Varför skola? Varför skola? – Ja, det kan man verkligen fråga sig. En miljon åtta hundra tusen barn i USA hemskolas, Tiotusentals barn hemskolas i England. Alltfler i Sverige och i andra länder får sin grundutbildning via distanskurser. I Sverige mobbas tiotusentals barn varje dag, men det är förbjudit att i hemmiljö själv stå för utbildningen av sina egna barn. Sverige är ett av två länder i hela världen (Tyskland är det andra) som förbjuder detta. Hemskolade barn är ofta eftertraktade på amerikanska universitet eftersom de brukar vara vana vid att ta ansvar och att ta initiativ och visar sig allt som oftast inte vara den minsta socialt handikappade – snarare tvärtom. Ska man därför avskaffa skolan? Nej. I detta inlägg i debatten vill jag bara framhålla alternativen. För väldigt många barn och ungdomar är skolan ett räddningsplank. Alla hemmiljöer är inte trygga och många föräldrar har varken tid, kunskap eller intresse av att ta eget ansvar för sina barns skolgång. Skolan behövs. Kanske inte i den form som finns idag, men för många behövs den som en oas och som en plats att upptäcka sina styrkor och möjligheter. Samtidigt ska vi vara väl medvetna om att skolan i dess nuvarande form har sina rötter i det indiska kastsystemet och preussiska hierarkier från 1800-‐talet. Om du törs, läs John Taylor Gattos bok The Underground History of American Education eller hans bok Dumbing Us Down. Om Gatto inte skrämmer dig från vettet, vet jag inte vad som kan skrämma dig. Vi påstås leva i ett demokratiskt och pluralistiskt land. Då är det märkligt att denna demokratiska bas och detta pluralistiska tänk så starkt begränsar möjligheterna för både föräldrar och barn att finna en egen väg till lärande och utveckling. Skolan ska man gå till. Punkt slut. I generationer har vi haft en policy där äldre tjänstemän, både män och kvinnor i Stockholm bestämmer vad tioåriga flickor i Tomelilla ska lära sig i oktober i matematik i fjärde klass. Denna modell passade möjligtvis i industrisamhället, men vi lever nu i en tid där alternativen till lärandeformer är i princip obegränsade. Möjligheten att lära sig via distanskurser, dvd-‐kurser, on-‐linekurser, videoföreläsningar, e-‐post kurser, podcasts, appar, dataprogram, m.m. vänder upp och ner på traditionella modeller. Dessa traditionella modeller bygger på tanken att andra ska bestämma: Vad du ska lära dig Hur du ska lära dig När du ska lära dig Var du ska lära dig
Av vem du ska lära dig Med vem du ska lära dig Digitala verktyg och Internet gör det inte längre möjligt att kontrollera lika mycket av lärandets villkor. Ungdomar upptäcker tidigt att skolans agenda inte är deras agenda. De vill kanske lära sig andra saker, på andra tider, på andra platser, av andra människor och med andra människor. Lärare blir mindre ”lärare” och mer vägledare, kvalitetssäkrare och handledare. Jämför med moderna bibliotekarier som vägleder till information på ett helt nytt sätt än förr i tiden. Vi lever i en tid av nya möjligheter. Därför är det är mycket märkligt att se hur svenska skolpolitiker anstränger sig att ta tillbaka kontrollen över barns och ungdomars lärande på ett kontraproduktivt sätt. Släpp åtminstone en del av kontrollen över vad, hur, när, var, av vem och med vem. Lär er att kontrollera rätt saker: processer, kvalitet, mentorskapets kvalitet, ansvarsspridning och demokratins utveckling. Konstruktiva, ansvarsfulla medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati förädlas i ett system som tränar till ansvar och inom en ram av s.k. skarpa projekt där man inte bara lär sig ett innehåll utan också hur man påverkar samhället utifrån den kunskap man får. Läs gärna vidare i två av mina böcker, t ex Panik i skolpolitik och Lyckas med digitala verktyg i skolan (www.laromedia.se/steinberg). © 2013 John Steinberg, fil dr, författare och lärarfortbildare, www.steinberg.se och www.facebook.com/johnsteinberg1.