hbgstories #04 by Helsingborgs stad

hbg stories Aliyas väg från kungen till tech Rock and roll all nite med The Tivoli Helsingborgarna som längtar hem Jonas ordkonst ger skulpturerna liv Bilderna från en stad som var

#04 2021

Var rädd om dig. Jag håller mig uppdaterad på helsingborg.se/corona Nahed, Helsingborg

Fjärde numret och nu börjar det skapas en supporterskara runt om i staden, det är vi himla tacksamma för. Det visar sig inte minst på responsen i inkorgen. Flera av reportagen i det här magasinet bygger på tips till just inkorgen. Det är lika fint när fotografer skickar in förslag på bilder som kan vara med i det återkommande fotoreportaget Bilden av Helsingborg. Sen är det förstås hedrande att gått till final i Svenska Publishingpriset i kategorin Tidningar, geografiska områden. Och förstås att vinna Nöjesnytts Helsingborgspriset 2020 i kategorin Årets media. Tack till den som nominerade oss och tack till er som röstade! Tveka inte att höra av dig till hbgstories@helsingborg.se. Kanske är du kreatör och har en jobbidé, eller så har du bara hört talas om en berättelse som fler borde få höra. Har du en tanke om var hbg stories borde finnas så lyssnar vi mer än gärna. Kanske har du ett väntrum där människor borde få läsa berättelser från Helsingborg istället för att spela Golf Clash på mobilen. Vi lovar att fortsätta lyfta människorna, idéerna, utmaningarna, nörderierna och passionerna från Helsingborg. David Lindman Innehållsansvarig

Redaktion e-post: hbgstories@helsingborg.se Helsingborgs stad 251 89 Helsingborg Organisationsnummer: 212000-1157

Grafisk formgivning Martin Fredricson

Ansvarig utgivare Simon Wikstrand

Tryck Tryckservice i Ängelholm

Innehållsansvarig David Lindman

Webb hbgstories.se

Omslagsfoto Martin Olson

Drömfångaren i Oceanhamnen Text: David Lindman Foto: Martin Sörbo

Aliya Sabirs dröm är att fler ska våga följa sina drömmar. 21-åringen som talar sex språk hade en turbulent uppväxt och oddsen emot sig, men fick medalj av kungen redan som 17-åring och har nu handplockats för att jobba med Helsingborgs mest kreativa företagsidéer.

4 — #04

#04— 5

on har inga minnen från de första åren när familjen bodde i Tyskland, även om hon numer ofta hälsar på den delen av släkten som finns kvar där Einigkeit und Recht und Freiheit Sind des Glückes Unterpfand, som det heter i nationalsången. Däremot minns hon hur det var att gå på dagis i Azerbajdzjan, och inte känna sig hemma alls. Stränga fröknar som satt vid ett en sorts podium och kastade barska blickar ut på barn som inte somnade på golvet. Det var inte så lätt att komma till Sverige heller. Östergötland, 00-tal, föräldrar som pratade ryska och azerbajdzjanska, en pappa som arbetade som kock men som kämpade med

6 — #04

sina egna demoner och inte alltid tog hand om familjen på bästa sätt. – Jag hade en superturbulent uppväxt. Som förstås har format mig på olika sätt. Redan som liten hade jag flera olika mentaliteter i mig. Azerbajdzjan är ett land med flera olika kulturer, mitt släktträd är stort, jag är uppväxt i Sverige. Jag talar sex språk. Det är klart att det är en fördel att begripa sig på mångfald och språk och olika sätt när man jobbar med att utveckla människor och deras idéer. – Vi var med om mycket. Min mamma har varit med om mycket. Men det går att vända något som är tufft till positiv energi. Min mamma har alltid haft den kraften och hon är min

största förebild i livet. Hennes attityd. Att vilja växa och vara öppen för världen. Det finns en urkraft i det. Den kraften finns ofta hos just mammor. Aliya Sabir sitter med en kopp kaffe i ett konferensrum i ett hus som blivit ett av stadens nya landmärken. De flesta har en åsikt när det gäller det nya Prismahuset nere i Oceanhamnen. Inne i korridorerna känns det majestätiskt, nästan sakralt. En business-version av sakralt. Utanför vartenda fönster; havsvatten. Där en färja, där ett öppet sund, där den gamla staden, tätt inpå den nya. Det är här Hetch huserar, Helsingborg Tech Hub. Och Aliya är handplockad för att jobba som Community Manager. I grund och botten går hennes arbete ut på att hjälpa människor att komma vidare med sina idéer, i synnerhet om det handlar om startups inom techbranschen. – Det är inte klokt egentligen. Att jag är här, i det här huset, och jobbar med att få människor att förverkliga sina drömmar. Jag får se människor växa och lyfta. Bara den senaste månaden har vi fått in tio nya startups. Det känns som att vi är framtiden för Helsingborgs näringsliv. Det värmde hela mitt hjärta när jag blev headhuntad hit!

”

Där var jag, 17 år och med någon sorts identitetskris och sedan en massa höjdare från jättestora bolag

Till Helsingborg kom hon som tonåring. Och det var en lite vilsen tonåring som öppnade dörrarna till den första skoldagen på Johannes Hedberg-gymnasiet hösten 2015. – Jag kände inte många när jag började på gymnasiet. Men det här var den där speciella hösten när det kom så mycket flyktingar. Jag såg dem och kände att de behövde något att göra. Jag började prata med några av mina nya skolkompisar och de ville också göra något för flyktingarna, något annat än att skriva insändare. Vi hade inte ens tänkt färdigt när Rädda Barnen kom in i bilden och sa att de gärna hjälpte oss att köra flyktingarna från campen på Råå. Vi mötte dem, helt enkelt. Tillsammans gick vi runt på stan och löste utmaningar som vi hade hittat på. Skolan gav oss en nyckel och en lokal att vara i. Vi dansade tillsammans. Några unga killar hade dansat balett hemma i Syrien och plötsligt hade vi en dansshow där vi lärde varandra danser från olika delar av världen. – Jag pratade med en kompis från Linköping, Miina Eriksson. Hon startade samma grej där uppe. Det gick jättebra, det blev väldigt uppskattat. 17 år gammal fick Aliya från Tyskland, Azerbajdzjan, Östergötland och Helsingborg ett besked hon aldrig hade kunnat drömma om. Hon skulle få medalj av självaste kungen. Konungens Stiftelse för Ungt Ledarskap. Den yngsta någonsin.

För att hon följt en ingivelse och startat något som kunde hjälpa andra. – Där var jag, 17 år och med någon sorts identitetskris och sedan en massa höjdare från jättestora bolag. Det var jättestort. Men det var då det slog mig att åldern spelar ingen roll. Du kan göra vad fan du vill, det spelar ingen roll om du är ung eller gammal. Den där medaljen var en enormt stor grej för hela släkten i Azerbajdzjan, ja faktiskt för en massa studenter och ungdomar i hela landet. Jag upptäckte att jag hade inspirerat människor på ett sätt som jag aldrig hade kunnat tro. Aliya gick ut gymnasiet och började plugga till socialantropolog men hennes erfarenheter ledde också vidare till nya uppdrag. Hon jobbade med Forza of Sweden och med Freezone Sweden. Höll kurser för barn och ungdomar. Pratade om sin uppväxt. – Jag är en vem som helst. Det kan betyda mycket för barn och ungdomar att vem som helst kan ändra sin framtid och bestämma den. Kan jag följa mina drömmar så kan alla. Jag är medveten om att det låter superklyschigt men det är fortfarande sant! – Jag började gråta en gång efter att jag hade hållt i en kurs i Lund. Det fanns en ung tjej i publiken som var väldigt sluten och aldrig tog ögonkontakt med mig. Jag bestämde mig för att jag skulle nå fram till just henne, men kände inte att jag lyckades. Efteråt hade hon skrivit en Post-it där det stod att hon ville bli som jag. Det var då tårarna kom. Jag sparade den lappen. Jag växte av den bekräftelsen. Vi människor växer av att hjälpa andra att växa. Och nu har jag det som jobb! Hon har bara jobbat några månader på Hetch men säger att hon lärt sig mer på några veckor än hon gjort på hela år tidigare. Men så verkar rätt mycket i Aliyas liv hända sig fort. Nu drömmer om hon om att se sina projekt få vingar och spela roll i helsingborgarnas liv. – För att jobba med ungt entreprenörskap och tech så har vi stora projekt på gång. Jag jobbar alltid utifrån ett integrationsperspektiv, som bygger på att få människor och stadsdelar i Helsingborg att mötas. Jag är rätt trött på hela den här ”vi måste rädda våra ungdomar i de utsatta områdena”. Nej, vi ska inte rädda någon. Vi ska tillsammans se till att växa åt rätt håll och det gör vi genom att sänka trösklar – bland annat in till näringslivet, oavsett vilken bakgrund du har. En massa insatser attraherar och sänker trösklar, det är Startup School, Projekt X, Open Office, Programmet. Vi behöver fånga upp ung potential och skapa starka förebilder. – Kraften hämtar jag i den resa jag har gjort och fortfarande gör. Den som kommer från min mamma. Jag tar aldrig den kraften för given men är tacksam för den. Jag vill använda den till att skapa mer mångfald inom techvärlden. Fler behöver hitta hit och upptäcka nya vägar som leder till att man kan följa sina drömmar. ■

#04— 7

När en skulptur blir en hel roman Text: David Lindman Foto: Martin Sörbo

Jonas Högström har levt på sina bronsskulpturer sedan han gick ut Konstfack på 1980-talet. Och du bryr dig föga om bronsskulpturer? Då har du inte sett hur han döper dem. Häng med in i verkstaden i Utvälinge och böla en skvätt.

8 — #04

#04— 9

är Vege å mynnar ut i Skälderviken fanns ett tegelbruk fram till 1969. Den gamla ringugnen är en av få bevarade i landet och sköts av Riksantikvarieämbetet. I den byggnad där man en gång i tiden torkade teglet huserar skulptören Jonas Högström med sitt bronsgjuteri. Här har också Mattias Bokelund en smedja där han jobbar precis som smederna gjorde på 1700-talet. Och här finns bilbyggaren Leif Tufvesson, som ett tag utvecklade bilar åt Koenigsegg men nu är sin egen under namnet Caresto. Om en saudisk prins vill ha en racerbil utformad som en Batman-leksaksbil, då är det till Leif han vänder sig. Man kan undra vad den här gamla ladan har med Ernest Hemingway att göra. Det har den inte. Men häng ändå med på en passage till den amerikanske kultförfattaren som skrev Den gamle och havet. Det sägs att han en gång ingick ett vad med en författarkollega. Hemingway hävdade att det skulle gå att skriva en roman med bara sex ord. Han gick hem och funderade och kom tillbaka med följande: For sale: Baby shoes. Never worn. Sex ord som ställer frågor och startar en berättelse inne i huvudet, inte sant? Det är lite så Jonas Högström jobbar med sin konst. Orden och berättelserna de planterar i människor är nästan lika viktiga som hans formgivning. Titlarna verken får är det som får publiken att titta uppmärksamt, med hela hjärtat påkopplat. Ofta är det så att titeln kommer först och skulpturen sedan. När du kliver in i Högströms verkstad möts du av en massa

10 — #04

figurer. Kanske får du syn på en 20 centimeter hög bronsgubbe som står på ett bräde vid ett spröjsat fönster och blickar ut mot träden och ån. Han har ryggen mot dig och vilar pannan mot handen. Han är inte medveten om att det är besök i verkstaden.  Gubben kan se vacker ut i sin tämligen traditionella enkelhet, men han kanske inte rör vid ditt inre vid en första anblick. Det gör han först sedan du gått och bläddrat i Jonas Högströms titellista och fått klart för dig att konstverket heter När kommer du tillbaka?  Plötsligt är gubben en hel novell för dig att skriva.  – Orden är jätteviktiga. Utan titlarna blir det inte starkt. Jag tycker om att en titel kan förändra ett verk helt och hållet, säger den 64-årige bronsskulptören som blev Helsingborgs Dagblads första kulturstipendiat 2004. Du kan se Jonas Högströms verk lite varstans i nordväst-Skåne. Nils Poppe-statyn framför friluftsteatern på Fredriksdal i Helsingborg är ett av dem. I Vikens hamn finns en samling bronsmänniskor som heter Tur, hopp och kärlek. Utanför kyrkan i födelseorten Lerberget finns Försvunnen men återfunnen. Vid Boklidens servicehem i Mörarp Stunder av lycka. De offentliga verken är många. Jonas har livnärt sig på sina skulpturer ända sedan han gick ut Konstfack 1983. Men här snackar vi om den del av hans konst som inte kan beskådas av de stora massorna på offentliga platser.  – En av mina stora inspirationskällor är radion.

”

En bastant skäggig figur har en storlek som inte lämpar sig i varje vardagsrum

Jag kan lyssna på Samtal pågår i P1 och höra någon säga en mening som berör mig. Jag har en lång lista med titlar som jag aldrig hinner göra något av.  – Människor besöker min verkstad mest i samband med Konstrundan om påskarna. De som inte tar sig tid att ta reda på titlarna får kanske inte ut så mycket av besöket. Jag ser ofta hur de som fått fatt i titellistan plötsligt börjar om, och ser på verken med nya ögon.  Det finns en påtagligt bitterljuv ton i många av titlarna. Det är inte ovanligt att besökare får gå ut och hämta luft en stund. Ser du någon flanera längs Vege å med vattniga ögon så vet du. Det är Högströms fel.  En skulptur av en man omfamnar en liten flicka. Han håller henne i famnen, hon begraver sitt huvud i hans axel. Det är en skulptur som fångar ett fint ögonblick i flykten, men återigen – det är först när man studerar titeln som det verkligen händer något. Verket heter kort och gott Helgpappa.  Jonas Högströms egen far är avbildad i flera verk. En bastant skäggig figur har en storlek som inte lämpar sig i varje vardagsrum, men när man hör berättelsen bakom verket kan man lik förbannat få lust att ha skulpturen i sitt vardagsrum. Den heter Jonas jag blir världsberömd på detta.  – Det var vad han sa när det började skrivas om mig. Han

mötte människor som hade läst om mig i tidningen och så tyckte han att han också blev känd.  I ett annat verk sitter hans 85-åriga pappa ensam i en tv-fåtölj. Fåtöljen bredvid är tom. Jonas mamma har precis flyttat in i äldrevården. Verket heter Jag saknar dig mer än du anar.  Ensamheten känns och får en att vilja åka hem och krama de som lever närmast inpå. – Det är roligt om jag kan beröra, konstaterar Jonas. Jonas berättar om en skulptur han inte gjort än. Han hörde en kvinna på radion som berättade att hennes man bara lekte med hunden hela tiden, och inte tycktes bry sig om henne. Titeln är redan klar. Varför leker du inte med mig?  Melankolin är ständigt närvarande. Många av titlarna handlar om relationer, och hur vardagen kan bära i väg med oss. Vi möter en gubbe som sitter ensam på en stol framför ett cafébord. På andra sidan bordet är den andra stolen tom. Riktigt tänkvärt blir det bara om man vet titeln: Om du inte jobbat så jävla mycket så kunde vi suttit här och druckit kaffe nu.  En annan äldre man står och hugger ved. Det är stora höga travar med perfekt yxade träbitar i brons. Här har Jonas fångat den äldre generation män som inte alltid haft så lätt för att prata om känslor. Verket heter Jag försöker bara uttrycka min kärlek.  Ett annat verk heter lite uppgivet Allt jag önskar har jag redan. Och så kan det kanske kännas ibland, men nu vet du att du inte har allt. Du saknar en skulptur med en grymt snygg titel. ■

#04— 11

En livskrasch och ett hopp ut i det okända Text: David Lindman Foto: Anders Ebefeldt

Alla andra verkar veta vad de vill, själv har du inte riktigt hittat hem. Du kanske inte ens har en susning om vad du är bra på, vilka vägar som leder framåt. Om du då förlorar ditt första barn och sjukskriven kraschar handlöst in den berömda väggen, då är livet ingen lek längre. Cecilia Alm hittade till slut vägen snarare än väggen. Där fanns en yogastudio att driva, ett jag att trivas med och ett sammanhang att älska. 12 — #04

#04— 13

et kändes som att människorna runt omkring mig hade hittat precis rätt i livet. Själv kände jag mig vilsen. Vad ska jag studera, vad ska jag jobba med, vad är jag bra på? Jag är egentligen en extremt driven person men visste inte alls vad det var jag skulle driva. Och den vilsenheten kan göra en människa nästan illasinnad. Jag hittade inte ett sammanhang där jag kunde få känna mig grym! Det är lite jobbigt att tänka tillbaka på de här åren för jag kan känna att jag inte var en människa som var genuint positiv till livet. Men så fungerar det ju. Det är först när vi hittar till vår rätta kontext som vi hittar till glädjen. Det vet jag nu, långt senare. Jag hade alltid fått höra att jag borde jobba med människor och med service. Jag försökte med hotellbranschen, jag var kökssäljare på IKEA. Det var inget fel på vare sig arbetsplatserna eller min arbetsinsats men jag kände att jag gav mer än vad jag fick tillbaka. Jag var mest en funktion för folk som krävde saker. En del människor var helt enkelt inte särskilt snälla. Så trots att jag jobbade med människor jobbade jag inte med människor, inte med att lyfta dem och få dem att växa. Vilket var vad jag drömde om. Jag är egentligen från Skanör men det var i Blekinge jag hamnade, som butikschef på Systembolaget. Det fanns en regionchef som var den visionära, karismatiska typen och jag var superglad över att hamna i hans team. Men jag var sist in och fick ta hand om butiken som ingen ville ha. Det var något för mig, med min energi. Jag bestämde mig för att målet skulle vara att jag inte skulle behövas. Personalen var van vid chefer som kunde allt och satt på all information. Nu fick de ta tag i saker de inte fått ta tag i tidigare. Efter fyra år hade vi ökat omsättningen med tio miljoner och hade gröna siffror på allt från lagerhantering till ålderskontroller. Sen blev jag gravid. En del av oss blir väldigt trötta när vi blir gravida, och jag blev en trött. Andra butiker ryckte i min personal och jag fick hela tiden utbilda nya. Jag var tvungen att släppa bra människor. Men jag gav allt jag kunde. Det funkade bra med min chef men jag kunde också tycka att jag saknade rätt uppbackning i det stora. Jag ville kunna erbjuda samma möjligheter och lön till min personal som de blev erbjudna någon annanstans. När jag inte kunde det så blev mitt svar att jobba ännu hårdare. Se mig, jag är bra, bekräfta det! Min farmor dog. Jag var i sjunde månaden. Jag hade jobbat som ett djur. När jag kom hem efter begravningen på eftermiddagen kände jag att något inte var som det skulle i magen. Vi åkte till sjukhuset där jag fick veta att mitt barn hade dött. Jag ringde till min chef och sa att jag nog måste bli borta några dagar och fick ett krya på dig till svar. Efter det var det bara rätt in i bergväggen för min del, i maxfart. Jag hade förlorat min mor när jag var 22. Hon var en stark och väldigt närvarande person. Jag förlorade en viktig person att prata om livets vägval med. Men det var tusen gånger värre att förlora sitt första barn i magen i slutet av graviditeten. Vi

14 — #04

födde honom och fick se honom men vi fick aldrig se honom i livet och det var en sådan väldig sorg. Mauritz hette han. Idag tänker jag att det hade varit ännu värre om vi fått se honom i livet bara för att förlora honom senare. Och jag tänker att våra barn Scilla och Sixten inte hade varit de underbara individer de är om vi inte hade förlorat Mauritz. Det hade blivit på något annat sätt.

”

När dagen var kommen kände jag att det här är den dagen då jag dör. Det var snålblåst och kylslaget och jag bottnade inte för fem öre.

Vi var redan på väg till Helsingborg när jag kraschade. Men när jag skulle börja arbetsträna var jag tvungen att göra det i min gamla butik i Blekinge. Jag ville inte det, orkade inte det. Jag sa upp mig och hade förlorat min inkomst men sa till min man att snälla, kan vi flytta ändå? Jag ville tillbaka till västsidan, till nåt som kändes hemma, till en nystart. Jag tog nya butikschefsjobb. Bra jobb, jag presterade, jag hade mitt driv. Men det var fortfarande som att jag gav utan att få tillräckligt mycket tillbaka för egen del. Det kändes inte helt rätt på Region Skåne heller. Jag hade lockats av deras löfte om att detta var arbetsplatsen för sådana som ville göra

skillnad. Men det är inte så lätt att göra det i en stor koloss med 33 000 anställda. Jag kände mig fortfarande bakbunden. Jag hade inte hittat min kontext, fick inte utlopp för allt jag ville göra. Kreativa själar och doers tappar sin energi då. Yogautbildningen var det som tände lyktan. Det var första gången jag gjorde något utan att ha nån form av plan eller strategi, jag tänkte att vi får se vad som händer. Men jag älskade utbildningen om började drömma om min egen studio. Den första låg lite undanskymt i Ramlösa Brunnspark. Det var svårt att få folk att hitta dit och jag hade inget automatiskt nätverk i min nya hemstad. Jag skulle hålla en klass ute vid piren på Råå. Jag skrev nånting på Facebook och sponsrade inlägget med en 50-lapp. Jag kontaktade olika grupper. Vi som gillar Råå. Vi som gillar Ättekulla. När dagen var kommen kände jag att det här är den dagen då jag dör. Det var snålblåst och kylslaget och jag bottnade inte för fem öre. Jag visste inte om det skulle bära eller brista. Men det kom åtta personer så jag tyckte att det bar, haha. Jag var så rädd att jag inte skulle kunna försörja mig, allt kände så himla läskigt. Men där klev jag över den första lilla tröskeln. Nästa tröskel var att ställa mig på scen i min egen studio i Ramlösa. Att bli mitt eget varumärke, min egen marknadsförare, min egen projektledare, min egen kundservice. Men människor började komma, en efter en. Det här är bara tre år sedan och det är helt otroligt vad jag har fått uppleva på den korta tiden. I höstas vandrade jag i city och drömde om nya lokaler för min verksamhet när jag kom förbi det nya hotellet mellan

Dunkers och The Tivoli. Det fanns en stor lokal i gatuplan som gapade tom. Jag ringde chefen på SeaU och undrade om inte vi skulle kunna få ha ett event där med sponsorer och utställare, ett yogaevent. De ursprungliga planerna för lokalerna hade pausats under pandemin och där kom jag, det var så det kom sig att Raw Yoga flyttade in där. En slump, ett bananskal. Men också en möjlighet som aldrig hade dykt upp om jag inte ringt det där samtalet. Plötsligt stod jag med en jättestor, toppmodern lokal mitt inne i city! Jag hade aldrig vågat hoppa på detta om det inte varit för de där tidigare små trösklarna ute vid piren på Råå och i Brunnsparken. Min far har alltid varit stolt över mig men precis som många andra blev jag uppfostrad till att göra rätt för mig, att prestera, vara tacksam, inte förhäva mig. Det kan bli problematiskt när man kommit fram till att nu måste jag säga upp mig och gå vidare. Vad ska far tycka? Nu är han så stolt att han håller på att spricka. Han går förbi de stora fönstren och ser loggan med Raw Yoga och kan nästan inte greppa att det är hans dotter som driver hela studion! Men han har sett hur jag har slitit. Hur ingenting har kommit gratis. Nu säger både han och jag att det har varit så himla värt det! När man vågar följa sitt hjärta och ställa sig frågan: var kan jag få växa någonstans? Då börjar man plötsligt få människor runt omkring sig som vill en väl. Då kommer nice people och nice opportunities, haha! Jag får sådan energi av människorna jag möter här, av det vi skapar tillsammans, av deras berättelser och vedermödor. Det är det bästa jag gjort, att lämna komfortzonen och våga hoppa rakt ut i det okända”. ■

#04— 15

Bilden av Helsingborg Sex bilder säger mer än sex tusen ord. Vi kör en favorit i repris och ber sex fotografer att välja ut en bild med koppling till platsen Helsingborg. Hur hade din bild sett ut?

16 — #04

Zlatan Softic

Jill Jarnsäter

Tanja Lindborg

Elisabeth Håkansson

Henrik Nygren Sanja Matoničkin

#04— 17

Zlatan Softic — ”Piren på Råå är ett lokalt landmärke. Jag ville visa den från ett perspektiv vi inte är vana vid. Eftersom det var grått och tråkigt den dagen valde jag att ta med ett färgglatt paraply, för att skapa en konflikt i bilden mellan det grå och färgerna, för att addera lite kontrast. Många av oss har promenerat i hamnen och njutit av det pittoreska. Pirens utformning är intressant, eftersom den följer en svag kurva. Från ovan får man en annan upplevelse över det vackra där ute. ”

18 — #04

#04— 19

Jill Jarnsäter — ”Kan man vara fiskare samtidigt som man älskar havet och värnar om miljön? I den gamla fiskebyn Råå lever Lars Kron Kronberg, en riktig Råå-profil och fiskare och han menar att det det kan man absolut. ”Jag älskar att se småfisk i mina nät längs kusten, för då vet jag att de reproducerar sig och att hoppet inte är ute. Inget är ju viktigare än hälsan i haven!” Kring 1900-talet var Råå hamn en av Sveriges största fiskehamnar med omkring 100 fiskebåtar och en kommersiell fiskeflotta med cirka 50 båtar. I denna tidigare dynamiska fiskeby, med en lugn atmosfär och charmiga kullerstensbelagda gator och hus, står de gamla fiskehyttorna i rad längs kajplatsen som en påminnelse om vad som brukade vara en livlig hamn och en lika levande fiskmarknad. Historien om Råå är viktigt för Helsingborg men det småskaliga och kustnära fisket där har blivit allt mindre och gynnar idag främst storskalighet. Vad gör det med människors identitet och kan Råå än en gång blomstra som före detta fiskeby?”

20 — #04

#04— 21

Tanja Lindborg — ”Helsingborg för mig är en härlig kuststad med många vackra platser och inte minst med många vackra gamla byggnader. En kväll när jag var ute tillsammans med några vänner från Helsingborgs fotoklubb och fotograferade tog jag denna bild på det vackra rådhuset. Det är en byggnad som står där stor och stolt mitt i centrum. Börjar man verkligen titta på den så upptäcker man helt plötsligt så många vackra detaljer. Bland annat är fönstren fantastiska med sina målade historier och det dekorativa klocktornet med sina detaljer sticker upp och lyser för oss i mörkret. På fotot fångade jag även ljuset från en av våra många stadsbussar som passerar varje dag och som får det gamla att möta det moderna.”

22 — #04

#04— 23

Elisabeth Håkansson — Det här är mitt barnbarn Ebba, hon har precis fyllt två. Så fort vi närmar oss vilket vatten som helst – hav, sjö eller bäck – så vill hon bada. Den här bilden är tagen på Rydebäcks strand den sista riktigt varma sommardagen förra året. Vi ville inte åka hem, bara stanna kvar och njuta. Nu längtar vi oerhört efter att få komma ner till Helsingborgs alla stränder och njuta av folkliv igen, på en filt med lite fika. Det känns som en evighet sedan.

24 — #04

#04— 25

Henrik Nygren — ”Det här är Springpostgränden i centrala Helsingborg. Jag gillar hur färgerna på byggnaderna kommer fram i det mulna vädret. Det är väl lite av min bildstil också, lite ”moody” så där. Jag tycker det är kul att hitta något som inte avbildas dagligen så jag söker mig gärna bort från de mest avbildade platserna i staden. Fotograferingen är en ren hobby. Det är sällan jag kan planera en fotorunda i förväg, vi har tre barn. När tillfälle ges får man hoppas att förhållandena är de rätta. Ibland får jag med mig en bra bild hem, ibland kommer jag hem tomhänt.”

26 — #04

#04— 27

Sanja Matoničkin — ”Jag har sedan ett gäng år tillbaka ett pågående fotografiskt arbete som heter Pärlan i pölen - fotografier som visar ett Helsingborg speglat i vattenpölar. Arbetet kom från en stark önskan att se min stad med nya ögon, att på så vis ta mig förbi hemmablindheten (som jag upplevde som förlamande och onödig). Ett par av dessa bilder har visats på Liljevalchs vårsalong och senast på Arbetets museum i Norrköping. Det finns även en utgiven fotobok, Sundets pärla, som är baserat på detta arbete. Ett hyfsat omfattande projekt, i väldigt korta drag. Just den här bilden visar två byggnader på Drottninggatan”

28 — #04

#04— 29

30 — #04

Den skånske greken på Grönland Text: David Lindman Foto: Anders Ebefeldt och Konstantin Ikonomidis

Jobbet som arkitekt har tagit honom till Gambia, Himalaya, Filippinerna, Thailand, Tanzania och Grönland. Kanske är det den egna släktens brokiga förflutna som fått helsingborgaren Konstantin Ikonomidis att bo med munkar och söka hem i övergivna byar mitt ute i det extrema ingenstans?

#04— 31

ad ska man på Grönland att göra?  – Jag har alltid tyckt om att uppleva nya kulturer. Som arkitekt är jag också intresserad av hur folk bor. Och av nån anledning så fascineras jag över hur man bygger på avlägsna platser, rentav i extrema miljöer. När jag först kom till Grönland var det för ett jobb på ett vanligt arkitektkontor. Då var Grönland ett enda stort frågetecken för mig. Jag visste ingenting alls om den platsen. Men jag gav mig ut på upptäcktsfärd. Jag hamnade på norra Grönland och passerade mängder av små övergivna byar. De övergavs på 50- och 60-talen när Danmark tyckte att Grönland behövde urbaniseras och att folk borde bo i städer. Jag började samla på mig berättelser från människor som hade bott i byarna. Jag träffade familjerna från de förfallna byarna, som kanske bara hade 10 eller 15 hus. Den här våren och sommaren ska jag tillbaka för att samla på mig fler berättelser.  Som du ska göra vad med? – Jag är född i Helsingborg och uppväxt här och har alltid haft Helsingborg som någon sorts hem och bas, även om jag bott i både Stockholm och Köpenhamn. Men jag har alltid gillat att resa och när jag är ute i världen försöker jag alltid ha två projekt igång samtidigt. Ett handlar om jobbet som arkitekt, ett annat är mer personligt som jag gör för att det är kul, för att det fascinerar mig. Nu ska jag rita en paviljong för Unescos World Heritage Sites men jag ska också fortsätta träffa folk från byarna. Ett tag hade jag en sajt som hette whatishometoyou.com. En annan gång var jag med på en grönländsk kulturfestival med ett mobilt koncepthus. Det finns alltid grejer att hitta på. Du har bland annat jobbat med att minska malariaspridningen med hjälp av arkitektur.  Hur bygger man så att myggor inte trivs?  – När jag skulle avsluta min kandidatexamen blev jag erbjuden en tjänst av min arkitektlärare. Jag skulle samla in klimatdata från typiska hem i Tanzania, Gambia, Filippinerna och Thailand. Vi var mest intresserade av sovrum. Vi tittade bland annat på hur mycket vind ett myggnät reducerar. För mig var det en fantastisk möjlighet att få umgås med lokalbefolkningen och se hur vi bor i olika delar av världen. Jag var nyfiken och kom i kontakt med så många intressanta personer, en healer bjöd mig till sin studio och visade alla sina redskap. – Senare fick jag och min kollega Emi Bryan i uppdrag att driva ett projekt i Tanzania, ihop med ett lokalt team. Vi byggde åtta prototyphus och använde oss av de data vi samlat in tidigare. Nästan alla har ett myggnät i tropiska delar av världen, men vi såg att dom snarare användes för fiske än som myggnät. Eftersom myggnäten reducerar ventilation blir de inte bekväma i ett tropiskt klimat, där man vill åt svalkan som vinden kan ge. Husen var ofta dåligt ventilerade och i vissa fall hade man försökt täppa till alla öppningar så att myggen

32 — #04

inte skulle kunna ta sig in. Men mygg tar sig alltid in. Så hur bygger man hus anpassade efter myggnät? Kanske genom att lägga grunden ovan jord så att man slipper värmen från marken? Vilka materialval underlättar ventilation? Kan man styra ventilationen så att myggorna är välkomna in, men nöjer sig med att flyga runt i vindar ovanför den sovande personen?  – Jag fotograferade mycket och vi gjorde en fotobok som en del av projektet.

”

Men hus måste fyllas med historia och berättelser och minnen. Annars är det bara en struktur

Men steget från Tanzania till Grönland låter inte helt självklart?  – Jag hade rest i Himalaya och fascinerats över hur man byggde och bodde där. Där kunde man behöva vandra i fem dagar för att få ett plåttak på plats i en avlägsen by. Jag bodde i Nepal-Tibetanska kloster på hög höjd och förundrades över hur nunnorna och munkarna levde helt annorlunda jämför med oss. En gång stötte vi på en grupp män som bar på byggdelar och en tung spis av gjutjärn, när det var så brant att jag tyckte det var obehagligt att vandra med min tolv kilos ryggsäck. – Men jag var sugen på nya kulturer och ville testa hur det var att bo i en extrem klimatzon. Jag hade flyttat till Köpenhamn och jobbat en termin på Arkitektskolan. Då är steget till Grönland inte så stort. – Faktum är du stöter på ungefär samma utmaningar och problemlösningar i avlägsna områden, oavsett om du utvecklar ett byggprojekt i ett tropiskt eller arktiskt klimat. Ofta handlar det om transporter. Jag ritade en skola som skulle byggas på en väldigt avlägsen ö på norra Grönland. Det fanns varken byggkran eller stora maskiner på plats. Varje byggdel behövde kunna bäras av två personer. Lite som det funkade i Himalaya. I Tanzania arbetade vi utan el, allt borrande skedde manuellt. Men jag tycker det är spännande, utmaningarna man möter i andra kulturer stimulerar min kreativitet. Hur blev du en sådan undersökande globetrotter?  – Det kanske finns i mitt dna? Det här med att bryta upp och ge sig iväg. Min farmor och farfar kom till Sverige från Grekland på 70-talet. Men de kom från trakterna runt Svarta havet från början. Så min fascination över hem och boende kanske går att härleda till deras flackande?  Så vad är ett hem?  – Ett hus behöver inte vara ett hem. Det är oftast det för det är där vi har tryggheten. Men hus måste fyllas med historia och berättelser och minnen. Annars är det bara en struktur. ■

#04— 33

Bortlängtan Konstantin Ikonomidis har i många år fascinerats över hur människor bygger, lever och bor på avlägsna platser. Här är några av hans egna bilder från hemmen långt borta.

Traditionellt smörte tillreds i ett kök i nepal-tibetanska berg. Köken fungerar traditionellt också som vardagsrum.

Hur ser ditt sovrum ut? Konstantin Ikonomidis bodde med lokalbefolkningen i Gambia för att samla in klimatdata inför ett byggprojekt.

34 — #04

Övergiven by på norra Grönland. Hit kom tiden en gång, för att sedan gå igen. Små fiskebyar övergavs för centralorter för årtionden sedan. Husen står kvar och berättar.

Ungdomar spelar fotboll i hamnområdet i Upernavik. För en helsingborgare som sett planerna på Västergård är kontrasten enorm.

#04— 35

Hemlängtan!? Foto: Martin Sörbo och privat

Helsingborg brukar omtalas som en attraktiv stad. Men det finns förstås de som ger sig iväg ändå. Vad händer med dem? Vad saknar de, eller vad saknar de inte? Vi har pratat med några som lämnade Helsingborg.

36 — #04

#04— 37

Anna Granath Jag älskar Helsingborg och det kommer jag alltid att göra. Jag blir oerhört nostalgisk när jag kommer dit och åker runt till alla ställen jag bott på och då kommer alla minnen tillbaka. Jag föddes i Helsingborg och bodde där tills jag var 17 år då jag flyttade till Stockholm för att gå på Balettakademien. Men grunden till min danskarriär lades på kommunala musikskolan i Helsingborg och av Åke Falk och Jazzstudion. Jag upplever Helsingborg som en väldigt kulturell stad som satsade mycket på ungdomar. Vi fick till exempel uppträda på Kul i Juli och Helsingborgsfestivalen. Och havet! Herregud vad jag saknar det. Hur lyxigt var det inte att åka ner till stranden efter skolan och bara ligga och kolla på killar? Tyvärr tog vi det för givet, men som vuxen ser jag tillbaka och känner: herregud, vilken grej! Mitt smultronställe var Pålsjö skog där jag ofta gick promenader med min hund. Ett annat var var fiket Kolmätargränd, ”Kolis”, där vi åt kladdkaka på håltimmarna och skolkade lektionen efter. En stor del av min uppväxt var också Slottshagskyrkan. Många av församlingsmedlemmarna blev som min andra familj. Jag var med i både barnkör, ungdomskör och gospelkör. Det var en stor trygghet för mig att ha kyrkan för det kunde vara rätt tufft att vara ung i Helsingborg också. Jag brukar hälsa på i kyrkan när jag kommer hem och blir alltid rörd när jag går in genom kyrkdörren. Helsingborg var en perfekt, lagom stor och rolig stad att växa upp i där det alltid fanns något kul att hitta på. Jag tror inte jag kommer att flytta tillbaka - jag har ingen familj eller släkt kvar. Men hade jag det skulle jag nog flytta hem igen.

38 — #04

Måns Tellhed Jag flyttade från Helsingborg till Berlin sommaren 2016. Att ha vuxit upp i Helsingborg, närmare bestämt Rydebäck, har varit en ynnest och jag kan absolut se mig själv ”slå mig ner” där när jag blir äldre. Men idag är jag blott 27 år och nyfikenheten på den stora världen gjorde mitt beslut enkelt att ta. Med detta sagt har det dock inte gått en månad utan att jag fyllts av någon slags hemlängtan. Ordet får mig först att tänka på min familj och kära vänner men det handlar också om händelser och platser i staden. Jag och min pappa hade till exempel som tradition att varje fredag under vinterhalvåret träffas vid Pålsjöbaden för att fira in helgen. Berlin må ha otroliga byggnader, monument, gator och kringliggande sjöar, men det finns inte många platser som slår Pålsjö. Promenaden ut på bryggan, de iskalla vågorna som slår mot betongpelarna, den stilrena designen och känslan i bastun av att nästan kunna sträcka ut armen och fånga Helsingör i sin hand. En minst sagt magisk känsla. En annan plats som är väldigt nära mitt hjärta är Råå. Här har stora delar av det varmare halvåret spenderats. Inte minst på cykel, i mindre motorbåt eller liggandes på en filt vid Råå vallar tills solen gick ner. Jag kan också sakna att ta en kall sommaröl på Utposten med mina vänner. Att ha spenderat nästan hela sitt liv på en och samma plats gör att man känner ”allt och alla”. Något som nog är en av anledningarna till att jag behövde flytta därifrån. Men som jag idag kan romantisera lite grann.

Anders Mårtensson Jag har flyttat från Helsingborg två gånger. Första gången var 2006 då jag skulle vara med i Mello och tyckte Stockholm var en bra stad att bo i då. Jag och min sambo fick tio superbra år där. Men vi älskar Helsingborg och hade alltid hemlängtan, så vi kom tillbaka. Från tidigare Wrangelsgatan blev det sen Flemminggatan. Vi var själaglada. Pålsjö skog, havet... sen älskar jag den där stora klumpen Dunkers kulturhus. Jag hängde ofta där. Åt lunch, läste alla magasin och bara kände mig hemma. Men Helsingborg blev inte lika enkelt andra gången. Jag satsade på en egen sångstudio. Men det bar sig inte riktigt. Och de vi tidigare umgåtts med var mitt uppe i familjeliv och hade svårt att hitta tiden igen. Efter något år skulle jag operera min dåliga fot. Jag behövde hjälp med det mesta och det påverkade mitt mående. Jag tror det färgade av sig på min känsla för staden. Så när både jag och min sambo fick jobberbjudanden i Växjö började vi prata om att flytta permanent till sommarsläkthuset där. Så fick det bli. Men vi återkommer alltid till Helsingborg. Hela kustremsan är fullständigt fabulös och vi har många favoritplatser i trakten från Mölle krukmakeri i norr till alla schysta restauranger inne i stan. Drottninggatan 35, hela promenaden i Norra hamnen. Fahlmans är ju ikoniskt och en annan favorit är Kärnan-parken. Där har jag haft glädjen att sjunga på Kul i Juli flera gånger.

Karin Öberg Nu blev jag faktiskt lite vemodig. När vi pratar om detta känner jag att jag saknar Helsingborg jättemycket. Jag är inte skåning men bodde i staden i 13 år, under första delen av mitt vuxna liv. Jag känner mig lika skånsk som jag egentligen är hälsing. Men det är bara att erkänna, Söderhamn har inte det Helsingborg har. Det är något i luften. Jag märkte det så tydligt varje gång jag åkte tillbaka ner efter att ha varit och hälsat på min familj i Hälsingland. Det blev liksom lätt att andas. Det finns en sådan positiv framåtanda i staden. Jag flyttade till Helsingborg efter att ha pluggat i Lund och fick jobb på Allers förlag, som det hette då. Jag hade lägenhet på Kullagatan och älskade att bo mitt inne i smeten. Efter jobbet brukade jag sätta mig med en bok på Konsul Olssons plats. Läsa, smygkika på folk och bara njuta av myllret. Kvällspromenaden tog jag längs med havet. Sen var jag nästan dagligen i Pålsjö skog. Det är väl mitt norrländska blod, även om de flesta norrlänningar nog skulle kalla den skogen för en park. Jag gillade Flora Linnea på Fredriksdal och Ebbas fik. Sen var jag mycket runt på loppis och i antik-butiker. Min favorit var den där lilla på Stattena. Finns den kvar?

#04— 39

Johanna Karlsson

Clara Axblad Jag har bott utomlands till och från sedan 2009 och mest i Rom de senaste sex åren. Men jag är född och uppvuxen i Helsingborg och staden är på många sätt fortfarande ”hemma” för mig. Mina föräldrar bor kvar i samma radhus och jag försöker hälsa på minst ett par gånger om året. Det finns mycket jag saknar med Helsingborg. Förutom familj och vänner är det både natur och kultur. När jag var liten tog min pappa med mig på massvis av aktiviteter i stan. Vi var mycket på biblioteket och barnavdelningen och jag kan fortfarande se lekskåpet där framför mig, som en liten port till en större värld. Fredriksdal, Sofiero, Midvinterljus... utbudet tror jag formade mig och gjorde mig nyfiken på att uppleva mer, folk och kulturer. Sen har ju staden bra restauranger, där jag också jobbat och haft väldigt roligt. Olssons skafferi, Pålsjö krog, Sofiero slott för att nämna några. Det har hänt rätt mycket med stan under åren men själen finns kvar tycker jag. Det verkar vara mer rörlighet mellan stadsdelarna nu. Att människor minglar runt mer, vilket är fint att se. Jag tänker på Gröningen-stråket och strandpromenaden som har blivit mötespunkter. Mamma och jag har alltid handlat grönsaker på GA-torget och nu knyts söder ihop med Oceanhamnen och Campus. När jag kommer hem går vi ofta till Pålsjöbaden. Jag älskar att vinterbada och mamma och jag hade länge som tradition att basta på söndagarna. Det var ett härligt sätt att avrunda veckan och ladda upp för den nya. Roligt att de ska göra en park på Hamntorget förresten! Det föreslog jag faktiskt i ett gymnasiearbete när det begav sig. Det känns som att staden har en förmåga att ta tillvara idéer från sina invånare, även om det kanske kan ta lite tid ibland, haha.

40 — #04

Jag var 25 år när jag lämnade Helsingborg, många av mina vänner lämnade stan direkt efter gymnasiet, men jag stannade kvar. Pluggade två år i Malmö direkt efter skolan men flyttade aldrig dit. Helsingborg hade allt jag behövde, fantastiska konserter och svettig dans i vinylbaren på The Tivoli på helgerna, närheten till Köpenhamn (på den tiden gick flygbåtarna från Helsingborg) eller bara en fredagstura, och med det underbara havet alltid närvarande. Så vad mer behövde man? Men samtidigt var det nåt som gnagde i mig och kreativiteten fick inte utlopp för allt jag ville. När jag väl flyttade till Stockholm för att gå på Berghs förändrades allt, en ny värld öppnade sig, jag hittade mitt riktiga jag, jag landade och fann mitt hem. Så jag glömde bort Helsingborg. Det var först efter att ha bott två år i Singapore som jag insåg vad stan betyder för mig. Jag försökte flytta tillbaka för fem år sedan, men det gick inte att släppa taget om Stockholm, så jag är kvar här. Jag kan sakna Helsingborg, tänker på staden ofta och när våren kommer till Stockholm blir jag arg över att den redan varit i Skåne i minst en månad. Jag längtar efter det perfekta lilla huset med utsikt eller närheten till havet som kan agera sommarhus under kommande år för att sedan på ålderns höst bli mitt hem. Ålderns höst kan vara om 5 eller 20 år, eller kanske aldrig. Det kan också vara ett hus på en helt annan plats, det är det som är det fina med att drömma.

Jenny Lander ”Jag hade bott i både Göteborg och Stockholm tidigare. Stockholm för att mitt ex skulle gå på Polishögskolan. Men jag kom tillbaka till Helsingborg båda gångerna. 2016 ville jag röra på mig igen. Jag behövde ett miljöombyte efter en skilsmässa och fick då möjligheten via jobbet att återvända till Stockholm. Det blev nästan tre år där, sedan flyttade jag tillbaka till Helsingborg ännu en gång. Det man alltid saknar när man ger sig iväg är förstås familj och vänner, en fast punkt, att känna sig hemma, men den senaste gången saknade jag verkligen lugnet i vardagen. I Stockholm bodde jag och jobbade inne i staden. Jag sprang till jobbet, jag sprang hem från jobbet, jag kom aldrig bort från springandet. Livet är stressigare i Stockholm. Och så saknade jag naturen. Är man uppväxt utanför Kågeröd så finns kanske naturen i en, och utan den så fattas det något. Nu bor jag på Miatorp och har bara en kort promenad till Ramlösa Brunnspark eller Råå Vallar. Det behövs varken bil eller tåg för att komma till naturen. Och det är nära in till stan, där havet och restaurangerna finns. För att vara en liten stad finns det faktiskt ett helt tillräckligt utbud av allting. Man ska aldrig säga aldrig, jag kanske bryter upp igen, jag är nog lite rastlös av mig. Men Stockholm känns gjort. Och nu vet jag att det är lätt att bryta upp och ge sig iväg, men också att det är lätt att återvända”.

#04— 41

En familjesaga det löddrar om Text: Katia Boberg Foto: Martin Sörbo

I Seoul, London, New York och Tokyo har deras produkter egna ställ i varuhusen. Influencers från Sydkorea, Indonesien och Malaysia lovordar storsäljaren Lanolin-Ägg-tvål i recensioner på Youtube. Men hemma i Helsingborg är familjeföretaget Victoria soap ganska anonyma, trots att de funnits här i 115 år. Det är som bekant svårt att bli profet i sin egen hemstad, men kanske är pendeln på väg att svänga nu.

42 — #04

#04— 43

är jag var 14 år gammal var jag först ut i kompisgänget med att åka till USA. Avundsjukan lyste ur ögonen på vännerna och jag lovade dyrt och heligt att köpa med mig Backstreet boys-merch som säkert skulle vara både häftigare och lättare att få tag på ”over there”. Döm om min förvåning när jag förväntansfull stegade in på köpcentrat i New Jersey och inte hittade en enda pryl. Inte så mycket som en nyckelring. Backstreet boysen lyste med sin frånvaro under hela semestern och besvikelsen var monumental. Jag tänker mig att det är ungefär så en hudvårdsintresserad kryssningsresenär från Sydkorea känner sig efter en shoppingrunda i Helsingborg. – I Stockholm har de löst det på så sätt att bussen med turister från Asien gör ett stopp vid Mynttorget i Gamla stan så att folk kan gå in på butiken Runstenen där våra tvålar säljs. 40-50 personer väller ut ur bussen och sen ställer de upp sig på kö utanför, säger Jonny Freij som driver Victoria soap tillsammans med barnen Catharina, Marie-Louise och Andreas. Han är 78 år gammal och har tjänstgjort på olika positioner inom Victoria sedan han var 19. Dåförtiden tillverkade man inte bara tvål utan även margarin och marsipan. 1980 ville ägaren Margarinbolaget flytta produktionen utomlands men

Jonny trodde på tvålfabriken och köpte hela rasket tillsammans med en partner. På den tiden låg det fortfarande en fast tvål på vartenda handfat mellan Ystad och Haparanda. Det gör det inte längre. – Det var någon gång på 90-talet som folk plötsligt slutande använda fast tvål i Sverige. Pumpflaskorna blev en inredningsdetalj i hemmen och flytande tvål upplevdes som det nya och fräscha. Och våra tvålar med den gamla designen som sett likadan ut i alla år var hopplöst ute. När jag kom till Åhléns i Stockholm med våra tvålar var det bara nej tack. Vi försökte oss på en kombiprodukt, en fast tvål som funkade både till kroppen och håret och som skulle vara praktisk att ha med sig i träningsväskan. Men det var bara vi och inköparen på Intersport som tyckte att den var något att ha, säger Jonny Freij. Utomlands var det andra bullar. Medan pumptvålen vann mark i Sverige stod sig de fasta tvålarna starka i USA och Asien. 1998 tog Jonny, nu ensam ägare till företaget, med sig dottern Catharina på försäljningsresa till Japan. – Vi var rädda att den skandinaviska marknaden skulle översvämmas av billiga kinesiska produkter. Planen var att vi skulle etablera oss i Japan som då fungerade lite som ”store-

FAMILJEFÖRETAGET. Syskonen Andreas, Marie-Louise och Catharina Freij har inte bara efternamnet gemensamt. De jobbar alla tre på Victoria soap.

44 — #04

bror” till de andra länderna i Asien. Och det fungerade. Men vi hade aldrig kunnat föreställa oss hur stort det skulle bli, säger Jonny Freij.

”

Koreanska influencers lägger upp recensioner av Lanolin-Ägg-tvål där de hyllar allt från retroförpackningen till doften.

På Google och Youtube är det lätt att se hur stort det blivit. Koreanska influencers lägger upp recensioner av Lanolin-Ägg-tvål där de hyllar allt från retroförpackningen till doften. Den har vunnit första pris i asiatiska Cosmopolitan beauty awards. Vogue har skrivit om den. I en scen ur filmen The intern med Robert de Niro ligger den i bakgrunden. När Jonny Freij åker till Sydkorea kallas han ”Mr Eggwhite” och får skriva autografer på hotellet. Och på TV-shop i Malaysia marknadsförs den lilla tvålen med “Helsingborg” tydligt instansat som “the secret skincare used by the swedish royal

family for over 100 years”. Vilket faktiskt är helt sant. – Vi är hovleverantör tillsammans med omkring 120 andra svenska företag. Man måste söka på nytt varje gång man byter ledning eftersom det är knutet till vissa personer och inte till själva företaget. Så jag har blivit utsedd till hovleverantör av kungen. Vi som är hovleverantörer träffas då och då I en gammal 1600-talssal på slottet i Stockholm och då är alltid någon representant från kungafamiljen med. Vi skickar ju några lådor tvål till kungafamiljen varje år men framförallt har det här hjälpt oss oerhört med marknadsföringen utomlands, säger Jonny. Att vår nuvarande kronprinsessa är namne med företaget skadar givetvis inte heller. Det luktar gott inne i Victoria soaps fabrik på Muskötgatan. Trots att klockan visar lunch är flera löpande band, eller “linjer” som de kallas, igång. Tvålar I olika former och storlekar åker förbi, blir stansade och paketerade. Jag hajar till när jag ser förpackningar från ett känt svenskt tvålmärke. Görs de tvålarna också här? Catharina Freij nickar igenkännande åt min reaktion. – Vi tillverkar tvål åt en hel mängd olika märken. Det är det som kallas “private label” och det är förmodligen en av

#04— 45

orsakerna till att vi inte är så kända. Den här tvålen känner ju alla till, säger hon och pekar mot förpackningen jag nyss uppmärksammat. Hon visar en linje med helt vita, fyrkantiga tvålar som inte doftar något. – Den här tvålen säljs under olika märken men det är också den vi tillverkar som “nödtvål”, alltså sådan som delas ut av FN under krig och katastrofer. Man ska kunna göra allt med den: tvätta sig själv, tvätta sina kläder och diska, säger Catharina Freij.

”

Jag saknar att resa i Asien. Men egentligen behöver jag inte åka dit mer, marknadsföringen sköter sig själv därborta.

För många människor runtom i världen är tvål långt ifrån en inredningsdetalj. Marie-Louise och Catharina Freij minns tydligt när pappa Jonny ringde hem från en resa till Jordanien en kväll i början på 90-talet. Jonny berättar: – Det var under Gulfkriget och Irak ockuperade Kuwait. Bristen på hygienprodukter var enorm och jag blev kontaktad av FN för att åka ner till Jordanien tillsammans med en norrman som också skulle leverera produkter. Vi satt på Hotel International i Amman och förhandlade med folk från Saddam Husseins regering. De var inte jättetrevliga. Varje gång vi kommit överens om något fick regeringsrepresentanterna köra bil till Baghdad för att prata med Saddam eftersom det var flygförbud över Irak. De ville säkerställa att vi inte hade någon koppling till USA. Hotellet var fullt av beväpnade militärer. Norrmannen blev nervös och åkte hem men jag kunde inte åka någonstans för de hade tagit mitt pass. Det var då jag ringde hem till familjen och sa att jag vet inte riktigt hur det här ska gå. När affären till slut gick i lås hade det blivit oroligheter och upplopp i Amman. Eftersom Jonny Freij kunde misstas för en amerikan fick han inte vara kvar på hotellet utan blev hämtad på natten och fick bo på svenska ambassaden. – Efter ett par dagar där kom de och hämtade mig med en risig gammal bil för att inte väcka uppmärksamhet. Bilen körde mig till baksidan av Ammans flygplats och jag fick gå på planet direkt, säger Jonny Freij. Kort därefter skickades 150 ton tvål från Helsingborg till Kuwait. – Vi levererar mycket via hjälporganisationer. När människor bor tätt är det viktigt att hålla sig ren, kan man inte göra det hjälper det inte om det finns mediciner för sjukdomar sprids ändå. Och då är det hård tvål som gäller, den är mycket mer effektiv mot bakterier. Flytande tvål innehåller 70-80 procent vatten och också konserveringsmedel för att vattnet

46 — #04

inte ska bli dåligt. Hård tvål har runt åtta procent vatten, säger Jonny Freij. På senare tid har hygien blivit en stor fråga även här hos oss i Sverige. Aldrig förr har så många händer tvättats så ofta som under coronapandemin. Och medan många andra företag har gått i konkurs och tvingats permittera har Victoria soap växt. – Vi har anställt 28 personer under 2020 och nu är vi 60 anställda, fler än någonsin. När jag tog över 1980 hade vi åtta anställda, säger Jonny. En annan framgångsfaktor för de fasta tvålarna är Greta Thunberg. – Det känns som att folk börjar vakna lite och ställa sig frågan om det verkligen är rimligt att transportera och köpa hem en massa vatten i plastflaskor. Det som verkligen skulle behövas nu är att det kom ut ett gäng väldesignade tvålkoppar på marknaden. De ska vara snygga men också funktionella – om tvålen ligger i vatten så spricker den, säger Marie-Louise Freij som är marknadsansvarig på Victoria. Numera är det hon och Catharina som sköter det mesta av det dagliga kontorsarbetet, tillsammans med brodern Andreas. Jonny Freij jobbar mest hemifrån. – Jag saknar att resa i Asien, det går ju inte nu under pandemin. Men egentligen behöver jag inte åka dit mer, marknadsföringen sköter sig själv därborta. ■

Korta stories

Text: Thomas Rödin Hulth & Louise Jondalen

Robin Wingårdh om ett vatten från Mörarp som slagit världsrekord. Efter många år i USA, då jag hade en golfkarriär och jobbade med både sälj och tech, bestämde jag mig för att flytta hem. Det var en vän som berättade för mig om Aqua Nobel, jag hade aldrig hört talas om företaget eller att det fanns en vattenfabrik i Mörarp. Men det slutade med att jag blev VD på Aqua Nobel. Jag hittade någonting att stå bakom, som jag verkligen trodde på själv - och det var viktigt. Jag hade själv under många år druckit bra, alkaliskt vatten. Jag tror mycket på vikten av att ha rätt PH-värde i kroppen. Virus och bakterier trivs inte lika bra i en basisk kropp. Nu är jag ingen doktor, men det är därför jag själv dricker vårt vatten. Hälsa och hållbarhet har alltid legat mig varmt om hjärtat. Våra förpackningar görs av 78 procent förnybart material, korkarna görs av sockerrör i Brasilien. Etanolen som utvinns blir till själva korken, restprodukten används till att elda och driva fabriken och vätskan som blir över används till bevattning. Vår källa ligger på 105 meters djup, och det tar ungefär 100 år för vattnet att gå från ytan ner till källan. På vägen går det igenom en hel del olika lager och får tillsatt mineraler och uppnår sitt höga PH-värde (8,2), som är det högsta uppmätta naturella PH-värdet i hela världen i källvattensegmentet. Vattnet får en väldigt len och mjuk smak vilket gör att det passar utmärkt vid vinprovningar.

Albin Wahlgren

Robin Wingårdh

I vårt smaksatta vatten tillsätts bara naturliga aromer, inget socker. Vi vill få barn och ungdomar att välja vårt vatten framför läsk och vara ett hälsosammare alternativ. Det du dricker är det som finns 105 meter under marken. Ett hållbart alternativ on the go. Källan hittades 1964 och Aqua Nobel köpte namnet och rättigheterna 2014. Just nu är Skandinavien vår största marknad, men vi siktar på att inom fem år vara större i Kina, USA och Ryssland. Vi växer snabbt och ökade med nästan 100 procent under 2020. ■

Albin Wahlgren vill att cancern ska vara puts väck. ”Jag jobbar egentligen som Digital Graphic Designer på Resurs Bank – men på fritiden putsar jag skor! Det började som ett nödvändigt ont för personlig del och utvecklades till ett fritidsintresse. Jag startade ett instakonto, shineforcharity. Nu tar jag hundra spänn för att putsa ett par skor och pengarna jag får in skänker jag direkt till Cancerfonden. Jag tycker det är synd när folk köper fina skor och sedan kastar dem efter ett år eller två för att de inte är snygga längre. Det är inte bara ett slöseri för plånboken utan också ur ett hållbarhetsperspektiv. Läder är ett levande material som kan åldras snyggt och ändra utseende över tiden. Köper du bra skor och tar hand om dem så ser de nya ut längre och de håller längre. Det är nästintill aldrig kört, alla skor går att jobba på förutsatt att materialet är äkta läder. Så längre lädret inte har spruckit kan du rädda hur gamla skor som helst. Kan jag dessutom bidra något i en så viktig fråga som cancerforskning, då känns det än mer angeläget att hålla på”. ■

#04— 47

Teatern har spelat roll i 100 år 48 — #04

I år fyller Helsingborgs stadsteater 100 år. Om pandemiläget tillåter drar jubileet igång i höst med bland annat Bob Hund-musikal och ”Amadeus”. I väntan på vaccinet passar teatern på att utveckla sitt digitala utbud. Vi har pratat med teaterchef Kajsa Giertz. Text: Pontus Holmgren Foto: Martin Sörbo

et är snart fem år sedan Kajsa Giertz blev chef för Helsingborgs stadsteater. Hon har tidigare bland annat varit chef för Västmanlands Teater i Västerås och Parkteatern i Stockholm. Tidigare har Kajsa Giertz, som har sina rötter i dansens värld, också gästspelat som koreograf i teaterbyggnaderna intill hamnen. Med tiden har hon förstått att helsingborgarna har en speciell relation till sin stadsteater. – Alltid när jag träffar någon från Helsingborg, var jag än är, så säger de: ”Där har jag varit!” De har varit här med skolan, gått på en husvisning eller sett någon föreställning. Det finns ett fungerade system i staden där alla – oavsett vilken familj man kommer ifrån – har möjlighet att få en relation till teatern. Vad skulle du säga utmärker Helsingborgs stadsteater? – Teatern är speciell för att den är så intakt. Den byggdes på 1970-talet med en tydlig demokratitanke i arkitekturen. Den har demokratiska salonger, det finns inga fina eller fula platser. Alla ser lika bra överallt. Teater är ett stort kollektivt arbete. Förutom skådespelarna på scenen deltar scenografer, attributörer, skräddare och andra hantverkare. De flesta teatrar har sina ateljéer en bit bort, där hyran är billigare. Kanske i något industriområde. Men här finns allt i huset. Det gör att alla vi fikar tillsammans, vilket skapar en enormt bra stämning. I år fyller teatern 100 år. Du har snart varit chef i fem av dem. Tycker du att teaterns roll förändrats? – Den här teatern har haft en väldigt trogen publik genom historien och det har vi än idag. Under de senaste fem åren har vi fått märkbar konkurrens av strömningstjänster som Netflix och alla tv-serier. Vi människor har ett stort behov av berättelser, och nu finns plötsligt väldigt många berättelser tillgängliga. Det talas om att scenkonsten behöver digitaliseras. Men teatern har inte samma ekonomiska muskler som film- och tv-producenter. Vad kan ni erbjuda som Netflix inte klarar av? – Vår grej är att du som mottagare får uppleva något tillsammans med många andra människor. Det finns en poäng

med det. Det är något annat än att ligga hemma i soffan och titta på tv. Det ska vi hålla fast vid och samtidigt se till att utvecklas. Har pandemin skyndat på er digitalisering? – Nöden har tvingat fram ny kreativitet. Vi har genomfört digitala projekt tillsammans med Helsingborgs Dagblad och dramatikstudenterna på Lunds universitet. Vi har också skapat ”Trädgårdsgatan”, en pjäs producerad i mötesverktyget Zoom. Jag läste en recension på den som sa något i stil med ”det är film, men inte film. Teater, men inte teater.” Då kände jag att vi hade lyckats. Har ni fler digitala satsningar på gång? – Vi jobbar nu med hörlursspel och så kallade augmented reality-vandringar runt i Helsingborg. Man kommer att kunna gå runt i staden och uppleva teater i sina hörlurar. Verken kopplar till staden, vad staden är och vill vara. Pandemin försvårar 100-årsjubileet. Det verkar inte bli några föreställningar under våren. Hur ser framtiden ut? – Jag lägger nu en jubileumsrepertoar för säsongen 2020/2021. Alltså med start i höst. Då hoppas vi kunna bjuda in alla på tårta, ballonger och champagne! Det kommer att hända en massa saker. Vi tänker inviga hösten med en musikal av och med Bob Hund. Vi presenterar en jubileumsföreställning med titeln ”Den fantastiska leken” som berättar om teaterns historia. Tillsammans med konserthuset sätter vi upp Milos Formans ”Amadeus” med Björn Kjellman som Salieri, han har ju tidigare spelat rollen som Mozart. Och så blir det en stor men ännu hemlig familjeföreställning. Vad tror du händer när pandemin är över och alla är vaccinerade? – Jag tror att folk kommer att rusa till teatern! När man är frisk vill man ha äventyr, och när man är sjuk vill man ha vardag. Vi kommer att uppskatta teater, konserter och annat som vi fått klara oss utan på ett nytt sätt.

Se pjäsen ”Trädgårdsgatan” på stadsteaterns webbplats: https://helsingborgsstadsteater.se/shows/tradgardsgatan/

#04— 49

Bevare mig väl! På skattjakt i ett arkiv Text: David Lindman Foto: Skånes Näringslivsarkiv

Helsingborg satsar på H22 och anses vara en av Europas mest innovativa städer. Men vilka innovationer och innovatörer formade det moderna Helsingborg? Många minnen vårdas på tusentals hyllmeter i katakomberna under det gamla mentalsjukhuset i Maria Park. Här sitter Skånes Näringslivsarkiv på bilder från Henry Dunkers gamla matsal och på reklamaffischer från när Leo Läkemedel lanserade Albyl.

50 — #04

#04— 51

Hej, IT-nördar. Så här såg det ut 1963, när IBM lanserat en

Entrén för några årtionden sedan. Idag finns Campus

av de tidigaste kommersiella datorerna.

Helsingborg här.

Bollar blev en stor grej för gummifabriken.

Hållbarhet i en annan tid. Intern informationskampanj.

52 — #04

kånes Näringslivsarkiv är en fristående ideell organisation som förvarar arkiv från hundratals företag och organisationer. När Findus lade ned verksamheten i Bjuv hamnade till exempel all dokumentation i Maria Park. Det kom över 100 lastpallar som var och en rymde 12 flyttlådor. Pressklipp, trycksaker, kartor, årsredovisningar, allt. Om du av en händelse skulle vilja veta hur företagets korrespondens såg ut under krigsåren 1943–44, då finns den här. – Vi slår vakt om det industriella kulturarvet. I dagens turbulenta näringsliv med snabba ägarbyten och globalisering av verksamheter är det viktigt att rädda material som annars hade gått förlorat. Vi bevarar och tillgängliggör. Mycket varumärke och marknadsföring hämtas i historien. Det är minnena som ger oss en själ, säger arkivchefen och arkivarien Anders Bredahl. Historien bor i arkivboxar, meter efter meter med arkivskåp. Om du ställer boxarna alldeles invid varandra och börjar vid Sofiero slott, då når de hela Tinkarpsbacken ned och närmar sig Pålsjö krog. Det är 1,5 kilometer med dokumentation. Som en jämförelse brukar det hävdas att en av världens mest omfattande mordutredningar, Palmemordet, innehåller 250 hyllmeter dokumentation. I materialet finns ändå bara en bråkdel av det som formade det moderna Helsingborg. Stadsarkivet innehåller än mycket mer, 8500 hyllmeter som inte begränsar sig till näringsliv. En massa annat finns bevarat på Kulturmagasinet uppe vid Fredriksdal. I Helsingborgs stadslexikon kan du få ytterligare ledtrådar, som kvinnorna som var pionjärer: rösträttsaktivisten och skolreformatören Johanna Nanny Palmkvist, Léonie Deshayes som var första kvinna i Sverige att nomineras till en plats i stadsfullmäktige, fotografen Nelly Gunnarsson. Men berättelserna i Skånes Näringslivsarkiv handlar om en väldigt vardaglig del av helsingborgarnas liv, företagen som gav och tog, dramatiska uppsving och torftigheter. Det finns en liten reception en trappa ned, för den som bokat tid. Här kan arkivnördarna bläddra i magasinet Arkiv – En tidskrift om arkivets alla aspekter. Anders Bredahl är

Björn Borg och Tretorn var som ler och långhalm. När Borg använde tennisskon Nylite både på och utanför banan fick skon snabbt status.

Flickstövel. Reklamen som den såg ut när det begav sig.

heltidsanställd, och har halvtidsanställda assistenten Katarina Ramvall till sin hjälp. Verksamheten går runt med årsavgifter från företag, institutioner, föreningar och privatpersoner men har också både Region Skåne och Helsingborgs stad i ryggen. Ideella krafter samlar sig runt ordföranden Tommy Lindqvist och hjälper till vid toppar, som när Findus kom med alla sina lastpallar, eller om det ska hållas föreläsningar runt om i staden. Föreläsningarna bygger på materialet som är stuvat i källarrummen på det före detta sjukhusområdet. Och de där föreläsningarna blir lätt till en nostalgisk resa nerför minnenas allé. Du hittar ett par exempel vid sidan av den här artikeln. Reklamen som var, bilderna som togs, idéerna som fick liv. Skånes Näringslivsarkiv har fler än 30 000 bilder inscannade. Här kikar vi på flera stycken från ett företag som verkligen satt avtryck i staden. Det började med galoscher på 1800-talet. Henry Dunker hade varit och lärt sig i både Ryssland och USA i en företagsmässigt oskyldig tid när alla utan vidare gratis delade med sig av sin kunskap. Henry hade kommit till Helsingborg från Danmark 1872, när hans far engagerats för att bygga ut hamnen. Han uppfattade sin nya hemstad som vädermässigt tveksam och tänkte att här behövs det galoscher! Lösningen blev en gummifabrik.

Hållbarhet i en annan tid. Intern informationskampanj.

Under 50-talet var Tretorns Gummifabrik Helsingborgs största arbetsplats med närmare 3 000 anställda. De goda åren fortsatte länge än. Arbetskraften hämtades inte sällan från öststaterna och Balkan, mestadels kvinnor. Det gick inte att få fatt i tillräckligt med personal i Sverige. Henry Dunker tyckte inte om att bli fotograferad, det finns bara ett 30-tal porträttbilder av honom i Skånes Näringslivsarkiv. Men det finns bilder av mer privat karaktär från hans gamla flådiga disponentvilla uppe på Landborgen, där Dunkerska husets vårdboende idag huserar. Och det finns hundratals bilder från fabriken, en byggnad som idag kanske i ännu högre grad än då rymmer kunskap och innovation och framtid. Här finns numera Campus Helsingborg, NSVA, Mindpark och IKEA för att nämna några framtidsaktörer. Varumärket Tretorn finns som bekant kvar, och har en nyöppnad butik på Väla. Italienska MODO har köpt licensrättigheter för att tillverka glasögonbågar under namnet Tretorn. Galoscherna är borta, men det rör på sig ännu. Om detta vet raderna med arkivmaterial i Maria Park ingenting. Men går du och tittar på en utställning på Dunkers kulturhus kan du tänka att du inte hade varit där om det inte varit för en dansk skönskalle som började tillverka galoscher i stan på 1800-talet. Vilka av dagens satsningar har ynglat av sig som monument i Helsingborgs stadsrum om 150 år? ■

#04— 53

Andra skatter i arkivet

Många helsingborgare minns Helsingborgs Varfs AB, i mer än 100 år en central del av staden. Det var tuffa år när varvskrisen kom och 1991 var sagan över. För första gången på 125 år hade hamnstaden Helsingborg inte längre något eget skeppsvarv.

Hefoma började som en fotoateljé på Planteringen i början av 1900-talet. 1971 hade Hefoma utvecklats till en av landets äldsta, största och mest välkända firmor inom foto- och skivbranschen. Då huserade man i varuhuset Grands gamla lokaler på Stortorget 16 med en av landets största skivavdelningar. På 80-talet tog Expert över, en koncern som gick i konken för snart tio år sedan.

54 — #04

1965 startade Rolf Janson bokförlaget Bra Böcker. De första prenumeranterna fick 3–4 böcker åt gången till en kostnad av tolv kronor, inklusive porto och moms. Ett koncept som Rolf Janson var först i Sverige med. Bra Böcker fick senare regeringsuppdraget att göra Nationalencyklopedin. Företaget ingår numera i miljardkoncernen Cydonia. Helsingborgsdelen av historien finns bevarad i Maria Park.

Har du en dag ont i skallen och tar en Alvedon kan du kanske tänka på att det en gång i tiden fanns en liten anspråkslös pillertrillare nära dig, Aktiebolaget Leo Hälsingborg, startat 1914. Leo Läkemedel var stort i stan på 50-, 60- och 70-talet med egen produktion och forskningsanläggningar. Albyl hörde till de stora succéerna. Företaget har sedan länge försvunnit upp i globala jätten Johnson & Johnson, vars dotterbolag McNeil finns kvar i lokalerna på Stattena, där pillerinnovationerna en gång startade.

Berättelsen om Göran Bengtssons Byggnads AB rymmer också en berättelse om Helsingborg. Det finns hus på Råå från 1917 som är uppförda av Göran Bengtsson. Firman som senare kom att bygga stora delar av staden, som Stadsteatern och ”Kaffegöken”, byggnaden i korsningen Drottninggatan/Hälsovägen.

#04— 55

Korta stories Text: David Lindman

Stefan Lindblom

Fotografen Stefan Lindblom minns en stad som var, innan hamnområdet började förändras. ”På 80-talet var jag en av fyra fotografer på bildbyrån AB Helsingborgs Bild. Vi hade flera tidningar att jobba för, det var ett helt annat medielandskap på

56 — #04

den tiden. De här bilderna från Norra hamnen är tagna 1986, precis innan det gamla Helsingborg började förändras. Jag minns inte uppdraget, det kan ha varit att vi skulle ta flygbilder över nån match på Olympia och sedan flög ned för att ta lite bilder som kunde vara bra att ha, när vi ändå var uppe i luften. Idag är jag ensam kvar och företaget heter Helsingborgs Bild AB. Jag som varit med ett tag kan känna att 1986 inte är så länge sedan, men när man tittar på bilderna över Norra hamnen är det ju en helt annan stad. Jag minns att det var stora protester innan silosarna revs och allt började förändras. Man trodde inte att det skulle bli bra. Idag är det väl ingen helsingborgare som vill ha tillbaka det gamla. Jag är född och uppväxt där nere, och jag vill verkligen inte ha det tillbaka. Där järnvägen gick flanerar nu människor längs strandpromenaden, där Dunkers kulturhus ligger nu var det en enorm bilparkering. Hela Norra hamnen med Gröningen har blivit jättefint och nu fullbordas den sista finishen. Jag tycker om att gå där, och se de nya företagen som ploppat upp i en lagom mix”. ■

Korta stories Text: David Lindman

Joakim Jardenberg

SmartMat Hbg var ett treårigt projekt som minskade matsvinnet i Helsingborgs skolor med 49 procent, och sänkte lunchernas klimatpåverkan med 25. Nu dukas det för ännu vassare resultat med hjälp av AI. Joakim Jardenberg, vd på Get AI, får gåshud när han ser potentialen.  ”SmartMat gjorde underverk med en rad åtgärder, inte minst vägdes maten i olika led, från tillverkning till papperskorg. Det här gav en massa data, närmare 30 000 mätpunkter varje skoldag. En mänsklig hjärna kan inte reda ordentligt i den mängden på ett Excel-ark. Men när man häller in siffrorna i modeller händer det saker. Då kan man få fram exakta siffror från exakta platser på exakta dagar. Då går det att börja jämföra skolor med varandra, till exempel. Resultaten kan man visualisera i olika staplar. Sedan kan man tillföra menydata och koppla svinnet till olika maträtter. Vi kan se att svinnet minskar om vi serverar fiskpinnar dagen efter köttbullar istället för tvärtom. Att en helt ny rätt genererar förhållandevis mycket

svinn första gången den serveras, att svinnet minskar andra gången för att kanske hamna nära noll den tredje gången när rätten blivit en favoriträtt. Om en ny rätt inte följer mönstret kan vi gå in och prata med leverantören: ni måste mixtra med ingredienserna i korven för den funkar inte för kidsen som den är nu. Man kan rentav tänka sig att mäta svinn-effekten beroende på om man döper rätten till köttbullar eller italienska frikadeller. Vi kan se att det slängs mer nudlar än potatis. Man kan titta på vilka proteiner och vilka kolhydrater som är bäst ur olika perspektiv, från hållbarhetssynpunkt till ekonomi. Ibland är det mer hållbart att det slängs 20 gram potatis än 3 gram ris. Med AI:s hjälp kan vi kombinera mätvärden och optimera skolmaten utifrån hållbarhet, näringsinnehåll och ekonomi. Vi förstod redan när vi startade att det skulle kunna gå att åstadkomma mycket vettigheter med den grunddata vi hade men nu är vi framme vid prediktion – alltså att modellen kan räkna ut det förväntade svinnet på Elinebergskolan när det ska serveras köttbullar om fem veckor. Fantastiskt nog kan ingen komma med någon kritik! Potatisen blir inte ledsen om den råkar felklassificeras som raggmunk en dag. Vi kan lätt räkna hem projektet i sparad koldioxid, lyckligare barn och gladare kockar. Och potentialen är enorm. Vi pratar om några gram slängd mat per elev och måltid – men det blir många tusen kilo mat som slängs när allt läggs ihop. När SmartMat startade 2017 slängde Helsingborgs kommunala skolor 241 ton mat på ett år. Och det finns 249 kommuner i landet. Och det är inte bara skolorna, det är hemvården och äldreomsorgen, en väldig massa offentliga måltider. Jag får gåshud när jag tänker på hur mycket svinnet kan minskas med hjälp av AI, det slängs ofantliga mängder mat helt i onödan”. ■

han en hel hög med böcker på gång. Nu vet vi att det blev braksuccé för Sundets Röda Nejlikor, den dramatiska berättelsen om hur dansk och svensk polis räddade flyktingar över sundet under krigsåren. Conny Palmqvist

För ett år sedan var författaren Conny Palmqvist vår första profilintervju i det första numret av hbg stories. Då hade

”Det var nästan så att jag själv ville gå ner och köpa ett exemplar av boken bara för att tippa över vågen och vända ett nytt blad, så att säga. Nästan 6000 böcker sålda. Det är en enorm succé, för en sådan bok. Jag har inte väjt för något, inte förenklat heller. Men jag har aldrig någonsin fått så många uppskattande brev om en bok, som jag har fått om denna. Dag efter dag, från hela Sverige. Och den vinner litterära priser, som Lengertz litteraturpris 2021. Tänk att det blev detta av den enkla dokumentärfilmen jag började med för några år sedan med pengar från stadens Visionsfond”. ■

#04— 57

RecoLab, anläggning för världsunika avloppssystemet Tre Rör Ut

Här planeras det för Europas modernaste badhus

Pixlapiren

Magasin 405 står kvar och påminner om det gamla

Havsbad

HubParks mobilitetshus byggs här

På gång: park med djungellekplats

Kontorshuset GreenHaus

Gång- och cykelbro till city

Din nyaste stadsdel Foto: David Lundin

En gammal hamn förvandlas till Helsingborgs modernaste stadsdel. Välkommen att kika ner på Oceanhamnen från ovan. 58 — #04

Artificiell ö World Trade Center, kontor och hotell

Prismahuset med HETCH

#04— 59

Käka vid havet. Golfa vid havet. Cykla längs havet.

Helsingborg. En plats att längta till. visithelsingborg.com

60 — #04

Korta stories

Text: Thomas Rödin Hulth & Katia Boberg

Ermin Idrizovic

Ermin Idrizovic hade 3003 skäl att kamma till sig, men ville verkligen inte ha jobbet på Nowaste Logistics. Tio år senare har han en annan syn på livet. ”Jag föddes i Montenegro 1991, i en orolig tid. Familjen flyttade till Sverige året efter. Vi fick flytta runt mycket, vi bodde bland annat i Norrköping och Halmstad, men till slut landade vi i Helsingborg. Nyss flyttade jag från Dalhem till Gustavslund, det var kanske tolfte gången jag flyttade. Jag hade en ganska turbulent uppväxt. Hittade på mycket hyss, umgänget blev allt mer destruktivt. Det var knappt att jag lyckades ta studenten och efter det gjorde jag i princip ingenting under två år. Det var sena nätter och sen sov jag halva dagen. Då fanns det inte i min värld att jag skulle skaffa familj och jobb och spara ihop till pensionen. En dag berättade morsan att hon

”Lek inte med maten!” Vilken förälder har inte sagt så någon gång? Förskolekocken och måltidspedagogen Miljana Vulovic säger precis tvärtom. “När jag växte upp i Serbien hade min familj det fattigt så jag fick lära mig tidigt att ta tillvara på maten. Jag fick också vara med och göra samma saker som de vuxna: baka, odla och laga mat. Det har jag tagit med mig i mitt yrke och här på Hamiltons förskola är barnen delaktiga i matlagningen. När barnen får vara med i köket ser jag att deras ögon lyser, jag blir väldigt berörd av det. Barnens delaktighet är jätteviktig, det är ett lustfyllt lärande. Barnen lär sig var maten kommer ifrån och kan i framtiden göra medvetna val. De ska inte bara bli matsmarta konsumenter utan också lära sig att odla och producera egen mat. Här på förskolan äter vi efter säsong och mest vegetariskt. Föräldrarna är jättepositiva och uppmuntrar oss. Man kan absolut lära barn att tycka om grönsaker genom att låta dem leka med maten. Det kan låta provokativt men

hade ordnat en jobbintervju till mig hos Nowaste Logitstics. Jag bara: jag ska fan inte på någon intervju! Jag gick på intervjun men jag ville inte ha jobbet. Jag svarade medvetet fel på frågorna och hade en kaxig attityd. Mot alla odds fick jag – till min stora besvikelse – jobbet. Redan första dagen insåg jag att det skulle bli tufft. Mycket slit och tunga lyft. Visserligen höll jag på med kampsport och tränade mycket men jag ville ju leva livet och inte slava på en terminal där nån annan sa åt mig vad jag skulle göra. Glöm det, fuck detta. Jag ville inte göra morsan besviken men sa till henne att jag ger det max ett halvår. Men jag började gilla jobbet mer och mer. Jag gjorde ett bra jobb, jag slog rekord. En gång packade jag 3003 ordrar på en enda dag. Då funderade jag på att skaffa 3003 som registreringsplåt. Det har gått kanske sju år men jag är fortfarande sugen på den där plåten, haha! Och mitt slit belönades. Jag fick nya utmaningar. Jag har jobbat som arbetsledare och produktionsledare. Nu jobbar jag med rekrytering, introduktion och utbildning. Det har gått snart tio år. Men jag är inte unik, vi har många som mig i företaget som gjort en liknande resa. Det är vi stolta över. Jag är mer ödmjuk nu än när jag anställdes men jag står fortfarande upp och tar diskussionerna. Här fick jag en andra chans, när jag tidigare inte trodde att jag skulle få uppleva min 25-årsdag. Jag har fått en annan syn på livet och tänker direkt på min fru och min son när jag tänker framtid. Jag vill ge andra samma chans som jag har fått. Då måste man rekrytera med hjärtat och se potentialen i människor”. ■

barn behöver känna, lukta och smaka och använda alla sinnen och skapa en positiv relation till maten. Vi måste involvera barnen, det är deras framtid det handlar om.” ■

Miljana Vulovic

#04— 61

62 — #04

”Vi lever för stunderna när hon är med och känner igen oss” Text: Pernilla Gudmundsson Foto: Martin Sörbo

Livet är kort och det enda som verkligen betyder något är våra nära relationer. Orden är Sofia Wahlmans. För fem år sedan flyttade hon ner från Stockholm för att komma närmare sina föräldrar. Hennes mamma hade då blivit sämre i Alzheimers sjukdom.

#04— 63

ofia säger att hon och mamman alltid har haft en lite komplicerad relation: -Jag ville ändra på henne och hon ville ändra på mig. I dag känner jag en stor sorg över att vi slösade bort så många år på det där. Nu är hon instängd i sin sjukdom och vi når henne bara korta stunder. Samtidigt är jag glad att jag lyckades få syn på mig själv och ändra min egen inställning, säger Sofia. Demensen kom smygande redan för tjugo år sedan. Men det har Sofia och hennes pappa Kjell Cronert förstått först i efterhand. – När jag träffade Christina 1968 var hon en glad, öppen och ödmjuk person. Med åren blev hon kantigare och snudd på besatt av vissa saker. Hon var väldigt pedantisk och klarade inte det spontana. Trots att vi bott i Skåne sedan slutet av 70-talet och jag har haft ett stort kontaktnät här så lyckades vi inte knyta nära vänskapsband med andra, berättar han. Sofia tillbringade ofta semestrarna hos föräldrarna Skåne. – Jag såg att det fanns kärlek mellan dem men reagerade också över hur tråkig tonen var. Mamma var ofta irriterad och arg. Inte tänkte jag att det kunde ha med sjukdom att göra – jag tolkade det som att de inte hade det bra i äktenskapet, säger Sofia. – Det minns jag inte, säger Kjell. – Ja, det är mycket vi har pratat om i efterhand som du inte minns. Jag tror man selekterar bort mycket av det dåliga, säger Sofia.

64 — #04

Demenssjukdom ärvs på mödernet. Sofias moster fick diagnosen strax efter 50. När även mormor började glömma och bete sig märkligt förstod de att detta var något som låg i släkten. - Mamma sköt undan tanken på att hon kunde ha sjukdomen men ville samtidigt veta. Så för tio år sedan tog vi, på mammas initiativ, kontakt med vården och hon blev inskriven som patient på Minnesmottagningen på Ängelholms lasarett.

”

Hon hittade inte sitt smink och hon visste inte hur hon skulle borsta håret.

Att be sin fru hämta en gaffel och se henne bli stående vid besticklådan oförmögen att agera. När man lagat all julmat åt sin mamma och hon utbrister ”jag klarade det” då buffén dukas fram. Det finns många exempel genom åren hur verklighetsförankringen gradvis släppte taget. När Kjell fyllde 75 år, för fem år sedan, höll familjen en stor fest i Stockholm. Då blev det tydligt att Christina inte längre klarade det sociala. – Hon kunde inte föra några samtal eller hänga med i diskussioner, berättar Kjell. – Mamma är en väldigt vacker kvinna och har alltid varit mån om sitt yttre. Men inför festen hade hon svår ångest och kände sig mycket stressad – hon var medveten om att hon

inte klarade av saker och ting själv. Hon hittade inte sitt smink och hon visste inte hur hon skulle borsta håret. Jag fick hjälpa henne med allt. Det var under denna fest jag kände att jag blev mamma till min mamma. Paradoxalt nog försvann all irritation då. Jag ville bara lyfta upp och bevara det fina som var hon. Det fanns bara kärlek kvar, säger Sofia. För två år sedan flyttade Christina till ett korttidsboende. När hon kom hem efter några veckor var hon ännu mer förvirrad och mådde dåligt. – Jag tog hand om henne och vågade bara lämna hemmet korta stunder. Och det var med oro i kroppen över att något skulle hända, berättar Kjell. Han pratade med en demenssjuksköterska som rådde honom att ta hjälp av hemtjänst. Men situationen var inte hållbar. Kort därefter flyttades därför Christina till ett vårdboende. I takt med att hon sjönk djupare in i sjukdomen förändrades hennes personlighet igen. – På ett sätt är det som att jag fått tillbaka kvinnan jag träffade 1968. Hon är mjuk, vänlig och kärleksfull. Det är dubbla känslor runt allt det där. För samtidigt är hon ju sjuk och i sin egen värld. Ja, det är ett helvete, säger Kjell. – Jag tror ingen vill ha sina nära på ett boende de sista åren i livet. När vi kommer dit sitter hon med hängande huvud och sover i rullstolen. Att se någon man älskar tyna bort på det sättet är fruktansvärt. Vi lever för stunderna när hon är med och känner igen oss. Sen måste vi släppa taget däremellan. För om jag ständigt undrar hur hon har det blir det outhärdligt. Å ena sidan önskar man att hon är vaken och medveten, å andra sidan att hon är i sin bubbla så att hon slipper må dåligt och undra över var hon är, säger Sofia. Christinas sjukdom har fått både Sofia och Kjell att omvärdera mycket i livet. – Pappa ska flytta in till mig och min familj nu. Jag har insett hur värdefullt det är att vara nära sina föräldrar. Jag vill finnas där fullt ut – inte bara hälsa på. De är mitt uppe i röjning av det gamla och planering av det nya boendet. – Jag har kört otaliga lass till kyrkans second hand-affär. Jag behöver inte fyra kopparpannor, tio kakfat eller tjugo kostymer. Men jag har också insett att livet är för kort för att inte använda finporslinet, säger Kjell. – Vi gör dödsstädningen redan nu. Det är svårt att slänga saker från sitt barndomshem. Men det är början på vår nya väg. Pappa får välja, det fick inte mamma. Båda är kritiska till att samhället inte satsar mer resurser på äldrevården. – Våra äldre behöver mänsklig omvårdnad, inte bara mat och hjälp med det praktiska. Personalen gör så gott de kan men hinner inte sitta ner och prata med de boende. Det har blivit extra tydligt 2020. Under sex månader var det besöksförbud på boendet. Efter den perioden fick vi knappt liv i Christina

och det gick inte att prata med henne. Det har varit helt förödande för de boende att inte få träffa sina anhöriga. En del slutade gå, andra slutade tala och vissa av dem har fortfarande inte återhämtat sig. Jag hoppas att 2020 medfört att vi kastat ljus över situationen, och att det kommer att satsas mycket mer resurser på äldrevården i framtiden. ■

Demensvänligt Helsingborg En satsning på kunskapsspridning om demens och skapandet av demensvänliga utemiljöer – platser som stimulerar sinnen och minnen och ökar välbefinnandet. Husensjö park är först ut i ett testlabb kopplat till H22, där Helsingborgs stads förvaltningar och bolag samt forskare från universiteten i Lund och Linköping deltar. Upprustningen av Husensjö park har möjliggjort för testandet av nya arbetssätt i skapandet av en demensvänlig utemiljö som utformas tillsammans med personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Vill du veta mer? Besök projektets hemsida: https://fou.helsingborg.se/denutforskandestaden/

En låt som berör I dokumentären I’ll be me (2014) kan vi följa countrysångaren Glen Campbells sista turné, och hans kamp mot Alzheimers sjukdom. Innan han togs in på hemmet gjorde han en sista låt, en hjärtskärande sak som heter Not Gonna Miss You. Här är texten. Hämta näsduk. I’m still here, but yet I’m gone I don’t play guitar or sing my songs They never defined who I am The man that loves you ’til the end You’re the last person I will love You’re the last face I will recall And best of all, I’m not gonna miss you Not gonna miss you I’m never gonna hold you like I did Or say I love you to the kids You’re never gonna see it in my eyes It’s not gonna hurt me when you cry I’m never gonna know what you go through All the things I say or do All the hurt and all the pain One thing selfishly remains I’m not gonna miss you I’m not gonna miss you

#04— 65

Kärlek, misstro och rock’n’roll Text: David Lindman Foto: Martin Sörbo, Bilder i Syd

Boken om The Tivoli ska heta The Book och får undertiteln Nytt gig, nya möjligheter. Den kommer i september när det är 25 år sedan en sliten gammal ångfärjestation förvandlades till en nöjesarena och fick Helsingborg att svänga lite mer. Vi smygstartar firandet och låter grundaren Hasse Jönsson berätta om kärlek, misstro och rock’n’roll, och om hur allt började när 90-talet var stekhet VM-sommar och mobiltelefoner var något helt nytt. 66 — #04

#04— 67

996 är ett tag sedan. Det är året när Göran Persson ersätter Ingvar Carlsson som svensk statsminister. När USA:s president Bill Clinton meddelar att 17 000 amerikanska NATO-soldater kommer att stanna kvar i Bosnien-Hercegovina. När det klassiska nödnumret 90 000 ersätts med 112. Det är teknik. Internet är på väg att få sitt stora genombrott i landet och när statsbudgeten presenteras på hösten sker det med hjälp av det glödheta nya mediet CDROM. IFK Göteborg vinner SM-guld i fotboll medan Oddevold åker ur allsvenskan. Pernilla Wiberg vinner VM-guld i slalom. Det är i vanlig ordning orostider. I Skåne är det mc-krig och Hells Angels gård i Hasslarp beskjuts. I Storbritannien nödslaktas 4 miljoner kossor på grund av galna ko-sjukan. 1996 föds också en rockklubb i Helsingborg, efter en segdragen graviditet med en komplicerad förlossning. Den börjar flera år tidigare. Hasse Jönsson och Jocke Olin har varit med i den lokala nöjessvängen ett tag. De båda vännerna kommer från gemensamma källarlokaler när de jobbat med folkbildning för Studiefrämjandets räkning. De har tillbringat långa stunder nära unga rockband, och hjälpt dem att kravla sig ut ur replokalerna. Men de har också börjat ta ut svängarna på egen hand. En dag går de på Järnvägsgatan och får syn på en skylt som berättar att det ska öppnas en ny restaurang med namnet Rockbolaget. De knallar rakt in, nyfikna.

– En ren slump. Men vi hade arrangerat några spelningar på olika scener runt om i staden. Om en ny restaurang ska heta Rockbolaget är det klart att vi måste kolla vad det är frågan om. Det blev så att vi skötte bokningarna till Rockbolaget. Bob Hund gjorde sina första spelningar där. Vi tog dit Sweet. Och Uncle Tupelo! Det var ju stort för mig och Jocke. Det här var innan vår gemensamma hjälte Jeff Tweedy gick vidare från det bandet och bildade Wilco. Hasse och Jocke har idéer och drömmer om att skapa något nytt i Helsingborg, en pulserande permanent nöjesscen som adderar något till en lite sömnig mellanstor svensk stad. I Lund finns Mejeriet, i Malmö KB. Det är något sådant radarparet ser framför sig. En viss känsla, en viss mentalitet. Det är några år tills den rätta möjligheten ska dyka upp 1996, men det börjar hända saker på den gamla Ångfärjestationen mitt i city, nere vid vattnet. Byggnadens roll som logistiskt nav i staden är ett minne blott redan när Knutpunkten invigs 1991. Nya verksamheter flyttar in i de rätt så nedgångna lokalerna. Sommaren 1994 finns där en krog som Hasse och Jocke uppvaktar. – Vi såg en möjlighet att göra fotbolls-VM på storbildsskärmar. Det var något helt nytt. Vi möttes av ganska stor skepsis. Fotboll hade man ju tittat hemma i soffan sedan 1958. Men det blev succé och sedan tog vi också dit en massa artister.

En tidig spelning med Kent 1998. Tredje plattan Isola hade sålt platina och Kent hade vunnit två grammisar och tre Rockbjörnar. Skandinavienturnén det året innebar 50 utsålda spelningar. Foto: Fredrik Johansson/Bilder i Syd.

68 — #04

Nicke Andersson i The Hellacopters år 2000. Foto: Mikael Lundblad/Bilder i Syd.

Saxon, Noice och Kent. Kent spelade en onsdag, det kom 54 personer. De hade precis släppt Blåjeans-plattan men Helsingborg är en liten stad i de här sammanhangen. Det är tryggare att gå på Kullagatan och hålla sin käresta hårt i handen än att ge sig ut för att kolla in något helt nytt.

”

De gick ju att känna igen. Enkla, bra killar från replokaler i en mellanstad som Eskilstuna.

– Det fattade man direkt att Kent var något annat, en revolution. De gick ju att känna igen. Enkla, bra killar från replokaler i en mellanstad som Eskilstuna. Sådana hade vi jobbat med i många år. Men det fanns en jävla energi, ett riktigt bra larm och en direkthet som gjorde att de slog an direkt. Ett rockband som får det att funka är som ett riktigt bra fotbollslag. Där finns en nerv, en kemi och en särskild publikkontakt. Det är väldigt vackert. Man har ett leende på läpparna när man mött det, och då vet man. Men det kom alltså bara 54 personer på Kents första spelning i Helsingborg. Några år senare gick alla på Kullagatans catwalk i Kent-mössor men mindre städer är försiktiga när det gäller nya grejer, kanske

i synnerhet Helsingborg. Så där fungerar det fortfarande. Vi hade Viktor Olsson här i höstas, det kom runt 50 pers då också. Nu spelade i och för sig pandemin in, men ge det några år så går folk i Viktor-mössor på Sundstorget. Så funkade det då, så funkar det nu. Sommaren 1995 är Hasse och Jocke med och arrangerar Lollipop på Hamntorget. Nu har Kent raskt avancerat i rockhierarkin och frontar festivalen tillsammans med D-A-D och Brainpool. Percy Nilegård är konferencier, det är galet mycket folk. Hasse får blodad tand på att arrangera festivaler och när Lollipop flyttar till Stockholm sommaren efter så arrangeras Popitopp på samma plats. Kent är med igen, tillsammans med Skunk Anansie, Jerry Williams och Joddla med Siw. – Sicken blandning. Det blev en dyr historia. De som lyssnade på Skunk Anansie fattade ju ingenting av Jerry Williams och tvärtom. Ett plus ett blir inte alltid två. Det ekonomiska bakslaget som festivalen medför kommer i absolut helt fel läge. Sommaren 1996 har äntligen möjligheten öppnat sig för Hasse och Jocke. Nu ska de få ett helt eget ställe att jobba med, och inte vara beroende av samarbeten med krögare som mer lockas av möjligheten att sälja mycket öl, snarare än kärleken till ackord, baskaggar och scener. De har mejslat fram konceptet. Namnet Tivoli har inget

#04— 69

I augusti 2012 kommer Lars Winnerbäck till Sofiero. Förband: Anna Järvinen.Foto: Britt-Mari Olsson/Bilder i Syd

med Köpenhamn att göra, som många tror. Det blinkar istället mot en plats utanför Rom där de gamla romarna höll stora nöjesfester. Med ett The framför Tivoli så blir det en skön passus till gamla storheter som The Beatles, The Who och The Clash. Men konceptet imponerar inte på alla. Den ledande nöjesskribenten på lokaltidningen är skeptisk när han får höra talas om det över ett par bir på ett av stadens nöjesställen. Det där kommer ni aldrig att lyckas med, meddelar han. – Vi möttes av misstro snarare än supporters. Men det fanns förstås de som trodde på oss också. Det var kul när Johan Lindqvist klev in på HD:s nöjesredaktion. Honom kunde man snacka med om både Bo Kaspers och Wilco. Han fattade vad staden behövde och hur vi tänkte. Idag gör han fantastiska grejer på Göteborgs-Posten. Det var alltid gött snack när man möttes av personer som begrep sig på vad vi ville göra. Den 6 september 1996 ska det vara premiär. Och det finns inte en krona i kassan. Den ekonomiskt misslyckade festivalen tidigare på sommaren har urholkat plånboken. Läget är hårigt, tiden knapp. När premiärkvällen kommer så återstår det en del arbete. Det regnar in i den nya rockklubben. Jättesoulbandet The Family Tree ska stå på scen men har ingen loge att vara i. De får husera bland färgburkar och hammare. – Där stod folk med blommor i famnen i en lång kö utanför, och inne höll vi på att måla och spika fortfarande. Det var spännande, men det var kaos också, säger Hasse Jönsson. Det är många inombords element som möts i Hasse Jöns-

70 — #04

son den här kvällen. En lång resa har nått sitt mål, samtidigt som en annan startar. Den gör det på klassisk mark, i en station från 1898 som har en speciell plats i helsingborgarnas hjärta. Hasse har själv växt upp på Högaborg nära Wieselgrenskolan och har vandrat på gator röda och blå i hela sitt liv. Ångfärjestationen har funnits där som en gammal bekant, alltid närvarande i någon mån. Det är där han praoar i åttondeklass, när SJ Kommissionär huserar i lokalerna och har hand om godset från färjetrafiken. Där tar han nattåget till Stockholm för ett ungdomligt äventyr. Det är på Hamntorget han senare står varje dag klockan 16.45 när han jobbar som springpojke på tidningen Arbetet.

”

Det var slummiga kvarter på den tiden och det var fortfarande blåsigt och jävligt när The Tivoli öppnade.

– Linje 201 kom in från Höganäs med artiklar från journalisterna. Min uppgift var att se till så de kom vidare till Malmö, där tidningarna skulle tryckas. Det var slummiga kvarter på den tiden och det var fortfarande blåsigt och jävligt när The Tivoli öppnade. Men vi hade bestämt oss för att skapa ett ställe vi själva skulle vilja gå till. Det måste ju finnas fler som vi? Vi ville erbjuda något för alla åldrar. En generation skulle kolla gigen, en annan skulle ta vid och klubba.

Dragshowgruppen Champage Safari är en institution i Helsingborgs nöjesliv och väldigt förknippade med The Tivoli. Foto: Sven-Erik Svensson/Bilder i Syd.

– Det var tufft som fanken i början. Vi fick lära helsingborgarna att digga rock’n’roll. Det fanns inte den traditionen i staden. Det fanns en snobbighet som tycktes mena att sådana som vi borde hålla till i en källare på Röda Kvarn. Den där lite snobbiga sidan förstod inte att vi släpade fram en trampolin, att vi jobbade med start-ups, att vi byggde en arena där folk både skulle få testa sina gränser och misslyckas. Vi erbjöd något för människor som tidigare hade behövt lämna staden. Riktiga rötter för människor som brann för staden. Åren går. The Tivoli blir snabbt en institution i musik-Sverige. Den som idag besöker Vinylbaren eller Rock’n’roll-baren möts av tjogtals med turnéaffischer, flera väggar med rockmemorablia. Alla har spelat här. I en skrubb ett par meter från Hasses kontor finns mängder av affischer som ännu inte hamnat bakom glas och ram. Det har däremot en gammal rock på kontoret gjort, den svarta från Jean Paul Gaultier som Jakob Hellman bar på omslaget till …och Stora Havet. Stand up är tidigt en stor grej för The Tivoli. Peter Wahlbeck är återkommande gäst. En dag berättar han att han tänker ta med sig ett band. – Vi bara: Peter, så kan du för fan inte göra! Men han tog med sig det där bandet och det var på The Tivoli The Ark gjorde ett av sina första klubbgig. Många var här tidigt i sina karriärer, för att inte säga alla. Jag minns när vi fick en kassett från Laleh. Det var ju bara att säga välkommen. En dag kom hon över torget med gitarren på ryggen och spelade i Vinylbaren för 30 pers. Långt senare när hon slagit igenom gjorde vi henne både på Konserthuset och Sofiero.

När 90-talet är på väg att lägga sig till tillrätta i knät på 00-talet blir Hasse och Jocke kontaktade av Sofiero. Dit har det stora Stockholmsbolaget EMA-Telstar flugit in artister som Magnus Uggla för att göra stora utomhuskonserter i slottsparken. Men Sofiero känner att kompetensen att arrangera stora konserter finns i staden, och vill ha en lokal prägel. Har man gjort Deep Purple på Hamntorget kan man förstås göra Wilmer X och Eric Gadd på Sofiero. Den skitiga rockklubben lierar sig med ett pråligt kungligt slott. Det ska bli många stora Tivoli-signerade spelningar på Sofiero genom åren. 2003 är det utsålt för första gången. Tiotusen biljetter går åt på en enda vecka när det annonseras att Bryan Adams ska komma till Helsingborg, och nere i stan finns det plötsligt pengar nog att bygga om Vinylbaren på den lite skamfilade rockklubben. Hasse är alltid med, står alltid i dörren och släpper in folk. Håret på ända. En fistbump och ett glatt ord. Ofta är det kärlek! Och det är kärlek han känner. Till en stad, till musiken, till människorna. Men det är inte alltid som den store Leeds-supporten hinner njuta för egen del av spelningarna. – Det tog många år innan jag kunde njuta av spelningarna som en gäst. Minst 20. Man har så stort ansvar. Det är säkerhetsgrejer och tankar på ekonomin och en massa som händer. Och jag har alltid varit dålig på att stanna upp och känna wow, vad händer här!? Det finns alltid något som är ännu bättre runt hörnet. Nästa grej. Jag har fortfarande kvar den nyfikenheten. Men jag har alltid känt andras glädje, sett den hos både artister och publik. Det är den som lyfter en vidare till nästa grej.

#04— 71

Journalisten Åke Högman skriver den här våren på en bok om The Tivolis 25 år. Den utkommer i samband med det något pandemisköra jubileet i höst. För Hasse har det blivit många djupdykningar i minnenas arkiv. På bordet i det lilla kontoret på andra våning i ångfärjestationen ligger en trave svartvita bilder på en väldigt ung Maja i The Sounds. Det tar aldrig slut på grejer att gräva fram när det ska skrivas bok. – Det går ju inte att plocka fram tre favoriter men det är klart att vissa minnen sticker ut. Leonard Cohen. Denna fantastiska människa på Sofiero. Atmosfären och nerven i parken den kvällen. Det var magi. Så oerhört vackert. Sen har du The Hives som förband till The Hellacopters på klubben. Det var deras första turné, 600 pers och utsålt. Den spelningen var en jäkla knockout. – Staffan Hellstrand på natten efter bombhotet. Då kom det tårar. Det var mc-krig i Skåne och polisen hade haft möte med alla krögare och förklarat att vi inte skulle släppa in människor i mc-västar. Jag och Jocke undrade om vi verkligen fick göra så, men polisen förklarade att de skulle backa oss. Vi skulle göra ett gig med Hammerfall och det kom rätt många västar. Vi förklarade att de var välkomna om de tog av sig västen, vilket de verkligen inte hade lust med. Då blev vi en bricka i nån sorts spel. Det blev riktigt otäckt med bombhot och nattliga skott in i lokalerna. Ett inramat foto av Weeping Willows hade ett skotthål i sig. Den tavlan har Magnus Carlsson fått nu.

– Vi ville bara vara ett ställe för människor som älskade musik men blev en spelplats för ett mc-krig. Ute i samhällena trodde man att vi var involverade på något sätt. Vi fick ha en presskonferens ihop med folk från staden och näringsliv för att berätta hur det låg till. Staffan Hellstrand-spelningen var en av flera som blev bombhotad och hela torget utrymdes. Alla var skärrade men Staffan sa att vi inte kunde låta de jävlarna vinna. Han spelade gratis senare på natten, och vi tog inget betalt. Det hade varit väldigt tufft i perioder men det giget kändes som en sorts vändning. Då kom tårarna. 2002 är Foo Fighters på väg att bli ett av världens största rockband. I videon till Times Like These bär frontmannen Dave Grohl en t-shirt med The Sounds-motiv. Det går på två röda. Plötsligt är alla nyfikna på ett band från Helsingborg som alldeles nyss spelade på en liten rockklubb i svart i en av den stora musikvärldens avkrokar.

”

Det var ett gott kompisgäng med en otrolig energi. De sa aldrig nej till något.

– Om man räknar med de tidiga gigen i Vinylbaren så har The Sounds spelat säkert 35 gånger på The Tivoli genom åren. Det var ett gott kompisgäng med en otrolig energi. De

The Sounds breakade stort med Living in America 2002 och turnerade med både Foo Fighters och The Strokes. Men till hemstadens The Tivoli har de alltid kommit tillbaka, som här 2009. Mats Roslund/Bilder i Syd.

72 — #04

Två killar har just blivit med rockklubb. Hasse Jönsson och Jocke Olin får blommor premiärkvällen 1996. Foto: Britt-Mari Olsson/Bilder i Syd.

sa aldrig nej till något. De kunde spela för eleverna på en lunchrast på Adolfsbergskolan, nästa dag lirade de på en fritidsgård i Nässjö. Hela The Tivolis personal var i New York när de spelade på CBGB i New York, den klassiska rockklubben där Ramones och de andra brukade lira. Det var totalt utsålt, helt galet. Det här är under The Tivolis glansår. Visserligen kommer det bakslag. Det gör det om man är konsertarrangör. Det finns sällan några garantier. – Thåström på Sofiero för några år sedan. Det spöregnade hela dagen och kom 3 000 pers. Då går man rejält back. Ibland så kan man konkurrera med sig själv också, om man bokat för många spelningar för tätt. Vi är inte Köpenhamn, har inte det publikunderlaget. Andra gånger är det åt andra hållet. Jag lyssnade på Albin Lee Meldau långt innan Så mycket bättre och hade bokat honom till The Tivoli. Det hade väl kommit 50 pers om han inte fått det där stora TV-genombrottet. Nu var det smällfett med folk istället. Men det visste vi ju inte när vi lade bokningen. Toppar och dalar får man som sagt räkna med i nöjesbranschen, men det mesta rullar på, det är ett fint första decennium för rock-entreprenörerna från Helsingborg. På Sofiero avlöser de stora spelningarna varandra. Det är inte bara landet mest folkkära artister som spelar där, från Kent till Gyllene Tider och Robyn. Det är Bob Dylan, det är Def Leppard. Under tiden som nya band och artister får sina genombrott med en klubbspelning på The Tivoli som ett naturligt steg på vägen. Men runt hörnet väntar en dal som det inte ska gå att krångla sig ur i första taget. Det börjar med en nyhetsartikel i Helsingborgs Dagblad. Och det slutar med konkurs. – En dag fick vi läsa i tidningen att ångefärjestationen skulle rivas eller flyttas. Inga tjänstemän eller politiker hade pratat med oss. Sen började folket i Helsingborg göra uppror och ville ha kvar sin ångfärjestation. Det blev en stor ovisshet, en väldig massa turer, och vi visste aldrig vad vi skulle tro.

Är det liksom lönt att byta toaletterna? Efter många om och men blev det klart med flytten och hela byggnaden flyttades till kajkanten. Folk sa att det var stans bästa läge och ja, jo – men det var också en byggarbetsplats då. Vi fick en mycket högre hyra och första sommaren regnade bort. Samtidigt hade vi stora ambitioner och fick en möjlighet att ta över restaurangen på Olympia. Och inte bara det, vi tänkte göra stora konserter på Olympia. Vi var jättenära Håkan Hellström. Gigen gick fortfarande bra men helheten fungerade inte. Vi fick inte igång restaurangerna och uteserveringarna, hade för mycket personal och för höga hyror. Och så den där ständiga ovissheten kring vad som skulle hända med ångfärjestationen. Jag har aldrig jobbat så hårt, jag sov knappt. Men det drog ned oss. I oktober 2017 spelar WASP – av alla band – på ett utsålt The Tivoli. De ärrade hårdrockarna lirar hela sin 25 år gamla succé The Crimson Idol, ett konceptalbum släppt några år efter det att Blackie Lawless skrämde slag på Siewert Öholm när han sjöng Fuck like a beast. Men det är en tungsint Hasse Jönsson som tar emot i entrén den här kvällen. – Jag visste att jag på morgonen efter skulle sätta mig på min cykel i Laröd och trampa in till tingsrätten med vår konkursansökan. Det gjorde ont, det tog hårt, men det fanns ingen utväg. En del som varit nära försvann. De såg till sitt eget och det kan jag väl på sitt sätt förstå någonstans. De hade väl sina piskor på sina ryggar. Men vi hade inga undanstoppade miljoner i något skatteparadis och kunde bara gör allt som stod i vår makt för att lösa situationen så bra det gick. Några pissade på oss och det gjorde mig både bitter och sårad. Men vi fick också enormt mycket stöttning från både artister och gäster och helsingborgare. Jag kände att The Tivoli måste leva vidare på något sätt och sedan kom ju Bara Vara-gruppen in som nya ägare. När konkursen till slut var klar i mars förra året drog nästa orosmoln in. Pandemin har fällt många i nöjesbranschen de senaste månaderna. The Tivoli har klarat sig än så länge genom att säga upp all personal, förhandla om hyror och söka statliga kulturbidrag. – Det går att gå sönder och samman och hänga upp sig på grejer. Men det leder ju sällan någon vart. Vi ska växla upp en vända till. Energin och kraften är lika stor som någonsin. Jag vill fortfarande se vad som finns bakom nästa hörn. Vi håller på med något vi kallar Support your local artist. Vi vill lyfta det lokala nöjeslivet, det görs så mycket bra grejer. Vi ska fortsätta med vår rockbandstävling Popkorn Nordic, som vi numera gör ihop med våra danska vänner på andra sidan sundet. Ihop med Kulturværftet planerar vi också för stora konserter i både Helsingör och Helsingborg. Jag tror att det efter den här stora krisen kommer att finnas ett enormt sug efter kultur och möten och fester. Gärna hemmavid, i vår stad. Jag är redo för nya galenskaper och mer kärlek, alltid med the roots i hjärtat. ■

#04— 73

Korta stories

Text: Thomas Rödin Hulth & David Lindman

Kamil Najami

Kamil Najami simmade till sitt nya jobb. Nu lär han barn för livet. ”Mitt namn är Kamil och jag är född och uppvuxen i Helsingborg, men min familj härstammar från Palestina. När det blev tid för gymnasiet sökte jag till barn- och fritidsprogrammet på Filborna. Jag har alltid haft en bra connection med barn och ungdomar och har själv simmat och spelat fotboll under hela min uppväxt. Min dröm var egentligen att bli den nye Ronaldo eller Messi, men pappa har alltid förordat simningen för att den är skonsammare och bättre för kroppen. När jag senare bestämde mig för att sluta med simningen frågade klubben mig om jag ville bli tränare istället. Så jag började lite smått och numera jobbar jag heltid som simlärare. Barnen är mellan 4-12 år och jag är även med på tävlingarna och får coacha. Jag trivs otroligt bra och det ger en sån oerhörd glädje och motivation att träffa barnen och se deras utveckling och att de har roligt tillsammans. Det här är ju mer än ett jobb. Jag känner att jag gör en insats för samhället. Simkunnigheten har de med sig hela livet. Man växer ju även som människa när man vet att man gör någonting bra och får ta ansvar. Får bättre självförtroende och ser livet på ett annat sätt. Jag försöker alltid att lägga undervisningen på barnens nivå och jobba mycket med humor och vara peppande. Simningen ska vara förknippad med någonting roligt. Det är viktigt för mig att komma ihåg deras namn och att alltid fråga hur de mår. Jag träffar dem ju så ofta så de blir nästan som mina egna barn. Ibland händer det att jag blir igenkänd på stan, eller när jag är på ICA Maxi eller Väla. Det är rätt kul. Barnen tror ju bara att jag finns i simhallen och går runt i badbyxor hela dagarna. De blir nästan lite chockade när de ser mig i vanliga kläder! På sikt har jag en dröm om att starta upp och driva en egen simskola. Kanske utomlands i något varmt land. Men just nu är jag väldigt nöjd med mitt liv. Helsingborgs Simsällskap är en fantastisk klubb att jobba i och jag känner en enorm stöttning.” ■

74 — #04

Troed Troedson

Framtidsanalytikern Troed Troedson tror att corona kommer att lämna oss med bestående förändringar i samhället. ”Här hade jag pratat om digitalisering och att organisera processer de senaste 20 åren – och så hände allt på en gång när corona kom. Det var fascinerande. Digitaliseringen av gymnasieskolan gick till exempel att genomföra på tre dagar. Framtiden kom väldigt plötsligt. Jag tror att det vi sett kommer att vara samhällsomvälvande. Men att det kommer att finnas två läger. Skolan har på kort tid lärt sig att jobba med ny teknik och nya utbildningsformer. Ett gäng kommer att vilja fortsätta så; ett annat kommer vilja gå tillbaka till den situation vi hade 30 januari 2020. Gängen som anpassar sig och vill vidare framåt brukar vinna av sig självt, även om det inte är självklart. Det är två läger överallt. Några kommer bara att flytta fram sina resvanor och åka till Thailand om ett år i stället, medan andra får den sista knuffen och börjar agera annorlunda från och med nu. En del organisationer kommer att gå tillbaka till corporate meetings där man flyger in alla till Lissabon en gång i halvåret. Medan andra kommer att säga nej, så där gör vi aldrig mer igen. De som slutar flyga kommer inte bara att spara på klimatet, de kommer också att upptäcka att det blir så oerhört mycket billigare och mer effektivt. Nu kan vi ju ha möten varje måndag istället. Ett tag lät det som att svaret på corona var att kunna tillverka fem tusen munskydd på kort tid. Sådant måste vi också kunna göra, men vi ska inte ha ett samhälle som överlevt bara för att vi kunnat kraftsamla och tillverkat en massa munskydd. Det är en falsk motsättning att väga pengarna nu mot sen. Vi behöver ha ett vuxet samtal om världen som väntar, om utmaningarna vi måste lösa. Det är faktiskt det som H22 handlar om. Nu drar alla kommuner igång pytteversioner av H22, för att alla måste fundera över post corona. Helsingborg har ett försprång som började med framtiden redan innan corona. Det kommer att komma många till godo”. ■

Var rädd om dig. Jag håller mig uppdaterad på helsingborg.se/corona Roger, Helsingborg

#04— 75

Vet du nån som borde få läsa hbg stories? Magasinet finns alltid på Kontaktcenter, Stadsbiblioteket, Dunkers kulturhus och ett gäng utvalda infopoints, som på Väla. Men innehållet styr distributionen. Vi trampar runt med lådcykel. Vill du ha en bunt magasin till din servering eller arbetsplats? Till din rörelse eller förening? Hör av dig till hbgstories@helsingborg. se så styr vi upp något kreativt, den kostar inget. Dela gärna vidare, och du: Var rädd om dig.

76 — #04