visade sig att en person, en 23-årig man, uppträtt som läkare där under två månaders tid under hösten 2009 utan nå83

”

gon som helst utbildning i branschen. Samma man hade Låtsasläkaren tidigare fungerat som läkare i Högfors under nästan ett helt hann träffa många paårs tid. Låtsasläkaren hann träffa många patienter under tienter under sina dagar sina dagar i läkarrock, men i läkarrock.” den påföljande utredningen visade att han inte hade åsamkat någon person skada. Hans vanliga metod för att bota krämpor var att skriva ut mediciner – ofta i överstora doser. Mannen fick en ovillkorlig dom och måste betala stora ersättningar till sina tidigare arbetsgivare.

Ekenäs sjuktransport drog det längsta strået i en anbudstävling som gällde ambulanskörningarna inom hela Raseborg. Anrika Karisbygdens sjuktransport som i flera år skött körningarna i Pojo och Karis valde att inte alls delta i tävlingen och lade ner sin verksamhet vid årsskiftet.

Det stormade kring stadens hyreshus i bruken i Fiskars och Billnäs. Flera av invånarna i de gamla bruksbostäderna protesterade mot en aviserad hyresförhöjning och klagade samtidigt på att fastighetsservicen led av stora brister. Staden står i beråd att sälja de 105 bostäderna och en part som anmälde sig som hugad köpare är den invånarförening som grundades i slutet av år 2009. Fiskarsbolaget visade i sin tur visst intresse för de hus som ligger i Fiskars och företagaren Olli Muurainen för de som finns i Billnäs.

För både Prästkulla skola och Sannäs skola blev skolavslutningen i juni den sista. Skolorna stängde efter vårterminen i enlighet med de beslut som Raseborg fattade hösten 2009. Klinckbackan koulu i Pojo blev utsedd till årets skola av lärarfacket OAJ. Raseborg uppmärksammades på ett positivt sätt genom att det nybildade kocklandslaget valde staden som sin hemort. Kockarna som bland annat använder sig av yrkesinstitutet Axxells kök har som mål att knipa OS-guld år 2016.

I Ingå kännetecknades året av fortsatt politisk turbulens. På vintern ordnade byarådet i Barösund en inofficiell folkomröstning om vilket håll invånarna i Fagervik och Barösund önskar orientera sig ifall kommunen väljer att gå samman med antingen Lojo eller Sjundeå. 78,5 procent av dem som deltog lade sin röst för att de nämnda områdena går samman med Raseborg ifall Ingå väljer fusion.

Enligt arrangörerna deltog 61,9 procent av de röstberättigade, i det här sammanhanget alla invånare i området som hunnit fylla 16 år.

84

I såväl Sjundeå som Ingå byttes kommunstyrelsens ordförande ut under året. Foto: Niclas Erlin

Konflikterna bland de folkvalda luftades även i offentligheten. Frontlinjen mellan Svenska folkpartiet och ”Grupp 16” – alla andra i fullmäktige utom SFP-arna – luckrades visserligen upp, men stridigheterna fortsatte. Fullmäktiges ordförande, De obundnas Heimo Hakala, beskylldes för trakasserier och dåligt ledarskap. Själv svarade han med att han är utsatt för klappjakt. Hakala i sin tur kritiserade såväl andra politiker som kommunanställda. Tjänstemannaledningen fick sig en släng också i en skrivelse som 15 folkvalda hade tecknat under.

På sommaren avgick Samlingspartisten Teresa Grönholm som ordförande för kommunstyrelsen, i protest. Som orsak angav hon det tråkiga arbetsklimatet och den omänskliga behandlingen av tjänstemännen. De obundnas Kristian Jernström tog i stället över ordförandeklubban.

Allt kraftigare röster i fullmäktige krävde att Hakala avgår, men han vägrade ta till reträtt. I oktober behandlade fullmäktige en motion om värdigt beteende på ett stormigt möte där värdigheten brann på sparlåga. Hakala valde att inte jäva sig trots att motionen gällde hans eget uppträdande.

Droppen som fick bägare att rinna över för många var Hakalas uttalande på Yle Västnylands hemsidor att kommundirektören Jarl Boström inte längre åtnjuter förtroende och borde bytas ut. Över hälften av ledamöterna i fullmäktige krävde ett extra fullmäktigemöte, för att där mäta vilket förtroende Hakala har.

Mötet hölls den 8 november under stor dramatik. En majoritet av ledamöterna ansåg att ordföranden inte längre åtnjuter deras förtroende. Frågan klubbades

85

av efter en omröstning som föregicks av att en handfull ledamöter abrupt tågade ut.

I december fördes förhandlingar inför presidievalen för följande tvåårsperiod – 2011 och 2012 – och då stod det mer eller mindre klart att Hakala får lämna ifrån sig ordförandeklubban.

Också i Sjundeå fortsatte det att blåsa inom politiken. Den samlingspartistiska fullmäktigemedlemmen Elisa Calin lämnade i början av året sitt partis lokal­avdelning för att därefter bilda en enmansgrupp i fullmäktige. Ett tag senare lämnade socialdemokraten Pekka Keränen sin grupp för att liksom Calin bli frifräsare i fullmäktige.

I december 2009 hade fullmäktige beslutat att tillsätta ett utskott med uppgift att granska ifall kommunstyrelsen har fullmäktiges förtroende och ifall den borde bytas ut. Utskottet jobbade ett tag in på år 2010 och föreslog sedan, med rösterna fyra mot två, att styrelsen avsätts. Strax innan hade styrelsen med rösterna sju mot fyra gett sig själv underkänt betyg.

Resultatet blev att en del av dess medlemmar byttes ut. Bland annat fick den omtvistade ordföranden, samlingspartisten Janne Laakkonen, dra sig tillbaka och samtidigt lämna ifrån sig ordförandeklubban åt sin partibroder Arto Penttinen.

Sjundeå firade sina 550 år med flera betydande inslag. Huvudfesten hölls lördagen den 4 september på Sjundeå wellness center, men också på många andra håll i kommunen uppmärksammades jubileet på olika sätt. Som nämnts ovan utkom en ny kommunhistorik lägligt till jubileet, som även hedrades med en egen pjäs. I oktober bjöd Södra Sjundeå ungdomsförening på en konsert i Borgvik, där lokala förmågor uppträdde.

I Kyrkslätt togs den nya brandstationen i Jerikobacken i bruk strax efter årsskiftet. Dit kunde brandmännen äntligen flytta efter att i över 20 års tid ha varit inhysta i en tidigare fabrikshall i Jorvas, den så kallade Kalmerihallen.

Motorvägsbygget på stamväg 51 mellan Stensvik och avtaget till Kyrkslätts centrum kom i gång på allvar. När avsnittet är klart kommer det att omfatta nya planskilda anslutningar i Sarvvik, Jorvas och Tolls. I Ingvalsby och vid centrumavtaget löper trafiken redan i dag via ramper och broar. Fyra broar renoveras och tio nya byggs, bland annat över Esboviken.

Den 6 oktober murades grundstenen till det nya kommunhuset i centrum.

Samma dag firades taklagsfest för parkeringshuset som restes invid det nya resecentret vid järnvägsstationen.

Lars-Henrik Höglund tog över som kyrkoherde för den svenska församlingen efter Bo Ekström som avgick med pension efter många år på posten.

86

87

Medverkande skribenter Ungdoms- och fritidsinstruktör Marica Fagerholm-Åsten är ordförande för Överby ungdomsförening.

Crista Åberg är vice kårchef för Sjöscoutkåren Porkala.

Pol. mag. Marina Holmberg är nyhetschef på tidningen Västra Nyland.

Agneta Möller-Salmela är biblioteksfunktionär på Hangö stadsbibliotek och föreläsare. Hon är ordförande för gymnastikföreningen Hejdi.

Fil. mag. Marketta Wall är museichef i Hangö.

Pol. mag. Ingrid Svanfeldt är journalist och medieföretagare.

Thomas Sundström är sportredaktör på tidningen Västra Nyland.

Fil. mag. Niclas Erlin är redaktör på tidningen Västra Nyland.

88

Innehåll Förord................................................................................................3 Marica Fagerholm-Åsten En ny ungdomsförening grundas .......................................................4 Crista Åberg Mitt liv som scout – Sjöscoutkåren Porkala 20 år.............................14 Marina Holmberg "DUV är bäst och rockar fett"..........................................................24 Agneta Möller-Salmela och Marketta Wall Hundra år av motion och avkoppling...............................................30 Ingrid Svanfeldt Sjundeå kämpar för sin existens – en tillbakablick på mitt liv som Sjundeåbo ...................................36 Thomas Sundström När fotbollen tog över Raseborg ......................................................48 Niclas Erlin Västnyland år 2010..........................................................................56

89

Västnyländska Kultursamfundet r.f. c/o Luckan Raseborg Centralgatan 90 (Fokus), 10300 Karis Tfn 044-017 0176 raseborg@luckan.fi Västnyländska kultursamfundet r.f. har arbetat med västnyländska kulturfrågor i över 35 års tid.

Kultursamfundet upprätthåller även Luckan Raseborg, ett västnyländskt informationscentrum.

Västnyländsk årsbok har utkommit sedan 1977.

Tillsammans är de trettiotre årgångarna ett oslagbart faktapaket om Västnyland.

Nu kan Du förse dig med äldre årgångar och fylla igen luckor i Din samling på Luckan Raseborg, Centralg. 90, Karis.

Komplett samling

(med undantag av årgång 1992 och 1996)

50 €

Tidigare årgångar

3 €/st.

En lista över alla publicerade artiklar finns på vår hemsida.

Bli medlem! Som medlem får du årsboken gratis.

www.vastnylandskakultursamfundet.fi

Till utgivningen av denna årsbok har SVENSKA KULTURFONDEN BERGSRÅDINNAN SOPHIE VON JULINS STIFTELSE medverkat

Ekenäs Tryckeri Ab Ekenäs 2011