Korsväg 1 2018 by Korsväg

N u en äv iK ar ls ta ds st if t s. 75

K Korsväg 1 | 2018

Du är kallad Susanne Rappmann | En Gud som tar människor i anspråk 4 Irma Schultz | Att lyssna efter det oanade 17 Cecilia Nahnfeldth | Kallelse att ta livet på allvar 29 Anna Düring | Som barn visste jag inte om Gud fanns 62 Sören Dalevi | Flitiga samtal om väsentliga ting 82

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Detta var min kallelse

ag minns en tidig uppsatsskrivning i skolan på temat: Vad vill jag bli när jag blir stor. Det är inte ovanligt att barn identifierar sig med sina föräldrar och tänker sig samma jobb som mamma eller pappa. Eftersom jag är uppvuxen i en prästgård var det kanske inte helt otippat att jag tänkte bli präst. Efter gymnasiet arbetade jag i bokhandel och gjorde vapenfri värnplikt. Då distanserade jag mig lite från kyrkan. Men så flyttade jag hemifrån och i den vevan började jag söka mig till kyrkan igen. Jag blev sedd och jag blev engagerad. Så småningom fick jag jobb som församlingsassistent i Eskilstuna och tankarna på att bli präst väcktes igen. Var detta min kallelse? Livet gick vidare och jag reste ut i SKUT som assistent, bildade familj, flyttade hem till Sverige och insåg att det måste nog till några studier i alla fall. Nu lutade jag åt bli diakon. Åter igen brottades jag med mina tankar, kanske inte så mycket med Gud som med mina egna tankar. Var detta min kallelse? När jag arbetade i Nynäshamn som vik församlingspedagog gick jag kursen ”Församlingens information är mycket mer än du anar!” Där hände det något. I bokhandeln hade jag fått syssla med skyltning, i Eskilstuna var jag med och gjorde församlingsbladet, i Nynäshamn fick jag skriva artiklar och nu vidgades begreppet information för mig. Jag sökte informationslinjen, flyttade till Karlstad, fick praktik på Karlstads stift, fick vikariat där innan jag tog examen och fast jobb efter ett halvår. Jag kände aldrig kallelsen att bli präst eller diakon, men jag har alltid känt en kallelse att jobba i kyrkan. Helt plötsligt öppnades dörrar och pusselbitarna föll på plats. Detta var min kallelse! Temat för Korsväg är Kallelse. Möt människor som reflekterar över sin kallelse och över kallelsebegreppet.

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Agneta Riddar Sara Wrige Beata Åhrman Ekh Peter Pasalic Östborg Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Maria Gustafsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Omslagsbild: Øyvind Lund

Korsväg 1 | 2018

innehåll

Tema | Du är kallad

44 04. 08. 17. 20. 26. 29. 32. 40. 44. 50. 55. 56. 58. 62. 65. 69. 72. 76. 79. 82. 84.

Ledare: En Gud som tar människor i anspråk Hur funkar det att ha Gud som arbetsgivare? Krönika: Att lyssna efter det oanade Ung Resurs – en chans att fundera vidare Jag är precis där jag vill och ska vara Krönika: Kallelse att ta livet på allvar Att gå över gränsen Byter blåstället mot alba och mässhake Det här min grej, det bästa jag gjort… Församlingarna som rekryterande miljö Med tron som arbete Karlstad stift rekryterar på bred front Jag kallar er vänner – kallelse i luthersk teologi Krönika: Som barn visste jag inte om Gud fanns Fastekampanjenn: Små medel gör stor skillnad Att göra tro till handling Att vara kallad är att stå i andras tjänst Bibelstudium: Den första stenen Aktuella böcker Krönika: Flitiga samtal om väsentliga ting PS: Det gudomliga Ordets tjänare

08 Att de anställda med krage, de vigda, prästerna och diakonerna, är kristna och kallade att verka i Guds tjänst tillhör de kyrkliga självklarheterna. Men de andra då? Vaktmästare och administratörer, musiker och pedagoger? Hur ser de på sina arbetsuppgifter?

Korsväg 1 | 2018

Ledare | + Susanne Rappmann

En Gud som tar människor i anspråk

är denna text skrivs är det ännu några veckor kvar till biskopsvigning. Under flera månader har jag om och om igen svarat på frågan ”Hur kännas det”? Jag erkänner, utom omsvep, att det känns märkligt, tänk att jag ska bli biskop. Situationen är verkligen unik och håller mig emellanåt sömnlös. Men i vargtimmen och i mina klarare stunder kan jag också konstatera att det inte är första gången i mitt liv som jag stått inför avgörande vägskäl och uppbrott. Jag har studerat utomlands, flyttat, gift mig, fått barn, blivit prästvigd och bytt arbete ett antal gånger. Varje gång har jag fyllts av bävan och oro men också glädje och lust. Och på samma sätt är det nu. Orosfrågorna mal: Hur ska det gå? Kommer jag att klara uppgiften? Men djupt därinne finns också en tillit och glädje, tänk att jag får vara med om detta. I din hand håller du ett nytt nummer av Korsväg, denna gång med temat Kallelse. När du tagit del av numret hoppas jag att du fått en rikare bild av detta ord och vad det kan fyllas med för praktiskt innehåll. Till det viktigaste hör att vi tror på en Gud som tar

Korsväg 1 | 2018

människor i anspråk. Och med Jesus som förebild utmanas vi som kyrka att ha ett särskilt sikte inställt på dem som finns i samhällets utkant. Det är dem han bjuder till bords, helar och upprättar. Mönstret är tydligt och får mig att ställa de självkritiska frågorna: Hur är det hos oss? Vem får dela gemenskapen? Vem anförtros uppgifter? Till min förundran har jag anförtrotts uppgiften att vara biskop i Göteborgs stift. Jag förstår att nyfikenheten är stor; vem är hon och vad vill hon? Ett sätt att lära känna mig, mina tankar och vad jag vill uträtta som biskop är att ta en titt på vapenskölden. Som valspråk har jag valt ”Vår Gud bär sår” och i den del av skölden som jag valt finns ett veteax. Som biskop vill jag förmedla hopp till kämpande människor och vår kyrka. Ett hopp grundat i tron på en Gud som bär egna och andras sår, och som genom sitt eget liv visat oss en väg, genom liv till död, som håller för allt. Detta är också en tro som bär mig när jag nu snart vigs till biskop. Till det förunderliga i tron hör att Gud lägger sin skatt i bräckliga lerkärl, att Gud kallar vanliga och ovanliga

Bild: Henrik Dahlström, Riksarkivet.

människor, sådana som du och jag till tjänst i Guds Rike. En modern rekryteringsspecialist skulle förmodligen inte bli imponerad av Jesus sätt att välja lärjungar. De tycks inte ha några imponerande nätverk, stundom har de uppenbara problem att förstå vad han säger och i prövningstid uppvisar de djupt mänskliga drag såsom tvivel, förnekelse och rädsla. Kring biskopsrollen finns många förväntningar – jag kommer inte att kunna leva upp till dem alla. Men jag tror på en Gud som bär sår. Att misslyckas eller inte räcka

till är ibland början till något nytt och mycket större. Ingen människa kan på egen hand utföra allt det som en biskop ska göra. Jag kommer att ha ett särskilt ansvar och ett sätt att ta det ansvaret är att be andra människor om hjälp för uppdraget. Biskopen i vår kyrka har förhållandevis liten makt, men i det ligger en tillgång! Jag brukar tänka att Guds storhet visar sig i att han begränsar sig till ett litet barn. Och i såren och sårbarheten menar jag att vi finner Guds styrka. + Susanne Rappmann

Korsväg 1 | 2018

DU ÄR KALLAD Def. Kallelse: subst. 2. Uppgift som upplevs såsom ålagd av högre makter och därför uppfattas som mycket viktig (=> kall, livsuppgift): Florence Nightingale kände sin kallelse att bli världens första sjuksköterska; han mognade till insikt om sin konstnärliga kallelse. Bet.nyans: särskilt om religiös betingad uppgift: kallelsegärning; kallelse i kristlig mening är inbjudan till Guds rike. Nationalencyklopedins ordbok

”

De tre första av de tio buden handlar om tron på Gud och om den frihet som tron skänker. De sju efterföljande buden handlar om gärningarna mot nästan. Det finns inga bud som handlar om mig själv. Ingenstans talas det om att vi ska fostras, inte ord om att vi bör utvecklas till personligheter eller mogna. /…/ Det är två relationer som alla ord i budens förklaringar inriktas på: Gud och nästan. Gustaf Wingren och Greta Hofsten,

”Att i ödmjukhetens självutplåning vara intet, och ändå i kraft av uppgiften förkroppsliga hela dess tyngd och auktoritet är den kallades livshållning.”

En liten katekes.

Dag Hammarskjöld, Vägmärken

” /…/ fråga Er själv i Er natts tystaste timme: Måste jag skriva? Gräv i Er själv efter ett djupt svar. Och om svaret blir ja, om Ni kan bemöta denna avgörande fråga med ett starkt och enkelt ”Jag måste”, bygg då Ert liv efter denna nödvändighet. Rainer Maria Rilke, om kallelsen att skriva poesi.

Bild: Lasse Bengtsson

Korsväg 1 | 2018

”Staden kallar inte på mig, vad skulle den med just mitt kall, min kallelse till, ingen annan stad har rymt så många kallade, ja man kan förundras över att den överlevt trots dem, överlevt dessa övertygelser och överträdelser, överlevt alla dessa uppenbarelser, dessa röster som ropat till Herren just vid denna stads alltför berömda berg. Kanske är detta det största av Stadens mångomtalade mirakel. Att den ännu ligger där, balanserande mellan öken och berg som störtar nedåt mot slätten och Medelhavet. Kanhända är detta det verkliga miraklet. Att överleva – i sanning trots allt! – alla dessa kallelser och krig.” Anita Goldman, Jerusalem & jag , 2017.

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” Matt 28:19

“/…/ dansa, fastän hjärtat brister Ska dansa fastän hjärtat brister Det går sönder i takt med basen i marken Det går sönder i takt med värkande huvet Vulkan inuti med polerade ytan Det här golvet ikväll, jag ska vara sist här Dansa, fastän hjärtat brister /…/ Är ni med mig, systrar, bröder … Annika Nordin / Säkert ”Dansa fastän” från albumet Facit.

Bild: Lasse Bengtsson

Franciskus av Assisi fick en mycket påtaglig kallelse. När han bad inför krucifixet i den lilla kyrkan San Damiano strax utanför Assisi, ”talade” Jesus på korset till honom: ”Min kyrka håller på att falla samman till en ruin. Gå och bygg upp min kyrka.” Uppmaningen tolkade Franciskus först bokstavligen och skaffade kalkbruk och murstenar och började reparera den förfallna kyrkobyggnaden. Så småningom förstod att hans kallelse var vidare än så…

Korsväg 1 | 2018

I tjänst för människor och Gud Kallad att sköta siffror och protokoll. Kremera kroppar, städa och stryka tvätt. Eller svara i telefon. Det är sätt att tjäna både människor och Gud.

Korsväg 1 | 2018

tt de anställda med krage, de vigda, prästerna och diakonerna, är kristna och kallade att verka i Guds tjänst tillhör de kyrkliga självklarheterna. Men de andra då? Vaktmästare och administratörer, musiker och pedagoger. Hur ser de på sina arbetsuppgifter? Följ med till värmländska Arvika där Trefaldighetskyrkan ligger mitt i stan och höjderna mot Norge reser sig mäktigt i väster. Det är måndagsvardag i pastoratets många rum. – Svenska kyrkan i Arvika. Det är Maria. Hon sitter precis innanför glasdörrarna och syns tydligt redan från utsidan. Maria Ryman svarar i telefon, tar emot besökare och sköter däremellan olika administrativa sysslor. Tidsrapporteringen bryts i ett. – Kondoleans, dä får vi ordne. Vad vill du att det ska stå? säger Maria på klingande värmländska. Hon föreslår de traditionella formuleringarna, en sista hälsning, men efter en stunds resonerande blir det också några diktrader. – Läs du så ska jag skrive. Maria har tidigare jobbat kommunalt men föredrar det kyrkliga sammanhanget. Det sociala och pedagogiska, att möta, lära känna och bry sig om människor. Det är vad hon vill och som hon uppfattar att kyrkan också vill. Hon använder inte ordet kall, men pratar om

det meningsfulla och om att stå på de svagas sida. Sedan en tid tillbaka har hon utökat sin tjänst och jobbar också som diakoniassistent. – För mig är det fantastiskt givande. Det är det att jobba med människor, inom det kommunala var det mer styrt. Kyrkan påminner om eget företagande, tycker hon. – Det krävs ett driv, du måste ta egna

Jag drivs av en vilja att bidra med min del, att göra det jag är bäst på

initiativ och vara social – planera, organisera, genomföra och utvärdera. Friheten är stimulerande men förutsätter flexibilitet. Flexibelt och meningsfullt. Maria är först ut med att använda just de orden för att förklara jobbet. Men hon är inte den enda. Catarina Miller beskriver också en drivkraft som hämtar sin näring från personlig övertygelse. – Jag drivs av en vilja att bidra med min del, att göra det jag är bäst på, säger hon. Catarina är förvaltningsassistent. Hon kom till Arvika för fyra år sedan efter att ha bott i USA och mött ett samhälle starkt präglat av kyrka och församlingsliv. Där fanns ett personligt engagemang som hon tyckte om och ville ta med sig hem. – Jag har en tro och att då få vara en del av kyrkan i mitt arbete känns väldigt bra. Det är det här jag kan, säger hon och sveper runt bland pärmar och datoriserade arkivsystem. Catarina ser sitt uppdrag som en livsuppgift, ett kall om man så vill. Men det innebär inte att hon är tillgänglig dygnet runt och slår knut på sig själv för att räcka till åt alla håll. Hon stänger av mobilen när arbetsdagen är slut. Men det personliga tar hon med sig in i jobbet. Mötet med de förtroendevalda är närmare här än då Catarina jobbade på socialförvaltningen i Karlstad. Fast hon gör ungefär samma saker. Tar fram underlag åt de som fattar besluten, för de folkvaldas protokoll och håller ordning på diariet. – Administratörer gör mycket som inte syns, men som behövs för att allt ska fungera smidigt. Svenska kyrkan är demokratiskt styrd och har

valt att ha samma grad av öppenhet som det Korsväg 1 | 2018

Korsväg 1 | 2018

”Jag är troende och jag vill bidra med det jag är bäst på”, säger förvaltningsassistent Catarina Miller.

offentliga Sverige. Alla handlingar är allmänna och sökbara. Ekonomiska rapporter, bokföring, styrdokument, fastighetsärenden, rekryteringar, personalärenden, protokoll, frågor från allmänheten med mycket mera, allt finns att ta del av. Att registrera och bevara, att skapa system som underlättar för verksamheten, är både mål och mening. – Vi är en viktig stödfunktion. Dagens posthög ligger kvar på skrivbordet. Den måste sorteras före lunch, sen väntar arbetsutskottets möte. Ärendelistan är lång. – Jag tycker mycket om kontakten med de förtroendevalda. Att kunna underlätta för dem som engagerar sig på sin fritid känns angeläget. Lena Skoglund är en av många volontärer. Hon kommer ljudlöst in i foajén, med ett handskrivet brev i väskan och en svart yllerock över armen. Lena är kyrkvärd, medlem i Västras församlingsråd och en av kvinnorna i diakonigruppen, de som gör hembesök och ser till att det finns kaffe vid gudstjänster och öppna hus. Efter pensionen fanns det tid. Hon ville jobba ideellt. – Jag provade några olika föreningar men det känns bäst i kyrkan. Jag tycker om kyrkvärdskapet, att möta människor och delta i gudstjänsten, men också diakonigruppen. Vi träffas på torsdagar. Det blir gemenskap. Och ett sätt att bidra med det jag kan. I dag är Lenas ärende på pastorsexpeditionen av ren hantverkskaraktär. Hon har lagat prästen Bengt Larnes arbetsrock. Flyttat knapparna och sytt för hand där fodret trasade sig och fållen hängde. – Och där kommer han ju. Jag har skrivit en lapp till dig och tänkte hänga rocken här,

säger hon. Bengt börjar prova och lovsjunger sin renoverade Lapidiusrock, sju år och älskad, förklarar han. Med sandaler och randiga strumpor uteblir elegansen, men han garanterar att det är en fin rock som inte längre finns att få tag på, i alla fall inte här i Arvika. – Detta ser ju väldigt bra ut. Han knäpper nöjt över magen men beklagar sig lite över några nya kilon. Fast viktigast är att Lena fått ordning på rocken. – På fredag vill jag vara snygg. Då har jag två begravningar. Kyrkans närhet till döden märks i många olika sammanhang. Det är få ställen i vår tid där tillståndet är naturligt. Men här är det så. Rädslan är borta. Alla yrkesgrupper kommer i kontakt med livets slut och hanterar situationen med avslappnad värdighet. Kyrkan kan döden. Så skulle man kunna säga. Krematoriemästare Mikael Skoog verkar dagligen i de dödas närhet. För 21 år sedan, då han hade säsongsjobbat på kyrkogården och fick frågan om han ville ta över i krematoriet, tvekade han. Att bränna kroppar, var det verkligen det jobb han ville ha? – Det är ett udda yrke. Men det är meningsfullt. Ensam i källaren under Korsets kapell har han sitt arbetsrum, vägg i vägg med kyl och frys för kistor, urnförråd för de redan kremerade och så rummet med ugnen, den fyrkantiga och blankt rostfria. Persiennerna är neddragna. I kontorsfönstret samsas leksaker och gosedjur, till och med en patron och några tomma små spritflaskor. Vad gör en sexa Jägermeister på krematoriet? – Det där är saker som jag inte vill kasta. Han berättar att alla smågrejerna legat på Korsväg 1 | 2018

Krematoriemästare Mikael Skoog arbetar med de döda. Det blir vardag, tycker han, men det får aldrig blir slentrian.

Maria Ryman är administratör och diakoniassistent. Det är annorlunda att jobba i kyrkan. Det bygger på att man tar mer eget ansvar.

Korsväg 1 | 2018

kistor, medskickade som en sista hälsning, men att de innehåller material som inte får brännas. Då behöver de tas omhand på annat sätt. – Det här jobbet får aldrig bli slentrian. Vardag blir det, men med värdighet. Mikael utför 400 kremeringar om året och ansvarar för 350 nedsättningar av urnor. Förrådet är fullt. På rad står urnor i olika storlekar och material. Och högst upp de små pappkartongerna vars innehåll ska till minneslunden. De flesta vill sätta ner urnan framåt våren när grönskan kommit. Men det finns en laglig gräns hur länge askan får förvaras där på hyllan. Efter ett år måste stoftet i jorden. – Då påminner vi. Det har hänt att ingen hört av sig, att jag fått gå ut med urnan själv. Det är sorgligt när människor blir så ensamma, även om det är självvalt. Absolut svårast i jobbet är att ta hand om döda barn. Han berättar om en liten flicka som dog i cancer. Hon stod honom nära. Arbetskamraterna erbjöd sig att ta hand om kremeringen men Mikael kom fram till att han faktiskt ville göra det själv. – Ingen annan skulle in … jag ville veta att det sköttes fint. Det händer ganska ofta att Mikael vet vilka

han bränner. Stan är liten. Ibland vill även de anhöriga delta vid själva kremeringen, kanske till och med ta askan ur ugnen. Han tycker det är bra att möjligheten finns. Men visst är det en anspänning att lotsa sörjande genom den sista hanteringen av en älskad anhörigs kropp. Det finns inget rutinmässigt i det mötet. – Det frestar på men jag vill inte ha det ogjort. De anhöriga är så tacksamma och det

jag gör känns viktigt. Mikael förklarar att han utför uppgifterna på samma sätt som han vill att han själv och hans anhöriga ska tas om hand den dag då de dör. Jo, han vill bli kremerad. Det är ett bra slut för kroppen. Vad som eventuellt händer med själen är inget Mikael fördjupar sig i. Han är medlem i kyrkan men kallar sig inte kristen. – Eller ja, hur ska jag förklara, jag har en grundtro av något slag, jag tror ju på något, det gör jag och jag har inga problem att arbeta i ett kristet sammanhang. Han deltar i arbetsgivarens andakter även om han inte ber och läser med i texter. – Det blir lite som en meditationsstund, då jag samlar tankarna. Mikael har aldrig känt att någon krävt att han ska tro på Gud, däremot har det erbjudits både utbildning och stöttning för att hantera svåra situationer. Och det har varit bra. Att inte utöva någon religion kan till och med vara en fördel i jobbet, tycker Mikael. Som krematoriemästare sköter han också alla vaktmästarsysslor vid begravningar i kapellet och möter då olika syn på liv och död. De flesta begravningar är kyrkliga men här hålls också borgliga och andra trosriktningar. Rickard Alfredsson är också vaktmästare. Han har just städat hela församlingshemmet och en trappa ner väntar stryktvätten, sen ska stora salen möbleras om … och ja, det var något mer också. – Man blir lite av en allt-i-allo och mitt i sysslorna är det någon som vill fråga något eller behöver prata. Det är inte ovanligt att folk som mår psykiskt dåligt söker sig in i det vardagsöppna kyrkorummet. Vaktmästaren kan vara en första viktig kontakt. Eller enda. Korsväg 1 | 2018

Jag hoppas att vi ska ta klivet utanför våra egna väggar och möta människor där de befinner sig.

– Jag slussar vidare till präst och diakon, men alla vill inte det. Då lyssnar jag. Och jag försöker att inte ha bråttom. Rickard funderar inte i termer av kallelse. Han

började på bageri, körde ut bröd till församlingshemmet och jobbade med gamla vaktisens dotter … ja på den vägen är det. – Jag träffade min fru här också, på Kyrkans unga i källaren. Att han jobbar kvar och trivs handlar om ”det där meningsfulla”, att gå till jobbet och tro på att insatsen behövs, att det blir bra för fler, det finns en tillfredsställelse i det. – Men flexibel måste man vara, och tycka om att rycka in där det behövs. Förr, innan sammanslagningen till ett stort pastorat, var Arvika Östra lite mer som en familj, tycker han. Fast samarbetet mellan församlingarna har blivit bättre, gränserna har suddats ut. – Personalen har kommit närmare varandra och det är bra. Men det har blivit längre väg från idé till att beslut kan fattas, fyller Carina Adrian i. Jobbet var mer självständigt förut. Hon har varit anställd som församlingens pedagog i 41 år, aktiv i 46. – Du var min tonårsgruppskille, säger hon till Rickard. De skrattar gott och pratar gemensamma 80-talsminnen. Alla vet att det är nya tider, nya förutsättningar. Medlemmarna i kyrkan blir färre. De senaste årens trend är tydlig. Och det betyder mindre pengar att röra sig med. Prioriteringar är nödvändiga. De förtroendevalda är överens om att i första hand spara på byggnader istället för människor. Församlingen har redan gjort sig av med flera fastigheter, bland annat en församlingsgård och en fritidsstuga.

Korsväg 1 | 2018

Inventering av fastigheter finns även på dagens agenda för kyrkorådets arbetsutskott. Mattias Kareliusson, som är ny kyrkoherde i Arvika pastorat, inleder möte med att samla chefer och förtroendevalda i bön. Han vill att det andliga ska ta plats överallt i organisationen. Fast lite dubbelt är det, kyrkan kan inte kräva att de anställda inom stödfunktionerna ska vara kristna eller ens medlemmar i kyrkan. Än mindre känna sig kallade av Gud. – Det är en fördel om man delar kyrkans värderingar och är lojal mot uppdraget att vara kyrka. Uppdraget ja, hur ser kallelsen ut framåt, vad är viktigast för kyrkan i Arvika? Mattias hoppas att det finns resurser att möta människors behov och förväntningar. – Jag skulle vilja att vi satsar mer på barn och unga, och gärna i samverkan med andra aktörer i samhället. Han kommer precis från ett möte med kommunens LSS-handläggare. Redan under våren tror de att en grupp personer med funktionshinder kan få sin dagliga träning i kyrkans verksamheter. – Jag hoppas också att vi ska ta klivet utanför våra egna väggar och möta människor där de befinner sig. Han tar Ungdomsbussen i Karlstad som exempel. Den står på Stora torget varje fredag, en samlingsplats för alla som vill. Värme, fika och vuxna på plats i natten. Kyrkan och

Musiken är viktig för Emelie Axelsson. Hon växte upp i mammas kyrkliga solistknä och som fritidsledare drivs hon av glädjen att få föra tonerna vidare till barnen i Arvika.

Korsväg 1 | 2018

”Detta är evangelium”, utbrister församlingsprästen Bengt Larne och prisar kyrkvärden Lena Skoglunds ideella hantverksinsats. Rocken är renoverad.

kommunen driver tillsammans med hjälp av volontärer. En bra modell. Men ska det bli mer av något i pastoratet behöver det bli mindre av något annat. Diskussionen om gudstjänsterna måste tas. Den är känslig. – Jag tycker att man ska satsa ordentligt då vi vet att det kommer folk, men är det rimligt att en präst, en kantor, en vaktmästare och kyrkvärdar kallas ut en söndag då det kommer tre personer, funderar Mattias. Fritidsledarna Sofie Fransson och Emelie Axelsson, som har hand om kvällens barngrupper, jobbar aktivt med alternativen. Messy church, familjegudstjänst en var-

dagkväll med mat och andakt efter engelsk förebild, lockar över hundra personer. Det är betydligt fler än 11-gudstjänst en söndag. – Vi måste tänka om, förnya och förändra, anser de.

Korsväg 1 | 2018

Kvinnorna har just utökat med sopplunch för föräldrar och barn, och två träffar i veckan istället för en. – Det finns stora behov och vi vill möta dem. Båda är själva småbarnsföräldrar. De vet att enkel mat och gemenskap uppskattas av fler än pensionärer. – Vi testar oss fram nu under våren. Sen får vi se. Flexibelt och meningsfullt. De där orden hör ihop när man jobbar med människor, resonerar fritidsledarna. Och så vill de att arbetet i kyrkan ska vara. Det har hunnit mörkna därute, över Glafsfjordens kyrkvik och alla grantopparna. Emelies pianotoner och barnens röster går genom glaset. Än är inte arbetsdagen slut. Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund

Krönika | Irma Schultz

Att lyssna efter det oanade

i färdas genom skogklädda vidder. Mil efter mil. Inga andra bilar ute, bara vår, som mäter upp avstånden mellan städerna. Det skymmer. Snön ligger blå i vägrenen och min syster och jag har efter några timmars lek och bråk vaggats till ro i baksätet. Mamma och pappa sitter tysta där framme. De har suttit tysta länge. Ibland stannar vi för att låta renhjordar passera innan vi kör vidare norrut. Jag lutar mig mot sidorutan, andas imma som jag ritar i. Nynnar en sång. Rösten värmer glaset och fast jag sjunger väldigt tyst hör jag min röst förvånansvärt bra. Jag finns. Jag kan sjunga. Jag tycker om det… Det känns som tröst. Ibland får man en uppgift som sätter igång ett skred inom en. Det här var en sådan uppgift. Att bli tillfrågad om att skriva något personligt om kallelse var att tvingas gräva djupt ner igenom lagren. Vad är egentligen mitt kall? Lever jag det? ”Gud kallar oss till det som motsvarar vad vi innerst inne är. Därför erfar man ofta sin kallelse som en djup inre längtan, ja, som något som vill födas inom en.” - Syster Sofie OP

I snart tio års tid har jag arbetat i Katarina församling med fokus på gudstjänst. Jag har varit med och format Katarinamässan som firas varje söndag kl 11. Jag har skrivit församlingsinstruktion, lett samtalsgrupper, samordnat konserter och utställningar samt tagit emot mängder av studiebesök. Min tjänst är ovanlig, den finns inte definierad i kyrkans organisation. Jag jobbar nära kyrkomusikerna, prästerna och vaktmästarna i gudstjänstarbetet men kommer också nära de flesta andra i arbetslaget i olika sammanhang. Det finns en stor frihet i en sådan roll men också svårigheter. Tjänsten har omdefinierats och uppfunnits längs vägen utifrån församlingens skiftande behov och min eventuella förmåga att vara med och fylla de behoven. Men kallet är något annat… Jag steg in i Allhelgonakyrkan för ca tjugo år sen upphunnen av obearbetade sorger och en andlig längtan jag hållit undan. Som liten var jag ett blygt barn med stort behov av bekräftelse. En inte helt enkel kombination. Att inte våga ta plats och samtidigt ha djupa längtanskärl att fylla, det var knepigt. I tonåren hade jag börjat sjunga i band

Korsväg 1 | 2018

Fotograf: Tina Axelsson

och skriva låtar och efter några soloskivor utbildade jag mig även till skådespelare. Nu befann jag mig alltså i två kraftigt konkurrenstyngda branscher där jag ständigt utsatte mig för risken att bli bortvald. Och att bli bortvald, att inte få vara med och leka, triggade igång mitt självförakt, den där grymma rösten som sa att det var sant – att jag inte var bra nog. Men att komma till Allhelgonakyrkan om söndagskvällarna, sätta sig i bänken bland främmande människor och ändå känna en förunderlig samhörighet, att i ett heligt rum släppa taget om rädslan för att ge plats för kärleken, det var livsavgörande. Vägen till att på allvar bli en del av kyrkan var dock inte rak. Jag var känslig för det som sades i gudstjänsterna, om det stämde med min Gudsbild eller inte. Jag behövde få komma och gå och

Korsväg 1 | 2018

vara sann mot den resa som var min. Men så småningom engagerade jag mig alltmer som volontär, lät mig döpas och började läsa teologi med sikte på prästyrket. Jag konfirmerades och blev antagen som prästkandidat. Några år tidigare hade jag varit på en prästvigning i Storkyrkan. Det var så starkt och vackert och när det var dags för handpåläggning och välsignelse grät jag. Jag ville också. Välviljan, lyckönskningarna, uppgiften. Den tydliga uppgiften. ”Kärleken kan inte blomstra i mig om jag inte är fri. Friheten att säga ja eller nej till den andre och till mig själv är förutsättningen för kärlekens mognad. Varje relation som får sin näring ur kärleken bidrar samtidigt till frihetens gestaltning.”– Werner G Jeanrond

Ibland tänker jag att det varit enklare om min kallelse gått i mer upptrampad terräng. Om jag hade fullföljt präststudierna och blivit vigd till tjänst. Men det var nåt som inte stämde. Det var inte dit jag skulle. Det var något annat. Det är fortfarande något annat. ”...kallelsen leder oss närmare vårt sanna jag, inte bort från oss själva, och känns igen på den djupa inre dragning som skänker frihet och glädje när man följer den.”– Peter Halldorf Kanske är det så, att mitt innersta kall, min djupaste dragning mot Gud, blir tydlig när jag får vara i tjänst med min röst i kyrkorummet. När jag får ställa mig till förfogande för en större berättelse. Om jag ska välja ett sammanhang framför något annat så är det att sjunga på begravning. Få sjunga till tröst. Så sant, vilsamt och öppet jag någonsin kan. Vara en länk i den levande bönen. På Teaterhögskolan i Stockholm hade vi en underbar lärare i diktion och deklamering. Att recitera dikt på hennes lektioner var att utsätta sig för en mycket sträng och lyhörd lyssnare. Hon avskydde när skådespelaren stod i vägen för lyssnarens möjlighet att få göra sin egen tolkning. En dikt skulle reciteras öppet. Om

jag med vissa tonfall visade att jag bestämt mig för tydligt för en tolkning, begränsade jag diktens spektra. Det är något att tänka på också när vi läser bibeltexter i gudstjänsten. Att låta texten tala, inte krympa den, istället lyssna efter det oanade. Och det är samma sak med musik. Musik måste få uppstå medan den framförs. Att ge vidare det finaste man har. Det skänker en känsla av frihet och glädje. Det är i mitt fall sällan de stora musklernas sång utan snarare den blottlagda människans nynnade till tröst, mot en snökall bilruta, medan mörk skog susar förbi. Till slut vill jag ta tillfället i akt och påminna om detta: Vi är alla kallade. Kallet handlar inte om specifika arbetsplatser eller arbetsuppgifter utan om relation. Vi är alla kallade till relation med Gud. Lev den! Skredet skedde. Jag grävde. En skatt låg gömd. Vad säger Gud till mig, till oss? Sluta aldrig lyssna efter det oanade. Irma Schultz Irma Schultz är sångerska, skådesplare, textförfattare och låtskrivare samt arbetar i Katarina församling i Stockholm med gudstjänster och kultur.

Korsväg 1 | 2018

Ung Resurs En chans att fundera vidare Många av dem som idag jobbar inom Svenska kyrkan har ett diakonalt år eller volontärår att tacka för sitt yrkesval. När den praktikmöjligheten togs bort nationellt för några år sedan startade Göteborgs stift Ung Resurs. Idag strömmar ansökningar in, också från många andra stift.

är Volontäråret lades ned 2012 tyckte vi att det var en för bra idé för att skrotas, säger Cecilia Cedergren, stiftskonsulent för Svenska Kyrkans unga i Göteborg. – Eftersom frågan skulle utredas nationellt beslöt vi inom Göteborgs stift att fortsätta så länge och startade Volontäråret.

Korsväg 1 | 2018

Foto: Shutterstock

Det är nu fem år sedan. Bakom det som snart

bytte namn till Ung resurs – volontärår i Svenska kyrkan står Göteborgs stift, Svenska Kyrkans Unga i Göteborg och Helsjöns folkhögskola. Tillsammans erbjuder de ungdomar i åldern 18-25 år att under minst tio månader få möjlighet att bättre lära känna kristen tro och Svenska kyrkan genom att arbeta som praktikant inom en församling. I Ung Resursåret ingår också tre kursveckor på Helsjöns folkhögskola och Göteborgs stifts Bibelskola, tillsammans med andra ungdomar.

Många av dem som ansöker – fast inte alla – är redan aktiva i en församling, som unga ideella, berätta Cecilia Cedergren. En del kanske till och med har erbjudits praktikplats i sin hemförsamling. Men fördelen med Ung Resurs är att de får chans att komma till en annan församling och testa sina kunskaper i ett nytt sammanhang. – Det är sunt och nyttigt att arbeta i en annan församling för att få nya intryck. Dessutom får de genom Ung resurs gå kursen och träffa nya människor. De församlingar som söker för första gången tar Cecilia Cedergren kontakt för ett besök där hon kan prata igenom upplägget. Nytt för i år är att Stiftsstyrelsen beviljat pengar så att församlingar inom Göteborgs stift, som tidigare inte haft Ung Resurs, kan ansöka om ett bidrag på 50 000 kronor. – Det är viktigt att den unga resursen aldrig ersätter personal. Det ska finnas en handledare och ett schema som är utformat så att arbetet blir varierat och ger inblick i många delar av församlingens verksamhet, säger Cecilia Cedergren. De arbetsuppgifter som församlingen har att erbjuda matchas med önskemålen hos de volontärer som ansökt. Cecilia Cedergren sköter intervjuerna, med hjälp av stiftskonsulentkollegor i landet ifall den sökande inte är ifrån Göteborgs stift. – Många av dem som söker har en tanke på att de kanske vill jobba i kyrkan i framtiden. Men det finns inget som helst krav på att de ska göra det. Ung Resurs-tiden är en chans att fundera vidare. Kanske tänker de att de ska söka in till präst- eller diakonutbildningen men märker sedan att det finns andra yrken, som pedagog eller musiker, och ändrar sina planer, säger hon och fortsätter: – Och även om året leder till att man finner att det nog inte är inom kyrkan man vill jobba så är det ju bra att få reda på det och inte satsa studielån på något som kanske inte passar en. Under höstterminen brukar det vara viktigt

att få bekanta sig med bredden av församlingsverksamheten och att få göra sig hemmastadd. Under våren kan man vara mer redo för större utmaningar – men fortfarande förstås med stöd och coachning. Just nu är 17 ungdomar ute på volontärår inom Ung Resurs men det finns fler församlingar som vill ta emot ungdomar. För de allra flesta ungdomar har det gått bra. Men det är en tid i livet för de unga som kan vara turbulent, så ibland har det krävts extrainsatser från både handledaren och kursledningens sida. – Det kan handla om ungdomar som kanske inte är så vana vid att klara av saker på egen hand. Då behövs extra stöd för både församlingen och den unga. Målet är att ungdomen ska kunna åka hem i maj/juni och känna att hen har lyckats. För mig som pedagog är det de allra roligaste upplevelserna, säger Cecilia Cedergren. Ung Resurs växer. Från att ha varit en intern angelägenhet mellan församlingarna i Göteborgs stift hör församlingar från andra stift av sig och det finns idag ung resursare i församlingar i Skara, Karlstad och Västerås stift. Cecilia Cedergrens vision är att den utredning som nu pågår inom Svenska kyrkan leder fram till att man antar Ung Resurs som ett nationellt volontärår men att det administreras inom Göteborgs stift. – Vi har erfarenheterna och kontaktnätet att driva frågan. Om vi får en nationell status kan vi ha en annan process kring rekryteringen, vi kan synas på framtids- och gymnasiemässor och göra mer reklam utanför våra egna kanaler. Det vore fantastiskt för detta är verkligen en möjlighet – för den unga resursen, för församlingen men även för Svenska kyrkans återväxt i framtiden, avslutar Cecilia Cedergren. Katarina Hallingberg

Korsväg 1 | 2018

Vilhelms vilja att jobba i kyrkan har stärkts Vilhelm Karinsdotter Yngvesson från Borås funderade på att bli präst eller diakon. Men efter gymnasiet kände han att han behövde tid för att bestämma vad som kändes mest rätt. Så han sökte Ung Resurs.

u är han helt nyinflyttad i Trollhättan, i församlingens etta på 35 kvadratmeter. – Det finns gott om plats och lägenheten ligger centralt, säger han nöjt. Men det är mycket som är nytt i och med att jag precis flyttat hemifrån, fortsätter han och tycker att det tar mer tid med tvätt och matlagning än han hade trott. Under gymnasietiden var Vilhelm aktiv inom Caroli församling i Borås. Även om det geografiska avståndet inte är så stort till Trollhättan, är det mycket som skiljer hans hemförsamling från den han nu arbetar i. – Ett exempel är högmässan som jag tycker är mer högkyrklig i Caroli och mer avskalad här, säger han.

– Jag har lärt mig jättemycket. Helt klart känns det som jag vill jobba i kyrkan i framtiden, säger Vilhelm. Maria Zetterlund, diakon i församlingen betonar att detta med att ha en Ung Resurs är en win-win situation. – Vilhelm tillför oss i arbetslaget mycket med sin nyfikenhet och entusiasm. För mig som handledare är det nyttigt att någon frågar varför vi gör sådant som mer eller mindre blivit slentrian för oss. Det håller mig alert, säger hon och avslutar: – Jag håller just på och fyller i en ansökan om Ung Resurs för nästa år. Genom feedbacken från Vilhelm kan vi bli ännu bättre nästa gång vi tar emot en volontär.

Det är fredag eftermiddag och han ska strax gå till tacokväll på jobbet. Han berättar med entusiasm att den samlar ett 80-tal personer i alla åldrar, från spädbarn till 90-åringar. – Verkligen jättekul! I hans uppdrag ingår att jobba med konfirmander, barngrupper, öppna förskolan, en ungdomsgrupp och även hembesök hos äldre. Schemat ser olika ut från vecka till vecka, beroende på vem av de anställda han är med. Korsväg 1 | 2018

Laura är en brygga till ungdomarna i Hagfors En mellanhand mellan vuxenförsamlingen och förstaårsledarna. Så ser sig Laura Schelin, som under sitt år i Ung Resurs i Hagfors är med och bygger upp ett ungdomsarbete från grunden.

n av anledningarna till att Laura Schelin från Onsala söder om Göteborg sökt sig till Hagfors är att hon faktiskt har sina rötter och en mormor i Värmland. Men den främsta orsaken är att Hagfors kändes som en intressant församling för henne som har ganska stor erfarenhet av kyrkligt ungdomsarbete. Hagfors församling hade nämligen beslutat göra en satsning på ungdomar, från konfirmationsåldern till 18 år, och sökte genom Ung resurs någon som åldersmässigt var närmare den målgrupp de ville nå. – Det har fungerat jättebra med Laura. Hon kan hänga med ungdomarna – de delar intressen och lyssnar på samma musik. Samtidigt har hon tillräckligt mycket erfarenhet för att hon ska kunna gå för egen maskin i detta pionjärarbete, säger Ulrica Fransson, pedagog och samordningsansvarig för barn- och ungdomsarbetet i församlingen. Laura är inte mindre entusiastiskt. Verksamheten satte igång i november med målet att ha nått 15 ungdomar vid påsk. Den siffran har redan överträffats med råge. – Vi träffas på torsdagskvällar i ungdomslokalen men funderar på att ha öppet ytterligare

Korsväg 1 | 2018

en kväll i veckan, för dem som tränar på torsdagarna, säger hon och berättar att det inte är ett alltför uppstyrt program. – Kyrkan erbjuder framför allt en plats där ungdomarna kan mötas på neutral mark, oavsett hur deras relationer till varandra ser ut utanför vår verksamhet. Hon känner att hon haft stor nytta av den erfarenhet hon haft med sig. Hon har verkligen kunnat bli den brygga mellan de mer vuxna församlingsarbetarna och de unga förstaårsledarna och ungdomarna som var förhoppningen. – Det är så lätt att ta för givet att saker och ting funkar precis likadant överallt. Det har varit oerhört lärorikt att arbeta här, säger Laura. Den önskan hon har inför framtiden delar hon med Ulrica Fransson – att när volontäråret är slut få övergå i en tjänst så att hon kan fortsätta med utvecklingsarbetet och få bygga upp en ledarkultur. – Vi undersöker förutsättningarna för att anställa Laura. Hon har ju jobbat upp relationer och kontakter som är väldigt värdefulla i den fortsatta satsningen, säger Ulrica.

Frida har upptäckt nya yrken Precis när Frida Mattsson slutade gymnasiet i Ånge damp det ned en folder i hennes brevlåda. ”Ung Resurs – det låter perfekt” tänkte hon eftersom hon inte riktigt visste vad hon ville plugga. Det blev ett volontärår i Strömstad.

rida har varit aktiv i Torps församling i Härnösands stift där hon bland annat jobbat med barn- och ungdomar och konfirmander. Inför volontäråret hoppades hon att hon skulle kunna bidra med något samtidigt som hon skulle kunna få med sig ny kunskap hem. – Här i Strömstad jobbar jag dels med barn och ungdom och dels en mindre del, 25 procent, med diakoni där jag bland annat besöker vårdhem. Att jobba med äldre människor är väldigt nytt för mig, det var svårt i början men har blivit lättare och känns jättekul. Det är en stor skillnad på den församling hon kommer ifrån och hennes nuvarande arbetsplats. Den är till exempel mycket större och Frida har fått möta personer med yrken hon aldrig tidigare träffat på, som diakon. – Jag är Strömstads första Ung resurs. Det känns väldigt bra med den inramningen – att ha både arbetet här och utbildningstillfällena på Helsjöns folkhögskola och kontakterna med de andra. I Strömstad var man väldigt nöjda när det stod klart att man under ett år kunde erbjuda församlingens lägenhet till en Ung resurs, i detta fall Frida.

– Det är spännande att få ta emot en person som kommer med nya infallsvinklar och det är roligt att få introducera henne i det arbete vi håller på med. Sen är det ju klart att vi även har stor nytta av Frida, säger Helena Steen, församlingspedagog i Strömstad församling. De hade till och med sökt två ungdomar – en för barn- och ungdomsarbetet och en för diakonin. Nu blev lösningen istället att dela upp Fridas tjänst. – Till våren ska hon dessutom få prova på integrationsarbete. Vi har öppnat ett boende i samarbete med kommunen, men det är så nytt så vi vet inte än hur Frida kan komma in i det, säger Helena. Frida trivs väldigt bra. – Men jag längtar lite hem där det är snörekord i år, suckar hon och tillägger: – Den sista konfirmandgruppen avslutas den 30 juni. Jag har blinkat lite åt dem som är ansvariga i pastoratet om att få fortsätta en period in i sommaren. När jag stått ut under hela vintern här skulle jag gärna vilja uppleva ”det riktiga” Strömstad.

Korsväg 1 | 2018

Jag är precis där jag vill och ska vara 19-åriga Carolina Madsen från Göteborg är sedan april 2017 distriktsordförande för Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift. Hon upplever att hon följer sin kallelse när hon själv har en känsla av frid och växer i det hon gör. Det gör hon i rollen som distriktsordförande.

Korsväg 1 | 2018

Jag tror att Gud kallar oss till att vara människor i vår vardag, där vi befinner oss.

Att komma in i kyrkans verksamhet Carolina är född i England och kom via några år i Tyskland till Göteborg vid 7 års ålder. När det blev dags för konfirmation kom hon för första gången i kontakt med Svenska kyrkan och Älvsborgs församling i västra Göteborg. Efter ett år som friluftskonfirmand fortsatte hon sitt engagemang, blev ung ledare i församlingen och stormtrivdes i gemenskapen. Älvsborgs församling har sedan 1993 haft sitt barn- och ungdomsarbete anslutet till Svenska Kyrkans Unga och var därmed en av de första lokalavdelningarna i Göteborgs stift. Det demokratiska ungdomsarbetet sitter rotat i församlingens verksamhet och ganska snart blev Carolina tillfrågad att sitta i lokalavdelningens styrelse. – Jag tyckte att det var kul folk som satt där och därför tackade jag ja till att vara med. Jag hade ingen aning om vad det skulle leda till, säger hon och skrattar till. Carolina fann glädje i att ha möjlighet att få vara med och påverka. – Till en början var allt nytt och lite krångligt. Men efter ett tag när jag förstod mer insåg jag också hur mycket vi unga kunde vara med och påverka och faktiskt bidra till att utveckla församlingens arbete.

Svenska Kyrkans Ungas distriktsstyrelse I april 2015 följde Carolina med sina vänner från församlingen till Strömstad och Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stifts distriktsårsmöte. – Det kändes stort att få se att vi var så många fler, att jag var del av någonting större och att Svenska Kyrkans Unga gjorde så mycket mer än bara det som hände i min lokalavdelning. Då hade jag definitivt inte funderat

över huruvida jag ville sitta i någon styrelse på distriktsnivå, men när frågan kom under själva årsmötet hoppade jag på och blev invald som ersättare, säger Carolina och ler. Distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift är verkställande organ och har till uppgift att leda, planera och samordna organisationens verksamhet. – Mitt första år var lite startsträcka då jag mest lyssnade och kände in. Jag tog nog inte så stor plats under det året, men jag lärde mig otroligt mycket! Året därpå blev hon invald som ordinarie ledamot i styrelsen och fick förtroendeuppdraget att vara sekreterare. – Jag tycker ju om att lyssna och anteckna. Dessutom är jag vän av ordning och gillar struktur, så det passade mig perfekt! berättar hon. I uppdraget som sekreterare fick Carolina mer förståelse för helheten och de demokratiska formerna. Hon satt också med i styrelsens Arbetsutskott som under ett rörigt verksamhetsår fick arbeta extra hårt. Carolina hoppade då också in och gav extra stöd till ordförandeparet. – Det kändes naturligt för mig att ta extra ansvar, och när valberedningen frågade hur jag tänkte kring min framtid i styrelsen kände jag att jag ville försöka kandidera till distriktsordförande. Det hade varit rörigt i styrelsen och jag såg en lockande utmaning i att få reda ut lite, berättar hon. Det gick fortare än någon kunnat ana och redan inför sitt tredje år i styrelsen valdes hon till ordförande.

Min roll som distriktsordförande – Till en början var den nya rollen lite scary, nu förväntades ju saker av mig! Men det var en spännande utmaning, och jag har hela tiden Korsväg 1 | 2018

känt att jag är precis där jag vill och ska vara, säger hon och fortsätter. Det har varit ett intensivt år. Vi har arbetat väldigt hårt i perioder och stött på en del problem. Men med problemen har vi också lärt oss mycket. I april är det återigen dags för distriktsårsmöte och då är Carolinas mandatperiod som ordförande över. Men hon ställer upp till omval och har mycket idéer och tankar inför nästkommande mandatperiod. – Min önskan är att sitta kvar åtminstone ett år till, om nu årsmötet vill ha mig, säger hon och skrattar. Jag tror att vi har stora möjligheter att göra ett viktigt arbete inför framtiden för Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift. Jag känner mig inte färdig och är sugen på att sätta igång och arbeta ännu mer med styrelsen, säger hon sprudlande och fortsätter i samma andetag. – En framgångsrik styrelse är en som arbetar tillsammans mot samma mål, där alla är med på banan. Det är mitt jobb att se till att alla är det. Jag vill stötta, sporra och utmana mina ledamöter så att de inspireras till att fortsätta göra ett bra arbete. Så försöker jag jobba och vill fortsätta med det om jag blir omvald, säger hon glatt.

Följer min kallelse Jag frågar Carolina hur hon tänker kring begreppet kallelse och huruvida hon känner en personlig kallelse i sin ordföranderoll.

Korsväg 1 | 2018

– Oj, kallelse är ett diffust begrepp, det kanske inte är något jag reflekterar över till vardags! Men jag tror att Gud kallar oss till att vara människor i vår vardag, där vi befinner oss, säger Carolina och tänker vidare. – För egen del så tror jag att jag följer min kallelse när jag har en känsla av frid, och när jag mår bra och växer i det jag gör. Då tror jag Gud är med mig i de val jag gör. Och det gör jag verkligen i uppdraget som distriktsordförande. Jag har hittat en plats och en roll jag trivs med, säger hon. – Det vi beslutar om blir verklighet och får konsekvenser, både ute i församlingarna men också på externa arenor. Det gör att vi växer och upplever det vi gör som meningsfullt. Carolina har många tankar och idéer inför framtiden, bland annat om ett fortsatt personligt engagemang inom Svenska Kyrkans Unga. – Människor växer och utvecklas hela tiden och jag tror att vi är kallade och fortsätter kallas till nya uppgifter hela livet, fortsätter hon. Jag vill bland annat på sikt kandidera till Svenska Kyrkans Ungas förbundsstyrelse och fortsätta växa i tro och ansvar i den här organisationen, säger hon och ler. Text: Kristine Ålöv Bild: Björn Edvardsson & Nils Jernqvist

Krönika | Cecilia Nahnfeldt

Kallelse att ta livet på allvar

allelsen handlar om att vara medskapare och medmänniska. Luther menade att kallelse finns i alla våra uppgifter och ansvar. Vardagen är viktig och Gud finns mitt i det som sker. Att vara behövd, att betyda något, att göra skillnad. Vem vill inte uppleva att det är så? Och att höra till, att känna sig vara rätt person på rätt plats. Där och då känns livet meningsfullt. Tanken att varje människa är kal�lad, ropad på eller efterfrågad av Gud handlar just om det. Att Gud vill ha oss med i det skapande som ständigt pågår. Medskapare – det är människor kal�lade att vara. I Martin Luthers samtid hörde kallelse i första hand till det religiösa livet. Kallelse till kloster eller att bli präst var det som betonades. Kallelse var något som skilde ”religiösa människor” från ”vanliga människor”, de som levde i en vardag utanför kyrka och kloster. Martin Luther tolkade kallelse annorlunda. Han menade att hela världen, hela samhället och alla platser hade med Gud att göra. Gud hör inte hemma på vissa speciella platser. Gud är större och skapar ständigt nytt

överallt genom sin skapelse, inte minst genom människorna. När det står i Bibeln att Gud skapade och såg att det var gott, så gäller det fortfarande. Luther öppnade upp bilden för vad som är heligt, så att också den grå trista vardagen kan ha stråk av helighet. Gud finns mitt i allt och frågar efter oss överallt, där vi är. Idag uppfattas kallet ofta som liktydigt med något som vi brinner för och är särskilt engagerade i. Vissa yrken har också benämnts som kall-yrken: präst, officer, läkare och inte minst sjuksköterska. Det har att göra med Luthers tanke om att kallelsen hade att göra med det gemensamma samhällets uppbyggnad. Att vi kan räcka till för varandra utöver familjens gräns. Att vissa uppgifter handlar om att ställa upp för andra och göra något för det gemensammas bästa. Det är så vi tillsammans med Gud skapar och nyskapar världen, skulle kanske Luther säga. Tanken går tillbaka både på Luthers syn på världen som skapad, hans syn på att människor lever i beroende med varandra och inte minst, hans syn på att vi inte måste förtjäna Guds

Korsväg 1 | 2018

Bild: Kent Wisti

kärleksfulla blick på oss. Gud vill ha en relation med oss. Kallelsetanken är en följd av vad det innebär att Gud vill människor allt gott. Luther säger att vi ska tacka Gud, vare sig mer eller mindre. Då kan vi rikta det tacket i form av uppmärksamhet, omsorg och stöd till medmänniskor, särskilt den medmänniska som är i ett utsatt läge. Det stärker relationer mellan människor att stödja varandra i de behov som finns. Det gör vi genom våra vanliga uppgifter och våra vanliga roller. På jobbet som skomakare, mäklare, polis eller truckförare, hemma som mamma, farfar eller barn, på fritiden som fotbollstränare, klassförälder, frivillig i besökstjänst, festfixare eller vuxen på lekplatsen. Alltså i alla uppgifter. Luther menade att allt ansvar och alla uppgifter som människor har och

Korsväg 1 | 2018

får i hem, familj, arbete och samhälle bäst kan förstås som kallelser. Att bli kallad leder inte till något annat än det man står i, det är ett sätt att förstå sin vardag. Att Gud finns och verkar genom mig i det jag gör. Men inte riktigt allt kan vara en kallelse. Luther sätter gränsen där medmänsklighet inte utövas. Där människors behov utnyttjas ekonomiskt, socialt eller andligt pågår inte heller medskapandet. I det samhället stöds inte människors goda beroende av varandra. Istället förstörs tilliten. Luther menar att också de oönskade händelserna i livet kan ses som kallelse, vilket kan låta utmanande. Inte kan väl sjukdom eller död ses som gott? Kanske förstår man den lutherska livssynen bäst som så, att det inte är själva motgången eller olyckan som är kal-

lelsen. Men även dessa skeenden kan tolkas med tanken kallelse. Gud ropar även i det oönskade och är närvarande där med skapande kraft. Trots smärta och sorg kan det komma mening också ur den delen av livet, ur den erfarenheten. För Luther var fokus på medmänniskan i nöd en viktig riktningsgivare för det kristna livet. Medmänsklighet för människors skull. Kallelse är ibland vårt rop efter varandra, ibland vårt lyssnande till varandra. Martin Luther skrev inte en systematiserad lära om kallelse. I den meningen finns inte en Luthers kallelselära. Det innebär också att kallelsetanken utvecklats på olika sätt inom den lutherska traditionen. Ibland sägs det att kallelsetanken är den tredje stora upptäckten i den lutherska revolutionen, efter ordet och sakramenten. Det är en livshållning. Luthersk kallelsetanke har däremot ganska lite med att känna sig vara god, eller en upplevelse av ett särskilt av Gud givet uppdrag. Istället är det ett sätt att tänka om livet. Att oavsett var jag befinner mig så behövs jag. Ett barn är kallat att vara ett barn och är med och skapar familj. En lärare är kallad att kunskapa tillsammans med elever och så vidare. Dessa medmänskliga möten är något som skapar, ibland långt mer än vi visste var möjligt. Kallelse handlar om att bli ropad på

till ett möte; trots att det mötet är hur vardagligt som helst, så är det av värde och skapar liv. Kallelse har använts också för att underordna människor i en uppfattning om att kallelsen ska lydas. Det har också tolkats som att man ska lyda det överordnade eller den som bestämmer. I ett demokratiskt samhälle är det rimligare att avvisa lydnadstolkningen och istället tänka lyhördhet och uppmärksamhet på medmänniskan. Ansvaret minskar inte, men kraften att agera medskapande för medmänniskan får stadig grund. Även om tolkningarna skiftar finns några bärande delar i en gemensam luthersk förståelse av ordet. Samtidigt menar många teologer att det är en central punkt i luthersk teologi. Kallelsetanken är en tanke som tar livet på allvar. Det är en tanke som hjälper oss att ta oss själva på allvar och att ge medmänsklighet ett eget värde samtidigt som det understryker att medmänsklighet finns inte bara av sig självt, det arbetar vi för och stärker varje dag. Vi är där för varandra och Gud är där och ser på oss med varma uppmuntrande ögon. Cecilia Nahnfeldt Forskningschef, Kyrkokansliet

Korsväg 1 | 2018

Att gå över gränsen Nu ska Korsväg också spridas till anställda, förtroendevalda och ideella i Karlstads stift. Kommer det märkas i synsätt, tilltal, ämnesområden? Är frågorna och förhållningssättet likadant? Korsväg frågade två präster med hemvist i de olika stiften, men som ändå verkat över gränsen.

Korsväg 1 | 2018

Göteborgs bild av Karlstad är att det är folkligt, fullsatt och festligt. Karlstads bild av Göteborgs stift är att det är svart, tungt, svårmodigt och dömande.

ag vill börja i tilltalet, säger Sigge Widekärr, kyrkoherde i Färgelanda i Dalsland, när de båda kollegorna slagit sig ner i soffan i Ljungskile och fått sin kopp kaffe. Jag minns så väl när jag hörde Johan predika i samband med en Ted Gärdestad-gudstjänst i Forshälla kyrka i Bohuslän. – När jag hörde dig kände jag mig bekräftad, säger Sigge direkt till Johan. Du talade som jag hade kunnat göra. Jag kände, det finns fler som jag! De båda prästerna, Johan Ernstson och Sigge Widekärr, trevar sig framåt i samtalet. Ingen av dem vill egentligen generalisera, men uppgiften är ändå att försöka göra det. Finns det något som är specifikt för Göteborgs stift? Finns det något som kännetecknar Karlstads stift? Sigge fortsätter: – Min upplevelse var att det skulle vara traditionellt i Göteborgs stift. När jag kom till Ljungskile, fick jag höra ganska tidigt: som du gör, så ska man inte göra. Det är inte rätt. Min predikostil passade inte in. Vi vill gärna ha en traditionell predikan, sa man. Det var en kvinna som till och med sa: jag vill inte att du är här! – Därför var det så befriande att lyssna på Johan, den där gången. Men har ni inte mött samma reaktioner i Karlstads stift? Att människor inte vill ha den sortens predikan ni håller? – Det finns säkert, men de säger det inte till mig, konstaterar Sigge. Johan tänkte sig aldrig bli präst i Göteborgs stift, men nu har han varit det i snart 20 år. – Jag träffade min blivande fru som var från Göteborg, berättar han och så hamnade vi på Tjörn.

Korsväg 1 | 2018

– Det finns många bilder av det andra stiftet, menar Johan. Om jag får generalisera hårt, så är Göteborgs bild av Karlstad att det är folkligt, fullsatt och festligt. Karlstads bild av Göteborgs stift är att det är svart, tungt, svårmodigt och dömande. – Detta är inte hela sanningen, men bägge bilderna finns nog i båda stiften. Sigge funderar lite över hur stad och landsbygd spelar in. Och att stiften inte är homogena. – Jag som vuxit upp på södra Dal kan se mycket av västkustfromheten med influenser från kusten. Om det har präglat den bygden, så kanske resten av Karlstads stift är mer homogent. – Den stränga kyrkligheten som ibland kännetecknar Göteborgs stift, den har ju också funnits i Karlstads stift, kompletterar Johan. Men då får man backa hundra år till. – Det håller jag med om, säger Sigge, i själavårdssamtal i Göteborgs stift kan jag uppleva att människor nästan är som nåldynor, på grund av sådant de fått höra, hur de har blivit bemötta. Det har jag inte mött på samma sätt i Dalsland. Johan berättar att hans väg in i kyrkan framförallt var genom Kyrkans Ungdom. När han sen kom till Tjörn tyckte han att han möttes av mer kyrklig allmänkunskap, när han kom på hembesök vid dopsamtal, vigselsamtal, när han kom till sorgehus. De båda prästerna trevar sig lite fram i sina funderingar kring vilka generaliseringar, som kan vara relevanta. De skrattar lite vid tanken på att deras funderingar ska bli lästa – och hur kommer de uppfattas.

Johan Ernstson

Prästvigd Karlstads domkyrka 1997 Komminister Arvika Komminister Klövedal Tjörn 1998 Komminister Lundby, Göteborg 2013 Kyrkoherde Klövedal, Tjörn 2014

Deras bakgrunder spelar naturligtvis roll för deras upplevelser. Sigge prästvigdes 2005 i Karlstads domkyrka och fick sin första tjänst i Dals Ed. Hans familj var inte kyrklig, pappan jobbade på Uddevallavarvet. Han växte upp i Färgelanda, nu är han både judoledare och kyrkoherde, där han tidigare var en liten pojk. Hur kom detta sig, fick han en kallelse? – Ja, i samband med konfirmationen. Det var som om Guds röst sa till mig att han hade ett uppdrag för mig. Då var jag fjorton år. Trodde du på det? – Ja, jag prövade det och sen bad jag att få träffa dåvarande kyrkoherden i Färgelanda,

Ulf Dittmer. Han stod vid entrén till stora prästgården iförd hela sin kaftanmundering och tog emot mig. Så satte jag mig i hans soffa, han lyssnade på mig och bekräftade kallelsen! Sen har jag naturligtvis brottats med detta. Kan jag det här, jag som inte har den bakgrunden? Inte heller Johan kom från en prästsläkt. Hans mamma levde kyrkans liv, och hans pappa var bonde och trodde på sitt sätt. Han växte upp med kyrkan och Kyrkans Ungdom och tänkte sig en helt annan framtid än att bli präst. Korsväg 1 | 2018

Andreas, Sigge, Widekärr

Prästvigd Karlstads domkyrka 2005 Komminister Högsäter och Dals Ed Komminister Ljungskile 2009 Kyrkoherde Färgelanda 2016

– Nej, jag skulle bli alla annat än präst! Jag skulle bli stridspilot, djurparksföreståndare eller arkeolog, jag gjorde lumpen som jägare i Arvidsjaur. Men direkt efter muck var det jag och en annan kille som började läsa teologi! – Jag tänkte, att även om jag inte ville bli präst, så behöver det finnas kristna i alla möjliga fåror av verkligheten. Sen brottades jag med detta, ja det gör man väl hela livet. Det här med kallelsen, den yttre, att det ska finnas en plats för dig och så den inre kallelse. Johan skrattar till och minns vad en kompis sa en gång: – Jag begär inga brinnande buskar, men

Korsväg 1 | 2018

det vore fint om det glödde lite i gräset någon gång. – Så jag tänkte, det här med kallelsen, det händer inte mig. Och det behöver inte hända, det är ok ändå. Men så fick jag ändå ett väldigt tydligt tilltal, vid ett väldigt tydligt tillfälle. Detta har jag dock valt att bevara för mig själv. – Och sen när jag till slut blev prästvigd i Karlstad domkyrka 1997, så var det i rykande snöstorm och det var som en hälsning från vår herre. Jag tror att Gud var ganska lättad att jag var på banan, för vi hade bråkat en hel del, Gud och jag.

» Tillbaka till funderingarna kring likheter och olikheter. Sigge berättar att efter att ha tjänstgjort i Karlstad stift och sen började i Bohuslän, så tänkte han att frågan om kvinnliga präster, den diskussionen måste vara över. Den frågan måste väl vara en ickefråga nu. – Jag trodde alla skulle ta för givet att jag kan samarbeta med kvinnor framför altaret. Men jag hade bara varit i Ljungskile en dryg vecka när jag blev ställd mot väggen. Var står du i den här frågan, frågade sorgehuset i samband med en begravning. Det var en kvinna som faktiskt kämpat för kvinnors möjlighet att vara präster, och då var det naturligtvis viktigt att försäkra sig om detta. Sen fick jag också inse att frågan fortfarande levde. Johan fyller i, han kom ju till Bohuslän 1998, tio år före Sigge. – De är modiga människor på Tjörn som anställde mig, jag skulle få tjänsten utan att ens åka på intervju. Men någon dag innan de skulle fatta beslut så ringde kyrkoherden. Han hade en enda fråga: hur står du i ämbetsfrågan? För mig var det självklart, det var verkligen en ickefråga, men inte på Tjörn då. Ämbetsfrågan fanns väldigt tydligt kvar på mitt första möte i stiftet. Men nu har det väl tonat bort. – Jag tror att äktenskapsfrågan, om att viga människor av samma kön har tagit över, kommenterar Sigge. Är det en lika stor särskiljare mellan det båda stiften, som frågan om kvinnliga präster? Johan och Sigge håller med varandra, äktenskapsfrågan skär mycket krokigare genom kyrkan än ämbetsfrågan. Om ni funderar över rollen som präst, som kyrkoherde, hur man blir sedd och uppfattad. Finns här en skillnad?

Äktenskapsfrågan skär mycket krokigare genom kyrkan än ämbetsfrågan

– Då handlar det mer om stad och land än om stift, är Johan och Sigge överens om. – I vissa sammanhang blir prästen alltför betydelsefull, säger Johan. Jag brukar säga, att nu har ni en övertro på prästen. Men någonstans har vi oss själva att skylla, för vi präster kanske har tagit den platsen själva. Är det ändå så, att i vårt väldigt sekulariserade samhället, har ni ändå en status? Det är inte tvärtom, att man inte tycker ni är något att räkna med? Att ni är nördar som inte begriper något av det verkliga livet? – Jomenvisst, så är det, enas Johan och Sigge om. Vi möter båda inställningarna. – Men när kollegor säger att vi inte har någon makt, håller jag inte med, anser Johan. Präster har väldigt mycket makt. Kanske inte så mycket formell makt, som jag har som kyrkoherde i min organisation, men prästen har jag väldigt mycket informell makt. Jag kan ju faktiskt köra en församling i diket. Eller åt ett annat håll, om jag är klok. Det betyder inte att allt bara hänger på prästen, men makt har vi i mötet med människor. – Kyrkoherden har mer respekt, konstaterar Sigge, men jag kan tycka att det är jättejobbigt. Vill kyrkoherden sitta här, vill kyrkoherden ha lite kaffe? Att helt plötsligt inte bli duad, inte kallad vid namn, när jag har varit barn i deras ögon. Nu vill de visa respekt genom att inte dua. Det är förstås en god respekt och jag tror, att de tror, att jag vill bli tilltalad så. – Rollen är jätteviktigt för mig, konstaterar Johan, jag måste ta ganska tuffa beslut, bl a i personalsammanhang. Beslut som måste tas. Men då är jag i rollen, så rollen är väldigt viktig.

Korsväg 1 | 2018

Är det i det inomkyrkliga som ni har makten? Hur är det ute i samhället? Vilken status har en präst i Ljungskile t ex? – Det var svårare än i Dals Ed, som jag kom ifrån tidigare, menar Sigge. Där var jag komminister och jobbade med ungdomar i skolan. Jag blev mottagen med öppna armar och var i skolan 1-2 dagar i veckan. Jag kunde gå där på lunchrasten och prata med elever och lärare. Det var lärare som bad mig komma till klassen, för att svara på elevernas frågor, de erbjöd mig ett samtalsrum om jag ville. Det fanns en så stor öppenhet och fint samarbete mellan skolan och kyrkan. Vi gjorde roliga saker tillsammans, startade t ex en riddarskola. – När jag sen kom till Ljungskile fick jag ungefär samma uppdrag, att ha kontakt med skolan. Men nu var det inte lika självklart, med min roll som präst. Många betonade att skolan är ickekonfessionell. Inför skolavslutningarna hörde rektorn av sig för att försäkra sig om att det inte skulle förekomma något religiöst. – Det tog längre tid innan den diskussionen kom till Tjörn, berättar Johan. Men det kan handla om att det var en landsbygdsförsamling. – Jag tycker inte det funnits ett sådant motstånd i Färgelanda heller, men i Ljungskile, var det så, minns Sigge. Det kanske hängde ihop med kyrkans roll förr, här finns en historia. Kyrkan har upplevts ha makt och myndighet, man har pekat med hela handen och sagt vad- som är rätt och fel. – Jag funderar över vad en kust, eller vad en skog gör med människor, tänker Johan. Det kan vara kärvt för människorna på båda ställena, men kanske på olika sätt. – Ja, och det är verkligen olika mentalitet i

Korsväg 1 | 2018

Bohuslän, i Dalsland och i Värmland, menar Sigge. Men vi odlar också bilderna. Bilden av den gode, glade värmlänningen och den karge, bistra bohusläningen. Och på ett sätt är det ju sant. – Men när du väl kommit på djupet med den karge, då står det sig, det håller i alla väder. – Kanske det inte blir samma djup på en gång, med den glättige, funderar Johan. Men så småningom kommer man dit också förstås. – Som präst och som själavårdare har jag nog kommit människorna närmare här i Bohuslän, kommenterar Sigge. Du, Johan, pratade ju om att folk har lite mer kunskap på Tjörn och det har varit lättare att prata om andlighet här. De båda männen blir återigen lite bekymrade över att de sitter och generaliserar. Det är vanskligt att generalisera. Och farligt. – Vi hade goda vänner, ända tills de läste Korsväg, skrattar Johan. Sigge konstaterar fundersamt, att han låter så negativ om vad han mötte i Ljungskile. – Men jag blev verkligen väl mottagen av de flesta och många uppskattade också min predikostil. Även om inte alla gjorde det. – Att få ett förtroende, att bli ”insläppt”, om det tog mig ett år i Dals Ed, så tog det kanske tre år i Ljungskile, menar Sigge. Men när jag väl var ”inne”, så var det verkligen på riktigt. – Jag hade liksom ett frikort när jag kom till Tjörn, minns Johan. Jag kom till en landsbygdsförsamling med jordbruksmark och jag var bonnpojk. Jag kunde köra traktor och mycket mer, jag behövde aldrig bevisa något. Jag blev snabbt insläppt, men det tog mycket längre tid i kustbygderna.

Jag tycker inte vi ska överdriva Är det så här att vara präst, skillnaderna, sen och lärt mig kyrkan den vägen. tänker jag, när jag hör er prata. Det är ett så udda det är ett stort - Jag upplever att man i Göteborgs stift var väldigt yrke. Detta att man måste bli insläppt, något som kanske flöde av präster seriösa och noga med teologiska frågor och ordningsinte är så lätt, utan att folk är på sin vakt? mellan stiften. frågor. I Karlstads stift – Många andra yrken har man väl inte heller behovet av att bli ”insläppt”. Men ska jag kunna hålla en bra begravning, så måste jag få hela bilden. Inte bara formalia, utan verkligen vem den människan var. – Det finns säkert också andra yrkesgrupper, menar Johan. Vi jobbar ju med människor, tillsammans med människor. Så behovet finns av att landa i någon slags relation, det är nödvändigt. Det är så fascinerande att vi kliver rakt in i människors privatliv, när vi går hem till dem. Och bara genom hembesöket får man ganska mycket information om en människa. – Vi pratade förut om vår makt, replikerar Sigge, men då tänker jag på den varsamhet som vi måste ha, när vi blir insläppta i människors liv.

Om vi tänker framåt, i en tid när många lämnar kyrkan, finns det något stiften kan lära av varandra? Något man kan samarbeta kring? – Jag tycker inte vi ska överdriva skillnaderna, säger Johan, det är ett stort flöde av präster mellan stiften. Trots att vi målar varandra i ganska bryska färger ibland. – Man behöver kanske ha en storebror eller lillebror att relatera till, tänker Sigge, där Göteborg är storebror i kraft av sin storlek. – En lillebror är ju mycket busigare, ler Johan. Om vi ser till Kyrkans Ungdom, jag tror mig våga på en generalisering. Jag har växt upp i Kyrkans Ungdom, jag har suttit i styrel-

fanns det lite mer av rebellisk inställning med ifrågasättande av liturgi och ordningsfrågor i organisationen. – Man kanske vågade ta ut svängarna lite mer i Karlstad, funderar Sigge. – Ingen som näpser dig med en gång, kanhända, replikerar Johan.

Men nu har likheterna blivit större, än vad de varit förut, konstaterar båda. – I Göteborgs stift finns ett antal stora prästsläkter, konstaterar Johan, som inte finns på samma sätt i Karlstads stift. Där kanske vi kan finna orsaker till vårt resonemang om olika tilltal, som vi inledde med. Vi har olika arv, som påverkar vårt tilltal. – Har man hört ett teologiskt tilltal sen barnsben, eller om man inte har den bakgrunden, spelar det roll för språket och tilltalet, tror de båda. Avslutningsvis, har ni några bibelställen som betytt mycket för er, som ni vill dela med er av? – Jag återkommer ofta till Jakobs brev, säger Johan. Var ordets görare och inte bara dess hörare. – När jag konfirmerades fick jag ett bibelord från Josua 1:9, berättar Sigge: Herren din Gud är med dig i allt vad du gör. Det återvänder jag ofta till. Text: Agneta Riddar Foto: PeO Nilsson Korsväg 1 | 2018

Byter blåstället mot alba och mässhake Efter 30 år på verkstadsgolvet hos Volvo väntar något helt annat på Tuija Nilsson. Blåstället kommer att bytas ut mot alba och mässhake. – Jag tror att jag har en särskild uppgift med den bakgrund jag har, säger hon om sin kallelse.

angårdsbyggnaden på gården i Torpa Dala söder om Fjärås lyser gul som en sol i det vintergrå landskapet. Enstaka snöflingor dalar sakta mot marken, termometern visar på åtskilliga minusgrader, ovanligt under denna mildvinter. Huset är under renovering. Kärnan är ett timrat hus hitflyttat 1892. Det bleka vinterljuset tar sig in i köket, där perculatorn kluckar när kaffet bryggs och sprider sin doft. I hörnet väntar murstocken på att få en riktig vedspis inkopplad. I ladugården har korna fått flytta ut, kvar av djuren är ”indianhästen” Maja och ett par katter. På övervåningen har Tuija Nilsson sin

Korsväg 1 | 2018

studiekammare, där trängs böcker om teologi, tro och liv med lexikon i hebreiska, en hel del litteratur är på engelska. Resan in i den akademiska världen har varit lång och krokig för flickan, som en gång började jobba så fort hon kunde för att hon var trött på skolan. Föräldrarna kom till Sverige från Finland för att jobba i SKF:s fabrik i Hällefors på 60-talet, då landets industri ropade efter arbetskraft. Här växte också Tuija upp med två systrar. Men hon är faktiskt född i Finland – under en semesterresa 1964 till föräldrarnas hembygd i Toholampi. Valet av utbildning var inte tidstypisk för en tonårstjej – verkstadsmekaniker. Hur kom det

valet sig? – Jag var trött på skolan, och det var lättaste linjen… Vi var tre flickor hemma, och jag var lite av pappas flicka, jag gillade att mecka. Hon har alltid tyckt om att arbeta. Parallellt med skolan jobbade hon bland annat som diskare på Grythyttans gästgiveri, där kändiskrögaren Carl-Jan Granqvist var kung bland grytor och kastruller. – Det var bästa jobbet, jag fick hjälpa till med allt. Och tjänade pengar, säger hon. Nå, med betyget som verkstadsmekaniker i handen gav hon sig ut i världen – till Volvo och Göteborg. Så eftertraktad att Volvo ordnade lägenhet åt henne i Hisings-Backa. Året var 1986 och Volvos hjul rullade för fullt. Hon placerades i pressverket, där plåtbitarna som ska sättas ihop till bilar blir till. In kommer stora rullar med plåt, ut kommer bitar som ska bli tak, hjulhus, trösklar och mycket

annat. På avdelningen har hon blivit kvar i 30 år. Hennes arbetslag pressar tak, under ett arbetspass hinner man med 3 000 tak… Många går vidare till montering i Volvos fabrik i Torslanda, andra skickas till Gent i Holland eller till Volvos monteringsfabrik i Kina. Man blir inte kvar på ett jobb i 30 år om man inte trivs. – Det är gemenskapen som gör att man stannar. Vi är 10–15 personer i varje arbetslag som jobbar tillsammans, vi blir som en familjegemenskap. När hon började var det få kvinnor i produktionen, så få att hon kvoterades in. I dag är det blandat både vad det gäller kön och etnisk bakgrund och religion. Det har inte bara handlat om pressade plåtar på Volvo. Där mötte hon nämligen också kärleken och sin blivande man Mats, som hon nu varit gift med i 30 år. Tillsammans har de fått fem barn, en flicka och fyra pojkar. Två av Korsväg 1 | 2018

Det var något som talade till mig, inte så att det var en stor omvälvning, utan något som smög sig på

barnen finns kvar hemma på gården, tre har flugit ut. Men nu tänker alltså Tuija lämna verkstadsgolvet och dess gemenskap och bli präst. Vad säger dina arbetskamrater på Volvo om bytet? – De tycker att det ska bli roligt, alla hotar med att komma på min vigning, säger hon med ett skratt. Det har också inneburit många fina samtal, saker som kommit upp kan vara ”min konfirmationspräst sa att… men jag begrep inte… kan du förklara?” Särskilt de som har en annan tro vill prata, muslimerna har full respekt för att jag vill bli präst. Hur var det att lämna verkstadslivet och ge sig in i den akademiska världen? – Svårt… Jag hade ju inte bästa betygen. Vägvalet kom för tio år sedan, 2008, då hon började på Komvux för att läsa upp betygen och lägga till svenska B, samtidigt fick hon pröva hur det var att studera igen. Och det gick – hon kom in på teologen i Göteborg. Resan mot teologin började långt innan. Barndomshemmet var inte präglat av kristen tro och liv i kyrkan, även om hon döptes och konfirmerades. Men när de egna barnen var små började hon gå med dem till kyrkans barnverksamhet hemma i Fjärås. – Min tro kom med barnen, det var de som fick med mig, säger hon. Jag kunde känna en djup förundran över livet, att jag fick ha det så bra, en stor tacksamhet. Det var något som talade till mig, inte så att det var en stor omvälvning, utan något som smög sig på… – Jag fick pröva mig fram genom att läsa Svenska kyrkans grundkurs på Helsjöns folkhögskola på distans. Jag hade inte mycket

Korsväg 1 | 2018

pengar med stor familj och deltidsarbete, men Fjärås församling stöttade mig. På kursen träffade jag många härliga människor, vi var 14 fruntimmer i olika åldrar och hade härliga diskussioner. Och genom samtal med rektorn Lise-Lotte Wallin kom jag mer och mer till insikt om vad jag ville, av henne fick jag ett fint stöd. Jag insåg att ”oh, även kvinnor kan bli präster”, och även jag utan utbildning. På Komvux fick hon bra betyg, och hon kom alltså in på teologen. Tre dagar i veckan skulle hon närvara på institutionen. – Just då blev det ett haveri i produktionen där jag jobbade, och det infördes ett helgskift. Jag kunde jobba 24 timmar under helgen och plugga i veckan. Hur orkade du med stor familj, jobb och pluggande? – Jag vet inte, men det gick, jag klarade det, jag fick rätt hjälp… På Volvo har hon haft lätt att få tjänstledigt när hon behövt, cheferna har varit positiva till hennes studier. Intåget i den akademiska världen var inte helt lätt. – Nej, jag var nervös, de andra var 20 år yngre än jag, men det blev en rolig mix. Studierna har ibland gått i helfart, ibland i halvfart, nu har de tagit tio år. Kvar är sista uppsatsen, förhoppningen är att den ska bli klar och godkänd i vår. Den handlar om konfirmanders livsåskådning, om varför vissa ungdomar blir kristna och konfirmerar sig, andra inte. Sedan väntar ”prakten” under ett år i Lund. Om allt går väl blir det vigning i juni 2019. – Det är det jag hoppas på!

Vad säger din familj om ditt vägval? – De tycker det är jättekul. Min man är inte särskilt aktiv i kyrkan, men han är påläst och vi kan diskutera och han lär sig mer och mer. Det får ta den tid det tar… Tuijas mamma lever inte längre. Pappan har flyttat hem till Finland och är aktiv i en pingstkyrka. – Han tycker att mitt val är spännande! Vad tänker du om begreppet kallelse? Hon funderar en stund… – Jag tror att jag har en särskild uppgift med den bakgrund jag har, jag kan möta människor på ett annat sätt än de som bara har en akademisk bakgrund. Jag kan berätta på ett annat sätt, det är min styrka. Jag kan lättare fånga upp dem som vanligtvis inte går i kyrkan, jag kan prata med dem på ett naturligare sätt, särskilt männen.

Hur skulle du beskriva din egen teologi? Blicken vandrar ut över fälten utanför köksfönstret… – En svår fråga. Jag tänker att Gud finns för alla, ser alla, och jag vill att den lilla människan ska få upptäcka detta. Alla ska få känna sig välkomna in i gemenskapen. Vad är din drivkraft när du kämpar dig fram på okända vägar? – Envishet! Det ser jag som en positiv kraft. Och jag har en förmåga att vad som än händer se något positivt i det. Även om det går åt skogen. Gud löser det för mig. Och jag är ju en bråttom-människa, nu har jag fått lära mig att låta saker ta tid, att jag måste bromsa ibland. Jag kan bara förtrösta på att Gud är med mig. Text & bild: Lasse Bengtsson

Korsväg 1 | 2018

Det här min grej, det bästa jag gjort… Entusiasmen är inte att ta fel på när man följer prästen John Thulin utmed Kvillebäcken i våtmarksområdet Hökälla nedanför det som en gång var Lillhagens sjukhus på Hisingen. Det är sällan man ser honom i predikstolen. Desto oftare bland fåglar och människor i naturen kring Hökälla.

Korsväg 1 | 2018

mitten av februari sover naturen fortfarande sin vintersömn, de öppna vattenytorna är täckta av is och snö. Där det är öppet vatten vid Kvillebäcken samlas gräsänder och ett par knölsvanar. Ibland de gula vasstråna hoppar en rödhake. Om bara några veckor kommer det att vara annorlunda, då flyttfåglarna återvänder och gör området till ett av de artrikaste i Göteborgsområdet. Bland enkelbeckasiner, tornfalkar och tofsvipor är chansen stor att man också stöter på John Thulin, kanske iförd sjöstövlar och röjsåg för att rensa upp bland vassruggar och videsnår i den näringsrika våtmarken. Sedan tio år är det här han finns, det är här han lever sin kallelse som präst.

hade tillhört sjundedagsadventisterna, pappas familj var reformert i det annars katolskt dominerade Litauen. – Jag började söka väldigt systematiskt och läste ”The World Bible”, där alla religioner fanns med, jag ville inte vara fördomsfull eller alltför påverkad av min egen kultur. Han stiftade bekantskap med bland annat Hare krishna-rörelsen och transcendental meditation, reste runt i Sydasien och besökte många tempel och moder Teresas verksamhet bland döende i Indien, bodde också en tid på en kibbutz i Israel. – Till slut tänkte jag att det här med Bibeln är nog inte helt fel, så jag läste den från pärm till pärm.

Vägen hit har varit krokig. Han är uppvuxen i ett hem där mamma hade kommit som flykting undan nazisterna i Norge (morfar var motståndsman), och pappan hade kommit med båt över Östersjön på flykt undan Röda arméns invasion av Litauen. Barndomshemmet fanns i Björkekärr i Göteborgs östra utkanter, granne med Delsjöreservatet. – Jag hade naturen ett stenkast hemifrån, berättar han. Närheten till naturen kom att forma honom, skogen blev en plats för lek, äventyr och upptäckter. I tonåren inspirerades han av en biologilärare att börja med fågelskådning. Och när han började fundera över vad han skulle plugga efter gymnasiet, så var det just biologin som lockade. Till att börja med… Hur kom du på att det var präst du skulle bli? – Efter gymnasiet och militärtjänsten började jag fundera över meningen med livet. Min familj var inte kyrkligt aktiv, även om båda mina föräldrar hade en tro. Mammas familj

Samtidigt havererade biologistudierna han börjat på universitetet. Och inte hade han fått något svar på frågan om meningen med livet heller. – Ändå kände jag att det var kristendomen jag ville tillhöra, och till slut blev jag frälst i Missionskyrkan, mycket tack vare pastorn Åke Hedströms predikningar. Blev det en hemkomst efter dina år av sökande? – Ja, den känslan var det. Jag hade höga krav på en församlingsgemenskap och besökte Betlehemskyrkan, Frälsningsarmén, Saron, Smyrna, Svenska kyrkan… Jag sökte ett hem och fann det till slut i Betlehemskyrkan, då Missionskyrkan, i dag Equmeniakyrkan. Så jag är verkligen ekumeniskt skolad. Så övergav han biologin och började med teologin i stället. – Då fann jag en harmoni i studierna som jag aldrig hade i biologin, säger han. Han blev antagen som prästkandidat och vigdes 1985 i Göteborgs domkyrka av biskop

Korsväg 1 | 2018

Kyrkan skulle må bra av att ha färre präster på heltid

Bertil Gärtner tillsammans med elva män. Tre kvinnor hörde också till kullen, de fick åka till Skara för att vigas. Sådana var tiderna då. Nå, första tjänsten som präst fick han i Haga, sedan har det blivit Kungälv, Härlanda och Backa, avbrutet av en period på teologiska institutet i Jerusalem och ett år som forskare då han studerade fågelnamn i Bibeln, förstås, ett arbete som resulterade i en vetenskaplig artikel i Svensk Exegetisk Årsbok. 1997 hände något avgörande – han kom med i Svenska kyrkans miljövärn och mötte där namn som Dan Melander, Martin Lönnebo, Stefan Edman och Svante Axelsson. Där fick han vara med och ta fram ett system för miljödiplomering för Svenska kyrkan. Ännu en hemkomst. – Ja, jag älskade det! Jag hade en deltidstjänst på stiftet och en deltid i församlingen, jag jobbade som ett djur… Att vara på två jobb höll inte i längden, 2001 fick han en tjänst som arbetsledande komminister i Bäckebol på Hisingen, som sjöd av olika aktiviteter, bland annat startade man en förskola och en frivilligcentral. Av planerna på att bygga en ny kyrka, som hade arbetsnamnet ”Det himmelska Jerusalem”, blev det intet, den drömmen förverkligades inte. – Tyvärr, säger han. 2007 kom nästa stora skifte. Församlingen startade verksamheten ”Hökälla – grönt arbete och rehab”. Och där fick John Thulin rollen som verksamhetschef. – Jag fick en chans att använda båda mina ben, biologin och teologin, säger han. Verksamheten har en tudelad vision. – Först social diakoni, att praktiskt utföra

Korsväg 1 | 2018

Guds gärningar på jorden, kärlekens gärningar, i mötet med människor i utanförskap. Dessa människor hittar ofta inte till våra vanliga församlingar, möjligen till Stadsmissionen och Räddningsmissionen. – För det andra skapelseansvaret. Enligt Bibeln är vi satta att råda över skapelsen, inte förråda den, bruka men inte förbruka. Det handlar inte bara om att se till populationen av groddjur utan om att se helheten i skapelsen, att allt hänger samman. Notera att det i Johannes 3:16 står att ”så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son…” Gud älskar inte bara människan utan hela skapelsen. John Thulin ser den väg han valt som en naturlig del av hans kallelse att verka som präst. – Många ser bara prästens verbala del, att predika Ordet, men jag vill också se den konkreta handlingen i vardagen, det ger mig tillfredsställelse, det är min kallelse. Helt har han inte släppt det traditionellt prästerliga, några förrättningar per år hinner han med, och han har blivit något av en familjepräst för dem som varit knutna till verksamheten i Hökälla. Ser vi alltför snävt på kallet att vara präst? Borde fler våga bryta upp? – Utan tvekan, ja. Jag ser tältmakarprästerna som ett ideal, det som Paulus var. Inom frikyrkan är det ju vanligt att man har ett annat jobb vid sidan om sitt arbete som pastor. Jag tror att kyrkan skulle må bra av att ha färre präster på heltid och låta fler jobba med annat också. Det skulle stimulera och ge mer energi åt gudstjänstlivet. Text & bild: Lasse Bengtsson

Hökälla – grönt arbete och rehab Projektet har sitt ursprung i Kvillebäckprojektet som 1998-2002 förvandlade det anonyma området till en ”grön lunga” mitt på Hisingen. Svenska kyrkan i Backa församling driver verksamheten vidare sedan 2007 med stöd av arbetsförmedlingen och Göteborgs stad. Verksamheten är till för människor som är arbetslösa och står långt från arbetsmarknaden, de får möjlighet att arbetsträna. Även människor som varit sjukskrivna länge och är intresserade av ”grön rehabilitering” är välkomna. Man ska också befrämja friskvård och skapa gemenskap.

Uppgiften är dels att genom grönt arbete med naturvård och trädgård ”skapa lugn i själen”, dels återskapa det rika fågel- och djurliv som en gång fanns vid Hökälla, dels idka friskvård genom social gemenskap, motionsgrupper, samtalsstöd etc. Verksamheten kan även bestå av tillverkning av insekts- och fågelholkar, second hand-butik, naturvandringar, trädgårdsoch koloniodling, pedagogiskt arbete med besök av skolklasser. Under de tio år verksamheten varit igång har 600-700 människor deltagit i verksamheten kortare eller längre perioder. Hemsida: www.hokallarehab.se

Korsväg 1 | 2018

Församlingarna som rekryterande miljö Genom dopet är vi kallade till ett liv i gemenskap med Kristus, till att vara trons vittnen och våra medmänniskors tjänare. I ordningen för dopet ges kallelsen då prästen ber befrielsebönen: ”Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge”.

en kallelsen gäller oss alla, säger Jenny Rogestedt. En kallelse att verka där vi befinner oss. Sedan finns det de som har en särskild kallelse att gå in i tjänst i Svenska kyrkan. En kallelse att arbeta i Svenska kyrkan kan vara att arbeta som ekonom eller vaktmästare. Kallelsen kan vara ett uttryck för en längtan att få finnas i en miljö där samtalet om tro är självklart och där kyrkans gemenskap blir tydlig. Ett sammanhang där jag får vara en del av att göra Guds rike synligt, att vara kyrka. – Sedan finns det tjänster där kallelsen prövas, förklarar Jenny, de tjänster som kallas kyrkans profilyrken. Av de fyra tjänsterna präst, diakon, pedagog och musiker är det de två första som också innebär en vigning.

Korsväg 1 | 2018

Jenny Rogestedt är rekryteringsadjunkt vid stiftskansliet i Göteborg. Det innebär att hon har en särskild uppgift att ta emot personer som söker sig till Svenska kyrkan för att de känner en kallelse att bli präst. Tillsammans med diakon Sara Ivarsson, musiker Ulrika Lasson Melin och pedagog Beata Åhrman Ekh jobbar hon aktivt med rekrytering till de fyra kyrkliga profilyrkena. Rekryteringen av kyrkliga medarbetare, framför allt präster, diakoner, pedagoger och musiker, sker alltid i församlingen. Det är i den miljön som människor växer och utvecklas i sin tro. Och det är förhoppningsvis där de uppmuntras att söka sig till tjänst i Svenska kyrkan, för att de uppfattas ha fått en gåva

som kyrkan har bruk för. – När en person tar kontakt med mig som rekryteringsadjunkt med en önskan om att få bli präst, börjar prövningen av kallelsen. Kallelsen att gå in i vigningstjänsten som präst eller diakon ska inte bara vara en egenupplevd kallelse. Kallelsen behöver också komma från andra. Rent praktiskt sker det genom att en präst eller diakon skriver ett rekommendationsbrev. Präst till präst, diakon till diakon. Det handlar bland annat om att personen har en förankring i en församling och att personen bedöms vara lämplig för uppdraget. – Att gå in i vigningstjänsten innebär att personen både ges ett löfte och ett ansvar. I och med vigningen står prästen och diakonen inte bara i församlingens tjänst utan också under biskopens tillsyn. Och tillsynen sker utifrån löftena som avlagts i vigningen.

Att avlägga vigningslöftena innebär ett livslångt uppdrag. Det handlar inte bara om att vara präst eller diakon på arbetstid. Den vigde är det alltid. Jenny ser det som något positivt, en tydlig påminnelse om att stå i tjänandet. – För mig är det en slags burenhet. Jag gör inte detta som ett självförverkligande. Gud har sagt ja till mig att vara med i denna funktion och jag har sagt ja till kyrkan. – Det är tydligt i vigningen när jag får stolan på mina axlar. Kristus kallar mig där. Att förkunna ordet och förvalta sakramenten. Det kan jag inte göra av egen prestation. Då skulle jag falla fort. Det är inte Prästjenny som är den stora. Jag är där med mitt liv, men ska återspegla Jesu kärlek till människorna. Och jag lever i en relation med präster som gått före mig och som kommer efter mig.

Korsväg 1 | 2018

Pedagog- och musikerexamen, diakonvigning och prästvigning i Göteborgs domkyrka.

Jenny förklarar att vigningen inte ska uppfattas som att prästen är förmer än andra. Hon tar Jesus som exempel när han tvättar lärjungarnas fötter, när han går in i tjänarens roll. Tjänandet är om än tydligare i diakonens uppdrag. Diakonen ska leva ut Guds kärlek. Diakonen ska vara röstbärare för de svaga i samhället. Tjäna utåt, se och lyfta fram nöden samt verka i handling. – Vigningen är viktig, den är ett tecken på att jag inte gör detta i egen kraft. Diakonen inte bara kan göra det, diakonen ska göra det. Löftena som avges i vigningen är i stort sett samma för prästerna och diakonerna. Skillnaden ligger i att prästerna lovar att förkunna Guds ord och rätt förvalta sakramenten, när diakonerna lovar att hjälpa dem som behöver det och stå på de förtrycktas sida. Hur prövas då kallelsen av kyrkan? Det börjar alltid i församlingen. Det är där de första samtalen förs. Församlingen ska vara en rekryterande miljö, en plats där människor tas i anspråk och får möjlighet att växa i tron.

Korsväg 1 | 2018

Där de blir uppmuntrade till att ta ansvar och kanske också får den där ”knuffen framåt”, som väcker intresset för och längtan att få gå in i tjänst i kyrkan. – Med en rekommendation från församlingen tar personen sedan kontakt med mig eller min kollega Sara som är diakon. Varför vill personen blir präst eller diakon, vad ligger bakom? Varför just präst och diakon och inte något annat? I det första samtalet försöker Jenny eller Sara få en helhetsbild. Det handlar om alltifrån om personen finns i ett sammanhang till att personen är genomreflekterad. Om så inte är fallet säger de till personen att först hitta en församling och en själavårdare. Prövningen av kallelsen är också ömsesidig. Personen får pröva sin kallelse gentemot kyrkan, likväl som kyrkan prövar personens kallelse. – Om någon har de bitarna som vi söker får personen ett samtal med biskopen och därefter är det dags för antagningskonferens. Det är en tredagars vistelse med övernattningar på Helsjöns folkhögskola.

En antagningskonferens är tre späckade dagar med enskilda samtal, enskilda övningar och gruppövningar. Här testas bland annat den personliga lämpligheten, den intellektuella förmågan, ledarskapsförmågan, det andliga livet, potentialen att växa och mogna. Efter antagningskonferensen beslutar antagningsgruppen om personen blir antagen som prästeller diakonkandidat i stiftet. Blir personen inte antagen är det möjligt att få återkomma efter fem år för en ny prövning. – Det handlar sammanfattningsvis om att kyrkan kan bekräfta personens kallelse och att gåvorna finns hos personen. Diakonerna har i regel sin fackutbildning klar när de kommer för antagning. Det innebär att de direkt kan gå det sista året på Svenska kyrkans utbildningsinstitut, ett år tillsammans med präster, pedagoger och musiker. Prästerna har i regel bara påbörjat sina teologistudier. Utöver fortsatta studier gör de församlingspraktik och deltar i ”Mötesplats stiftstudent”. Präster förväntas också engagera sig i stiftsgruppen.

Utbildningsinstitutet är nytt för alla fyra profilerna sedan 2014. Det finns i Lund och Uppsala och utbildningen är ettårig. Syftet är bland annat att stärka samverkan och öka förståelse mellan profilerna, men också att få öva praktiskt inför yrket. – Efter avslutat år på utbildningsinstitutet är det dags för präst- och diakonexamen i domkapitlet och vigning av biskopen. Efter vigningen gör prästerna ett år som pastorsadjunkter innan de är behöriga att söka ordinarie tjänster i Svenska kyrkan. Diakonerna kan gå ut i tjänst på ordinarie tjänster direkt efter vigningen. Hur fungerar det då för pedagoger och musiker, de två profiler som inte har vigning? – De ska också höra av sig till stiftet för ett samtal med Beata eller Ulrika. Även för dem är förankringen i församlingen viktig. Pedagoger och musiker blir också antagna som kandidater för stiftet, men de deltar inte i någon antagningskonferens. Pedagogerna ska ha en fackutbildning, till exempel en lärarutbildning. Därefter går de det avslutande året Korsväg 1 | 2018

på utbildningsinstitutet. Musiker har två olika alternativ. Antingen går de kantorslinje på en folkhögskola eller så studerar de med inriktning kyrkomusik på en musikhögskola. I båda fallen ingår det att de åker till utbildningsinstitutet i Uppsala eller Lund vid flera tillfällen under studietiden. Efter tre år på musikhögskolan går det även att läsa vidare och ta en masterexamen. När pedagogerna och musikerna har sin utbildning klar och året på utbildningsinstitutet är färdigt, bjuder stiftet in till en välkomstgudstjänst i domkyrkan där de tas emot av biskop och stift. Vad är då en god rekryterande miljö? – Det är en församling som är medveten om sin roll och ansvar som rekryterande plats. En församling som ser personerna, deras gåvor och deras vilja. Som anförtror dem relevanta uppdrag så att de kan växa. Som tillåter att de får pröva på att till exempel hålla andakter och som är tillåtande om allt inte alltid blir som det alltid brukat vara. Vad ska vi vanliga gudstjänstbesökare tänka på? – Om en ung ledare läser texten eller håller en andakt, bekräfta dem. Bekräfta deras engagemang i kyrkan. Vara medvetna om hur viktigt det är att ge uppmuntran. Vilka församlingar är det som har en god rekryterande miljö? – Det är ofta församlingar med ett stort ungdomsarbete. Det är församlingar som låter ungdomarna får uppgifter och eget ansvar. Det är församlingar där det finns tongivande personer, ofta en pedagog, och där det finns präster, diakoner och musiker som är förebilder.

Korsväg 1 | 2018

– Det är församlingar som låter dem vara ungdomar och inte försöka göra om dem. De står ut med att de kan ha mössa på huvudet och trasiga jeans i kyrkan. De ser bort från sådant och tror på ungdomarna. Körarbetet är också en viktig rekryterande grund, det är ett stort ideellt engagemang. Och när flyktingkrisen var hösten 2015 kom många som engagerade sig ideellt. Det är också en rekryterande miljö. Här är det många som är mitt i livet och som kan tänka sig en omorientering. Det är lite ovant för Svenska kyrkan. Nu är det människor som kommer som inte vuxit upp i prästfamiljer eller i liknande sammanhang. Göteborgs stift har en hel del norska präster som jobbar i stiftet, som är vigda i Norge. Det finns också några tyska präster. Men stiftet har inte medvetet rekryterat från andra länder, som Karlstads stift gör. Det är också viktigt att informera om Svenska kyrkan som arbetsgivare på andra arenor än våra egna. Gymnasiemässor ger en chans att visa på Svenska kyrkan som arbetsgivare, till exempel visa på bredden av tjänster som finns i kyrkan. Visa att Svenska kyrkan anställer ekonomer, vaktmästare, värdinnor, fritidsledare, fastighetsskötare, förskolelärare, kommunikatörer etc. – Under 2018 har Göteborgs stift ett fokusområde som handlar om att medvetandegöra församlingarna om deras rekryteringsansvar, att det är i församlingen det sker, avslutar Jenny. Det är ett viktigt fokusområde för Göteborgs stift som helhet. Text och bild: Torgny Lindén

Med tron som arbete Att arbeta i Svenska kyrkan innebär att arbeta för något man tror på. Församlingarnas huvuduppgift handlar om gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. För församlingspedagoger, kyrkomusiker, diakoner och präster har Svenska kyrkan ett särskilt utbildningsansvar. Men det finns många yrkesgrupper inom Svenska kyrkan, t ex vaktmästare, ekonom, förskolelärare, värdinna, administratör, ekonom, kommunikatör, diakoniassistent, församlingsassistent.

Att bli kyrkomusiker

Vill du vara ledare i Svenska kyrkans största frivilligverksamhet – körer för stora och små? Är du intresserad av pedagogik och möten med människor? Arbeta med stor frihet med körer, instrumentalmusik, konfirmander och ungdomsverksamhet.

Att bli pedagog

Vill du arbeta med barn, unga och familjer? Gillar du att tala om både livets mening och skoskav? Känns ungas situation angelägen för dig och skulle du vilja vara deras stöd i skolan och på nätet? Då kan pedagogyrket vara något för dig.

Att bli diakon

Brinner du för alla människors lika värde? Är du en god lyssnare? Då kan Diakonyrket vara något för Dig. Diakonen verkar för att alla människor ska få hjälp i utsatta situationer och ha tillgång till gemenskap och ett socialt nätverk.

Att bli präst

Vill du följa människor från livets början till dess slut? Fira gudstjänst, döpa, konfirmera, viga och begrava? Möta, samtala med, och undervisa människor i kristen tro? Prästyrket är omväxlande och engagerande.

Källa: svenskakyrkan.se/goteborgsstift Korsväg 1 | 2018

Karlstad stift rekryterar på bred front Sedan ett drygt år tillbaka gör Karlstads stift en särskild satsning på rekrytering. Det saknas präster, men även bland församlingspedagoger, musiker och på grönyteområdet börjar man se ett allt större rekryteringsbehov.

et finns inte någon enkel lösning som kommer fixa allt, jag tror att man måste jobba brett och långsiktigt, säger Carl Wessmark, rekryteringsadjunkt. I somras flyttade två tyska präster till Karlstads stift. De valde att göra det efter att först prövat på det svenska arbetslivet genom praktikperioder. – Vi var med på den stora mässan Kirchentag i Tyskland förra året, där pratade vi om ett erbjudande om praktik i församling i ett par månader. Och det var flera som nappade. Men att det skulle ge så snabba resultat, att två skulle flytta hit redan samma år, hade vi kanske inte vågat hoppas på. Nu har vi dessutom flera präster som ska göra praktik i år, från olika delar av världen, säger Carl. Men att locka präster från Tyskland till Sverige är inte den långsiktiga lösningen på prästbristen, eller på annan rekryteringsproblematik. För att i framtiden vara en attraktiv arbetsgivare gäller det att vara på tårna nu, tror Carl. – I Karlstads stift har vi ungefär 400 som just nu går den treåriga utbildningen för Unga ledare. Det är en bra grogrund för framtida

Korsväg 1 | 2018

präster, pedagoger, musiker eller vaktmästare. Det gäller att så frön, och att visa att Svenska kyrkan är en bra arbetsgivare där man får göra verklig skillnad för andra människor. Ett annat sätt att visa på hur det är att arbeta i Svenska kyrkan är sommarjobb där en ungdom kan få vara med och se hur det är att jobba som präst, diakon, församlingspedagog eller musiker. Stiftet ger bidrag till församlingar som vill ta emot sådana sommarjobbare. I rekryteringsprojektet ägnas också en hel del tid och kraft åt att se vad Svenska kyrkan i Karlstads stift är och uppfattas. Där spelar biskopen en stor roll för att tydliggöra stiftet. Biskop Sören Dalevis valspråk är ”människa bland människor”, och det är inte helt obetydligt har det visat sig. – Jag har hört präststudenter som sagt att det varit en viktig signal, som påverkat när de valt stift. Valspråket signalerar tydligt att Karlstads stift är ett folkkyrkostift, och hur vi som kyrkoarbetare ska vara just människor bland människor, säger Carl. Text och bild: Peter Pasalic Östborg

Korsväg 1 | 2018

Jag kallar er vänner Kallelse i luthersk teologi Hur ofta hörs en studie- och yrkesvägledare, HR-specialist eller psykolog använda ordet kallelse när den pratar om arbete eller mening? Kallelse har alltmer kommit att bli ett kyrkligt ord förbehållet kyrkliga yrkesgrupper. Ofta enbart de särskilt vigda, som biskop, präst och diakon.

ndå går mycket tid för de flesta av oss åt till att omedvetet fundera över kallelse, utan att använda ordet. Det finns tester för att göra yrkesval, tips på hur vi ska skapa meningsfulla liv, eller hur vi ska göra rätt val utifrån de förutsättningar livet ger. Vid fikabord och mötesplatser pratar vi om uppgifter i våra liv och vad meningen med

Korsväg 1 | 2018

Foto: Thinkstock

dem är. Det handlar om hur vi ska förstå vår plats i tillvaron som människor och förhoppningsvis bli vän med den. Det handlar om kallelse. Så hur kan vi förstå vad kallelse handlar om för oss som kristna i en luthersk kyrka? Det har skrivits mycket om Martin Luthers liv och teologi. I allt det har också Luthers syn på kallelse och inte minst luthersk syn på arbete behandlats. Den forskning som finns specifikt om just kallelse i Luthersk teologi består främst av Gustaf Wingrens Luthers lära om kallelsen och under senare år av Cecilia Nahnfeldts arbeten om kallelse, genom avhandlingen Kallelse och kön och hennes arbete Luthersk kallelse – handlingskraft och barmhärtighet.

Att vara människa är att vara både ock och leva i en värld som också är både ock

En definition av begreppet kallelse är att det har en livstydande funktion med vilket människor försöker fånga in och uttrycka erfarenheter och upplevelser som rör Guds tilltal och människans svar i tillvaron och som har lett till någon slags förändring eller handling.1 I bibeln kallar Gud främst sitt folk, ut ur fångenskap, till uppdrag och möten. Genom Jesus Kristus möter Gud människor, går med dem, uppmanar dem att följa med och lovar närvaro och vänskap. Martin Luthers utgångspunkt var att varje människa lever av Gud, i relation med Gud, och är skapad, älskad och värdefull. En aspekt av det var i Luthers tid en uppmaning till vissa människor att bli präst för att förkunna människans rättfärdiggörelse genom tro, och en ytterligare aspekt var människans kallelse att fullgöra sin uppgift i samhället, eftersom den bidrar till medmänniskans väl och så är ett svar på Guds kärlek. Människan har en priviligierad ställning som Guds avbild. Och som just avbild och inte Gud i original är människan som Luther uttrycker det både simul iustus et peccator, både syndare och rättfärdig, motstridig. Världen är en arena som också är motstridig, där Gud är närvarande, men även den som står Gud emot, i Luthers språkbruk djävulen. Att vara människa är att vara både ock och leva i en värld som också är både ock. Samtidigt alltid älskad och given livet, med dess hopp och förtvivlan. Gud kallar och befriar människan ut ur fångenskap och förtryck och frågar människan; Var är du? Var är din bror? Att Gud går med genom öken och vatten till befrielse, från skam, förtryck och utestängdhet får ett ansikte i Jesus Kristus. Genom det är människan fri och samtidigt bunden till den Gud som 1

älskar, leder till gemenskap med människor, går genom död och liv med löfte om hopp och närvaro. Att leva i tillit till det är människans kallelse och vårt uppdrag i världen. Det är framför allt två stora läror som har betydelse för vad Luthers poäng var med tankarna om kallelse och för vad han vill göra upp med. Det ena är läran om rättfärdiggörelse genom tro. Luthers övertygelse var att det inte är möjligt att göra sig mer eller mindre förtjänt av Guds liv och kärlek genom goda gärningar. De är enbart till för medmänniskan, och i relation till Gud har människan bara att glädjas och tacka för liv och kärlek. Människan är rättfärdiggjord och det väcker hennes glädje, tacksamhet, hennes tro. Den andra läran är tvåregementsläran. Den uttrycker en avgränsning mellan ett område som är Guds skapade värld och människans uppgift i den, där mänskliga ordningar som politiken och ekonomin råder. Det andra området, eller regementet, är där evangeliet förkunnas och syndernas förlåtelse ges. Luther menade att Gud verkar i båda regementena för människornas skull och inte för Guds. I Netflixserien The Crown finns en dialog som påminner om baksidan som Luther såg med tvåregementsläran såsom den uppfattades i hans tid. Scenen utspelar sig på 1950-talet i det anglikanska ickelutherska England. För att förstå sin plats i tillvaron diskuterar den då blivande drottning Elizabeth kallelse med drottningmodern inför sin kommande kröning. Drottningmodern hävdar med bestämdhet att just monarkin är Guds heliga uppdrag för att vårda jorden och ger vanliga människor ett ideal för att kunna lyfta sig över sin torftiga tillvaro. Och just för att

Nahnfeldt, C., Kallelse och kön, s.29

Korsväg 1 | 2018

Människans kallelse är på jorden, men med hopp om Guds rike

det är Guds uppdrag kommer Elizabeth också att krönas av en kyrkans ämbetsbärare, ärkebiskopen, och inte av vilken annan ämbetsbärare som helst. Plikten är till för Guds skull och inte för människors. Elizabeth själv tvekar inför denna drottningmoderns tolkning av kallelsen och plikten, liksom Luther gjorde i sin tid och liksom vi i nutid kan tala om tvåregementsläran som en teologisk livsbestämning i meningen att Gud styr våra liv genom både kyrka som ger förkunnelse och sakrament och genom skyldighet och omsorger i samhället. Kallelse var i Luthers tid uppdelad i människors uppgift inom det världsliga regementet (amt och stand) och i uppdrag inom det andliga regementet, som hade med kloster, munkväsendet och kristen gemenskap (vocatio) att göra. Istället ville Luther lyfta fram ordet beruf, svaret på ett rop (anruf) från medmänniskan. Alla uppgifter och funktioner i samhället fungerar som svar på medmänniskans behov och är på det sättet människans kallelse. Därför går kallelsen rätt igenom världsligt och andligt regemente och Gud verkar genom bägge två. Människans kallelse är på jorden, men med hopp om Guds rike (redan nu – ännu inte), och jorden är också platsen för kampen mellan ont och gott. Eller som Gustaf Wingren formulerar Luthers lära om kallelsen: ”På jorden hör alltså kallelsen, kärleken, hemma, icke i himmelen, och mot nästan är den riktad, inte mot Gud.”2 Men när Guds kallelse används för att motivera särskilda samhällsstrukturer, som i the Crown en oantastlig monarki, eller på Luthers tid ett klosterväsende som ansågs mer av Gud givet än övrigt i samhället, så säger det emot luthersk kallelsetanke att Gud verkar i hela världen, genom allas uppgifter.

Det finns två tydliga problem i det som skrivits om Luthers syn på kallelse som är viktiga att nämna. Det ena är det hierarkiska och ojämlika samhälle som Luther verkade i, och även om huvudsyftet hos Luther just var att lyfta fram att inför Gud är alla lika och ingen särskild, hade han ingen avsikt att förändra samhällsstrukturer. Därför finns det en risk att begreppet kallelse fortsätter vara belastat med den samhällsstruktur Luther fanns i, och en risk att ojämlika maktordningar befästs. Det radikala syftet i Luthersk kallelsetanke är att betona allas kallelse utifrån en likvärdig gudsrelation. Vi som finns i en luthersk tradition behöver vara medvetna om detta radikala syfte för att kunna lyfta fram det. I mötet med andra kristna kyrkotraditioner blir det ibland tydligt att hierarkierna vad gäller det mer specifika uppdraget präst exempelvis är tydligt tilldelat en särskild status, helighet eller avskildhet. Därför kan det t ex i mötet med just de kunna vara särskilt viktigt att se vår kyrkas tradition om kallelse som ett bidrag. Det andra problemet handlar om fokus på tjänsten för medmänniskan och plikten som finns i det. I detta riskerar glädjen när det gäller exempelvis arbete helt att underbetonas. Birgit Stolt lyfter t ex i en av sina böcker om Luther fram att det finns tydliga exempel på att kallelsen för medmänniskan inte bara är en plikt som utesluter glädjen: ”Skall nu inte ett hjärta dansa och flöda över av stor glädje, när det går till sitt arbete för att göra vad som var det anbefallt, så att det kunde säga: Se detta är bättre än alla kartusianmunkars helighet, om de fastar sig till döds och oavbrutet ber på sina knän.” (Martin Luther)3

Korsväg 1 | 2018

Wingren, G., Luthers lära om kallelsen, s. 23

Stolt, B., Luther själv – Hjärtats och glädjens teolog, s.32

Bild: Kristina Strand Larsson /Ikon

Det har varit så angeläget och viktigt att lyfta fram att alla människors kallelse i sina uppgifter är av Gud, att de är till för medmänniskans skull och inte bara förbehållet klosterväsendets uppgifter. Kanske är det därför glädje och dansande hjärtan kommit i skymundan. Som ett sätt att kunna behålla en luthersk kallelsetanke utan att utgå från och befästa hierarkiska och ojämlika samhällssituationer är begreppet vänskap användbart. Teologen Janet Martin Soskice lyfter fram vänskap för att tala om Gud, lärjungaskap och kallelse. Vänskap är det sätt Gud använder sig av för att relatera till människan och för människan att kunna förhålla sig till tillvaron. I 2 Mos 33:11 möter Gud Mose ansikte mot ansikte och talar till honom ”som en människa talar till en annan”, och i Joh. 15:15 säger Jesus till sina lärjungar: ”jag kallar er inte längre tjänare ... Jag kallar er vänner.” I vänskapen kan både glädjen, jämlikheten och omsorgen om medmänniskan tas tillvara. Kallelse är en livstydande funktion för erfarenheter och upplevelser som rör Guds tilltal och människans svar i tillvaron och leder till någon slags förändring eller handling. Kallelse är utifrån luthersk teologi grundad i Guds relation till människan som önskad och älskad, en del av en mänsklighet och inte hänvisad

endast till sig själv, utan kallad ur död till liv. Att kunna vara vän med det och leva i den vänskapen är vår kallelse. ”En människa hittar inte sig själv, blir den hon är, alldeles på egen hand. Hon blir det i dialog. Till sist är det en fråga om åt vilket håll vår tillbedjan är vänd: åt tomheten eller åt kärleken? Om livet är tomhet, då är vi hänvisade åt oss själva, att hävda oss, behärska, förfoga över alla och allt. I närheten av den stora kärleken får man bli som den människa man är men hittills aldrig har gestaltat.” Anna Cöster

Jönsson, L., Postilla för sökare, s. 143

Jönsson, L. (1979). Postilla för sökare, Stockholm: Bonniers. Nahnfeldt, C. (2006). Kallelse och kön – shabloner i läsning av Matteusevangeliets berättelser. Karlstad: Karlstad University Studies. Nahnfeldt, C. (2016) Luthersk kallelse – Handlingskraft och barmhärtighet. Stockholm: Verbum. Soskice, J. M. (2007). The Kindness of God – Metaphor; Gender, and Religious Language, Oxford: University Press Stolt, B. (2014). Luther själv – Hjärtats och glädjens teolog. Polen: Artos & Norma bokförlag. Wingren, G. (1960). Luthers lära om kallelsen, Malmö: Gleerups.

Korsväg 1 | 2018

Krönika | Anna Marie Düring

Som barn visste jag inte om Gud fanns

är jag var barn visste jag inte om att Gud fanns. Jag hade aldrig hört talas om honom i mitt föräldrahem. Jag blev inte heller döpt som barn. När en människa i den lilla byn i norra Tyskland där jag växte upp dog, gick alla till begravningen. Min bror och jag var aldrig med inne i kyrkan, vi lekte på kyrkogården med katafalkvagnen under tiden som de vuxna var inne i kyrkan. Den första gången som jag mötte en präst var i skolan. Ett par gånger om året, vid kristna högtider, kom en präst och förvandlade klassrummet till ett kyrkorum genom att öppna ett stort väggskåp. I skåpet fanns ett altare, ett kors, ljusbärare osv. Prästen – tyckte jag – var konstigt klädd i sin danska prästdräkt. Men han var snäll, vi hade ingen undervisning denna förmiddag, dessutom gillade jag att sjunga psalmerna. I religionsundervisningen berättade en lärarinna om en ”kille” som kunde nästan allt. Han var extremt god och ägde en övernaturlig förmåga. Jag älskade dessa berättelser! Flera år senare insåg jag att hon måste ha läst evangelierna för oss och att ”killen” var Jesus.

Korsväg 1 | 2018

När jag var tonåring blev mina bästa kompisar anmälda till konfirmationsundervisning. Jag hade ingen aning om vad det handlade om, men jag gick med ändå. Det var roligare än att sitta ensam hemma när de andra var tillsammans en hel eftermiddag. Vi var fyra surmulna tjejer som ”plågade” vår stackars präst. Han hette Wolfgang, och han döpte mig när jag var 13 år. Det var han som första gången frågade mig om jag kunde tänka mig att läsa en bibeltext i gudstjänsten, eftersom han såg hur uttråkad jag var av att sitta stilla i kyrkan en hel timme varje söndag. Jag läste bibeltexterna. Jag hade fått en uppgift och under den här tiden började jag att be. Wolfgang blev, många år senare, assistent vid min prästvigning. ”Många är bjudna, men få är utvalda” skriver evangelisten Matteus (Matt 22:14). När det handlar om kallelse är det troligtvis detta bibelord som man först tänker på. Det står i samband med liknelsen om bröllopsfesten och det indelar människorna i tre grupper.

Bild: Birgitta Persson

»» Den första gruppen människor är vare sig bjudna eller utvalda. De förekommer inte i liknelsens handling, men framträder ur existensen av de andra två grupperna. »» Den andra gruppen människor är bjudna men inte utvalda. Det är de som avvisar inbjudan till bröllopsfesten för att ta hand om sina egna ”affärer”. »» Den tredje gruppen är både bjuden och utvald. I liknelsen är det onda och goda människor som samlats ihop där vägarna skiljs.1

En överföring av denna uppdelning av människor till nutidens kristna är ett dogmatiskt omtvistat problem, inte minst i själavårdssammanhang. Augustinus (kyrkofader som levde år 354-430 e Kr), skiljer mellan en allmän kallelse som vänder sig till alla kristna och en speciell slags kallelse som endast kommer de utvalda till del. Denna tolkning innebär att evangeliets budskap i förväg inte är ämnat för vissa människor! Jag tror däremot att alla människor först och främst tillhör den första gruppen av vare sig bjudna eller utvalda. De kan vara döpta eller inte, men alla är de Guds skapelse, älskade och sökta av Gud. 2

1. Intressant är att en av de bjudna och utvalda senare blir förkastad igen efter att det har visat sig att han inte är värdig. Också prästvigningen som gäller på livstid kan under vissa omständigheter återkallas. 2. Dop spelar enligt min mening i alla de tre grupperna ingen roll. Dock är det ännu mer osannolikt att en som inte ens är döpt och därmed inte har någon anknytningsfaktor till Gud skulle lyssna till Guds kallelse – jag vill inte alls säga att det är omöjligt!

Korsväg 1 | 2018

Jag hoppas att jag, på ett sätt, får räkna mig till de bjudna

Bjudna, men (ännu) inte utvalda, anser jag är människor som på olika sätt står i Guds tjänst. Det kan handla om att visa verklig människokärlek, sjunga i kör till Guds lov, arbeta ideellt eller som fast anställd inom kyrkan och mycket mer. Det svåra i denna grupp är att avgöra om man verkligen följer en gudomlig inbjudan eller mer sin egen vilja. Också välgörenhet kan vara självisk, höja sitt eget anseende. Äregirighet och strävan efter yrkesmässig framgång uppgör inte bara för att man är kyrkligt anställd.

och även om jag älskar mitt arbete och mina planer går i uppfyllelse, vet jag ändå inte Guds tankar och plan med mig (Jes 55:8). Förmodligen kommer vi att lära känna gruppen efter döden – om man först efter döden ser klart: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig” (1 Kor 13:12). Kanske vi då vet hur många gånger vi följde Guds väg, gick vilse, kom tillbaka, och så vidare.

Jag hoppas att jag, på ett sätt, får räkna mig till de bjudna, att jag är inbjuden av Gud, att jag får tjäna Gud och församlingen med min gåva. Ibland lyckas det väl, men ibland skulle jag vilja sjunka ner i jorden medan jag står där i min prästdräkt. Emellanåt kommer jag på mig själv med att räkna antalet gudstjänstbesökare – jag har ändå jämfört ”mina” siffror med en kollegas. Jag har en vision av kyrkan och egna idéer och jag är inte heller befriad från att vilja förverkliga mig själv. Jag kan inte hävda att jag har en kallelse men ändå hoppas jag och ber om det om och om igen: ”O Herre, gör mig till ett redskap för din frid…” (Franciskusbönen) Gruppen av de utvalda har vi, de dödliga, inte förmågan att bedöma. Även om jag själv fortfarande hoppas

Jag är en församlingspräst som ibland tvivlar på min kallelse. Martin Luther sägs ha skrivit med stora bokstäver på väggen: ”JAG ÄR DÖPT!” När frestelser och tvivel blev honom överväldigande sägs det att han höll sig fast vid detta.

Korsväg 3 | 2017

Jag är döpt! Och hittills har Gud lett mina steg. Anna Marie Düring Församlingspräst i Östra Ämtervik, Karlstad stift

Fastekampanjen – Med väldigt små medel gör vi otrolig skillnad Att växa sig starkare. Att mitt i det svåra kunna få kraft och kunskap att själv påverka sin, till synes hopplösa situation. Att genom psykosocialt arbete bistå. Det är temat för årets fastekampanj, kanske för första gången. En viktig och hoppfull kampanj!

et har varit fantastiskt, när vi kunnat se attitydförändringarna hos flyktingarna i lägren, berättar Else Berglund. Hon är på besök i Göteborg för en temadag om Svenska kyrkans Internationella arbete. Under 2014-17 arbetade hon som koordinator för flyktingprogrammen i östra Afrika, stationerad i Nairobi.

– När människorna har blivit delaktiga, då har det börjar hända saker. Om det sker en katastrof, en naturkatastrof eller ett krig och människorna tvingas att fly bryts de vanliga strukturerna ned. Familjer slits isär och släktingar eller nära vänner, som man normalt skulle sökt stöd hos, har försvunnit. Det innebär också att t ex kvinnor och barn, är mycket mer utsatta än i vanliga fall. – Det är så viktigt att få ordning i kaos, att de drabbade får tydlig och relevant info, så de kan fatta bra beslut. Att veta vad man får för hjälp, av vilka och hur, det lugnar hela situationen. Att hjälpen delas ut rättvist, att man Korsväg 1 | 2018

vet sina rättigheter. – Vi försöker hålla ihop familjer och grupper, det är det absolut viktigaste i en katastrofsituation. Att engagera de drabbade själva, att de inte blir offer, utan aktiva och delaktiga. Psykosocialt arbete innebär att tänka in hela människan. Man har behov av att bli sedd som människa, att engageras och vara en del i återuppbyggnaden. Det handlar om att organisera människor som därmed hjälper sig själva. – När väl de basala behoven som mat, vatten, tak över huvudet, blivit tillgodosedda, är organiserandet den absolut viktigaste åtgärden, menar Else. En av alla kvinnor som Else träffat är Esther

Korsväg 1 | 2018

Mwavita Birgimana, som flytt från kriget och svåra upplevelser i hemlandet Kongo till flyktinglägret Kakuma i norra Kenya. Genom psykosocialt stöd i grupp har hon och andra kvinnor fått möjlighet att tala om erfarenheter av övergrepp. Tillsammans bearbetar de tidigare erfarenheter och hittar på så sätt styrka att gå vidare och hjälpa andra. I flyktinglägret bor 200 000 människor från tio afrikanska länder. – Jag kommer alltid att göra min röst hörd, säger Esther nu. Om jag vill vara med och diskutera, så räcker jag upp handen, på det sätt som jag lärt mig under utbildning till lokala ledare. – När vi bodde i Kongo var vi alla tillsammans. En stor familj med många barn. Vi de-

Genom Svenska kyrkans internationella arbete utbildas personal och volontärer i psykosocialt stöd. Det förstärker deras förmåga att möta människor på flykt med respekt. Genom utbildningen blir ledarna medvetna om orsak och sammanhang och de kan sedan skapa en medvetenhet i samhället. På så sätt får samhället förmåga att ta hand om sina egna problem. – Kvinnorna i en grupp kom på att de kan börja tillverka stråmattor, något som de gjorde tidigare hemma i byn, berättar Else, som ett exempel. De börjar sälja mattorna, får in lite inkomster och vill kanske börja med kaffeservering. Då kommer en annan grupp på att de vill starta affär. Så sprider initiativen sig, allt fler människor börjar få idéer.

lade på allt. Men sen kom kriget, och vi kom ifrån varandra och barnen försvann. – Nu när vi har inlett ett nytt liv kommer tankarna tillbaka. Vad hände med barnen? Jag vet inte om de lever eller var de finns. Bara Gud vet om de är döda. Esther tillhör en stödgrupp av kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Under tre månader fick de stöd genom gruppsamtal. Kvinnorna fortsätter att träffas regelbundet, eftersom de känner att det hjälper dem att gå vidare. Det finns en rad andra exempel på det effektiva psykosociala stödet; stöd till barn som separerats från sina föräldrar, stöd till äldre, till människor med fysiska och psykiska besvär.

En man berättade för Else att de inte hade fått någon hjälp, men de såg vad de andra gjorde. Så då bildade de också en grupp, samlade ihop lite pengar till en get, som de slaktade. De sålde köttet och köpte två getter, osv. – Det är så fantastiskt, ler Else, det känns helt otroligt! Det händer något utan att vi gör något. Vi har bara visat på ett bra sätt att organisera sig. Så plötsligt har människorna fått ett liv i flyktinglägret, istället för att bara vänta på matransonerna! Efter de senaste åren i Afrika har nu Else Berglund fått tjänsten som enhetschef för humanitära enheten på kyrkokansliet i Uppsala, en enhet hon tidigare arbetat på. – Det är så många pusselbitar som faller på plats, så många erfarenheter som jag haft genom livet, som jag nu får glädje av i arbetet

Se filmen ”Kampen för värdighet – Esthers berättelse” https://vimeo.com/222485122 Korsväg 1 | 2018

Var stolta över vad vi gör! Vi gör en stor skillnad.

på kyrkokansliet. Else är missionärsbarn, född i Eritrea och kom som 7-åring till Sverige. Föräldrarna arbetade för EFS och upplägget var sådant att de skulle vara fem år utomlands och sen ett år i Sverige, sen fem år utomlands igen. – Mina föräldrar hade varit ute i två omgångar när vi kom hem. Men då fick min pappa en tjänst som präst i en svensk församling. När jag insåg att vi skulle vara kvar i Sverige, blev jag verkligen besviken. – Så jag bestämde mig då, som 8-åring, att jag ska ut själv när jag blir stor! Om man kan prata om det som en kallelse, så har den funnits i hela mitt liv! En inriktning jag haft hela tiden, jag ska tillbaka. Else har varit mycket i östra Afrika, jobbat med eritreanska och etiopiska flyktingar under 80-talet i Sudan, med afghanska flyktingar i Pakistan på 90-talet, på en flyktingmedicinsk mottagning i Norrköping och sen när Integrationsverket bildades 1998, så fick hon en tjänst för att arbeta med socialpolitiska och psykosociala frågor. – Då lärde jag mig en del om myndighetssverige och fick ett helikopterperspektiv på strukturell nivå från att ha jobbat på individuell nivå, som kurator. Det var en intressant växling. Jag har också varit med i Rädda Barnens beredskapsstyrka och sen Svenska kyrkans psykosociala pool. När Svenska kyrkan så utlyste en tjänst som psykosocial tematiker, en helt ny tjänst, så sökte jag och fick den. Så jag har ju arbetat med de här frågorna hela mitt liv, de är väldigt mycket min identitet. Med sitt perspektiv kan Else verkligen konstatera att det psykosociala arbetet ger effekt. Men kommer det bli lika lyckosamt

Korsväg 1 | 2018

som andra kampanjer, där man samlar pengar till konkreta ändamål: till en ko, en get, rent vatten? – Ja, det är jag övertygad om. Det är ju egentligen självklarheter och det visar är att vi alla är lika överallt. När något händer i Sverige, som t ex efter den tragiska bussolyckan i Norge 1988 när skolungdomar från Kista omkom, då blev församlingen i Kista samlingsplats för sörjande. Kyrkoherde Stig Jonsson tog på sig att organisera omsorgen och samordna polis, sociala myndigheter och sjukvårdspersonal. Något officiellt kristeam existerade inte på den tiden. – Inte för inte, tänker jag, säger Else, hade Stig Jonsson varit missionär och hade ett synsätt att kyrkan skulle möta människorna i krisen. Vad vill du hälsa till alla församlingar som jobbar med fastekampanjen? – Var stolta över vad vi gör! Vi gör en stor skillnad. Med väldigt små medel gör vi otrolig skillnad, det leder till en attitydförändring för dem som bor i lägren. Esther Mwavita Birgimana, som finns med i fastekampanjens material och som nu är vald till lokal ledare i flyktinglägret, kan lägga till: – Om jag tänker efter, så har jag nu en styrka. Jag hör att mitt hjärta är starkt, för styrkan kommer inifrån. Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronsson / Ikon

Att göra tro till handling En varm stämning möter oss när vi har hittat fram till det lilla församlingshemmet, som ligger i villakvarteren en bit bort från Holms kyrka. Lågt i tak, en vitkalkad kakelugn, bonader på väggarna, trämöbler – det påminner om forna tiders bystugor. Det är fastlagssöndag och start för fastekampanjen.

tt Korsväg besöker just Holms kyrka i Halmstads församling beror på det intensiva och omfattande arbete man gör för de internationella frågorna. I Holm och i hela församlingen. Holm är ett litet samhälle med 800 invånare, men har ändå en stark internationell grupp med 12 personer, däribland Lizzie Nilsson, 87 år! – Idag säljer vi fastlagsbullar och har vårt omtalade lotteri, berättar Lizzie. Men vinterkräksjukan har slagit till i Holm, så det finns många fler vinster än barn. Ett rep med servetter hänger i taket, barnen

får rycka en servett och springa och ta sin vinst. –Vi brukar spänna upp repet i kyrkan, men den renoveras nu, berättar Lizzie. Då säljer 120 lotter på 20 minuter och får ihop 1 200 kronor lekande lätt. Vinsterna har vi skramlat ihop, det kan vara bröd, kakor och leksaker. –Vi kör också andra aktiviteter under hela fastan, berättar Lizzie stolt, hon som varit kyrkvärd i 40 år. – Jag har varit kristen hela mitt liv. Jag bodde mycket hos min mormor som liten. På kvällarna, när jag lagt mig, satt mormor Korsväg 1 | 2018

bredvid mig vid sin fotogenlampa och läste högt ur Bibeln för mig. Det gav mig en sådan innerlig tro, som jag haft med mig hela livet! Men varifrån kom det internationella engagemanget? – Jag satt med i Lutherhjälpens styrelse i Göteborg och har fått följa med på Lutherhjälpens resor till bl a Indien, Brasilien, Israel. Det har naturligtvis påverkat mig. Det är ett imponerande arbete som görs i lilla Holm. Trots att det inte finns någon affär man kan stå utanför och skramla bössa, samlade de ändå in 51 000 kr förra året. I en gammal affär har de öppnat brödbutik, där de säljer hembakat en lördag under perioden. Lizzie driver också ett sommaröppet kafé i egen regi, som är öppet sommartid. Där samlar Lizzie också stadigt in pengar i en ”toalettbössa”. – Jag brinner för det här, säger Lizzie. Jag vill gärna entusiasmera andra, komma med ideér. Jag tror vi är skapta att dela med oss. Du har fyllt 87, det måste vara roligt att ha så mycket kraft? Att orka så mycket. Det är ju ändå du som bakat allt brödet som är till försäljning idag? – Jag har funderat över om jag ska lämna över i år, men det ger mig så otroligt mycket tillbaka. Jag blev änka för 30 år sen och då

Korsväg 1 | 2018

har detta gett mig vad jag behövt. Kan man kalla det för en kallelse, tror du? – Kallad är ett så stort ord, men jag känner mig nog kallad att se andra. Och så tänker jag, om jag nu ska sluta, vad ska jag göra då? Hur det än blir, så ska jag nog fortsätta med bakningen, det är inte så betungande… Holms internationella arbete är knutet till Halmstads församling, där Ann-Sofie Orrdahl, församlingspedagog, har samordningsuppgifter för internationellt arbete i sin tjänst. Eftersom Halmstad är en större församling, har man valt att dela upp arbetet i tre verksamhetsområden, med två kyrkor knutna till varje område. I den internationella samordningsgruppen ingår både anställda, förtroendevalda och ideella. Gruppen träffas några gånger om året. – Då stämmer vi av om vi vill göra något gemensamt, vilka aktiviteter man tänker sig runt om i församlingen i varje område, så vi inte krockar med varandra. Sen står jag för materialbeställningen. Är det internationella arbetet en viktig del i församlingens arbete? – Ja, det tycker jag. Vi försöker trycka på det, att vi är en del av världsvida kyrkan. Att vårt ansvar inte bara är för våra medkristna, utan också för nöden världen. Det finns en

lång tradition här i Halmstad. – Tyvärr tappade det internationella arbetet väldigt mycket när Lutherhjälpen och SKM slogs ihop. Det var så många som blev besvikna, luften gick liksom ur engagemanget. Då hade vi väldigt många och starka syföreningar, de dog också ut. Det var en utveckling som sammanföll. – Nu är vi på gång för att hitta nya former. Jag tycker att ACT Alliance är en fantastisk grund att stå på för oss, med så många systerkyrkor, som har koll på plats. Ann-Sofie berättar gärna, för att ge tips också åt andra: »» Den internationella gruppen ordnar t ex modevisningar ihop med några butiker. Det blir en kväll med guld- kant, inträde, lite mingel med enkelt tilltugg. »» Eller 3-rättersmiddag i församlings hemmet med musikunderhållning och information om kampanjen. »» Eller provsmakning av mat från värl dens olika hörn, där gästerna betalar för smakportionerna, med fiskdamm och musikunderhållning. »» Aktiviteter med församlingens körer, med ungdomsgrupperna.

– Så vi har hittat många nya infallsvinklar, tillsammans med det traditionella arbetet med lotterier vid kyrkkaffe, bössinsamling mm. Sammanlagt blir det mycket pengar, enbart fastekampanjen förra året gav 131 000 kronor! Ann-Sofie berättar om de positiva reaktioner hon får från andra församlingar, när hon förklarar att arbetet med de internationella frågorna är en del i tjänsten. Det är ju en signal från arbetsgivaren att detta är viktigt. – Det finns mycket bra som frivilliga kan göra, men det måste finnas en koppling in till verksamheten. Allt blir mer sårbart med enbart ideellt engagerade. Ann-Sofie vill gärna uppmana andra församlingar att göra likadant, att låta det internationella arbetet ingå i någons tjänst, det är en styrka. – Vi har också drivit igenom att församlingen avsätter en procent i bistånd, berättar Ann-Sofie, som var den som väckte förslaget. Jag gjorde en skrivelse till kyrkorådet. – För mig är allt det här viktigt, att vi är en del av den världsvida kyrkan. Jag kan göra tro till handling, min tro får konsekvenser. Text och foto: Agneta Riddar

Korsväg 1 | 2018

Att vara kallad är att stå i andras tjänst Ärkebiskop emeritus Anders Wejryd om kallelse och den världsvida kyrkan

et är lätt att svara mycket lutherskt det här året på frågan om vad kallelse är, konstaterar Anders Wejryd, ärkebiskop emeritus, när Korsväg möter honom på stiftets dag i Göteborg om fastekampanjen. – Att vara kallad, då ställer jag mig tydligare i andras tjänst, säger Anders. Jag tror att Guds kallelse ofta handlar om just detta; det var någon människa som ville ha mig till något. – Ofta är det så att där jag behövs, där har någon bett mig vara. Eller att jag ser någons behov. Att vara kallad är ju ofta att jag bejakar det jag råkar in i. Anders funderar vidare över skillnaden mel-

Korsväg 1 | 2018

lan att vara kallad och att vara sänd. – Visst är det fint att vara sänd, men sändningen kan också vara för mycket av mitt eget projekt. Jag tror kanske, att jag är sänd av Gud, men jag styr egentligen väldigt mycket själv. Men är kallelsen en känsla? – I präst- och diakonrekryteringen brukar vi vara noga med att tala om den inre och den yttre kallelsen. Den inre kallelsen är något man själv ska ha upplevt; en röst eller händelse som fört något med sig. Den yttre kallelsen är ofta mer påtaglig: Vi tycker du är duktig på det här, vi tycker du ska göra mer

Bild: Thinkstock

av detta. Eller här finns en människa som behöver din hjälp. – Båda delarna är viktiga, men jag tror nog man ska vara försiktigare med den inre kallelsen. Den är lättare att missta sig på än på den yttre. – Vill man studera till präst eller diakon så måste den inre kallelsen bli bekräftad av någon annan, att den stämmer. Tolkningen av den yttre kallelsen, att man finns där man är behövd och är det rätta för mig, den kallelsen måste också vara lättare att hantera för oss andra, som inte är vigda till tjänst? – Ja, och då kan man tro att Gud faktiskt är närvarande överallt och behöver mig överallt. Att man kan göra Guds vilja överallt genom att vara en bra medmänniska. Anders Wejryd är i Göteborg för att tala om ekumenik och de internationella sammanhang

där Svenska kyrkan ingår. Många har kommit till Göteborg för en heldag kring fastekampanjen och årsmötet för det internationella rådet i stiftet. Men det är också många som inte kommit. Många, många församlingar har inte skickat några representanter. Med den iakttagelsen som utgångspunkt kan man undra hur framtiden är för det internationella arbetet i Svenska kyrkan? – Jag är blott en betraktare, svarar Anders Wejryd, men jag tror vi behöver ett bra namn och fylla det med ett rättvisande innehåll. Hittills har man inte lyckats. Det finns duktiga medarbetare och mycket bra arbete, men det behöver bli känt. – Som det nu är heter det ju ”Svenska kyrkan, Internationellt arbete” och det räcker inte. Om det ska heta Act Alliance eller något annat, det vet jag inte. – Men jag tror man behöver jobba med att lyfta fram detta högkvalitativa bistånds- och missionsarbete. Korsväg 1 | 2018

Vad har det internationella arbetet betytt för Svenska kyrkan över tid? – Jag tror det har betytt oerhört mycket för kyrkans självförståelse. Det finns olika perspektiv, men vi kan börja på 1800-talet, när den yttre missionen blev levande. När vi fick upp ögonen för hur människor levde i andra kulturer. Och sen, den väldiga insikten vi fick på 50 och 60-talet när vi insåg hur mycket vi hade i de västerländska samhällena. Det bidrog ju till att hålla de här frågorna levande och det satte igång människors kreativitet. Det gjordes många roliga saker i församlingarna. – Men nu, med de internationella frågornas hemflyttning till oss, med att människor med stor nöd från stora delar av världen kommer hit, tar det ju sig nya uttryck för den lokala diakonin. – Det är ju inte så att vi har blivit mindre intresserade av människor, utan vi har upptäckt att de också finns på hemmaplan. Nöden i världen är påtaglig för oss idag, bl a med de stora insamlingsgalorna. Det är på ett helt annat sätt än för tjugo år sedan. Idag när vi har underhållning till insamling, nöden har blivit underhållning och så skänker vi pengar. – I min generation kritiserade vi detta inom Lutherhjälpen, att vi inte fick hamna i något som liknade nödporr. Så det blev ett väldigt kunskapsrikt och medvetet givande i församlingarna. Där man inte nog kan lyfta fram syföreningarnas roll. De spelade en otroligt viktig roll, inte bara med insamlandet, utan också medvetenhet om vad man kunde ställa till med. Istället för att ge till fadderbarn så ska man hjälpa till en gemenskap, hjälp till självhjälp.

Korsväg 1 | 2018

Du inledde ditt svar med ordet självförståelse. Vad skulle Svenska kyrkan vara utan den världsvida kyrkan? – Ett av skälen till integrationen av Lutherhjälpen och Svenska Kyrkans Mission, SKM, med Svenska kyrkan för några år sedan, var just att Svenska kyrkans beslutande organ skulle inse hur mycket man var hopkopplad med omvärlden. Sen fick det också andra effekter. Vi förlorade en del glöd och självständighet. Men det var ett respektabelt skäl. – Jag har inte så långt perspektiv, men jag har ändå följt kyrkomötet i tjugo år och det är tydligt att kyrkan idag ser sig betydligt mer som en del i den världsvida kyrkan, istället för något renodlat svenskt. Men i vilket perspektiv stämmer detta? Är det i de beslutande organen, eller går det ända ner till de enskilda församlingarna, att man känner sig som en del av den världsvida kyrkan, att det internationella arbetet är viktigt? – Jag tror inte man är medveten om det överallt. Men t ex mycket av den gudstjänstförnyelse man vill ha idag och som har många likheter med andra samfund, mycket av detta kommer från det internationella arbetet. Dessutom har allt fler invandrare tagit plats hos oss med sin kristendomsförståelse. Ibland har de blivit kvar och ibland har de inte känt sig hemma och gått vidare. – Jag tror inte man i en lokal församling är medveten om hur mycket man faktiskt är med i det internationella arbetet och den världsvida kyrkan – men man är det! Text och bild: Agneta Riddar

uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, » Korsvägskyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling.

Välkommen till Korsväg Karlstads stift!

ed 2018 års första nummer av Korsväg hälsar vi läsare i Karlstads stift välkomna. Under två år kommer Göteborgs stifts tidskrift Korsväg att delas ut till anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Karlstads stift.

Den ursprungliga tanken väcktes av biskop Sören som ställde en fråga till Göteborgs stift, om det var möjligt att dela ut Korsväg även i Karlstads stift. Korsvägs redaktion tog emot förfrågan; biskoparna och stiftsstyrelserna i respektive stift diskuterade förslaget och alla var positiva. När redaktionsarbetet för nummer 1 av Korsväg 2018 påbörjades deltog Peter Pasalic Östborg, kommunikatör i Karlstads stift, i redaktionsarbetet. Innehållet i Korsväg kommer i grunden inte att förändras. Genom samarbetet får Korsväg en bredare bas av medverkande med både idéer och reportage. Men redan nu görs utblickar i hela Svenska kyrkan och skribenter från andra stift och sammanhang inbjuds att medverka. Biskop Sören kommer att medverka med en fast krönika. Dessutom kommer han att bidra med bibelstudium i varje nummer. Vilka i övrigt som kommer att medverka och var reportage kommer att skrivas utgår ifrån de teman som lagts ut över årets nummer, så som redaktionen alltid har arbetat. Korsväg kommer att ges ut med samma förutsättningar i båda stiften. Ingen prenumerationsavgift tas ut. Istället står respektive stift för kostnaderna per tidning. För att få tidningen som anställd, förtroendevald eller ideell ska personen vara registrerad i Svenska kyrkans register Kyrksam. Övriga intresserade kontaktar redaktionen på adressen goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se Torgny Lindén, redaktör

Korsväg 1 | 2018

Bibelstudium | + Sören Dalevi

Den första stenen

issa religioner och kulter får sina heliga texter från ovan. Så är det dock inte i den jude-kristna traditionen. Till grund till det vi kallar Nya testamentet finns hittilldags hela 5 700 olika grekiska manuskript som innehåller delar av eller hela Nya testamentet. Och från och till hittar vi fortfarande nya texter. Till stora delar överensstämmer de olika manuskripten. Men till vissa delar skiljer de sig åt. Till exempel är odjurets tal i Uppenbarelseboken 13:18 i de flesta handskrifter 666. Men i några manuskript är numret 616. Förbryllande, kan tyckas. Men det som är intressant med denna avvikelse är att varje bokstav i det hebreiska alfabetet har ett numeriskt värde. Och om ”Kejsar Nero” skrivs med hebreiska bokstäver blir nummervärdet just 666. Men det kan också bli 616, beroende på hur man stavar Nero (det finns två olika stavningar av namnet på hebreiska). Och vad avvikelsen i manuskripten i just detta specifika fall talar för att odjurets tal, oavsett om det är 666 eller 616, har just kejsar Nero till förebild. På så sätt berikar det att vi har just 5 700 olika manuskript.

Korsväg 1 | 2018

En av de mer kända texterna i Nya testamentet är berättelsen om äktenskapsbryterskan. I denna text, som i vår bibel är placerad i Johannesevangeliet 7:53-8:11, kommer man till Jesus med en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott. Den judiska lagen är tydlig – en sådan kvinna skall stenas till döds. Men Jesus säger till folkhopen: den som är fri från synd får kasta första stenen. En efter en går männen därifrån, och slutligen säger Jesus till kvinnan: inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer. Slår du upp texten i din bibel kommer du dock finna att den är en av två texter i Nya testamentet som står inom parentes (den andra är Markus 16: 9-20). Anledningen till detta är att texten om äktenskapsbryterskan saknas i de allra flesta manuskript, framförallt saknas den helt och hållet i de äldsta och bästa grekiska manuskripten. Ännu mer uppseendeväckande är att inte en enda grekiskskrivande kyrkofader refererar till texten före år 1000 e Kr. Dessutom är det tydligt att texten inte alls hör hemma där den är placerad, och att den inte är skriven av Johannesevangeliets författare. Den

Bild: Maria Karlberg Back

har ett helt annat språk och upplägg än vad övriga Johannesevangeliet har. Däremot har texten mycket gemensamt med de synoptiska evangelierna och kanske framförallt med Lukasevangeliet. Som av en händelse finns ett manuskript där texten om äktenskapsbryterskan är placerad efter Lukas 21:37, en plats där den passar

mycket bättre och där jag själv tror att den ursprungligen var placerad. Varför tror jag det? Jo, bland annat för att en form av det grekiska verbet orthrizo (”vara uppe tidigt på morgonen”) används i Lukas 21:38, och dessutom finns just det verbet med i Johannes 8:2. Detta är ett ord som bara finns

Korsväg 1 | 2018

i de böcker som är skrivna av Lukas, och ingen annanstans i Nya testamentet. Dessutom står det om ”skriftlärda och fariséer” i vers 3, en kombination som inte finns i Johannes, men som ofta förekommer i Lukas. Och Lukas har en förkärlek för berättelser som lyfter fram svaga och utsatta (tänk den barmhärtige samariern och den förlorade sonen, texter som också är unika för Lukas). Därtill passar texten om äktenskapsbryterskan in i det övergripande sammanhanget, slå upp och läs Lukas kapitel 21, och sätt in Johannes 7:53 - 8:11 efter Lukas 21:37 och läs sedan första delen av kapitel 22, så ser du vad jag menar. Men om texten var placerad där från början, varför togs den då bort? Var den för vågad och spektakulär? Oavsett placering av texten – hur ska vi förstå och tolka den? Här finns flera bottnar, men låt mig få ge en tolkning. I Lukas berättas på annan plats om hur man kommer till Jesus och frågar om det är rätt eller inte att betala skatt till kejsaren. Frågan är ställd för att sätta dit Jesus. Svarar han att man ska betala skatt till kejsaren, ja, då är han sannerligen inte den judiska messias som man väntar på. Och säger han att man inte ska betala skatt, ja, då är han en revoltör som man kan anmäla till den romerska övermakten. Hur Jesus än svarar kommer man att kunna sätta dit honom. Men genom att hitta en tredje väg; ”vems bild

Korsväg 1 | 2018

är det på myntet? Kejsarens. Ge då till kejsaren det som tillhör kejsaren och till Gud det som tillhör Gud”, kommer Jesus undan. Äktenskapsbryterskan är en text i samma genre: Jesus ställs på prov, och man önskar sätta dit honom. Fallet är enkelt: den judiska lagen säger att kvinnan skall stenas till döds. Och som from jude vill ju inte Jesus bryta mot den judiska lagen. Men den romerska lagen – som gäller i Israel vid denna tid – säger att endast Pilatus har rätt att döma till döden (det blir för övrigt tydligt i passionsberättelsen). Hur Jesus än svarar blir han en lagbrytare. Men även här hittar Jesus en tredje väg, ”den som är fri från synd kastar första stenen”. Det är just resonemang som de ovan som är fördelen med att vara del av en tradition som inte tror att dess heliga bok är given bokstav för bokstav från ovan. Den öppna jude-kristna tolkningstraditionen gör att vi får och kan lära oss mer om texterna, få ut mer av dem. Det ständiga efterforskandet och fördjupningen i och brottningen med bibeltexterna och deras mångfald gör på så sätt att vi kan bli visare. Precis som fallet är med Uppenbarelseboken 13:18 och Johannes 7:53-8:11. Det medför dessutom att det blir kul att läsa bibeln. + Sören Dalevi

aktuella böcker

Historiska religiösa konflikter

Älskad och förtalad Maria

Gutenbergs tryckteknik liknar i mångt och mycket dagens internetrevolution. Plötsligt blev Gutenbergdet billigt och enkelt att sprida galaxens nova litteratur och propagandaskrifter. Nina Burton Erasmus av Rotterdam var den Albert Bonniers som publicerade sig allra mest förlag under 1500-talet, genom att stå för en femtedel av Europas böcker! Vi känner igen hans namn ifrån det välkända Erasmusprogrammet, som stödjer ungdomar från hela Europa att studera på universitet i andra länder. Att man valt Erasmus namn för detta program är ingen slump. Erasmus var en sann Europé. Han kände sig lika hemma i Holland, England, Frankrike, Tyskland, Italien och Schweiz. Hans dröm var ett gränslöst, enat Europa. Därför umgicks han flitigt med alla sidor i den religiösa konflikten mellan katoliker, lutheraner, anglikaner, anabaptister och calvinister. Hans umgänge skedde i form av personliga möten men också i hög utsträckning i brevform. Dessa brev är bevarade och ger oss en intressant inblick i de framväxande reformatorernas konflikt med den rådande katolska kyrkan. Erasmus neutralitet, öppenhjärtighet och vältalighet gjorde att han fick fiender i alla läger. Han var lika irriterad på Luther som på påven och uttryckte det i skrift. Båda sidor försökte köpa hans lojalitet, men ingen av dem fick den. Påven erbjöd en kardinalshatt och Luther en ledande roll i reformationen. Boken är klart läsvärd för den som vill få en inblick i 1500-talets händelser, de religiösa konflikterna eller för den som bara vill njuta av Burtons oerhört vackra språk.

Evangelisten Markus skrev om Maria MagdaMaria Magdalena: ”Sannerligen, lena – kvinnan överallt i världen där evangeliet vid Jesu sida. Älskad och förkunnas skall man också förtalad kultberätta vad hon gjorde och gestalt komma ihåg henne”. Monica Sjögren Nordgren, Monica Sjögren tidigare kyrkoherde i Gräsmark Nordgren i Värmland och numera penKyrka konst kultur sionär i Karlstad, har gjort en grundlig research när hon har gett sig på jakt efter vem denna Maria från Magdala var. Monica har, som många av oss andra, grubblat över Mara Magdalena som framträder som Jesus hustru och mor till hans barn i Dan Browns bok och film, Da Vincikoden. Kan detta vara möjligt? Det är en lättläst, populärvetenskaplig bok med många utsökta bilder på hur Maria avbildats i konsten. Metodiskt skildras Marias bakgrund och olika teorier om detta, om hur Jesu evangelium spreds över världen genom apostlarnas resor, hur den kristna kyrkan växte under de första århundraden, olika sätt att se på Maria, som apostel eller synderska och om hennes liv efter Jesu korsfästelse. Fram träder tydligt en bild av en kyrka som skrivits av män och män som har haft tolkningsföreträde, både vad gäller skrifter, framväxten av olika läror och hur kvinnor har framställts och uppfattats. Det är en fascinerande tanke; hur hade vår kyrka varit om inte sådant fokus tidigt lagts på att slå fast den ”rätta” läran. Något som påverkat synen på kvinnan, sexualiteten och celibatet. Maria Magdalena var intelligent och vidsynt, menar Monica Sjögren Nordgren, med en förmåga att verkligen uppfatta Jesus budskap, något som förargade hans lärjungar. När man talar om bilden av henne är det också viktigt att komma ihåg att historien har skrivits av män. Så Maria gjordes till skyddshelgon – för de prostituerade.

Per Starke

Agneta Riddar Korsväg 1 | 2018

aktuella böcker

Finurligt om kyrkan nu och då

Om prästens spiritualitet

Ulf Nilsson har i Den hemliga Den hemliga resan förenat kyrkans historia, resan samtid och framtid på ett finur- Ulf Nilsson ligt sätt och Anna Blåder Anna Blåder har illustrerat med roliga bilder. Verbum De låter gammelmormor Anna ta med sina barnbarnsbarn Maja och John på en hemlig resa (gammelmormor på 88 borde hålla sig hemma) medan mamma är på jobbet. Anna berättar kyrkans och släktens historia via besök i olika kyrkor i och runt Stockholm. För att veta var de ska leta har Anna ett brev från sin kusins kusin som har släktforskat och kommit ända ner till 1700 talet.

Det är inte ofta man ger ut Prästen i kyrkan böcker på svenska om prästens Mikael Löwegren spiritualitet. Nu har Artos förlag m fl samlat en grupp präster och en Artos nunna för att dela tankar om innebörden i prästuppdraget och vilket slags liv detta förutsätter. Resultaten blev en bok: Prästen i kyrkan. En bok för Svenska kyrkans prästerskap. Viktiga teman är prästen som herde, liturg, förkunnare, lärare och själavårdare. De åtta författarna (4 män, 4 kvinnor) har alla en uppskattning av högkyrkliga perspektiv och hämtar inspiration från allmänkyrkligt material, inte minst från Limadokumentet (Dop Nattvard Ämbete). Och förstås Bibeln. Det betonas att prästen genom vigningen blir något mer än bara funktionär. En oåterkallelig nådegåva ges. Prästen representerar Kristus på ett annat sätt än övriga troende, och detta i den kristna gemenskapens mitt. Prästen är en bild av och en påminnelse om Kristi löfte om närvaro i och fortsatt ledarskap av sin kyrka: ”Jag är mitt ibland er som er tjänare” (Luk 22:27). Prästen har fått en gåva och en auktoritet, men inte som en personlig besittning. ”Ämbetet och därmed kyrkan äger alltså prästen och inte tvärtom”. Prästens viktigaste uppgift i relation till församlingen är att förmedla och förvalta kyrkans tro. Ingen präst har mandat för något annat. Vid sin prästvigning har prästen inför Gud och människor bundit sig vid detta. I boken framställs uppdragets objektiva sida som en vila, när egna och andras förväntningar blir pressande. Men också den subjektiva sidan, att inte bara ”göra jobbet” utan också ”leva livet” i daglig bön och efterföljelse, framställs som en vila. Det här är en bok för präster, lämplig som samtalsunderlag i prästsamlingar i kontrakt eller pastorat. Kanske tillsammans med ämbetsavsnittet i Limadokumentet.

De reser med tunnelbanan och när de ska ut ur stan åker de taxi med Samah och hans hund Djingis från Syrien. De följer barnens förmödrar i spåren och funderar på hur det var när de levde. Det enda som är sig likt är kyrkan själv. Maja använder sin smartphone för att ta reda på fakta om kyrkans inventarier. En finurlig blandning av det gamla och samtiden. Boken känns som en lärobok och lämpar sig för lågstadiebarn och eventuellt mellanstadiebarn. Gunilla Lindén

Ingemar Birgersson

Korsväg 1 | 2018

aktuella böcker

Stöd i bön för alla tilfällen

Välkommen i frihetskampen!

I samband med Partille pastorats Var Dags Bön personalresa i Luthers fotspår Elisabeth Karlsson besökte vi Nikolaikyrkan i Leip- Christofer zig. Det var där en bönegrupp Rogestedt samlades varje vecka för att be Jerker Schmidt för sitt land och varandra. Den Verbum bönegruppen växte och gav sig så småningom ut på gatorna och demonstrerade för den fria tanken. Demonstrationerna växte i antal och när det var 320 000 på gatorna i Leipzig i oktober 1989 föll så småningom muren utan våld. Det kan man kalla bönesvar! Boken Vardagsbön kanske inte startar någon revolution men kan bli ett gott stöd för att få ordning på sitt böneliv – ensam eller i grupp. Den är indelad i tre delar med morgonbön, middagsbön och kvällsbön för en vecka. Del ett har Psaltaren som grund; den har betytt mycket genom årtusenden. Del två har pilgrimsbön som tema och den sista delen bygger på Martin Lönnebos frälsarkrans och dess pärlor. De två första delarna tror jag fungerar bäst i grupp medan frälsarkransen fungerar lättare när man är på tumanhand hand med Gud. Det är viktigt att vårda sina relationer och regelbunden bön är ett bra sätt att kommunicera med Vår Fader.

Det finns de av oss människor me too - så som tycker att me too-rörelsen går vi vidare. är överdriven. Andra av oss vill Röster redskap för allt i världen inte bagateloch råd. Redaklisera innebörden av den tör: Alexandra könsmaktsordning som gör att Pascalidou män har mer makt på kvinnors Lava förlag bekostnad. Nu är det dags att sluta vara förvånad och istället börja arbeta för ett bättre liv för alla. Vet vi hur det ser ut och behöver gå vidare. Hur gör vi det? I denna antologi finns redskap och fakta. Här finns röster och råd. Här finns absoluta förebilder och kraftgivare i kampen – Ebba Witt Brattström, Mona Sahlin, Maria Sveland, Gudrun Schyman och Åsa Moberg – men också nya och mycket angelägna bekantskaper som väcker till skratt och eftertanke. Här finns barnmorskor, advokater, psykoterapeuter, präster, överlevare, jämställdhetsexperter, författare och armbryterskor. Tillsammans utmejslar de rakryggat och modigt motiven och vägen vidare. Boken ”me too. Så går vi vidare” är en grundkurs i kraften i den tro som besegrar mörker. Alexandra Pascalidou tar avstamp i sin mormors förmaning ”Akta dig för pojkarna” och skickar ut oss i ett manifest som istället befriar oss alla. Här och nu. Köp den eller låna den. Läs. Sprid. Den handlar om att inte ge upp utan kämpa vidare för livets skull. Vi kan inte överdriva patriarkatets makt. Vi kan inte heller göra annat än att gemensamt använda oss av de redskap och råd som faktiskt finns. Låt oss gemensamt klättra upp på barrikaderna och välkomna varandra i den gemensamma frihetskampen. Gud ger styrka. Så även me too-rörelsen. Välkommen i frihetskampen!

Gunilla Lindén,

Beata Åhrman Ekh

Korsväg 1 | 2018

Vänligen | + Sören Dalevi

Flitiga samtal om väsentliga ting

änk om vi alltid kunde vara tillsammans och stödja varandra och lätta jordelivets mödor genom flitiga samtal om väsentliga ting. Så startar Ireneus sin bok Bevis för den apostoliska förkunnelsen. Och jag tror på det, jag tror på att föra ”flitiga samtal om väsentliga ting”. Vi har som kyrka under de senaste åren fokuserat och varit upptagna kring administrativa och organisatoriska frågor. Det behövdes, det var viktigt och det var bra. Men nu är tiden inne att fokusera på innehållet, på substansen. Vad är det att vara kyrka idag? Vad tror vi på? Och vad är det att vara folkkyrka i vår tid? Till denna reflektion behövs tidskrifter som Korsväg. Korsväg är i mina ögon den bästa tidningen av sitt slag i Sverige. Därför är vi i Karlstads stift extra glada att vi från och med 2018 är med och ger ut tidningen tillsammans med Göteborgs stift, till våra anställda, förtroendevalda och ideella. (Och känn ingen oro: Karlstads stift är ett stift där vi vet vart Sveriges framsida ligger. Men där vi också vet vilket Sveriges bästa hockeylag är).

Korsväg 1 | 2018

Detta samtal och denna reflektion är inte minst viktigt i den märkliga, polariserande och populistiska tid som vi lever i just nu. En tid där det är viktigt att vi som kyrka tar vårt kall – oss själva och vårt budskap – på allvar. För Svenska kyrkan är viktig. Vi förvaltar mycket av det som är vårt lands materiella och immateriella kulturarv. Vi är på så sätt vårt lands materiella och kulturella minne, såväl i byggnader som i värderingar, berättelser, riter och musik. Vi spelar roll, och vi är viktiga. Inte minst i tider som dessa. Laurentius Petri, som var Sveriges förste protestantiske ärkebiskop (under åren 1531-1573), sa en gång: ”Prästen skola ha sitt prästämbete liksom smeden skola ha sitt smedsämbete”. Med det menar han att det inte är någon hierarki, ingen skillnad i värde på smedens eller prästens jobb. Båda är lika viktiga. I vissa teologiska system har det ju varit så att den döpte haft mer av helig ande än den odöpte, och prästen i sin tur, genom prästvigningen, skulle ha ännu mer av helig ande. Och biskopen har i dessa system,

Bild: Susanne Engman/Ikon

i kraft av ännu en vigning, ännu mer av helig ande. Och hur gärna jag än som biskop skulle vilja att det är så (jag menar, det är ju en trevlig tanke om man råkar vara biskop), så är det inte en luthersk teologi. Nej, ”Prästen skola ha sitt prästämbete liksom smeden skola ha sitt smedsämbete”. Detta är en viktig utgångspunkt i en luthersk folkkyrka. Alla är vi lika inför Gud. Alla är vi människor bland människor. Det går liksom inte att vara mer människa än andra. Och det medför att vi alla är, på ett plan, präster. Visst, kyrkan behöver präster som kan teologi, men de har inte mer av helig ande i sig för det.

Men för att en kyrka där alla är kal�lade till det Luther kallade för det ”allmänna prästadömet” ska fungera krävs undervisning. Detta insåg Luther, och därför har undervisning och lärande alltid varit centralt i vår tradition. Också därför är jag glad över att vi i Karlstads stift från och med 2018 är med och ger ut Korsväg. För Korsväg är ett utmärkt exempel på kristen undervisning när den är som bäst. Min förhoppning är att din läsning av Korsväg ska leda till ”flitiga samtal om väsentliga ting”. + Sören Dalevi

Korsväg 1 | 2018

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Sara Wrige

Det gudomliga Ordets tjänare

förra veckan berättade en tidigare lärare att han kom ihåg mig från den allra första terminen. ”Hon satt där på vänster sida” sa han ”och såg så glad ut. Det var kvällskurs och jag gillar inte kvällskurser, men hon såg så glad ut.” ”Sen lärde jag känna Sara”, fortsatte han, ”och förstod var glädjen kom ifrån, det var glädjen över att vara det gudomliga Ordets tjänare”. Det är inte första gången som hans ord får mig att tänka till på nytt. Den här gången om min kallelse. Livet är en gåva som det inte går att sätta en prislapp på. Vi är skapade till människor. Skapade till Guds avbild, vilket bör förstås som en kallelse i sig. Vi har förmågor och möjligheter att ta hand om, vårda och förvalta skapelsen. Att vara för skapelsen som skapare med litet ”s”. Att imitera – avbilda – Gud i omsorgen om tillvaron och varandra. Man brukar säga att den första kallelsen är till Gud. I Jesaja säger Herren: ”jag har gett dig ditt namn, du är min”. I 1917 års översättning står det ”jag har kallat dig vid ditt namn”. Och jag tänker på mitt dop. Vid ett särskilt tillfälle, som jag själv inte minns, nämndes mitt namn och Guds namn tillsammans. I dopordningen som den är just nu sägs till den som döps ”Jesus Kristus den korsfäste och uppståndne kallar dig att vara hans lärjunge”. Att leva i sitt dop är att försöka lyssna till den kallelsen.

Korsväg 1 | 2018

Om den första kallelsen är till Gud, så kommer därefter en hel mängd kallelser, till uppdrag och uppgifter. Kallelsen att vara lärare, konstnär, ingenjör eller präst; kallelsen att vara förälder, syskon, gammal, barn; kallelsen att vara barmhärtig, omtänksam, engagerad och kärleksfull; kallelsen att stå upp mot orättvisor; kallelsen att ge av sin tid; kallelsen att vila (Mark 6:31). Ibland är kallelsen att göra eller vara något som bara just du kan. Ibland är kallelsen något som vem som helst kan göra – varför inte just jag? Vi är olika och våra kallelser ser delvis olika ut, och delvis lika. När jag läste till präst trodde jag att det var min kallelse. Men efter att jag blivit präst insåg jag att frågan snarare var på vilket sätt jag var kallad att vara präst. Och inte heller ser det lika ut år från år. Vore det bättre att prata om kallelser i plural, och fråga varandra och oss själva: Vilka är dina kallelser? Just nu stavar jag på nytt på kallelsens betydelse, den som min lärare beskrev som ”glädjen över att vara det gudomliga Ordets tjänare”. Jag grunnar över på vilket sätt jag är kallad att vara det gudomliga Ordets tjänare, och glädjen över det. Hur det än tar konkret gestalt, är var och en kallad till glädje och efterföljelse till Jesus Kristus. Till glädjen över att vara det gudomliga Ordets tjänare, med och i våra liv. Sara Wrige