Hur ser du egentligen texthäfte

Hur ser Du egentligen?

En utställning om hur vi människor och några av våra närmaste bekanta i djurvärlden kan uppfatta sin omgivning med synens hjälp Foto och text: Kristina Eriksson http://tinasbilder.blogspot.com

Synsinnet Djurarten har genom evolutionen utvecklat ögon som täcker de krav djuret har på synförmåga för att kunna överleva.

Många levande varelser kan uppfatta ljus och ljusriktning. Vi tror ofta att vi människor är den varelse som har bästa funktionerna, men när det gäller synsinnet så ligger vi ofta i lä och många är de djur, som kan uppfatta väsentligt mer med sina ögon och sitt synsinne än vi kan. Ögon och synförmåga har utvecklats på olika sätt hos olika arter. Hos flertalet med enklare ögon har de utvecklats från hudanlaget och försetts med nervtrådar till ett diffust mottagarsinne, som inte kan tolka bilden så exakt men väl tala om ljusriktning och ljusstyrka.

De mer avancerade ögonen såsom kameraögat utvecklas som ett utskott från det som skall bli hjärna och nervsystem och kopplas via en nerv till synbanorna. Detta medger ett mera sofistikerat sätt att tolka bilden ögat ser.

Ryggradsdjurens ögon liknas ofta vid en kamera med ett ljusbrytande system längst fram och ljuskänsliga celler i näthinnan på ögats insida (receptorer) som tar emot ljusimpulserna och sänder dem via sofistikerade ledningar för framkallning till hjärnans synbark.

Hos djur med kameraögon finns två typer av synceller i näthinnan: stavar (ansvarar för mörkerseende) och tappar (ser färger och svarar för synskärpan). Dessa kan jämföras med kamerans sensor.

Människan har tre typer av tappar inriktade på var sin av de 3 primärfärgerna rött, blått och grönt. Med dessa kan vi uppfatta 1 miljon olika färnyanser. Det finns djur med upp till 12 olika typer av tappar som har väsentligt bättre färgseende än vi.

För att ha god synskärpa och kunna se detaljer krävs en anpassning i en del av näthinnan med speciellt tätt samlade tappar. Hos människan är detta det vi kallar för gula fläcken. Ju tätare tapparna är packade här och ju fler som får plats, desto högre synskärpa.

Synfältet brukar vi kalla det fält ögat kan uppfatta runtom den skarpa skärpezonen utan att man flyttar blicken.

Detta kallas också vidsyn.

Vid framkallning av den bild ögat förmedlar till syncentrat i hjärnan sker också andra tolkningar t.ex. färgnyans, kontrast, form, riktning, rörelse och djupseende.

Med syn avser vi: Varseblivning , skärpeinställning, mottagning av bilden i näthinnan/ljuskänsliga celler, överföring till primära syncentrat i hjärnan, tolkning av bilden i synbarken.

Kameraöga Ryggradsdjur Vissa bläckfiskar Spindlar

Hornhinna Lins

Gula fläcken

Glaskropp Näthinna med receptorer

Synnerv

Primitiva ögon Daggmasken

LJusmottagande celler = receptorer

De mest primitiva ögonen utgörs av ytliga pigmenterade ljuskänsliga celler i hudskiktet s.k. receptorer.

Dessa är förbundna med en sorts nervsystem och det medger att djuret kan skilja på ljus och mörker – t.ex. känna att de skall under något för att undvika solljuset. Daggmaskar har denna typ av ögon.

De gillar inte starkt ljus utan försöker komma undan det. Det kan man se om man får upp en daggmask ur jorden och lägger den på jordytan. Då kommer den att svänga fram och åter med framdelen för att avgöra varifrån ljuset kommer och var den kan hitta mörker igen.

Pigmentbägarögon Maneter

Receptorer

Maneter är en slags nässeldjur som kallas medusor. Längs med kanten av maneten finns ofta en enkel typ av ögon som kallas Pigmentbägarögon. Dessa består av några ljuskänsliga celler omgivna av en “kopp” med svart pigment.

I koppens öppning finns ett hål varigenom ljuset kommer in. De kan med dessa ögon avgöra varifrån ljuset kommer men har inget bildseende.

Hålögon Sniglar

Receptorer

Hos de landlevande snäckorna har öppningen till ögat växt ihop och en genomskinlig blåsa bildats över öppningen. Den kan ses som en primitivare lins. Blåsan ger en bättre ljusbrytning jämfört med hur ljuset bryts mellan luft och vatten. Ögat kan inte fokusera på ett föremål, men snäckan/snigeln får ändå en slags skuggbild av omgivningen och kan registrera ljusriktning och rörelse på ett bättre sätt.

Facettögon Insekter Hornhinna Glaskropp Receptorer

Synnerv

Facettögonen, eller de komplexa ögonen, består i princip av en samling tätt packade facetter, som sedda framifrån är sexkantiga Delögonen – facetterna i ett facettöga är så små och har så liten ljusbrytande kropp att skärpedjupet blir stort och de behöver inte kunna ackommodera (ställa in ögonen på olika synavstånd). Upplösningen av den sammansatta bilden är för de flesta insekter ca 100 gånger sämre än människans. Varje facett ser ljuset från en viss riktning, vilket ger en del av bilden, som sedan av syncentrat byggs till en hel bild. Ju smalare facetter desto tätare packas de och desto högre blir bildupplösningen.

Många insekter ett mycket bra färgseende. Bin, humlor och spyflugor kan t.ex. se ultraviolett ljus. De ser i gengäld sämre i den röda delen av färgspektrat. Detta är en anpassning speciellt för insekter som besöker blommor och medger att de lättare hittar sina favoriter. Fjärilar dras ofta till blåa blommor men har också ett mycket bra luktsinne som hjälper dem i födosöket.

Insekter har också förmågan att uppfatta polariserat ljus vilket hjälper dem att orientera sig i omgivningen.

Denna inbyggda kompass är koordinerad med dagsrytmen.

En del insekter har förutom sina stora facettögon tre stycken s.k. punktögon som sitter i pannan.

Punktögonen är ljuskänsliga kan avgöra ljusriktning och hjälper insekten att flyga stabilt rakt framåt.

Punktögon

Kameraögon - bild se sidan 2 Fåglar

Fåglar har ett mycket välutvecklat synsinne. Många lever av levande byten och både fågeln och bytet rör sig ofta snabbt. En örn kan upptäcka ett springande byte från 300 meters höjd på 5 kilometers avstånd.

Fåglar har också väsentligt bättre färgseende än vi har och kan uppfatta UV-ljus och långvågigare rött ljus än vi människor kan. Ögats uppbyggnad, form och placering varierar efter behov. Några med behov av god samsyn har ögonen riktade framåt, andra som behöver övervaka en stor del av omvärlden samtidigt som de söker föda har nästan ögonen i nacken - så långt utåt sidorna är de placerade för att få god vidsyn. Fåglarna kan bara röra ögonen lite och rör i stället huvudet ofta 200 grader runt för att se sig omkring.

Buktig hornhinna ger större ljusinsläpp. Fåglar som behöver se både över och under vattenytan har en flatare hornhinna (störst ljusbrytning sker mellan luft/vatten och hornhinnan). De har en mjukare lins som kan ändra form och plats genom en speciell ringmuskel som bara finns hos fåglar och gör att de kan ställa in linsens brytkraft genom att ändra ögats form och därmed se skarpt i vatten ner till ett par cm avstånd.

Ett kameraöga har två typer av receptorer: tappar och stavar. Tapparna svarar för detaljseende, färgseende och syn under dagens ljusa timmar medan stavarna svarar för seende i mörker. Vilken typ av celler som överväger i antal beror på under vilken tid på dygnet fågeln är aktiv. Ju fler och tätare packade ljusmottagande receptorer i näthinnan desto bätre synförmåga. Människan har 100 000 tappar per kvadratmillimeter medan en gråsparv har 400 000 och en rovfågel 1 miljon per kvadratmillimeter centralt i näthinnan, vilket ger olika nivå på synskärpan.

Fåglar kan se mer färger än vi kan. De kan se mer i både långvågigt och kortvågigt ljus och bland annat särskilja individer genom att de har varierande reflexion av UV-ljus i fjädrarna (bl.a. studerat hos blåmes).

Individerna har varierande mönster i UV-ljusspektrat i sin fjäderdräkt. Vi upplever alla fåglar av samma art lika.

Många arter har också oljefilter i tapparna i ögat så att de kan filtrera bort ovidkommande färgupplevelser.

T.ex. havsfåglar kan filtrera bort mycket av det blå i himmel och hav.

Nattaktiva fåglar - t.ex. vissa ugglor - är färgblinda och saknar i stort tappar i näthinnan medan de har massor med mera stavar för att kunna se i mörker; upp till en miljon per kvadratmillimeter. De kan se en mus på 100 m i stjärnbelysning. De har som katter och hundar en Tapetum lucidum under näthinnan , vilket är en hinna som reflekterar och förstärker inkommande ljus innan det når receptorerna. Ugglor kan också se infrarött ljus som tillsammans med hörseln hjälper till att lokalisera en mus t.ex .under ett tunt snötäcke Små gnagare gör gångar i gräset där de springer fram. Deras urin reflekterar en typ av UV-ljus som kan uppfattas av rovfåglar.

Förmågan att se detaljer i rörelse är också olika mellan människa och fågel . Särskilt stor är skillnaden mellan människor och rovfåglar som jagar levande byten. Människoögat kan upplösa 16 bilder i sekunden. Sitter vi i en bil flyter nära motiv ihop till en suddig massa. Fåglar, t.ex. rovfåglar kan särskilja 160 bilder per sekund vid dykning från hög höjd, vilket hos oss skulle ge en rörelse uppfattad som i ultrarapid.

Hunden

Man kan många gånger undra hur ens hund egentligen ser. En boll som ligger mitt på gräsmattan kan verka helt osynlig för hunden som springer förbi på en meters avstånd. Samma hund kan två minuter senare se grannens katt komma gående på 500 meters håll.

Detaljseendet skiljer sig mellan människa och hund. Vi ser detaljer fem gånger bättre d.v.s. det vi kan urskilja på 100 meters avstånd ser hunden först på 20 meter.

Hunden har två sorters tappar i näthinnan och kan inte skilja mellan rött och grönt men de ser blått och gult, så helt färgblinda är de inte. Man uppskattar att människor kan se ungefär 10 gånger så många färgnyanser som hundar. En hund kan urskilja långt fler nyanser i grått än vi kan. Det beror på att de har fler receptorer som skiljer på ljust och mörkt och som reagerar starkare på rörelser i sin näthinna. Där vi ser två nyanser i grått, ser hunden åtta.

Hunden ser sex gånger bättre i mörker än människan men vi anpassar oss snabbare till olika ljusnivåer än hundarna gör. Hunden har ett s.k. Tapetum Lucidum - en reflekterande hinna under näthinnan som förstärker ljuset innan det når näthinnecellerna.

De flesta hundar har 250 graders synfält – människan 180 grader – lite beroende på hur ögonen sitter på hundens huvud.

Katten

Katten behöver komma nära för att se skarpt. Det vi kan se skarpt på 100 meter behöver en katt komma 20 meter ifrån för att få samma skärpa. Katter har också sämre förmåga att se på riktigt nära håll än människan. Vi kan se skarpt ner till 12,7cm men katten kan inte fokusera närmare än 25,4 cm. Alla orörliga föremål ser katten oskarpt.

Den smala pupillen förbättrar möjligheten att se skarpt på natten och att ställa in ögat för bättre skärpa på olika avstånd. Dagtid speglar pupillen också sinnesstämningen Människan har tre typer av tappar i sin näthinna och det ger möjlighet till bättre färgupplevelser än hos katten som har två typer. Rött, gult, orange och brunt ses som samma färger av en katt men katten kan skilja mellan blått och grönt.

Katter är nattaktiva och behöver gott mörkerseende. De har 6 till 8 gånger fler stavar i näthinnan än människan.

Den goda nattsynen innefattar också bättre förmåga än människa att upptäcka rörelse i mörker. Tapetum lucidum är en hinna under näthinnan som medför att inkommande ljus reflekteras två gånger innan det når näthinnans receptorer. Detta förstärker det inkommande ljuset vilket gör att katten kan se när vi tycker det är helt mörkt och att katters ögon lyser i mörker.

Synfältet för tredimensionellt seende uppgår till 100 grader (som hos oss). Bästa skärpedjupet ligger mellan 2 och 6 meter. Totalt har katten ett vidare synfält än människan. Den vrider hellre huvudet än rör ögonen.

Hästen

Hästen har i förhållande till sin kroppsstorlek mycket stora ögon. Dessa är placerade på var sida av huvudet.

Näthinnan som tar emot synstimuli är lutad i förhållande till ögats brytande system. Den ser en bild med vardera ögat och dessa två bilder sammanfogas i hjärnan. Vissa delar av näthinnan samarbetar och ger t.ex. möjlighet att uppfatta avstånd och tredimensionell bild. Hästen får röra huvudet för att få denna sammansatta bild av avstånd, vilket man kan se när en häst skall hoppa över ett hinder. Då lyfter hästen huvudet strax innan hindret för att kunna bedöma avstånd och höjd. Hästen fokuserar alltså genom att ställa in huvudet så att bilden hamnar på en speciell plats för det aktuella avståndet på näthinnan.

Om den vill se detaljer nära böjer den huvudet framåt. Bästa synskärpan är 60 % av människans.

Beträffande hästens färgseende så tror man att hästen ser gråvit mättnadsgrad och kontraster bättre än färger. Hästen har två sorters tappar i näthinnan. Den kan skilja rött och blått från grått men inte grönt från grått. Grönt, blått, gult och rött ser hästen troligen som samma färg i en gröngul ton. Rörelseuppfattningen är mycket snabb. Näthinnan har 9 gånger så många stavar som tappar. Hästen har gott mörkerseende, bättre än människan, men det tar längre tid för en häst att ställa om från ljus till mörker.

Rakt fram och rakt bakåt har hästen ett litet smalt område där den inte ser. Den vrider ofta huvudet för att kunna se rakt fram. Synfältets vidd är ca 350 grader. Höger synfält överlappar inte vänster. Det skall man tänka på när man står mitt framför en häst att det är lite bättre att närma sig hästen lite från sidan.Tredimnsionellt seende har hästen inom 65 grader rakt fram i blickriktningen, förutom i den centrala delen rakt fram där hästen inte ser.

Kon Fåret Geten

Näthinnan har liknande funktion hos kon, fåret och geten. Synskärpan är något lägre än människans.

Näthinnan har många stavar som medför bra mörkerseende. Ljusinfallet förstärks av ett Tapetum lucidum under näthinnan.

De har två typer av tappar och ser inte blått ljus. Detta gör att allt får en rostbrun ton över sig. Ögonen är placerade på sidan av huvudet. De har god samsyn inom30 - 60 grader rakt fram men när de håller huvudet uppe är synfältet 300 grader med bortfall rakt bakåt som hos hästen. När de böjer ner huvudet för att beta är synfältet 360 grader!

Specialanpassningar

Lysmaskhannen , en skalbagge, har sina ögon placerade på buksidan för att han skall upptäcka sina lysande honor på marken

Hästar, får och getter har horisontellt spaltad pupill. Detta medför bättre vidvinkel när de betar och håller huvudet sänkt mot marken

Kattens pupill kan bli extremt smal i lodrät spalt.

Det medför att den får lättare att se på olika avstånd eftersom linsen är oregelbunden i sin form och har olika ljusbrytningsförmåga upptill och nertill.