Korsväg 2013 4 by Korsväg

Per Eckerdal | Barnen i kyrkans liv 04 Linus Bengtsson | På barnens villkor 12 Mikael Mogren | Barnen i altarringen 20 Ulrica Stigberg | Ta längtan på allvar 36

Korsväg 4 | 2013

I barnens altarskåp blir teologin en lek

Sidan 14

Korsväg 4|2013

intro | Lasse Bengtsson

K Korsväg

Att vända uppochned

m några dagar står ett barn i centrum på ett alldeles särskilt sätt i våra kyrkor – och i våra hjärtan. Det barn vi firar och som föddes den första julnatten i Betlehem skulle som vuxen radikalt vända på dåtidens – och nutidens! – syn på barnet. När lärjungarna undrade vem som var störst i himmelriket, ställde han ett barn mitt ibland dem och uppmanade dem att omvända sig och bli som barn. Annars ska himmelrikets portar inte öppnas… Jesus vänder uppochned på värderingarna. Kanske var det detta som författaren Gunnar Edman hade i tankarna när han skrev ”Barnet buret bär den vuxne”. När vi nu ska börja arbeta med barnkonsekvensanalyser i Svenska kyrkan, kan dessa ord vara bra att ha med sig. Visst, det handlar om att vi ska lyssna på barnen och visa dem omsorg. Men lika viktigt är att när vi bär barnen, bär de också oss. Det händer något med oss, vi upptäcker barnet inom oss och barnets totala tillit och beroende. Som grund för barnkonsekvensanalyserna ligger FNs barnkonvention, antagen av nästan alla jordens länder. Karin Ljung Aust på Sensus jobbar med att få organisationer att omsätta dess intensioner i verkligheten. ”Ett fantastiskt steg”, kallar hon Svenska kyrkans beslut att öka barns makt, delaktighet och inflytande. I Harplinge-Steninge är man redan i startgroparna. Ett ungdomsråd börjar jobba efter årsskiftet för att bistå och inspirera de nya församlingsråden. ”Vi är med i kyrkan för att vi trivs, men då vill vi också höras”, säger Natalie van der Broek. I Romelanda saknade man bra gudstjänstmusik för den barnrika församlingen. Så man skrev egen musik. Sångerna med barnperspektiv visade sig också nå de vuxna. I krig och konflikt far särskilt barnen mycket illa, ändå glöms barns behov bort när det gäller bistånd. Hanaa Al-Ramli såg barnens behov. Nu har hon startat ett 30-tal bibliotek i flyktingläger. ”Jag vill göra allt för att de här barnen ska få ett gott liv”, säger hon. Och barnens läsglädje går inte att ta miste på. 

Korsväg 4|2013

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Lasse Bengtsson lasse.bengtsson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 Övrig redaktion: Agneta Riddar Tomas Pettersson Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Lasse Bengtsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Omslagsbild: Mark Olson

innehåll

Tema | Barnet "Vad ska vi då göra? Barn och unga tror inte längre på de vuxnas förmåga att lösa

problemen på egen hand. Kanske är det därför det nu allt oftare hörs rykten om en ny barn- och ungdomsrörelse, en rörelse för Freden, Framtiden och Glädjen (FFG). Får vuxna vara med i den? Vill de det?" / barnläkaren Lars H Gustafsson i Sydsvenskan

04 ...

Guds nåd har också med ansvaret skapelsen att göra. Vi måste leva

06 ...

Barnens behov är lika viktiga som de vuxnas. Karin Ljung Aust på

12 ...

I ett samhälle med ökande klyftor behöver barn en kyrka som

14 ...

Barnens altarskåp börjar spridas i Sverige. Där kan lek och teologi

20 ...

Barnen placeras oftast längst bak i kyrkan. Sätt dem i koret i stäl-

22 ...

I Hässlås spänner riddarna på sig sanningens bälte. Riddartemat

30 ...

Vi vill höras, säger ungdomarna i Harplinge-Steninge. Det ska de

36 ...

Det är oerhört viktigt att vi vuxna tar vår egen längtan på allvar

46 ...

Sånger för barn kan vara en väg att nå också de vuxna. Det har

ansvarigt i tillåt till Guds nåd, skriver biskop Per.

Sensus ska hjälpa Svenska kyrkan att analysera barnkonsekvenser.

möter dem på deras villkor, skriver diakon Linus Bengtsson.

förenas. I Linköpings domkyrka har man kommit långt.

let, skriver siftsad,unkt Mikael Mogren.

har skapat en poplär barnverksamhet.

också få göras via ett ungdomsråd.

om vi ska möta ungas längtan, skriver fryshusprästen Ulrica Stigberg.

man upptäckt i Romelanda.

Korsväg 4|2013

ledare | Per Eckerdal

Barnen i kyrkans liv

arnkonsekvensanalys – det är begreppet många i Svenska kyrkan går och stavar på nu. Kyrkomötet har beslutat att alla beslut i Svenska kyrkan ska föregås av en barnkonsekvensanalys. Hur gör man en sådan funderar många på? Beslutet har också väckt en del oro. Avsikten bakom Kyrkomötets beslut är ju att vi inte ska tappa bort barnens perspektiv i all vår vuxna duktighet. Oron gäller att den analys man gör inför beslutsfattande bara blir en tom formalitet. Då har den goda avsikten devalverats till att bara uppfylla formalia för att det inte ska gå att överklaga församlingens eller stiftets beslut. Man måste alltså fråga sig: har verkligen barnets perspektiv kommit med eller blev det bara en formell anteckning till beslutet? Men låt mig lämna frågan hur en barnkonsekvensanalys kan gå till för att bli meningsfull och rimlig och istället reflektera över frågan som ligger där bakom: Varför är det viktigt att ha med barnens perspektiv när vi fattar beslut? Barnet är en person. Ett barn är inte ett kvartsfabrikat eller halvfabrikat till någon som en gång ska bli en egen person. Barnet är från början en egen person med speciella kvalitéer. Till barnets speciella gåva till vuxenvärlden hör behovet av vård och skydd, men också förmågan till närhet och tillit. Barnets omedelbara och självklara beroende av vuxna

Korsväg 4|2013

som tar ansvar, det är en gåva till oss. Barnets perspektiv – det kan få börja med att vi får lov att spegla oss själva genom barnets ögon. När jag som nybliven biskop åkte runt i stiftet för att lyssna på vad församlingarna prioriterade högst mötte jag ett återkommande tema. Det var församlingarnas längtan efter att de unga skulle finnas med i gudstjänstlivet och gudstjänstrummet. Denna längtan hör ihop med insikten att barnen också är de som ska ta över efter oss. Innebörden av den insikten är att det inte bara är barnen som är beroende av oss lite äldre. Vi är i lika hög grad beroende av dem. Barnen och de unga är de som snart ska överta ansvaret i kyrkan. Därför är det i bokstavlig mening livsviktigt att barnens perspektiv får finnas med och tillsammans med de vuxnas perspektiv prägla beslut om församlingens och kyrkans liv. I församlingarna längtar vi efter de unga. När vi hittar vägar att se oss själva genom de ungas ögon och att se församlingslivet ur barnens perspektiv kan nya idéer växa fram. Om barnen hittar en naturlig plats där de känner sig trygga och hemma i gudstjänst och gemenskap, då är vägen mycket naturligare att de som unga vuxna finns kvar och växer in i ett ansvar för församlingens bön och arbete. Det är detta barnkonsekvensanalysen syftar till. Tappa inte bort syftet så att analysen bara blir tom formalia! Se den som en möjlighet och hantera den därefter. 

span & spån

Julfrid

anno 2013?

Enligt en undersökningen använder 73 procent av Sveriges befolkning smartphones, vilket är högst andel av alla de 19 länder som undersökts. I snitt tittar varje användare 150 gånger per dag på sin smartphone – ungefär en gång var sjätte minut under sin vakna tid... Teckning: Majsan Sundell

Slutligen, när vintern kommer, måste vi fortsätta att vara trogna. Påminna oss om att numerär nedgång inte är ett hot mot Guds rike, men att en inre sekularisering faktiskt är det. Därför är vår uppgift att hålla trons låga brinnande. Att bevara traditionen så att vi kan ge den vidare till dem som kommer efter. Att lita på att Gud är historiens Herre, och påminna oss om att vetekornet måste dö för att ge liv. Att övervintra, i väntan på en ny vår."

Joel Halldorf i Sändaren om att antalet medlemmar minskar i såväl Svenska kyrkan som frikyrkorna.

Bild: Lasse Bengtsson

Citerat

Plånboksrealism?

Ibland berättar löpsedlarna mer än vad det var tänkt. De berättar något om tidsandan. Som att den egna snöda vinningen ska vara avgörande när vi väljer parti. Den som ger mig mest i plånboken får min röst. Eller...? Bär varandras bördor känns långt borta. Korsväg Korsväg 4|2013 1|2013

Barnens behov lika viktiga som de vuxnas

Korsv채g4|2013 4|2013 Korsv채g

Att följa FN:s barnkonvention innebär inte att man är snäll mot barn och låter bli att slå dem. Det betyder heller inte att man låter barnen bestämma allt. – Att ha barnperspektiv innebär att man ser barnets behov som lika mycket värda som den vuxnes, säger Karin Ljung Aust, verksamhetsutvecklare på Sensus studieförbund.

Korsväg Korsväg4|2013 4|2013

et börjar med upptäckten att vi har en gemensam vän, Karin Ljung Aust och jag. Denna vän, Ingmari, var lägerchef när Karin som 11-12-åring började åka på KFUMs läger på Sparreviken. – Ingmari var en sådan person som såg oss barn. Hon kom ihåg mig, bland alla 80 ungarna, från ett år till ett annat och visste vad jag hette. Att bli behandlad så av en vuxen räcker långt för att få med sig de nödvändiga verktygen för att klara livet. Det blir en väldigt bra inledning på intervjun. För kanske bidrog den upplevelsen med en skärva till Karin Ljung Austs engagemang nu många år senare kring FN:s barnkonvention. Hennes arbete är idag att utbilda och stödja organisationer och företag som beslutat sig för att omsätta barnkonventionens intensioner i praktiken och öka barns delaktighet, makt och inflytande. Svenska kyrkan är en sådan organisation. I och

med kyrkomötets beslut ska kyrkan inför alla beslut och inriktningar inom verksamhet på olika plan ta hänsyn till hur barnen påverkas. – Det är ett fantastiskt steg. Så beundransvärt! Det är den största organisationen i Sverige, kanske i världen, som fattat ett sådant beslut, säger Karin Ljung Aust entusiastiskt. Men det är också förpliktigande. Karin Ljung Aust kan se vissa risker. Det mest uppenbara är att vi tycker att vi har så välutbildade medarbetare och gör så bra verksamhet att det inte finns någon chans att vi kan bryta mot barnkonventionen. – Man ser helt enkelt inte att verksamheten, trots goda intensioner, befäster barnens underordnade ställning. En annan fara är att barnkonsekvensanaly-

Korsväg 4|2013

sen blir en punkt som snabbt kan klaras av på en checklista. ”Vi ska byta dörr. Rör det barnen? Nej! Check”, illustrerar Karin genom att teckna en bock i luften. Ett ytterligare problem är att man faktiskt inte gör ordentliga barnkonsekvensanalyser i vissa frågor för att man tycker att frågorna inte berör barn. – Om man ska byta en dörr i församlingshemmet och det inte är dörren till barnverksamhetens lokal, bryr man sig kanske inte om den aspekten. I själva verket kan det innebära att man utestänger barnen från vissa lokaler i kyrkan. Förutom rena lokalfrågor är även deltagande

i beslutsfattande forum, gudstjänsternas utformning, tonarter i psalmsången och tillgänglighet till lokaltrafikens hållplatser exempel på sådant som faktiskt rör barn. Där missar man ofta att utgå från deras behov då beslut ska fattas. Om man byter ut ordet ”barn” mot ”kvinnor” eller ”brunhåriga” blir orimligheten tydlig, påpekar Karin Ljung Aust. – Ytterligare en fälla är att vi ofta betraktar barn som en homogen grupp. Om du tänker på en tioåring när vi talar om barns behov kan dessa knappast appliceras på en nyfödd eller på en 17-åring, menar Karin Ljung Aust, och räknar upp andra aspekter som också måste tas in i bilden: kön, klass, etnicitet, funktionalitet…. Hittills har vi pratat om vad som kan gå fel. Hur gör man då rätt när man försöker arbeta enligt barnkonventionen? Svaret är, enligt Karin Ljung Aust, att försöka att anlägga barnperspektiv i varje fråga. – Man måste skaffa sig ett förhållningssätt som jag ofta liknar vid att sätta på sig nya

Korsv채g 4|2013

– Det handlar om rätten att bli lyssnad på, att som barn få uppleva att mina åsikter tas på allvar... glasögon. Man är till och med tvungen att skapa glasögonen man ska sätta på sig, och sedan titta på världen genom dem. Det kräver träning och uthållighet att sedan fortsätta att ha på sig dessa glasögon, när man ställer frågor om allt ifrån hur vi ordnar barnrytmiken till hur lätt det är att parkera utanför kyrkan, vilka tider och i vilka olika verksamheter genomförs, säger Karin Ljung Aust och tillägger med stort eftertryck: – Jag är jätterädd för patentlösningar. För mig är det istället stor hjälp att kolla varje enskild situation utifrån ett makt- och normperspektiv. Det kan låta teoretiskt och är i sig ganska ut-

manande. Att acceptera att barn har en underordnad position i samhället är svårt för de allra flesta att uttala. Barnen är ju de finaste vi har. Det är smärtsamt att inse att de till och med diskrimineras, omedvetet eller medvetet. – Det är betydligt lättare att prata om underordning när det gäller kvinnor eller klass. Jag får ofta höra att pratet om barns rättigheter i själva verket gått för långt, och att man istället måste börja tala om barns skyldigheter. Att barn får bestämma för mycket idag. Men innebörden av barnkonventionen är inte att barn ska bestämma över vuxna, utan att barn är människor med samma rättigheter som vuxna. Barnkonventionen vill likställa barns värde och tillgång till sina rättigheter med den vuxnas. – Det handlar om rätten att bli lyssnad på, att som barn få uppleva att mina åsikter tas på allvar och att mina synpunkter får vara en av flera faktorer som spelar in när ett beslut ska fattas. ”Tänk på en vuxen som var viktig för dig när du var barn! Vad gjorde den vuxne?” Det

Korsväg 4|2013

brukar hon fråga deltagarna i de utbildningar hon leder. Etthundra procent svarar att det var en person som ”fick mig att känna mig viktig och som lyssnade på mig”. – ”Blev du odräglig av det?” brukar jag fråga tillbaka. För det finns en föreställning om att barn som får för mycket uppmärksamhet blir odrägliga. – Nej, svaren blir istället ”Jag fick styrka”. ”Det gjorde mig snällare och mer empatisk.” ”Jag fick en förebild för livet.” – Då har man haft lyckan att möta en vuxen som anammat barnets perspektiv och som omsatt barnkonventionens artiklar i handling. Det kan man inte bli odräglig av. Man kan inte heller bli odräglig av att få reda på sina rättigheter. Karin Ljung Aust kan se tydliga paralleller mellan argumenten i diskussionen om barns ökade delaktighet och hur man talade om kvinnorna inför rösträttsreformen i början av förra seklet. ”Det skulle bli kaos i samhället”, ”De är för lättpåverkade och har inte tillräcklig kunskap för att kunna vara med och fatta beslut.” – Idag är det väl ingen som ifrågasätter kvinnors rösträtt? frågar hon retoriskt. Och precis som vuxna har olika mycket koll i skilda sakfrågor så är det så för barnen. Vad ska man då göra konkret i en församling

för att hitta barnglasögonen och behålla dem på? Om exempelvis kyrkorådet ska projektera en ombyggnad av kyrkan är kunskapsinhämtning den första frågan. Vad finns det för barn i området? Vilka åldrar? Hur bor de? Hur mår de? Vad har de för etnicitet? – Ju mer information desto bättre beslut kan de fatta. Man kan gärna ta kontakt med organisationer som har kunskap, som BRIS,

Barnombudsmannen, Rädda barnen, Röda korset. Det kan också behövas utbildning i att ta på barnglasögonen för att lära sig vad man ska titta på. Tyvärr löser man Karin med barnen Kersti, 6 år, och Konrad, 3 år. inte det genom en snabbkurs. Idealet är en kurs med flera kursdagar som att vara med på sina villkor så blir det ändå sprids ut i tiden, så att det finns tid för att iakt- inte bra. Tänk dig att en barnavårdscentral ta och reflektera mellan gångerna. skulle se ut precis som en vårdcentral. Barnet – Perspektivförändring kräver tid och måste skulle visserligen få sitt krav på vård tillgodoske i små steg där man uppmärksammar även sett, men allt skulle vara uppbyggt efter behode små framstegen. vet hos en annan kategori av människor. Vad har vuxna för rättigheter i samhället? Det är lätt att tänka att det är barnverksamheVad har barn för rättigheter? Vad är skillnatens personal som ska skickas på kurs. den? Är barnens rättigheter eftersatta? Vad – Men om man tittar på hierarkin inom kyrkan vi göra åt det? Så måste man hela tiden kan är det ju inte precis de som arbetar med tänka. barn som har högst status. Det säger även något om barns status. Om förändringar verkli- Att arbeta med barnkonventionen i kyrkan är gen ska ha genomslag måste det ske uppifrån en positiv utmaning, menar Karin Ljung Aust. och ned, från chefer och kyrkoråd. De måste Det finns få organisationer som under ett och sätta tonen och hjälpa till att hålla kvar barn- samma tak samlar så många olika åldrar som perspektivet högt upp i prioriteringsordning- församlingen. Här kan det också bli extra tyden. Det blir lätt så att man annars lägger ifrån ligt att barn marginaliseras exempelvis när sig de där barnperspektivglasögonen, säger man placerar dem på särskilda ställen som Karin Ljung Aust och avbryter sig: är anpassade för barn, utan att fråga vad de – Förresten... Var brukar barnverksamheten tycker. vara lokaliserad i kyrkan och ute i samhället? – Eftersom församlingen är ett tvärsnitt när Jo i källarlokaler. Och om barnverksamhetens det gäller åldrar betyder ju det att om man gör lokal i församlingshemmet renoveras så blir förändringar i kyrkan så borde dessa kunna det så fint att en annan verksamhet får flytta appliceras på andra ställen i samhället, resoin där istället. nerar hon. Vad är då det viktigaste att titta på med sina – Om kyrkan på allvar tar sig an frågan har barnperspektivglasögon. Karin Ljung Aust den en enorm möjlighet att få en unik komhar svårt att välja. Bemötande har vi redan ta- petens på hur man bedriver verksamhet med lat om och det är förstås avgörande. barnperspektiv. Det är spännande!  – Men tillgänglighet som tar hänsyn till barns behov är också viktigt. Om alla är snäl�Text: Katarina Hallingberg la mot barnen men om barnen är förhindrade Bilder: Kristin Lidell Korsväg 4|2013

reflektion | Linus Bengtsson

På barnens villkor

id förra sekelskiftet, inför 1900-talet, skrev svenska författaren Ellen Key boken Barnets århundrande, som blev ett av startskotten för barnrättsrörelsen. Det är ingen slump att det skedde mitt under kampen för kvinnors rösträtt. Kampen för kvinnors rösträtt innebar att den patriarkala borgliga familjen utmanades, och det innebar också att barns underordnade ställning i förhållande till föräldrarna kunde ifrågasättas. Tyvärr infriades inte Ellen Keys förhoppningar. 1900-talet blev istället ett århundrande med två världskrig och ett otal andra konflikter som mer än under något tidigare århundrande drabbade barn och andra civila. Barn blev utnyttjade som barnsoldater, exploaterades i skadligt arbete, utsattes för trafficking och prostitution och fick sina rättigheter kränkta på många andra sätt. Det är en mörk historia. Samtidigt blev 1900-talet barnets århundrande genom att det skedde en revolution i vårt sätt att se på barn. Från en barnsyn där barn var ett objekt för vuxnas beslut och bedömning, skulle sitta tysta och lyda, kom ny psykologisk och pedagogisk kunskap att i grunden förändra vårt förhållningssätt. Det räcker att försöka föreställa sig hur konfirmandundervisning såg ut för femtio eller hundra år sedan och jämföra med idag för att få en skymt om hur snabbt samhället förändrats. Internationellt fick den förändrade synen på

barn genomslag i Konventionen om barnets rättigheter som antogs av FN:s generalförsamling 1989. Där beskrivs barn både som människor med särskilt behov av skydd och som

Korsväg 4|2013

egna individer med rätt att uttrycka sig och få komma till tals. Alla världens stater utom USA och Somalia har antagit barnkonventionen, vilket ger den mycket starkt stöd. Tyvärr är många rättigheter långt borta från att förverkligas. Sverige har ända sedan vi lämnade in vår första rapport om vårt arbete med konventionen till FN fått hård kritik på flera punkter. Det handlar till exempel om kränkningar av flyktingbarns rättigheter, tillsyn av boenden för barn i samhällets vård och barns psykiska ohälsa. Mobbing är det de flesta barn i Sverige själva anger som det största problemet i sin vardag. Efter kritiken har vissa förändringar skett, till exempel papperslösa barns rätt till sjukvård och skolgång, men på andra områden som mobbing har små förbättringar skett trots den återkommande kritik Sverige har fått. En av orsakerna till att utvecklingen går

långsamt är att barns bästa glöms bort i viktiga beslut som rör dem. Det kan handla om ärenden som rör det enskilda barnet, exempelvis vårdnadstvister och asylärenden, men också stora beslut som stadsplanering och fördelning av resurser i kommunalbudgeten. Barnkonsekvensanalyser är ett sätt att undvika detta och se till att barnkonventionen inte bara blir vackra principer utan börjar genomföras i praktiken. Genom att beslutsfattare utgår från barnkonventionen, låter barn komma till tals och sätter barnets bästa i främsta rummet, kan barn synliggöras istället för att glömmas bort. Många av de rättighetskränkningar barn utsätts för kan faktiskt förebyggas med ganska små insatser. Svenska kyrkan har med sig en historia av att vara de vuxnas kyrka. När barn har deltagit har det många gånger inte varit på

Barnkonsekvensanalyser i Svenska kyrkan kan laddas ned på Svenska kyrkans intranät.

barns villkor utan som ett dekorativt inslag, där vuxna auktoritärt bestämt vad barnen ska göra. Jesu uppmaning att låta barnen komma till honom och inte hindra dem är lika utmanande för oss idag. Lika brännande är att Guds rike tillhör sådana som de.

andra utsatta situationer. Vi kan vara stolta över att vara en plats för många som inte får rum någon annanstans. Forskning visar att det barn i utsatta situationer behöver är just det vi kan vara som kyrka: en öppen plats för gemenskap och ett vardagsrum med empatiska och trygga vuxna.

Att verkligen synliggöra barn, göra dem

delaktiga och ge dem lika tillgång till kyrkan är en process som behöver få ta tid, och där vi får pröva oss fram. Just nu håller vi i min församling på att rekrytera två nya präster. Det är ju ett beslut som i högsta grad berör de barn som vi möter. Därför intervjuade vi barn och ungdomar i våra grupper kring vad de tyckte var viktiga egenskaper hos de nya prästerna. De yngsta barnen (5-9 år) sa till exempel att vår nya präst ska vara en snäll och glad person som tar barn på allvar och inte vänder sig bort, ignorerar dem eller ber dem att fråga någon annan. De sa också att det ska vara en person som säger ifrån när någon är taskig, tar hand om barn och kan förstå barn och vad barn känner. Detta är en stor hjälp för oss i att hitta rätt person. Vi har också i vår barnkonsekvensanalys tagit in vår kontext. Vi vet att många barn har det tufft ekonomiskt och socialt i vår församling. Därför är det utifrån barnets bästa viktigt att präster och andra som arbetar hos oss har förmågan att möta barn i utsatta situationer. Vi hoppas att detta ska hjälpa oss att möta barn på ett mer medvetet sätt.

Jag tror att ett medvetet barnperspektiv

behövs. Barn får sällan komma till tals och vara med och påverka i kyrkan. Ofta avsätts mindre resurser till personal, lokaler och verksamheter till barn än till vuxna. Barn i utsatta situationer riskerar också att utestängas av avgifter. Många församlingar tar ut fikaavgift från föräldrar som tar med sina barn till öppna förskolan. 20 kr är väldigt mycket pengar för en familj i ekonomisk utsatthet, vilket gör att de barn som allra mest skulle behöva delta inte kommer. Det finns ett mycket starkt stöd och engagemang för barns rättigheter i Svenska kyrkan. I och med kyrkomötets beslut finns det förutsättningar för oss att verkligen bli en kyrka som sätter barnen i främsta rummet. Det behövs. I ett samhälle med ökande klyftor behöver barn en kyrka som möter dem på deras villkor. Både de som redan känner sig välkomna och de som inte gör det.  Linus Bengtsson

Linus Bengtsson Även om det kan se olika ut i olika försam-

lingar, möter Svenska kyrkan många gånger de barn som har det svårast. Barn vars föräldrar missbrukar, som utsätts för övergrepp, som lever i ekonomisk utsatthet, som mobbas, vars föräldrar har psykisk ohälsa och många

är diakon i Västra Skrävlinge i Malmö. Han har skrivit handboken Barnkonsekvensanalyser i Svenska kyrkan. Korsväg 4|2013

Lek och teologi vid altarsk책pet 14 14

Korsv채g4|2013 4|2013 Korsv채g

Barnens altarskåp i Linköpings domkyrka är inte något skådebröd. Det är till för att användas. Tanken är att altarskåpet ska bjuda in barn till att utforska kyrkans värld och frågor om livet, på sitt eget sätt. – Leken är barns sätt att bearbeta sådant som hänt och sådant de vill lära sig att förstå. Till exempel kan ett barn som har varit med om en begravning vilja leka med kistan, säger Eva Karlsson, pedagog i kyrkan. Korsväg Korsväg4|2013 4|2013

15 15

ftermiddagsljuset silar försiktigt in genom fönstren under de höga valven i Linköpings domkyrka. Det är söndag och människor rör sig stillsamt i katedralen. Framför Barnens altarskåp, centralt placerat på den södra sidan i det stora kyrkorummet, bänkar sig en grupp barn och deras vuxna. Ljusa röster bryter snart den lite högtidliga tystnaden. Det är dags för sångstund vid altarskåpet. Eva Karlsson sitter framför barnen och får alla att sjunga med, klappa takten och skaka fram rytmer med maracas. Ekorrn satt i granen, Imse vimse spindel och andra välkända barnsånger blandas med skratt och visning av vad som finns i altarskåpet. – Titta här, säger Eva Karlsson, och öppnar lådor och dörrar. I altarskåpet ryms en mängd kyrkliga symbo-

ler. Ovanför det lilla altaret sitter en minivariant av domkyrkans berömda altartavla, med den blonda Jesusgestalten som räcker fram sina händer mot betraktaren. På altarskåpets sidor hänger en glänsande biskopsskrud i himmelsblått med guldtrådar, röda och gröna mässhakar och en vit stola. Där finns också kollekthåv, kors, en kräkla och nattvardskärl. En guldfärgad brudkrona med liten slöja – kompletterad med slips för den som hellre vill ha det – finns i en låda. På golvet står begravningskista, dopfunt och en ljudlös kyrkorgel. Allt i barnstorlek. Tre mjuka dockor sitter på en hylla. En av dem föreställer en gammal man, med vitt hår på sidorna och inget hår alls mitt på huvudet. Det var Evas idé att dockorna inte bara skulle vara barn. Kan vara särskilt viktigt med tanke på begravningskistan, menar hon. Eva Karlsson visar och berättar. Några av barnen vill hjälpa till, andra är lite mer avvaktande. Lille Emil assisterar vid dopfunten och alla sjunger Vatten, vatten på min panna. En handdocka i skepnad av ett lamm nickar snart på Eva Karlssons hand och det är dags

Korsväg 4|2013

att sjunga Bä bä vita lamm. Eva känner alla barnen vid namn, tempot är högt och sång och lek varvas under en effektiv halvtimme. Alla barnen är i förskoleålder och har kommit i sällskap med föräldrar och också några mor- eller farföräldrar. Emils mamma, Annika Karlsson, har varit med vid Barnens altarskåp flera gånger. – Barnen förstår kanske inte allt, men tar nog till sig mycket på sitt sätt. Det är också bra att barnen får vara så fria och leka, då blir skåpet deras eget, säger hon och tittar på sin son som dansar framför minialtaret. Julia Magnusson, med sonen Theo, uppskattar att altarskåpet står inne i Domkyrkan. Theo går också i annan barnverksamhet som drivs av kyrkan, men då i andra lokaler. – Det är mysigt att få vara inne i kyrkan, vi brukar inte gå hit annars. Man känner sig så välkommen. Altarskåpet blir en väldigt naturlig samlingsplats, utan någon aja-baja-stämning, säger Julia Magnusson. Att Domkyrkan fått fler besökare, både unga

och äldre, på grund av altarskåpet, bekräftas av Eva Karlsson. – Vi som jobbar här har pratat om det och konstaterat att vi använder Domkyrkan i barnverksamheten mycket mer än tidigare. Våra barnkörer brukar ha en körövning i kyrkan varje termin när vi samlas runt skåpet, förutom när de sjunger här i gudstjänst. En fredag i månaden har vi en vardagsgudstjänst, Kryp och sjung. Då sitter vi på golvet mellan korstolarna eftersom utrymmet är för litet vid altarskåpet. Men den samlingen avslutas med lek vid skåpet. Samma sak efter den vanliga högmässan på söndagar, då leker söndagsskolbarnen gärna framför altarskåpet. I Allhelgonatiden tog Eva Karlsson med sig kista, dockor och prästkläder till söndagsskolan och lekte begravning och skötte om en grav tillsammans med barnen. Varje år anordnas också en Nallegudstjänst med dopet som tema. Till den inbjuds alla tre-

Vad 채r det d채r ? Jenny och pappa Jakob Axelsson testar leksakerna och storebror Oskar kollar biskopskr채klan. Korsv채g 4|2013

Små och stora var samlade på mattan framför altarskåpet under en intensiv halvtimme med sång och samtal.

och fyraåringar som döpts i församlingen. De uppmanas ta med sig ett gosedjur som får delta i rörelsesånger och bli döpt i den lilla dopfunten, kanske av ett prästklätt barn. Även andra församlingar i stiftet utnyttjar altarskåpet. Barntimmegrupper från olika församlingar runt Linköping gör utflykter för att leka i Domkyrkan. – Och vi använder skåpet vid alla våra olika visningar för förskolegrupper och skolbarn. Från årskurs 3 kommer klasser på samlingen ”Detektiver i Domkyrkan”. De blir ofta mycket fascinerade av altarskåpet och leker gärna där, säger Eva Karlsson. Det har nu gått två år sedan Barnens altarskåp

fick sin plats i Linköpings domkyrka. Eva Karlsson och några kolleger hade läst om att ett sådant skåp fanns i Västerås domkyrka och beslutade att åka dit för att se om det kunde vara något för Linköping. – Det klickade direkt, och vi kände att det skulle passa och göra nytta. Vi visste också att det skulle kunna finansieras med pengar från en donation som vi kunde söka. Hela altarskåpet, både snickerier och textilier, är handgjort och anpassat till beställarens

Korsväg 4|2013

önskemål. Priset låg på drygt 100 000 kronor. – Det är ett förstklassigt hantverk. Att Domkyrkan beslutade att köpa in det visar att barn är viktiga och får kosta. Det är vi glada för, säger Eva Karlsson. Och det handlar som sagt inte om något skådebröd, utan är till för att användas. Tanken är att altarskåpet ska bjuda in barn till att utforska kyrkans värld och frågor om livet, på sitt eget sätt. – Leken är barns sätt att bearbeta sådant som hänt och sådant de vill lära sig att förstå. Till exempel kan ett barn som har varit med om en begravning vilja leka med kistan. Men det går också bra att använda altarskåpets innehåll till helt andra lekar än de symbolerna är avsedda för. Det viktiga är att bjuda in barnen till att utforska kyrkans värld på sina egna villkor, menar Eva Karlsson. – Ja, det är fritt fram för valfri lek. Utom alltför häftig fäktning med kollekthåven och korset, där satte vi stopp! Barnens altarskåp är tillverkat i Västerås stift, producerat av Västerås möbelhantverk och stiftets textilkonsulent.  Text: Britta Linebäck Foto: Mark Olson

Lite stor kanske? Jenny provar biskopsmössan.

Erik upptäckte Barnens altarskåp när sångstunden var över. Han passade på att ordna dockbegravning, servera nattvard och prova både brudkronan och biskopsskruden. Emil ville döpa dockan i den lilla dopfunten.

– Altarskåpet skapar en bra och naturlig samlingsplats för barnen i Domkyrkan, säger Julia Magnusson med sonen Theo i knät. Korsväg 4|2013

reflektion | Mikael Mogren

Sätt barnen i koret

ånga gudstjänster samlar många barn. Dopgudstjänsterna gör det i hög grad, även begravningarna och vigslarna. Barngudstjänster, familjemässor, gudstjänster för små och stora, namnen är olika men det som sker är det samma: Människor i olika åldrar samlas kring Guds altare och möter Guds helighet. På en samling berättade en syföreningsdam om härliga familjegudstjänster i hennes hemförsamling. Då brukar det vara som en stor fest runt altaret, enligt henne. Hon sa också att det händer att vuxna säger till henne att det är jobbigt med alla barnen i kyrkan: de kan ju inte bete sig. Då berättade hon att när någon klagar på barnen brukar hon peka på en väggmålning bredvid altaret. På målningen har Jesus armarna utsträckta mot barn som samlas runt honom. Det är en glad målning men egentligen föreställer den ett av de tillfällen då Jesus blev riktigt arg. I Markusevangeliet står det att människor kom till Jesus med barn för att han skulle lägga händerna på dem och välsigna dem, men lärjungarna försökte mota bort barnen. Då blev Jesus förargard och sa: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Genom kyrkans historia har Jesus haft många

tillfällen att bli arg på gudstjänster som försöker hindra barnen att komma till honom. Philip Melanchton, Martin Luthers kompis och kollega, menade att gudstjänsten skulle vara som en skola. Han hävdade till och med

Korsväg 4|2013

att himmelriket var som en skola. I Melanchtons anda har många lutherska gudstjänster utformats. Det viktiga har varit att göra rätt och att göra det på de rätta ställena: stå och sitta när man ska, läsa med när man får, sjunga rent och att följa texten. Däremellan ska barnen vara tysta och inte märkas. Barn som är duktiga i skolan, för att de är bra på att sitta stilla och lyssna, brukar också bli uppskattade i gudstjänster som fungerar som en skola. Just nu arbetar Svenska kyrkans församlingar med barnkonsekvensanalyser. Det betyder att man ska ta reda på vilka konsekvenser de beslut man fattar får för barnen. Bästa sättet att ta reda på det är att fråga barn. En början är att samtala med barn och vuxna om församlingens gudstjänster. Ett vanligt sätt att hindra barn i kyrkan är att

göra så att de ingenting ser av det som händer vid altaret. De flesta av Sveriges kyrkor har fina barnhörnor med leksaker, matta och lågt bord. Ofta är de placerade långt ner i kyrkan, där barnen inte kan följa med det som sker. Då är det inte underligt om de väsnas. Där nere kan ju både barn och vuxna tro att de hörs lika lite som de syns. Kyrkor i Sverige har ofta stora kor där barnbordet ryms. Får det inte plats något bord, så ställ korgen med leksaker där framme. Kanske sitter en liturgiskt klädd nalle i koret och väntar på barnen som kommer fram. Den som är kyrkvärd kan följa med de vuxna som kommer med barn så att de går till koret. Visa dem att där finns det leksaker och mjuka kuddar att sitta på. Utmaningen har aldrig varit att få med sig barnen, utan att få med sig de vuxna. Det är inte alltid roligt att vara liten och bli lämnad utan att ha någon nära som man är trygg med. Därför är det viktigt att de vuxna följer

Ett vanligt sätt att hindra barn i kyrkan är att göra så att de ingenting ser av det som händer vid altaret. med fram och sitter med barnen. I en församling där jag bodde och arbetade under många år ställde vi barnbordet i den medeltida kyrkans kor. Det fungerade utmärkt på alla högmässor och konserter, eftersom kyrkvärdar, präster och vaktmästare hjälptes åt att även få föräldrarna att sitta där. Särskilt bra fungerade det på begravningar. Numera kommer det ofta många barn på begravningar. Då kan barnen både sitta med de vuxna vid barnbordet och på samma gång vara med i det viktiga som händer. När ett barn föds kan det simma och sjunga.

Det vet alla som varit på babysång och babysim. Nyfödda barn kan också be. De är öppna för det gudomliga och med hela kroppen är de liksom förankrade i tillvarons djupdimensioner. Det heliga är självklart för små barn och det märker man på den självklarhet med vilken de deltar i processioner och altartjänst. Trots att man kunde simma och sjunga vid födelsen måste man träna det på nytt när man blir äldre. Barnets känsla för det heliga kan stängas av senare i livet, men det behöver inte bli så. Här kan de vuxna hjälpa till att stimulera barnens öppenhet. Ett sätt är att på kvällen, på sängkanten, ta för vana att fråga efter tre saker som har varit bra under dagen som gått. Det blir en avstämning av den gångna dagen. Därefter kan man säga tack Gud för dagen som varit och be Gud som haver barnen kär. På det sättet får barnen, men också de vuxna, ett rum för sin Gudsförankring. Det är samma rum som öppnar sig när vi deltar i gudstjänst. Det är inget litet rum. Det är en öppning. Den människa som har lärt mig mest är min lillebror. Han heter Fredrik, och när han var två år fick han brusten blindtarm och hjärn-

hinneinflammation samtidigt. I månader låg han i respirator, och när han kunde andas igen utan maskiner var han förändrad. Han kunde varken gå eller tala. I nästan trettio år bodde han hemma hos våra föräldrar. För några år sedan flyttade han till ett gruppboende. En mäktig stund i våra liv var den dag hans konfirmationstid avslutades. Kyrkoherden i vår hemförsamling kom och hälsade på honom varje vecka i ett år. När det blev dags för avslutning fick Fredrik låna en vit kåpa. Redovisningen gick till så att vi som är hans familj var med honom i kyrkans kor medan prästen och han kände på olika inventarier. I nattvarden knäföll vi andra medan Fredrik hoppade. Det är den finaste konfirmationsmässa jag har varit på. Fredrik är inget barn, men han har den lik-

het med barn att han kan visa andra vuxna mycket som vi själva kanske inte förstår. Till exempel lär han mig mer och mer om att tillvaron ser olika ut, beroende på vem man själv är. Det samma gäller för barn. Liksom vuxna människor är barn individer som är inbördes olika och som kan ha mycket väl grundade skäl för sina uppfattningar. Fredrik har andra behov än jag har och hans lärande är på annat sätt än mitt. Framför allt lär han mig väsentligheter.  Mikael Mogren

Mikael Mogren

är stiftsadjunkt för gudstjänst och pilgrim i Västerås stift.

Korsväg 4|2013

Sanningens bälte på riddarna i Hässlås 22 22

Korsväg Korsväg4|2013 4|2013

Utanför kapellet i halländska Hässlås samlas riddarna till fest – på fattiga riddare. Leken med riddartiden är populär. – Allt är bara jätteroligt, säger Tova och tjejerna håller fnittrande med. Nu funderar församlingen på Riddarkonfirmander nästa år. Korsväg4|2013 4|2013 Korsväg

23 23

ässlås kapell ligger i den bördiga landsbygden i Stafsinge församlings nordvästra hörn. Kapellet, som delvis inringas av en lummig, vacker lövskogsdunge, invigdes 1927 och är idag ett mycket populär tvigsel- och dopkapell, som drivs och förvaltas av Hässlås kapellstiftelse och frivilliga medarbetare. Den ljusmålade träpanel som klär kapellet lyser vackert i solens sken när en grupp unga riddare samlas en mild och strålande söndageftermiddag i mitten av november. Korsväg besöker riddarskolan, Riddarna i Hässlås. Idén till Riddarna i Hässlås kom upp på en pedagogträff med Falkenbergs kontrakt. – Vi var så trötta på pyssel och ville göra något annat, säger Rose-Marie Magnusson, församlingspedagog i Falkenberg. – I Trönninge-Eldsberga finns en riddarklubb för förskoleklass och uppåt som träffas varje vecka och vi ville satsa på något liknande. Upplägget blev tre träffar per termin för årskurs 3 och uppåt. Längst fram i Hässlås kapell finns en altartavla

i mosaik som föreställer en vit häst och en ryttare med en segerkrans och vi drar med ens paralleller till riddarberättelser. – När vi såg den så var det så självklart att det var här vi skulle hålla till med vår riddarskola, säger Rose-Marie. – Ska man göra något så ska man ju göra det helhjärtat. Kan man leka så ska man göra det ordentligt, säger Bo Weiland, församlingspedagog i Stafsinge församling. Under denna eftermiddag blir vi varse om vad han menar. Just idag har cirka tio barn samlats, och när klockan är slagen sitter de som på nålar i de

Korsväg 4|2013

två första bänkraderna i kapellet och viskar tyst emellan varandra. När Bo Weiland kommer traskandes med långsamma steg uppför altargången klädd i full riddarmundering med särk, mantel, hjälm, svärd och sköld blir det tyst. Väl framme introduceras dagens tema: sanningens bälte. – Vi har utgått ifrån Efesierbrevets text om Guds rustning och har idag kommit fram till sanningens bälte, berättar Bo och Rose-Marie.

– Bältet är det som sitter närmast magen, och det är också där vårt samvete känns när man kanske gjort något dumt. En riddare lyssnar till sitt samvete och försöker att göra bra saker. I dagens aktiviteter ska de barn som går första

året fläta ett sanningens bälte. De som går andra året ska måla en sten i guld. – Stenen av guld symboliserar hur värdefulla vi är för Gud, vi är hans guldklimpar och han älskar oss oändligt, fortsätter Bo.

Efter inledningen tar sig alla ut till gläntan bakom kapellet. Där har eldmästaren Anders börjat få fart på elden. Han kom hit med sin dotter Amanda som är en av riddarna. – Hela den här grejen är så härlig och äkta, jag ville bara få vara med på något sätt, och på den vägen är det. Nu är jag här varje gång, berättar han. Barnen klär sig snart i riddardräkter som de själva tillverkat. De har säckväv till särkar och bälte runt midjan och på magen hänger små gula påsar. De innehåller märken och steKorsväg 4|2013

nar de samlat och tillverkat, som på olika sätt knyter an till de teman som behandlats. En del har också svärd och sköldar. Snart flätas det bälten och målas stenar för glatta livet, allt under koncentrerad tystnad. – Det är en mobilfri zon här. Barnen använder inte sina telefoner, vi ser inte ens röken av dem. Antagligen för att de inte hinner. De tar det här på fullt allvar och riddare använder inte mobiltelefoner, berättar ledarna. Mitt i skogsgläntan, på en stor grå sten bland

matkassar och prylar, står en vacker gammal kista där allt material finns som barnen plockar bland utan vidare. Materialet kommer från olika håll. – En del är sådant som fanns i våra församlingar, en del saker är inköpta och en del riktiga riddargrejer har vi köpt till just för att det ska kännas lite mer på riktigt, säger Bo. Man tar inspiration från riddarlivet på alla möjliga sätt.

Korsväg 4|2013

– Bara fantasin sätter gränser och det gäller att vara påhittig, fortsätter han. När barnen håller på som bäst kommer Bo ridandes på en vit häst. Det är granngården som via konfirmandkontakter låter juniorerna rida på hästarna. En del av barnen verkar vara vana vid hästar och skrittar iväg. En kille i gruppen som bara ridit ett fåtal gånger tidigare hoppar modigt upp på den minsta hästen, lilla My. – Hästarna gör att det känns ännu mer på riktigt, jag gör allt för att få en så äkta känsla som möjligt, säger han och rider barbacka iväg med ledsagarens hjälp. Det dröjer inte länge innan det börjas med ma-

ten. Just idag blir det passande nog fattiga riddare efter barnens önskemål. Det finns också korv med bröd, bacon och köttbullar. Det är Rose-Marie som ansvarar för maten och barnen hjälper till när de är klara med sina sysslor. Det ryker ifrån den stora stekytan när hon lägger på de första baconskivorna och snart har alla samlats runt elden. Som tallrikar används runda träskivor som vaktmästaren sågat till från en trädstam. På dessa finns spår av matrester och sot från förra gången och Marina Andersson, församlingsassistent i Gunnarps församling, tvättar rent dem innan maten. – De kanske är lite skitiga, men barnen är inte rädda för smuts. De tycker att det känns lite mer som riddarstuk så här, säger hon. Stämningen är mysig och avslappnad och alla småpratar med varandra när elden slocknat och röken som tidigare stack i ögonen har lagt sig. Barnen sitter på trästubbar och fårskinnsfällar. Det är kallt och kylan biter i tår och fingrar när solen går ner mellan träden. Vi passar då på att prata med Amanda som

Johan och Bosse tar leken på allvar.

Tova är rustad för riddarspel.

Korsväg 4|2013

– Det är en mobilfri zon här. Barnen använder inte sina telefoner, vi ser inte ens röken av dem. Antagligen för att de inte hinner. De tar det här på fullt allvar, och riddare använder inte mobiltelefoner...

Alicia trivs på hästryggen.

Korsväg 4|2013

varit med sedan Riddarna i Hässlås drog igång. Hon visar stolt upp sina märken och säger att hon tycker att det är så roligt att komma hit till Hässlås. En annan tjej, Tova, stämmer in direkt. – Allt är bara jätteroligt, säger hon och tjejerna fnittrar. Till våren träffas barnen i Hässlås igen. Då

skall riddarna dubbas och i och med det sy till lite finare dräkter. De som blivit dubbade kan sedan bli faddrar till de som kommer nya. – Man kan ju även leka med tanken att de här barnen sedan blir Riddarkonfirmander, säger Bo och ler underfundigt. Det finns en korv och en ensam fattig riddare kvar på stekplattan när Rose-Marie läser en text, som mynnar ut i sensmoralen att Gud skapat oss vackra precis som vi är, precis som den där guldklimpen Bo nämnde i början. Juniorerna lyssnar noga och många sitter med blicken fäst på en punkt långt bort. Det är ett gäng trötta juniorer som till sist knäpper sina händer och ber Gud som haver tillsammans. Glöden har lagt sig när de sedan vinkar av varandra. – Vi ses i mars, ropar en tjej till en annan innan hon sätter sig i föräldrarnas bil. Riddarna drar hemåt för denna gång.  Text: Kristine Ålöv Bilder: Christel Lind

Korsväg 4|2013

Ungdomar inspirerar församlingsråden I Harplinge och Steninges församlingar vill man se sina ungdomar som en resurs i alla frågor. Inte bara när det gäller barn- och ungdomsverksamheten. Nu ligger man i startgroparna med ett rådgivande ungdomsråd som skall bistå och inspirera församlingsråden. – Vi är med i kyrkan för att vi trivs, men då vill vi också höras, säger Natalie van der Broek, ordförande i ungdomsrådet.

rots att deltagandet i senaste kyrkovalet visade på en ökning med 0,9 procent från 2009 så är 12,8 procent fortfarande ett lågt valdeltagande. Drygt 325 000 ungdomar fick i september för första gången chansen att rösta i kyrkovalet. En beräkning gjord av Luleå stift inför valet 2013 visar att endast 4 procent i åldersgruppen 16–30 år använde sin röst i kyrkovalet 2009. Den siffran verkar inte ha ökat dramatiskt i årets val. För att få rösta i kyrkovalet ska du ha fyllt 16 år, men frågan är om, och

Korsväg 4|2013

i så fall hur mycket, din röst som 16-åring egentligen hörs. De unga som finns i våra församlingar är de som en dag skall utgöra stommen i kyrkan och det bör kanske just därför ligga i allas vårt intresse att inspirera unga till engagemang i kyrkan ännu mer. Enligt ändringen i kyrkoordningen skall konsekvenserna av ett beslut alltid analyseras ur barnens perspektiv innan Svenska kyrkan tar beslut i en fråga, och i och med detta ställs frågan om ungdomar och demokrati på sin spets. På alla nivåer arbetar man just nu flitigt

– Vi vill vara ett ungdomsråd som lyfter fram våra åsikter. Vi är med i kyrkan för att vi trivs, men då vill vi också höras. Vi vill veta vilka planer som finns och tycka till om dem, uttrycker Natalie van der Broek, ordförande i ungdomsrådet.i

med hur den här typen av analyser bör genomföras på bästa sätt. I och med den nya mandatperioden kommer ungdomarna i Harplinge och Steninge få mycket att säga till om. – Vår församling har en härlig grupp ungdomar som gärna talar om vikten och värdet av att få påverka, skriver Peder Jarnvall, präst i församlingen. Under en längre tid har de unga varit delaktiga, dels i den verksamet de själva deltar i men också i gudstjänstlivet. För ett tag sedan bildades bland annat gudstjänstgrupper där ungdomarna var med. – Att vi fick göra en sådan sak, och genomföra det! Det kändes verkligen bra i efterhand. Man blev dessutom motiverad att fortsätta komma till församlingen, berättar Odette Ovik, 16 år. Församlingsassistent Agneta Lindström har

länge varit mycket mån om ungdomars delaktighet i församlingslivet och gett dem utrymme, bland annat i gudstjänster. Hon har också öppnat för kunskap om demokratiska processer genom Svenska Kyrkans Ungas stiftsverksamhet. – Det finns många kloka ungdomar, och det vore synd att inte ta tillvara på dem. I och med

det här nya ungdomsrådet så hoppas vi att deras åsikter och delaktighet blir mycket tydligare, säger Agneta. – Tanken väcktes en dag när vi var på väg från gudstjänsten och man hade beslutat om en stenläggning runt kyrkan. En diskussion om delaktighet satte igång, och vi önskade att man fick vara med i alla de beslut som fattas, berättar Odette. Peder Jarnvall tog sedan frågan vidare till kyrkorådet och blev positivt bemött. Den grupp som förberedde Harplinge och Steninges församlingars nya struktur bestämde då i samråd med ungdomsgruppen, att ett arvoderat ungdomsråd skulle inrättas. Svenska Kyrkans Unga i Harplinge-Steninge beslutade på sitt årsmöte 2013 att välja Natalie van den Broek, 17 år gammal, till ordförande för det rådgivande ungdomsrådet. Samtidigt valdes sju ledamöten. Den 1 december hålls ett nomineringsmöte då de presenteras för församlingen. Det rådgivande ungKorsväg 4|2013

domsrådet skall sedan börja verka i och med den nya mandatperioden. Någon från församlingsråden utses till mentor för ungdomarna i det arbete de kommer att utföra. Mentorns roll blir att vägleda, stötta och kanske förklara och räta ut de frågetecken som ungdomarna stöter på längs vägen. Det rådgivande ungdomsrådet är inget beslu-

tande organ. Tanken är att det skall verka över församlingsgränserna och fungera som inspiration och rådgivning till församlingsråden. – Vi vill vara ett ungdomsråd som lyfter fram våra åsikter. Vi är med i kyrkan för att vi trivs, men då vill vi också höras. Vi vill veta vilka planer som finns och tycka till om dem, uttrycker Natalie. Det rådgivande ungdomsrådet förutsätts ha åsikter i alla frågor som lyfts i församlingsråden. Förhoppning är att det skall bli en plantskola för framtiden, men också ett uttryck för att din röst som 16-åring gör skillnad. – Låt framtidsbärarna komma fram till beslutsbordet, anser Peder Jarnvall. Ordförande Natalie van den Broek kommer att sitta med i alla sammanträden som församlingsråden har, och hela ungdomsrådet kommer att finnas med i drygt hälften av dessa. En formell uppdragsbeskrivning kommer att formuleras av ungdomsråd och församlingsråd tillsammans. I övrigt kan nämnas att detta är ett arvoderat råd. – Det är ett sätt att visa på värdet av satsningen. Det är inte bara ett svepskäl för att ungdomarna skall känna sig viktiga, deras åsikter är värdefulla och vi vill verkligen trycka på det, säger Agneta Lindström. Den här typen av arbete kräver en del kunskap och förförståelse och för att kvalitetssäkra vill man satsa på kompetensutveckling.

Korsväg 4|2013

– Vi kommer att ha någon form av gemensam fortbildning, ungdomsrådet och församlingsråden tillsammans. Det blir ett sätt att överbrygga generationsklyftorna och lära känna varandra i församlingen. Vi har mycket att lära av varandra, tror Agneta. I Harplinge och Steninge ser man bara vinster med den kommande satsningen. Ungdomarna får göra sina röster hörda och får dessutom möjlighet att lära sig hur den här typen av arbete fungerar. Det blir en språngbräda in i kyrkopolitiken. Församlingsråden i sin tur får direkt tillgång till ungdomars synsätt och kan lättare fatta beslut utifrån barn och ungas förutsättningar. – Blir församlingen mer ungdomlig så kommer det i sin tur också att locka fler ungdomar, tror och hoppas Natalie och Odette. Jag frågar ungdomarna om det finns några frågor de vill satsa särskilt på. Utöver sin egen verksamhet tror Natalie att det är i ett för tidigt skede att kunna uttala sig om detta. – När den nya mandatperioden väl drar igång och vi får en chans att sätta oss in i olika typer av frågor och processer, kanske det växer fram, säger hon. Inom kommunal verksamhet, där man på sina

håll redan arbetat med ungdomsråd en tid, har en del kritik vuxit fram. Den pekar på en överhängande risk att ungdomsråd är ett sätt att stänga ute ungdomar från den "riktiga" demokratiska processen. De hänvisas istället till en särskild form där möjligheter till inflytande och påverkan är begränsad eller inte särskilt stor. I Harplinge och Steninges församlingar ser man dock inga problem i detta. – Alla har bara uppmuntrat oss redan från första början. Vi kommer att sitta med i alla

Församlingsassistent Agneta Lindström och Odette Ovik, en av ungdomarna i församlingen, är glada över att ungdomsrådet inrättas.

möten och får på så sätt höra allt. Det finns alltså inga frågor vi blir utestängda från, säger Natalie och ler. Till sist uppmanar de fler församlingar att satsa på den här typen av strukturer. – Har man ungdomar som trivs i kyrkan, så är detta ett sätt att lyssna till deras röster. Det finns säkert många fler som skulle vilja vara med och inspirera, tror Natalie.

– Vågar man bara ge ungdomarna större ansvar och på så sätt visa att de är viktiga och behövs så är de mer benägna att trivas i kyrkan och deras röster blir hörda, tycker Agneta.  Text: Kristine Ålöv

Korsväg 4|2013

FN:s konvention om barns rättigheter

Artikel 3 1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet. Artikel 12 1. Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. 2. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet. 34 34

Korsväg4|2013 4|2013 Korsväg

Artikel 13 1. Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer. Artikel 14 1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Barnrättskonventionen i sin helhet finns att ladda ned på http://unicef.se/publikationer Bild: Kristine Ålöv Korsväg4|2013 4|2013 Korsväg

35 35

reflektion | Ulrica Stigberg

Ta längtan på allvar

on kan inte ha varit äldre än sex år då hon första gången besökte en kyrka. Hon var ute och letade efter sin mamma som varit borta några dagar. Hon kramade hårt sin slitna tygkatt i jackfickan, gick över det stora torget och betraktade noga och sökande var och en av dem som satt eller låg på den stora trappan bredvid tunnelbanan. Inte ett bekant ansikte någonstans. Ingen att fråga. Ingen som kunde ge henne något att äta. Det var kallt och ensamt och hon sökte sig till en kyrka för att värma sig. Hon tog ett varv på kyrkogården. Ingen mamma där heller. Hon kunde sitta där ibland, på bänken, tillsammans med de andra bänksittande personerna som mamma kände. Kyrkporten var tung, det var knappt hon orkade öppna den. Kyrkan var enorm, men tom, så när som på någon som spelade orgel uppe på läktaren. Sakta gick hon gången fram och satte sig på en bänk, alldeles nedanför mannen på korset. Hon satt en stund då hon helt plötsligt upplevde att han såg henne. Han såg henne och allt hon bar på. Han var också sårad. Hon var inte ensam, de var två. Hon led med honom och han med henne och hon kände sig förstådd. Det var som om någon för första gången i hennes ensamma liv la en arm om hennes axlar och sa att han var där. Hon kände frid den gången. Kan Gud gripa in? Kan Gud ställa tillrätta det

som blivit fel i en människas liv? Jag vet inte. Men jag vet, då jag sitter med den nu unga kvinnan framför mig att det svåraste för mig som mamma, extramamma, präst, granne, kollega eller vän är att stå ut med att jag inte

Korsväg 4|2013

kan göra det. Det är svårt att inte kunna hjälpa – att inte kunna lösa problemet. Men ibland finns ingenting att göra och ingenting att säga. Det viktigaste är att stå ut med känslan av maktlöshet. Att finnas kvar och våga dela smärtan. För det finns en kraft som biter på maktlöshet och det är närvaro. Och då menar jag inte den närvaro som innebär ständig tillgänglighet, utan den närvaro som inte finner flyktvägar bort från det som är obehagligt eller helt outhärdligt. I vårt land lever nästan 400 000 barn med

minst en förälder som missbrukar alkohol eller droger, det är vart femte barn. Utöver dessa finns det många barn som lever i hem präglade av våld, svåra skilsmässor, arbetsnarkomani, psykisk sjukdom eller att en av föräldrarna sitter i fängelse. Och trots att vårt land hamnar i toppskiktet vid jämförande mätningar av livskvalité, så sker (enligt bland annat Folkhälsoinstitutet) en oroande ökning av psykosomatiska symptom som oro och nedstämdhet, sömnbesvär, trötthet och huvudvärk bland våra barn och unga. Stressrelaterade symptom bland framförallt flickor och ökat antal unga som vårdas på sjukhus för depression, ångest och olika typer av självskadebeteende är några exempel på den oroande utvecklingen. Det verkar som om våra omfattande och viktiga offentliga trygghetssystem inte räcker för att få oss att må bra. Det saknas något. Vi har allt, och många av oss ”extra allt”. Men hur förmedlar vi hopp, mening och förundran till våra barn och unga idag? Barn har rätt till andlig utveckling står det i artikel 27 i FN:s barnkonvention. Även Världshälsoorganisationen WHO poängterar vikten av andlig utveckling då den i

Och vi behöver vägvisare som visar riktningen in till det vi söker och längtar efter. åtta punkter sammanfattar kriterierna för existentiell hälsa: wholeness and integration, hope and optimism, inner peace, experience of awe and wonder, meaning and purpose of life, faith, spiritual connection and spiritual strength. Orden från WHO utmanade mig och jag skrev Om barn och livets frågor, som jag återger delar av i denna text. I boken önskar jag förena mina erfarenheter som präst i Fryshuset i 16 år med mina år som biologisk mamma till två söner, idag åtta och tio år gamla. Jag tar avstamp i de engelska orden från WHO och landar i de svenska orden: Helhet, hopp, harmoni, förundran, mening, personlig tro, andlig kontakt och andlig styrka. Det är stora ämnen. Ämnen som vi kan ägna ett helt liv åt att ana djupet i. ”I begränsningen syns mästaren” skrev Goethe, och jag ska inte sticka under stol med att det är Mästaren med stort M jag önskar ska skymta i dessa begränsade ord om livets storhet. Guds rike finns inom er, säger Jesus i Lukase-

vangeliet 17:21. Är det därför det är så svårt att finna det? undrar jag och tänker på stolpen jag fann i en grill och cafébutik i Ljungskile på vägen hem från ett vintermöte på Åh för en tid sedan. Där stod den väl synlig med tydliga pilar. Café 8,3 m, Frukt och grönt 7,8 m, Spelavdelning 7,2 m, Mejeri 4,8 m, Lösgodis 2,5 m och Bryggeriet 5,1 m. Jag skrattade till då jag fick se vägvisaren i den lilla lättöverskådliga lokalen men insåg att den pekar på något mycket centralt. Det är ofta det som är nära som vi har svårast att se. Och vi behöver vägvisare som visar riktningen in till det vi söker och längtar efter. Det som handlar om livets egentliga väsentlighet och kärna. Men vad är det som är livets kärna? Vad är det vi

har? Vad är det vi vill ge vidare? Det är oerhört viktigt att vi vuxna som har en längtan efter fördjupning tar vår längtan på allvar. Det är ändå vi som måste avgöra hur vi lägger det omtalade livspusslet. Vilka bitar får plats? Vilka bitar får ta plats? Och vad gör vi med de bitar som inte ryms därför att de kräver att vi väljer bort andra bitar. Någon har beskrivit fallgropen med orden: Vi är så upptagna med att ge våra barn det vi inte har, att vi inte har tid att ge dem det vi faktiskt har. Och vilka är våra barn? I Fryshuset brukar vi säga ”Alla barn är allas barn”. Och vi möter dem: barn som känner hopp, harmoni och förundras över livet, barn som finner mening och en personlig tro, barn som upplever andlig kontakt och styrka. Men vi möter också de som inte känner hopp, harmoni och mening. Barn som saknar ett kontaktnät och en tro på sig själva och vuxna runtomkring.  När du funnit stigen bakom snåret Berätta om den Inte vart den leder Bara att den finns Anders Carlberg Ulrica Stigberg

Ulrica Stigberg är präst

på Fryshuset i Stockholm. Tidigare i år kom hon ut med boken Om barn och livets frågor.

Korsväg 4|2013

Där böckerna

Korsväg 4|2013

ger framtidstro Berättelser om barnen i Jordaniens flyktingläger handlar inte alltid om elände och hopplöshet. Utan också om styrka, vilja och framtidstro. – Jag vill göra allt för att de här barnen ska få ett bra liv, det förtjänar de verkligen. Och det är kunskap som är nyckeln, säger Hanaa Al-Ramli. Hon har startat 30 bibliotek i olika flyktingläger.

Korsväg 4|2013

on fick stor uppmärksamhet när hon besökte bokmässan i Göteborg i oktober för att tala om sitt projekt Kitabi Kitabak – din bok är min bok. Hanaa Al-Ramli sprakar av energi när hon travar runt på bokmässan i Göteborg. Hennes dagar på mässan är fullspäckade av seminarier och möten med journalister, alla är intresserade av hennes projekt och det fullkomligt lyser om henne. – Jag träffade några representanter för en bokmässa i Sydafrika som bjöd mig till deras mässa för att berätta, säger hon. Allt började som en idé hemma i lägenheten i Amman i Jordanien. Dottern ville bli av med storebrödernas alla barn- och ungdomsböck-

Hanaa Al-Ramli och Sara Omar Abu Hels i datarummet i biblioteket i flyktinglägret El Hussein i Amman. Hanaa och Sara talar om Saras blogg som hon skriver på nätet.

40 40

Korsväg4|2013 4|2013 Korsväg

er, som bara låg där och samlade damm. – Då tänkte jag; varför inte utnyttja de här böckerna till att göra bibliotek i flyktinglägren, säger Hanaa. När hon lade ut sina tankar på Facebook

fick hon genast ett starkt gensvar, och när hon bjöd in till ett första möte på ett fik inne i Amman kom det 50 personer. Många ville vara med och skänka sina begagnade barn- och ungdomsböcker, och på tre månader hade Hanaa Al-Ramli samlat ihop omkring 5 000 böcker, tillräckligt för att skapa ett första bibliotek i flyktinglägret Jerash, som också kallas Gazalägret. Det är ett av Jordaniens mest utsatta flyktingläger, där barnen lever under mycket svåra förhållanden – men

– Vi har åstadkommit allt det här helt utan budget, jag tycker det är viktigt att visa hur mycket man faktiskt kan göra om man bara vill... biblioteket blev en möjlighet för dem att uppleva andra världar genom böckerna. Gazalägret fick sitt bibliotek i juli 2009, och sen dess har ytterligare närmare 30 bibliotek skapats runt om i flyktingläger och fattiga områden i Jordanien. Hela tiden tillkommer nya i takt med att böcker strömmar in till projektet. – Vi har åstadkommit allt det här helt utan budget, jag tycker det är viktigt att visa hur mycket man faktiskt kan göra om man bara vill, utan en massa pengar, säger Hanaa AlRamli. – Alla som arbetar i projektet gör det ideellt, många av dem har själva vuxit upp i flyktingläger. Korsväg träffade Hanaa Al-Ramli i Amman i Jordanien och fick besöka några av biblioteken.

I flyktinglägret El-Hussein i Amman håller Razan Muqbel på att undervisa i konsten att utnyttja sociala medier på bästa sätt. Hon växte själv upp som föräldralös i flyktinglägret men studerar nu på universitetet och har dessutom blivit en av Jordaniens stjärnor när det gäller maratonlöpning. I oktober vann hon Amman maraton. Razan Muqbel har lyckats skapa sig en framtid

och är en förebild för ungdomarna i lägret. Datorerna de använder har donerats till biblioteket av en förmögen jordanier och utgör grunden till ett datorprojekt som Hanaa AlRamli hoppas kunna sprida även till de andra biblioteken. – Jag gör det här för att hjälpa ungdomarna

Zain Omar Abu Hels har hittat en bra bok i biblioteket som hon besöker ofta. Korsväg Korsväg4|2013 4|2013

41 41

Malak Abdullah och Wejdan Salem båda 12 år räknar upp en hel radda saker de lärt sig genom böckerna.

Razan Muqbel är en förebild bland många i flyktinglägret El Hussein i Amman. I år vann hon Jordaniens Maraton.

att få ett eget språk, att kunna uttrycka sig och berätta sin egen historia, säger Razan Muqbel. Sara Omar Abu Hels deltar i projektet och håller just på att skriva om sina förebilder. Självklart har hon valt att skriva om just Razan Muqbel. Själv har Sara stora planer inför framtiden. – Jag vill bli läkare; kirurg, säger hon. Här har jag fått lära mig att göra en blogg, och nu har jag startat en där jag bloggar om hälsofrågor.

journalist. – Under alla aktiviteter vi har uppmuntrar vi barnen och ungdomarna att ha stora drömmar om framtiden, säger Hanaa Al-Ramli. – Inte små drömma, utan så stora som möjligt. Och så berättar vi om våra egna drömmar och om hur vi nådde dem. Och du hör ju när du pratar med dem, de drömmer alla om att bli läkare och ingenjörer, skrattar hon.

Vi hälsar på i det smala stenhuset i flykting-

lägret El-Hussein, där Sara Omar Abu Hels och hennes lillasyster Zain bor med sin mamma. Pappan är död. Mamma Abbla Quatrons är stolt över sina flickor och berättar att de ofta umgås med kompisarna genom att läsa högt för varann ur texter som de skrivit. Hon bläddrar ivrigt i Saras kollegieblock och slår upp en sida. – Läs, läs! uppmanar hon med lysande ögon. Och Sara läser texten som hon själv har skrivit: – En dum kvinna som gifter sig med en klok man, eller en klok kvinna som gifter sig med en dum man. Vilken katastrof! – Zain stammade förut lite grann och var osäker, nu är hon mycket säkrare, säger Abbla Quatrons om sin yngsta dotter. Zain berättar att hon har planer på att bli

Korsväg 4|2013

Flyktinglägren i Amman daterar från 1948 och

1967 när palestinierna drevs ut från sina byar under kriget. Tälten är numera ersatta av stenhus, men även om de flesta som bor här är födda i Amman är alla palestinier, flyktinglägret har förblivit ett tillfälligt hem. Dessutom väller nu flyktingar över gränsen från det krigsdrabbade Syrien. Hittills har Jordanien tagit emot över en halv miljon syriska flyktingar, de flesta av dem barn. – Det räcker inte att bara ge barnen i lägren mat och kläder. De måste få något annat också, en möjlighet att se ett annat liv. Det kan de om de får tillgång till böcker och kunskap. Tillbaka på biblioteket i El-Hussein får Hanaa Al-Ramli ta emot två storögda tioåringar som precis har anlänt från Syrien. Deras skolgång har blivit förstörd av kriget och de kan inte läsa. Hanaa Al-Ramli tar fram en färgglad sagobok och börjar läsa. Ett stycke in i berättelsen börjar flickorna sträcka på sig för att se bättre, något händer, ögonen börjar leva.

Roaa Musre har nyligen anlänt från Syrien som flykting.

Sara Omar Abu Hels läser en egenhändigt skriven dikt. Lillasyster Zain , en grannkompis och mamma Abbla Qatrons lyssnar andäktigt.

– Vi använder oss ofta av böcker som egentligen är avsedda för yngre barn för att få barnen att komma igång och börja läsa, gärna med färggranna bilder, berättar Hanaa AlRamli. Vi besöker ännu ett av Kitabi Kitabaks bib-

liotek. Det ligger i ett fattigt område i Wadi Rum, 30 mil söder om Amman, inhyst i en låg betongbyggnad utmed vägen med höga ökenberg runt omkring. Hit kommer barn från beduinbyarna för att läsa och låna böcker. Hanaa Al-Ramli har bilens bagageutrymme fullt med staplar av helt nya böcker som får barnen att glömma allt annat. De börjar genast titta igenom högarna och bläddrar ivrigt. Även om Kitabi Kitabaks verksamhet bygger på begagnade barnböcker, tycker Hanaa AlRamli att det är viktigt att barnen också ibland får nya. – Framför allt är det viktigt att vi kan ge dem egna böcker som de får behålla, böcker som är helt nya. Malak Abdullah kommer ofta till biblioteket i Wadi Rum. – Jag har börjat skriva själv, poesi och noveller. Det betyder mycket för mig att kunna komma hit, säger hon. En viktig del i Kitabi Kitabaks verksamhet är just att uppmuntra barnen att uttrycka sig själva, att kunna förmedla sina egna berättelser och tankar i skrift – Drömmen är att vi ska kunna vända på vår

slogan; min bok är din bok, men din bok är också min bok. När de själva skriver böcker och berättelser får de lova att dela med sig av dem till våra bibliotek, säger Hanaa Al-Ramli. – Det är djupa känslor som växer mellan oss och barnen, det är kärlek och speciella minnen förknippade med vart och ett av dem, säger Hanaa Al-Ramli. – De älskar den som älskar dem. Och jag älskar dem.  Text: Annika Widebeck Bilder: Claes Herrlander

Hanaa Al-Ramli och Roaa Musre läser tillsammans. Korsväg 4|2013

Systrarna Zain och Sara Abu Hels läser ofta när de är hemma.

44 44

Korsväg4|2013 4|2013 Korsväg

Korsv채g Korsv채g4|2013 4|2013

45 45

Barnens sånger når också de vuxna 46 46

Korsväg4|2013 4|2013 Korsväg

I Romelanda saknade man en gudstjänstmusik som kändes bra i den barnrika församlingen. Så man började göra musik på egen hand. Enkelt och vackert blev ledord. Dessa sånger med barnperspektiv visade sig nå också de vuxna.

Korsväg Korsväg4|2013 4|2013

47 47

lädje och frimodighet, en präst som lyfter handen till hälsning, barn på väg in i kyrkan, vinkande vuxna. En bild som pryder det nyutgivna häftet Mässmusik för stora och små. Det är lokalt producerad och förankrad gudstjänstmusik från Romelanda utanför Kungälv. – Musiken har växt fram ur ett behov, berättar en av upphovsmännen, Joel Kalin. – Vi hade så många barnfamiljer som ville fira gudstjänst varje söndag. Vi kände ett behov av att hitta gudstjänstmusik som var musikaliskt relevant för hela församlingen och samtidigt var bärare av de traditionella texterna och gudstjänstmomenten som präglat Svenska kyrkan sedan länge. – Vi fick helt enkelt börja göra musik själva. När Korsväg kommer på besök till Romelanda övar barnkören. De tre ledarna lockar fram sången, 43 barn sjunger intensivt och glatt med. Körledaren Johanna Kalin leder med hela kroppen: Herren välsigne dig, Han finns här inne, ute, uppe, nere. Och barnen studsar med. Romelanda är ett pastorat bestående av två för-

samlingar, Romelanda och Kareby med cirka 2 500 kyrkotillhöriga i varje församling. Någon sammanslagning av de båda församlingarna är det inte tal om. – Snarare tvärtom, menar Joel, som arbetar som präst i båda församlingarna. De båda församlingarna är olika och får så vara. Kareby präglas lite mer av det traditionellt kyrkliga, men ett helt nytt bostadsområde som växte fram för några år sedan sätter också sin prägel. – Romelanda gick igenom en förnyelse ganska tidigt och har blivit ganska mycket av en

Korsväg 4|2013

ekumenisk församling, där många har rötter i frikyrkan. Församlingen präglades av stor öppenhet och bredd med karismatiska inslag. Många åkte till Åh stiftsgård, många är engagerade i Oas-rörelsen. Vi hade ju det stora sommarmötet här i Kungälv i somras. Många i den stora ungdomsgruppen från 80-talet försvann in i andra sammanhang, till missionsrörelser, till frikyrkorna. Många kom till tro och många flyttade. – Men så började de komma tillbaka, berättar Joel. Och nu hade de hade kanske ett barn med sig i famnen. Många hade ett brett kontaktnät, så andra följde efter och sakta började allt detta nya byggas upp. Nu är stommen barnfamiljerna, en stomme som

präglar mycket av församlingens liv. Behovet av förändring i musiken och gudstjänstfirandet blev allt tydligare, ett uppdämt behov i takt med att barnfamiljerna återvände. – Vår kyrkoherde, Björn Gusmark, som ville och vågade förändring, betydde mycket, tror Johanna. Och att det finns ett aktivt gudstjänstfirande kyrkoråd, som vill något! Andra pusselbitar är satsningen på frivilliga, att de ideella medarbetarna ska få ta stor plats och kunna påverka. Satsningen på smågrupper har nog också spelat roll. Små grupper som träffas i hemmen för att dela vardagsliv och tro med varandra. Sakta men säkert började tankarna på ett eget musikaliskt språk ta form. Joel Holmquist, som då var kantor, började så smått skriva melodislingor och sen följde det ena efter det andra. Nu finns det så mycket att använda, så det har blivit ett upptryckt häfte. – Vi tänkte, att om det här fungerar hos oss, kanske också andra kan ha glädje av det, berättar Johanna.

Korsv채g Korsv채g4|2013 4|2013

49 49

I förordet skriver Joel, Johanna, Joel och Björn: ”I alla tider har kyrkan velat bära samma genuina budskap till nya generationer. I alla tider har man i gudstjänsten velat hjälpa människor till ett möte med Gud, till lovsång och tillbedjan. I allt detta är musiken ett språk som ska hjälpa oss. Så länge vi har människor i våra gudstjänster med olika musikaliska språk behöver också församlingens gudstjänst spegla det. Vi tror att den heliga Ande i varje ny tid inspirerar musiker och textförfattare att göra musik som motsvarar människans musikaliska språk. Därför behövs ständigt ny gudstjänstmusik. Samtidigt har Svenska kyrkan ett rikt arv att förvalta, framförallt av texter som använts i gudstjänsten i generationer. Det finns ingen kristen musik, men det finns kristna texter som i varje tid behöver bäras av musik som människor kan ta till sig. I häftet finns musik som skapats med tan-

Korsväg 4|2013

ken att bära fram dessa texter så att de kan komma så många olika människor till del som möjligt.” Musiken och tonspråket är numera vardagsmat

i Romelanda församling. Kännetecknen är att det ska vara enkelt och vackert, nå många, lätt att sjunga med. När prästen sjunger före, kan sedan hela församlingen följa efter, svara. – Det är en fantastisk upplevelse som kantor, berättar Johanna, att alla sjunger med, att barnen som sitter på de första bänkarna sjunger med. – Man känner en så stor delaktighet, konstaterar Joel, alla kan vara med! Och kommer du ny är det lätt att komma med i sången! Det innebär att detta inte bara är ett barnperspektiv utan det når in i oss alla!  Text: Agneta Riddar Bilder: PeO Nilsson

Korsv채g Korsv채g4|2013 4|2013

51 51

Kyrkan och jag /Sex ungdomar tycker till

Saga, 16 år Harplinge-Steninge – Jag besöker församlingen ganska ofta, både i ungdomsverksamhet och konfirmandverksamhet där jag hjälper till, säger Saga. Hon sitter för övrigt också med i en gudstjänstgrupp som tillsammans planerar veckomässor och utvalda gudstjänster. Saga tycker att hennes församling är bra på att stötta ungdomar. – Det mesta vi gör är välkommet! Vi får bland annat vara med och planera ungdomsträffar och liknande. På så sätt så gör man vad vi vill och det är viktigt, tycker Saga. Hon anser att det är viktigt att man drar nytta av de unga rösterna i församlingen. – Man borde lyssna in oss unga i de lite tyngre besluten också. Det hon tycker är bäst med Harplinge-Steninge församling är att man lär känna så många människor och att man lär sig så mycket nya saker. Däremot är det svårt och ta sig till och från kyrkan utan föräldrarnas hjälp, och bussarna går inte i tid med ungdomarnas aktiviteter.

Korsväg 4|2013

Anders, 16 år Backa Anders tillhör Backa församling som han besöker några gånger i veckan. Där umgås han med sina kompisar och spelar kristen rock tillsammans med bandet Crux Gratia. Han trivs mycket bra i församlingen, och skulle han ändra på något så skulle det vara att de fick spela ännu mer rock i kyrkan. Han tycker att Backa församling är bra på att lyssna in ungdomarna och att de får göra sina röster hörda, men skulle han ändra på något så skulle han vilja ha roligare musik på gudstjänsterna. – Jag känner mig välkommen och trygg i församlingen, och tycker egentligen att det sämsta är att lokalerna är små, säger Anders.

Jenny, 18 år Stensjön Jenny tillhör Fässbergs församling i Mölndal men är aktiv i Stensjöns församling, där hon förutom att gå i gudstjänst så ofta tid finns, är med i ungdomsgruppen, Svenska Kyrkans Unga i Stensjön. Jenny tycker att det vore roligt att starta en diskussions-/bönegrupp med fokus på de lite äldre ungdomarna, något hon tänkt på under en längre tid. – Det vore bra med fler forum där man kan mötas och utvecklas, säger hon. – I Stensjön är man duktiga på att lyssna på ungdomarna, men jag hade gärna sett ungdomsarbetet utvecklas ännu mer! – Det bästa med Stensjöns församling är de möten som sker mellan människor. Något som jag brukar trycka på är det här med kyrkkaffe efter högmässan. För mig är det jätteviktigt att vi i församlingen har utrymme att träffas och tala vidare om söndagens tema, också över generationsgränser. Att prästen är där och att det kan finnas en öppen dialog mellan personal och församling, säger hon.

Marcus, 15 år Backa Marcus tillhör Backa församling, som han besöker åtminstone varje onsdag då församlingens ungdomsgrupp träffas, men gärna oftare om tiden räcker till. Han kommer till kyrkan mycket för umgänget, dels med den konfirmandgrupp han är ledare för och dels med de andra ungdomsledarna. Han tycker att kyrkan ska få vara ett ställe för umgänge, där man helt enkelt kan ha en trevlig stund. I mångt och mycket tycker Marcus att man lyssnar till ungdomarna i församlingen, men vet inte hur det skulle vara om det ställdes på sin spets. – Jag har aldrig ställt krav eller liknande som inte blivit uppfyllda, säger han. Det han uppskattar mest i sin församling är det grymma musiklivet, sina vänner samt den sammanhållning han tycker finns.

Annie, 19 år Stensjön Annie är aktiv i Stensjöns församling i Mölndal som hon besöker minst en gång i veckan där hon även arbetar som extravaktmästare. Hon är medlem och aktiv i ungdomsgruppen som är ansluten till Svenska Kyrkans Unga. Hon är också konfirmandledare och ger ett extra handtag i barngrupperna om det behövs. Annie skulle vilja att församlingen var en plats där hon får vara den hon är och utvecklas i sin egen tro. – Att leva livet, fast i kyrkan helt enkelt! Hon tycker att kyrkan är en plats där hon får utvecklas som människa och lära känna sig själv. – Det är som ett andra hem och som en familj. Hon tycker att man är duktiga på att lyssna på ungdomar i hennes församling. – De satsar mycket på oss ungdomar i kyrkan, vi är ett viktigt fokus och mål. Om hon själv fick välja så skulle man i församlingen anordna någonting där man möts över generationsgränserna, någonting som passar alla åldrar för att utbyta erfarenheter.

Gabriel, 16 år Backa Gabriel tillhör Backa församling som han besöker några gånger i veckan. Han kommer dit för att umgås med sina vänner och även för mötet med Gud. – Jag tycker at man är bra på att lyssna på ungdomarna hos oss och vill väl egentligen inte ändra på något. Däremot tycker jag att predikan ibland kan vara något långtråkig, säger Gabriel.

Enkät: Kristine Ålöv Korsväg 4|2013

Två kvinnor med solidraritet som drivkraft – Man kan sätta på sig skygglappar och bara springa förbi insamlingsbössan till Världens barn, namnlistan med krav på upphörande av bomber över bostadsområden i Syrien, flyktingfamiljen i nöd. Men då skulle jag inte överleva som människa!

nn-Margret Mossberg är klar över vilka drivkrafter det är som gör att hon inte slutar att engagera sig för barn i världen. Hon fortsätter: – Jag har fått så mycket av livet; född här i Sverige, fått utbildning, haft ett meningsfullt arbete, fått familj, jättefina barn ocn barnbarn. Så jag vill ge tillbaka något lite. Väninnan Lisbeth Richter-Pedersen håller med. – Det går inte att bara gå förbi den som är i nöd, det känns inte bra vare sig i hjärtat eller i hjärnan. Det finns alltid något man kan göra, även om det bara är det lilla. Det finns mycken livsvisdom och erfarenhet samlad där vi sitter i Lisbeths vardagsrum högt uppe på Valåsberget och blickar ut över Ljungskileviken. De båda kvinnorna har blivit uppmärksam-

Korsväg 4|2013

made och fått utmärkelser för sitt mångåriga arbete för utsatta barn och för flyktingar. Antigonepriset för civilkurage från Ljungskile folkhögskola till dem båda, Uddevalla kommuns demokratipris till Lisbeth, nominering till Vardagshjältar för Lisbeth... Båda är engagerade i Rädda Barnen i Ljungskile, båda har varit ordförande under långa perioder. Ett livslångt engagemang som inte går över. En livshållning i att behålla sin medmänsklighet. Men hur finner man då förklaringen till att en

människa behåller sitt engagemang? Och fortsätter så länge orken finns kvar? Många som går i pension säger sig att nu har jag gjort mitt, jag har bidragit. Nu får jag unna mig att tänka på mig själv, ut och resa, njuta av livet. Medan andra inte slår sig till ro, utan tvärtom. När tiden finns, finns mer tid att göra... Kan man hitta förklaringen i barndomen, uppväxten? Ann-Margret, som nu är 78 år, föddes i Göteborg, äldst av fyra barn. Men så dog hennes pappa tidigt när Ann-Margret bara var elva år. Hemmet förändrades. Från det stora glada

Ann-Margret Mossberg

Lisbeth Richter-Pedersen

umgänget med mycken sång och musik till de små omständigheterna, med en ung, fattig änka som skulle försörja fyra barn. – Jag tror detta har påverkat mig mycket, berättar Ann-Margret. Jag som var äldst fick axla ett stort ansvar och lärde mig tidigt vikten av solidaritet. Redan i flickläroverket bildade vi en liten grupp som började sticka halsdukar och mössor till krigets barn. Vi fick lära oss att det var synd om också de tyska barnen, nu när kriget var slut!

och uttrycka mig, så ska jag också använda mig av det. Även privat kunde Ann-Margret omge sig med barn, hon fick fyra egna barn och har nu sju barnbarn. Många bor i närheten.

Efter läroverket sökte Ann-Margret till sjuk-

sköterskeskola i Kalmar, Slöjdföreningen i Göteborg och lärarseminariet i Göteborg. – Välj seminariet, sa mamma, minns AnnMargret. Det är säkrare att vara lärare, du kan måla på fritiden och sjuka människor kan du ägna dig åt när du får tid. Men intresset att hjälpa fanns också med i bilden, så Ann-Margret utbildade sig också till hörselpedagog och kompletterade med talpedagogik. – Så jag har mest arbetat med barn med handikapp. Jag har velat stå upp för de svaga, ge röst åt dem som ingen lyssnar på. – Har jag nu fått möjlighet att kunna tala

Lisbeths berättelse är annorlunda. Hon är lite

äldre, föddes för 91 år sedan i Helsingborg som barn nummer fyra i en syskonskara av sex. Pappan var egen företagare, köpte och sålde utsäde och gödningsmedel. Mamman arbetade i hemmet, men hade velat bli sjuksköterska, något som säkert påverkade Lisbeth. 1941, mitt under brinnande krig, kom Lisbeth in på en nystartad statlig sjuksköterskeskola i Stockholm. Redan efter ett år som utexaminerad sjuksköterska fick hon 1947 stipendium för att åka till New York och arbeta på New York Hospital. – Det var så roligt att arbeta på sjukhuset, minns Lisbeth. Det var mer patientinriktat än hemma, varje individ hade en egen historia som man skulle ta reda på, för att rätt kunna ta hand om dem. – Det var fantastiskt att vara i New York. Jag bodde i ett litet inackorderingsrum i ett Korsväg 4|2013

stort hus fullt med andra utländska och amerikanska sjuksköterskor. Väl hemma igen, med en väska full av erfarenheter, började Lisbeth arbeta som lärare på den nystartade statliga sjuksköterskeskolan som startat i Göteborg. Så fick hon ett uppdrag av landstinget att utreda möjligheten att

Korsväg 4|2013

starta sjuksköterskeutbildning i Uddevalla. – Jag kom fram till att det var en god idé, så skolan startade. Då sökte jag rektorsjobbet, som jag också fick! Lisbeth ler åt minnet, hur hon flyttade till en liten lägenhet på Skogslyckan och hur det plötsligt uppstod kärlek till intendenten Arne Pedersen, som just separerat från sin hustru.

– Vi läste ju i tidningen om alla flyktingar som kom hit. Så jag åkte helt frankt ut dit för att se hur de hade det. – Jag hade aldrig trott jag skulle gifta mig, jag skulle vara en fri människa! På köpet fick jag bonus-barn, Kåre och Inger. De var i övre tonåren och vi lyckades bli goda vänner. Nu har de barn, så nu har jag barnbarn som i sin tur får barn, så nu blir det den fjärde generationen!

De hittade ett hus i Ljungskile som hade varit ett hem för socialt utsatta barn, men verksamheten hade upphört, så det hade stått tomt ett tag. – Vi blev stormförtjusta i huset, flyttade in och har kunnat fortsätta använda det för att hjälpa barnfamiljer och flyktingar. Men när blev Lisbeth och Ann-Margret vän-

ner? Hur blev ingången i detta samspelt uthålliga, ideella engagemang? På 80-talet träffades de för första gången på dåvarande flyktingförläggningen på Backamo. Lisbeth var på väg mot pensioneringen och hade blivit ombedd att gå med i Rädda Barnen, hon blev raskt ordförande. – Vi läste ju i tidningen om alla flyktingar som kom hit. Så jag åkte helt frankt ut dit för att se hur de hade det. Och insåg snabbt att det fanns mycket att göra. Barnen bara satt där, de hade inga leksaker och ont om kläder. Jag började samarbeta med Anders Wessman, som var förskollärare, vi skaffade material till barnen, ritblock, kläder i stora lass. – Sen började vi kolla enskilda fall, människor vände sig till oss, vi läste in oss, började skriva till myndigheterna – och sen var det i full gång. Det ena gav det andra. Ann-Margret hade en annan ingång. Hon hade blivit trädkramare, var med om att försöka stoppa bygget av motorvägen tvärs genom Ljungskile samhälle. – Då blev jag eftersökt av miljöpartiet, de ville jag skulle bli talesperson. Jag var ersättare i riksdagen en period och hade massor av andra politiska uppdrag. Två år innan pensioneringen, blev också jag tillfrågad om att engagera mig för Rädda Barnen. – Också som politiker blev jag intresserad Korsväg 4|2013

– Så en dag knackade det på min dörr och där stod en polsk familj som jag släppte in... att flyktingfrågorna och började åka till Backamo. Jag fick med mig andra, Mats Fägerkvist som var läkare och kunde remittera folk när de hungerstrejkade, Marit Haugen och andra. – Så en dag knackade det på min dörr och där stod en polsk familj som jag släppte in. Det var en del oroligheter i Polen på den tiden. Sen rullade det på. Det kunde hända att när jag åkte till partistyrelsemöte i Stockholm kunde det sitta folk på hotellet och vänta på mig. Människor ända från Norrland som hade åkt ner för att få hjälp av mig. – Men efter den nya lagens tillkomst, har det blivit svårare att agera.

Ann-Margret Mossberg i insamlingstagen, denna gång för Världens barn.

58 58

Korsväg Korsväg4|2013 4|2013

Under de här åren var båda med om att gömma

flyktingar, och folk i Ljungskile visste att de gjorde det. Ann-Margret blev ombedd av Miljöpartiet att sitta i utlänningsnämnden, och i samband med det blev det skriverier i tidningarna om att hon också gömt flyktingar. – Då blev jag uppringd halv sju på morgonen av dåvarande inrikesministern, Leif ”Blomman” Blomberg: du kan väl för helvete inte sitta i utlänningsnämnden och gömma flyktingar! röt han. Men Ann-Margret ville gärna sitta i nämnden, förstod att hon skulle få lära sig mycket, kunskaper hon sen kunde få användning av.

Hon förstod också att hon skulle kunna göra skillnad. Så hon tog kontakt med Sven Alander på Bokenäset, en välformulerad och kunnig folkskollärare (numera känd som hängiven pilgrim). – Vi skrev ett brev ” jag är inte en vanegömmare, men den dag någon står utanför min dörr och är i nöd, då tror jag inte jag nekar”. Sedan sas det inget mer om den saken! Under de här åren fick de ta emot mycken uppskattning, men också hatbrev och hotbrev, till och med dödshot. Ofta var breven som en del i en kampanj, fotostatkopior. Ibland fick de breven direkt i brevlådan, det kändes mer närgånget och otäckt. Alla hoten polisanmälde de, men utan att någon skyldig hittades. Idag är situationen helt annorlunda, men Ann-Margret får fortfarande förfrågningar om hon kan hjälpa till att gömma familjer. Eller om hon kan hjälpa till med de mest basala behoven, matpengar, kläder, hjälp till sjukhus, hjälp till psykiater... Men har de båda kvinnorna ett eget förhåll-

ningssätt till gömmandet, till hjälpandet. Går det att säga nej? – Vi ska inte ta emot alla, säger de båda. Det beror på vad flyktingarna flyr ifrån, det finns skillnader. Vi måste också kunna stänga vår dörr, säga nej, även om det är riktigt svårt att göra det. – Man kan hamna i riktig samvetsnöd, i synnerhet när det är barn inblandade. Utgår man från barnets bästa är det jättesvårt att

ta avstånd, men det kanske inte alltid är barnets bästa att leva gömd år efter år med föräldrar som får kämpa för att hänga sig fast i livet. I höst har Ann-Margret stått med insamlingsbössan i Ljungskile centrum för Världens barn, och Lisbeth kokar sin ingefärsmarmelad som tar timmar att göra. De har gjort sitt val, de vill fortsätta engagera sig så länge de orkar.De vet att deras insats betytt något, spelat roll. – Ja, det vet vi och det känns gott. Vi har också fått mycket tillbaka, många kontakter, mycken glädje, roliga stunder med förlösande skratt. Med deras långa perspektiv, är vi mer eller mindre solidariska idag? Som samhälle och som individer? Båda är överens om analysen: – Tyvärr, idag är världen behäftad med mer egenkärlek, egensyfte och för lite omtanke om sin nästa. Samhället har blivit snålare. Unga människor uppmanas redan från början att lära sig om börser och fonder som ger mest utdelning. All denna fokus på pengar föder girighet! – Så vi vill istället uppmana den yngre generationen att ge sig i kast med sådant som är medmänskligt, för det berikar hela livet. Man måste inte vänta tills man blir pensionär... – En enda handling kan ha betydelse för hela livet! Alla kan inte göra allt, men var och en kan göra något litet!  Text: Agneta Riddar Bilder: PeO Nilsson

Korsväg 4|2013

nya böcker

Uppriktig uppgörelse med tron

Befriande tankar från sofflocket

Under senare år har många

"I vilan får jag chansen att gå

självbiografiska böcker sett Giv mig, min dagens ljus. Eskil Francks bok son, ditt hjärta är en sådan bok. En del av Eskil Franck dessa böcker handlar om hur Fri tanke människor kommer till tro. Den här boken skildrar motsatsen. ”Jag har vågat lyfta av locket och släppa till ytan det som lagrats genom åren till följd av traditionens makt, det sociala grupptrycket och en nästan naiv omedvetenhet”. Eskil Franck växer upp i Uddevalla på 1950-talet i en prästfamilj med schartauansk prägel. En paradoxal miljö som å ena sidan krattar managen för den uppväxande gossen. Han är som yngst och ende son omhuldad och med känslan av att vara utvald. Det ger självförtroende och banar också vägen för en kyrklig karriär. Akademiska studier leder till tidig prästvigning, forskartjänst, prästutbildningsansvar och till förslagsplats som ärkebiskop. Å andra sidan upplever Franck en miljö som med all sin värme upplevs som alltför sluten och trång. Rörande är berättelsen om hur han inte får spela fotboll med kompisarna på söndag. Lösningen blir att spela fotboll med sin mor inne på gården. Om tro och liv, om att foga samman sanningsanspråk med erfarenheter av verkligheten, och om att hitta gångbara teologiska tolkningsnycklar är frågor som Franck brottas med under en lång följd av år. Detta leder till en dramatisk utveckling som kulminerar i ett brev: ”Till Domkapitlet. Härmed avsäger jag mig prästämbetet i Svenska kyrkan”. Detta leder också fram till att han idag identifierar sig som ”tillitsfull agnostiker”. Motsägelsefullt, javisst svarar han själv, ”men det är så skönt att slippa stängas in i en entydig formel”. Eskil Franck har skrivit en bok som griper tag i läsaren. Den är ärlig, osentimental och uppriktig. Den ställer en rad viktiga frågor till kyrkan och den enskilde om gudstro och uppståndelse, om sanningsanspråk och trostolkning.

barfota i mitt liv”. Ett sjödinskt Det händer när uttryck som landar exakt där du väntar vi läsare känner igen oss . Med Tomas Sjödin samma nyfikna förundran som Libris han tog sig an kyrkklockorna, tar han oss med in i vilans värld – så mycket rikare och mer mångfacetterad än en normalstressad nutidsmänniska kan ana. En bok om vila utgår från sofflocket, var annars. Där formulerar Tomas Sjödin vad han kallar en sofflocksfilosofi. Sofflocket som en plats där det händer. Han har skrivit en hyllning till vilan som en plats för inre växt och mognad. För vilan handlar ytterst om "att fortsätta vara en levande människa." I en tid när affärer har öppet alla dagar i veckan och aktiviteter svämmar över alla dygnets timmar vill Sjödin tala om vila, begränsningar, att släppa taget. Det är befriande läsning. Vilan är urgammal och länkar oss samman med Något bortom det rumsliga och synliga. Den här boken är fylld av erövrad och förankrad klokskap. Som att all verklig vila innebär avgränsning. För att hitta fram till vilan måste vi alltså släppa taget och öva oss i den välsignade onyttan. Tro nu inte att det är en bok om lättja – nej, men en berättelse om att leva i en livgivande rytm av aktivitet och vila. Den ursprungliga skildringen av den rytm som så många i vår tid har förlorat är skapelseberättelsen. Gud vilade från sitt verk och gav oss ett exempel. "Skapelsens klimax är vilan". I boken får läsaren följa med in i Sabbatens värld, där dess omutliga regelbundenhet och “tvärstopp” kan hjälpa nutidsmänniskan som suddat ut gränser mellan arbete och vila och tappar bort livsrytmen. Tomas Sjödin vet att förmedla tröst till oss trötta som längtar efter att lära oss “hasandets konst”. Som att låta saker i livet förbli halvfärdiga.Som att vila i orden “det är bra som det är.”

Hans Almer

Inger Bengtsson

Korsväg 4|2013

nya böcker

Tecken för kreativ motkultur

Gudstjänst centrum i kyrkans liv

Vi lever i en splittrad tid,

Jonas Eek ser gudstjänsten

ständigt uppkopplade, ständigt Kännetecken på jakt efter den tid som ännu Magnus Malm inte flytt, ständigt nya val och Artos nya krav. Så målar vi gärna upp en bild av vår tid med breda penseldrag. I denna bild har människan inte tid med Gud, sekulariseringen driver bort människan både från Gud och från sig själv. Ska vi kristna då vända denna splittrade värld ryggen? Nej, menar Magnus Malm i sin nya bok Kännetecken. Har Gud i Kristus kommit till denna värld för att rädda människan, kan kyrkan förstås inte vända världen ryggen. I stället vill Malm att vi ska leta efter kännetecken på Guds närvaro, tecken som kan öppna vårt hjärta för denna gudsnärvaro mitt i kaoset. Då kan vi ”förenas med honom i hans sändning till världen”. Nyckeln till denna närvaro heter bön. ”Att be är att konfrontera kaosmakterna som hotar våra liv”, skriver Malm. Den är en liten böneskola, denna bok, och den innehåller en rad böner och konkreta förslag på hur man hittar en god rytm i sitt böneliv. Till sin hjälp får man tre små figurer (”tecken”) i olivträ från Palestina sammanbundna med ett läderband; en krubba, ett kors och en ring (allt följer med boken). Krubban står för Guds närvaro bland oss, korset för befrielsen från synden i Kristus, ringen för att Gud välkomnar oss in i det nya livet. Och i bönen kan de tillsammans stå för en ”treenighet i hjärtats bön, munnens ord och kroppens handling som utmärker Kristi efterföljelse”. Själv finner jag dessa enkla tecken som en god hjälp att bli stilla mitt i bruset, jag kan lättare landa i ett ”här och nu”, en närvaro. Och det är en god början. Då kan vi också, som Malm skriver, "gestalta en hoppets kreativa motkultur" mitt i en splittrad och orolig tid.

som centrum i kyrkans liv och Här är en han försöker förstå människan strand i liturgin, hennes attityder till Jonas Eek och upplevelser av kyrkans Verbum gudstjänst . Han tacklar ämnet utifrån sitt fackteologiska perspektiv, religionspsykologins. Strukturellt låter han bokens kapitel anknyta till Sv Ps 522 I Guds tystnad får jag vara. Med utgångspunkten att gudstjänsten är kyrkolivets centrum och dopet kristenlivets grund utvecklas tankarna med hjälp av forskning, statistik och andra skribenter. Texten flyter bra och det är lätt att hänga med i tankarna. Detta innebär inte att boken är lättviktig. Jonas Eek formulerar bland annat att arbetet med gudstjänsten utmanas på ett dubbelt sätt, dels nutidsmänniskans brist på grundläggande kunskap om tron dels att gudstjänsten saknar ett tilltal som berör. Välgörande är att Jonas Eek betonar att det inte handlar om ett quick fix utan om ett långsiktigt och uthålligt arbete. Det handlar inte heller om att kopiera andra utan snarare om att ta lärdom av andras erfarenheter, statistik och forskning och omsätta dem i den verklighet man själv är. Genom att han låter olika skribenter komma till tals med ibland olika perspektiv blir hans framställning dynamisk och den inbjuder till samtal. Rolf Pettersson

Lasse Bengtsson Korsväg 4|2013

nya böcker

Anarkism med Jesu liv i fokus

Ta ansvar eller vara kritisk röst?

Kan anarkism ha något med

Jag lägger ifrån mig Ann

kristen tro att göra? Många Att hoppas skulle nog spontant svara nej, på ett annat det är lätt att associera anarsystem kism med våld och kaos. Men Red Anton Lundden som läst Att hoppas på ett qvist & Tomas annat system får anledning att Lundström fundera lite djupare på frågan, Argument och svaret blir nog lite mindre tvärsäkert. Dessutom får man hjälp att reda ut en rad begrepp kring anarkism. Boken är en antologi med sju olika författare, redaktörer är Anton Lundqvist och Tomas Lundström. Det som är gemensamt för de sju är frustrationen över ordningen i vårt samhälle och en längtan efter något annat och tankar om hur Guds rike kan ta gestalt i den värld vi lever i. ”Medborgarskapet i Guds rike gör oss till främlingar, inte främlingar på jorden eller för varandra, men i alla de samhällen och sammanhang som finns på jorden, eftersom vårt rike inte fungerar som andra riken”, skriver Alice Hägg. Och Tobias Herrström, präst och medlem i kommuniteten Oikos i Hammarkullen, skriver: ”Den kristna kallelsen är att forma gemenskaper som lever ut ett annat samhälle än världens riken, att leva som bofasta främlingar i det rådande systemet. Vi kristna ska gestalta ett rike där ekonomin är fördelad jämnt mellan människor och där vi delar på ägodelar.” Utmanande? Visst. Jag tror att vi är många som behöver utmanas i vår bekväma medelklasstillvaro. En annan medlem i Oikos är Johanna Hadin, som på ett förtjänstfullt sätt knyter samman evangelium och motstånd med utgångspunkt i Jesu liv. Hon vill se Jesu liv som startpunkt när vi funderar på vilken väg vi ska gå, ett liv som pekar på att våld, hat och dyrkan av Mammon inte är förenligt med Guds rike. Så, vilken Herre är det vi lyder?

Aldéns nyutgivna bok Mission i vår tid – här och nu är allting Mission i vår tid möjligt med viss ambivalens. Ann Aldén Boken är uttryckligen skriven Verbum för ”gudstjänstvärd, förtroendevald, diakon, präst… och för var och en som vill ta församlingens grundläggande uppgift på allvar”. Varje kapitel avslutas med samtalsfrågor som stöd för reflektion. Jag tror dock inte att den alltför akademiska nivån i första halvan av boken fungerar för en bred målgrupp. Första tredjedelen av boken avhandlar om vi lever i ett senmodernt eller postmodernt samhälle. Aldéns kontext är stadsdelen Rosengård med 13 procent medlemmar i Svenska kyrkan. Hennes slutsatser om ett samhälle präglat av ”radikal pluralism” är därför å ena sidan inte överförbara till hela Sverige, men å andra sidan kan den självförståelse som Svenska kyrkan skaffar sig i Rosengård bli till lärdom för hela kyrkan i framtiden. I del två menar Aldén att förståelsen av den egna identiteten är viktig för hur man missionerar som kyrka. Hon pröva några olika fantasieggande metaforer; kyrkan som en trädgård, en park och som ett hemspråk. Först i den sista tredjedelen av boken, börjar Aldén bli konkret. Tankemodellerna är tillräckligt tydliga för att visa en riktning och tillräckligt vaga för att öppna för egna slutsatser. Kyrkan ska vara en kyrka med andra, inte för andra. Formuleringen; vad gör kyrkan med de hemlösa, inte för de hemlösa, ger en tankeväckande perspektivförskjutning, som skapar en kreativ process i reflektionen över vårt sätt att vara kyrka. Helt oproblematiskt är det dock inte. Aldén lyfter själv diskussionen om vi ska vara med staten, när staten i en social nedmontering bjuder in den tredje sektorn till socialt ansvarstagande, eller om vi ska behålla distansen och vara en kritisk, profetisk röst. Vad är mest ansvarsfullt?

Lasse Bengtsson

Per Starke

Korsväg 4|2013

på gång

I livets stromfara

MEDARBETARDAG • GÖTEBORGS STIFT • 26 APRIL 2014 Anmälningen öppnar i januari!

På djupet Inspiration och teologisk fördjupning med föreläsningar och diskussion. En kvalificerad fortbidlning för kyrkans pedagogiska personal under 2014. Mer inf internwww.sven o på skak yrkan.se under fliken "Kur ser..."

KG Hammar Ann Heberlein Caroline Krook Christina Grenholm Helena Inghammar Sören Dalevi Församlingarna i Hisings kontrakt

Korsväg 4|2013

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Tomas Pettersson

Det sårbara barnet

arnen är inte vår framtid. Precis, det står inte. Vi säger ju lätt att de är det när vi vill uttrycka att barn är viktiga, men nu är jag lite petig med språket. Kanske menar vi rätt, men säger ändå fel. Det är nämligen tvärtom: Det är vi som är barnens framtid. Barnen får inte bli objekt för våra strävanden eller drömmar, det är inte vår framtid som ska vara i fokus när vi pratar om barnen, utan deras framtid. Ja, rent av deras nutid. Att ta ansvar för barnens framtid innebär att vi måste ge dem plats. Redan nu, idag, måste vi vuxna backa från våra trygga positioner och skapa utrymme för barnen, där de kan få hjälp att växa. I kyrkan berömmer vi oss gärna för vårt fina barn- och ungdomsarbete. Vi anstränger oss för att få med barnen i gudstjänsten. Men ofta medverkar ändå barnen på vuxna villkor. Som duktiga blivande vuxna. I vuxengudstjänster med tydligt avgränsade barninslag. ”Barnen har en särställning i kristen tro”, heter det i kyrkoordningens inledning. Men det betyder inte att de är en grupp människor som ska tas om hand och formas på ett särskilt sätt, utan snarare att de är en grupp människor som på ett särskilt sätt är förebilder för oss andra. Att barnen har en särställning säger oss att de har ett förhållningssätt som vi vuxna behöver hitta tillbaka till. Tillit, spontanitet, leklust och nyfikenhet; barnsliga och goda egenskaper som med åldern brukar stelna till

Korsväg 4|2013

något mycket tråkigare. Men även beroende, utsatthet och brist på status och anseende tillhör ett barns villkor. Kan också det vara ett föredöme? Faktiskt tror jag det. Barnen är alltså inte vår framtid. Men barnet är det. Nu är jag lite petig igen, men visst kan en bokstav göra skillnad? Min vuxna framtid hänger på att jag inte tappar bort barnet som kanske har gömts innanför tunga, krångliga lager av vuxenhet; barnet som kanske har tystnat, men som fortfarande är jag. Innerst inne är jag ju samma människa nu som när jag föddes, men kanske måste jag aktivt hjälpa fram barnet. Att ”utsätta mig” för att vara beroende av andra, att utan att tänka för länge berätta det som gör att hjärtat slår fortare, att hoppa jämfota av upprymdhet, att hoppas på orimliga saker, att leka. Kanske till och med göra allt detta i kyrkan… Det är advent, och vi längtar efter att få fira ett barns ankomst. Jag tänker på den dubbla betydelsen: att bli som ett barn för att ta emot gudsriket. Är det även dags för barnet inom mig att födas? Kan advent bli en förberedelsetid för att ge barnet en chans? Att försöka ge upp de små tryggheterna för den stora. Att börja skala av lager för lager av vuxenprestige och säkerhetsnoja och öva barnslig tillit. Jag ska vara ärlig: jag tycker det är jätteläskigt att släppa taget. Men det hopp vi firar i advent är ju att Gud själv har släppt taget och visat sig som ett barn. Ett nyfiket, lekande, sårbart barn som är vår framtid. 