Korsväg 2022 1 by Korsväg

Livets tillfälligheter! Michael Ardenheim 16 Om jag inte hade fått prata av mig då Anders Holz 23 Jag kan gå med en bit på vägen Ing-Marie Gustavsson 48

1 | 2022

Att bli präst i Svenska kyrkan:

Vi behöver finnas där människor är

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

En öppen kyrka

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Agneta Riddar Helena Jonsson Frank Lorentzon Kristine Ålöv Peter Pasalic Östborg Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Kyrkbyrån Tryck: Sandstens Tryckeri AB Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling. Bildbank: Ikon, Getty Images, Pixabay och E Unsplash. POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svensk akyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften adressen på baksidan. Returadress: med nya Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Frida Blomqvist

Är inte öppenhet i grunden

kärlek?

n bestämd ateist, en punkare, en hästvän får det mig att fundera tjej, några gothare med över vår öppenhet, olika nyanser av inte bara gentemot HBTQI+-personer, svartfärgade frisyrer, en seglare, en gitarrnörd, utan även på ett bredare plan. en av skolans snygga och Var den öppenhet jag populära … Ungefär mötte verkligen öppen, så såg besökarna ut på kyrkans när den inte rymde öppna café när min vän? jag var tonåring (jag var Vilka saker välkomnar gitarrnörden). Jag och vi? Vilka är vi avvisande mot? Och mina vänner gick dit slaviskt vill vi vara det? en gång i veckan. För är inte öppenhet i grunden I viss mån gillade vi olika saker, umgicks med kärlek? Kärlek till människorna olika människor i skolan runt oss och respekt och trodde på olika för de personer de är. Jag saker. Visst var vi trötta tror inte att vi kan på varandra ibland, dela upp människor i sina men likväl kom vi tillbaka beståndsdelar. varje vecka. Varje Antingen är jag välkommen torsdag var det öppet, för och älskad med oss och för vem som alla mina styrkor, mina helst som gick förbi, som brister och orkade gör mig speciell och annorlunda, det som med ett gäng skräniga tonåringar.beblanda sig eller så är jag inte välkommen alls, inte När jag började skriva den med hela mig. När vi här texten älskar någon gör vi det tänkte jag först använda med deras olika sidor, mina minnen som inte för att vi tror att de ett gott exempel på en öppen kommer att ändra sig kyrka, där alla eller börja bete sig på det fick känna sig välkomna sätt vi själva skulle och värdefulla. Men föredra. Varför skulle Guds sedan mindes jag vad en kärlek, och i förgod vän till mig belängningen kyrkans, vara rättade flera år senare. Efter annorlunda? att ha varit med Jag tror att vi alla någonstans oss på torsdagarna ganska är som den länge, gitarrnörd jag var, som haft ett samtal med en anställd hade han känner sig lite konstig i och annorlunda på ett eller om synen på HBTQ+-personer. församlingen annat sätt. Alla Efter det längtar vi efter att älskas samtalet kände min vän, för de vi är, med hela en homosexuell man oss. Sedan min vän slutade ännu i garderoben, att kyrkan komma till torsinte var hans dagscaféet har det hänt plats längre. mycket, i honom och i Svenska kyrkan. Men För mig illustrerar detta så länge vi vill sprida både vad vi verkGuds kärlek finns utmaningen ligen lyckas med i kyrkan, kvar: att älska och vad våra medmänniskor som att missa. För mig var torsdagarna vi riskerar de är, oavsett om de fyllda av är precis som vi vill ha dem, tillit, glädje, hopp och kärlek. eller om de är som För min vän bär ett gäng omaka, skräniga tonåringar. minnena från kyrkan även erfarenheten av avvisande – av sin identitet och av sin kärlek till sina medmänniskor. När jag pratar med min Frida Blomqvist Kommunikatör

Korsväg 4 | 2021

Livets tillfälligheter! Michael Ardenheim 16 Om jag inte hade fått prata av mig då Anders Holz 23 Jag kan gå med en bit på vägen Ing-Marie Gustavsson 48

1 | 2022

Omslagsbild: Foto: Øyvind Lund bl. a. för Svenska Kyrkans

Rättelse I texten ”Du vet väl om att du är värdefull” om Lisa och hennes tro i förra numret stod att hon i huvudsak bott hos sin mamma. Rätt är att hon bott växelvis både hos mamma och pappa. Vi ber om ursäkt för den felaktiga uppgiften. /Red

Korsväg 1 | 2022 Tema: En öppen kyrka

ag har många erfarenheter av Svenska kyrkan. Erfarenheter som formar min förståelse av vad Svenska kyrkan är och gör: människor jag mött, arbetskamrater, gudstjänster, verksamheter, det jag läst och sett, som pressekreterare också hur media speglar kyrkan och de förväntningar de har på oss. Inom kommunikation har vi en vision: Svenska kyrkan ska vara en kyrka som människor har en positiv relation till och känner en glädje över att tillhöra. Till den hör tre värdeord som vi laddar möten, texter och bilder med: Närvaro, Öppenhet och Hopp. Visar bilden på närvaro, präglas mötet av öppenhet och förmedlar texten hopp? Jag tycker om domkyrkan i Göteborg. Här är det alltid människor som rör sig, vare sig det är gudstjänst, konsert, filminspelning eller öppen kyrka. Några sitter i bänkarna, andra tänder ljus, någon knäfaller vid altarringen, någon stannar upp och lyssnar på det som försiggår i Mariakapellet. Det är en av mina erfarenheter av en öppen kyrka, att alla är välkomna och det går bra att närma sig altaret steg för steg, i egen takt. Vid sommarens besök i västra Värmland besökte jag en annan öppen kyrka. I skogen i Brevik i Eda ligger Hällekörka. Under ett gigantiskt klippsprång har plankor lagts på stenar och ett kors rests. Här sjöng vi I denna ljuva sommartid och här har det firats gudstjänst, döpts och vigts – i en kyrka formad av naturen. Det är också en öppen kyrka. Tema för Korsväg tar sin utgångspunkt i Göteborgs stifts vision, att vara en öppen och tydlig kyrka som på ett relevant sätt förmedlar evangeliet till alla människor. Vi utgå från ordet öppen, och formulerar temat En öppen kyrka.

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

Unga

Att bli präst i Svenska

kyrkan:

Vi behöver finnas där människor är

innehåll

Tema | En öppen kyrka

16.

24. 04. Ledare: Vi behöver tala om det som varit, men också släppa taget 08. Vi vill vara kyrka mitt i byn 16. Krönika: Livets tillfälligheter! 18. Det Spirar vid torget i Kungsbacka 22. Krönika: Om jag inte hade fått prata av mig då, då hade jag inte levt idag 24. Öppenheten ska prägla Åh 30. Helsjön, en plats för tillit och goda samtal 36. Utan dessa hade vi haft brist … 39. Alla ska ha fått med sig glädje från kyrkan 40. Vi behöver finnas där människor är 44. Det finns en öppenhet i Svenska kyrkan 47. Det ska vara enkelt att engagera sig 48. Krönika: Jag kan gå med en bit på vägen 50. Vi tillför en annan röst i kyrkan 54. Hur är det med öppenheten i Svenska kyrkan? 58. Essä: Rötter viktigt för att våga öppenhet 62. Luther pekar på att vägen till Gud är öppen 66. Bibelstudium: Vem tar första steget? 74. Vänligen, Sören: Luther planterade inga äppelträd 76. PS: Är inte öppenhet i grunden kärlek?

54. Joakim och Novalie, som är aktiva inom EKHO, har mött Magda från SKU:s Ungdomsredaktion och samtalat om öppenhet i Svenska kyrkan. Öppenhet är att få vara sig själv, känna sig trygg och bli accepterad; ”Vi kan inte bara säga det, vi måste verkligen jobba för det.”

Korsväg 4 | 2021

Ledare | +Susanne Rappmann

Vi behöver tala om det som varit, men också släppa taget

et spirar och gror. Gator och torg, affärer och kyrkor fylls åter igen med människor. Jag drar en lättnadens suck över att pandemin inte ligger som en våt filt över vår värld. För isolering gör människan illa.

behöver prata om det med varandra. Hur rädd har jag varit? Har jag känt mig ensam? Hur har vi hanterat olika åsikter om vaccin och restriktioner? Och inte minst; Finns det något vi kan lära oss av det som vi varit med om?

Det passar därför bra att det här num-

Så i takt med att vi låser upp och

ret av Korsväg har öppenhet som tema. Här finns många exempel på att öppenhet inte bara är ett ord som beskriver vad vi vill vara, utan konkret berättar om öppna församlingar och verksamheter. Det finns åtskilliga sammanhang i vår kyrka där människors erfarenhet och engagemang kommer till sin rätt, men också platser där vi bara får vara. Det gör mig stolt – för så vill jag att Svenska kyrkan ska vara – en kyrka som är öppen för både Guds handlande i vår värld och för människors behov. Denna längtan gör det också smärtsamt att konstatera att vi under två års tid levt med allt för många stängda dörrar. Allt gick inte att ställa om, utan ibland blev vi tvungna att ställa in. Telefonsamtal och digitala möten i all ära, men de kan inte ersätta personliga möten. Jag funderar ofta på vad pandemin har gjort med oss och jag tror att vi

Korsväg 4 | 2021

gläds över vårsolens värme så är min önskan att vi också skapar utrymme för samtal om det som ligger bakom. Särskilt det som skaver och inte blev som vi ville. Allt för många människor har upplevt död och svår sjukdom, stängda dörrar har gjort det omöjligt att besöka och i vissa fall ta avsked. Många har gått till jobbet och känt sig otillräckliga. I Johannesevangeliet säger Jesus: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd”. Det är ett hoppfullt ord, som inte skyr mörkret. Det handlar om Jesu liv, men också om ditt och mitt. Frö måste läggas i jorden för att kunna växa till plantor. Allas våra liv innehåller besvikelser och förluster. Vi behöver tala sant om dessa, men vid en viss punkt behöver vi också släppa taget om det som varit. Det är riskfyllt, för tänk om

fröet jag planterar inte gror? Och samtidigt – om vi inte öppnar handen och lägger fröet i jorden, så kan inte nytt liv ta form. Liv som på ett förunderligt sätt också rymmer det gamla. Kyrkans erfarenhet är att sorgen och

uppståndelse, glömmer aldrig långfredagens smärta. Evighetens ljus sipprar till oss genom den öppna graven, utan att vi för den skull förlorar kontakten med den verklighet vi lever i. +Susanne

glädjen mycket väl kan vandra tillsammans. Påskens jubel över Kristi

Korsväg 4 | 2021

EN ÖPPEN KYRKA

Gud, just nu är det svårt att förstå vad som händer och vart världen är på väg. Vi ber för människor i Ukraina och i Ryssland. Vi ber om fred. Vi ber om klarsyn, mod och hopp för egen och andras del. Amen Biskop Susanne

Hur hittar jag hur hittar jag vägen hur hittar jag sanningen hur hittar jag livet

#beförukraina #prayforukraine #standwithukraine

Korsväg 4 | 2021

Let the sun shine in Open up your heart and let it shine on in When you are lonely, let it shine on Open up your heart and let it shine on in And when you feel like you've been mistreated And your friends turn away Just open your heart, and shine it on in Från Aquarius/Let the Sunsine In ur “Hair”, text James Rado & Gerome Ragni

Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Matteusevangeliet 7:7

Öppna dina knutna händer, först då kan du ta emot. Öppna dina slutna ögon, först då kan du se. Öppna också hela hjärtat, ta emot vad Gud vill ge. Våga leva livet öppet, våga leva det. Öppna mina knutna händer, så att jag kan ta emot. Öppna mina slutna ögon, så att jag kan se. Öppna också hela hjärtat, så att jag kan ta emot, Livet som du anförtror mig, nu och varje dag. Text: Joel Tobiasson & Göran Berglund

Korsväg 4 | 2021

Vi vill vara kyrka mitt i byn 8

Korsväg 4 | 2021

En allt öppnare kyrka i tiden, mitt i livet, mitt i byn, är Herrestads församlings vision. Och i församlingens verksamhet är ungdomarna centrala. Vi har önskat det, arbetat för det, bett för det, berättar kyrkorådets ordförande Marianne.

Korsväg 4 | 2021

renoverades och » Ungdomsrummet ungdomarna fick vara med och välja.

n allt öppnare kyrka i tiden, mitt i livet, mitt i byn. Det är visionen som präglat Herrestads församling, väster om Uddevalla, under många år. Trots att pandemin ständigt satt käppar i hjulet är församlingen nu på god väg. Mycket har hänt – och mer ska det bli! Marianne Nyqvist är inne på sin andra mandatperiod som kyrkofullmäktiges ordförande, men hon har arbetat ännu längre som förtroendevald i olika positioner. Hon är vald på den enda lista, Församlingens väl, som man enats om i Herrestad. Med en bakgrund som distriktssköterska, enhetschef inom VG-regionen och ideellt arbete även för S:t Lukas, Uddevalla Folkdansgille och Ukuleleklubben i Uddevalla, vet hon vikten av att engagera sig. – Vi har haft en klar målsättning att bli en öppnare kyrka, berättar Marianne. Vi har arbetat mycket med att bli välkomnande för alla, utan att kasta bort de traditioner vi värnar om.

I sökandet efter nya arbetssätt skickades en delegation till England, för att studera begreppet Messy Church, en gräsrotsrörelse som längtade efter att nå ut till alla som ville möta kyrkan på nya sätt, med ett stort fokus på barns delaktighet. Den enkla undervisningen visade sig passa väl för den vuxne att ta till sig också. Det skapar tillit att tillsammans släppa 10

Korsväg 4 | 2021

loss och skapa, samtidigt som man bygger relationer – till varandra och till Gud – för livet. En annan grupp åkte till Romelanda församling utanför Kungälv där de kommit långt i ett nytt förhållningssätt. – Vi ville se vad de gör för att få det att fungera med unga familjer, mitt i livet. Det var väldigt tydligt vad som hänt. En del unga familjer hade flyttat in till området, människor som tidigare hade gått i Kyrkans unga och nu hittade tillbaka till varandra igen. – Så vi ville också kunna dra hit unga familjer och ungdomar till Herrestad. Vi är flera i kyrkorådet som kan tänka tillbaka till mitten av 80-talet, när vi hade ett väldigt aktivt Kyrkans unga. Det var en härlig tid och då fanns det ledare som kunde hålla ihop gänget. Att anställa en ung ledare identifierades som

den springande punkten och så anställdes Emanuel Karlsson, som fick ganska fria händer av kyrkorådet. Ungdomsrummet renoverades och ungdomarna fick vara med och välja. – Jag konfirmerade mig det året, berättar Edvin Aronsson, nyvald medlem i både kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Det hände jättemycket. Emanuel la ner själ och hjärta i arbetet och vi ungdomar hängde på. – Vi var 34 stycken i min årskurs som ville konfirmera oss och redan året därpå var det 60 ungdomar.

Marianne Nyqvist, kyrkofull mäktiges ordförande

Edvin Aronsson, ledamot av kyrkoråd

Idag väljer 70 procent av dem som har åldern inne att konfirmera sig i Herrestad, en siffra som kan jämföras med snittet i Sverige på knappt 30 procent. Vi sitter i det nyrenoverade allrummet i

församlingshemmet. Golvet är nylagt, möblerna utbytta och det finns en stor öppen yta mitt i, för flexibilitetens skull. Ett inbjudande rum som kan användas för samlingar, andakter, begravningskaffe, pubkvällar … Ingvar Humlén, tf kyrkoherde har visat oss runt i allt det nya inomhus och pekat ut genom fönstret mot de nya ”rummen” utomhus. ”Vi vill i en ny tid vara en öppen, aktiv och levande församling”, skriver församlingen i ett utskick till alla som bor i Herrestad. ”Kom till gemenskapsträffar, barnkör, öppen förskola, pubkvällar och gudstjänst varje helgdag. Hoppas att något av det vi sysslar med intresserar dig, eller har du kanske någon tanke på något du vill vara med och forma?”

Ingvar Humlén, tf kyrkoherde

– Det har varit två väldigt konstiga år, sen jag kom hit, berättar Ingvar. Med satsningar som startas men som måste avbrytas på grund av pandemin. Som utskicket i brevlådorna. Som till exempel drive in-gudstjänsterna, som vi tänkte ut som ett alternativ. – Vi fick ju bara vara 50 personer, även om vi var utomhus. Så ungdomarna gjorde i ordning 50 ”doggybags”, påsar med häften, texter till gudstjänsten, två chokladbitar och en festis. Folk kom i sina bilar eller satt på bänkarna och innan gudstjänsten startade stod fem påsar kvar på bordet, precis under marginalen. Församlingen hade skaffat en stor vagn för musiker och präst och i bilarna satt folk och sjöng. Idén var ungdomsledaren Emanuels och när han föreslog det för kyrkorådet var alla med på noterna. Och Emanuel själv fanns med på scenflaket och spelade under gudstjänsten. – Målsättningen har ju hela tiden varit att vi vill vara kyrka mitt i byn med en levande

Korsväg 4 | 2021

Under pandemin då restriktionerna gjorde att det inte gick att samlas fler än 50 personer bjöd Herrestads församling in till Drive in-guds tjänst utanför församlingshemmet.

Korsväg 4 | 2021

En öppen kyrka med gudstjänsten i centrum och en bedjande församling.

ungdomsverksamhet. Vi har önskat det, arbetat för det, bett för det, berättar Marianne, så ungdomarna är verkligen ett bönesvar! När vi sitter där i församlingshemmet bubblar det formligen över av allt det som Marianne, Ingvar och Edvin vill berätta för oss. Om renoveringen av kyrkan, av församlingshemmet, om den nya lekplatsen utanför församlingshemmet, om den mångåriga satsningen på levande julkrubba som kunde bytas ut mot coronasäker julkrubba med stationära, stora skyltdockor, om ungdomsarbetet, bygge av boulebana, utegymplatser, projekt Skapa plats enligt Mary-modellen, installationerna utomhus för Hoppets plats, öppna förskolan, gudstjänster, podcast, streamade gudstjänster, regelbundet böneliv … Och starten till allt detta berodde på satsning-

en på ungdomar? – Ja, då blev det verkstad, menar Marianne, då fick vi luft under vingarna. Var ni helt överens i de beslutande församlingarna? – Ja, detta är framtiden, kände vi. Men vi var ju noga med att vi inte skulle kasta bort det som är bra med det vi hade. Men vi ville öppna upp för det nya. – När jag kom fanns en rädsla för ekonomin, det var mycket prat om en budget i balans, berättar Ingvar. Ett resonemang jag inte höll med om, det fanns ju pengar så vi kunde satsa på framtiden. Samtidigt som drömmen om ett levande

liv runt kyrkan funnits, med boulebanan, utegymet, lekplatserna, föreläsningarna har

satsningarna på människors andliga behov också funnits med. – Vi är överens om att det är gudstjänsten som är centrum, säger Ingvar. En öppen kyrka med gudstjänsten i centrum och en bedjande församling. – Vi ber tre gånger om dagen. På morgonen här i församlingssalen använder vi någon av de andaktsböckerna vi har, middagsbönen är en tidebön i kyrkan och på eftermiddagarna Taize-texter med tystnad. – Detta är navet och nu har det pågått i två år, sen jag kom hit. Detta är ingen dagslända, det rullar på. Ingvar, som nästa år firar 40-årsjubileum

som präst, berättar att detta är något han försökt introducera tidigare, på andra platser, utan att lyckas. – Men nu fungerar det, många är delaktiga och det tycker jag är spännande. – Sen gläder jag mig också åt vårt ekumeniska arbete. Tillsammans med andra församlingar i Uddevalla stöttar vi till exempel Saronhuset, en ideell förening vars uppdrag är att bryta utanförskap, fattigdom och orättvisa. Och häromsistens när jag ledde gudstjänsten deltog Carina från frikyrkoförsamlingen Fristaden, Gerd som är frälsningssoldat och Dan som är fd pingstpastor, berättar Ingvar leende. Nu står församlingen inför en ny utmaning. Halva kyrkorådet har bytts ut och nu ska man lära sig att arbeta tillsammans i en ny konstellation. – Vi ville ju få föryngring, det var vi noggranna med när vi satte ihop listan ”Församlingens Väl”, berättar Marianne. Vi har

Korsväg 4 | 2021

Pubkvällarna ser Edvin fram mot att få ta upp igen.

medvetet raggat folk som är intresserade av kyrkan och ville jobba med allt det här nya. – Vi har lagt ganska mycket krut på att få ett fungerande och bra kyrkoråd. Försökt se våra styrkor och hur vi ska kunna använda varandra på ett bra sätt. Trots alla bakslag med satsningar som inte blivit av med tanke på pandemin, så ser 18-årige Edvin framtiden an med tillförsikt. Han är snart klar med gymnasiet, bygg och anläggning, där han utbildat sig till grävmaskinist. – Framtiden ser ljus ut! Årskullarna blir bara större och större och det ser vi fram mot. Redan nu är vi väldigt många ungdomar som är mellan 15-20 år.

som på en restaurang. Massor med god mat, alkholfri öl, beställning vid bordet och musikquiz. Det funkade väldigt bra och var störtkul! Ingvar menar att aktiviteterna, ja, till och med pubkvällarna kan vara en dörröppnare, en ingång till människors hjärtan. – Vi har en grundsyn, kyrkorådet och jag, som genomsyrar mycket av det vi gör. Det är att, i princip alla människor, bär på en tro. Men en del behöver få hjälp att upptäcka den, eller få den att växa. Det är vårt uppdrag att förlösa den tro som finns! – Vi vill skapa relationer och i handling visa att vi finns, säger Marianne. Vi vill visa att vi bryr oss, att vi har omsorg. Det är viktigt för mig.

Pubkvällarna hoppas Edvin på att de snart ska kunna ta upp igen. De var ungdomarnas idé. På Herrestads församlings hemsida finns ett De som var under 18 år skulle servera dem som axplock av allt det Marianne menar, att de vill var äldre. visa att de bryr sig: – Vi lagade maten, berättar Edvin. När vi var • Skapa plats och MARY-modellen (Meningssom flest var det 70 sittande gäster. Det var fullhet, Arbetsgemenskap, Rehabilitering,

Korsväg 4 | 2021

De unga lagar och serverar de äldre god mat och alkoholfri öl. ”Störtkul!”

•

• • •

Yrkesstolthet) är ett stöd och hjälp på vägen • Ung ledare hjälper till med konfirmationsarbetet, pubkvällar, samt andra projekt som för människor med stressrelaterad psykisk dyker upp under årets gång. ohälsa. • Hoppets plats har många öppna ”rum” på kulKyrkliga arbetskretsen har sedan 1963 samlat larna utanför församlingshemmet. Ibland in pengar till välgörande ändamål, bl.a. finner vi Gud i gudstjänsten men vi kan Svenska kyrkan i utlandet, Svenska kyrkans också finna honom i skapelsen bland allt det Internationella arbete, Världens Barn, Sjövackra: manskyrkan i Uddevalla och Saronhuset. i Stillhetens rum – här vid korset får vi stilla Internationella gruppen driver frågor som rör vår oroliga själ och söka Gud. Svenska kyrkans Internationella arbete ACT, i Trons sal – här finns en plats under trädet Svenska kyrkan i utlandet SKUT, Världens att fundera, tänka och be. Barninsamlingen, Fairtrade och Klimat i Kärlekens trädgård – här är en vacker plats krisen och integration. för dig och dina vänner att fika eller grilla. Öppna förskolan träffas två dagar i veckan utomhus på lekplatsen vid församlings – Så fort vi gör något i Herrestad, avslutar Inghemmet. var, så kommer det folk. Det är fantastiskt! Gemenskapsträff hålls varannan onsdag. För ungdomar händer lite av varje under året, konfirmation, ungdomshäng och klubben. I Text: Agneta Riddar ungdomslokalen finns pingisbord, tv-spel, Foto: Torgny Lindén och Niclas Geidvik sällskapspel och en massa fika, samt en replokal med komplett musikutrustning. Korsväg 4 | 2021

Krönika | Michael Ardenheim

Livets tillfälligheter!

är jag och min familj år 2001 flyttade tillbaka till mitt föräldrahem i Lindome och samtidigt blev arbetslös visste jag inte riktigt vad jag ville göra. Efter att i 17 år arbetat som handbokbindare ville jag hitta på något nytt eftersom det yrket i princip inte fanns längre. Jag och min son var i samma veva på gudstjänst i Lindome kyrka och blev kvar inne i kyrkan en stund efteråt då vi vi väntade på skjuts hem. Jag såg då vaktmästaren gå och plocka undan och göra fint efter gudstjänsten och fick då tanken på att det där skulle ju jag vilja jobba med. Så när jag kom till arbetsförmedlingen och fick frågan om vad jag skulle vilja jobba med svarade jag ”som vaktmästare i Lindome kyrka”! Sa det lite på skoj och lite på allvar! En tid senare fick jag ett telefonsamtal från arbetsförmedlaren med frågan

om att ”var det inte du som ville arbeta som vaktmästare i Lindome kyrka? För de söker en vaktmästare där nu”! Det var det ju, och jag sökte och fick jobbet. Ett arbete som jag verkligen kom att trivas med. Den större delen av arbetet där bestod av trädgårdsarbete på kyrko gården. Min sambo arbetar på en

Korsväg 4 | 2021

kyrkogård inne i Göteborg och jag hade under åren lite avundats henne som fick vara ute och jobba hela dagarna. Men nåt annat som betydde mycket var att träffa och samtala med alla människor som fanns runt omkring kyrkan. Både i glädje och sorg. Att få möta människor som gifter sig, döper sina barn, eller begraver sina älskade. Många lärde jag känna lite mer eftersom de regelbundet besökte sina gravar eller kom på gudstjänster, konserter eller annan verksamhet som församlingen anordnade. Jag kom verkligen att se vad kyrkan betydde för många, både yngre och äldre som fann gemenskap, tröst och glädje där, och inte minst att alla var välkomna dit oavsett om man var troende eller inte. Jag har alltid känt en stolthet över att få vara en liten del av detta med mitt arbete i kyrkan. Även om jag trivdes bra i Lindome

så hajade jag till när jag såg en annons i tidningen om att de sökte en ny vaktmästare i Domkyrkan. Då dök det upp ännu en tillfällighet! Jag och min arbetskamrat Lisette hade börjat sjunga tillsamman och vi fick frågan om vi skulle vilja sjunga på några utomhusgudstjänster i Slottskogen

under sommaren. Naturligtvis ville vi det, och på den första visade det sig att prästen som höll i den var kaplan i Domkyrkan. När vi presenterat oss nämnde han det jag redan visste, att de sökte en ny vaktmästare. Detta var nog det som fick mig att verkligen söka tjänsten! Så efter 16 år i Lindome församling började jag hösten 2017 arbeta som vaktmästare i Domkyrkoförsamlingen, något som jag aldrig haft orsak att ångra. Arbetet i Domkyrkan inne i centrum skiljer sig en hel del ifrån att arbeta i en landsortsförsamling som Lindome, på både gott och ont. Ibland kan jag väl sakna att arbeta ute på kyrkogården, i alla fall när det är sommar och fint väder. Dock inte när det regnar, stormar eller är en massa minusgrader ute. Då är det rätt skönt att kunna vara inne i värmen i kyrkan! Det som först av allt var orsaken till att jag sökte mig till Domkyrkan var att få arbeta mer med gudstjänster och alla konserter som finns där. Domkyrkan har i genomsnitt omkring tusen besökare om dagen, många är turister som kommer för att titta på den vackra byggnaden, men också många som kommer in för att tända ett ljus, sätta sig ner i stillheten som finns där och be en bön. Några återkommer mer eller mindre varje dag för att delta i vardagsgudstjänsterna. Att livet är tufft och skört för många människor såg jag naturligtvis också i Lindome, men det blev ännu mer uppenbart inne i stan. Domkyrkan med

sitt läge mitt i centrum har för många blivit en plats som man kan gå till för att få känna lite värme och gemenskap. Kanske få ett samtal med en präst eller diakon, eller hjälp till mat eller kläder. Vi brukar ibland säga att Domkyrkan är göteborgarnas vardagsrum. Ibland är det även tufft för oss som arbetar där, som när den hemlösa äldre kvinnan en vinter för något år sen kom in i kyrkan varje dag för att få sova i en av kyrkbänkarna, och som jag var tvungen att väcka när jag skulle stänga kyrkan och gå hem. Jag till mitt varma hem och hon ut på gatorna där hon vandrade omkring hela natten tills vi öppnade kyrkan nästa dag. Det gjorde ont, men ändå var hon så tacksam för att hon fick vara där och sova. Många människor har passerat under åren jag jobbat där, en del återkommer mer eller mindre varje dag under längre perioder för att sen bara försvinna. Jag undrar ibland över vart de tar vägen och hoppas att det går bra för dem! Jag kan inte heller låta bli att ibland fundera över hur det kommer sig att vissa människor lyckas bra i livet medan andra hamnar utanför samhället. Vem som helst av oss kan nog på grund av sjukdom eller andra omständigheter hamna där. Mycket beror nog på livets tillfälligheter! Michael Ardenheim Kyrkvaktmästare

Korsväg 4 | 2021

Mikael Svensson, diakoniassistent i Kungsbacka-Hanhals församling, i samtal med besökare på Mötesplats Spira, församlingens fik och diakonala mötesplats. Bara genom att köpa en fika bidrar man till kyrkans hjälpverksamhet.

Det Spirar vid torget i Kungsbacka Utanför dörren till Kungsbacka kyrka, som ligger centralt vid torget, står det en skylt: ”Öppen kyrka – välkommen in i värmen!”. Här är det lätt att slinka in för en stunds stillhet. Runt hörnet ligger Mötesplats Spira. Här är det öppet för fika och en stunds gemenskap.

ungsbacka kyrka är kyrkan mitt på senaste året har församlingen gjort en tyngdtorget, säger Pia Blomqvist, diakon punktsförskjutning genom namnbyte till i Kungsbacka-Hanhals församling. Mötesplats Spira och en mer diakonal inriktning. Visst är det häftigt. Här rör det sig mycket – Vi har skruvat det lite från att ha varit ett café människor. till att bli en diakonal mötesplats, förklarar Pia. ”Kungsbacka-Hanhals församling ligger cen– Vi tänker också grönt, fyller Mikael i. Dels tralt i expansiva Kungsbacka kommun. Här är den diakonala färgen grön, dels är den finns Kungsbacka kyrka som öppnar dörrarna miljövänliga profilen grön, att ta hand om skapelsen. Så mycket det går har vi kravmärkt mot torget, Sankta Gertruds kyrka mitt i ett och närproducerat. Det är också något kyrbostadsområde och medeltida Hanhals kyrka korådet har önskat. på landsbygden.”, står det på församlingens Det finns även en nyanlagd köksträdgård på hemsida. andra sidan kyrkan. Där plockas det blommor – Kungsbacka är Hallands näst största stad till borden, samt örter och bär som används i med ca 80 000 invånare, berättar Mikael Svensson, diakoniassistent i församlingen. Man köket. tror att Varberg är näst störst, men så är det inte. Kungsbacka är ett oerhört expansivt område. ”När du träffar andra besökare skapar du Närheten till Göteborg har betydelse, men gemenskap. När du ser eller pratar med någon det är inte hela förklaringen. Det byggs mycket bryter du ensamhet. När du köper en kopp i Kungsbacka kommun och det är många som kaffe bidrar du till diakonin.”, står det på flyttar till Kungsbacka. presentationen av Café Spira på skyltar på caféborden. Det finns en lång tradition av att ha öppet i – Jag är lite fascinerad av hur stor inverkan Kungsbacka; både kyrka och café. Och under man kan ha på en främlings dag med endast Korsväg 4 | 2021

”Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?” Jesaja 43:19

ett hej eller ett leende, säger Victor Tedeman, diakon i församlingen. Om det är något som kan få genomsyra den här platsen så är det fantastiskt. Att folk kan få känna att de bidrar till något gott när de kommer hit. – När vi tänker den diakonala mötesplatsen så är det dels att besökarna ska mötas av något annat än ett vanligt café, dels att man ska känna att man blir sedd och mött, betonar Pia. Och det är inte bara vi som arbetar och är ideellt engagerade här som möter besökarna, de möter också varandra. Som besökare får jag inte bara något själv, jag ger också till de andra besökarna. Och betalar jag extra för en kopp kaffe så kan någon annan bli bjuden också. Det kallas ”Fika det vidare” eller bjudkopp. Namnet Spira kommer från ett bibelord i Jesaja 43: ”Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken.” – I mötet med varandra, oss själva och Gud får det spira fram något, en tro, fördjupning, förklarar Pia. De som kommer till Spira är oftast lite äldre. Det är främst de som är daglediga som kan komma. Och mest manliga besökare, inte så många föräldrar med barn. – Vi pratar mycket om den manliga ensamheten, säger Mikael. Här finns det en gemenskap. För i mötet med människor handlar det mycket om ensamhet. Att som församling kunna erbjuda en plats där det finns gemenskap är bra. Här finns det alltid någon att prata med.

Korsväg 4 | 2021

– Många män har fått höra hela livet att man ska klara sig själv och inte prata om det som är svårt i livet, säger Victor. Att då ha ett gäng här som märker om man inte är här på ett tag, eller är beredda att hjälpa till när det blir tungt är väldigt fint att se. – Församlingen ska känna en glädje och en stolthet över att det finns så mycket män här, fortsätter Pia. De männen som vi kanske inte i vanliga fall möter i kyrkan. Annars är det ju män med ansvar och uppdrag vi möter. Och i grupperna är det damer vi möter. Både Pia och Mikael är överens om att det märks att det finns en omsorg om varandra, mellan de som kommer. – Det är det allmänna diakonatet, att när man är här och fikar är man en del i ett diakonalt arbete, säger Mikael. Bara genom att köpa en fika bidrar man till kyrkans hjälpverksamhet. – Det minsta man får när man kommer hit är en kopp kaffe och ett hej, konstaterar Mikael. Sedan finns det mycket mer såklart. – Gemenskapen och mötet mellan människor blir förhoppningsvis också en motpol till det ”vi-och-dem”-tänk som kan finnas i både samhället i stort och kyrkan, kompletterar Victor. När man lyssnar till andras berättelser inser man att det lika gärna kunde ha varit jag som hade behövt hjälp. Bemanningen består av både personal och ideella. Köket är viktigt och det måste fungera. Här finns ideella som hjälper till med till exempel disken, bakar och som sköter blommorna.

Pia Blomqvist, diakon. Victor Tedeman, diakon. Mikael Svensson, diakoniassistent.

– Vi försöker alltid att vara två från personalen som rör sig här om någon behöver prata eller någon behöver en matkasse, förklarar Pia. – Jag står gärna och serverar kaffe, fyller Mikael i. Då får jag bra kontakt med besökarna. Då måste man prata med varandra. Det bryter isen. – Vi har också lite planer som vi inte satt verket ännu, fortsätter Pia. Vi har olika värdeord, till exempel gemenskap, som vi aktivt vill försöker tänka på i våra samtal, som en hjälp i samtalet. Mellan 20 och 35 besökare

brukar det komma dagligen, under de fyra dagar som Spira håller öppet. Före pandemin var det också olika föreningar som brukade ha sina möten på caféet; De synskadades förening, en bokcirkel som kom och fikade efter sina samlingar och gamla arbetskamrater som träffades för en fika. Det är något som man gläder sig åt att det har börjat komma tillbaka. – Före pandemin serverade vi också frukost på fredagarna, berätta Mikael. Det var väldigt bra, en god och billig frukost. Det hoppas vi kunna erbjuda igen. Någon annonsering för Café Spira, utöver församlingens information, behövs inte. Det sprider sig mellan besökarna, och det händer att människor bara ”trillar in”, som upptäcker det när de går förbi.

Med pandemin kom också

att hålla kyrkan mer öppen på dagarna. Varje dag Spira är öppet, fyra dagar i veckan, är också kyrkan öppen. Två dagar i veckan är det middagsbön. – Jag har mött människor som säger att de bott i Kungsbacka i femtio år men inte varit inne i kyrkan, säger Mikael. Och nu ser jag att det är öppet här så jag gick in, säger de. – Vi vill att det diakonala spåret ska bli synligt, säger Pia, att vi stöttar varandra. Inte att vi ska stötta er, utan att vi stöttar varandra. Och att det finns ett ställe där man kan vara sig själv. – Vi hoppas att fler människor hittar in här, fyller Mikael i. Att det får bli den diakonala mötesplatsen som vi längtar efter, på ett ännu

tydligare sätt. – Och det som är fint här och det som är lite häftigt är att det finns ett flöde härifrån och in i gudstjänsten, bland våra stammisar, avslutar Mikael med ett stor leende.

Text & foto: Torgny Lindén

Korsväg 4 | 2021

Krönika | Anders Holz

Om jag inte hade fått prata av mig då, då hade jag inte levt idag

redagen är här och det är dags att börja förbereda en kväll och natt med Ungdomsbussen. Kaffe skall bryggas, vatten skall kokas, bullar har bakats. Volontärerna samlas och vi har med oss en dikt som vi läser på alla träffar under volontärutbildningen. ”När jag ber dig att lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd, då gör du inte det jag bad om. När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta varför jag inte borde känna som jag gör, då trampar du på mina känslor. När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste lösa mitt problem, då sviker du mig, hur konstigt det än låter. Så snälla lyssna på mig en stund så lovar jag att sen lyssna på dig.” Det är just det här det handlar om. Vi är här för att lyssna och vi har tiden att sitta ner när någon vill prata. Ungdomsbussen är en öppen verksamhet, ett samarbete mellan Karl-

stads pastorat och Karlstads kommun, med fokus på att finnas på plats där

Korsväg 4 | 2021

unga människor är. Vi erbjuder värme, fika och lite medmänsklighet. Oftast ställer vi upp vår ombyggda buss på Stora torget, mitt i Karlstad, för att möta ungdomar i stadens nattliv. Vid skolavslutningar och evenemang, men även vanliga helgnätter. Vi har också varit på plats på festivaler och andra arrangemang där många människor samlats – där det funnits behov av en oas mitt i allt kaos. För några år sedan kom det fram en tjej till oss vid Ungdomsbussen och sa: ”Om inte ni hade funnits här för ett år sen, om jag inte hade fått prata av mig då, då hade jag inte levt idag.” Vi gör skillnad. Inne i bussen kan vi ha underbara samtal. Jag minns till exempel de muslimska grabbarna som på ett skämtsamt sätt ifrågasatte varför vi uppdaterar Bibeln ”som värsta FIFA:t”. Eller tjejen som kom in och var lite för full så hon hade blivit utkastad från krogen. Hon grät och grät, och efter en stunds lirkande ville hon att jag skulle ringa hennes pappa. Han kom för att hämtade henne och tackade oss

Ungdomsbussen parkerad på Stora Torget i Karlstad, öppen för fika, värme och samtal.

otroligt mycket för hur vi tagit hand om hans dotter. Det har blivit många fantastiska möten under åren. Både glädje och sorg. I drygt tio år har Ungdomsbussen funnits ute på torget i Karlstad varje fredag mellan 22.00-02.00. I genomsnitt har vi mellan 200 och 250 besökare varje kväll. Och totalt har vi serverat ungefär 120 000 bullar under de här åren.

Jag gör mig redo för en ny natt av möten och lyssnande tillsammans med personal och volontärer. Vi kör vidare mot ytterligare tio år – minst. Anders Holz Församlingspedagog i Västerstrands församling

PS. Vill ni veta mer om vår Ungdomsbuss, hör av er, anders.holz@svenskakyrkan.se Följ Ungdomsbussen på Facebook.

Korsväg 4 | 2021

Louise Sjölund, Åh Stiftsgårds nya präst, leder mässan i Åh kyrka framför altartavlan som illustrerar liknelsen om den förlorade sonen som återvänder hem. ”Tavlans motiv represen terar det som Åh vill förmedla till människor som kommer till platsen: läkedom och upprättelse från Fadern själv.”

Öppenheten ska prägla Åh När pandemin klingar av och samhället öppnar sig väntar en ny vår för Åh stiftsgård. Dessutom finns ny präst och snart ny föreståndare på plats. De vill förvalta och utveckla Åh som en andlig växtplats och en plats att samlas på, en stiftsgård där alla ska känna sig välkomna.

är är rymlig plats, här är Guds bord. Ett stråk av himmel och en doft av jord. Ett rop ur mörkret och ett svar i tro. Gud är en av oss vid detta bord. Gud är en av oss vid detta bord.

Med psalm 396 presenterade sig den nya prästen på Åh stiftsgård, Louise Sjölund, när hon började. För så tänkte hon sig att stiftsgården ska få vara. – Här ska få finnas plats för tro, tvivel och för visshet. Här ska finnas plats för grupper, för olika former av samvaro. Och i centrum finns Guds bord. Jag tyckte att psalmen sa mig mycket om hur jag tänker kring att få vara präst på gården.

Åh stiftsgård går en ny vår till mötes. Pan-

demin kan förhoppningsvis vara överstånden, renoverade byggnader och kök, ny präst och ny föreståndare och delvis en ny inriktning på verksamheten. – Ungdomarna är och har alltid varit en viktig målgrupp för Åh, säger Louise. Men styrelsen för Åh är angelägen om att vi också ska förvalta och utveckla Åh som en andlig växtplats och en plats att samlas på. Det är nog ingen överdrift att påstå att en majoritet av stiftets anställda någon gång varit på Åh. På konfirmandläger, på vintermöte, på retreat, retreatledarutbildning, pilgrimsvandring, utbildning för unga ledare eller som vid Korsvägs besök – en ikonmålningskurs. Korsväg 4 | 2021

– Vi vill att öppenheten ska prägla gården, säger Louise. Här ska finnas allt från retreater till lovsång. Men Åh har inte bara en framtid, utan också ett förflutet. Redan på 1930-talet tog några präster initiativ till att Åh blev ”Stiftelsen Åh Kyrkliga Ungdomshem”, 1940 invigdes kyrkan och 1958 blev Åh en stiftsgård i formell mening. – Många förknippar Åh med en väldigt konservativ plats, en plats för det kvinnoprästmotstånd som funnits i stiftet, berättar Louise. – Ja, den bilden finns ju, säger Åhs nye föreståndare Erik Stenberg Roos. Men min bild finns också. Hur jag som femtonåring på slutet av 70-talet kunde ta moppen från Herrestad i Uddevalla och komma hit och möta mycket nytänkande, lovsånger, en verklig förnyelse. Då var Bengt Pleijel präst på Åh och han hade varit i England och mött den karismatiska väckelsen, som spred sig från Church of England till andra kyrkor och andra delar av världen. – Det blev en av mina omvändelser, berättade Bengt Pleijel (som inte lever längre) för Korsväg 2011. Jag har fått vända om många gånger i livet. Men detta var en omvälvande upplevelse på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. En sådan lovsång, en sådan tillbedjan. Det var fantastiskt att se hur människorna tog hand om varandra. Väl hemma igen började man så smått arbeta med förnyelsen på Åh. Gudstjänsterna präglades av lovsång: ”Icke genom någon

Korsväg 4 | 2021

människas styrka eller kraft skall det ske. Utan genom min Ande säger Herren, utan genom min Ande”. – Vi började undervisa om den helige Ande och vad den betyder för oss, berättade Bengt. Successivt började allt fler människor söka sig till Åh, efter kanske tio år var den karismatiska väckelsen stark. Flera hundra människor deltog i gudstjänsterna som präglades av lovsång: ”Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er”, ”We see the Lord”, ”Fear not, rejoice and be glad” … Samtidigt växte fördjupningskurserna fram. Den karismatiska väckelsen med betoning på de andliga nådegåvorna – profetia, helande, tungotal fick sin spridning på 60-70-talet till olika kyrkosamfund över hela världen – till katoliker, lutheraner, metodister, frälsningssoldater. Enligt Wikipedia beräknar man att det år 2000 fanns mer än 500 miljoner karismatiska kristna i världen i olika samfund. Så småningom upplevde många församlingar en avmattning. Men väckelserörelsen på Åh medförde inte bara lovsång, utan också teologiska motsättningar, bland annat om vigning av kvinnor till prästämbetet. Varför fanns det inte några kvinnor i ämbetet på Åh? – Trots att detta är länge sedan har det ändå spelat en stor roll för synen på Åh, förklarar Louise. Men en stiftsgård måste vara för hela stiftet, alla ska känna sig välkomna. Den unge Erik Stenberg-Roos var med om den karismatiska väckelsen på Åh. Nu är han tillbaka som föreståndare, men vägen dit har varit långt ifrån utstakad.

Ikonmålarkursens ikoner välsignades i gudstjänsten.

Från sitt starka unga engagemang i kyrkan blev vuxentillvaron komplex och han gav sig ut i världen. Han reste i Europa, bodde på kibbutz i Israel och luffade i Latinamerika. I september 1985 kastades han ur sin säng i Mexico City. Tiotusentals människor dog i jordbävningen men Erik Stenberg-Roos fortsatte leva. – Fysiskt var jag oskadd. Mentalt vet jag inte vad som hände med mig där och då, men insikten om hur liten en människa är och hur snabbt ett liv kan släckas förändrade mig, har han berättat för tidningen Vision. Efter ett par veckor insåg jag också att det inte går att leva sitt liv i rädsla. Erik fortsatte så småningom sin resa. Spelade på gatorna, samlade upp inkomsterna i sitt gitarrfodral. Och han knackade på hos Svenska kyrkan där den fanns. Han kom hem till Sverige, bildade familj och hittade fram till teologiska studier i Göteborg. Vägen dit gick över några år som svetsare, mekaniker och musiker och 1999 prästvigdes Erik Stenberg-Roos. Han arbetade ett antal år

Erik Stenberg Roos, Åhs nye föreståndare.

i Lundby församling, men sökte sen en tjänst i Thailand tillsammans med sin hustru Anna. Där blev de kvar i sju år. Sju annorlunda år. Med altaret och gitarren i bilen, med gudstjänst på stranden, hembesök i djungeln eller besök på fängelset. Mer diakonal verksamhet än liturgiska ritualer. Thailand erbjuder oändliga möjligheter att råka illa ut. – Jag tror jag kommer ha stor glädje av mina år i Thailand nu i min tjänst på Åh. Jag har ju levt länge med buddhister och lärt mig så otroligt mycket om mig själv, om min tro, och om deras tro. Så jag vet vad möten kan betyda! – Tänk att blanda lägergrupper med olika trosinriktningar, så de kan prata med varandra. Kanske på allvar se varandra. Louise håller med, gården ska visa att den vill öppenhet. – Men det är den enskilda människan som måste vilja mötas, det är inget som vi kan bestämma över. Louise har, liksom Erik varit komminister i Lundby församling i Göteborg och tidigare Ljungskile församling. Konfirmationslägret Korsväg 4 | 2021

måste vara för hela stiftet, » Enallastiftsgård ska känna sig välkomna.

var för hennes del på St Sigfrids folkhögskola i Växjö stift. Men konfirmandpräst på Åh har hon varit. Styrelsen för Åh har varit angelägen om att

prästtjänsten på stiftsgården ska förvalta och utveckla Åh som en andlig växtplats. Styrelsen har vid rekryteringen särskilt velat understryka engagemanget för ungdomar och Åhs betydelse som samlingsplats. – Åh har ingen egen församling, berättar Louise, men det finns ett antal människor runt omkring, som väljer Åh för sin söndagliga gudstjänst. – Så gudstjänstlivet här bygger på dem som är på Åh under helgen och det kan variera mycket. Nu har vi en ikonmålningskurs, nästa helg en stor ungdomskör från Norge och en konfirmandgrupp. Det präglar naturligtvis gudstjänsterna. Nu gläder sig personalen på Åh till att allt fler låter sina konfirmander komma till Åh. Under pandemin har församlingar avstått konfirmandresor till Berlin och Frankrike och istället kommit till Åh. – Det hoppas vi kommer att fortsätta, säger Louise. Vi har ju också våra egna konfirmandgrupper med egna läger. Vi inleder i början av december, sen ett veckolångt läger på februarilovet och påsklovet och så tre veckor på sommaren. Både förra året och i år har det varit fullbokat. Så har det inte varit de senaste åren, men vi hoppas det är en trend som håller i sig. Ännu har inte Louise och Erik hunnit prata sig samman, Erik tillträder sin tjänst den första maj. – För mig kommer det nog handla mycket om att hitta nya vägar för att locka folk till Åh. Kanske man kan ha författarsamtal i samband

Korsväg 4 | 2021

med Bokmässan i Göteborg. Eller boka upp musiker från Bluesfestivalen i Åmål? – Det ska bli så roligt att bolla idéer, kommenterar Louise. Hela personalen har en massa tankar om hur vi ska kunna utveckla. Köket har till exempel varit innovativa under pandemin, vi har fått gäster utifrån för lunch, vi har erbjudit takeaway. Ekonomin är självklart en viktig del i hur Åh kan utvecklas. De senaste årens renoveringsarbetet har haft som syfte att ge Åh kundgrupper också utanför kyrkan. Även om Åh är en lägergård, ska det ändå finnas rum med hotellstandard. Åh är en imponerande anläggning med tio

anställda: präst, föreståndare, ekonom, kockar, städ, reception och timanställda. Här finns 17 byggnader, 270 sovplatser och mycket mark. – Jag skulle önska att församlingar ser Åh som det naturliga valet, säger Louise, det ger ju pengar tillbaka till vår egen kyrka. För Eva Forsell-Aronsson är Åh det självklara valet för sina ikonmålningskurser. Hon gläder sig åt att kurserna kunnat hållas också under pandemin. – Vi brukar säga att ikoner är heliga bilder, att de är ett fönster mot himlen. Då passar det bra att få vara på denna fantastiska plats. – Det här är en välsignad plats, menar Louise, där många fått uppleva att få sin gudsrelation fördjupad. Men det är viktigt att den enskilde också kan hitta hem till hemförsamling. Erik är förväntansfull inför sin nya uppgift. – Det är hisnande, ja mäktigt och spännande att få vara här. Vi kan bana helt ny mark mot en ny morgondag. Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén

Vi frågar!

En öppen kyrka – vad betyder det för dig?

Benjamin Fryxelius

Mikael Risenfors

Sofia Grim husen Leek

Älvängen

Laholm

Hyssna

För mig innebär en öppen kyrka att kyrkan är en plats där alla människor har möjlighet att få höra budskapet om Jesus och den frälsning han erbjuder. Att kyrkan är en gemenskap där var och en som vill växa i sin tro på Honom får näring, stöd och utrustning och att kyrkan är en kanal för Guds utgivande och villkorslösa kärlek till alla människor.

För mig är en öppen kyrka en genuin kyrka som är öppen i båda ändarna, både kyrkporten och altaret. Kyrkan måste bjuda in alla typer av människor, vilket inte innebär att man ska anpassa sig efter alla deras önskemål. Öppenhet är inte att släppa det man tror på eller förenkla det svåra, utan att vara ärlig och anstränga sig för att skapa förståelse. Jag tror ganska lite på signalpolitik, men ganska mycket på aktivt inbjudande, goda möten och genuin omsorg i och runt gudstjänsten. Kyrkan måste också vara öppen i att bjuda in Kristus i våra liv, men det innebär inte att det går till på samma sätt för alla kristna. Folkkyrkans kulturella bredd, den omfattande diakonin, ambitiös undervisning och en liturgi med olika uttryck som bär över tid visar kanske en öppenhet som vårt samfund har mer av än andra, så länge dessa pekar på altaret. För i en öppen kyrka möts syndare och Kristus.

Att den är öppen för Guds ord. Öppen för Jesus. Öppen för Guds tilltal och vägledning idag. Öppen för alla Guds barn, det vill säga alla. Men, en öppen kyrka är inte öppen för allt som vi hittar på eller tycker. Allt behöver prövas mot Guds ord, och det vi gör ska på något sätt ära vår himmelske far och ge uttryck för Hans kärlek till sina barn och till sin skapelse. Foto: Anna Paulina

Korsväg 4 | 2021

Ju tryggare jag är i mig själv, desto öppnare kan jag vara säger Lise-Lotte Wallin, rektor på Helsjöns folk högskola sedan 2005.

Helsjön, en plats för tillit och goda samtal Under ett år är det många människor som möts på Helsjöns folkhögskola. Unga och gamla. Troende och tvivlare. Kristna och muslimer. Alla olika. Öppenhet är ett ledord. Och den är en grund för den goda mångfalden. En miljö där samtalen får vara fria – och man får med respekt höra hur andra tänker och tror.

ormala år är det liv och rörelse under terminstid på Helsjöns folkhögskola utanför Horred, men en dag i januari när vi är på besök, är det som att skolan håller andan i väntan på att covidvågen ska ebba ut. Mycket undervisning sker på distans, i ett av boendena sitter en grupp elever i karantän efter att någon testat positivt. Rektor på skolan är sedan 2005 Lise-Lotte Wallin, men nu sjunger hon på sista versen i den funktionen, pension väntar och rekrytering av en ny rektor pågår. – Jag blir kvar tills man hittat en ny och denne har blivit installerad, förklarar hon. Men man kan nog säga att hon sadlar om, från ledarskapet på skolan till rollen som förtroendevald. Hon är nyvald ledamot för Posk i stiftsfullmäktige, sitter med i såväl

stiftsstyrelse som församlingsutskott. Och hon är förtroendevald sedan tidigare i hemförsamlingen Lindberga utanför Varberg. Stiftets folkhögskola Helsjön har haft och

har en nyckelroll i rekryteringen av såväl anställda som förtroendevalda till Svenska kyrkans församlingar, främst genom Svenska kyrkans grundkurs, men också genom enskilda kurser för exempelvis kyrkvärdar och bibelskolan. Hur många elever har skolan i dag? – En svår fråga, säger hon med ett skratt och börjar räkna. 70 på långa kursen, 50 på filialen i Göteborg, väldigt många på distanskurser, kanske ett 60-tal, och 17 på Svenska kyrkans grundkurs. Åldrarna på den sistnämnda varierar mellan 25–55 år, tre av de 17 är män. Korsväg 4 | 2021

vår uppgift att skapa en miljö » DetDär ärsamtalen får vara fria.

– Grundkursen är väldigt, väldigt viktig för kyrkan. Unga får pröva sig fram och se om en kyrklig tjänst är något för dem. Och den är viktig också för dem som är frågande inför vad Svenska kyrkan står för, säger Lise-Lotte. Att öppenhet är en grundbult är ju inte

märkligt, alla ska få plats och hemhörighet, bli lyssnade på och respekterade. För att få en klarare bild av vad öppenhet egentligen är, ringar vi in den med tre ord som kan ses som följeslagare till öppenheten; tydlighet, mångfald och tillit. Hur tänker du kring öppenhet visavi tydlighet? – Ju tryggare jag är i mig själv, desto öppnare kan jag vara. Ju mindre trygg i mig själv, desto mindre är jag benägen att vara öppen. Jag kan vara tydlig och öppen när jag är trygg i mig själv. – Det är oerhört viktigt i vår kyrka att vara tydlig med vad vi är. Om vi svarar väldigt flummigt på vissa frågor för att inte skrämma bort människor, blir det ett bekymmer för att vi inte upplevs intressanta, de vi möter har då ingen aning om vad vi står för. Om man inte kan säga nej, kan man inte heller säga ja till något.

Det finns ju de som känner en slags blygsel inför att tala om ”Kristus”, de väljer i stället att tala om ”Gud”, då det känns mindre förpliktigande. Känner du igen dig i det?

Korsväg 4 | 2021

– Nej, säger hon efter ett ögonblicks fundering. – Men man kan ju se på vad vi har för konst i dag, det finns väldigt få moderna kristusbilder, om man undantar ikonerna. Konsten är mer nonfigurativ. Samtidigt tänker jag på armbanden många har med WWJD, What would Jesus do. Fast jag möter mest människor som är väldigt mycket inom kyrkan. – Samtidigt kan jag inse att det är lättare att tro på ”Gud” än ”Kristus”. Kristus är tydligare, mötet med honom ställer saker på sin spets. Gud är mer ogripbar och mångfasetterad. Om vi då kopplar vidare till mångfald. Märker du en mer öppen och tillåtande attityd till olikheter i dag? – Jag blir alltid förvånad. När vi startar på hösten kan jag tänka, hur ska detta gå när vi har så många olika, men det går väldigt bra. Vi är mycket tydliga med att alla får vara som den man är. – När vi gör utvärderingar på grundkursen, svarar många att det varit så lärorikt att få höra hur andra tänker. Det är den goda mångfalden. Den öppenheten skapar vi här. Många säger: ni lärare duktiga att skapa öppenhet. Det är vår uppgift att skapa en miljö där samtalen får vara fria. Och i utvärderingarna svarar eleverna att ”vi har fått vara de vi är och möta andra”. – Många längtar hit till samtalen, inte bara på lektioner, utan också när de sitter och fikar

på kvällarna. Det blir oerhört mycket samtal, goda samtal. Är miljön ute i församlingarna lika tillåtande och öppen för mångfald? Lise-Lotte tvekar en stund. – Min horisont är begränsad till de församlingar jag är och varit i. Kom som du är och bli som oss, är ju en attityd man mött ibland, och ibland är det kanske så. Men i Lindberga, min hemförsamling, finns mångfald, utrymme för olikheten, olika mötesplatser. – Det är ju en mångfald insatt i sin kontext, vi är en församling i en luthersk evangelisk kyrka. Människor med en annan trostillhörighet är inte ovälkommen, men de kan ju inte styra vår verksamhet. Jag gillar uttrycket ”Låt tusen blommor blomma”, också i församlingen. Men inom de ramar kyrkan har. På Helsjön är blandningen av religioner självklar, många med muslimsk tro går på skolan, särskilt på de externa kurserna i Göteborg, där man lånar lokaler i Bergsjöns och Gunnareds församlingar. Kosten har man fått ändra och tydligare deklarera innehållet, i satelliterna i Göteborg, där muslimer är i majoritet, har man böneplats för de muslimer som vill be. På Helsjön är kapellet öppet för alla. – Här har vi gemensamma samlingar i kapellet vid advent, jul och påsk. Vi vill att alla ska vara med, och det går ganska lätt. Vi delar välsignelsen med våra muslimska vänner. Vi vill att de ska lära sig den svenska traditionen

och upptäcka exempelvis de gamla psalmerna, en kulturskatt. Tilliten då. Det måste finnas en öppenhet för att tilliten ska bevaras, och det gäller ju många sammanhang, inte minst i dessa pandemitider. Vad tänker du om tillit? – Det första jag tänker på är tilliten till Gud, att faktiskt tro att Gud kan förändra, att jag har någon jag kan be till och som svarar. – Men också tillit till människan, det är jätteviktigt som rektor. En person sa till mig en gång att jag är så blåögd … Och ja, jag har tillit till människor, jag vill vara naiv, för den dag jag bestämt mig att denna student är sådan som någon annan har sagt, kan jag inte möta den med tillit. Jag vill tro att de jag möter här vill varandra, sig själv och Helsjön gott. Den tilliten har jag inte tappat och hoppas den håller i till the bitter end, säger hon med ett skratt. Tilliten till kyrkan då? Jag tycker inte om

begreppet ”kyrkans varumärke”, men ett gott varumärke innehåller ju ett löfte om något, och det löftet kan infrias eller svikas. Finns tillit till kyrkan? – Den här gamla slogan, ”gör som Gud, bli människa”, gillar jag. Vi som tillhör kyrkan är mänskliga med allt vad det innebär. Är vi dåliga på att visa det och hellre visar upp en polerad yta? – Ja, det är vi. Våra präster predikar söndag efter söndag, de jobbar hela tiden med tron för Korsväg 4 | 2021

tro och tradition, » Jagtänkergillarattbegreppet tron alltid måste förnyas.

att leverera. Om de hela tiden blir bilden av Kyrkan, är det bekymmersamt. Kyrkan är alla de som sitter i kyrkbänken på söndagen, alla aktiva i församlingarnas verksamhet i veckan. Visst finns det en rädsla bland de som styr, både i kyrkoråd och bland anställda, att ”hur ska detta tas emot om alla levererar”? Jag tror att rädslan för hur det ska gå får styra. Många är mer med än vi tror. Är tilliten något som snarare skapas i vardagens möten än på söndagen? – När något allvarligt händer en människa som jag står i en relation till, säger jag att ”jag tänker på dig och ber för dig”. Bara detta att jag säger att jag ber för dig, blir ett statement på ett annat sätt än bara att jag tänker på dig … Jag tror vi ska och kan göra skillnad. Eller om jag berättar att jag faktiskt läser Bibeln och våga säga vad Gud betyder för mig. Som den samariska kvinnan säger: ”Kom och se”. Hon berättar vad Jesus har gjort i hennes liv. Vad har Jesus gjort i mitt liv? Då blir det spännande. När vi lyfter sådana frågor i kyrkan, blir människor nyfikna: ”oj, vad bra …” Det är i de livsnära vittnesbörden vi kan visa att Gud handlar i våra liv. Det sägs ibland att kyrkan anpassar sig efter tidsandan, som om tidsandan per definition är enbart något dåligt. Hur kan man vara öppen mot tidsandan och våga urskilja det som faktiskt är bra? – Det är en dilemmafråga. Jag gillar begreppet tro och tradition, tänker att tron alltid måste förnyas, en tro som står stilla förminskas. Traditionen är viktig när jag ställer mig

Korsväg 4 | 2021

frågan: hur ska jag tolka min tro i en ny tid. Det tycker jag kyrkan är dålig på. Tänker på när nyheten om kloningen av fåret Dolly kom för många år sedan, jag lyssnade på flera predikningar, men ingen knöt an till att något stort hade skett. Jag vill inte ha svar, men att någon tagit upp det, nyheten som påverkar många människors syn på Gud. Kyrkan stod tyst. Jag behöver inte svar på tidsandans frågor, men hjälp att skapa min egen tankereda. Jag kan ju inte tro som man gjorde på femtiotalet, världen är ju helt annorlunda i dag. Det finns de som säger att de bara följer det som Bibeln säger. Hur kan man vara öppen och ändå trogen mot Bibeln? – Luther säger Skriften ska med skriften tolkas, och för mig har det varit oerhört viktigt att när jag funderar på något frågar jag mig: vad säger Bibeln som helhet? Det går ju att hitta belägg för det mesta, men vi kan inte läsa Bibeln så, utan måste se vad det handlar om. Den övergripande poängen är befrielse, Gud vill att vi ska vara mänskliga och ha en relation till honom. I frågorna som handlar om synen på homosexualitet har kyrkan visat en ny öppenhet de senaste årtiondena, men det finns de som anser att kyrkan gett efter för tidsandan. Hur tänker du? – Gud är kärleksfull och vill att vi ska leva i kärleksfulla relationer. Varje människa har rätt att få ha en nära relation till en annan, och jag väljer den tolkningen. En kan hitta bibelställen för en annan linje, men jag väljer denna.

– Jag tycker det är ett bekymmer i dag, att vi är få som väljer att tolka. Det är viktigt att vi som kyrka, vi som älskar kunskap och tar den till oss, att vi också vågar tolka. Det är inte så många som vill ha svar utan tankegångar kring en fråga. Och då gäller det att visa på olika tydningar. Ett tag tänkte jag att vi skulle bli bättre på att tolka, men bibelläsning är inte kyrkans hjärtefråga. Därför blir många så lyckliga på grundkursen, så lyckliga att få läsa Bibeln, helt plötsligt öppnar den sig, de får upplevelsen ”wow, står det där …” Hur skulle du vilja beskriva brist på öppenhet? – Att inte vilja lyssna på vad en person verkligen säger. Vi är värderingsstyrda, om någon har andra värderingar än jag och jag inte lyssnar utan tänker, att ”han är sån”, och att jag redan vet vad han kommer att säga. Det blir argument mot argument och en ovilja att förstå den andre, hur han har kommit till den ståndpunkten. – Vågar jag ge mig ut i ett sammanhang där jag blir ifrågasatt och inte bara får en klapp på axeln utan också motstånd, då blir jag tydligare. Handlar det om att vara rädd för motstånd, att allt främmande blir en fara? – Ja, allt främmande blir en fara, ”tänk om jag måste förändra mig”, måste ändra hållpunkter. Som ung vuxen läste jag religionsvetaren James W Fowler, som skrivit om olika steg i en människas religiösa utveckling. Då jag läste blev jag så arg, när jag insåg att jag var

tvungen att ändra ståndpunkt, gå in i en annan riktning än den jag tidigare hade gått i. Det blev tydlig, jag kunde inte längre vara som jag varit tidigare, både jag och min tro hade förändrats. Det var en intressant reaktion. Men många som känner så väljer att inte gå in i det nya, det obekväma, för att slippa göra den resan det innebär att byta horisont. Är de som kommer till Helsjön i dag mer låsta i sina uppfattningar än tidigare? – Nej, de blir färre och färre, de var fler när jag var här på 80-talet. I dag är det snarare tvärt om, att allt är möjligt. Vi har ju en viss lära i Svenska kyrkan, vissa fundament, men allt är ifrågasatt i dag. Många är extremt öppna i dag, drar sina egna slutsatser och stannar där. Öppenheten blir också en inlåsning, de ser inte att det kan finnas något gott i att kyrkan har en klar uppfattning. Bygger de sig en egen katedral? – Ja, mycket Gud och lite Kristus … En av Lise-Lottes favoritpsalmer är nr 90 ”Blott i det öppna har du en möjlighet”. – Den har varit oerhört viktig för mig. Jättelänge. Text & foto: Lasse Bengtsson

Korsväg 4 | 2021

Den senaste som välkomnats som präst i Karlstad stift är Lotta Czaika Okkonen. Hon var tidigare prästvigd i Evangeliska fosterlandsstiftelsen men tjänstgör från och med februari som pastorsadjunkt i ForshagaMunkfors församling.

Korsväg 4 | 2021

Utan dessa hade vi haft brist … Utan missionare och tyskar skulle Karlstads stift ha stor brist på präster. Drygt 20 procent av de fast anställda har en annan bakgrund är den svensk-kyrkliga. – De tillför ett annat perspektiv. Och har gett energi i laget. Vi hade inte klarat att vara kyrka utan dem, säger biskop Sören Dalevi.

arlstads stift präglas av folkkyrkoideal – ”låga trösklar, ett rejält golv och högt i tak”, som biskopen brukar beskriva det. Men det finns också ett historiskt nära samröre med Missionsförbundet. Kanske är det därför inget annat stift i Sverige har lika många präster och diakoner med rötter i en annan kyrklig tradition. Under Sören Dalevis sex år som biskop har fem präster från frikyrkan välkomnats, både med bakgrund i Missionskyrkan och i EFS. Fler är på gång in och totalt rör det sig om ett tiotal under en tjugoårsperiod.

Lika många kommer från andra länder, de flesta från Tyskland. Det medför en mångfald av perspektiv, både teologiskt och praktiskt. – Det är bra, tycker Dalevi. Svenska kyrkan kan ibland vara lite däst, det här är folk som är vana att kavla upp armarna och få saker gjorda. Han lyfter särskilt synen på idealitet. – Jag kan sakna den där erfarenheten av att ta tillvara människors engagemang och erfarenheter. Vi behöver bli bättre på det.

Biskop Sören Dalevi

Samtidigt får inte Svenska kyrkans styrka förringas eller glömmas bort. – De som kommer utifrån ser också våra rikedomar från ett annat perspektiv, och då pratar jag inte pengar utan den öppenhet och de kontaktytor som vi har, vår ingång i Korsväg 4 | 2021

vanliga människors liv, de har hjälpt mig att se dem tydligt, säger Sören.

Svenska kyrkan kan ibland vara däst, det här är folk som är vana att kavla upp armarna och få saker gjorda.

Att odla motsättningar och särarter i en tid då kristendomen förlorar mark tycker han är helt fel väg att gå. Istället behövs mer mångfald och samverkan. Sören Dalevi har själv växt upp i ett ekumeniskt klimat. Båda föräldrarna var medlemmar i Missionsförbundet, men lämnade inte Svenska kyrkan. – Avstånden var aldrig stora och jag har fått det bästa från två världar. Hängivenhet och idealitet från frikyrkan och liturgin och den lutherska traditionen från Svenska kyrkan. Det är så han vill att folkkyrkan ska fungera och han citerar sin egen vigningsbiskop, Bengt Wadensjö: ”Missionshusen i Värmland står ofta för det som är det bästa med folkkyrkan: De är mitt i byn, de är öppna för alla människor och det finns en social medvetenhet och omsorg.” – Jag vet att det fanns sammanhang som inte var sådana men sammanhanget i Björneborg, där jag växte upp, var sådant.

Skillnaderna finns, och även om det gått snart 150 år sedan Waldenström bröt med statskyrkan, lever motsättningar och misstänksamhet i viss mån kvar. Synen på medlemskap och bekännelse är inte den samma. I Svenska kyrkan är dopet grunden för medlemskap, alla är välkomna och ingen frågar hur tron ser ut. Det uttalade ansvaret för alla som bor och vistas i församlingen – inte bara medlemmarna – är också en viktig skillnad. I den missionskyrkliga traditionen är bekännelsen central, att bli frälst och vittna

Korsväg 4 | 2021

om sin kristna tro är grunden för medlemskap. Det känslomässiga och den karismatiska omvändelsen har en tydlig plats. Men skillnaderna inom varje kyrka är förmodligen större än mellan dem. Det gör att steget till Svenska kyrkan är kort för vissa pastorer. Alla som vill bli präster i Svenska kyrkan går igenom prövning och anatagningskonferens. – Det är en komplicerad process och jag vet vilka frågor jag ska ställa, säger Sören.

Pastorernas dopsyn och hur de ser på församlingen är två nålsögon. De måste vara trygga i en luthersk svensk-kyrklig tradition och solidariskt följa de ordningar som gäller. Eftersom Svenska kyrkan är en del av den episkopala strukturen står prästerna under tillsyn av domkapitel och biskop. Även de präster som kommer från andra länder genomgår samma prövning innan de välkomnas. Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund

Av Karlstads stifts 109 fast anställda präster har 23 en annan bakgrund än Svenska kyrkan 8 från Equmeniakyrkan/Missionskyrkan 4 från EFS 7 från Tyskland 1 från Danmark 1 från Österrike 1 från Schweiz 1 från USA

Alla ska ha fått med sig glädje från kyrkan

nette Westermark, komminister i Säffle pastorat, tidigare kontraktsprost i Presbyterianska kyrkan i Queens New York City. Hon har även tjänstgjort i den Lutherska Evangeliska kyrkan i Amerika, The ELCA. Efter 25 år i USA, vad värdesätter du mest i Svenska kyrkan?

– Det absolut finaste är att bli del av ett arbetslag. Att få utöva mitt kall under ordnade former med tid för återhämtning. Jag är präst 24/7 i mitt hjärta men stänger av min jobbtelefon och kan hänvisa till någon i laget. Vilka skillnader ser du mellan Svenska kyrkan och Presbyterianska kyrkan?

– Det är mer som förenar än som skiljer. Präster måste vara där människorna är, det spelar ingen roll om det är i Säffle eller på bakgatorna i New York City. Men hierarkierna är betydligt mindre i den Presbyterianska kyrkan men också jämlikheten. Jag var första kvinnan i församlingen, på 200 år, som fick förtroendet att få en prästtjänst. Under min studietid var vi 2 kvinnor av 20 – det var inte särskilt roligt. Här ses jag som en jämlike och det är en viktig skillnad. Vad tar du med dig från din amerikanska församling till din svenska?

– Jag tror att jag kommer in med en annan öppenhet. Jag är traditionell men mer lättsam.

Anette Westermark, tidigare präst i Presbyterianska kyrkan och Lutherska Evangeliska kyrkan i Amerika.

Jag har alltid som motto att alla ska ha fått med sig glädje från kyrkan, till och med på självaste domsöndagen. Och vid begravningar följer jag alltid med kistan ut till bilen, det har jag också med mig från USA. För mig är det vördnad och respekt. Jag ber också gärna från hjärtat och skulle önska mindre fasta moment när det gäller böner – annars har jag tagit seden dit jag kommer. Text: Helena Söderqvist Foto: Tina Johansson

Korsväg 4 | 2021

Håkan Fhager, med bakgrund i Missionsförbundet, är präst i Svenska kyrkan sedan 2015 och sedan några år åter i Sjukhuskyrkan, men nu som präst.

Vi behöver finnas där människor är Pastorsparet Fhager har sina kristna rötter i Missionsförbundet, fem generationer bakåt, alltsedan 1800-talets väckelse. Hon från Grava i Karlstad, han från Donsö i Göteborgs skärgård. Båda har valt att bli präster i Svenska kyrkan. Håkan välkomnades för sex år sedan. Om några månader är det Helenas tur. – Det är inte svårt att ta steget – jag har kommit till insikt – det är samma tro, säger hon. 40

Korsväg 4 | 2021

Helena Fhager, också med bakgrund i Missionsförbundet, välkomnas som präst Svenska kyrkan till sommaren.

ör folk i Fagerås personifierar hon Equmeniakyrkan. I 16 år har Helena Fhager varit församlingens pastor. Mött allt och alla i handling – både praktiskt och andligt. Hennes mejladress, den enda som finns på kyrkans hemsida, ger en talande bild: ”pastorhelena@kyrkanibyn.se” – Jag älskar den församlingen. Det är en spontanglad reaktion, ändå väljer hon att bryta upp. Förklaringen är resonerande och lågmäld. – Jag känner en längtan, kanske har Gud gett mig den. Om några månader tar hon jobbtåget fem mil västerut, till den sekelskiftesstora

Trefaldighetskyrkan som dominerar stadsbilden i Arvika. Där väntar, dagen efter välkomstceremonin med biskopen, en tjänst som pastorsadjunkt. – Jag har på nära håll följt Håkans val att bli präst i Svenska kyrkan och sett att det inte är så dramatiskt. Det är samma Gud och samma kallelse. Men alldeles enkelt har beslutet inte varit.

Helena har fem generationer av missionsförbundare bakom sig, mamma var söndagsskollärare och pappa ordförande i församlingen. – Skårekyrkan var min uppväxt, det var jättefint. Jag fick en trygg och jordnära tro Korsväg 4 | 2021

dela viktiga stunder » Atti livetfå med människor.

från början. Men jag har funderat mycket över vad som är bästa sättet att vara kyrka i vår tid. Vi behöver finnas där människor är. Hon berättar om första kontakten med rekryteringsansvarige i Karlstads stift. – Jag var nervös, fick hjärtklappning och tänkte ”vad är det jag gör”. Att få formulera tankarna och prova den egna viljan blev avgörande för Helena. Hon ansökte och kallades till antagningskonferens i höstas. – Det var fem, sex personer som intervjuade mig, psykologiska tester, hur jag fungerar som ledare och vilken personlighetstyp jag är. Genomgick till och med ett intelligenstest. Hon minns särskilt frågan: ”Vad längtar du efter i Svenska kyrkan? Svaret handlar om det större sammanhanget, möjligheten att möta fler och olika människor, men också att kunna nischa sig. Inte behöva göra allt samtidigt. – Det jag tycker så mycket om i både pastors- och prästyrket är att få dela viktiga stunder i livet med människor – som dop, vigslar och begravningar – att få förmedla hopp, tröst och livsmod. Som präst kommer jag att få göra det ännu mer eftersom jag möter fler i de situationerna. Liturgin och den svenskkyrkliga ordningen är

annorlunda. Equmeniakyrkan har en handbok men det är väldigt lite som är styrt. – Det ska bli skönt med en fast ordning. Jag tänker att det ger en annan sorts frihet. Att utforma gudstjänster och böner fritt efter eget huvud kan inspirera men också tynga,

Korsväg 4 | 2021

det rymmer ett krav på ständig förnyelse och originalitet. Vad tar du med dig från frikyrkan? – Idealiteten. Jag uppskattar att det är självklart att ställa upp och hjälpa till. Medlemmarna lägger pengar i kollekten till min lön, de läser bibeltexter, städar, rycker in där det behövs – den idealiteten är fantastisk. I den ligger också ett myndighetsförklarande, tycker Helena, att människor får förtroende och är behövda. – Svenska kyrkan är så rik och har kunnat anställa till alla uppgifter. Frikyrkan skulle aldrig ha klarat sig utan de ideella krafterna. Men det finns också en baksida, att alltid vara tillgänglig och i viss mån splittrad mellan många olika uppgifter är en pastors vardag. Det är också samma människor de predikar för som de förhandlar lön med. För Håkan fanns det många praktiska fördelar

med att välja en prästtjänst på heltid istället för att ha en halvtid som pastor i sjukhuskyrkan och ständigt fylla upp med olika deltider. – En del tänker att det bara är trygghet och pengar, att man inte står för sina ideal, men så är det inte, säger han. Håkan tycker inte att han behövde kompromissa med samvetet eller ändra sig teologiskt. – Det var en icke-fråga. Jag var redan så mycket folkkyrka och lutheran i tänkande. Hans väg till pastorsjobbet i unga år var inte spikrak. Håkan började läsa teologi mest för att brottas med frågorna för egen del. Och det fanns tidigt något i den svenskkyrkliga traditionen som lockade honom – gudstjänsterna,

tilltalet, att kunna sitta själv om man ville, inte alltid uppslukas av det gemensamma. Samtidigt var Missionskyrkan hemma, det välbekanta och varma, men inte nödvändigtvis det enda rätta. Steget från pastor till präst har varit litet och gett det han hoppades – arbetskamrater, en heltidstjänst och ett större sammanhang. Han sammanfattar med orden: ”Tryggt och stimulerande”. Första jobbet som komminister var i stadsdelskyrkan på Rud i Karlstad. – Jag trivdes kanonbra, det var så rätt. Han beskriver det som en kombination av Missionskyrkan och Svenska kyrkan. – En 20-30 medlemmar som alltid deltog, en enkel gudstjänstordning, ett gäng udda människor som dagligen dök upp, det var lätt att ramla in. Han hade arbetskamrater att bolla med och det fanns diakon, husmor och vaktmästare. – När det gäller resurser är skillnaden enorm. Håkan återkommer också till de kyrkliga trösklarna, de som i teorin är lägre hos frikyrkan. – Men man lever i sin församling och förstår inte hur höga de kan vara för dem som står utanför. Han tycker att människor som inte är så kyrkliga eller har en uttalad kristen tro har lättare för att gå till Svenska kyrkan än till frikyrkan. Bredden är större där och det tilltalar honom.

Sedan två år är Håkan tillbaka på den plats han började när familjen kom till Värmland, Sjukhuskyrkan i Karlstad, fast nu som präst. – Jag gör samma sak som när jag var pastor, jobbet i sig är ingen skillnad. Text: Helena Söderqvist Foto: Öyvind Lund

Pastorer som vill bli präster – det här gäller • 2006 erkände Svenska kyrkan och Svenska missionskyrkan varandra som ”apostoliska kyrkor med gemensam bekännelse av den apostoliska tron”. De har en ”gemensam förståelse av sakramenten” och erkänner varandras vignings- respektive ordinerade tjänster. • Metodistkyrkan har en liknande överenskommelse sedan 1993. • Pastorer som ordinerats i respektive samfund före 2011, då Equmeniakyrkan bildades, kan därför söka tjänst som präst i Svenska kyrkan. De genomgår prövning innan de välkomnas. • Någon överenskommelse med Svenska baptistsamfundet eller Equmeniakyrkan finns inte. • Equmeniapastorer som vill bli präster måste därför både komplettera sin utbildning och prästvigas.

Korsväg 4 | 2021

Det finns en öppenhet i Svenska kyrkan

homas Pfitzinger-Drewes, kyrkoherde i Hagfors pastorat och kontraktsprost i Norra Värmlands kontrakt. Han kom från evangelisk-lutherska Landeskirche Hannover för 22 år sedan och är den tyska präst som arbetat längst i Karlstads stift. Varför Värmland?

– Det började med ett fritidshus i Arvika och tre barn på tre år. Arbetsförhållanden i Tyskland är mycket tuffare och vi ville inte tillbaka till den situationen, min fru är också präst. Jag fick en tjänst i Sunnemo och kände att det kanske skulle funka. Vad skiljer mellan den tyska och den svenska kyrkan?

– De tyska kyrkorna är olika, det finns ingen enhetlig kyrka som motsvarar den svenska. Självständigheten är väldigt viktig och prästerna kan komma från olika traditioner. Men 44

Korsväg 4 | 2021

generellt sett finns en positiv syn på att vara folkkyrka. Och frikyrkorörelse finns inte i samma utsträckning som i Sverige. I Tyskland har frikyrkligheten integrerats i folkkyrkan. Det svenska konventikelplakatet, som förbjöd frikyrkor, var osmart. Det är mycket bättre att integrera andliga krafter. Vi kan ha både stugmöten och fri bön utan att förminska folkkyrkotanken och den välkomnande öppenheten. Vad reagerade du på som ny präst i Sverige?

– Att det är förvånansvärt lite Luther i det här landet. Kunskapen är låg trots att reformationen har präglat hela det svenska samhället. Även inom kyrkan är intresset svalt, du kan bli präst utan att ha studerat särskilt mycket Luther. Jag minns att jag tyckte många saker verkade katolska, klädseln till exempel. I Tyskland har präster svarta kläder, och vi är tydliga med att vi inte är katoliker. I början kunde jag inte få ihop varför en luthersk kyrka

Thomas Pfitzinger-Drewes, med rötter i Landeskirche Hannover, är den präst från Tyskland som arbetat längst i Karlstads stift.

gjorde si eller så, och jag kan fortfarande reagera, men det har alltmer blivit en akademisk fråga. Varför finns det så många tyska präster i Karlstads stift?

– Sörens (Dalevi, biskop – reds anm) teologi och förståelse av folkkyrkan, hans intresse för och kunskap om Luther är perfekt för oss tyskar, därför trivs vi. Och det finns en öppenhet. Som tysk skulle jag ha svårt i ett högkyrkligt stift, i Tyskland finns ingen högkyrklig tradition. Vad bidrar ni med?

– Många olika perspektiv är bra för utvecklingen, det är en rikedom om man kan enas i sak. Men det kräver en viss ödmjukhet mot sina egna övertygelser. Det går inte att komma och vara en besserwisser. Tyska präster har tio års utbildning med fokus på exegetik

(bibelvetenskap –reds anm) och dogmatik, men även pedagogik. Kunskap och utbildning är en maktfråga. När det kommer till stridsfrågor som till exempel synen på homosexuella, kvinnoprästmotståndare, nattvarden med mera då behöver man kunna argumentera med Bibeln och utifrån en tydlig evangelisk-luthersk dogmatik. Man måste prata på samma nivå. Vilka svårigheter har du stött på?

– Det märkliga språket och min tyska identitet. Det var svårt i början men jag möttes av en stor öppenhet både av kyrkan och det samhälle jag kom till. Jag älskar Värmland. Det är mitt Sverige. Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund

Korsväg 4 | 2021

Lotta Czaika Okkonen, prästvigd i EFS, numera präst i Svenska kyrkan.

Korsväg 4 | 2021

Det ska vara enkelt att engagera sig

otta Czaika Okkonen, pastorsadjunkt i

Forshaga-Munkfors, tidigare prästvigd i EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.

Vad värdesätter du mest i Svenska kyrkan?

– Bredden att nå alla, att vara en geografisk kyrka. Svenska kyrkan är synlig i samhället och har ett brett förtroende även hos de som inte nödvändigtvis har en självklar koppling till kyrkan. Även kollegor och arbetslag är en styrka. Det finns en bred kompetens och ett nätverk för att stötta varandra, både i pastoraten och nationellt. Vilka skillnader ser du mellan Svenska kyrkan och EFS?

– Frivilligangemanget är oerhört starkt i EFS och omsorgen om medlemmarna. Det finns ingen byråkratisk långsamhet, beslutsvägarna är korta. Jag kan också se att sättet att formulera och uttrycka sin tro skiljer sig åt. Till exempel är det standard i EFS att man ber för varandra och det är mer fokus på djuplodande bibelstudier. I Karlstads stift är folkkyrkotanken stark, fördjupning ska finnas men det får inte vara på bekostnad av bredden. Vad tar du med dig från EFS till Svenska kyrkan?

– Det frivilliga engagemanget och att låta människor få ta plats i församlingen. Det ska vara enkelt att engagera sig, särskilt för unga. Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund

Korsväg 4 | 2021

Krönika | Ing-Marie Gustavsson

Jag kan gå med en bit på vägen

et har berättats för mig att dåvarande kyrkoherden, Gunnar Stenbäck, i Torslanda Björlanda, ville besöka den största arbetsplatsen i församlingen. Det var på 1980-talet och han ville se hur många av församlingsborna hade det på arbetet där de spenderade stor del av dagen. Allt för att se mer av hur deras liv gestaltade sig och vad som påverkade deras tankar. Det vill säga: möta människan där hon är. Ett klokt beslut tycker jag. Detta ledde vidare till samtal tillsammans med församling, dåvarande kyrkliga samfällighet, stift, Bräcke diakoni och naturligtvis Volvo som numera heter Volvo Cars i Torslanda. Dessa samtal resulterade i att Svenska kyrkan än idag finns på plats på Volvo. Organisatoriskt har det sett olika ut under årens lopp. Idag är det Torslanda-Björlanda församling som är arbetsgivare. Arbetet grundar sig på att det i Kyrkoordningen står att församlingen/ pastoratet ansvarar för alla människor som bor och vistas i församlingen/ pastoratet. Detta kombinerat med församlingens grundläggande uppgift där detta arbete är diakoni. Sedan fyra år tillbaka är jag an-

ställd på tjänsten som diakon,

Korsväg 4 | 2021

Kyrka-Arbetsliv, med 60 procent på Volvo och 40 procent kontakt med övriga företag i församlingen, samt samtal i församlingens samtalsmottagning. Redan från början bestämdes det att Svenska kyrkan skulle vara arbetsgivare för att tjänsteinnehavaren inte skulle vara uppbunden på Volvo eller något annat företag. Det bedömdes vara viktigt inte minst om det gällde stöd vid indragning av tjänster på företaget. Under årens lopp har jag enbart hört positiva kommentarer om detta beslut. När jag, tillsammans med kamratstöd, möter nyanställda på Volvo Cars brukar jag säga att Svenska kyrkan finns på plats på motsvarande sätt som sjukhuskyrkan. Den som vill kan boka samtal hos mig utan att vara kristen, medlem i Svenska kyrkan eller vilja prata om Gud. Den som kommer bestämmer själv vad den vill prata om. Det kan vara något i livet som skaver, gör ont eller bara inte fungerar som det brukar göra. Ofta handlar det om sorg, sjukdom, relationer, separationer, föräldraskap, existentiella frågor, psykisk ohälsa eller något som tar tid att fånga i ord men som gör att livet stannar upp ett tag. Då kan det vara hjälpsamt att få prata med någon som har tid att lyssna, går med en bit på vägen, som hjälper

till att hitta nya perspektiv och som har tystnadsplikt. Naturligtvis bidrar det att jag har utbildning i och erfarenhet av att möta människor i samtal under flertal år som diakon. Ifall det är arbetsrelaterat är det företagshälsovården som gäller, men det finns så mycket i den privata delen av livet som kan hända och som påverkar helheten. Om någon vill ha kontakt med en annan kyrka eller annan religion kan jag även hjälp till med det. På Volvo Cars får anställda boka tid och komma för samtal på arbetstid. På Volvo Cars i Torslanda arbetar ca 18 000 människor varav ett flertal även bor i församlingen. Det vill säga arbetsplatsen är stor som ett mindre samhälle och det mesta som finns i samhället i stort finns även på Volvo. Det positiva som att ha ett arbete, kunna försörja sig och att ha arbetskamrater, men också sjukdom, olyckor och död. När någon anställd dör ordnas en minnesstund där arbetskamrater får ta avsked av den arbetskamrat som inte längre finns kvar bland oss. Då finns jag, tillsammans med företagshälsovård, HR och kamratstöd, med och stöttar chefen som ansvarar för att ordna minnesstunden. Den mest kraftfulla och driftiga chef kan behöva stöd för att mitt i sorgen orka organisera allt som behövs för att ta avsked av en saknad medarbetare och arbetskamrat. I varje bil som lämnar Volvo finns

en instruktionsbok. Kan då jag som diakon skicka med varje anställd en

instruktionsbok för livet? Den Miss Li sjunger om att hon saknar och letar efter. Jag är tveksam till att det finns en sådan instruktionsbok, men jag kan gå med en bit på vägen. Det känns stort att få vara med när någon som har förlorat fotfästet och orienteringen i livet åter kan gå vidare på egen hand. Är det då fler som blir kristna eller går i kyrkan efter mötet med mig på Volvo? Jag vet inte. Det jag är trygg med är att Gud är med i varje möte och samtal vare sig vi pratar om Gud eller inte. När jag var ny som diakon kunde jag ibland bete mig som om det var jag som bar Gud. Det var en befrielse när jag äntligen till fullo kunde ta till mig att det är tvärtom – Gud bär mig. Fast jag har gjort denna insikt övar jag mig varje dag i tillit till Gud, mig själv och medmänniskan. Jag tror att det tar ett helt liv, men jag är trygg med att Gud har tålamod med mig. Hur öppen ska då kyrkan vara? Så

öppen att alla ryms och att andens vind kan blåsa fritt vart den vill. Gör portarna höga och dörrarna vida! Gud klarar det om bara vi människor vågar det. Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå Alla människors möte borde vara så. (ur Hjalmar Gullbergs Människors möte) Ing-Marie Gustavsson Diakon, Torslanda-Björlanda församling

Korsväg 4 | 2021

Vi tillför en annan röst i kyrkan Veniater är lekfolk som predikar och håller gudstjänster. Korsväg har mött två av dem, Sven i Karlstads stift och Jonas i Göteborgs stift. Karlstads stift har bland annat inspirerats av vänstiftet i England där de är beroende av ideella medarbetare.

et var min kallelse, tänker jag, när jag började predika. Jag kände det så tydligt när jag började i församlingen i Glava, detta är rätt plats för mig. Sen märkte jag ju också att människor verkligen lyssnade på vad jag sa, jag fick ofta kommentarer efteråt. Sven Årnes, som arbetat som journalist i hela sitt liv både i radio och TV, har kompletterat det med sitt intresse för kyrkan. I tjugo år har han varit veniat och skulle predikan hållits i TV hade man kunnat säga att ”han gick igenom rutan”! Att arbeta som ideell inom kyrkan har

varit ganska självklart för Sven. I tjugo år var han gift med en präst, innan de gick skilda vägar. Han gick också en informell utbildning hos sin dåvarande kyrkoherde om liturgiska moment, om hur en predikan skulle utformas. – Jag fanns ju alltid med som ”prästmake” och dessutom har jag också arbetat som kantor. Men journalistiken har varit min huvudsysselsättning, på Radio Värmland, TV4 Värmland, SvT. 50

Korsväg 4 | 2021

Sven är en av uppemot femtio veniater i Karlstads stift, en viktig funktion för att kunna hålla kyrkan öppen också i glesbygdsförsamlingar med prästbrist. Det finns en lång tradition att det är biskopen som förordnar veniater, men numera blir de flesta veniater utsedda av den lokala kyrkoherden. Åse Lindberg, stiftsadjunkt

på Karlstads stift, är ansvarig för stiftets fortbildning av veniaterna. Hennes tjänst handlar om andlig fördjupning, fortbildning, idealitet och ekumenik. – En del församlingar har troligen svårt att kunna ha gudstjänster så ofta man behöver utan sina veniater, berättar Åse. Ju längre ut i glesbygden man kommer, ju svårare kan det vara. – Men det som uppstår ur nöden blir också en tillgång. Det är viktigt att kyrkan bärs också av andra än dem som har ämbetet och är anställda. Karlstads stift har sedan 1980-talet samar-

betat med sitt vänstift, Chelmsfords stift i

Sven Årnes, pensionerad journalist och veniat, är en av Karlstads stifts ca 50 veniater som håller kyrkan öppen också i glesbygden. (Foto: Øyvind Lund)

England. Trots att kontrasterna är stora har stiften haft god nytta av sitt samarbete. Karlstad med ca 370 000 invånare och Chelmsford med 3 miljoner invånare inom det multikulturella nordöstra London samt grevskapet Essex. För Karlstads stifts del har det handlat mycket om hur man bedriver verksamhet med många ideella medarbetare.

– Det tycker jag vi behöver mer av, berättar Åse. De har ett uppbyggt system där man rustar och uppmuntrar ideella att ta sitt ansvar. Ett utbildningssystem som vi dragit lärdom av. – De har en gedigen grundkurs, som man kan bygga på med specialistutbildningar, som till exempel barn och ungdom, andlig vägledning, predikokonst. Folk deltar utifrån talang, Korsväg 4 | 2021

erfarenhet och intresse och sen sätts man i olika sammanhang. – För att göra en svensk modell kan vi plocka ihop en grupp av lekmän och präster. De kan gå samma kurser och det finns en poäng i detta. Stiftet har provat lite olika utbildningsvarianter vare sig det handlar om fördjupningsföredrag, specialistutbildningar om själavårdskurser och predikofortbildning och själavårdskurser. – Just nu går till exempel förtroendevalda i själavårdskursen och teologiska fördjupningsseminarier, samt retorikkurserna. I kurserna i retorik har vi haft präster, diakoner, veniater och förtroendevalda. – Detta är verkligen ett sätt att öppna upp, menar Åse. Många av de förtroendevalda säger att det är roligt att få arbeta med kyrkans innersida. Vad gäller veniater har en del av stiftets församlingar och pastorat satt det i system att försöka engagera ideella. Arvika pastorat lät veniaten Sven Årnes, också bli församlingsansvarig. Han kunde finnas på plats, träffa syföreningen, göra hembesök mm. Däremot får veniaten inte ansvara för begravningar, vigslar, dop eller nattvard. Men man kan vara dopvärd, begravningsvärd, hjälpa till med förberedelse, kanske besöka sorgehuset. – Jag har förstått att detta inte finns så fullt utvecklat någon annan stans i Sverige, säger Åse. Det är ett nytänkande, vi lagar efter läge och vågar pröva nytt. Jag har lärt mig av engelsmännen att vi ska ställa den öppna frågan: vad vill du göra? I Göteborgs stift är bilden nog ganska lik övriga landet, men olik Karlstads. Det är framför

Korsväg 4 | 2021

allt prästkandidaterna som blir veniater, de får uppdraget att predika under sin utbildning. En handfull lekmän är veniater med uppdrag direkt från biskopen, ett uppdrag de haft i många år. Men majoriteten har blivit utnämnda av sin kyrkoherde. Jenny Rogestedt är stiftsadjunkt i Göteborgs

stift med ansvar för prästrekrytering. Även här kan det på sina håll vara svårt att fylla de tomma prästtjänsterna, också här i de små landsbygdsförsamlingarna. – Vi har väldigt många äldre präster, så kal�lade emeriti, som gärna hoppar in och hjälper till, speciellt under sommarmånaderna. När Jenny hör om den medvetna strategin i Karlstads stift att utbilda lekmän blir hon intresserad. – Det kanske skulle vara en spännande tanke för delar av Göteborgs stift, funderar Jenny.

Jonas Ransgård, som är stiftsdirektor i Göte-

borgs stift, har haft venia i många år. Han har varit ledamot av stiftsfullmäktige och stiftsstyrelsen i Göteborgs stift, men började sin tid i kyrkan som kyrkvaktmästare i Lundby församling och organistvikarie. – När jag satt i stiftsstyrelsen, berättar Jonas med ett leende, hade jag ofta synpunkter, ibland kritiska, på olika predikningar. Men pröva själv då, sa biskopen. Till det tackade jag ja! – Jag tycker att en god predikan ska ha en koppling mellan himmel och jord. Inte enbart en utläggning över bibeltexten eller ett filosoferande över god moral. Första predikan Jonas fick göra var 2005 i Råda församling på Johannes Döparens dag. Han minns fortfarande hur han beskrev hur

Jonas Ransgård, stiftsdirektor och veniat, predikar ungefär fyra gånger om året i kyrkor i Göteborgstrakten. (Foto: Frida Blomqvist)

Johannes mötte de olika personerna som kom, vare sig de var fromma eller sökare. Ett utmärkt tillfälle att hålla ihop himmel och jord. – De gånger jag får välja föredrar jag att få hålla i hela gudstjänsten och inte bara predika, säger Jonas. Jag tycker mycket om samarbetet och förberedelserna inför gudstjänsten. Ungefär fyra gånger om året predikar Jonas i olika kyrkor. Under den period han var kommunalråd i Göteborg var det mer sällan. Han har fått predika i Råda, Öckerö, Biskopsgården, Lundby, Örgryte och Askim och är glad när han blir inbjuden av en församling. Vad ger det dig själv? – Jag får ju reflektera över en text på ett annat sätt om jag ska tala om den. Det tillför ett djup. Sven Årnäs har varit i olika församlingar i

Värmland de senaste åren. Just nu tjänstgör han och frun Ingegerd, som är diakon, i Nordmarkens pastorat. De hjälper också till med de digitala gudstjänsterna som vuxit fram under pandemin. – Detta är en förmån, menar Sven. Även om jag inte är yrkesverksam längre får jag fortsätta. Jag har haft tankar på att bli präst. När jag bodde på Mallorca under några år började jag på distans, men jag fortsatte inte. Men hur gör du då för att kunna predika, när du inte läst teologi? – Jag läser mycket teologisk litteratur. Sen är det faktiskt som ett journalistiskt arbete! Jag skaffar kunskapen, samlar in material och bearbetar det till en personlig berättelse. I ljusa stunder förhoppningsvis fylld av närvaro och engagemang.

Många ideella i kyrkan är något som Sven

tycker är bra. – Kyrkan behöver oss, av flera olika anledningar. Jag ser naturligtvis inte veniaten som ersättare till prästen, även om vi gör ett viktigt arbete där det fattas präster. Men veniaten har också ett egenvärde, vi tillför en annan röst i kyrkan. Vi har inte riktigt samma språk, vi kommer från andra erfarenheter. Att veniater har en så stark ställning i Karlstads stift, kan det ha med kyrkliga fromhetstraditioner att göra? – Ja, kanske, men arbetet med den anglikanska kyrkan har betytt mycket. De får ju inga pengar av staten, inte ens alla präster är avlönade. Så de måste lita till de frivilliga. – Jag är helt övertygad om att detta kommer växa. Kyrkan kan på så sätt bli en angelägenhet för många. Text: Agneta Riddar

Korsväg 4 | 2021

Novalie Kaspersson och Joakim Berlin möts och samtalar om öppenhet i Svenska kyrkan. Kyrkan har öppnat sig mer och mer och det finns ett driv åt rätt håll, det finns rum för förbättring.

Hur är det med öppenheten i Svenska kyrkan? Öppenhet handlar om att bli accepterad och att få känna sig trygg. Magda från ungdomsredaktionen har talat med Joakim och Novalie som är aktiva inom EKHO. De säger att Svenska kyrkan är på väg åt rätt håll, men att det fortfarande finns rum för förbättring. 54

Korsväg 4 | 2021

ppenhet, ett faktum som blivit alltmer aktuellt i samhället. Trygghet och inkludering borde vara en självklarhet för alla. Men vad innebär öppenhet? Enligt äventyrscoachen Novalie Kaspersson från EKHO innebär det att se människor i ögonen och respektera dem. Men även att våga ta sig an utmaningen att ta in något nytt i huvudet, låta det gro där och lära sig om det, utan att man agerar på det direkt. Man tittar objektivt på det och funderar kring; vad betyder det här för mig? Och vad betyder det för andra? Joakim Berlin, som är HIV-politisk sakkunnig på Positiva Gruppen väst och kyrkorådsordförande i Lundby församling, även han från EKHO, menar att öppenhet för honom betyder att få känna sig trygg, känna tillit och kunna vara sig själv utan att bli dömd, utpekad eller tittad konstigt på. Han menar att öppenhet innebär att verkligen ta emot utan att vara dömande. När en enkät i februari i år skickades ut till människor aktiva i Svenska kyrkan var svaren liknande. Öppenhet för enkätdeltagarna är att få vara sig själv, känna sig trygg, vara öppen för olikheter, bli accepterad, ta emot alla, uttrycka olika åsikter och diskutera med respekt, alla har lika värde och är välkomna. Även för mig personligen stämmer dessa definitioner in. Men hur upplever då Svenska kyrkans medlemmar öppenheten inom organisationen? Joakim Berlin har alltid haft en andlighet hos

sig själv, men under sin ungdom blev han avskräckt av kyrkans konservatism. Präster och kyrkoherdar som offentligt fördömde barnen och alla som inte passade in i det heteronormativa facket, utan att någon agerade mot det. HBTQ+-personers partner kunde inte följa med på begravning, och man dolde att personer dött av HIV. Fram till för 5-6 år sedan fanns en grupp för HIV-arbetet som Joakim gick med i, och detta var första gången Svenska kyrkan inkluderade någon från den gruppen det faktiskt berör. Man var inte van vid att jobba på det sättet.

Joakim menar att man inte kan sitta och diskutera hur man ska bemöta en viss grupp, man måste istället inkludera den gruppen. Det är som att ha en arbetsgrupp som jobbar med HBTQ+-frågor med endast straighta. Även barn och unga var förr uteslutna ur kyrkans organisation. De var välkomna i barn- och ungdomsverksamheten, men där skulle man stanna och helst inte tycka någonting. Joakim påpekar att man borde lyssna in barn och unga i hela verksamheten, även när det kommer till hur man ska jobba med olika frågor. Kyrkorådet ska möta de unga i församlingen, inte bara få in en rapport från någon som pratat med dem. Detta kan även jag personligen relatera mycket till. Trots att vi haft en lokalavdelning i Svenska Kyrkans Unga på Tjörn i 2 år nu så blir vi sällan inbjudna till olika samarbeten och aktiviteter, många vet fortfarande inte ens att vi existerar. Men det positiva är att det är på väg åt rätt håll. Det som fått Joakim att stanna kvar och ändå ge Svenska kyrkan en chans är att han mött präster och diakoner som varit öppna och välkomnande. Svenska kyrkan har visat upp sig på West Pride och andra sammanhang som gjort att man förstått att det skett positiva förändringar inom organisationen. Allt eftersom han blev äldre blev han därmed mer delaktig i Svenska kyrkan, och när han som 18-åring fick HIV sökte han sig till kyrkan för att få stöd av olika slag. Han fick även biskop Per Eckerdal att under Världsaidsdagen be om ursäkt för kyrkans dumheter mot personer som fått HIV under 1980-talet. Sedan 2012 har Joakim uttryckt sin Gudstro mer, istället för att hålla den för sig själv som han tidigare gjort. Men för honom handlar tron inte bara om att vara närvarande i kyrkan. Han menar att gemenskapen inte bara finns på platsen, utan Gudstron är med honom hela tiden. Novalie har alltid varit en del av Svenska

kyrkan. Det började i barnkören, vandrade Korsväg 4 | 2021

vidare till ungdomsgrupper och sedan andra aktiviteter i takt med att hon kom upp i ålder. Församlingen hon var med i som ung hade samma teologi som filosofi, samt var öppna på pappret, men inte i praktiken. Hon menar att vissa människor då hamnar i kläm. ”Du får vara med i laget, men sitta på bänken”, säger Novalie. Passade man inte in i deras fack fick man, exempelvis, inte vara konfirmandledare. Församlingen var dock väldigt noga med att säga att de älskar alla, så det var inte förrän Novalie blev äldre, hade bytt församling och blickade tillbaka som hon insåg hur konservativ och exkluderande församlingen faktiskt var. Det var faktumet att det inte finns så många andra alternativ och att det ändå finns många andra människor i Svenska kyrkan som tror på samma sak som en själv som fick Novalie att ändå stanna kvar. Hennes nya, betydligt mer öppna församling är också en stor bidragande faktor till varför hon är kvar. Lite mer än en tredjedel av HBTQ+-personerna som besvarade enkäten svarade att de inte alltid känt sig välkomna i Svenska kyrkan. Detta på grund av trakasserier och exkludering av HBTQ+-personer, samt vägran att viga samkönade par som fortfarande finns. Det finns även många – fler än man tror – som fortfarande anser att homosexualitet är en synd. Flera svarar i enkäten att de inte känt sig välkomna ”när min existens blir en sakfråga som ideella och anställda är för eller emot”. Jag tycker det är hemskt att det fortfarande finns så många inom Svenska kyrkan som faktiskt inte står bakom de mänskliga rättigheterna,

Regnbågsnyckeln • En HBTQ+-märkning som visar att församlingen jobbar för att bli en mer inkluderande och öppen kyrka. • För att få märkningen genomgår förtroendevalda och medarbetare i församlingen en utbildning.

Korsväg 4 | 2021

och att medlemmar i organisationen ska behöva känna så här år 2022. Många enkätdeltagare stannade ändå kvar efter att de bytt till en mer välkomnande församling, hittat människor som var mer accepterande och öppna, eller på grund av att de gjorde det till sitt personliga uppdrag att förändra och förbättra organisationen. 86,3 procent av enkätdeltagarna anser även att Svenska kyrkan har förbättrats sedan de var yngre. Svenska kyrkan har öppnat sig mer, anser Joakim, exempelvis efter att äktenskapsbalken ändrades, vilket möjliggjorde äktenskap för alla. Även Novalie anser att det ändå någonstans finns ett driv åt rätt håll, samt att hon tycker det är väldigt viktigt och häftigt att Svenska kyrkan verkligen försöker jobba framåt. Numera söker hon sig endast till ställen som är regnbågsnyckelmärkta eller där hon vet att hon kommer känna sig välkommen. Novalie påpekar att man i dessa kyrkor jobbar mycket med HBTQ+, rasism-, och sexismfrågor, samt att de är bra på att ta nya frågor med öppenhet. De pratar nu om dessa ämnen utan rädsla och kommer fram till något tillsammans. Alla får vara med och prata. Novalie menar att Svenska kyrkan är på väg åt rätt håll, men att det fortfarande finns rum för förbättring. Novalie menar att det är jätteviktigt att Svenska kyrkan som organisation, med kyrkans ledning, drar igång ett arbete med öppenhet i de enskilda församlingarna. I hennes gamla församling vägde kyrkoherdens ord tungt och därför är det extra viktigt för, bland annat, HBTQ+-personer att få stöd uppifrån. Kyrkans ledning hade kunnat delta i samtalsgrupper, prata kring varför vissa människor inte känner sig välkomna och hur man kan få dem att känna sig välkomna. Man måste lyssna in hela organisationen,

även HBTQ+-personer, barn och unga, människor med annan kultur eller utländsk bakgrund, är något som också Joakim trycker

på. Han menar också att man inte ska kunna välja bort att viga vissa människor. Joakim tycker att Svenska kyrkan på det stora hela jobbar väldigt bra med HBTQ+-frågor, men trots att organisationen blivit mer öppen menar han att motståndet finns lite varstans. Det pågår fortfarande arbete mot HBTQ+-personer, speciellt transpersoner i nuläget. Det finns även många medlemmar som inte är rena motståndare till HBTQ+-personer, men som har ett konservativt tänk. Så trots att Svenska kyrkan kommit lång väg från den konservativa kyrkan finns det fortfarande människor som är exkluderande. Svenska kyrkan är en stor organisation med många olika kulturer där man på alla nivåer försöker förändra, men arbetet går lite fram och tillbaka. Joakim menar att det finns stora ambitioner att vara en öppen kyrka för alla. ”Problemet är när man säger att man inte vill att alla ska finnas där. Du kan vara kvar, men inte känna dig lika hemma”, säger han. Detta trycker även Novalie på; man kan inte säga att någon är välkommen och sedan inte låta personen bidra. Det är som att säga; ja, du är familj, men den här stora delen av dig gillar vi inte. Hon menar även att det är superviktigt att kunna slappna av och inte hela tiden behöva försvara sig själv, utan få vara delaktig på lika villkor. Det är ingen rättighet att sätta gränser för andra, påpekar Joakim. Svenska kyrkan behöver jobba med all, från att ge tydligare instruktioner för ovana kyrkobesökare till att hela tiden jobba med

HBTQ+-frågor, anser Joakim, att utbilda och prata. Men även utvärdera och fundera kring om vi verkligen är så öppna. Att diakoner, präster och andra kyrkoarbetare syns ute bland folk på stan gör också väldigt mycket. Man knyter kontakter med människor som annars aldrig vågat söka sig till kyrkan. Man kan jobba på många olika sätt på många olika nivåer, exempelvis skapa bra kontakter med HBTQ+-organisationer. Joakim påpekar även tyngden av att ha dialoger och bjuda in till samtal. Man måste prata med dem det gäller, inte om dem. Vi kan inte bara säga det, vi måste verkligen jobba med det. Enligt Joakims Gudstro ska man vara snälla mot varandra, få förlåtelse vid felsteg och ej döma varandra. ”Gud är inte dömande, annars hade vi bara haft Gamla Testamentet”, menar han lite skämtsamt. Text: Magda Engblom, SKU:s ungdomsredaktion Foto: Frida Blomqvist EKHO – Ekumeniska grupperna för kristna HBTQ+-personer • Funnits sedan 1976. • Arbetar för att alla HBTQ+-personer ska känna sig hemma i kristenheten och kyrkorna. • Arrangerar, bland annat, gudstjänster, samtalsträffar, föreläsningar, konferenser och läger. • Jobbar för att HBTQ+-personer ska få leva kvar i sina församlingar och erbjuder även möjligheten att träffa andra människor i liknande situation.

Korsväg 4 | 2021

Rötter viktigt för att våga öppenhet Att våga vara öppen för det nya och främmande – handlar det om att själv vara rotad? Är det så, kan Gunnel Vallquists liv vara en vägvisare. Öppenhet var en ledstjärna i hennes vandring. Inte som en attityd, öppenhet var något som var integrerat i hennes liv. En modig brobyggare att bli inspirerad av.

unnel Vallquist (1918–2016) var under mer än ett halvsekel en välkänd röst i det svenska kulturlivet. Författare, medlem av Svenska Akademin, medlem i Bibelkommissionen (som hon lämnade i protest), översättare av bland annat Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt i sju band, flitig skribent på kultursidor, teologie hedersdoktor. Författaren Alva Dahl har skrivit en utmärkt biografi över Gunnel Vallquist, Slå rot i förvandlingen (Ellerströms förlag), och titeln fångar väl Gunnel Vallquists livshållning. Orden är hämtade från boken Att slå rot av Simone Weil, som Vallquist översatte 1955: ”Att slå rot är kanske det viktigaste och samtidigt det mest förbisedda av alla människans andliga behov. Det är också ett av de svåraste att definiera. En människa har en rot när hon äger verklig, aktiv och naturlig livsgemenskap med ett kollektiv som värnar om vissa skatter ur det förflutna och vissa aningar om framtiden.”

Men först en liten bakgrund. Gunnel Vallquist föddes i en läkarfamilj i Halmstad,

Korsväg 4 | 2021

där man inte var särskilt kyrklig. Familjen flyttade runt i Sverige, Gunnel vantrivdes ofta i skolan, uppfattades som besvärlig, ordningsbetyget var ständigt hennes sämsta. Hon gifte sig mycket ung med en 15 år äldre man, det dröjde inte länge innan de gick skilda vägar. I Stockholm fick hon för första gången kontakt med katolska kyrkan, i dominikanernas gudstjänster på Engelbrektsgatan mötte Gunnel något hon insåg att hon saknat; stillhet, närhet och en gemenskap hon delade med många sekler av bedjande människor. Hon fick undervisning av franska dominikaner, som kommit till Stockholm för att återknyta den dominikanska traditionen från tiden före reformationen, bland annat père ’dArgenlieus. Han var ekumeniskt sinnad och tyckte inte att övergången till den katolska kyrkan skulle ses som ett radikalt brott mot hennes protestantiska bakgrund. Kanske är det här Vallquists öppenhet grundläggs, från antingen eller till både och. Gunnel Vallquist konverterar – och upptäckte att i hennes nya vänkrets ryms också alla kyrkans helgon.

Alva Dahl har skrivit en biografi över Gunnel Vallquist.

Sin första kontakt med ekumenik fick hon nyåret 1942 på Örjansgården i Viggbyholm, dit kom människor från en lång rad olika samfund och samtalade. Många fördomar mellan medlemmar av olika samfund bröts ned. Men det fanns motstånd, som katolik fick man över huvud taget inte fira gudstjänst med några utanför den egna kyrkan. Där upptäckte Vallquist ekumenikens viktigaste byggsten: den lilla basgruppen där människor från olika samfund tar sig tid att i lugn och ro mötas och lära känna varandra, samtala och fira gudstjänst tillsammans. Och att man i mötet med den andre måste kunna vara kritisk också till den egna traditionen och kunna ompröva sina idéer. Ärlighetens askes, kallar hon det. När kriget var över 1946 reste hon till Paris genom ett sönderbombat Europa, deltog i fredsmöten och upptäckte den förnyelserörelse inom katolska kyrkan som skulle blomma ut i Andra Vatikankonciliet, och som hon bevakade och skrev om. Efter det var hon trött på den kyrkliga byråkratin, konstaterade att konciliets största lärdom var att sanningen

alltid är ett oöverblickbart mysterium, som måste sökas i frihet och ödmjukhet. I Paris lärde hon också känna ”den gregorianska sångens kontemplativa karaktär” och insåg att liturgin inte är något som ska betraktas utifrån utan något som ska levas. Hon fann ett nytt sätt att läsa Bibeln. I Katolska läroår skriver hon: ”Tanken är att bibelordet, förutom den bokstavliga och historiska betydelsen, också har en andlig, dold men med stark lyskraft. /…/ En sådan läsning, där var och en är fri att ansluta sig till de tolkningar som erbjuds av de olika bibelställena, är i varje fall en initiation till ett mer meditativt, ’mystiskt’, studium av de heliga skrifterna”. Gunnel Vallquist återvände till Sverige

och gav sig med stor iver in i såväl teologisk som politisk debatt. Ofta var hon före sin tid, som när det gäller miljö- och fredsfrågor. Redan 1971 skrev hon att ”… vi lever i en håll-i-gång-civilisation, där människor sällan får och ännu mera sällan ger sig tid och ro att sätta sig ned och tänka efter”. Som ett aktuellt Korsväg 4 | 2021

i väntan på kyrkans » Ettverkligaprovisorium enhet.

inlägg dagens debatt om utbrändhet och konsumism. Hon beskylldes för att vara vänster, något hon tog med ro, kallade sig själv både liberal anarkist och oanpassad vänster. Ekumeniken var inte bara en teologisk tanke för henne, den var en levande gemenskap när hon tillsammans med vänner ur olika samfund bildade Rimbogruppen, där man läste Bibeln, bad och firade mässa tillsammans – det senare inte uppskattat av katolska kyrkan. ”… nattvarden /är/ inte enbart eller främst mål utan också medel till enhet, och att han / Herren/ för sin del ser den som ett nödvändigt medel”, skriver hon. Då som nu var många bekymrade över vikande besöksantal i kyrkorna. Men Vallquist var inte särskilt bekymrad utan tänkte, att de som blir kvar är desto mer brinnande, ”till aktiv och offervillig insats beredda människor”. Skälet till att många tappar intresset beror på att kyrkan misslyckats med att leva evangeliskt, att i praktiken följa Jesus i ett liv i fattigdom, fred och barmhärtighet, menade hon. Eller som hon sa i ett radioprogram: ”Kan vi inte omvända oss till självförglömmande gemenskap i hela mänsklighetens tjänst, då sviker vi Kristus och alla de minsta bröder som han identifierade sig med.” Under 70-talet vände sig många österut och fann inspiration i meditationsformer från Japan och Indien. Vallquist introduceras i den japanska zenbuddismens sittande meditationsteknik zazen, som fungerar väl i en kristen kontext. Den tysta bönen blir en vilopunkt i ett aktivt liv. Kontemplation och aktion hör alltså samman. Stiftelsen Berget i Rättvik blev ett centrum.

Korsväg 4 | 2021

Mot slutet av sitt liv upptäckte hon ortodoxin, där ”gudstjänsten handlar mindre om att rationellt förstå och mer om att närvara och erfara det heliga med sina sinnen, stillhet, ljus och mörker, rökelse, och inte minst tystnaden”. Efter vägledning hos fader Boris upptas hon i den ortodoxa kyrkans gemenskap, men inofficiellt utan att hon behöver lämna den katolska kyrkan. Kyrkorättsligt ogiltigt – men en andlig verklig process. Ett provisorium i väntan på kyrkans verkliga enhet. Den katolska kyrkan ”är min naturliga hemort”, ”ortodoxin är källan där min innersta själ får dricka, vars tal når längst in i mitt hjärta”. I sitt eget liv kunde hon leva den enade kyrkan, djupt rotad, öppen mot världen. Inget antingen eller – utan ett både och. Paradoxer och motsägelser är inte hot utan öppna dörrar. Text: Lasse Bengtsson Foto: Anna Lindberg

Slå rot i förvandlingen Alva Dahl Ellerströms

POSTTIDNIN

n te verk ligen öppen, när de öppenhet jag r min vän? n inte ry mde Vi a saera det ker över attlkfund vä lkom hän får vår vi av vimig öppe na r vi?nhet sa ndetmera ,Vi lk, a är nte bara gent öppenhet ot? över O ch vår fundHBT QI+attemo vi . det mig pers ll vioner år , utan ra r är det? inare te öp utan ven på Fö , va oner ett pe pers bred nh QI+plan et HBT t . i Var emo gr un den gent öppe baraKä de rlek til l män nnhet kä rlejag jag k? nhet ötte verk öppe ligen öppe sknär Var .n, orden planni na den ru inte nt osrym för bred på ett de peare ocde h respekt rs oner in vän? rymsde inte de Vilköppe den a är sake när n, . r Ja välk g omn tro ligen ar vi? verk de e r inVilk la upp männi är kan teaat ärat vi avvisand Vilk skor omn i sin välk vill sakerOch viarvara avi? bestå AnVilkgeeanmot? det? vän? är jag För ärtin det? ndsdelar. vä inte lk vi vara öppe vill om nhet Och i m grun mot? en den kärle allade oc visan k? h m älskad med ina sty rkor, ärlek till män kärlek? mrunt nisk i grun inaden nhetorna bross ist görinte och er ör är ocresp migöppe ekt h de spec t som ekt r de pers resp l oc oss oner h an runt deiel är. orna Jag no nisk tror rluoch män inte att nd ekintill vi te vä kan a, ell lk er så är jag om mär. kan la upp människ vi enJag att all inte tror s, or in i sina te de bestm oner ånds ed pers dela deäls ka r. he r la nå m go ig . När vi nor göiromm tingen är jag delar. ånds vi debest sina tm en niskvälk ed de och älsk intemän upp raadmed med r at ika sidor, t or, vi tro a minaföstyrk älskads ol r at ten min deoch omm a brist ko jag välk erm är rja och ellern bö mer det inge som at t än be dr te som a sig mig spec det sig och iell och brist apå de anno min tersä rlun da, tt vi före a styrk eller min ärskjag sjäså jag a. Vaor, lvaär rföalls, ul le r sk e välkdr eller så omm da, ul lerlun en anno Gu inte och med ds iell hela län kä mig. miggnspec rle När k, ocNär ingen ky rkan virh i fö vi kar någo mig. hela n gör s,med vi det vamed inte radera en alls, an s olika no Ja omm e välk rlundsido tror at a? r, r, t viatt sido e förgatt all s olika a nå vin tror dera med gons det de kom gör vi mer tans gitarr att någo ändr kar är a sig nö so rd made jag sign r börja betetror att ändr mer som sigva kom de pår, det att känn sätt vi er oc själv h att e för skul siga lit lelenstig novi e ko rlu a på a skul dra.anVarf vi et ör nd sätt skul t ell det le Gud på sig s er kärle ansjälv änbörj k, toch na er gtaravibete i försä tt. ef Al ter la gningen kyrk at tle k, och i förälsGud ans, kaanno vara ssfökärle ör skul r rlun Varf de vida? ss edra . Se.da är, med hela min vä g tror n slu rlunda? attn kyrk vi anno alla vara tade någo ans, nsta ns koär agscngen som mm ngni den a til et l ha to rs r den de rrnöafé som t hä är rd jag ns var, nsta nt som någo m känn yc vi alla erke sig Sv t, ilite Jagentror kons ho no a att ky m tig octig anett kons h annosk lite .M sig rlun er darkpå en känn såanna som eller var, län jag t ge ud sätt. tarrn Alla vi s käörd vi ll sp rlek finns ut rida Alla tar vi efter t sätt. anna m att eller älsk ett asan inde på för da ge rlun vi n är, ra kv med h anno m hela ar ed : människor so t älshela ka Sedan min vi är,atmed förärde vänattsluta askom m älskde de ma prec r vi , oatill ngta torsvs till soefter t om mdet vi hänt torsde caféeist har ma et ll ha dede sluta myc m vän ket, , kom min vi ellier n ak hono gä s. Seda m och ng om om de är a, sk som nska kyrkan. i honom och rähänt nisågaläng myc Men tonå det eket, vi vill rin agscaféet har ga sprida kärlek finns an. e vi r.vill sprida utmMen aninså genläng kvar : att älskälsk Svenska kyrk a a att : medmännisk kvar anin or som utmde finns är,gen oavs uds kärle Frett ida ommq mmunkika omvisde törha ett de ecisKosom t oavsBlo bl. vi vill deenär, a.som fö,r eller ordem nisk Sv om sk derkaärnssom åra medmän a Ky som ärga deUn ng oma ka, skrä eller , dem nigahatonå ringar. om r precis som vi vill ringar. tt gäng oma ka, skräniga tonå Kommunikatör bl. a. för

Frida Blomqvist Frida Blomqvist

Svenska Kyrkans Unga Svenska Kyrkans Unga Kommunikatör bl. a. för

vän får det m igrle unde at t fuk? nra kä ndera över vå inte ba r öppenhet, gentemk? ot HBTQI+-p rd , äv n en kä ersoner, utan de på et trle br ed are plan. Va r r de möt

öppen kyrk

grunden kär lek?

Korsväg 1 | 2022 Tem a: En öppen kyrka

POSTTIDN POSTTIDNING B ING B

a: En öppen kyrka Korsväg 1 | 2022 Tem

BEGRÄNSAD EF eftersändning TERSÄNDNING Vid defin itiv återsänds tid adressen på skriften med baksidan. Re nya turadress: Gö stift, Box 11 teborgs 937, 404 39 Göteborg. BEGRÄNSAD EFTERSÄND NING Vid eftersändning återsänds tidskr itiv definitiv SÄNDNING Vid definiften med nya EFTER SAD adres sen på baksidan. Retur nya adres med s: Göteborgs änds tidskriften dning stift, åters Box 1193 7, 404 39Göteb Göteborgs org. på baksidan. Returadress: 11937, 404 39 Göteborg.

Korsväg 1 | 2022 Tem a: En

sta ter mejla

ter vets Livets tillfälliLighe ti!llfällighe ter! Miceim hael16 Michael Ardenh Ardenheim Livets tillfällighe 16 ter! ta av mig då pra t fåt e Mic O had hae m l Ard inte ja enh jag g ineim Om 16de få te ha tt prata av nders Holz 2 mig då Anders HolzA23 3 Om jag inte had e fått prata av mig då en väg på bit Andgå dz en ersJa me g ka Hol 23 n gå med en Jag kan bit på vägen 48 sso g-tav Gus Mar Ing-Marie In ie nGustavsso Jag kan gå me 48 en d en bit pånväg Ing-Marie Gustavsson 48 1 | 2022 1 | 2022 1 | 2022

Att bli präs t i Svenska kyrrk kaan n:: bli präst i Svenska ky t At Att bli präst i Svenska kyrkan:

Vi behöver innnnaass rffi e v ö h e ir b dV V iäb emhäönvneirsk fik onornräaärsr is n n ä m r ä d där människor är

Tipsa om Korsväg! Korsväg skickas gratis till alla anställda och förtroendevalda i Göteborgs stift och Karlstads stift. Adresserna hämtas ur Svenska kyrkans adressregister Kyrksam. Registreringen i Kyrksam görs av respektive pastorat/ församling. Utöver dessa två grupper skickar vi även Korsväg till ideella medarbetare och intresserade. I registret över ideella kan stiftet lägga till och ta bort adresser utifrån läsares önskemål. Vet du någon som borde få Korsväg, tipsa personen att mejla till goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se När du blir pensionär är det bara att mejla oss om du fortsatt vill ha Korsväg, ange vilket stift du tillhör. Vi är glada över att kunna skicka Korsväg till nästan 10 000 mottagare. Torgny Lindén, redaktör Korsväg 4 | 2021

Luther pekar på att vägen till Gud är öppen På ena sidan av torget i Wittenberg ligger stadskyrkan St. Marien där Luther predikade. På andra sidan torget ligger Slottskyrkan där Luther spikade upp sina 95 teser. Han protesterade mot att kyrkan lärde ut att frälsning kunde köpas när nåden är gratis.

Wittenberg i Tyskland är det mulet, regnigt och kyligt när Korsväg kommer på besök för att förnimma något av de genomgripande avtryck som gjordes när Martin Luther spikade upp sina teser den 31 oktober 1517. Då – tron på Gud var något självklart, lika självklart som i Bibelns första vers: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Fokus var inte på om Gud finns, utan hurdan Gud är och hur det är möjligt att få gemenskap med Gud. Då pågick det ständigt mässor i någon av alla de kyrkor som hölls öppna. Idag – det ska bli TV-sändning med musikuppträdanden på torget i Wittenberg. Avspärrningar, kablar och baracker skymmer sikten för den praktfulla statyn av Martin Luther. Frågan om Guds existens känns avlägsen.

I stadskyrkan St. Marien, vars torn sticker upp ovanför de färgglada husen med rött tak, skymtar vi från ingången kyrkorummet

Korsväg 4 | 2021

där mässan började firas på tyska i stället för på latin och bröd och vin delades ut till församlingen för första gången någonsin. Ett genomgripande sätt att öppna upp kyrkan och göra den mer tillgänglig för alla. Bänkarna, altartavlan och predikstolen är inte i original men här predikade Luther otaliga gånger. Men vi har glömt munskydden i bilen och får inte komma in. Inte ens för en snabb titt. Inträde kostar det, men inga munskydd att köpa. I andra änden av torget ligger Slottskyrkan, som då, 1517, bland annat användes som universitetets anslagstavla. Därför är det inte konstigt att det var här som Martin Luther spikade upp sina 95 teser. Vi står framför porten och funderar över avtrycken som hammarslagen gjorde. Förstod Martin Luther själv vilka konsekvenser det skulle få att han anklagade kyrkan för missbruk av avlaten?

Carl Magnus Adrian, präst, Luther kännare och guide på Lutherresor låter sig gärna både inspireras och utmanas av Luther.

– Luther hade lärt sig att synder medförde straff, som kyrkan kunde utdela, berättar Carl Magnus Adrian, präst och Lutherkännare som under många år varit guide på resor i Luthers fotspår. Straff som kunde utdelas nu i livet, men också i skärselden. Tron på skärselden hade vuxit sig stark under medeltiden. I den katolska kyrkan menade man att människans liv var indelad i tre faser: det jordiska livet, livet i skärselden samt livet i himmelen, alternativt helvetet. Avlat innebär ett efterskänkande av botgöring. I bikten tar man emot förlåtelse för den skuld som synden fört med sig. Sedan följer botgöring och syndastraff (under jordelivet eller i skärselden), som genom kyrkan kunde efterskänkas genom avlaten. I Luthers samtid hade man börjat sätta en prislapp på avlaten, befrielsen från vissa straff eller bothandlingar som kyrkan ansåg sig ha rätt att kräva av den som vid bikten ångrade sina synder. Avlatsbrev utställdes av kyrkan och kunde, beroende på prislappen, ge längre eller kortare befrielse från skärselden eller från bothandlingar, till exempel pilgrimsvandringar under livet. – Den katolska kyrkan hade tidigare menat att den personliga ångern över synden var nödvändig tillsammans med avlaten, förklarar Carl Magnus Adrian. Men när avlatshandeln

urartade på 1500-talet kunde detta luckras upp. I själva verket uppfattade många att det räckte med att betala vad avlatsbrevet kostade. – Prästerna läste också mässor som en del i avlatshandeln. Det gick att betala prästen för att han skulle läsa mässor över någon avliden vars plågor i skärselden man ville förkorta. Därför kunde det pågå mässor i kyrkorna dag och natt och rika hade alltså större chans att slippa undan än fattiga. Många trodde att man köpte sig en inträ-

desbiljett till himmelen när man la sitt mynt i avlatskistan. Avlatshandeln var också ett sätt för påven att finansiera byggandet av Peters kyrkan i Rom. – Den insikt som prästen Martin Luther fått från själavården gjorde honom oroad när han såg hur botens sakrament undergrävdes och föraktades. När han gav de vanliga råden till den som biktat sig kunde han få höra, att det varken behövdes ånger eller gottgörelse eftersom man ”köpt” sitt brev. – I Luthers reaktion mot avlatshandeln ser vi inte bara en kyrkokritisk munk och professor, utan också prästen och själavårdare Luther som så ofta hade den enskilde kristne i blickpunkten. En av Luthers grundsatser, är ”nåden allena”. Den förklarar att människan inte kan frälsa sig själv utan bara bli räddad genom Guds barmhärtighet. Nåd brukar definieras som Korsväg 4 | 2021

Porten till Slottskyrkan, där Luther spikade upp sina teser, användes som en anslagstavla.

Torget i Wittenberg med rådhuset och stadskyrkan.

den barmhärtighet som räcks oss människor av Gud. Den visar på en öppenhet gentemot Guds kärlek. – Det är inte svårt att lista ut varför nåden blev en bärande del av reformationen när vi läser om den unge Martin, hur han närmast frenetiskt kämpar för att vinna Guds kärlek. Det är när han inser att det inte handlar om duglighet som allt förändras.

– Det är något med miljön och närheten till historien som gör att människor lättare kan bearbeta och fundera över sin egen tro. Jag försöker också förmedla något av vad Luther betytt för mig. Att han var en person som vågade ta sin kamp och utveckling på allvar. Han brydde sig inte om att vara konform eller försökte vara så som man »skulle«, säger Carl Magnus.

Marin Luther har alltid funnits med på ett eller annat sätt i Carl Magnus Adrians liv. Som en inspiration och utmaning till att söka sin identitet som kristen, och på senare år under alla de resor i Luthers fotspår som han varit guide för. För några år sedan skrev han en bok om Luther och föreläser regelbundet om honom. – Redan som barn gjorde jag mitt första besök i Luthers arbetsrum i Wartburg. Men jag var inte så intresserad, utan karvade faktiskt i stället in mina initialer i väggen! 30 år senare behövde en god vän, som startat en resebyrå, snabbt hitta en ersättare för en sjuk reseledare och Carl Magnus stod nu återigen i samma rum. – Mitt historieintresse som vuxit med tiden, mina kunskaper i tyska språket, min teologiutbildning och min folkbildningssjäl blev en bra kombination för det temporära uppdraget. Sedan dess har han varit reseledare för mer än femtio resor i Luthers fotspår.

Carl Magnus växte upp i ett prästhem, med generationer tillbaka av präster både på pappans och mammans sida. Men Carl Magnus ville något annat, som artonåring tog han kantorsexamen. Så småningom blev det ändå teologistudier och skolpräst på Glimåkra folkhögskola. – Jag kom dit som tjugofemåring och upptäckte att det här är livet. En fantastisk miljö att få leva tillsammans med kursdeltagare. Jag var ju inte mycket äldre än de var. Man kan säga att folkhögskolan hjälpte mig att bli mer människa, säger han. 1984 blev han rektor på Helsjöns folkhögskola och där blev han kvar i sexton år. Sen slöts cirkeln, prästsonen blev trots allt församlingspräst i Öxnevalla, Horred och Istorp i Göteborgs stift. Så småningom ”avslutas” prästgärningen för Carl Magnus som kyrkoherde i Sankt Pauli församling i Göteborg – då han gick i pension 2015. Åtminstone formellt. För det finns ju gott om församlingar att

Korsväg 4 | 2021

Luther på torget i Wittenberg.

Glad gatukonst.

hjälpa till i. Och många resor som kan göras till Lutherland. Precis som med resorna och föreläsningarna hoppas Carl Magnus att hans bok: Luther, om kamp och frihet ska hjälpa människor att hitta sin identitet som kristna, men också att kyrkan ska hitta sin identitet.

Men Gud är också en samtalspartner, någon som Luther hela sitt liv talar med, lyssnar efter, klagar på, tvivlar på och älskar. Mötet med Gud får konsekvenser för Luther som känns befriande. Genom tron på Gud får han glädje och frimodighet att vara människa. Gud inger mod att vara människa: gör som Gud – bli människa.”

Carl Magnus skriver: ”För medeltidens människor var kyrkan självklar. Det heliga och det vardagliga möttes mitt i staden. Gud och världen var bara ett steg från varandra. Eller rättare sagt: Gud var mitt i livet, i det vardagliga man delade med andra. Kyrkan förenade alla. Det finns en iver i Luthers sökande som nog kan locka oss till förnyad närvaro och uppriktighet också i våra egna liv. För andra kan det innebära en väg till autenticitet och äkthet, som gynnar personlighetsutveckling och öppnar för ärliga möten och relationer. Ingen människa föds färdig för livet. Vi är i rörelse. Trots våra olikheter kan just äktheten i vårt sökande föra oss samman i gemenskap med dem vi minst anar. När Luther skriver och talar om Gud och hurdan Gud är rör det sig alltid om en personlig Gud. En Gud som är kärlek, allsmäktig, som visar vrede mot ondskan, som blir berörd över orättvisor. Gud är ingen princip utan den som gett livet, uppehåller livet och som allt liv är relaterat till. Ständigt.

Luther pekar på centrum i kristen tro och

låter oss förhålla oss till det. Att få upptäcka vad som är kärnan i livet och vad som är meningen med tillvaron och Gud. Han visar mig var jag ska söka med en längtan till det sanna och äkta. – Som symbol för detta kan vi se altartavlan i Wittenberg, där Luther står och pekar på krucifixet i mitten. Luther pekar med hela handen mot Kristus – det tror jag att vi behöver. Inte bara som människa, utan också som kyrka! – Korsets två riktningar förenar oss med Gud och med varandra: vägen till Gud är öppen genom Kristus, och i Guds utsträckta famn finner vi varandra i en annorlunda gemenskap, som kyrkan är kallad att tydliggöra och leva. Text & foto: Agneta Riddar

Korsväg 4 | 2021

Bibelstudium | Otfried Czaika

Vem tar första steget?

ed dessa ord på läpparna ”Fader Den grekiska grundtexten i 2 Kor: 5:19 i dina händer lämnar jag min använder faktiskt kosmos, som på ande.” (Luk 23:46) dör Jesus på långfregrekiskan innebär något större än den dagen. Vad är det som sker den dagen? svenska översättningen som skriRent historiskt – alltså utan hänsyn till ver ”hela världen”. Det grekiska ordet det som Jesu lärjungar trodde på och ”kosmos” syftar givetvis dels på ”hela kyrkan senare utvecklade som sin lära världen”, dels också på ” (det välordär det följande: I ett hörn av det stora nade) världsalltet”, ”världsordningen” romerska riket avrättades en religiös eller ”ordningen”. Kanske är det bra att ledare efter en skenprocess. Säkerligen läsa hela versen i 2 Kor: 5:19: ”Ty Gud var det ett underbetyg för det annars försonade hela världen [bättre: världstämligen välfungerande romerska alltet eller kosmos] med sig genom rättssystemet. Men att domstolar Kristus: han ställde inte människorna och statliga institutioner kan göra fel till svars för deras överträdelser, och skedde inte bara då utan sker också han anförtrodde mig budskapet om i våra välfungerande västerländska denna försoning.” demokratier. På sätt och vis finns i denna mening Jesus lärjungar var dock övertygade en stor del av Paulus, men också den om att denna händelse var del av nåvästerländska kristenhetens (inte minst gonting större. 2 Kor 5:14-21 är kanske givetvis lutherdomens), syn på funkdet centrala bibelstället som förklarar tionen av Kristi korsdöd, människans vad det egentligen var som skedde ofullkomlighet, rättfärdiggörelse, på långfredagen: Genom Jesu död på försoning och sist men inte minst Guds korset förlåter Gud människors synder, överflödande kärlek. försonar Gud och människan med varandra, detta eftersom människorna Utöver det som Paulus skriver i Ansedan syndafallet har levt i fiendskap dra korintierbrevet kan vi lägga till Kol med Gud. 1:15-20, texten som är en kristushymn. Hymnen avslutas med följande ord: ” Försoningen gäller dock inte bara den […] Gud beslöt att låta all fullhet bo i kristna församlingen utan hela kosmos. honom, och att genom hans blod på

Korsväg 4 | 2021

Kollage: Maria Ia Sköld

korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.” Försoningen är en teologisk fråga som är mycket nära det som man kallar ”läran om rättfärdiggörelsen”, det vill säga att Gud förlåter människornas synder så att det blir möjligt att leva ett liv utan tyngande börda. Frågan som under kyrkans historia har diskuterats är, hur mycket jag själv som människa kan göra för att bli fri från synd och försonad med Gud? Eller med andra ord: Vem tar första steget? Måste jag som människa röra mig mot Gud? Eller kommer Gud emot mig? Vi känner igen det från vårt alldagliga liv: Vem är det som tar första

steget efter ett gräl och säger förlåt eller gör rent bord så att livet kan fortgå? Protestantiska kyrkor har vanligtvis varit tydliga att det är Gud som tar första steget och möter oss. Det goda vi själv åstadkommer är aldrig första steget. Förmågan vi har att göra något gott, är ett resultat av Guds ”förekommande nåde” som Einar Billing skrev. Guds förlåtelse, rättfärdiggörelsen är Guds första drag, först därefter är det vår tur. Samma sak gäller försoningen där det bibliska vittnesbördet verkar vara mycket tydligt: Det är Gud som tar det första steget, han skapar försoningen (2 Kor och Kol).

Korsväg 4 | 2021

en subjektiv försoningslära. Det är snarare ett ”både-och”. Jesu död på korset skapar grunden för att människan kan existera som ett subjekt, ett individ. Den treenige Guden agerar alltså alltid först. Men människan har under denna förutsättning möjligheten till ett ansvarsfullt handlande, att medverka i en del av försoningsverket. Den delen som människan har i försoningen kan faktiskt förstås väldigt konkret: Det handlar om en försoning med andra Med tanke på att Nya testamentets ord verkar vara tydliga kan det framstå människor – men också hela skapelsen, hela kosmos. som märkligt att man senare ens kunDärmed pekar Jesu död på korset de komma på tanken att människan tar och tanken om försoningen rakt in mot det första aktiva steget i försoningen det mänskliga livet, också här och nu. I med Gud. en värld där extrempositionerna ökar Men: det är faktiskt inte ett särskilt – bland annat i politiken, i ideologier, märkligt påfund. I Jesus Kristus tog men också i det privata – kan tanken Gud mänskligt gestalt. Jesus är både på att vi kan åstadkomma försoning sann Gud och sann människa. Det inte upprepas tillräckligt ofta. Men betyder att på korset dör en människa försoningen är inte bara det som vi i en smärtsam och mycket mänsklig mänskliga relationer eller i samhället död – till den grad att den i mänsklig kan uppnå. Det bibliska vittnesbördet förtvivlan känner sig övergiven: ”Eli, är tydligt: försoningen kan uppnås för Eli, lema sabachtani? (Min Gud, min ”allt på jorden och allt i himlen”. Gud, varför har Du övergivit mig?” (Mk 27, 46). Om människan alltså ser på Kristus I en tid av skenande miljöförstöring och hans mänskliga lidande och följer och upphettat klimat berättar långfrehans exempel så har hon möjlighet att dagens och påskens händelser också medverka med Gud i försoningen. En om att vi som människor inte skall försoning som inte bara berör männsticka huvudet i sanden eller sitta stilla iskans förhållande till Gud utan faki båten. Också försoningen med natutiskt också hela kosmos, ”allt på jorden ren ligger faktiskt i våra egna händer. och allt i himlen”. Detta understryks också av teologer i vår tid: Det rör sig Otfried Czaika Stiftsteolog i Karlstads stift inte om en enkel opposition mellan Gud och människan, en objektiv versus Men detta är väl en ganska deprimerande tanke! Är vi verkligen så handfallna, svaga, betydelselösa? Sedan 1700- och 1800-talet har frågan om det är Gud eller människan som är aktiv i försoningen, tar det första steget diskuterats delvis mycket kontroversiellt. På ”teologiska” talade man då om det rör sig om en objektiv (det vill säga från Gud utgående försoning) eller en subjektiv (där människan sätts i fokus).

Korsväg 4 | 2021

Vi frågar!

En öppen kyrka – vad betyder det för dig?

Iwo Hamberg

Charlotte Mackenrott

Birgitta Palmgren

Karlstad

Glava

Ucklum

Frihet … till uttryckande. Här ställs inga frågor. Men mest handlar det nog om att vara välkommen. Att dörren är öppen och jag får sitta här och äta en bulle och vara för mig själv. Jag går hit varje dag och bearbetar det andliga.

Först det fysiska, som inte är att förringa, att kyrkdörren inte är låst. Kyrkorummet talar till oss människor, det ska vara nära och lätt att nå. Sen till det större begreppet öppen kyrka, som för mig betyder delaktighet och mångfald. Kyrkan ska vara en plats där vi känner oss välkomna. Där människor få söka sin tro och finna sin plats. En öppen kyrka möter människor där de befinner sig i livet och ger dem en möjlighet att vara delaktiga. Som kyrka måste vi också söka oss ut och möta en mångfald. Vi behöver vara där människor är.

För mig betyder en öppen kyrka så mycket viktigt. Ord, bön, delaktighet, måltid, tacksägelse, förlåtelse, stillhet, ljus, meditation, värme, samtal, gemenskap, musik och massor av glädje. Som jag både får ge och ta emot. Och där vi alla människor är välkomna och får plats. Oavsett vem vi är eller om vi tvivlar, söker eller tror.

Korsväg 4 | 2021

aktuella böcker

Förbön är så mycket större

Tidens tecken Tidens tecken är en tidskrift som ges ut årligen av kyrkokansliet i Uppsala med forskare Mikael Kurkiala som redaktör. Samhälleliga och existentiella teman med relevans för Svenska kyrkan belyses ur olika perspektiv. Det senaste numret har som tema Den ensamma människans tidsålder. Sju olika författare reflekterar kring den växande ensamheten i vår tid. Bakgrunden är den pandemi som riskerar att fördjupa klyftorna mellan oss människor. Författarna vill bidra till en större medvetenhet om vårt behov av gemenskap med varandra och vår planet. Frida Mannerfelt, präst och doktorand i praktisk teologi, diskuterar de digitala rummens växande betydelse när de lokala rummen stängs ner. Paradoxalt nog kan ”det digitala rummet få oss att känna oss mer ensamma samtidigt som det gör oss mindre ensamma”. Denna både- och erfarenhet av närvaro och frånvaro är inte ny men blir tydlig i det digitala rummet. Poeten och författaren Ylva Eggehorn kallar människans ensamhet i skapelsen för ”vår tids största miljökris”. Ensamhetens pris är kalhyggen, förgiftade vattendrag och stanken från brinnande sopberg. Men vi vänder bort blicken från vårt ömsesidiga beroende, vår egen sårbarhet och död. Hoppet skriver Eggehorn står till ”en komplex, rik, andligt insiktsfull berättelse” som det är vårt gemensamma ansvar att formulera. Den ensamma Tidskriften lämpar sig människans tidsålder utmärkt som samtalsunderlag i våra församMikael Kurkiala (red) lingar! Artos Academic Hans Almer

Korsväg 4 | 2021

Ibland råkar vi ut för att våra förväntningar spelar oss ett spratt och ställer saker på ända. Den här boken är ett exempel på detta. När jag såg den lilla bokens titel, En liten bok om förbön, associerade jag till vår kyrkas allmänna förbön som jag skrivit och bett i gudstjänsten vid ett flertal tillfällen. Jag såg fram emot att få fler verktyg och tankar att bära med in i den tjänsten. Redan när jag läste förordet insåg jag att ordet förbön är så mycket större och bredare än så. En liten bok om förbön är en handbok i personlig förbön. Genom tydliga teologiska kopplingar och handfasta tips får vi tränga in i hur vi skulle kunna göra den personliga förbönen till en mer integrerad del i vårt församlingsliv, såväl i gudstjänstsammanhanget som i mindre grupper och inte minst i själavårdssammanhang. Boken ger stundtals bra tips men jag kan inte låta bli att känna ett visst skav, kanske beroende på ovana och kanske delvis på vilken fromhetstradition jag känner mig hemma och trygg i. Jag tror helt klart att boken har något viktigt att tillföra och lära oss oavsett var vi befinner oss. Jag rekommenderar alla att läsa den och pröva innehållet utifrån det sammanhang man befinner sig. Boken ger helt klart många funderingar och saker att reflektera över. En liten bok om förbön Mikael Svensson Staffan Stadell och Leif Nordenstorm Stiftelsen Fjellstedtska skolan

aktuella böcker

Ett viktigt ämne

Ett spirande hopp

Det här er en bok som tar upp ett viktigt, och kanske lite undangömt ämne. Den handlar om skam och skammens uppkomst ur olika perspektiv. Den handlar om skam i förhållande till skuld, och om skam ur ett kristet, församlings och själavårdsperspektiv. Men också något om hur man kan jobba med sin egen skam för att på ett gott sätt kunna befria sig från den. Att kunna känna skam är grundläggande mänskligt och behöver inte alltid vara av ondo. Boken tar upp olika teorier om hur skammen uppstår och precis som skammen är mänsklig så finns den i alla kulturer. Men skam är inte alltid dåligt, det finns också en sund och god skam som ”visar sig i självrespekt och respekt för andra och som kan utveckla en persons uppfattningsförmåga och empatiska förhållningssätt.” Den andra delen av boken handlar om skam i teologi och kyrka. Boken belyser detta med exempel från GT och NT, från kyrkan, traditionerna och vår förkunnelse. Det finns en viktig själavårdsaspekt i att det finns bibliska exempel. I boken ges en särskild utmaning till alla teologer, att jobba vidare med dessa tankar och göra en grundlig historisk-teologisk diskussion i ämnet. Jag hoppas några antar utmaningen för det här är frågor vi gärna kan jobba vidare med. För egen del har boken väckt många funderingar När jag döljer mitt och tanketrådar i mig ansikte – perspektiv som jag kommer att ha på skam med mig långt framåt. Det finns mycket att Berit Okkenhaug vrida och vända på, gärna Votum tillsammans med andra. Boken är mycket läsvärd, jag rekommenderar den varmt, och ser fram mot alla samtal som kan bli följden av det.

Kan tolvstegsprogrammet (AA) hjälpa oss att inse allvaret i klimatkrisen? Det är något Harry Månsus för fram i sin nya bok Sången om livet. Månsus får väl tillsammans med Stefan Edman ses som föregångare i ämnet skapelseteologi, då de tidigt sett vartåt utvecklingen lutar när det gäller klimat och miljö. Månsus bok Shalom jord kom redan 1983, snart 40 år sedan. Harry Månsus har varit aktiv i tolvstegsrörelsen, där man stegvis får hjälp att överge sitt drogmissbruk. Första steget är att inse att man helt har tappat kontrollen, först därefter kan man börja vandringen mot drogfrihet. Har vi nått den insikten i dag när det gäller klimatkrisen? Knappast. Än förlitar vi oss på att ny teknik ska frälsa oss – så att vi slipper förändra våra konsumtionsmönster. Behöver klimatkrisen bli än värre innan vi är framme vid den insikten? Det verkar så. Ändå finns det ett spirande hopp i Månsus bok. Han tar hjälp av många historiska personer från Franciskus till Martin Luther King och Desmond Tutu plus flera av Gamla testamentets profeter, som talat klarspråk och ingjutit hopp. Och inte minst Jesus själv, som inte var rädd för att skapa ”dålig stämning” genom att våga säga som det var och peka på nya vägar. Månsus lyfter fram pilgrimsrörelsen som en positiv kraft, där insikten om ett annat sätt att leva kan få slå rot och bära hopp till kommande generationer. Men frågan som stanSången om livet nar kvar efter läsningen Harry Månsus är: hur ska vi få människor att inse hur bråttom Votum det är?

Lasse Bengtsson

Pia Blomqvist

Korsväg 4 | 2021

aktuella böcker

Ärkebiskopens fastebok

I mötet med en fågel

Under 10 år har den som varit ärkebiskop skrivit en bok inför fastan. I år har ärkebiskopen valt att välja medförfattare från olika kyrkor och religioner. Det är företrädare för den lutherska, katolska, ortodoxa och frikyrkliga traditionen samt från den judiska och muslimska bekännelsen. Genom att olika författare finns med så vidgar det synen på vad fasta är. Det finns åtta ämnen eller kapitel; exempelvis sårbarhet och främlingskap, gästfrihet, tro/kärlekens väg, försoning och nåd. Företrädare för den lutherska traditionen har skrivit den första texten i varje ämne och de andra traditionerna den andra texten. Kontakterna med de nya medförfattarna har knutits genom Svenska kyrkans initiativ ”En värld av grannar” www.svenskakyrkan.se/migration/ envarldavgrannar Fastan handlar både om tro och medmänsklighet. Den första delen handlar om relationen till Gud och om att fördjupa den. Rensa bort det som står i vägen för att fördjupas. Vi behöver öva oss i att avstå och ge tid och rum för andlig fördjupning. Det ökar vår medvetenhet om det väsentliga i livet. Den andra delen handlar om vår relation till vår medmänniska. Hos profeten Jesaja kap 58 kan vi läsa om vilken typ Att bevara vår av fasta som Gud vill se. mänsklighet Att vi lever så att andras Antologi liv förändras och att den fattige och främlingen får Verbum vara sedd och får leva. Det är en liten bok med mycket innehåll och inspiration. Inför varje fasteperiod behöver vi fundera på vad vi ska fokusera på. Ta dig tid ensam eller tillsammans med andra att fundera och fördjupas.

”När jag ser på mitt eget liv upptäcker jag att Gud ständigt ger mig tecken på sin närvaro. Genom en medmänniska som ger mig tröst och mod. I naturens skönhet. I fågelsångens mysterium. Genom musiken och konsten.”. Prästen, själavårdaren och författaren Erland Svenungsson intervjuades i Korsväg nr 4 2020 och talade då mycket om kommunikation och mötet mellan människor. I sin bok Blå strimmor av hopp är det istället mötet med naturen och då särskilt fåglarna, men även musiken som har en framträdande roll. Boken består av femton fristående meditativa texter med vilka författaren hoppas kunna inspirera läsaren till att stanna upp och förundras av fåglarna och det som de vill förmedla med sin sång. Varje text utgår från en fågelart och ett rubrikord, exempelvis Strömstaren – Mod, Storspoven – Tomheten och Lövsångaren – Blicken. Författaren väver samman sina möten med de olika fåglarna med minnen och tankar kring livet och det andliga. I varje text återfinns också en koppling till ett musikverk som inspirerats av just den fågelns sång samt ett avslutande bibelord. Boken är även vackert illustrerad med fågelmotiv av Anna Blåder. Vissa texter berör extra mycket, så som texten om grönsångaren och tröst, som utgår från sorgen av att mista ett barn. Andra Blå strimmor av hopp texter får en som läsare Erland Svenungsson att komma extra nära upplevelsen av naturens Proprius storhet och magi. Som när kungsfiskaren med sin blåskimrande rygg och roströda undersida fångas i kikaren. ”Mina händer darrar av spänning och förundran över detta naturens mirakel.”

Eva Glemme

Korsväg 4 | 2021

Karl Edlund

aktuella böcker

Bibeltexten kommer nära mig

Missionshusens historia

För 15 år sedan hittade jag The Message, Nya Testamentet på svenska, på ett bokbord i Bengtsfors kyrka i Dalsland. Då hade jag läst Bibeln i 30 år, i flera översättningar från pärm till pärm. När jag nu började läsa öppnade sig bibeltexten på ett nytt sätt. De gamla välkända texterna blev bitvis som nya, då de kom med ett vardagligare språk. Upplevelsen var lite som när jag läste NT rakt igenom för första gången – nyfikenhet och upptäckarglädje. Eugene Peterson var en amerikansk teolog, författare, professor, lärare i hebreiska och grekiska samt verksam som pastor i 40 år. The Message, som han arbetade med i 30 år, är både en bibelöversättning och en parafras, dvs en omskrivning i syfte att både förenkla och förtydliga. I många år har jag längtat efter att även GT i The Message skulle komma i svensk översättning. Nu är den här! Språket är enkelt, vardagligt och ibland mustigt. Inte minst det sista, när jag nu tagit mig an GT där det inte sällan är dramatiska skeenden. Jag känner att jag kommer närmare texten, dvs människorna i texten. De blir mänskligare. Jag kommer då och då på mig själv med att undra: är det verkligen så här det gick till? När jag jämför The Message med Bibel 2000 ser jag att det är samma händelEugene Petersson se som beskrivs, inte på Felix Larsson (överett annat sätt men med sättning) andra ord. Libris The Message ersätter inte Bibel 2000 eller andra auktoriserade översättningar, men den är ett komplement för bibelläsaren. Kritik finns, att texten också är en tolkning av innehållet. Det gäller mer eller mindre för alla översättningar. Och The Message är främst en Bibel för var dags läsning!

Väckelserörelsernas en gång dryga 720 missionshus och kapell i landskapet Värmland, alltså värmlandsdelen av Karlstad stift, är ambitiöst dokumenterade av Ivarsson och Olsson, båda med rötter i väckelsen, Carl-Johan i Kila och Henrik i Säffle. För Karlstad stift är boken ett värdefullt arbete. Den dokumenterar en intressant kyrkohistorisk epok, då kristen livsföring, bön och bibelläsning i väckelserörelsernas tappning var en folkrörelse, väldigt nära mångas vardagsliv. Av alla de hundratals bönhusen som fylldes med engagerade människor varje vecka, är idag endast en liten del kvar i sin ursprungliga funktion. Ivarsson och Olsson ger oss en nästan heltäckande bild av hur det en gång såg ut i varje värmlandssocken med rörelsernas bönhus. Här finns både färska och gamla bilder på husen, med tillgänglig information om deras verksamhet, byggår, nuvarande funktion och i förekommande fall år för försäljning. Författarna har också skrivit en lättillgänglig del om väckelserörelsernas historia i Värmland, något om husens enahanda och likriktade arkitektur och inte minst husens namn, Tabor, Saron, Betel, Betlehem m fl. I boken finns också värdefull statistik över rörelsernas medlemsantal genom åren. Anmärkningsvärt är att biskop Sören har skrivit förordet – mycket läsvärt – och inte en företrädare för exv Equmeniakyrkan. Förändringens vindar har blåst rejält. Om boken hade utkommit för 30 år Väckelsens hus i sedan, vore ett förord Värmland av biskopen otänkbart. Carl-Johan Ivarsson & Den skulle heller inte Henrik Olsson som nu skett ha getts ut i Stiftshistoriska SällskaVotum förlag pets skriftserie. Tiderna har förändrats och vi med dem!

Lennart Nilsson

Torgny Lindén

Korsväg 4 | 2021

Vänligen | +Sören Dalevi

Luther planterade inga äppelträd

et finns ett känt Luthercitat som du förmodligen hört och som på svenska lyder: ”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag …” Det är ett tänkvärt citat. För mig

handlar citatet om att aldrig ge upp, att alltid sträva vidare. Jag citerar det gärna själv. Det är bara en sak med citatet: det kommer inte från Luther. Faktum är att det inte figurerar någonstans i Luthers skrifter eller i någon av de många anekdoter eller berättelser som omger Luther. Ett skriftligt belägg för citatet finns först år 1944(!), i ett maskinskrivet brev från en präst till några kollegor. Efter 1950 blir citatet (nästan alltid med påståendet att det skulle komma från Martin Luther) populärt i Tyskland. I synnerhet var det biskopen Hanns Lilje (1899-1977) och politikern Gustav Heinemann (1899-1976) som använde citatet.

Det påstådda Luthercitatet blir

således populärt från 1950-talet och framåt, och kommer av den ”bildade allmänheten” att värderas som äkta.

Korsväg 4 | 2021

Den används av många, oftast med helt olika politiska agendor. Så kunde till exempel den borgerlige tyske förbundskanslern Helmut Kohl använda det liksom vår egen Olof Palme. Och alltid i betydelsen att aldrig ge upp, trots hopplösa odds. Att alltid sträva vidare. Den tyske neurologen och vetenskapsjournalisten Hojmar von Ditfurth (1921-1989) publicerade 1985 en bok med titeln Låt oss alltså plantera ett äppleträd. Tiden är inne. Ditfurth beskriver här (med utgångspunkt i ”Luthers” citat) det allvarliga läget för miljön och människorna, med förstörelse av den naturliga mångfalden, klimatuppvärmning, hunger, pandemier m. m. Men han menar också att vi har en möjlighet att agera mot allt detta. Därav den hoppingivande titeln om att plantera ett äppelträd. Boken kom att bli en av 80-talets bäst säljande faktaböcker i Västtyskland, och blev dessutom en ledande publikation för den tyska miljörörelsen långt in på 1990-talet. Till 500-årsminnet av reformatio-

nen anläggs i linje med allt detta en

Lutherträdgård i Wittenberg där också den svenske konungen och drottningen planterar ett träd. Men citatet om att plantera träd kommer sålunda inte från 1500-talet och Martin Luther, utan från en helt annan tid (andra världskriget och tiden därefter); en tid som var i desperat behov av hopp. Det har dessutom använts mycket i evangeliska kyrkor samt i Tyskland blivit ett bärande motto för miljörörelsen sedan 1980 talet.

”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag …” För det är ju – trots allt – en tänkvärd hållning. Även om Luther aldrig har sagt det. +Sören

Tack till professor och stiftsteolog Otfried Czaika för idé och research bakom texten

Jag tänker att vi kan ta med oss mycket av den sensmoralen in i vår tid, som ju också är en tid som behöver hopp:

Korsväg 4 | 2021

POSTTIDNING B Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Frida Blomqvist

Är inte öppenhet i grunden kärlek?

n bestämd ateist, en punkare, en hästtjej, några gothare med olika nyanser av svartfärgade frisyrer, en seglare, en gitarrnörd, en av skolans snygga och populära … Ungefär så såg besökarna ut på kyrkans öppna café när jag var tonåring (jag var gitarrnörden). Jag och mina vänner gick dit slaviskt en gång i veckan. I viss mån gillade vi olika saker, umgicks med olika människor i skolan och trodde på olika saker. Visst var vi trötta på varandra ibland, men likväl kom vi tillbaka varje vecka. Varje torsdag var det öppet, för oss och för vem som helst som gick förbi, som orkade beblanda sig med ett gäng skräniga tonåringar. När jag började skriva den här texten tänkte jag först använda mina minnen som ett gott exempel på en öppen kyrka, där alla fick känna sig välkomna och värdefulla. Men sedan mindes jag vad en god vän till mig berättade flera år senare. Efter att ha varit med oss på torsdagarna ganska länge, hade han haft ett samtal med en anställd i församlingen om synen på HBTQ+-personer. Efter det samtalet kände min vän, en homosexuell man ännu i garderoben, att kyrkan inte var hans plats längre. För mig illustrerar detta både vad vi verkligen lyckas med i kyrkan, och vad vi riskerar att missa. För mig var torsdagarna fyllda av tillit, glädje, hopp och kärlek. För min vän bär minnena från kyrkan även erfarenheten av avvisande – av sin identitet och av sin kärlek till sina medmänniskor. När jag pratar med min

vän får det mig att fundera över vår öppenhet, inte bara gentemot HBTQI+-personer, utan även på ett bredare plan. Var den öppenhet jag mötte verkligen öppen, när den inte rymde min vän? Vilka saker välkomnar vi? Vilka är vi avvisande mot? Och vill vi vara det? För är inte öppenhet i grunden kärlek? Kärlek till människorna runt oss och respekt för de personer de är. Jag tror inte att vi kan dela upp människor i sina beståndsdelar. Antingen är jag välkommen och älskad med alla mina styrkor, mina brister och det som gör mig speciell och annorlunda, eller så är jag inte välkommen alls, inte med hela mig. När vi älskar någon gör vi det med deras olika sidor, inte för att vi tror att de kommer att ändra sig eller börja bete sig på det sätt vi själva skulle föredra. Varför skulle Guds kärlek, och i förlängningen kyrkans, vara annorlunda? Jag tror att vi alla någonstans är som den gitarrnörd jag var, som känner sig lite konstig och annorlunda på ett eller annat sätt. Alla längtar vi efter att älskas för de vi är, med hela oss. Sedan min vän slutade komma till torsdagscaféet har det hänt mycket, i honom och i Svenska kyrkan. Men så länge vi vill sprida Guds kärlek finns utmaningen kvar: att älska våra medmänniskor som de är, oavsett om de är precis som vi vill ha dem, eller om de är som ett gäng omaka, skräniga tonåringar. Frida Blomqvist Kommunikatör bl. a. för Svenska Kyrkans Unga