KRÖNIKA Konsten att ta oron med ro
M
ina barn brukar driva med mig för att jag oroar mig för att båten ska sjunka om jag inte tittar till den då och då. Jag har några fler sådana där oro-hangups, ologiska och osunda tvångstankar, som är svåra att göra sig kvitt. Det är en slags nedärvd gubboro, en sedan generationer ingrodd inbillning att allt hemskt kan hända om man (som man) inte är på plats.
När jag var liten fanns det män i min om-
givning som inte kunde korsa kommungränsen utan att oroa sig för att pannan skulle explodera. Det var alltså på den tiden varje hus hade en oljepanna i källaren, om någon nu minns det. När jag drabbas av den här typen av oro
brukar jag försöka tänka på ett talesätt jag hörde en gång. ”Att oroa sig för något som inte har hänt är som att betala ränta på pengar man aldrig har haft”. Ett jättebra talesätt. Tyvärr biter det inte. Gubboron ger sig inte för sådana simpelt logiska attacker. Det här med oro har annars blivit sorgligt aktuellt den senaste tiden. Vi lever i en ovanligt mörk tid, både bildligt och bokstavligt. Ute är det mörkt när man går till jobbet och ännu mörkare när man går hem. Och ute i den stora världen har mörkrets makter verkligen satt agendan sedan en tid tillbaka. Det är krig som driver oskyldiga människor på
2
bra saker den senaste månaden • att Härnösand har över 25 000 invånare igen. Alltid roligare att bo i en växande kommun • att Höga Kusten tycks slå igenom som destination. Nästa sommar kommer stort kryssningsfartyg och så 1 dålig • att ett riksdagsparti sprider lögner och pratar illa om vårt fina land i mitt och ditt namn
flykt, terrorattacker som dödar och skadar oskyldiga människor och extremister på alla möjliga sidor som sprider hot och hat. Det här skapar förstås en massa oro, befogad och obefogad. Inte minst i Paris och andra europeiska och amerikanska storstäder, men också en hel del i Stockholm och säkert även i lilla Härnösand. Konstigt nog så fungerar logiken bättre för min del när det gäller sådana här otäcka saker. OK, risken för en terrorattack i lilla Härnö-
sand har kanske ökat någon liten grad, men den är fortfarande så liten att det logiskt sett knappt är någonting att oroa sig för (och just när jag skriver det kommer förstås en notis på mobilen om en stor polisinsats i ännu mindre Boliden där en efterlyst terrorist grips). Men inte ens det kan få mig att ändra mitt normala liv och begränsa min rörelsefrihet. Däremot har båten säkert sjunkit under tiden jag skrivit det här. Trots att den inte ens ligger i.
I december kommer två Yippie: den 11 en Julspecial och dan före dan årets sista nummer. Missa inte dem!
lars kågström lars@yippieharnosand.se
Månadens fråga: Vad är det bästa som har hänt den senaste månaden?
Jörgen Norberg, sid 18 – Att jag har vunnit på två trisslotter som jag fick i farsdagspresent av barnen. Det var visserligen inga större vinster så jag investerar det nog bara i nya lotter. Men om det då blir en större vinst så ska vi göra något som kommer hela familjen till godo.
8
Y I P P I E H Ä RN Ö S A ND
Annika Winhagen, sid 54 – Att jag har mött väldigt många nya musiker som jag kommer att samarbeta med framöver. Bland annat ska några av dem kompa mig på min skiva som ska komma ut under våren. Jag har också spelat många Piaf-föreställningar och fått fin respons, även från ungdomar som innan föreställningen inte visste vem Edith Piaf var.
Lars-Åke Krantz, sid 34 – Svår fråga! Det är ju tråkigt att ta upp vädret, men om det är något som jag glatt mig över den senaste månaden så är det att vi har haft en fantastiskt fin höst med varmt väder och ingen snö. Det betyder att jag klarar mig undan vintern innan det är dags för mig att åka till USA.
Ulrika Ekebro, sid 13 – Höstlovet när min äldsta son kom upp från Göteborg och alla mina barn var samlade hemma. Hela veckan umgicks vi och spelade basket och handboll. Bland annat spelade de handboll i vardagsrummet så att jag fick ta bort alla prydnadssaker. Det är kul när de är hemma alla tre!