test

LYSING BERÄTTAR NOVELLSAMLING ÅR 9

Vol. # 1 – HT 2011

Halvtid.........................................................................................................................................4 Rektorns kontor...........................................................................................................................7 Den som inte dög........................................................................................................................9 Starkare.....................................................................................................................................11 9:e DECEMBER.......................................................................................................................13 Väskan.......................................................................................................................................15 Mamma finns............................................................................................................................21 Liten blev stor...........................................................................................................................23 U.S.A V.s. Russia.....................................................................................................................27

Halvtid ”Fan” tänkte han och slängde en vattenflaska i marken när domaren blåste av den första halvleken. Han rev sig i det kortklippta håret som började bli lite grått och började gå mot omklädningsrummen. På vägen in klappade han sin rutinerade mittback i ryggen, som var den enda i laget som hade skött sig någorlunda vettigt i den första halvleken. De hade legat på försvar i princip hela halvleken. Laget de mötte låg ett par placeringar under dem själva, ungefär i mitten på Division 2. Det hade kunnat vara betydligt mer än 1-0 i halvtid, men tack vare sin nummer tre i mittlåset som hade stått för ett antal viktiga brytningar var det inte mer.

Pang! Ett benskydd slog i väggen och gick i två delar och varenda spelare i omklädningsrummet höll på att flyga upp i taket. ”FÖR I HELVETE KILLAR! Vad fan sysslar ni med där ute?” Spelarna som hänge med huvudena vaknade till lite och tittade upp på sin fly förbannade tränare som var högröd i ansiktet. Han gick bort mot Rodriguez, anfallaren från Brasilien med nummer nio på ryggen, som hade varit totalt oduglig under den första halvleken. Rodriguez som skulle vara den som skulle göra målen, ta laget framåt och lyfta laget helt enkelt, men idag hade han tappat bollen, slagit passningar fel, gnällt på lagkamraterna och skjutit över. Spelaren hängde fortfarande med huvudet när tränaren kom fram till honom och tog tag i hans käke och drog hans ansikte uppåt så att han såg honom i ögonen. ”What the fuck are you doing out there?”, skrek han till honom så att det förmodligen kom saliv över hela Rodriguez ansikte. Hela laget satt tysta och bevittnade utskällningen med stora ögon. ”I… I… I don’t know coach…”, stammade brasilianaren, som kom till klubben bara för ett par månader sedan och inte lärt sig svenska ännu. ”If you don’t go out there in the second half and play your best half in your career I will assure you that you are not playing in the next game, or the game after that either”, sa han och han höll fortfarande ett fast grepp om hans käke. Han ruskade om hans huvud, släppte honom och vände sig mot resten av laget. ”Det gäller er andra också! En rejäl uppryckning vill jag se nu!”

Han satte sig ned, tog en vattenflaska och sörplade ur lite vatten från den och tog fram sin taktiktavla. Han funderade på vad han hade för alternativ på avbytarbänken. Han spelade just nu en 4-4-2 uppställning, men kände att han ville satsa mer offensivt genom att byta ut en

mittback och in med en anfallare och då ändra till en 3-4-3 uppställning, han hade en ung hungrig anfallare på bänken, orutinerad, men snabb, teknisk och alltid taggad till tusen. ”Japp, så får det bli, för en förändring måste komma”, tänkte han. Han funderade en stund till på vad han kunde förändra för att ge dem en fördel i resten av matchen. Han klottrade och flyttade de små magneterna på taktiktavlan. Andretränaren kom fram till honom och frågade om han behövde något, ”Bara ett taggat lag”, svarade han lite spydigt. Han reste sig upp från bänken och harklade sig. ”Micke, du går av nu”, sa han kort till mittbacken som skulle bytas ut och så gick han fram till Viktor, anfallaren. ”Är du beredd? Du går in nu, och så gör du mål” ”För fan, dum fråga, tränarn”, svarade han snabbt och började plocka på och tejpa sina benskydd. Han var taggad, och han skulle göra mål, det var han helt övertygad om. ”Killar, ni på kanterna måste löpa mycket, mycket mer nu. Men för att det ska vara någon mening måste ni i kedjan skärpa er ordentligt”, han såg på spelarna och allihop satt och hängde med huvudena. ”SOVER NI ELLER?” skrek han så högt han kunde, och det var nog nästan så att alla på de små läktarna runt planen hörde det. Spelarna lyfte på huvudena och tittade på honom lite uppgivet. ”Vill ni gå ut där och spela fotboll, eller åka hem till mamma och sitta i knät? Ni är ju för fan vuxna män!” fortsatte han. Lagkaptenen, mittbacken, reste säg upp och ställde sig bredvid tränaren. ”Ja, killar, jag är jävligt besviken på er idag. Ni jobbar inte för varandra ett dugg” sa han med lugn och bestämd röst.

Tränaren harklade sig ännu en gång och spottade i papperskorgen. ”Vi ligger i mitten i division 2, vi vet allihopa att vi kan komma betydligt mycket bättre än så, och om alla vill och jobbar för varandra, så blir det så. Ni kommer ihåg den där matchen på försäsongen när vi låg under med 2-0 med kvarten kvar och helt plötsligt vände det och ni började peppa varandra och jobba som ett lag. Ni spelade som om det var Champions Leaguefinal fast det bara var en träningsmatch på en lerig plan i mars i kalla Sverige. Kommer ni ihåg? Ni vände matchen och vann med 3-2.”

Spelarna hummade och nickade, tittade på varandra och log. ”Så vill jag att ni ska gå ut och spela den andra halvleken, för varandra, er själva och för mig.

Det är klart att ni kan vinna den här matchen, eller hur?” ”JAAA, FÖR FAN!”, skrek hela laget tillsammans och skrattade. ”Va? Vad sa ni? Vinner ni det här eller?” ropade tränaren igen.

”JAAAA!”, skrek de igen så att rutorna i det lilla omklädningsrummet skakade. ”Då går vi ut och gör det då” Spelarna reste sig och började gå ut genom dörren och mot planen. Det var glada ansikten och taggade, fokuserade blickar. Tränaren väntade tills alla hade gått ut så att han blev sist kvar i det lilla omklädningsrummet.

Han log.

Av: Anton Orrenius 9B 2011

Rektorns kontor Hon står utanför rektorns kontor och väntar. Det är mycket liv och rörelse i korridoren med tanke på att det är rast. Elever går förbi och stirrar på henne där hon står och tittar mot dörren.

Rektorn öppnar dörren och säger, välkommen in. Hon tar steget innanför tröskeln, går fram till skrivbordet och sätter sig på stolen framför. Rektorn stänger dörren, och går in och sätter sig mitt emot. Hon sitter och tittar ner i bordet, hon tittar upp ett snabbt ögonblick och rektorn slänger en blick på henne. Hon tittar snabbt ner i bordet igen. Hon sitter helt tyst, rektorn försöker få ögonkontakt med henne, men det är inte lätt. Hon bara sitter tyst och tittar ner i bordet. Till slut får hon fram ett ord.

Jag vet vad jag har gjort, snälla ta inte kontakt med mina föräldrar.

Vi kontaktar föräldrarna endast om det är nödvändigt.

Jag kan klara mig på egen hand.

Du är här för att vi ska reda ut detta. Rasten är snart slut och vi ska försöka hinna klart innan den är slut.

Vad ska vi prata om? De är du som har bestämt att jag ska vara här.

Hon sänker sin blick ner i bordet igen. Hon trivs inte med att titta upp och söka ögonkontakt med rektorn.

Ditt uppförande mot både lärare och elever har inte varit det allra bästa.

Dom säger inte sanningen. Jag vet vad jag har gjort och du kan inte anklaga mig för något som inte är sant.

Jag har fått klagomål från elever om vad du har gjort mot dem. Jag har hört vad lärare har sagt. Ljug inte för mig. Vi behöver inte göra detta värre än vad det redan är.

Vad begär du av mig? Vad vill du att jag ska göra? Ska jag helt plötsligt ändra på mig?

Det låter som en bra idé. Det är inte svårt, vill man så kan man. Och om du inte vill eller om du inte går med på att göra en förändring och bättra på detta, så är vi tvingade att förflytta dig.

Vad som helst för att slippa den här skitskolan!

Hon reser sig upp och går med bestämda steg mot dörren. Hon öppnar dörren och går ut. Hon slår igen dörren med en smäll. Hon hör att skolklockan ringer. Det är dags för nästa lektion.

Alla elever går med sina mappar till sina klassrum. Alla utom hon. Hon går tillbaka till rektorns kontor. Hon sätter sig på bänken utanför innan hon ställer sig och knackar på dörren igen. Rektorn öppnar dörren, och hans blick är fundersam, men ändå med ett leende på

läpparna så låter han henne gå in. Hon går fram till skrivbordet och sätter sig på stolen framför skrivbordet. Rektorn stänger dörren och går och sätter sig mitt emot.

Jag vet att det inte är lätt att alltid vara den där glada typen och som aldrig gör några dumma saker. Men ditt uppförande är bara du själv som kan ändra på.

Jag försöker, men det är inte alltid så lätt. Bara för att du är vuxen och kan vara precis som du vill och kan precis allting så betyder inte det att jag kan allt.

Det finns ingen som kan precis allt, och alla är vi olika på sätt och vis. Men ditt uppförande kan du ändra på, bara du vill.

Okej, jag ska försöka. Så länge du inte tar kontakt med mina föräldrar.

Det är egentligen något vi borde göra, men okej. Om du ändrar på dig så gör vi ett undantag och struntar i det.

Då kan jag göra som ni vill.

Bra, då är vi överens Hon reser sig upp och går mot dörren. Hon öppnar dörren och går ut, hon vänder sig om och lyckas få fram ett leende innan hon stänger dörren och går därifrån.

Av Cornelia 9B

Den som inte dög Allt är stilla. Han sitter och tänker på henne, den där tjej. Hon som hade långt brunt hår och isblå ögon. Hon som är så speciell. Hon är den rätta och det kände han. När vi båda satt där och hon kollade upp på honom för första gången på åratal, det va då hon märkte honom. Hon bland alla andra i rummet märkte att det var han. Hon log. Han kände hur den där härliga känslan sprudlade igenom hela kroppen och han blev varm och kall på samma gång. Han blir röd i ansiktet och försöker säga något. Då säger hon äntligen något. Hon säger faktiskt hej. Nu blir han alldeles varm och han börjar svettas. Han försöker också hej. Men såklart så får han inte fram något mer än ett ”he”. Gud! Äntligen när hon för första gången pratar med honom så sumpar han det. En stor sorg inom honom blir större och större. Hon gick vidare. Vidare in i den värld där han aldrig kommer att få uppleva i sitt liv om han sitter stilla och inte gör något!

Den där populära världen. Där alla kunde köpa till sig vänner. Där ingen var sig själv utan man var alltid tvungen att göra som kompisarna gjorde eller sa. Jämt var det så. Han blev förkrossad. Att han kunde sumpa en chans sådär. Han går tillbaka in i skolan och går till sitt skåp och hämtar sina saker sedan går han till nästa lektion. Efter skolan går han hem. Hem till den värld där han viste att där kunde han göra vad han ville. Ingen kunde säga till honom vad han skulle göra. Han slänger väskan på golvet och nycklarna på bänken. Han går till köket och tar och gör en macka och går sen vidare upp på sitt rum. Han ligger där i sängen. Han tänkte det måste bli en förändring, hon ska tycka om mig. Han tycker om henne för den hon är. Jag ser vem hon igentligen är. Men såklart så skulle hon aldrig gilla en som han . En nörd som gillar att spela spel och pluggar som en idiot och har jämt rätt på allt i skolan. Hur skulle hon kunna gilla det? Den frågan kan inte han besvara. Ny morgon. Nya möjligheter. Idag var den dagen då han skulle göra det. Idag skulle han gå fram till henne och säga vad han känner.

Detta kommer han klara. Han vaknar av att klockan ringer som den alltid brukar göra. Han klär på sig samma gamla stil som han alltid gör. Han går ner och äter det han alltid brukar göra. Men i den situationen! Just nu kom han på det att det kanske va fel på honom? Han kanske måste ändra på sig för att hon ska gilla honom?! Han släpper allt han håller på med.

Brödet smöret allt släpper han! Han springer upp på rummet kollar sig i spegeln och skriker!

Skriker som han aldrig gjort förut. Han slänger av sig kläderna. Längst in i garderoben har han kläder han aldrig använt som han har fått då och då som han bara har slängt in. Han kollar sig i spegeln igen. Det känns konstigt. Han har aldrig gillat det han har på sig. Men någon annan kanske gör det. Som hon den speciella tjejen i skolan. Han hämtar väskan och

nycklarna sedan går han ut. Han går till skolan. När han kommer fram. Där sitter hon. Lika vacker som om hon alltid är. Men då. Till hans fasa ser jag honom. Han bland alla andra killarna. Så har hon valt honom! Hans hjärta kommer att brista! an bryter ut i tårar. Nu! Nu är det nog han går fram till henne och han säger som det är. Han är ärlig mot henne. Han var sig själv men ändå dög det inte.

Jennifer Jensen 9b

Starkare Johanna tar ut shortsen ur garderoben, då ramlar ett silvrigt halsband ut på golvet, hon vill bara skrika, men då skulle hennes mamma höra henne. Hon står och tittar på halsbandet, hon ryser av tanken. Hon ställer sig framför spegeln i sitt rosa målade rum, ser på sig själv med halsbandet i handen. Hon kramar det hårt och sedan låter hon det falla ner till golvet. Hon slänger på sig shortsen och ett urringat linne sätter upp håret i en toffs och går ner till köket.

Hennes mamma ger henne en blick som ingen femton årig tjej vill ha av sin mamma. Hon visste vad som hade hänt förra gången Johanna gick ut på kvällen och stannade ute till fem på morgonen. Hon kommer ihåg Johannas blåmärken över hela ansiktet. Vägen till stan var långa denna kväll, Johanna tänker på hur rädd hon var, hur han hade hållit ett fast tag i hennes arm.

Hon hade skrikit högt och hoppats på att någon skulle höra henne. Ett slag. Ett enda slag. Hon vaknade någonstans där hon inte visste var hon var. Hennes händer skakade av rädsla. Hennes mamma satt bredvid henne och grät. Johanna försökte komma ihåg, komma ihåg vad som hade hänt kvällen innan, hon försökte komma ihåg hur hon hamnade där hon var. Hon tittade på hennes mamma. Försökte fråga varför hon var där. Men hon fick inte fram något. Men det är tre månader sen. Nu ska Johanna på en fest igen. Hon försöker att inte tänka på det som hänt. Johanna kommer fram till Mickes hus. Hon ser att det är mycket folk där inne. Hon tar ett djupt andetag och öppnar dörren. Hon går in och letar upp Lina. Lina kramar henne.

Allt kommer bli bra Johanna.

Hon visste inte om hon skulle gå hem eller stanna. De går ut till köket där Micke sitter med sina kompisar.

Du är så jävla äcklig Johanna! Hur kunde du?

Johanna känner hur tårarna kommer. Hon springer och låser in sig på toan. Tankarna kommer tillbaka. Hon hör hur det knackar på dörren. Lina står utanför och pratar med henne. Johanna hör inte. Men hon låser upp dörren. Lina kommer in och sätter sig på badkaret. Johanna viskar så ingen hör.

Jag är så dum. De har rätt. Hur kunde jag gå hem med honom? Allt är mitt fel. Jag går hem.

Nej Johanna inget är ditt fel. Du visste inte hur han var. Tänk inte så. Kom så går vi ut.

Jag kommer snart, säger Johanna.

Johanna ställer sig framför spegel och torkar bort mascaran som runnit på hennes kinder. Hon dricker lite vatten och går ut. Lina står och väntar.

Kom så går vi in, säger Lina.

Hon känner alla blickar på henne. Men hon går bara förbi. Lina tar hennes hand och går upp på övervåningen, där sitter flera av hennes kompisar. Hon ler men hon vill fortfarande gå hem.

Kan vi inte gå hem istället? viskar hon till Lina.

Okej det gör vi.

Följer du med mig hem?

Ja såklart jag gör.

De går ut, det är lika mörkt ute som för tre månader sen. Lina pratar om massa saker men Johanna lyssnar inte. Hon tänker på förra gången. Det går bara inte att glömma. Hon ser cykelvägen längre fram där de gick. Där han tog hennes arm. Och viskade att hon skulle vara tyst. Skriken hade inte hörts. Lina petade på Johanna. Hon rykte till. Dom var redan hemma.

Johanna hade tänkt hela vägen hem så hon var hemma snabbt.

Hejdå, vi hörs imorgon. Älskar dig.

Hejdå, tack för allt Lina. Älskar dig.

Johanna står framför spegeln. Hon tar upp halsbandet från golvet, kramar det hårt och tar på sig det. Starkare än förut.

Av: Julia J

9:e DECEMBER Dom sitter i helikoptern på väg upp för backen det är första åket för dem.

Dom sa tidigare idag att man skulle var uppmärksam mot laviner för det hade kommigt 20 cm nysnö. Helikoptern kunde inte landa där den skulle så dom fick hoppa 5 meter ner till snön.

Piloten ropade till dem att det var lavinrisk här så de var tvungna att sätta på sig sina spårare.

– Spårare, va fan är det, säjer Anders.

– Vet ej, men vi kör nu då, säjer Danne.

Dom krossar varandras spår och ökar farten hela tiden.

Plötsligt börjar det skaka och marken under börjar röra sig i en hastig far. En känsla han aldrig upplevt innan, det var som om hela jorden bara rör sig hastigt.

Han får panik och kollar sig över axeln och ser ett stort vit moln komma rakt mot honom.

Han försöker att svänga undan men det går inte lavinen kommer för snabbt mot honom.

Det var som en helt vanlig dag för Danne, han åker till jobbet som vanligt .

Han åker ut på E4:an och ställer in farthållaren på 120 och startar radion, det var någon kristen musik så han byter kanal. På radion har de någon vanlig tävling som dom har varje dag att man ska smsa in ett svar. Dagens fråga är: Vilket djur kan dricka 120 liter vatten på 1 minut?

Danne satt och klurade lite och kom på det och skicka in svaret.

– Vi avslöjar svaret om 5 minuter, så häng kvar och se om det är du som vinner resan till alperna.

Danne satt kvar på jobbets parkering och hade radion på.

– Ja, då ska vi se om vi har en vinnare. Vi har 135 rätta svar här, se om du är den lyckliga vinnaren.

Ja då har vi en vinnare här Anders Erikson.

– Hmm undra om det är han eller om det är någon annan Anders.

Danne ringer och klart det var Anders som hade vunnit .

Och Anders sa att det var en resa för två så han undrade om Danne ville hänga med till alperna.

– Ja visst, men när är resan då så jag kan ta ledigt från jobbet.

– Den 8:e åker vi men vi var framme den 9:e

Det var då, men nu står Anders och kollar över det nya snölagret och ser inte några spår från Danne.

– Hallå, Danne kan du höra mig?

Det är helt tyst i dalen det enda han kan hör är snön som åker sakta neråt nu.

Han sätter en stav på den nivån han sist såg honom och fortsätter ner i dalen och söker efter hjälp.

Micke Ivarsson 9B

Väskan Han går snabbt, tränger sig i folkmassan. Han är irriterad. Det är han alltid när han ska åka någonstans.

-Fan! utbrister han, och börjar gå tillbaka in i folkmassan. Han går till bilen, tar ut väskan och börjar sen gå tillbaka in på stationen. Mobilen ringer hela tiden och han blir bara mer irriterad Att folk inte fattar att han inte har tid, tänker han. Han håller ständigt koll på väskan. Kommer den bort blir det inte roligt för honom. Han hittar sitt tåg och stiger på, hittar sin plats och sätter sig. Han tittar sig nervöst omkring. Om någon kommer på honom nu är allt förstört, tänker han. Han somnar. Drömmarna för honom tillbaka till när han var 12 år, liten och oskyldig. Han drömmer om när pappa kom hem, sent en lördagskväll, extremt onykter, alltid lika sur och ledsen. han sitter vid tv:n när pappa kommer in och ger honom en örfil och säger att han inte är mer än en olycka, ett fullständigt misslyckande. Han vaknar av att någon rycker honom i axeln. Det är en stor man. Mannen ber om biljetten och han tar fram den ifrån innerfickan på kavajen. Mannen klipper biljetten och går vidare. Han stoppar tillbaka biljetten och rättar till slipsen. Mobilen ringer, han tittar på skärmen och svarar.

-Ja? säger han -Jadå, den är här bredvid mej.

-Mm, hejdå.

Han tittar sig omkring, hoppas att ingen märkte hur nervös han blev. Han tittar på väskan, tänker att detta är sista gången. Han somnar igen, denna gång kommer han tillbaka till när han var åtta år, och på semester med familjen. Dom är på stranden. Mamma har somnat på stranden, medan han och pappa är och badar. Då var allt bra, men det var innan pappa började dricka. Han vaknar och börjar tänka på drömmen. Skulle allt ha blivit annorlunda om hans pappa inte supit bort sitt liv? Hade han kanske aldrig börjat med det han håller på med om hans pappa inte gjort som han gjorde? Kanske, vem vet, tänker han. Tåget stannar, han går av och går med snabba steg in mot centrum. Inne på caféet vid blomsteraffären hade han fått order om att möta honom. Han ser det ganska snart, går in och ser honom direkt och sätter sig vid hans bord och ställer väskan under bordet.

-Är allt där, frågan han?

-Ja, vad jag vet i alla fall, svarar han.

-Bra, säger mannen och räcker över en stor bunt med sedlar som han snabbt tar emot, tittar sig omkring och stoppar ner i innerfickan. Han reser sig, säger hejdå och börjar sedan går mot

dörren. Han går tillbaka mot stationen, sätter sig ner på en bänk, pustar ut, och tänker att detta var absolut sista gången.

Av: Albin H 9B

För dom, var hon ingenting Ett slag, två. För att inte tala om hur ont det gjorde när dom slet ut piercingarna så att huden bokstavligen gick sönder. Industrialen, dom väntade på att hon skulle be dom sluta. Men orden som skulle få dom sluta existerade inte. Men vad skulle dom göra sen? Hann hon tänka flera gånger. När metallen i hennes öron och ansikte var utsliten. Vad skulle dom göra då? Hon kunde själv besvara den frågan, det var en dum fråga att ställa. Hon visste redan innan att dom aldrig skulle låta henne ha sitt hår kvar. Hennes långa svarta hår.

Men hon hörde aldrig saxen, eller kniven. Kanske slet dom av henne håret? Men hon kände ingenting, bara en enorm ilska for genom hennes kropp. Men det var för sent, adrenalinet pumpade, men hon var redan medvetslös. Ännu en piercing blev utsliten och läppen började blöda. Den tunna kroppen var sårbar och bräcklig, man vad hjälpte det? Dom skulle inte sluta förens dom var nöjda. Hon kände inget längre, men hon visste att de inte var klara med henne än.

Det var deras sätt att skrämma henne, bara för att hon hade styrkan att vara den hon var; sig själv.

Nästa dag var det väl ingen som frågade efter henne, mer än lärarna som var tvungna att ha ett upprop varje dag. Men hon var aldrig där ändå. Trodde dom, dom visste inte att hon alltid satt utanför dörren och lyssnade. För att hon ville förstå, helst ville hon förstå allt! Men varje gång hon gick in där, fick dom henne att känna sig obetydlig, liten och äcklig.

Det var deras fel, hon visste att hon var stark. Men dom såg ut att vara starkare. För alla hade dom varann, även fast dom var opålitliga jävlar hela högen så hade dom ändå varann. Hon visste precis hur det var, dom krävde att hon skulle ändra sig, passa in. Byta åsikt, vända kappan efter vinden. Hon visste, men nu när hon visste vem hon var. Då dög hon inte längre.

Men det var väl inte deras ensak? tänkte hon. Det var ju hennes liv, eller?

Men det störde dom tydligen, killarna i klassen ovan. Deras ideal var förvridna och sjuka tyckte hon.

Fuck dom tänkte hon, dom kan dra åt helvete.

Hon hade sagt sanningen till dom, stått för vad hon tyckte. Dom var svin, det hade dom fått veta.

Men dom hade sparkat hårdare den här gången, aldrig hade det gjort så ont.

När hon vaknade var det mörkt ute, det var som om hennes kropp vore död. Hon kunde varken känna eller röra på den. Hon frös, snön som hade kommit förra veckan låg kvar och höll på att förstöra hela henne med sin kyla. Runt henne låg allt hennes svarta hår utspritt. Medan tårarna börjar rinna ner för hennes kinder får Fabian syn på henne.

- Vafan gör du vaken jävla hora?! skrek han tätt intill hennes öra.

Hon vände våldsamt på huvudet för att slippa hans äckliga röst i örat. Det gjorde så ont, varje rörelse med huvudet kändes som att någon sparkade henne. Hårt.

- Jag är väl inte döv för i helvete?! viskade hon så uppkäftigt hon kunde.

- Håll käften jävla fitta. Han sparkade henne igen, ropade till dom andra. Något i stil med ”kom o kolla missfostret har vaknat nu!” Fast förmodligen värre. Hon kände hur han drog handen över hennes kala huvud. Hennes tårar började rinna igen och hon rös när han närmade sig hennes öra igen.

- Oroa dej inte, vi fixar en schysst peruk till din begravning.

- Mitt hår.. viskade hon. Hon tittade honom rakt upp i ansiktet.

Fabian log och hans skosula var det sista hon såg vid liv..

Amanda Bodiroza 9A

Sofie och Robin Dörren är olåst och Sofie går med sakta steg in. Hon känner på sig att det har hänt igen.

Lukten av alkohol har spridit sig genom hela lägenheten och det är kallt och mörkt. Hon tar av sig mössa, vantar och jacka och fortsätter in i hans rum. Det enda man hör är hans snarkning.

Sofie tänder lampan och plötsligt ramlar han omkull på golvet.

- Asså vafan Robin, hur mår du egentligen? Har du druckit sådär mycket nu igen? frågar Sofie.

- Ehh, dra åt helvete jag orkar inte med dig! skriker Robin.

Sofie går fram och försöker lyfta upp honom men han bara viftar på armarna och klappar till henne så hon faller baklänges och slår i huvudet i byrån näst intill sängen. Medan hon ligger där och inte kan få ur sej ett ord tänker hon tillbaka på vad som hände förra gången, då hon fick åka ambulans och ljuga för alla om vad som egentligen hade hänt. Hon hade blivit nerputtad av honom och brutit benet. Robin hotade henne med döden om hon berättade om det där för någon. Så det enda hon hade att säga om det där var att hon råkade snubbla och falla ner för trapporna. I samma stund ställer Robin sig upp och bara glor på henne, sen börjar han gapflabba.

Efter någon minut får Sofie tillbaka medvetet och hotar han med att ringa till polisen.

Då blir han ännu mer förbannad och slår till henne en än gång.

Det kommer inte ens en tår från Sofies öga eftersom det är inte första gången som detta händer. Hon ställer sig upp och springer ut till hallen för att snabbt klä på sig och lämna lägenheten så fort som möjligt. På vägen ner för trappan snubblar hon flera gånger men vägrar att sakta ner. Det snurrar runt i hennes huvud, skulle hon palla av att hennes kille ska hålla på som han gör. I Sofies jackficka ligger det ett busskort som tur är och det första hon tänkte på när hon såg det var att ta en vilken buss som helst och bara åka därifrån så långt som möjligt.

Hon går till närmaste busshållsplats och sätter sig ner i busskuren och väntar. Efter ett tag kommer det en kille mot henne som hon kände igen sen tidigare. Han sätter sig bredvid henne och sneglar lite åt hennes håll. Man ser på Sofie att hon är upprörd.

- Vad glor du på?! frågar Sofie.

- Nee inget speciellt, du ser bara lite ledsen ut, typ som om du har gråtit eller något.. men förlåt om jag störde dig på nåt sätt, svarar killen lite förvirrat.

- Jahaa nee du får ursäkta mig, min pojkvän och jag har det lite svårt nu så därför jag är sån.

- Det förklarar ju saken, jag heter Kim förresten.

- Sofie.

De hade suttit där ett bra tag och pratat och till sist frågar Kim henne vart hon var på väg.

Då sa hon att hon inte visste riktigt, att hon ville bort därifrån i alla fall.

Rätt som det var kom det dit en mörk bil med tonade rutor. Det gick ut en kille som såg ut och va lite äldre än Kim. Han ropade på Kim att han skulle skynda sig och satte sig i bilen igen.

- Vem var det där? Frågade Sofie.

- En polare till mig, vi ska på någon efterfest här i närheten. Vill du hänga med? undrade Kim. - Nej men det är lugnt åk du.

- Klart du ska hänga med, kom igen för fan ha lite kul!

Kim börja ta tag i henne och tjata på henne att hon skulle följa med dem.

Nu började hon bli lite rädd för han, hon ville inte följa med någon kille hon nyss hade träffat in i bilen.

- Släpp mig, jag vill inte!

I den stunden kom bilen rullandes in mot kanten och han som satt och körde sprang ut tog tag i henne och Kim och han hjälptes åt att få in henne i bilen.

Hon skrek men ingen hörde.

När dem hade fått in henne i bilen satte dem sig i fort så in i helvete och körde därifrån så snabbt de bara kunde.

Veckan efter stod det i tidningen att en 17årig flicka var spårlöst försvunnen.

Av: Cristina

Mamma finns Han kunde inte tro det. Det var helt utom allas lagar. Hon kunde inte vara borta. Han måste drömma. Doktorn måste spelat honom och pappan ett spratt. Hon som alltid hade funnits där för dom. Han kände sig alldeles svimfärdig.

- Mamma? frågar han.

Han fick inget svar tillbaka. Han sitter vid sjukhussängen. Kollar på hennes lockiga hår som ligger över hela kudden och hon är blek i ansiktet, livlös. Hennes ring som hon fick av hans pappa när dom gifte sig ligger på sängbordet. Pappan håller hans hand hårt i sin egna, hans ögon är rödgråtna och trötta efter alla sömnlösa nätter med tankar som har tagit över.

Doktorn som tagit hand om hans mamma kom in och grät.

- Vi gjorde allt vi kunde. Hon gick inte att rädda. Cancern var för kraftig.

Det var då, då han ställde sig upp och skrek till doktorn: - Ni sa att ni kunde rädda henne! Ni lovade mig!

Pappan tog tag i hans arm för att lugna honom men han kunde inte, han var för arg. Doktorn vände sig om tittade ner i golvet och gick ut.

En stund senare kom en tant in. Hon ville att han skulle prata om allt det som hade hänt. Men hans reaktion var att trampa henne på foten men han tåldes inte. Han sprang istället bara iväg ut genom alla in och utgångar, trappor och korridorer. Människors ögon letade sig efter honom och det hördes ett avlägset skrik, han struntade i allt och sprang. Sprang för hans liv och för hans mammas liv. Det som dom kunde ha räddat.

Den natten hade han svårt och sova. Hela natten drömde han om att hans mamma pratade med honom och att allt var som vanligt, vilket det var långt ifrån att vara.

Dagen efter att hans mamma hade gått bort i cancer kom många grannar och släktingar för att beklaga förlusten och sorgen . Pappan låssades lyssna och uppskatta allt som sades medan han låg i sin säng med låst dörr intill rummet. Han vill inte, han orkade inte. Hela hans liv hade just rasat, hans vardag skulle aldrig bli densamma, skulle han någon mer gång kunna le utan att känna skuldkänslor? Vem var det som bestämde att det skulle bli just hans mamma? Hans mamma förtjänade inte det här, inte för allt i världen.

Dagen därpå gick han till skolan med en klump i magen. Klumpen var för han fortfarande inte kunde förstå att hans mamma var hos änglarna. Även om hon alltid kommer finnas hos han – i hans hjärta…

Hedvig Eriksson 9A

Liten blev stor Hon drog på sig luvan, slängde väskan över axeln och låste skåpet. Hon var trött och ville bara komma hem. Hon såg hur tjejerna i klassen stod och viskade och skrattade. Hon förstod ju att det var henne dom snackade om. Det hög till i magen, men hon försökte att inte bry sig.

Hon var så van vid det nu. När hon gick ut genom dörren möttes hon av det regniga och blåsiga höstvädret. Hon kände hur alla på hela skolgården tittade på henne. Hon drog ner luvan lite till och så bara gick hon. När hon gick förbi alla killar som stod vid mopparna fick hon en hård knuff i ryggen. Det gjorde ont men hon brydde sig inte om att titta bakåt. Hon gick två steg sen var det som om någon bara sa åt henne att göra något. Hon saktade in. ”Jag kan fan inte tillåta att de slår mig”, tänkte hon. Hon vände sig om. Den lilla blyga tjejen blev helt plötsligt hur stor och självsäker som helst. Hon gick med bestämda steg tillbaks mot killarna igen.

- ”Vem slog mig?” skrek hon!

Killarna såg helt chockade ut.

- Och vad fick hon luft ifrån?! skrek den ena killen. Det var Robin. Han kom alltid med sådana elaka kommentarer.

Hon visste att det var han som hade slagit henne i ryggen med. Det var bara han som gjorde sådant. De andra var för fega, fast dom verkade ju såklart jättecoola.

Hon tog ett djupt andetag gick fram till Robin och utan att hon hann tänka så hade hon gett honom ett hårt slag i ansiktet. Hon sprang därifrån, det var precis att hon hann in på bussen.

Killarna var helt chockade. Hon såg genom bussfönstret att tjejerna som hade viskat om henne förut nu stod vid killarna.

Hon kände sig nöjd, men när hon tänkte på hur det skulle bli imorgon i skolan kände hon sig lite rädd. ”Vad har jag gjort?”, tänkte hon. ”Jag, lilla jag har slagit Robin”. Hon tänkte på det hela vägen hem. Dagen efter gick hon nervöst in i skolan. Tjejerna och Robins ”gäng” stod tillsammans och snackade. ”Nu är det kört”, tänkte hon. Men ingen gjorde något. Dom kanske inte såg mig tänkte hon, fast dom tittade ju faktiskt på mig tänkte hon sen.

- Öhh du?! Hörde hon någon skrika när hon hade gått förbi, hon vände sig om. Det var Robin som skrek på henne.

-

Ja? svarade hon blygt

-

Kom ett tag, sa han.

Hon kände sig lite rädd, men hon följde med honom.

-

Du kanske tror att jag ska vara arg och skälla på dig nu, sa han.

-

Ja, lite kanske svarade hon. Hon kände hur röd hon blev i ansiktet.

-

Men jag är inte arg, jag är mer imponerad. Det var tufft gjort av dig tyckte jag, det trodde jag faktiskt inte om dig, sa han. Sen gick han

Hon bara stod kvar och tittade in i väggen.

Av: Julia Carlsson

En Resa Mina ögon öppnades explosivt i takt med skriket. Jag ställde mig fumligt upp ur bädden och gick upp ur den trånga hytten, jag bländades av det skarpa ljuset från solen. På golvet låg en blödande träl. Vår hövding sänkte svärdet i skidan. Den spanska trälen pustade o stirrade mot solen, han drog ett andetag. Och dog. Hela båten stirrade på hövdingen. Han skrek: - Ta det som en varning för dom som vågar säga emot mig.

Jag blängde stumt nu när mina ögon vant sig vid ljuset. Satte handen om yxan. Redo att göra vad jag måste. Alla spände ögonen mot hövdingen. Vi var alla mycket starka män. Men det finns ingen som kan mäta sig med vår hövding Sigmund. När vi var i Gårdrike hade vi sett honom strypa en fullvuxen björn med händerna. Nej ingen vågade attackera trots att vi tydligt ser att han har blivigt galen. Han hade dödat en träl som varit motvillig att göra som han sa.

Det tar ett par veckor för en träl att finna sig i rollen som slav. Det vet han. Vi har seglat från Birka till Miklagård för trälar och han dödar dom. Nej vi visste att han måste få ett slut nu.

Men vår bärsärk hade stupat för tre månvarv sedan, att attackera hövdingen vore dumdristigt.

Men om vi sätter en pil i honom kanske. Jag sneglade på Loke som höjde sin pilbåge. Inom loppet av sekunder hade hövdingen lyft sitt svärd sprintat mot Loke duckat för pilen och slagigt svärdet genom nacken på Loke som gick två hjärndöda steg bakåt för att sedan trilla ut ur skeppet. Hövdingen gick in i sin hytt. Alla var stela av skräck. Det tog minuter som kändes som timmar innan vi reagerade. Vi gick på instinkt alla ihop i en cirkel för att diskutera vad vi alla visste måste göras. Vi talade på ett kodspråk som liknande sjörövarspråket. Det var en sammansättning av grymtningar och pustar. Det var ett jobbigt språk men ett tyst sådant som inte avslöjade för den galne hövdingen nere i hytten om våra planer. Vi bestämde oss för att Aragron skulle få göra det. Han var efter, både hövdingen och vår stupade bärsärk, den modigaste av våra krigare. En stark hjälte med skäggyxa. Som myten säger ska ha räddat en liten by från ett par troll. Han strök bladet med handen. Den skar honom. Från handen droppade en blodsdroppe som föll mot det grova båtgolvet till en mörkröd fläck. På ett villkor, sa han tyst. Att du blir hövding. Hans halvstympade finger som han sägs ha förlorat i kampen med ett utav trollen pekade mot mig. Jag sa chokat: -Va mig?? Alla nickade de tvivlade inte om att jag var smartast på skeppet. Jag stammade okej. Han var redo! Han reste skäggyxan över huvudet och högg med väldig kraft och ett blodisande stridsskrik högg han yxan djupt ner i golvet. Det fanns inget tvivel om att den stack ut på andra sidan utav golvet där hövdingen såg den. Ett stort vrål hördes. Hövdingen öppnade luckan. Om det är en kamp

du vill ha så är det just va du ska få! Luften var tung av mjöd från kaptens nerspillda läderharnesk. Det fanns en chans!

-Oro dig inte Aragron. Din resa till Valhall ska bli snabb. -Må fenrisulven tugga dina ben, sa Aragron.

Med ett yl sprang hövdingen mot Aragron med svärdet skinande i månljuset. Aragron parerade. Ett snabbt skutt bakom hövdingen. Hövdingen, stupfull som han var, hann inte reagera fören det tjocka yxbladet penetrerade hans ryggrad.

Av: Pontus

U.S.A V.s. Russia Tredje världskriget eller inte? Han sitter där vid skrivbordet och funderar ”ska jag skicka den eller inte?”. Han kommer fortfarande ihåg dagen då killen ifrån Pentagon kom och berättade att han hade fått information att Ryssland möjligtvis hade planerat att skicka en kärnvapenspets mot U.S.A., han vet att källan inte är helt säker men han vill inte riskera sitt lands säkerhet. Skickar han iväg sin atombomb kommer vi ha övertaget men om informationen är felaktig blir det ett ödesdigert misstag. Han fingrar på glaskupolen som sitter över uppskjutnings knappen. Lyfter upp den men stänger den lika fort. Hans privata telefon ringer, det från Pentagons högsta chef. Han sa att det var två oidentifierade flygplan som snabbt rör sig i kurs mot Washington D. C och att om det är målet är dom framme om ca tio minuter. Kunde det vara Ryska plan? Paniken var på väg att stiga inom honom. Tankarna rörde sig snabbare i huvudet, ska han eller inte? Tiden tickade, minuterna segade sig förbi. Ett samtal kom igen, ifrån samma Pentagonchef. Han sa att det var två stycken MiG 29- Fulcrum som var på väg in i luftrummet över huvudstaden. Han visste att det var vanliga ryska plan.

För som president måste man ha lite koll om andra länders tillgångar och fordon. Han tänkte tillbaka till dagen då han blev vald till president. Lyckan han kände när han insåg att valkampanjen blev lyckad och han såg valresultaten. Att han blev vald var en skräll. Alla trodde att Donald Green skulle bli vald till en andra mandat period men så blev den inte.

Under den första tiden så tyckte han att det inte var så betungande att vara president, det var bara att prata lite i tv och skriva på lite papper. Men under tidens lopp blev det svårare val och större uppoffringar. Men nu hade det nog nått sin topp. Ryssland kan kanske hota U.S.A. med bomber. Nu hörde han planen närma sig. Han pillade åter igen på glaskupolen, han hörde planen avlossa varsin robot. Öppnade kupolen och tryckte på den stora röda knappen med varnings text på.

Av: Hugo Waldau 2011-09-05