Till minne av Gunnar Quist

Till minne av Gunnar Quist 1932-2011

föreningen Gunnar Quists bästa gren är idékläckning där han är fullkomligt oslagbar. Men han har haft sin hand med i det mesta som rört Sävehof, och så klart dykt upp som prisutdelare som här i Partille Cup.

Pappan bakom allt Med Gunnar föddes Partille Cup Fader Gunnar.

Idékläckarkungen.

Kärt barn har många namn, och fenomenet Gunnar Quist många benämningar.

I jubileumstider tänker man tillbaka, och man kan ju undra hur 60-åriga storklubben IK Sävehof sett ut i dag utan Gunnars alla geniala idéer. Ingen har svaret, vi kan bara spekulera.

Vad vi däremot kan slå fast när vi i dag ser hur Sävehof dominerar svensk handboll på såväl herr-, dam- och ungdomssidan, är att Gunnar Quist är en av de riktigt stora svenska idrottsledarna genom tiderna.

Betydelsefullast av alla snilleblixtar som genomkorsat hans huvud var att öppna skolorna sommartid. Inte för studier, utan för förläggning och måltider. Varför låta alla skolsalar och skolkök stå tomma? Kunde man inte använda dem till något vettigt?

Jo, det kunde man. Man kunde samla ungdomar från när och fjärran till en ungdomscup i handboll.

I dag anordnas idrottsaktiviteter sommartid inte bara i snart sagt alla svenska kommuner utan världen över. Ungdomarna sover i skolsalar och käkar i skolrestauranger. Det är en alldeles naturlig och självklar del av idrottsåret.

Men glöm inte att det var Gunnar Quist från Sävedalen i Partille utanför Göteborg i Sverige som kom på idén. Det var han som öppnade dörrarna.

– Tillsammans med skolhandbollen i Partille kommun är det den av mina insatser som betytt mest för Sävehof, tycker Gunnar själv.

Men låt oss ta ”The Father Gunnar Story” från början.

Han föddes 20 november 1932, växte upp i Sävedalen med första adress Granliden och sedan Göteborgsvägen, och han fick sitt idrottsintresse väckt när Bebben Johansson kom

trixande med sin boll nedför Baggeliden. Bebben blev sedermera stor fotbollsstjärna i IFK Göteborg, så stor att det sägs att folk i Brasilien kallar Pele för ”den svarte Bebben”…

Bebben blev duktig handbollsspelare i Sävehof också, men i början var det alltså fotboll som gällde, även för Gunnar.

– Nere vid järnvägen, ungefär i höjd med där glassfabriken nu ligger, låg en kickeplan där vi spelade fotboll. Först i Ugglums BK och sedan i Sävedalens IF, minns Gunnar.

Han och Bebben, som är döpt till Bertil, och som tillsammans med en viss Torbjörn Nilsson får anses vara Partilles stora idrottslegender, hade alltså gemensam start på idrottslivet redan på 40-talet, för att sedan ägna sig åt olika verksamheter. De har hängt ihop under alla år och drivit idrotten vidare på ett strålande sätt.

Att det blev handboll för Gunnar berodde på att han har en kusin i Kristianstad som heter Uno Quist, som var stor handbollsstjärna och som de äldre av oss minns som fruktad skytt.

När Gunnar var nere och hälsade på honom 1950 blev han lite tänd på detta bollspel med händerna.

– Det fanns ett nybildat ”hystabollgäng” hemma i Sävedalen och jag hamnade på deras årsmöte och blev vald till lagledare, berättar Gunnar. Inte för att jag kunde så mycket om handboll, och det kan jag förresten inte i dag heller…

Det sista sagt med glimten i ögat, men inte helt utan fog även om han faktiskt gått en tränarkurs över ett veckoslut under ledning av den legendariske fotbollsstjärnan Sven Rydell, som gillade handboll också.

Det där ”hystabollgänget” hette Sävehof, och valet av lagledare på årsmötet 1952 blev startskottet på Gunnar Quists glänsande ledarkarriär.

De sportsliga framgångarna var det lite si och så med de första åren, men Gunnars sprudlande idérikedom satte snart \\ 13

60-år med IK Sävehof

Hallå Elitserien – här kommer vi! Gunnar Quist signalerar glatt på segerfesten efter uppflyttningen 1987. Den nöjda nunan över hans högerarm tillhör Thomas Järphag.

\\ sina spår. Redan andra året, 1953, ordnade han resor till

Borås och Falkenberg. Det låter kanske inte så storslaget för dagens ungdomsspelare, men var något helt nytt på den tiden och väckte berättigad uppmärksamhet . Den verksamheten har som bekant utvecklats under åren och är i dag ett stort och uppskattat inslag i klubbarbetet.

Handbollshallar var det ont om så man tränade och matchade i Mässans C-hall och i Kvibergs regementes gymnastiksal. Det var inte så lätt att få med kommunens ungdomar i verksamheten heller. Men Gunnar hittade så klart lösningar på båda problemen.

Skulle man inte kunna spela handboll nere på kickeplan?

På våren 1956 sökte Gunnar ett kommunalt bidrag på 90 kronor för att iordningsställa en handbollsplan och bygga målburar. Hans förhållande till beslutsfattarna i kommunhuset visade sig gott redan från början och hans ansökan beviljades. Ett förhållande som sedan visat sig gynnsamt för Sävehof under alla år.

Ungdomarna då, var får man tag i dem? De finns ju i skolan, så vi tar väl och ordnar en skolturnering på kickeplan, tänkte Gunnar.

En lite halvtokig idé kan tyckas, men iklädd bästa gåbortkostymen stegade Gunnar in på lite darriga ben på rektor Arne Lundins expedition och framförde sitt ärende.

– Han tände direkt på idén och tyckte det var det bästa han hört på länge, minns Gunnar. Arne var fantastisk. Jag minns ett möte på en frukostrast med några lärare som drog ut på tiden. Då ställde Arne helt enkelt tillbaka skolklockan en kvart så ungarna fick längre rast.

I denna första skolturnering möttes pojklag från klasserna 5, 6 och 7 i Finngösa. Sävehof har sedan under alla år vårdat skolhandbollen mycket ömt. I dag handlar det om tredjeklassare från alla skolor i kommunen. Varenda tioåring, pojke som flicka, kommer på ett eller annat sätt i kontakt med

handbollen genom Sävehofs försorg. Det är förklaringen till att klubben kan driva så många ungdomslag och i förlängningen fostra så många nationella och internationella stjärnor.

1957 såg Gunnar till att Sävehof fick ett damlag. Det var inte så lätt med tanke på att damidrotten inte var särskilt utvecklad för ett halvt sekel sedan.

– Klart att vi skulle ha ett damlag, tyckte Gunnar. Så vi åkte in till Kungshall i Göteborg och hittade lämpliga flickor.

Ett lika okonventionellt som framgångsrikt sätt att rekrytera handbollsspelare, som får ses som ett exempel på Gunnar Quists idérikedom. Kungshall var ju en danssalong där raggandet hade ett helt annat syfte.

Gunnars ledaregenskaper spred sig till den stora grannkommunen i väster och i slutet av 50-talet lyckades PO Johansson – känd idrottsprofil i Göteborg – värva över honom till IK Heim.

– Mitt största misstag i karriären, erkänner Gunnar i dag.

Den övergången höll på att ta död på Sävehof, som vid slutet av säsongen 61-62 bara hade ett enda lag kvar i verksamhet, herrarnas A-lag. Damlaget och samtliga ungdomslag hade dragit sig ur.

Men det skulle komma bättre tider. Gunnar återvände till Sävehof och presenterade sin nästa genialiska idé: En internationell handbollsturnering på gräs på Vallhamra idrottsplats i Sävedalen.

Ansökan inlämnades på våren 1962 till Svenska Handbollförbundet, som avslog den med motiveringen att det inte skulle komma några lag. Men envise Gunnar hade sin idé, och den skulle han sätta i verket. Sävehof fick 5 000 kronor av kommunen för att genomföra en turnering, men generalsekreteraren på förbundet, Stig Gustavsson, tyckte att kommunen kastade pengarna i sjön.

– Du ska inte lägga dej i kommunens ekonomi, kontrade

14

60-år med IK Sävehof

På marsch med Kuwait-staben inför Partille Cup 1980. Gunnar Quist är mannen tillhöger med slipsen.

kommunfullmäktiges ordförande Arne Eriksson. Se bara till att ge Sävehof sanktion för en Partille Cup 1963.

Så blev det också till slut. 8-11 augusti 1963 genomfördes den första internationella turneringen i Sävehofs regi. Det kom 67 lag från Sverige, Norge, Danmark, Västtyskland, Frankrike och Holland som försökte spela handboll så gott det nu gick på Vallhamras fotbollsplan. Det v ar inte så lätt för regnet stod som spön i backen dagarna igenom och planen blev en leråker.

Domaren, den då tämligen okände Leif Loket Olsson, hade fullt sjå att hålla undan fotbollsledarna, som försökte få stopp på matcherna.

– Jag var tvungen att gå under jorden ett tag, minns Gunnar. Gubbarna i Sävedalens IF var vansinniga för att deras fotbollsplan var fördärvad.

Denna första internationella turnering fick ingen fortsättning på 60-talet, men den fick kommunen att anlägga asfaltplaner på skolorna och den blev fundamentet till den riktiga Partille Cup på 70-talet. Den har utvecklats till en grundbult i Sävehofs verksamhet och satt Partille på världskartan och om den kan du läsa på annan plats i denna skrift.

Här nöjer vi oss med att berätta om hur upphovsmannen Gunnars vilda idé fick fart på cupen de första åren.

Partille Cup låg i starten i början av augusti, men fick flytta till månadsskiftet juni/juli beroende på konkurrens av Sweden Open som Svenska Handbollförbundet hade lanserat. Med facit i hand var det ett bra byte, men det visste man inte då.

– Jag lovade mej själv att vi skulle ta död på Sweden Open, berättar Gunnar. Och vi skulle göra det med utländska lag.

Norge låg närmast till hands och Gunnars idé var att ordna busstransport från Oslo. Den för cupen ekonomiskt ansvarige Per Berggren trodde inte på idén, men avsatte 10 000 kronor till ett försök.

Och norrmännen ställde upp. På avresedagen stod det 28 bussar vid Östbanestationen i Oslo som fylldes av norska spelare och ledare, och när invigningsmarschen gick från Oxledsravinen till Vallhamra idrottsplats kom där norrmän, norrmän och åter norrmän. Gunnar hade slagit till igen.

Vid den tiden fanns en fotbollsstjärna i IFK Göteborg som hette Reine Feldt. Han var journalist på tidningen Arbetet och kom i kontakt med Partille Cup och tyckte att IFK borde arrangera en liknande turnering i fotboll.

Men IFK-ledningen sa nej, och i stället hoppade GAIS på.

På Handelsbanken i Partille jobbade GAIS-kassören Leif Cronholm, som kände till Gunnars organisationsförmåga.

– Han bad mej hjälpa till att organiserna en fotbollscup och det gjorde jag, säger Gunnar.

Så man kan faktiskt säga att Gunnar Quist startade Gothia Cup också.

Dessvärre misskötte GAIS ekonomin så Häcken tog över och har gjort Gothia Cup till en lysande affär. Så när Häcken framöver tar makten i svensk fotboll såväl sportsligt som ekonomiskt kan Gunnar sträcka lite extra på sig.

Gunnar bodde i Göteborg 1995 och utsågs då till Göteborgsambassadör, just för sin avgörande insats vid tillkomsten av Gothia Cup. Allt idrottsledarjobb på den tiden utfördes på ideell basis, praktiskt taget allt i alla fall. Så även Gunnars. Han hade ett jobb på Statens Järnvägar, men vad han gjorde där tycks vara en väl förborgad hemlighet. Han var i alla fall anställd och uppbar lön.

Engagemanget i Sävehof i allmänhet och Partille Cup i synnerhet gjorde det lämpligt för honom att byta jobb 1971.

Han blev anställd i PKB, Partilles kommunala bostadsaktiebolag, det som i dag heter Partillebo.

Han stämplade in på PKB:s kontor klockan 08.00 och sedan var hans uppgift att skapa aktiviteter ute i bostads- \\ 15

60-år med IK Sävehof

Unga handbollspelare behöver god och riktig mat i stora mängder. Gunnar Quist håller koll på utspisningen i skolköket i Porthälla under Partille Cup, och det är hans fru Ulla till vänster som är befälhavande bambatant.

\\ områdena, aktiviteter som inte sällan tangerade Sävehofs

verksamhet. Det var inget skumt alls med det eftersom Sävehof betalade en del av hans lön. En suverän konstruktion för föreningen naturligtvis.

Hans stora intresse för och kunskap om samhällets fritidssektor förde in honom i politiken, och 1964-76 var han ledamot av kommunens fritidsnämnd, som det hette på den tiden innan kulturen blandades in. Det var förstås bra för Sävehof.

– Och för de andra idrottsföreningarna i kommunen också, påpekar Gunnar. Nolltaxan till exempel som vi hade i många år gynnade ju alla.

Satt i relation till kommunernas storlek (invånare och yta) finns det ingen som har så många idrottshallar som Partille.

Och stora nog för handboll är de också. Annars var det populärt vid den tiden att bygga gymnastiksalar åt skolorna på 18 x 10 meter si så där, som inte dög för handboll.

– Det var mycket Arne Lundins förtjänst att hallarna fick fulla mått. Han var oerhört stark i diskussionerna.

Men måhända hade gåsen på Åstebo sin betydelse också.

Gunnar drev vandrarhem uppe på Åstebo (jodå, han hann med det också) och där passade han på att bjuda lämpliga personer vid lämpliga tillfällen på ”en enkel lunch”.

Den inleddes med ål och äggröra, fortsatte med gås och avslutades med äpplekaka. Det sköljdes ner med bordsvatten eller lättöl.

– Ska man diskutera viktiga saker måste man ju ha mat, konstaterar Gunnar. Så något snack om muta var det aldrig.

Efter fem år hos PKB var det dags för Gunnar att byta jobb, och knytas än närmare Sävehof i sin professionella verksamhet. Han blev vaktmästare i Partille idrottshall, som fungerade som Porthällagymnasiets gymnastiksal och där Sävehof spelade sina hemmamatcher och hade sitt lilla kansli. Numera ombyggd och namnbytt till Partillebohallen.

För Gunnar gällde inte bara skolvaktmästarens vanliga rutiner, utan han kunde spela ut hela sitt register av kreativa idéer till Sävehofs fromma. 1979 anställdes en viss Stefan ”Abbe” Albrechtson, som huserade i ett litet krypin på läktaren , som idrottsläraren hade använt.

Gunnar hade jobbet kvar fram till sin pensionering.

Sävehof blev tidigt stämplat som ett ressällskap, och det får Gunnar ta på sig. Att få komma ut och se sig omkring är uppenbarligen hans grej, och det dröjde inte länge efter att han blivit vald till lagledare 1952 innan Sävehof gjorde små turer runt om i Västsverige och spelade vänskapsmatcher.

1965 arrangerades den första utlandsresan, som gick till Rumänien och 1967 var målet Jugoslavien. Sedan har det rullat på och med Partille Cups utveckling har kontakter knutits med snart sagt hela världen. I dag erbjuds Sävehofs ungdomar utlandsresor varje år , vilket så klart utvecklar deltagarna på alla möjliga sätt, inte bara i handboll.

Gunnar själv har blivit något av en globetrotter, som kan föra sig elegant i alla möjliga kulturer och kommunicera med folk på alla möjliga språk. Det måste sägas vara en ytterst imponerande egenskap, för sanningen är att det enda språk han kan är svenska. Den gode Gunnar kan inte ett enda utländskt ord! Visst finns det kroppsspråk, men ändå.

Ekonomi är ett annat område han behärskar utan att ha någon utbildning. Slarv på det området har knäckt många klubbar, men Sävehof har stått på solid grund genom alla år.

Och när Gunnar själv rankar sina egna insatser för Sävehof kommer ”kontroll av ekonomin” på tredje plats efter skolhandbollen och Partille Cup. – I början var det lotterier och försäljning i samband med fester som drog in pengar, minns Gunnar. Sedan kom ju bingon som vi drog igång i Folkets Hus, men i ganska liten skala, och vi hade en storbingo i idrottshallan 1965.

Sedan kom fenomenet bingolotto i TV som med åren skul-

16

60-år med IK Sävehof

Gunnar Quist leder ett planeringsmöte inför Partille cup tillsammans med Håkan Drath (till vänster) och Thomas Löfgren.

le generera miljardbelopp till landets ideella föreningar. Det sändes till att börja med i lokal kabel-TV som inte nådde hela Partille, och Gunnar visade om inte skepsis, så i alla fall viss försiktighet.

Men när spelet blev en riksangelägenhet och Loket ett helgon och Gunnar insåg den ekonomiska sprängkraften och satte klorna i verksamheten, hamnade Sävehof snart i frontlinjen.

– Som mest sålde vi en vecka 12 000 lotter, berättar Gunnar. Jag tror det är svenskt rekord.

Nyrikedomen ledde till hybris i många klubbar som i jakten på sportsliga framgångar köpte in spelare i parti och minut. Gunnar hade en bättre idé: Vi investerar bingolottomiljonerna i en egen hall.

Så kom Sävehofhallen till och den kostade en hel del, men Gunnars vurm för ekonomisk kontroll fick ner priset några miljoner.

Det var så att byggmomsen på 4 procent i den vevan höll på att höjas till normalmomsens 25 procent. Det första beskedet från momsenheten på länsstyrelsen bekräftade det och därmed föreföll det klart att det skulle drabba hallbygget. Men Gunnar ringde upp berört departement i regeringen och fick beskedet att höjningen skulle träda i kraft först om ett halvår.

Snabba ryck har han alltid gillat och nu blev det verkligen pang på rödbetan. I raketfart gjordes planerna med NCC upp och bingolottopengarna kunde användas effektivare.

Hans ekonomiska fingertoppskänsla blev också räddningen ur krisen i slutet på 70-talet när PO Johansson i Heim återigen knackade på och ville göra Sävehof till Heims farmarklubb under namnet IFK Göteborg. Begreppet Göteborgsidrott höll på att introduceras och tanken var att Blåvitt skulle synas i andra idrotter än IFK:s fotboll.

Hockeyns Bäcken, friidrottens Vikingen, simningens S 02 och handbollens Heim skulle tillsammans med IFK ingå i Göteborgsidrott.

Projektet som drevs av marknadsvisionären Anders Bernmar var naturligtvis dödfött från början, men elva Sävehofare hoppade på tåget och värvades till Heim för klumpsumman 45 000 kronor. Gunnar såg till att få med i övergångshandlingarna att de skulle få återvända gratis om det blev aktuellt.

Och det blev det, även om det var på vippen att det inte skulle finnas något att återvända till. Kvar på Sävehofs plats i division 3 fanns ett gäng juniorer, som höll sig kvar med minsta möjliga marginal och slapp börja om i Göteborgsserien. Sävehof var nära att dö en andra gång.

Samtidigt smidde Gunnar planer på en rejäl satsning på A-laget och tillsammans med ekonomiansvarige Per Berggren lades en budget med avsikt att på sikt skapa ett storlag, som byggde på ekonomiska förutsättningar från Partille Cup. Utvandrarna till Heim hade upptäckt att golvet inte var grönare i Göteborg och återvände till Sävehof. Marschen mot Sverigetoppen, och Europaspel, hade anträtts.

Stefan Albrechtson tog upp laget till division 2, som blev division 1 när vi fick Elitserien och en tränare utifrån engagerades, Benny Johansson. 1987 togs klivet upp i Elitserien ochdärharSävehofstannatkvarochpåsenareårdominerat.

Damerna har alltid legat Gunnar varmt om hjärtat. Det var han som såg till att föreningen fick ihop ett damlag på 50-talet, och det var han som låg bakom elitsatsningen i slutet på 80-talet.

– Kunde herrarna ta sig upp i eliten så skulle det väl kunna gå för damerna också, resonerade han.

Heim och Kortedala hade bra damlag, som dock inte tyckte att de fick ordentlig uppbackning. Sävehof värva- \\ 17

60-år med IK Sävehof

De populära julborden i Sävehofhallen var en av många strängar på Gunnar Quists lyra. Här intervjuas han på scenen av Janne Jingryd, känd radioman men också handbollsledare. Dansmusiken svarade inte helt okända Flamingokvintetten för.

\\ de deras bästa spelare och genom kontakter via Partille

Cup fick man tips om en veritabel kanonskytt i Litauen, som efter järnridåns fall gärna ville till väst.

Hon hette Daiva Zinkeviciene och henne lyckades Gunnar via omfattande pappersexercis få till Partille och inkvartera i sitt vandrarhem på Åstebo för spel i Sävehof.

Daiwa Darling, som en överförtjust presskår döpte henne till, anses vara det bästa utländska nyförvärvet i svensk damhandboll genom tiderna och hon var precis vad Sävehof behövde för att kliva upp i eliten.

Det skedde säsongen 90-91, och två år senare var det dags för det första SM-guldet. Och precis som herrarna har damerna blivit kvar i högsta serien och dominerat den.

IK Sävehof är förvisso en handbollsklubb, men allt har inte handlat om handboll. Sidoaktiviteter som öststatshjälpen och konfirmationsläger har varit omfattande och betydelsefulla, och tror ni att Gunnar Quist låg bakom dem också, så har ni alldeles rätt.

Gunnar har en otrolig förmåga att se ekonomi i de aktiviteter som hans idéer leder till, men det finns bara inne i hans huvud. Det behövs någon som håller ordning, sorterar och sätter sakerna på pränt. Denna någon blev hustrun Ulla. Hon var kassör i föreningen under åtskilliga år och när hon avgick utnämndes hon till hedersledamot.

I början av 90-talet hade Gunnars alla glimrande idéer burit frukt. Sävehof dominerade svensk klubbhandboll i alla avseenden, Sävehofhallen var klar, Bingolotto genererade stora pengar, Partille Cup sprängde alla gränser, ungdomssektionen växte så det knakade och arvtagaren Stefan Albrechtsons praotid var över.

1994 var Abbe den daglige ledaren, idékläckarkungen Gunnar Quist kunde med bästa tänkbara samvete dra sig tillbaka. ”Dra sig tillbaka” är dock ett uttryck som klingar falskt

när det gäller Gunnar. Visst närmar han sig de åttio (78 år i år), men det är fortfarande framåt som gäller.

Han leder Handbollsakademin, som är en kamratförening för handbollsfolk med säte i Göteborg.

Han driver sitt kära Ärtgäng, en samling Partillepensionärer som samlas varje torsdag i Folkets Hus i Sävedalen för att äta ärtor och pannkaka, lyssna på föredragshållare av olika sorter, lyssna på musik och köpa lotter. Där är fullt varje gång och överskottet går till äldreomsorgen genom att han tillsammans med Bebben Johansson och Loket Olsson åker runt till servicehusen i kommunen tillsammans med en musikklass och underhåller våra åldringar och delar ut presenter.

Han har det senaste året rest runt i Västergötland och Bohuslän tillsammans med olika Sävehofstjärnor för att få fart på nyrekryteringen av handbollsspelare via Idrottslyftet. Besök har gjorts i Alingsås, Bollebygd, Borås, Lidköping, Herrljunga, Vårgårda, Lysekil och Strömstad.

Och han är fortfarande en maktfaktor i kommunen att döma av handläggningen av Göteborgsvägens ombyggnad genom Sävedalen.

Gatukontoret föreslog så klart att lägga cykelbanan på sydsidan eftersom cykelbanorna från Partille och Göteborg ansluter där. Men de boende längs Göteborgsvägen ville inte ha något cyklande längs tomtgränsen, så Gunnar ordnade ett protestmöte och fick kommunstyrelsen att köra över proffsen på Gatukontoret och lägga cykelbanan på nordsidan.

Ett korkat beslut eftersom Sävedalsborna måste korsa biltrafiken för att nå sin cykelbana, men ett strålande exempel på Gunnars förmåga att nå dit han vill och bevis på att han fortfarande har krutet torrt.

Gunnar Quist blir aldrig passé. Han är still going strong.

18

60-år med IK Sävehof

OLLE SUNDVALL