2
LE VISEUR 2-2012 •1 JUNI 2012
innehåll reportage Marijuana, drog eller helig ande? Text: Karolina Malm. Foto: Joel Alvarez.................................................. s. 4 Paragon Features - De skildrar Utöyagenerationen Text: Lotta Ljungberg. Foto: Paragon Features..................................... s. 18 Till ungdomen. En reportageserie av Paragon Features Text och foto: Paragon Features, Aleksander Andersen, Lars Ellingsgard Överli och Martin Slottemo Lyngstad........................ s. 24 Fotografin tog henne ut i världen Text: Lotta Ljungberg. Foto: Linda Forsell............................................. s. 34 Lettland går en svår vinter till mötes Text och foto: Mikael Good.................................................................... s. 38 Folkhögskolan i Wik. Text: Johan Lindén. Foto: Alf Jagnell..................... s.44 Anni är 93 år och bor på Åland - utan moderniteter Text och foto: Anders Westerlund......................................................... s. 58 Intimt men balanserat Text: Dawid Norrvi. Foto: Alexander Bergström................................... s. 60
fotografi Brian Sparks ......................................................................................... s. 65 Krister Groth.......................................................................................... s. 70 Nils-Erik Larsson................................................................................... s. 77 Gry Berglind........................................................................................... s. 83 Joakim Sundqvist................................................................................... s. 88 Johan Lindén.......................................................................................... s. 92 Ulf Forsberg......................................................................................... s. 104 Christian Andersson........................................................................... s. 108 Mats Rydén.......................................................................................... s. 113 Krister Kleréus.................................................................................... s. 118 Jerome Arfouche................................................................................. s. 125 Tommy Lie............................................................................................ s. 133 Martin Edman...................................................................................... s. 135 Dawid Norrvi........................................................................................ s. 140 Johan Larsson...................................................................................... s. 149 Christer Möller............................................................................... s. 154-155 Finn Calander................................................................................. s. 156-157 Sebastian Petersson..................................................................... s. 158-159 Håkan Dalåker............................................................................... s. 160-161
Recensioner Fotografier i det offentliga rummet Text: Johan Larsson. Foto: Rei Trulsson............................................... s.162 Den lettiska fotografen Text: Johan Larsson. Foto: Eva Centergren........................................ s. 164 Life’s a Blast. Text: Lotta Ljungberg. Foto: Linda Forsell..................... s. 166
en sista bild
Severin Koller...................................................................................... s. 167 Redaktionsgruppen: Martin Edman, mart.edman@gmail.com Mikael Good, chasid68@gmail.com Johan Larsson, johanlarsson@mudride.com Johan Lindén, johan@jpa-photography.com Lotta Ljungberg, ljungberg62@yahoo.se Dawid Norrvi, dawid.norrvi@gmail.com 2 • LE VISEUR 2-2012
Hemsida: http://www.leviseurmagazine.com Twitter: https://twitter.com/#!/LeViseur_se Facebook: https://www.facebook.com/Le.Viseur.Magazine Flickr: http://www.flickr.com/groups/1956835@N21/
Omslagsfoto: Joel Alvarez
SuccÉ Det känns skönt att kunna inleda en tidningskrönika med orden SUCCÉ i stor stil. Succé är just precis vad Le Viseur Magazine har gjort. I en stilla förhoppning hade vi i redaktionsgruppen på Le Viseur hoppats på att tidningen skulle få 5 000 läsare. Nu är vi uppe i över 36 000. Det mesta som vi har hört om tidningen är positivt. Men vi har fått en och annan sur kommentar. Det var inget som gjorde oss nedslagna och det gav oss bara en anledning att vässa oss lite ytterligare och sätta ihop en tidning som är snäppet bättre än den förra. Medan jag formgivit det här numret har jag sett alla bidragen många gånger och jag måste säga att jag är imponerad av kvaliteten. Särskilt kul är det att reportagedelen har vuxit och blivit såpass bra och vi inleder den med ett starkt reportage från Chiapas i Mexiko som Joel Alvarez och Karolina Malm har gjort. Sedan det förra numret har det tillkommit en person i redaktionsgruppen och det är Lotta Ljungberg som till vardags arbetar som journalist. Lotta har fört med sig mer journalistisk bredd. Hon har med en rikt illustrerad intervju med Linda Forsell på sidan 34 samt en recension av Linda Forsells bok Life´s a blast på sidan 166. Även om jag vurmar för dokumentärfoto vill jag även att Le Viseur ska vara ett forum för socialreportage. I ett bra socialreportage finns det en trovärdig röst i texten som tillsammans med bilderna tar med läsaren på en resa till miljöer och människor som de kanske inte skulle ha mött annars. Du får gärna skicka socialreportage till oss men se till att det är välskrivet och kryddat med många bra bilder. Om du saknar ämnen att skriva om behöver du kanske inte åka så långt, det finns massor att skriva om folkhemmets uppgång och fall. Kanske är din story inte längre än en dörrknackning bort? Du kanske ska göra som grabbarna i Paragon Features och slå dig ihop med några likasinnade och åka land och rike runt och göra reportage? Du kan läsa Lotta Ljungbergs reportage om Paragon Features på sidan 18 och se deras bilder på sidan 24. Det är många av våra läsare som har efterfrågat en tryckt tidning. Att trycka en tidning kostar mycket pengar och är ett ganska så tidsödande projekt. Vi kommer att fortsätta att utforska möjligheterna att erbjuda Le Viseur i tryckt form. Om det är någon som vill sponsra oss med tryck- och distributionskostnaden så är ni varmt välkomna att kontakta oss. En av de mest spännande ”moderna” dokumentärfotograferna är Inta Ruka från Lettland och hon använder sig av en gammal Rollieflex från 30-talet. Inta är ett levande bevis på att det inte är kameran som gör bilden utan fotografen, du kan läsa mer om Inta på sidan 164. Nu återstår det att se om detta nummer också blir en stor succé. Med tanke på den höga kvaliteten på materialet hoppas jag att det blir så och jag ser redan fram emot att få sätta igång att jobba med Le Viseur nummer tre som dyker upp den 30 september. På återseende och trevlig sommar tills vi möts igen.
Mikael Good, chasid68@gmail.com Le Viseur är ett magasin för samtida vardagsnära dokumentärfotografi Varje fotograf ansvarar för insänt material Upphovsrätten © ägs av respektive fotograf LE VISEUR 2-2012 • 3
4 • LE VISEUR 2-2012
Ett reportage om marijuanakonsumtionen i Palenque, Chiapas, Mexiko. Foto: Joel Alvarez. Text: Karolina Malm
LE VISEUR 2-2012 • 5
– Marijuana är medicin för själen, Juan Tamatzin som arbetar som temazcal-ledare (traditionell aztekisk bastu) på ett vandrarhem i Palenque uttalar orden med ett leende på läpparna och fortsätter att prata om de heliga växterna och deras användning som medicin, i sociala sammanhang och under ceremoniella högtider. Enligt honom är de heliga växterna som tobak, svamp, peyote och även marijuana inte bara medicinala växter med olika egenskaper, utan heliga andar som finns tillgängliga i naturen för att guida oss på vår väg genom livet och för att hjälpa oss att växa spirituellt. I Palenque, ett av mayafolkets viktigaste platser i södra Mexiko, blandas turism med traditionella ceremonier och spirituella resor. Hit kommer besökare från jordens alla hörn för att njuta av djungeln, besöka pyramiderna, men också för att experimentera med verkligheten genom att äta psykadelisk svamp och för att avnjuta några timmar i en hängmatta med en joint som enda nödvändiga sällskap. Den söta doften av Cannabis är på sina håll lika vanlig som lukten av cigarettrök och det är minst lika vanligt att ett gäng ungdomar röker en joint tillsammans som att de tar några öl. Marijuana har
6 • LE VISEUR 2-2012
sin plats i vardagen, på fester, under ceremonier och dess användare i det lilla samhället i södra Mexikos tropiska djungel är många. − Marijuana helar mig, berättar Gladis Paz. Den får mig att må bättre. Den gör mig lugnare och stärker mitt självförtroende.
innebär en både inre och yttre resa som öppnar dina sinnen och förstärker alla dina intryck.
Med vana händer finfördelar hon den torkade marijuanan på en tidning i sitt knä. Att rulla en joint är en närmast helig process som kräver fingerfärdighet och perfektion. Efter att ha finfördelat, rullat och klistrat ihop jointen är den redo att rökas.
− Maria är min bästa vän förklarar hantverkaren Arturo. Hon sviker aldrig och finns alltid där när jag behöver henne. Marijuana håller dig sällskap, öppnar dina sinnen och får dig att se, känna, lukta och smaka lite mer av livet.
I sociala sammanhang går jointen alltid runt så att alla får röka, men många röker också i sina hem där jointen även uppfyller sin roll som sömnmedel. Bland Palenques alla eldartister, musiker och hantverkare är den heliga cannabisväxten ständigt närvarande. Den hjälper kreativiteten på traven och skapar lugn och koncentration under flera timmars tid. − Den förhöjer stundens känslomässiga stadie, förklarar musikern Antonio och fortsätter passionerat att prata om att rökandet är mycket spirituellt och kan liknas vid ett meditativt stadie där du kommer närmare dig själv. Att röka
Upplevelserna och intrycken är många men något som alla marijuanarökare i Palenque har gemensamt är synen på marijuana som en kär vän.
Cannabis Cannabisförespråkare talar sig gärna varma om drogens avslappnande och läkande förmåga och marknadsför den gärna som en hälsokur fri från bieffekter. Men cannabis är ingen hälsokur. Förutom att cannabis är drogklassad enligt svensk lag innehåller cannabis 50 procent mer tjära än vanlig tobak. Cannabisrökare löper dubbelt så stor risk att drabbas av lungcancer och andra svåra sjukdomar i mun, svalg och luftstrupe jämfört med vanliga tobaksrökare. Källa: Drogportalen
LE VISEUR 2-2012 • 7
8 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 9
10 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 11
12 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 13
14 • LE VISEUR 2-2012 2/2012
LE VISEUR 2-2012 • 15
16 •• LE LEVISEUR VISEUR 2-2012 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 17
Parago
De skild
Lars Ellingsgard Överli, Martin Slottemo Lyngstad och Aleksander Andersen lever i och arbetar från en 25 kvadratmeter stor buss sedan i höstas. På bilden Martin Slottemo Lyngstad och Aleksander Andersen. Foto: Paragon Features 18 • LE VISEUR 2-2012
on Features
drar Utøyagenerationen 2010. En novemberkväll träffades Aleksander Andersen, Lars Ellingsgard Överli och Martin Slottemo Lyngstad i Köpenhamn. Lars och Martin hade tänkt sig att de skulle dricka öl och ha kul, men Aleksander hade fått en idé. Han ville att de tre vännerna skulle åka runt Norge i en buss och göra traditionella reportage men på ett modernt sätt. Text, stillbild – och multimedia. De skulle hitta och berätta om det intressanta och ibland udda. De döpte sin reportagebyrå till Paragon Features. Sedan kom den 22 juli 2011 och ingenting blev sig likt. Text: Lotta Ljungberg.
LE VISEUR 2-2012 • 19
2012. En onsdagseftermiddag i juni. Bussen Desken står parkerad bredvid en skola och en idrottsanläggning i Odda. – Vestlänningarna klagar alltid över att de har dåligt väder. Men det har varit så här ända sedan vi kom till Vestlandet, säger Lars och tittar upp mot en klarblå himmel. Odda är en liten kommun, inbäddad bland fjällen vid Sörfjorden, 15 mil sydost om Bergen landvägen. Det är vidunderligt vackert, idyllen och fridfullheten härskar. När Anders Behring Breivik dödade 69 människor på Utöya bestämde sig Aleksander, Lars och Martin för att porträttera norska ungdomar, den så kallade Utöyagenerationen, på sex olika platser i Norge i projektet “Till ungdomen”. Liksom så många andra blev de starkt berörda av händelsen, Martin har en bror som var på ön men klarade sig fysiskt oskadd, Lars och Aleksander bevakade tragedin. I höstas gjorde de ett pilotprojekt som blev det första kapitlet i Kongsberg, söder om Oslo, av det som ska bli sammanlagt sex kapitel. Aleksander och Lars kommer därifrån vilket gjorde det ganska enkelt att få kontakt med dem de var intresserade av att följa. – Det blev en bra referens och nu känner
medlemmarna i AUF till oss, säger de. På varje plats träffar och följer de fem till sex ungdomar, varav en ska vara en person som var på Utöya i fjol. Förutom det så vill de träffa ungdomar med så olika bakgrund som möjligt. De har bland annat följt raggare, musiker, renskötare, backhoppare och en asylsökande. På en whiteboard inne i bussen står deras önskemål om vilka personer de vill träffa och vilka de har träffat uppskrivna. Målet är att följa lika många tjejer som killar. Men projektet är också porträtt av samhällena sett genom ungdomarna som bor i dem. Platserna de åker till ska säga något om Norge och ha en geografisk spridning. I slutet av maj kom Paragon Features från Karasjok i Finnmark till Vestlandet, en resa på över 200 mil. Här har Aleksander, Lars och Martin börjat på det fjärde kapitlet i projektet. De följer Emil, som lämnade Utöya samtidigt som Anders Behring Breivik steg i land. Den här junieftermiddagen får Emil en rundtur i bussen. På 25 kvadratmeter ryms sovkojer, en arbetsplats, pentry, soffa, köksbord, dusch och toalett. Bussen har de själva renoverat och vinterbonat.
Aleksander, Lars och Martin följer alla de berättar om i ungefär en månad. Berättelserna från Utöya är många gånger tunga att höra. Martin har tidigare följt Renate som såg sin pojkvän skjutas ihjäl på ön. – Man får försöka vara som vanligt, det blir mer provocerande att försöka ta extra hänsyn. Jag kan förstå lite av vad de går igenom eftersom min bror var på Utöya. Den där chocken till exempel. Vi hittade tonen väldigt fort och jag och Renate blev bra vänner. Kanske för att jag också är från Tröndelag, säger Martin och fortsätter: – Många historier är sorgliga, men det är viktigt att få fram att det handlar om en generation, deras engagemang och det är viktigt att historierna presenteras så riktigt som möjligt, även de som är ledsamma och har slutat tråkigt. Nyckeln till att de kommer så nära tror de ligger i att de är i samma ålder som de ungdomar de träffar. – Vi är på samma nivå och pratar samma språk. Ungdomar är också väldigt mottagliga för att lära känna nya människor och blir snabbt förtroliga, säger de. I Odda har de hört talas om en 15-åring som är en duktig skateboardåkare. Lars och Aleksander går till skolan för att träffa
Martin Slottemo Lyngstad passar på att ta några bilder på Emil medan Emils farmor Turid förbereder det sista inför middagen. Foto: Lotta Ljungberg 20 • LE VISEUR 2-2012
Lars Ellingsgard Överli följde backhopparen Johann Forfang i Trondheim. Foto: Paragon Features
Lars Ellingsgard Överli, Martin Slottemo Lyngstad och Aleksander Andersen lever i och arbetar från en 25 kvadratmeter stor buss sedan i höstas. På bilden Lars Ellingsgard Överli. Foto: Paragon Features LE VISEUR 2-2012 • 21
honom. De sätter sig ner med honom på några bänkar utanför, berättar utförligt om projektet och frågar honom om han vill vara med. Han är blyg men intresserad och de kommer överens om att Aleksander ska träffa honom senare under dagen när han åker skateboard. – När vi följer människor så här måste vi arbeta på deras premisser. Vi arbetar många kvällar och nätter, säger Lars. Alla som porträtteras får se resultatet innan det publiceras.
– Om de inte känner sig bekväma får vi ta den diskussionen, men hittills har det bara hänt en gång, säger Lars. Lite senare planerar Martin att fotografera Emil när han äter middag, men Emils farmor Turid har dukat fram tallrikar till alla. Så Martin äter lappskojs istället medan Turid berättar om sitt och resten av familjens politiska engagemang. Efter någon timme ska Emil spela fotboll och Martin går tillbaka till bussen med
bara några få bilder, men desto mer information som han skriver ner. Trots att Martin och Aleksander är fotojournalister och Lars är skrivande journalist har de inte valt att dela upp arbetet på det som de är bra på. Allihopa skriver, fotograferar och filmar, för de insåg att alla tre inte kunde följa samma person, det skulle bli för tidskrävande. Nu följer de varsin person. – Det har blivit en ettårig fotoutbildning
Lars Ellingsgard Överli, Martin Slottemo Lyngstad och Aleksander Anders 22 • LE VISEUR 2-2012
för Lars, säger de och skrattar. De fungerar som varandras redaktörer och Aleksander och Martin har blivit bättre på att skriva. – De hade inte kunnat leverera de texter de skrivit utan mig och jag hade inte kunnat leverera den video jag gjort utan dem, säger Lars. Senare under sommaren är alla i Oslo på olika vikariat innan de fortsätter med projektet under hösten, bland annat ska
de tillbaka till Odda. Därerefter ska allt redigeras. Planen är att projektet ska utmynna i en utställning som ska gå runt till alla samhällen som har dokumenterats, en bok och en webbdokumentär. De har redan enormt mycket material. – Ju högre du sätter målen desto större är chanserna att du inte når dem. Det betyder inte att du inte måste sätta dem men du måste vara realistisk, säger Martin. De lever många journalisters dröm, att leva och arbeta på fältet. Men få vågar
realisera liknande projekt. – Vi ville passa på medan vi är unga och inte har familjer och huslån. Normalt sett när man är nyutbildad vickar man runt och försöker få många kontakter. Det är lite riskfyllt att hoppa av det, men vi gör något som är annorlunda. Vi har satsat egna pengar, fått stipendier och blivit sponsrade med en del utrustning och tryckkostnader. Sedan har vi sålt reportage efterhand.
sen har parkerat bussen i Odda på Vestlandet. Här gör de det fjärde kapitlet i projektet “Till ungdomen”. Foto: Lotta Ljungberg LE VISEUR 2-2012 • 23
Till ungdom En reportageserie av Paragon Features: Aleksander Andersen, Lars Ellingsgard Överli och Martin Slottemo Lyngstad. Bilderna i reportaget kommer från det andra kapitlet i projektet. Det gjordes i Trondheim. Här finns mer om ungdomarna: www.paragonfeatures.no/arkiv/andre-kapittel-som-reportasjeserie-i-ukeadressa Paragon Features hemsida: www.paragonfeatures.no/ Text och foto: Paragon Features. Översättning: Ann-Marie Ljungberg
24 • LE VISEUR 2-2012
gdomen
Johann Forfang (15)
Backhopparen tar sats på kanten och flyger långt. För långt. Så att han faller illa. Han som styr honom med musen är uppgiven. Inte bara för att det virtuella hoppet gick åt fanders, utan också för att han satt på läktaren i Turkiet när lagkamraterna tog Norges första guld i junior-VM. Johann Forfang är inte van vid att bli avvisad. Men sedan i höstas, när han flyttade från Tromsö till Trondheim för att satsa på backhoppning, har han vant sig vid att vara ensam. Han sitter ofta som han sitter nu, ensam på sitt rum. Men säsongen är inte över, och det kan fortfarande sluta bra – om han övertygar som provhoppare när Schlirenzauer och co kommer till Trondheim om några dagar. Det handlar om tiondelar, om psykologi, om vikt och om hårt arbete. Och om marginaler, som det ofta gör i livet i allmänhet.
LE VISEUR 2-2012 • 25
Pål Rees (23)
“Pål Rees räddar dagen.” Orden som är skrivna på Stålmannenteckningen som hänger över sängen, är menade som en överdrift. För Pål Rees är en kille med fötterna på jorden. En som som egentligen bara vill att alla omkring honom ska ha det så bra som möjligt, varje dag. Carpe diem, jodå, men slit inte ut dig, är moralen. Men Kakao Musik har blivit allvar. Skivbolaget, där han är chef, har blivit mer än den lek som det var tänkt att vara. Det är inte bara lätt. Det värsta Pål vet är att gräla på sina vänner. Men under mötet de är på nu, på en vind i Trondheim, känner han att han måste. Kakao har fått en egen monter på en stor festival sommaren 2012, och alla som jobbar där måste lägga i en högre växel. Pål står vid en korsning. Det är inte lätt att vara framgångsrik visionär och jordnära kompis samtidigt.
26 • LE VISEUR 2-2012
Marte Ramberg (17)
Mamman stryker hennes bruna lockar vid middagsbordet och säger till dottern att hon tycker om henne. Marte ler blygt och säger att det är ömsesidigt. Det har bara varit så svårt att visa det, för dem båda. Det är nästan två år sedan mamman kastade ut henne och sökte hjälp från barnavårdsnämnden. Inte sällan kom Marte hem drogad, eskorterad av polisen. Sedan har de inte ätit så många middagar tillsammans. Relationen blir kanske aldrig densamma, men mor och dotter jobbar med vänskapen. Som nu, efter middagen, när de tittar i fotoalbum från barndomen. Och när de kramar varandra hejdå och säger det igen: att de tycker om varandra.
LE VISEUR 2-2012 • 27
28 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 29
Martin Bernhardsen (23)
Det är omöjligt att se det, för han är en maskulin kille med tre dagars skäggstubb och en bakgrund i det militära. Men han var ensam så länge, så rädd för att säga sanningen. När han flyttade till Trondheim, fann han en väg ut ur ensamheten. Martin Bern30 • LE VISEUR 2-2012
hardsen hittade sina likar och gemenskap. Att se honom dansa intimt med de andra killarna på Club Metro är en lättnad när man vet vad han har dolt – för både sig själv och sin omgivning. LE VISEUR 2-2012 • 31
Jonas Svensson (19)
Han skulle gärna ha stått på scenen själv, tillsammans med alla som firar att de har slutat skolan. Men Jonas Svensson har på något sätt kommit bort från de människor han växte upp med. Nästan över en natt blev han en lokal superstar i Trondheim – en som plötsligt kunde köpa bil och lägenhet. Men att vara professionell fotbollsspelare i Rosenborg är inte bara roligt. Nu när han står inför den svåra andra säsongen, kräver folk att han levererar. De förväntar sig en trevlig kille och en förebild för barnen, och de förväntar sig mål och resultat. Jonas försöker minnas varför han började spela när han var liten, på hur många som vill vara i hans kläder och hur snabbt det kan vända. En tackling eller ett fult knep kan räcka för att livet ska vändas upp och ner.
32 • LE VISEUR 2-2012
Renate Tårnes (22)
När hon spelar piano i vardagsrummet, glömmer hon allt. Tangenterna är en tidsmaskin som tar henne tillbaka till de bästa dagarna i livet. Till dagar hon tillbringade med honom som ser på henne från ramen på väggen. Med honom som inte finns där längre. Om några dagar ska hon vittna i rättssal 250 i Oslo tingsrätt, mot honom som slet bort Snorre sommaren 2011. Kanske är det därför hon spelar, för att hon gruvar sig, för att hon vill att det ska vara över. Renate Tårnes har använt musik och politik i arbetet med att hantera traumat från 22 Juli. Och humor. Men nu, när hon och hennes vänner skämtar sina svarta skämt om mardrömmen på Utöya – skämt som bara AUF-politiker kan skämta, vet hon inte att hon snart kommer att väljas som ny ordförande för AUF Sör Tröndelag.
LE VISEUR 2-2012 • 33
Fotografin tog henne ut i världen Linda Forsell skildrar konflikten i Mellanöstern och kvinnovåldet i flera länder Text: Lotta Ljungberg, ljungberg62@yahoo.se Två stora projekt, det ena om vardagen i konflikten mellan palestinierna och israelerna och det andra om kvinnomisshandel världen över, har nyligen resulterat i bok, utställning och hemsida. Det har varit fyra intensiva, roliga och bitvis tunga år för fotografen Linda Forsell.
Det började med en separation. Ett behov av inspiration och ett infall. 2008 reste Linda Forsell till Mellanöstern för första gången. Hon hade en vän i Beirut och tillsammans skulle de besöka det palestinska området Gaza. Vännen blev tvungen att hoppa av resan och Linda Forsell befann sig plötsligt själv i Israel. Under den långa väntan på att få pressackreditering började hon resa runt. – Ju mer jag såg, desto mer insåg jag att det här ser inte ut som det jag har sett i media. Allting är mycket mer lågintensivt. Det är en konflikt som har cementerats i vardagen, sedan får den vissa utbrott i bland. Det man
Linda Forsell. Foto: Luis Hinojos
Amerikanska Nicole har levt i våldsamma förhållanden i många år. Nu har hon bestämt sig för att ta vara på sitt liv för att hon inser att hennes förövare vinner om hon inte gör det. Från projektet Cause of Death: Woman. Foto: Linda Forsell 34 • LE VISEUR 2-2012
En man kan inte sluta fingra på sitt tillstånd medan han väntar på att passera vägspärren. Foto: Linda Forsell ser är skrikande mödrar och stenkastande tonåringar. Men hallå, det är undantag, den största delen av tiden är det otroligt rutinmässigt. Vardagen här är som ett spel, vilket inte mindre hemsk, ibland har den dödlig utgång. Nästan som en teater, alla har sina roller och vet exakt vad de ska göra. Jag började fota det jag kände, säger hon. Linda Forsell sålde en del reportage och ställde ut delar av projektet i Storbritannien och Nederländerna. Samtidigt kände hon att hon inte var färdig. Hon ville bland annat veta mer om israelernas syn på konflikten. – Det är här konflikten har sin grund i ett vardagsförtryck och i saker som bosättningar, de är ett konstant fuck youfinger åt palestinierna. Jag har många
israeliska vänner och även deras liv påverkas på många sätt av konflikten. Bägge sidorna tvingas vänja sig vid sånt som inte ska vara normalt. Men Israel har ju makten för tillfället och utför därför också mest övergrepp. Jag kände att jag måste undersöka vad som pågick på andra sidan också.
i Stockholm. Den är självfinansierad men utgiven på ett förlag. I maj publicerades projektet även på flera uppslag i det amerikanska magasinet Vice. – Det är fantastiskt att se resultatet av något man har jobbat så hårt med. Och det är skönt att få avsluta och öppna sig själv för nya idéer igen.
Linda Forsell fortsatte med projektet för att hon tycke att det var intressant, roligt och framför allt för att hon ville lära sig mer om konflikten. Hon hade ingen tanke på vare sig utställning eller en bok. Men 2010 blev hon finalist med Life’s a Blast i bildbyrån Magnums Expressions Award. Och nyligen kom boken Life’s a Blast i samband med en utställning på Galleri Kontrast
Under våren har hon också avslutat arbetet med projektet och hemsidan Cause of Death: Woman, där hon tillsammans med två skrivande journalister åkt till tio olika länder runt om i världen, från Sverige till Sydafrika, för att granska våld mot kvinnor. De har tillbringat ungefär två veckor i varje land, träffat kvinnor som överlevt och dokumenterat förändringsarbetet. De LE VISEUR 2-2012 • 35
En hemlös kvinna i Tel Aviv. Det finns stora sociala problem i Israel. Skatteintäkterna gå i första hand till militären. Foto: Linda Forsell har också berättat om döda kvinnor med hjälp av deras anhöriga. Däremellan har de gjort research och marknadsföring för projektet. Arbetet har resulterat i 150 reportage, ett jobb som Linda Forsell beskriver som lärorikt, spännande och tufft. – När man väl är på plats och hör de här sakerna får man skärpa sig. För mig var det inte så svårt då, däremot var det svårare att hinna landa mellan varven – ibland var jag jätteledsen och grät i en dag. En av tre kvinnor i hela världen blir någon gång under sin livstid utsatt för våld – fysiskt, sexuellt eller i någon annan form. Trots att det är så vanligt är det i många länder ingenting det pratas om. Det är 36 • LE VISEUR 2-2012
förknippat med skam och många gånger stigmatiserande för de utsatta kvinnorna. Därför var det ett arbete som krävde flexibilitet – på flera sätt. – Man råkar på saker och har inte tid att planera, helst plötsligt ska man åka till ett sjukhus. Jag är dessutom allergisk mot att visa upp kvinnor som bara offer. Jag har ibland valt att inte fotografera på grund av det trots att det har varit viktiga fall. Projektet presenterades vid ett kvinnoforum i Washington och ställdes ut i Peking i våras, och förhoppningen är att reportagen, förutom att informera, ska användas som både kursmaterial och i utställningar runt om i världen.
Linda Forsell har inte bråttom att dra i gång ett nytt projekt, “men det kan ändras i morgon”. Sedan i höstas bor hon i New York tillsammans med sin pojkvän. – Jag hade i åtanke att bo någon annanstans. Jag har jobbat med kvinnovåldsprojektet ganska länge. Jag hade inget jobb eller något sådant. Jag har mycket kontakter i Stockholm, men måste ändå börja om igen och då valde jag att flytta hit för att dra igång processen här.
Länkar: lindaforsell.com causeofdeathwoman.com Läs gärna recensionen av Linda Forsells bok Life´s a Blast på sidan 166
När brasilianska Rosângela ville skiljas från sin man, sprutade han bensin i ansiktet på henne och tände på. Från projektet Cause of Death: Woman. Foto: Linda Forsell
En gammal palestinsk marknadsgata i Hebron. Bakom gatan bor det bosättare som ibland kastar ned saker i huvudet på palestinierna. Linda Forsell kände att platsen var viktig att ha med i Life’s a Blast, men den var svårfotograferad på grund av starka kontraster. Foto: Linda Forsell LE VISEUR 2-2012 • 37
Går en svår vinter till mötes Den lettiska huvudstaden ligger insvept i en kall grå decemberdimma som letat sig upp från floden Daugava som likt en orm ringlar sig genom staden. En hård isskorpa ligger över trottoarer och vägar, människor och bilar halkar sig sakta fram genom staden. Det ligger oro i luften både från ett annalkande oväder och över vad som ska hända i Lettland i efterdyningarna till den ekonomiska kraschen. Den ekonomiska optimismen och framtidstron som jag tidigare mött vid mina många besök i Lettland, har nästan helt försvunnit in i den kalla gråa decemberdimman. Text och foto: Mikael Good, chasid68@gmail.com Jag blir upphämtad med bil av Ivars och Liana utanför det slitna hostel i ett skumt område i utkanten av Riga som jag har tillbringat natten på och vi ger oss av mot stadsdelen Kipsala, i de västra delarna av Riga. Ivars och Liana arbetar för den lettiska hjälporganisationen Velku Fonds.
Värme trots kyla
Vi stannar utanför ett hus som jag först trodde var öde men det visar sig att det är
38 • LE VISEUR 2-2012
här som Emma, kvinnan som vi ska träffa bor. Liana och jag går in genom den skeva och mycket slitna ytterdörren till huset och uppför en knarrig trappa som känns som om den skulle kunna ramla ihop när som helst, till sist hamnar vi utanför en gisten gammal lägenhetsdörr. Vi knackar på dörren och efter en kort stund öppnar en bastant och vänlig kvinna i 70-årsåldern dörren med en viss svårighet, kvinnan ler stort mot oss när hon ser oss och välkomnar
oss på klingande ryska och bjuder in oss i lägenheten med en vänlig handrörelse. Vi utbyter några artighetsfraser på ryska och presenterar oss för varandra. Emma visar oss till sitt råkalla, dragiga och mögeldoftande vardagsrum där vi sätter oss. Trots att Emmas levnadssituation är nästintill obeskrivbar för oss svenskar håller hon ändå modet uppe och låter sitt glada humör och smittsamma skratt sprida värme i det kalla rummet. Emma beklagar
LE VISEUR 2-2012 • 39
att hon inte har något att bjuda på då hennes skafferi är helt tomt. Emmas far var tysk och hennes mor från Ryssland, men när jag frågar henne om hon pratar tyska, skakar hon lite på huvudet och säger, samtidigt som hon visar med tummen och pekfingret, att hon bara kan lite, lite tyska. Då min ryska inte är den allra bästa överlåter jag tolkningen åt Liana. Emma börjar sedan berätta en historia som för mig, som växt upp i trygga Sverige, känns nästan osannolik.
Privilegierad men ständigt övervakad av KGB
Emma växte upp i Riga och hon utbildade sig till elektroingenjör i Kiev för över fyrtio år sedan. Efter utbildningen flyttade hon tillbaka till Riga där hon fick ett arbete som elektroingenjör på en nystartad fabrik. – Om jag hade sagt till dig vad jag jobbade med för tjugo år sedan, hade jag blivit kastad i fängelse. Emma talar tyst, som om väggarna hade öron. Efter ytterligare tvekan säger hon allvarligt med lite darr på rösten: – Det här har jag inte berättat för någon tidigare inte ens för mina närmaste, jag jobbade på den topphemliga statliga fabriken Alfa i Riga. På Alfa framställdes avancerad militärelektronik till Sovjetunionens flotta, flygvapen och till det ryska rymdprogrammet. På Alfa var det ständiga
40 • LE VISEUR 2-2012
kontroller av de anställda och den hemliga polisen KGB höll ett extra vakande öga på de anställda, allt för att topphemlig information inte skulle hamna i fel händer. Emma trivdes ändå bra på Alfa trots alla de stränga och påfrestande kontrollerna. Hon hade en mycket medmänsklig chef och bra arbetskamrater. Emmas man var svårt sjuk på 1980-talet och behövde mycket omvårdnad, Emma fick alltid ledigt när hon behövde ta hand om sin sjuke man. Emmas man dog i slutet av 1980-talet. Som elektroingenjör hade Emma en del privilegier som andra sovjetmedborgare inte hade, hon fick handla i butiker för speciellt utvalda medborgare och kunde servera sin man och son rent kött minst en gång per vecka. Emma var med andra ord privilegierad och kunde leva relativt gott med tanke på omständigheterna.
Hundmat och potatis
1992 förändrades allt, Lettland hade åter blivit ett fritt land och den topphemliga fabriken Alfa som hon jobbade för lades ned och hon pensionerades i förtid. Om Sovjetunionen funnits kvar hade hon fått en riktigt dräglig pension och hade kunnat leva gott men nu var det nya tider och Lettland var åter ett fritt land efter många års sovjetisk ockupation. Hennes pension blev bara 25 rubel och hon tvingades att
leva på hundmat och dålig potatis för att överleva. Jag frågar Emma om det inte var jobbigt med en sådan radikal omställning. Hon spänner blicken i mig och säger: – Jag förlorade alla mina privilegier men jag vann min frihet och frihet är betydligt mer värd än allt vad privilegier är! Medborgarna i Sovjetunionen var tvungna att ständigt vara på sin vakt mot angivare och den hemliga polisen KGB, det var vanligt att KGB buggade vanliga medborgares hem på jakt efter spioner och andra misstänkta landsförrädare. Det är något som är svårt för oss i väst, som har vuxit upp med demokrati, att förstå.
Pengar under bordet
Emma överlevde de svåra åren i början av 1990-talet och efter hand blev hennes ekonomiska situation bättre. I slutet av 1990-talet drabbades Emma av nästa stora bakslag, hennes son drabbades av elefantsjuka, en virussjukdom som gör att huden och underliggande vävnader blir tjockare än normalt. Den som lider av sjukdomen behöver genomgå många och smärtsamma operationer för att avlägsna överskottsvävnaden. Sonen, som är i fyrtioårsåldern, befinner sig under vårt samtal i rummet bredvid men vill absolut inte bli nämnd vid namn eller fotograferad.
LE VISEUR 2-2012 • 41
42 • LE VISEUR 2-2012
Den ekonomiska situationen i Lettland är så svår att Emma själv är tvungen att spara ihop pengar till sonens operationer. Sjukvården i Lettland är förvisso fri men för att få vård och mediciner måste man ge läkarna och sjuksköterskorna pengar under bordet för att få det man på pappret har rätt till. Med en pension på drygt 1500 kr och ett sjukbidrag på 500 kr för sonen i månaden är det svårt för Emma att få ihop tillräckligt med pengar till mat, el, värme och mediciner. Emma städar därför på universitetet i Riga ett par timmar varje morgon och försöker snåla in på både värme och mat för att spara ihop de dryga 7000 kr som läkaren vill ha för att utföra sonens operation.
Pensionär med dagligt arbete
Trots sin svåra situation är Emma definitivt inte bitter utan säger flera gånger: – Det kan aldrig bli värre än det var i början av 1990-talet. Jag är glad att jag har det som jag har det, jag har mat att äta, kläder att sätta på kroppen och en lägenhet att bo i. Men Emma önskar att hon hade lite mera pengar i pension så att hon slapp jobba som städare för att få ihop pengar till sonens operationer och mediciner. – Min sjuttioåriga kropp har börjat protestera och jag orkar nog inte jobba så mycket längre till. Då vet jag inte riktigt hur jag ska få det att gå ihop säger hon med darr på
stämman och tårar i ögonen. – Behöver du ett hembiträde?, undrar Emma plötsligt i en blandning av skämt och allvar. Hon har hört att levnadsförhållandena i Sverige är mycket, mycket bättre än i Lettland och att de fattigaste i Sverige till och med har råd att unna sig lyxen att äta ute ibland och att sjukvården i Sverige verkligen är fri. Till sist kommer Ivars in i rummet och överlämnar ett välfyllt julpaket till Emma, det finns inte ord till att beskriva den stora glädje som sprids i Emmas ögon över det välbehövliga tillskottet och hon kramar om oss och kysser oss alla i ren spontan glädje över den fina gåvan. – Nu kan jag fylla mitt skafferi och min son och jag kommer att få äta riktig festmat till julen! Idag har det ekonomiska läget i Lettland förvärrats ytterligare. För att få nödlån från IMF tvingades Lettland att genomgå ett ekonomiskt stålbad av allra värsta sort och det innebar ordentliga och smärtsamma neddragningar i den offentliga sektorn. Effekterna av det ekonomiska stålbadet visar sig genom att stora grupper i det lettiska samhället har fått det mycket sämre. Arbetslösheten minskade kraftigt i Lettland under det förra året, men det beror inte på att nya jobb har skapats utan att många
arbetslösa letter har valt att emigrera till andra länder i sin jakt efter ett nytt arbete. Kostnaderna för hälso- och sjukvård har också minskat radikalt i Lettland och det är en frukt av att ungefär hälften av landets sjukhus har stängts och att många läkare och sjuksköterskor sökt sig till andra länder inom EU i sin jakt på ett arbete. Många av dem som behöver vård har ingenstans att vända sig i dag. Det kommer att ta många år för Lettland att komma på fötter igen. Men jag är övertygad om att Lettland och dess invånare åter kommer att resa sig, precis som de har gjort så många andra gånger genom historien. Till dess kommer många letter att behöva vår hjälp och vårt stöd för att orka hålla näsan över vattenytan. När jag ger pengar vill jag att så mycket som möjligt av hundralappen går fram och att pengarna bygger upp samhällen och människor så att de till sist blir oberoende från hjälpen och kan stå på egna ben. En hjälporganisation som jag har fullt förtroende för är Hjärta till Hjärta från Linköping. De gör ett mycket bra och professionellt arbete i Lettland och ser till så att hjälpen hamnar precis där den verkligen behövs: http://www.hearttoheart.se/
LE VISEUR 2-2012 • 43
Folkh
44 • LE VISEUR 2-2012
högskolan i Wik Text: Johan Lindén. Foto: Alf Jagnell
LE VISEUR 2-2012 • 45
Alf Jagnell är född 1956 och hemmahörande i Bromma, Stockholm. Han har fotograferat i större delen av sitt liv, mer specifikt, sedan 1978 det vill säga två år innan han påbörjade sina folkhögskolestudier i Wik, Uppsala, där han skulle komma att dokumentera student- och vardagslivet i bild. Att uttrycka sig i just bild känns väldigt naturligt för Alf, som citerar Elliot Erwitt: ”allt du behöver veta står på den lilla lappen som följer med i filmkartongen”. Alf, som dessutom varit lärare inom foto, intresserar sig huvudsakligen för nära dokumentär-, gestaltande- och landskapsfotografi. I intervjun kan du läsa mer om Alf, hans syn på fotografi, och fotografiska förebilder. J: Jag minns inte hur jag snubblade in på ditt volumiösa facebook-album titulerat ”Wik”, men kommer ihåg att jag lämnade det, efter att ha kollat igenom de circa 250 bilderna, med ett slags ”wow”-känsla. Fotografierna skildrar vardagslivet som student på folkhögskolan i Wik, i Uppsala, under åren 1980-82. Hur kommer det sig att du bestämde dig för att börja dokumentera vardagen i bild? Var det vid läroverket i Wik som ditt fotointresse kom att tändas på allvar? A: Jag bestämde mig aldrig för att dokumentera min tid på Wik, utan det var något naturligt för mig att fotografera min omgivning. Redan dagen efter jag fick min första systemkamera, i födelsedagspresent, följde den med till mitt dåvarande arbete. Så för mig har det nära, alltid varit mitt huvudsakliga motivområde. Det var inget konstigt utan kändes självklart. Sedan var
46 • LE VISEUR 2-2012
det under en period då den dokumentära bilden stod högt i kurs; fotografen skulle tjäna folket. Fotografer som Ann Christine Eek, Jean Hermanson, Monica Englund, Yngve Baum, och inte minst Sune Jonsson var viktiga influenser. J: Vad var det med fotografi som gjorde att du fastnade; varför fotograferar du? Är du självlärd? A: Det började nog som barn. Mina föräldrar fotograferade mycket och konst var något självklart under min uppväxt. Det som jag tror var avgörande för min bildsyn var katalogen till “The Family of Man”, som jag kunde sitta och bläddra i, i timmar, som barn. För mig är fotografi ett sätt att leva och ett sätt att upptäcka och få en form av struktur på min omgivning, då jag tillhör
de skruvade personligheterna som till och med har ett namn, ADHD. Jag är så gott som autodidakt, men de som har betytt och lärt mig mycket är de fotografer jag mötte under min tid som aktiv medlem i Fotograficentrum, både här i Stockholm och i Örebro. Sen så hade jag det stora privilegiet att börja fotografera under en period då det fanns sådana institutioner som Fotografiska museet under ledning av bland annat Leif Wigh, Lars Halls Camera Obscura och Fotografi Centrum här i Stockholm. J: Egentligen är detta kanske helt irrelevant, men är alltjämt nyfiken på huruvida bilderna är tagna med en och samma kamera och objektiv, samt film. Bilderna ser ut att vara gjorda med en 35- (och/) eller 50mmglugg. Stämmer det, och var detta i så fall ett aktivt val?
LE VISEUR 2-2012 • 47
“För mig får inte hantverket vara ett självändamål, utan syftet med mitt val av redskap och material, handlar om vägen till att fånga essensen av ett ögonblick.” A: Jag brukar säga att motivet och fotografens temperament väljer redskap och material. I mitt fall är det huvudsakliga redskapet småbild, med 35mm optik och 400-iso film. Svårt att säga i fall det är ett aktivt val; snarare ledde sökandet fram till dessa redskap. Andra brännvidder kan få mig att känna mig valhänt. Andrahandsvalet är dock oftast 50mm, när det gäller mitt vanligaste motivområde, då den koncentrerar bilden på ett annat sätt. Men visst, när naturen, skogen eller något stilla är i sökaren, kommer stativet, andra format och brännvidder komma fram, och valet av film blir långsammare. J: Tro nu inte att jag loggat dig likt en Stasiagent, men du har sagt att du ”personligen skiljer på bilder och fotografier, skapade med fotografisk teknik”. Skulle du kunna utveckla detta resonemang? A: Det där var något jag skrev för att provocera “ingenjörerna” inom fotografin. Ett fotografi, skapat med fotografisk teknik, har mera med att alla tekniska parametrar uppfylls; utnyttjandet av materialets fulla kapacitet. Detta i motsats till en bild, som
48 • LE VISEUR 2-2012
måste vara fyllt med ett innehåll men inte vara fullödigt tekniskt perfekt. För mig får inte hantverket vara ett självändamål, utan syftet med mitt val av redskap och material, handlar om vägen till att fånga essensen av ett ögonblick. Då behöver inte det tekniska, som i och för sig är en del av fotografins signum hänga med fullt ut. J: Bilderna i albumet tilltalar mig både estetiskt och innehållsmässigt. De är levande och tidstypiska, men känns samtidigt tidlösa. Trots att jag inte ens var påkommen när bilderna knäpptes är det svårt att inte bli nostalgisk. De vittnar dels om fotografiets styrka men dels om vad som känns som en inkluderande, varm och solidarisk tidsanda, i Sverige. Jag förundras över närvaron i vissa av bilderna och inte minst tillgången eller det nära förhållandet till lärarna. Det verkar råda betydligt större misstänksamhet idag när det gäller fotografering i allmänhet. Skulle du säga att ett sådant påstående är befogat? Ser du några risker med en sådan hållning för den samtida fotografiska vardags- och samhällsskildringen? A: Intressant frågeställning; jag har
personligen inte mött det problemet på min nuvarande arbetsplats. Jag inhämtade emellertid muntligt tillstånd av både arbetsgivare och dess uppdragsgivare, Stockholms kommun, vilket jag aldrig gjort tidigare. Det är möjligt att jag är privilegierad med att ha representanter både från min arbetsgivare, och kommunen, som uppskattar det jag gör. Jag håller dock definitivt med om att synen på äganderätt och den utökade uppfattningen om den privata sfären har krympt möjlighet för berättande fotografi. Jag tror exempelvis att mina bilder från daghem och fritids i dag skulle skapa kontroverser. Ett exempel på förändringen är det bildmaterial som kom under Vietnamkriget, då media hade en mycket större frihet än under krigen som utspelar sig i nutid. I dag är det mycket svårare att röra sig fritt och skaffa sig en egen uppfattning, vilket nog, tyvärr, är en av anledningarna till att skildringarna i dag lätt blir stereotypa. Samtidigt är det inget problem för mig då jag inte ägnar mig åt idrottsgrenen gatufotografi, utan riktar sökaren främst mot personerna i min närhet.
LE VISEUR 2-2012 • 49
“Hmm, Koudelka, hur formulerar jag hans storhet? Han är en fotograf jag känner ett släktskap med. Vad han framför allt ser är bilder i det lilla i ett ögonblick; en skugga av ett tåg på en bro eller en grupp kvinnor på en irländsk pub.” J: Du har arbetat som lärare i fotografi och verkar ha stor koll på många intressanta fotografer. Genom att följa din blogg, ”Befintligt Ljus” på fotosidan, har jag upptäckt inspirerande fotografer som Alexey Titarenko och nu senast Saul Leiter. Jag har noterat att Josef Koudelka verkar vara lite av en husgud för dig. Vad är det med hans fotografi som tilltalar och berör dig? A: Hmm, Koudelka, hur formulerar jag hans storhet? Det är en fotograf jag känner ett släktskap med. Vad han framför allt ser är bilder i det lilla i ett ögonblick; en skugga av ett tåg på en bro eller en grupp kvinnor på en irländsk pub. I den vardagliga trivialiteten skapar han stora bilder. Precis som jag, söker han inte det storslagna, utan ser det vardagliga. Och, trots att han reser mycket, känns det som hans bilder är tagna hemma på bakgården. På samma sätt försöker jag upptäcka de vardagliga skillnaderna som ändå förenar min bakgård med platsens. Lite av det resonemanget försökte jag föra när jag ledde kvällskurser i fotografi; nämligen att hitta skillnaden i det
50 • LE VISEUR 2-2012
som förenar, när man reser. J: Några andra fotografer som står lika högt i kurs hos dig? Har dessa något särskilt gemensamt; vad förenar dem och deras bilder? A: Det är en fråga som kan generera en oändlig lista med namn. Men de fotografer som jag just nu gärna ser bilder av är främst William Eggleston, som har en stark excentrisk framtoning. Han har, med vissa undantag, enbart fotograferat sin hembygd i den amerikanska södern, främst i färg. Sen är hela “The Beat Generation” viktig för mig. Med William Klein i spetsen, skakade de om amerikansk fotografi; från snyggt och polerat till rått och rättframt. Efter Klein kommer Lee Friedlander, som i början av sextiotalet var en New Yorkfotograf på modet. Utan att tänka sig för lät Harper’s Bazaar honom fotografera 1964 års bilmodeller. Dessa bilder publicerades inte förrän 2011, och då i bokform. Friedlanders landskap får vilken vän av Ansel Adams
att rysa. Jag däremot uppskattar hans raka och ärliga tolkningar av dem. Bland svenska fotografer som jag gärna återkommer till finns Georg Oddner, Kenneth Gustavsson och inte minst Sune Jonsson. J: Avslutningsvis, tar du samma sorts bilder idag som du alltid gjort eller kan de delas in i exempelvis tydliga tidsperioder? A: Jag har nog alltid haft samma stil. Självklart har den utvecklats och förfinats. Ibland har jag saknat den rättframhet jag hade i början; en rättframhet som jag lyckats återvända till, sedan jag för några år sedan började använda kameror med genomsikts-sökare och som saknar ljusmätare. Sistnämnda, i synnerhet, har lett till en skärpning av min uppmärksamhet i exponeringsögonblicket, då det enda av vikt finns i sökaren, nämligen bilden. Ni hittar fler av Alfs bilder på http://www.fotosidan.se/blogs/ befintligt/index.htm
LE VISEUR 2-2012 • 51
52 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 53
54 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 55
56 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 57
58 • LE VISEUR 2-2012
Anni är 93 år och bor på Åland - utan moderniteter Text och foto: Anders Westerlund
Om stugan
Om att vara barn
Jag har bott här sedan 1924 eftersom jag är född i Amerika. Vi var fyra syskon som föddes där och jag var minst, ett år och fyra månader, så jag minns ingenting av den tiden.
Men i alla fall så vet ja inte att vi sku´ ha tänki på att vi sku´ ha villa byti´ på någe vis heller inte.
Vi kom hit i september. Det var farmor och farfar som narra hem pappa, mamma villa ju int´ alls far därifrån hon int´, men han tyckte väl han att han sku´ väl gör´ dom till viljes då när dom vart gamla och sjuka och dåliga dom å.
Vi var sju barn. Men det gick ju det å ti va i stugan. Det var köket och farstukammaren och yttre vinden och vindskammaren. Dom här äldre kom ju bort sen undan för undan.
Jag är född 1919. Stugan är gammal, och saknar helt moderna bekvämligheter utom el. Skräddars heter stället. Fast alla säger Gottbergs. Det bodde en skräddare här tidigare som hette August Backman.
Om tuberkulosen
Alla barn fick ”tubb” utom två. Mamma och pappa var dock friska hela livet. Ingen vet varifrån smittan kom. Jag hade i bägge lungorna och fick komma till sanatoriet i Nummela under flere år. Efter hemkomsten fick jag fara för att ”pumpa” lungorna varannan vecka i flere år. Jag hade också sammanväxningar i lungsäcken som man brände bort flere gånger.
Vi var ju en hel massa barn här, det kom ju barn hit till stugan och lekte. Ja jag vet int´ ja, om det var nån som brydd´ sej om fast vi stoja lite heller, utan vi var här och lekte våra lekar som ingen människa kan numera.
Om att bo på torpet
Runar kom ju till Mariehamn och gick i skolan där och Gunnar var mycket här vid grannen Toböles som vi kalla, så det minskade undan för undan. Så det var ju egentligen bara på vintrarna som vi var här i trängseln Sen sov vi ju på vinden när det var sommar och varmt så det har ju gått. Men då hade vi ju sängar på yttre vinden med.
LE VISEUR 2-2012 • 59
Intimt men balanserat Det är inte många fotografer som kan konsten att balansera intimitet i sina bilder utan att den känns exploaterande eller påklistrad utan är naturlig och vardaglig. En som kan den konsten är Alexander Bergström. Han har en utsökt förmåga att fånga intimitet i sina bilder utan att den känns påträngande eller utlämnande. Text: Dawid Norrvi. Foto: Alexander Bergström
En naken kvinna halvlåg på en säng i ett rödtapetserat rum. Hennes ansikte hade något melankoliskt över sig. Benen var något uppdragna. När jag betraktade bilden kändes det som jag stod osynlig i hennes sovrum. Det är så det alltid är med Alexanders bilder. För en kort stund, innan vi vaknar upp igen, får vi dela ett av hans ögonblick, som om vi vore där. Fotografierna känns ärliga, om än ibland poserade, men visar alltid det nödvändiga, utan censur. Kanske är det därför hans bilder ibland anses provokativa. Alexander Bergström skiter nämligen i vad betraktaren vill se och fotograferar istället det som bilden kräver. Han ämnar inte att provocera.
60 • LE VISEUR 2-2012
Det är vanligt bland fotografer att nämna att man ger fan i reglerna när det gäller exempelvis komposition. Ofta är det bara ett sätt att ursäkta sina dåliga resultat. När det gäller Alexander så bryr han sig inte om ifall exempelvis horisonten är sned. Han struntar i det och levererar ändå bilder som får den, under reglerna mest förslavade, att smälta. Alexander fotograferar på känsla och med hjärtat, och fångar nästan alltid en stämning av kärlek, vänskap och förtroende. Kanske lyckas han så bra för att han fotograferar det han älskar mest; sina bästa vänner och bekanta.
http://alexanderbergstrom. blogspot.se/
LE VISEUR 2-2012 • 61
62 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 63
64 • LE VISEUR 2-2012
Brian Sparks. Stockholm. f. 1974. I have been living on Sรถdermalm for the past 5 years and am fascinated by the place. We have a love/hate relationship but mostly love. As an outsider I am intrigued by the need to look to the past, with so many antique and second hand stores and a passion for all things artisan. It somehow feels like the people living on Sรถdermalm are caught in a weird time warp where they can have all of their retro coolness along with the best of new functional design and living. Sometimes this is an awkward balance and I especially see this when I see young parents with their kids, wondering whether they still fit and what is going to happen next in their lives. I am trying to capture this awkward balance in this series of photos, all taken on Sรถdermalm. I am also attempting to document life on the island in the form of a video documentary. Again, as an outsider, I feel that Sรถdermalm has a very special feeling that somehow this cannot be captured effectively in words. I am not sure that this feeling will last forever. The story needs to be told through images - the working title is Beyond Retro.
LE VISEUR 2-2012 โ ข 65
66 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 67
68 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 69
Krister Groth. Lur. f. 1979. Ur ett grundläggande intresse för bilder och dokumentering framställer jag mig själv som en samlare. Jag samlar intryck och bilder. Detta inte bara, men i synnerhet, för att förmedla mina upplevelser till andra människor likväl som att själv kunna en tid senare fördjupa mig i mina upplevelser. Det är för mig lika viktigt att hitta det som är vackert som det som är på väg att försvinna. Vad ser jag idag som inte finns i morgon? När man jobbar med historiska bilder, eller bilder på historiska skeenden i livet så är det svårt att vara först. Det är många som har jobbat med liknande teman runt om i världen och så länge man har hittat spår av mänskligheten så har det dokumenterats. Vissa jobbar ur en rent fotografisk synvinkel, vissa ur en ren historisk vinkel. Jag valde att utforska de ytterområdena i Strömstad där människans spår är tydliga, områden som nu mer och mer växer in i resten av staden då den expanderar. Idag har staden nästan ingen tillverkningsindustri kvar, men spåren från en svunnen tid finns både i industriområden, i bostadshus och områden i dess närhet. Till skillnad från bildspråket så har jag klara inspirationer till temat. Jag växte upp i en liten by på östkusten. Där fanns det ett järnverk som lades ner och kvar fanns tomma byggnader. Detta intresserade alltid oss barn i bygden och vi försökte alltid komma in och titta vad som fanns, hur det såg ut och redan då ställde jag mig skeptisk till den vandalism som rådde, allt förföll snabbare än vad det behövde. Jag ställde mig även frågande till hur man kan låta byggnader bara falla i glömska när det samtidigt råder lokalbrist på andra håll, detta måste vara den grövsta formen av kapitalförstöring som råder. Detta utvecklades till ett intresse av “Urban Exploring”, mer att se kanske än att uppleva.
70 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 71
72 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 73
74 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 75
76 • LE VISEUR 2-2012
Nils-Erik Larsson. Eskilstuna. f. 1942. The Central Market is a must see for anyone who enjoys the sights, sounds and smells of markets. There are almost 200 stalls on 3 levels. In the basement is a supermarket for everyday provisions. The 19th century architecture is worth the visit even if you are not a shopper. But most fascinating are all the visitors. These photos were taken in April 2012.
LE VISEUR 2-2012 • 77
78 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 79
80 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 81
82 • LE VISEUR 2-2012
Gry Berglind. Malmö. f. 1970. Jag träffade Alexander och hans hund i den öde hålan Amboy vid route 66, Kalifornien. Han hade just blivit utkörd från bensinmacken och gick tålmodigt för att hämta sin kärra med ägodelarna. Innan han försvann ut i ödemarken berättade han om Gud och gav mig en papperslapp fullklottrad med kärleksbudskapet. “Love Jesus” var det sista jag hörde honom säga.
LE VISEUR 2-2012 • 83
84 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 85
86 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 87
88 • LE VISEUR 2-2012
Joakim Sundkvist. Umeå. f. 1970. Den gula hinken LE VISEUR 2-2012 • 89
90 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 91
Johan Lindén. f. 1989. Gdansk. Få kan väl ha missat att fotbolls-EM gått av stapeln i juni, med Polen och Ukraina som värdnationer. Och, Gdansk har lyckligtvis varit en av de polska värdstäderna. Själv har jag inte varit och sett någon match i den nybyggda stadion, men har knappast gått miste om den smått galna EM-yran. Fan-zonen har verkligen kokat, inte minst när Polen spelat, och under gruppspelet kändes det som Gdansk, den fria staden, ockuperats på nytt av tyskar, men spanjorer likväl. Inte så kul att examensperioden skulle sammanfalla med mästerskapet; plugget och fotograferandet blev därför ganska kompromissartat. Här följer dock några utvalda fotografier. Ett bildspel, med fler alster, kommer att läggas upp på magasinets hemsida under sommaren. 92 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 93
94 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 95
96 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 97
98 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 99
100 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 101
102 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 103
104 • LE VISEUR 2-2012
Ulf Forsberg. Bygdeå. f. 1955. Bilderna är tagna i Robertfors kommun, fyra mil norr om Umeå. De ingår i ett fotoprojekt som varade mellan 1994 och 2003.
LE VISEUR 2-2012 • 105
106 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 107
108 • LE VISEUR 2-2012
Christian Andersson. Malmö. f. 1979. Bilderna är tagna på syntfestivalen ElectriXmas på Inkonst i Malmö.
LE VISEUR 2-2012 • 109
110 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 111
112 • LE VISEUR 2-2012
Matts Rydén. Malmö. f. 1967. Jag har som årsprojekt att dokumentera vardagen i Malmö, och det gör jag med en Canon EOS 400D och Holgaobjektivet 60/f8. Bilderna är ej retucherade mer än att de är konverterade till svartvitt, det vill säga ej upprätade, beskurna och så vidare. Jag har fastnat för den sjaskiga charmen i Holgaoptiken och tycker att den gör sig utmärkt till gatufoto.
LE VISEUR 2-2012 • 113
114 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 115
116 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 117
118 • LE VISEUR 2-2012
Krister Kleréus. Stockholm. f. 1944. Klara driver en tatueringsstudio som heter Speakeasy Tattoo Parlour.
LE VISEUR 2-2012 • 119
120 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 121
122 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 123
124 • LE VISEUR 2-2012
Jerome Arfouche. Montreal. f. 1988 “The inferno of the living is not something that will be; if there is one, it is what is already here, the inferno where we live every day, that we form by being together. There are two ways to escape suffering it. The first is easy for many: accept the inferno and become such a part of it that you can no longer see it. The second is risky and demands constant vigilance and apprehension: seek and learn to recognize who and what, in the midst of inferno, are not inferno, then make them endure, give them space.” - Italo Calvino, Invisible Cities This is the story I wish to tell, I want to draft rough charcoal rather than faithful realism. Those visions from the city are often dark, but amongst the loneliness of vagrancy there is mystery, and in mystery the poetry of what lies outside the inferno. Born in Beirut in 1988, now based in Montreal, I’ve long been interested in all sorts of visual arts but it wasn’t until I moved to the city for university that I got an almost pressing need to photograph, I was aware of the impermanent nature of things and felt I needed to leave a trace before they forever disappeared, somehow. I find myself most attracted to the tradition of straight photography, but the documentary and cinematography genres also inspire me a great deal. http://www.the-invisible-cities.com/ LE VISEUR 2-2012 • 125
126 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 127
128 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 129
130 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 131
132 • LE VISEUR 2-2012
Tommy Lie. Östansjö. f. 1959. Det glömda, husen som var fyllda av liv, skratt, gråt, sorg och glädje men som nu förfaller i tystnad. Lyssnar man kan man förnimma ett liv ...
LE VISEUR 2-2012 • 133
134 • LE VISEUR 2-2012
Martin Edman. Gรถteborg. f. 1989.
LE VISEUR 2-2012 โ ข 135
136 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 137
138 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 139
Dawid Norrvi. Stockholm. f. 1978.
140 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 141
142 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 143
144 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 145
146 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 147
148 • LE VISEUR 2-2012
Johan Larsson. Jรถnkรถping. f. 1986.
LE VISEUR 2-2012 โ ข 149
En på fyra. Så många gånger går någonting fel. Kromosomfel. Skador på moderkakan. Eller okänt och slumpartat. Plötsligt eller utdraget. Inga hjärtslag. Inte ens en skugga. En längtan som får ett hastigt slut. En dröm som dör. Läkare. Narkos. Några minuter och allt är som vanligt igen. Fast lite tommare. 150 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 151
152 • LE VISEUR 2-2012
Christer Möller. Malmö. f. 1946.
s. 154-155
Finn Calander. Uppsala. f. 1950.
s. 156-157
Sebastian Petersson. Strömstad. f. 1990.
s. 158-159
Håkan Dalåker. Lerum. f. 1960
s. 160-161
LE VISEUR 2-2012 • 153
154 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 155
156 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 157
158 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 159
160 • LE VISEUR 2-2012
LE VISEUR 2-2012 • 161
Niklas Wibom. Foto: Rei Trulsson
Fotografier i det offentliga rummet Niklas Wibom berättar om Linan i Malmö För ett tag sedan frågade Malmöfotografen Niklas Wibom mig om jag var sugen på att delta i årets upplaga av fotouställningen Linan, som går av stapeln i Malmö under sensommaren. Niklas är mannen bakom evenemanget som arrangeras för andra året i rad. Niklas, berätta, vad är Linan för något?
- Det är en enkel men väldigt populär fotoutställning som arrangeras i min hemstad Malmö. Linan startade 2011 och i år är det andra gången vi genomför den. Evenemanget är gratis att delta i och öppet för alla som anmäler sig i tid. Anmälan sker via en Facebook-grupp (http://www.facebook. com/events/393393190676929/) Vi sätter upp tvättlinor. I tvättlinorna hänger vi upp fotografier med hjälp av helt vanliga klädnypor. Varje fotograf har ca 10 meter att hänga på och bilderna får vara max 20x30 cm. Det är bra om man laminerar bilderna för annars finns risken att eventuella regnskurar förstör dem. Men vi hoppas naturligtvis på bra väder. 162 • LE VISEUR 2-2012
Vilket är syftet?
- Syftet med Linan är att visa upp våra fotografier för en fotointresserad allmänhet. Intresset för fotografier har aldrig varit så stort som det är nu. Vi räknar med mellan 2000 och 4000 besökare under de fyra timmar utställningen hänger uppe. Vi hoppas naturligtvis på stor och positiv respons.
När går Linan av stapeln?
- Linan 2012 går av stapeln lördagen den 18:e augusti. Platsen är inte bestämd i nuläget men det blir någonstans i centrala Malmö, den saken är klar. Vi börjar klockan tolv och håller på till fyra.
Vilka ställer ut?
- Allt från rena glada amatörer till inbjudna gästfotografer ställer ut på Linan. Just nu
är vi uppe i ungefär 30 anmälda utställare. Eftersom varje fotograf får tio meter blir det totalt ungefär 300 meter med underbara fotografier. Många olika genrer kommer finnas representerade, alltifrån mode- och sportfotografier till dokumentär- och gatufotografier.
Vem är det som besöker?
– Det är främst malmöbor som besöker Linan. Linan äger rum samtidigt som Malmöfestivalen så det är väldigt många människor ute på gatorna. Och många är hitresta från andra svenska städer. Förutom svenska besökare kommer det förhoppningsvis folk från såväl Danmark, Tyskland som Norge.
Text: Johan Larsson, johanlarsson@mudride.com
Foto: Niklas Wibom
Foto: Niklas Wibom
LE VISEUR 2-2012 • 163
Den lettiska fotografen För första gången finns nu den lettiska fotografen Inta Rukas dokumentära fotografier samlade i en enda bok. Boken People I know är ett panorama över såväl Inta Rukas karriär som människorna hon träffat. Häromåret visade SVT Maud Nycanders Fotografen från Riga (2007), en dokumentärfilm om den lettiska fotografen Inta Ruka. Dagarna därpå var hon det hetaste samtalsämnet i foto-Sverige. Det fanns någonting i hennes bilder som tilltalade i stort sett alla i vårt avlånga land. Det var genom dokumentären som jag kom i kontakt med Intas fotografier för första gången. Och jag blev omedelbart förälskad. Dagarna efter dokumentären flanerade jag på Jönköpings gator med min gamla Rolleiflex i hopp och tron om att jag skulle kunna 164 • LE VISEUR 2-2012
ta lika bra fotografier. Jag var inspirerad.
En av Europas viktigaste dokumentärfotografer
Inta Ruka, som trots att hon tillhör de mest framgångsrika och omtalade dokumentärfotograferna i hela Europa, jobbar kvar som städerska på den svenska ambassaden i Riga; i dokumentären framställdes hon som en anspråkslös och vardagsnära kvinna, med en sund och harmonisk livsstil. Den jordnära livsstilen genomsyrar inte bara hennes personlighet utan även hennes fotografier, och värmen och närheten till dem hon fotograferar är hela tiden påtaglig i hennes produktion. För första gången finns nu Inta Rukas fotografier tillgängliga i bokform, i den retrospektiva boken People I know. Boken
består av hennes tre stora fotoprojekt: My country people, People I happened to meet och Amalias street 5a. Fotografierna är tagna under flera decennier och de äldsta är tagna redan under slutet på 1970-talet.
Amalias street 5a
Personligen upplever jag bilderna i den sista delen – Amalias street 5a – som de starkaste. Bilderna i Amalias street 5a befinner sig hela tiden på gränsen mellan smärta och vemod. Det finns något ärligt och påtagligt i bilderna; värme, glädje, sorg och misär blandas om vartannat på ett makalöst sätt. Hon törs skrapa på ytan. Det är svårt att lämnas oberörd av bilderna. Hon får det att verka så enkelt. Hon tar fram stativet, plockar upp kameran, säger några vänliga ord till människan framför kameran … och klick. Ögonblicket
förevigas. Det kan verka slumpartat, men naturligtvis finns det ett stort mått av noggrannhet bakom hennes fotograferande.
Fotografier som för tankarna till Sune Jonsson
Med sin Rolleiflex kommer hon människorna närmre än många andra. I boken, som består av kvadratiska mellanformatsbilder, ryms många dimensioner av livet. Fastän Lettland inte ligger mer än knappa sextio mil från Stockholm är tillvaron i den lettiska huvudstaden och på landsbygden såväl främmande som skrämmande med våra ögon sett. Inta Rukas bilder visar dock på en mänsklig och varm sida av människans tillvaro på jorden; trots fattigdom och ekonomisk utsatthet har värmen och glädjen överhanden. Många av de äldre bilderna för tankarna till Sune Jonssons fotografier från Norrland under 1950-talet.
Och det är en smickrande jämförelse. Fotografierna är dokumentära porträtt på människor, unga som gamla, och husdjur. Fonden utgörs inte sällan av nergångna lettiska hus. Människorna är uppställda framför kameran; de ser rakt in i objektivet, in i betraktaren.
Annie Leibovitz motpol
Jag skulle vilja beskriva Inta Ruka som Annie Leibovitz motpol. De är båda mästerliga fotografer – på den punkten råder det faktiskt ingen tvekan – men Inta Rukas liv omgärdas inte av samma stjärnstatus som Annie Leibovitz’. Medan Annie Leibovitz fotograferar kändisar och rockstjärnor fotograferar Inta Ruka människorna på bakgårdarna i Riga. Det ena bör kanske inte värderas högre än det andra, men i mina ögon drar faktiskt Inta Ruka det längsta strået.
Jag har försökt hitta saker att vara kritisk mot. Men det är svårt. Riktigt svårt. En sak slår mig dock, boken är i absolut största laget. Jag hade faktiskt föredragit en lite mindre bok. 20x20cm, ungefär. Och jag hade gärna sett lite mer information om människorna. Några poetiska rader. Vissa bilder håller inte riktigt måttet, känns svaga i jämförelse med de andra. Men det är egentligen bara bagateller. Det är onekligen väldigt kul att se Inta Rukas fotografier samlade i en bok. Många hade jag inte sett tidigare och några har redan hunnit bli nya favoriter. People I know är onekligen en bok jag kommer att återvända till, precis som Maud Nycanders dokumentär. Om och om igen.
Text: Johan Larsson, johanlarsson@mudride.com
Inta Rukas fotografier ställs just nu ut i Katrineholms konsthall. Utställningen, som går under samma namn som boken, visas fram till lördagen den 18:e augusti. Foto: Eva Centergren
Om Inta Ruka Inta Ruka föddes 1958 i Lettland, som vid den tiden var en del av Sovjetunionen. Hon började fotografera under 1970-talet men det var först i mitten på 80-talet som hon kom igång på allvar. Hennes fotografier har uppmärksammats i flera olika
sammanhang och 1998 mottog hon ett stipendium från Hasselblad. Människorna på bilderna är ofta främlingar, personer som Inta Ruka inte känner. Hennes äldsta fotografier är tagna kring samhället Balvi i östra Lettland medan de senare i första hand är tagna i Riga.
Trots den digitala utvecklingen har Inta Ruka valt att fotografera med en gammal Rolleiflex från 1930-talet. Bilderna har därför ett kvadratiskt format. Inta Ruka – People I know (utgiven på Förlaget Max Ström; ISBN 9171262202)
LE VISEUR 2-2012 • 165
Life’s a Blast Människorna i konflikten träder fram Linda Forsell. Premiss förlag, 2012 Vi har vant oss vid att se bilder flimra förbi av skadade och döda, israelisk militär med gevär och tårgas, stenkastande palestinier och bombade hus. Där människorna blir reducerade till offer. Konflikten mellan palestinier och israeler har pågått i över 60 år och alla försök att nå en lösning verkar hopplösa. Ganska få fotografer har trängt under ytan. En, för att nämna en annan svensk fotograf, är Kent Klich. Han fotograferade bombade palestinska hem för några år sedan. En av hans bilder, den som föreställer ett nästan helt intakt vardagsrum, där kläder och saker ligger kvar i sofforna, förutom ett demolerat tak, har bränt sig fast på näthinnan. Linda Forsell har ett annat tillvägagångssätt i sitt projekt. Life’s a Blast växte fram under flera resor till Mellanöstern mellan 2008 och 2010. Människorna från båda sidorna av det segregerade samhället skildras. Det handlar framför allt om kampen om marken som både palestinier och israeler gör anspråk på. Men bilderna är så långt i från nyhetsbilderna det går att komma, här finns visserligen beväpnad israelisk militär, muren och vägspärrarna för det har blivit vardagen. Men också strandliv, bröllop och fester. Linda Forsell beskriver det och dem hon möter i en slags dagboksform som ett sätt för henne att möta det absurda i den situation som uppstått. Här och där insprängt mellan bilderna skriver Linda Forsell också om sina egna reflektioner. Det är fragmentariska ögonblicksbilder som understryker söndrandet och visar den komplicerade verklighet människorna lever i. Mycket lämnas över till betraktarna med bara korta bildtexter längst bak i boken, vi tvingas fundera över det som skildras och människorna vi möter. Det är många gånger något flyktigt över bilderna, människor är på väg från 166 • LE VISEUR 2-2012
En palestinsk pojke och hans familj får inte längre bo kvar i sitt hem i Acre, Israel. Foto och bildtext: Linda Forsell sina förstörda hem, med ryggen mot fotografen, som pojken som just blivit vräkt från sitt hem i Israel. Han har på sig en fotbollströja och sitter på en häst. Pojken och hästen verkar redo att sätta av i språng men vart ska de ta vägen? Sällan har det berättats om hur konflikten, förutom våldet, drabbar det israeliska samhället. Men i Life’s a Blast går den hemlösa israeliska kvinnan förbi, klädd i bara underkläder med sina få tillhörigheter i en kundvagn. För när större delen av Israels skatteintäkter går till militären finns det mindre kvar för att lösa de sociala problemen. Det är bilder av
rädsla, misstänksamhet, uppgivenhet och vanmakt som hos den palestinske mannen som tittar med misstro på sina papper vid en gränsövergång. Men här växer också långsamt det liv som både palestinier och israeler ändå försöker leva fram. Människorna träder fram och livet går vidare; här skrattar en man, ler en kvinna, leker en pojke, pussar en israelisk soldat på ett barn. Små skärvor av hopp.
Text: Lotta Ljungberg, ljungberg62@yahoo.se
En sista bild
Foto: Severin Koller, Wien. När var senaste gången du såg exempelvis gatljus tecknas som små bokeh-cirklar? Kort skärpedjup eller tilt-shift-oskärpa, pålagd i efterhand, har onekligen varit på modet lite alltför länge om ni frågar mig. Det är oftare än inte ett sätt att piffa upp sina bilder för att säkra så många ”likes” på så kort tid som möjligt. Hurän iögonfallande effekterna må vara, brukar attraktionen inte bli långvarig, och snabbt förbytas med leda. Saknaden av substans eller fotografisk finess är nämligen ofta total. Det som tilltalar mig med bilden ovan är just finessen den signalerar. Istället för att göra det enkelt för sig med exempelvis kort skärpedjup, antog fotografen en utmaning. Genom att istället använda sig väl av kontrast och iaktta noggrant, för att elementen av relevans inte skulle gå in i eller täcka varandra, uppnår Severin en bild som är svårfångad. Barnen på gungorna utstrålar inte mycket
rörelse som sådan eftersom de inte är oskarpa, men faktumet att de är frysta där de är, inte minst flickan på höger sida ovan kvinnan, cementerar känslan av rörelse, om än en antydd sådan. Sistnämnda gör att bilden känns förgänglig och därigenom levande. Detta upplever jag dock varje gång jag betraktar den, om så idag eller om 50 år. Därför, liksom faktumet att bilden anspelar på gungande, något många har en relation till, och skulle kunna vara tagen i vilken storstadsmiljö som helst, känns den allmängiltig och tidlös. Jag slås också av geometrin; och med risk för att överanalysera tänker jag främst på kedjorna till gungorna mot upphängningen, som inger en gnutta symmetri, plattorna med vilka denna oas i storstaden är anlagd och husen i bakgrunden. Dessa former bidrar till vad jag skulle vilja kalla bildens, tilltalande, grafiska uttryck.
känns osynlig. Samt att denne fångat något till synes banalt på ett sådant monumentalt sätt. Jag kommer onekligen att tänka på följande Elliot Erwitt-citat: ”To me, photography is an art of observation. It’s about finding something interesting in an ordinary place... I’ve found it has little to do with the things you see and everything to do with the way you see them.”
Text: Johan Lindén, johan@jpa-photography.com
Severin Koller är en fotograf jag ser upp till. Han har ett tilltalande bildspråk och jag rekomenderar, helhjärtat, hans blogg. Ni hittar sistnämnda på hans hemsida: http://severinkoller.com/
Det är också intressant hur fotografen LE VISEUR 2-2012 • 167
Vill du vara med i nästa nummer av Le Viseur? I så fall, skicka fyra till sex fotografier till johanlarsson@mudride.com. Berätta gärna lite om dig själv och uppge namn, födelseår och bostadsort. Fotografierna måste vara minst 2 000 pixlar på längsta sidan. Mindre bilder kommer inte att publiceras. Analogt eller digitalt? Färg eller svartvitt? Valet är fritt! Om du skickar analoga fotografier, se till att dessa är ordentligt avdammade. Vi måste ha ditt bidrag senast den 31:a augusti. Vill du skriva ett reportage till nästa nummer? Kom gärna med förslag och idéer. Inga ämnen är för stora eller för små, inte heller för svåra eller lätta. Skicka dina idéer till johanlarsson@mudride.com Fotografierna i ditt reportage måste uppfylla samma kriterier som gäller för bildinskick (se ovan). Vi måste ha ditt reportage senast den 31:a augusti.
Nästa nummer av Le Viseur kommer den 30:e september
168 • LE VISEUR 2-2012