Korsväg 2018 3

Page 1

K

Livsmodets språk | Henry Cöster 15 Liturgi är teologi ”in action”| Magnus Persson 17 Det visuella språket | Kajsa Nyström- Rudling 48 Äntligen #tacosöndag | Ninna Edgardh 54 Sätta ord på verklighet | Sara Wrige 90

Korsväg 3 | 2018

Jag förstod att det är människor som jag, som är kristna.

Språket om Gud


intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Spräcka vaneseendet!

D

et är många gudstjänster jag har minnen från. Det kan vara musiken, predikan, psalmvalet, kyrkorummet, en gudstjänstdeltagare som jag kände samhörighet med, ett tilltal som berörde mig, gudstjänstvärdarnas välkomnande som stannat kvar i minnet. En gudstjänst som jag kom att tänka på när Korsvägs tema är gudstjänst och språk är en pilgrimsgudstjänst utanför St Thomas Church i Bradwell i England. Gudstjänsten inledde en pilgrimsvandring till St Peters Chapel där munkar utsända från Lindisfarne landsteg år 654 för att kristna East Anglia. Att fira gudstjänst på engelska är inte obekant för mig och jag känner mig ganska trygg i den Anglikanska liturgin. Men att fira gudstjänst i ett annat sammanhang är ändå alltid lite ovant. Det gäller att följa med i agendan, om det finns en, och försöka hålla koll på hur de andra deltagarna gör. Det som fångade mig i denna gudstjänst var teckentolken. Hennes sätta att teckna de ord jag hörde gav ytterligare en dimension åt gudstjänsten som jag upptäckte kom att betyda mycket för mig. Att se Fader vår och Välsignelsen tecknad förstärkte orden och innehållet. Jag blev berörd på ett nytt sätt. Sedan dess har jag varit med om många teckentolkade gudstjänster i domkyrkorna i Karlstad och Göteborg, men också i andra sammanhang. Jag sätter mig gärna så jag ser teckentolken när det finns en sådan i kyrkorummet. Teckenspråket kompletterar orden, musiken och liturgin för mig. När jag jobbade med ett EU-projekt en gång var tillgänglighet viktigt i verksamheten. Då lärde jag mig den enkla regeln: det som är bra för de med funktionsvariation är bra för alla. Det gäller lokalers utformning, ljud, språk etc. Det kan också bidra med andra dimensioner till det vi är vana vid. Temat för detta nummer av Korsväg är ”Språket om Gud”. Redaktionens förhoppning är att artiklarna bidrar med andra dimensioner än de vi är vana vid, kanske rent av spräcka vårt vaneseende!

2

Korsväg 3 | 2018

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Agneta Riddar Sara Wrige Beata Åhrman Ekh Peter Pasalic Östborg Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Maria Gustafsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Bildbank: Getty Images Omslagsbild Emma Larsson


innehåll

Tema | Språket om Gud

44.

78. 04. 08. 15. 17. 22. 26. 32. 34. 38. 40. 44. 48. 54. 57. 61. 68. 72. 76. 78. 88. 90.

Ledare: Språket kan tillgängliggöra Nu är jag kristen och så kommer det alltid att vara! Krönika: Livsmodets språk Liturgi är teologi ”in action” Kyrkohandboken: Nya redskap i en ny tid Kyrkohandboken: För att känna igen sig i gudstjänsten Krönika: Gudstjänsten ska inte vara en buzzkiller Tysk pedagogik stärker svensk folkkyrka Kyrkorummet på ett annat sätt Dansen gör ordet levande Tro på sitt hjärtas språk Det visuella språket Krönika: Äntligen #tacosöndag Gud är inte... Hatspråket åt sig in i människorna Kommunikationens språk – att mötas i ögonhöjd Bibelstudium: Fader vår Eklektikern Bo Giertz Teologiska hörnan Vänligen Sören: Sju promille, sju procent, 70 procent PS: Sätta ord på verklighet

34. Gud behöver inga kyrkor. Men vi behöver dem för att kunna förstå att Gud finns utanför, i våra liv och vår vardag.

Korsväg 3 | 2018

3


Ledare | + Susanne Rappmann

Språket kan tillgängliggöra

D

et är något visst med hösten. Så länge jag kan minnas har jag alltid sett fram emot höstterminsstarten. Under skolåren gillade jag att gå till bokhandeln och köpa en ny kalender. Skriva in schemat och sätta omslagspapper på nya (eller rätt ofta begagnade) böcker. Idag är almanackan välfylld redan från början och böckerna på skrivbordet långt fler än jag har en chans att läsa. Men den goda höstkänslan har jag kvar. Jag ser verkligen fram emot att få möta nya människor och lära mig mer. Som ny biskop gör jag fortfarande många saker för första gången. I höst ska jag till exempel visitera i Torslanda-Björlanda församling och vara med på Kyrkomötet. Är du nyfiken på vad biskopen gör? Följ mig på sociala medier! På Facebook finns jag under mitt eget namn, Susanne Rappmann, och på Instagram som biskopsusanne. En av höstens höjdpunkter inträffar tidigt. Jag tänker på Bokmässan med sitter myller av människor och intressanta samtal. För mig blir det premiär som samtalsledare på Se Människan-scenen. Ett av samtalen

4

Korsväg 3 | 2018

ser jag särskilt fram emot, nämligen det med författaren Hanna Wallsten. Hon har skrivit hela Nya Testamentet på lättare svenska. Vilken insats! Jag är nyfiken på hur hon gått tillväga, vad som utgjort de största problemen och vad hon lärt sig på vägen. Kan man tänka sig att en förenkling av språket förstärker budskapet? Hanna Wallstens arbete gör mig inte bara nyfiken, utan också mycket glad. Jag är övertygad om att Nya Testamentet på lättare svenska behövs. Vi tror att Bibeln är en helig Skrift, då är det viktigt att den finns tillgänglig i former som går att ta till sig för så många som möjligt. Jag har haft förmånen att ha särskolekonfirmander. I det arbetet har vi varit hänvisade till biblar skrivna för barn. Personer med kognitiva funktionshinder är naturligtvis en målgrupp för denna utgåva av Nya Testamentet, men jag är som sagt säker på att många fler kommer ha stor glädje av den. Många har upptäckt hur spännande det är att läsa en bibeltext på ett annat språk än svenska – nu har vi fått ännu ett tillskott! + Susanne Rappman


Nya testamentet

P Å L ÄT T S V E N S K A

Korsväg 3 | 2018

5


SPRÅKET OM GUD I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. 2Det fanns i begynnelsen hos Gud. 3Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. 4 I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. 5Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Johannesvevangeliet 1:1-5

”Så länge lovprisningens brännpunkt är den Gud som tillhör alla och vill hela skapelsens väl, bevaras och stärks friheten bland Guds folk. Men när doxologin (lovprisningen) växlas ned i populärkulturens jinglar, är vi snart tillbaka under det egyptiska slavoket. Hur vet vi om vi sjunger Guds sånger eller världens? Skillnaden handlar inte om så kallad religiös eller profan musik. Världens sånger utmanar inte längre konsumismen – vår tids farao – och ger därför inte näring åt hoppet om ett rättfärdigt samhälle för alla. Här får vi leta förgäves efter ord som rättvisa och solidaritet.” Peter Halldorf i ”Alla himlens fåglar har flytt”

”Det är ändå uppenbart, att om verb skulle fortplanta sig på något sätt, så skulle de göra det med adjektiv. Här tar vi inte i beaktande någon som helst form av attraktion mellan verb och andra ordklasser, utan tänker blott och bart på avkomman. Tänk påven, så är ni med på tåget. Om verb och adjektiv alltså skulle para sig, så skulle det helt uppenbart resultera i particip.” Illustration och citat Sara Lövestam i ”Grejen med verb. Grammatik som du aldrig har sett den förut”

6

Korsväg 3 | 2018


”Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern.” Joh 16:25

”Där traditionen binder oss – rulla stenen bort, Där tomma ord förblindar oss - rulla stenen bort.” Shirley Murray, översättning Gerd Román Eva Åkerberg, Psalm 869.

Bild: Getty !mages

Bild: Gustaf Hellsing /Ikon

”Herre, till vem ska vi gå med vårt hjärtas vilsna ord? Kom med din kärlek, kom med din vishet. Du har det eviga livets ord.” Margareta Melin Bönboken tradition och liv

Korsväg 3 | 2018

7


Nu är jag kristen och så kommer det alltid att vara!

8

Korsväg 3 | 2018


Andlighet reducerad till mysfaktor för medelklassen är fullt möjlig, men inte för en kristen, skrev Maria Küchen på Facebook i våras. Livlig diskussion uppstod. Varför skulle inte kristen tro kunna vara mysig? I en krönika förklarade sedan poeten och författaren hur hon hade menat.

”Det finns mörker. I världen. I detta mörker är Jesus ett ljus. Och vi döps in i det ljuset. Så, naturligtvis, i Kristusljuset finns en famn och vila, en stunds ”mys” för en trasig eller trött människa, för var och en av oss som behöver det. OCH det finns en utmaning som inte går att tänka bort. Vi kristna som bär varandra i ljusets famn behöver också söka andra och oss själva och vår brist i mörkret, i det trasiga som skadar, i ondska och synd, i Kristi efterföljd med lykta i hand. När myset har gett oss kraft måste vi våga sätta oss själva på spel. Alla orkar inte det. Men den välmående medelklassen jag tillhör, den som själv sällan har prövats av livet, hon orkar. Det räcker inte att tycka sig möta Gud i musiken, naturen, kyrkorummet eller mellanmänsklig gemenskap. Det gäller också att höra Jesu kallelse. Vad vill Han?!

Det kanske låter urtrist, men för att få grepp om Kristi vilja måste jag gå till den kristna läran – och vad ”den kristna läran” anses innebära och kräva, det varierar kraftigt beroende på vilka kristna jag frågar. Ändå är det så. Att plocka mystikrussinet ur kakan räcker inte. Jag kommer inte undan Evangeliet. Jag måste brottas med Bibelns olika mångtydiga och bitvis motsägelsefulla budskap. Att kristna är ”dårar för världen” nu som då, blir tydligt under den kampen. ”Folk tycker ju jag är helt konstig som tror som jag gör”, sa en kristen glatt. Det finns en nästan euforisk lycka i att ge sig hän åt det glada budskapet med hull och hår. Men mysfaktor? För medelklassen? Knappast. Frihet åt de fängslade, däremot. Rättvisa åt faderlösa och änkor. Syn åt de blinda. Husrum åt främlingen. Stöd åt den som är sjuk eller bedrövad ända till döds. I mörkret: ett stort ljus.”

Korsväg 3 | 2018

9


V

em är hon då, denna intellektuella poet, som utmanar till debatt och andlighet på Facebook och som nu i ett trettiotal böcker skrivit om andlighet, politik, konsten att flyga, om rymden och partikelfysikalisk forskning. Och vad hände egentligen på det där psalmskrivarlägret i ett kloster i Lazio i Italien för femton år sedan? Vi möts en tidig morgon vid det vackra kallbadhuset i Malmö, innan alla överhettade badsugna har brett ut sina färgglada handdukar på den gyllengula stranden. Maria berättar att hennes skrivande går ut på att undersöka, förstå, gestalta, förmedla och skapa något vackert. Språket är viktigt och ofta är orden hennes vänner. – Ja, nästan jämt, men ibland bjuder orden motstånd, berättar Maria, ett motstånd jag måste tampas med. Jag tänker också medan jag skriver. Inte innan, utan skrivandet i sig är ett sätt att tänka. Maria är en mångfasetterad person med de mest skiftande intressen. Kan det tyckas. Hon har nyligen varit i Kazakstan, eftersom hon skriver på en bok om rymdfart. – Jag försöker förstå saker genom att skriva om dem. Så är det med mitt arbete oavsett hur jag använder orden. Oavsett om det är poetiskt eller fakta, vetenskapligt eller att hålla föredrag. – Ända sedan jag var barn har jag varit fascinerad av rymden, av att flyga. Nästa år är det femtioårsjubileum för den första bemannade månlandningen och rymden har ju kommit allt mer på tapeten igen. Nu finns en internationell rymdstation och det pågår lite av en ny rymdkapplöpning. Folk vill komma först till mars! Efter gymnasiet läste Maria idéhistoria på universitet och det passade som hand i hand-

10

Korsväg 3 | 2018

sken för henne. Det är en humaniora-disciplin som spänner över hela fältet, inklusive vetenskap, teknik och rymdhistoria. Redan som liten hade hon också börjat skriva poesi. Hur det går att länka samman de olika inriktningarna med varandra beskriver Maria med en spännande installation hon var med och gjorde på nittiotalet tillsammans med en konstnär och en partikelfysiker. Det var en slags ljusorgel med fem glaspelare. I botten på varje pelare fanns en detektor som detekterade kosmisk strålning. När en viss typ av partiklar passerade detektorerna så flashade det upp ljus. Ju starkare energi partikeln hade desto starkare blev flashen. Runt glaspelarna gjorde de en glasvägg där det blästrades dikter Maria hade skrivit. – Det här var en megainstallation, delar av den har funnits på Universeum i Göteborg, berättar Maria. Detta är ett typexempel på sådant jag tycker mycket om, när olika världar möts! Så det var denna flerdimensionella person som Svenska kyrkan blev intresserad av och kontaktade när man ville utveckla nya psalmer, med nya perspektiv och nya uttryck. Det som så småningom blev Psalmer i 2000-talet. Maria fick frågan om hon ville följa med på ett psalmskrivarläger. – De hade fått för sig att mina dikter handlade mycket om existentiella frågor, att de var andliga, minns Maria. Det var mer än jag visste själv, men andra hade lagt märke till det. Maria fick frågan, men sa nej, eftersom hon inte var kristen. – Jag kände mig väldigt hedrad, men för att skriva psalmer bör man vara kristen, tyckte jag. Men då envisades kyrkan och bad mig


Korsväg 3 | 2018

11


»

Det var en otrolig upptäckt att göra, att det som kyrkan är, det finns här, invävt i svenskt vardagsliv.

åtminstone att komma med som bollplank, för att tillföra nya perspektiv. Det tyckte jag lät väldigt intressant. Maria börjar berätta om sin unika erfarenhet, samtidigt som allt fler morgonpigga söker sig ut till det anrika badhuset. Denna sommar är det varmt i vattnet, sannolikt frigörs inte lika mycket endorfiner i kroppen som efter ett vinterbad. Endorfiner som har en generellt smärtstillande effekt och som också fungerar antidepressivt. Badhuset är sannerligen gammalt, invigdes i juni 1898 vid Ribersborg. Under 30-talet blev det modernt med nakenbad och ett insynsskydd byggdes mellan herr- och damsidan. Vi sitter i cafédelen och har kläder på kroppen. Marias upplevelse på klostret i Italien var omtumlande och hon förstod inte riktigt vad hon var med om, så hon höll det för sig själv. Maria berättar: ”Psalmskrivarlägret blev ett sammanhang där ingen riktigt var van vid kontexten. Det var gamla inbitna psalmskrivare, det var teologer och så var det vi som kom från andra håll. Det öppnade dörrar. För mig öppnade det också dörren till kristen tro. Jag förstod att det är människor som jag, som är kristna. Att den svenska kyrkan skulle ha något med mig att göra hade jag dittills inte haft någon känsla av. Andlighet, det var för mig mer att man skulle hitta en guru, eller att meditera eller vandra i Tibet. Men inte att gå till kyrkan. Jag tror att jag var en väldigt typisk, samtida, svensk sekulär person. Det var en otrolig upptäckt att göra, att det som kyrkan är, det finns här, invävt i svenskt vardagsliv. Vart man än kommer finns det i princip en kyrka man kan gå in i, sätta sig och

12

Korsväg 3 | 2018

kanske prata med någon. Det var en oerhörd upptäckt för mig att det finns ett system, en form för andlighet och gudstro som är invävd i det som är vårt. Men som med rätta blivit befläckat av att kyrkan och staten varit så hopvävt i Sverige. Det har gett bilden av kyrkan som maktfaktor och i värsta fall en förtryckande faktor. Idag är det inte så, men bilden finns kvar. Att kyrkan vill trycka till, vill tala om, vill förbjuda. Det är inte en bild som jag känner igen i det jag nu ser. Tack vare att jag fick delta i detta sammanhang så kunde det jag fick vara med om inträffa. Det var en erfarenhet av att Jesus var i rummet, osynlig men ändå en väldigt påtaglig närvaro och att det riktades ord till just mig; att jag inte skulle vara rädd, vilket jag naturligtvis blev. Jag tyckte det var en skrämmande upplevelse. Många har sagt efteråt, åh, vad fantastiskt att få möta Jesus. Men jag tyckte det var otäckt, det gick bortom de vanliga rationella sätten att uppfatta tillvaron på. Detta var något annat, men som jag ändå uppfattade som fullständigt verkligt. Känslan blev ju, vad gör jag nu. När man erfar att Jesus själv talar om för en att Gud och Jesus finns, då måste ju detta förvaltas på något sätt och det måste ske i ett vardagsliv.” Det är en sällsam upplevelse att sitta och lyssna på Maria, när hon berättar om händelsen hon minns så starkt, trots att det nu är femton år sedan. Kaffekopparna klirrar runt omkring oss, ett barn ropar glatt och springer efter sin badboll. Och Jesus har berättat för Maria att han finns. Men känslan måste väl också vara: vill jag verkligen det här? Vill jag gå in i detta nya sammanhang?


– Jag kände att jag inte hade något val. Detta är större än mina individuella funderingar. Det var inte ett beslut jag fattade utan det var ett beslut som gavs till mig, som hände mig och sen skulle detta förvaltas. Och det fick jag ju försöka själv. När Maria kom hem till familjen, man och fyra barn i Stockholm, märkte de genast att något hade hänt. Mannen konstaterade att Maria var snyggare än när hon åkte! Så frågade han: betyder det här att vi nu måste gå i högmässa varje söndag? – Det var en vacker fråga, tycker jag, för det visade att han var inställd på att försöka dela det här med mig på något vis. I familjen har vi efter detta haft fantastiska samtal om tro och kristen tro, helt sagolika samtal. Men då på lägret, på morgonen berättade du för de andra vad du varit med om? – Nej, jag berättade inte för någon. Jag förstod nog inte riktigt vad som hänt. Men det var en klok kille som nog anade att något skett, för sista dagen sa han till mig: Om du nu, efter det här, skulle börja söka dig till kristna sammanhang och kristen tro, så kom ihåg att kyrkan inte är ett sammanhang av helgon. Utan kyrkan är ett sammanhang av vanliga människor. – Det var väldigt bra att han sa det, för annars hade jag kommit med en förväntan att jag skulle få träffa de riktigt goda människorna. Då hade jag ju sannerligen blivit besviken om jag på första kyrkkaffet började prata med en ärkerasist! Och jag har insett att det finns alla sorter i kyrkan och alla är inte kristna på det sättet som jag tycker man ska vara! Vid den tiden bodde Maria i Stockholm och mycket handlade om val man måste göra. Välja dagis, skola, läkare, elbolag… En av Marias väninnor, som hon beskrev sin upplevelse för, konstaterade att nu skulle ju Maria välja en församling som passade hennes behov. – Men jag kände spontant att någonting i detta stämmer inte. Ska jag hitta ett sammanhang som duger? Men jag är inte en kund, en andlighetskund som ska välja rätt andlig-

hetsleverantör. Det blev en väldigt intressant insikt. – Hur gör jag då? Då fick jag liksom en Jesusknuff i sidan – gå du till den församling där du råkar vara skriven. Maria bodde på Östermalm och var skriven i Oscars församling. – Det är ju Sveriges näst rikaste församling, tänkte Maria. Där prinsessan Victorias konfirmationspräst är kyrkoherde och ”alla” bär päls. Det kan ju inte vara en församling som passar mina behov. Men nästa känsla var – jaha, du tycker att du är för fin för rika människor! Så Maria ringde och sa att hon ville konfirmera sig. Den veckan hade faktiskt två andra ringt i samma ärende. Så de bildade en grupp och fick en präst som ledsagade dem framåt. Fortsatte du på den här vägen ända sedan Jesus var där i rummet hos dig? – Ja, det har varit rakt fram från början. Det stod väldigt klart för mig att nu är jag kristen, och så kommer det alltid att vara! Att vara kristen betraktas ju av många som nästan lite pinsamt. I ett tidigare nummer av Korsväg berättar religionsvetaren David Thurfjell om Birgitta, som i sjuttioårsåldern har ett långt liv inom Svenska kyrkan bakom sig. Trots det, tycker hon ibland att det är pinsamt att berätta att hon är aktivt kristen. När hon efter kvällskursen i italienska vill gå till en kvällsmässa, undviker hon att berätta det för en väninna. Birgitta är en alla hundratals människor David Thurfjell intervjuat för boken Det gudlösa folket, en bok om de postkristna svenskarna och religionen. En bok där författaren försöker få syn på verkligheten bakom påståendet att svenskarna är världens mest sekulariserade folk. Maria känner igen resonemanget. Hon berättar om ett samtal med en sekulär tidskriftsredaktör, som för sin tidskrift om hälsa och existentiella frågor gjorde en publikundersökning kring intresse för andliga frågor. – Enligt henne hade det framkommit att Korsväg 3 | 2018

13


det gick en definitiv gräns vid Jesus, berättar Maria. Att skriva om Gud gick jättebra: det finns något större, någon som skapat världen. Den helige ande, javisst, det finns en kraft som verkar. Kyrkan är också fin, där finns konserter, man får sjunga i gudstjänsterna och man behöver inte vara kristen för att vara med i en kristen gemenskap. – Så nästan alla i den här undersökningen var öppna för nästan allt som hade med kristen tro att göra, utom Jesus. Tanken på en person skulle gått runt på jorden och sen blivit korsfäst för våra synder, det blir för mycket!

leder ju till att någonting förändras. Något händer med oss när vi kommunicerar. Det är därför som språket är så viktigt. Kanske inte för att kunna berätta, så här är det med Gud, utan mer att kunna berätta om oss själva för varandra i relation till sådana saker som Gud. – Jag har känt väldigt starkt från början att detta måste ankras i det som är min vardag på något sätt. Jag kan åka på tusen retreater, jag kan skriva tusen böcker, besöka ännu fler kloster, men om inte detta ankrar i min vardag, med rottrådar som verkligen tar plats där, då blir allt det där bara dekor.

Har ditt språk förändrats sen du blev kristen? – Jag tror inte det. Däremot har jag börjat skriva om andra saker, apropå Jesus. Det skulle ju inte fallit mig in att skriva om Jesus tidigare. – Kärnan i att vara troende är ju ordlöst, det handlar om något som inte kan fångas i språk eller i ord. Med poesin är det samma sak, man försöker göra något språkligt om det som egentligen inte kan sägas. – Varje bra språkligt utbyte, varje samtal

I Johannesevangeliet står det: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt…”, känner du igen dig i det? – Ja, så upplever jag det, jag har blivit dragen in i ett sammanhang. Jag har sagt ja, men jag är inte subjektet. Jag inser hur otroligt liten jag som varelse är i tid och rum. Det finns faktiskt också en paradoxal lättnad i det.

14

Korsväg 3 | 2018

Text: Agneta Riddar Bild: Emma Larsson


Krönika | Henry Cöster

Livsmodets språk

H

ur kan det komma sig att näringslivet, politiken och marknaden lägger miljarder på kommunikationssystem och annonser? Ja, svaret finns faktiskt redan i aposteln Paulus teologi (Rom 10:17): ”Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.” Mening och tilltro formas alltså av det som kommer till tals, av det vi hör. Därför blir vi också lätt förförda av allt som just kommer till tals. Marknadens annonser riskerar att förförande fånga vår längtan, vår oro och vårt missmod. Det kanske viktigaste bidraget i reformationens teologi var att Luther identifierade förförelsens hot mot livsmodet. Om bönen ”utsätt oss inte för prövning” i Fader vår, skriver Martin Luther, att ”Gud frestar visserligen ingen”. Men i bönen ber vi att Gud skall befria oss från den förförelse som riskerar att hos oss ”skapa otro, förtvivlan och andra stora synder och laster”. Och förtvivlan, missmod alltså, det vet vi ju är en sjukdom till döds, för den enskilde och för samhället. Kyrkan har därför sin helt avgörande uppgift i att låta evangeliet komma till tals som motgift mot det som lockande kommer till tals i reklamens och

marknadens skenbart ofrånkomliga krav: Gör rätt för dig! Ta för dig! Hitta dig själv! Evangeliet kommer istället till tals som Guds egen verklighetshistoria, Gud möter oss som en människa bland människor. Kristen tro är tilliten till att Gud är närvarande i vår verklighet. Redan i bibelns första berättelse den första dagen, möter oss Guds tilltal i det mytiskt poetiska språket, ”Ljus, bli till!”, och i påskens ljus den första veckodagens morgon är Gud själv med oss som livsmodets verklighet och historia. Med Jesu födelse, kors, död och uppståndelse blev Gud människa och valde att dela vårt liv. ”Påsken och pingsten utsprang ur julen”, skriver den danske teologen N F S Grundtvig 1837. Den kristna förkunnelsen och sakramenten låter Gud komma till tals som mening och som livets sammanhang. Gud delar våra liv också i gudsövergivenhet och i döden på korset. Denna insikt kan man inte argumentera sig fram till utan bara ta emot i tillit, pistis. Det viktigaste som sägs av den uppståndne till lärjungarna är därför att de skall gå ut och döpa, förkunna och dela ut de sakrament där den uppståndne Kristus är närvarande och


säger: ”Var inte rädda, jag är med er alla dagar till tidens slut”. Kristen tro ger oss alltså löftet att livets mening – Ordet – kommer till tals som Jesus Kristus. Därmed blir livets mening både grund för frimodighetens munterhet, livsuppgiftens saklighet, omsorgens gärningar och samhällskritikens skärpa. Människan blir den friaste av alla människor och ingen underdånig och samtidigt, envar underdånig och allas tjänare, säger Luther. En märklig dubbelhet, som inte gör livet enklare men frimodigare. En dubbelhet som motiverar kyrkans förkunnelse och bruket av sakramenten. Vi lever i en farlig värld där ”djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han skall uppsluka” (1 Petr 5:8). Om alla bönerna i Fader vår, inklusive bönen ”utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda”, skriver Luther att de ”tilltalar Fadern i himmelen och han hör dem. Han har själv befallt oss att be så och har lovat att han skall bönhöra oss”. Livsmodet blir alltså vårt ”av tro till tro” (Rom 1:17). Ett märkligt grekiskt uttryck, ἐκ πίστεως εἰς πίστιν (ek pistéos eis pistin). Pistis är den grekiska termen för tillit/tro. På svenska kan vi därför översätta uttrycket så, att livsmodet är en gåva som blir vår genom tilltron från början till slut. Evangeliet är det som kyrkan står eller faller med, utan vilket tillvaron och

livet ”enbart skulle vara mörker och död” säger Luther. Evangeliets löfte motsäger det som i övrigt kommer till tals och riskerar förföra till uppgivenhet, missmod ”och andra stora synder och laster”. Livsmodets språk motsäger det som av marknaden formuleras som verklighetens yttersta mening, att man måste ta för sig, man måste göra rätt för sig, man måste hitta sig själv. Sakrament och förkunnelse är Guds löfte och inkarnationens poäng, att Gud själv har valt att dela livet med oss och tog på sig att ”livet kostar livet, det är alltid samma pris”, som det står i en dansk psalm. Evangeliet möter i förkunnelse och sakrament som en överraskande distribution. Kanske tydligast i dop av små barn. I dopet, som en omotiverad gåva, sätts vårt liv in i en historia som Gud själv delar med oss. Vi får hela vårt liv utan att behöva göra rätt för oss. Missmodets språk säger oss ”du måste redovisa livet i ditt eget CV (Curriculum Vitae är latin för livsloppet). I dopet kommer istället ditt livslopp till tals, som en med Kristus delad historia. I stället för den lockande förförelse som ligger i inkrökthetens och självcentreringens krav möter Kristus oss med löftet att vi nu delar Guds livslopp. Kristus möter oss i utdelat dop och utdelad måltid. Detta därför att vi alla lever på samma villkor, av det omotiverat givna livet, utan att vi gjort rätt för oss. Henry Cöster Professor emeritus i religionsvetenskap

16

Korsväg 3 | 2018


Liturgi är teologi ”IN ACTION” I många församlingar drömmer man om friare gudstjänstformer. I pingstförsamlingen United i Malmö har man gått motsatt väg. Där växte en längtan fram efter en liturgi som bär. Nu har församlingen anslutet sig till EFS och därmed också Svenska kyrkan.

Korsväg 3 | 2018

17


»

Utan liturgin är kyrkan som vilket kulturhus som helst, bra på att skapa stämning.

V

ärmen är tryckande i Varberg i slutet på juli, då Magnus Persson är på besök i staden för att tala på ett Oasmöte, termometern visar 30 grader, badstränderna är fyllda av semesterfirare. Inte ens de tjocka stenväggarna i stadens kyrka vid torget bjuder på någon svalka, däremot är det tyst och stilla i katedralen. Magnus Persson ser sig uppskattande omkring i kyrkan. Om några månader ska han själv prästvigas i Lunds domkyrka. Pingstpastorn har gjort en lång resa. I början av 00-talet var United i Malmö en av de snabbast växande pingstförsamlingarna räknat i antal besökare på gudstjänsterna. Över 500 kunde räknas in. Stämningen var hög på dessa ”spännande spektakel”, som Magnus Persson kallar dem i dag. För tio år sedan började han och församlingen en upptäcktsresa, från det spektakulära och häftiga till något mera substantiellt och – en liturgi med rötter i kyrkans djupa mylla. På resan har man tappat hälften av de 500 gudstjänstbesökarna. – Visst har det varit smärtsamt, men all förändring är smärtsam, säger han. Magnus Persson är noga med att poängtera att resan är något man gjort tillsammans i församlingen. Själv har han summerat sina tankar i boken Kristi kyrka – om kyrkans kännetecken (EFS Budbäraren). Glädjen över upptäckterna av kyrkans rötter är inte att ta miste på, inte minst när det gäller gudstjänstens innehåll och liturgi, något som har formats under århundranden. Det är inte utan att man kan dra paralleller till en annan pingstpastors upptäckt av kyrkans rötter; Peter Halldorfs resa bland kyrkofäder och -mödrar.

18

Korsväg 3 | 2018

Magnus Persson föddes 1973 i skånska Hörby, familjen tillhörde den lokala pingstkyrkan där Magnus var med i barnverksamhet. – I tonåren kändes det trångt, jag blev en rastlös rebell, säger han. Han hittade tillbaka, en omvändelse i 18-årsåldern fick honom åter till pingstförsamlingen, där han blev aktiv i ungdomsarbetet – och började fixa stora event med många deltagare runt om i landet. Som i Globen. Event-känslan följde med när han var med och bildade United i Malmö i början av 2000-talet. – Vi såg att vi inte kunde bygga en hållbar tro på hippa event utan kände behov av en lokal församling, och Malmö kändes som en spännande utmaning. Församlingen blev en del av pingströrelsen. Gudstjänsterna präglades av stor glädje, mycket musik och unga människor som ville ha kul ihop. Men efterhand var det något som började skava. – Det talas mycket om hållbarhet i vår tid, vi ville ha något som också var hållbart i kristna sammanhang, inte bara för 20–22-åringar, utan en tro som håller för att bli äldre på, en tro som håller att leva och dö på. Vi såg att det vi sysslade med var väldigt tunt, och det skapade en kris. Vi samlade mycket folk, men till vad? Det kändes som ett stort misslyckande. Viktigaste frågan var inte hur vi kan få mer folk, utan i stället: Vad är sant? Varför har Kristus grundat en kyrka? – En annan viktig fråga som kom upp i samtalen var: är kyrkan något vi skapar själva, eller är det något som finns och erbjuds oss? – I en tid när hela livet ses som ett projekt där vi ska förverkliga oss själva, behöver vi få


upptäcka vem vi egentligen är och vila i det. – Något väsentligt fattades oss, trots allt det häftiga infann sig en tomhet. Framgången hade blivit viktigare än Gud själv, sekulära tankegångar hade smugit sig in. Danska Grethe Livbjerg har i Pilgrim skrivit om tomheten i den karismatiska väckelsen med orden ”vi blev förälskade i oss själva”. Känner du igen dig i det? – Ja, det är ju en gammal sanning att vi är inkrökta i oss själva, vi tror att vi ska klara oss utan Gud. I vår tid handlar allt om jag, mig, mitt, mina. Evangeliet befriar oss från allt detta, det är de goda nyheterna. Församlingen tog sällskap på sin resa av två herrar ur kyrkohistorien: Martin Luther och Carl Olof Rosenius, den förre välkänd och nyss firad i reformationsjubileet, den senare väckelsepredikant på 1800-talet och en av grundarna av inomkyrkliga EFS. En upptäckt av rotsystemet, med andra ord. – Ja, vi ser oss som saliga bakåtsträvare, säger Magnus med ett leende. – Vägen framåt handlar inte om innovation, att hitta på nya former för gudstjänsterna, utan om reformation med betoning på re-, att återupptäcka och återuppbygga, påpekar han. Boken han skrivit är starten på en serie

med samlingsnamnet Re:formera, och den kan ses som en genomgång av luthersk syn på kyrkan och dess sju kännetecken; ordet, dopet, nattvarden, nycklarna, ämbetet, gudstjänsten och korset. Parallellt upptäckte man behovet av en liturgi, en liturgi som bär genom tid och rum. Magnus Persson liknar liturgin vid en livboj. – Liturgin räcks mig som en livboj som drar mig tillbaka till Guds famn, när jag drivit bort av underströmmar jag inte varit medveten om. Det är i enlighet med evangeliets väsen, något Gud gör för oss, det är inget vi gör. Gudstjänsten får oss att höja blicken. Liturgin var en fantastisk upptäckt för mig som hjälpte mig att se vad kyrkan är, vad vi är satta att förvalta och förmedla. – Utan liturgin är kyrkan som vilket kulturhus som helst, bra på att skapa stämning. Det är inte primärt i akademin utan i liturgin som kyrkan förvaltar och förmedlar teologin. Liturgi är teologi ”in action”. Tillsammans är vi Kristi kropp när vi bekänner vår tro. I sin bok skriver han: ”Det är befriande att få följa ett färdigt mönster som varsamt men stadigt leder oss genom de olika momenten i gudstjänsten. I stället för att själva bära gudstjänsten, får vi erfara att bli burna av Korsväg 3 | 2018

19


den. Gudstjänsten blir då ett befriat område och inte ytterligare en arena för prestation och självförverkligande”. Central i Luthers teologi är ju kallelseläran; att vi alla är kallade att tjäna Gud där vi lever och är. Gudstjänsten avslutas med sändningen. Glömmer vi lätt bort vad sändning är? – Vi behöver upptäcka mer av vad det är att vara Kristi efterföljare i vardagen, ta kristen tro på allvar och också våga öppna våra hem och bygga nya nätverk med dem som inget har. Han skriver om kyrkan som en utpost för Guds rike, något som får konsekvenser för hur vi utformar gudstjänsten. Du skriver också om ”en rätt gudstjänst” som omistlig för det kristna livet. Jag studsar på de orden. Vad är en ”rätt gudstjänst”? – Man känner trädet på fukten, då ser man också vad som är ”rätt”. Vad blir vi för människor i gudstjänsten? Former är inte neutrala utan bär på ett innehåll, och de är viktiga för hur vi formas till Kristi efterföljare. Vi låter oss ofta styras av känslor, också i gudstjänsterna, det ska ”kännas rätt” och helst också häftigt. Känner du igen dig i det? – Det är en frestelse som finns hos oss alla, behovet av kickar. En gudstjänst som inte ger oss ett känslorus upplevs ofta som ”fel”. Men en gudstjänst ska ju få oss att vila, gudstjänsten har ett ärende från Gud, vi blir ambassadörer för Kristus. Rosenius då. Han är svensk kristenhets bäst bevarade hemlighet, har du sagt. Vad är hemligheten? – Människans djupa dilemma kvarstår, det Rosenius för 150 år sedan kallade syndens dagliga plåga. Detta trots all teknik, uppfinningar och

20

Korsväg 3 | 2018

utveckling som skett sedan dess. Utan den insikten finns det ju ingen befrielse, ingen nåd. – Det finns ju en missvisande bild av en ”snäll” Gud. Men Gud ställer krav på oss – helighet. Det kravet kan vi inte sänka. Förtvivlan över att vi inte kan nå upp till kravet av egen kraft möts ju av Guds nåd. Tar vi inte det på allvar, blir det ju vad Dietrich Bonhoeffer kallar billig nåd. – Det finns en strid om den stora berättelsen, om vad som är tillvarons djupaste mening och högsta mål. Vi är förvaltare av Guds berättelse om tillvaron och tolkar och lever livet utifrån den. I slutet av 90-talet, när förnekelsen av Förintelsen aktualiserades, kom projektet ”Om detta må ni berätta”, och det tycker jag är en inställning vi i kyrkan behöver ha. Vi måste trofast förvalta och förmedla Guds stora berättelse, frälsningshistorien om skapelse, fall, försoning och förnyelse. Men det är som att vi köpt in oss i tidsandans berättelse om det goda livet, som handlar om rosévin och renoverade kök. Då anpassar vi vår förkunnelse och ser Jesus mer som en livscoach och inte primärt som vår frälsare. Det Paulus kallar korsets dårskap. I januari prästvigs Magnus Persson tillsammans med kollegan från United Magnus Tunehag i Lunds domkyrka för tjänst inom EFS. Magnus Persson vill vara med och förvalta EFS väckelsearv inom Svenska kyrkan. – Det är en stor glädje att ha hittat hem i den evangelisk-lutherska teologin, säger han. Är det något du vill ta med dig från tiden i United? – Medbjudarglädje, vardagsmission. Text & bild: Lasse Bengtsson


Vi frågar... Ewa Göranson Musiklärare, Falkenberg Vad talar till dig i gudstjänsten? Vad berör dig och varför? – Gemenskapen. Det är detta att vi kommer från olika sammanhang och åldrar och samlas i en form som låter alla möta Gud på sitt sätt. Gudstjänsten kräver inget och kristna från olika samfund kan samlas till exempel i en ekumenisk andakt eftersom vi har en gemensam grund.

Roland Dahl Ungdomsledare, Lindome Vad talar till dig i gudstjänsten? Vad berör dig och varför? – Sådant som är jordnära, vardagsnära. Att följa Jesus för mig innebär att i det vanliga livet påminnas om vad Jesus står för och vad hans längtan och vision är. Därför kan det vara en sång med en talande text, det kan vara dagens läsning, det kan vara en egenformulerad bön – konkret och vardagsnära.

Korsväg 3 | 2018

21


Nya kyrkohandboken Redskap för en ny tid 22

Korsväg 3 | 2018


Musiken fyller en viktig funktion. Här satte Elisabette Emanuelsson, närmast i bild, ihop ett tillfällig kyrkband bestående av från vänster Daniel Westin, Andes Perme, Pär-Åke Henriksson och Maria Andersson.

I

dalsländska Melleruds pastorat börjar den nya handboken att bli ett levande dokument. Redan den första advent började man tillämpa delar av handboken. Tidigare hade pastoratet varit remissinstans när den nya handboken togs fram och kunde på så sätt tillägna sig ett litet försprång. – Vi har varit inne i förändringsarbetet på ett sätt som gör att vi idag inte behöver känna oss stressade. Jag kan tänka mig att andra församlingar som börjar nu, känner en annan press, säger Pär-Åke Henriksson, kyrkoherde i Melleruds pastorat. Han är arbetsledare för en entusiastisk grupp medarbetare, som utifrån sina olika arbetsuppgifter lagt mycket tid och energi på att ta till sig nyheter och föra in dem i den dagliga verksamheten. I Melleruds pastorat upplevs förändringarna till stor del som positiva. Exempelvis dopgudstjänsterna, konfirmandgudstjänsterna och begravningarna. – Det är nu mycket tydligare vad dopet står för. Det är suveränt bra, säger Pär-Åke Henriksson. Med ett modernare och inkluderande språk i en folkligare ton, tycker medarbetarna sig ha fått redskap som kan bidra till att fånga upp dagens stressade människor på ett annat sätt än tidigare. Daniel Westin, komminister, hade pastoratets uppdrag att plöja igenom kyrkohandbokens alla delar och föreslå sätt att tillämpa den på i församlingsarbetet. Han uppskattar enkelheten och tydligheten som gör att kyrkbesökarna får lättare att hänga med och förstå det som sägs i kyrkan. Samtidigt menar han att det kan finnas vissa fällor att falla i.

– Jag tror att det kan finnas en fara i att föra in det nya för fort. Det kan vara klokt att ta det steg för steg så församlingen känner sig hemma, säger Daniel. Det gäller främst i huvudgudstjänsten. I andra gudstjänster kan vi känna oss friare. Men här i Mellerud har vi en god samsyn när det gäller att använda ett lättare språk. Han tycker också att det är bra att kyrkan satt ned foten med tydliga ramar för gudstjänstlivet. Pär-Åke Henriksson fyller i: – Vi har fått en tydlig uppstyrning i huvudgudstjänst och de olika förrättningarna i Faderns och Sonens och den Helige andes namn. Han framhåller också att det nu finns en annan öppning när det gäller val av musik i de olika förrättningarna. – Vi kan planera på ett annat sätt som bidrar till att skapa en levande gudstjänst. Pär-Åke Henriksson nämner ett belysande exempel från en begravningsgudstjänst i Holms kyrka nyligen, där de anhöriga hade mycket klara önskemål om att en viss psalm skulle ingå. – Den hade fått en personlig betydelse inom familjen. Med den nya kyrkohandboken i ryggen var det inga problem att tillmötesgå familjen. Det blev en fin upplevelse och det kändes bra att kyrkan kunde bidra till det, säger han. Musiken har en viktig roll i den nya kyrkohandboken. Nu har den blivit mer årstidsbunden med de gregorianska synsättet som bas. Det är uppskattat, men samtidigt har det inte varit självklart vilka delar som ska användas. – Musiken har vi stött och blött mycket, sammanfattar Maria Andersson, kantor i Bolstads och Örs församlingar. Melleruds pastorat består av fyra församKorsväg 3 | 2018

23


T v. Anders Perme är både kyrkvärd och ordförande i ett av kyrkoråden. Han tycker att det har varit en intressant resa att följa arbetet med nya handboken T h. Pär-Åke Henriksson tycker att den nya kyrkohandboken ger många möjligheter att möta kyrkobesökarna med ett nytt tilltal. .

lingar och elva kyrkor. Till att börja med valde man att prova alla nya delar i musiken för att få församlingsråden med sig. Varje församling fick först använda sig av olika delar för att på så sätt få sin unika musik. Samtidigt blev det i början lite svårjobbat för kantorerna, som tjänstgör i flera församlingar. – Då gällde det att veta i vilken del av välden man befann sig, säger kantor Elisabette Emanuelsson med ett skratt. Hon och Maria Andersson var snart inne på att förändra musiken varsamt samtidigt som de mötte blandade reaktioner. Framför allt tyckte en del församlingsbor att det kändes onödigt att byta ut musiken så snabbt inpå förra gången som det skedde, för tre år sedan. Till slut fastnade man mest för den mer allvarliga B-delen i det nya musikutbudet. Den gäller nu i samtliga församlingar. Att göra lika för alla upplevs som positivt. – Handboken gör att vi snabbt kan byta repertoar efter det sammanhang som gäller. Det är en stor fördel. Musiken skiljer sig mellan jul, påsk och andra högtider. Det är viktigt att vi kan spegla kyrkoåret också i musiken, säger Maria Andersson och Elisabette Emanuelsson. Praktiskt går det till så att kantorerna använder den gamla agendan med lösbladssystem för musiken. Det förenklar arbetet. Musiken engagerar mycket ute i församlingarna och en första intern remiss har gått till kyrkvärdarna. Under september är det meningen att församlingsråden ska få säga sitt. Anders Perme är kyrkvärd i Dalskog och kyrkorådsordförande. Han bekräftar att musiken står högt upp på dagordningen. – I början tyckte jag och många med mig att vissa delar av den nya musiken var svår

24

Korsväg 3 | 2018

att sjunga. De synpunkterna har våra kantorer varit öppna för och ändrat en del. Nu upplever jag det som att det har blivit mycket bättre, säger Anders Perme, som också tycker att arbetet med nya kyrkohandboken varit en intressant resa att delta i. Tiderna förändras och det är mycket att ta hänsyn till när det gäller kyrkans verksamhet i stort. Maria Andersson, som arbetat som kantor länge, säger att hon som kyrkomusiker varit med om en stor förändring. Inte minst för att det finns ett mycket större utbud av musik i dag än förr. Men också att ungdomars inställning till musik har förändrats. – Samtidigt är inte lika många som förr intresserade av att lära sig sjunga. Man kan inte heller de gamla texterna på samma sätt som förr, säger hon. Det är på många sätt en brytningstid inom många områden i samhället nu, och det märks även inom kyrkans verksamhet. Det är en annan besöksfrekvens numera med kanske bara ett fåtal besökare som deltar vid söndagsgudstjänsterna. Med den nya kyrkohandboken och ett annat sätt att tänka hoppas man i Mellerud hitta andra vägar att nå fram. Arbetslivet har förändrats och människor jobbar i mångt och mycket på andra sätt nu, samtidigt som upplevelsen av att allt snurrar fortare är stark. Men livspusslet ska ändå fungera. Det här måste kyrkan räkna med och se som nya möjligheter. – Söndagarna fungerar inte som förr. Därför gäller det att vi kan vara lyhörda och öppna för att erbjuda andra möjligheter för våra besökare, till exempel fler vardagsgudstjänster. Kyrkoåret tolkar våra liv och vi behöver


Komminister Daniel Westin

Elisabette Emanuelsson och Maria Andersson är kantorer.

kunna tillsammans levandegöra detta när vi nu går fram med nya kyrkohandboken, säger Pär-Åke Henriksson. Daniel Westin menar att det finns en stark medvetenhet i Mellerud om att man ska bli en gudstjänstfirande församling. – Det är viktigt att vi kan erbjuda människor att få höra evangeliet på tider som fungerar för dem. Samtidigt är det lika viktigt att vi kan värna om den kärna av kyrkobesökare för vilka det är söndagarna som gäller, säger han. Mellerud är ett landsortspastorat med sina villkor. Att man ändå haft viljan och kunnat arbeta i framkant av utvecklingen med sikte mot en ny kyrkohandbok vill Pär-Åke Hen-

riksson till viss del ge den förre kyrkoherden i pastoratet, Marit Järbel, en eloge för. Denne såg betydelsen av att kyrkan skulle behöva komma med något nytt, som exempelvis ett modernare tilltal för att nå den nya tidens människor och lade därmed grunden för pastoratets inställning i frågan. – Även om vi finns och verkar på landsorten så sitter vi inte fast. Nu har vi istället varit med hela vägen i framtagandet av den nya kyrkohandboken. Det känns väldigt bra kunna konstatera det, slår Pär-Åke Henriksson fast. Text och bild: Tommy Löfgren

Korsväg 3 | 2018

25


Kyrkohandboken För att känna igen sig i gudstjänsten lokalt och globalt

Ä

ntligen, ropade några, på Facebook cirkulerade bilder på tårtor som i sin tur hade bilder på kyrkohandböcker. För många gudstjänstdeltagare märktes förändringen knappast alls, och i andra församlingar fick man börja fundera över hur gudstjänsten nu skulle utformas. Efter ett långt arbete, inte utan interna stridigheter och hårda ord i debatten, fick Svenska kyrkan en ny kyrkohandbok på Pingstdagen 2018. (Den kallas dock för KHB17, eftersom beslutet fattades av kyrkomötet 2017) Från pingstdagen i Uppsala domkyrka rapporterar Kyrkans Tidning att ärkebiskopen sagt: ”att förändringarna inte är så jättestora egentligen. Det kan de inte vara, eftersom den allmänkyrkliga gudstjänsttraditionen, som Svenska kyrkan är en del av, har sin givna rytm, framvuxen under århundraden. Till den hör också en beprövad balans mellan likhet och variation, mellan gammalt och invant och mellan nytt och förnyande. Stort är det därför att den nya handboken är resultatet av en lång process som har involverat alla våra församlingar och många olika experter. Det har forskats, diskuterats, våndats och kämpats – allt för att vår kyrkas högsta beslutande organ, kyrkomötet, skulle ha ett så bra handboksförslag som möjligt att ta ställning till.” Så Svenska kyrkan har fått en ny kyrkohandbok. Den bok, ofta med röda pärmar, där orden och formuleringarna för söndagarnas

26

Korsväg 3 | 2018

kon

ellsing /I

ustaf H

Foto: G

gudstjänster, för vigselgudstjänster, dop och begravningar finns. Här finns föreslagna bibelord för de kyrkliga handlingarna, här finns olika varianter på syndabekännelser och här är markerat när det är tänkt att man ska stå och sitta. Den liturgiska musiken, alltså de partier som sjungs, t ex Kyrie (Kristusrop, Herre förbarma dig) och prefationen finns också här i olika alternativ och serier. Utgångspunkten är att ”Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten.” Så står det i inledningen i kyrkohandboken.


Foto: Magnus Aronson /Ikon

Kyrkomötet är Svenska

kyrkans högsta beslutande organ, och det är de som har antagit Kyrkohandboken. I kyrkomötets gudstjänstutskott var under förra mandatperioden Sofija Pedersen Videke ordförande. – Jag är förtroendevald, som ledamot i Kyrkomötet. Kyrkomötet har åtta utskott och under förra mandatperioden fick jag förtroendet att leda Gudstjänstutskottet. Det var ett stort arbete med kyrkohandboken och under förra året handlade det till stor del om att fördela tiden så att vi hann med allt vi skulle under de sammanlagt sju dagar vi sammanträdde, men också om att få till ett konstruktivt och gott samtalsklimat bland utskottets 32 deltagare (femton ledamöter, femton ersättare och två biskopar). Gudstjänstutskottet gick igenom hela handboksförslaget och vi föreslog ändringar för kyrkomötet. Hur är det att ha kommit i mål? – Det är först nu det börjar landa. Bland många uppfattar jag att det fanns både farhågor och förväntningar, men nu när vi alla använder den nya handboken tror jag att många ändå tycker att det är ganska likt 1986 års handbok. Men det finns ju ändå förändringar jämfört med 86:an? – Absolut, det finns några nyheter – som en gemensam grundstruktur för alla gudstjäns-

ter, som egentligen inte är en nyhet utan mer bara en bekräftelse av den liturgiska traditionen. Nattvardsfirandet följer numera en striktare ordning, för att säkerställa sakramentsförvaltningen. Ur musikalisk synvinkel så har vi en del ny gemensam mässmusik (och det ska komma mera), och musikvarianten tonus ferialis har försvunnit, för att nämna något. – I en del kyrkor kommer man som gudstjänstfirare inte att märka någon större skillnad, medan andra väljer bland de nya alternativen. Trots att det nu finns fler alternativ, hoppas jag att man ska känna igen sig i den gemensamma strukturen, oavsett var man firar gudstjänst. – Kyrkohandboken fyllde under några månader en stor del av mitt liv och min tankeverksamhet, inte minst alla skriverier både innan och efter beslutet. När tröttheten lagt sig kändes det lite tomt, som det gör när något man lagt mycket energi på är klart. Nu hoppas jag att handboken blir till glädje i församlingarna. Vad var det för skriverier efter kyrkomötets beslut? – På kyrkomötet blev jag varse om artiklar i dansk press om kyrkohandboken. Man hade missförstått, eller fått felaktiga uppgifter, kring hur tankar om inklusivt språk hade tillämpats i arbetet med den nya handboken. Korsväg 3 | 2018

27


Man påstod t ex att vi inte längre sa Fader om Gud, och att vi använde pronomenet ”hen”, vilket överhuvudtaget inte förekommer i handboken. Jag är född i Danmark och talar flytande danska, så jag kunde förstå allt som skrevs och förklara det som var felaktigt, på danska. Jag fick tillbringa mycket tid åt att prata om språkets möjligheter och begränsningar att fullt ut göra Gud begriplig, på både danska, svenska och engelska med framförallt utländska medier, när detta spred sig en fredag i november. Med begreppet ”inklusivt språk” menas att man väljer ord och formuleringar som inte är könsspecifika. Ett exempel ur det allmänna språkbruket kan vara om man vill referera till en abstrakt person (”lokföraren”) och undvika att förutsätta att den personen har ett visst kön, kanske p g a sociala normer. I det kyrkliga språket kan det handla om att lyfta fram även kvinnligt präglade bilder för Gud, eller att välja mer könsneutrala ord. Det kan också handla om hur man talar om församlingen, t ex om man använder ordet ”bröder” eller ett mer inkluderande ”systrar och bröder”. Jag frågar Sofija igen: Var det inklusiva språket ett mål i den nya handboken? – Det var ett av direktiven som kom tidigt i arbetet med handboken. Men under resans gång utvecklades det till att istället för att göra allt inklusivt så finns det nu olika alternativ att välja mellan. Detta för att fler ska känna sig hemma i språket. Det var också något som märktes på remissvaren. Så nu kan man oftast välja alternativ som har det inklusiva språket, eller alternativ som använder det traditionella tilltalet med ”han” och ”fader”.

28

Korsväg 3 | 2018

En annan person som har arbetat med gudstjänstfrågor under lång tid är Ingemar Birgersson. Han har nyligen gått i pension efter att ha varit handläggare för gudstjänstfrågor på Göteborgs stift. Om någon vet vad en kyrkohandbok är och innebär så är det han, tänker jag. – Kyrkohandboken innehåller ordningar för församlingens gemensamt firade gudstjänster, till exempel högmässa, dop och begravning, berättar Ingemar. Där anges inte bara strukturen för gudstjänsterna utan också olika böners lydelse och musikaliska utformningar för gudstjänsterna. Handboken ses som ett uttryck för Svenska kyrkans identitet och tro. – Samtidigt är kyrkohandboken inte allt, den innehåller ordningar, texter och musik, men relativt lite vägledning för gudstjänstens gestaltning som rörelse, symboler, rumslig möblering, gester m m. Dessa har ju stor betydelse för gudstjänsten som levande verklighet. Varför har kyrkan en kyrkohandbok? – Kyrkan har alltid haft behov av instruktioner för den gemensamma gudstjänsten. Det märks redan i de första kristna församlingarna. ”Låt allt ske värdigt och med ordning”, förmanar Paulus korintierna (1 Kor 14:40). Alla stora kyrkor i världen har fastställda gudstjänstböcker som är bindande för prästerna. De blir instrument för att bevara kyrkans enhet. Nu talar man mycket om att känna igen sig i gudstjänsten lokalt och globalt. Utöver kyrkohandboken är också Bibeln, Evangelieboken och Psalmboken förpliktigande gudstjänstböcker i Svenska kyrkan. Så upprätthålls t ex ett gemensamt kyrkoår med olika teman för söndagarnas gudstjänster. Är det någon särskild förändring med nya handboken som du vill lyfta fram?


– Den största förändringen med den nya kyrkohandboken som gudstjänstfiraren märker är nog den nya musiken, i den mån den används. Det finns en mängd nya melodier till olika moment i gudstjänsten som genremässigt avviker väsentligt från den traditionella (mest gregorianska) tonen. En annan väsentlig skillnad i jämförelse med tidigare handbok är uppbyggnaden av söndagens gudstjänst. Tidigare hade vi sex typer (t ex högmässa, familjegudstjänst, söndagsmässa). Nu finns det i stället en enda grundordning, ur vilken man kan hämta de tidigare gudstjänsterna, men också gestalta andra ordningar. Församlingen har fått större frihet i gudstjänstgestaltningen. För gudstjänstdeltagaren innebär det att namnet på gudstjänsten (t ex i tidningsannonsen) inte ger full kunskap om gudstjänstens karaktär. Detta gäller inte högmässa, som har en fast uppbyggnad och flest obligatoriska moment. När det gäller kyrkliga handlingar (dop, bikt, konfirmation, vigsel, begravning) är förändringarna ganska små.

En annan sak som det har pratats mycket om i arbetet med kyrkohandboken är musiken. Och som Ingemar Birgersson sa är det kanske där som förändringarna märks mest för den gudstjänstfirande församlingen. Jag hör mig för med Ulrika Melin Lasson, som är stiftsmusiker: Berätta mer om musiken i nya handboken! – I den nya kyrkohandboken finns musik i lite fler musikaliska stilar än tidigare. Det kompletterar den musik som är en del av Kyrkans långa tradition. Förutom den liturgiska musik vi känner sedan tidigare kyrkohandböcker finns nu såväl tonsättningar som bär visans dräkt, något med lite mer popkaraktär, och musik som lånats från andra delar av den världsvida kyrkan. Det finns också fler moment än tidigare som är så kallat responsoriala, där församlingen härmar kören eller en försångare och på så vis lättare firar sin gudstjänst utan agendor och böcker. – Det har också blivit fler valmöjligheter som kan göra det lättare att i församlingen finna en gudstjänstmusik som fungerar i den lokala miljön. Men det finns också en frestelse att variera så ofta och mycket att församlingen inte hinner lära sig och att den sjungna liturgin tappar funktionen av att vara gudstjänstens ryggrad. En annan fälla är att bara välja att använda de alternativ som känns lättillgängliga för stunden, men som kanske inte håller att slita på vecka efter vecka. Vår kyrka har musik som hållit och klingat i tusentals år men som behöver lite övning för att fungera. Det är viktigt att våga öva och vara enträgen så att människor kan göra även denna musik till sin så att den kan fortsätta ljuda i kommande generationer. – Förstås fortsätter det musikaliska komKorsväg 3 | 2018

29


ponerandet även efter att vi tagit kyrkohandboken i bruk. Den som vill skapa ny musik till handbokens texter kan göra det men för att använda denna musik i den allmänna gudstjänsten ska en anmälan först göras till domkapitlet. Det finns en poäng med att gudstjänstens musik inte är beroende av enskildas initiativ, utan att vi som gudstjänstfirare har möjlighet att lära oss vår kyrkas musik och känna igen den även då vi firar gudstjänst på nya platser eller i andra församlingar. Därför försöker vi värna den musik vi som kyrka har tillsammans.

Jag vänder mig till en av stiftsjuristerna för att höra lite mer om det där som Ingemar sa om att handboken är bindande. Betyder det att församlingarna måste följa kyrkohandboken? – Ja, säger Marie Nordqvist, så står det i kyrkoordningen (18 kap. 3 §) att kyrkohandboken ska användas vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar. Den används även vid församlingens gudstjänster i övrigt. Ett visst utrymme för att göra avsteg från kyrkohandboken finns dock och det är domkapitlet som i slutändan beslutar om det.

En ny kyrkohandbok, och ett gudstjänstliv som fortsätter, som en puls i Svenska kyrkan, och gemensamt med andra kyrkor. I inledningen till kyrkoordningens bestämmelser om gudstjänsten står det: ”I gudstjänsten får tron näring genom förkunnelsen av evangeliet, firandet av den heliga måltiden och gemenskapen i bön och lovsång. De som firar gudstjänst sänds ut för att i vardagen vittna om evangelium och göra kärlekens gärningar, till mission och diakoni.”

Ta gärna kontakt med ditt stifts gudstjänsthandläggare om du vill prata mer om kyrkohandboken! Göteborgs stift Cecilia Nyholm, fr o m 2018 10 08 cecilia.nyholm@svenskakyrkan.se Sara Wrige, t o m 2018 10 08 sara.wrige@svenskakyrkan.se

Sara Wrige

Karlstads stift Lars Olsson lars.olsson@svenskakyrkan.se

30

Korsväg 3 | 2018


Vi frågar... Rebecka Johansson Deltagare i Ung i den världsvida kyrkan, Arvika Vad talar till dig i gudstjänsten? Vad berör dig och varför? – Musiken, ordet och rummet, alla de tre behövs för att det ska bli riktigt bra tycker jag. Musiken väcker väldigt mycket känslor, och en bra predikan är något jag alltid fastnar jag för. Jag tycker att musiken ofta kan förstärka det som sägs i predikan eller i bibeltexten, det blir en väldig kraft. Men även att bara få sitta i kyrkan. Det är en väldig lättnad att bara vara i kyrkorummet. Vissa går ut i skogen för att få lugn och ro, men på samma sätt kan kyrkorummet ge en väldig frid. Så de tre delarna, och hur de samspelar, kan göra mig väldigt berörd.

Cristoffer Forssander Präst på Universitetskyrkan i Karlstad Vad talar till dig i gudstjänsten? Vad berör dig och varför? – Det som talar till mig i gudstjänsten är möjligheten att få spegla mitt eget liv i gamla livshändelser. Det är oceaner av tid mellan oss, men teman återkommer. Tro, hopp, kärlek, svek, ondska, möten med andra människor, vänner, fiender… Allt det här, inte bara det som är bra utan också det som är svårt, det återkommer. Jag kan reflektera min relation till Gud med andras erfarenheter. Det är en möjlighet att gå in i mig själv, istället för att gå utanför mig själv som man gör i många andra sammanhang idag. Det placerar mig i ett sammanhang som är betydligt större än jag själv, men där jag samtidigt har en tydlig plats. Utifrån gudstjänstens liturgi och dramaturgi, kan jag få energi och näring för resten av livet. Det är lite som en tankstation. Gudstjänsten är också en gemenskap i nuet, man får prata tro och tvivel och dela det med andra. Korsväg 3 | 2018

31


Krönika | Julia Myrne Blåder

Gudstjänsten ska inte vara en buzzkiller

E

n sval söndag i augusti förra året hölls en sändningsgudstjänst i min hemkyrka. Jag skulle sändas ut för att tillbringa tre månader i den lutherska kyrkan i Brasilien, genom programmet Ung i den världsvida kyrkan. Ett stort äventyr! Jag satt spänd på första raden, men gudstjänsten skulle ge mig mod och trygghet. När det var dags för bibelläsning var det dock en text om omskärelse av unga pojkar som lästes upp, i enlighet med kyrkoåret. Vad hade det med den världsvida kyrkan att göra? Känslan av upprymdhet inför att vara en del av en viktig global rörelse försvann nästan. I modernt språk var det en buzzkiller. Det är svårt att locka ungdomar till gudstjänster. Gudstjänstfirande har ett rykte om sig att vara långtråkigt och inte alls vara särskilt festligt. Samtidigt är det en pelare i vår tro och i vårt församlingsliv. Ur ett ungt perspektiv tror jag att gudstjänsten skulle tjäna på att innehålla mer av några ingredienser. Det viktigaste är kanske att vi ungdomar behöver känna att gudstjänsterna berör våra liv och tankar. Dessutom tror jag att det behövs mer av något som kan kallas för mystik. Med andra ord, hur

32

Korsväg 3 | 2018

är tankarna i gudstjänsten relevanta för ungdomar idag och samtidigt förmedlar något evigt och metafysiskt? Dessa två idéer kan tyckas motstridiga, men det behöver de inte vara. I Brasilien lyste det befrielseteologiska arvet starkt i många gudstjänstsammanhang. Genom en kontextuell läsning av Bibeln drogs ständigt paralleller mellan söndagens psalmer, texter och böner och aktuella händelser i samhället. Jag mötte många som pratade om hur reformationen fortfarande pågick och att man ska bevara Luthers rebellanda. Jag menar inte nödvändigtvis att kyrkan ska politiseras – men däremot tror jag att många unga vill se att kyrkan verkligen vågar ta upp ämnen som angår dem. Ett sätt att hitta sådana ämnen vore att samtala med ungdomarna i sin församling. På så sätt kommer gudstjänsten närmare livet. Jag är övertygad om att det i vårt sekulära samhälle finns ett andligt och kontemplativt behov hos många unga, som kanske har svårt att hitta en plats att utveckla det. Kyrkan är en av få platser där ungdomar får möjlighet att utforska det. Det är inte en slump att så många unga kristna år efter år


vallfärdar till Taizé. Förutom en stark gemenskap, finns där en plats för det meditativa, det tysta, det utforskande snarare än det predikande. Protestantismen saknar helgon, reliker, madonnor och så vidare, men vi kan fortfarande nyttja vår rika symbolik och låta den leva när vi firar gudstjänst. Med all lättåtkomlig information som finns om världen idag tror jag att unga människor skyr dogmer och är mer skeptiska mot auktoriteter. Kyrkan kan uppmuntra dem att söka sanning med utgångspunkt från kristendomens sanningar. Till sist vill jag även betona vikten av gemenskap. Att låta oss unga i församlingen ta del av förberedelsen och genomförandet av gudstjänster är förstås nyttigt och brukar vara väldigt

uppskattat. Något jag reflekterade över i Brasilien var att vi som besökare av en gudstjänst nästan aldrig bara var åskådare. Församlingsmedlemmarna tog tid att hälsa på varandra och vi kände oss med ens inkluderade. Församlingen har en styrka i att vara generationsöverskridande – generationsförenande – för det är precis det som Gud är! Det är viktigt att vi som unga känner att vi har en plats. Jag har nyss flyttat till Stockholm. I Högalidskyrkan på Södermalm anordnas en kommenterad, och teckenspråkstolkad, högmässa. I deras informationsblad står: ”kom och prova på och lär dig mer om varför vi firar gudstjänst!” Detta är något som fler kyrkor skulle kunna prova! Julia Myrne Blåder

Korsväg 3 | 2018

33


Foto: Øyvind Lund

Tysk pedagogik stärker svensk folkkyrka Kyrkan är allas. Genom kunskap och upplevelser kan var och en oavsett ålder lära känna rummet och hitta sin andliga plats. Metoden kallas kyrkopedagogik. Den bygger på delaktighet och dialog, men kräver ingen bekännelse.

34

Korsväg 3 | 2018


F

ör mig är det här ett sätt att utveckla folkkyrkan, säger Thomas PfitzingerDrewes, kyrkoherde i Forshaga-Munkfors församling och den som introducerade den tyska pedagogiken i Sverige. Kyrkorummet är en viktig plats för många människor. Självklart för att fira gudstjänst och tillsammans med andra möta Gud. Men det är också ett rum för stillhet, tröst och kraft oavsett tillhörighet eller tro. – Folk söker sig till kyrkan av så många skilda anledningar. Det är ett rum där man kan finna och utveckla sin andlighet. Och det är just människors känsla för kyrkorummet som Thomas vill ta tillvara genom den upplevelsebaserade metoden. En kyrkopedagogisk vandring ska ge deltagarna fakta, förståelse och reflektion över sin egen andlighet. Utan att behöva bekänna sig till en tro. Så är tanken. För Thomas del började allt för tolv år sedan i Hannovers domkyrka. Han var på en studieresa tillsammans med kollegor från Karlstads stift. – Jag ville visa var jag hade jobbat tidigare. Istället för en traditionell guidning av kyrkan fick gruppen en kyrkopedagogisk visning. Han minns hur perspektiven förändrades, deltagarna fick själva styra och tillsammans med ledaren upptäcka rummet. Ficklampor, speglar och frågekort användes. Ledorden var iaktta, reflektera och gestalta. Trots att Thomas tidigare jobbat som präst i Tyskland hade han själv aldrig provat metoden, som sedan 1990 utvecklats i de tyska kyrkorna för att möta skolklasser på studiebesök. Att det var en annorlunda och betydelsefull upplevelse förmedlar han tydligt än i dag, där bakom konferensbordet på pastorsexpeditio-

nen i Forshaga. – Det var helt nytt, spännande och roligt. Jag kom hem med den känslan och ville föra den vidare. Thomas såg möjligheten att använda den tyska pedagogiken i en svensk kontext. Diskussionerna om vad skolan fick och inte fick göra i samarbetet med kyrkan var vid den här tiden rätt livliga. Det fanns både ängslighet och okunskap, uppfattade han. – Jag har alltid haft en pedagogisk grundtanke i mitt jobb och en önskan om att komma in i skolan med reflekterande tankar om religion. Tänkt och gjort. Under en promenad i Ransäter tillsammans med religionsforskaren Sören Dalevi, nu biskop i Karlstads stift, föddes idén om ett kyrkopedagogiskt projekt riktat till alla barn i församlingens grundskolor. Pengar söktes och Svenska kyrkan centralt beviljade ett riktat utvecklingsstöd på 1,5 miljoner. Det var stort. – Vi fick börja med att själva fördjupa oss och systematiskt bygga upp en modell som passade de svenska förutsättningarna. Thomas betonar hur viktigt det nära samarbetet med skolorna var. Han gör skillnad på undervisning i och om religion. Så länge det handlar om religion finns inget hinder i den svenska läroplanen. – Under hela projekttiden hade jag ett undervisningsråd från Skolverket som bollplank. Från 2009 till 2011 deltog alla klasser i Munkfors och Ransäter i guidningar. Projektet utvärderades vetenskapligt av Sören Dalevi och Christina Osbeck, båda då verksamma vid Karlstads universitet och båda med en religionsdidaktisk inriktning på sin forskning. Sedan dess har Thomas skrivit en metodbok i Korsväg 3 | 2018

35


kyrkopedagogik, utgiven på Argument förlag. Han har också i samverkan med Karlstads universitet byggt upp en kurs i kyrkopedagogik. Sedan starten för två år sedan har 48 pedagoger utbildats. Att den svenska kyrkopedagogiken utvecklades i samverkan med skolan betyder inte att den enbart är lämpad för barn. Tvärtom framhåller Thomas att metoden passar alla åldrar. Eftersom det aktiva lärandet bygger på dialog, delaktighet och helhet ser varje guidning olika ut, även om metod och struktur är den samma. – De som är med på en guidning får erfarenhet av vad religion kan vara utifrån sina upplevelser och perspektiv. Den som leder gruppen ska inte bara vara kunnig om själva kyrkobyggnaden och om kristendom, utan också ”vara hemma i sin tro”, som Thomas uttrycker det. Guiden ska

36

Korsväg 3 | 2018

vara en moderator för den andliga processen i gruppen. – Det finns en vits med att få ställa frågor och diskutera kristen tro med någon som själv tror. Kyrkan måste visa att vuxna reflekterande människor kan tro. Hur ser din tro ut? – Det är en stor fråga med ett levande svar som utvecklas hela livet. För mig är Gud den kraften och andliga närvaron jag bygger mitt liv på. Gud är kärlekens kärna. Det är det som Jesus har visat med sitt liv, sin död och uppståndelse. Thomas utvecklar resonemanget och använder både trosbekännelsen och metaforer som ”Gud är min borg, min herde, min far”. Han tror på en Gud som möter människor mitt i sina liv, inte bara i kyrka och gudstjänst. – Gud behöver inga kyrkor. Men vi behöver dem för att kunna förstå att Gud finns utanför, i våra liv och vår vardag.


Kyrkorummet har en atmosfär som öppnar för samtal om religion. Rummet är byggt för att skapa respekt och det utmanar oss, menar han. Det är ett bra ställe att möta sin egen andlighet. – Och vi behöver fler vägar in i rummet än gudstjänsterna. Kyrkopedagogiken tar vara på människors redan starka relation till sina kyrkobyggnader. Även om de sällan besöker en gudstjänst är det en byggnad de värnar om och har känslor för. Det märks inte minst vid diskussioner om att stänga kyrkor. Men alla har inte orden för att beskriva vad de tar med sig från kyrkan. Och hur ska man kunna närma sig en tro om man saknar språket och förståelsen för kristendom? Thomas tycker att kyrkan många gånger förstärker den diffusa känslan istället för att förklara tron, bjuda in och öppna upp. Han vill att kyrkan ska hjälpa folk att förstå riter,

symboler och bilder. – Om vi inte tar det pedagogiska uppdraget på allvar bekräftar vi främlingskapet. Syftet med kyrkopedagogiken är det motsatta, att bekräfta att kyrkorummet tillhör alla. – I den här församlingen finns 11 800 medlemmar, 75 kommer till gudstjänsten. De andra betalar också medlemsavgift. Vi måste göra kyrkorummet till deras också. Att bjuda in till en kyrkopedagogisk upplevelsevandring kan vara ett sätt. – En kyrka står ut med en stor bredd av beteenden. Kyrkans funktion är att låta folk ta tillvara Guds närvaro och det måste få ske på olika vis. Det viktigaste är att deltagarna går ut och har lärt sig något och fått erfarenhet av att reflektera runt tro, tycker Thomas. Text: Helena Söderqvist Foto: Torgny Lindén

Korsväg 3 | 2018

37


Kyrkorummet på ett annat sätt

Christina Helgesson

Anders Segerström i Säffle har snart guidat pastoratets alla förtroendevalda. Medan Christina Helgesson ägnar sig åt skolbarn i Skallsjö och håller workshop i Göteborg. Första generationens svenska kyrkopedagoger börjar se resultat av sitt arbete.

C

hristina är församlingspedagog och Anders är kantor. De är kurskamrater från den första distansutbildningen i kyrkopedagogik som hölls läsåret 2016/17. Två av 48 som utbildats i Sverige. Det var ett givande år. Båda framhåller nyttan av den pedagogiska struktur de lärde sig. Sättet att planera och lägga upp visningen så att deltagarna upplever kyrkorummet genom sina egna tankar och känslor. – Det som uppstår ibland är att jag inte behövs. Diskussionen blir fri utan mig, berättar Anders. Att släppa taget och lita på gruppens gemensamma kraft är komplext. Christina be-

38

Korsväg 3 | 2018

skriver det som inspirerande och skrämmande på samma gång. – För att lämna frågan fri måste jag vara väldigt påläst. Hon är på väg till Hagakyrkan där Göteborgs stift arrangerar fortbildningsdagar på temat ”Pedagogik är teologi. Gör vi det vi tror?”. Christina ska under två dagar leda kyrkopedagogiska vandringar. Totalt har 60 personer anmält sig till hennes och Johanna Savhammars workshop. – Roligt att så många är intresserade. I den här gruppen finns det de som kan mycket mer än jag, men jag vilar i de pedagogiska metoder jag fått lära mig. Hon börjar alltid i det yttre, med att gå runt bygganden och låta deltagarna samla sina intryck. Med värmeljus i händerna och uppmaningen att vandra vidare och finna en plats där man vill ställa sitt ljus fortsätter upplevelsen inne i kyrkan. – Det är ett bra sätt att i lugn och ro ta in


Christina tycker det är viktigt att de får en tidig och lustfylld kontakt med kyrkorummet. – Har man som barn fått uppleva kyrkan följer det med hela livet. Vi behöver ta vara på det. Hon planerar även att bjuda in konfirmander och föräldrar till visningar, på sikt gärna också allmänheten. – Folk är mer andliga än vi tror. Vi ska inte vara så rädda för att prata om tron. Kyrkopedagogiken öppnar för att våga.

Anders Segerström

rummet för egen del. De röda och gröna kort som deltagarna kan utrustas med, där det ena används för att markera en fråga och det andra lämnas vid något föremål som intresserar, är ett annat pedagogiskt moment som kan ingå. – Vad säger den här symbolen mej … och vips har jag reflekterat över tro. Dagens workshop innehåller också en teoretisk del där guiderna berättar om tanken bakom pedagogiken. – Jag vill att de som kommer ska känna att de mött kyrkorummet på ett annorlunda sätt. Christina är den enda i Göteborgs stift som gått utbildningen i kyrkopedagogik, och hon hoppas att stiftsdagarna ska inspirera fler. Hemma i Skallsjö församling guidar hon i huvudsak barngrupper och håller på att arbeta upp kontakterna med församlingens sex skolor. – Barn är direkta och vågar mer än vuxna. De har ingen nyfikenhetsspärr.

Anders Segerström tycker att bilder och symboler är bästa ingången för att möta och diskutera andlighet. – I utbildningen fick vi verkligen träna på att beskriva och förstå bilder. Det är perfekt i grupp för man ser så olika saker. I de egna kyrkovandringarna med pastoratets förtroendevalda har han låtit bilderna ta stor plats. – Det blir så konkret. Resonemangen kommer igång nästan av sig själv. Att sen gå runt och prata om kyrkans platser – altare, predikstol, dopfunt – väcker ofta minnen bland deltagarna. – Det är ett enkelt sätt att dela erfarenheter och komma nära de egna känslorna. Säffle pastorat har satsat på att under året erbjuda samtliga förtroendevalda i församlingsråden en kyrkopedagogisk vandring i respektive hemkyrka. Syftet är att skapa ett fördjupat engagemang hos de folkvalda. – Det här är en grupp som har intresse och ett gemensamt mål. Jag tycker att det har blivit många bra diskussioner. Om framtiden för det kyrkopedagogiska arbetet säger han: – Visst finns det tankar om att utveckla och göra mer. Men först ska vi utvärdera och dra lärdomar av det vi gjort. Text: Helena Söderqvist Korsväg 3 | 2018

39


Kroppen kommer med i upplevelsen

Dansen gör ordet levande Det är någonting med cirkeln, det händer något med oss när vi formar en cirkel och tar varandras händer. Hans Kvarnström är präst i Karlstads stift och dansledare med lång erfarenhet av att använda heliga danser i kyrkan. I den ordlösa rörelsen kan vi nå en djup erfarenhet och cirkeln är en demokratisk form där alla är lika nära mitten.

40

Korsväg 3 | 2018


Cecilia Hardestam är diakon och diplomerad dansledare. Tillsammans med prästen Hans Kvarnström leder de dansmässan ”Din ljusa skugga”. Foto: Amders Gustaf Östlund.

H

eliga danser har varit ett inslag i kyrkans aktiviteter i mer än 25 år, och redan 2006 fick prästen Maria Rönn och riksspelman Maria Hulthén Birkeland idén att skapa en hel gudstjänst byggd enbart på cirkeldansen. Diakon Kristina Sandgren Furberg involverades i arbetet och när en del av musikstyckena var klara provades olika vägar för att nå ut. Men först då Kristina Furberg flyttade till Karlstad och kom i kontakt med prästen Hans Kvarnström och diakon Cecilia Hardestam, även hon diplomerad dansledare, lossnade det. Riktigt ordentlig spridning fick mässan då stiftet beviljade medel för en workshop inför internationella evenemanget Världens Fest i Karlstad 2014. Tanken var att presentera och vidareutveckla en dansmässa i nordisk folkton. Inbjudan väckte intresse och människor som ägnat sig åt Heliga danser kom från hela Sverige för att delta. Mer än hundra personer medverkade vid Världens Fest urfirande av gudstjänsten/dansmässan ”Din ljusa skugga”.

– Dansmässan är ett sätt att nå dem som inte är så vana att gå i kyrkan, samtidigt som även de kyrkvana kan få en djup erfarenhet genom dansen, hävdar Hans Kvarnström och Cecilia Hardestam håller med. – Kroppen kommer med i upplevelsen. Dansledarna säger i en kommentar om arbetet med att införliva dansen med gudstjänsten. ”När vi fick möjlighet att vara med i arbetet på dansmässan var det nästan självklart att vi skulle säga ja. Lika självklart var det att vi tillsammans skulle pröva, testa och dansa oss fram. Vi tycker det är rätt så ljuvligt att nu leva med denna mässa, som växte fram organiskt och som vi nu firar och dansar varje månad.” Framgången med dansmässan inspirerade till projektet ”Dansa tro – dansa liv” där Karlstads, Lunds och Stockholms stift samarbetat för att fortsätta arbetet att söka ett uttryck för hur gemensam dans kan länka kyrkans tro och tradition med samtiden. Ett sätt att fira Korsväg 3 | 2018

41


Prästen Hans Kvarnström leder dansmässor. Foto: Øyvind Lund

andakt och gudstjänst med hela kroppen, alla sinnen och alla erfarenheter. – Det är samtidigt viktigt att betona att det inte finns någon motsättning mellan dansmässan och den traditionella gudstjänsten, detta är ett kompletterande sätt att uttrycka tro och gemenskap, påpekar Hans Kvarnström. Projektet Dansa tro – dansa liv har pågått under åren 2016-2018 och är en inspirationsutbildning kring gemensam dans. Församlingsråden har fått i uppdrag att försöka förnya det liturgiska arbetet och många engagerade i Svenska kyrkans arbete har deltagit vid de träffar då man tillsammans utforskat olika gemensamma danser och steg. I Karlstad har arbetet tagits vidare av bland annat församlingsherden Niklas Grahn. En söndag per månad firas dansmässa i Norrstrandskyrkan. – Vår församling vill erbjuda olika former av gudstjänster, vi firar även ekumeniska mässor och regnbågsmässor, vår andlighet behöver många olika uttryck, säger han.

42

Korsväg 3 | 2018

– Att ha med dans fungerar inte i alla gudstjänstformer men dansmässan som en form av gudstjänst gör det, påpekar han och til�lägger att dansmässan inte är mer resurskrävande än andra gudstjänster eftersom man ofta använder inspelad musik. Arbetet med Heliga Danser i kyrkan utgår från övertygelsen att dans är ett ursprungligt mänskligt behov och har en helande andlig dimension. För detta finns också vetenskapligt belägg. I USA har man till exempel vid Albert Einstein College of Medicine i New York studerat hur fysiska och psykiska aktiviteter påverkar personer över 75 år vad gäller utveckling av Alzheimer. Dans är överlägset i att motverka utveckling av Alzheimer, risken minskar med 75 procent. Att jämföra med exempelvis korsordslösning som minskar risken med 47 procent. Och det ska tilläggas att det kanske krävs något mer komplicerade danssteg än i den traditionella cirkeldansen. Den bygger näm-


Att dansa som uttryck för sin tro är inget nytt för ledare ute i församlingarna och att lära ut steg och rörelser. De som deltagit i projektet Dansa kyrkan

ligen på väldigt enkla rörelser och steg som upprepas i olika kombinationer. Men det ska inte vara svårt att lära sig och delta. En annan konstaterad effekt är den Hans Kvarnström förmodligen hänsyftar till i inledningsorden – att det händer något med oss när vi tar varandras händer och formar en cirkel. Beröring frigör hormonet oxytycin som gör oss lugna och harmoniska, och den jämlika cirkeln med de enkla stegen får en meditativ effekt och höjer endorfinnivån hos deltagarna. Man blir helt enkelt lyckligare. Att dansa som uttryck för sin tro är inget nytt för kyrkan utan fanns med i liturgin från början. På 300-talet brukade församlingen på påskdagens morgon dansa ut ur kyrkan medan man höll varandra i händerna, men under medeltiden flyttades gudstjänstens uttryck allt mer över på prästerna, församlingen skulle vara åskådare men fick i alla fall sjunga psalmer. En teori varför misstänksamheten växte mot danser som trosuttryck allt eftersom kyrkan fick mer makt, är att dansen var särskilt populär i grupper som bedömdes som svårkontrollerade, till exempel kvinnliga mystiker och kringvandrande munkar. Under 1400- och 1500-talet förbjöd katolska kyrkan dans och bannlyste till slut liturgisk dans. Ett förbud som upphävdes först 1994, samma år som prästen Maria Rönn startade dansutbildningen i Heliga Danser på Ansgarsliden i Sigtuna. Med tanke på den flera hundra år långa bannlysningen har det ändå gått relativt snabbt att återuppväcka den heliga dansen som liturgiskt inslag. Nu handlar utvecklingen mycket om utbildning. Att hitta dem som vill verka som dans-

tro – Dansa liv har varit både anställda, förtroendevalda och ideella medarbetar i kyrkan, och det finns nu en bas av kunniga att bygga vidare på. Sedan början av 2016 ligger dansinstruktioner ute på Youtube och noterna till ”Din ljusa skugga” går att köpa via förlaget Notpoolen.

Det tål att upprepas att dansen är ett komplement i gudstjänstarbetet och poängen är inte det framtänkta utan det upplevda. Ett annat sätt att få manifestera sin tro och få en andlig gemenskap med andra. Hans Kvarnström uttrycker det så här: – Vad är det i dansen som gör Ordet levande? Kanske är det att vi får ta med oss hela kroppen in i mötet med Gud, det heter ju ”Kropp, Själ och Ande”. Att få hålla någon i handen och känna att jag, just jag, är en del i den kedja av människor som gått före och som kommer efter, att vara en del av en gemenskap. Att inte bara veta detta i huvudet utan känna det i kroppen. Kanske är det att stanna upp en stund, släppa orden, kraven, försvaren och bara rikta sig mot cirkelns centrum, det som vi gör i varje dans. Cecilia Hardestam har lett heliga danser i Karlstad i mer än tio år och säger att dansen ger en ny dimension åt tron: – Att få gå in med hela kroppen i mötet med Gud och känna sig själv som en del i heligheten ger en stor gemenskap. När du dansar dansmässan ställer du Kristus i centrum och känner i kroppen hur dansen bär dig. Text: Cecilia af Jochnick

Korsväg 3 | 2018

43


44

Korsväg 3 | 2018

Foto: Alex & Martin /Ikon


Tro på sitt hjärtas språk D

et var alldeles tyst i församlingshemmet när jag öppnade ytterdörren. Jag såg fullt med kläder i kapprummet, så det fanns människor i huset. När jag väl tittade in i församlingssalen satt där fullt av folk. Diakon Camilla Lans och prästpraktikant Sofie Strid ledde en gudstjänst för ett 30-tal döva. På altaret stod två porslinsfigurer omgivna av levande ljus. Den ena figuren föreställde en hand som varsamt höll ett litet nyfött barn. Den andra var ett par händer som var slutna till bön och tillbedjan. När jag klev in i salen var församlingen i färd med att tillsammans teckna psalm 730 Må din väg gå dig till mötes. Förutom språket skiljer sig en teckenspråkig gudstjänst ganska mycket från en hörande. Istället för klockringning inleds gudstjänsten med att altarljusen tänds. Alla sitter ner under hela gudstjänsten för att inte skymma varandra, textläsningarna är kortare, predikan bör också vara kort eftersom det är tröttsamt att se en alltför lång predikan. Psalmerna måste innehålla ett rikt bildspråk som är levande att teckna. Ofta finns det visuella uttryck i gudstjänsten som kompletterar det talade ordet. Men säger Sofie Strid när gudstjänsten är avslutad. – Döva har ofta svårt att känna delaktighet och att gudstjänsten berör det allra innersta, säger Sofie. Även om vi talar teckenspråk är gudstjänstordningen inte tänkta för döva. Jag kan inte annat än att hålla med Sofie. Vi har en kyrkohandbok som är helt framvuxen

i en hörande kultur. Den bygger helt på det talade och hörda ordet. Musik, psalmsång och liturgisk sång spelar en avgörande roll i en gudstjänst för hörande. Men om man inte kan höra upplevs hörandes gudstjänster ofta som andefattiga och torftiga för döva. – Drömmen, fortsätter Sofie, är att forma en gudstjänst helt från grunden på de dövas villkor och med fokus på våra upplevelser av det heliga. Carl Johans pastorat är bas för Göteborgs pastorats och församlingars teckenspråkiga och sverigefinska arbete. Det teckenspråkiga arbetet är också en resurs för hela Göteborgs stift. Inom den teckenspråkiga verksamheten arbetar en präst och en diakon och inom det sverigefinska två präster, en musiker, och tre assistenter i församlingsvården. Genom att stiftet är med och finansierar den teckenspråkiga verksamheten kan medarbetarna möta döva i hela stiftet. Teckenspråkiga gudstjänster firas regelbundet i Uddevalla, Göteborg och Halmstad. Prästen Emma Jacobsson och diakonen Camilla Lans firar också gudstjänst på flera äldreboenden för döva och inte minst i många hem runt om i stiftet. De leder samtalsgrupper, begravning-, dop och vigselgudstjänster på teckenspråk i kyrkor där döva bor. Det är inte enkelt att räcka till för ett helt stift, men glädjen över att få dela tron och arbeta för att också den som är döv skall vara delaktig i kyrkan och finna en plats där man kan uttrycka sig på sitt hjärtas språk driver Camilla och Emma. Korsväg 3 | 2018

45


– Ibland känns det som om vi är gäster när vi kommer till olika församlingar i stiftet, säger Camilla, som om vi måste be om lov för att komma. Men i själva verket betjänar vi ju enbart församlingsbor i den församling vi kommer till. Vår verksamhet är, liksom den sverigefinska, en del av församlingens minoritetsarbete. Medarbetarna i det teckenspråkiga arbetet skulle gärna samverka mer med hörande församlingar runt om i stiftet. Det kan vara väldigt enkelt som i Kärlekens kyrka i Halmstad. Där firar hörande och döva en enkel veckogudstjänst tillsammans för att sedan fika vid olika bord i samlingssalen. Den sverigefinska verksamheten i Göteborg bedrivs gemensamt av stadens pastorat och församlingar. I staden bor det cirka 30 000 personer som tillhör den nationella minoriteten. I hela stiftet ligger siffran på 75 000.

46

Korsväg 3 | 2018

Prästen Satu Rekola, som leder arbetet i Göteborg, betonar att deras verksamhet i praktiken är en icke territoriell församling i Göteborg. Den består av sverigefinnar som ännu är medlemmar i Svenska kyrkan för att de kan fira gudstjänst och delta i kyrklig verksamhet på deras hjärtas språk. Nyinvandrade familjer och studerande från Finland är också en växande grupp som längtar till Gud på finska. De är medvetna om finskans status som nationellt minoritetsspråk som får både användas och utvecklas i samhället. Därför visar de frimodigt upp sin sverigefinska identitet även inom kyrkan, något som inte alltid vågats av äldre generationer. Det gnistrar i ögonen på besökare i en finsk cafégudstjänst i Finska Rummet på nedre våningen hos Sjömanskyrkan i Göteborg. Salen ”Seurahuone” är full av sverigefinnar som sjunger traditionella finska melodier i moll


I september gjorde teckenspråkiga och sverigefinska verksamheterna en gemensam pilgrimsvandring på Björkö. Temat var Livsval med inspiration från Martin Lönnebos frälsarkrans. Här är deltagarna samlade runt tystnadspärlan. Foto: Emma Jacobsson

med inlevelse. – Även på påskdagen sjunger vi helst i moll, med glädje, säger prästen Satu Rekola och skrattar. Sådana kulturella preferenser går inte att förklara. Denna kunskap utgör dock ett självklart arbetsredskap för den sverigefinska kyrkomusikern i Göteborg, Jani Fleivik. I tvåspråkiga sammanhang blir det alltid en spännande utmaning att hitta den rätta kombinationen av svensk och finsk musik som lämpar sig i situationen och som kan beröra alla. – Anhöriga och vänner har märkligt nog leenden på läpparna när de kommer ut ur en kyrka efter en tvåspråkig begravningsgudstjänst, berättar Satu Rekola. Säkerligen delvis på grund av det finska språket som har greppat tag i dem och välkomnat dem till Guds rike. Tacksamheten och språkets betydelse för tron beskrivs ofta i ord till prästen efteråt. Småbarnsföräldrar åker långa vägar till Oscar Fredriks församlingshem för att delta i våra barn- och familjegrupper. Musiklekskolan har inte sällan upp till 80 stora och små fötter som hoppar och skuttar tillsammans på finska. Föräldrar sprider själva information om verksamheten på Facebook. De uppskattar gemenskapen med andra sverigefinska föräldrar med kristna värderingar. Samtidigt får barnen lära sig böner och barnpsalmer som tillhör den nationella minoritetens kristna arv. Även för vuxna sverigefinnar är musiken ett extra gott skäl till att åka till kyrkan. Finska julsångsaftnar och schlagermässor brukar bli välbesökta. Det mesta ljuder även då i moll. Det sverigefinska arbetslaget jobbar med gudstjänst, diakoni, undervisning och mission i Göteborg. Endast i undantagsfall hinner de besöka församlingar utanför staden – då

bekostas kyrkliga handlingar och själavård på själens språk genom clearing. I många pastorat och församlingar haltar det därför rejält ur ett finskspråkigt perspektiv. Det är inte lätt att erbjuda verksamhet till den största språkliga minoriteten inom Svenska kyrkan även om det förutsätts i kyrkoordningen: ”I det pastorala programmet ska även behandlas dels församlingens verksamhet på de andra språk än svenska som behöver användas för att församlingen ska kunna fullgöra sin grundläggande uppgift” (KO 57 kap 5 § punkt 2). Stiftet vill hjälpa församlingar genom att ”stödja och utveckla arbetet på de nationella minoritetsspråken finska, samiska och romani chib, meänkieli samt teckenspråk” konstateras i stiftets nya minoritetsspråkspolicy. Hur skulle församlingar kunna börja med detta arbete? Satu Rekola får frågan regelbundet. Hon tipsar om två saker: finskspråkig information på webbsidor om exempelvis själavård på finska och tvåspråkiga kyrkliga handlingar, samt prova-på-allsång på finska. Eller varför inte välkomna till ett finskt gemenskapscafé. Att bedriva det sistnämnda kräver inga särskilda språkkunskaper av personalen. – Och skaffa några stycken Svenska kyrkans psalmbok på finska samt finska biblar för bokbordet, uppmanar Satu Rekola, två böcker som många sverigefinnar hungrar efter. Det första församlingar skall göra, tänker jag, är att upplysa församlingsbor om att det finns medarbetare som kan bedriva själavård, fira gudstjänst, leda samtalsgrupper osv på minoritetsspråk. Tag gärna kontakt med oss i Carl Johans pastorat så berättar vi mer! Anders Leitzinger Kyrkoherde i Carl Johans pastorat Korsväg 3 | 2018

47


48

Korsväg 3 | 2018


Det visuella språket Kyrkorummet, kyrkmålningar och deras symbolik

F

ör mig har alltid kyrkorummet och dess inventarier varit en viktig del av gudstjänsten. Genom det visuella språket ges vi fler möjligheter att förklara och förstå det obegripliga som är Gud.

Det visuella språket är uppbyggt av symboler, det vill säga en bild som representerar något. Exempelvis kan en bild av en fisk symbolisera Kristus och en triangel Treenigheten. Problemet med symboler är att de kan vara svåra att tolka om man inte fått dem förklarade för sig. Dessutom kan de betyda olika saker beroende på var de finns och hur de är kombinerade med andra symboler. Tänk bara på trafikskyltar som kan betyda det motsatta om symbolen är överkorsad. Symbolernas betydelse kan också förändras över tid vilket gör att äldre målningar ibland kan verka obegripliga innan man lärt sig mer om den tid och det sammanhang de målades i. För att kunna läsa budskapet underlättar det om vi lär oss mer om det visuella språk och de symboler som använts inom kristendomen genom historien. När du kliver in i ett kyrkorum befinner du dig i ett kristet universum i miniatyr. Allt har sin givna plats och sin symbolik. Du färdas på en symbolisk resa fram mot altaret, det himmelska Jerusalem, placerad i öster. Egentligen börjar det redan innan du stigit in i kyrkan. Medeltida landskapslagar reglerade straffens storlek efter hur nära kyrkan och dess altare

brottet begicks. Du fick ett lägre straff om du slog ner någon utanför kyrkogården än om det skedde på kyrktrappan, eller ännu värre framme vid koret. Ingången till kyrkan är vanligtvis placerad i den västra delen, längst bort ifrån det heliga altaret. Inne i kyrkorummet fick tidigare bara den som var döpt och kyrktagen vistas. Dopfunten var under medeltiden placerad nära ingången för att barnen skulle kunna döpas så fort de kom in i kyrkan. Från den västra delen färdas du framåt mot öster, det väderstreck där solen reser sig på himlen och därifrån Kristus en dag ska återkomma för att döma oss på den Yttersta dagen. Den heligaste delen av kyrkorummet är således den östra. Där finns koret och däri det allra heligaste: altaret, en symbol både för Jesu offer och för den gemensamma måltiden i nattvarden. Denna gradering av heligheten i kyrkorummet avspeglas också i vårt sätt att använda kyrkobyggnaden. Bara några generationer tillbaka var kyrkorummet, liksom samhället, mycket mera begränsat. Samhället byggde på att alla skulle veta sin plats. I kyrkorummet hade varje gård sin egen bänk, med kvinnorna på den norra sidan och männen på den södra. Ju finare gård desto längre fram stod bänken, närmare altaret, närmare heligheten. Den som satt längst fram fick också passera alla andra kyrkobesökare, och befästa sin plats i samhällshierarkin. Pigor, drängar och fattiga fick ofta trängas

Mitten av långhustaket i Bro kyrka, målat år 1709 av Christian von Schönfeldt. I den Yttersta domen återvänder Kristus och väcker upp de döda för att skilja de saliga från de fördömda. Korsväg 3 | 2018

49


»

Förutom en symbolisk funktion kan föremål också ha en berättande funktion.

uppe på läktaren i kyrkorummets västra del. Så är det ju inte i dag. Jag minns att min mamma ofta ville sitta långt fram i kyrkan, vilket jag tyckte var pinsamt i tonåren. Men jag tror att det var hennes sätt att göra upp med historien, att visa att numera har alla rätt att välja sin egen plats, att Gud inte bryr sig om din rikedom för att se ditt värde. För de första kristna var platsen för gudstjänsten inte viktig, men så fort religionen formaliserats och särskilda kyrkor började byggas har församlingsborna velat smycka den. Syftet med att kosta på sin kyrka var givetvis till stor del att visa vördnad inför Gud och smycka hans hus, men det fanns ofta flera motiv. Sörjande föräldrar eller makar har ibland skänkt en vas eller en ljusstake efter sin avlidna anhörig. I Gualövs kyrka i Skåne finns en kalkmålning från 1100-talet där de två stiftarna (donatorerna) avbildas tillsammans med ett latinskt språkband som i svensk översättning lyder: ”Du Ugitus har prytt denna kyrka med målningar för din hustru Hialmsviths själ i hopp om det eviga livet”. Här fungerade prydandet av kyrkan alltså som ett sätt att blidka Gud och öka sina chanser att komma till himmelen. En donation kan också syfta till att demonstrera sin egna makt och rikedom. I Ugitus fall visade han inte bara Gud vem som låtit pryda kyrkan utan även varenda kyrkobesökare och gjorde sitt och hustruns namn odödliga genom att måla upp dem på kyrkans vägg. Även bruket att bygga kyrkor var från början en maktdemonstration. De första kyrkorna i Sverige var stavkyrkor av trä, men redan i slutet av 1000-talet började stenkyrkor byggas efter europeiska förebilder, ett helt nytt arkitektoniskt inslag i de medeltida byarna. Stenkyrkorna blev en tydlig

50

Korsväg 3 | 2018

symbol, inte bara för den kristna religionen med kontakter ända ner i Rom, utan även för byggherrens egna förmågor och kontaktnät. Förutom en symbolisk funktion kan föremål också ha en berättande funktion. Ett exempel på detta är kyrktaken som målades under 1700-talet i Västsverige, vilka jag undersökt och skrivit om i boken ”Mellan himmel och helvete”. Här målades bibliska scener, budskap och texter som förmedlade kyrkans budskap. De speglade och förstärkte även kyrkorummets symboliska uppdelning. I koret, i öster, avbildades ofta den heliga Treenigheten: Fadern, Sonen och den heliga Anden. I långhusets tak målades den Yttersta domen. I den främre, östra delen satt den dömande Kristus och skilde de saliga från de fördömda. Ju längre västerut i kyrkorummet ju färre saliga och fler fördömda avbildas. Ofta fanns även en nord-sydlig uppdelning med de fördömda på den norra delen av taket. Framförallt i Norden sågs norr som det kalla och mörka väderstrecket och exempelvis var det finare att begravas på den södra sidan av kyrkan. Värt att notera är att kvinnornas bänkar fanns på den norra sidan av långhuset och männens på den södra. Längs kyrkorummets västra del avbildades helvetet där de fördömdas kroppar plågades av eld och odjur. På västläktaren, där pigor och drängar fick trängas, satt man inte bara närmare helvetesskildringen utan kom nästan i direkt kontakt med den eftersom man befann sig närmare taket. Här spelade takmålningarna en tydlig pedagogisk funktion där betraktaren skulle förstå var hon eller han ville hamna efter domen. Bilderna tjänade dock även till att befästa den gamla ordningen där alla skulle veta sin plats i samhället och där de rika rent fysiskt satt närmast det heliga medan de fattiga placerades under hotet från helvetet.


På den norra delen av långhustaket i Mossebo kyrka, år 1774 av Johan Cristopher Weisstern. En av de fördömda plågas i elden och håller symboliskt i ormen från Paradiset. Örgryte gamla kyrka, målad 1741 av Johan Ross.

Korsväg 3 | 2018

51


Takmålningarna hade således flera funktioner. De var pedagogiska verktyg för prästen, de ärade Gud i hans hus och de visade på församlingens eller donatorns möjlighet att bekosta utsmyckningar i sin kyrka. Men vad talar kyrkorummet och målningarna till oss i dag? Detta är givetvis väldigt individuellt, men jag tror att de generellt spelar en mindre roll för dagens kyrkobesökare än de gjort tidigare. Smaken och stilidealen förändras över tid, liksom samhället och utövandet av religionen. Kyrkan har också förändrats från att ha varit en självständig maktfaktor som stod utanför det vanliga samhället under medeltiden, till att bli en del av staten efter reformationen och utöva ett enormt inflytande över människors liv. I dag är tron mycket mer individuell och vi har tappat mycket av den förståelse för kristna symboler som var mer självklar förr. I och med att symboliken har blivit mer obskyr har också takmålningarnas funktion förändrats. De är fortfarande en del av kyrkorummet, men deras pedagogiska funktion har minskat då de blivit mer svårförståeliga och deras budskap om Domen och ett samhälle utan social rörlighet har tappat lite av sin relevans. Dock finns det mycket av symbolik och bibliska berättelser som en intresserad präst kan använda även i dag. I takt med att smaken förändrades tappade målningarna en del av sitt estetiska värde och många målades över under 1800-talet. På 1900-talet har de flesta tagits fram igen och tjänar åter ett estetiskt och konstnärligt syfte. En nyare funktion har målningarna, liksom kyrkobyggnaden med dess inredning inventarier, fått genom sitt kulturhistoriska värde. De utgör spår av våra förfäder som byggt, smyckat och använt sina kyrkor och som vi har en del att lära oss av i dag. För mig ändras kyrkorummet beroende

52

Korsväg 3 | 2018

på i vilket sammanhang jag är där. Rummet speglar min sinnesstämning beroende på om jag är där som gudstjänstdeltagare, går på dop, bröllop eller begravning, om jag är där i tjänsten och arbetar med kyrkans inventarier eller besöker kyrkan som turist. En speciell känsla uppstår i kyrkor som jag kommit i kontakt med genom min släktforskning: att få sitta ner i samma rum där mina släktingar satt för flera hundra år sedan. Det är några av anledningarna till att kyrkor är så fascinerande. Kyrkorummet har så många funktioner för mig och det förändras ständigt beroende på i vilken egenskap jag är där. Slutligen vill jag återknyta till inledningen av artikeln och problematiken kring att tolka de kyrkliga och religiösa symbolerna. För den som är ovan vid att tänka på kyrkorummet i symboliska termer kan det vara lätt att se det visuella språket som något exkluderande, ett språk för de redan invigda. Så var det ju i kristendomens barndom, när de förföljda kristna var tvungna att använda symboler för att inte bli avslöjade av utomstående. Samtidigt ligger det ju i symbolernas natur att de kan vara föränderliga och att de kan betyda olika för olika människor och i olika sammanhang. Därför ligger tolkningen hos betraktaren, oavsett symbolens ursprungliga mening. Den som är nyfiken på kyrkans bildspråk kan börja med att hitta en valfri kyrka, kliva in i rummet och vandra framåt mot altaret för att uppleva rummet från olika vinklar. Leta efter symboler som känns bekanta. Fundera över sådant du inte förstår och, om du är mer intresserad, läs en kyrkobeskrivning eller fördjupa dig i kyrkohistoria eller konstvetenskap. Men det viktigaste är att fundera över vad symbolen betyder för just dig och din relation till Gud. Text och bild: Kajsa Nyström-Rudling Konservator och antikvarie Boken recenseras på sidan 83!


Vi frågar... Arne Johansson

Pensionerad plåtslagare, Hönö Vad talar till dig i gudstjänsten? Vad berör dig och varför? – Jo det ska jag tala om! Vi hade en vikarierande präst här i Hönö kyrka, det är länge sen nu. Han ställde sig framför altaret, höjde händerna och sjöng välsignelsen a cappella. Jag blev så berörd att jag skakade i hela kroppen. Det var högtidligt, vackert och med en sådan kraft. Jag tittade på bänkgrannen och såg att fler reagerade likadant. Med kraften i den välsignelsen tänkte jag att det måste ligga något i den apostoliska successionsordningen. – Det var Hellekant, från Kalvsund, tidigare kyrkoherde i Göteborg.

Susanna Björklund Studerande, Göteborg

Vad talar till dig i gudstjänsten? Vad berör dig och varför? – Under min konfirmationstid fick vi i uppdrag att besöka olika slags gudstjänster och jag har hittat det jag trivs med – musiken! Jag älskar att sjunga men trivs inte med att andra ska höra min sångröst. Vad är då bättre än en hel kyrka med folk som sjunger tillsammans!? Det skapar energi och känslor, både glada och ledsamma. Vissa ber för att nå Gud, andra predikar och jag sjunger! Det är härligt att släppa loss i gudstjänsten. Jag har också upptäckt psalmer som jag tycker om och kommer på mig själv med att nynna på.

Korsväg 3 | 2018

53


Krönika | Ninna Edgardh

Äntligen #tacosöndag

N

är Svenska kyrkans handboksförslag 2012 sändes ut på remiss bildades en Facebookgrupp som snabbt fick flera tusen medlemmar. Aldrig har ett handboksförslag blivit föremål för en sådan granskning! Den kristna kyrkan – med sina tvåtusen år på nacken – har aldrig tidigare funnits i en mediakultur som den vi har idag. Ändå finns det likheter med situationen på 1500-talet. Med tryckpressens genomslag kunde idéer spridas på ett helt nytt sätt. Striderna blev hårda, men på sikt blev det en demokratisering där kunskap inte längre kunde monopoliseras hur som helst. De lutherska reformatorernas tankar kunde spridas över Europa. Bibeln kunde tryckas på folkets språk, liksom så småningom också psalmboken med Luthers katekes. Så blev svenska folket läskunnigt. Gutenbergs uppfinning har med tiden ingått en oupplöslig förening med den svenska folkkyrkan. Inför Facebook, Twitter och andra sociala medier står vi däremot på tröskeln och tvekar. Ärkebiskop Antje Jackelén har fått mediautmärkelser för sitt sätt att föra ut kyrkans budskap i en medialiserad

54

Korsväg 3 | 2018

kultur. Men hon har också fått mycket skäll. Kan en ärkebiskop kommunicera på ett så ytligt medium som Twitter? Diskussionerna om Svenska kyrkans närvaro på sociala medier nådde en ny intensitet hösten 2017, när Svenska kyrkans twitterkonto publicerade en bild på en förväntansfull Jesus och texten ”När det ÄNTLIGEN är #tacofredag”. Hädiskt tyckte vissa. Jesus korsfästes faktiskt på en fredag, som också av tradition är fastedag i kristna kyrkor. Humor tyckte andra. Jesus delade våra mänskliga villkor och gläds med oss också inför det efterlängtade fredagsmyset i soffan. Kanske var det mest provocerande med tweeten att den antydde en likhet mellan vårt sekulära fredagsmys och de måltider Jesus delade med sina vänner och lärjungar. Familjen eller kompisarna samlas och delar en enkel måltid under rituella former. Tweeten vill säga att Jesus är med där också. Men har verkligen tacofredag med Jesus och kyrkan att göra? Och kan vi använda de nya sociala medierna – med sin enorma spridningskraft – för budskap som handlar om djupet i tillvaron? Som kristna har vi ägnat oändligt


mycket kraft åt att särskilja nattvardsmåltiden från alla andra måltider. Vi har inramat den måltid som är själva centrum i kristen tro med bestämmelser som reglerar i detalj hur måltiden ska firas, liksom var och när och av och med vem. Vi har ägnat århundraden åt fejder om hur det som sker i måltiden ska tolkas. Lite tillspetsat vill jag påstå att vi i vår iver att försäkra oss att allt går rätt till lyckats stänga in vårt måltidsfirande i glest besökta stenkyrkor från medeltiden, på en tid i veckan när människor i allmänhet har annat för sig. Det är sant att de flesta fredagsmys saknar bibelläsningar och direkta böner till Gud. De flesta fredagsmys har inte heller några som helst ambitioner att ätas till Jesu åminnelse på ett sätt som gör honom närvarande i den mat

som delas. Fredagsmyset är också en god affär för varumärken och butiker. Allt det där slipper vi i den strängt kontrollerade måltiden instängd i stenkyrkan. Den framstår som en trygg kontrast, utan beblandning med en sekulär verklighetstolkning och jagande efter vinst. Men om vi skulle ägna en stunds eftertanke åt att utforska också det som förenar oss som kristna med andra? Den kristna nattvardsmåltiden är en delad måltid som inramas av en berättelse. Så till vida är den ett uttryck för något djupt mänskligt, som förenar sabbatsmåltider i judendomen på Jesu tid med miljontals måltider som pågått och pågår i andra gemenskaper – religiösa och andra – runt vår jord. Måltiden är sannolikt mänsklighetens mest delade rit. Det som på ytan ser ut att skilja oss

Korsväg 3 | 2018

55


från andra, förenar oss också. Alla måltider har en yta, som handlar om doft och smak och aptitlig uppläggning. Men alla måltider kan också bli inträdesbiljetter till att möta livet som ett liv i Gud. Med en bild lånad från en av mina företrädare i Uppsala, professor Alf Härdelin, så kan verkligheten mötas som yta eller som fönster. Kristen tro inbjuder oss att närma oss den jordiska verkligheten som fönster mot en större verklighet med Gud. Problemet med sociala medier är att de – sin tid trogen – inbjuder oss att stanna vid ytan. Så kan det också vara vid fredagsmyset, och jag är rädd att det kan vara på samma sätt i stenkyrkan om söndagen, hur noga vi än följer de regler vi skapat. När Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn, säger han att det vatten hon hittills fått smaka är sådant som hon snart blir törstig av igen. Men det vatten jag ger, säger Jesus, blir en ständig källa, som väller fram inom var och en och som flödar av evigt liv. Kvinnan väntade sig vatten som yta. Ytan handlade för henne om ett evigt slit med att hämta upp och kånka och passa på att gå till brunnen när hon fick vara ifred. Jesus erbjuder henne samma vatten som ett fönster mot Guds verklighet. Han erbjuder Guds inbrytande i hennes alldeles vardagliga liv.

56

Korsväg 3 | 2018

Som kristna firar vi gudstjänst för att låta oss formas till att möta verkligheten som ett fönster mot något större, mot mysteriet, eller som liturgiteologen Alexander Schmemann uttryckte det, för att ta emot livet som ett liv i Gud. Sekulariseringen såg han som ett försök att stjäla världen från Gud. Att reducera världen till yta är att röva bort den från Gud och göra den till vår privata egendom. Med en sekulariserad grundsyn ser vi inte Gud som redan närvarande i livet. De kristna sakramenten, som dopet och nattvarden, blir inte en uppenbarelse av livet som det redan är, i sitt djup, sin sakramentalitet, utan en förmedling av något som står i motsats till det verkliga och naturliga. Måltiden blir en särskild andlig måltid, som vi måste utföra på ett särskilt sätt, för att få del av något övernaturligt. Ur det perspektivet blir det svårt att se delandet av fredagstacos som insatt i Guds formande av människan och av hela vår värld till ett liv i Gud. Tack och lov dyker Jesus då upp på twitter och hoppas på tacofredag. Han uppenbarar sig där vi minst förväntar oss, i ett orent och chockerande sällskap. Men budskapet är detsamma. De tacos vi delar gör oss hungriga igen – men de tacos han erbjuder ger evigt liv. Ninna Edgardh Professor i kyrkovetenskap Präst


Gud är inte…

Korsväg 3 | 2018

57


”Men i så fall, är inte både den dogmatiska kristenheten och den mer fria, mystika traditionen lika klassiska?”

Den tidigare ärkebiskopen KG Hammar har skrivit en bok om språket om Gud: Släpp fången loss. Den handlar om språkets begränsningar i att tala om Gud. Korsväg möter honom på Sigtunastiftelsen för ett samtal.

I

olika sammanhang får jag frågan: ”Tror du på Gud?” Eftersom du skriver i din bok att språket har klara begränsningar i att tala om Gud; hur brukar du svara på den frågan? Jag lärde mig tidigt att det mest ärliga svar jag kan ge, om det måste vara ett kort svar, är nej. För det är med största sannolikhet så att frågeställaren menar något helt annat än jag, med både ordet ”Gud” och med ordet ”tro”. Det finns så mycket vanföreställningar om vad de tre bokstäverna GUD betyder. Men får jag chansen att förklara vad jag menar är förstås svaret ja. För mig är det så att om Gud

58

Korsväg 3 | 2018

finns, finns Gud överallt i människors liv, men människor kanske kallar det för något annat. Människor tror ofta att det vi menar med Gud är ett övernaturligt väsen. Nyandligheten kan säga; ”det ni tror på är Gud i himmelen, men det vi tror på är Gud inom oss”. Det är ju inte sant, för vi tror också på Gud inom oss. Det kallar vi för Guds ande. Med ”tro”, tror de flesta människor att vi menar hålla för sant, medan tro i kyrkans sammanhang i huvudsak handlar om tillit. Tro i betydelsen att hålla något för sant är en relativt ny företeelse.


Huvudpoängen med konst, musik och religion är att tala existentiellt till människan och få oss att känna samhörighet, tillit och att förändras.

Hur då menar du? Tro handlade från början om en erfarenhet, som har tolkats i språk. Människors erfarenheter av Gud, har klätts i det enda språk som är möjligt att använda om Gud, det metaforiska. I en enhetlig kristen kultur, som vi har haft, blir det tvärtom. Vi börjar med att fostras in i ett språk och försöker sedan tolka erfarenheter vi har utifrån det språket. Det är betydligt svårare. Vi hamnar lätt i en institutionaliserad kristenhet. Teologen Dionysos kom som en reaktion mot 100 år av romersk statskyrka. Kristendomen hade blivit statsreligion, det blev viktigt för staten vad man trodde, så att man kunde hålla ihop det Romerska riket. Då hävdade Dionysos att vi inte kan uttala oss om Gud, annat än i negativa termer. Vad vi än tänker om Gud, så är Gud inte just det vi tänker. Vi kan inte säga att Gud är vår fader, för då tänker vi för konkret och får en vrångbild av Gud. Vi kan inte ens säga att Gud inte är vår fader, för på något sätt är han ju det. Dionysos prövade därför att säga att Gud inte inte är vår fader, mest för att visa att språket brakar ihop när vi pratar om Gud. Men vårt gudstjänstspråk är ju väldigt konkret. Vi pratar om ”vår fader”, ”ära åt Gud i höjden”, ”faderns högra sida”. Är det inte väldigt antropomorft (människoliknande)? Snarare är det så att gudstjänstens språk bygger på en antik världsbild. Det besvärliga är att de senaste 100 åren av bokstavstroende har lett till en höjning av statusen av den an-

tika världsbilden. ”Vi tror som kristna alltid gjort. Vi står för en klassisk kristendom”, kan man få höra. Men det är ren okunskap. Kristna genom alla tider har mycket mer betonat innebörden i bibelns berättelser än den historiska fakticiteten i händelserna. Vi som anses förhålla oss lite friare till bibeltexterna ses som liberala och avvikande. Det är inte sant. Det är vi som är friare i vår tolkning som står i den klassiska traditionen, så som kristenheten alltid har fungerat. Inkarnationen, när Gud blir kött, är en resa från en händelse till en innebörd, till tillit. Det viktiga är innebörden, inte händelsen. Var inte mystikern Dionysos och den negativa teologin en liten fåra i kristenheten? Du talar om det som om det var huvudfåran i den kristna traditionen. Det är en riktig invändning. Mystiker har alltid varit en motrörelse mot den institutionaliserade kristendomen. Den judiska lekfullheKorsväg 3 | 2018

59


ten i berättandet hade försvunnit och ersatts av institutionaliserade dogmer. Både politiska och religiösa diktatorer är alltid rädda för det personliga. Människor som säger ”Ja så kan man uttrycka det, men också så här”, är livsfarliga för en diktator. På samma sätt låstes Luthers frigörelse på 1500-talet in i 1600-talets ortodoxi i syfte att bilda nationalstater med hjälp av en dogmatisk kristendom som kunde hålla samman ett rike och skapa en enhetskultur. Trots det Paulus skriver i Galaterbrevet 5 att vi ska förbli fria, så används kristendomen som ett sätt att binda människor. Men i så fall, är inte både den dogmatiska kristenheten och den mer fria, mystika traditionen lika klassiska? Som två falanger som alltid funnits sida vid sida och bråkat om vem som har rätt? Hm, jo. Men menar du, som står i den mystika traditionen, att händelserna i bibeln inte har inträffat? Om vi tar händelsen att Jesus gick på vattnet, så kan vi tänka ja så var det, men det viktiga är innebörden. Vad betyder det för mig, hur förvandlar det mig. Men jag kan också ha friheten att tänka, det spelar ingen roll om Jesus gick på vattnet, men det spelar roll vad berättelsen, metaforen, betyder för mig, hur den förvandlar mig. Det är det judiska sättet, som kristendomen är sprungen ur, att tänka. Till skillnad från det grekiska. Det är viktigt att förstå att kristendomen är sprungen ur judendomen, inte ur grekisk filosofi! Men om nu gudstjänstspråket bygger på en antik världsbild, borde vi inte skapa ett helt nytt gudstjänstspråk, med metaforer som talar till människor idag?

60

Korsväg 3 | 2018

Det hjälper inte att hitta på ett nytt metaforiskt språk som talar till nutidens människor. Det skulle också förstenas efter ett tag. Vi måste lära oss att förstå att gudstjänstens språk finns i ett eget sammanhang. Ordet ”sanning” i gudstjänsten betyder inte detsamma som ”sanning” i en naturvetenskaplig kontext. Gudstjänstspråket syftar till att måla upp en relation, som ska skapa tillit och förvandla oss. En sann gudserfarenhet är förvandlande, annars är det ingen gudserfarenhet, den är existentiellt berörande. Naturvetenskaplig fakticitet kan jag lägga på hyllan, utan att det berör mig, men det kan jag inte med gudserfarenheten. Det är som med konst. Hur då menar du? Jag ser religion som en konstart. Religion, konst och musik är tre konstarter, som i viss mån har liknande syften. Huvudpoängen med konst är inte att analysera måleriteknik. Huvudpoängen med musik är inte ackordanalys. Huvudpoängen med religion är inte faktaanalys. Huvudpoängen med konst, musik och religion är att tala existentiellt till människan och få oss att känna samhörighet, tillit och att förändras. Du talade förut om att uttrycka utsagor om Gud i negativa termer, Gud finns inte eller Gud är inte vår fader. Kan man inte lika gärna använda begreppet Gud är ”mer än”? Jo och det är nog ännu bättre. Gud är mer än vår fader. Men för att tala så behöver vi först landa i att vi inser att språket inte räcker till. Det vi kallar för negativ teologi. Sedan kan man tala om ”mer än”. T ex ”Gud är mer än vår fader” eller ”Gud är större”. Vi tror ju nämligen inte på språket, utan vi tror på Gud. Text: Per Starke Foto: Mikael Ringlander


Hatspråket åt sig in i människorna Den ligger där på spiselkransen, den lilla biten murbruk. Skrovlig på ena sidan, men slät på den andra. Lite blå färg sitter fortfarande kvar. Den skrovliga sidan vänd mot ingenmansland, där alla sköts ned som försökte närma sig muren. Uppemot tvåhundra människor lär ha dödats under flyktförsök. Den släta sidan vänd mot Väst-Berlin, där människor obehindrat kunde måla muren och skriva slagord, meddelanden.

Korsväg 3 | 2018

61


N

u står jag framför Berlinmuren igen, det är många år sedan sist. Förra gången klättrade vi upp i ett torn som byggts på västsidan, vid Under den Linden, så vi kunde se över till Östberlin. Fåglarna flög obehindrat över ingenmansland, men människorna i öst var inspärrade. Tillbaka i Berlin med en grupp från Ljungskile församling. Gruppen är på uppföljningsresa av konfirmandprojektet The Wall, en rockopera som uppfördes på Potsdamer Platz 1990 efter murens fall. Berlin, maktcentrum och medelpunkt för nazisternas propaganda. Vi besöker fasaväckande koncentrationsläger och museer och förundras över människors ofattbara grymheter och förakt för människovärdet. Den slagna staden delas upp av segrarna efter krigsslutet, Ryssland tar den största tårtbiten och snart bildas DDR. Motsättningarna ökar mellan öst och väst – människor reser i en aldrig sinande ström till väst, muren byggs över en natt 1961 och den systematiska övervakningen av det egna folket i öst genomsyrar allt. Gruppen från Ljungskile är blandad, unga och gamla, anställda, ideella, intresserade. Alla blir vi påverkade av våra upplevelser och tankarna går också till de allt starkare främlingsfientliga tongångarna i Sverige. Det är bara två veckor kvar till valet, när vi kommer hem. Aldrig mer, tänker vi, aldrig mer!

ma nazitiden och hur det totalitära språket genomsyrade människors tänkande. Det vi säger och det vi hör påverkar hur vi ser på världen, hur vi känner oss och hur vi väljer att agera. Victor Klemperer var en tysk-judisk språkvetare och professor i romanska språk. Med risk för sitt eget liv analyserade han nazisternas språk. I sin bok, Lingua Tertti Imperi, Tredje rikets språk beskriver han hur hatspråket åt sig in i människorna och blev en oupplöslig del av deras verklighetsuppfattning. Han skriver: Språk kan vara som små arsenikdoser, de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan, men efter ett tag verkar giftet ändå. Första kapitlet handlar om hjältemod. Ett ord som i första taget ger positiva associationer, men nazisterna använder det enbart militärt, krigiskt. Hjältemodet handlade hela tiden om dödande. – Sant hjältemod, skriver Klemperer, är de ariska kvinnor som höll fast vid sina judiska män! Efter nazisternas maktövertagande 1933 fråntogs Klemperer sin tjänst vid högskolan. Han som jude ägde inte längre tillträde till biblioteket och han fick inte heller prenumerera på tidningar och tidskrifter. Arbetet med avhandlingen Lingua Tertii Imperi utfördes mest i form av dagboksanteckningar som fick sammanställas först efter kriget.

Språket som propaganda blir tydligt under vår resa. Berlinmuren byggdes 1961 av Östtyskland för att stoppa den omfattande flykten av östtyskar. I öst var den officiella benämningen den ”antifascistiska skyddsvallen” för att ge sken av att syftet var att hålla ”fascismen” ute. Men låt oss backa till den ofattbart grym-

Gruppens första besök i Berlin blir för att fira gudstjänst hos Svenska kyrkan, som grundades 1903. Victoriaförsamlingen kom att bli en viktig motståndskraft mot nazisterna. Efter maktövertagandet 1933 inredde kyrkoherde Birger Forell små rum på kyrkans vind, där förföljda människor kunde vila ut en eller ett par

62

Korsväg 3 | 2018


Starka intryck och fin samvaro blev det för Ljungskileungdomarna på Berlinbesök.

nätter. 1942, när Birger Forell inte längre var önskvärd av nazisterna i Berlin, återvände han till Sverige som kyrkoherde i Borås. Nu utnämndes Erik Perwe som ny kyrkoherde. Perwe var ung och lätt att påverka, trodde de tyska makthavarna, men han valde att fortsätta att samarbeta med motståndsrörelsen. 1944 reste Perwe till Sverige för överläggningar, men hans plan sköts ner över Östersjön. Vikarien Erik Myrgren fick nu ta över och upptäckte att huset var fullt av människor som behövde annan hjälp än den han var utbildad att ge… Mot slutet av kriget, började kyrkan hjälpa de vita bussarna från Röda Korset som var en aktion som leddes av den svenska greven Folke Bernadotte. Syftet var att rädda skandinaver som satt i tyska koncentrationsläger. Cirka 15 000 människor räddades under våren 1945 och efter den tyska kapitulationen ytterligare 10 000 människor.

Två syskonpar, storasyster Vera och brodern Folke Schimantski kom med bussarna 1945. De har en tysk far och en svensk mor. Folke blev svensk journalist och författare och hjälper idag nyanlända flyktingar från Afghanistan som förföljts av talibanerna. Vera heter idag Oredsson och syns på bilderna i medierapporteringen, iklädd blus och kjol bland de marscherande männens grova kängor, vita, strukna skjortor, svarta slipsar och byxor under grönsvarta fanor. Det var när 600 nazister samlades för att demonstrera i Falun förra året. Vera är en av förgrundsfigurerna för NMR, Nordiska Motståndsrörelsen. Svenska kyrkan i Berlin har varit viktig också för Göteborgs stift. Två volontärer kommer från Berlin till Backa och Björkekärr och en volontär från Göteborg åker till Berlin. – För mig är svenska mitt hjärtas språk, berättar Bengt Severinson, kyrkvärden från BrålanKorsväg 3 | 2018

63


in oss människor i vi och da, som bott i Berlin i 25 år, dem. Det har historien lärt när vi besöker församlingen. oss att det är en farlig väg Det är en stor trygghet att få att gå. Vår kyrka har också fira mässa på svenska. fattat ett beslut att männPå Ekumeniskt Centrum iskor, som bekänner sig till möter vi Christoph Theileodemokratiska och rasistiska mann, som är kontaktperson rörelser, inte får kandidera för Göteborgs stift. Han till poster inom kyrkan. berättar medryckande om vikten av möten med andra Resan till Berlin blir tankristna och om hur tron hjälpt keväckande. Har språket honom genom livet. Uppväxt och orden förändrats i den i Östtyskand, med en pappa allmänna debatten i Sverige som präst. Hur han fick stå i de senaste åren i Sverige? skamvrån i klassrummet för Simon Lindberg, ledare för att han var kristen. den nazistiska Nordiska Mot– Det är lätt att bli påverståndsrörelsen, som håller kad av orden man ständigt torgmöten i Kungälv under har omkring sig, berättar Christoph Theilemann valrörelsen, använder starka han. Antifascist och kontraord i sin valfilm på nätet: revolutionär var två ord som ödesfrågor, massinvandring, återsändande, kommunisterna ofta använde mot oss. klarspråk, biologisk undergång, rasfräm– Jag lärde mig att det spelar roll vad man lingar… säger och vad man gör. Jag förstod att jag Hur påverkar det den svenska debatten när måste stå upp för mig själv. Där har min tro USA.s president i inlägg efter inlägg på Twithjälpt mig väldigt mycket. Jag vet att Gud ter anklagar för Fake news. Fake news som älskar var och en av oss. till sin karaktär är desinformation och smutsHan minns en diskussion om detta att vara kastning och som är några av verktygen som kristen. ”Hur kan du tro på Guds existens, på används för att försvaga andra, med avsikten något du inte ser?” frågade en av klasskamatt vilseleda i politiskt eller ekonomiskt syfte. raterna. Med i gruppen fanns en blind flicka. Ofta används uppseendeväckande rubriker – Men då existerar inte du, sa hon, för jag ser och helt påhittat nyhetsmaterial för att öka dig inte!” antalet läsare och spridandet av fejknyheten. Christoph trivs med sitt nätverkande arbete För att sprida nyheterna utnyttjas lättillgängför Berliner Missionswerk, som han hoppas lig reklamfinansiering, ökad polarisering kan motverka de polariserande krafter vi ser inom politiken och den ständiga närvaron av i både Tyskland, Sverige och i andra länder sociala medier. idag. – Vi vill arbeta med individer, från männisTillbaka i Berlin. Den 10 maj 1933 brände ka till människa. Då blir det svårare att dela

Det är lätt att bli påverkad av orden man ständigt har omkring sig

64

Korsväg 3 | 2018


Bildkälla: Bundesarchiv, Bild 102-14597 / Georg Pahl / CC-BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

nazisterna tusentals böcker som var skrivna av judar eller av politiska motståndare. Vid slutet av 1934 hade över 5 000 boktitlar förbjudits i Tyskland, ett sätt för att bestämma över människors tankar och åsikter, och begränsa yttrandefriheten. Den tyska regeringen försökte även påverka vad som skrevs i andra länder. När en utländsk tidning skrev något negativt om Nazityskland, skickades en officiell protest till det aktuella landets regering. Protesten var oftast, mer eller mindre, hotfullt formulerad. Många utländska tidningar förbjöds i Tyskland och

det blev också förbjudet att lyssna på utländsk radio. På platsen för bokbålet finns nu ett minnesmonument nersänkt under torget, med en glasplatta som gör det möjligt att skönja ett bibliotek med tomma bokhyllor, med plats för de 20 000 böcker som brändes. Böckerna brändes, men orden finns kvar. Och hjärtats språk talar – aldrig mer, aldrig mer. Text: Agneta Riddar Bild: Mikael Ringlander Korsväg 3 | 2018

65


66

Korsväg 3 | 2018


”JAG ÄR INTE TOM, JAG ÄR ÖPPEN” T. TRANSTRÖMER Korsväg 3 | 2018

67


Kommunikationens språk – att mötas i ögonhöjd

Foto: Albin Hillert /Ikon

M

ånga människor har i dag en svag relation till Svenska kyrkan. 37 procent av kyrkans medlemmar anger att de känner glädje över att höra till kyrkan, 32 procent tar avstånd och ytterligare 31 procent vet inte riktigt, kan inte ta ställning. Många har en svag relation till sin församling och svårigheten att ta ställning avspeglas också i låga kunskaper om vad kyrkan gör. Hur kan vi då tänka kring församlingens kommunikation för att bli tydligare, effektivare och mer relevant? En nyckel är att sätta sina medmänniskor i centrum. Att rotad i sin egen identitet nyfiket intressera sig för andra.

68

Korsväg 3 | 2018

När utträdena ur kyrkan kommenteras brukar människors upplevelse av bristande relevans pekas ut som främsta orsak. Bakom begreppet relevans ligger avsaknad av kunskap om kyrkan och församlingslivet, ekonomiska argument eller att man inte har en tro. En lösning som lyfts fram är att kommunikationen måste bli mer relevant, inte minst för 90-talisterna och med den grupp medlemmar som har en svag eller ingen relation till Svenska kyrkan, även kallad gula gruppen. I kyrkans kommunikationsutvecklingsarbete pågår ett arbete för att utveckla en kommunikation som utgår från människors livssituation. Därför har det gjorts en gruppin-


»

Tänker du dig kommunikationen som en förälskelse som över tid utvecklas till en fördjupad relation, så får du bra nycklar till arbetet.

delning för att lättare kunna utveckla kommunikationsarbetet. Förutom den gula gruppen finns den gröna som har en tro och en mer församlingsnära relation och den röda som inte tror och som är medlemmar mest för att kyrkan behövs. Den gula gruppen består av 2,2 miljoner människor i Sverige, 1,4 miljoner av dem är medlemmar. De utgör den grupp som i lägst grad känner mening med livet och som i likhet med 90-talisterna har en svag eller ingen relation med sin församling. Kyrkans kommunikation är mer eller mindre osynlig för dem. Hur förändrar vi det? Att lära sig grunden till god kommunikation är egentligen inte så svårt, det handlar om att sätta sina medmänniskor i centrum. Tänker du dig kommunikationen som en förälskelse som över tid utvecklas till en fördjupad relation, kanske äktenskap, så får du bra nycklar till arbetet. För ska kyrkan ha en chans att nå den gula gruppen och 90-talisterna måste vi vara lite förälskade i dem – och vi måste visa det i både ord och handling. Tänk bara på hur du själv beter dig när du är intresserad av att träffa någon. Hur du kan gå en extra omväg bara för att få chansen att säga hej. Som förälskad eller lite nykär intresserar man sig ohyggligt mycket för den andre och pratar nästan bara om vad den personen tänker, gillar och gör. Man anstränger sig för att möta den andre i dess sammanhang, använder gärna den andres uttryck för att visa på samhörighet – och inte bara som en punktinsats, utan ofta, synligt i vardagen och uthålligt. I relation till gula gruppen och 90-talister kan det handla om ett glas vatten på en festival, tröst och mod på den digitala arenan, eller genom att räcka någon ett ljus i

allhelgona på tågstationen. Det är möten som gör skillnad, som visar att vi bryr oss och ser dig som medmänniska. För en ökad synlighet där människor befinner sig i deras vardagsliv. Det kan sedan göra att församlingen blir ett alternativ när t ex nyblivna föräldrar funderar över dopet eller ungdomar över konfirmation. När förälskelsen utvecklas måste kommunikationen utvecklas. När vi får större kunskaper om varandra behöver vi också fundera över hur kontakten kan tas tillvara och fördjupas till en relation som bär. Finns det gemensamma intressen? När blir nästa möte? För med de många mötena växer förälskelsen till en relation. Då kan vi skicka ut information om gudstjänsttider, konserter och kurser som handlar om att växa i tro. Då kan församlingen också skicka ett nyhetsbrev eller sms som berättar om vad ideellt engagerade kan bidra med eller rekommendera appen Kyrkguiden. För det är ju i läget där du träffat någon, flyttat ihop och kanske fått barn som du lite mer korthugget kan skicka ut meddelanden om vad du själv behöver eller önskar. ”Mjölken är slut, det är din tur…” För att församlingens kommunikation ska vara synlig för fler än de som redan har en relation med den måste den vara lättillgänglig och begriplig. Det handlar inte om att göra avkall på att vara kyrka, lika lite som du bör göra avkall på din egen identitet när du är förälskad. Det handlar om bry sig om den du vill prata med och se att en kommunikation som försöker rikta sig till alla bara är synlig för dem som kan identifiera sig med den. För att nå människor måste det alltså finnas en kommunikation som fungerar i de olika faserna från förälskelse med gula gruppen till relation och som fungerar för människor Korsväg 3 | 2018

69


Foto: Louise Hedberg /Ikon

i olika livssituationer och som kommit olika långt på trons resa. Den som sänker tröskeln, den som fördjupar kunskapen och den som utvecklas i relationen och gemenskapen. Och det finns enkla steg. Ta bara kommunikationen med nyinflyttade till församlingen som exempel. Får barnfamiljen, studenten och den nyblivna pensionären samma välkomstbrev? Får familjen samma dopinbjudan för barn nummer två som för sin förstfödde? Bara genom att ge kommunikationen i vardagen lite extra omsorg kommer den att upplevas som mer relevant. När kyrkan sätter ord på det som är viktigt för människor och finns där vid viktiga livshändelser uppfattas kyrkan som relevant – oavsett om man har en tro eller inte. Gemensamt för alla med få undantag är att man har låga kunskaper om vad kyrkan egentligen gör, men längtar efter att få information om hur församlingen och Svenska kyrkan: • bryter människors ensamhet, • har ett socialt arbete och biståndsarbete i Sverige, • finns som stöd vid sorg, • finns vid lokala och nationella kriser, • bidrar till fred – i människor och mellan människor. Dessa områden är också de drivkrafter som

70

Korsväg 3 | 2018

finns för det egna engagemanget i den grupp som har en tro och en församlingsnära relation. Man vill bryta sin ensamhet, hitta mening och bidra till fred i närsamhället såväl som världen i stort. Kyrkan kan i både ord och handling visa att du inte är ensam med oro, sorg och längtan efter att bli tagen i anspråk. Men – så har vi den stora generationen 90-talisterna, tillika den största utträdesgruppen. De som nu är mellan 18-28 år och som oavsett tro eller inte, har en svag eller ingen relation till sin församling. Gruppen som strax ska flytta hemifrån, söka jobb, flytta ihop med någon, få sitt första barn, inte hittar någon livskamrat, som mister en vän eller släkting och funderar över hur livet ska bli. Gruppen som har ohyggligt låga kunskaper om vad kyrkan gör och svårt att alls identifiera sig själva som kristna, som har väldigt lite erfarenhet av gudstjänstliv och kyrkliga handlingar och vaga eller inga kunskaper om Jesus och bibelns berättelser. En grupp för vilken kyrkan idag är näst intill helt osynlig och som ställer stora krav på att församlingen kommunicerar systematiskt, förälskat och med individernas situation i fokus. Men tittar vi på hur kommunikationen ser ut idag – tar resursfördelningen då hänsyn till att 40 procent av våra medlem-


mar är 35 år och yngre och att 70 procent av 22-åringarna är medlemmar i Svenska kyrkan? Upplevs inte kyrkan som relevant i åldersgruppen 20-30 år de kommande åren så är vi en betydligt mindre kyrka 2030. Ska utträdestrenden vända bland 90-talisterna krävs ett kommunikationsarbete som sker i samverkan för att få tillräcklig kraft. Kyrkovalet är ett exempel, allhelgonasatsningarna andra, men det behövs fler. Kyrkan pratar idag huvudsakligen med en grupp som har en tro, är född på 40-talet eller tidigare och har en församlingsnära relation. Undantaget är de kyrkliga handlingarna. När jag ibland får frågan om det inte är gott nog – blir svaret alltid ur mitt perspektiv nej. Ta bara 90-talisten som exempel. De är uppvuxna under en tid där man som barn inte skulle prackas på en religion eller politisk tillhörighet. Där söndagana var fyllda av allt annat än gudstjänst och där religionsundervisning fått ett begränsat utrymme i läroplanen. De får rent statistiskt snart sitt första barn, har liten erfarenhet av dop och svårt att definiera sig själva som kristna. För mig är det inte att gapa över fler att bry sig om dem i sin kommunikation, för mig handlar det om att räcka evangelium. En utvecklad kommunikation som sänker tröskeln och sätter människorna i centrum ska inte göras för Svenska kyrkans skull utan för människornas skull. Då når vi de som har en svag relation till kyrkan. Men det betyder inte att vi ska sluta kommunicera med dem som har en nära församlingsrelation. De behöver fyllas på med kunskap om vad församlingen gör, få ett livstecken och bekräftelse på att de är bärande del i församlingslivet. För hur det än är så uppfattar och gillar människor en kommunikation som de känner är angelägen och som de själva kan identifiera sig med. Text: Magdalena Widmark Analysansvarig på Uppsala kyrkokansli

Korsväg 3 | 2018 71 Foto: Magnus Aronson /Ikon


Bibelstudium | + Sören Dalevi

Fader vår

72

D

en vane bibelläsaren tar det för givet. Som en självklarhet som det i normalfallet aldrig reflekteras kring. Det är en så självklar del av bibeln, att vi lätt missar att det var ett monumentalt beslut när det togs. Vadå? Jo, det faktum att fornkyrkan valde att ge eftervärlden fyra evangelier och inte bara ett, ett faktum som kom att påverka kristendomen och dess teologi på ett sätt som är svårt att överskatta.

vittnesmålens detaljer överensstämde helt enkelt alltför väl). Det var inte så att det saknades försök till harmoniseringar, försök att få till ett evangelium av fyra. Vi vet att sådana försök fanns i fornkyrkan. Men man valde ändå att låta fyra ganska så olika berättelser om Jesus, med stundtals olika detaljer och uppgifter, få stå bredvid varandra. För om sanningen gör oss fria finns det ingen anledning att vara rädda för sanningen.

För just det faktum att det i vissa fall fanns fyra olika redogörelser för ett och samma skeende, och att dessa redogörelser tilläts skilja sig åt vad gäller detaljnivå, var ju bara i sig ett budskap. Hur dog egentligen Judas, till exempel? Hängde han sig (Matt 27:5) eller ramlade han och sprack mitt itu så att inälvorna rann ut (Apg 1:18)? Ibland vill man påskina att dessa diskrepanser skulle vara problematiska, men i själva verket är det ju tvärtom: det är just de många olika detaljerna som gör berättelsen trovärdig. Hade man bestämt sig för att ljuga ihop en berättelse, ja, då hade man sett till så att detaljerna överensstämde. (Det var just det som gjorde att utredarna kunde avslöja Watergateaffären; de enskilda

En annan sak som vi alltför sällan reflekterar kring är att evangelierna förmodligen primärt skrevs för att läsas upp i gudstjänsten. Redan på 150-talet berättar Justin Martyren att man vid de kristnas samlingar läste ”profeternas texter” liksom ”apostlarnas memoarer”, och man gjorde detta ”så länge som det finns tid”. En överväldigande majoritet av människorna i antiken kunde inte läsa. De fick således i normalfallet del av bibelns budskap genom att höra det, bland annat i gudstjänsten. Vad vi vet är att ett evangelium av Matteus längd tar cirka fyra timmar att läsa högt – med andra ord var det nog i normalfallet inte så att man läste ett evangelium i sin helhet, utan i delar. Precis som man än

Korsväg 3 | 2018


idag gör i judiska sammanhang, där man läser ungefär fem, sex kapitel bibeltext i veckan (det som kallas för parasha, veckoläsningen). Alla som någon gång har varit med om när en rabbin lägger ut veckans parasha vet att det är svårt att inte se kopplingen till den predikan som vi kristna har i gudstjänsten varje söndag. Inte så konstigt kanske, med tanke på att de första kristna ju var just judar. De tog helt enkelt med sig upplägget från den judiska gudstjänsten in i sitt nya sammanhang.

Ett bra exempel på en text som finns i olika versioner i Bibeln (en hos Matteus, 6:9-13, en hos Lukas, 11:1-4) och som senare dessutom kommit att bearbetas av den muntliga traditionen är bönen Fader Vår. Bönen, såsom vi idag möter den i gudstjänsten, lyder: Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden så som i himlen. Ge oss idag det bröd vi behöver.

Korsväg 3 | 2018

73


Och förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda. Ditt är riket. Din är makten och äran i evighet. Amen Fader Vår är den klassiska kristna bönen. Att den sågs som central redan i fornkyrkan visas av det faktum att den är placerad precis i mitten av bergspredikan. Och i Didache, en bok som är från 100-talet efter Kristus och som kallats för ”den första kyrkoordningen”, rekommenderas att be bönen tre gånger per dag. Kyrkofadern Tertullianus hävdade att den summerar den kristna tron, och Fader Vår kom på så sätt inte bara att bli den viktigaste kristna bönen, den blev också en av de viktigaste dogmatiska texterna. Luther menade å sin sida att det inte fanns en bättre bön än Fader Vår, ”en bön för barn och enkla människor”, och bönen hade därför en central ställning i hans katekes. Men vad betyder bönen? Och vad ville den kommunicera när den bads av Jesus för snart 2000 år sedan? Låt mig innan jag börjar tolka bönen slå fast två saker. För det första är Fader Vår en bön som är mycket enkel, öppen och dubbeltydig. Det är just det

74

Korsväg 3 | 2018

som gjort bönen så älskad, och det är denna öppenhet som är bönens styrka. Men det gör den också mycket svår att tolka. För det andra vill jag säga att Jesus nog inte tänkt att Fader Vår skulle bli en bön att lära in utantill. Förmodligen ville han ge ett exempel: era böner skulle kunna innehålla de här delarna. Flera fornkyrkliga författare, bl.a. Origenes, är inne på det spåret. Som detta att kalla Gud för ”Fader”. Kejsaren i Rom ville bli kallad för just Fader. Men Jesus markerar: det är inte Kejsaren (läs: Trump eller Putin eller Erdogan) som är er Fader, det är Gud. Därav markeringen: Fader Vår som är i himlen. Att kalla Gud för far får oss också att förstå att vi ”inte är föräldralösa”, för att säga det med Påven Franciskus. Vi har en Gud som bryr sig. I samma härad ligger orden ”Låt ditt rike komma”, som handlar om Guds rike till skillnad från det rike som Kejsaren (Trump, Putin och de andra) vill skapa. Istället vill Jesus att vi ska be om att Guds vilja skall ske, inte bara i himlen utan också på jorden. Det vill säga: försök inte fly med fromma tankar om himlen, utan var redo att omsätta dina böner till verklighet här på jorden. Be inte bara Gud att lösa världssvälten. Var redo att själv bidra. ”Låt ditt namn bli helgat” betydde för kyrkofadern Chrysostomos att vi


skulle helga Guds namn genom våra liv. Luther konstaterar i lilla katekesen: ”Guds namn är visserligen heligt i sig själv, men vi ber i denna bön att det skall bli heligt också hos oss.” ”Ge oss idag det bröd vi behöver” är en mycket svår mening att översätta, för den handlar förmodligen om två saker samtidigt. Det handlar om att faktiskt ha mat för dagen, men också om att det himmelska överflödet ska komma oss till del redan idag. Den antika judendomen – ur vilken kristendomen kom – tänkte sig Guds rike som en fest, med god mat och fina årgångsviner (se till exempel Jesaja 25:6). Än idag firar judarna sabbat genom att äta och dricka gott eftersom sabbaten är en försmak av Guds rike. ”Och förlåt oss våra skulder” handlar nog inte bara om att Gud ska förlåta och se till det som är halvt och sårigt i våra liv, även om det också ryms, utan det handlar också om att efterskänka konkreta skulder. Jesus hade som bekant svårt för rika typer som inte visade omsorg om dem som hade det fattigt. En syndare var i den judiska föreställningsvärlden en person som medvetet behandlade andra som de själva inte ville behandlas. Med andra ord ligger budet om att älska sin nästa som sig själv i bakgrunden här.

Att inte bli utsatt för prövning innebar förmodligen en önskan om att inte hamna i situationer där vi kan bli frestade att överge vår moral eller tro. Gamla testamentet känner några sådana berättelser, där Abraham och Job utsätts för svåra umbäranden av olika slag, och ”rädda oss från det onda” handlar just om att slippa det meningslösa och orättvisa lidandet. Bönen avslutas så med en lovprisning, en doxologi, som inte finns med i Bibeln men som finns med i tidiga kristna texter: ”Ditt är riket. Din är makten och äran i evighet. Amen”. Avslutningen återknyter så till början av bönen: det är inte fåntratten som tror att han är Kejsare som är det. Nej, det är Gud som har makten och äran. Han som verkligen bryr sig. Han som är Fader Vår.

Detta var en tolkning av Fader Vår. För dig som läser engelska kommer här tips på fyra andra tolkningar av bönen: Tertullian, Cyprian & Origen: On the Lord’s prayer (St Vladimir’s Seminary Press, 2004). Tre kyrkofäder läser och tolkar Fader Vår. The Misunderstood Jew: The Church and the Scandal of the Jewish Jesus (HarperOne, 2009). En judisk tolkning av Fader Vår ges på sidorna 41-51 I denna läsvärda bok. Illustration: Maria Karlberg Back

Korsväg 3 | 2018

75


Eklektikern Bo Giertz N är jag var praktikant i Göteborgs domkyrka i början av 2000-talet var en av våra uppgifter att ta med turister till skrudkammaren. I stora platta lådor förvarades antependium, mässhakar och korkåpor. Min personliga favorit var Bo Giertz, med den matta gråblå tonen, och rikt utsmyckade kanten med biskopsvapen och inskription. Den bär han på biskopstavlan som pryder framsidan på Anssi Ollilainens doktorsavhandling, som han disputerade på 2017 och som i februari kom ut på Artos förlag. Man kan lägga märke till hur en tongivande person som Bo Giertz relation till sitt stift och sin kyrka förändras över tid. Först är han verksam och produktiv, som präst, teolog, biskop i Göteborgs stift (1949-70), bibelöversättare och författare. Hos dem som har hört honom, dem som känt honom, dem han har väglett och dem han debatterat med har han lämnat ett direkt avtryck. Sen ger han

76

Korsväg 3 | 2018

ett sekundärt avtryck, som hos mig, som bara känner honom genom hans författarskap och sådant jag har hört eller som äldre kollegor berättat för mig. Så småningom blir han ett forskningsobjekt, och en del av (när)historien. Kanske var tiden nu mogen för ett genomgripande forskningsarbete om Bo Giertz. På omslaget har avhandlingen underrubriken ”om prästämbetet: uppdragets teologi”, och det är mot det målet som Ollilainen arbetar sig fram. På vägen dit behandlar han grundligt Giertz antroplogi, bibelsyn och ecklesiologi. Själv beskriver han avhandlingen som ”en enhetlig studie om Giertz teologi där jag förutom inflytande från personer och rörelser även beaktar hans utveckling”. Så det är ett brett anslag på hela Giertz teologi som möter oss. Ollilainens källor är framförallt Bo Giertz egen produktion, brev, prästvignings- och diakonissvigningstal. Ollilinen letar efter utvecklingslinjer och


Den teologiska reflektionen behöver förhålla sig till samtid och kontext, men också till sina rötter och historia.

influenser, och uppmärksammar inte bara vad Giertz behandlar teologiskt, utan även vad han ibland är tyst om. Ollilainen tecknar en bild med den komplexitetsgrad som behövs för att försöka fånga och förstå Giertz teologi och tankar. Vilka strömningar och vilka personer har påverkat honom, och vilka personliga erfarenheter har varit viktiga i hans teologiska utveckling? Ollilainen återkommer till den eklektiska1 karaktären hos Giertz som teolog. Fram träder också en bild av en person som lyfter fram bibelläsning, bön och kyrkogång, och som vill försvara det han ser som trons läromässiga innehåll mot samtidens strömningar. I undersökandet av Giertz ämbetssyn ingår så klart frågan om kvinnor i prästämbetet. Ollilainen sätter det i sitt sammanhang, vilket på ett sätt gör det lättare att förstå Giertz tankegångar, men samtidigt gör det svårare att se varför han inte tänkte ett steg till. Överlag blir det min personliga erfarenhet av boken: Jag lär mig mer om Giertz sammanhang och utveckling och det gör det både lättare och svårare att förstå hans tankegångar.

När tidskriften Biblicum 1972 recenserar Trons ABC kritiserar man Giertz för att föra in mänskliga överväganden i teologin. ”visserligen är han fortfarande konservativ, men endast därför, att han inte drar de fulla konsekvenserna av sin ståndpunkt” skriver man. Personligen menar jag att Giertz just föredömligt använder sitt förnuft och mänskliga överväganden i teologin, det finns ingen annan väg. Men tillsammans med kritiken från ett mer bibelfundamentalistiskt håll undrar jag varför han stannade vid just de ståndpunkter han stannade vid. Samtidigt är ju detta den tolkande teologins lott. Den enda vägen är att stöta och blöta och värdera argument och ställningstaganden. I ett brev från 1941, som handlar om bibelsyn och om Stengrunden skriver Giertz: ”Alldeles säkert kommer nästa generation inte att låta sig nöja med vår praktisk-uppbyggliga position utan på nytt kämpa sig igenom hela den teoretiska härvan. Måtte vi bara inte doktrinärt petrifiera våra problemlösningar, så att de bli en hindrande mur.” Den teologiska reflektionen behöver förhålla sig till samtid och kontext, men också till sina rötter och historia. Olillainens avhandling om Bo Giertz ger läsaren god kunskap om en person som varit tongivande i Svenska kyrkan, och inte minst i Göteborgs stift, och många tillfällen till egen teologisk reflektion. Sara Wrige 1

en iakttagelse han lånat från Rune Imberg: ”Giertz var

inte i första hand en kreativ och nydanande teologisk tänkare. I stället var han en eklektiker, som både på ett unikt och inspirerande sätt förenade impulser från många teologiska riktningar som influerat honom personligen under livets gång”.

Korsväg 3 | 2018

77


Foto: Magnus Aronson

Vi vill tala med inte tala om, är Mikael Ringlanders programförklaring för Svenska kyrkans nyhet på Bokmässan 2018. I Teologiska hörnan handlar det om att mötas i ett samtal, kanske ställa frågan ”Hur tänker du om?” snarare än ”Vad säger du om?”

78

Korsväg 3 | 2018


ett mingel » Det är som ett cocktailparty, men utan cocktail.

Mikael Ringlander är teolog och Göteborgs stifts projektledare för Svenska kyrkan närvaro på Bokmässan. Förra året hade Svenska kyrkan ansvar för Bokmässans huvudtema Bildning. Ur det föddes tanken hos Mikael Ringlander om Teologiska hörnan. – Det är det som ligger i den reformatoriska tanken att vi bryter våra reflektioner med andras reflektioner. Det finns väldig många teologiska funderingar hos människor, men alla kanske inte har någon att prata med om dem. När jag åker tåg i prästskjorta får jag räkna med att människor vill samtala med mig. Alla människor bär på existentiella frågor och frågor om tro och kyrka. Det har också varit en inspiration till detta initiativ. – Jag minns hur fantastiskt roligt det var att läsa teologi och att få trons redskap, förklarar Mikael Ringlander. För mig blev helt plötsligt Gud så mycket större, och det var tack vare teologin. Allt var större än jag trott. Jag fick ta del av årtusenden av tänkande och reflektioner. Teologin öppnade en massa fönster för mig. Teologin hjälper mig att förstå Gud, mig själv och min omvärld. Mikael Ringlander berättar att det i år helt plötsligt blev en monteryta ledig i anslutning till Se Människan-scenen på Bokmässan. Då fick Svenska kyrkan tillgång till en fysisk yta som det gick att realisera idén på. När väl beslutet var fattat att utöka Svenska kyrkans medverkan på Bokmässan med den tillgängliga monterytan, gick det fort. Sara Wrige, stiftsadjunkt vid stiftskansliet i Göteborg, blev projektledare för Teologiska hörnan och satte igång arbetet direkt. – Mikael Ringlander pratade med mig strax innan påsk, berättar Sara Wrige. Det var kort

tid för planering så vi tryckte på startknappen på en gång. Vi hade en idé som vi jobbade utifrån, men det har också fått vara en process där Teologiska hörnan fått växa fram. Teologiska hörnan är en del av Svenska kyrkans stora monter där teologin står i fokus på ett särskilt sätt. Men det kommer inte att vara seminarier eller föredrag för besökarna att lyssna på. Det är en aktiv yta där det händer något. – Det är som ett cocktailparty, ett mingel men utan cocktail. Det är mingel med teologer, böcker, tidskrifter, värdar och gäster. Här skapar vi en hörna där vi samlar den teologiska utgivningen på en plats. Förlagen har sina böcker i sina montrar, men här samlas ”all” teologisk utgivning, från de teologiska förlagen. Det kommer också att finnas teologisk litteratur från andra förlag, sådana förlag som kanske inte är kända för sin teologiska utgivning t ex Timbro och Weyler. Även avhandlingar från universiteten, både på svenska och engelska, kommer att finnas i montern. – Vi kommer att ha fokus på den svenskspråkiga utgivningen, vilket innebär teologi också från Finland. Det kommer även att finnas tidskrifter, som kanske inte syns på bokmässan annars till exempel Svensk Teologisk Kvartalstidskrift och NOD. Det kommer att finnas blädderexemplar av de senaste numren. Och det kan kanske komma att finnas gratisexemplar för utdelning. Ytan i Teologiska hörnan är inte så stor. Det blir några hyllor, några sittplatser samt äpplet från förra årets Bildningsmonter som får fungera som bord. Alla böcker och tidskrifter Korsväg 3 | 2018

79


kommer att finns i en bokhylla hela tiden. Böckerna är från de senaste två åren – aktuella och med ett lite bredare omfång tidsmässigt. Besökarna får bläddra och läsa, kanske sätta i ett bokmärke med en kommentar för andra att reflektera över. Besökarna ska kunna interagera och bli samtalsparter med varandra. – Det ska inte vara en lugn läshörna utan en mingelyta. En plats för samtal. Det kommer alltid att finnas två värdar i montern som båda är teologer. Med teologer menar vi att de tagit en teologisk högskoleexamen eller att de är teologie studerande. Med värdarna går det att tala teologi. Och så har vi minglare i montern, en teolog som är aktuell med en bok eller med forskning eller någon som är aktuell utifrån sin roll. Några av de som inbjudits att vara minglare i Teologiska hörnan är Antje Jackélen, Susanne Rappmann, Jesper Svartvik, Ola Sigurdson, Susanne Wigorts Yngvesson, några teologiska doktorander samt författare som Joel Halldorf och Kent Wisti. De är där på schema i en halvtimme var. Då de minglar som alla andra. Det finns ett program anslaget och det finns en skylt som säger att nu är till exempel Susanne WY i montern, aktuell med boken Övervakad, som finns i montern. – Alla ska känna sig välkomna, säger Sara Wrige. Bokmässans besökare är läsande och reflekterade personer. De är vår målgrupp. Vi tror att det hos den breda gruppen av besökare finns ett stort intresse för den typen av frågor som teologin handlar om, till exempel vår existens, existentiella frågor och vår plats i universum. Redan tidigare är det en mingelyta runt Se människan-scenen. Nu finns det möjlighet

80

Korsväg 3 | 2018

för samtalen att flytta in i Teologiska hörnan där det kan bjudas in till samtal av teologisk karaktär. – Jag ser framför mig en blandning av folk som samtalar med personer med särskild kunskap i teologiska frågor. Inte så ett den ena parten ger svaren på frågorna utan att det blir ett samtal. Samtal som också handlar om aktuella frågor som vi alla funderar över oavsett om vi är teologer eller inte. – Vi kommunicerar inte ut ett budskap. Möjligen är budskapet att vi vill ha ett samtal. Vi i Svenska kyrkan är värdar och det vi vill åstadkomma är ett samtal! Ett samtal där olika teologiska röster från olika samfund och traditioner finns med. Det är inte en informationshörna! Värdarna har förankring i Svenska kyrkan. För minglarna och litteraturen finns ingen annan ribba än att det är teologi och att det är aktuellt. Ett 40-tal minglare, alla utbildade teologer eller forskare i teologi, kommer att vara med och ca 200 böcker kommer att finnas i montern. – Här får du föra ett djuplodande resonemang med en teolog, avslutar Mikael Ringlander. Teologiska hörnan blir det största teologiska seminariet i Sverige. Det pågår under 4 dagar. Besökarna får möta teologer och prata med dem. Något som kanske annars inte är så lätt, att till exempel få en pratstund med ärkebiskopen. Torgny Lindén


Foto: Aarne Ormio

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Träffa oss i

Björn Vikström

Cristina Grenholm

Biskop, teologie doktor och docent i hermeneutik

Kyrkosekreterare och professor Vad är du aktuell med?

Vad är du aktuell med? Jag publicerade för ett par år sedan en bok om kärlekens, sexualitetens och äktenskapets teologi. Som bäst håller jag på med ett manuskript om gästfrihet med arbetsrubriken ”En gästfri Gud, en gästfri kyrka”.

Din spontana reaktion när du fick frågan om att medverka?

Jag medverkar i en ny bok om gudstro, Blennberger, Bråkenhiem & Jeffner (red.) Gudstro: Existentiella och intellektuella perspektiv med ett kapitel om hur man kan återupptäcka evighetshoppet i tider som lätt väcker oro och missmod.

Din spontana reaktion när du fick frågan om att medverka?

Jag blev glad eftersom teologi och litteratur är min stora passion.

Så roligt med ett teologiskt forum när det finns en stor efterfrågan på djupare reflektion om grundläggande värden och visioner!

Vad vill du samtala om?

Vad vill du samtala om?

Hur teologin utmanas av det som händer i världen och i våra samhällen just nu, och om vad teologin har att erbjuda till dessa brännande frågor.

Jag vill dela tankar om Gud och liv utifrån de frågor och insikter besökarna har.

Vad har du för förväntningar på samtalen? Vad har du för förväntningar på samtalen? Jag ser fram emot samtal där vi utan krav på slutgiltighet kan pröva teorier och tolkningar, där vi kan utmana varandra med ömsesidig respekt och nyfikenhet.

Vilka tror du kommer för att samtala? Ett spännande element i samtal av den här typen är att man inte vet på förhand vilka som kommer, vilket innebär att man behöver vara flexibel. Men jag gissar att rubriken lockar till sig teologer och andra som är intresserade av vad som är på gång inom teologin just nu.

Att få veta vad olika människor på Bokmässan grubblar över och har kommit fram till.

Vilka tror du kommer för att samtala? Jag hoppas att de som inte förut tänkt att de skulle tala teologi råkar komma förbi med en fråga eller en insikt, och att många som annars inte brukar delta i teologiska samtal ska få tillfällen att göra det.

Korsväg 3 | 2018

81


Foto: Tomas Nihlün

Träffa oss i

Susanne Wigorts Yngvesson

Ulf Jonsson

Professor i etik

Vad är du aktuell med?

Vad är du aktuell med?

Jag publicerar i höst boken Med tanke på tron – en introduktion till fundamentalteologin.

Boken Övervakad. Människor, maskiner och Gud.

Din spontana reaktion när du fick frågan om att medverka? Det känns ju som en rolig utveckling av konceptet som Svenska kyrkan har på bokmässan. En möjlighet att ge teologi i olika former ett självklart utrymme som inte har varit så framträdande på några år.

Vad vill du samtala om? Vad det innebär existentiellt, politiskt och teologiskt att leva i ett övervakningssamhälle. Hur ska vi leva med alla våra maskiner privat och i det offentliga?

Vad har du för förväntningar på samtalen? Att det kommer spännande personer som vill dela idéer och tankar om hur vi ska leva och mötas i den avancerade teknikens tidevarv. Och att det uppstår samtal om hur kyrkorna kan relatera till en massa utmaningar kring det.

Vilka tror du kommer för att samtala? Ingen aning, men om det finns gratis kaffe så stannar väl de som går förbi. Och så de som har ett specialintresse av frågan, oavsett om de får kaffe eller inte.

82

Korsväg 3 | 2018

Jesuitpater och professor

Din spontana reaktion när du fick frågan om att medverka? Vad roligt! Jag gillar ju att samtala om teologiska frågor.

Vad vill du samtala om? I min kommande bok diskuterar jag vilka egenskaper Gud har och hur Gud kan tänkas handla i världen. Det vill jag gärna ta upp.

Vad har du för förväntningar på samtalen? Att få möta andra människor som också tycker det är intressant att reflektera kring frågor om Gud.

Vilka tror du kommer för att samtala? Jag låter mig överraskas. Men jag antar att det blir människor med väldigt olika infallsvinklar, vilket är berikande.


aktuella böcker

Alla våra dagliga val

Övervakad eller trygg?

I sin beskrivning av helvetet fram- Vägar till levande liv ställer Dante Alighieri djävulen sittande på en tron av is; han bor Patricia Tudori iskylan som består av förkvävd Sandahl kärlek. Påven Fransiscus ville, i sitt Libris herdabrev inför fastetiden, att vi skulle ställa oss frågan: På vilket sätt kallnar kärleken i oss? Den frågan tänker jag på när jag läser Patricia Tudor-Sandahls bok: Vägar till ett levande liv. Redan i första kapitlet finns ett svar – likgiltigheten får kärleken att kallna. Likgiltigheten är lömsk. Den kan smyga in i mitt liv utan att jag märker det. Jag vänder bort blicken och hastar förbi en behövande människa på gatan, jag ser skakande bilder på TV-nyheterna, men orkar inte med mer elände utan sätter på Lets Dance istället. Jag tycker det är tråkigt att en bekant har blivit sjuk, men hör inte av mig. Sakta men säkert breder likgiltigheten ut sig i en tid som präglas av osäkerhet och förvirring, av många hotbilder. Patricia Tudor-Sandahl har fyllt 77 år. För 18 år sedan hittade hon tillbaka till andligheten efter många år som ateist. Författarens nya bok är sprungen ur en önskan om att på allvar fundera över hur livet ska förvaltas. Alla våra dagliga val. Vad för sorts människa jag vill vara. Den tid som återstår.

Författaren sitter i en taxi i Paris Övervakad. när terrorn slår till mot bl a Le Människor, Bataclan. Då kommer frågan maskiner och Gud. från Facebook: Är du i säkerhet? Spontant är det en relevant Susanne Wigorts fråga, med tanke på familjen Yngvesson hemma i Sverige. Men vad är Timbro förlag säkerhet? När vet jag att jag är i säkerhet? Säkerhet från vem? Ska jag känna mig säker så att jag legitimerar den ordning som kallas kriget mot terrorism? Frågan om säkerhet är inte enkel att besvarar, konstatera Susanne Wigorts Yngvesson. Samtidigt som jag läser boken ser jag Richard Berghs tavla ”Riddaren och jungfrun”. I en förklarande text står det: ”I centrum står riddaren i sin rustning och vakar över jungfruns vitklädda gestalt, hotfull eller beskyddande”. Med personliga berättelser inleder författaren resonemang kring t ex vad övervakning är eller kan vara. Trygghet för en person kan vara hot för en annan. Begreppen trygghetskamera eller övervakningskamera visar på det paradoxala i begrepp som handlar om säkerhetsfunktioner. Ett viktigt perspektiv som lyfts i boken handlar om vem som övervakar övervakaren. Även här finns det paradoxer. ”Viss övervakning kan vara olaglig men ändå tjäna ett gott syfte. Annan övervakning kan vara integritetskränkande men ändå skyddas av lag och politiska syften om säkerhet eller trygghet.” En paradox är att det öppna samhället skyddas av säkerhetspolitikens arbete i det fördolda. Självfallet kan det inte ske öppet, men ju fler övervakningssystemen blir desto mindre blir det öppna samhället. Författaren gör också jämförelser med seendet i de bibliska berättelserna där seendet handlar om att se en djupare sanning. (Författaren medverkar i Teologiska hörnan på Bokmässan i Göteborg.)

Agneta Riddar

Torgny Lindén Korsväg 3 | 2018

83


aktuella böcker

Drönarflygning genom NT

Små rutor av liv

Steg för steg Jonas Dagson har tillsammans genom nya med Anders Parsmo gjort en testamentet fantastisk guide till nya testamentet med hjälp av både ord och Jonas Dagson bilder. Anders Parsmo Jonas själv beskriver boken Förlaget XP Media som en drönarflygning genom NT. Jag tycker mycket om den bilden, det underlättar förståelsen och jag får en överblick. Jag har läst Bibeln många gånger på egen hand, ända sedan min lillebror fick Anne De Vries Barnbibel vid sitt dop när jag var 8 år. Det var en oförglömlig läsupplevelse. När jag i vuxen ålder återigen började läsa Bibeln blev många av texterna transportsträckor med många ord som inte fastnade eller sade något därför att jag inte förstod sammanhanget. Svårast var GT, men nu har Jonas och Anders skrivit en guide till den delen också. Med hjälp av den här guiden kan vi lära och förstå mycket på kort tid. Boken erbjuder både överblick och många infallsvinklar. Det märks att Jonas har bakgrund som journalist. Boken kan användas för självstudier, men fungerar också för bibelstudiegrupper där den räcker till flera terminer beroende på vilken vinkel gruppen väljer; historisk bakgrund, de olika skribenterna, Jesu liv, Apostlagärningarna, Uppenbarelseboken m.m. Tillsammans blir vi klokare.

Som ett lapptäcke fullt av små Stygn. Det går rutor som på något sätt måste att laga livet sammanfogas – så beskriver när allt gått Anne Lamott livet. Vi får inte sönder. välja alla bitarna själv. En del av Anne Lamott oss får några eller många fula Libris bitar. Sorg och kris. ”Vid sådana tillfällen kan en förnuftig människa inte låta bli att tänka på hur groteskt livet är. Det kan verkligen suga, för att använda en teologisk formulering.” Dem måste vi infoga i livets stora lapptäcke – varken vi vill eller inte. Det är en fin bild. Över hur livet rymmer både glädjen och sorgen, det vackra och det fula, det starka och det sköra. Också boken är som ett lapptäcke. Små rutor av liv, av ögonblicksbilder. Om färgglada änglar gjorda av kaffefilter i söndagsskolan. Om en söndertrasad gardin och om att bevara eftervärmen av en bästa vän genom att behålla hennes blus. De små lapptäcksbitarna av livsberättelse hålls samman av en röd tråd av eftertanke. Stundom är det pratigt, författaren ifrågasätter sig själv, eller vänder sig till läsare med en blinkning och kommenterar vad som kanske pågick inombords under läsningen. Men trots det blir det en helhet, för genomgående som ett sammanhållande mönster, finns hoppet. Hoppet i igenkännandet – andra har det också svårt. Hoppet att kunna vara en hjälp för någon. Hoppet i att få ta emot hjälp. För detta räcker mot söndertrasat tyg, mot livets sorger och det metaforiska lapptäckets fula rutor – en människa som inte ger upp. Som broderar vidare några stygn som håller ihop – när livet gått sönder.

Gunilla Lindén

Katarina Johansson

84

Korsväg 3 | 2018


aktuella böcker

Hjälp jag är utmattad!

Mellan himmel och helvete

”Att gå in i väggen är inte ett tecken på att du är svag utan på att du varit Hjälp jag är utmattad stark alldeles för länge” Jag känner unga kvinnor som Clara Lidström är så gott som övertygade om Erica Dahlgren att de kommer att gå in i vägNorstedts förlag gen. Frågan är bara när och hur allvarligt det kommer att bli för dem. På tröskeln till arbetslivet möter de så många berättelser om utmattning att de verkar tro att sjukskrivningen ligger någonstans där framme och väntar på oss alla. Jag rekommenderar dem verkligen att läsa den här boken. Det finns ingen ny naturlag som säger att vi alla kommer att drabbas av utmattningssyndrom. Men å andra sidan är dagens arbetsliv ofta så uppskruvat att ingen kan tro att hon eller han är immun. Duon bakom podden En Underbar Pod (Clara gör också bloggen UnderbaraClara) har skrivit en bok om utmattning som både griper tag och ger hopp. Författarna skriver om sina egna liv och erfarenheter med stort allvar, men också med nödvändig humor och självdistans. I 40 korta kapitel beskrivs de medicinska bakgrunderna till utmattning med rikhaltiga exempel från författarnas egna liv. Men de ger också ett stort antal handfasta råd och tips till både de drabbade, deras anhöriga och även arbetsgivare. Framför allt vill de befria den som känner igen symtomen på utmattning att inte känna skam och misslyckande. De uppmuntrar till att släppa på egna och andras krav och ta emot den hjälp som finns att få. Jag avslutar med ett ytterligare citat ur boken. Det är över 80 år sedan det skrevs, men det är en utmaning till andra prioriteringar för både politiker och medborgare i dagens Sverige: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet” Ernst Wigforss, finansminister under stora delar av 20-40-talen.

I Västsverige fanns vid 1700-ta- Mellan himmel lets slut ca 500 bemålade kyrk- och helvete. Bemålade tak, motsvarande hälften av alla kyrktak i kyrkor i området. Omkring 250 Göteborgs stift har bevarats, mer eller mindre 1697-1812 intakta. I Göteborgs stift revs Kajsa Nyström drygt 60 % av kyrkorna med Rudling takmålningar under 1800-talet. Votum & Gullers Av de återstående 60 fick hälf- Förlag ten sina målningar övermålade. 1900-talet innebar nya stilideal och ny respekt för konsthistorien, och målningarna togs åter fram. Om denna konstskatt har konservatorn och antikvarien Kajsa Nyström Rudling gett ut ett rikt illustrerat och mycket läsvärt praktverk, grundat på omsorgsfull forskning. I inledande kapitel tecknas bakgrunden av historikern Christer Ahlberger, kyrkohistorikern Anders Jarlert och byggnadsantikvarien Robin Gullbrandsson. Ahlberger menar att målningarnas upphörande i tidigt 1800-tal beror på utvecklingen ”från en känslosam, färgglad och livsbejakande mot en mer intellektuell och strikt fromhetstyp”, men Nyström Rudling pekar också på att ”nyklassicismen föredrog en ljus och enkel färgsättning”. Johan Hammers i brand förlorade målningar från 1682 i Tyska kyrkan i Göteborg blev utgångspunkt för den fortsatta utvecklingen. Flertalet av de drygt 30 målarna under perioden var anslutna till Göteborgs målarskrå, grundat 1702. Dess första ålderman Erik Eriksson Grijs hade 1697-98 smyckat Kungälvs kyrka. Den produktive Christian von Schönfeldt dekorerade bl.a. Säve, Bro, Naverstad och Råda kyrkor. I Örgryte gamla kyrka introducerades rokokon år 1741 av Johan Ross och hans gesäll Michael Carowsky. Alla var de mera hantverkare än nyskapande konstnärer, och de utgick från tryckta förlagor. Ändå åstadkom de praktfulla kyrkointeriörer, medan andra, som Jacob Magnus Hultgren (Surteby, Idala), framstår som klantigt naiva.

Lars Björksell

Hans-Olof Boström Korsväg 3 | 2018

85


Vänligen | + Sören Dalevi

Sju promille, sju procent, 70 procent

I

Karlstads stift är närmare 70 procent kyrkotillhöriga. Det är en stor siffra. Men hur ska man förhålla sig till alla dessa medlemmar? Vad är det att vara folkkyrka för dem? Det är i detta sammanhang jag brukar tala om kyrkan som sju promille, sju procent och 70 procent. De sju promillena är de som är anställda och förtroendevalda, de vi lite skämtsamt skulle kunna kalla för de närmast sörjande. Det är vi som på ett alldeles särskilt sätt satts att vara ansvariga för kyrkan. De sju procenten är den stora grupp som är aktivt involverade i kyrkans verksamhet. Man sjunger kanske i kör, man går kanske i gudstjänst; man känner aktivt med och för kyrkan. Men de jag skulle vilja fokusera denna krönika på är de som jag tycker vår kyrka ägnar alldeles för liten uppmärksamhet: nämligen de 70 procenten. Det är nämligen så att utan dessa 70 procent funnes inte Svenska kyrkan såsom vi känner henne. Det är de 70 procenten som gör det möjligt för oss att vara närvarande över hela landet på det sätt som Svenska kyrkan ju faktiskt är just nu. Posten drog för länge sedan, banken likaså. Närbutiken har i normalfal-

86

Korsväg 3 | 2018

let just lagt ned. Men kyrkan är kvar. Kyrkan är närvarande och rikstäckande. Tacka de 70 procenten för det. (Och vi som tillhör de 7 promillen kan, by the way, dessutom tacka de 70 procenten för våra löner och ersättningar). De 70 procenten känner fortfarande en tillhörighet till kyrkan. Den tillhörigheten ska vi ta på allvar, och den ska vi göra något av. Och vi ska göra det genom att visa fornkyrklig respekt. Justinus martyren (ca 100-165 e kr) uttrycker i en av sina texter en tanke, som verkar ha varit vanlig i fornkyrkan, om att det finns ett gudsfrö – ett logos spermatikos – nedlagt i varje människa. Gud har skapat världen på grund av sin godhet, gjort varje människa till sin avbild, och därför finns i varje människa ett frö av Gud. Gud finns med andra ord redan där, enligt detta sätt att se på tillvaron, och det gäller bara att uppmuntra medmänniskan att finna gudsfröet inom sig. Även hos dem som förföljer Justinus martyren finns detta gudsfrö latent. Justinus hävdar till och med att var och en av oss kan lyssna till detta ord som är nedlagt i oss, och om vi väljer att följa den inre rösten är vi kristna, även om vi aldrig ens hört talas om Jesus.


Gud har varit där före oss, marken är förberedd. Vilken skillnad i förhållningssätt gentemot dem som tror att Gud är något som de själva för till medmänniskan… Förmår vi som kyrka att tänka i sju promille, sju procent och 70 procent så undviker vi dessutom den fälla som är så vanlig i vissa sammanhang; den att vilja begränsa sin kyrkosyn: ”bara den som tillhör den och den gruppen tillhör kyrkan”. Denna typ av villolära och heresi är tyvärr alltför vanlig. För vi

behöver varandra. Såväl de sju promillena, de sju procenten som de 70. Just därför att Gud har varit där före oss. + Sören Dalevi

P.S. Förresten: just därför att Gud varit där före oss så har jag ju helt fel när jag talar om 70 procent. Folkkyrkan riktar sig ju till 100 procent, till alla. Men du förstår vad jag menar. D.S.

Korsväg 3 | 2018

87


POSTTIDNING B Har du flyttat eller är adressen fel? Är du anställa eller förtroendevald kontaktar du din församling så att det är rätt uppgifter i databasen Kyrksam. Övriga kontaktar Göteborgs stift via e-post: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Sara Wrige

Sätta ord på verklighet

Så fort jag fick chansen övade jag på Heptapod B, både med de andra lingvisterna och ensam. /…/ Jag hade börjat utveckla en färdighet som påminde om heptapodernas. Och jag noterade att Heptapod B förändrade hur jag tänkte.” Orden är Louise Banks, lingvist och huvudperson i Ted Chiangs novell Story of Your Life. Filmen Arrival (2016) är baserad på den novellen. I berättelsen blir Louise Banks kontaktad av myndigheterna. På flera platser på jorden har det landat några stora objekt. Man kan gå in i dem, och där inne finns ett slags rum. På andra sidan en ruta finns sjubenta varelser, som benämns heptapoder. Med dessa vill man försöka kommunicera, och man sätter ihop team med en lingvist och en fysiker. Lingvisten ska kunna lära sig språket och fysikern ska ge en slags gemensam referensram, utifrån idén att fysiken verkligen är universell och därför gemensam för människan och heptapoderna. Det går så där kan man väl säga. Men efterhand uppstår ändå en viss kommunikation. Det är när man lämnar de enkla kausala sambanden med orsak och verkan som man först verkar förstå varandra något litet. Och efterhand lär sig Louise deras skriftspråk, kallat Heptapod B, en skrift som inte följer linjära mönster där ett ord skrivs efter ett annat, utan där en grafisk bild förmedlar helheten utan någon tidslinje. Ju bättre Louise blir på Heptapod B, desto mer börjar hon tänka som heptapoderna. Framtid och dåtid

flyter samman, början kan lika gärna vara slutet och tvärtom. Att lära sig heptapodernas språk förändrar för alltid hur Louise uppfattar världen och sin egen plats i den. Science fiction-formatet kan verkligen renodla teman och ställa saker på sin spets. I Story of Your Life är ett viktigt tema hur mycket tanken och vårt sätt att uppfatta världen påverkas eller rent av styrs av språket. Jag har hört påstås att det finns språk som inte har ord för grönt, och således ”finns inte” den färgen utan endast nyanser av blått och gult. Svenskan har fyra årstider medan samiskan delar in året i åtta årstider. Språkets begränsning är också dess möjlighet. Att lära sig mer språk, sitt eget eller andras, verbala språk eller andra, ger oss möjlighet att tänka nya tankar och utforska andra tankelinjer. Det visar också svårigheten i att sätta ord på verklighet och erfarenhet. Inte minst gäller det de andliga upplevelserna, det inre livet, det heliga och Gud själv. Vi är inte så främmande inför varandra som Louise och heptapoderna, men ordens begränsningar och möjligheter fordrar en ödmjukhet och en försiktighet. Nästan lika plötsligt som de kom lämnade heptapoderna jorden, deras ärende förblir i dunkel. Efter sig lämnade de endast språket, bristfälligt bevarat hos några lingvister. Sara Wrige


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.