Korsväg 2015 3

Page 1

K

Per Eckerdal | Det sjunger ett trotsigt hopp 04 Kerstin Hesslefors Persson| Musiken berättar min verklighet 16 Sofia Lilly Jönsson | Musiken har rötter 26 Per Harling | Koltrasten som idol 34

Korsväg 3 | 2015

Sånger som bär längtan efter Gud Sidan 6

Korsväg 3|2015

1


intro | Lasse Bengtsson

K Korsväg

Lyssna på koltrasten

M

usik är något vi alla har ett mer eller mindre passionerat förhållande till, antingen vi sjunger eller spelar själva eller bara lyssnar. Och den digitala revolutionen har gjort att vi kan bära musiken med oss över allt, lyssna när vi vill på i stort sett vilken musik som helst. För många är musiken en viktig del av identiteten, ofta kopplad till klädsel och olika attribut. Musiken kan ge oss både rötter och vingar. Och vad vore kyrkans musik utan Bach, den femte evangelisten? Att musiken är meningskapande är det väl få som tvivlar på. Men vad är det som skapar själva meningen? Just det ska musikprofessorn Lars Lilliestam försöka ta reda på i ett projekt. Själv kan han röras till tårar av Keith Jarrets pianomusik. Forskningen har visat att musik har mätbara hälsoeffekter hos utövarna. Och som passionerad musiklyssnare själv tror jag det är hälsosamt att ligga på soffan hemma och lyssna… I Partille har Camilla Voigt och Johanna Olinder funderat över hur nutida musik i kyrkan kan spegla människors längtan efter Gud. Funderingarna resulterade i att de skapade just sådana sånger, samlade under namnet Liv att dela. Den liturgiska musiken har varit i hetluften under våren, inte bara internt i kyrkan utan också på tidningars kultursidor. Skälet är att kyrkohandboken ska revideras. Till våren väntar en ny remissrunda, sedan beslut och förhoppningen är att den ska tas i bruk 2018. Vi försöker reda ut begreppen. Koltrasten utsågs nyligen till Sveriges nationalfågel (den fick min röst). Per Harling, välkänd psalmförfattare, tycker att vi ska lyssna mer på koltrasten. Jag håller med. Det tror jag också Ylva Eggehorn gör, hon som skrev ”Jag hör en koltrast / som sjunger timmen innan gryningen…” Koltrasten kan vara en budbärare! Under sensommaren har en budkavel gått genom landet med klimatmötet i Paris som slutmål, så också genom vårt stift. Biologen och författaren Stefan Edman har länge varit engagerad i miljö- och klimatfrågorna. Nu har han skrivit en ny mässa tillsammans med musikern Magnus Sjöqvist. Uruppförande blir det i Ljungskile kyrka. Den vill jag gärna lyssna på.

2

Korsväg 3|2015

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Lasse Bengtsson lasse.bengtsson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Anna Cöster Tomas Pettersson Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Lasse Bengtsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Omslagsbild: Kristin Lidell


innehåll

Tema | Musik

42

52 04. 06. 16. 18. 26. 28. 32. 36. 40. 42. 46. 52. 58.

18 Ledare: Det sjunger ett trotsigt hopp Liv att dela – sånger om längtan Kerstin Hesslefors Persson: Musiken berättar Han söker meningen med musiken Sofia Lilly Jönsson: Musiken har rötter Många åsikter om musik i kyrkohandboken Per Harling: Koltrasten som idol Musiken bygger broar över språkhinder Körsåsng får oss att må bra Äldsta orgeln finns i Morlanda Nyskriven mässa om vår stund på jorden Budkavel för klimaträttvisa genom stiftet Jojken fångar stunden

Professorn Lars Lilliestam

söker i sin forskning svaret på frågan: Vad är meningen med musiken? Detta i en tid när vi lyssnar på musik som aldrig förr via digitala kanaler, när vi vill och var vi vill. Han kopplar samman musikens mening med vår hälsa. Själv går han igång på Your song med Keith Jarret, den kan få honom att gråta. Psalmen En vänlig grönskas rika dräkt tycker han är "makalöst fin".

Korsväg 3|2015

3


ledare | + Per Eckerdal

Det sjunger ett trotsigt hopp

N

är jag skriver dessa rader är det en klar septembermorgon med hög luft. Sommaren ligger bakom oss och dagarna blir märkbart allt kortare. Också i världen omkring oss mörknar det. Mina ögon faller på en inbjudan på mitt bord att delta i invigningen av S:t Gabriels syrisk-ortodoxa kyrka i Tynnered. Självklart ska jag dit för att dela våra syrisk-ortodoxa vänners glädje. Det är Patriarken av Antiokia som kommer för att inviga detta nya heliga rum och leda den första mässan. Patriarken, som har sitt säte i Damaskus, kommer som tusendena av flyktingar hit från Syrien och grannländerna. En flyktingvåg sköljer in i Europa av mått som vi inte sett sedan fyrtiotalet. Bland dessa tusentals rädda, olyckliga och förtvivlade människor urskiljer vi ibland enskilda ansikten och får del av människoöden som griper tag i våra hjärtan. Inte minst när det är fråga om barn. Vi kan höra deras rop.

Så inser jag att detta nummer av Korsväg har musik som tema. Hur kan jag uppbåda energi att skriva om musik när Europas historia håller på att skrivas om, och när vi som land och som kristna ställs inför människor som behöver vår hjälp? Människor vars

4

Korsväg 3|2015

inre slits itu av smärtan att ha tvingats att lämna sitt hem, sin trygghet och ofta sina allra närmaste. Hur kommer musiken in i allt detta grymma som utspelar sig? Som ung student fick jag en gång lära mig att när vi sjunger gudstjänstens ”salutation”, hälsningen som prästen inleder med att sjunga ”Herren vare med er”, då använder vi ett av mänsklighetens mest ursprungliga tonintervall i vår sång. Det är samma intervall som små spädbarn gärna använder när de ropar på ”mamma”. Så sades det mig, och det hjälper mig att se bryggan från flyktingvågen till musiken. Kristenhetens innersta rum är

gudstjänstens och mässans rum. Där behöver vi musiken som uttrycksmedel. När vi sjunger vår hälsning i liturgins salutation klingar det som barnens rop i flyktingströmmen. Vår sång förenar sig med deras rop. Deras rop finns med i vår gudstjänst. Krigens grymhet och flyktingarnas förtvivlan får vi bära med oss in i vårt möte med Jesus Kristus. I högmässans liturgi får vi strax efteråt än tydligare sjunga ut vår och alla människors nöd: ”Herre, förbarma dig över oss! Kristus förbarma dig över oss!” Musiken är ett språk som ibland kan hjälpa oss att både uttrycka och


» När vi sjunger vår hälsning i liturgins salutation klingar det som barnens rop i flyktingströmmen.

sjunga vårt Gloria, ära vare Gud. Lovprisningen av Gud är inte ett negligerande av människors nöd utan handlar om att trotsigt hålla fast vid tron på Gud, hoppet om rättfärdighetens seger och tilliten till kärlekens förvandlande makt. I sista versen av psalm 591 sjunger vi: Det kan vi göra för fred: ha ett hopp – rättfärdighetens sol ska gå opp. När Herrens dag har grytt skall allt bli nytt, och Jesus finns bland oss idag, Jesus finns bland oss idag.

Bild: Paul Jeffrey/ACT

ta emot det som är svårt att fånga i ord. Det är ett uttryck som också kan ge mening och livsmod i situationer vi inte kan se några begripliga utvägar ur. I januari 1941, i smällkall vinter, lyssnade en blandad skara av fångar och fångvaktare på uruppförandet av ”Quatuor pour la fin du temps”, kvartett för tidens slut. Det skedde i ett koncentrationsläger i Polen, och det var den franske tonsättaren och organisten Olivier Messian, fånge i lägret, som skrivit en komposition. Den ovanliga instrumenteringen av kvartetten berodde på att han bland sina medfångar fann en klarinettist, en violinist och en cellist. Själv spelade han piano. I köld och elände uttryckte deras musik livsvilja insatt i ett mycket större sammanhang än den nazistiska diktaturen. Och det höll deras hopp om mänskligt värde och värdighet vid liv. Ett hopp trots allt! När vi ser mörkret falla i vår värld finns det ett samband mellan den mänskliga katastrofen och vår musik. All grym obegriplighet får vi ropa ut i ett Kyrie eleison för att sedan trotsigt

Korsväg 3|2015

5


Liv att dela

Liv att dela – sånger som bär längtan efter Gud 6

Korsväg 3|2015


Korsv채g 3|2015

7


De upplevde att det finns ett behov av sånger som får bära människors längtan efter Gud på ett modernt språk. Sånger som gör oss till en del av något större. Så de satte sig ned och skapade just sådana sånger, Camilla Voigt och Johanna Olander. Sånger på temat Liv att dela.

D

et var ett starkt behov av sånger att använda i gudstjänsten som drev Camilla Voigt och Johanna Olander i Partille församling att börja skriva och tonsätta. De har skrivit för dem som kommer regelbundet på gudstjänst, men även för människor som inte är så vana att gå i kyrkan. Platsen är ett rum bakom kyrksalen i Lutherska missionskyrkan i centrala Göteborg och tiden måndag kväll. Tonerna från Lutherska missionskyrkans körövning i kyrksalen ger en passande inramning till vår intervju. Det var denna kör som för ett drygt år sedan tog sig an de 15 sångerna för gudstjänst och spelade in cd:n Liv att dela. Men det är inte i denna miljö musiken på cd:n

föddes, utan drygt en mil härifrån, i Partille församling. Musikens upphovskvinnor är Camilla Voigt, organist i Partille församling och kollegan Johanna Olander, pedagog och teolog. De har båda tidigare skrivit texter och tonsatt var för sig. Nu berättar de att Camilla inför återinvigningen av kyrkan frågade Johanna om de inte skulle skapa något tillsammans. De kände ett behov av sånger att använda i gudstjänsten, med texter på vardagsspråk och enkla melo-

8

Korsväg 3|2015

dier som det är lätt att sjunga med i. – Ibland ligger det en så stark bekännelse i kyrkans musik. Det är inte alltid så lätt att bejaka den och vara en del av den. Vi upplever att det finns ett behov av sånger som får bära vår längtan efter Gud, sånger som gör mig till en del av något större, förklarar Camilla Voigt. – Ja, det är viktigt att människor känner igen sig i texterna och att de förmedlar känslan att alla får vara med, fortsätter Johanna Olander och illustrerar med sången Här får jag stanna: Här får jag stanna, vara i min längtan. Här får jag vila min tanke en stund. Här får jag vara sådan jag är. Här är ljus och frid. Här får jag stanna, lämna allting till dig. Här får jag styrka för kropp och för själ. Här får jag vara ärlig och fri. Här är ljus och frid. Johanna Olander, som har skrivit texterna till

sångerna, som tonsatts av Camilla Voigt, beskriver dem som ”nästan terapeutiska”. Famn, ljus och frid – ord som är nära, berör


Korsv채g 3|2015

9


och som ger en känsla av att här i gudstjänsten får jag vara som jag är med allt jag har med mig i livet av längtan, tårar, glädje. – De är noga med att betona enkelheten, att det de gjort inte är så stort egentligen – det är inte någon hel mässa eller ett sammanhängande kit av sånger. Enkla små hits, säger Johanna Olander och skrattar till vid ordet ”hits”. – Det låter ju pretentiöst men jag menar att de verkligen är enkla, att de är så lätta att sjunga. Camilla Voigt hänger på: – Det känns så viktigt att sångerna ska inbjuda till delaktighet och skapa lust att sjunga med. Vi ville möta de människor vi har om-

10

Korsväg 3|2015

kring oss och har skrivit för dem vi vet sitter där i kyrkan på gudstjänsten. Sångerna skulle fungera för dem. Det verkar de göra. De två församlingsmed-

arbetarna får ofta bevis för att sångerna används, som ett komplement till de traditionella psalmerna som också har sin givna plats i gudstjänsten. Det finns ingen motsättning här, menar Johanna Olander. – Nej, vi hoppas verkligen inte någon tolkar det som ett statement mot den traditionella kyrkomusiken, säger hon och fortsätter:. – Musiken kan tala till oss på en nivå dit vi inte annars når. Den kan öppna inre rum. Men krångliga melodier och svårbegripliga


» Det känns så viktigt att sångerna ska inbjuda till delaktighet och skapa lust att sjunga med. texter kan också skapa avstånd. Vi hoppas att vi med våra sånger kan skapa en atmosfär som öppnar för mötet med en levande Gud, säger hon. – Vi tänker att kyrkan ska vara öppen för alla, att gudstjänsten är en öppen famn. Vi hoppas att sångerna förmedlar det och säger ”välkommen in”. Ur Här i ditt hus: Här i ditt hus får vi mötas, se varandra på nytt. Här i ditt hus får vi glädjas, över det som var och är. Kom Skapare med liv, kom Kristus med din väg Kom Helige Ande med sanning och frid. Här i ditt hus får vi andas, Anden leder oss rätt. Här i ditt hus får vi hoppas, bäras av din rika nåd.

Det har gått runt fem-sex år nu sedan de bör-

jade sitt samarbete kring gudstjänstsångerna. Repertoaren har växt fram allteftersom, när någon av de två upptäckt att det saknats en sång för ett specifikt tillfälle. ”Vi behöver en härlig välkomstsång”. Då har Johanna Olander skrivit ner en tanke eller bön och Camilla Voigt har komponerat en melodi. – Det är ett bygge vi gjort ihop. Ibland sa Camilla att hon ville byta ut några ord, och det var ju inga problem, säger Johanna Olander och berättar att de också diskuterat hur kort en sångtext kan vara men ändå ha mening. Som i Du är ljus:

Du är ljus Du är liv Ge min tanke frid Du är vila Du är ro Ge mitt hjärta tro – Men ofta har det känts med Johannas texter som om orden sjunger sig själva, säger Camilla Voigt och tillägger att det är en sorts ”brukssånger” de skapat tillsammans. Till slut hade det blivit ett drygt dussin sånger. Men hur skulle man lansera dem? Johanna Olander sjunger sedan många år tillbaka i Lutherska missionskyrkans kör. Där utgörs en del av repertoaren av sånger där texterna skrivits av körmedlemmarna och tonsatts av körledarna Sven och Johanna Fridolfsson. Så det kändes naturligt att vända sig hit. – Vi gick på skakiga ben och visade Sven och Johanna ”vår bebis”. De var positiva och våren 2014 spelade kören in cd:n. Vi är så tacksamma för det innebär att sångerna kan spridas på ett helt annat sätt. På cd:n är sångerna arrangerade för kör i stäm-

mor och instrumentalister. Det är en härlig lyssning som är tänkt att inspirera till att sjunga med. Men lika viktigt har det varit att ge ut ett sånghäfte med enkla gitarrackord så att sångerna används även i mindre sammanhang. Till varje sång har Johanna Olander också skrivit korta reflekterande texter, tankevinjetter, som kan användas som inspiration till exempel för diakoner och präster som vill använda sångerna. Eller kanske även för egen meditation, föreslår hon. – Vi har i sångerna velat uttrycka värme och innerlighet utan att det ska kännas pålagt och Korsväg 3|2015

11


färdigt. Även om jag inte är övertygad får jag vara med och i min längtan uttrycka min bön, säger Camilla Voigt. – Att Gud ser mig i min tvekan och att jag får vara i den som ett förbarmande. Men också att det får finnas ett spirande lovsångshopp och att jag kan gå in i det i sången, tillsammans med andra, säger Johanna Olander. Vad är det för teologi vi som kyrka formule-

rar? Den frågan har varit central i arbetet med sångerna. De har pratat mycket om vad som är heligt och vad de inte kan pruta på. De har varit noga med att behandla sina ämnen med stor ärlighet och respekt i sin strävan att sångerna ska präglas av den lokala församlingens teologi, formad utifrån den längtan och de böner som finns här. Ur Sanctus:

12

Korsväg 3|2015

Gud är helig, mer än tankar rymmer, Gud är helig mer än ord kan fånga, Gud är helig, evighet i stunden. Gud, du är helighet inom oss. Du ger liv. Du är kärlek. Sanctus! Hela jorden jublar nu: Sanctus! Sångerna ska ju möta den församling vi arbetar i och fungera där. Men samtidigt tror vi ju att det finns andra församlingar som skulle vilja använda dem i sina sammanhang och hoppas att de kanske faller på plats, i all sin enkelhet, säger de båda.  Text: Katarina Hallingberg Bilder: Kristin Lidell


Korsv채g 3|2015

13


14

Korsv채g 3|2015


Korsv채g 3|2015

15


krönika | Kerstin Hesslefors Persson

Musiken berättar

M

usik får mig att tappa hoppet och hitta ljuset om vartannat nästan varje dag. Den har varit min tillflyktsort när jag behöver komma bort från verkligheten, men också min vakt som ser till att ingen kan såra mig när jag behöver berätta min verklighet. Så beskriver artisten Seinabo Sey i sitt sommarprat vad musiken betyder för henne. När jag tänker på hållbar musik tar jag avstamp hos henne. Musiken hjälper mig att berätta min verklighet. Det gör orden också. Jag började skriva för att det fanns delar av verkligheten som jag saknade i psalmboken. Många livsområden var inte belysta alls, belysta med språk som inte längre uttrycker det som var tänkt att uttryckas eller hade psalmerna melodier som var hopplösa att sjunga. Det poetiska språket räcker inte för psalm. Men det räcker inte heller att uttrycka evangeliets tröst och utmaning. Orden behöver bäras av både dogma och dikt. Utan poesi sjunger inte orden, utan den kristna trons innehåll blir orden utan riktning. Psalmsång är allsång. Jag lyssnar inåt, vad finns att berätta? Jag lyssnar utåt, går detta att använda praktiskt? Ibland använder jag nya texter i liturgin för att höra om rytmen håller och orden bär. Musikern har oftast förmågan att höra inom sig direkt. Hur text och musik kan formas till sång är ett mysterium. Det ligger arbete bakom, sång är inget som bara dimper ner, men just detta hur två delar blir till en helhet kan jag inte begripa.

16

Korsväg 3|2015

Först skriver jag texten, sen får den sin melodi. Det händer att jag utbrister: "Du förstår mig bättre än jag förstår mig själv." Då har tonsättaren med sin musik tolkat de ord jag skrivit på ett sätt som jag själv aldrig skulle kunna, men ändå känner den djupaste samhörighet med. Ibland säger jag: "Jag vill aldrig vänja mig vid dig." Då har tonsättaren hittat något nytt och unikt. Tonspråket går att känna igen och samtidigt blir jag överraskad. I det goda samarbetet med den som skriver musik vet jag inte efteråt vem som har inspirerat vem. Var och en jobbar med sin form. Ändå smälter ord och musik, när det är som bäst, samma till en helhet. Därför behöver vi tala om både musik och ord när vi talar om sång och musik i kyrkans gudstjänster. De är var för sig och tillsammans, uttryck för evangeliet. Hållbar musik i kyrkan handlar mer om att lägga örat mot människors hjärtan, lyssna till hur verkligheten är och räcka evangelium in i detta, än att börja med vad vi tycker folk borde lära sig. Vill vi hitta uttryck för Guds närvaro måste vi ta reda på vad som är angeläget för människor. Musik och ord som uttryck för evangeliet kan inte låsas fast för alltid. Musiken är ett gränsöverskridande språk som öppnar dörrar och sänker trösklar, den når djup vi inte hittar själva. Den amerikanske opera- och teaterregissören Peter Sellars fick ta emot Polarpriset med motiveringen "för att han förstår musikens makt, och för att han använder musiken till att göra skillnad". Vid mottagandet sa han: "Musik handlar inte bara om musik. Utan det som är musikens styrka är att den handlar


min verklighet om allt annat i världen. Musik handlar inte om sig själv. Den handlar om allt annat vi bryr oss om, som vi tror på, som vi känner. Vad jag får göra är att sätta musiken på en scen för att beskriva människors liv, beskriva människors hopp, beskriva allt som människor längtar efter att få i denna värld, som kommer i sin första form genom musik." Utifrån dessa ord funderar jag vidare på vad som är hållbar musik. Jag tänker på hur vi använder ordet hållbar om mjölk. "Hållbar mjölk" har en längre livslängd än annan mjölk. Men också den är begränsad. Hur länge ska musiken leva för att vara hållbar? Vi kan aldrig stå med facit i hand för den framtid som väntar. Utgångspunkter för hållbarhet är frågor som: Uttrycker musiken människors liv, hopp, längtan och den nåd Gud ger? Är text och musik kongeniala, förstärker de varandra? Går sången att sjunga? Har orden och musiken den bredd och det djup liturgin behöver för att beröra? Professionell bedömning av om text och musik blir mer än dagsländor behövs, men kan aldrig bli mer än prognos, för livet är till för att levas och Andens vind blåser vart den vill.

på vår tids arenor för att hitta uttryck för evangeliet. Och lyssna noga till det gudstjänstliv som lever i våra församlingar. Detta blir en grund för att ta ställning till om ord och musik uttrycker kyrkans tro, bekännelse och lära. Luthers gudstjänstprincip är också en bra kompass: Allt är tillåtet som befordrar evangeliet. Inget är tillåtet som skymmer eller motsäger evangeliet. Det som varken gör det ena eller det andra, kan man både ha och mista. Musik, ord och sång föds och tar form utifrån livet så som det gestaltar sig för oss. Den som vill för mycket blir bara svettig, den som bara väntar på inspiration får inget gjort. De kreativa uttrycken föds i brytpunkten mellan transpiration och inspiration. Beställningar har genom tiderna gett nya viktiga liturgiska bidrag, men aldrig bara för att de beställts, utan för att beställningen inbjudit till att lyssna inåt: Hur kan jag vara öppen för att bidra till nya uttryck för evangeliet? Hållbar musik, och för den delen också hållbara ord, växer inifrån, självständigt, genom människor, i den pastorala myllan. Det är där det börjar! 

Genom att läsa, be, sjunga och lyssna märker

vi vad som är hållbart tillräckligt länge för att, som hållbar mjölk, fylla sin funktion. Utifrån ett sådant perspektiv är det omöjligt att göra en hållbar handbok för kyrkans gudstjänstliv. Eller i förväg säga vad som är hållbar musik. Först i backspegeln ser vi vad som höll i mötet med människor. Det vi kan göra är att ta reda på vad som burit genom år som ligger bakom. Lära av och ta avstamp ifrån gudstjänstlivets tusenåriga rötter. Vara i dialog med tonsättare och poeter

Kerstin Hesslefors Persson

Kerstin Hesslefors Persson är poet och domprost i Lund.

Korsväg 3|2015

17


Professsorn som forskar om meningen med musiken Människor lyssnar på musik som aldrig förr. Den digitala tekniken och smarta mobiler skapar nya mönster. Vi kan höra just den musik vi gillar när vi vill och var vi vill. Men vad är meningen med musiklyssnandet? Det vill musikprofessor Lars Lilliestam ta reda på.

I

ngrid Bergman lyssnar som i trance med ögonen fyllda av tårar. ”You must remember this – a kiss is still a kiss…” In stormar Humphrey Bogart. Tonerna gör honom helt förstelnad. Stämningen på casinot är med ens oerhört laddad. Just den låten har en särskild och väldigt

18

Korsväg 3|2015

stark innebörd för de två rollfigurerna i den klassiska filmen Casablanca. Men vad är det huvudrollerna Ilsa Lund och Rick Blaine hör? Om Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, fått chansen hade han kanske intervjuat dem om det. Vad


Korsv채g 3|2015

19


händer i dem när de lyssnar på just As time goes by, spelad av pianisten Sam? Det är precis sådana intervjuer han gör i sitt forskningsprojekt Musiklyssning, meningsskapande och hälsa. Det är här på Institutionen för kulturvetenskaper, i de charmiga lokalerna i före detta Vasa sjukhus, Lars Lilliestam håller till. Han slår sig ner i det inte helt pedantiskt hållna arbetsrummet, där hans sandaler ligger urhoppade under skrivbordet och ett par gitarrer och några vinylplattor dekorerar väggarna. Bob Dylan-affischen från en spelning i New York 1960 säger kanske något, både om hans ålder och intresse för musik. Vi ska tala om något som också verkligen in-

tresserar honom, nämligen hur människor som lyssnar på musik upplever den. Just musik, och framför allt lyssnandet, är ett av de allra största fritidsintressena i samhället idag. Ändå är ämnet påfallande lite utforskat, även internationellt. Därför startade Lars Lilliestam och hans kollega Thomas Bossius 2007 forskningsprojektet Musik i människors liv där de djupintervjuat 42 personer. – Vi försökte ta reda på vad människor gör med musik ur många aspekter. Det blev den här boken, säger Lars Lilliestam och slänger upp ett välanvänt exemplar av boken Musiken och jag på skrivbordet. Kapitlet om lyssnandet blev det största. Det

krävde en fördjupning, och nu är han igång igen, denna gång med intervjuer om vad människor hör när de lyssnar på musik. Människor har alltid lyssnat på musik. Men det har aldrig varit så lätt att när var och hur som helst kunna ta del av exakt den musik som jag själv verkligen gillar. Det digitala lyss-

20

Korsväg 3|2015

nandet, inte minst de egenskapade Spotifylistorna i mobiltelefonen, har förändrat vårt beteende och kanske vårt förhållande till musik. Det är bland annat det han vill ta reda på. – Det mobila lyssnandet gör att man kan gå in i sin egen ljudande ”bubbla” av musik. I sina hörlurar kan du skärma av dig, ingen försöker prata med dig när du har lurarna på, menar Lars Lilliestam och gör en cirklande gest runt öronen. Detta är nytt och det finns så många föreställningar om vad det resulterar i – som att albumet har tjänat ut och att folk inte längre köper skivor. Men de gör de visst, om än inte lika mycket som förr. Men mångfalden har ökat, både av musik och av beteenden kring musiken. Det är denna tankebarlast han skjutit in sig på. Han vill spränga myten om det goda sättet att lyssna på, där man måste sitta ned, vara tyst och lyssna koncentrerat. Det hör ihop med gamla tankar, menar han, om klassisk musik som något fint och bestående jämfört med popens slit- och slängkaraktär. – Idag diskar, städar, reser, tränar eller arbetar vi under det att vi lyssnar på alla möjliga sorters musik. Min kollega Åsa Bergman, som sitter i rummet härintill, kallar det parallellyssning. Det tycker jag är en väldigt bra beteckning. Vi tänker att vi gör något, som att diska, med musik i bakgrunden. Men vad är det som säger att vi inte lika gärna kan lyssna på musik medan vi bakgrundsdiskar? Han ler och slår fast: – Folk går in och ut i sitt lyssnande och sin koncentration på musiken. Det finns hur många olika sätt att lyssna som helst beroende på vad det är för musik, vad lyssnaren är ute efter och vad lyssnaren


» Jag skulle vilja komma åt även dem som smäller av när de hör Mahlers 4:e symfoni. har för behov för stunden. Man kan lyssna oerhört koncentrerat, vare sig det gäller den klassiska kompositören Arvo Pärt eller sångerskan Zara Larsson. – Därför är det så spännande att prata med våra intervjupersoner om vilken musik de väljer och varför. De får välja tre låtar som vi tillsammans lyssnar på och sedan samtalar om, det brukar bli ungefär i en och en halv timme. Vad tänker du på och vad gör du när du hör den här musiken? Vad lyssnar du efter? Vad är det du hör? Vad händer med dig när du hör det? Det är inte musikteoretiska svar om tonarter och harmonier Lars Lilliestam vill ha till svar. Därför är de flesta han intervjuar ”vanliga människor” utan musikutbildning.

– Det blir som ett samtal oss emellan. Målet är inte att få fram ett statistiskt underlag, det är tio–femton personer som genom sina berättelser blir exempel på musiklyssnande. Sedan analyserar jag vad de säger, vad det står för och ser om jag kan urskilja några mönster. Men det räcker inte med att lyssnarna i studien säger ”det är en så bra låt” eller att ”texten är så fantastisk”. – Ja men varför då då? Om du läser en roman av Knausgard eller hör en låt av Coldplay och blir berörd – hur beskriver du det? Ofta har människor svårt att hitta ord, och inte sällan kommer vi in på känsliga saker. Det blir så emotionellt starkt, det kanske handlar om

Korsväg 3|2015

21


en viktig period i mitt liv, en gammal relation eller att man kommer på hur illa människor behandlar varandra … det har hänt att människor fallit i gråt vid intervjuerna. Andra historier kan handla om musiken som

tillflykt. Som att man varje dag på väg till ett konfliktfyllt jobb spelar samma skiva med Kent, i detta fall Vapen och ammunition. Man sjunger med, lever med och avreagerar sig. ”Jag hade inte klarat av arbetsdagen om jag inte haft den musiken, med den får jag en fristad i bilen.” – Förstår du vad jag menar? frågar Lars Lilliestam och lutar sig fram. Eftersom musiken har en så viktig roll i mångas liv har det inte varit svårt att få intervjupersoner som är villiga att dela med sig av sina upplevelser. Det är bara synd att nästan alla lyssnar på popmusik, punk, Kent, Peter leMarc, menar Lars Lilliestam. – Jag skulle vilja komma åt även dem som smäller av när de hör Mahlers 4:e symfoni! Många pratar om låttexterna. Att människor använder låttexter i sina liv är ingen nyhet. De skriver ner bra texter, samlar citat, textrader och fragment som drabbar dem och delar med sig till andra. Peter LeMarc, Bob Dylan och Annika Norlin, exemplifierar Lars Lilliestam. Och Håkan Hellström?

– Ja Håkan Hellström förstås. Det är ju inte bara texterna utan både text och musik som tillsammans skapar upplevelsen. Det är ett samspel mellan toner, melodier, klanger och sättet att sjunga på. Då är det meningslöst att prata om att Håkan Hellström och andra sjunger falskt – vilket han faktiskt inte gör, säger Lars Lilliestam och fortsätter:

22

Korsväg 3|2015

– Istället är det vad du gör av den musiken. Det är inte bara harmoni och melodi utan hela soundet som berör. Och säkert Håkan Hellströms röst och speciella sätt att sjunga. Laleh är ett annat exempel. Hon har en märklig förmåga att gestalta inte bara sin egen musik utan även andras till sin egen säregna musik, menar han, och nämner den låt hon tolkade i tv-programmet Så mycket bättre, Tusen bitar av Anne Linnet och Björn Afzelius. – Men man hör direkt att det är Laleh, på rösten och sättet att sjunga. Soundet. Det är som att känna smak av curry eller av nektarin. Och andra sinnliga upplevelser. Men om nån bad dig beskriva hur Laleh låter? Det är klart man kan mäta övertonsregister och sånt … men jag vet inte vad det skulle vara bra för. Det finns ju de som menar att man kan göra

kvalitativa bedömningar av musik – det vänder sig Lars Lilliestam mot. Musiksmak är så personlig att det vore som att bedöma själva lyssnaren. – Att komma med pekpinnar är helt fel. Man måste istället försöka förstå hur det fungerar, hur människor använder musik och vad de tänker om den. Med det resonemanget borde musikvalet i samband med bröllop och begravningar i kyrkan inte vara så kontroversiellt som det ofta är. Ibland kan kyrkomusikerns uppfattning om vad som passar kollidera med den enskildes behov av att uttrycka något med särskilt mening för just det brudparet eller den avlidnes anhöriga. – Jag tror att väldigt mycket olika musik kan användas eller fungera i andliga syften. Psalmer upplevs nog av många som växer upp idag som tråkig musik, med ett språk man inte


förstår. Sen finns det ju också människor som har sina favoritpsalmer. En vänlig grönskas rika dräkt är ju makalös fin, både till melodi och text, oberoende av vad du tror på, säger Lars Lilliestam. Men det finns många sor-

ters låtar som människor kan uppleva som sanna och verkliga och handla om existentiella ting. Det kan vara Håll mitt hjärta med Björn Skifs, Gabriellas sång med Helen Sjöholm, Jag och min far med Magnus Uggla eller Olle Ljungström. Även De sista ljuva åren med Lasse Stefanz. Så kallade poplåtar som människor rynkat på näsan åt kan ha ett djupt budskap för den som lyssnar på den. – Tänk bara på de mässor med musik av bland andra Pink Floyd, U2 och Bob Dylan som framförts i Annedalskyrkan. Till och med Eldkvarn och Michael Wiehe platsar där, säger Lars Lilliestam och menar att människor ofta, med stigande ålder, börjar reflektera över livet och de existentiella frågorna. – Då kanske musiken kommer in och får en ännu större betydelse … Han söker efter orden, tittar ut genom fönst-

ret och börjar plötsligt citera: ”Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda dag…” – Jag kom just på att jag kunde den som barn. Vad är det egentligen för låt? Vad säger den? Men när jag häromdagen på Sveriges Radios 90-årsjubileum hörde Sven-Bertil Taube sjunga

sin fars låt, då svirrade det till härinne. Nu händer något fint och väsentligt, kände jag. Han kommer tillbaka till sättet vi idag lyssnar på musik. Att vi kan ha spellistor eller hela album. Att vi repeterar låtar om och om igen eller väljer att öka spänningen genom att köra dem slumpmässigt, så kallad shuffle. Hur detta påverka oss tycker han är intressant. – Ja, det vet vi inte. Man talar ibland om Ipod-whiplash – när det blir väldigt tvära kast – som när Verdis Requiem bryts mot metall, säger Lars Lilliestam. Han vill gärna veta mera och gå in i detalj. Det

händer, när de i studien lyssnar på en låt tillsamman, att intervjupersonen säger: ”Lyssna, där, precis där – hörde du det?” Det kan vara ett gitarriff eller ett temposkifte. – Vad är det som gör att man går loss på just det, det vill jag verkligen veta. Svaret kan vara så enkelt som att vi tycker det är ett så gott sound. Men ofta handlar upplevelsen av musik om att känna trygghet, gemenskap och sammanhang. Exstensiell hälsa väljer Lars Lilliestam att kalla fenomenet. Det finns som en skugga av detta i många av de böcker han medverkat i. I Norge har man satt betydligt mer fokus på hälsoaspekten av musik och startat ett Center för musik och hälsa vid Norges Musikhögskola för att sprida forskning i ämnet. MUCH, Music, Culture and Health, är ett nordiskt Korsväg 3|2015

23


nätverk av forskare om där Lars Lilliestam också medverkat. – Men i Sverige görs väldigt lite på området. Vi har utbildning i musikterapi men den är mer inriktad på klinisk behandling. Det vi ser i vår forskning är istället vardaglig självterapi. Hos människor som lyssnar eller spelar själva har musiken hälsoeffekter på välmående, humör och sinnestillstånd, säger han och tillägger: – Och det fina är att människor gör det inte för att det är bra för hälsan, utan för att det är kul och skönt! För att det skapar en trygg övergång mellan arbete och fritid eller för att skärma av sig i stressiga miljöer. Även rent fysikaliskt påverkar musiken oss, det finns det flera studier som visar. Man har till exempel topsat folk under musiklyssning och mätt utsöndring av ”må bra-hormoner” och ”stresshormoner”. – Tänk om vi, samtidigt som vi lyssnar på musiken med dem vi intervjuar, kunde mäta hjärtverksamhet, andningsfrekvens, hormonutsöndring. Nu får vi istället gå på berättelserna, den beskrivning som intervjupersonen

24

Korsväg 3|2015

ger av känslan när du träffats av musiken. Är musiken då en maktfaktor som man kan manipuleras av? – Ja, visst. Musik används ju hela tiden för olika syften i film, reklam, signaturmelodier… Marschmusik är ju ett tydligt exempel där rytm och toner används till att få människor att gå i takt. Men det fungerar bara till en viss gräns, menar Lars Lilliestam. – När människan skapar mening från musik, utifrån sitt eget personliga universum, sitt eget ”musikaliska habitus” som han kallar det, så uteblir verkan om jag inte gillar musiken. – Som skivor med musik som ska få mig att slappna av. Den musiken kanske istället gör mig förbannad för att den är så tråkig och mjäkig och utslätad. – Den musiken passar inte i mitt universum. Musiken måste beröra mig. Musikens verkan, meningen, uppstår i män-

niskan i en viss situation, anser han vidare. Samma musik betyder inte samma sak om jag ska till tandläkaren eller är på väg på semester. Situationen avgör. Han illustrerar med en egenupplevd händelse. Det var en sommardag när han hade packat bilen full med skräp och åkte till sopstationen. På väg ut från Sävenäs satte han på radion. Det var Nils Landgrens sommarprogram och just då spelade han Your song med Keith Jarret. – Jag har säkert hört den 200 gånger. Men nu får jag gåshud, benen skakar och tårar-


na börjar stiga i ögonen för att det känns så vackert bara så där. När jag kom till Munkebäcksmotet lägger kompet av och han spelar temat själv på pianot, som Chopin – då går jag helt sönder och sitter och lipar. Jag får för ett ögonblick en glimt av livet och tillvaron skulle kunna vara om inte… En enorm lycka och en osannolik sorg samtidigt. Han körde hem och parkerade. Det kändes

väldigt svårt att komma tillbaka hem och till vardagen. Poängen var att psykologiprofessorn Alf Gabrielsson skrivit en bok om starka musikupplevelser. – Så samtidigt som jag kände allt det där var jag intellektuellt medveten om att jag, enligt hans definition, hade just en ”stark musikupp-

levelse”, något som är ganska ovanligt. Det var mystisk dubbel känsla, att både uppleva och reflektera över känslan samtidigt. Men jag försökte trycka undan analysen och lät mig bara åka med. Det finns en del sådana starka berättelser bland dem Lars Lilliestam får fram i sina intervjuer. Men det är oftast inte på den nivån. – Nej de är sällsynta. Det människor beskriver är oftast lite mer vardagligt och småputtrigt, men för det mesta goda minnen. 

Text: Katarina Hallingberg Bilder: Kristin Lidell

Korsväg 3|2015

25


krönika | Sofia Lilly Jönsson

Musiken har rötter

D

et fanns en tid när den viktigaste musiken var vår gemensamma, alldeles gratis, före radio och tv och streamade nättjänster, före folkskola och konserthus. I söndagens gudstjänst sjöng alla, både kungen och hans piga. Det finns ingen anledning att drömma sig tillbaka till enhetstiden. Men vi kan ta till oss de lärdomar från historien som har värde för oss idag. Innan reformationen hade sången i kyrkorna – och det handlade då uteslutande om sång, instrument kom långt senare – utförts av prästen och hans medhjälpare framme i koret. Men Luther hade observerat att sann uppenbarelse i Bibeln alltid sker genom ett ljud. En osynlig röst, eller en ängel som talar. Därvidlag måste, menade reformatorn, läsningen ses blott som ett förstadium till talet och sången. Nu fick klockaren sätta igång och nöta in koralerna, en efter en, i de motsträviga bönderna och torparna i bänken. Det hette att man sjöng in ordet i folket. Och när psalmerna satt, så satt de som berget. För gemene man blev bibelordet på svenska

någonting som hördes. Ingen vanlig människa hade någonsin läst en bibeltext som vi gör i dag. I husförhörsprotokoll anges att kanske en av hundra kunde läsa högt från en bok. I stället var det genom prästens mässande, psalmsång och predikan som Bibelns språk och berättelser blev levande ord. Så var det länge, i kanske tvåhundra år. Utantillärandet hade gynnat psalmsången. Melodin hade liksom gjutits vid orden, på samma sätt som en människa minns sångerna hon lärt sig som barn hela livet. Med ökad läskunnighet

26

Korsväg 3|2015

började församlingen att titta mer i psalmboken. På gott och ont kopplades texten loss från melodin, och det uppstod en melodisk variation av psalmerna runt om i riket. Den svenska kyrkan i början av 1800-talet präglades liksom det övriga borgerliga samhället av en strävan att standardisera. Kyrkosångens brokiga mångfald ansågs nu som en oreda. I sin lärobok för musik och sång (Stockholm 1820) skriver tonsättaren Carl August Stieler uppfordrande att ”choralen är och bör vara syllabisk. Läraren bör derföre framför allt tillse, att hvarken före eller efter hvarje not en eller flera toner tillsättas”. Med andra ord kritiserades sättet som folk sjöng koralerna, med flera toner på varje stavelse i rikt ornamenterade slingor. Stieler rasade mot smaklösheten: ”Sådana eländiga tillsatser, i förening med ett lika eländigt uttal, anser mången, hvars skyldighet det är att leda kyrkosången, för en skönhet, och styrkes ej sällan i sin villfarelse af den obildade hopens bifall”. Stielers anvisningar är samtida med Hæffners koralbok, en orgelsats i rak, enhetlig stil enligt det tyska modet en ton per stavelse. Boken bröt avsiktligt mot rådande musikalisk praxis. Den sändes ut i församlingarna tillsammans med organister som studerat det nya modet. Det folkliga motståndet finns dokumenterat från flera håll. ”När man till exempel skulle sjunga Den signade dag, så höll församlingen hårdnackat på den gamla kärvordna melodin så att klockaren så gott som överröstades och fick stå där ensam med sin nymodiga sång, nästan till ett löje”, skrev en upptecknare från Boda i Dalarna. Finn Karin Andersdotter från Mora berättade i en välkänd skildring för folkmu-


» Varje gång som överheten har försökt styra folket efter sina ideal, har människor vänt sig bort från kyrkan. siksamlaren Nils Andersson om hur man samlades till andakt i stugorna och sjöng ur ”gambel bojten” – 1695 års psalmbok. Husförsamlingsrörelsen under 1800-talet var i hög grad en proteströrelse mot förändringar i gudstjänsten. I våra dagar när frikyrkorna blivit ekumeniska kollegor låter det kanske inte så illa med en folklig väckelse. Men om vi stannar en stund vid detta faktum, att människor faktiskt kände att kyrkans överhet misshandlade gudstjänsten – träffar det inte en nerv som ömmar ännu idag när kyrkans handbok diskuteras? Hæffners starkt tidsbundna musik blev snabbt omodern. Svenska kyrkan fick ägna resten av seklet åt att försöka reparera det gudstjänstliv som viljan att hänga med i sin tid hade slagit i spillror. När musiken diskuteras i kyrkan idag är det nästan alltid som en debatt om smak, med personliga argument om varför den ena eller andra musiken är bättre eller sämre. Det leder sällan någon vart. Vi behöver lyssna till källorna ur historien. Varje gång som överheten försökt styra folket efter sina ideal, så har människor vänt sig bort från kyrkan. Därför måste den som har inflytande idag besluta som något mer än en företrädare för sin tid – den måste också se sig som en förvaltare, vilket ibland innebär att inte fatta något beslut alls. Fortfarande jobbar kyrkan alldeles för ofta uppifrån och ner. Kultur betyder odling. Det som odlas växer som bekant nerifrån och upp. Den kristna kyrkan i vårt land har en tusenårig historia. I början var kyrkosången prästernas, sedan blev den reformationsmaktens projekt, till sist blev den verkligen folkets och ett djupt rotat, musikaliskt arv. Tvåhundra

år av klåfingrigt ordnande och professionalisering av musiken har gjort kyrkans kropp stressad och rotlös. Jag ser i sökandet efter nya former för kulturutövande i filmfestivaler och specialmässor en längtan efter sanning som egentligen går över ån efter vatten. Dessa projekt är överbyggnader och i längden onödiga. En dag är pengarna slut. Då kommer kyrkan att behöva en hållbar musikkultur att stå på. Den kulturen finns bara i kärnan av trogna gudstjänstdeltagare. Inte för att de är mer troende eller har fattat mer om Gud eller livet än andra, utan för att det är så som en viss kulturform traderas och överlever. Kyrkan måste sluta strida om olika musikstilar och instrument och börja samtala om musiken på riktigt. Det är dags att gå ner på de helt grundläggande frågorna, enkla frågor med stora svar: varför finns det musik i kyrkan? Måste det finnas musik i kyrkan? Hur har det varit? Hur ska det se ut? Sådana frågor kan inte besvaras enbart med så korta tidsperspektiv som du och jag kan minnas. Musiken har rötter. Det finns lära och liv i rösterna från förr. De talar om för oss att handlingar har konsekvenser, att framåt hör samman med bakåt, och att en evangeliskluthersk kyrkomusik rör sig i bägge riktningarna.  Sofia Lilly Jönsson

Sofia Lilly Jönsson är chefredaktör för tidskriften Evangelium och musikkritiker i Svenska dagbladet. Korsväg 3|2015

27


Många åsikter om musiken i ny kyrkohandbok Den används i stort sett i varje gudstjänst i Svenska kyrkan. Högmässa, dop, vigsel, begravning... Nu håller kyrkohandboken på att revideras och en version har varit ute på prov. Förslaget har fått hård kritik. Framför allt är musikerna kritiska. Korsväg försöker reda ut vad striden handlar om.

E

nkelt uttryckt är kyrkohandboken den skrift som reglerar gudstjänstlivet i praktiken: ordningen för de olika momenten, vad prästen ska säga och, förutom psalmer och körsång, vilken musik som får spelas. Senast en ny kyrkohandbok presenterades i Svenska kyrkan var 1986. Den ersatte då 1942 års version, som den sjunde i ordningen sedan reformationen och innebar en genomgripande förändring av gudstjänstens form och inte minst av församlingens delaktighet i gudstjänsten. År 2006, efter 20 års användning, beslutade

28

Korsväg 3|2015

kyrkostyrelsen om en översyn av 1986 års kyrkohandbok. 2009 bestämdes att kyrkohandboken skulle revideras. Bland annat behövde den anpassas till den senaste bibelöversättningen, och de liturgiska formuleringarna skulle bearbetas för att få ett mer inkluderande språk. Ett första förslag till ny kyrkohandbok be-

handlades av kyrkostyrelsen 2012, och under ett helt år fick sedan församlingar prova förslaget i verkligheten. Utöver att domkapitlen i varje stift utsåg minst 20 procent av församlingarna i stiftet till remissförsamlingar, kun-


de församlingar som önskade ansöka om att få prova förslaget. Remisstiden gick ut i februari 2014, och även om många remissinstanser är mycket positiva, är det framför allt i remissvaren som kritiken mot handboksförslaget syns. En del av projektets uppdrag är att göra handbokstexterna mer tillgängliga och inkluderande. Samtidigt ska de hålla att användas länge, och kan inte vara för beroende av kyrkliga ”modeord”. Några sådana uttryck som fått kritik under remissen är till exempel ordet ”brustenhet” som ersättning för ”synd” och att ”Herre” och ”Fader” som epitet på Gud har tagits bort utan att ersättas av fullgoda alternativ. Att inte bara orden, utan även teologin, är

grund och otydlig har många kommenterat. Att vissa moment, som syndabekännelse och förlåtelse, har gjorts valfria i det nya förslaget menar flera kritiker bryter med både syftet med gudstjänsten och med den kristna gudstjänsttraditionen. Listan med kritiska synpunkter kan göras väldigt lång. Men den vittnar samtidigt om en omsorg och en önskan att gudstjänsten ska fortsätta vara ett centrum där tro, bekännelse och kristet liv möts på ett sätt som gör den samtidigt aktuell och tidlös. En central del av arbetet bedrivs av slutförslagsgruppen, sex personer som är med och arbetar fram ett reviderat kyrkohandboksförslag utifrån remissvaren och den granskning som gjorts under 2015. Gruppen består av präster och musiker i Svenska kyrkan och ska bidra med en bredd av kompetenser. En av musikerna i slutförslagsgruppen är Ulrika Melin Lasson, stiftsmusiker på Göteborgs stiftskansli. Hon förklarar att när man

väljer en process med remissförfarande tar arbetet lång tid. – Remissvaren tas på väldigt stort allvar, och det gäller inte bara det som flest ger uttryck för. Även enstaka kloka synpunkter påverkar arbetet. En svår uppgift i arbetet med musiken har varit att göra ett begränsat urval, som samtidigt ska spegla bredden i Svenska kyrkan. Oavsett hur man hade valt hade det kommit frågor om varför just de sångerna kom med och inte andra. – I remissrundan fick vi kommentaren från många kyrkomusiker, att vi borde presentera ett smalare urval i kyrkohandboken, och samtidigt ge större utrymme för församlingarna att göra alternativa musikval i gudstjänsten. Delvis kan jag känna igen mig i synpunkterna. Vi kan nog vara överens om att vi längtar efter en bred musikpalett, men det får inte hänga på enskilda personer, menar Ulrika Melin Lasson. Handboken ska fungera som ett skydd för för-

samlingen, en garanterad lägstanivå om man så vill, där både språkliga, musikaliska och teologiska kvalitetskrav ska tas till vara. Om alltför få musikaliska moment blir gemensamKorsväg 3|2015

29


ma i handboken riskerar gudstjänsten att bli torftig där man till exempel inte har tillgång till en professionell kyrkomusiker som väljer musik. Dessutom poängterar Ulrika Melin Lasson, att kyrkohandboken ska värna det gemensamma. Det är vi och Gud som möts i gudstjänsten, inte bara jag och Gud. Det behöver också bli tydligt i texterna, som då inte kan vara för få. Enligt projektledningen för kyrkohandboken är Svenska kyrkan en av få kyrkor som fortfarande i stor omfattning har kvar och använder mycket av till exempel den gregorianska musiken, och föresatsen är att denna musik även fortsättningsvis ska finnas kvar i kyrkohandboken. Kyrkohandboken behöver kunna fungera i församlingar med olika traditioner och musikaliska förutsättningar, och detta är också en viktig utgångspunkt för revisionen. Trots många synpunkter på brister i både

språk, musik och teologi, handlar en stor del av kritiken mot handboken i grund och botten om misstroende mot själva arbetsprocessen. Inte förrän i år har till exempel en musiker kommit in i projektgruppen. Ulrika Melin Lasson menar att många kyrkomusiker inte känt sig representerade i projektet. – Det hade såklart varit bättre att redan från början haft med fler kyrkomusiker i processen. Det är en viktig trovärdighetsfråga som är svår att reparera i efterhand. Några saker som har gjorts efter remissomgången 2013 är bland annat att svårsjungna melodier har blivit enklare, både för präst och församling, och att gudstjänstmoment har ändrats rent praktiskt för att bli lättare att genomföra. En annan revidering är att det skall vara tydligt i materialet att musiken kan ackompanjeras på olika instrument, enskilt och i grupp. Till exempel skrivs ackordanalys ut i de flesta notbilderna. Men vem är egentligen lämpad att säga om

musiken är bra eller dålig? Samma år som den nu gällande kyrkohandboken blev färdig antogs vår nuvarande psalmbok, som också den bidrog till att ge Svenska kyrkans gudstjänster ett nytt språk för bön, lovsång och vittnesbörd. En av dem som allra mest har utvecklat och förändrat psalmsången i Sverige under andra hälften av 1900-talet är Anders Frostenson, som författat, reviderat eller översatt nästan var femte psalm i den psalmboksdel från 1986 som är gemensam för alla kyrkor i Sverige. – Då blev Anders Frostenson hårt kritiserad för sina förenklade texter, och nu räknas de

– Remissvaren tas på väldigt stort allvar, säger Ulrika Melin Lasson. Bild: Lasse Bengtsson

30

Korsväg 3|2015


» Då blev Anders Frostenson hårt kritiserad för sina förenklade texter, och nu räknas de som en del av vår psalmskatt. som en del av vår psalmskatt. Han bidrog ju i stor utsträckning till att ta psalmsjungandet vidare till en ny generation, säger Ulrika. Förmodligen är det alltså även svårt att förutse

hur människor kommer att bedöma handboksmusiken efter en tids användning. Ändå går det inte att bortse från till exempel Kungliga Musikaliska akademiens remissyttrande. Ett långt men tydligt svar som både visar på musikens många olika roller, och att kyrkomusiken berör och engagerar, långt utanför kyrkomusikernas krets. Akademien inleder med att konstatera att man ”avvisar bestämt Kyrkohandboksförslaget i dess helhet”. Slutsatsen utvecklas i tre punkter: Arbetsprocessen är oacceptabel, både ur vetenskaplig, musikalisk och kulturell synvinkel. Kulturarvet från den befintliga kyrkohandboken har utarmats och fått en svagare koppling till den världsvida kyrkan. Förslaget stänger dörren för musikaliskt nyskapande. Framförallt tycker akademien att det bästa är att revidera den nuvarande handboken, och inte skriva så mycket nytt som handboksförslaget vill. I likhet med flera kyrkomusiker förordar Kungliga musikaliska akademien också att en större del av handboken ”släpps fri” för tonsättning av andra. Redan idag väljer församlingar i Svenska kyr-

kan att alltmer utforma sina egna gudstjänster. Starka förväntningar på frihet och medbestämmande i gudstjänstarbetet gör det inte lättare att skapa en gemensam kyrkohandbok för hela Svenska kyrkan. Det kommer knappast att räcka med att kyrkomötet antar den för att en ny kyrkohandbok ska bli väl mottagen. Det handlar om förtroende. Årsboken Svenskt Gudstjänstliv skriver i förordet till 2014 års utgåva:

”Möjligen har det aldrig varit svårare att vinna brett förtroende för en kyrkohandbok i Svenska kyrkan då utvecklingen under de senaste decennierna rört sig i riktning mot ideal där varje församling, eller varje präst, alltmer utformar sin egen gudstjänst. Historien indikerar att praxis sällan är så konform med fastlagda ordningar som kyrkoledare ofta önskar. I en alltmer auktoritetskritisk tid är förmodligen kyrkomötets beslut knappast en kyrkohandboks viktigaste legitimering utan snarare ligger dess främsta auktoritet i förtroendet för arbetet bakom den, innehållets kvalitet och den glädje det ger att använda den.”  Tomas Pettersson

FAKTA

Åttonde handboken sedan reformationen Arbetet med den nya kyrkohandboken påbörjades 2006 och bedrivs i projektform på kyrkostyrelsens uppdrag. Styrgruppen för projektet består av kyrkostyrelsens arbetsutskott, där ärkebiskop Antje Jackelén är ordförande och biskop Per Eckerdal är vice ordförande. Just nu arbetar slutförslagsgruppen med att färdigställa ett reviderat förslag, som ska skickas ut på remiss under våren 2016. Utifrån analys och bearbetning av remissvaren under hösten 2016 kommer sedan ett slutförslag att arbetas fram för att kunna behandlas av kyrkostyrelsen våren 2017. Enligt tidsplanen ska sedan den nya kyrkohandboken kunna tas i bruk 2018. Den blir då den åttonde sedan reformationen.

Korsväg 3|2015

31


reflektion | Per Harling

Koltrasten som idol

M

in goda mor gick bort det år hon skulle fylla 105 år. Hon var född i början av förra seklet. Växte upp i en familj tillhörande Missionsförbundet, men blev så småningom alltmer trogen Svenska kyrkan. Hennes sinnen avtog med tiden. På slutet var hon så gott som blind, ett hårt slag för en ständigt läsande människa. Hörseln var mycket dålig. Smak- och luktsinnena var det inte heller mycket bevänt med. Men hon var kristallklar i tanken in i det sista. Något år innan hon skulle fylla hundra började hon må dåligt. I själen. Ångesten grep tag om henne då och då, inte minst på nätterna då maran red henne. Så småningom fick hon diagnosen «åldersdepression». Mor tillhörde den generation, som inom sig bar ett stort lager av utantill-stoff: dikter, strofer, psalmer och sånger. På nätterna försökte hon hålla undan maran med psalmerna som ljöd i hennes inre. När jag en dag kom och hälsade på

henne sade hon plötsligt: “Per, nu är jag så utled på dessa psalmer. Jag måste få lära mig nya!” Sagt och gjort. Vi satte oss vid köksbordet. Jag läste/ sjöng nya psalmer för henne (i det öra där hon hörde bäst), ord för ord, ton för ton. Hon upprepade tålmodigt. Efter ett antal besök hos henne hade hon lärt sig fyra-fem nya psalmer utantill (eller “by heart”, som det så fint heter på engelska), att ta till för kommande marnätter. De gamla psalmerna var

32

Korsväg 3|2015

hållbara för en lång tid för mor, de nya hade ännu inte fått ett bäst-före-datum. Men de höll, gav hjälp och tröst. Är det inte så att hållbarheten prövas särskilt när orostider kommer? När jag själv kommer att hamna på ett äldreboende så småningom, vilket utantill-stoff kan jag då få nytta av? För även jag bär i mitt inre på en skatt av sånger och psalmer, som jag närhelst kan ta till och dela med mina vänner liksom med min egen själ. Där finns naturligtvis barndomens alla sånger, där finns Beatles-sångerna (Yesterday utsågs till 1900-talets bästa sång i en internationell kritikeromröstning inför millennieskiftet) liksom Simon and Garfunkel, där finns Bellman, Evert Taube, 60- och 70-talsvisorna, skrivna av Beppe Wolgers, Olle Adolphson, Cornelis Wreeswijk med flera, och där finns naturligtvis ett flertal psalmer. Uppenbarligen är de hållbara, för de har betytt något för mig under olika perioder i mitt liv och de har, framför allt, överlevt i mitt inre. Ibland dyker frågan om hållbar musik upp i olika sammanhang, inte minst i kyrkan, som är en av vårt samhälles största och viktigaste förvaltare av ett stort och brett musikutbud. Det kan inte vara lätt att vara kyrkomusiker i dag. Kyrkomusikernas Riksförbund upp-

märksammade detta häromåret när man gav ut samtalsmaterialet Hållbara kyrkomusiker (kanske en viktigare fråga än hållbar musik). Dels ska musikern vårda kyrkans gamla musikarv.


» Jag brukar ofta framhålla att folkets sånger/psalmer formar folkets teologi. Det är ju i kyrkorna vi år efter år får uppleva de klassiska mästarnas stora, hållbara verk. Dels ska man i samma kyrkor leda församlingssången i de veckoliga gudstjänsterna. Vid sidan av de gamla gregorianska slingorna och den klassiska psalmrepertoaren från de senaste århundradena ska kyrkomusikern numera också kunna hantera bossanova-, tango- och sambarytmer, afrikanska sånger till trumackompanjemang, inhemska folkmusikaliska toner och nyskapad, lokalt förankrad mässmusik. Puh! Vad av allt detta är då hållbar musik? Svaret är beroende av vem som ställer frågan (och i vilket syfte) och vem som svarar. Det enklaste svaret är naturligtvis att hållbar musik är den som fortsätter att användas och sjungas, för att den är älskad av många. Jag minns så väl den upprördhet som kom till tals från många kyrkomusiker, när den bossanova-inspirerade sången Guds kärlek är som stranden började sjungas i slutet av 1960-talet. Man spådde den en snar död. Melodin var för tillgänglig, rentav banal. Numera är den en av Sveriges mest spridda psalmer över världen, översatt till många språk, älskad och sjungen av miljontals människor. Den har hållit. Själv minns jag min egen reaktion när jag första gången sjöng Måne och sol. Var inte Hovlands tonsättning lite för enkel, ja, banal? Uppriktigt sagt trodde jag inte att den skulle kunna leva vidare. Så fel jag hade. Och aldrig

anade jag heller att min egen, enkla sång Du är helig (samba!), skriven för 30 år sedan, skulle göra sin egen resa ut i världen. Den är numera översatt till närmare 20 språk! Hållbar? Ja, i alla fall i 30 år vid det här laget. När vi i kyrkans sammanhang talar om hållbar musik, så måste vi samtidigt tala om hållbar text. Bra teologi kräver sångbara melodier och tvärtom. Men vad är hållbar teologi? De teologiska tankarna har i hög grad skiftat genom århundradena. Det märks vid en genombläddring av psalmboken. Mycken sjungen teologi känns i dag i hög grad föråldrad, medan andra gamla psalmtexter tål att sjungas även i vår egen tid. Kyrkan har alltid format sin teologi utifrån sin egen tids utmaningar, förändringar och hopp. Gud är evig, medan kyrkan ständigt lever i tiden. Jag brukar ofta framhålla att folkets sånger/psalmer formar folkets teologi. Det gäller i dag mer än någonsin tidigare. Det är genom våra sjungna psalmer och sånger, som vår tro, vår gudsbild och vår människosyn skapas, sånger som inte sällan genom sin upprepning blir till utantillstoff. Det är nog inte så många som dött med en predikan på sina läppar, men desto fler som dragit sin sista suck med en psalmtext ljudande i sitt inre. En mycket central text i psalmboken är

Olov Hartmans För att du inte tog det gudomliga (nr 38), kanske det tydligaste exemplet på hans kenosis-teologi Korsväg 3|2015

33


För att få ett något vidare perspektiv på

frågan om hållbar musik, som bara är ett av mänsklighetens många uttryck för att tolka och fånga livet, bör man ställa även följande frågor, vid sidan av ovan ställda fråga om vad som är hållbar teologi: Vad är hållbar konst? Vad är hållbar poesi? Vad är hållbar prosa? Vad är hållbar dramatik? Vad är hållbart språk? Vad är hållbar tystnad? Jag skriver denna text på sensommaren 2015. Under så gott som hela sommaren har hustrun och jag levt våra liv i vårt eget andrum, hälsingestugan, med utsikt över den glittrande sjön och omgiven av täta svamp-, blåbärs- och lingonfyllda skogar. I skrivande stund är fågelsången klen i jämförelse med högsommartiden. Då omgavs vi dagligen av naturens egen musik. Från sjön kunde vi höra storlommens ödsliga rop. På gräsmat-

34

Korsväg 3|2015

tan sökte björktrastarna sin maskföda med sitt lite trista smackande ljud. Sädesärlorna vippade förbi oss med försiktigt kvittrande ramsor. Från träden hördes bofinkarnas glädjefyllda sång i fallande tonskala, de svartvita flugsnapparnas lite vemodiga strofer och så koltrastens förunderligt vackra, mjuka och melodiska flöjttoner. Tonsättaren Claude Debussy har i något sammanhang sagt: ”Musiker läser inte tillräckligt mycket ur naturens egen bok”. Kanske är det så. Den mest hållbara och vackraste musiken står nog ändå koltrasten för. Den tål upprepning, liksom de stora mästarnas verk och den enkla tros- och livstolkande psalmen.  Per Harling

Per Harling är präst, författare och tonsättare.

Bild: Magnus Aronson

(utblottelse-teologi). Den duktige och erkände tonsättaren Ingmar Milveden tonsatte texten och psalmen kom med i en av psalmförsöksböckerna Psalmer och visor. Melodin var dock lite för svår och sjöngs därför sällan. Texten blev därmed aldrig riktigt upptäckt. Några år senare satte trubaduren Börge Ring en ny melodi till Hartmans text. Och plötsligt började den hartmanska teologin sjungas. ”Med Börge Rings melodi har denna psalm fått vingar och nått nya miljöer”, som Hartman själv uttryckte det i ett sammanhang. Hållbar teologi kräver tillgänglig, hållbar musik.


”Musiker läser inte tillräckligt mycket ur naturens egen bok” Claude Debussy

Korsväg 3|2015

35


Musiken bygger broar över språkhinder I mångkulturella Bergsjöns kyrka används musiken för att brygga över språkhinder och kulturella skillnader. Man tar sin utgångspunkt i att alla har en relation till musik och skapar nya församlingssånger tillsammans. Och det fungerar!

B

ergsjöns kyrka ligger vid Rymdtorget nordost om Göteborg, i ett av stadens mest mångkulturella områden. I stadsdelen bor drygt 16000 personer från världens alla länder. Endast 19 procent av dessa tillhör Svenska kyrkan. Men de som besöker någon av kyrkans alla verksamheter varje vecka är dock desto fler. Bergsjöns församling säger genom sin verksamhetsidé bland annat, att de vill arbeta för att stå upp för varje människas unika värde, skapa mötesplatser och bygga broar. Vi besöker församlingen en fredag förmiddag. På Rymdtorget är det lugnt men runt kyrkan är det liv. Second Hand-butiken är öppen, bilar står parkerade huller om buller, och i köket är lunchkoket i full gång. Just den här dagen är personal från Göteborgs kyrkliga samfällighet på studiebesök, och kyrkoherde Henrik Törnqvist inleder med att berätta om det arbete som bedrivs i församlingen. Han avslutar med ett citat av Dietrich Bon-

36

Korsväg 3|2015

hoeffer: ”kyrkan är endast kyrka när den är till för andra”. Alla verksamheter i församlingen är öppna för alla, oavsett ursprung eller religion. Detta gäller också musiklivet, som har fått bli en plats för delaktighet, gemenskap och medskapande, inte bara i församlingens olika grupper utan också i söndagens gudstjänst. För 10 år sedan inleddes ett samarbete med In-

troduktionsskolan i stadsdelen. Den arbetar med SFI-undervisning (Svenska För Invandrare) och tar emot nyanlända flyktingbarn och föräldrar som ska lära sig svenska och slussas in i skolvärlden och samhället. Kyrkan kopplades in för att arbeta med språk och musik. – I det arbetet fick vi träffa elever från hela världen och upplevde en fantastisk stämning, berättar Andreas Andersson, musikpedagog i församlingen. Pedagogiken gick då ut på att sjunga och bygga musik med enkla textfraser. Dessa fraser kunde också byggas vidare på. Jag byt-


Andreas Andersson, Steve, Jan Mattson och Monika Stenow har arbetat med musiken som brobyggare mellan olika språk i mångkulturella Bergsjöns kyrka.

tes ut mot du, han, hon och vi. Till slut hade man lärt ut några grundläggande byggstenar i svenska språket. Samarbetet med Introduktionsskolan är nu avslutat, men den pedagogik som användes har församlingen utvecklat vidare. – Vi fick testa mycket i det samarbetet. Metoderna och pedagogiken går som en röd tråd genom det arbete vi bedriver idag, berättar Andreas. Jan Mattsson, musiker, kom in som vikarie

när Andreas var föräldraledig. Det som först skulle vara ett vikariat blev längre och mer omfattande, och han blev kvar när Andreas kom tillbaka. Musikarbetet i församlingen drivs idag av Andreas och Jan, samt kantorn Monika Stenow. Förutom Musik i SFI-undervisning finns körer för alla åldrar, Karibu (en

mötesplats för barn och ungdomar kring musik och kultur), musikkafé en gång i månaden och mycket mer. Denna fredag hålls en workshop, då det berättas om hur Bergsjöns församling arbetar med att skapa mer tillgänglig församlingssång. – Att arbeta med musik handlar om gemenskap och trygg stämning. Men man kan också lära sig språk med hjälp av musik, berättar Andreas. – Utgångspunkten är att alla kan arbeta med musik och att alla kan relatera till musik på ett eller annat sätt. Och därför kan det också användas som ett redskap för att överbrygga språkhinder och kulturella skillnader. Pedagogiken går oftast ut på att härma och repetera texter. – Får du sjunga en text så är sannolikheten Korsväg 3|2015

37


större att du kommer ihåg den och lär dig den. Samtidigt förstärks texten med rörelser och bilder för att göra det tydligare och dessutom roligare. Allteftersom arbetet utvecklades, engagerades också församlingens besökare i att skriva egna texter och egen musik. Jan berättar om en sång som kom till i en av församlingens grupper. – Någon i gruppen hade fått permanent uppehållstillstånd och hela gruppen ville dela den glädjen och fira. Tillsammans skrev de en text och en melodi som speglade lyckan i situationen. Välkommen till Sverige Vi gratulerar oss och er Vi är så glada Att ni är här

38

Korsväg 3|2015

Efter att ha arbetat på det här sättet under en tid fick pedagogiken också ta plats i söndagens gudstjänst. – Vi ville ha församlingssånger som gav utrymme och uppmuntrade till skapande och delaktighet, berättar Jan. Och på den vägen är det! – Vi försöker också ta till vara på den kunskap och talang som finns i församlingen, säger Andreas. Världens Musiker är en grupp musiker, låtskri-

vare och sångare som träffas och spelar, delar och skapar musik tillsammans. – De spelar schemalagt i gudstjänsten 3–4 gånger per termin. Men inte sällan dyker någon upp på gudstjänsten, och då är det självklart att den är med och spelar, fortsätter han. Steve är med i Världens Musiker och på plats i kyrkan denna fredag. Med ho-


nom på djembetrumma, Andreas på dragspel, Jan på gitarr och Monika vid orgeln sjunger vi tillsammans Kom hit och möt hela världen: Kom hit och möt hela världen Kom hit och sjung din sång Kom hit och möt hela världen Kom hit med allt du är För Gud är här för att vi är här Vi är tillsammans Musiken fyller upp kyrkorummet, det är otroligt levande och glädjefyllt. Vi sjunger också den arabiska texten till sången, dock inte utan svårighet. – Det händer någonting när jag måste uttala ord på ett helt främmande språk. Det skapar gemenskap och förståelse, säger Andreas. Alla som vill vara delaktiga får vara med och

skapa musiken tillsammans. Det bidrar till gemenskapen, och musiken blir något man kan vara stolt över och känna att man äger tillsammans. I höst kommer det att arrangeras önskekväl-

lar och då är man välkommen att komma med önskemål och tankar kring texter och melodier man skulle vilja sjunga i församlingen. Många texter har ursprungligen varit på arabiska. De har sedan blivit tonsatta och därefter översatta till svenska och andra språk. – Idag sjunger vi mest på arabiska, svenska, spanska och turkiska. Men vi har också haft en del filippinska texter, berättar Andreas. – Det har vuxit fram ett tiotal sånger utifrån den här pedagogiken. När sångerna är färdiga lär vi oss dem genom härmsång och repetition, berättar Jan. I församlingen har detta arbete fått mycket positiv respons. – Vi vill gärna att fler blir delaktiga och att så många som möjligt får vara med och skapa och bidra med sina ord och sina melodier. Vi vill att människor får göra sångerna till sina egna och göra dem mer personliga, fortsätter han. Det är ett led i Bergsjöns arbete med att skapa mötesplatser och bygga broar. Och ännu ett sätt att öppna upp kyrkans dörrar.  Text & bilder: Kristin Ålöv Korsväg 3|2015

39


Körsång får oss att må bra Körsång är en folkörelse i Sverige. Inte så konstigt. Sången får oss att må bra. Må-bra-hormonet oxytocin utsöndras nämligen i blodet när vi sjunger.

S

detag slår hjärtat lite fortare när vi andas in och det kommer in mycket syre i blodet. När vi sedan andas ut slår hjärtat långsammare och får vila sig en smula. – Det är ett fascinerande samspel som vi har tittat på i studier av individuell sång. Vi vet från stressforskningen att när man andas långsamt och djupt så får man en sänkning av pulsen och blodtrycket. Så andningen är ett knep helt enkelt för att aktivera det parasympatiska nervsystemet som motverkar stress.

ång gör oss lugnare och ger fysisk träning. Men en arbetsplats som erbjuder körsång som friskvård behöver också erbjuda andra kulturaktiviteter, anser stressforskaren Töres Theorell. – När vi sjunger händer det saker i kroppen. Både hormonsystemet och immunsystemet Töres Theorell är pensionerad professor med påverkas. Vi får ”duschar” i blodet av hor- bakgrund i Stressforskningsinstitutet vid moner, bland annat oxytocin, som minskar Stockholms universitet. Han är dock fortfaångest och lindrar smärta, säger läkaren och rande aktiv i många projekt vid institutet. I stressforskaren Töres Theorell. boken ”Noter om musik och hälsa” sammanJust oxytocin är ett slags socialt hormon, fattar han en del av sin forskning kring samberättar han, som till exempel får det nyfödda bandet mellan musik, däribland körsång och hälsa. barnet att knyta an till sin mamma. Och det är inte Detta händer i kroppen – Den estetiska upplebara sång som utlöser oxynär vi sjunger velsen finns naturligtvis tocin, utan även beröring. när man sjunger ensam, • Hormonsystemet och immunsystemet påverkas och – En annan sak som hänmen den förstärks när man ”må-bra-hormoner”, bland annat der när vi sjunger är att vi sjunger i grupp. I en kör oxytocin, utsöndras i blodet. kan man känna att man stimulerar stora muskelDessa goda hormoner är ångestingår i något större och grupper i kroppen. Meldämpande och smärtlindrande. den kollektiva upplevellangärdet är en muskel • Stora muskelgrupper i kropsom vi använder mycket sen är förmodligen väldigt pen stimuleras, till exempel när vi sjunger, så sång grundläggande. mellangärdet och bröstkorgens fungerar på sätt och vis Musik stärker gemenmuskulatur. som vanlig fysisk träning. skapen i en grupp • Långsam djup andning sänker Han berättar också att – Det finns studier som pulsen och blodtrycket. Detta visar att när människor det finns ett samband melpåverkar i sin tur det parasymsjunger väldigt enkelt tilllan hur hjärtat slår och patiska nervsystemet, som är ett andningen. Om vi andas sammans, långsamt med anti-stress-system långa fraser, inte ansträngmed djupa, långsamma an-

40

Korsväg 3|2015


– När vi sjunger händer det saker i kroppen. Både hormonsystemet och immunsystemet påverkas, säger Töres Theorell.

ande, inga höga lägen, inga ord, inte i stämmor utan unisont, då kan man få en synkronisering av både andningen och variationerna i hjärtfrekvensen, alltså en gemensam puls. Exakt vad detta innebär vet inte forskarna

ännu, men Töres Theorell tror att det förmodligen har stor betydelse. Människan har alltid använt musik och andra konstnärliga uttryck, som dans, för att stärka gemenskapen i en grupp. Och gruppen har varit betydelsefull för vår överlevnad. Sammanhållning har i alla tider varit människans viktigaste vapen mot farliga djur och andra hot, menar han. – Jag tror inte alls att musiken är någon slump i människan utveckling, och det yttrar sig bland annat i att det är få människor som är direkt omusikaliska. Visserligen är inte alla bra på att sjunga eller spela instrument, men de allra flesta kan relatera till musik. Och det är det viktiga för gruppsammanhållningen. Det är faktiskt bara fem procent av alla människor som är tondöva. Töres Theorell, som själv har sjungit i kör i många år, är inte odelat positiv till körsång på arbetsplatsen. Han hänvisar bland annat till projektet Krokus, en studie i Västernorrlands län, där vissa anställda fick ta del av olika typer av kulturupplevelser på jobbet. De som var allra mest entusiastiska över kultur på arbetstid fick ett försämrat

socialt stöd av sina arbetskamrater, visade forskningsresultaten. – De utvalda fick gå iväg från jobbet och kom glädjestrålande tillbaka och möttes av en sorts avundsjuka, säger Töres Theorell. Han menar att om en arbetsplats väljer att erbjuda de anställda körsång, som skapar en väldigt stark gemenskap bland deltagarna, så måste arbetsgivaren vara medveten om att det också finns människor som avskyr att sjunga. Därför är det viktigt att samtidigt försöka skapa andra kulturella aktiviteter, så att de flesta på arbetsplatsen kan delta.  Text: Viveca Ringmar Bild: Cecilia Elander

Reportaget har tidigare varit publicerad i Sunt liv.

Korsväg 3|2015

41


Äldsta orgeln i Morlanda I Morlanda finns landets äldsta kyrkorgel i bruk. En orgel som kräver ett fast anslag. – Anslaget måste vara bestämt. Bästa musiken att spela är de gamla tonsättarna från 15 -1600-talet.

A

strid Tellestam, kantor i Morlanda församling berättar om Sveriges äldsta orgel från 1604. En förhållandevis liten orgel med få pipor, cirka 450 stycken. På sidstycket finns lite ”klotter” inristat, några inskriptioner är från 1600-talet. Astrid tar fram Psalm 191: Den dag du gav oss, Gud, är gången, och hon börjar spela. Psalmen som är tonsatt 1874 går bra att spela på orgeln, den har bara ett b-förtecken. Klangen är vacker, lagom stark och inte påträngande från sin plats i främre delen av Morlanda kyrka. Men i jämförelse med den nyare orgeln som står längst bak i kyrkan visar det sig att klangen är lite vassare, lite hårdare. Orgeln passar bra in i den gamla kyrkan som

byggdes runt 1100–1200-talet. Den byggdes troligen från början som kyrka för gården, nuvarande Morlanda säteri. Säteriets ägare, Daniel Bildt, köpte år 1649 patronatsrätten av dåvarande danske kungen Fredrik III. Det innebar att ägaren fick tillsätta kyrkoherde, på den tiden nog så värdefullt. Han fick också uppbära kyrkotionde och under de verkligt stora sillperioderna kring 1800 gav detta stora inkomster till patronus. I gengäld skulle han underhålla kyrkan. Det märks tydligt än i dag att kyrkan fyllt

42

Korsväg 3|2015

många syften. Bredvid orgelläktaren till den gamla, lilla orgeln nästan ända framme i koret finns ännu en läktare, patronusläktaren från 1764 med byggherren Daniel Henrik Bildts och hans maka Johanna Weinholtz vapen. Här finns dessutom ytterligare tre läktare, en för öborna på Käringön, en för Gullholmen och så läktaren för den stora orgeln. De tjocka murarna tyder på att kyrkan byggdes som försvarskyrka. 1675 bröt Gyldenlöwefejden ut. Morlandas

ägare valde att stödja upproret och svek därigenom sin svenske kung Karl XI. När Gyldenlöwe led ett svidande nederlag vid Bohus, togs Morlanda ifrån familjen Bildt. Karl XI gav gården som förläning till generalmajoren H G Mörner. Historien berättar att Mörner blev så illa mottagen av gårdens folk att han skrev till sin kung och betackade sig för slik förläning och fick istället Esplunda egendom. Vid freden i Lund 1679 fick Bildtarna tillbaka Morlanda. De behövde aldrig flytta härifrån men ännu i vår tid finns det en grevlig ätt Mörner som skriver sig af Morlanda. 1660 upprättades en jordabok. I den kan man läsa att Morlanda en gång var mycket stort med de fyra huvudgårdarna Morlanda, Ströms Säteri vid Lilla Edet, Stora Wrem i Fjällbacka och Kåröd på östra Orust omfattade ägorna totalt 144 mantal. År 1675 var naturen på Orust karg – en skallig ö som det sades i folkmun. Människorna hade häxprocesserna i Mollösund i obehagligt färskt minne och ön var ockuperad av norrmän.


Korsv채g 3|2015

43


» När jag sitter där och spelar, tänker jag ofta på hur det var förr. Jag tror att människorna sjöng med mycket mer i psalmsången. Tonerna från 1600-talsorgeln passar bra in i miljön, med altaruppsats från 1700-talet, predikstol och dopfunt från 1600-talet och en brudbänk från 1700-talet. Den gamla orgeln har åtta stämmor i ett helmekaniskt system. Den inköptes 1604 till Marstrands kyrka, men 1803 kom dåvarande patronus Abraham Gustaf Bildt över den på auktion och den placerades i Morlanda. Orgeln har genomgått omfattande renoveringar genom åren. Vid senaste renoveringen visade det sig att väderlådan, orgelns kärna och kanske viktigaste del blivit maskangripen. Likaså en del av tangenterna och pipstockarna. Några tangenter hade ersatts med nya i mahogny, ett helt främmande material i sammanhanget. Det ersattes istället med lind. Något av de märkligaste i sammanhanget var

att vid en av restaureringarna hamnade en del av orgelpiporna på kyrkvinden, pipor som sedan åter kunde sättas på plats.

– Eftersom man var tvungen att flytta på piporna så har orgeln fått en förkortad oktav, berättar Astrid. På e-tonen ljuder tonen c, d ljuder fiss och på e ljuder giss. Astrid försöker förklara det invecklade sättet hon måste spela på och låter oss också lyssna på hur illa det låter om hon spelar med många förtecken. Men trots svårigheterna försöker hon använda den gamla orgeln så ofta som möjligt. Det ges också regelbundet konserter med spel på den gamla orgeln. – När jag sitter där och spelar, tänker jag ofta

på hur det var förr. Jag tror att människorna sjöng med mycket mer i psalmsången. Sjungandet var en självklar del i vardagen, i arbetet, i hemmet. Idag är många inte så vana att sjunga, så de blir osäkra. – Eftersom folk sjöng mycket blev inte de höga tonerna något problem för dem. – Tänk om man kunnat höra hur det lät!  Text: Agneta Riddar Bilder: PeO Nilsson

Lyssna på hur orgeln låter! Gå in på Youtube och lyssna när organisten Helge Svahn från Svanskog spelar: https://www.youtube.com/ watch?v=XnJ7SDTmaS8

44

Korsväg 3|2015


Korsv채g 3|2015

45


Skapar mässa om vår stund på jorden De börjar från begynnelsen – i Första Mosebok. En nyskriven mässa om skapelsen och allas vårt ansvar för denna skapelse. Texterna har Stefan Edman skrivit. Nu håller Magnus Sjöqvist på att tonsätta dem. Och George Keczan ska leda uruppförandet.

K

yrksalen ligger i mörker, några dissonanta ackord hörs från orgeln, blandas med ljud från kosmiska virvlar, vindar kan anas, liksom koltrastsång, råmande kor och människosorl. Genom ljudkulissen hörs en röst: "I begynnelsen var Ordet och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till av allt som finns till." Så kanske inledningen kan bli i den nyskrivna mässa som just nu växer fram i Ljungskile. En mässa om vår stund på jorden. – Jag har inte skrivit musiken till starten ännu, berättar Magnus Sjöqvist, musiker med

46

Korsväg 3|2015

studio i Backamo. Mycket är klart, men inte starten. Jag har en skiss i huvudet. Ljungskilemässan ska uruppföras på Kyndels-

mässodagen nästa år i Forshälla kyrka och sen också firas i Ljungs kyrka tillsammans med biskop Per Eckerdal under hans biskopsvisitation. En mässa om de utmaningar och möjligheter vi människor har, här och nu, att möta vår framtid. Korsväg träffar de tre männen, Magnus Sjöqvist, Stefan Edman och George Keczan, som ligger bakom initiativet, för att samtala om hur en mässa växer fram. Vi slår oss ner framme i det vidsträckta koret i Forshälla sto-


Stefan Edman, Magnus Sjöqvist och George Keczan skapar tillsammans en mässa om skapelsen och vårt ansvar för densamma. Korsväg 3|2015

47


ra kyrka, där så småningom musiker, solister, körer, dansare och recitatörer ska ta plats. Magnus, Stefan och George med rötter i Norrland, Bohuslän och Ungern har verkligen funnit varandra. – Den här mässan började nog egentligen i den förra mässan, I Guds hus, som vi samarbetade kring, minns Magnus. Vi har upptäckt att vi trivs med att arbeta tillsammans, tycker om varandras uttryckssätt och började fundera över om vi kunde göra en ny mässa. Och så fick vi din bok, Stefan, boken Förundran. – Jag tänkte att kanske just denna bok skulle kunna ge något spår, något vi kan arbeta efter, konstaterar Stefan. George flikar in ytterligare en pusselbit. För-

sta gången man samarbetade var det just med mässan I Guds hus, men i form av en liten vandringsmässa med bara 25-30 personer som deltog. – Minns du Magnus, att du sa att det inspirerade dig mycket. Att så här ville du göra musik! – Så blev den stora mässan I Guds hus till, med musiker, recitatörer, solister och bildspel, förklarar George, som är organist i Ljungskile församling. Vi som arbetade med den tyckte om den och kyrkan var i det närmaste fullsatt. Stefan håller med, de respekterar varandra och tycker bra om det de gör. Han har också samarbetat med Magnus i Bredfjällsspelen, ett drama, en berättelse om människorna i en bygd i Bohuslän från 1600-talet fram till vår egen tid, som Stefan skrivit. Ett spel som engagerade många ideella krafter i Ljung-

48

Korsväg 3|2015

skile, både som skådespelare och som hjälp till alla kringaktiviteter. En utomhusteater uppe på Bredfjället med ljud, ljus, musiker, skådespelare och amatörer. Då fick Stefan och Magnus möjlighet att lära känna varandra, uppskatta varandras uttrycksformer. – Du har en energi i musiken, men den är också meditativ, säger Stefan till Magnus. En musik som talar direkt till en. Men hur går det då till, rent konkret, att skriva musik till en ny mässa? – Allra viktigast är nog att musiken är enkel, så människor kan sjunga med, konstaterar Magnus. Det får inte vara för svårt. – När jag skriver musik, är det produkten av den jag är och den musik jag lyssnat på genom åren. De människor jag träffat, den musik jag lyssnar på just nu, det jag gillar – allt detta smälts ihop till något som blir mitt sound. Det låter Magnus Sjöqvist! – Ja, det är som att du har en egen röst, säger Stefan. – Eller ditt fingeravtryck, kompletterar George. Magnus berättar att han måste gilla det han gör, är han inte nöjd måste han fortsätta. Ibland går skapandet ganska snabbt, men ibland gör det inte det, då gäller det att leta tills man hittar fram. – Men jag har alltid idéer. Jag kanske sitter vid ett piano eller med en gitarr eller sjunger in en slinga, hela tiden finns det toner, ackord eller slingor att ta av. Det är inte så att jag börjar med starten, utan det handlar om att hitta den


rätta känslan. – Då är det oerhört viktigt att få feedback, de här båda är så snälla, de ger mig så mycket positiv respons, säger Magnus med ett gapskratt! Stefan håller med i beskrivningen av det skapande förloppet. Texterna i temamässan har sin klangbotten i boken Förundran, men är helt nyskrivna. – När jag skrev var jag väldigt nyfiken på hur du skulle göra med musiken. Jag har också försökt skriva musikaliskt, att finna en rytm. Den första långa texten speciellt, där det kanske också blir liturgisk dans, den är skriven på en rytm, då är det är väldigt korta strofer och då tänkte jag; hur ska Magnus hantera detta? Hur ska det ljuda? Och jag blev väldigt förtjust. Magnus kontrar med att texten naturligtvis

spelar stor roll för känslan i låten. Han tycker om Stefans texter som han upplever som suggestiva. Det vill han förmedla med musiken. – Det händer något i mig som människa, när jag lyssnar till de här texterna och musiken, berättar George, det berör mig och det är stort. Jag har testat lite på kören och de har reagerat likadant. Musik är ju ett språk, inte bara ljud. Men rent konkret, hur går det till att göra musik? Börjar du i slingor som ska bära, som ska återkomma? Eller börjar du i instrument med en speciell ton? – Nej, jag är mycket för ackord, harmoniska ackord, för förlopp, förklarar Magnus. Hittar jag två-tre ackord som känns bra, känns innerligt för mig, då kan jag gå vidare. Då

kan jag försöka hitta en melodi, försöka få det att stämma med texten. – Sen får man jobba vidare tills det är klart! Då tänker du inte på speciella instrument? – Nej. Jag sitter själv vid pianot och leker och letar. Men det finns väl inte så många ackord? – Det finns en hel del, det finns fler än vad du tror. Först alla grundackorden, men sen alla kombinationer. Men du måste väl ha hört alla ackord? Inte kan du hitta nya? – Nej, jag har nog hört alla. Men har du dina favoritackord! – Javisst, jag gillar verkligen maj9 ackord med tersen i basen! Stefan vill komplettera: – Jag skriver mycket debattartiklar, om klimatfrågan, om energi, jag skriver krönikor. Men detta är något helt annat. Nu har jag suttit oerhört länge med texten, gjort om den, testat ihop med musiken, ibland har vi justerat tillsammans. Jag får smaka på orden, väga dem, få en slags ordens musik som jag tycker om. Så måste jag vara kritisk, finns det ord i rytmen som inte stämmer? Eller är det för många ord? Stefan gläder sig åt uppdraget, han har länge

drömt om att få skriva en mässa med den femdelade dramaturgin med Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei. – Men du har haft en frihet att lägga delarna i en annorlunda ordning, säger George. – Jag har också gett dem svenska rubriker som alla börjar på F, berättar Stefan. Jag vill Korsväg 3|2015

49


att allt ska börja i förundran och få sluta i förtröstan. – Det är liksom en båge i musiken, en båge som jag vill ska finnas i texterna. Vi börjar med Gloria, en förundran över vilken fantastisk värld vi har. Sen kommer Kyrie (Herre, förbarma dig), en förskräckelse över den mänskliga ondska och girighet som plågar världen och kören sjunger; jorden har feber, havsytan stiger, åkrar blir öken, folk tvingas fly, Herre förbarma dig. Kontrasten blir så tydlig. – Sen går i bågen in i Agnus Dei, förlåtelse, försoning. Vi har alla del i världens bortvändhet från Gud, det är vi som har orsakat detta. När vi sagt förlåt, då kan vi börja förändras och då kommer det som kallas för Credo, som här blir en bekännelse till att vi människor också tronar på så mycket kärlek, fantasi och engagemang. Hur kan jag bli del av en god förändring? Tron på att människan faktiskt kan göra det goda om hon får rätt impulser. – Och så får vi landa i förtröstan, att den här bygden kan vara öppen mot världen men samtidigt odla det vi älskar också i vår egen torva. Då blir vi trygga och kanske generösa mot världen. Se där, där är Ljungskilemässans form och båge. Men hur tänker sig då Magnus flödet musikaliskt som ska börja i förundran och sluta i förtröstan – Oj, vilken svår fråga! Men de här orden skapar en känsla i mig, och de känslorna försöker jag göra musik av, klanger, melodier, kanske instrumentering i vissa fall. Jag gillar när det finns mystik i musiken, så i exempelvis Kyriet paralellförflyttar jag mollmaj9 ackord i små terser. Blir detta skapande en andlig upplevelse när ni arbetar med den?

50

Korsväg 3|2015

– Man pratar om feeling i musikvärlden, säger Magnus, och det vill man ha så mycket som möjligt. Det kan man nog likställa med en andlig upplevelse. När George och jag tidigare gjort saker tillsammans, när vi utvecklat något, då kan jag känna en stor andlighet. Det kan jag också göra när jag sitter hemma i studion och får feeling på en slinga… Ljungskilemässan växer fram som ett allkonstverk: röster, musik, solister, kör, barnkör, dans, bild och ljussättning. Stefan, Magnus och George vill kombinera många estetiska uttrycksformer, vill att människors olika sinnen ska beröras. – Vi vill ge en helhetsupplevelse, vi vill att människor ska bli berörda! För att göra satsningen möjlig har George, or-

ganist i Ljungskile församling äskat pengar. Cirka 100 000 kronor har avsatts för temamässor, och det ska räcka till fler satsningar än denna. Ljungskilemässan är inte den första temamässa George anordnar i Ljungskile. Förutom I Guds hus har det till exempel varit mässor med musik av U2 och Sting, för många ett annorlunda musikval till en kyrka på landsorten. – Det här är musik som lockar människor till stora konserter, menar George. Den musiken vill jag också ska finnas i kyrkan. Jag har velat sammanföra den ”profana” musiken med det gudomliga, alltså nattvarden. Att fira nattvard mitt i en rockkonsert! För en del är detta en oerhörd provokation. Att nattvarden är så helig så den får inte störas av oheliga ting. Men då vänder jag på resonemanget och säger, om nattvarden är så helig, då är den också större än vår musik. – Det finns också människor som inte känner sig hemma i den vanliga gudstjänsten, men


som kommer hit. Som inte tar emot nattvard i andra sammanhang än här. – Sen måste jag erkänna, att ibland när jag sitter i en ganska tom kyrka önskar jag att det skulle komma många fler. På så sätt fungerar också temamässorna, för det mesta är det fullsatt! Snart är musiken till mässan färdig. Har Mag-

nus, som skrivit den en bakgrund inom kyrkan? – Ja, absolut, jag är uppväxt i ett arbetarhem med mamma som undersköterska och pappa som grävmaskinist i Västerbottens inland. Min bror blev kristen i gymnasieåldern när vi pluggade i Sundsvall, och då fick han med mig till Pingstkyrkan. Så där är jag vuxendöpt. Sen har min tro förändrats mycket genom åren. Ibland har jag tänkt att allt är påhitt och ibland har jag ropat ut min nöd till Gud – hjälp

mig! Jag har försökt släppa tron, men det går inte, Gud finns kvar. – Jag har ju växt upp i ett kristet hem, berättar Stefan, jag vilar djupast i en trygg tillit, men måste ändå alltid låta tro och tvivel brottas med varandra, något annat förhållningssätt är knappast möjligt i en så motsägelsefull värld som vår. – Jag tror att om kyrkan ska spela någon roll måste den förstå att vi människor vet mycket mer än tidigare om världen och om människan. Man är inte beredd att bara sätta sig ner i en bänk och låta någon predika. – Temamässorna är ett utmärkt tillfälle att låta både tro och tvivel finnas i samma rum. 

Text: Agneta Riddar Bilder: PeO Nilsson Korsväg 3|2015

51


Strömstad

Act now for climate justice-kampan-

jen gick genom stiftet som en pilgrimsvandring i slutet av augusti. Den 22 augusti passerade budkaveln med vatten från Svalbard gränsen mellan Norge och Sverige, överlämnad av kronprinsessan Mette-Marit till sin svenska kollega Victoria. Såväl biskop Atle Sommerfeldt som Per Eckerdal fanns på plats och vandrade med sessorna över gränsen. I Strömstad blev det en gudstjänst i kyrkan där ett träd fick vatten från budkaveln. Bilder: Tomas Pettersson & Ikon

52

Korsväg 3|2015


Korsv채g 3|2015

53


Göteborg

Mindaugas Duksta, från Litauen men nu boende i Vadstena, gick 280 km genom Bohuslän till Göteborg på fem dagar med budkaveln (ovan). Gästande biskop Levis Sanga från Tanzania fick en pratstund med landshövding Lars Bäckström (t v). Biologen och författaren Stefan Edman talade vid manifestationen, här är han i samspsråk med Ylva Leitzinger från domkyrkan (nederst).

Ekobönen

Gud, du som är livets ursprung och mål. Gud, du som blev en av oss. Du hör alla våra rop på hjälp. Inför dig vill vi lyfta fram jorden, som du gett oss som hem och ansvar. Vi ber för vattnet och marken, för grödan, djuren och människorna. Hjälp oss att vi med våra liv bidrar till en rättvisare värld. Bevara oss i hoppet att för dig är allting möjligt. Vi ber för klimatmötet i Paris, för goda beslut. Låt alla ledas av din kärlek och vishet, så att tro och liv gagnar hela din skapelse och ger eko. Amen

54

Korsväg 3|2015


Celso Campos från Angola och Rahim Nasser från Tanzania deltog i manifestationen i Göteborg. "Naturen skyddar oss, därför måste vi skydda naturen", sa Rahim Nasser.

Rabbin Peter Borenstein tog utgångspunkt i skapelseberättelsen i Första Mosebok i sitt tal för klimaträttvisa.

Tinde Carlbrand, ACTsamordnare, var en av talarna på ett soligt Gustav Adolfs torg.

Bilder: Lasse Bengtsson

Korsväg 3|2015

55


Halmstad

56

Korsv채g 3|2015


Bilder: Björn Edvardsson

Budkaveln vandrade vidare ned genom Halland via Kungsbacka, Onsala, Värö, Varberg till sista anhalten i Halmstad. Kaisa Svennberg från Onsala, som organiserat färden genom Halland, fick ta flaskan med sig på tåget över Hallandsås för att sedan pilgrimsvandra ned mot Lund.

Mer info: www.ekovandringen.se Korsväg 3|2015

57


Jojken fångar stunden vi lever i just nu Rösten är innerlig, men kraftfull. Tonerna klättrar i en säregen rytm, ibland lågt, vibrerande, ibland högt, drillande. Elin Teilus bjuder på en jojk, hon ”jojkar stunden” vi just nu är i. Vi som är i rummet, våra samtal och Elins berättelser blir en grund i hennes jojk.

E

lin, som nu bor i Svenshögen, har rötter både från Bohuslän och Norrland. Hon är sångerska och arbetar dessutom med skapande projekt, med teater, dans, musik, ofta tillsammans med barn och vuxna. Här har jojken varit ett bra komplement. Musiken är ofta närvarande, men det finns stunder som betyder mer än andra. – När jag kom upp till Udtja nära Jokkmokk efter min farmors död, hände något som fördjupade mina känslor för Udtja, där farmor var född. – Jag tänkte jag skulle gå till en plats som kallades offerudden. På något sätt hittade jag vägen, utan att någon visade mig den. Och när jag kom fram kände jag att jag ville jojka för dem som gått före.

58

Korsväg 3|2015

– Så då gjorde jag det, när jag stod där i offerudden och kände kontakten med stillheten och naturen. Det var starkt. När Elin kom tillbaka till huset, till Nils-Henrik

Teilus, som var farmors kusin, var han ledsen att han inte uppmanat henne att jojka för de döda när hon kom till offerudden. – Men det gjorde jag ju, utan att du berättade. Bara för att jag kände att jag ville. Elin har jojkat länge, jojken ger henne något som är naturligt och ursprungligt. Hon upplever att den uppstår när något berör henne, ofta kopplat till nuet, ofta till naturen. – Både nuet och de levande finns i jojken, men också de döda. De som lärt mig jojka finns ofta med i jojken, jag ser bilder av dem. Som till exempel Nils-Henrik, min farmors kusin, jag ser hans energi, ser hans glädje. Så nu jojkar jag hans egen jojk. Elin menar att jojken levandegör personer, djur och nuet. Den är en relation till det levande, en relation som pågår ständigt, de toner och ljud som kommer. Det finns en kraft i jojken, men den kan


också bli väldigt innerlig och där får rösten bäring. – Hur folk reagerar när jag jojkar? Många kommer fram och säger att jojken går rakt in i hjärtat, den går liksom bortom, den känns rakt in i kroppen. Man kommer i kontakt med det ursprungliga. Elin berättar om en annan händelse som betytt

mycket, trots att hon själv inte var med. Det var när hennes farmor var fem år, då tog farmors mor henne bort från den samiska byn. Hon tyckte inte att det var ett bra liv att vara same. Hennes morfar satt kvar, jojkade hennes jojk och sörjde att det lilla barnet gav sig av. Den stunden har nu Elin själv tagit tillvara i en ny sång med slutorden: "En dag ska mina tårar bli en ny jojk, en dag ska mina tårar bli en källa och ge nytt liv." – Jag har en känsla av att där börjar också min berättelse, med det avskedet, menar Elin. Min pappa har tillbringat mycket tid i sameland och jag började söka de samiska rötterna i tjugoårsåldern.

– När jag, på så sätt, lärde mig mer om min familj föll allt på plats. Jojken, den gamla samiska sångstilen, sägs

vara den äldsta musikformen i Europa, men den har sannerligen inte alltid varit uppskattad som musikform. Det fanns en tid när den inte ens kallades musik och kyrkan betraktade jojk som trolldomskonst. Jojken användes av shamanen, eller nojden som han kal�lades på samiska. Han var en slags präst, en förmedlare av det gudomliga och som ansågs kunna ta kontakt med andevärlden. Både kyrkan och samhället menade att den samiska religionen var hednisk. Så meddelade till exempel den dansk-norske kungen Christian IV år 1609, att den som utövar samiska trolldomskonster ska dömas till döden. Fortfarande finns det människor idag som an-

ser att man inte ska jojka i en kyrka. Många samer har inte heller lärt sig jojka, eftersom det ansågs som syndigt. – Jojken har ju sitt ursprung i den gamla samiska religionen, berättar Johannes MaraiKorsväg 3|2015

59


nen från Skepplanda. Han är uppväxt i Saarivuoma sameby utanför Kiruna i en rent samisk miljö. Allt som hade med den samiska religionen förbjöd kyrkan, allt ansågs hedniskt. Så började motståndet mot jojken, men sen har det framförallt varit Lars Levi Laestadius efterföljare som klassade jojken som synd. Lars Levi själv gjorde aldrig det, han var ju själv same. Han har Elin Teilus och Johannes Marainen, som båda vill bevara den samiska jojken sagt att jojken var en fin tradi- också i kyrkans kontext. tion. Men eftersom det vid den tiden flödade Men däremot har han jojkat i till exempel ganska mycket sprit bland samerna och laes- domkyrkorna i Luleå, i Göteborg och i Upptadianismen propagerade för helnykterism, så sala. Han brukar säga att han jojkar till Guds menade man att jojken var syndig. Jojken för- ära. knippades med dryckenskap. Johannes Marainen vet vad han talar om. Han har varit ordförande för det samiska råInställningen till jojk som synd lever fortfa- det i Svenska kyrkan och nu senast varit ordrande kvar i vissa församlingar och bland förande för Svenska kyrkans samiska psalmmänniskor. Johannes berättar om att när en boksgrupp. De har nu, efter sex års arbete person jojkade under en konsert i kyrkan i blivit klara och lämnat in förslaget till VerKautokeino, beslöt kyrkorådet att helt sluta bum. med konserter i kyrkan. – Förhoppningsvis kan psalmboken tas i Men på många andra ställen jojkas det bruk inom ett år, hoppas Johannes.  friskt i kyrkan. På Härnösands stifts hemsida står det: "Jojk är samernas uregna sångsätt, Text & bilder: Agneta Riddar det är även en minnesteknik och det kan vara en bön. Här i Härnösands stift jojkar vi av Lyssna! Ett smakprov av Elins jojk finns på: hjärtans lust. På jojkverkstaden får du lära dig www.elinteilus.se mer…" John Märak, som var kyrkoherde i Jokkmokk,

jojkade aldrig i hemförsamlingens kyrka av hänsyn till församlingsborna, berättar Johannes vidare.

60

Korsväg 3|2015


nya böcker

Påven tar ton för de fattiga

Kristus som slarvar bort sig

Under sitt första ämbetsår

Ett trotsigt motstånd mot

skrev påve Franciskus en apostolisk förmaning om Evangeliets ”evangeliets förkunnelse i glädje dagens värld”. Den har nu Franciskus I kommit ut på svenska med Veritas titeln Evangeliets glädje. Kärnbudskapet är att bara den kyrka som befinner sig i mission är en levande kyrka. Evangeliets glädje gäller hela folket (jfr julepisteln). Inte bara den sekulariserade västvärlden, som var i åtanke vid biskopssynoden om Den nya evangelisationen. Synoder brukar utmynna i påvliga skrivelser. I hela världen behöver kyrkan ett nytt missionsmedvetande, menar Franciskus, och uppmanar till ett fördjupat ja till evangeliet, ett nytt trovärdigare vittnesbörd. Ett jätteviktigt budskap. Detta ja betyder med nödvändighet också nej till sådant som hindrar en evangelisk livsstil såsom exkluderande av de fattiga, den nya avgudadyrkan av pengar och orättfärdiga finanssystem. Franciskus skarpa kritik av konsumtionssamhället väckte omedelbart kritik. Någon kallade honom marxist, men han var inte sen att försvara sig. ”Marxismen”, sade han, ”är en felaktig ideologi, men jag känner många marxister som är goda människor, och därför känner jag mig inte förolämpad”. När förmaningen nu kommit på svenska var jag rejält nyfiken. När Franciskus skriver om de fattiga bränner det till, liksom när han kritiserar orättvisor. Men förmaningen till ett nytt trovärdigt vittnesbörd blir lite tungläst, som en lite för lång predikan. Kanske beror det delvis på den osmidiga översättningen? Trist att konstatera detta. Jag vet ju att Franciskus kan skriva. Om du inte läser denna bok, läs (på engelska på nätet) hans miljöbrev Laudato si – om omsorgen om vårt gemensamma hem. Urvasst!

att läsa dansk text bröts för en stund när jag läste en tunn Gud er predikosamling av Thomas kaerlighed Reinholdt Rasmussen, präst Thomas Reinhold i Danmark. För den som bär Rasmussen liknande motstånd innehåller Books on demand boken korta texter och dubbelt radavstånd, så det är bara att gripa sig verket an! Bokens ärende är att förkunnelse gör en teologisk insikt närvarande och levande. Kvinnorna vid graven på påskdagens morgon finner inte vad de söker. Därmed börjar den erfarenhet som måste tydas; han är inte här – han är uppstånden. Det är den uppståndne Kristus som bibeltexterna vill förkunna. Därav underrubriken Kristologiska predikener. Boken består av tjugo korta predikningar och är uppdelad i tre delar. Den första har fokus på Gud, den andra på evangelietexter och den tredje på Anden. Rasmussens utgångspunkt är att Gud är. I Jesus Kristus vet vi vem Gud är; kärlek, nåd och på största allvar. Ett exempel är när Maria och Josef plötsligt inte kan finna Jesus. Det framkallar den största skräck; erfarenheten av försvunnen nåd. Men när de finner Jesus igen är det vid sidan av skriften. Skriften ger tydning av försvunnen nåd, för oss när Jesus säger: "Jag är med er alla dagar." I liknelsen om den förlorade sonen är perspektivet att sonen som slarvar bort sig inte handlar om vår omvändelse. Han är istället Kristus som slarvar bort sig och går förlorad, men återförenas med Gud och därför visar på Gud som kärlek till allt förlorat. Kärleken är det innersta i kristendomen och i Guds väsen. Den är det bara utifrån vetskapen om den frånvaro och närvaro som Jesu död och uppståndelse rymmer. Använd boken som fördjupning, i egen predikoförberedelse, eller när du kommit hem från gudstjänst där du tyckte förkunnelsen saknades.

Ingemar Birgersson

Anna Cöster Korsväg 3|2015

61


nya böcker

När kristna livsmönster täcks över

Svensken postkristen & luthersk

Hur illa är det ställt med

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder enligt globala värderingsunDet gudlösa dersökningar. Hur kommer folket det sig då att svenskarna i David Thurfjell så hög grad tillhör religiösa Molin & Sorgenfrei samfund, hänger sig åt kristna traditioner och villigt marscherar i väg till yogapass och healingsessioner? Denna motsägelse är utgångspunkten för religionshistorikern David Thurfjells bok Det gudlösa folket – de postkristna svenskarna och religionen. Den har rönt stor uppmärksamhet, kanske för att den bygger på intervjuer och intressanta idéhistoriska analyser i stället för statistiska tabeller. Den ger också nya synvinklar på svenskarnas religiösa historia. Thurfjell visar exempelvis att upplysningen i Sverige – till skillnad från i Frankrike – inte framträdde i strid med kyrkan, utan snarare genom kyrkan. Thurfjells tes är att svenskarna är mycket mer beroende av kristen tro – särskilt luthersk – än de vill tillstå. De är postkristna. Med lutherska glasögon läser de buddhistiska böcker och uppskattar där individualismen, inåtblickandet och det antihierarkiska, utan att förstå sambandet. Till och med de aktiva ateisterna bär dessa glasögon i sitt fokus på religiösa skrifter. Boken ger en komplex bild av de sekulariserade svenskarna. De skyr titlarna religiös (passar på muslimer) och kristen (passar på frikyrkliga som tror stenhårt på Jesus och allt som står i Bibeln), men infogar gärna religiösa element i sina liv. De har dock en viss avvaktande hållning till kyrka och kristen tro. Läs boken om du funderar över varför det är komplicerat, ibland lite pinsamt, att samtala med folk om tro. Den är också välskriven och underhållande.

sekulariseringen i Sverige? Mycket illa, menar Magnus Som om Gud Malm. Och en anledning inte finns till detta är att kyrkor och Magnus Malm samfund själva driver på. I Artos en iver att inte stöta bort någon slätas profilen ut – och till slut blir kristen tro något så diffust att den inte attraherar någon. Och attraktionen är det som drar människor till något som är annorlunda, till Någon som är annorlunda. Små subtila förändringar i språket leder bort från det som är trons kärna. ”Sekulariseringen är inte primärt en process där icke kristna livsmönster vinner insteg i kyrkan, utan en process där kristna livsmönster täcks över i kyrkan. Först då kan icke-kristna inflytanden få fäste”, skriver Malm. Så drivs utvecklingen av en önskan om acceptans, ”ett trånande efter finkulturens godkännande” och inte av längtan och lust efter att gestalta en motkultur för Guds rike. Jesus hålls på avstånd, som om bön och tal om lärjungaskap skulle skrämma bort människor, menar Malm. Magnus Malm är en skarpögd iakttagare när han dissekerar trender och stämningar, det är lätt att känna igen sig, dela hans oro och hålla med hans beskrivningar. Är det något jag saknar i boken är det ett trots allt. Det finns motkrafter runt om i landet. Bönegemenskaper, människor i kris som får hjälp, kommuniteter, levande gudstjänster, bröd och vin som delas... Guds rike blir synligt oftare än vi kanske ser och tror i dagliga möten, både i kyrkan och utanför. Och det ger hopp – trots allt. Detta motsäger inte Malms teser. Vi behöver väckas, gång på gång, höja blicken och ”omvändas till verklighet” – be och samtala om vägen framåt. Det finns hopp. Lasse Bengtsson

62

Korsväg 3|2015

Ingemar Birgersson


på gång

2016 är det Sveriges tur att arrangera Nordiskt Kyrkomusiksymposium. Symposiet äger rum 8 -11 september 2016 och hålls denna gång i Göteborg under temat Kyrkomusikens kraft. Dagarna fylls av seminarier, gudstjänster och konserter. Sverige som värdnation arrangerar öppningskonserten på torsdag kväll. Under dagarna bjuder de andra nordiska ländernas gästande körer och musiker på varsin nationell konsert med ny kyrkomusik från sina respektive länder. Dessutom firas under dagarna små och stora gudstjänster med musik som bärare av bön och lovsång.

KURSER

22/9 Notskrivning i Sibelius 7, Steg 2, Helsjön folkhögskola Fortsättningskurs i Sibelius 7 och dess funktioner för att kunna producera en grundläggande notskrift. Förutsätter steg 1. Lärare: Björn Fahlström Mer information: www.helsjon.se 7/10 Orgelimprovisation, Göteborg Fortbildning i orgelimprovisation med Tomas Willstedt Kontakt: ulrika.melin-lasson@svenskakyrkan.se

Symposiet hålls centralt i Göteborg; med program såväl på Artisten som runt om i stadens kyrkor och församlingshem. Symposiet avslutas på söndagen med en stor festhögmässa där vår biskop Per medverkar och där de nordiska länderna hjälps åt att gestalta högmässan musikaliskt. Parallellt och i samarbete med symposiet pågår även Göteborgs Internationella OrgelAkademi. Välkomna till symposiet alla intresserade av Kyrkomusik; Kyrkomusiker, Präster, Körsångare, och andra anställda och ideella medarbetare. Anmälan öppnar under hösten. Mer information på www.nks2016.se

programmet Sibelius 7 erbjuder. Förutsätter steg 1 och 2. Lärare: Björn Fahlström Mer information: www.helsjon.se 12/11 Mångfald och kreativitet – En dag om

församlingssången, Kungälv Medverkande: Biskop Per, Johan-Magnus Sjöberg, Maria Löfberg, m.fl. Kontakt: rolf-ake.falt@svenskakyrkan.se 20/11, 21/11 Ljudet i gudstjänsten

27/10 Notskrivning i Sibelius 7, Steg 3

- Avancerade funktioner, Helsjön Kursens mål är att ge kännedom om de avancerade funktioner och tekniker som notskrivnings-

Åh stiftsgård En dag om att koppla och förstärka, sköta gudstjänstens ljud, köpa utrustning, mm. Välj dag. Kontakt: ulrika.melin-lasson@svenskakyrkan.se

Nu finns Korsväg som blogg! Där kan du kommentera ledare, krönikor och artiklar. Och du kan sprida dem vidare på sociala medier. Logga in på: blogg.svenskakyrkan.se/korsvag Korsväg 3|2015 2|2015

63


POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Per Starke

Jag lider av homiletisk narkolepsi

F

ör många år sedan var jag på prästvigning i domkyrkan med en av mina döttrar. Hon var kanske runt tio år gammal och ska erkännas, lite brådmogen. Under hela predikan satt hon tyst och koncentrerad och tittade stint på predikanten. När predikan var slut, sa hon mer för sig själv än till mig: ”Det var en tråkig karl.” Det måste anses vara en heroisk insats av en tioåring att lyssna till en predikan, vars huvudsakliga målgrupp är nyblivna präster och deras anhöriga. Men lite rätt hade hon nog. I vår lutherska kyrka har vi lagt ett stort fokus på Ordet allena med den betydelseförskjutningen att det skulle handla om det talade ordet (predikan), inte om Skriften eller Jesus. Jag är uppvuxen på en orgelpall. Som liten visste jag att när det var dags för predikan, kunde jag krypa upp i mammas knä på orgelpallen och sova en stund. Denna vana (eller ovana) utvecklades till en betingad reflex, som gör att jag fortfarande drabbas av ”Homiletisk narkolepsi” så fort predikan börjar. Det vill säga – jag somnar. Det krävs att talaren är en riktigt skicklig pedagog eller säger något som retar upp mig, för att jag ska hålla mig vaken. Professor David Thurfjell menar att lutherdomens måttstock definierar svenskens – även den aktiva ateistens – syn på religion. Ju mer religionen bygger på ordet och en personlig,

64

Korsväg 3|2015

korrekt verbaliserad tro, desto mer religiös är man. Föreställningen att det är det uttalade ordet i kyrkan, som skapar religion, kan vi till exempel se ett tydligt exempel på i debatten om skolavslutningarna. Kyrkorummet, musiken och den religiösa konsten går bra. Den anses vara harmlös och utan religiös påverkan, men att uttala ordet ”Gud”, det skulle kunna få allvarliga konsekvenser för de unga. Denna syn på religion är inte bara lite udda, om vi ser till den världsvida kyrkan, utan även djupt problematisk ur olika aspekter. Vi vet att många människor kommer till tro av helt andra orsaker än ordet. Inte minst är musik, körsång, gemenskap och engagemang viktiga vägar in i kyrkan. Det är också problematiskt om vi tänker på alla de människor som inte har en intellektuell kapacitet att förstå ”ordet”. Den nyblivna biskopen i Västerås, Mikael Mogren, berättade i radions P4, att hans kristendomstolkning tar ett avstamp i erfarenheten att växa upp med en hjärnskadad bror. Kristen tro kan inte enbart vara till för intellektuella, som förstår tron med huvudet och kan verbalisera vad de tror på på ett dogmatiskt korrekt sätt. Tron är mycket vidare och djupare än så. Vi har många sinnen, med vilka vi kan göra religiösa erfarenheter. Och vi har många sinnen med vilka vi kan uttrycka dessa erfarenheter. 


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.