Korsväg 2019 1 by Korsväg

Unga om mod och hopp | 15 Körsång – en helhetsupplevelse | 30 Lyssna till den odöpta koltrastens sång | 45 Människans okränkbara värde | 54

Korsväg 1 | 2019

Pia Johansson

Det är mod att ta sig an livet

intro | Torgny Lindén

Korsväg

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

Leva nära marken

tt leva nära små barn öppnar andra perspektiv. Jag minns en bok av Inger och Lasse Sandberg som hette något i stil med Titta sa Pulvret. Farfar (tror jag det var, eftersom jag själv är farfar) är ute och går med Pulvret. Titta säger Pulvret och farfar bekräftar Pulvret och pekar på något som han tror Pulvret menar. Men det Pulvret ser är något annat än det som farfar ser. Det kan vara en myra eller en kotte på marken, inte flygplanet eller trädkronan. Farfar har ett perspektiv och Pulvret ett annat. Och det Pulvret ser är inte det som är stort och grandiost utan det som är litet och nära, det som väcker nyfikenhet eller glädje. Ett av våra barnbarn var nyligen med mormor på bio. De såg Bamsefilmen, eftersom Bamse är en favorit hos 2,5 åringen. Det var första biobesöket och hemma frågar mamma hur filmen var! ”Jag fick en klubba!”, var det snabba svaret. Perspektiven är olika. Tema för detta nummer av Korsväg är Livsmod. När redaktionen funderade kring temat gick tankarna som vanligt både högt och brett, till att börja med. Utgångspunkten var Leva, något som har perspektiv både av det som är svårt och det som är glädjefyllt. Så småningom landade vi i Livsmod. Livsmod kan vara både det som ger mod att leva vidare när marken rämnar och det som är glädje i livet, som ger livsglädje. Jag fick associationen till Pulvret, när jag tänkte vidare kring temat. Många gånger är det de små sakerna som jag tycker ger mig livsmod. Inte minst i mötet med människor; ett uppmuntrande ord, ett leende, en hjälpande hand, ett bibelord, en psalmtext. Det som hjälper till i vardagen. För det är vardag som livet mest är fyllt med. Och det är i vardagen vi behöver både få och ge Livsmod. Torgny

Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Redaktion: Lasse Bengtsson Peter Pasalic Östborg Agneta Riddar Per Starke Beata Åhrman Ekh Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Maria Gustafsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Bildbank: Getty Images Omslagsbild: Magnus Aronsson

Korsväg 1 | 2019

innehåll

Tema | Livsmod

40 04. 06. 08. 15. 20. 24. 30. 33. 40. 45. 51. 54. 59. 63. 66. 72. 74.

Ledare: Kyrie och Gloria sida vid sida Ingång: Livsmod Det är mod att ta sig an livet Mod och hopp: De två behövs tillsammans Unga chattar med prästen Jag fick frön till livsmod som sattes i jorden för att växa Krönika: Körsång – en helhetsupplevelse Sorgen och vemodet har blivit hans livsgärning Samtal som en helande process Lyssna till den odöpta koltrastens sång Krönika: Trädet, en bild för ett annat liv Essä: Det är människans okränkbara värde som gör henne till människa Det är drömmen, hoppet som får människor med sig Fastekampanjen: Jag kunde inte lämna bort honom Bibelstudium: Bibeln som litteratur Vänligen, Sören: Vad är en kyrka? Ps. En enda kärlekshandling och livsmodet kan återvända

15 Mod behövs hela tiden, på ett allmänt sätt. När man vågar något så löser det sig oftast och livet blir bättre. Det gäller bara att ta det där steget.

Korsväg 1 | 2019

Ledare | + Susanne Rappmann

Kyrie och Gloria sida vid sida

lötsligt en dag hör jag fåglarna kvittra. Löven på träden lyser gröna och den fuktiga luften lovar värme. En stilla glädje och stor lättnad sprider sig igenom kroppen. De jämngrå dagarna är över. Mörkret har slutat tala. Åter igen får jag uppleva världen i färg! Vi är många som har erfarenhet av bristande livslust och trytande mod. Vi vet hur det känns när tystnaden och tomheten är det mest talande i livet. Och vi vet att livsmod är en dyrbar gåva. Jag är tacksam över att mitt eget mörker befinner sig på behörigt avstånd, men varje år i fastetid kommer minnena tillbaka. Texter och psalmer om lidandet och korset tränger sig på. Jesus och mitt liv flätas in i varandra. Jag har alltid funnit stor tröst i att Jesus har ångest i Getsemane och att han känner sig övergiven på korset. Jag bärs av en tro att inget mänskligt är för svårt för att dela med Gud. Med åren har jag också kommit att uppskatta denna del av kyrkoåret på ett nytt sätt. Under en begränsad tid, några veckor, ger vi oss in i de dunkla gränderna. Tillsammans med kristna

Korsväg 1 | 2019

runt om i vår värld tar vi oss tid att begrunda livets baksidor och det lidande som finns i vår värld. Vi blundar inte för det onda, men vi gör det inte ensamma, vi gör det tillsammans med varandra och med Jesus. Men på samma sätt som fastepsalmerna kan röra vid svarta stråk i mitt inre, så fyller ljuständningen under påsknattsmässan mig med en djup glädje och tacksamhet. Jag minns känslan av uppståndelse, pånyttfödelse, i mitt eget liv. Jag vet att löftet om en väg genom död till liv inte bara handlar om Jesus, om livet efter detta utan också om och mitt eget liv här och nu. Det här numret av Korsväg handlar om livsmod. Det innehåller en rad reportage om enskilda människor och deras tankar. Med denna ledare vill jag också påminna om vår kyrkas gemensamma skatter som vägar till livsmod. Jag tänker på rytmen och vilan i vårt kyrkoår. Där finns tid för sorg och ogrumlad glädje, växt och mognad, liksom allvarlig självrannsakan. Allt detta ryms förunderligt nog också i de flesta gudstjänster. Här lever dessutom Kyrie ”Herre förbarma dig” och Gloria

Tavla i Getsemande trädgård i Jerusalem.

”Ära vare Gud” sida vid sida. För så är det åtminstone för min del, de allra flesta dagar. Svårmod och lidandet är en del av livet, men det är också lovsången och glädjen. Och i kyrkans

sammanhang hålls detta samman på ett sätt som ger mig kraft att leva.

+ Susanne Rappman

Korsväg 1 | 2019

LIVSMOD Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar, och kanske ljusnar det på nytt igen. Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen. Ylva Eggerhorn, Psalm 717 ”Innan gryningen”

Häromdagen satt jag på flygplatsen när en sparv plötsligt kom flygande genom avgångshallen och satte sig på det skinande golvet och förtvivlat började söka efter något att äta. Ingen lade märke till honom, alla var helt upptagna av sina mobiltelefoner, men för mig var det en fantastisk upplevelse att se den lilla fågeln. Den räddade hela dagen. Jane Godall, vandringsutställningen We Have A Dream – ett projekt om mod, medmänsklighet och mänskliga rättigheter

Jag bor i en värld där det som vissa kallar friheter för andra bara är ensamheter och det som för vissa är tryggheter för andra är tristress och tråkighter i samma värld, exakt samma värld. Jag bor i en värld som är det värsta helvetet av alla helveter och jag bor i en värld som är paradisplaneten av planeter och det är samma värld, exakt samma värld och det är världen den heter. Emil Jensen, Samma värld

Korsväg 1 | 2019

Mitt i kakan finns ett russin Mitt i livet finns en punkt Små smulor så svåra att finna För vad är det som håller i längden Grova bullar eller drömmar av vanilj Hålla i och hålla av Hålla ut och hålla kvar Katarina Olsson Lundberg, Tappra mödrars kapell

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid för att rycka upp… Predikaren 3:1

Vi möts och skiljs som dag och natt, så skiftar alla öden, i mörkret lyser själens skatt som livet inför döden. En kyss, ett famntag till farväl är vad vi nu behöver. Misströsta aldrig, kära själ, var trygg, ty allt går över. Bo Setterlind, Slutsång

Marken var tunn under fötterna Svavel och moln blåste mot ansikte Tua Forsström, Anteckningar

Korsväg 1 | 2019

Det Ă¤r mod att ta sig an livet

KorsvĂ¤g 1 | 2019

Det kräver mod att leva. Mod att ta sig an alla utmaningar som kommer i vår väg, mod att ta sig an livet. För livet är ju inte alltid så enkelt att leva, även om livet är en fantastisk gåva.

ia Johansson är som en bäck om våren, glittrande, forsande, med ystra krumsprång. Associationerna kommer snabbt, berättelserna avlöser varandra. Att samtala med just Pia om Livsmod känns som ett självklart val av intervjuperson. Många titlar kan hon lägga till sin lista – komiker, skådespelare, programledare, hundcoach, föreläsare. Ofta med improvisation och humor som verktyg, men där man också kan ana stråket av allvar. För några år sedan var Pia Johansson programledare till programmet Barn till varje pris, om ofrivillig barnlöshet. I förberedelserna för att göra programmet tittade hon på fotograf Lennart Nilssons film om hur ett barn blir till. – Jag satt hemma och tittade på den lilla spermiens kamp för att komma till ägget. Jag hörde mig själv ropa och heja på den lilla spermien, precis som om det var en fotbollsmatch. JAA. Kom igen då! Heja! Akta dig… Det var så mycket faror, det var så mycket som kunde hända, inte bara för spermien, utan också för ägget. Så möttes de då äntligen, men farorna var ju inte slut. – Det skulle ju bli ett fullgånget barn – och då hör jag mig själv skrika: JAAA – som efter en seger och så hör jag att det är alldeles, alldeles tyst i rummet och jag blir överväldigad av insikten – jag själv är ju en vinnare, jag har ju vunnit livet! Pia berättar hur hon gick fram till fönstret och tittade ner på människorna och tänkte att de också. Den där lilla damen med rullatorn, hon är också en vinnare, alkoholisten som skriker på sin kompis där borta i hörnet är också en vinnare. – Så vi är alla vinnare av det här livet – och

vi kan fundera över vad vi gör av det. Det är mod att ta sig an alla utmaningar, det är mod att ta sig an livet. Vi har träffats i Kafferummet Storken i Uppsala. Ett av alla dessa caféer som Uppsala är så fyllt av. Just Storken är ett populärt ställe för de tedrickande studenterna med sina långa, långa samtal om livet och studierna. Lite nergånget, murrigt, sliten heltäckningsmatta, nersuttna fåtöljer. Vi har tagit oss dit över lårbensbrottshala trottoarer med den eviga snålblåsten som viner runt hörnen i Uppsala. Pia har kört in från sin stuga på landet. Att vi aldrig setts förut blir inget problem för vårt samtal, som flyter lätt mellan allvar och skratt. Ett stråk av nyfikenhet finns i botten. – Jag är så otroligt nyfiken på livet, berättar Pia. Det är nog därför jag har klarat mig när det är tufft, som det ju är då och då för alla människor. Nyfiken på andra människor, på andra saker, på att lära mig andra saker, på mig själv, nyfiken på mitt eget mörker, på andras glädje, att våga träffa nya människor, våga utmana sig själv – allt detta gör att det är härligt att leva! Pia berättar att hon tror att det finns en mening med hennes liv, att hon är troende. Hon minns att hon redan som litet barn hade en relation till Gud, att hon var ett skogsbarn, som pratade med allt som var besjälat i skogen. Hon pratade med Gud och med änglar. Hennes hem var inte religiöst, men kristendomsundervisningen fick hon både i skolan och under konfirmationen. I hemmet var det ofta stökigt, med en pappa som var alkoholist. – Så gick det någon slags pingstvåg över Umeå, berättar Pia. Kompisar som blev frälsta Korsväg 1 | 2019

Sen märkte jag att jag blandat ihop fadersgestalten och gudsbilden, så jag kände att jag också behövde rensa i trosfrågorna.

började slänga bibelcitat omkring sig. Jag fick höra: du ska brinna i helvetet, om… – Så jag kände att jag måste stänga om mig för att min personliga tro inte skulle bli skadad. Så efter det höll jag allt för mig själv. Pia berättar hur familjen fick åka på en familjevecka. De trodde ju alla att det bara handlade om pappan, alkoholisten, men det visade sig ju att de övriga var medberoende och också behövde hjälp. – Det var det största jag gjort i mitt liv. Jag kunde göra mig av med så mycket skit, jag fick hjälp och stöd att säga saker till min pappa jag aldrig hade sagt. Det var fantastiskt! – Sen märkte jag att jag blandat ihop fadersgestalten och gudsbilden, så jag kände att jag också behövde rensa i trosfrågorna. Pia började söka på olika ställen och hamnade i katolska kyrkan, eftersom en väninna gick dit på föreläsningar. Så hon lyssnade på ett föredrag med pater Rainer Carls och tyckte det var utmanande, provocerande – och roligt! Pater Rainer Carls är en matematisk teolog, och han berättade (Pia börjar prata på bruten tyska): – Jag kan bevisa, matematiskt, att Gud finns. Men så sa han också: Jag kan också bevisa, matematiskt, att Gud inte finns. Där började föreläsningen och han bröt sönder alla de frågor och funderingar jag hade haft, om Gud, straffet, skulden, skammen. Men jag fick aldrig svar, utan jag fick bara fler frågor. – Då kände jag efter en lång tid att detta var en gud som inte var begränsad. Och så hade det varit i mitt liv, att jag inte hade begränsat Gud. – Då ville jag konvertera ganska snart, men Pater Rainer sa krasst: Tror du vi hoppar jämfota bara för att du vill bli katolik? Du kan ju inte gifta dig när du är förälskad, så du får

Korsväg 1 | 2019

vänta. Jag fick vänta i fyra år och den väntan var så bra, då kom alla de större frågorna. Relationen med Gud förändrades, förälskelsefasen övergick i kärlek och det var som med ett äktenskap, man bråkar lite och man kommer sams. Man får inga svar och så får man massor med svar. – I fyra år fick jag vänta och sen kände jag att jag var hemma i en församling, S:t Eugenia församling i Stockholm, där jag fortfarande är kvar. Ditt förhållningssätt till livet, har det påverkat dina livsval? – Jag var sju år när jag bestämde mig för att jag skulle bli skådespelare. Min fröken hade frågat vad jag ville bli och jag hade svarat pilot, och det kanske var för att jag ville se solen varje dag. Men då skrattade hon och sa, Pia, det heter inte pilot, det heter flygvärdinna. Det visste jag inte vad det var. Men skådespelardrömmen planterades av att Pia hörde hur en annan fröken pratade om henne med en kandidat. ”Pia är ju så fantastisk på att berätta historier och så bra på att spela teater”. – Förvånat tänkte jag – är jag bra på något? Tänk om hon sagt att jag var bra på matematik – vad hade det blivit av mig då? Så, vad det är viktigt att bekräfta ett barn! När Pia nu i efterhand funderar över yrkesvalet kan hon ju konstatera att det har passat väldigt bra. I uppväxten med den demoniska pappan, som drack, blev hon lysande på att känna av energier. Hon kan fortfarande komma in i ett rum och känna: oj, oj här har någon bråkat eller här har det hänt något. – Det har varit en superkraft som jag har odlat för att, som jag trodde, rädda livet på min familj och sen har det varit otroligt vik-

tigt för mig när jag spelar teater. Också improvisationen är viktig för Pia. – Jag älskar att improvisera och jag har utvecklat det till ett varumärke hos mig själv. Det finns vissa regler man ska komma ihåg, där den första är: make your partner happy. – Om jag ska kunna ha ett bra samarbete, måste jag göra så gott jag kan för att vårt klimat blir så bra som möjligt. Att vi kan slappna av, så vi kan tillföra något. Är jag inte trygg tillför jag ju bara spänningar. – Man behöver inte ha en brilliant idé, det räcker med en idé, sen är det upp till mig att förvalta den och kasta den tillbaka. Eller förkasta den. Men blir det inte bra så gör det ingenting, publiken älskar när vi gör misstag, bara vi kan skratta åt oss själva. Pia betonar också mycket vikten av att vara i nuet. Inte älta det förgångna, inte oroa sig för framtiden. Hon menar att det bara finns två grundkänslor – och vi kan inte vara i båda känslorna samtidigt. Känslorna är kärlek – med glädje, frid,

generositet, lekande, lattjande. Och rädslan – med oro, stress, avundsjuka, hat. – Eftersom man inte kan vara i båda känslorna samtidigt, så är det ett val vi gör. Vi väljer hur vi vill ha det på jobbet, väljer om vi vill stanna kvar i den känslan vi har. Men vi kan också välja att gå över i den andra känslan. Det är faktiskt ett val vi kan göra – och som vi ideligen gör. – Men nuet, säger Pia, nuet är kärlek. Kärlek är hela tiden, den bara finns och för mig är det Guds kärlek. Då vill jag gärna öppna mig för att vara en kanal, för att vara den jag är tänkt att vara, följa mitt hjärta så mycket som möjligt. Pia berättar att hon mediterar väldigt mycket, i alla fall två gånger om dagen för att få den där nukänslan, för att kunna vara i nuet. Det är tjugo år sedan Pia konverterade till katolska kyrkan och för ett antal år sedan gestaltade hon Maria i en entimmesmonolog, Marias Testamente på Stockholms stadsteater. Då berättade hon i en intervju i tidningen Dagen: ” Jag hade lite svårt för Maria i Korsväg 1 | 2019

början. Jag hade andra favorithelgon. Maria var så upphöjd, det var svårgripbart. Men så var det en präst som sa: ”Se henne inte som en moder, se henne som en syster.” Det blev en öppning för mig. Min relation till Maria nu är väldigt blid. Den är lugnande och omfamnande. Som katolik använder jag rosenkransen när jag ber. Katoliker säger om Maria: Hon tänker inte ge upp förrän alla är i Guds famn. Jag ber också om Marias beskydd inför varje föreställning. – Jag tycker om allvaret i katolska kyrkan, förklarar Pia, sakramenten, bikten, synen på Jesu kropp och blod, att man på allvar tror på förvandlingen. Kan det vara så att bikten blir ett verktyg för att finna livsmodet? Eftersom vi i vardagslag sällan pratar med varandra med samma slags allvar och uppriktighet som jag föreställer mig det är under en bikt? – Det fina är ju att man talar till en annan människa, prästens uppgift är att vara en annan människas öra. Det som sägs får aldrig kommenteras, prästen ska glömma allt som sagts. – Du kan inte bekänna något du inte ångrar, och det är det man tar upp i bikten. En del vill ha ett samtal först, för att reda ut vad det egentligen är man ångrar. Då kan man få släppa det, få förlåtelse och gå vidare. – Man behöver gå i bikt åtminstone tre gånger om året, för att rensa i systemet. Förlåtna blir vi alltid för kärleken är inte dömande, men däremot är bikten en del av vår egen utveckling. Vi kan, som sagt välja; vill jag gå vidare med mitt liv, vill jag rensa upp och förädlas. Eller vill jag ha kvar min skuld och gömma den lite grann. Pia berättar om sin egen ceremoni vid vintersolståndet, som symboliserar det nya året

Korsväg 1 | 2019

för henne. Ett nytt år när man kan börja om. Då brukar hon skriva ner allt som hon tycker varit eländigt, allt hon ångrat. Sen bränner hon upp pappret i brasan! – Det blir som en rit, få ner det på pappret och så ser det lite töntigt ut när jag läser det. Jag kan ha talat illa om någon, gjort något för egen vinning. Då känns det bra att bränna upp alltsammans. Pia tycker om att rensa, att röja. Hennes mamma var operationssköterska, hon visste hur man skulle ha det när det var sterilt! – Det härliga med att städa, är att det verkligen händer något, också mentalt. Därför har jag en storrensning av garderoben två gånger om året. Tjänar mig den här klänningen något mer eller har den gjort sitt? Jag kan ju inte ha den längre, den är för smal. Ska jag ha kvar den så att jag får dåligt samvete varje gång jag ser den eller kan den få glädja någon annan? Pia Johansson blir också kontrakterad som föredragshållare. Om hon själv kan bestämma vad hon vill tala över, blir det gärna detta. Att röja i bråten, städa upp bland det som belastar, för att kunna vara i nuet. – Vi har inget annat än nuet, så vi ska ta hand om det. Detta liv vi fått, detta liv jag lever. Det är kärlek. Jag har fått det i gåva och jag vill förvalta det väl. Jag vill göra de misstag jag gör, men jag vill lära mig av dem och förmedla något av mina misstag till andra för att göra världen lite bättre att leva i. Det är vad kärlek är. Och med de vackra slutorden hängande i luften går Pia ut på Stora Torget i Uppsala och gör några piruetter i sin röda kappa till fotografens glädje! Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronsson

Korsväg 1 | 2019

Mod och hopp, de två behövs tillsammans. Felix, Ida, Charlie, Linn och David kommer fram till att förutsättningarna är som bäst när de gör det de gillar. Då är det enklare att våga lite mer.

Korsväg 1 | 2019

Mod och hopp De två behövs tillsammans – Livsmod. Har aldrig hört ordet förut. Vad betyder det? Ingen vet. Linn googlar, Charlie tänker kyrka och psalmer, Felix bryter upp begreppet i två delar – först mod, sen liv. Det surrar snabbt runt torsdagsbordet i Västerstrandskyrkan i Karlstad. Visst behövs det mod för att leva. Särskilt på högstadiet. Hoppfullhet och optimism är samma sak som livsmod. Det svarar Google via synonymer.se. Förklaringen från Svenska Akademien – ”inre styrka att fortsätta leva och verka” – är visserligen begriplig, men knappast skriven på ett sätt som 00-talister känner sig bekväma med. Post-it-verkstad vid sittande bord ger nya associationer. Betydligt färggladare. Idas lista är den längsta. Hon levererar snabbt tio olika personliga betydelser av ordet livsmod – våga, leva, kämpa, hopp, kärlek, vilja, motstånd, acceptans, jobba, se det positiva. Felix fyller på med tålamod. Och Charlie med glädje. Ordet hopp finns på allas papper. – Att kunna tänka framåt och se utåt, mot en helhet. Det är livsmod för mig, säger Felix. Istället för att fastna i allt som är negativt och jobbigt. Det blir bättre sen, jag vet det, och man måste försöka hålla kvar den erfarenheten. Han är äldst, den enda som avverkat både högstadiet och gymnasiet och nu pluggar vidare på universitet. – Fast där är jag yngst. Men jag känner att det blir lättare för varje nytt sammanhang, åldern har betydelse. Jag vågar mer och bryr mig mindre. På en av Felix lappar står det ”allmänt mod”. – Mod behövs hela tiden, på ett allmänt sätt.

När man vågar något så löser det sig oftast och livet blir bättre. Det gäller bara att ta det där steget. Hur bli man modig då? – Det är inte enkelt. – Nej, … inte enkelt alls. Alla tänker. Ingen vet säkert. – Men man måste nog köra lite risky ibland. Prova utanför sin egen zon och hoppas, säger David. Mod och hopp, de två behövs tillsammans. Gruppen kommer fram till att förutsättningarna är som bäst när man gör det man gillar. Då är det enklare att våga lite mer. Att hitta den egna gillaknappen och göra det som känns kul är viktigt. Det går inte hela tiden, men om man aldrig gör det man gillar, då försvinner livsmodet. David berättar om hur han tagit sitt filmintresse från fritid till yrke. Det krävdes mod. Mest brottades han med sitt eget motstånd. – Kan man leva på att göra film? Jag tvekade jättemycket. Att tacka nej till en plats på Chalmers och istället testa att driva ett eget medieföretag tillsammans med två andra entusiaster var långt ifrån ett självklart val. – Läsa kan jag göra sen. Det är nu chansen med företaget finns. Så resonerade jag. Men så kom hösten, och de egna jobben var få. David såg hur kompisar flyttade från stan och började plugga. Livet på sociala medier såg som vanligt mer intressant ut än den egna lite halvgrå vardagen. – Då var det tufft ett tag. Jag mådde dåligt och tänkte ”fasen har jag gjort helt fel val”. Men nu rullar det och jag känner hur kul livet Korsväg 1 | 2019

”Vi är verkligen himla olika. Men alla hänger med alla.” Ida Kotz, Felix Rysjö och Charlie Boström har lärt känna varandra i Svenska kyrkans unga. Torsdagarna i Västerstrandskyrkan är en viktig mötesplats. ”Här kan man vara som man är”, säger Ida.

är när jag gör det jag gillar. Fast det kräver en del att våga välja annorlunda. – Man behöver nån som stöttar och uppmuntrar. Det är nog rätt viktigt. Mina föräldrar har alltid gjort det. De fem runt bordet – Ida Kotz, David Ragnarsson, Felix Rysjö, Linn Creutzer och Charlie Boström – har lärt känna varandra i Svenska Kyrkans Unga, SKU. De kommer från olika delar av kommunen och de flesta hittade hit efter konfirmationen. Det är bara i Västerstrandskyrkan som SKU har en Karlstadsgrupp. Vissa torsdagar samlas ett 40-tal ungdomar, andra gånger är de 20. – Vi hänger. Äter och umgås. Det är skön stämning. Här kan man vara som man är, säger Ida. Och just den känslan är exklusiv, att det är avslappnat. – Vi är verkligen himla olika. Men alla hänger med alla. Behovet av mötesplatser där man för en stund kan släppa kraven – både de inre och yttre – är stort. Tonåren är en tid av speglingar, både bokstavligt och bildligt. – Utseendet. Vi är fixerade. Alla vill se bra ut. Och ingen är nöjd. Ida suckar och går igång på sina prickar, David pratar vikt, Linn symmetri. Med gemensamma ansträngningar förklarar de hur ett snyggt ansikte ska se ut. – Sätter man solglasögon på sig blir det bättre. – Och ibland har man en bra dag. Det skrattas ohämmat åt det elände som är deras sanning. – Sociala medier skapar förebilder som är ouppnåeliga. Självkritiken är värst. Man blir aldrig nöjd.

Korsväg 1 | 2019

Linn Creutzer

De yttre kraven kombineras med skolans krav på resultat och betyg. Ingen undgår pressen. Det är inte konstigt att den psykiska ohälsan bland unga växer, tycker gruppen. Högstadiet är värst. Det är inget snack. De där åren är en tid då man antingen inte vet vem man är, eller så vet man, men vågar inte visa. – Man är ju jätterädd för att inte passa in, säger Ida. Och det handlar hela tiden om vad andra ska tycka. Det uppstår en diskussion om vem som har minst frihet – killar eller tjejer. – Machonormen är väldigt stark på högstadiet. Den finns sen också, men ju äldre man blir desto lättare är det att stå emot, tycker Felix och David. Ida protesterar. Hon ser hur grabberiet dominerar också på gymnasiet. Linn tror att tjejer har lite vidare ramar än

Felix Rysjö

killar under de här åren. Det är mer okey att testa olika stilar och uttryck. Charlie som varken definierar sig som kille eller tjej har mer än någon av de andra erfarit normernas begränsning. Att få acceptans för att fritt röra sig över könsgränserna kan vara tufft. Charlie hämtar sin kraft i musik och teater. SKU-gänget på torsdagarna är också en viktig mötesplats för att tanka livsmod. – Jag kände ingen när jag kom hit. Det var en nystart och jätteskönt, säger hen. På samma sätt kan övergången från högstadiet till gymnasiet vara en befrielse. Dels för att man hittat sig själv lite mer och börjat orientera sig mot olika intressen, dels för att förändringen i sig är värdefull. Att bryta upp och lära känna nya människor hör ihop med alla de där livsmods-synonymerna som gänget definierat. Felix återkommer till tålamodet och tidsKorsväg 1 | 2019

faktorn, ”att det blir bättre”. Det gäller att påminna sig om det, särskilt under högstadieåren. För de fem SKU:arna var konfatiden, som fanns där mitt i högstadiet, ett bra tillfälle att testa både nya tankar och möten. – Kyrkan är noga med att alla ska få en chans in i gruppen. Vi pratar ofta om det. Och jag tror att det funkar ganska bra. Men sen måste det alltid finnas folk att tillgå om det krisar stort och livsmodet håller på att ta slut. Anonymiteten och tystnadsplikten inom kyrkan är en tillgång för många, tror gruppen. Att chatten hos jourhavande präst ökar förvånar ingen. – Det är jättemånga unga som tycker det

Korsväg 1 | 2019

är lättare att skriva än att prata. Och att få ventilera saker med någon man inte känner är en fördel, menar Charlie. Lika snabbt som samtalet drog i gång, packas det också ihop. Kvällen är klar. Och helgen planerad. Födelsedagsfest väntar, en sjuk familjemedlem ska besökas, en mässmonter byggas, tentaplugg förberedas och film klippas. – Men vi försöker ses på söndag. Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund

När är du livsmodig? Ida Kotz, 18, Karlstad – När jag finner mig själv och kan njuta, trots allt som händer runtomkring, då är jag livsmodig. Till exempel då det är mycket i skolan och på jobbet, då allt bara blir suddigt, och jag ändå försöker hitta det som är bra och tar mig igenom.

Felix Rysjö, 19, Karlstad – När jag ser bort från det som är jobbigt och ignorerar att välden är så negativ, och istället planerar för allt roligt och otroligt som jag vill se och göra, allt som livet faktiskt har att erbjuda.

Linn, Creutzer, 17, Karlstad – Just nu. En familjemedlem är svårt sjuk och jag är bara helt förstörd. Ibland behöver jag ligga och gråta i fler dagar, sen fortsätter jag att leva mitt liv, lite i taget. Det är som om jag tillåter det ledsna i perioder. För någonstans inser jag att det kommer nya dagar och dom vill jag leva och göra det bästa av.

David Ragnarsson, 19, Molkom – När jag gör det jag gillar och är med dem jag tycker om. Men det kan också vara när jag hjälper andra.

Charlie Boström, 16, Karlstad – När jag uttrycker mig genom sång, dans och teater.

Korsväg 1 | 2019

Unga chattar med prästen Ett diskret sätt att samtala om det svåra i livet

Det ser ut som att tonåringen sitter där i soffan och umgås på sociala medier – men egentligen chattar hen med en präst om sin ångest. Båda är anonyma och en stund senare är alla spår av chatten raderade.

Korsväg 1 | 2019

Monika Oscarsson

ust så diskret kan ett själavårdssamtal föras i dag. Mest lockar det unga människor. I många år har människor kunnat ringa nödnumret 112 för att nå tjänsten Jourhavande präst via telefon, men 2015 blev det också möjligt att samtala via chatt eller digitalt brev. – Ungdomar ringer ju inte så ofta till 112 för att få tala med en präst. Men vi tänkte att de, precis som vuxna, har behov av samtalsstöd, själavård och hjälp. Det berättar Monika Oscarsson, som arbetar på kyrkokansliet i Uppsala. Hon är biträdande nationell samordnare för tjänsten Jourhavande präst. På sin mjuka göteborgska berättar hon att även under präståren i Göteborg var hon en av de jourhavande prästerna. – När jag loggar ut för natten känner jag för det mesta att jag har gjort en skillnad och att jag har lärt mig något. Monika Oscarsson är försiktig med att berätta om ungdomarnas frågeställningar. Även om många människor delar samma bekymmer och har ångest av samma skäl, finns risken att någon känner sig avslöjad även om hon berättar i generella ordalag. – Men frågorna är existentiella och handlar ofta om livet, kärleken, döden – och allt däre-

mellan. En chatt kan till exempel börja med att ”Jag känner mig så ensam, jag vet inte vad jag ska ta mig till.” Hur gamla de som chattar är vet hon inte, eftersom man inte behöver uppge vem man är. Men att det oftast är unga människor som chattar brukar märkas på samtalens innehåll, förklarar Monika Oscarsson. Hon uppfattar att de som är unga ser tre särskilda fördelar med att chatta med en präst. – Att prästen har absolut tystnadsplikt är viktigt för alla, men särskilt viktigt är det för unga människor. Om du inte är myndig kan det ju annars finnas en risk att en förälder ska få veta vad du har berättat. Många unga människor exponerar sig på sociala medier, men Monika Oscarsson tror inte att de är mer gränslösa än vuxna när det handlar om att lämna ut sina problem. – I skarpt läge försäkrar de sig om att vi har tystnadsplikt och att vi inte sparar det som skrivs i chatten. Det andra skälet till att chatta handlar om att inte behöva möta den man berättar om sina problem för ansikte mot ansikte. – Att chatta med prästen kan få vara ett första försök att våga prata med någon om det svåra. Att kontakta jourhavande präst är ju ibland en engångsgrej. Du kan ringa eller chatta fler Korsväg 1 | 2019

När vi sätter ord på det som bekymrar oss, och en empatisk person lyssnar, då tar vi ett första steg mot att komma ur smärtan.

gånger, men då svarar troligen en annan präst. Ibland pratar prästen och ungdomen om hur hen ska ta sig vidare. Kanske gå till kuratorn på skolan eller prata med en konfirmandledare. Det tredje skälet till att kontakta jourhavande präst handlar helt enkelt om att kyrkan har ett rykte om sig att representeras av människor som är omtänksamma och vill dig väl. Sedan chatten startades år 2015 har allt fler upptäckt den. Under 2016 ökade användningen med hundra procent. Året därpå ökade den med ytterligare 50 procent. Förra året ökade den med 30 procent. I snitt hör 42-44 personer av sig till chatten varje kväll, söndag-torsdag mellan klockan 20 och midnatt. Ett samtal tar i snitt 40-45 minuter. Det är lite längre än ett genomsnittligt telefonsamtal till jourhavande präst. Monika Oscarsson ser att ett samtal i chatten kan vara ett sätt för människor att börja må bättre. – När vi sätter ord på det som bekymrar oss, och en empatisk person lyssnar, då tar vi ett första steg mot att komma ur smärtan. Ibland skriver ungdomarna att de inte orkar leva längre. Ibland kan en person verkligen vara suicidal och då är prästerna rustade för att tala om det. Men Monika Oscarsson berättar också att det kan vara ett tecken på panikångest, när en ung människa säger att den inte vill leva. Som präst får man behålla lugnet i samtalet. – Ibland kan en vuxen tycka att det ibland är småsaker som får unga människor att vilja ta livet av sig. Men som ung har man ju inte så lång livserfarenhet. Man vet inte att man för det mesta faktiskt reser sig efter en kris.

Korsväg 1 | 2019

Monika Oscarsson berättar att hon lär sig mycket av samtalen i chatten. Samma sak uppger hennes prästkolleger i nätverket runt om i landet. – Vi har nytta av dem i arbetet med både ungdomar och familjer. Kanske tror man att bara unga präster jobbar i chatten, men så är det inte. – Man kan mycket väl vara ung präst, för då kan man ju ha nära till den värld som ungdomarna som hör av sig lever i, säger Monika Oscarsson. Men att vara äldre och erfaren är lika bra. Hon ser ingen risk i att man är för gammal för uppdraget. – Många pensionerade präster arbetar som jourhavande präst. De svarar oftast i telefon och gör en fantastisk insats, men de skulle också kunna jobba i chatten. Text: Anna Yngvesson Foto: Magnus Aronsson

Historien bakom Jourhavande präst Jourhavande präst har funnits länge. Den har sitt ursprung i prästen Erik Bernspång, som 1957 annonserade följande i en morgontidning: ”Innan Ni begår självmord! Ring … ” följt av hans hemtelefonnummer. Med tiden kunde man ringa jourhavande präst via larmnumret 90 000, då tjänsten organiserades stiftsvis. Numera är tjänsten nationell och knuten till 112. Man kan kommunicera med jourhavande präst på tre sätt:

• Telefon – ring 112 och be att få bli kopplad till jourhavande präst. Linjen är öppen alla dagar 21-06. • Digitalt brev – brevlådan är öppen dygnet runt och du får svar inom 24 timmar. Den nås via svenskakyrkan.se/jourhavandeprast. • Chatt – chatten är öppen söndag–torsdag 20-24. Den nås via svenskakyrkan.se/jourhavandeprast.

I alla kanalerna är du fullständigt anonym. Ingen ser vem du är när du skriver eller chattar. Alla stift bidrar med präster och ett samtal från Skåne kan besvaras av en präst i Norrland. Läs mer om Jourhavande präst på svenskakyrkan.se/jourhavandeprast

Korsväg 1 | 2019

Jag fick frön till livsmod som sattes i jorden för att växa Sjuttionio år gammal börjar han om, Per-Olov Blom. Med en gnutta nytt livsmod. Men hans livsresa hit har varit skakig. – Genom ett bottenlöst träsk, säger han. Radiopsykologen Allan Linnér har spelat en viss roll i hans resa.

ör några månader sedan flyttade PerOlov Blom från Vänersborg till Varberg, till en lägenhet mitt i centrala staden några minuters promenad från torget och Varbergs kyrka. Villan i Vänersborg är till försäljning. Och i Varbergs församling har han funnit en ny hemvist. Men låt oss ta berättelsen från början. Medan blötsnön dalar över Varberg utanför fönstren börjar han berätta. Han är vältalig, har lätt att finna ord och det märks att han har hunnit reflektera. – Jag föddes i Eskilstuna första krigsveckan i september 1939, fast jag räknar mig som

Korsväg 1 | 2019

fyrtiotalist, säger han. Pappan var ingenjör inom VVS, mamman var hemmafru enligt tidens modell. Familjen flyttade ofta. – Ja, de drog mig runt, det var ständiga uppbrott med nya skolor. Det var inget bra, jag blev rotlös. Jag var enda barnet, och det gjorde mig väldigt bunden till min mamma, på gott och på ont. Jag har alltid haft en skräck för ensamhet, något som har följt mig som en restpost in i vuxenlivet. 1958 tog han studenten i Borås på det som kallades halvklassisk linje, han läste latin men inte grekiska.

Korsväg 1 | 2019

På predikstolen kunde han läsa ”Gören bättring” – ett tilltal som inte lämnade honom.

– Jag var aktiv i kyrkans ungdomsgrupp, och jag var fast övertygad om att jag skulle bli präst. Men – för att börja läsa till präst skulle man också ha med sig grekiska språket från studenten, något han saknade. Så han började läsa in den grekiska som fattades honom på Hermods per korrespondens, ensam i sin kammare. – Det var inte det roligaste i livet, jag tappade orken, motivation och lust flög bort. Och med det planerna på att bli präst. Det blev något helt annat. På den tiden lockade Statens Järnvägar studenter med en karriärutbildning. Per-Olov klev på det tåget och utbildade sig till stationsskrivare, så småningom fick han jobb som regional busstrafikledare. I jobbet åkte han runt och kontrollerade busslinjer. Det var på en sådan tur han hamnade i Gränna. – Livet tog en ny vändning, minns han. Jag brukade besöka kyrkor under mina resor, min tro hade jag kvar. Så också i Gränna. På predikstolen kunde han läsa ”Gören bättring” – ett tilltal som inte lämnade honom. Det blev startpunkten på något nytt och en väg tillbaka in i kyrkan. På ett tåg – förstås – träffade han sin första fru. Själv var han klädd i stilig uniform med guldgaloner, som SJ-personal var på den tiden. De gifte sig 1963. Några egna barn fick de inte, de adopterade två flickor från Indien. Men paret skildes. – Vi passade inte för varandra, i stället för att göra varandra illa gick vi åt varsitt håll. Ännu ett vägval var att börja engagera sig politiskt.

Korsväg 1 | 2019

– Jag hade börjat intressera mig för miljöfrågor, och det enda parti som 1969 hade med miljön i sitt program var centern, konstaterar han. Så han gick med. Valet 1970 blev en succé för centern, och Per-Olov blev invald både i kommunfullmäktige i Borås och i landstingsfullmäktige. Den politiska karriären förde honom så småningom till Vänersborg, där han blev landstingsråd. Han flyttade in i en tjänstebostad, en liten etta med kök. Den politiska karriären gick rakt uppåt, men privat var livet i kris. – Det var ingen rolig tid i mitt liv, säger han. Han var ordförande i landstingsstyrelsen i nio år och drev bland annat handikappfrågor. Under en politisk debatt fanns det en Kerstin bland publiken, som lyssnade och tyckte att centerpolitikern verkade vara en klok man. Och vid kaffepausen hamnade de vid samma bord. Livet tog en ny vändning – igen. Kerstin var skild, hade tre barn varav ett med funktionshinder, och hon jobbade på länsskolnämnden med frågor om just funktionshindrade elevers möjligheter i skolorna. Per-Olov och Kerstin hade med andra ord samma hjärtefrågor. – Det tändes en gnista, säger han med ett leende. 1985 flyttade de ihop i hennes villa i Vänersborg, där har han bott sedan dess. Tjugofem år senare får Kerstin ett besked de inte kunnat ana. – Hon levde ett sunt liv, åt inte kött, att hon skulle bli sjuk fanns inte på kartan, säger han. Men så var det. Diagnosen blev cancer i gallgångarna och levern. – Ett av de svåraste ögonblicken i mitt liv,

säger han om sensommardagen då de fick beskedet. Cancern satt illa till och gick inte att operera. Strålning riskerade att göra mer skada än bot. Och läkaren var tydlig på frågan om hur länge hon kunde tänkas leva – högst två år. – Jag är väldigt processinriktad, vill åtgärda det som inte är bra, säger han. Vi började leta alternativa behandlingsformer. Letandet förde dem till en specialist i indiska Bangalore, som trodde sig kunna stråla bort

cancern. Till honom satte de sitt hopp och tillbringade två veckor av behandling där. Men nej – väl hemma igen kunde läkarna konstatera metastaser. Två månader senare var Kerstin död. – Då tog tillvaron slut för mig, det gick inte längre, ensamhetsskräcken tog tag i mig. Jag gick till en psykolog, och jag vet att jag sa att det var som om det livspussel jag lagt under alla år rivits ned på golvet och låg utstrött. Det blev min stora livskris.

Sorgen finns kvar, men den stannar inte lika länge, och inte dagligen.

Korsväg 1 | 2019

Tiden efter begravningen började Per-Olov engagera sig i än det ena, än det andra. – Jag sprang på alla bollar. Men när jag kom hem, öppnade jag dörren till ensamheten. Ändå var det inte helt nattsvart. – Jag hade inte lämnat min tro, även om den sjunkit tillbaka. Nu levde jag ett intensivt böneliv, pratade med Gud varje dag, också när jag föll ihop i sorg. Och det var ofta så, att när det var som mörkast ringde telefonen. Jag blev ”störd” i mitt sorgearbete, och jag tror att jag genom detta fick hjälp att komma ur sorgen. Jag kunde inte bosätta mig i den. Det var vid denna tid Per-Olov skrev till radiopsykologen, som i ett program uppmanat fler män att våga höra av sig. – Jag hade inget att förlora på det, vem som lyssnade struntade jag i. Psykologen ringde upp, en timmes samtal klipptes ned till en halv som sändes. Det blev ett öppet samtal om sorg och smärta, om kontrollbehov och att låta saker ta tid, att vänta ut sorgen. – Programmet spelades in tre månader efter Kerstins bortgång, och det kan tyckas kort tid för sorgen, men jag hade ju sörjt sedan vi fick beskedet, i mer än två år. Blev programmet en vändpunkt på något sätt? – Egentligen inte, men det blev en del i min process som sedan fortsatt. I den processen har han känt att Gud trätt in och hjälpt honom vidare. Som att anmäla sig till kyrkokören. – Det blev ett första steg. Sången har betytt väldigt mycket. Nå, på ett helt annat sätt blev radioprogrammet en vändpunkt. Bland lyssnarna fanns det en kvinna i Varberg som kände igen sig i PerOlovs berättelse och skrev till programmet.

Korsväg 1 | 2019

Han fick ett namn och ett telefonnummer men tvekade länge. När han skulle på en begravning i Falkenberg en tid senare, ringde han och de träffades över en fika i Varberg. Och nu har han flyttat till Varberg – till en egen lägenhet. – Vi kan stå på egna ben och ändå känna gemenskap, säger han. Jag vågar inte utsätta mig för det totala beroendet av en annan människa igen. Vill du säga att du fått tillbaka ditt livsmod igen? – Ja, men jag har nog fått livsmodet i småbitar, kanske frö till livsmod som måste sättas i jorden för att växa. Jag kan fortfarande drabbas av missmod. Sorgen finns kvar, men den stannar inte lika länge, och inte dagligen. Utan min tro hade jag inte haft det livsmod jag äger. Sinnesrobönen har betytt mycket för honom. – Är man längst ned på botten och försöker hitta livsmod, när man tänker att värre kan det inte bli, när man helt saknar energi, då kan den bönen hjälpa en att hitta vändpunkten. Jag har haft stor glädje av den bönen. Framför allt att inse vad jag inte kan förändra, vad jag inte behöver lägga tid och kraft på. Då kan jag se framåt och finna mod att ta nya steg. Text & bild: Lasse Bengtsson

PS. Programmet Radiopsykologen med Per-Olov Blom från den 7 mars 2013 finns fortfarande kvar på SR Play.

Vad ger dig livsmod? Lisa Persson Studerande, Karlstad För mig handlar det om att känna sig behövd, det är väldigt viktigt för mig. Oavsett om det handlar om att min sambo behöver mig, att min katt behöver mig eller vad det kan vara, att känna att man behövs helt enkelt. Ett väldigt konkret exempel är ju min katt. Jag vet att om inte jag finns i hans liv, då får han ingen mat och då dör han. Det är ju en extremt konkret känsla av att vara behövd. Jag brukar tänka att många kanske inte är medvetna om att de behöver stöd eller hjälp, men de uppskattar väldigt om man ändå gör något för dem. Jag brukar till exempel göra saker för min sambo som hjälper honom i vardagen, men som han kanske inte är medveten om. Han märker inte att jag gör det men han märker om jag inte gör det. Det ger mig också en känsla av att vara behövd.

Hans Öberg Församlingspedagog, Fryksände Engagerade ungdomar. Ungdomar som brinner för demokrati, rättvisefrågor och miljö, det ger mig livsmod. Jag möter många såna, tack och lov. Inte minst finns de inom Svenska Kyrkans Unga. Möten med dessa ungdomar och deras starka engagemang, det ger mig både hopp och livsmod. Korsväg 1 | 2019

Krönika | Emmalena och Hans Flyman

Körsång – en helhetsupplevelse

tt åldersspann på över 50 år. Alla upptänkliga yrken representerade. Pensionärer och föräldralediga. Par och ensamstående. Yngre och äldre. Korta och långa. Vackra och fula… Nej, nu ska vi kanske inte gå för långt och vad spelar det för roll? En salig blandning helt enkelt! Och salig är verkligen ordet. Visserligen har flera av dem övervägt att stanna hemma i soffan ikväll med en tidning, chokladbit eller Tv-serie. Men alla har trotsat både ”Vet-inte-om-jag-orkar-idag”-känslan och det snöblandade regnet och begett sig ut. Målet: Veckans körövning i församlingshemmet! Vi har sjungit i Grava kyrkokör utanför Karlstad i snart 20 år och tidigare i andra amatörkörer. Vi älskar det! Visst, ibland går vi iväg lite motvilligt, trötta efter jobbet. Men så kommer man fram, drar upp den tunga dörren och kommer in i värmen. Möts av glada leenden när man kränger av sig de blöta ytterkläderna. Uppsjungning. Övning av kända och nya sånger. När man tvingas fokusera på text och ton rinner vardagsbekymren av. Det blir som ett mindfulnesspass i toner. I pausen delar man både skratt och

Korsväg 1 | 2019

bekymmer. På vägen hem är stegen lätta. Att man bara för ett par timmar sedan övervägt att stanna hemma är helt obegripligt! Vad är det egentligen som händer med oss när vi sjunger tillsammans? Hur kan man på ett nästan magiskt sätt gå från modlös och trött till full av livslust och energi? Det och mycket mer ville vi veta mer om. Vi tittade på körsångsfenomenet hur olika synvinklar. Läste på om körsångens påstådda hälsoeffekter – finns de? Kort svar: Ja! Intervjuade en massa härliga personer med olika koppling till körsång; amatörkörsångare som vi själva, professionella körsångare, en kompositör och ett par körforskare. Alla med ett brinnande intresse för körsång. Resultatet blev en bok, Kärleken till en kör – körsång, hälsa, harmoni, där vi försökt förmedla det vi själva fick lära oss under vår fördjupade resa i körsångens värld. Under arbetet har körsångens betydelse växt också för oss själva. Både på ett yttre och inre plan. En av dem vi intervjuade var Anne Haugland Balsnes, professor i musik vid Universitetet i Agder i Norge. Hon

skrev sin doktorsavhandling, Å lære i kor (Att lära i kör), utifrån en blandad amatörkör, ganska lik vår egen. Hon förklarade hur körsång slår an på alla delar av att vara människa: ”Jag tror det är helheten, som ger hälsoeffekterna. Det stimulerar det tankemässiga – koncentration och minne. Det fysiska – andning och hållning. Det emotionella – glädje och ökad energi. Det sociala – uppenbart! Och det exis-

tentiella – upplevelsen av att bidra till något större, en glimt av något som gör gott för själen.” Körsång kan också ses som en idealbild för en mänsklig gemenskap. I en kör är varje stämma och varje röst lika viktig och bidrar till den gemensamma klangen. Det är inte den som sjunger högst som vinner. Tvärtom måste man lyssna in, underordna sig varandra

Korsväg 1 | 2019

och målet är helheten, det gemensamma resultatet. Därmed inte sagt att körsång är problemfritt. Problem kan uppstå också i körer, både sociala och musikaliska spänningar kan förmörka sångarglädjen. Hur man kan motverka sådana oönskade disharmonier var det också flera av de intervjuade som tog upp. Precis som det kan ge mod och livsmod att sjunga i kör, kan det också krävas mod att börja i kör. Inte alla körer passar alla. Men alla som vill kan hitta en kör som passar!

mätbar: ”Lyckohormonet” oxcytocin ökar. Vagusnerven stimuleras och ger minskat stresspåslag i kroppen. Hela hjärnan får sig en genomkörare. Att körsång till och med kan vara en genväg till gemenskap på ett mätbart sätt är förundrande. Det var ett så fascinerande ämne att det fick bli flera små extrakapitel i boken som ”körsång och hjärnan”, ”körsång och hjärtat” osv. ”Ett lyckopiller utan biverkningar!” skrev tidningen Hälsa om körsång utifrån vår bok.

Vi har båda en naturvetenskaplig bakgrund och gillar saker som kan mätas med siffror. Därför var det roligt att få mer kunskap om vad som händer i kroppen, när man sjunger tillsammans i en kör. Vad har man lyckats forska fram? Jo minsann, allt från hormoner och immunsystem till hjärna och psyke och hjärta och lungor får sin del. Det är saker som faktiskt visat sig vara mätbara – annars hade vi varit skeptiska! (Bara för att vi gillar körsång, behöver det ju inte vara ”nyttigt”. Vi är förtjusta i glass också, och där är väl evidensen sämre, åtminstone när det gäller den fysiska hälsan…) Hur som helst, när det gäller körsång är till exempel känslan av ”energiboost” fullt

Genom intervjuer, reflektioner och fotografier har vi velat dela vår och andras kärlek till körsång. Vi hoppas ge både nya kunskaper, nya infallsvinklar och igenkännande leenden till både gamla och nya körsångare och körledare. Ni som inte sjunger i kör kan kanske få en puff att börja? Kanske finns din nya körgemenskap på gångavstånd i ett närliggande församlingshem, som för oss själva? Upp ur soffan – det är värt det!

Korsväg 1 | 2019

Emmalena Flyman Röntgenläkare och författare

Hans Flyman Miljöhandläggare och fotograf

Sorgen och vemodet har blivit hans livsgärning I tvåtusen år har det varit kyrkans budskap. I goda och onda dagar, i fredstid och krigstid. Kyrkan har hela tiden hållit fast vid att vi inte har fått löfte om att slippa förtvivlan men att vi har fått löfte om att Han, som har visat oss att kärlekens makt är starkare än både ondskans och dödens makt, ska vara hos oss. Han som Paulus skriver om i Romarbrevet: Ingenting skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. Sett ur det perspektivet kan det paradoxala inträffa: att döden och det onda väcker godhet och engagemang till liv.

Det är alldeles stilla i kyrksalen på Åh, 250 människor lyssnar uppmärksamt på Per Arne Dahl, prästen, författaren, biskop emeritus. Under Vintermötet ska han tala om Guds dolda närvaro, om att Gud, trots allt, finns där även om många upplever en gudsförmörkelse. I tider när kommersialism, materialism är den starkaste glädjekällan och vi ser otaliga tecken på ondska och terror. – Men Gud har lovat oss sin närvaro i lidandet, konstaterar Per Arne Dahl. Det kan vi lita på. Solen finns där, även om vi inte ser den när det är molnigt. Korsväg 1 | 2019

upplever sorg så blir de » Närmycketmänniskor mer ärliga än annars.

Det är det sextonde Vintermötet på Åh och temat är ”Inte långt borta från någon enda av oss”. Talarna, som är förunderligt uppriktiga och innerliga, omvandlar sina föredrag till predikningar. Liselotte J Andersson, Per Arne Dahl, Britta Hermansson, Tomas Sjödin och Michael Jeff Johnsson funderar kring att Gud ibland är så förunderligt nära, andra gånger är himlen tyst. Vad är Guds närvaro? Är det en känsla eller ett faktum? Per Arne Dahl berättar att han just nu skriver på en ny bok som handlar om att vår Gud är den ende guden med sår, om människors sårbarhet och modet att leva med sårbarhet. Per Arne har varit delaktig i krisbearbetningen och sorgearbete i några av de största katastroferna under de senaste årtiondena. Först Scandinavian Star, fartyget som eldhärjades 1990 utanför den bohuslänska kusten och där 159 människor dog, därefter tsunamin i Thailand och sedan terrordådet i Oslo och på Utöya. Sorgen och vemodet har blivit hans livsgärning. – Min svärmor frågade mig en gång, minns Per Arne med ett leende, du är ju en glad gutt, du älskar livet och du har mycket humor, men hur kommer det sig att du har arbetat med sorg och lidande hela livet? – Det var ju en bra fråga. Jag tror svaret är, att när människor upplever sorg så blir de mycket mer ärliga än annars. Ju mer vi ljuger, ju mer blir vi en skugga av oss själv. Det tror jag är ett sant svar för mig. Redan som femtonåring bestämde sig Per Arne för att bli sjukhuspräst. Pappans bästa vän var sjukhuspräst och han var en så fin människa. – Jag tror att våra livsval ofta handlar om

Korsväg 1 | 2019

att människor man värdesätter, gör avtryck. När katastrofen på Scandinavian Star inträffade arbetade Per Arne i Oslo med handledning på en av de största begravningsbyråerna i Norge. Då hade han också varit lärare i själavård på pastoralinstitutet. – Många på Scandinavian Star hade varit på väg till dop, till bröllop. Vi ordnade krisberedskap, sorgegrupper. Många ställde frågan: varför Gud, är du dold? Och allt var väldigt tungt. Per Arne gick till en vän och handledare som sa till honom att slå upp 5 Mos 29-29: ”Det fördolda hör Herren vår Gud till och det uppenbarade tillhör oss och våra barn för all framtid.” – Så jag funderade, vad är uppenbart för oss och håller i evig tid? Jo, mänsklig godhet – det gäller och det håller! Julen 2004 när Per Arne och hans familj dansade runt julgranen ringde telefonen – tsunamin som dödade hundratusentals människor hade vällt in över stränderna i Thailand. Då var Per Arne präst i Norges största reseföretag, bland annat med ansvar för krisberedskap. Omgående åkte han till Malmö för att ta emot det första planet. Den natten kom trettio norska, svårt skadade medborgare. Det var mycket gråt och förtvivlan, de flesta hade mist någon. Sen, 22 juli 2011 kom den då, den längsta fredagen i Norges efterkrigstid, när terroristen, vars namn många inte vill ta i sin mun slog till i Oslo och på Utöya. Och Per Arne Dahl var präst i Stortinget. Samma år ger han ut boken: Något att hoppas på när det värsta har hänt. Som präst kände han ett behov av att skriva en bok för människor som varit med om små och stora

Biskop Per Arne Dahl talar inför en fullsatt kyrka på Åh stiftsgård om Guds närvaro, även i lidandet. Per Arne har varit delaktig i krisbearbetningen och sorgearbete i några av de största katastroferna under de1senaste Korsväg | 2019 årtiondena. 35

katastrofer i sitt liv, en bok om hopp. Om hur vi ska kunna resa oss när det värsta har hänt. – Ett kortfattat svar, säger Per Arne är att man ska dröja tillräckligt länge i sorgen, samtidigt som vi tidigt gör plats för hoppet. Och så ska vi söka varandras sällskap. För att få tröst och för att få hjälp. Men Per Arne Dahl hänvisar gärna till Espen Olafsen för att ge mer handfasta råd. – Espen var vår sons fotbollstränare. Vi hittade Espen och den femårige sonen Balder som hade överlevt bland alla de andra förtvivlade människorna på Oslos flygplats. Hustrun Elfrid och dottern Fröya hade dukat under i vattenmassorna. – Balder satt och lekte med röntgenbilderna på sin egen kropp, han hade många frakturer. De körde hem i trettio graders kyla till ett kallt hus, och Espen visade redan då prov på sin styrka och pedagogiska förmåga. – Nu måste jag överföra allt jag lärt mig som fotbollstränare till vår livssituation, för-

Korsväg 1 | 2019

klarade Espen. Nu är Balder mitt lag. Redan samma kväll började han. Han förstod att han måste omge sig med ett nätverk som skulle kunna hjälpa honom vidare. Han skickade meddelande till sina bästa kamrater och skrev att de nu måste hjälpa honom. Han ringde en kamrat som var jurist, som kom morgonen därpå för att ta tag i alla papper. En kamrat, som var kock, kom och tog ansvar för alla inköp. Han visste ju att det skulle komma många, många människor på besök. Fotbollsplanen är ju också en huvuduppgift för en fotbollstränare. Så Espen funderade över hur han skulle inreda huset, så det passade för den nya situationen. Dottern Fröyas rum blev ett sorgerum, med bilder, blommor, levande ljus, för människor att finnas i, för att sörja, för att prata. Och så skulle det alltid finnas mat och dryck i huset. Den tredje punkten Espen lär sina fotbollsspelare är att när något negativt händer, så ska du aldrig börja dricka. Du ska äta, sova

och tvinga dig att träna och ta ansvar för kroppen. – Allt detta gjorde Espen, berättar Per Arne Dahl. Så han har lärt mig otroligt mycket. Året efter åkte de tre till Kao Lak och Per Arne och Espen skrev så en bok tillsammans: Hva skal vi med stjerner nå? som sålde 40 000 ex på två veckor. – För mig blev allt detta en otrolig utmaning som präst. Att leta efter hopp i Espens verklighet och inte i min egen. Detta borde alla präster få göra, att tvingas se den andra människans källa till hopp oavsett om det är kristet eller inte. Men hur är det då med ditt eget livsmod? Hur kan du behålla det genom allt detta sorgearbete? – För tre år sedan sattes mitt livsmod verkligen på prov. Jag vaknade på morgonen och var döv på ena öret och hade en häftig tinnitus som, sen dess, aldrig tagit en sekunds paus. – Allt blev ställt på sin spets. Skulle jag behålla mitt arbete som biskop i Tunsberg bispedömme, ett arbete som är totalt engagerande och där andra bestämmer din agenda varje dag och äventyra hörseln även på det andra örat. Eller skulle jag säga ja till min familj, ja till mitt liv, ja till att fortsätta hålla föredrag och skriva böcker. Så jag slutade som biskop i förtid i somras, men det var en stor sorg. – Så, efter att ha lärt av Espen, så tror jag att också jag bevarar livsmodet genom en bärkraftig vänkrets, med fru, barn och 14 barnbarn, som har varit helt enastående. Men jag tror också att det handlar om att bevara en struktur, äta, sova, träna och få ha en fristad där jag kan dela sorgen över vad jag mist. Text: Agneta Riddar Foto: PeO Nilsson

Korsväg 1 | 2019

Vad ger dig LIVSMOD?

Sofia Wallgren Studerande, Göteborg Att umgås med dem som betyder mycket för mig, som familj och vänner, och att spendera tid i lugna miljöer som fjällen, utomlands, hemma och vid havet. Då mår jag som bäst och kan koppla av helt. Jag får också livsmod av meningsfulla aktiviteter som att sporta och utbilda mig.

Johan Norling Projektledare för Pilgrimsleden Göta Älv, Kode När jag lever i samklang med vem jag är, då blir livet autentiskt och meningsfullt. Glädjen kommer av sig själv.För mig är tillvarons ankarpunkter min familj och mina nära och kära. Det ger mig livsmod att känna tacksamhet, och också att befinna mig i sammanhang av närvaro, lugn och kreativitet. Här är jag övertygad om att vi behöver de längre och långsamma processerna. Att umgås eller vandra, att läsa en bok eller skriva en längre text ger i mina ögon en mer bottnad typ av varaktig glädje. I dagens ivriga flöde av information och förklädda dopaminkickar blir just tacksamhet, verkliga relationer och långsamhet viktigare grundtoner än någonsin tidigare.

Korsväg 1 | 2019

Eva Johansson Pensionär, Okome Jag blir glad av mina barn och barnbarn. När vi träffas och gör saker tillsammans och till exempel delar vårt stora naturintress. Det ger också mig mycket att engagera mig i ideella sammanhang och kunna göra saker för andra. Som pensionär har jag tid och möjlighet till det på ett annat sätt än tidigare. Livet förändras när man mognar och blir äldre. Cirklarna är mindre än tidigare men på många sätt djupare. Detta med att våga säga ifrån och reagera mot det som är fel – även om det blir obekvämt. Den styrkan, det livsmodet, tycker jag växer med åren.

Yvonne Granqvist Schultz Författare, förläggare, Bredared Skrivandet, att sätta ord på tankar och erfarenhet är mer än en glädje, det är en livlina. När min son dog var skrivandet det som hjälpte mig att överleva sorgen. Kreativitet är glädje. Jag är en sån som får många infall och idéer och hinner bara göra allvar av några få. Även vardagen innehåller kreativa utmaningar. Till exempel när jag lagar mat bara av det vi har hemma. För några år sedan sa jag upp mig och blev egenföretagare. Livet blev bättre och rikare när jag är min egen boss. Jag kan lägga upp dagen efter eget huvud och arbeta med det jag vill utifrån mina egna förutsättningar. Det ger mig livsmod.

Korsväg 1 | 2019

Samtal som en helande process Som biskop och psykoterapeut, har Johan och Katharina Tyrberg stor erfarenhet av att hjälpa andra genom samtal. Många gånger har de sett människor få ny kraft och livsriktning genom samtal. Men utanför kyrkan saknas det ett språk för existentiella frågor. – Det leder till psykisk ohälsa och är ett viktigt problem för samhället att ta itu med, säger Katharina Tyrberg.

Korsväg 1 | 2019

ad är ditt inre, känslomässiga problem? Så brukar Katharina Tyrberg inleda sina samtal, för att få igång delandet och få klarhet i vad hon kan hjälpa personen med. – Att personen får sätta ord på sitt inre till någon som lyssnar är ofta en stor hjälp i sig.

Snabbt brukar samtalet komma in på vad personen har för anknytningsmönster. Katharina menar att det är där många av våra problem har sin rot. – Vår relation till våra föräldrar påverkar hela livet, speciellt i nära relationer. Men även om man har haft en otrygg uppväxt är det inte försent. Under en längre terapi är det möjligt att ändra sitt anknytningsmönster och bli trygg, det är fantastiskt! För att inse sitt eget anknytningsmönster ber Katharina ibland konfidenten att föreställa sig hur det var att vara fyra år och leka i en sandlåda. På bänken bredvid sitter ens föräldrar. Solen skiner och allt är härligt. Plötsligt kommer en stor hund rusande rakt mot dig. – Vad gör du då? De flesta hoppar upp i mammas eller pappas knä och blir tröstade. Det tyder på en trygg anknytning. Då har man som regel det lättare i livet och med relationer. Somliga skulle ha suttit kvar och blundat, i hopp om att hunden skulle försvinna. Eller ställt sig bredvid mamma och pappa, då barnet inte känt att det passar sig att krypa upp i knäet. Enligt Katharina tyder det på en otrygg, undvikande anknytning. – De som inte vet säkert om de kommer att bli upplockade eller ej blir klängiga och utvecklar en otrygg, ambivalent anknytning. En fjärde kategori har ingen anknytning alls och är rädda för både hund och föräldrar. Då är man desorganiserad.

När Katharina möter par är det vanligt att personerna har två olika anknytningsmönster. Det som på ytan kan verka handla om försummad disk eller fel prioriteringar handlar ofta om något mycket djupare, att båda är livrädda att bli övergivna av sin partner. – Om den ena drar sig undan och den andra klänger blir det inte bra. När paret på ett intellektuellt och emotionellt plan förstår varför de beter sig som de gör, kan saker hända. Då kan de bli trygga med varann. I kyrkans värld är det vanligt att söka hjälp och bringa reda i sitt inre genom själavård. Men, vad är själavård och hur skiljer det sig från terapi? – Det finns många olika definitioner på själavård. Som jag ser det syftar själavård till att föra den enskilde närmare Kristus och kyrkan, säger Johan Tyrberg, biskop i Lunds stift. Psykiatrikern Viktor Frankl menade att en terapeut eller psykiater måste ha som mål att klienten ska nå harmoni. Prästen eller rabbinen däremot, måste ibland ha provokation som mål. Att lämna konfidenten ännu mer förvirrad. – Själavård är att möta människor i Kristi efterföljd. En anpassad förkunnelse, med mycket lyssnande. Att möta människor i olika livssituationer som behöver komma vidare. Närmare Kristus. Och till att förstå mer av vad det är att vara människa, skapad till Guds avbild. Johan nämner lärjungen Andreas som en förebild inom själavård. – Till skillnad från sin mer kände bror Petrus, som alltid talade till de stora skarorna, talade Andreas bara med en eller två personer i taget. Han förde dem till Jesus och klev sedan tillbaka, som pojken med de två fiskarna och fem bröden. Korsväg 1 | 2019

Från Jeremia har Johan lärt sig att det är okej att opponera sig mot Gud.

Johan Tyrberg rekommenderar att det i ett själavårdsrum finns någon bild eller illustration som påminner de samtalande om den osynliga lyssnaren. – Inom själavård sker det något mellan personen och Gud. Själavårdarens roll är att vara en katalysator, ett redskap. I terapin är det istället mellan terapeuten och personen det hela händer.

Det sägs att en själavårdare själv måste gå i själavård. Johan Tyrberg håller med, men menar att det viktigaste är att en själavårdare lever med en bearbetad tro. Han har flera andliga förebilder som inspirerar honom. – Daniel har lärt mig mycket om bön. I hans liv var bönen lika självklar som att borsta tänderna. Den lät sig inte rubbas av något – inte ens om det var förbjudet och hade dödsstraff som följd. Från Jeremia har Johan lärt sig att det är okej att opponera sig mot Gud. – Han var inte överens med Gud och blev sturskare och sturskare. Men han fick också allt tydligare svar. Jeremia tog sin tro på fullaste allvar och spände sig mot Gud, för att komma närmare Gud och det uppdrag han hade blivit given. Många kommer till Johan och berättar om något de plågas av, som de gång på gång har lagt fram till Gud. ”Varför hör han inte min bön?” Ibland berättar Johan om Jesus i Getsemane. Han bad Gud om att slippa – och trots att vi alla vet hur det gick, blev han enligt Hebreerbrevet 5:7 bönhörd. – Vår förståelse av att bli bönhörd låser sig lätt vid vad vi har bett om. Vi blir alltid bönhörda, fast vi inte alltid får det vi har bett om.

Korsväg 1 | 2019

Gud kan svara på andra sätt. Närma dig Gud, så närmar han sig dig, säger Johan.

Katharina Tyrberg berättar att hon ofta möter både ungdomar och äldre som uttrycker en stor tomhet. – De har en form av andlig längtan, men de vet inte hur de ska tala om det. De saknar ett språk för att uttrycka livsmening och förundran. Trots att vi i Sverige har det bra på många sätt, har vi en låg existentiell hälsa, enligt statistik från WHO. Enligt Socialstyrelsen tar tre personer om dagen sitt liv i Sverige. En forskare vid Uppsala Universitet har forskat i ämnet och tagit fram samtalskort för att få igång samtal kring dessa ämnen. Allt i syfte att skapa ett språk kring existentiella livsfrågor. – Vi behöver öva oss på att prata om detta med varandra – framförallt med unga människor. Det är en viktig uppgift för skolor, kommuner och kyrkor, säger Katharina. För alla människor är det viktigt att ha en existentiell grund att stå på. – Att resonera kring vad som är viktigt för mig, vad jag vill leva och dö för – det är sjukgymnastik för själen. Text & foto: Zandra Erikshed

Korsväg 1 | 2019

Lyssna till den odöpta koltrastens sång En koltrast som bild av hopp och livsmod? För Ylva Eggehorn är det en självklar bild. Hon älskar ”den odöpta koltrastens sång”, särskilt timmen innan gryningen. Hon läser gärna tidebönen då, dessa böner som har funnits sedan exilens tid, och bes av människor över hela klotet. De inger känslan av att inte vara ensam.

et är omöjligt att tala om livsmod utan att komma in på Ylva Eggehorn. I psalmer, lyrik och romaner kan man ana just detta – en underliggande ton av livsmod. Ofta sjungen av en koltrast. Som i psalmen ”Innan gryningen”, där slutstroferna lyder: ”Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen. / Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som / sjunger timman innan gryningen.” Var kommer din kärlek till koltrasten ifrån? – Den kom tidigt. När jag var fyra år stod vi på en bergknalle vid vårt sommarställe i badrockar och tittade mot solförmörkelsen genom sotade glas. Jag minns den långsamma skymningen, vinden i gräset när solen svartnade, och jag var inte säker på att solen skulle komma tillbaka. Det var både mäktigt och lite skrämmande. Då sitter en koltrast högt uppe i en grantopp och tänker, att nu är det dags för aftonsång. Den talar om för mig, att det är inte slut! – Detta har kommit tillbaka till mig gång på

gång under mitt författarskap. En polsk poet har sagt ”lyssna till den odöpta koltrastens sång”. Det älskar jag! Koltrasten vet inget om gränser. Där skulle jag vilja vara i mitt språk, hitta bilder och erfarenheter människor känner igen sig i, oavsett vad de tänker i övrigt. Vintern håller så sakta på att växla över till vår när vi möts i Ylva Eggehorns hemtrakter i Sorunda strax norr om Nyköping, 40 minuter med pendeltåget från Stockholm. Snön på fälten och i skogsbackarna har säckat ihop under plusgrader och solgass. I denna gamla kulturbygd har Ylva Eggehorn bott sedan 1972, då hon och maken Georg köpte ett gammalt missionshus och i det bildade storfamilj. De var en del av Jesusrörelsen och drömde om ett nytt sätt att leva, om gemenskap och värme människor emellan. Ylva Eggehorn var redan då etablerad författare, hon debuterade som 13-åring med diktsamlingen Havsbarn. 1970 skrev hon en Korsväg 1 | 2019

Nu är de svagas fråga: hur ska jag orka en dag till, gå upp och ta fram frukosten? Där är livsmodet avgörande, och kyrkan kan hjälpa människor att finna det.

uppmärksammad dikt om hur hon delade en Coca-Cola med Jesus hemma vid köksbordet. Sedan dess har det blivit ett 40-tal böcker; poesi, romaner, biografier plus ett otal tidningsartiklar och översättningar. Och inte minst psalmer. Priser och utmärkelser har varit många. När hon 2004 fick C S Lewis-priset hette det i motiveringen: ”Hennes psalmtexter har gett henne en plats i svenska folkets hjärtan, men vad hon än skriver – lyrik, romaner, krönikor, biografier – visar hon precis som C S Lewis att trons hemliga tecken också kan hittas i vardagen”. Timmen innan gryningen, eller vargtimmen som Ingmar Bergman kallar den, är det koltrastens eller vargens timme? – Jag tror att det är både och, det händer något när det står och väger. Många lämnar jordelivet vid denna tid, det sägs också att många barn föds. I klostren ber man dagens första böner, första lovsången innan gryningen. Men också en tid när många kan känna ångest? – Ja, man känner sig obehaglig; hur ska det bli, hur ska jag orka. En nollpunkt i hjärnan… Vi får tid för tankar vi annars inte hinner med. Vi har sovit, drömt, och är någorlunda redo att ta itu med vad vi har. Det är ett vägskäl, en brytpunkt. Brukar du själv vakna upp vid denna tid? – Oh ja. Men nu är jag till åren och kan tänka: nu är jag där igen, men om en eller två timmar har det lämnat mig, ett mörkt moln som om några timmar dragit förbi. – Jag läser gärna tidebönen då, dessa böner har funnits sedan exilens tid, och över hela klotet ber människor dessa böner, jag är inte

Korsväg 1 | 2019

ensam. Jag vilar i dessa formuleringar, behöver inte prestera, inte uppleva något heller, gör det bara. En enda rad kliver upp från den här boksidan och talar till mig, en enda rad räcker. Det händer mig ofta, varje gång jag tar tag i tidebönen händer det något bra. – Varför tar vi bönen sist efter att ha lagt så mycket tid på att oroa oss, vi kunde gjort detta så fort. Men vi fungerar så, försöker först klara oss själv. – Det är underbart att i stället tänka att detta är början på en ny dag. Därför heter nya boken Natt och dag. Låt oss återkomma till boken senare. Först något om vår tid där klimat och kärnvapen ses som hotande moln på himlen. Hur ser du på livsmod i det ljuset? – Jag älskar ett avsnitt i Gustaf Wingrens bok Credo, där han skriver om trosbekännelsen men på ett väldigt fräscht sätt. Ju mer kyrkan kläddes av sina diakonala uppgifter och samhället tog över, fick kyrkan för sig att dess uppgift var att föra över normer till människorna. Hon la tunga bördor på människorna, fick folk att känna sig dumma och odugliga. Folk vill inte gå till kyrkan för att känna sig värdelösa, de vill ha upprättelse. Nu har detta tack och lov ändrats. – Kyrkan missförstod sin uppgift, församlingen är till för att ge livsmod. Människor frågar sig först och främst: hur ska jag orka en dag till? – När jag var ung hade de flesta det bra, och frågan var då: vad ska jag ta ansvar för? Det är de starkas fråga: vad är mitt ansvar, vad är min skuld? – Nu är de svagas fråga: hur ska jag orka en dag till, gå upp och ta fram frukosten? Där är livsmodet avgörande, och kyrkan kan hjälpa människor att finna det. Om hon klarar det,

är människan kapabel att själv ta ansvar. Så tänker jag. – Jag vill hitta ett sådant språk när jag skriver, utan att vara en kurator som lägger huvudet på sned, med respekt. Vi vet inte hur vackra våra liv är, vi är inte vana att känna tacksamhet. När jag är ute och talar, om jag speglar det intressanta, kommer det upp minnen hos lyssnarna, de blir disträ och hör inte vad jag säger – då har nyckeln satts i låset, det händer något inom dem själva. Då har jag lyckats. Ylva Eggehorns senaste bok heter alltså Natt och dag. Den innehåller 366 korta texter, både nyskrivna och tidigare utgivna. Det är ingen traditionell andaktsbok utan snarare en tänkebok, där man kan få med sig några ord av uppmuntran genom dagen. Kanske en

övningsbok i livsmod. Jag har funnit tre nyckelord som ofta återkommer: blicken, ljuset och barnet. Håller du med? – Ja… Det kommer lite träd också då och då. Ha koll på träden, de är viktiga för mig! Om vi börjar med blicken, du återkommer ofta till blicken du fick av din farmor. – Ja, jag har hittat några sådana minnen, som jag kallar för kroppsminnen, och när jag hittar dem utlöses energi, batteriet laddas om. Farmor har jag skrivit om i boken Kvarteret Radiomottagaren, ett av de minnen jag ville berätta om. Hon såg på mig, hon tyckte att det var väldigt märkligt att jag fanns. Det var en annan kategori än vara duktig, jag var välkommen utan att behöva kvala in. Jag undrar om vi inte har ett extremt behov av det i dag. – Jag avskyr teveprogram där deltagare ska Korsväg 1 | 2019

röstas bort. Eden var inte ett ”Paradise hotel”, där man tävlade om att vara med. Tänk ett programkoncept där fler och flera fick komma med i stället: ”nu har vi förstått att du behöver vara med här.” Det kan man ju drömma om… Kristusblicken, är vi rädda för den blicken? – Ja, men det är inte kyrkans fel. Jag tror att vi alla har en djup rädsla; det gör ont att bli älskad, vi är inte vana vid att få något om vi inte betalar först. Det är så underbart att det gör ont, svårt att ta emot. Nåden är svår att ta emot, det är inte som att vinna på postkodlotteriet, utan jag börjar förstå att någon ser mig som jag är och älskar mig. Gamla ärr börja värka i mig; tänk om jag blir lurad på nytt, övergiven på nytt. Då är det svårt att ta emot kärlek på nytt. Hur bra kyrkan än blir, så kommer vi ändå att rygga tillbaka när vi möter kärleken. – Jag tycker om att ikonerna tagit plats, det är inte ord vi möts av utan en blick som följer mig. Det finns en stark berättelse om Jesu blick i Lukasevangeliet, när Petrus förnekat Jesus en tredje gång. Då står det att Jesus såg på honom, och Petrus mötte blicken och gick bedrövad bort. Vad fanns i den blicken? – Det kan man fundera över, säger hon och gör så en liten stund. – Den var säkert full av kärlek, det var därför han vände sig bort. Jag tänker att Petrus vände ned blicken och såg att fötterna blivit smutsiga igen. – Jag älskar Petrus, för jag är som han med den goda viljan. De flesta vill det goda, men inte göra fel, man kan stå ut med nästan vad som helst men inte sina egna fel. Därför är scenen så underbar senare på stranden. Jesus frågar inte: ”Har du lyckats?” utan ”Kan du

Korsväg 1 | 2019

tänka dig att fördjupa relationen med mig?” Det är det enda han undrar. Vilket utvecklingssamtal! ”Älskar du mig…?” Är en del av rädslan att vi tror att vi måste visa upp ett lyckat och fromt liv? I psalmen ”Som bonden tar ett fång” skriver du om att ”bära fram sin vardagstyngd och möda” och ”låta den stå naken inför Gud”. Tror vi att vi måste förställa oss? – Ja, vi är sårade. Vi lever i en värld utanför lustgården, vi är medvetna om sveken. – Musiken har alltid varit viktig för mig för att finna vilopunkterna i mitt liv, riktigt vacker musik. – För ett par år sedan var jag svårt sjuk, orkade inte med ens musiken, jag var dränerad på all energi. – Jag gick ut och bara satt, lyssnade på fågelsången, träden med lövsus, dag efter dag. Det betydde otroligt mycket för mig. När man är väldigt svag, är man också väldigt känslig. Där kunde jag vänja mig vid att leva i den där blicken, i fågelsången och naturen. Du har sagt att du är en ljus-jägare. Hur menar du då? – Vi följer nu detta drama omkring oss när ljuset kommer tillbaka. Jag tror att vi svenskar är unika i världen med detta, och jag tror det är det keltiska inslaget i vår spiritualitet. Att följa naturen genom årstiderna är mer spännande än melodifestivalen. Nu har någon suttit vid det stora ljusbordet och dragit upp en bit till, nu kommer det milda ljuset över snö som tinar, sedan april med kristallklart ljus. Jag följer detta, och det ger mig hopp – Min mamma brukade ringa till sina tre döttrar den 21 december varje år och säga: ”Nu vänder det!” Så olidligt käckt, tyckte jag

Natt och dag är ingen traditionell andaktsbok utan snarare en bönebok, där man kan få med sig några ord av uppmuntran genom dagen.

då. Nu gör jag samma sak själv; ja, nu vänder det. – Se alla som står med ansiktena vända mot solen, lutande mot vägg, blundande… Om de tittar upp, får man ett leende. – Ska man förklara för någon vad tillbedjan är, så gör detta det begripligt – bara låta det komma. Ett mirakel. Det kan väl vara intressant att veta om det finns vatten på mars… Men den här planeten då? Det är den enda i universum med liv, och miljarder former av liv. Tänk om hela kosmos går åt för att vi ska ha detta liv. – Stefan Edman anser ju att vi måste börja med förundran, vi kommer inte långt om vi inte börjar där, förundran måste vara själva drivkraften till att börja bry sig. Barnet har också en särskild plats hos dig. ”Bär vi barnet i vårt hjärta, blir vi bot för världens plåga…” skriver du i psalmen ”Barn och stjärnor”. Vi har numera i Sverige anammat FN:s barnkonvention och gjort den till lag. Vad tänker du om det? – Ja, det är bra, och där sägs att barn har rätt till andlig utveckling. Det har inte varit någon fråga i Sverige, det finns inte med i någon läroplan, vi försöker inte ens definiera vad detta är. Det finns en idé från upplysningstiden att barn ska skyddas från religion, barnets frihet ska värnas, sedan ska barnet kognitivt välja vad det vill tro på. Ett feltänk, menar hon och fortsätter: – Luther sa ju att om ditt barn inte vill tro på Gud, ska du älska det i alla fall. Barnets tro är en fråga mellan det och Gud. Lita på Gud, sa Luther. – Jesus, den första och enda i världslitteraturen som talar om barnen som ”dessa mina minsta” och att vi måste bli som barn för att

komma till himmelriket. Det är en total identifikation. Ingen annan har sagt detta. Om vi tagit det på allvar, skulle det märkts i samhället, vi hade haft ett helt annat samhälle. Se hur barnen mår i dag. Vad säger du om fenomenet Greta Thunberg, barnet som skolstrejkar för klimatet och nu har blivit en förebild över hela världen? – Underbart… Att hon har Asperger med dess speciella gåvor är det mest underbara av alltihop. Arenan för det som anses normalt har krympt, samhället driver mot effektivitet och lönsamhet, aldrig har Mammon varit så stark. Politiken är väldigt försvagad, beslut tas av en liten grupp som jobbar med internationella finanser. Protesterna ger ett hopp för människor. De rika har våra liv i sina händer. Ett barn som kliver fram och säger sanningen Korsväg 1 | 2019

– då bryts maktlösheten. Hur långt det räcker kan jag inte säga. Må hon bevaras. Holländskan Etty Hillesum har en särskild plats i Ylva Eggehorns hjärta. Hon skrev en bok om henne där hon parade ihop Etty med Dietrich Bonhoeffer 2004, Att ta ansvar för Gud – om hängivenhet som motstånd. Är Etty Hillesum också en ljus-jägare? – Oh ja, visst är hon det. Hon är inte någon blåögd flicka, hon har mycket erfarenhet trots sin ålder. Hon gör ett val: Någon måste rädda dig, Gud. Hon rycker Gud som ett barn ur ett brinnande hus. Etty är otroligt skicklig på att skapa en livsmening där inget hopp egentligen finns. Så snart jag öppnar hennes bok och läser blir jag bli glad. – Jag fick hennes bok till mig 1982 av ett förlag och tänkte: Inte en sån bok till… Jag hade ju som ung läst Anne Frank och fängslats av hennes öde. Nej, det blir för mycket… – Så slår jag upp boken och möter denna fantastiska människa, som kommer cyklande i Amsterdam med cykelkorgen full av blommor. Hon har räddat livet i mig många gånger. Hon är en sådan människa som får mig att tro att det trots vidrigaste omständigheter finns ett val: att se ljuset. När hennes dagböcker nu återutges väcker de stor uppmärksamhet på kultursidor och i kulturprogram. Varför är genomslaget så stort i dag jämfört med 1982, då första utgåvan kom? – Det är mörkare i dag, 1982 syntes inga moln vid horisonten. Efter det har vi haft kollektiva sorger; Palmemordet, Estonia, tsunamin. Vi går med väldigt mycket oro just nu kring kapprustning, klimat, en demokrati på dekis. På kultursidorna har man ibland haft svårt för Ettys gudstro och försökt förklara den med att det är något hon själv har skapat. Vad säger du om det? – Det går inte att bortse från det som är själva hjärtpunkten i hennes liv. Hon förändras så otroligt under den tid dagboken omfattar. Den

Korsväg 1 | 2019

sekuläre läsaren får sin Gudsbild upp och nedvänd: Gud är ett barn som jag måste ta ansvar för! Hon är helt banbrytande, fullständigt. – Hennes utveckling är inget trick, och tänk om det då händer mig. Jag tror att det är ett sätt att hålla beröringen ifrån sig. Det finns så starka oskrivna normer, man får inte röja att man blivit berörd av något andligt. Jag är inte så imponerad av de där avståndstagandena. Nu fyller du snart 69 år, det är höst i både ditt och mitt liv. Hur tänker du om det? – Ja, nästa år är jag 70. Det är en ny situation, jag har ofta varit yngst i många sammanhang och är inte det längre. Men jag har fått så mycket bekräftelse och uppmärksamhet under mitt skrivande liv, så jag brukar skoja och säga, att mitt narcissistiska sår har läkts. Jag behöver inte mer bekräftelse. Tittar jag tillbaka, ser jag en blandning av att bli bekräftad, av kallelse och mycket annat. Nu kan jag lämna hela härvan i Guds händer. All denna självanalys tycker jag är osund. – Jag brukar ibland få frågan: ”Hur har du det med Gud?” Jag kan inte vara mindre intresserad. Jag är rädd för narcissism i religiösa sammanhang. Hålla på och titta oss i spegeln... Så berättar hon om slöjdläraren som skulle lära henne att sticka då hon var åtta år. Garnet blev en allt otympligare klump i hennes svettiga händer tills hon fick gå fram till läraren. – Hon var sträng, men hon tog hand om min garnklump och redde ut den! Sedan några veckor är Ylva mormor. – Livet är fantastiskt, även om man vaknar tidigt. Nu handlar det om att släppa allt man upplevt och göra sig redo att möta Gud. När Georg och jag sitter i våra fåtöljer och pratar om allt vi fått vara med om; arbete, resor och människor; säger vi: ”Tänk vad mycket vi fått vara med om.” Slutsumman blir att allt inte varit lätt, men vi känner en otrolig tacksamhet. Text & foto: Lasse Bengtsson

Krönika | Mårten Björck

Trädet, en bild för ett annat liv

åren 2017 var jag inbjuden som gästforskare till en hall vid Oxfords universitet som drivs av den brittiska Benedektinorden. Jag arbetade med min avhandling om diskussionen om evigt liv bland teologer och filosofer i det helvete som pågick mellan 1914 och 1945. På ett seminarium fick jag tillfälle att presentera ett kapitel om en tysk exeget, Erik Peterson, för några välrenommerade teologer. En äldre jesuitpater fastnade för en not där jag beskrev Petersons syn på livet efter detta: ”Menar han verkligen att vi blir träd i Paradiset?” I en suggestiv text skriver Peterson att de döda förvandlas till heliga träd i paradisträdgården. Himlen är en plats där allt levande inte bara är skyddat från döden utan befriat från allt arbete. Peterson hävdade i samma anda att korsfästelsen var en korsfästelse av homo faber – den arbetande människan. Fallet beskrivs trots allt i Genesis som ett fall in i en värld där männen döms till arbete, kvinnor till födande och där kunskapen blir ett tekniskt medel för att överleva. Det var i denna anda som en av de andra teologerna som jag arbetade

med, den judiske mytvetaren Oskar Goldberg, läste Toran – de fem Moseböckerna. Utträdet ur paradiset, menade Goldberg, beskriver hur människan fängslas av en lång kedja av civilisationer som kan ledas tillbaka till den första staden enligt Bibeln, nämligen Enok, som restes av den förste mördaren: Kain. Vår civilisation vilar på ett ursprungligt våld skrev Goldberg, som redan på 1920-talet varnade för vad den moderna fabriksvärlden skulle innebära för djurs, växters och människors liv. Utifrån detta synsätt är det inte långt från att tolka det som i kristen tradition kallas arvsynden som ett tecken på varför människan blivit en art som förvisso reser en högteknologisk värld över jordskorpan, helt nödvändig för vår existens, men som ändå innebär misär, krig och elände. Och vars utveckling, anade Goldberg, skulle knuffa in planeten i en period av oåterkalleliga naturkatastrofer. Att den tidiga judendomen beskrev arbetet och födandet som ett bevis på ett utträde ur paradiset är inte märkligt med tanke på hur farligt det har varit att föda barn och hur tungt

Korsväg 1 | 2019

arbetet har varit under mänsklighetens tidiga historia. Grekiska filosofer pekade ut det kontemplativa livet som den sant mänskliga tillvaron, och latinska tänkare använde begreppet otium, som kan översättas med lättja, vila eller frid, för att förklara vad som är meningen med det mänskliga livet. I den judiska och kristna traditionen ses också himlen ofta som en ständig sabbat. Precis som veckans dagar söker sig mot vilodagen, måste den sanna mänskliga gemenskapen ägna sig åt något större än biologisk och ekonomisk överlevnad. Men, frågade jag mig, om det inte är särskilt svårt att förstå varför Peterson beskrev livet som en sabbat, varför valde han då att teckna de dödas efterliv som en förvandling av människor till träd? Och varför är kunskapen en del av människans fall? Jag funderade på detta när jag vandrade i Port Meadows, den park som leder Oxford till den idylliska brittiska landsbygden. Tiden i Oxford speglade lugnet i naturen och tycktes förverkliga det kontemplativa livets otium. Det var en idyllisk tillvaro just ägnat vila och kunskap, men ändå märkbart orolig. Britternas kommande utträde ur EU var ett återkommande samtalsämne under middagarna i Oxford – där kavaj och slips var ett måste. Kanske var också dessa kläder en del av en fasad för att desperat hålla verkligheten ute.

Brexit var inte heller det enda samtalsämnet som uttryckte en underliggande oro. Valet i Frankrike sågs som en rysare. En grekisk ekonom återkom till sitt hemlands oförmåga att ta sig ur den ekonomiska krisen. En egyptolog från Brasilien oroade sig över den politiska utvecklingen i sitt hemland. Klimatkrisen sades även komma att påverka landskapen runt Oxford. Mängden tiggare som likt Lasarus räckte fram sina händer mot akademikerna som ilade in och ut ur universitetsbyggnaderna visade med all önskvärd tydlighet att det fanns en annan verklighet än akademins kontemplation – den kamp om livet som genomsyrar såväl samhälle som natur. Det var då jag insåg varför Peterson använde träden som symboler för det eviga livet. Den världsliga kunskapen, så sammantvinnad med vår alltmer krisande värld att den tycks omöjlig utan den, lovar inte vila utan innebär en jakt efter frukter från kunskapens träd; en jakt som fått vår art att förvilla sig djupt inne i civilisationen. På detta sätt, anade jag, var trädet en bild för ett annat liv – ett evigt liv som förvisso saknar mänsklig kunskap men som i en aldrig upphörande förundran över existensen vet långt mer än den art som måste härska över naturen för att överleva. Mårten Björk Religionsvetare

Korsväg 1 | 2019

Bild: Loke Mattsols

KorsvĂ¤g 1 | 2019

Det är människans okränkbara värde som gör henne till människa Hur bevarar man sitt livsmod när man är omsluten av mörkaste natt – till och med när man själv och det folk man tillhör hotas av död och utplåning? Kan man glädjas över livets skönhet när man blickar upp i himlens stjärnvalv – fast man är omgiven av taggtråd och snart ska skickas till Auschwitz? ”Och när det stormar för mycket omkring mig återstår det mig alltid två knäppta händer och ett par böjda knän.” Orden är hämtade från Etty Hillesums dagbok i oktober 1942. En ung judinna i det av nazisterna ockuperade Amsterdam. Genom dagboken får vi under ett par år följa hennes väg in i en allt djupare relation med Gud, hennes kamp för att aldrig ge vika för hatet utan välja kärlekens väg. I höstas kom Etty Hillesums Dagböcker och brev ut på svenska i en utökad nyutgåva. Boken väckte denna gång stor uppmärksamhet och fanns med på flera listor över årets (2018) bästa böcker. När förra utgåvan kom 1983 var det tystare. Kanske säger det något om vår tid att en judisk-kristen mystikers sanningssökande plötsligt hamnar på kultursidor och i kulturprogram. Och Hillesums vittnesmål är än viktigare i en tid när antisemitismen ökar och nazister marscherar på våra gator.

Korsväg 1 | 2019

Vem var hon då, Etty Hillesum? Hon föddes den 15 januari 1914 i en judisk familj i holländska Middleburg, hennes far var lärare i klassiska språk, så småningom blev han rektor för gymnasiet i Deventer. Hennes mor var ryska, hon hade flytt undan pogromerna i Ryssland. Etty hade två yngre bröder, Mischa som blev en lysande pianist, och Jacob som blev läkare. Själv studerade Etty juridik och slaviska språk, framför allt ryska, hon hade när kriget bryter ut också börjat läsa psykologi. Och i mars 1942 börjar hon skriva dagbok, uppmanad därtill av sin psykoterapeut, tio skrivhäften finns bevarade. ”Ja, då är det väl bara att sätta igång! Det blir ett pinsamt och nästan oöverkomligt ögonblick för mig, när jag ska börja prisge min hämmade själ åt ett menlöst ark linjerat skrivpapper. Mina tankar är ibland så glasklara och mina känslor så intensiva, men att skriva ner dem, det tar emot. Jag skulle tro att det mest beror på blyghet”, inleder hon sin dagbok. Vi vet inte om hon tänkte sig att dagböckerna skulle publiceras, hon gav häftena till en väninna när hon själv sändes till ett transitläger. Däremot drömde hon om att skriva en krönika om den mörka tid hon levde i – hon var övertygad om att det efter kriget skulle

Etty Hillesums Dagböcker och brev har getts ut i en ny utökad upplaga; anteckningar har formen av långa samtal med Gud.

komma en tid när humanism och fred rådde. ”Jag vet att om jag överlever allt det här, skall jag skriva om den här tiden, och min berättelse skall vara som lätta penselstreck mot en stor ordlös bakgrund av Gud, Liv, Död, Lidande och Evighet.” Nu blev dagböckerna den ”krönika” hon lämnade efter sig. Dagboksformen ger läsaren en intim närvaro och insyn i hennes liv, ocensurerat och öppet på ett sätt som är svårt att uppnå i

annan form av litteratur. Det är omöjligt att inte bli djupt berörd. Dagböckerna upphör i oktober 1942. 1943 skickas hon till transitlägret Westerbork, från lägret finns en rad brev bevarade, några av dem skrämmande vittnesbörd om hur nazisternas förintelsesystem fungerade. Senare detta år deporteras hon och hela hennes familj till Auschwitz – och mördas där. Etty Hillesum är 27 år när hon börjar Korsväg 1 | 2019

skriva. Hon går i samtal hos en psykoterapeut Julius Spier, som hon blir djupt påverkad av på flera plan. De inleder en kärleksrelation och blir djupt fästade vid varandra. Etty kämpar med att finna sin väg mellan viljan att vara nära och den enda i hans liv (han har flera relationer) och samtidigt värna sin och hans frihet. Det finns dagar ”då jag ville att han ägnade allt sitt intresse och all sin kärlek endast och allenast åt mig. Då är jag bara det där begränsade jaget, och de kosmiska sfärerna inom mig ligger inlåsta i mig själv”, skriver hon. Samtidigt utsätts den judiska befolkningen för ständigt nya restriktioner. ”De vill vår förintelse”, skriver hon tidigt, ovissheten om vad som ska hända är stor: ”Vårt liv blir med var dag allt mera hotat och hur allt detta ska sluta vet vi inte.” Mitt i allt detta, i allt hat och all sadism, kan hon känna en tillit och frid som övergår allt. ”Jag vet alltsammans och står städse öga mot öga med all den verklighet som tränger sig på mig. Och ändå – i ett obevakat ögonblick och lämnad åt mig själv ligger jag vid livets nakna bröst och känner dess armar beskyddande omsluta mig och hör dess puls som jag inte kan beskriva: så långsam och så regelbunden och så mild nästan dämpad, men så trofast som skulle den aldrig upphöra, så god och barmhärtig.” Hennes judiska identitet är tydlig, hon ser sig som en självklar del av det judiska folket och är villig att dela dess öden. Samtidigt har hon inga problem med att röra sig in i en kristen tro. Hon är flitig läsare av Bibeln, även Nya testamentet, och hon är väl bekant med Augustinus Bekännelser. Hon lägger sig på knä och ber och skriver

Korsväg 1 | 2019

sedan, att ”det är något vi judar inte har fört vidare från släkte till släkte. Jag har fått lära mig det mödosamt.” Och ”en riktigt svår dag” skriver hon: ”Men i bönen hittar jag alltid tillbaka till mig själv. Och det är något jag alltid kommer att kunna göra, också i det allra minsta skrymsle: be mina böner. Och den del av vårt folks öde som jag kan bära, den buntar jag ihop och bär allt stadigare och lättare på ryggen, och jag växer med bördan och bär den med mig vart jag går.” Repressionen tilltar, och allt eftersom tiden går och hon fyller sina dagsbokshäften, tar hennes anteckningar alltmer formen av långa samtal med Gud. ”Min Gud, du har gjort mig så rik, låt mig också få dela ut med fulla händer. Mitt liv har blivit ett oavbrutet samtal med Dig, Gud, ett enda långt samtal. När jag står i et hörn av lägret med fötterna planterade på Din jord, ansiktet vänt mot Din himmel, då händer det att tårarna strömmar ner över kinderna, sprungna ur en gripenhet och en tacksamhet som söker utlopp. Också om kvällarna när jag ligger i min säng och vilar i Dig, min Gud, tåras ibland mina ögon av tacksamhet, och det är min aftonbön”, skriver hon i ett brev från transitlägret i augusti 1943. Bönen för henne in i en allt djupare relation till Gud och till en allt större tillit: ”…om vi nu en gång har en gudsförtröstan måste vi ha den helt och hållet”. Hon lastar inte Gud för det som sker, hon är klar över att det är människornas verk, i stället ser hon som sin uppgift att hjälpa Gud. Som att vägra hata. En dag möter hon en soldat från Gestapo

och ler mot honom. Soldaten blir provocerad och skriker åt henne. I mötet med hennes leende blir han avklädd den makt han har – att skapa rädsla och skräck. ”Jag vet att de som hatar har goda skäl till det. Men varför skulle vi ständigt välja den enklaste och tarvligaste vägen? Jag har där så starkt förnummit hur varenda atom av hat som adderas till denna värld gör den kargare och ödsligare än den redan var. Och jag menar också, kanhända barnsligt men envist, att denna jord bara kan bli lite mer beboelig genom den kärlek om vilken juden Paulus en gång skrev till invånarna i staden Korint, i sitt första brevs kapitel tretton.” Trots allt elände som omger henne, vägrar hon att ge upp sina drömmar om en annan värld – och hoppet om att få vara en del av denna nya värld: ”Min Gud, vår tid är svår för sköra människor som mig. Jag vet att det efter oss skall komma ett humanismens tidevarv. Jag vill så gärna leva för att åt den nya tiden överantvarda all den mänsklighet jag bär inom mig trots allt jag dagligen upplever. Det är också det enda vi kan göra för att bana vägen för den nya tiden, detta att vi redan nu förbereder en inom oss. Någonstans i mitt hjärta är jag lätt till sinnes, så utan all bitterhet och har så mycket kraft och kärlek inom mig. Jag vill så gärna leva för att få hjälpa till att förbereda

den nya tiden och för att få överlämna detta oförstörbara inom mig till den tid som säkert ska komma. /…/ Ungefär så var min bön i morse. Jag föll spontant på knä på den hårda kokosmattan i badrummet och tårarna strömmade över ansiktet. Jag tror att den bönen gav mig kraft för hela dagen.” Etty Hillesums gudstro har av många analyserats och även ifrågasatts och kallats ”konfessionslös”. Jag ser den hellre som gränsöverskridande. I bönen möter hon ett Du, i bönen får hon en inre kraft och en klarsyn som yttre omständigheter inte kan ta ifrån henne. Hon finner en djup frid mitt i mörker och kaos. Måndagen den sjunde september 1943 lastas hon tillsammans med sin familj och tusentals andra ombord på tåget för en tre dagar lång transport till Auschwitz. Föräldrarna gasades troligen redan vid ankomsten. Överlevande från koncentrationslägret har vittnat om att Etty var en ”ljusspridande personlighet” in i det sista. Enligt Röda korset dog Etty Hillesum den 30 november samma år. Kvar finns hennes vittnesbörd: Det finns något i människan som är okränkbart, något som aldrig kan brytas ned, ett värde som är henne givet. Det är just detta universella okränkbara värde som gör henne till människa. Något som är viktigt att påminna om i denna tid. Lasse Bengtsson Korsväg 1 | 2019

Korsväg 1 | 2019

Det är drömmen, hoppet som får människor med sig Susanne Rappmann vill uppmuntra och blåsa på det som glöder. Hon vill tala om när människor gör riktigt bra saker, men också komma med utmaningar. Hon har nu varit biskop i Göteborgs stift i ett år och känner sig glad och stolt över allt gott arbete i stiftet, men tycker att vi skulle kunna räta på ryggen ännu mer och flytta fram positionerna något för att ta större plats i samhället.

orsväg möter biskop Susanne i den mäktiga Domkyrkan i Göteborg. Efter vårt samtal ska hon leda en stiftsmässa, som regelbundet hålls i Domkyrkan vid lunchtid på tisdagar. Olika församlingar i stiftet lyfts alltid fram i förbönen. Olika präster turas om och idag är det Susanne Rappmanns tur. Men innan förberedelserna för mässan tar vid, hinner vi med ett samtal om livsmod, den enskilda människans och kyrkans. Susanne har nyligen varit på Göteborgs filmfestival, där apokalypsen var temat. Undergången med fokus på klimathotet. Så ett samtal om behovet av livsmod ligger snubblande nära. – Jag har tänkt mycket på livsmod, berättar Susanne. Susanne deltog i ett panelsamtal med rubriken: Hur känns det inför undergången! Moderator var DN:s kulturchef Björn Wiman, så Susanne läste hans 33 tankar, hans krönikor kring klimat.

– Det är väldigt dyster läsning. Det är lätt att bli berövad livsmodet idag, med tanke på den verklighet vi har. Men jag minns kärnvapenhoten som spökade i min ungdom. Även då kunde vi berövas vårt livsmod. Susanne minns särskilt en person på festivalen som verkligen var en cyniker, med en stark svartsyn. Hon konstaterade, att trots detta hade han skaffat barn! – Jag tror det finns ett mycket stort livsmod hos människor. Ibland, i själavården, har jag mött människor som befunnit sig i gräsliga förhållanden, med förskräckliga upplevelser. Ändå finns där en oerhörd, inneboende kraft. Det finns inga lätta vägar, men det finns någonting som får de allra, allra flesta att ta sig ett steg vidare ur de värsta katastrofer. Det har förundrat mig. Vad gäller livsmodet landar Susanne själv i sitt valspråk som biskop – ”Vår Gud bär sår”. Ett valspråk som kommit att betyda mer och mer för henne. Det började med att hon köpte Korsväg 1 | 2019

Tron på en Gud som bär egna och andras sår hör till det mest hoppfulla jag vet – och hopp tror jag att vår tid behöver.

ett pappersark, i mitten på 90-talet, med texten: Ingen annan Gud har sår. Hon ramade in den till en tavla och den följde henne genom åren till de olika arbetsrummen. Så hösten 2015, när den stora flyktingströmmen kom till Sverige, öppnades ett transitboende i Fässbergs församlingshem, när Susanne var kyrkoherde i Mölndal. Svenska kyrkan ville i samma veva göra en forskningsstudie kring varför vissa församlingar agerade och andra inte. Då ställde Stig Linde, en av dem som ledde forskningsprojektet frågan till Susanne: Vad har den tavlan betytt för dig, för din teologi och ditt agerande som präst? Susanne hade inte tänkt så mycket på den, men insåg att det fanns trådar i hennes arbete och det hon skrivit, som stämde överens med citatet. – Tron på en Gud som bär egna och andras sår hör till det mest hoppfulla jag vet – och hopp tror jag att vår tid behöver. Vi behöver hopp som kämpande människor men också som kyrka. Genom valspråket vill jag inspirera till att våga dela sårbarhet, tro på försoningens möjlighet och omsätta tron i praktisk handling. – Tavlan har blivit viktig för mig. Tanken på att Jesus själv hade ångest i Getsemane, den tanken bär mig. När jag inte ser någon utväg tänker jag på Jesu ord på korset: min Gud, min Gud varför har du övergett mig? Jag vet att någon går vid min sida, någon har känt med mig i det hopplösa. Det är hoppet. Det är vår Gud som bär sår och sen bär det mot ljuset. Det är stort med en gud som varit i mörkret. Kyrkans roll för att dela med sig av livsmod, att resa sig, gå vidare, fortsätta leva – hur ser du på det?

Korsväg 1 | 2019

– Kyrkan har alltid talat hopp samtidigt som vi har haft svårt att sätta ord på ett evigt hopp. Vi talar mycket om det här livet och så vill jag att det ska vara. Men det ligger också i hela kyrkans uppdrag och budskap att säga att det finns en väg genom död till liv. Men om undergångsstämningen, hotet om apokalypsen skulle sprida sig, vad skulle det göra med oss? – Vi skulle drabbas av svartsyn, vi skulle förlora hoppet och livet skulle bli svart-vitt. Det skulle vara oerhört destruktivt. Och om inget spelar någon roll, så kan den värsta sortens egoism breda ut sig, enskilt och nationellt. Jag tar bara hand om mig och mitt. Kan man lägga in hopp och livsmod som en parameter i biskopsvisitationerna? – Jag har ändrat lite på formerna för biskopsvisitationen. Tidigare kunde det uppfattas som ett bilbesiktningsprotokoll av församlingarna, men nu ligger tyngdpunkten och fokus på uppdraget i den grundläggande uppgiften. I denna dialog behöver vi både utmana och uppmuntra varandra. Hur gör man det? – Det är inte lätt i vår tid, men om jag tänker tillbaka på situationen i Mölndal, så handlade det om att odla relationerna med kommunen, med företagen, med föreningarna. Det är en viktig väg, men vi är också beroende av att det finns människor som kliver fram. – När jag har pratat med kyrkoherdarna, som jag mött flera gånger under mitt första år som biskop, har jag använt bilden av känslan inför undergången. Den känslan kan ju också finnas i Svenska kyrkan med alla siffror som går neråt. Där kan finnas ett stort missmod, men vi skulle behöva räta på ryggen. Det är en uppgift för mig som biskop! Susanne hänvisar då gärna till Martin

För biskop Susanne är dialogen viktig; i dialog behöver vi både utmana och uppmuntra varandra.

Luther King, som ju inte sa: I have a nightmare, utan sa: I have a dream! Det är drömmen, hoppet som får människorna med sig, inte cynismen och missmodet. Biskop Susanne har också själv fått prova på när livsmodet sviktar och tillvaron hotas. Hon blev utbränd, deprimerad och var tvungen att sluta sin tjänst som präst i Guldhedskyrkan, Annedals församling. Så här i efterhand kan hon förstå vad som hände. – Vi var två kvinnor som prästvigdes när Lars Eckerdal kom till stiftet som biskop. Det fanns enorma förväntningar på de nya kvinnliga prästerna och det triggade igång mig, en ambitiös person som ville vara duktig. Jag

hade fått oerhört mycket bekräftelse för den sidan av mig och det fick jag också i Guldhedskyrkan. Jag var 28 år när jag blev chef första gången och det gick ganska bra. Så fick jag två barn under samma tid. Allt sammantaget blev för mycket och våra sammanhang uppmuntrade inte gränsdragning, utan istället tvärtom. – Det var en otroligt rolig församling med verkligt kreativ miljö! Tänj gränserna, sa vi, prova nya saker. Vi fick möjlighet att göra hur mycket som helst. Men för Susanne blev det för mycket. Hon fick tänka om och istället för församlingstjänst började hon skriva på sin doktorsavhandling, en teologisk reflektion kring funktionshinder. Korsväg 1 | 2019

– Jag sörjde att jag var tvungen att lämna församlingsarbetet. Det tog många år innan jag vågade närma mig det igen. Så många är de erfarenheter biskop Susanne nu har med sig i sin nya roll. Att ha varit kyrkoherde i sju år är också ovärderligt. Den massmediala uppståndelsen när Susanne, som första kvinna, vigdes till biskop i Göteborgs stift var massiv. Lika stor var den när hon vigdes till präst för 27 år sedan. Nu är jag 54 år, ler hon, och bättre

Korsväg 1 | 2019

rustad. Och avslutar stiftsmässan i Domkyrkan med bönen: ”Tack Kristus att du kommer till din kyrka, till var och en av oss. Tack för att vi får möta dig i bröd och vin och att vi får vara hoppets tecken i världen.”

Text: Agneta Riddar Bild: Kristin Lidell

Fastekampanjen

Jag kunde inte lämna bort honom

Efter tolv år i flyktinglägret har flerbarnsmamman Nadiwas hopp om att komma därifrån falnat, men livsglöden har inte brunnit ut. Med hjälp av en spargrupp har hon startat en mataffär och hennes omsorger räcker även för Mohammed – ett av många föräldralösa barn. Nadiwas make arresterades och fängslades av regimen i deras hemland i östra Afrika. Varför

hennes man sattes i fängelse vet hon inte. Hon vet inte heller var han hålls fången eller om han överhuvudtaget lever. Hon vet bara att hon och barnen inte kunde vara kvar i landet. De tvingades fly till Kenya, och placerades i flyktinglägret Kakuma, där de nu bott i över tolv år. – Vi är här för att vi inte har någon annanstans att bo. Vi har fått skydd här men det är inte säkert. Det är en kamp varje dag, säger Nadiwa. Korsväg 1 | 2019

Övergivna Muhammed fick ett hem hos Nadiwa i Kakuma flytktingläger.

– Maten räcker inte, pengarna räcker inte. Jag går långt till fots varje dag till jobbet men jag tjänar mindre än 500 kronor per månad. Ena månaden köper jag skor åt ett av barnen, nästa månad till nästa barn, och när alla fått skor behöver den första nya skor igen. En dag för drygt fem år sedan kom en ung kvinna från Nadiwas hemland till lägret med sin femåriga son Muhammed. Kvinnan berättade för Nadiwa att hon inte var välkommen hem till sin familj eftersom hon var ogift när barnet föddes. Hon hade rest till Nairobi för att leta efter pappan till sin son, men eftersom hon befann sig illegalt i Kenya förflyttades hon mot sin vilja till Kakuma flyktingläger. – Jag försökte hjälpa dem, de fick bo hos mig och jag sa till henne att eftersom hon kunde laga mat så kunde hon skaffa ett jobb och tjäna pengar. Hon jobbade i tre månader och sparade pengarna. Sedan stack hon. Hon lämnade sin egen son! Om jag skulle träffa henne idag skulle jag ha så många frågor. Vad kan vara anledningen till att lämna sitt eget barn!? Nadiwa tittar med sorgsna ögon på Muhammed, som står tyst och stilla i dörröppningen till deras hem. – Jag trodde först att hon skulle komma tillbaka. Men jag visste inte vad jag skulle göra med Muhammed. Han kunde inte sitta ensam i mitt hem medan jag gick till jobbet. Så jag tog med honom till Lutherska världsförbundets barnskyddsgrupp och sa att han måste gå i skolan. Men de sa att han behövde en fosterförälder som kunde skriva pappren och ta hand om honom. – Mina barn ville inte att jag skulle skriva pappren. De sa till mig: ”Nej – gör det inte! Vi vill inte vara kvar här i tolv år tills han

Korsväg 1 | 2019

blir myndig!” Men jag kunde inte lämna bort honom, han hade ingen annan än mig. Jag frågade vad hans mormor och morfar hette, men han sa bara ”mormor och morfar”, han kunde inte namnet på någon i sin familj. Han var så liten. Ensamma barn i Kakuma flyktingläger behöver en fosterförälder. I första hand placeras barn hos släktingar, men om det inte finns någon de känner så försöker LVF hitta lämpliga fosterföräldrar bland dem med samma nationalitet. Det kan vara svårt att finna någon lämplig familj som är redo att ta sig an ytterligare ett barn i en redan utsatt situation med brist på mat, husrum och pengar. LVF organiserar stödgrupper för fosterföräldrarna så de kan hjälpa varandra genom samtal och gemensamt sparande. Nadiwa berättar om hur hon genom spargruppen lyckades starta en egen mataffär. – Jag frågade en vän som säljer frukt om jag kunde få numret till leverantören. Sen pratade jag med alla i mitt bostadsområde och sa att de skulle spara pengar för att snart finns frukt och grönsaker att köpa. I spargruppen ger alla 100 kronor varje månad och turen går runt att få pengarna. När det blev min tur att få 700 kronor ringde jag och beställde potatis, tomater och bananer. Och maten kom! Då kunde jag sälja och beställa mer igen och så har det fortsatt. Det blir inga pengar över men det räcker så att jag och barnen kan äta bra mat varje vecka. Nadiwa plockar bland tomaterna inne i sin lilla affär. Hennes äldsta dotter tänder kolugnen utanför och sätter på en stor gryta med olja. Det ska bli pommes frites att sälja. Muhammed går in och byter om från sin skoluni-

Fastekampanjen 2019 form för att gå på fotbollsträning, arrangerad av LVFs ungdomssektion. Han gillar att spela fotboll och Nadiwa säger att det är den enda gång hon ser honom glad. Hon säger att han haft det svårt, men att hon tycker att hon ser en ljusning – att han börjar acceptera henne. – Han sa till mig att om han får åka härifrån så vill han åka med mig. Livet i flyktinglägret går vidare, vardagen rullar på. Hoppet om att komma därifrån har falnat i takt med åren som passerat. Men Nadiwa ger sina barn uppmuntrande blickar och konstaterar: – Gud gav mig det här livet. Och Gud gav mig de här barnen att ta hand om.

Text: Susanna Olivin Foto: Jesper Wahlström Svenska kyrkans internationella arbete

Samma himmel. Samma rättigheter. Men verkligheten ser olika ut. Svenska kyrkans fastekampanj pågår mellan 3 mars och 14 april och fokuserar på det humanitära arbetet för människor som drabbats av en konflikt eller katastrof. 135 miljoner människor i akut behov av humanitärt stöd. En siffra svår att förstå, men bakom den finns människor som fått sin trygghet sönderslagen av krig, våld och naturkatastrofer. Svenska kyrkans internationella arbete stödjer humanitära insatser över hela världen. De gåvor vi samlar in används där behoven är som störst. För de drabbade innebär katastrofen ett liv med stress, sorg och utsatthet. Tillsammans kan vi rädda liv – och bidra till hopp och värdighet.

Tack! Swish: 9001223 Plusgiro: 90 01 22-3 Bankgiro: 900 1223

Korsväg 1 | 2019

Bibelstudium | + Sören Dalevi

Bibeln som litteratur

senaste numret av Korsväg nämnde jag att Matteusevangeliet verkar ha en tydlig början, mitt och slut, och att det mycket väl kunde vara en medveten konstruktion. Många har funnit detta intressant, och bett mig utveckla det. Men för att undvika upprepning tänker jag denna gång inte utgå från Matteusevangeliet, utan istället ta två helt andra texter – Markusevangeliet och Galaterbrevet – som typexempel. Vad vi vet är att retorik var ett viktigt ämne i antiken. Skrev du böcker i antiken var du, på ett eller annat sätt, beroende av och påverkad av den retorikundervisning som fanns att tillgå. Vi ser till exempel att Paulus är duktig på att använda sig av sin tids retoriska verktyg. Att han kom från Tarsus i nuvarande Turkiet, och att det dessutom fanns en känd retorikskola i Tarsus, gör att vi kan anta att han mycket väl kan ha gått i just denna skola. Det skulle förklara att han är så hemmastadd i mycket av sin tids retorik. Han använder sig av retoriska frågor (diatribe) såsom en god retoriker skulle göra, han strukturerar sina brev såsom en god retoriker skulle göra; Paulus är helt enkelt en god retoriker för sin tid. En för retoriken viktig regel var

Korsväg 1 | 2019

att en text skulle ha en tydlig början, mitt och slut. Så är det på många sätt än idag. Det är helt avgörande hur du börjar en text, men också viktigt med ett bra slut. Och på många sätt kan flera bibliska böcker faktiskt förstås bara genom att läsa deras början, mitt och slut. Låt oss ta Markusevangeliet som exempel. Markus börjar med orden: ”Här börjar glädjebudskapet om Jesus Kristus, Guds son” (1:1). Det är en bra och helt riktig innehållsdeklaration. Men sedan är det lite si och så med den insikten i evangeliet. Det verkar stundtals bara vara de onda andarna som förstår att Jesus är Guds son, alla andra missförstår honom. Ärligt talat: är inte lärjungarna lite väl småkorkade i Markus? Ändå tills vi kommer till mitten av Markus, i kapitel 8, där Jesus frågar lärjungarna vem människorna säger att han är. ”Någon av profeterna” säger någon, ”Elia” säger någon annan. Då frågar Jesus: ”Men vem säger ni att jag är?”. Och då säger Petrus: ”Du är Messias” (8:29). Ah! Där dök poängen om Jesus som Messias, Jesus som Guds son, upp igen. Och dessutom i mitten av berättelsen. Vad möter oss så i slutet? Jo, den romerske soldaten som står vid korset och säger: ”Den mannen måste ha varit

Illustration: Maria Karlberg Back

Guds son” (15:39). Sålunda: i början, mitten och slutet sägs och betonas att Jesus är Guds son. Oavsett om detta är en lycklig tillfällighet eller om det är en medveten konstruktion, kan vi ändå konkludera att detta summerar mycket av det som är Markusevangeliets huvudpoäng. Jesus är Guds son, Kristus. Men låt oss lämna Markus, och återvända till Paulus. Galaterbrevet är här en bra utgångspunkt för att se hur Paulus visar sina retoriska färdigheter.

Jag nämnde retoriska frågor, diatribe, tidigare. En diatribe är ett sätt att resonera med en tänkt motståndare. Vi ser tydliga exempel på det i Galaterbrevet 3:2-4: ”Svara mig på en enda sak: var det genom att fullgöra lagen som ni fick Anden eller genom att tro på vad ni fick höra? Hur kan ni vara sådana dårar? Skall det som för er började med Anden nu sluta med köttet? Har allt ni varit med om varit förgäves? Det kan inte ha varit förgäves”.

Korsväg 1 | 2019

När man läser Paulus brev, kan man ibland tycka att de är svåra att läsa; rentav lite röriga. Som i det citerade stycket ovan. Tankar hoppar ofta hit och dit, och stundtals är linjen svår att följa. Detta drag är inte något som är unikt för Paulus. Som den tysk-amerikanske bibelforskaren Hans Dieter Betz har påpekat, fanns i den antika retoriken nämligen inget tråkigare än ett alltför perfekt framfört argument. Tvärtom skulle argument framföras på ett livligt sätt, där logik, känsla, underhållning, skönhet och vishet skulle blandas i lagom mängd. Och det är en sådan mix vi möter i Galaterbrevet 3. Och även i fallet med Galaterbrevet är frågan om mitten viktigt. I brev var det i mitten du satte in huvudpoängen, och som Betz visat är Galaterbrevet 3: 26-29 brevets centrum: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”. Detta är en central tanke för Paulus. Inte bara därför att den är placerad här, utan också för att han återkommer till just denna tanke på flera andra ställen i sina brev (till exempel Kolosserbrevet 3:11). Personligen tror jag att vi här har mycket av hemligheten till kristendomens fantastiska framgångar. Hur kunde en judisk sekt som på påskafton

Korsväg 1 | 2019

år 33 bestod av 20-talet förvirrade och molokna judar över huvud taget överleva? Självklart den tomma graven, men också ett budskap som betonade att alla fick vara med: svensken som romen, den rike som den fattige, mannen liksom kvinnan. Det var på många sätt unikt i antiken. Mithraskulten – en konkurrerande rörelse till kristendomen som var betydligt större och mäktigare – riktade sig till exempel bara till framgångsrika män. Övriga gjorde sig inget besvär. Här var Galaterbrevet 3:28 radikalt. ”Det friska smittar av sig” som man säger. 350 år senare hade kristendomen erövrat det romerska riket, och bestod av närmare 30 miljoner anhängare. Och min poäng är: det är i mitten av Markusevangeliet och Galaterbrevet som vi finner skälet till framgången. + Sören Dalevi

aktuella böcker

Biskopsgården i Karlstad

Fri att tjäna

Biskopsgården Tidigt, när jag börjat jobba i i Karlstad Göteborgs stift, nämnde jag något om hur fint det var i Maud Forsberg Biskopsgården. Jag möttes av Stiftshistoriska sällundrande blickar och insåg strax skapet i Karlstad att Biskopsgården i Göteborg är Kjell-Ove Nilsson något annat än Biskopsgården i Mandatus Karlstad. I Göteborg är det ett randområde i staden som byggdes under miljonprogrammet. I Karlstad är det en kulturbyggnad som många karlstadsbor känner igen och är stolta över, en av få byggnader som överlevde stadsbranden 1865. Nu har det kommit en bok om Biskopsgården, och det är faktiskt första gången som det ges ut ett mer omfattande verk om en av Karlstads äldsta byggnader. Det är antikvarien, byggnadsingenjören och konstvetaren Maud Forsberg tagit sig an detta ”hedrande och spännande uppdrag” som resulterat i en intressant och vacker bok. Nuvarande biskopsgård är inte den första biskopsbostaden i Karlstad och stadsbranden 1865 är inte den första brand som ödelagt Karlstad. Nuvarande byggnad uppfördes på 1770-talet och stod klar omkring 1782. I boken går Maud Forsberg igenom arkitektur och byggnadsstilar, renoveringar och husesyner. Personliga intryck ges också, bland annat genom biskop Rundgrens barnbarn Eva Dahlstedts berättelse från sekelskiftet 1900. Boken har ett rikt bildmaterial med nytagna och gamla foton, planer, ritningar och kartor. Fotot från 1865 med domkyrkoruinen och utbrända hus där bara murstocken står kvar på andra sidan Västra Torggatan från den skonade biskopsgården med de stora almarna, som enligt berättelsen var det som räddade huset från lågornas rov, är ett starkt tidsdokument. Torgny Lindén

Man känner igen det uppdrag författaren Magnus Malms har Fri att tjäna gjort till sitt – att kritiskt skärMagnus Malm skåda kyrkans inre liv, framför allt Artos hos kyrkans ledarskap. Så också i sin nya bok Fri att tjäna. Malm har erfarenhet från många år som retreatledare och andlig vägledare. Och det han sett och hört under årens lopp vad gäller kyrkans ledarskap är sådant som inte låter sig fångas i statistik om gudstjänstbesök och medlemsutveckling. Hans nya bok kan ses som en uppföljare av Vägvisare från 1990, också det en bok om kristet ledarskap. Malm är väl förankrad i ignatiansk spiritualitet men plockar in referenser från en rad olika håll – från Frank Mangs till Bob Dylan, från Thomas Merton till Bruce Springsteen. Ytterst handlar Malms syn på ledarskap om vad kyrkan är och bör vara. Kyrkan som moder eller projekt, för att låna Malms egna ord. Han håller fram Maria som förebild för kyrkan – att hon är mottagande, och att det är just mottagandet som är vårt primära gensvar på Guds kallelse. ”Marias betydelse för vår självbild och vår kyrkosyn kan knappast överskattas. Den beröringsskräck som många protestanter haft inför Maria kanske äntligen kan botas när vi inser att det inte handlar om att upphöja henne till ett helgon i konkurrens med Gud själv, utan att låta henne inta sin bibliska plats som förebild för all efterföljelse och urbilden för kyrkan”, skriver han. Har kyrkans ledare fastnat i budgetarbete, karriärvägar och organisation? Och om man anar att man fastnat i detta – hur kan man bryta mönstren? Det handlar inte om kompetensutveckling utan om urskiljning, menar Malm. I slutet på boken ges förslag på metoder att reflektera både för församling och ledare. Jag hoppas många tar chansen ”att orientera sig in i ett nytt landskap”. Lasse Bengtsson Korsväg 1 | 2019

aktuella böcker

Himlen som resmål

Lillebror i mitt hjärta

Vi lever i en balansakt mellan dö- Himlen är ett den och livet, mellan gemenskap underskattat resmål och ensamhet, mellan äkthet och förställning. En balansakt som Hans-Erik Lindockså innehåller en längtan, en ström förväntan på vad som väntar på Libris andra sidan. Inte depressionens nattsvarta mörker som vill avsluta detta livet – utan snarare en livets fråga, hur blir det sen, en förväntan på vad ska komma efter döden. Hans-Erik Lindström, pilgrimsprästen, menar att det är viktigt att stanna upp vid tanken på livets slutmål. Han berättar att det grundlagts en slags djupglädje hos honom över ett outsläckligt hopp om livets fortsättning. I boken berättar han om hans längtans blå blomma. Han menar, att om vi är skapade till Guds avbild, så har vi också fått ett korn, ett frö, ett inre rum som längtar efter vårt ursprung. En slags förvissning om vår tillhörighet till den Gud som har skapat oss och som en gång vill föra oss tillbaka till den plats, det tillstånd vi kommit från. Den blå färgen är besläktad med det oändliga himlavalvet och det djupa havet. Det berättar också om ett stänk av vilsam bekymmerslöshet och rofylld frid. En bild av himlen. Längtan efter det fullkomliga. En djuplängtan efter en dunkel hågkomst av det som en gång var. En framsprungen solstrimma ur ett genomtjockt molntäcke. Ett hjärtas möte med den yttersta rymden. Som en skärva från evighetens kruka av okrossbar lera. En längtans blå blomma som sakta slår ut i vårt innersta rum. En vacker bok som tar avstamp i ett långt liv som pilgrim.

Som änglafarmor till My och Lillebror i mitt Arvid blir jag glad för alla barn- hjärta böcker som tar upp det svåra Elisabeth Olsson, ämnet med dödfödda barn/sys- Johanna Karlsson, kon. Det finns ett fåtal men det Barbara Kjellkommer en ny bok dåd och då. ström Vi har En fjäril på min kofta, Min Effektum änglasyster och Jag brukar vinka till en sten (se Korsväg nr 4 2017). Den nya boken Lillebror i mitt hjärta fördjupar sig i hur det upplevs för 6 åriga storebror Erik. Han vill vara stark och inte visa att han är ledsen för att skydda mamma och pappa. När han biter ihop blir han arg och ledsen. Han bråkar med lillebror Joel 2 år och bråkar med sin kusin Sofie och säger elaka saker som han sedan ångrar. Men Erik har kloka föräldrar och mormor som stöd. Så småningom kan han sätta ord på sina känslor och även berätta för sina klasskamrater. Boken är skriven av mamma Elisabeth Olsson med hjälp av Barbara Kjellström och fint illustrerad av Johanna Karlsson. Barbara Kjellström är diplomerad samtalscoach och handledare i sorgbearbetning med egen erfarenhet av att ha förlora ett barn. Hon har också skrivit en faktabok När det inte blev som du tänkt dig (Effektum) om att mista ett barn ur alla tänkbara synvinklar. Hon tar upp berättelser, fakta, sorgbearbetning, praktiska råd kring begravning m.m. Boken är läsvärd både för dem som förlorat ett barn tidigt eller sent, men också för de många som står nära föräldrarna, som också känner undran och sorg. Min erfarenhet är att detta är vanligare än man tror, men att få talar om det.

Agneta Riddar

Korsväg 1 | 2019

Gunilla Lindén

aktuella böcker

Dags att bryta tystnaden

Därför får du Korsväg!

Är nätpornografin som elefanten Mitt ibland oss i rummet – alla vet att den finns, Ulrica Stigberg men ingen vill prata om den? Libris Ulrica Stigberg, präst bland ungdomarna på Fryshuset i Stockholm, tycker det är dags att göra just det – prata om den utmaning nätpornografin är för såväl kyrka som samhälle. Pornografin finns några knapptryck bort, på mobilen, plattan eller datorn. Den är gjord för ett manligt perspektiv, det är den manliga blicken som ska titta. I filmerna finns våld, förnedring och kränkningar av eskalerande nivåer. Många barn tittar innan de ens blivit tonåringar. Och många vuxna tittar, också bland kyrkligt aktiva, men de berättar ogärna. Istället är de fångna i ett beroende de har svårt att ta sig ur, skammen gör det inte lättare att bryta mönstret. Stigbergs bok är fylld av fakta, om vilka som tittar och hur beroendet blir likt en drog som snärjer tittaren att fortsätta. Hon intervjuar forskare och terapeuter, så också människor som fastnat i beroendet. Och frågorna som utkristalliserar sig är: Vad gör pornografin med våra ungdomar, vad får de för uppfattning om sexualitet och samliv? Och vad gör den med oss vuxna? Det är en viktig bok Stigberg skrivit, det är dags att bryta tystnaden om elefanten i rummet. I boken ges många tips om hur man kan bryta denna tystnad, börja prata och arbeta konstruktivt mot pornografin.

Korsväg skickas gratis till alla anställda och förtroendevald i Göteborgs stift och Karlstads stift. Adresserna hämtas ur Svenska kyrkans adressregister Kyrksam. Registreringen i Kyrksam görs av respektive pastorat/församling.

Vad gör jag om hushållet får mer än ett exemplar? I det fall två personer i ett hushåll arbetar i Svenska kyrkan får båda var sitt exemplar av Korsväg. Dela i så fall gärna med er av det extra numret av Korsväg till någon intresserad. Det går inte att utesluta personer eftersom stiftet hämtar adresser från församlingarnas register där alla anställda och förtroendevalda ska vara registrerade.

Tipsa om Korsväg! Utöver dessa två grupper skickar vi även Korsväg till ideella medarbetare och intresserade. I registret över ideella kan stiftet lägga till och ta bort adresser utifrån läsares önskemål. Vet du någon som borde få Korsväg, tipsa personen att mejla till goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se Vi är glada över att kunna skicka Korsväg till nästa 10 000 mottagare. Med så många mottagare är dock manuell hantering av adresser inte möjlig.

Lasse Bengtsson Per Starke, ansvarig utgivare

Korsväg 1 | 2019

Vänligen | + Sören Dalevi

Vad är en kyrka?

ånga orter upplever hur servicen försvinner och centraliseras. Kyrkan mitt i byn kan vara det sista som finns kvar, som ger orten livskraft och livsmod. Själva kyrkobyggnaden väcker starka känslor. Kanske skänker den till och med hopp till en hel byggd? Kyrkobyggnaden är väldigt viktig för de flesta medlemmar i Svenska kyrkan, och därmed är den viktig för en kyrka som vill vara folkkyrka. Men på vilket sätt skiljer sig en kyrka från andra byggnader – egentligen? Finns en sådan skillnad alls? På vilket sätt skiljer sig en kyrka från ett Folkets hus? Vi möter frågan inte minst i våra tider, där vi ibland tvingas stänga eller sälja en kyrka, ett kapell eller ett församlingshem. Den tyska teologen Hartmut Rupp har identifierat fyra olika rumsförståelser, fyra olika ”positioner”, som finns i svang när man i olika sammanhang talar om kyrkorummets ”helighet”. Man kan enligt Rupp ha en ontologisk, en pragmatisk, en sakramental eller en symbolisk rumsförståelse. Den första rumsförståelsen, den ontologiska, utgår ifrån att kyrkorummet är heligt därför att Gud anses bo där. Här finns även tanken på att

Korsväg 1 | 2019

Gud på ett speciellt sätt kan verka just i kyrkorummet, det finns speciell kraft i rummet. En sådan rumsförståelse fanns till exempel i den judiska tempelkulten, där Gud ansågs bo i det allra heligaste. De som har denna rumsförståelse ser kyrkobyggnaden på samma sätt. ”Eftersom Gud är helig, är de platser Gud visar sig på heliga rum och helgedomar”. Den ontologiska rumsförståelsen, med sin betoning på reell gudsnärvaro, leder dessutom till tanken att det finns en speciell energi och kraft som verkar i rummet. Rummet är en ”helig ort”. Den andra rumsförståelsen, den pragmatiska, är den traditionellt lutherska. Denna rumsförståelse har inga heliga rum eller heliga ting, och kyrkobyggnaden är primärt ett vindskydd, ”ett rum till större bekvämlighet”. ”Vi protestanter kan tillbe och höra Gud såväl i ett kyrkorum som i en mässhall som på en badstrand” för att citera den tyske teologen Wolfgang Huber. Luthers invigningspredikan av slottskyrkan i Torgau från 1544 är här ett typexempel. I kyrkan sker inget annat än att ”vår käre herre Jesus själv talar med oss genom sitt ord och att vi talar med honom genom bön och lovsång”.

Eftersom kyrkobyggnaden enligt denna syn enbart är ett rum för större bekvämlighet, blev konsekvensen att de så kallade kyrkoinvigningarna avskaffades för en tid. Den tredje kyrkouppfattningen är den sakramentala. Kyrkorummet är här heligt eftersom det konsekrerade nattvardsbrödet (hostian) finns här; eftersom Kristus själv finns närvarande i form av konsekrerat bröd är kyrkorummet heligt. Denna position är den klassiskt katolska synen. ”Gud i gestalt av Kristus i sakramentet är alltså kontinuerligt närvarande i alla katolska kyrkor även efter mässans slut” för att säga det med den svenska katoliken Britt-Inger Johansson. Den fjärde rumsförståelsen Rupp identifierar är den ”symboliska” rumsförståelsen. Denna delar den pragmatiska rumsförståelsens betoning på att kyrkorum är vanliga byggnader. Dock menar man, till skillnad från den pragmatiska rumsförståelsen, att kyrkorummet genom sina symboler och sin gestalt förbereder människor att på ett speciellt sätt möta Gud. Symboler och artefakter skapar helt enkelt i samklang med rummet en egen verklighet, som möjliggör för gudsmötet.

I dagens svenskkyrkliga sammanhang möter vi uttryck för samtliga fyra rumsförståelser, inte sällan i olika typer av sammanblandningar. I normalfallet är det en rumsförståelse som framför allt bottnar i en känslomässig förståelse. En sak har dock alla rumsförståelser och alla våra olika sätt att se på kyrkorummet gemensamt: de vittnar om den lokala kyrkans och det lokala kyrkorummets betydelse. Och kan kanske hjälpa oss att förstå de känslor själva byggnaden väcker. Kyrkan mitt i byn, mitt i stadsdelen, är något mer än bara väggar och tak. + Sören Dalevi

Korsväg 1 | 2019

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Per Starke

Livsmodet återvände 2009 bröt jag ryggen i en skidolycka. Det hände i Sälen i en hoppbacke. Jag har hoppat sedan tonåren och skulle nu tävla med mina tonåringar. Det hade töat och frusit under natten, så backen var mycket halare än normalt. Jag fick för hög fart och tappade balansen redan i upphoppet. Jag flög okontrollerat och landade på ryggen. Jag riktigt hörde hur ryggen knäcktes. Mina barn påstår att jag svimmade, men jag tror att jag var vid medvetande. Bara fullt fokuserad på om jag kunde röra fingrar och tår. Det blev en plågsam bårtransport nerför fjället, ambulans till Mora och ambulansflyg till Mölndals sjukhus. Väl där gick allt fel. Jag fick ingen mat, för jag hade ”anlänt vid fel tid”, trots att jag inte hade fått någon mat på ett dygn. Jag hade fruktansvärt ont, både i ryggen och i huvudet. Jag fick morfin för ryggen, men ingenting för migränen. Några migräntabletter kunde jag inte få, för ”det hade de inte på den här avdelningen”. Jag bad att få prata med en läkare. Jag ville ju veta vilken prognos jag hade. Skulle jag bli förlamad för resten av livet? Men varje gång läkaren var inne på mitt rum, sov jag och ingen brydde sig om att väcka mig. Under mina första fem dagar på sjukhuset funderade jag på att ta livet av mig. Den fysiska smärtan var outhärdlig, ryggen var bruten och den mentala påfrestningen av att ingenting få veta var olidlig. En natt började

jag planera, hur jag med bruten rygg skulle kunna kräla mig fram till fönstret för att hoppa ut. Livsmodet hade svikit mig. Fram på småtimmarna byttes sjuksköterskorna av. Jag beklagade mig igen över min migrän. Den nya sjuksköterskan svarade: ”Vi har inte migräntabletter på vår avdelning, men jag springer in till grannavdelningen och hämtar.” Fem minuter senare fick jag min migränmedicin. Jag grät av lycka. Livsmodet återvände av denna enkla kärlekshandling. När fem dagar gått fick jag äntligen mitt första samtal med en läkare och därmed en preliminär prognos. En kota hade kollapsat och en var sprucken, men med god rehab skulle jag förmodligen kunna gå igen. Jag fick en ställning utprovad som jag skulle bära dygnet runt, även på natten, tills ryggen läkt ihop. Det blev en rehabilitering under sex smärtfyllda månader, särskilt när jag skulle sluta med morfinet. Trots stegvis nertrappning fick jag en fruktansvärd abstinens. Jag fick steg för steg lära mig att gå på nytt, och det gick. Idag har jag lite sämre hållning och ett område på ryggen utan känsel. Men det är bara en påminnelse om att det kunde gått riktigt illa, men inte gjorde det. Per Starke