Jussi 54 15 by Jussi Björlingsällskapet

VÅREN 2015 Nr 54 sedan starten 1989

Jussi Björlingsällskapets Tidning

ussi björling

Jussi tar plats i svenska musikens

Hall of Fame

Innehåll

3 Ordföranden har ordet 4 Jussi invald i musikens finrum 6 Vad hade Caruso tyckt? 9 ”Silverfågeln” flyger säkert 10 Den tacksamme Sibelius 12 Operainstitution ständigt på G 16 Hört på skiva 17 Tunnsått med nya Jussi-utgåvor 18 Pilgrimsresa till Jussimuseet 20 Lars hyllar sin farfar 12 22 Konferensstaden Salt Lake City 24 Nya Jussi-stipendiater 26 Årsmöte i snötyngt Borlänge 27 Kalendarium med sommarens arrangemang 28 Några ord från redaktören

Omslaget: Lars Björling vid sin fars porträtt på Swedish Music Hall of Fame

6 REDAKTION Jussi Björlingsällskapets Tidning Våren 2015. Från starten 1989 nummer 54. Lösnummer 30 kronor Redaktör Calle Friedner carl.friedner@telia.com 08-17 84 95 Grafisk form Curt Lundberg curtl@mac.com 0708-840 940 Redaktionskommitté Hans Thunström, sammankallande Göran Forsling Bengt Krantz, ansvarig utgivare Lars Tibell Tryck: Grafiska Punkten, Växjö 2015 ISSN 1400-5271

Jussi Björlingsällskapet stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär. www.jussibjorlingsallskapet.com Medlemsavgift För år 2015 är avgiften 250 kronor för enskild medlem och 300 kronor för familj. Plusgiro 462 48 91-0 Ansökan om medlemskap ställs till Stefan Olmårs Hovra Gamla Landsvägen 5 820 42 Korskrogen stefanholzpartner@telia.com eller till Jussi Björlingmuseet Borganäsvägen 25 784 33 Borlänge 0243-742 40 jussibjorlingmuseet@borlange.se För mer information om museet se sidan 27

Jussi Björlingsällskapets styrelse Ordförande Bengt Krantz, 0739-79 17 62 visheten@gmail.com Vice ordförande Hans Thunström, 021-33 41 75 hans.thunstrom@gmail.com Sekreterare Stefan Olmårs, 0651-260 00 stefanholzpartner@telia.com Kassör Per Bäckström, 08-508 401 12 perb1948@gmail.com Ledamöter Göran Forsling, 0243-22 73 39 verbator@outlook.com Harald Henrysson, 0225-501 90 harald.henrysson@tele2.se Berit Sjögren, 070-771 22 83 berit.sjogren@outlook.com Lars Tibell, 070-343 22 28 lars@ingelstorp.se Hedersordförande Lars Hemmingsson, 08-735 51 54 lars.a.hemmingsson@comhem.se

jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

Ordföranden har ordet

En röst med omedelbar naturlighet

ag får ofta som professionell sångare förfrågningar från den lyssnande allmänheten om hur mycket av sjungandet som är naturtalang och hur mycket som är förvärvat genom skolning. Jag brukar förklara, att det är en upptäckt av en talang som man konstaterar själv, eller som en beundrande vänkrets uppmuntrar till att utveckla, förmågan att kunna styra och bemästra sin röst. För Jussi Björling skedde denna upptäckt exceptionellt tidigt men hade aldrig skett, om inte de vokala förutsättningarna funnits. En instrumentbyggare kan ingjuta all sin förmåga och erfarenhet till att tillverka ett mycket fint och välklingande instrument. Men om detta instrument inte hamnar i händerna på en skicklig instrumentalist, så är instrumentets kvalitet ändå inget som kan hjälpa upp slutresultatet. Ett barn och en oskolad vuxen använder sin befintliga röst på ett naturligt och ofta attraktivt sätt. Om dessa kategorier sätts i skolning, så är det oerhört viktigt att de aldrig tappar kontakten med den ursprungliga naturrösten, som annars kan tappa spontanitet och omedelbarhet. Egentligen är den akademiska sångkonsten ett perfektionerande av ett par avgörande saker: egalisering, resonans och stamina. För den vuxne Jussi gällde det att utveckla och sträcka sitt omfång till nödvändig omfattning för vad sångpartierna kräver. Vägen dit kan vara svår och prövande, men i Björlings fall var perfektioneringen påbörjad i förskoleåldern, och det var en tekniskt mycket driven man, som innan han var 20 provsjöng för sina första skivinspelningar som vuxen. Av detta kan man förutsätta att sångaren kom i mycket goda händer tidigt hos fadern, och att Jussi sedan kunde kröna sina kunskaper med en sällsynt lyckat skolad röst, som aldrig ledde till akademisk förkonstling utan alltid ägde omedelbarhet och naturlighet. Egenskaper som tilltalar såväl experter som den stora beundrande publiken. Det är således ingen garanti för att en bra och vacker röst ändå når hela vägen fram, om den inte danas av en säker pedagog. Naturrösten är ofta underbar men räcker inte till för ett krävande sångarliv. På samma sätt som hobbysnickaren behöver sångaren erfarenhet och att ha tillfälle att skaffa sig de rätta verktygen. Det hade Jussi Björling lyckan att kunna göra.

radioprogram och skivutgivningar. En mycket kunnig man som är perfekt för uppdraget, varande musikjournalist och utomordentligt väl bevandrad i ämnet Jussi Björling. Vi hälsar honom hjärtligt välkommen och har de bästa av förväntningar. Lars Tibell, en av landets betydande tenorer, verkande i en björlingsk sångaranda, har också varit arbetsgivare och operachef och har därmed en synnerligen god överblick över svenskt musikliv och stor vokalkännedom. Vi hälsar honom som en förnämlig trust i vår styrelse. Vi närmar oss ljusare och varmare tider, och därmed så kommer också Jussi Björlingsällskapet ut i ljuset med större sommaraktiviteter som går att läsa om i tidningen. Många högintressanta artiklar väntar i detta nummer. Angenäm läsning. ”Hej dunkom så länge vi levom! Sjungom, dansom, havom roligt varje dag! Hej dunkom, kvintilerom! Så har far min gjort och så gör jag.” Jag önskar alla medlemmar en skön vår och sommar med rikligt behaglig lyssning på Jussis odödliga inspelningar.

bengt krantz Ordförande i Jussi Björlingsällskapet

Jag gläder mig åt förvärvet av Calle Friedner som ny redaktör för vår tidning samt kollegan och mångårige vännen Lars Tibell. Calle har gjort enormt mycket för befästandet av Jussi Björling som den främste sångaren som Sverige skådat genom alla sina jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

Den 12 februari blev det offentligt: Jussi Björling hade valts in i Swedish Music Hall of Fame tillsammans med Alice Babs, Gullan Bornemark, Anders Burman, Neneh Cherry, Carola Häggkvist, Ulf Lundell, Yngwie Malmsteen, Peps Persson och Robyn, förvisso alla framstående artister men inom högst skilda musikgenrer. text calle friedner, stefan olmårs | foto calle friedner

Jussi invald i musikens finrum

Vad är då Swedish Music Hall of Fame? Ja, först och främst är det en plats ägnad svensk populärmusik och placerad i samma hus som ABBA-museet på Djurgården i Stockholm, strax intill Gröna Lund och Skansen. ”Grundtanken bakom Swedish Music Hall of Fame är att hylla rikedomen i den svenska musikskatten och att bygga broar mellan generationer. De invalda måste ha skivdebuterat för minst 20 år sedan. Det långsiktiga syftet med Swedish Music Hall of Fame är att ge ett erkännande till personer som lagt grunden för svensk populärmusik och därigenom inspirera till nyskapande och utveckling inom musiken”, skriver man. Bakom Swedish Music Hall of Fame står stiftelsen Musikskattens hus, som är en icke vinstdrivande organisation finansierad med entréavgifter, donationer och av samarbetspartners. Utställningen på Djurgården börjar med Ernst Rolf på 1920-talet och går fram till dagens svenska populärmusikliv. Här hedras alltså musiker, låtskrivare, artister, producenter eller andra som har haft betydande inflytande för populärmusikens utveckling i Sverige. Förra året valdes de första tolv artisterna in i Swedish Music Hall of Fame: ABBA, Eva Dahlgren, Ebba Grön, Entombed, Jan Johansson, Latin Kings, Nationalteatern, Stina Nordenstam, Roxette, Evert Taube, Cor-

nelis Vreeswijk och Monica Zetterlund, och nu har de således fått sällskap av ytterligare ett dussin artister, bland dem alltså Jussi Björling. Juryn har i år bestått av Jan Gradvall, Per Sinding-Larsen, Ametist Azordegan och Kerstin Behrendtz.

De nyinvalda presenterades först vid en presskonferens i lokalen på Djurgården. På kvällen hade man anordnat ett mingelparty i Eric Ericsonhallen, f.d. Skeppsholmskyrkan, där varje pristagare presenterades från predikstolen och med en videofilm, och närvarande från Jussi Björlingsällskapet var Stefan Olmårs, som pratade om Jussi med bland andra Carola Häggkvist och f.d. kulturministern Leif Pagrotsky (vars mor f.ö. var konsertpianist), och han uppmanade dem att gå in på sällskapets hemsida. Jussi presenterades först med en video där han sjöng ”Till havs”, och Tobias Westman sjöng så ”Land du välsignade”. Bland andra presentationer kan nämnas den 87-åriga barnviskompositören Gullan Bornemark, som höll allsång med publiken. Det var nästan svårt att få stopp på henne! Dessutom sjöng Alice Babs dotter Titti Sjöblom ”Swing it, magistern”. Till sist fick de invalda eller deras representanter hämta en ”glaslåda” med en symbol för priset och ett diplom.

Lars Björling var sin fars representant. Han hade först sagt att han funderat på att sjunga ”Hej dunkom” men tänkte avstå, eftersom akustiken var för dålig, men när han nu stod där och berättade att Jussi ofta i glada vänners lag kunde brista ut i sång, sjöng han ändå ”Hej dunkom” till publikens jubel. Lars tänker placera utmärkelsen på museet. ”… betydande inflytande för populärmusikens utveckling i Sverige…” Hur motiverar man då att en artist som Jussi Björling får äran att hyllas bland populärmusikens stora? Jo så här: ”Sveriges första popstjärnor var operasångare. På 1800-talet blev Jenny Lind internationell idol och skapade publikhysteri. Under första halvan av 1900-talet hade Jussi Björling de största hitlåtarna. Parallellt med att han gjorde succé på operavärldens främsta scener, La Scala i Milano och Metropolitan i New York, var han i Sverige känd som en folkets artist som alltid hördes i radio och drog storpublik på konserter. Under pseudonymen Erik Odde spelade han parallellt in schlagers. Loa Falkman har sagt: ”Han är som en svensk flagga i rösten”. I likhet med Michael Jackson började Jussi Björling som barnstjärna tillsammans med sina bröder. När hans hjärta slutade slå när han var 49 år var sorgen i Sverige så

jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

Lars Björling vid museets kollagevägg.

stor att SVT för första gången tv-sände en begravning.” Man har alltså vidgat begreppet ”populärmusik” till att omfatta artister som blivit älskade oberoende av den kategori av musik

de huvudsakligen framträtt i, som jazz, när det gäller Alice Babs och Jan Johansson, poetiska visor som Cornelis Vreeswijk och Evert Taube, barnvisor, som Gullan Bornemark och operamusik som i fallet med Jussi Björling. Denna bredd är utan tvivel något

jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

som inger respekt för Swedish Music Hall of Fame. Det finns anledning för sällskapet att propagera för att folk ska besöka Swedish Music Hall of Fame, t.ex. i samband med konserten den 8 augusti på Skansen, som ju ligger tvärs över gatan därifrån. n

Vad hade Caruso tyckt? text lee alperin översättning: lasse johanson

et är inte troligt att intresset för Jussi Björlings röst någonsin kommer att upphöra. Ett skäl är att det alltid kommer att finnas en ny generation vid horisonten som upptäcker honom efter att den tidigare generationens tid är över. I den senare gruppen finns det många som faktiskt har hört tenoren i verkligheten. Den nya generationen kommer naturligtvis inte att ha haft den möjligheten. Med detta i åtanke bör man lägga ytterligare en grupp till dem som aldrig hade chansen att höra honom. Det är den grupp vars dagar var över innan Jussi började uppträda på operascenen. Så vad kan man säga om denna generation? Varför skulle någon bry sig om vad de tycker? Dess tid är förbi. Sångare förändras. Stilar förändras. Ändå bör man komma ihåg att det var den generation i vilken Verdi och Puccini kunde utöva inflytande över hur deras verk skulle framföras. Caruso kände Puccini och hans åsikter skulle ha varit viktiga för våra dagars sångare. Åtminstone halvofficiellt hade taktpinnen redan

Jussi Björling och Dorothy Caruso 1951.

vandrat vidare från Caruso till Björling. Under en TVsändning av ”We the People” den 16 februari 1951 gav Dorothy Caruso, tenorens änka, Björling i present den dräkt som hennes framlidne make hade burit som Hertigen i Rigoletto och sa: ”Ni sjunger i den gamla italienska skolan. Ni är den ende som är värdig att bära hans mantel, bära Ricos krona”. (Anna-Lisa Björling och Andrew Farkas: ”Jussi”, Amadeus Press 1996, sid 212.) I allmänhet stöter man inte på särskilt mycket direkt kritik av Björlings röst eller dess majestätiska position i fråga om operaframföranden. Det har hörts isolerade muttranden från italienska purister att Björling inte lät tillräckligt italiensk. Naturligtvis finns det inga regler när man Arturo Toscanini handskas med subjektiva ting inom konsten, i synnerhet när det handlar om en så extremt isolerad grupp som tenorer. Alla åsikter föds i örat. Icke desto mindre, även om operasångares attribut inte kan bestämmas med vetenskapliga metoder, kan vissa omdömen anses mer auktoritativa än andra. Bland de så kallade experterna är det kanske inte fel att ta med Arturo Toscanini i diskussionen. Han om någon presiderade nästan på egen hand över den italienska operavärlden från det sena 1800-talet och under en stor del av 1900-talet. Toscanini hittade ingenting i Björlings sätt att sjunga som vore främmande eller onaturligt jämfört med de kvaliteter som man väntade sig i italiensk opera. I ett samtal med barytonen Giuseppe Valdengo vid Metropolitanoperan sa Toscanini om Björling: ”Vilken vacker röst och vilken fin sång, perfekt teknik… och hans diktion är också mycket bra.” Toscanini fortsatte: ”Tucker har en fin röst… och är kanske litet mer dramatisk… men Björlings röst har mer italiensk klangfärg!” (”Jussi”, sid 247) Få människor skulle ifrågasätta Toscaninis auktoritet när det gäller att kommentera en sångares ”italienska klangfärg”. Hans synpunkter borde tysta diverse annan småaktig kritik. Att Toscanini står på Björlings sida borde vara garanti nog för alla. Under Toscaninis säsong 1954 med NBC Symphony valde han att prejussi björlingsällskapets tidning våren 2015

Enrico Caruso privat.

Artikelförfattaren, Lee Alperin.

sentera ”Maskeradbalen”. Han var medveten om att det skulle bli den sista opera han dirigerade. Han bokstavligen bönföll NBC (genom Samuel Chotzinoff) att engagera Björling i Riccardos roll. (Samuel Chotzinoff: Toscanini: ”An Intimate Portrait”, Knopf, 1956, sid 138, också ”Jussi”, sid 247-248). Det vore intressant att ta ett steg till och fråga vad Caruso själv skulle ha tyckt om Björlings röst. Visserlijussi björlingsällskapets tidning våren 2015

gen är det omöjligt att dra fram hans åsikt direkt men inte omöjligt indirekt. Det har länge varit känt att Caruso tyckte att hans ställning som ”världens främste tenor” var besvärlig. Det problem som pressade honom mest var att känna sig paralyserad av nervositet före ett framträdande och frukta att inte få fram ett ljud. Han var också en vid-

Caruso i scenkostym.

p 7

när han debuterade på Metropolitan som Rodolfo i ”La bohème”. Jag fick först höra talas om honom genom min vän sedan länge, Milton Cross, som hade introducerat honom för den amerikanska radiopubliken 1937. I Baltimore efter kriget såg jag hans ”Rodolfo” med Licia Albanese som en perfekt Mimi. Bland alla tenorerna under hans tid, åtminstone beträffande den rena perfektionen i hans sång, stod han främst i samlingen av stora tenorer. Han förenade det bästa av deras kunnande i sin sång och kunde uppvisa en av de mest perfekta röster som någonsin hörts. Den var skimrande och silvertonad, men när han använde fortissimo klingade den som en fint gjuten klocka. Om han hade varit mer inspirerande i sina rolltolkningar på scen, kunde han ha jämförts med Caruso. Men hans goda smak var ändå så uppenbar att man hade överseende med hans ganska amatörmässiga rollframställningar. (Ponselle: ”A Singer´s Life”, sid 198) När Ponselle framhåller att Björling var den sångare som stod ”främst i samlingen av stora tenorer” så är det en komplimang av högsta rang. Fast det var Ponselles ord, var det också Caruso som talade här. Björling hade förstått det om han hade fått leva för att läsa det.

Rosa Ponselle

skeplig man som kunde vägra att sjunga om någon gav honom ”det onda ögat” samma dag som han skulle uppträda. Icke desto mindre var han generös mot kollegor trots att han såg sig som ett offer för rivalernas skara. Den person som han under sin karriär hade de bästa artistiska relationerna till och som han upplevde som sin själsfrände var dåtidens främsta Verdi-sopran, Rosa Ponselle. Ponselle ansåg att hon ”ägde samma musikaliska instinkter som han [Caruso] hade” (Rosa Ponselle och James Drake: Ponselle: ”A Singer´s Life”, Doubleday & Company Inc, 1982, sid 67). Sålunda skulle hennes åsikt om Björling kunna gälla inte bara vad Caruso skulle ha tyckt utan också vad operavärlden på hennes tid skulle ha ansett. Grammofonskivor bevarar åt framtida generationer den fläckfria sångkonst som var Jussi Björlings och som fortfarande har ett betydande inflytande på samtidens tenorer. Björling var fortfarande i tjugoårsåldern

Som vi länge har vetat finns Björlings entusiaster inte bara i den lyssnande publiken utan också bland dem som har valt att följa i hans spår på operascenen. På så sätt gav Ponselle Björling en indirekt komplimang genom att beskriva vilken effekt hans sång hade haft på några av de främsta av samtidens tenorer som Plácido Domingo och Luciano Pavarotti. Om Domingo uttryckte hon åsikten att ”han var en strålande musiker… och hade ett klingande mellan- och övre register som ofta påminde en om Jussi Björlings”. Dock kom det som något av en överraskning när Ponselle skrev att ”Pavarottis röst i början av hans karriär hade en porlande silverne timbre… som påminde om Björlings”. Ponselle förklarar att ”Pavarotti var inspirerad både av Jussi Björling och Giuseppe di Stefano. Han ville försöka uppnå Björlings fläckfria vokalkonst och stil och di Stefanos förmåga att kommunicera med en publik” (Ponselle: ”A Singer´s Life”, sid 198). Ponselle avslutade sina kommentarer om Björling så här: ”Trots att hans liv, som Carusos, blev mycket för kort, behöll han sin magnifika röst och teknik ända till slutet”. (Ponselle: ”A Singer´s Life”, sid 198.) Livet är alltid för kort. (Ars longa, vita brevis) Men även om livet för de konstnärligt välsignade ibland är kortast, är det ändå de som blir bäst ihågkomna. n Lee Alperin (finnlee@verizon.net) är pensionerad högskolelärare i engelska från New York som skriver artiklar om utbildningsfrågor, finländsk historia och klassisk musik. Hans artikel om Arturo Toscanini, Maestro Furioso, går att hitta på amerikanska Jussi Björling-sällskapets webbsajt: http://www.jussibjorlingsociety.org/maestro-furioso. html.

jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

Tobias Westman, som sjunger rollen som Jussi som ung. Här framträder han med ackompanjatören Michael Engström i Missonskyrkan i Borlänge i januari i år.

FOTO: CALLE FRIEDNER

”Silverfågeln” flyger säkert vidare I förra numret av tidningen hade vi en stor artikel om den då ännu inte skrivna operan om Jussi Björling, ”Silverfågeln”. Librettisten Greta Sundberg var i stort sett klar med utkasten till de två akterna och Mats Larsson Gothe hade komponerat cirka 20 minuter av det som skulle bli en tvåtimmarsopera. När jag i mitten av mars ringer Göran Eliasson, som är projektledare och tillika sjunger rollen som den vuxne Jussi, för en lägesbeskrivning säger han glatt: – Musiken är klar och vi får sista akten i morgon. Första akten var färdig redan vid årsskiftet. Men sedan återstår mycket arbete innan produktionen är färdig. I mitten av maj sätter vi igång med repetitioner i Stockholm och från Midsommar och fram till premiären den 10 juli kommer det att repeteras för fullt i konsertladan i Vattnäs. Har ni stött på några problem så här långt? – Inga alls! Det har varit en tid fylld av glädje och allt har gått som på räls. Librettot är utmärkt, fyllt av både ljus och mörker, sorg och glädje – och humor. Och musiken är fantastisk. Mats hade ju en jätteframgång i fjol med ”Blanche och Marie” på Norrlandsoperan. Den här är om möjligt ännu bättre. Hur är intresset från allmänheten? – Det har varit ett stort intresse. Redan nu, nästan fyra månader före premiären, har vi sålt 1 100 av totalt 1 800 biljetter till de

sex föreställningarna. Men det krävs ju att det blir utsålt för vi har höga kostnader och relativt små externa finansieringsmöjligheter. En 18-mannaorkester och 14 sångsolister kostar … Blir det en fortsättning nästa sommar? – Det är för tidigt att säga. Vi har pratat om det men det är många faktorer att ta ställning till – inte minst kostnadsaspekten. För 2017 har vi emellertid andra planer, än så länge hemliga … Jag fångar också upp tonsättaren Mats Larsson Gothe mitt i slutskedet med komponerandet. Klaverutdraget är i princip färdigt så att solisterna kan börja med instuderingen. Sedan återstår orkestreringen, ”men det ska nog gå bra”, menar Mats. Arbetet har flutit på problemfritt. – Jag började den 6 augusti och nu har vi en opera som varar två timmar och 15 minuter. Det är ovanligt kort tid och det beror på det inspirerande librettot. Min uppgift är ju att med musikens hjälp måla upp stämningarna. Vilken är din relation till Jussi? – Jussi har ju alltid funnits och hans speciella röstklang har alltid berört mig – melankolin. Jussis röst uttryckte de tårar som han aldrig fällde. Hur vill du karakterisera musiken? – Jag kände mig fri att uttrycka mig, att gå i olika riktningar. Så det är väldigt varierat. Samtidigt gällde det att knyta ihop allt-

jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

sammans till en helhet. Jag har använt mig av citat ur Jussis repertoar och arbetat med ledmotiv. Jussi har ett ackord som återkommer och som uttrycker hans personlighet. Här finns bitterljuva toner men också mycken humor – inte minst i de scener där John Forsell finns med. Hela operan är en kärleksförklaring till Jussi. Mats vill inte gå in på detaljer. Det får anstå till premiären då var och en får göra sina egna upptäckter. Rollen som den unge Jussi görs av Tobias Westman, som just nu går sin sista termin på Operahögskolan. När jag når honom på telefon ställer jag frågan: Vad betyder den här rollen för dig? – Det är en otroligt stor ära att få göra den och den betyder väldigt mycket. Känns det som ett tungt ansvar att göra den? – Jovisst, men jag ska ju inte jämföras med Jussi som sångare utan gestalta honom som person. Hur känns musiken? Ligger den bra till för dig? – Melodierna är underbara och nu ser jag fram emot att få höra hur den låter med orkester också. Hur är ditt förhållande till Jussi? – Jag är ju uppväxt med honom sedan barnsben. Min pappa beundrade honom mycket och vi lyssnade ofta till honom. Utan Jussi hade jag nog aldrig blivit operasångare.

göran forsling

Den

jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

I år är det 150 år sedan den finländske tonsättaren Jean Sibelius föddes. Sibelius skrev bortåt hundra sånger, och Jussi Björling hade några av dem på sin repertoar.

tacksamme Sibelius Johan Jonatan Björling var den blivande storsångarens officiella namn, men hans farmor, Henrika Mathilda Lönnquist, som kom från Pori (Björneborg) i Finland gav honom smeknamnet Jussi, ett typiskt finskt namn. Tonsättaren Jean Sibelius, som föddes för i år 150 år sedan, hette också Johan, efter sin farfar, som var den som tog sig namnet Sibelius, efter släktgården Sibbe. Under uppväxten kallades Sibelius allmänt Janne men han tog sig så småningom det franskklingande artistnamnet Jean. Vad har då Jussi och Sibelius gemensamt utöver det förnamn ingen av dem använde i vuxen ålder? Enkelt uttryckt: en ömsesidig beundran för varandras konstnärskap. Redan i Jussis självbiografi ”Med bagaget i strupen” (1945) betecknar han Sibelius som ”den största av nu levande kompositörer” och tillägger ”Bland de största dyrgriparna i min ägo är ett telegram från Jean Sibelius, vari mästaren skriver: ’Med varmt tack till en kongenial tolkare av mina sånger’”.1 Det ska betonas att Sibelius var mycket kräsen när det gällde vilka som sjöng hans sånger och han fällde ofta ganska fräna omdömen om sådana han inte gillade. Aino Ackté 2 och framför allt Ida Ekman var hans favoriter. I sin dagbok skrev han 1918: ”De – våra kvinnliga sångare – de ’gör för mycket’ av varje fras. Den absoluta musik som jag skriver är så exklusivt musikalisk och helt oberoende av orden så att recitera dem är ingen bra idé. Ida Ekman har förstått detta, det är därför hon är ojämförlig.” Ida Ekman hade uruppfört ”Svarta rosor” i september 1899 och spelat in sången på skiva 1906, när hon var trettioett år. David Björling hade sången på sin repertoar och Jussi sjöng den offentligt redan 1931. Stephen Hastings skriver i ”The Björling Sound”: ”I Björling fann Sibelius ytterligare en sångare som var djupt musikalisk och det råder ingen tvekan om att tenorens inställning till ordmåleri, inspirerad lika mycket av harmonierna och de ackompanjerande instrumenten som av ordens betydelse, passade som hand i handske till en sång som ’Svarta rosor’…” Jussi hade sju sånger av Sibelius på sin repertoar: ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte”, ”Säf, säf, susa”, ”Var det en dröm”, ”Svarta rosor” och ”Demanten på marssnön”. Dessa fem finns inspelade. De som saknas är ”Den första kyssen” och ”Jubal”. Redan 1940 spelade han in i en studio i New York med Harry Ebert vid pianot ”Säf, säf, susa” och ”Svarta rosor”. Den sistnämnda återkom han till på LPn ”Jussi Björling in Song” 1952, då tillsammans med Frederick Schauwecker, som var Jussis ordinarie ackompanjatör under många år i USA. I februari 1959 gjorde han ”Säf, jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

säf, susa” och ”Demanten på marssnön”. Inspelningen ägde rum i Stockholms konserthus’ stora sal, där hovkapellet dirigerades av Nils Grevillius. Dessa två sånger tillsammans med två sånger av Alfvén och Södermans ”Trollsjön” var Jussis enda stereoinspelningar i Sverige. Stephen Hastings har i ”The Björling Sound” gjort ingående analyser av dessa inspelningar, liksom av de talrika liveupptagningar som har vaskats fram ur diverse radioarkiv och andra källor. Det är fascinerande läsning som ytterligare belyser Jussis mästerskap som uttolkare av Sibelius’ sånger. Jussi fortsatte att sjunga Sibelius under hela sin karriär och vid hans näst sista framträdande – och det sista som spelades in, i Göteborg den 5 augusti 1960, fem veckor innan han gick bort – sjöng han både ”Svarta rosor” och ”Säf, säf, susa”. Om denna Frödingtonsättning skriver Hastings: ”Dramat kring Ingalills död framställs onekligen mera storskaligt här [än i inspelningen från 1940] och det höga A:t avfyras med bedövande kraft. De svaga nyanserna är lika känslomättade som tidigare, men genomsyras denna gång av verkligt vuxen medvetenhet, en bekräftelse på den extra psykologiska mogenhet som tenoren uppnådde i sina sista inspelningar.” I juni 1951 hölls den första Sibeliusveckan i Helsingfors och där medverkade Jussi vid en konsert med Finska Radioorkestern under ledning av Nils Eric Fougstedt. Jussi sjöng fyra sånger av Sibelius i den radiosända konserten som Sibelius hörde hemma på Ainola strax norr om Helsingfors. Dit blev Jussi sedan inbjuden och fick äntligen träffa den åldrade tonsättaren. Jussi förärades ett foto med dedikationen ”Till den geniale storsångaren Jussi Björling med tacksamhet, Jean Sibelius”. n

göran forsling 1) När och var Sibelius kan ha hört Jussi sjunga hans sånger under det tidiga 40-talet är oklart. Harald Henrysson menar att Victorskivan med ”Svarta rosor” och ”Säf, säf, susa”, utgiven i USA 1940, mycket väl kan ha nått Sibelius trots pågående krig via kontakter i USA. Han kan också ha bevistat någon av de konserter Jussi gav i Helsingfors 1942 och 1943, mest troligt är att han hört radioutsändningen av konserten den 7 oktober 1943. 2) Den finländska sopranen Aino Ackté (1876–1944) var en av det tidiga 1900-talets stora internationella operastjärnor. Hon debuterade på Stora Operan i Paris 1897 och var anställd där till 1904, verkade därefter vid Metropolitanoperan i New York till 1906 och turnerade sedan flitigt samt var i tre olika omgångar knuten till Covent Garden-operan i London. Hon var en av grundarna av den nuvarande Finska Nationaloperan och tog initiativet till operafestivalen i Savonlinna (Nyslott) som hon ledde till 1930.

Alla operabesökare i Stockholm från slutet av fyrtiotalet och fram till åtminstone mitten av nittiotalet såg hans bilder. Under hela 48 år var Enar Merkel Rydberg anställd som fotograf på Kungliga Operan och tog bilder av artisterna.

text calle friedner foto enar merkel rydberg, calle friedner

Jussi Björling med en enorm blomsteruppsättning från Marguerite (t.v.) och Axel Wenner-Gren (t.h.) samt Ann-Charlotte Björling.

Operainstitutionen som inte stannat upp Vi träffade Enar Merkel Rydberg i februari när han fyllde 85 år. Han är fortfarande verksam, fast inte längre så mycket som fotograf. Den som vill läsa mer kan leta upp denna tidnings nummer 38, våren 2007, sid. 14 17, där Enar Merkel Rydberg själv skrivit om bl.a. sina utlandskontakter och sin verksamhet som filmare. Egentligen var det för att bli dekorationsmålare (scenograf), som Enar Merkel Rydberg som 17-åring kom till Operan. Hans far sjöng i Operakören, och Enar hade länge bokstavligen gått där som barn i huset. Föräldrarna kom från Kalmar, där Enars far växlat om med Alice Babs far som stumfilmspianist, men så småningom hade de flyttat till Stockholm, där sonen föddes. Nu blev dekorationsmålandet kanske inte vad Enar hade tänkt sig. ”Det blev väldigt mycket att tvätta penslar och måla bakgrunder, som kunde vara en 15 x 20

meter”, berättar han. Istället råkade han hitta en Rolleiflexkamera och en Leica, som låg oanvända i ett skåp på Operan. Det var två av de bästa kamerorna på den tiden, 1947. Leican var en småbildskamera med negativformatet 24 x 36 mm, medan Rolleiflexen var en mellanformatskamera med negativformatet 6 x 6 cm. Han tog med sig kamerorna ner på scenen, där han ställde sig i kulissgatan på repetitioner och föreställningar. Särskilt lyckad blev en bild från en uppsättning av baletten ”Nötknäpparen”. I en orientalisk dans där lutade en av ballerinorna sig framåt och höll upp ett pekfinger i luften. ”Den råkade då hamna under en strålkastarrundel på andra sidan scenen. Den där bilden blev alla tiders, och jag visade den för operachefen, Harald André, och han hade inte sett något liknande. Han klappade mig på huvudet och sa: ’Ja, Enar, du ska bli vår fotograf!” Sven Järlås var också teaterfotograf men arbetade på flera jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

teatrar. Enar hjälpte honom, när han inte hann med, ”och på det viset kom jag med i leken”. Enar Merkel Rydberg kommer ju från ett musikaliskt hem, båda föräldrarna spelade, och musiken har han uppfattat som en stor tillgång i sitt yrke. Att han också extraknäckte som notskrivare är nog inte så känt. Tyckte då inte artisterna att fotografen gick i vägen? ”Jag var väl så väluppfostrad, så jag försökte att inte synas”, säger han och tillägger att han ju kände artisterna, och att de var trevliga mot honom. Inte heller de gästande artisterna klagade: ”De var förtjusta, för jag var ganska effektiv, så när jag hade tagit bilderna, gick jag till mörkrummet och framkallade dem, så ett par timmar senare kunde jag gå till den här artisten med ett par färdiga kopior”. Enar gjorde alltså också mörkrumsarbetet själv till att börja jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

med, men senare, när man behövde få fram hundratals kopior, anlitade man en fotofirma. Det här gällde alltså svartvita bilder, färgfilmen hade låg ljuskänslighet och krävde alltför lång exponering för att man skulle kunna fånga artister som rörde sig. Dessutom var färgerna i början ofta dåliga, och även om Enar ibland ändå tog en eller annan färgrulle, hade Operan ändå ingen användning för bilderna, eftersom man inte tryckte i färg och inte gjorde stora färgkopior, som var väldigt dyra. Inte heller den svartvita filmen var särskilt ljuskänslig, om man jämför med dagens digitala kameror, och Enar erkänner gärna, att det ibland var riktigt svårt: ”Om man hade ett dansande par i svarta trikåer mot en svart bakgrund i spotlight, så var det knepigt att få ut något av det”, säger han. Enar kunde ibland också få bassning, om han hade varit tvungen att ta sina bilder på repeti-

Enar Merkel Rydberg med manus till sin bok om ”Wiggerskvartetten” och egenhändigt målade tavlor i bakgrunden.

p 13

Enar Merkel Rydberg vid ett porträtt av Jussi han har i sitt hem men inte själv tagit, Ann Linanders målning efter Ateljé Jaegers fotografi.

”Arbetet har till stor del bestått i att vänta på det rätta ögonblicket, som man alltså vet ska komma, eftersom man varit med på tidigare repetitioner” tionerna för att får dem färdiga i tid till programbladen, innan kostymerna varit riktigt färdiga. Men vem märkte det? ”Kostymchefen!” säger Enar och skrattar. ”Fast alla på teatern var ju proffsiga och höll på sitt, och det är ju så det måste vara.” Nu hade det knappast blivit de fina bilder han tog, om han bara knäppt bilder på måfå. ”Jag hade förmånen att leva med regissörer och scenografer och ibland också dirigenter och fick på så vis veta hur man tänkte sig uppsättningarna”, säger Enar Merkel Rydberg. ”Jag har ju följt en del uppsättningar från ax till kaka, och det är lite kul. Arbetet har till stor del bestått i att vänta på det rätta ögonblicket, som man alltså vet ska komma, eftersom man varit med på tidigare repetitioner. En annan sak är att man får tillfälle att fundera på vad som kan vara relevant, för bilden ska ju kunna förmedla det upphovsmännen tänkt med verket och uppsättningen. Vi har ju berört relationen mellan fotografen och artisterna, som i allmänhet var god, men när Enar fotograferade under en pågående föreställning, kunde det

bli känsligare. Vid ett tillfälle, när Jussi Björling sjöng i ”Aïda”, hade Enar suttit ovanför inspicientlogen nära scenen, och efteråt sa Jussi: ”Jag hörde dig nog!” Ja, ljudet från kamerans slutare är kanske inte starkt men tydligt, och för att störa så lite som möjligt hade Enar försökt ta sina bilder av Jussi, när han sjöng sina höjdtoner. Det var i triumfscenen, och han hade hoppats att kameraljudet skulle drunkna i sorlet från scenen, men Jussi hade alltså hört honom, eftersom han var så nära honom. Nu hade Jussi ändå inte påverkats av knäppandet, och han var inte sur. Annars kunde Jussi vara ganska trött på att bli fotograferad och säga: ”Du har ju redan så många bilder av mig, det är väl ingen som vill ha fler?” Jussi var heller inte så intresserad av att ta emot besök i sin loge under pågående föreställning. Vid ett tillfälle kom skådespelerskan Julia Caesar till Enar Merkel Rydberg i en paus när Jussi sjöng och bad honom låta henne få hälsa på Jussi. ”Men jag såg på honom att jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

han var måttligt förtjust, så jag sa snabbt: ’Jag tror det ringer ute i salongen, så vi måste nog dra oss tillbaka’, och då blinkade Jussi i samförstånd när vi gick.” Men Julia Caesar var lycklig ändå. Enar och Jussi träffades många gånger. Jussi var ju god vän med industrimannen Axel Wenner-Gren, och av honom fick han alltid en jättestor blomsteruppsättning efter varje föreställning. ”Den släpades in i artistfoajén, som låg vägg i vägg med scenen, och dit kom också Axel Wenner-Gren, ibland med hustru Marguerite, Jussi och kanske hans dotter, och detta har jag ett antal variationer på”. Under åren kom Enar Merkel Rydberg att använda många olika kameror. Någon stal Leican, så att bara objektivet fanns kvar, men han använde också andra Leica-kameror och mellanformatskameror som Mamiya Flex och den svenska Hasselblad. Däremot hann han aldrig börja arbeta med digital teknik, eftersom det faktiskt nu är tjugo år sedan han gick i pension. ”Jag blev mäkta avundsjuk”, skrattar Enar, som efterträddes av fotografen Mats Bäcker. Det blev förstås många bilder under de här 48 åren. jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

När man tittade i ett programblad, kunde man vara säker på att det var Enar Merkel Rydberg som hade tagit bilderna, även de som distribuerades till pressen. Den första bilden som publicerades, en balettbild från en elevuppvisning av ”Coppélia”, infördes i Dagens Nyheter samma år han började, alltså 1947. Dessutom finns hans bilder i många böcker. En sådan är ”Operan vid Stockholms ström”, där han tagit samtliga bilder. Denna bildskatt med dokumentation av nästan ett halvt sekels verksamhet förvaras annars i Stockholmsoperans arkiv, och en stor del av bilderna har nu digitaliserats. Enar Merkel Rydberg uppskattar och utnyttjar den digitala tekniken, men han fotograferar själv inte så mycket längre. Däremot är han i full gång med annat: dels målar han tavlor, dels arbetar han just nu med ett bokprojekt om Wiggerskvartetten, grundad av hans far, Folke Rydberg, 1928. Enar Merkel Rydberg är alltså en aktiv 85-åring som dokumenterat flera generationer balettdansare, operasångare och dessutom åtskilliga scenbilder, och vars fotografier är en viktig del av den svensk opera- och balettkonstens historia. n

Jussi Björling i triumfscenen ur ”Aïda” på Stockholmsoperan.

HÖRT PÅ SKIVA

Ung norsk tenor hyllar Jussi En ung norsk tenor vågar låta sig jämföras med Jussi Björling, men han klarar sig mycket bra, tycker Göran Forsling, som lyssnat till skivan. Brådmogna sopraner finns det många exempel på i musikhistorien. ”Den svenska näktergalen” Jenny Lind sjöng Agathe i ”Friskytten” när hon var 18 och utnämndes till hovsångerska när hon var 20; Maria Callas sjöng ”Tosca” när hon var 19; Giuditta Pasta var också 19 vid sin debut och Maria Malibran var bara 17 när hon sjöng Rosina i ”Barberaren i Sevilla”. Manliga sångare har i allmänhet tagit längre tid på sig men Jussi Björling debuterade på Stockholmsoperan vid 19 års ålder. Här kommer nu en alldeles färsk cdhyllning till den svenske storsångaren, ”Remembering Jussi” inspelad i oktober 2014 av den 21-årige norske tenoren Bror Magnus Tødenes. Det är det ledande norska skivbolaget SIMAX Classics som svarat för inspelningen och man har satsat rejält med Kringkastingsorkestret under Ingar Bergby och världspianisten Håvard Gimse som ackompanjatörer. Man kan kanske tycka att det är att göra en ung sångare en björntjänst genom att ställa honom i relief till en legendarisk sångare som Jussi – och dessutom i repertoar som är så intimt förknippad med honom. Men

tveksamheten tonas onekligen ner när man börjar lyssna, och man konstaterar att här finns en lysande talang som redan besitter många av de kvaliteter man förväntar sig av en blivande storsångare. Han har en klar, vacker, smidig röst med briljans i det högsta registret, utmärkt textning och ett nyanserat föredrag där det eleganta diminuendot är ett kännemärke liksom hans förmåga att expandera i kraftfulla partier med riktig spintoklang. De fyra Pucciniarior som inleder programmet är utmärkta exempel på detta med ”Sången till livet” ur ”Tosca” det kanske finaste där han smeker fram ”O! Dolci baci, o languide carezze” i ett utsökt pianissimo. Han håller sig också inom måttfullhetens gränser i ”Nessun dorma”, en aria som alltför många tenorer försöker spräcka livstycket i. Nyanserade är också fyra sånger av Grieg där ”Jeg elsker Dig” är ungdomligt passionerad och ”En svane” mjuk och innerlig. Den skira förälskelse som genom älskarens otro övergår i djupaste sorg gestaltar han väl i Sibelius’ ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte”, uttrycksfullt och känsligt liksom i ”Demanten på marssnön”. Nordqvists ”Till havs” var väl ofrånkomlig men jag kunde ha avvarat den extra höjdtonen på slutet. Sjöbergs ”Tonerna” sjunger han återhållet vackert. I reprisen gör han ett väl brutalt crescendo på slutet

men kompenserar detta med ett vackert diminuendo. Genomgående är Håvard Gimse en följsam ackompanjatör i denna romansavdelning. Tillbaka i operans värld sjunger han ”Lenskis aria” ur ”Eugen Onegin” med stark känsla, följd av en viril ”Amor ti vieta”. ”Arrivederci Roma” är varken opera eller Jussirepertoar och det uppblåsta arrangemanget med svirrande harpor och Mantovanistråkar tangerar väl gränsen för den goda smaken, men ”Blomsterarian” ur ”Carmen” skulle inte skämmas för sig på något av de nordiska operahusen. Som avslutning får vi ”O helga natt”. Ingen har någonsin överträffat Jussi i den sången men Bror Magnus Tødenes gör en fin tolkning och den höga sluttonen avlossas obesvärat. Sången känns kanske som en främmande fågel i det här programmet men skivan släpptes i Norge redan före jul och ”O helga natt” är lika populär där som här hemma. Bror Magnus Tødenes utbildar sig sedan i höstas i bel cantosång i Italien och kommer säkert att kunna förfina sitt föredrag ytterligare, men detta är ett utmärkt förstlingsverk av en synnerligen talangfull ung sångare och det är bara att hoppas att han inte förlyfter sig på för tunga roller så här i början av karriären.

göran forsling jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

Tunnsått med nya utgåvor med Jussi Inte sedan jag 1989 började publicera en årlig översikt över nytt med Jussi på cd och dvd i denna tidning har det funnit så litet att anmäla som i år. Men det har knappast att göra med att intresset minskat, snarare med att en så stor del av Jussi Björlings inspelningar nu finns lätt tillgänglig på olika skivmärken och att marknaden har förändrats kraftigt de senaste åren. Distributionen sker till stor del inte fysiskt utan via nedladdningsbara filer på nätet och på det som återstår av cd-marknaden har de stora boxarna blivit allt vanligare. Jag har brukat presentera varje ny utgåva med åtminstone en cd tillägnad Jussi, och ska därför ta upp två sådana boxar. Urvalet av inspelningar är inte av särskilt intresse, men kanske sammanhanget säger något om Jussis ställning i två olika delar av världen. I Sydkorea har det under åren kommit ganska många utgåvor med Jussi Björling, både inhemska sammanställningar och koreanska versioner av sådant som redan funnits med andra nummer på den internationella marknaden. I fjol kom en tre-cd-box på det för mig okända märket Ponycanyon Korea (PCSD-00988) med den braskande titeln ”The Legendary Big 3 Tenors”. Jussi har ju förut flera gånger ställts samman med två andra legendariska tenorer, Caruso och Gigli, och även i den koreanska utgåvan är Caruso med, men Gigli har där ersatts av Joseph Schmidt. Tidigare år har här flera utgåvor på märket Documents från tyska Membran presenterats, bl a två 10 cd-boxar enbart ägnade Jussi. Fjolårets tio-cd-box ”The World’s Most Famous Voices in Opera & Song” (600163) är i varje fall av intresse för att se vilka nio andra sångare som delar äran med honom att ses som de mest berömda på den tyska marknaden. Det är två tenorer, Carlo Bergonzi och Fritz Wunderlich, barytonen Dietrich Fischer-Dieskau och basen Boris Christoff samt sopranerna Maria Callas, Renata Tebaldi, Elisabeth Schwarzkopf, Joan Sutherland och alten Kathleen Ferrier.

harald henrysson Tidigare presentationer publicerades i nr 34, 36, 38, 40, 42, 44, 46, 48, 50 och 52 av tidningen.

jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

Stockholmskällan och Digitala stadsmuseet bra källor på internet För den som letar efter bilder på Jussi Björling eller med anknytning till honom kan vi tipsa om ett par internetsajter att söka på. Det ena är Stockholmskällan, som har Stockholms stad som utgivare. Där finns det 13 bilder. Betydligt fler hittar man på Stockholms stadsmuseums ”Digitala stadsmuseet”, men en del är desamma som på Stockholmskällan. Bilderna är lågupplösta och således bara lämpade för påseende. Behöver man en bild för publicering ska man vända sig till Stockholmskällan eller Stadsmuseet. Internetadressen till Stockholmskällan är http://stockholmskallan.se/ Soksida/Post/?nid=13975 eller till Digitala stadsmuseet http://digitalastadsmuseet. stockholm.se/fotoweb/grid. fwx.

Största samlingen finns i Borlänge Jussi Björlingmuseet har annars den ojämförligt största samlingen bilder på Jussi eller med anknytning till honom, drygt 3 100 digitaliserade, varav många dock är i flera versioner, men om man tänker publicera en bild måste man tänka på att fotografen, och hans/hennes uppdragsgivare, kan ha upphovsrätt till bilden. Det kan alltså kosta att använda en bild.

calle friedner

En pilgrimsresa till

n av de första saker jag frågar studenterna i min operakurs är om det de i första hand tänker på är en favoritopera eller en favoritsångare, eftersom det är fråga om ett medium som man kan betrakta på åtminstone dessa två sätt: ... som en serie kompositörer, perioder och stilar inom opera, historier berättade på olika sätt ... som en serie stora stjärnor, vackra röster, unika personligheter och, ja, divor. Jussi sjöng Rodolfo i ”La bohème”, den roll han spelade flest gånger, första gången 1934. Min första operafavorit som barn var inte en opera utan en Rodolfo sångare, en svensk sångare, nämligen Jussi Björling. Långt innan jag begrep något om musik, musikteori eller musikantskap, långt innan jag började spela piano (och senare började ackompanjera min äldre bror, som snart skulle bli yrkessångare) lyssnade jag redan.

Jag begrep ingenting av texterna eller handlingarna även om jag snart kunde namnen på operorna och kompositörerna och till och med kände igen dem. Jag sympatiserar med folk som är tenorfixerade eftersom det var så jag växte upp, i ett hem med några få kompletta operainspelningar plus några LP med arior och ensembler. Framför allt fanns Björling med eftersom han var en favorit i huset. Jag hade ännu inte sett någon opera. Min första såg jag omkring min elvaårsdag, en uppsättning av ”Il trovatore” med Canadian Opera Company med någon vars namn jag minns som Francisco Lazaro i huvudrollen och som hade den föga avundsvärda uppgiften att på något sätt leva upp till vad jag hade hört: Jussi Björling sjungande ”Deserto sulla terra”, ”Ah si ben mio” och ”Di quella pira” och jag kunde varje ton av dessa stycken som han sjöng

dem. Det var förstås omöjligt (för honom? för mig). Jag minns det vagt som en besvikelse (eller kanske ”sorg” passar bättre). Jag förmodar att han var OK, men som jag sa, det var ungefär som att be en pojke att klara av en mans uppgift. Där satt jag och väntade mig att få uppleva något som påminde om vad jag hade hört på inspelningarna. Jag befann mig i ett rum med förskräcklig akustik, men det var ytterligare en sak jag skulle bli tvungen att lära mig. Ett framträdande 1943 i Stora Tuna kyrka där hans föräldrar ligger begravda. Bildtexten i museet lyder: ”Jussi avslutade sitt program genom att sjunga Stenhammars ”Sverige”, som avslutas med orden ’där våra fäder sova under kyrkohällen’. Detta påverkade honom så häftigt att han bara med svårighet kunde avsluta sången och sedan rusade ut i sakristian med tårarna strömmande nerför ansiktet.” Snabbt framåt till 2000-talet. Jag hade besökt familjemedlemmar i Stockholm. Sambandet är djupare än man kunde tro. Ja, jag visste att min bror var född här jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

Jussimuseet

Stora Tuna kyrka 1943.

medan hans familj bodde i staden. På ett egendomligt vis smälte Björling i mitt huvud samman med min far eftersom båda dog 1960, båda alldeles för unga. Jag var bara fem år gammal när min far dog, så jag hoppas att ni ursäktar mig för att jag skapar ett samband som inte är logiskt, bara en ung pojkes retrospektiva association. Medan jag satt och diskuterade möjligheter – vad man borde se och vart man borde bege sig under resan – så undrade jag högt om det kunde finnas något som påminde om Björling, och jag blev förtjust när jag fick veta att det faktiskt finns ett museum. Det finns ju visserligen sällskap som håller hans minne levande (ett i USA liksom det som finns i Sverige) men ett museum tar det hela ett steg längre genom att samla minnesföremål. Trots att jag förstod att det skulle bli en två timmars resa norrut så kunde jag inte motstå. Jag måste få se det själv.

esan var riktigt trivsam. Tågen – precis som alla delar av den svenska infrastrukturen, tycks det – är förtjusande. De nya vagnarna har inte bara wifi utan också tavlor som visar tid och hastighet. Jag såg 166 km vid ett tillfälle, vilket är mycket snabbare än någonting vi har i Kanada. Spåren känns mjuka utan några av de trista gungande rörelser som jag brukar känna i Kanada till och med i lägre hastigheter.

När jag kom fram fick jag veta var museet låg när jag frågade; det är en kort promenad i en charmfull liten stad. När jag steg in i museet hälsades jag av Björlings röst sjungande en av de sånger man förknippar med honom. Det borde jag ha väntat mig, men ändå blev jag för ett ögonblick överväldigad av känslor. Det finns åtskilliga stycken som jag associerar direkt med Björling. De flesta sånger och arior sjungs av alla tenorer som finns, bra eller dåliga. Men det finns några stycken som jag kan svära på att ingen annan sjunger. Det är inte nödvändigt så att musiken är svår, men det handlar om melodier som jag aldrig hört någon annan sjunga. När jag kom in hörde jag honom sjunga sången ”Skogen sover”. Sångens lyriska stil passar det ljuva i hans röst. Och jag hörde honom sjunga ”Ah leve toi soleil” ur Gounods ”Romeo och Julia”, något som alla tenorer sjunger fast ingen med så klingande höjdtoner.

Jussi Björling omkring 1928.

Man får se honom som barn hos sin familj, upptäcka hans släktträd, se hans lärare, men för det mesta handlar det om hans karriär. Vi får se en rikedom av foton från uppsättningar på båda sidorna av Atlanten ofta med bekanta ansikten från mitten av århundradet. Det finns också ett bibliotek och ett videorum. Jag blev förvånad när jag fick se en video från hans statsbegravning och greps för en stund av starka känslor när jag insåg att jag hade varit för ung för att uppleva min fars begravning, så jag såg det avsnittet två gånger. Det finns en liten karta om man vill gå eller köra till hans gravplats men jag valde att inte ta mig dit. Där finns konstverk – åtskilliga målningar och skulpturer av ett berömt ansikte som var en stor stjärna på sin tid och uppenbarligen inte är glömt – liksom en mångfald av teckningar och karikatyrer. Och där finns en organisation, en vänlig och välkomnande grupp människor. Jag fick en inblick i hur många inspelningar han har gjort och hur många fler det finns att höra. Jag uppmanar er att forska själva om detta inspirerar er till att vilja veta mera. Det finns ett sällskap i USA, ett annat i Sverige och så själva museet. Jag är mycket glad att jag valde att besöka det.

ag kan fortfarande minnas upphetsningen när vi fick hem en ny lp. Min bror skötte själva inköpet, jag var bara den som var hemma och hoppade upp och ner för att sedan få lyssna till ”Jussi Björling in Concert”. En del av skivan är med orkester, en del med piano. Detta är den inspelning där han gör sin enda version av ”Lohengrins berättelse”, där han sjunger ”Lenskijs aria”, där han sjunger ett antal underbara svenska sånger, bland andra ”Till havs” med orkester. Där finns också andra med piano från en annan konsert i augusti 1960, bara några veckor före hans död i september, bland annat en repris där man hör honom annonsera ”Zueignung” av Richard Strauss. Var detta hans allra sista inspelning före sin död? Rösten var fenomenal även då. Och jag växte upp. Ibland blev jag överraskad av mina känslor medan jag vandrade omkring och såg Il Tabarro (Manteln) 1934 på bilder och hörde rösten.

jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

leslie barcza Översättning: Lasse Johanson från bloggen http://barczablog.com (därefter sök på Jussi Björling så hittas inlägget) Dagen efter ett besök på Jussi Björlingmuseet.

På Humlegårdsgatan i Stockholm har Franska Reformerta Kyrkan sina lokaler, och från kyrksalen hörs varje vecka björlingska toner. Det är Lars Björling som med sin pianist Anouchka Mukherjee repeterar ett program, som snart ska finnas tillgängligt på cd. Det blir kanske en dubbel-cd, förresten, och i så fall kommer Lars att inkludera inspelningar från 80- och 90-talet som han gjort, och han vill med den bidra till att föra sångtraditionen från sin farfar David vidare. text och foto calle friedner

Lars hyllar farfar med egen dubbel-cd David Björling var uppenbarligen en mycket god sångare. Han for i början av 1900-talet till Amerika och studerade och sjöng där (något vi hoppas kunna berätta mera om i ett kommande nummer). När han kom hem, gifte han sig med Ester Sund, och de fick fyra söner, Olle, Jussi, Gösta och Karl. Från 1915, när Jussi bara var fyra år, gav han de tre äldsta (Karl föddes först 1917) sånglektioner och for runt i landet med dem och t.o.m. till Amerika. Både Olle, Jussi och Gösta blev ju framgångsrika sångare, och genom sin världsberömmelse kom framför allt Jussi att bli en förebild för senare generationers sångare. På så sätt kom David Björling, som det tyvärr inte finns någon inspelning av, att bli av betydelse för dagens sångare, och det vill nu hans sonson Lars ta fasta på genom att hylla sin farfar med en cd. Även om det alltså saknas en inspelning med David Björling, lämnade han efter sig ett litet häfte med sångtekniska instruktioner, ”Hur man skall sjunga”, och det har Lars förstås studerat. Den sångpedagogik som David Björling företrädde byggde enligt Juvas Marianne Liljas avhandling ”Vad månde blifva af dessa barnen?” En studie av David Björlings pedagogik och dess bakgrund i äldre sångundervisningstraditioner (Stockholm: KMH Förlaget, 2007) på det naturliga röstidealet i kombi-

nation med omsorgsfull skolning av rösten. Idealet var en fyllig och varm röst, baserad på bröstklang, och han bröt därigenom med traditionen med ljust klingande barnröster. David Björling betonade också andningens fundamentala betydelse, att man måste ta det försiktigt med höjdläget initialt och vikten av konsonanternas exakta placering. Dessutom hade han en ny syn på målbrottsång; hans egna pojkar sjöng genom hela målbrottet, och i avhandlingen framställs David Björling som en kunnig, engagerad och kreativ sångpedagog. ”Vad han poängterar är det naturliga”, säger Lars. ”Man ska andas naturligt utan att anstränga rösten, och om man gör det, utvecklas omfånget bit för bit.” Pappa Jussi berättade inte så mycket om David för Lars, men han brukade framhålla textningens betydelse. ”Vi sjöng några gånger ihop, pappa och jag, i studion på Siarö. Jag hade ingen teknik alls, jag hade bara min naturröst. Han pressade upp mig på jättehöga toner, och så nickade han tyst för sig själv och sa: ’Mmm, det blir bra det där, men vi ska vänta!’ Sedan dog Jussi. Lars arbetade då på bank i Paris och reste förstås genast hem. ”Och det första jag sa när jag kom hem innanför tröskeln lär ha varit: ’Vem ska nu lära mig sjunga?’

Det kom att bli en lång resa, där Lars prövade många pedagoger, för han har alltid velat sjunga. ”Och det är klart, jag har lärt mig lite överallt, och jag har gjort många fel”, skrattar Lars, ”men av det lär man sig ju också!” Nej, någon yrkessångare blev han inte och kanske lika bra det: som son till Jussi Björling skulle han alltid bli jämförd med sin far, och inte kunde han svara som sin syster Ann-Charlotte. När hon var aktiv sångerska och sjöng i ”Lilla helgonet” fick hon en gång frågan av en journalist om hur det var att sjunga, när man hade en sådan sångare som Jussi till pappa. Svaret blev: ”Ja, jag har förmånen att inte vara tenor.” Den förmånen har ju inte Lars haft, men han har, vid sidan om sin verksamhet som civilekonom, alltid sjungit. När han inte längre kunde fråga sin pappa Jussi, vände Lars sig istället till sin äldste farbror, Olle, som han talar om med värme. ”Har var så himla snäll. Vi höll på halva dagarna, och han berättade mycket om hur David tänkte. Det handlade t.ex. om vokalutjämning, så att man fick ett flöde. Det handlade också om att man ska öppna munnen när man sjunger, men det handlar då inte om att tappa hakan som de där figurerna på tivoli, som man slänger bollar på, utan han sa såhär: ’Kan du tänka

jussi björlingsällskapets tidning våren 2014

Lars Björling under repetitionen med Anouchka Mukherjee vid flygeln.

dig ditt huvud som en upp-och-nervänd kastrull. Då är locket hakan och kastrullen resten av huvudet, men istället för att locket åker ner, så åker kastrullen upp!’ Då hittar man också nya resonanser, och det där har förresten också Caruso skrivit om. Det är förstås mycket individuellt, man måste själv upptäcka det, men man kan i alla fall få en ledning av sådana här tankar och visuella idéer”, säger Lars Björling. Han jämför också med Wiener Sängerknaben, en världsberömd kör av gos�-

sopraner, som sjunger med sina ljusa diskantröster. Som också konstateras i avhandlingen, fick pojkarna Björling däremot från början sjunga med full bröströst, och målbrott hade de inget (”Det hade inte jag heller”, berättar Lars). Rösterna mognade successivt, men något stort ”break” blev det inte. Det här kan för övrigt jämföras med Stockholms Gosskör, där sopranerna aldrig slutar att sjunga utan fortsätter med en mindre ansträngande repertoar i en målbrottskör, tills deras röster har stabiliserat sig.

jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

Vid repetitionen får vi höra några sånger, som också Jussi sjöng, men också sånger som han inte sjöng, men som Gösta sjöng – och också sådant Caruso sjöng (Lars är liksom Jussi en stor beundrare av Caruso). Däremot har Lars inte försökt hitta repertoar, som kan ha varit speciell för farfar David. När kan vi då få lyssna till det här skivalbumet? Ja, Lars hoppas att det ska kunna bli klart till slutet av året, om allt går som planerat, men det är mycket som ska ordnas och tar sin tid. n

Jätteorgeln i Tabernaklet.

Tabernaklet.

Konferensstaden Templet.

Salt Lake City

om sällskapets hemsida och nyhetsbrevet redan berättat, kommer det amerikanska Jussi Björlingsällskapet, The Jussi Björling Society-USA, att anordna en konferens i Salt Lake City, Utah, den 11 – 13 juni, där Anders Björling, James A. Drake, Andrew Farkas, Stephen Hastings, Harald Henrysson m.fl. ska tala. Salt Lake City är en stad med en mycket speciell tillkomsthistoria. Jussi Björling sjöng där aldrig, men den kan ändå vara intressant att känna till. Mormonernas förste profet, Joseph Smith, föddes 1805 i staten Vermont i östra USA. Enligt mormonernas tradition började han tidigt få uppenbarelser, och när han var 18 år gammal, visade sig ängeln Moroni för honom och berättade om några heliga guldtavlor, som skulle finnas gömda i en närbelägen kulle. Fyra år senare, d.v.s. 1827, ska Joseph Smith ha funnit tavlorna, som han genom gudomlig inspiration översatte och 1830 publicerade som Mormons bok. Hur guldtavlorna sedan förstördes har aldrig förklarats tillfredsställande, men det ska ha skett sedan Smith först visat dem för elva andra personer. Den 6 april 1830 grundades så Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (The Church of Jesus Christ of Latter-Days Saints). I Mormons bok berättas historien om Lehi, som på 600-talet f. K. (!) ledde en koloni nybyggare, som kom till Amerika. Denna historia skall ha nedtecknats på 300-talet e. K., d.v.s. 900 år senare, av profeten Mormon, vars son, Moroni, lade till

några egna ord om Lehis folk. Han berättade också om ett annat folk, Jarediterna, som kom till Amerika vid tiden för den stora språkförbistringen i Babylon (den bibliska texten antas vara från 900-talet före Kristus). Ingenting av detta finns det dock historiska belägg för. Vad som däremot är belagt är att Joseph Smith samlade en skara människor omkring sig, som kallades mormoner (idag vill de hellre kallas ”Latterday Saints”), och de flyttade snart till Ohio, där de byggde sitt första tempel. De blev emellertid förföljda och drog vidare till Missouri och till sumpmarkerna vid Mississippifloden i Illinois, där de byggde staden Nauvoo, som på fyra år blev den största staden i Illinois (idag har den drygt 1100 invånare). Kyrkan växte snabbt, men snart uppstod nya konflikter mellan mormonerna och deras grannar. Joseph Smith, som var borgmästare i staden, sattes i fängelse. Där bröt sig en mobb in och sköt honom 1844. Hans efterträdare blev Brigham Young (1801 – 77), som misslyckades med att få till stånd någon grannsämja mellan mormonerna och deras grannar. Han beslöt då att med sina trosfränder dra västerut till en plats, där de kunde få utöva sin religion fritt, och efter ofattbara umbäranden, där sex tusen människor dog av strapatserna, nådde man i slutet av juli 1847 en plats i en dalgång i Klippiga Bergen, där Brigham Young beslöt att man skulle stanna. Här grundade man Salt Lake City, och här byggde man sitt eget imperium med inkomster som framför allt kom från

brytningen av mineral. Till detta kom snart också förtjänster från en stor mängd företag ägda av kyrkan och det tionde, som alla medlemmar fortfarande betalar till kyrkan, samt donationer. Mormonkyrkan är mycket rik och mycket mäktig och har inflytande över i stort sett allting i Utah. Intressant är det personregister, som mormonerna för över alla amerikanska invånare så långt detta är möjligt. Eftersom man saknar kyrkböcker på samma sätt som vi haft i Sverige i 400 år, är det här platsen där amerikanerna i första hand kan forska efter personer, levande och döda. Att man för det här registret har att göra med mormonernas tro, att familjerelationerna fortsätter även efter döden. Centrum i Salt Lake City är Temple Square. Här reser sig sedan 1893 Templet som ett sagoslott ur en Disneyfilm. Hit får bara mormoner ”in good standing” komma, d.v.s. efter rekommendationer av sin biskop, men bara för viktigare kyrkliga ceremonier som t.ex. bröllop. Intressantare är därför Tabernaklet alldeles intill. Det är en samlingssal som rymmer 6000 personer och ser ut som en sköldpadda med sin långsmala kropp och sitt rundade tak. Tabernaklet har sedan 1867, när huset stod färdigt, varit hemvisten för The Mormon Tabernacle Choir, som framträtt över hela USA varje söndagsmorgon sedan 1929, först i radio och så småningom i TV, i ett program kallat ”Music and the Spoken Word”. Akustiken är spektakulär: släpper man en knappnål på podiet, hör man det jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

Vy över centrala Salt Lake City med Tabernaklet t.h.

alldeles utmärkt längst bak i salen om det för övrigt är tyst! Musiken har stor betydelse för mormonerna. Under vandringen till Utah sjöng man mycket för att hålla modet uppe, och väl framme bildade man sin första kör. Men The Mormon Tabernacle Choir verkar inte i en kyrka och är ingen kyrkokör. Den sjunger bara två gånger om året på gudstjänster, nämligen vid kyrkans generalkonferenser, som fram till år 1999 hölls här men nu flyttat till en nybyggd konferensanläggning. Repertoaren är mycket blandad från populärmusik till Händel och Bach. Normalt repeterar man två gånger varje vecka, varav en med publik, och ger en offentlig konsert. Alla är oavlönade men kören har nästan samma schema som en professionell symfoniorkester. I Tabernaklet står också en imponerande orgel. Den byggdes i slutet av 1860-talet av en nybliven mormon, Joseph H. Ridges, i Australien. Orgeln fraktades på båt till den amerikanska västkusten, där delarna klövjades på åsnor och bars upp till Salt Lake City. Den orgeln hade 700 pipor men har byggts om och ut flera gånger, och är nu en av världens största orglar med 147 stämmor och 11623 pipor, fem manualer och

pedal. Det är en orgel med dels elektrisk och dels s.k. pneumatisk traktur, d.v.s. impulserna från tangenterna överförs till piporna via elektriska kontakter och ledningar och via ventiler och rör. En stor svårighet med att spela på den här orgeln är att ljudet från piporna når organisten först efter någon sekund. Organisten får därför inte vänta på ljudet utan måste ligga före hela tiden. Det fordras stor träning för att klara det. Det är annars en orgel som kan användas till all sorts orgelmusik, eftersom det både finns barockstämmor och romantiska stämmor som kan användas var för sig eller tillsammans. Det finns två stora universitet i Utah, dels Utah State University i Salt Lake City, dels Brigham Young University i Provo söder om huvudstaden. Båda universiteten ger musikhögeskoleutbildning. Sedan 1913 finns här The Capitol Theatre, där olika slags musikteater ges. Sedan 1978 finns i staden också ett operasällskap som har Capitol som sin huvudscen. Man spelar även på andra platser men har aldrig utmärkt sig speciellt. Det har däremot Utahs symfoniorkester. Att Salt Lake City har en symfoniorkester av hög kvalitet är till stor del en enda

jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

mans förtjänst. Orkestern grundades 1940 och var från början en ren amatörorkester, men 1947 tog den i Schweiz födde Maurice Abravanel (1903 – 93) på sig uppgiften som chefdirigent. Han avstod därmed från den världskarriär han då inlett för chansen att från grunden få bygga upp en ”egen” orkester. Bl.a. anställde han förstklassiga musiker som stämledare, som också instruerade de övriga i respektive stämma. De första åren hade orkestern det svårt ekonomiskt, men efter genombrottet med veterligt världens första kompletta skivinspelning av Händels oratorium ”Judas Maccabeus” fick man så småningom de styrandes stöd, och orkestern kom att etablera sig som en av de främsta i USA. Under alla sina 32 år med orkestern lobbade Abravanel hos de lokala politikerna för att få dem att bygga ett konserthus, men det blev inte färdigt förrän han avgått som orkesterns ledare 1979. När Maurice Abravanel dog 90 år gammal, döpte man om konserthusets stora sal till The Abravanel Hall. Salt Lake City är alltså en stad med mycket musik och därmed passande för denna konferens med musikaliska förtecken.

calle friedner text och foto

Markus Pettersson sällskapets stipend Markus Pettersson är född 1987 och kommer från Rengsjö i Hälsingland. Han tog examen från Bollnäs estetiska gymnasium 2006. Markus hör till den generation som börjat med en helt annan musikgenre än opera, för under gymnasietiden lockade mest hårdrockssång och klassiska musikaler, gärna de som Tommy Körberg figurerat i. Under sitt andra gymnasieår fick Markus prova på den klassiska sången som barytonsolist i elevuppsättningen av Lars Erik Larssons ”Förklädd gud”, men också i mindre skolprojekt där operaarior som ”Nessun dorma” och ”Che gelida manina”, kanske lite väl tidigt men ambitiöst, provades. Detta gav mersmak och som tur var fick han möjligheten att gästa Voxna kyrka tillsammans med Mats Carlsson och

Erik Saedén. Den julen kom tomten med en Stockholmsresa och sånglektion för Saedén. Där lade Markus några klassiska romanser som Schraders ”Sommarnatt” och Sjöbergs ”Tonerna” till repertoaren och sökte sig sedan mot Vadstena folkhögskola. I Vadstena fokuserades studierna, och huvudmålet operasångare växte fram. Markus har tidigare tilldelats en rad stipendier, bl.a. ur Marianne och Sigvard Bernadottes Konstnärsfond, Anders Walls Stiftelses Confidencen-stipendium och Bollnäs kulturstipendium, och han har framträtt i såväl opera som på konserter. Nu avslutar han sin sista termin vid operahögskolan i Stockholms masterprogram med flera projekt som utdrag ur nordisk romantisk opera på Folkoperan och ”Cavalleria rusticana” med

För mycket av det goda? Vem av följande folkkära artister försätter dig i den rätta julstämningen? Ja, frågan ställdes före jul av den norska tidningen Verdens Gang, och med tanke på hur vi svenskar lite fördomsfullt ofta ser på våra grannar i väst, borde svaret förstås ha varit en norsk artist, men icke! Av de 2 649 personer som svarade på enkäten angav hela 37 procent Jussi Björling! Annars skulle man ju kunnat tro, att en artist som Alf Prøysen eller Sissel Kyrkjebø borde ha kommit på första plats, men Alf Prøysen, som kom på andra, fick bara 22 procent av rösterna, och Sissel Kyrkjebø, fyra, nådde inte upp till mer än 8 procent! Att uppskattningen av Jussi Björlings sångkonst överskrider nationsgränserna har vi ofta sett, och här fick vi alltså ytterligare ett exempel på det. Av de elva artister, som fanns med på tid-

ningens resultatlista, fanns ytterligare en svensk, Christer Sjögren, men han hamnade längst ner med bara en procent av rösterna. Kan man då inte få för mycket av Jussi Björling? Jo, Verdens Gang berättar också en historia, där det gick lite för långt. I Elverum cirka 11 mil norr om Oslo fick polisen en anmälan klockan tio över fem en morgon om att en person spelade musik på full volym, så att man inte kunde sova. ”Mycket tyder på att eleverummannen beslutat att den svenske operasångarens berömda tolkning av ”O helga natt” skulle dominera ljudbilden i villan denna den tredje söndagen i advent före jul”, berättar Verdens Gang. ”Men ljudet av Jussi bar längre bort. I grannhuset blev någon arg av att bli hållen vaken av den kände svenske tenoren, som hade

valts till en av förra århundradets störste operasångare.” Resultatet blev att polisen skickade en patrull till den aktuella adressen, och mannen som störde sina grannars nattro med hjälp av Jussi blev tillsagd att sluta. Polisbefälet Jan Egil Gilberg, som rapporterade om fallet, säger sig inte veta om det möjligen också var så, att den anmälande grannen ogillade inte bara den höga volymen utan också själva musiken. Själv säger sig Gilberg tycka om Jussis sång och i synnerhet hans version av Adams julsång men kanske inte vid den här tidpunkten. Enligt Verdens Gang stängde musikälskaren genast av musiken på polisens uppmaning, och några efterräkningar för hans del blev det inte.

calle friedner

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2014

FOTO: HÅKAN FLANK

får dium 2015 Norrköpings symfoniorkester. Den 8 augusti kommer Markus Pettersson att framträda på Skansens Sollidenscen och får då motta sällskapets stipendium. Jag hörde Markus första gången julen 2004, då han sjöng ”O helga natt” med Estetiska programmet i Bollnäs. Eftersom jag tyckte det lät bra beslöt jag att ge honom chansen att komma med i konserten i Voxna kyrka 2005. Jag brukar ha med en ung lovande sångare. Det känns för mig härligt att nu tio år efter första konserten med Markus få samarbeta med honom som Jussi Björlingsällskapets pristagare 2015.

stefan olmårs

HANS SÖRENSEN

Går det att få för mycket av Jussi Björling?

Peter Mattei får SKTS-stipendiet Stiftelsen Kungliga Teaterns Solisters (SKTS) och Anders Walls Stiftelses Jussi Björling-stipendium på 100 000 kr tilldelas i år barytonsångaren Peter Mattei. Det är SKTS som väljer mottagare och Anders Walls Stiftelse som står för prissumman. Priset kommer att delas ut på Ulriksdals slottsteater Confidencen den 15 maj. Sedan 1970 förvaltar SKTS Jussi Björlingfonden, som delar ut stipendier i Jussis namn till förtjänta personer. Eftersom fonden inte är så stor, var tidigare heller inte priset så stort, men sedan 2009 har Anders Walls Stiftelse stått för prissumman, som då först blev 50 000 kr men 2013 höjdes till 100 000 kr. Sedan den grundades i samband med Anders Walls 50-årsdag 1981, har stiftelsen delat ut omkring 50 miljoner kronor till unga talanger inom naturvetenskaplig forskning, entreprenörskap, landsbygdsutveckling, internationella studier och musik. Det var Anna-Lisa Björling som gav SKTS i uppdrag att förvalta minnesfondens kapital och dela ut stipendier till sångsolister vid Kungliga Operan. Stadgarna ändrades emellertid snart, så att stipendiet vart tredje år tilldelas en ”inom sångens och musikens område

jussi björlingsällskapets tidning hösten 2014

verksam person som tillika är bosatt i eller har nära anknytning till Dalarna”. Peter Mattei hör inte till dem. Han är född i Piteå 1965 och uppvuxen i Luleå, varifrån en annan världsberömd svensk baryton kom, Ingvar Wixell. Peter Mattei studerade på Kungliga Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm och debuterade på Drottningholms slottsteater 1990. Han hade stor framgång i Ingmar Bergmans uppsättning av Daniel Börtz opera ”Backanterna” 1991 och sjunger numera på världens stora operascener som La Scala i Milano, Metropolitan i New York och Wiener Staatsoper. Till hans hyllade roller hör titelrollen i ”Don Giovanni”, både Greven och Figaro i ”Figaros bröllop”, Figaro också i ”Barberaren i Sevilla”, titelrollen i ”Eugen Onegin” och Wolfram i ”Tannhäuser”. Bland de många tidigare mottagarna av detta Jussi Björling-stipendium kan nämnas sångare som Margareta Hallin, som var den första att motta det 1970, Kerstin Meyer, Rolf Björling, Gösta Winbergh, Ingrid Tobiasson, Michael Weinius och Uno Stjernqvist men också andra som Lars Roos, Nils Lindberg, Putte Wickman – och Harald Henrysson.

calle friedner

Årsmöte i snötungt Borlänge Jodå, tåget från Stockholm med ankomst klockan 12.11 var bara några minuter försenat trots snöfallet, men tyvärr hade inte vår vice ordförande, Hans Thunström, som reste från sin hemstad Västerås, samma tur. En olycka stoppade tåget, och även om han tagit ersättningsbussen, skulle han inte ha hunnit fram till Borlänge i tid. Trots vädret hade ändå närmare tjugo medlemmar tagit sig till Jussi Björlingmuseet för att delta i årsmötet, som leddes av sällskapets ordförande, Bengt Krantz, med Stefan Olmårs som sekreterare. Ett årsmöte är ett formellt sammanträde, där alltså en rad på förhand bestämda formella punkter ska avhandlas. Stämningen var god, och allt bestämdes i endräkt. Belöningen för detta blev kaffe eller te med Jussi Björlingbakelse, en utsökt skapelse, som Jussi själv säkert skulle ha uppskattat. En utförligare redogörelse för vad som bestämdes kan läsas i sällskapets nyhetsbrev nr 2/2015 och på hemsidan. Den största nyheten var annars, att Kjell Olsson avgick ur styrelsen (men fortsätter som medlem) och ersätts av operasångaren och tidigare chefen för Norrlandsoperan och Malmöoperan, Lars Tibell. Tyvärr kunde han inte vara närvarande på grund Jussibakelse av en utlandsresa. Jussi Björlingsällskapets pris går i år till tenoren Markus Pettersson, som presenteras på annan plats i det här numret av tidningen. Han kommer bl.a. att framträda på Skansen den 8 augusti. Några förslag på

Tobias Westman och Bengt Krantz sjöng ”Till havs” tillsammans.

nya hedersmedlemmar fanns inte. Mötet beslöt också att man inte ska kunna väljas till hedersmedlem postumt. Några förslag till stadgeändringar godkändes men ska tas på ett kommande möte, innan det kan träda i kraft. Efter årsmötet hade Göran Forsling arrangerat en konsert i Borlänge missionskyrka, som ligger alldeles bredvid museet på Borganäsvägen. Där fick vi höra tenoren Tobias Westman ackompanjerad av Michael Engström. Tobias är aktuell nu, eftersom han kommer att ha rollen som ”Den unge Jussi Björling” i operan ”Silverfågeln”, som ska uruppföras i Vattnäs konsertlada utanför Mora i mitten

av juli. Han går sista året på Operahögskolan i Stockholm, och i missionskyrkan framförde han ett program huvudsakligen hämtat ur Jussi Björlings repertoar. Tobias Westman har annars en lättare röst än Jussi, en röst som t.ex. passar bra i mozartroller, och en sådan sjöng han också, Ferrandos aria ”Un aura amorosa” ur första akten av ”Così fan tutte”. Dessförinnan hade han fått vila sig några minuter, medan Bengt Krantz med djup inlevelse framfört ett av Jussis favoritnummer, den korta ”Tonerna”, så kort att den brukar sjungas två gånger. Texten är av Erik Gustaf Geijer, som också tonsatt den själv, men det är i Carl Leopold Sjöbergs tonsättning den blivit känd och älskad. Sjöberg dog tämligen ung och har bara efterlämnat fem sånger, bland dem alltså ”Tonerna”, och en pianokvartett enl. vad som hittills framkommit av Musikaliska Akademiens inventering. Tobias Westman avslutade med ”Land du välsignande” framförd med bravur i Jussis anda, och i Jussis anda var också extranumret, ”Till havs” framfört av de båda sångarna tillsammans, fortfarande med Michael Engström vid pianot.

calle friedner text och foto

jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

FOTO: JACOB FORSELL

Kalendarium 9 maj 2015, kl 13:00. Medlemsträff Stockholm. Sångframträdande av tenoren Wiktor Sundqvist m.m.

6–7 juli 2015, Jussifesten i Voxna. Medverkande: Malin Hartelius, sopran, Per-Håkan Precht, tenor, JohnErik Eleby, bas, Karin Mobacke, sopran, Lennart Eng och Lena Rieback, piano. Det blir önskekonsert med Jussi, där Kerstin Meyer också medverkar, och vissångaren Jan Hammarlund leder ett program om Hjördis Schymberg. Rundtur ”I Björlingars spår” guidad av Anna-Lena Carlsson, och Stefan Olmårs, arrangör och presentatör, visar de vackra väggmålningarna i sitt föräldrahem i Alfta. Man kan även besöka Jim Reevesmuseet i Voxna.

3 augusti 2015, Lunchkonsert i Kungsträdgården, Stockholm

8 augusti 2015, Konsert på Skansen och utdelandet av Jussi Björlingsällskapets stipendium till tenoren Markus Pettersson.

5–6 september 2015, Jussifesten i Strömsbruk. Mer information om evenemangen kommer i nyhetsbrevet i slutet av juni.

Att restaurera gamla skivor Carusos akustiskt gjorda inspelningar, inropade i stora trattar, har gång på gång getts ut i nya, ”tvättade” upplagor. Jussi Björling gjorde alla sina inspelningar utom dem med pojktrion i mikrofon, men tekniken var fortfarande tämligen primitiv fram till femtiotalet, och en rad skivbolag har gett sig på att sila bort brus och dåligt ljud, fast metoderna har varierat. En bra början är att försöka hitta ett bra skivexemplar. Det måste spelas av med en lämplig nål och pickup. Knäppar och hack tas bort digitalt. Frekvenskurvan, som särskilt på akustiska inspelningar kan vara väldigt ojämn, jämnas ut och eftersom mycket lite av musikens högre övertoner spelats in, tar man ofta bort allt över 8 000 Hz, där det mest störande bruset finns. Hur man filtrerar och korrigerar varierar en del och kan vara ganska kontroversiellt. Dämpar man bruset för mycket, riskerar också närvaron i ljudbilden att minska, och dämpar man mindre, får man dras med ett högre brus. I Sverige brukar man föredra en försiktig bearbetning, medan man t.ex. i USA störs mer av kvarvarande brus. Om man har tillgång till samma äldre inspelning i olika utgåvor, kan man ju jämföra. Skillnaden är ibland överraskande stor, men metoderna har varierat.

calle friedner

jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

Jussi Björlingmuseet Borganäsvägen 25 784 33 Borlänge 0243-742 40 www.borlange.se/jussibjorling jussibjorlingmuseet@borlange.se Museichef: Jan-Olof Damberg Öppettider Sommarsäsong juni–augusti måndag–fredag 11–18, lördag 10–14, söndag 12–17 Vintersäsong september–maj helgfri tisdag–fredag 12–17

Program sommaren 2015 Torsdag 2 juli Jussis ungdomsår Föredrag om Jussi Björling åren 1928-30

Torsdag 16 juli Klassiska operaarior Ett urval operapärlor framförda av berömda sångare presenteras

Torsdag 6 augusti Filminslag med Jussi Jussi Björling på film i olika sammanhang Plats: Jussi Björlingmuseet, Borganäsvägen 25 Tid: kl. 19.00

Fritt inträde. Kaffeservering 25:-

Ekonomibrev

Jussi Björlingsällskapets Tidning Pär Bäckström Götgatan 91 A, 5 tr 116 62 Stockholm

Anna-Lisa Björling med sina tre barn, Ann-Charlotte, Lars och Anders, vid avtäckandet av Pieter de Monchys byst av Jussi Björling på Jakobs Torg i Stockholm 1993.

Några ord från redaktören

äromdagen väntade jag i bilen på min fru, som uträttade ett ärende. Jag satte då på en cd med Jussi. Det var en reklamskiva och innehöll bara två av Jussis inspelningar, ”Till havs” och ”Lenskijs aria” ur ”Eugen Onegin”. Och än en gång häpnade jag. Vem kan sjunga ”Till havs” med en sådan heroisk livsglädje som Jussi? I den rätt långa Tjajkovskijarian kommer andra kvaliteter fram, inte minst en helt perfekt röstbehandling. ”Han kan ju allt”, sa jag till mig själv, ”precis allt som har med sång att göra!” Perfektionism kan bli tråkig, men inte hos Jussi. Tvärtom använder han hela sitt tekniska kunnande för att beröra oss med musiken. Och ingen instrumentalist eller sångare har heller berört mig så som Jussi, allt sedan jag hörde honom på Skansen den 6 juni 1960. Det händer hela tiden på nytt som då i bilen, eller när jag råkar få höra Jussi i radio, och hans sång griper tag i mig på ett nästan magiskt sätt. Igen! För mig är han den störste av alla. Det är därför en stor ära för mig att nu få ta över som redaktör för Jussi Björlingsällskapets tidning efter Jacob Forsell, som tills nyligen tillsammans med formgivaren Curt Lundberg skapat en både läs- och sevärd tidskrift. Jag gör det med viss bävan, men med mig kommer jag att ha en kompetent redaktionsgrupp bestå-

ende av Göran Forsling, Lars Tibell, som ersätter Hans Thunström, samt sällskapets ordförande, Bengt Krantz, och tillsammans vill vi fortsätta arbetet med att sprida kunskap om Jussi Björling, hans konstnärskap och liv genom den här tidningen.

jussi björlingsällskapets tidning våren 2015

calle friedner text och foto