Karis Kyrka Anno 1470

Utgiven av Johan Lรถnnberg

Karis 2020

1

Boken är utgiven med stöd av: Sparbanksstiftelsen i Karis-Pojo ISBN: 978-952-94-3375-9 Omslag och grafisk formgivning: Johan Lönnberg Redaktionsråd: Johan Lönnberg, Pentti Raunio

2

FÖRORD Sta Katarina har stått på sin plats vid Kyrksjön sedan 1470. 550 år är en lång tid. Det är 22 generationer, det är ett otal människoöden, det är krig, ofred och pandemier, det är handel, det är stora ändringar i samhället och historian, både individuellt och kollektivt. Det är kanske närmare 40000 firade mässor.

Det är dop, det är vigslar, det är avsked vid en jordfästning, det är konserter av varierande slag. Tänk, hur många människor som har sökt sej under dessa valv och inför detta altare och under detta krucifix för att söka tröst, för att tacka och för att be! Därför byggs kyrkorna. Kyrkan är ett rum för bönen.

Kyrkan är ett rum för ett möte mellan tid och evighet.

Vi är verkligen privilegierade att ha en kyrka, som har fått stå på sin plats i 550 år. Den har aldrig helt förstörts av varken eld eller krig. Varje generation har gjort sina ändringar och förbättringar, med grundfunktionen har stått kvar: Kyrkan är ett bönens hus. Nu är det vår tur att se till, att Sta Katarina mår bra. Det är vår tid att tacka alla dem som har bjudit på sina specialkunskaper när det gäller att bygga och pryda en kyrka, ett rum för bönen. Den här boken vill lyfta fram dem alla. Samtidigt är det vår tur att bli burna av Kyrkan, hon bär oss, snarare än att vi bär henne. Det är vår tid att frimodigt stiga in i Kyrkan och stämma in i texten och melodin i psalmen 165, verserna 1 och 4.

Gammal är kyrkan, Herrens hus, står medan människoverk faller, mäktiga torn har blivit grus, klockorna ännu oss kallar, kallar på gammal och på ung, kallar på själ som trött och tung längtar till evig vila.

Rummet som bär vår Herres namn, bör vi dock älska och ära, som en för själen ljuvlig hamn, ja, såsom hemmet det kära. Härliga ting har talats där, Himmelens rike är oss när, då i dess portar vi träder.

Pentti Raunio

prost, kyrkoherde i Karis-Pojo svenska församling

3

KARISBYGDEN BEFOLKAS ör ungefär 11000 år sedan då landsisen lämnade sydfinland täcktes detta område ännu till största del av vatten. Havet stod då cirka 32 meter högre än nu. Då landsisens tryck upphörde började landet igen sakta höja sig. Karisbygden var under stenålder, för cirka 5000 år sedan ännu yttre skärgård och saknade förmodligen fast bosättning. Däremot fanns det under denna tid ett bosättningscentrum norr om Karis, i Suomusjärvi socken och omgränsande trakter. Dit hade de troligen invandrat över Karelen.

Dessa stammar har troligen fiskat och jagat säl i Karisvattnen.

Under denna tid blev konsten att tillverka lerkärl känd i vårt land och bland detta folk. Den kamkeramiska kulturen omfattar tiden 52003200 f.kr. Allt eftersom landet höjde sig, flyttade de ned till den nya landslinjen. På detta sätt fick Karis sina första invånare.

Fornlämningar tyder på att ett nytt folk, det så kallade båtyxfolket som härstammar från mellaneuropa, så småningom fördrev eller underkuvade den äldre befolkningen.

Några boplatser har inte hittats som tillhör båtyxfolket, men talrika fynd av stenredskap tyder på att de uppehållit sig i Karistrakten, men endast i några hundra år. De levde inte som de tidigare folket uteslutande av jakt och fiske, utan livnärde sig även på jordbruk och boskapsskötsel.

Men landet var inte lämpat för ett herdefolk som många andra delar av Europa.

Båtyxa.

4

Så småningom antar båtyxfolket den äldre befolkningens levnadsvanor och sammansmälter med detta. Samtidigt som konsten att tillverka lerkärl blev känd hos oss, lärde man sig i Orientens kulturstater att tillverka vapen och verktyg av metall.

Det dröjde inemot ett halvt årtusende innan metallen nådde oss. För ungefär 3500 år sedan hade bronset ersatt stenen som råmaterial för vapen och finare verktyg. Kopparn och tennet, på vilka hela bronsålderskulturen byggde var synnerligen värdefullt och måste importeras.

I utbyte behövdes exportvaror, pälsverk mm. Endast kusttrakterna vid Finska och Bottniska vikarna samt Åland omfattar bronsåldersbygden, och utrikeshandeln var en förutsättning.

Landets inre delar var obebott eller befolkades av kringströvande stammar med en annan kultur.

Järnet var redan känt i Orienten under vår äldre bronsålder. Så småningom, för ungefär 2500 år sedan övergick man hos oss till att göra vapen av järn. Efter en 500 år lång period av misär och elände då kontakten västerut var avbruten, börjar sakta östersjöfinska stammar invandra troligen från Wierland eller Ösel och bosatte sig i Karisbygden. Fornfynd visar att dessa folk var starkt påverkade av germanfolk, som i sin tur påverkats av världsmakten Rom. Omkring år 400 börjar folkvandringstiden ute i Europa. Hela den germanska världen råkar i gungning och romarriket går under men här i norr går allt tämligen obemärkt förbi. I Karistrakten hade bebyggelsen vuxit sig stark. Handelskontakterna med Estland var starka och förbindelserna västerut får en allt större betydelse. Det har konstaterats ett västligt kulturinflyttande från och med mitten av 500-talet.

Vikingatågen österut omkring år 800 genom Finlands sydkust berör inte Karisbygden nämnvärt. Kristendomen nådde småningom våra trakter redan före korstågen. Sveariket som sådant kristnades i slutet av 1000-talet och historiska källor visar på en stark svensk aktivitet i våra områden under denna tid.

Det berättas bland annat i Olav den heliges saga, nedtecknad av Snorre Sturlasson, om slaget vid en finländsk ort år 1008. Man anser allmänt att svenska bosättningar tidigast har förekommit vid åmynningar. Det var trakter som besöktes av svenska handelsmän, sjöfarare eller krigare.

Erik den helige och biskop Henrik.

Enligt traditionen kristnades Finland från Sverige genom första, andra och tredje korståget. Det första korståget leddes av Erik den helige och biskop Henrik till Egentliga Finland och Satakunta år 1155.

Efter det märks en tydlig svensk kolonisation av Karisbygden. Makthavarna ville trygga förfogandet av det nya landet genom att här bosätta kristna män. Efter det tredje korståget år 1293, då det svenska väldet sträckte sig till Wiborg, byggdes i Karis Raseborgs slott och förmodligen Junkarsborg. Vid denna tid hade redan bygden i Karis växt så pass mycket att här fanns ett kapell.

5

aris är den första socknen i västra Nyland som omnämns i ett skriftligt dokument från år 1326.

Detta dokument rör en uppgörelse mellan Karisborna och staden Reval och berättar ytterligare om handelskontakter och seglation till den estniska kusten från Karis trakten.

Brevet skrevs av kyrkoherden Laurentius i Karis och Åbo biskops uppbördsman Lindwius.

Enligt pollenanalyser finns det belägg på växter som vuxit i stillastående vatten dessutom har man uppmätt mycket höga kalkhaltigheter.

Grabbes kanal har enligt historiska källor förknippats med byggandet av Raseborgs slott då byggnadsmaterial som t.ex. kalk kunde ha transporterats från de inre delarna av landet till byggplatsen. Fåran har antagligen byggts för att underlätta kommunikationerna mellan Svartån och Läppträsket - Kungsån. Kanalen har eventuellt fungerat som båtdragningsplats.

Enligt lokalbefolkningens berättelser lär det har funnits trösklar inuti kanalen som kunde ha fungerat som slussar.

I området runt Grabbes kanal finns många fornminnen, som antyder att området har varit attraktivt för bosättning och samfärdsel under en lång tid. Det finns bl.a. sten-, bronsoch järnåldersgravar.

Svenskarnas korståg mot tavasterna i början av 1200-talet mot Tavastland har knappast kunnat undgå att beröra trakterna kring Karis.

Här fanns troligen redan på 1100-talet en äldre träkyrka. Sakristian i Karis och Tenala kyrkor anses vara från början på 1300-talet och kan jämföras med sydfinska missionsområdets kyrkor. Enligt undersökningen av Karis kyrka 1936-1937 har man hävdat att kyrkan är betydligt äldre. Rester av en träkyrka har kunnat spårats till en tidpunkt före 1250.

Kyrkobyggnaden har genom tiderna varit ett bygdens centrum. I forna tider kanske mer än i våra dagar. Då var kyrkan inte blott en gudstjänstlokal utan även en dop- och gravkyrka. Men den betydde mera än detta. I kyrkans beskydd uppstod sockensjälvstyrelsen; kyrkans byggande och underhåll var den gemensamma verksamheten, som lärde sockenmännen att samarbeta. Kyrkobyggnadens historia är därmed en viktig del av socknens historia.

Kyrkans utseende och utsmyckning under olika tider reflekterar delvis det religiösa livets energi och riktning. Men kyrkan har annat att berätta än detta.

Kyrkoherde Laurentius i Karis sigill 1326.

Ursprungligen sträckte sig Karis socken från havskusten i söder till Lojo och Vihtis i norr och omfattade även delar av Sjundeå. Då Lojo troligen fick sin egen präst på 1320-talet, måste Karis församling ha ännu äldre anor.

Raseborgs slott byggdes för att erbjuda svenskarna en stark och fast bas i Finska viken samt som konkurrens för den allt starkare Reval. Den svenska statsmakten ville även kontrollera den nyländska allmogens handel i Reval (Tallinn). Därför var det naturligt att bygga borgen invid utloppet av Kungsån, vilken utgjorde en viktig handelsväg till Reval, via Kungsån till Läppträsket och därifrån längs med Svartån upp till Lojo och slutligen till Tavastland.

Grabbes kanal har med största sannolikhet anknytning till denna medeltida sjöfart. Den skär igenom den lägsta delen av Lojoåsen och ligger på 20 meter över havet med en sträckning från Svartån till Kilamossen.

Kilamossen utgjorde under slutet av järnåldern Läppträskets och Finska vikens nordligaste strand. I dag finns det en sträcka på 200 meter kvar av fåran. Den är 10 meter bred och 2,5 meter djup. Kanalen kan dateras till 1160- och 1290/1300-talet.

6

7

Den förhistoriska, hedniska bebyggelsen upphörde tidigt, och de nya invandrarna hade redan före ankomsten tagit till sig den kristna tron. Redan 1326 omnämnes Karis som en egen församling. De äldsta träkyrkorna är emellertid spårlöst försvunna. Bygdens nuvarande tempel, stenkyrkan vid Kyrksjön, blev färdig år 1470.I längden kunde den dock inte uppfylla behovet av gudstjänstlokaler. År 1673 byggdes brukskyrkan i Svartå och 1688 kapellkyrkan i Snappertuna. Kapellborna deltog ända till början av 1800-talet i moderkyrkans underhåll på samma sätt som folket i socknens centrum och varje bonde, om han så bodde i något av kapellen eller i kärnbygden, hade en plats reserverad för sig och sin hustru i kyrkan.

Alltsedan 300-talet har kristendomen i sina kyrkobyggen givit sitt yttersta för att de skulle vara så vackra och högtidliga som möjligt.

Varje kyrka har på detta sätt blivit ett centrum för konstutövning. Och de små sockenkyrkorna är i detta hänseende inte endast bleka kopior av domkyrkor och andra religiösa byggnader.

Men på grund av att de är byggda av olärda män representerar de ofta en folklig konststil, som på ett säreget sätt återspeglar de stora stilepokernas växlingar. Först i vår egen tid har vi kunnat uppskatta denna folkliga konstutövning. Historisk tid är i Karis kristen tid och kyrkans historia omfattar hela bygdens historia.

8

DE FÖRSTA KYRKOBYGGNADERNA örrän stenkyrkan blev färdig, hade Karis församling i kanske ett kvartsårtusende firat sina gudstjänster i en eller flera nu försvunna träkyrkor. Stenkyrkan har visserligen uppförts under medeltiden, men den har i huvudsak varit använd under luthersk tid, träkyrkorna är bygdens medeltida tempel. Man vet att en träkyrka åtminstone sedan år 1414 stått på den nuvarande stenkyrkans plats, men var denna socknens yngsta träkyrka även den äldsta? Eller har det funnits en äldre träkyrka på någon annan plats?

Den naturligaste förklaringen är, att mossen legat nära en gammal kyrkplats.

På samma sätt har sjön nära den nuvarande kyrkan fått namnet Kyrksjön. Visanbacka ligger, liksom Sutarkulla, invid den gamla farleden i södra Karis, vilket läge är det enda naturliga för socknens äldsta kyrka. Ett indirekt bevis kan vara avsaknaden av en kyrkoby. Här framgår nämligen att kyrkan inte uppförts i något av traktens bebyggelsecentrum, utan att valet av kyrkplats skett enligt andra grunder.

Kyrkan är uppförd på en från söder till åstranden sluttande höjd. Man har alltså valt en lämplig plats vid Svartån, som låg närmast till för byarna kring farleden i södra Karis. Även från hela norra delen av socknen kom man med båt till kyrkan.

Valet av kyrkplats var alltså en kompromiss.

Det måste ha skett med makthavarnas medverkan och vid en tid, då norra delen av socknen redan var befolkad. Om man antar att Karis fick sina svenska nybyggare på en gång, då är den nuvarande kyrkplatsen säkert den äldsta. Men det har visat sig att svenskarna kommit till bygden så småningom längs en handelsled. Under sådana omständigheter bör den äldsta kyrkan ha funnits i södra Karis, såsom folktraditionen och ortnamnen tyder på. Det finns ännu ett fjärde och kanske avgörande bevis för att den nuvarande kyrkoplatsen inte är den ursprungliga.

Prästgårdshemmanet, på vars mark kyrkan är uppförd, har troligen skänkts till kyrkan först ca. år 1400. Vid en process mellan kyrkoherden och Knasabackabönderna år 1683 hänvisas till en lagmansdom om rågången av år 1427 och i samband med det meddelas:

“att Cla - - och hans hustru Gertrud

hade givit godset under kyrkan, där

prästbolet nu låg. Den gåvan hade

blivit given i kung Carls tid

och biskop Magnus, år 1412.”

Den äldre träkyrkan

Teorin att den äldsta träkyrkan inte stått på den nuvarande kyrkplatsen får ett visst stöd av folktradition och ortnamn, men har sitt starkaste stöd i vissa gamla uppgifter om prästhemmanets flyttning. Den äldre kyrkans plats måste i så fall ha varit vid den gamla farleden från Finska viken till Läppträsket, någonstans mellan Raseborgs ruiner och Kila. Det har berättats om en kyrka i södra Karis. I en uppteckning från Läpp meddelas: “I Sutarkulla åkerbacke finns en stenmur.

Gammalt folk berättade att det var början till en kyrka, som man tänkte bygga före Karis kyrka.”

Liknande berättelser brukar innehålla en kärna av sanning. Sutarkulla fornborg är den sydligaste av fyra fornborgar belägna längs Läppträskets strand. Den ligger på en från tre sidor brant kulle och från kullens bergskrön öppnar sig vyn över Läppträsket.

En mosse mellan Visanbacka och Kila Rockers bär namnet Kyrkmossen. Namnet kan knappast vara en tillfällighet.

9

KARIS MÄSTAREN Årtalet kan vara riktigt, fast källan misstog sig på konung Carls regeringstid. Det nuvarande prästgårdshemmanet har alltså kommit i kyrkans ägo genom en stor donation, sannolikt i början av 1400-talet. En kyrka uppfördes aldrig på privatägd mark. Den nuvarande kyrkplatsen i Karis är på alla sidor omgiven av prästhemmanets ägor, och det är alldeles uppenbart att kyrkan och prästgården hör samman. Kyrkan har flyttats till sin nuvarande plats i samband med att prästhemmanet skänktes till kyrkan, inte tidigare. Denna flyttning har delvis förorsakats av en önskan att placera den nya kyrkan, som skulle byggas, lika lättillgänglig för socknens norra som för dess södra delar, men också andra orsaker kan ha inverkat. Kanske man ville bli kvitt beroendet av Raseborg.

Den äldsta träkyrkan i södra Karis verkar därmed ha varit länge i bruk. Där tjänstgjorde den Laurentius som år 1326 var presbiter Carisiensis, där höll biskop Johannes år 1374 möte med västra Nylands allmoge. Vet man något om denna kyrkas utseende? Den äldre medeltidens kyrkor, som tillhör den romanska stilen, följer i sin uppbyggnad stränga och allmängiltiga regler. Vi kan därför utgå från att träkyrkan i Karis starkt påminde om t.ex. de samtida stenkyrkorna i Ingå och Kyrkslätt. Delar av dessa ingår i de nutida sockenkyrkorna. Karis kyrka har i likhet med dessa bestått av ett lågt, och smalt kor, som blott genom en smal öppning, "triumfbågen", är förenad med en bredare och högre kyrksal. Takfallet är ganska brant, fönstren är påfallande små och sitter högt uppe i timmerväggarna. Koret och kyrksalen har var sin ingångsdörr på södra sidan. Både sakristia och vapenhus saknas. Kyrkan är relativt liten, koret är 3-4 m och kyrksalen 5-7 m bred.

Karis kyrka förvaras två träskulpturer, vilka ursprungligen har anskaffats till den äldre träkyrkan. Den ena föreställer den uppståndne Kristus, den andra en helig konung, Sankt Olof. Båda är gjorda av ek.

Speciellt Kristusstatyn är tyvärr mycket illa medfaren och restaurerades år 2020 till kyrkans 550-års jubileum.

Den uppståndne Kristus

Den uppståndne Kristus är avbildad så, som medeltidens konstnärer tänkte sig honom, då han på påskdagsmorgonen steg fram ur den förseglade graven. Svepningen har han lämnat i graven, och hans enda dräkt är en mantel, som han har kastat över vänstra axeln och vars flikar han svept kring sina höfter.

Manteln har varit cinnoberröd med grönt foder. I ena handen har han antagligen hållit en stav med korsfana, symbolen för hans seger över döden, medan den andra handen har varit höjd till ett välsignande tecken.

Sankt Olof

Sankt Olof sitter rak och stel på sin tronstol.

Han är klädd i en gyllene livklädnad och en gyllene mantel med blått foder, manteln faller rakt ned från axlarna, och dess flikar är lagda på varandra över knäna, varifrån de faller ned i tunga, skarpa veck. I den ena handen torde han ha hållit en stridsyxa, vapnet, genom vilket han led martyrdöden, och i den andra en spira eller ett riksäpple - konungamaktens symboler. På huvudet har han haft en krona av metall. Statyn har ursprungligen stått i ett skåp.

10

Kristusstatyn under restaurering.

Den uppstündne kristus gjord av Karismästaren.

11

Den uppstĂĽndne kristus.

12

Sankt Olof är den norske konungen Olof Haraldsson, som med våld försökte införa kristendomen i sitt rike och därför fördrevs.

Vid ett försök att återta sitt rike stupade han i kamp mot Tröndelags bönder vid Stiklestad år 1035. Men efter sin död blev han inte blott Norges utan hela Nordens mest dyrkade manliga helgon. Hans bild har funnits i så gott som alla våra medeltida kyrkor.

Kristi anletsdrag är detsamma som Sankt Olofs, ett brett ansikte, en smal och hopknipen mun, breda och lansettformade ögon. Också sättet att återgiva skägg och hår är detsamma.

Det är bilden av en samtida bondehövding, viljestark och kraftfull. Dessa två skulpturer, och dessutom kanske en Sankt Olof i Tenala, är tillverkade av samma man, den s. k.

"Karismästaren". Hans namn är okänt, om hans liv och personlighet vet vi ingenting, men hans ställning som konstnär kan väl bestämmas. Hans verk visar nämligen att han har fått sin utbildning i någon av Gotlands unggotiska skulpturateljéer och att han bygger på den s. k. Öjamästarens grund. Men han har dessutom mottagit starka intryck av öns första stora höggotiska skulptör, den s. k.

Vätemästaren, som var en inflyttad fransman.

Karismästarens verksamhet kan därigenom, fastställas till 1300-talets förra hälft. Troligen har han bott i den trakt, där hans bevarade verk finns, alltså i västra Nyland. Men om han var inflyttad gottlänning eller född här, kan inte avgöras. Karis-mästaren är den första i den långa raden av bygdekonstnärer och -mästare, som har skänkt vår kyrka dess nuvarande utseende. Det är egendomligt att tänka sig att det för över 700 år sedan fanns arbetstillfällen för en utbildad konstnär i denna yttersta, nyligen koloniserade och helt nyligen kristnade vrå av världen.

Karismästaren är sålunda ett bevis på den katolska kyrkans kulturskapande kraft.

Han har som konstnär lyckats ge gestalt åt en viss människotyp, och hans verk får sålunda en självständig prägel, som gör det möjligt att skilja dem från andra samtida konstnärers.

Något inhemskt finns det dock inte i hans konst, som har alla sina rötter på Gotland.

Sankt Olof.

13

Sankt Olof.

14

Sankt Lars

I ett smalt skåp, vars dörrar har gått förlorade, står bilden av en ung man. Hans rakade fläck på hjässan kännetecknar honom som munk och dräkten som diakon. Det är Sankt Lars, ett av medeltidens populäraste helgon.

Sankt Lars är en historisk person, en romersk diakon, som led martyrdöden år 256. Han blev enligt en senare legend halstrad till döds och avbildas därför alltid med ett halster i handen. Detta attribut finns målat på arkadbågen ovanför hans altare. Helgonets dödsdag, 10. 8., var en storkyrklig festdag.

Helgonet avbildas stående i grundställning.

Det halvlånga hårets korkskruvslockar inramar ett brett, slätrakat ansikte. Dräkten består av en vit, lång, mässkjorta, en förgylld, trekvarts lång kåpa och en duk. Den bildar några få, tunga och raka veck. Underarmar och attribut saknas. Alla denna bilds karakteristiska drag återfinner vi hos Karismästarens arbeten: den frontala ställningen, den raka gestalten, korkskruvslockarna, de tunga dräktvecken, kanske också vissa detaljer i ansiktet.

Sankt Lars.

15

Skulpturerna tillhör onekligen samma tid och samma konstkrets, om de är utförda av samma konstnär är inte bevisat. Såväl Sankt Olof som Sankt Lars är idealbilder av heliga män, den ena konung, den andra präst. Vad som gör Lars bilden så gåtfull är de två vapensköldar, som varit målade på skåpets nedre del. De är nästan utplånade, men ännu för en tid sedan kunde man urskilja att den ena utgjorts av en kvadratisk sköld, ätten Totts vapen. En annan helgonbild, Sankta Birgitta har också haft två vapensköldar målade på skåpets nedre del.

Också de är numera utplånade, men ännu år 1870 kunde man se att det ena vapnet föreställde "en galopperande häst med ett från pannan utstående horn", ätten Nipertz' vapen. Lars Axelsson Tott, hövitsman på Raseborg 1468-1481, var andra gången gift med Katarina Eriksdotter Nipertz, och det ligger nära till hands att anta, att makarna skänkt dessa helgonbilder till Karis kyrka.

Ätten Totts vapen.

Bilden av Sankt Lars är alltså tillverkad i början av 1300-talet men skänkt till kyrkan omkring 150 år senare, ca 1470. Sannolikt har donationen inneburit upprättandet av ett särskilt sidoaltare i den nya kyrkan. Hur och varifrån helgonbilden anskaffades vet vi ej med säkerhet. Kanske fanns bilden sedan gammalt men renoverades nu och placerades i det nyinstiftade sidoaltaret.

Den Yngre Träkyrkan

En gravsten med årtalet 1414 och en annan, som inmurats i fundamentet till en pelare, visar tydligt på att en träkyrka tidigare har stått på den nuvarande stenkyrkans plats. Åldern på den yngre träkyrkan är svår att bestämma.

Prästgårdshemmanets sena tillkomst pekar närmast på att träkyrkan inte kan ha uppförts före ca. 1400. Däremot har den nuvarande stensakristian daterats till 1300-talets början och påträffade rester av en eventuell träkyrka daterats till 1200-talet. Frågan om träkyrkans ålder står och faller med frågan om donationen av prästgårdsjorden, kyrkan är uppförd senare än, eller på sin höjd nästan samtidigt med donationen.

Om emellertid den nya kyrkan vid Svartån faktiskt uppfördes först under senmedeltiden, så har den sannolikt inte varit uppförd enbart av trä. I våra medeltida stenkyrkor är sakristian nästan alltid äldre än långhuset, man har först byggt en träkyrka med stensakristia och överlåtit åt nästa generation att bygga om själva kyrkrummet i sten. Också i Karis är sakristian äldre än kyrkan, och händelseförloppet bör här ha varit detsamma som på andra orter.

Ätten Nipertz vapen.

Det verkar ännu mera troligt då vi i gamla dokument kan läsa, att Lars Axelsson skänkt två helgonbilder till kyrkan. Donationen gjordes till minne av den sjöolycka i november 1468, då ett fartyg på väg från Stockholm till Raseborg förliste, och bl.a. hövitsmannens familj drunknade.

16

Sedan man beslutat flytta kyrkan och utsett en ny plats invid Svartån, har man alltså uppfört en sakristia av sten och invid denna en kyrka av trä. Den sistnämnda är spårlöst försvunnen, men sakristian ingår i den nuvarande kyrkan.

Sakristian utgör samtidigt den första etappen i stenkyrkobygget. Denna träkyrka har inte haft samma form som föregångaren. Den romanska sockenkyrkotypen med lägre och smalare kor var redan omodern, och den dominerande kyrkotypen utgjordes av en lång och smal sal. Mellantaket var tunnvälvt.

Karismästarens skulpturer, fanns i denna kyrka och dessutom flera andra.

De flesta bevarade skulpturer i Karis är nämligen från 1400-talets början och kan alltså ha stått i denna kyrka. I varje fall torde detta gälla Katarinastatyn. Det viktigaste som stenkyrkan ärvt av sin föregångare är dock själva kyrkplatsen. De flesta av våra gamla kyrkor har uppförts i anknytning till en äldre bebyggelse och står på slättland.

Andra står på en höjd eller vid en strand, men ytterst få kombinerar såsom Karis höjd- och strandläget. Om man kom med båt norrifrån, så höjde sig kyrkan monumentalt på sin kulle i bortre ändan av sjön, kom man landvägen söderifrån, så utbredde sig kyrkplatsen med den blånande Kyrksjön som fond.

Gravsten inne i kyrkan som inmurats i fundamentet till en pelare samt ett fotavtryck.

17

DEN SENMEDELTIDA STENKYRKAN

Kyrkobyggnaden

För medeltidens människa var kyrkan ett Herrens hus i konkret mening, där bodde Gud och helgonen och där kunde hon möta dem.

Därför skulle kyrkan vara ett evighetshus, uppfört av varaktigt material, och därför ersattes träkyrkorna förr eller senare så gott som överallt av stenbyggen.

På grund av transportsvårigheterna måste nämligen teglen slås i närheten av byggnadsplatsen. Det förefaller som om denna inhemska yrkesmannagrupp hade uppstått först i samband med vissa stora byggen under utländsk ledning i mitten av 1400-talet (Borgå, Nådendal, Åbo domkyrkas mittskepp), och sedan varit i livlig verksamhet ända till medeltidens slut.

En påminnelse om dessa yrkesmän är de inristade "bomärken" som ofta påträffas i obrända tegel. I Karis kyrka har man funnit åtminstone sex tegel med ett sådant märke, föreställande en nyckel. Samma nyckel förekommer även som tegelslagarmärke i Pojo och i Rusko kyrkor.

Förutsättningarna för stenbyggen För varje byggnadsföretag behövs det fyra saker: arbetskraft, byggnadsmaterial, teknisk sakkunskap och pengar. Arbetskraften levererades av sockenmännen själva. Varje gård måste då i förhållande till sin storlek göra ett visst antal sockendagsverken. Sommartid byggde man, vintertid anskaffades och levererades material (sten, kalk, timmer).

Allt byggnadsmaterial fick man på nära håll. Sten, timmer och lera till tegelslagningen från egen socken, kalk från egen socken eller grannsocknen Lojo. Att spjälka rullstensåsarnas stenblock med hjälp av eld och vatten, att bränna kalk och att hugga till stock och spån var arbeten, som sockenmännen själva kunde lära sig. Att mura gråstensväggarna och resa byggnadsställningar och eventuellt t.o.m. takstolar kunde de också under ledning av ortens egna murare och timmermän.

Yrkesmän med teknisk sakkunskap måste dock hämtas utifrån när det gällde att slå tegel och mura pelare och valv. Teglet blev också kyrkbyggandets egentliga "flaskhals".

En förutsättning för att sockenkyrkor alls skulle kunna uppföras och välvas var därför, att det i landet fanns ett antal yrkeskunniga tegelslagare och murare, vilka reste omkring från den ena byggnadsplatsen till den andra.

Tegelslagarmärket i Karis kyrka.

Behovet av pengar var relativt litet, då endast utsocknes yrkesmän fordrade en del av sin betalning i kontanter, men å andra sidan var reda pengar sällsynta och lånemöjligheterna obefintliga. Men man byggde i etapper, först uppfördes en stensakristia med träkyrka, sedan stenkyrkans väggar och vattentak sedan stenkyrkans valv och sist ett vapenhus.

18

Från alla rummets fyra hörn stiger valvribbor, uppmurade av mångkantiga formtegel, vilka har utskurits i den våta leran. De möts i rummets mitt.

Väggarnas övre avslutning är halvrund och uppbär två valvribbor och en valvkupa, murad av vanliga tegel. Väggar och valv är överdragna med puts. Valven pryds av målningar.

Valvribborna börjar cirka 50 cm från golvet, som har varit täckt med tegelplattor. Förutom fönstren och ytterdörren finns i rummet en dörröppning, som leder till kyrkan, i väggarna finns tre rektangulära förvaringsnischer - en i östra och två i södra väggen. Väggen mellan sakristian och kyrkan är 180 cm tjock eller lika tjock som kyrkans övriga väggar, men de andra sakristieväggarna är bara 110 - 120 cm tjocka. Detta innebär att nämnda vägg måste ha förstärkts med en 60 cm tjock mur på yttre sidan då kyrkan byggdes. Detta skedde för att den skulle kunna uppbära kyrkväggens övre del - kyrkväggen är nämligen dubbelt så hög som sakristieväggen. I nästan alla andra medeltida sockenkyrkor är denna vägg lika tunn som sakristians övriga väggar, och kyrkväggens övre, tjockare del uppbärs delvis av en avlastningsbåge på sakristieväggen. Nu har man i varje enskilt fall valt den lösning, som gav minst arbete. Att man i Karis valde att förstärka väggen ända från grunden beror sannolikt på att sakristians södra vägg, i motsats till den norra, aldrig har haft något gavelröste. Kyrkorna med avlastningsbåge har däremot ett sådant, vilket ofta tydligt framträder i norra kyrkväggen. Sakristian mäter invändigt 5.0 x 6.5 m. Med sina, 33 m² hör den till de större i vårt land och är i relation till kyrksalens storlek - en av de största.

På detta sätt har flera av våra stenkyrkor tillkommit. Det tog omkring tio år att uppföra en stenkyrka. Av protokoll från senare tider framgår dock entydigt, att bönderna sommartid kunde göra sockendagsverken vid kyrkan endast under tiden mellan vårbruket och höarbetet.

Under dessa korta veckor - en knapp månad - skulle alla byggnadsarbeten utföras.

Stenklyvning, transporter m.m. hann man däremot bra med under de korta, men många vinterdagarna.

Sakristian

På den nya kyrkplatsen vid Svartån uppfördes sannolikt en sakristia av sten och en kyrka av trä. Att sakristian är äldre än den nuvarande stenkyrkan framgår av, att norra kyrkväggen slutar tvärt mot sakristians östra och västra vägg.

Sakristian är en låg och oansenlig byggnad under ett brant, spåntäckt sadeltak.

Grundplanen bildar en rektangel eller riktigare en sned parallellogram, väggarna står inte vinkelrätt mot varandra. Detta bevisar att sockenmännen började bygget på egen hand, utan främmande expertis. Väggarna är murade av kluvna stenblock och vilar troligen på berggrunden. Norra gavelns övre, tresidiga del, det s. k. gavelröstet, saknar utsmyckning.

Byggnaden har fönster i väster och norr och ytterdörr i öster. Alla dessa har förstorats eller upphuggits år 1798. Ursprungligen hade sakristian endast små fönster i norr och öster, men ingen ytterdörr. Sakristierummet täcks av ett kryssvalv.

19

Sakristians ålder

Varför började man med sakristiebygget ?

Det är inte självfallet att ett kyrkbygge måste börja med sakristian. I Skåne finns det ännu i dag kyrkor utan sakristia. I de romanska sockenkyrkorna såsom i de äldre svenska salkyrkorna är sakristian ett senare tillägg.

Men i Finland började man praktiskt taget alltid med att bygga en sakristia. Man antar att de ursprungligen var självständiga bönekapell, vilka först senare har fått sin nuvarande funktion. Eller att de uppfördes som eldfasta förvaringsrum för kyrkans dyrbarheter, för dess böcker och arkiv. Sina eventuella rikedomar skaffade sig kyrkorna under loppet av en lång tid, i början fanns det inte mycket förmögenheter.

Silvret var dessutom säkrast förvarat hos någon av kyrkans förtroendemän. Sakristians huvuduppgift verkar att ha varit en invigd gudstjänstlokal under den tid stenkyrkan byggdes. Som regel var, att när en stenkyrka uppfördes omkring den gamla träkyrkan, blev det inom kort nödvändigt att riva den gamla träkyrkan. Därefter kunde ännu många år gå innan stenkyrkan blev färdig att invigas.

Då var den tidigare uppförda sakristian en utmärkt gudstjänstlokal. Sakristian byggdes alltså först för att möjliggöra regelbundna mässor under den tid kyrkan var under byggnad.

De äldsta sakristiorna i Finland är från tiden ca 1300. Man antar att sakristian i Karis är uppförd före 1330 och att den är samtidig med Karismästarens skulpturer.

Den äldsta sakristietypen kännetecknas av oornerat gavelröste, rätt höga väggar, tunnvalv och ett bestämt tegelmått. Dessutom har den ofta en vindsdörr såsom de mellansvenska kyrkorna med tunnvalv, sakristian i Karis tillhör inte denna typ. Det är endast det oornerade gavelröstet som förenar dem. Seden att pryda även sakristiegaveln med i murytan insänkta ornament, s.k. blinderingar, blev nämligen allmän hos oss först vid 1400-talets mitt, Borgå kyrka var ett av de viktigaste spridningscentra. Dessförinnan gjordes gavlarna av gammal vana oornerade. Vad enbart exteriören beträffar kan Karis sakristia vara uppförd när som helst mellan 1300 och 1450.

Sakristians kryssvalv är av en vanlig 1400-talstyp och skiljer sig endast genom tegelmåtten från valven i kyrkans sidoskepp.

Man antar att valvet är yngre än väggarna, eftersom innerväggarnas halvrunda övre avslutning är något djupare än vad valvkappan är tjock, så att en liten avsats uppstår mellan vägg och valv. Hela sakristian torde vara uppförd på en gång och under 1400-talets förra hälft. Den kan vara samtidig med den äldsta träkyrkan på den nya kyrkplatsen, den kan också vara yngre.

Valvmålning i sakristian.

20

Sakristian.

21

Långhusbygget

Så småningom började man uppföra själva kyrkan, det s.k. långhuset. Längdaxeln låg i väst-östlig riktning. Kyrkan kunde inte byggas på fast berggrund, för man skulle kunna begrava under kyrkgolvet. Väggarna reser sig direkt på den hårda sandmon eller uppbärs även av ett s.k. rustverk av liggande stockar.

Murarna är i Karis 180-200 cm tjocka.

Det är endast murytorna, som är gjorda av stora, kluvna stenblock, emellan dem finns det mindre stenar, stenflisor och kalkbruk.

Ingångar och fönsteromfattningar murades av tegel. På ca 5 m höjd över marken gjordes väggarna tunnare genom en inskärning på inre sidan. Denna inskärning uppbär valven och deras sköldmurar. Då väggarna uppnått sin planerade höjd, lades vattentaket.

På grund av den stora spännvidden, 13 meter, är taksparrarna högre upp sinsemellan sammanbundna av fyra rader vågräta hanbjälkar. Takstolarna bildar en mäktig timmerkonstruktion, som överspänner hela kyrksalen utan att i någon punkt få stöd av pelarna. Taktäckningen har i alla tider gjorts av bilade spån. Valven kunde alltså obehindrat slås under vattentaket. Karis kyrkas medeltida takkonstruktion är bland de vackraste och bäst bevarade i vårt land och utgör en ovärderlig byggnadsarkeologisk och historisk källa. I Karis är valv och väggar byggda i ett sammanhang, vilket bl.a. framgår av att alla tegel i kyrkan har samma mått (30 - 34 x 14 -16 x 8-10 cm).

Kyrkan är treskeppig med fem valv i vart skepp.

22

Trätappfogar mellan 13 meter långa takspärrar och hanbjälkar.

Vindstrappan inne i kyrkväggen.

23

Kyrkans grundplan.

RIBB

OR

GÖ RDELBÅGE

V A LV

ARKADBÅGE

Längdskärning genom kyrkans mittskepp.

24

Pelarna, som vilar på gråstensfundament, är murade av tegel och i genomskärning kvadratiska med 90 cm:s sidor. I ett av fundamenten är inmurad en bit av en gravhäll.

Pelarna i samma rad förenas med varandra och med gavlarna av enkla arkadbågar, vilka är spetsbågiga och av samma bredd som pelarna. Två motstående pelare förenas med varandra och med resp. långvägg av gördelbågar, vilka är 15 cm breda och murade av formtegel. Gördelbågar och valvribbor stiger från konsoler. Pelarnas konsoler är avtrappade, men väggkonsolerna är alldeles enkla. Valvribborna är murade av likadana formtegel som i sakristian.

Sidoskeppen har kryssvalv med endast två diagonalt ställda ribbor, men mittskeppets valv är stjärnvalv, i vilka det ytterligare i varje valvkupa finns ett kortare ribbpar, så att ribborna tillsammans bildar en fyruddig stjärna. Valvkuporna är slagna av vanliga tegel, inte av specialgjorda valvtegel.

Gördelbågen mellan mittskeppets första och andra valv kallas triumfbåge. Det finns inga skildringar av hur ett dylikt kyrkbygge gick till. Vi kan föreställa oss att man släpade upp stenarna längs långa, timrade broar och att man murade på alla väggar samtidigt, detta för att så många som möjligt skulle kunna vara i arbete de korta sommarveckorna.

Först murades väggarna, sedan lades vattentaket, sist slogs valven. Gavelröstena verkar ha murats först efter det att takstolarna rests. När alla arbeten var färdiga, kom äntligen den stora dagen, då hela socknen samlades på kyrkbacken för att få se biskop Konrad Bitz och hans följe långsamt gå in i kyrkan, där han bl.a. med helig olja tecknade tolv kors till de tolv apostlarnas ära på färdigt utmärkta ställen på väggarna. Invigningen avslutades med att biskopen förrättade den första mässan i kyrkan. Detta skedde år 1470, antagligen på den helige Johannes Döparens dag, den 24 juni.

Konrad Bitz nere till höger.

I mitten släkten Bitz vapen.

25