Korsväg 2015 2 by Korsväg

Korsväg 2 | 2015

Kampen om tiden och rytmen Sidan 6

Korsväg som blogg

blogg.svenskakyrkan.se/korsvagKorsväg 2|2015

intro | Lasse Bengtsson

K Korsväg

Tid att ta emot

är jag började pendla mellan Varberg och Göteborg för 15 år sedan för att jobba på stiftskansliet, läste jag Bodil Jönssons bok Tio tankar om tid. Innan dess hade jag gruvat mig för att lägga en timme varje dag enkel riktning på tåget. Men en fråga i Jönssons bok ställde allt på ända: Är tiden något som kommer till oss, eller är det något som tas ifrån oss? Jag valde det första förhållningssättet och bestämde mig för att jag får en stund för mig själv på tåget, en gåva att ta emot. Även om det inte alltid känns så en gråkall novembermåndagsmorgon, så är det en grundhållning som hjälpt mig mycket. Detta nummer av Korsväg ägnar vi åt tiden – och vilan. För

när vi i vår tidsfixerade tid försöker få kontroll över densamma och ruta in våra dagar, är det vilan som tycks komma i kläm. Och det är en glädje att kunna bjuda på intervjuer med både Bodil Jönsson, som har vänt upp och ned på många av våra uppfattningar om tid, och Tomas Sjödin, som fått oss att reflektera över vilan. Och det som händer medan vi vilar. För ett par år sedan var jag i Israel och deltog i en sabbatsgudstjänst i en synagoga en fredagkväll. Det som slog mig var med vilken glädje församlingen tog emot sabbaten när man hälsade drottning Sabbat välkommen. Den glädjen har jag burit med mig sedan dess och klockan arton på lördagen är en viktig tidpunkt (smartphonen piper till för att påminna mig!). Jag tror att det var samma glädje Tomas Sjödin hade med sig hem från sin resa till Israel och mötet med den judiska sabbaten. Ett annat begrepp som ofta diskuteras är tidsandan. Mycket skylls på att kyrkan ger efter för tidsandan. Men är tidsandan alltid per definition dålig? Jesper Svartvik reder ut detta med tro och tidsanda och skiljer mellan att anpassa sig och att låta sig förvandlas. Tiden har alltid intresserat filosofer och teologer. Jackie Jakubowski bjuder på en resa med Aristoteles, Augustinus, Newton och Einstein, och när han tittar in i den mänskliga hjärnans upplevelse av tid hittar han mest mysterier. Till slut: ha en skön sommar – med tid för vila! 

Korsväg 2|2015

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Lasse Bengtsson lasse.bengtsson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Anna Cöster Tomas Pettersson Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Lasse Bengtsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Omslagsbild: Peo Nilsson

innehåll

Tema | Tiden

och vilan

36 04. 06. 14. 16. 24. 28. 34. 36. 42. 46. 48. 50. 54. 58. 62.

16 Ledare: Tid och rytm Tomas Sjödins kamp om tiden och rytmen i livet Joel Halldorf: Guds medarbetare Bodil Jönsson har koll på tiden Jesper Svartvik: Tro och tidsandan Bön och vila i pilgrimens rytm Susanne Rikner: Sprickan i muren Att försöka springa ifatt tiden Jackie Jakubowski: När tiden började Camilla Lif: Spillbitarnas välsignelse Vad betyder vilodagen för dig? Fyra tankar om tid Per Starke: I balans med tiden Helgdagarna som klev ur almanackan och försvann Almanackan med 130 högtider

Fysikern Bodil Jönsson har

lärt svenska folket vad tid är. Hennes bok Tio tankar om tid som kom i slutet av 90-talet blev en klassiker. Där lärde hon oss vad ställtid är och fick oss att fundera över om tiden är något som kommer oss till mötes eller något som tas ifrån oss. Hennes eget uppvaknande kom när hon för länge sedan gick omkring och var ledsen – trodde hon. I stället var det trött hon var. Det fick henne att tänka om.

Korsväg 2|2015

ledare | + Per Eckerdal

Tid och rytm

r 1967 gav journalisten och författaren Sven Lindqvist ut sin bok Myten om Wu Tao-tzu. Boken tar sin utgångspunkt i en kinesisk myt om konstnären Wu Tao-zu. En dag står han framför en av sina väggmålningar, klappar i händerna och en av portarna i målningen öppnar sig. Wu Tao-zu kliver in genom den öppnade porten för att aldrig mer återvända. Mytens fråga ställdes i en tidsanda som ofta begränsade verkligheten till produktionsfaktorer och en lagbunden dialektisk utveckling. Frågan blir, finns det ”glipor” i verkligheten? Finns det något mer än det som begränsas av tid och rum? Kan konstens, poesins, musikens eller trons språk förmedla insikten om flera dimensioner i tillvarons rum? Kontrasten mellan mytens fråga och 60-talets debattklimat kunde knappast ha varit större. Idag är den politiska debatten och sam-

tidens frågor annorlunda än för fyrtiofem år sedan. Ändå är fortfarande frågan lika aktuell om hur verkligheten ser ut och om ”glipor” i en begränsat empirisk världsbild. Kan vi liksom gå in och gå ut ur den empiriska verklighetens rumsbildning? Harry Potter lyckas hitta plattform 9 ¾ på King’s Cross Station, CS Lewis barn i Narniaserien kliver in i landet Narnia bakom

Korsväg 2|2015

kläderna i en garderob och vi följer utan att tveka med Tomas Tranströmer när han beskriver hur valv öppnar sig bakom valv. I den gotiska katedralen, i livet, i tillvaron. Till vår upplevelse av verkligheten hör också tidens gång. Det är en tid som tickar på lagbundet och exakt och inte är förhandlingsbar. Men vår upplevelse av tiden är inte lika fyrkantig. ”Då stod tiden stilla” har vi nog tänkt ibland. Och andra gånger rusar tiden eller går oändligt långsamt. Upplevelsen är en verklighet i en annan dimension än den som atomuret mäter upp. Tidsupplevelsen kan också vara en slags glipa i en fyrkantig verklighetsbild. Tiden hör ihop med rytmen. Bibeln

beskriver hur rytmen finns med som ett grundläggande element i Guds skapelse. Växlingen mellan mörker och ljus är en livsviktig och livgivande rytm. En spegling av denna gudagivna livsrytm finns i musikens rytm som så naturligt går vidare i kroppens rörelse. Kroppen uppfattar och tar emot rytm. Rytmen är något vi som levande varelser känt av redan när vi vilade under mors hjärta. Hennes värme och hennes hjärtslag måste vara något av det första vi förnimmer av en omvärld. Den första rytmen vi uppfattar är kanske omkring ett taktslag i sekunden. Det är i bokstavlig mening en puls som

Bild: Shutterstock

» En spegling av denna gudagivna livsrytm finns i musikens rytm som så naturligt går vidare i kroppens rörelse. Kroppen uppfattar och tar emot rytm.

vi med igenkännande kan vila tryggt i hela livet. Sam-tidigt som vi lever i en verklighet som kan beskrivas med exakt mätbara rumsbegrepp och millisekunder har vi erfarenhet av att det finns gränsöverskridande dimensioner i verkligheten. Hjärtats rytm, dygnets och veckans rytm, årstidernas växling, rytmen i livets olika skeden – allt finns där och är en ständig närvaro av tiden i våra liv. Vi ber i Herrens bön att Guds rike ska komma och ”låt din vilja ske på jorden så som i himlen”. Guds rike är en verklighet som vi ber ska bryta in

redan nu sam-tidigt som vår jordiska verklighet mäts upp av kronometern. Guds rike är ett tecken på en annan tid

och blir verklighet där Guds vilja får ske. Det sker aldrig helt och fullt här på jorden men är ändå närvarande. Sedan, när tiden gjort sitt, är vår fasta förvissning att Guds rike blir vår verklighet. Då öppnas porten och i Kristus får vi ta steget fullt ut. Och i evigheten har klockan slutat ticka. Vi får bara vara. Där får vi vila i Livets egen rytm som är Guds hjärtslag. Får vila i Guds kärlek.  +Per Eckerdal

Korsväg 2|2015

Kampen om tiden och rytmen i livet Några ämnen återkommer i Tomas Sjödins texter. Ofta handlar det om kampen om tiden och rytmen i livet. – Det är frågor jag förmodligen slitit med i hela mitt liv. Ämnena jag oftast pendlar mellan är kampen om livsrytmen, slaget om våra kärlekar och tron som mitt livs röda tråd. 

Korsväg 2|2015

Korsv채g 2|2015

an har lanserat 6:1 metoden, en metod för ett bättre liv. En metod som bygger på uråldriga principer, ända tillbaka till Moseböckerna. Tomas Sjödin ler glatt där vi sitter på uteserveringen till hans favoritcafé, ett kvarter bort från Smyrnakyrkan i Göteborg, när han berättar om sin metod. Så enkel, men kanske ändå svår för den nutida människan. Arbeta och utför dina sysslor i sex dagar, men den sjunde dagen, Guds sabbat, då vilar du. – För mig funkar det inte med långsamhet för att få återhämtning, konstaterar han. När folk säger till mig att du måste sänka tempot, så tänker jag att jag har ju ett ganska raskt tempo i mig. För mig handlar det om tempoväxling. Mitt råd är ligg i och lägg av. Elva böcker har han skrivit, pingstpastorn, och

dessutom varit krönikor i Göteborgs-Posten var tredje vecka i nitton år. Förra boken Det händer när du vilar kom för två år sedan och handlar genomgående om livsrytm. I ett av de första kapitlen skriver han: "Att jag räknar mig till gruppen upptagna människor är inget jag är stolt över. När det handlar om toaletter och omklädningsrum är det väntat att det kan stå ”upptaget” på dörren, men när det handlar om människor kommer saken i ett annat läge. Den som är upptagen betalar ett pris för det, ett pris som man kan avläsa hos de människor som finns allra närmast. I förmågan till närvaro, i tillgänglighet, i möjligheter att hjälpa till med saker. Jag är ledsen över det själv, men jag tror att jag uppfattas som en ganska stressad person. Och man behöver inte vara någon profet för att påstå att jag inte springer det loppet ensam." Detta är något som blir tydligt när Korsväg

Korsväg 2|2015

försöker nå honom för att fråga om en intervju. Det känns omöjligt att få tag på honom. Telefonnumret har ingen svarsbrevlåda, mejlen svävar fritt obesvarade i cyberrymden. På Smyrnakyrkans hemsida står det att han är anställd som pastor, men inte heller där når jag honom. – Han är så otroligt upptagen, får jag till svar. Han har ingen telefonsvarare, för han vet att han inte skulle sköta den. Men visst kan jag lägga en lapp på hans bord om att du söker honom. Inte heller detta hjälper. Men jag ser att han ska predika följande söndag, så jag åker dit. Och Tomas möter mig med ett varmt leende: jaså det är du som har jagat mig! Skulle du någonsin svarat? – Jomenvisst, så småningom. Men just nu har det varit så hektiskt! Det är en varm, välkomnande stämning i den

stora, öppna Smyrnakyrkan. Vårsolen flödar in över det upphöjda podiet med försångarna, dopgraven är öppen. Det finns mycket att informera om, att det är dophelg med många som vill döpa sig, bland annat många från andra länder som vill konvertera, att det är besök från USA och Norge, att ungdomarna som varit på missionsresa är hemma, välbehållna, att man välkomnar till sopplunchen i veckan, att det finns matförråd att bidra till, att det finns språkcafé för kvinnor… En del sägs, annat syns i bildspel. Lovsångerna avlöser varandra, allt efter timmen lider blir de allt innerligare. Men tungomålstalandet och bönesuckarna finns inte med – Kom på ett bönemöte, berättar Tomas senare, då är det mer högljutt! Två vitklädda män stiger ner i dopgraven

och den ene, döparen, börjar berätta stående i vattnet. – Vår vän har gått igenom både det ena och det andra i livet, berättar han, men han har bestämt sig för att bli kristen. En applåd och mannen sänks ned under vattnet. Och lovsången stiger. När Tomas börjar predika ser han först länge ut

över församlingen, uppemot 800 personer i alla åldrar. Så säger han med betoning på varje ord, norrländskan anas svagt uppblandad med göteborgska: – Jag tycker så förfärligt mycket om er. Och ungefär så, i den andan börjar Filipperbrevet. Ett brev som kanske inte är Paulus tyngsta brev om vi pratar om teologi, men det är hans mest personliga brev och det är också en slags hälsokur, för den enskilde och för alla former av gemenskap. Om man börjar där någonstans, jag tycker verkligen om er. Då händer alltid någonting. Tomas fortsätter med att tala om vikten av kärlek, vänskap, omtanke om varandra. Att tala väl om andra människor. Och det känns

som om hela predikan kan vara en sammanfattning av Tomas egen roll som ledare, men också som människa. Många, många människor känner till och har

rörts av Tomas livshistoria. Genom hans krönikor och genom hans radiopratande. Han har år från år utsetts till en av de mest populärare vinter- och sommarpratarna i Sveriges Radio. Livet och döden, skrattet och sorgen finns sida vid sida i Tomas Sjödins liv. Han och hustrun Lotta har tre söner. Två av dem föddes med en fortskridande hjärnsjukdom. Med tiden tappade de språk och rörelser, kanske också förmågan att förstå. Fjorton och femton år blev de, Ludvig och Karl-Petter, innan de gick bort. Mellanbarnet John är nu 25 år, han är trädgårdsmästare och har flyttat hemifrån, men de umgås mycket. Hela tiden, också under de svåra åren har krönikeskrivandet i GP fortsatt. Han har kanske stått över någon period, men kommit tillbaka, hängt i. – Krönikaskrivandet passar min person. Ibland har jag tänkt att jag är en krönika hela Korsväg 2|2015

jag; snabb, kort, en fråga i taget, pang på och sen släpper jag det och sen är det något annat som fångar mig. Det är krönikans idé, du behöver inte försvara dig från alla håll, du anför en synpunkt. Det passar mig alldeles utmärkt. Har det hjälpt dig att bearbeta det du själv tän-

ker, tycker och tror? – Ja, i någon mån har det väl det. Det är några ämnen som återkommer i mina texter. Ofta handlar det om kampen om tiden och rytmen i livet. Det är frågor jag förmodligen slitit med i hela mitt liv. Ämnena jag oftast pendlar mellan är kampen om livsrytmen, slaget om våra kärlekar och tron som mitt livs röda tråd. Hur kommer det sig att du är troende? Han svarar med ett brett leende, lugnt förankrad i sig själv och närvarande i vårt samtal. Han är född i ett varmt pingstvänshem med väldigt bra föräldrar. Inget kringflackande liv med en pappa som pastor, utan föräldrarna var vanliga medlemmar, pappan hjälpte till som sångledare i strängmusiken. Han har alltid varit troende, aldrig lämnat. Haft svackor, förstås men alltid kommit tillbaka. – Periodvis har jag naturligtvis slitit med min tro och min uppväxt i Pingstkyrkan, ibland ganska rejält. Gudsbilden höll inte för det liv som sen blev, jag har fått omvärdera. Men jag är väldigt glad över min uppväxt i pingstkyrkan, glad för den varma ljusa Gudsbilden. – Även när det blåser. Det är ju inte världens populäraste titel att vara pingstpastor, småler Thomas. Pingstpastor ligger väl sist på förtroendebarometern som yrkestitel i den ranking som universitetet gör. Jag tror vi har legat i bottenskiktet väldigt länge! – Då har jag har hela tiden försökt tänka, att

Korsväg 2|2015

jag får ge min bild av vad en pingstpastor är, de andra ska inte få bestämma det. Vi återvänder i vårt samtal till den överfulla agendan, detta att vara upptagen. Tomas får ofantligt många förfrågningar om att delta i evenemang, hålla föreläsningar, skriva. Han är pastor i en stor församling med mycken aktivitet och många möten, han har varit med om stora livskriser. Har han då grubblat över detta med tiden och hur vi använder den? – Jo, historien är följande. Under tjugo års tid var vi en extremt krävande småbarnsfamilj. Kanske inte i början, men det blev tyngre och tyngre. Vi var behövda, var ganska bundna till vårt hem, samtidigt som vi båda hade var sitt halvtidsjobb. Vi ville ha någonting att återvända till, för vi insåg att det skulle ta slut, att pojkarna skulle dö. Efter den tunga perioden av sorg och saknad

efter pojkarnas död upptäckte Tomas och Lotta, att de plötsligt hade en stor frihet. De kunde göra vad de ville, resa vart de ville och utan att de egentligen märkte det, så började de säga ja till allting. – Eftersom både Lotta och jag är väldigt aktiva människor kom vi till en punkt för några år sedan, när vi insåg att friheten hade lett oss in i ett liv vi egentligen inte ville vara i. Vi insåg att den tidigare svåra tiden, när vi var bundna, att den begränsningen det innebar inte bara var av ondo. Den gav oss mycket tid för varann, mycket tid hemma. – Så vi satte oss ned en kväll och började fundera. Vi hade insett att vi måste göra något åt vår livssituation, annars kommer vi stressa sönder våra liv. Eftersom Tomas i det sammanhanget börjat läsa judisk litteratur och ganska mycket inrik-

Korsv채g 2|2015 2|2015 Korsv채g

11 11

tat sig på vilan, sabbaten, började de fundera över om de på allvar skulle införa ett vilodygn, 24 timmar som skulle vara annorlunda. – Det blev en process som förändrade vårt vardagsliv. Nu ligger vi i rätt friskt sex dagar i veckan och så vilar vi rejält 24 timmar. – Vi gjorde det väldigt praktiskt. Om vi nu skulle ta världens äldsta livsstilsrytm på allvar, så måste vi sortera bland våra måsten. Om vi ska ha ett dygn som skiljer sig från de andra, vad vill vi fylla det med? De gjorde två listor. Först en ja-lista och det blev ganska självklara saker. De ville omsorgsfullt kunna laga mat ihop, gärna tillsammans med goda vänner, de ville hinna sova middag, de ville hinna med långpromenader. De ville hinna med gudstjänst, få vara med i gudstjänsten. – Nej-listan blev lite svårare, vad måste vi säga nej till? Det blev tre saker som begränsade oss, ja som slukade oss. Två var självklara: vi använder inte mobiltelefonen på 24 timmar annat än för familj och för våra allra närmaste vänner, vi slår igen locken till våra laptops. – Bakgrunden till det tredje nejet var ganska generande. Ofta vid 2-tiden på söndagen hittade vi oss själva på den plats vi absolut inte ville vara på en söndagseftermiddag. På ett överfullt köpcenter i Backaplan! När de började analysera, så såg de att mönst-

ret var tydligt. Ofta, på väg hem från kyrkan, konstaterade någon av dem, att de till exempel måste köpa grädde till såsen. Och när de ändå var där, var det lätt att slinka in till några av de andra söndagsöppna affärerna. – Så vårt beslut blev att införa ett köpförbud på 24 timmar, ett förbud att hantera pengar. Jag tror att om man tittar över sitt liv, så ser nog de flesta att de inte har ett dygn utan

Korsväg 2|2015

pengar, småhandlandet finns där för de flesta. Och konsumtion och stress sitter ihop! –Nu tycker vi mycket om vårt vilodygn. När klockan blir sex på lördag eftermiddag så har vi skapat en liten ritual. Vi lyssnar på helgmålsbönen på radion, släcker ner våra datorer, lägger bort våra telefoner. Det är som en gammaldags helgmålsringning. Här är gränsen, nu går vi in i vårt vilodygn. Tomas ägnade ett helt år till att läsa allt han kom över av judisk litteratur om just vilodagen. Det finns mycket skrivet och många teorier. Det finns mängder med förbud (613 enligt Tomas), som reglerar sabbaten. – Men jag tycker mig ha sett ett svar som är genomgående, menar Tomas. Man ska göra det man njuter av och det man växer av under sitt vilodygn. – Jag tycker det är en fruktansvärt bra kombination. För om man bara gör det man njuter av tenderar det till slut att bli nästan leda, men om jag kombinerar det med det som jag mår väl av som människa, som jag växer av, då tror jag man kommer åt någon slags kreativitet i vilan. Därför blev titeln till min bok: Det händer när du vilar. Vi tar en sväng för fotografering bland grö-

na, lummig träd i en park på väg tillbaka till Smyrnakyrkan, där det nu vimlar av människor. Idag är det gratis sopplunch med många volontärer som hjälper till. Hit kommer nu mängder med tiggare, fattiga EU-migranter, utsatta människor, ensamma pensionärer och andra för en stunds gemenskap. Soppan är god, matig, och till detta får man en eller flera ostsmörgåsar. Jag slår mig ner hos en familj från Kosovo, de är ganska nydöpta och nu undrar fadern varför inte Pingstkyrkan vill döpa också deras

barn. Tomas förklarar att Pingstkyrkan har vuxendop men att de välsignar barnen. Pappan blir förtvivlad, han vill att också barnen ska få komma med i gemenskapen, verkligen bli döpta. – Men gå till Svenska Kyrkan här bredvid, föreslår Thomas. Visa dem era dopbevis och fråga. De vill säkert hjälpa er. En ung man tackar Tomas för lunchen på engelska, men han vill ha mer, han vill ha pengar. Han blir lite påstridig, men Tomas är tydlig med ett leende. Här hos oss får du gemenskap, du får sopplunchen och du kan komma tillbaks för matpaket. Men det är vad vi kan ge dig. Och mannen låter sig nöja. – Sopplunchen är så otroligt viktig för många, berättar Tomas. Det märks att vi finns i centrala Göteborg. Men husrum kan vi inte erbjuda. Men vi hänvisar till flera andra kyrkor som är öppna nattetid, när det är kallare än minus fyra grader. Vi rundar av vårt samtal med lite funderingar

över den sista vilan. Hur tror Tomas det blir i himmelriket, hur blir den vilan? – Det finns en barmhärtighet över att paradiset kan vara något som vi längtar till. Många längtar kanske till en vila, men jag tror också att det blir mycket roligt, återseendets glädje! – Jag tror vi kommer träffa varandra i himlen, jag tror vi kommer känna igen varandra, men på ett helt annat sätt än här i livet. Jag grundar det på en text i första Korintierbrevet, där det står att vid uppståndelsen ska det bli som när man sår ett frö. Paulus säger att varje frö har sin egen gestalt, så är det också med människans uppståndelse, ett slags igenkännande bortom det som band oss här, som kanske var smärtsamt. Så även om man varit gift

» För judarna är vilan en trosbekännelse. När man vilar bekänner man att det är inte jag själv som hanterar hela livet. Jag bekänner att hela mitt liv vilar i en skapande Guds händer. fyra gånger, så ska det inte bli ett smärtsamt återseende, men ändå en slags igenkänning. – Det står också att våra kroppar blir förhärligade. Också dessa kroppar som var jobbiga att hantera, de blir förhärligade. För mig är det hoppfullt. Tomas har skrivit ett kapitel som just handlar

om himmelriket, om att den eviga vilan vimlar av liv. Det är en tanke utifrån skapelseordningen, vad gör Gud själv på vilodagen? Jo, han skapar vila, det är en skapelseakt. Det finns en slags stegring i skapelseberättelsen, först börjar Gud med himmel och jord och ljus och mörker, men allt efter varje dag som går blir det allt större artrikedom. Så när han skapar vilan så är det inte tomt, utan vimlar av liv. – Du märker det när du slår av det löpande. Plötsligt är det som om det öppnar sig en ny sinnevärld, du börjar tänka saker du inte tänkt, när du ligger där på kökssoffan. Det är vilans hemlighet. – För judarna är vilan en trosbekännelse. När man vilar bekänner man att det är inte jag själv som hanterar hela livet. Jag bekänner att hela mitt liv vilar i en skapande Guds händer. – Så ibland när jag ligger där på köksbänken, tänker jag: Jag gör ingenting, men nu bekänner jag min tro! Det är en skön trosbekännelse! 

Text: Agneta Riddar Bilder: PeO Nilsson Korsväg 2|2015

krönika | Joel Halldorf

Guds medarbetare

i lever i det totala arbetets tid, skrev den tyske filosofen Josef Pieper år 1948 och citerade med avsmak sin landsman Max Weber: ”Man arbetar inte för att leva, utan man lever för sitt arbete.” Idag har denna moderna arbetslinje fullbordats i en postmodern, digitaliserad arbetsmarknad där datorerna gjort det möjligt för oss att ta med oss förvärvsarbetet hem. Hur ser en hållbar arbetslinje ut i vårt postmoderna, digitaliserade dygnet-runt-samhälle? För att få svar på frågan reste jag till ett kloster i norra Italien med Benedikts klosterregel i packningen. Benedikts regel författades på 500-talet och blev grunden för allt klosterliv i västeuropa. I sin regel schemalägger Benedikt en dag för sina munkar med en växling mellan det intellektuella – bön och läsning – och det fysiska. Prästen och klosterbrodern Ingmar Svanteson kommenterar: "Redan fastställandet av bestämda tider för bön och läsning respektive manuellt arbete vittnar om Benedikts medvetenhet om behovet av en balanserad växling, en rytm, där det ena avlöser det andra. Varken bönens eller arbetets båge kan hållas spänd för länge. Däremot kan det ena bereda mark för det andra." Monastero di Bose grundades på

1960-talet av den karismatiske Enzo Bianchi. Det ligger strax söder om alperna, en samling hus på slänten av en kulle, med bergskedjan som en massiv fond i norr. Själva klostret präglas av

Korsväg 2|2015

en enkel skönhet, som om skandinavisk minimalism funnit en utpost i Sydeuropa. Ambitionen är att leva klassiskt klosterliv i en modern tid, med Benedikt som en given utgångspunkten. För bröderna och systrarna – klostret innehåller båda – ringer klockan vid 04:30 för väckning. Efter ungefär en timmes andlig läsning (lectio divina) samlas man till bön. Därefter arbetar man från 8 till 5, med avbrott för middagsbön och lunch. Som det står i gemenskapens regel: ”Du arbetar för att våra fäder och apostlarna arbetade, för att du inte ska låta någon annan tjäna dig… och för att du ska visa din solidaritet med alla människor genom att arbeta som de.” Kontorstider, således, som ett uttryck för solidaritet med oss som lever utanför klostrets murar! I klostret finns trädgårdar, verkstäder, bageri och snickeri som ger möjlighet till det manuella arbete som värdesätts så högt i klostertraditionen. I en broschyr som delas ut på klostret

beskrivs balansen mellan huvud och kropp genom att dagen delas in i intellektuellt arbete på förmiddagen och manuellt på eftermiddagen. Det senare illustreras med bilden av en munk vid en drejskiva. I Bibeln framträder Gud själv som hantverkare. I samband med världens skapelse berättas om hur Gud planterar trädgården Eden. Gud som trädgårdsmästare, med andra ord. Längre fram finns historien om profeten Jeremia, som får uppmaningen att gå till kruk-

» Växlingen är central i klostret: balansen mellan arbete och bön. makarens hus och iaktta denne i arbete. ”Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer”, säger Gud till Jeremia, och liknar sig alltså vid en krukmakare. ”Du arbetar för att du genom ditt arbete är en medarbetare i det skapelseverk som utförts av Gud”, som det heter i Boses regel. Detta återkommer också i flera samtal med klostrets bröder och systrar. Att arbeta med sina händer är att samverka med Skaparen. Därmed blir det nästan något heligt, en gudstjänst i naturens katedral. Växlingen är central i klostret: balansen mellan arbete och bön. Men också ordningen, och insikten om att arbetet i sig inte är det högsta, utan att det får sitt värde genom att peka bortom sig själv. Mot min nästa, som jag i kärlek tjänar genom arbetet. Eller mot Gud, som jag samverkar med genom att jag arbetar. I sin kommentar till Benedikts regel

varnar Ingmar Svanteson för att förringa arbetet, men också för att tänka för högt om det. Den som menar att arbetet har ett självändamål kommer snart befinna sig helt i dess våld: "Han är inte bara hängiven sin syssla, han har förlorat distansen till den. Arbetet har blivit ett självändamål som öppnar för arbetsnarkomani eller för stolthet och vakthållning kring något eget. Arbetet dras omärkligt in i ett effektivitetstänkande, som värderar munkarna mera efter vad de gör och producerar, än efter vad de är som munkar."

Om arbetet står överst i hierarkin så tar det snart makten över oss, med utbrändhetens många ansikten som följd. Men går det att leva så här utanför klostret? Josef Pieper, som reagerade mot We-

bers maxim om att människan lever för att arbeta, fann stöd hos Aristoteles som sa: människan lever för schole. Detta svåröversatta ord – Muße på tyska, leisure på engelska och ”frihet från möda” i den svenska översättningen av den Nikomachiska etiken (X.7) – är enligt Pieper varken fritid, nöjen eller tom avkoppling. Avkoppling ägnar vi oss åt för att orka arbeta mer, och om vår fria tid inte är något annat än att ”ladda batterier” för mer arbete, då betyder det att arbetet har oss i sitt våld. Schole handlar om kontemplationen över livet och verkligheten – ytterst, fortsätter Pieper, genom bönen och gudstjänsten. Det är det vi lever för, och som vårt arbete ska bereda rum för.  Joel Halldorf

Joel Halldorf är teologie doktor och lärare i historisk teologi på Teologiska högskolan i Stockholm

Korsväg 2|2015

Bodil har koll p책 tiden

Korsv채g 2|2015

Det är roligt att vara Bodil Jönsson. Men också väldigt jobbigt. Fysikern som lärt svenska folket vad tid är har fått lära sig att stå ut med sig själv. – Jag har frågat mig själv varför jag varit ledsen. Och upptäckt att jag inte varit ledsen, utan trött. Varför har hon aldrig bränt ut sig?

Korsväg 2|2015

odil Jönsson blev pensionär för snart sex år sedan. Klippte banden fysiskt med Lunds universitet, där hon arbetat i 46 år. Ville inte bli en av alla ex-professorer med ett dammsamlande litet rum kvar. – Det betyder ju inte att jag slutat arbeta, slutat tänka. Snarast tvärtom. Vi sitter i Lunds stadspark. Våren spränger mot sommar i en nästan stötande grön explosion. – Här är det fint. Lagom vind, lagom med människor och varmt kaffe. Bodil Jönsson är lättroad. Säger att hon har en egen inre glädjegenerator. Behöver inte mycket för att må bra. Samtidigt extremt krävande, både mot sig själv och sin omgivning. Hon har en kontrollant i huvudet som är hård i sin kritik och ju bättre hon presterar på någon av alla sina föreläsningar, desto brutalare blir hålrummet efteråt. – Det är som en akut depression. Svart tomhet. Hon hanterar tomheten genom att springa. Inte så fort som förr, hon är inne på sitt 73:e livsår, men en tur i skogen stoppar tankeflödet. – Jag kan vila genom att göra vad som helst som gör att jag slipper tänka. Tar ut kroppen genom att springa. Eller dansa. Livet går ut på att ha roligt, och det gäller att hitta det som är meningsfullt för just dig. Jag vet att jag inte är som de flesta, jag har fått en stor begåvning: att kunna förklara saker. Bodil Jönsson vet att hon är ”attraktiv för

mänskligheten”. En halländsk arbetshäst som skrev ett brev till sin nyanställda sekreterare och förklarade att hon inte förväntade sig att sekreteraren skulle kunna hålla samma tempo, för det kan nästan ingen.

Korsväg 2|2015

Glädjegeneratorn börjar hacka när det blir för mycket. Drivkraften – att förstå, att få veta, att ta reda på – har inte ändrats med åren. Bodil Jönsson säger att hon kommer att dö nyfiken, flickan från Hallands inland som förstod att hålla inne med alla sina frågor eftersom nyfikna barn kallades förvetna, de sågs som jobbiga. Hon har lärt sig att strypa sin inre motor i små projekt: Att vara tyst. Gå långsammare. Inte ta initiativ. Vi möttes för åtta år sedan för ett antal längre intervjuer. Då på hennes jobb, med en stor beige soffa där hon brukade lägga sig för att tänka. En snigel i plast på bordet, för att få henne att ”tänka lugnare”. Soffan har hon numera hemma. Där finns också ett blått skåp där hon låser in olösta problem. Och två enorma fåtöljer placerade rakt fram mot öppna spisen. Hon köpte de tyngsta hon kunde hitta så att de inte går att vrida på. Ett samtal mellan två människor med blicken in i elden är inte bara vilsamt, menar Bodil Jönsson. Det är en förutsättning att inte stirra på varandra när man pratar. Tanken måste få flyga iväg. Hon blir fortfarande hög på tankar och bra

samtal. Och de behöver inte föras med en annan person, Bodil Jönssons vanligaste samtalspartner är Bodil Jönsson. – Jag är aldrig ensam när jag är ensam. Hon kallar sig själv halveremit. Har ett enormt behov av vald ensamhet och är numera lycklig över att slippa delta i en mängd möten, de flesta helt onödiga, möten som hon då och då lämnade eftersom hon annars skulle skrika rakt ut. Hon vet att hon retat gallfeber på folk genom att göra sig otillgänglig, tackat nej, inte

deltagit i allt. Att ta ansvar för sin tid och hur man bäst använder den kan vara extremt provocerande, menar Bodil Jönsson. En enda sak med att avsluta sitt arbetsliv hade hon inte förutsett: lättnaden av att inte längre vara chef. Skönheten i att bara ha ansvar för sig själv.

Bodil Jönsson som menar att ordet ”tidsbrist” bara är ett uttryck för tidsanda, någon brist kan inte existera. – Vi är patetiskt upptagna med att jaga tid eller att ha gott om tid. Men tiden struntar i vilket, den bara finns. Och om vi säger ”livsbrist” och ”livsfördriv” så förstår vi hur dumma orden ”tidsbrist” eller ”tidsfördriv” är.

Tiden går inte fortare för att hon har blivit

äldre. Tiden är, och nu skrattar Bodil Jönsson med ansiktet vänt mot den skarpa majsolen, ”diktatoriskt generös”. Människan behövde ett verktyg för att hantera livet, vi har klocktid – som ju inte är samma sak som upplevd tid – vi vet från barnsben att det roliga känns fort och det tråkiga känns långsamt. Tiden uppfanns för att vi behövde veta när, hur ofta och i vilken ordning saker händer. Hon har landat i en definition av vad tid egentligen är: – Tiden är naturens underbara sätt att hindra att allt händer på en gång. Tänk på vad som sker när du drömmer, hur tiden är satt ur spel, allt är i oordning. Det handlar om orsak och verkan, säger Bodil Jönsson och menar att det finns två grundläggande, mänskliga inställningar till tid: – Du kan antingen jaga tiden eller se på tid som något som kommer till dig. Det är två fundamentalt olika sätt att hantera livet, säger

Hon må vara pensionär. Men Bodil Jönsson har

en sällsynt förmåga att poppa upp i samhällsdebatten. I våras stormade det till när Lundaprofessorn – medierna älskar att kalla henne så – i en intervju sa att vi borde minska vår arbetstid radikalt, kanske till två timmar om dagen. Varför blev det en sådan uppståndelse? – Därför att vi lever i en politisk tid där arbetslinjen är viktigast, där det värsta är att vara arbetslös, men vi måste ändra på synen vad arbete är, säger Bodil Jönsson, som ser rött när hon hör ord som ”sysselsättning”, ”skapa jobb” och ”utanförskap”. Vissa jobbar halvt ihjäl sig. Andra saknar arbete. Inom en snar framtid spås en stor del av de jobb som finns idag att vara digitaliserade. Och då måste normen om vad som bygger ett samhälle ifrågasättas. – Den som håller på med musik dygnet runt kallar vi arbetslös, men det är ju fel. Vi männKorsväg 2|2015

iskor är tänkande och handlande varelser, vi Fysik var ett språk som hon drogs till. Fyvill göra saker. Jag tycker om att arbeta myck- siken fungerade som ett slags mentalhygien. et. Andra tycker om att vila, vad bra – då blir Där var saker som de var. Religion har hon de ju pigga, säger Bodil Jönsson som själv är ingen begåvning för. Hon gick ur Svenska kyr”extremt, hårt arbetande – men ingen arbets- kan som ung, när hennes moster dog, klarade narkoman”. inte av hur prästen pratade om mostern under Hennes mest kända bok, ”Tio tankar om begravningen utan att ha känt henne. tid”, kom 1999 och sålde i oerhörda 650 000 – Idag kan jag se hur omoget och existenexemplar. Det gjorde henne gladledsen, hon tiellt lättkränkt jag var. Jag borde ställt mig rörde vid en allmänmänsklig ångest som var över prästens prat, men jag kunde inte. Jag har större än hon trodde. all respekt för religiösa människor, men jag Boken kom också i en tid när det var status har själv ingen dragning dit. Jag behöver inte att ha kalendern full. Stressiffrorna peakade det verktyget. – trots att vi varken hade ständigt uppkoppHon tror att språket står i vägen. Där fylade smarta telefoner eller sociala medier. Idag siken var ett renande språk blir det religiösa har medvetna andrum och språket en dimma. Samtilångsamhet hög status. digt hamnar hon ofta i paLångkok, mindfulness och nelsamtal eller är inbjuden Namn: Bodil Jönsson självvald avskildhet. ihop med KG Hammar. Gör: Professor emerita, föreläser, – Inte så märkligt egentskriver böcker. ”Men jag egentBodil Jönsson kan bli frukligen. Vi tänker och talar tansvärt trött på Bodil ligen en talare som också kan ju båda om tid och liv och Jönsson. I alla fall på bilskriva.” om vi lär som vi lever. den av den kloka kvinnan Bor: I hus i Dalby utanför Lund som ger svar på allt. När Familj: Sambo, tre barn, fem Döden är döden. Den bara jag kallar henne ”Oraklet barnbarn är. i Dalby” skrattar hon högt Ålder: Fyller 73 i september – Jag kan inte diskutera och rått. Säger att hon lärt Bakgrund: Professor vid Lunds döden för den är så olika sig att människor väntar tekniska högskola i 46 år. Har för olika människor. Jag sig svar hon inte kan ge. skrivit 17 förlagsutgivna böcker förnekar inte min egen Sätter på sig masken av – varav ”Tio tankar om tid”, som död, men jag vet inte hur ”Bodil Jönsson”, ler och är kom 1999, är hennes mest sålda. jag ska tänka på den, för trevlig. Tv-programmet ”Fråga Lund” den är något annat. Där – Den kloka gumman gjorde henne känd den är, är inte jag. Jag tänBodil Jönsson tar jag inte Aktuell: Lyckas ständigt hamna ker istället väldigt mycket riktigt på allvar. Att ha en mitt i debatten, nu senast i våras på livet. Jag är inte rädd, ständig frågeställare inuti efter en intervju om vårt förändmen jag vill inte klippa har varit svårt nog. Henne rade arbetsliv, där hon menade banden till mina levande. accepterade jag inte förrän att vi skulle kunna gå ner till två Så varför har inte Bodil i 40–50-årsåldern. timmars arbetstid Jönsson blivit utbränd?

Korsväg 2|2015

Hon har haft alla förutsättningar: kvinna, tre barn och disputerad före 30 års ålder. Det var då hon började tänka på tid, själv ständigt stressad i en tid som inte var det. Hon kallar själv sin oförmåga att vila för sin akilleshäl. – En dag för länge sedan frågade jag mig varför jag var så ledsen. Men jag kom på att jag inte var ledsen, jag var trött, och det går att lösa. Och för tio år sedan sjöng jag på förmiddagen och visslade på eftermiddagen. Då frågade jag mig varför jag var glad. Svaret var att livet var lagom, säger Bodil Jönsson och menar inte tråk-lagom, inte mellanmjölkslagom där man inte får ta ut svängarna, utan tvärtom: – Jag hade marginaler. Har man det är ingenting farligt och man har råd att vara generös med känslor och tid. På så vis kan lagom vara starkt glädjedrivande.

Bodil Jönsson strategi för att få viktiga saker gjorda: "Börja i rutan där ettan är, med de saker som är svåra och roliga. Risken är annars att man gör det lätta och roliga, eller det lätta och tråkiga först, och aldrig någonsin kommer till det som är viktigast: svårt och roligt".

Hon har en ”oskattbar förmån”. Eller förmåga.

– När det har blivit för jävligt, när det nått en viss gräns kan jag flytta mig ut ur situationen och se på den utifrån. Stoppar allt och sticker ut och springer. Eller sätter mig och börjar stryka i almanackan, tar mig ur saker, småljuger, för att få det lagom. Hade jag inte haft fler Bodil inom mig, som Tröst-Bodil, som kan fråga om vi inte ska köpa oss en vacker tröja, eller Utifrån-Bodil som ser till att jag inte jobbar sönder mig, så hade jag inte klarat mig. 

Text: Marie Branner Bilder: Kristin Lidell

Korsväg 2|2015

Bodilska nyord Ställtid » Det ord som verkar ha fastnat hos människor. Ställtid betyder tid att ställa i ordning, ställa av och ställa om. Också i ditt inre. Det mesta blir bättre gjort och roligare om du får den ställtid du behöver.

Längtansrymd » Det du känner omkring dig när du längtar. En känsla som gör livet värt att leva.

Stora all-faran » Att mötas av ”tänk om alla gjorde så – hur skulle det då gå?”. Men alla gör inte så.

Härvarande » Att inte bara vara fysiskt närvarande. Vi är så mobila att vi ibland glömmer att våra kroppar är lokala. Det är härligt att känna att här är jag.

Korsväg 2|2015

Korsv채g 2|2015

reflektion | Jesper Svartvik

Tro och tidsandan

ör en tid sedan läste jag i tidningen Dagen en artikel om de mest spridda bibelorden (Dagen 29/12 -14). Jag hade nog trott att Johannesevangeliet 3:16 – den vers som ofta kallas lilla Bibeln och som börjar med orden ”Så älskade Gud världen …” – skulle vara en ofta citerad bibelvers, men den fanns faktiskt inte ens med på ”tio-itopp”-listan. Den bibelvers som enligt denna undersökning är allra mest citerad och spridd är Romarbrevet 12:2: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” Vad är det som kan göra att denna

bibelvers blir särskilt mycket omtyckt? En aspekt som är intressant är att motsatsparet inte är, å ena sida, en lättsinnig anpassning till samtiden i motsats till, å andra sidan, att inte förändras alls, att förbli vid sin teologiska läst. I stället handlar det ju faktiskt om två slags förändringar. Paulus kontrasterar anpassning till tidsandan med en genuin förvandling. Skillnaden mellan dessa två framgår kanske tydligare i den latinska bibelöversättningen: nolite conformari … sed transformamini. Med andra ord, bli inte konforma, utan låt er i stället transformeras. Detta kan tyckas lätt att säga, men hur avgör vi då vad som är skillnaden mellan de två, mellan att vara konform och att transformeras?

Korsväg 2|2015

Det kan kanske anses vara överflödigt att poängtera att Paulus givetvis inte tänkte på våra specifika frågeställningar idag, men det bör nog ändå sägas. För honom var ju de frågorna inte bekanta. Det var i stället den antika världens uppfattningar som han refererade till. Det innebär att den som hävdar att det är de dåtida värderingarna som ska råda – exempelvis den tidens kvinnosyn – som idag anpassar det kristna budskapet till den dåtida antika världen. Vi skulle kunna säga att det här finns

tre perspektiv. Ett första synsätt är att blicka tillbaka i historien och kanske längtansfullt tänka att i historiens backspegel kan det se ut som om allt var bättre förr. Ett andra förhållningssätt är att betona status quo, det vill säga att all förändring per definition är direkt felaktig eller åtminstone problematisk. Det finns även en tredje inställning, nämligen att se förändring som något potentiellt positivt, men att det alltså finns både en problematisk förändring (nämligen att bli konform) och en positiv sådan (att ”förvandlas genom förnyelsen” av sina tankar). Detta hjälper oss att se att svaren inte alltid finns i det förflutna och att det kan vara problematiskt att förbli vid sin läst, men att det kan vara just i förändringen som fönster mot framtiden öppnas; med de kända orden från den heliga Birgittas bön: "Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare".

» Paulus kontrasterar anpassning till tidsandan med en genuin förvandling. I boken Bibeltolkningens bakgator, som publicerades för några år sedan, tog jag upp tre frågor: kristnas syn i historia och nutid på judar, slavar och homosexuella. Den som orkat läsa bokens alla drygt fyra hundra dubbelspaltiga sidor inser att det aldrig har funnits en enda – i debatten ofta kallad ”klassisk” – uppfattning i synen på judendom, slaveri och homosexualitet. I olika tider har det förstås förekommit olika förhållningssätt. Att argumentera för status quo är därför inte möjligt. Vilken tids uppfattning ska vi då välja? Ska judar tvingas konvertera till kristen tro eller ska de förbli judar för att kunna betraktas som varnande exempel på hur det går dem för dem som inte hörsammar Guds kallelse? Kan slaveri motiveras med de många bibelord som argumenterar med slaveri som premiss? Ska homosexualitet kriminaliseras eller sjukdomsstämplas? Det finns fler frågor där förändringar

i samhället och förskjutningar i våra värderingar är uppenbara, exempelvis synen på vänsterhänthet, kvinnlig tronföljd och barnaga. Den som i år fyller femtio år är för ung för att minnas debatten om vänsterhänthet på femtio- och sextiotalen (”Borde inte alla vänsterhänta tvingas skriva och arbeta med högerhanden?”), men minns däremot diskussionen om kvinnlig tronföljd inför kronprinsessan Victorias födelse 1977 (”Ska verkligen hon kunna bli kronarvinge trots att hon inte är man?”) och lagen om barnaga

som antogs år 1979 (”Ska man inte ens få uppfostra sina barn på riktigt?”). Som det brukar heta, det har aldrig varit som det alltid har varit. Jag tänker ofta på en liknelse i boken Transcendence and Violence, som är skriven av John d’Arcy May. I den boken föreslår han att vi skulle kunna likna centrala formuleringar i kristen tro vid exemplen i en grammatikbok. Riktigt intressant menar han att det blir först när vi slutar att citera exemplet i grammatikboken, för att i stället börja tillämpa den grammatiska regeln genom att formulera helt nya fraser, meningar som aldrig tidigare har uttalats, men som ändå är grammatiskt oklanderliga eftersom de använder den grammatiska regeln på ett korrekt sätt. Det är en sak att säga att ”Jesus Kristus

är Herre” – men den väsentliga frågan är väl vad de orden egentligen betyder för kristna? Om Kristus är Herre betydde det under antiken att kejsaren inte var det, och under Tredje rikets dagar att Hitler inte var det. Vilka konsekvenser får detta synsätt? Kristna bekänner i gudstjänsten att Kristus är ”nederstigen till dödsriket”, men vad betyder de orden i vår egen tid nu när vi inte tänker oss att det finns en underjord rakt under våra fötter? Den som vill ta de under två tusen år uttalade och bekända formuleringarna på allvar söker ständigt efter deras nya tillämpningar i nya situationer. När Charles Darwin 1859 publicerade sina forskningsrön i boken Om arternas

Korsväg 2|2015

uppkomst började bibelordet ”Av en enda människa har han skapat alla folk” (Apg 17:26) för många bibelläsare förlora sin bokstavliga innebörd. Ungefär samtidigt blev versen ett allt viktigare argument i slaveridebatten. Från att ha varit en utsaga om exakt hur mänskligheten en gång i skapelsens morgon hade frambringats förvandlades bibelläsande människor genom förnyelsen av sina tankar så att bibelordet för dem i stället blev en uppmaning att verka mot slaveriet, eftersom vi alla är en enda mänsklighet. Nog är det svårt att inte se denna förändring som ett sentida exempel på Romarbrevets ord: ”… så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar [Gud] och är fullkomligt.” En annan formulering i Romarbrevets tolfte kapitel har haft stort inflytande i den kristna idéhistorien. I den sjätte versen används ett uttryck som har översatts som ”trons regel” och som sedan har kallats ”sanningens regel”. I det judiska samlingsverket Talmud

finns det en känd berättelse om en ickejude som sökte sig till två av den tidens mest kända judiska ledare för att fråga om det centrala i den judiska tron. Han sade att han var beredd att konvertera till judendomen om bara svaret var tillräckligt kort och koncist. Det fick nämligen inte ta längre tid att besvara hans fråga än han kunde stå på en fot. Han ville, så att säga, få en trosregel för sitt religiösa liv. Det är intressant att betänka att or-

Korsväg 2|2015

det ”fot” heter just regel på hebreiska. Han gick först till den ökänt stränge rabbinen Shammai som jagade iväg främlingen med en stav som han hade i handen. Då gick mannen i stället till den erkänt ödmjuke rabbinen Hillel som gav mannen en annan sorts regel, nämligen en som kan liknas vid en vandringsstav som skulle kunna hjälpa honom på färden i trons landskap. Hillel sade nämligen till främlingen: ”Gör inte mot andra det som är dig förhatligt. Resten är kommentarer. Gå nu och studera”. När mannen stod på ett ben (hebreiska: regel) fick han den gyllene regeln, och den regeln behöver ständigt tolkas och tillämpas. Med nödvändighet kommer den att ta

sig olika uttryck i olika tider. Det ironiska i berättelsen är alltså att han ville få ett snabbt svar, men i stället fick han en grundläggande princip som han under resten av sitt liv behövde tolka och tillämpa. Under min barndom spelade vi ofta ett spel som hette Othello. Mottot för spelet var ”A minute to learn, a lifetime to master”. Det tog bara en minut att lära sig spelreglerna, men det tar ett helt liv att lära sig tillämpa dem. Så är det även med Hillels råd till den man som sökte sig till honom. Det handlade om att han skulle förvandlas genom förnyelsen av sina tankar, så att han kunde avgöra vad som var Guds vilja: det som är gott, behagar Gud och är fullkomligt.

"A minute to learn, a lifetime to master."

Det finns en sång som bygger på ord skrivna av den ungersk-judiska motståndskämpen Hannah Szenes. Den heter egentligen En promenad till Caesarea, men den är betydligt mer känd under inledningsorden: Min Gud, min Gud: Min Gud, min Gud, Må dessa aldrig ta slut: Sanden och havet, Vågsvallet, Himlens blixt[ar], Människans bön. Det finns – åtminstone – två sätt att förstå denna text. En möjlighet är att det verkligen är fråga om en innerlig bön att människors bön och det andra som nämns i sången aldrig ska ta slut. En andra tolkning är att en bön om att

vår ständigt pågående bön inte ska ta slut innebär att bönen verkligen inte tar slut utan är ständigt pågående i lika hög grad som exempelvis vågsvallet.

Hebreiskan använder det vackra uttrycket rishrush hamajim för vågsvall: ordet rishrush är ett så kallat onomatopoetiskt ord eftersom det efterliknar vattnets ljud. Det finns tillfällen när det blir tydligt – som en blixt från en klar himmel – vad som måste sägas eller göras, men betydligt oftare är det nog fråga om en långsam process, likt den när havets vågor sakta, sakta gröper ur klippan. Det kan vara något att begrunda i sommar när vi kanske hör vågsvallet mot den bohuslänska graniten: rishrush, rishrush, rishrush.  Jesper Svartvik

Jesper Svartvik är präst och professor i religionsteologi vid Lunds universitet och Svenska teologiska institutet i Jerusalem.

Korsväg 2|2015

Bön och vila i pilgrimens rytm Att pilgrimsvandra är att vila i fötternas och bönens rytm. Tidebön morgon, middag, afton och kväll. Rytmen gör något med oss.

är klockan närmar sig tolv kommer människor från olika håll, en del i grupp, andra en och en. De går in genom den mäktiga porten till Klosterkyrkan i Vadstena, en av de största i Sverige. Inne i kyrkan finns många andaktsplatser, rastplatser. – Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp? Ronnie Nilsson, ofta ansvarig för tidebönen läser före och de församlade människorna svarar: – Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Så böljar psaltarpsalmen fram och tillbaka, i en given rytm. Efter en stund hittar gruppen sitt tempo, sina pauser vid asterisken. Ronnie leder vant och tryggt, han har varit här i många år nu. När bönestunden är avslutad ber Ronnie om hjälp att flytta det stora träkorset till nästa rastplats för tidebönen. Mjukt sluter människorna upp och bär korset under tystnad genom den stora kyrkan. Kyrkan, oändligt vacker, byggdes efter den he-

liga Birgittas uppenbarelser som hon skrev ner i noggranna föreskrifter. En imponerande arkitektur, med unika och medeltida träskulp-

Korsväg 2|2015

turer, ett fantastiskt altarskåp och heliga Birgittas relikskrin. Ronnie kom till Vadstena, efter att ha sålt sin fotoaffär i Skåne för åtta år sedan. Efter första natten gick han till Klosterkyrkan, som han hade hört talas om och blev påverkad. Utanför kyrkan fanns en gatupratare som bjöd in till kaffe i Pilgrimscentrum. – Jag gick dit, minns Ronnie, med ett leende, husmor bjöd på kaffe och kakor. Sen dess har jag varit här varje dag! Ronnie är ett gott exempel på vad rytmen och bönelivet kan komma att betyda för en människa. Att man blir indragen i ett sammanhang, blir en del av det, blir sedd och bekräftad. Lars Cederlöw, pilgrimspräst och föreståndare

för Pilgrimscentrum menar att rytmen och tidegärden är ett fantastiskt redskap, som betyder mycket i Vadstena och den speciella miljö som finns där. Men han minns vad han tyckte innan han började arbeta där. – Då tyckte jag att det är ett lite otidsenligt instrument och att det finns enklare språk att använda. Men jag har fått revidera min uppfattning!

Pilgrimscentrum lever med ett regelbundet böneliv med morgonmässa varje morgon kl 8, morgonbön kl 9, middagsbön kl 12, vesper kl 15 och kompletorium på kvällen. – Det är fint med den här rytmen, konstaterar Lars. Att få vila i att det inte har någon större betydelse vem som leder, det är inte individberoende. Man kan få vila i bönen oavsett om man är deltagare eller ledare. – Tänk om vi skulle ha så många böner varje dag året om och någon skulle säga något finurligt, något spänstigt runt en text varje gång. Redan efter några dagar eller kanske en vecka skulle det bli rätt svårt, både för ledaren och för dem som sitter och lyssnar. Att då få vila i psaltarpsalmerna som har burit i tusentals år, i generation efter generation, är gott. Att man är indragen i en räcka av böner även om inte alla texter säger mig någonting just för stunden. Lars kan tydligt se att han blivit påverkad av

rytmen, regelbundenheten. Efter varje bönepass blir det som en nystart, bönepassen tvingar en till att bromsa tempot. Att öva i att bromsa upp, för att sedan låta livet ta fart igen.

– Miljön här framkallar en längtan efter rytmen. Vi brukar säga att dit många går, dit går fler. Det är väldigt mycket lättare att hitta rytmen när man gör det tillsammans med många andra. När klockan är fem i tolv, rings det i en klocka på pilgrimscentrum och då vet man. Då avslutar man och går iväg. Att lägga hela det betinget på sig själv är svårt, man behöver den här stöttningen av varandra. Om du jämför din egen situation som troende

människa, idag och mot tidigare när du var församlingspräst. Är det någon skillnad, har du förändrats? – Ja, det har jag. Jag talar mycket tydligare om Gud i vardagen, tänker och talar mycket mer om Guds tilltal i det som sker. Istället för att säga, vilken tillfällighet, så blir det väldigt tydligt att här är det inte jag som styr utan det är en gudomlig kraft. – Det kan vara till exempel när man sitter och planerar och funderar, då kanske det dyker upp någon, som ingen har bett komma. Men då blir det liksom en pusselbit som behövdes, ett pussel som Gud lägger. – Jag tänkte ju så också tidigare, men nu, Korsväg 2|2015

med vårt böneliv blir vi så ofta påminda att vi finns i ett system där Gud verkar. Och Gud verkar i mitt system. Ett systemskifte. Det sägs om Lars att han som församlingspräst

var den starkaste motståndaren i stiftet mot många mässor och tideböner. Han var istället omtalad för att göra jippon i kyrkan. Lars berättar om bakgrunden. Han arbetade i en starkt sekulariserad församling, i ett brukssamhälle i Östergötland. Här fanns ingen kyrklig tradition, kyrkan hade vuxit upp i samklang med bruket och brukets ledning, bruket ägde till och med kyrkan fram till 1926. I sakristian hängde inte någon bild av Jesus utan av brukspatronen. – Bygden var starkt socialistisk och kyrkan ansågs lierad med makten, berättar Lars. – När jag kom dit 1998 ville jag försöka vända trenden. Då räckte det inte med små förändringar, utan verkligen hitta en mening och funktion för kyrkan som skapade trovärdighet och engagemang, göra den folklig. Då skulle det strategiskt sett inte vara bra med mässa varje söndag, det hade förstärkt det hierarkiska. Jag ville börja med den folkliga gudstjänsten, där människor kunde känna sig bekväma och med symbolhandlingar som passade människorna. Som exempel berättar Lars om den stora fattig-

dom som visade sig finnas i Estland, Lettland och Litauen efter järnridåns fall. Man visste att det skulle bli en väldigt kall vinter och i Boxholm ville man göra en insamling av skor. – Jag ville knyta ihop insamlingen med en gudstjänst, minns Lars. Så jag tog kontakt med Povel Ramel, jag tänkte på hans sång: Ta av dig skorna. Han kunde inte komma, men han skickade sina skor och tusen kronor. Lars går glatt till sina gömmor på kontoret i

Korsväg 2|2015

Pilgrimscentrum och tar fram en skokartong, och där ligger skorna, bruna läderskor, välskötta. Skorna, som fick fungera som en ikon, de skickades runt till varenda skola, varenda industri och varenda dagis. – Povel Ramel visade att han var trovärdig,

Bilder: Malin Forsvall/Ikon Korsv채g 2|2015

» Birgittas bön ” Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den” är en bön som oftast bes under pilgrimsvandringarna. Den kan till och med bli som en rytm i själva vandringen. han gjorde verklighet av det han sjöng, han tog av sig skorna för att någon annan skulle få dem. Så man samlade in skor, folk kom till kyrkan och lämnade skor. I en församling med cirka 4000 människor samlades det in uppåt 6 000 skor. – Vi hade en målsättning att detta skulle synas. Vi hängde upp alla skor, vi prydde hela kyrkan. Det luktade som i en skoaffär. Ville man se och uppleva detta, måste man ju komma till gudstjänsten, och kyrkan blev fullsatt! Församlingen sjöng: Ta av dig skorna som psalm och avslutade med en lovsång: Diggilo, diggilej, alla tittar på mig, när jag går i mina gyllene skor! Sen skickades skorna iväg. Men hade detta jippo något med gudstjänst att göra? – Ja, vi utgick ifrån texten när Moses kommer fram till den brinnande busken: Trä av dig skorna för marken du står på är helig. Marken är helig, för marken är gemensam. I mötet med den brinnande busken, i mötet med Gud, blir vi uppmanade till solidaritet. Bibelordet blev verkligt, bibelordet fick en konsekvens och vi använde ett uttryckssätt som alla kunde förstå. Under de tolv år som Lars var i Boxholm blev

det en förändring. Fler började komma till kyrkan, det blev en folklig kyrka. Lars fick vara med om den förändring han hade hoppats på. Men från skoinsamling till tidebön, varför sökte du tjänsten i Vadstena? – Det var en utmaning, en lockelse att komma till en helt annorlunda plats. Och nu har Vadstena med sin rytm och sina dagliga böner gjort sina avtryck på Lars själv. Bönen finns där hela tiden, intuitivt, nästan som att andas, en rytm. Lars ger exempel:

Korsväg 2|2015

Birgittas bön ” Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den” är en bön som oftast bes under pilgrimsvandringarna. Den kan till och med bli som en rytm i själva vandringen. I tystnaden blir den som ett mantra, som man upprepar tyst för sig själv. Herre, visa mig din väg, Herre, visa mig din väg… – Vi övar oss i att ”gå” den rytmen, gå i tystnad. Så går alla i den rytmen och så bärs man av den. Gör man sedan så, kanske tre gånger i veckan, en halvtimmes vandring, så påverkar det. Om jag sen är ute och går i skogen för mig själv, så börjar rytmen komma: Herre, visa mig din väg. Rytmen blir ett sätt att vara, bön och liv går ihop. Till pilgrimscentrum kommer ständigt besö-

kare, enskilt och i grupp. Det innebär vandringar 3-4 gånger i veckan, också det blir en rytm. Pilgrimscentrum startade 1996 av pilgrimsprästen, mannen bakom nyckelorden, Hans-Erik Lindström. Under åren har det skett en stark utveckling, både personellt och besöksmässigt. Vadstena har i alla tider lockat besökare som turistmål, pilgrimsmål, för historiskt intresserade. Här finns, förutom Klosterkyrkan och Vadstena slott också ett Klostermuseum med en vacker och estetisk utställning om klosterområdets byggnader, livet i palatset och i klostret. Här finns till och med den kista som Birgitta bars i hela vägen från Rom till Vadstena efter skeletteringen. Vadstena kloster byggdes som kungligt palats på 1200-talet och blev kloster på 1300-talet. Klosterområdet i Vadstena bär många olika lager av historia. Varje tidsepok i sig skulle göra området unikt och tillsammans bildar de olika historiska lagren ett kulturarv som är ett av de absolut viktigaste i Sverige.

– Pilgrimscentrum lockar inte så många fler människor hit, tror Lars, men vi kan bidra till att de som kommer inte bara ser, utan också blir sedda. Det är vår uppgift, att vara ett hem, en plats dit folk kan hitta. När man kommer hit är det en miljö som uppmuntrar till samtal och någon har tid att lyssna. Här finns fem anställda, men säkert femtio frivilliga. Under de hektiska sommarveckorna kommer det fem nya frivilliga varje vecka för en tvåveckorsperiod. En del frivilliga stannar en vecka, andra ett halvår, eller som Ronnie i åtta år! – Jag tror att det är rytmen och det regelbundna bönelivet som gör att så många vill ge av sin tid. De kommer inte för att hjälpa till med bullbak, det kan man göra på andra ställen. Nej, det är för att man kommer in i ett sammanhang, man blir sedd, blir tagen i anspråk. – Efter morgonbönen har vi alltid ett så kallat delande, där man kan samtala om de texter man hörde under morgonbönen. Då kan man få lyssna till andras tankar, men man kan också själv få ge uttryck för sina egna funderingar. Gruppen utgörs av de som jobbar, de frivilliga

och de som är där under dagen. Det blir alltså inte någon homogen grupp, utan den skiftar dag från dag. – Det kan räcka med en strof ur en Taizésång, där barmhärtighet och kärlek bor, där finns Gud. Det kan räcka med en sådan liten strof för att sätta igång ett fantastiskt samtal,

berättar Lars. Det är inte en präst som föreläser i tjugo minuter, utan det blir sannerligen ett samtal, du blir sedd och du blir hörd. – Hit kan man komma som en total främling och du får vara en främling, men vi betraktar dig som en vän, avslutar Lars. Tidebönen kan faktiskt vara inkörsporten i samtalet, man har redan varit med och läst tillsammans, varit delaktig. Då kan man våga mer, öppna upp för man känner tryggheten. I Klosterkyrkan närmar sig nu Ronnie slutet på

Psalm 121: Solen ska inte skada dig om dagen, inte månen om natten. Herren bevare dig från allt ont, från allt ont som hotar ditt liv. Herren skall bevara dig, i livets alla skiften, nu och för evigt. 

Text & bilder: Agneta Riddar Korsväg 2|2015

krönika | Susanne Rikner

Sprickan i muren

ur föreställer du dig tiden? Det är en rolig fråga att ställa, för det visar sig att det ofta är ganska personligt. De flesta jag frågat tänker på någon sorts linje även om den ser olika ut – rak, ringlande, böjd, svängd och flera olika varianter. På en hemsida för Forskning & Framsteg får jag veta att det är vanligt att vi använder rummet för att föreställa oss tid. Hur det ser ut är kulturellt betingat, där västerlänningar ofta har en linjär bild. I andra kulturer tänker man mer cirkulärt. Cirkel och linje. Utan att gå närmare in på min egen något udda, ringlande tidsorm kan jag konstatera att den långa tiden också för mig är linjär. Från då, genom nu, till sedan. Historia, nutid, framtid. Den stora, livslånga frågan uppstår när jag försöker relatera mitt eget helt vanliga, begränsade människoliv till den där linjen. Det blir morgon och det blir kväll. Om och om igen, allteftersom jorden snurrar runt kring sin egen axel. Vi rusar fram i kosmos, återvänder till samma punkt, fast ändå, naturligtvis aldrig samma punkt. Vi kan inte stiga av färden, varken färden genom tiden eller i rummet. Fånge i tiden. Sjuttio år varar vårt liv, åttio,

om krafterna står bi. De flyende åren är möda och slit, snart är allt förbi, och vi är borta. (Psaltaren 90:10). Vi är fångar i tiden. Vi kan inte vara i en annan tid än i nuet. Vi kan byta plats, men inte vara på två platser vid samma tid. Eller går det? Hur kan vi knyta ihop vårt eget högst begränsade ögonblick, vårt nu, med tiden som

Korsväg 2|2015

strömmar fram bortom vår kontroll och vårt förstånd? En vecka och en vilodag. Man behöver inte läsa långt i bibeln innan man möter både tiden och traditionen. Tiden börjar redan i begynnelsen. Guds första ord den allra första dagen är ”ljus”, och så börjar solen att lägga dag till dag. I slutet av skapelsesången har kulturen redan format naturens dygnsrytm till en vecka med en vilodag. En Guds sabbat. Där finns fröet till ett heligt år, där händelser skapar fester och minnesdagar. Att på så sätt forma traditioner knutna till året verkar vara något gemensamt för alla kulturer. Till minne av ett minne. Våra traditioner handlar om upprepning. Vi fyller år ”samma dag” varje år. Firar jul, midsommar och kanelbullens dag. Ibland är sambandet med det vi firar klart och tydligt, men ofta märkligt för den oinvigde, som Kalle Anka på julafton. Att göra samma sak varje år knyter ihop vårt liv i en återkommande rytm som omfattar historien, nuet och framtiden. Traditioner är ett sätt att orientera sig i tiden. Det är nog därför obegripligt många ser på tecknade serier på julafton. Ett heligt år. När vintermörkret kring oss står, då gryr på nytt vårt kyrkoår. (SvPs 421) Ett särskilt kyrkligt nyårsfirande antyder att det finns en särskild sorts tideräkning i kyrkan. Lite i otakt med det borgerliga året, samtidigt som de skuggar varandra. Det är inte länge sedan man kunde kolla söndagens namn i varenda almanacka. Så är det inte längre. Även om stora helger ännu bjuder på röda dagar, har de för de flesta främst

Susanne Rikner är präst i Bämaregården på Hisingen samt författare.

innebörden att man är ledig från jobbet. Vi har jul och påsk och midsommar. Men vi har också ramadan och chanukka. Och olympiska spelen, fotbolls-VM, Pridefestivalen och halloween. Vad händer med året och tiden och gemenskapen när vi går i så många olika rytmer, när de kollektiva festerna spretar åt så många håll? Är det något viktigt som går förlorat eller är det en sorts bojor som äntligen ger oss fria! Det är väl som oftast: både – och. Trygghet eller tvång. Traditioner hjälper oss att relatera till tidens gång, men de kan också låsa fast oss i tomma beteenden. Att närmast tvångsmässigt upprepa en ritual är inte traditionsbärande. Det är urtråkigt, meningslöst och i värsta fall dumt. När vi börjar känna att vi inte vill ha fler jättelika påskägg med äckligt godis och vill slippa höra ”ring, klocka, ring…” kanske det är dags att leka en annan sorts lek? En som är på verkligt allvar. Lek. Det är inte mycket som når upp till den koncentrerade aktivitet som små barn kan uppvisa i leken! Vad är det som gör det möjligt? Jag tror att det är förmågan att hålla sig till en väldigt speciell tid som är nyckeln, och den tiden är nuet. Ögonblicket. Ett öga som blinkar. Eller ett hjärta som slår. Ett andetag. Ritualer har mycket gemensamt med lek. När en rit fungerar är det på riktigt, även om vår ritual påstår omöjligheter som att Jesus kommer till oss i bröd och vin. Ingen vet hur det går till, men många vet att det är så. I nuet kan det uppstå en spricka i tidens mur. Nu. I Brämaregårdens kyrka firar vi varje vecka en enkel mässa som alltid inleds med samma sång: ”Livet börjar nu, i denna stund

här och nu.” För mig är den sången en nyckel till att Jesus helt plötsligt är mitt ibland oss. Inte bara som ett minne utan på riktigt. Nu bryter han brödet. Nu delar vi det med varandra. Om och om igen, men ändå samtidigt. Guds tid är nu och det betyder samma sak som att Gud är evig. Nuet är ett andetag/i Guds eviga idag/När Guds ande rör vid dig/öppnar ögonblicket sig. Ur Toner från en källa, förf 2000 Kroppens kunskap. Andetag och hjärtslag kan inte sparas till senare, de måste pågå ständigt och är på så sätt bärare av nuet. Konstigt att vi behöver öva på att ”vara i nuet”! Var skulle vi annars vara? Våra tankar kan vara någon annanstans, men vår kropp är alltid nu. Det är kroppen som gör att jag behöver kyrkan och de gemensamma gudstjänsterna så mycket. Jag går dit med mina ben, sjunger med min mun, ser med mina ögon, lyssnar med mina öron, smakar med min mun och tar emot med min hand. Gudstjänsten börjar i nuet, i kroppen. Sprickan i muren. Och någonstans där finns sprickan i muren. När kroppen upprepar ord och handlingar i gudstjänsten, är det som att röra sig nära helt andra ögonblick. Heliga ögonblick, strax intill, men ändå på andra sidan en osynlig hinna. Det finns ingen som kan förklara det, lika lite som det går att greppa om tiden utan att använda bilder fulla av motsägelser. För mig är det detta vi brukar benämna med ord som ”mysterium”. En oförklarlig hemlighet som inte kan förklaras, men som går att söka och av nåd få uppleva. 

Susanne Rikner Korsväg 2|2015

Korsv채g 2|2015

Att försöka springa ifatt tiden Ambitiös och drivande med stora förväntningar på sig själv lockades Daniel Petrén att få plats med allt fler aktiviteter i sitt liv – tills det sa stopp. – Tiden är inget jag behärskar, inget jag kontrollerar, säger han. Han tvingades till slut göra upp med bilden av sig själv.

gonblicket är vackert, perspektivet svindlande. Den unge mannen löptränar med barnvagnen framför sig, han springer förbi den gamle mannen med starka, vägvinnande steg. Den gamle går meditativt, långsamt framåt med sin rullator. Så möts de båda ett ögonblick i den grönskande våren.

Den äldre mannen heter Bengt Pleijel och har tänkt många kloka tankar om tiden, hur vi använder den och vårt ansvar. Men det är inte Bengt den här artikeln ska handla om, utan om Daniel Petrén, som springer med sonen Uno under hans förmiddagsvila. Daniel är en aktiv människa. Han säger sig vilja vara en människa som strävar, kämpar, Korsväg 2|2015

längtar, vill driva framåt. Men det kan ha ett pris. Om allt blir för mycket, på jobbet och utanför arbetstid. För Daniel innebar det en kortare tids sjukskrivning för utmattningssyndrom. Han vill inte kalla sig utbränd. – Nej, jag var inte som ett utbränt hus, i aska och ruiner. Jag blev väl lite svedd. För drygt ett år sedan sjukskrev Daniel sig från

tjänsten som verksamhetsutvecklare i Ljungskile församling på heltid först en vecka. Sen arbetade han 50 procent, efter ett tag ökades det på till 75 procent och efter ett halvår var han tillbaka på heltid igen. Men nu är han pappaledig med det tredje barnet. Diagnosen var utmattningssyndrom och skälet var en pressad arbetssituation och förändringar i personalgruppen som sammanföll med barnafödande, småbarnsföräldrarollen, husköp och flytt. Under två månader hände mycket som skulle läggas ovanpå allt annat i en aktiv och ambitiös livsstil. Nu kan Daniel se tillbaka på vad som hände och han har tänkt en del på tid och stress och vad det gör med oss. – Tiden är ju en del av verkligheten, av skapelsen, som vi människor har att förhålla oss till. Det är stort, obegripligt och viktigt, på samma sätt som vi får förhålla oss till jordklotet, klimatet…Med det sagt, så blir man ödmjuk, tiden är inget jag behärskar, inget jag kontrollerar. – Men jag har ändå ett stort ansvar för mitt eget sätt att förhålla mig till tid, vad jag själv personligen gör med min tid och vad det gör

Korsväg 2|2015

med dem som står mig nära. Vi har ju organiserat tiden på olika vis, månader, år osv och fyrtio timmars arbetsvecka. Vi har skapat lite ordning och reda och en gemensam norm för att samhället ska fungera. – Men att tro att varje människa från 18 till 65 ska må bäst av att arbeta just 40 timmar i veckan är ju så korkat, en sådan begränsad syn på människan. Där måste den enskilda människan fundera över vad som passar henne bäst utifrån normen och samhällets ramar. Vem är jag om jag lyssnar mer utifrån skapelsen, hur många timmar behöver jag arbeta och vila för att må bra och kan jag hitta en balans i det? Vi sitter på en glasveranda i Ulvesund, solen

flödar, havet glittrar, måsarna skriar och livet är skönt. Här och nu. Vi funderar en stund över hur svårt det kan vara att vara i nuet. Om man som Daniel är en aktiv människa, betyder det att hela tiden vara på väg. Att vid lunch planera kvällsmat, att på den lediga semesterdagen längta till nästa semester… – När jag då pratar med riktigt gamla människor, som kanske står där och krattar löv i trädgården som om de har all tid i världen, då måste jag verkligen vara närvarande i det samtalet, konstaterar Daniel. – Eller när jag ser på mina barn och kanske framförallt Uno, ett år. Han kämpar inte för hur det ska bli i morgon. Han är mycket bättre än jag på att ta tillvara stunden här och nu, och han gör det med stort allvar. Så jag försöker hänga på hans förhållningssätt till tid, där har jag mycket att lära.

Är det kanske därför mor- och farföräldrar uppskattar så intensivt att vara tillsammans med barnbarnen? De får gå in i detta tillstånd att bara vara här och nu, reservationslöst. Barnbarnet å sin sida märker ju också att morfar är fullkomligt närvarande, på ett sätt som föräldrarna inte alltid kan vara. Daniel funderar vidare över ordet stress. Förut tänkte han att han blev stressad när det blev för många saker att lösa på alltför kort tid. – Så tänker jag inte längre. Att ha för mycket att göra är ju ett problem man kan lösa. Man kan göra uppgiften sämre, man kan skjuta upp den… – Jag tror snarare att det handlar om förväntningar. Mina egen förväntan att utföra mina arbetsuppgifter väl, med kvalitet. Jag tog kanske ansvar för saker som jag inte hade ansvar för och kände en förväntan på mig själv att göra saker som ingen hade bett mig om! När Daniel på grund av sjukskrivningen var

tvungen att justera antalet arbetsuppgifter visade det sig, att mycket handlade om hans egna förväntningar på sig själv. Många som arbetar inom kyrkan kan nog också känna igen sig över de flytande gränserna mellan arbete och engagemang, att känna sig kallad till

en uppgift och hur det får inverkan på fritiden. – Ibland kanske det inte alls handlar om tid och arbetsuppgifter, utan om vem jag tror att jag ska vara? Jag vill ju att min chef ska ha förväntningar på mig, som är rimliga. Hur mycket av min lediga tid ska jag egentligen ägna åt det som är arbetsrelaterat? Daniel har funderat över vad det är som triggar igång stressen hos honom. Något som inte alls bara har med arbetet att göra. – Ta det här med städning. Jag kan bli väldigt stressad över att få gäster, eftersom jag vill ha hunnit städa på ett visst sätt. Så då blir jag stressad över att få besök, trots att jag aldrig upplevt att mina gäster har uttryckt besvikelse över hur städat det är! Med förnuftet vet jag ju hur oviktigt det är, och ändå blir jag stressad! Men detta är ju något jag har makt att förändra. Handlar detta om att du inte tycker att du duger som den som har hand om hemmet? – En intressant jämförelse är hur perfekt jag tror jag måste vara i mötet med andra människor. När det egentligen är bättre att visa sig som den lite stökiga, skadade människa jag är. Det kanske är en människa som det är befriande att träffa. – Jag har jobbat mycket som ledare, berättar Daniel. Så under det här året har jag pratat med andra ledare om vilken slags förebild Korsväg 2|2015

man är. Om vikten av att våga visa sig svag, sårbar och otillräcklig.

uppskatta och känna befrielse i att inte veta, vara öppen för olika svar, att behöva fundera lite till.

Daniel berättar att han redan tidigare utnyttjat

möjligheten till själavårdskontakt på Göteborgs stifts själavårdscentrum. Denna möjlighet till samtalsstöd har alla anställda i Svenska kyrkan, inte bara präster och diakoner. – Nu blev det väldigt värdefullt. I de samtalen lyckades jag på många punkter omvärdera och göra upp med bilden av mig själv. En del ville jag förkasta, en del behålla och en del förstärka och öppna upp. – Jag märkte att jag har ett stort behov av att vara tydlig. Jag har en förväntan på mig själv att jag ska vara en tydlig person, välformulerad,genomtänkt och då ingår det att vara förberedd, då är det lättare att uppfattas som tydlig. Daniel fick hjälp att ifrågasätta den förväntan han hade på sig själv. Han fick lära sig

Korsväg 2|2015

Avslutningsvis talar vi om glädjen man kän-

ner, ja som en slags belöning när man uppfyller sina krav och förväntningar på sig själv. I all synnerhet om man som Daniel ofta kliver fram, agerar, informerar, uppträder, leder. Då utsätter man sig ju också för granskning. – Det är roligt att få beröm av andra. Det är också vara en stark inre belöning, när jag själv är nöjd med min egen insats. Att känna sig kompetent, duktig, att känna att det jag bidrar med även är värdefullt för andra är en fantastisk känsla! 

Text: Agneta Riddar Bilder: PeO Nilsson

Korsv채g 2|2015

reflektion | Jackie Jakubowski

När tiden började

begynnelsen skapade Gud – tiden. Det är en chockerande tanke för den som vill se tiden som något absolut, något av gudomlig rang. Men att även tiden är en del av skapelsen stod klart redan för kyrkofadern Augustinus (354-430), som förlöjligade uppfattningen att Gud skulle ha väntat i en evighet för att vid något speciellt tillfälle bestämma sig för att skapa ett världsallt. “Världen och tiden hade en gemensam begynnelse, världen har skapats inte i tiden utan samtidigt med den”, skrev Augustinus. Samma Gud som skapade rummet måste även vara tidens skapare. Gud satte urverket igång. Det var Isaac Newton (1642-1727)

som på vetenskaplig grund befäste denna traditionella judisk-kristna bild av Gud som urmakare. Newton, liksom Aristoteles (384 fvt-322 fvt) nästan två tusen år tidigare, trodde att tiden entydigt kunde anges genom att mäta tidsintervallet mellan två händelser. Detta tidsintervall var lika stort oberoende av vem som

Korsväg 2|2015

mätte det. Newtons tid var “det sunda förnuftets” tid – universell, absolut och fullständigt pålitlig. Gud–Urmakaren slog vakt om Tiden. Problemet är bara att en sådan Gudoms ställning i det newtonska deterministiska universum blir urholkad! Gud har hos Newton reducerats nämligen till blott och bart en bokhållare, som vänder bladen i en kosmisk historiebok som redan är skriven. Den store franske astronomen Pierre de Laplace (1749-1827) påpekade underfundigt att om all rörelse är matematiskt bestämd, såsom Newton hävdade, är universums nuvarande rörelsetillstånd tillräckligt för att bestämma dess framtid. All information om framtida tillstånd ligger ju i dess nuvarande tillstånd – det är bara att räkna ut med hjälp av Newtons strikt matematiska lagar. Det betyder i sin konsekvens att tiden – även om den är absolut – egentligen är överflödig. Drygt två hundra år senare skulle

Albert Einstein (1879-1955) gå ännu längre och hävda att “tiden är relativ”. Den är i lika hög grad som materia involverad i de fysikaliska processerna. Här ligger den fundamentala skillnaden mellan Newtons och Einsteins uppfattning om tiden: Newtons absoluta tid flyter i jämn takt och kan inte påverkas av någonting. Rum och tid är ett schackbräde på

vilket man spelar spelet med materien och energin. Einstein ersatte den absoluta tiden med en absolut rum-tid. Einsteins tid är absurd – den är “elastisk” och kan töjas och sammandras av rörelse. Detta innebär att man kan “bromsa” sin egen tid genom att försätta sig i hastig rörelse. (Atomklockorna visar att atomerna “går” långsammare när de påverkas av stark gravitation än i tomma rymden.) De praktiska konsekvenserna av Einsteins relativitetsteorier om tiden är ändå triviala i jämförelse med deras oerhörda filosofiska följder: Om en tidsresenär hade färdats i trakterna av ett svart håll (en stjärna som dukat under för sin egen enorma tyngdkraft och imploderat till en singularitet) i tio års tid och sedan återvänt till jorden, skulle han upptäcka att det har gått 10 000 år; han skulle inte finna några spår av den civilisation hen en gång lämnade. Och om hen under sin färd skulle hamna i det svarta hålets “centrum” skulle hen ha avverkat hela framtiden och hunnit fram till ”tidens slut”. I det svarta hålets “centrum” stannar tiden, medan hela evigheten hunnit förflyta och “universum utanför” har redan hänt. För att ta sig ut ur hålet skulle en tidsresenär behöva lämna det innan han kommit dit! Einstein må ha avskaffat Newtons ab-

soluta tid, men en sak förenade dem –

determinismen. Om vi, enligt Newton, bara kände till utgångsläget i det kosmiska urverket, där varje verkan alltid föregicks av en orsak, skulle vi kunna veta allt om framtiden. Också Einsteins universum är “förutbestämt”. Enligt relativitetsteorin ses tiden nämligen som ett “tidslandskap” där alla händelser redan existerar. Vi sitter vid flodens strand och bevittnar framtidens händelser svepa förbi oss, medan nuets händelser försvinner in i det förflutna. Skillnaden mellan förflutet, närvarande

och framtid är bara en illusion, hävdade Einstein och ifrågasatte därmed en av den västerländska civilisationens grundläggande uppfattningar om evigheten, som så vackert formulerades av Augustinus: “Hur kan det förflutna och framtiden finnas, när det förflutna inte längre finns och framtiden ännu inte är? Vad det närvarande beträffar, skulle det, om det alltid funnes och inte övergick till att bli det förflutna, inte vara tid utan evighet.” Endast Gud, skrev Augustinus, finns i evighetens rike – “i ett nu som

Korsväg 2|2015

» Frågan om Gud finns i eller utanför tiden är av stor teologisk betydelse.

aldrig upphör”. Evigheten är, med den mystiske 1500-talspoeten Angelus Silesius ord, “ett steg bortom den linje som kallas tid … Tiden är ditt eget verk, dess klockor tickar i ditt huvud. I samma ögonblick du slutar tänka, upphör även tiden.” Frågan om Gud finns i eller utanför

tiden är av stor teologisk betydelse. På 200-talet slog hedningen Plotinus fast att eftersom en tillvaro i tiden är en ofullständig tillvaro måste Gud kännetecknas av den fullständiga frånvaron av varje förhållande till tiden. Tiden är en fängelse för människorna; evigheten är Guds hemvist. Visserligen var såväl Augustinus och andra kyrkofäder som judiska lärde överens om att Gud existerar utanför tiden och känner framtiden lika väl som det förflutna och nuet, men utifrån denna dogm uppstår ett besvärligt teologiskt problem för både kristendomen och judendomen: Hur kan en evig och tidlös Gud agera i en föränderlig, timlig värld? En Gud som existerar i tiden undergår förändringar. Men om Gud är alltings yttersta orsak, vad skulle kunna orsaka dessa förändringar? Den teologi som tillskriver Gud mänskliga egenskaper och talar om en personlig Gud som tänker, dömer, räddar, känner och förlåter ställs inför ett olösligt problem då alla dessa aktiviteter utspelar sig i tiden. Vi styrs av noggranna neurologiska

och kemiska klockor, i en värld där tid

Korsväg 2|2015

är den centrala begreppspelare kring vilken vår vetenskapliga bild av den fysikaliska verkligheten är byggd – och ändå säger dessa klockor ingenting om vår medvetenhet om tiden. När vi blickar in i våra sinnen för att hitta grunden för tidsupplevelsen, tycks dåtiden förvittra och bara lämna efter sig mysterium och paradox. Vår egen erfarenhets subjektiva tid har bara en vag likhet med den tid som dyker upp i fysikaliska teorier. Einsteins tid till exempel har ingen pil, den är blind för skillnaden mellan förflutet och framtid – händelser ”inträffar” inte, de bara ”existerar” i det fyrdimensionella rumtidkontinuet. Och tiden ”flyter” inte heller, såsom vi själva uppfattar tidens gång – nuet framskrider genom tiden. Vad är då denna tid som kan mätas, samtidigt som den kan ”upphöra” när vi ”glömmer” den? Kanske är tiden och dess flöde bara en illusion som människan – för att begripa dess abstrakta väsen – måste ”ladda” med högst rationella egenskaper. ”Om ingen frågar mig om tiden, så vet jag, men om någon människa skulle begära att jag berättade för henne, så kan jag inte”, skrev Augustinus. Människans tid är uträknad. Därför

räknar hon och mäter tiden. Men det finns ögonblick i människans tid då tiden tycks “stanna” Och andra ögonblick då tiden “försvinner”. Det händer också ibland att vi kan få en förnimmelse av “ett nu som aldrig upphör”. Det kan ske i ett tillstånd av lycka,

men oftast är det ett förebud om den tidslöshet som är dödens väsen. “Nuvarande tid och förfluten tid/är kanske båda närvarande i framtida tid/ och framtida tid innehållen i förfluten tid./Om all tid är evigt närvarande/är all tid omöjlig att förlossa” skriver T S Eliot i en dikt. I Edens lustgård existerade inte tiden och så hade det kunnat förbli. Varje ögonblick skulle “för alltid” kunna likna det andra; det förflutna skulle inte finnas, inte heller någon framtid som skulle överraska med det oförutsägbara – ty ingen tid skulle flyta. Gud

Bild: Shutterstock

När vi blickar in i våra sinnen för att hitta grunden för tidsupplevelsen, tycks dåtiden förvittra och bara lämna efter sig mysterium och paradox.

hade kunnat bevara paradisets tidlösa tillstånd, men då hade inte Adam och Eva kunnat fatta egna beslut, välja att trotsa Gud, upptäcka sina kroppar, skaffa sig barn … Tiden är livets villkor. 

Jackie Jakobowski är redaktör för tidskriften Judisk krönika

Korsväg 2|2015

krönika | Camilla Lif

Spillbitarnas välsignelse

u går förbi dem varje dag, men du har nog inte lagt märke till dem – de små bortglömda markplättar som kan finnas bakom busskurer, intill parkeringsplatser, på refuger, vid industritomter. Små o-odlade, o-ägda, oanvända platser som i bästa fall är fulla av ogräs, men ofta av grus och skräp. Stadsarkitekterna kallar dem SLOAP (spaces left over after planning), och de är inte alls önskvärda ur ett stadsplaneringsperspektiv. De betraktar dem som misstag: väldigt oekonomiska och oestetiska misstag. De små spillbitarna. Sånt som blev över. Under några år nu har jag mer och mer fått upp ögonen för dessa överblivna markbitar. Jag har nästan blivit besatt av dem. Noggrant bevakar jag vilka växter som slår rot där ingen rensar eller bygger. Vilket skräp som hamnar där. Hur vädret påverkar dem. Det har till och med gått så långt att jag ibland köpt små minigubbar av plast – såna som man brukar se intill modelltågbanor – och placerat ut dem på dessa ställen. Det finns till exempel ett dansande par (1,5 cm höga) fastlimmat intill ett brofäste nära mitt hem. Jag har naturligtvis funderat på varför de här bitarna av o-annekterad mark är så viktiga för mig, och jag tror att det beror på att det finns motsvarande ytor i våra själar – i min själ. Och jag tror att vi förlorar något viktigt om vi planerar, intecknar och bebygger all den yta som en själ innehåller. Detsamma gäller vår tid:

Korsväg 2|2015

om inte vår tid får innehålla vildvuxna, oplanerade och överblivna stunder, så kvävs vi. Vår ambition att genom planering få in så många upplevelser som möjligt på kortast möjliga tid gör till slut att vi inte upplever någonting alls. Förmodligen handlar vår planeringsiver ofta om förväntningar. Både de negativa och de positiva. Förväntningar på hur saker och ting ska kännas för att de ska vara bra. Mina förväntningar har slagit krokben för mig åtskilliga gånger. Ett exempel: på morgonen den 20 juni 1999 sa jag högtidligt: ”Detta är den största dagen i mitt liv!" Det var min prästvigningsdag. Jag hade ägnat otroligt mycket tid, planering och pengar åt den dagen – prästkläder, mottagning efteråt, massor av gäster, inkokta laxar och vitt vin. För att inte tala om studierna på vägen dit. Eftersom jag var proppfull av förväntningar var jag förstås väldigt uppjagad och stressad – och inte ett dugg själsligt närvarande. När jag svettig och darrig stod där pre-

cis innan processionen in mot altaret skulle börja, fick jag av biskop Caroline ett råd, som jag aldrig kommer att glömma: ”Gör er tomma”, sa hon. ”Töm er på alla förväntningar på hur det här ska kännas. Gör er tomma nog för att kunna ta emot det som kommer till er.” Mitt inre protesterade först vilt – det är klart att jag tänker ha förväntningar – det här är den största dagen i mitt liv, för Guds skull!! Men två minuter innan vi skulle tåga

» Gör er tomma nog för att kunna ta emot det som kommer till er. in i kyrkan hade jag i ren desperation tagit till mig vad hon sagt. Jag kände mig tom. Ödslig nästan. Och vi gick in i kyrkorummet. Och rådet jag fick då har på senare år,

i mitt liv, upphöjts till en andlig regel: närhelst jag känner hur förväntningarna börjar växa inombords gör jag mig tom. Tystar ner de stora orden som börjar växa i mitt huvud. Det spelar ingen roll om jag står inför något roligt, sorgligt, skrämmande, något bekant eller främmande – jag gör mig tom. Jag vidarebefordrar rådet till vigselpar, blivande föräldrar, prästkandidater, tvivlare och faktiskt också dem som jagar upp sig inför sina semestrar. Många upplever tomheten som ett risktagande. Och det är det. Hur blir det om jag inte planerar så mycket? Hur kommer det att kännas? När jag tänker på sommaren som ligger framför mig, och vilan jag behöver, så går mina tankar till markspillbitarna och tomheten. Nästan varje sommar under de senaste tjugo åren har jag känt mig stressad över att jag inte ska hinna få tillräckligt mycket återhämtning under semestern. I tidningarna handlar artiklar om var och hur man bäst kommer att kunna samla på sig soltimmar, sömntimmar, grilltimmar, naturtimmar, innerliga familjetimmar och annat som man kan tänkas behöva i sitt minne och sin kropp för att kunna uthärda den långa vintern. Jag blir alltid bara ännu mer stressad av den där harmo-

niplikten: att vi på något sätt förväntas samla på oss en massa sommar, natur och intensiva närvarostunder, som om sånt gick att konservera och hälla i en tät burk och ställa i skafferiet. Men det går inte att samla stunder och vila på hög. Det blir bara stressande att sitta i solstolen med en kopp kaffe och med näsan mot solen tänka; åh, vad härligt – den här stunden får jag inte glömma, åh, vad härligt – den här stunden får jag inte glömma, åh, vad härligt – den här stunden får jag inte glömma…. Hjälpen kommer från bilden av mel-

lanrummen i staden – de har fått mig att tänka också på de psykiska och andliga mellanrummen. De utrymmen i tillvaron som varken stadsarkitekter eller sommarbilagor eller sommarplaner gör anspråk på. Spillbitarna. Spaces left over after planning. Gud välsigne dem.  Camila Lif

Camilla Lif är präst i Västermalms församling, Kungsholms kyrka, i Stockholm

Korsväg 2|2015

Vad betyder vilodagen för dig? Karl-Eric Hansson, 73 år, Grebbestad:

– He, he… ja du, det är en himla bra fråga, jag anser inte att jag missbrukar den i alla fall (skratt). Jag tänker att jag helgar den på mitt sätt. Jag håller inte så hårt på sådant där trams som att man inte får göra det ena eller det andra. Det tycker jag är feltänk. Helgande har inte med en massa görande att göra. Men så är jag uppväxt i Bohuslän också och märkt av den schartauanska miljön. Där fick jag till exempel inte spela fotboll på söndagarna. – Idag är det inte alltid jag väljer att gå i gudstjänst på söndag. För mig har vilodagen mer med rum för tänkande och läsning att göra. Jag brukar alltid läsa söndagens texter på lördag kväll och fundera över vad jag läser. Jag tolkar och ser sammanhanget mellan den gammaltestamentliga texten, episteln och evangeliet. Sedan tjuvkikar jag i Kyrkans tidning och GP och läser hur någon annan tänkt. Det tycker jag är spännande och roligt.

Sven Hertzman, 65 år, sjukhusfysiker, Bollebygd:

– Det är en dag när jag unnar mig att göra något jag inte måste. En dag som finns för min skull. Att det har blivit söndagen har nog mycket med min bakgrund att göra. Inte av teologiska skäl, men för att jag växte upp i ett typiskt arbetarhem, och på söndagen var vi barn tvungna att vara lugna och tysta för att pappa behövde vila. – Jag är engagerad både i kyrkan och i idrottsrörelsen, men jag lägger helst inte möten på söndagar. Det är viktigt med en odelad vilodag. Jag jobbar i vården, och när det blir tal om extraarbete tar jag till exempel hellre två kvällar än ett söndagspass. – Det viktigaste är att vilan inte blir passivitet, utan ett tillfälle för eftertanke. Gud var inte passiv på den sjunde dagen, han reflekterade över det han hade skapat under veckan! För mig betyder det att det är vila att snickra på min verktygsbod, för det är då tankarna får fritt spelrum.

48 48

Korsväg Korsväg 2|2015 2|2015

Martin Lind, 71 år, biskop emeritus, Lund/London:

– Jag har i många år haft fem ledord för min vilodag, berättar biskop emeritus Martin Lind, fortfarande verksam bland annat som biskop i den lilla immigrantkyrkan Lutheran Church in Great Britain. De har varit återhämtning, mässa, familj, en god bok och måltiden. – Jag har alltid handlat all mat och lagat all mat till vår familj på sex personer och jag har älskat det. På söndagen blev det extra med förrätt, huvudrätt och efterrätt. Så vilodagen har verkligen firats i vår familj!

Johan Andin, 34 år, gymnasielärare, Varnhem:

– Vilodagen fyller en viktig funktion som motkraft till samhällets nyttoideal, den ger oss tid att stanna upp, och den kan vara ett tecken på ett annat rike, ett annat sätt att förhålla sig till världen och ge oss en annan rytm. – Men i mötet med verkligheten… Vi är en småbarnsfamilj och har fört ett kringflackande liv, och jag känner att vi inte hittat en gudstjänstfirande församling där vi hör hemma. Ändå tycker jag att det är viktigt att ha en gudstjänstfirande församling, där vi i gemenskapen i söndagens gudstjänst kan ta emot Gud. Det ger vilodagen ytterligare en dimension.

Lola Widlund Gustavsson, 77 år, Angered:

– Vilodagen betyder lugn och ro, ett tillfälle att tänka lite extra på sin familj och på de som inte lever längre. När jag var liten innebar vilodagen att gå till söndagsskolan, och att det var lite annorlunda hemma, som lugnare vid matbordet till exempel. – Jag tycker att vilodagen är lika viktig nu när jag är pensionär, som när jag arbetade. Det är viktigt att det blir någon skillnad på dagarna. Här i kyrkan är det också så, det är något särskilt när man kommer hit.

Korsväg Korsväg 2|2015 2|2015

49 49

Bild: Magnus Aronson/IKON

Fyra tankar om tid 1

en frihet vi i dag tror oss ha är ofta skenbar. Vår tids-

komprimerade kultur gör oss ofta till slavar under almanackan. När rationalisering och effektivisering får allt större utrymme och våra organisationer och liv ska ”slimmas”, då hinner vi inte med oss själva. Och när valfriheten blir alltför stor i vårt individualistiska och pluralistiska samhälle, då blir människan ofta vilsen och väljer lätt fel. Människan har blivit alltings mått och därmed slav under sig själv. En pilgrim vill leva i frihetens luftskick, som fågeln med utspända vingar. Den låter sig bäras upp av underliggande varma luftströmmar. Att få vandra i det svenska landskapet i långsamt tempo, utan alltför styrande almanackor, ger upplevelsen av yttre och inre frihet från tidens pressande stress. I vandringens frihet uppmuntras skratt och gråt, monotoni och omväxling, ensamhet och delande. De flesta skikt som ligger under livets yta berörs, när man äntligen kommer ur den förlamande och ofria livsstil, som hotar förkväva det mänskliga i oss. Ur Pilgrimsliv av Hans-Erik Lindström, Verbum 2005

Korsväg 2|2015

Bild: Shutterstock

Fyra tankar om tid 2

ad har det blivit av vår söndag? Förvånar det oss att

vi har svårt att förnimma evigheten i tiden när vi försummar det unika tillfälle till detta som söndagen erbjuder oss? Att fira liturgi, att ställa sig inför den evige och så låta sig fyllas av evighet, är i vårt sekulariserade samhälle ingen självklarhet längre, inte ens för kristna. Försummar man liturgin, vars karisma det är att sammanbinda vardagen med Guds helighet och evighet, tappar även vardagen den festliga karaktär den kunde och borde ha. Den blir snart enbart ”vardaglig” och banal. Men även som vilodag kommer söndagen ofta i kläm. Kan vi kalla vårt jäktade friluftsliv för vila? Ofta ersätts yrkesarbetet med annat arbete som i än högre grad tar våra krafter i anspråk och så blockerar möjligheten till eftertanke och besinning. Till den nya evangelisation som påven ständigt talar om, och som det ”efter-kristna” Europa är i så skriande behov av, hör inte minst återupptäckten av söndagens roll i det kristna livet, både som dagen för den gemensamma gudstjänsten och som tillfälle till återställande, nyskapande vila. Wilfrid Stinissen i Evigheten mitt i tiden, Libris 1992

Korsväg 2|2015

Bild: Shutterstock

Fyra tankar om tid 3

uds vänner brukar tala om att leva i "beredda gär-

ningar". Kairos är dessa beredda gärningar, när evigheten gör ett snitt in i tiden. Det är den "välbehagliga tiden", den vi inte planerar för utan gör oss redo att ta emot. Men den förutsätter att livet inte redan är så inrutat och fyllt av aktivitet och åtaganden att anropet från Anden inte finner någon spricka att leta sig in genom. Det är inte farligt om det finns "tom" tid i våra liv, tvärt om kan det vara en möjlighet – den tomma tiden kan fyllas av Anden och bli till kairos, profetisk tid! Evigheten är inget vi bara väntar i en avlägsen framtid eller efter vår egen död. Den omger oavbrutet tiden och väntar bara på att få bryta in i vår tid. Anden är inte bunden av tiden, och därför är det möjligt att både bli samtida med de händelser som skildras i evangelierna och delta i den tid som ännu inte kommit. Kairos omger chronos och kan när som helst bryta in i den. Det är vår öppenhet för Anden som är ingångsdörren till evigheten. När vi går in genom den är vi samtida med såväl historiens Jesus som Kristus Allhärskaren. Ur Med evig kärlek av Peter Halldorf, Artos 2012

Korsväg 2|2015

Bild: Shutterstock

Fyra tankar om tid 4

ffektiviteten botas genom övning i tålamod. Men för den

som behöver påminna sig om vad som är viktigt i livet är få saker så effektiva som långa luncher – en klockren postmodern asketisk övning. Att, helst dagligen, tillsammans med goda vänner sitta minst en timme och samtala över lunchen skingrar alla tankar om att ens arbete är det viktigaste i livet. Med detta perspektiv blir du också bättre på att arbeta, för precis som ambitionen så förvränger effektiviten synen på det goda – den effektive dras till den typ av arbete som går att åstadkomma snabbt i stora volymer. Nästan oberoende av vad man arbetar med är det knappast dessa uppgifter som är viktigast att utföra. Viktigare är emellertid vad en sådan vana gör med relationer som får daglig näring vid dessa luncher. Att ett antal personer väljer att ordna sin dag efter en gemensam rutin är en stark gemenskapsfördjupande faktor, ett liturgiskt sätt att närma sig livet. Precis som den kristna liturgin syftar till att foga samman en gemenskap genom att etablera en gemensam grundpuls i våra liv, kan den dagliga lunchen fungera som grundpuls för en mindre gemenskap. En sådan gemenskap blir till en grupp som tillsammans förmår stå emot trycket från samhället, en ”revolutionär cell” i det vardagliga, eftersom skillnaden mellan deras livsrytm och omgivningens blir så tydlig. Ur Om kristen motstånd av Patrik Hagman, Artos 2011 Korsväg 2|2015

reflektion | Per Starke

I balans med tiden

ur många elefanter får det plats i en Volkswagen? Svaret på denna gåta har ni säkert hört. Det får plats fyra stycken. Två i framsätet och två i baksätet. Det absurda och därmed komiska i den gamla gåtan är den rumsliga omöjligheten i att stoppa in fyra ele fanter i en bil, Volkswagen dessutom. Men ändå är det med samma absurda syn vi ibland använder en annan dimension, tiden. Vi skulle alltså kunna formulera gåtan så här: ”Hur många aktiviteter kan man stoppa in i almanackan på en och samma dag?” Genast fastnar skrattet i halsgropen. Teknikerna är många. En del prövar att dubbelboka sig. Andra räknar bort tiden det tar att förflytta sig från det ena mötet till det andra. Åter andra jobbar över för att hinna med. Jobbar vi och sliter för att bli rikare? Rika på vad i så fall? Knappast på det de flesta av oss uppskattar mest, goda relationer. På Harvard University prövar man

nya modeller för att mäta ett lands välstånd. Det gamla sättet att räkna med BNP har sina klara brister. En modell på välstånd, som man prövar, är att räkna ett folks arbetstid och avsaknad av skulder. I så fall skulle vi i Sverige ligga riktigt dåligt till. Vi har höga statliga och privata skulder. Trots det arbetar vi åtta timmar om dagen (minst). Jämför detta med Himbafolket i

Korsväg 2|2015

Namibia, som enligt Harvards mått att mäta är jordens rikaste folk. De har inga statsskulder, inga privatskulder och de arbetar bara 3-4 timmar om dagen. Hur hanterar vi den tid vi har till vårt förfogande? Att klaga över att vi har för lite tid verkar inte konstruktivt. Vi får ju faktiskt hela tiden ny tid. Det handlar i stället om, som vi innerst inne vet, hur vi hanterar den tid vi har. Enuma Elish, den babyloniska skapel-

seberättelsen slutar med byggandet av en stad och ett tempel, det vill säga ett heligt rum. Bibelns skapelseberättelse slutar med den sjunde dagen, instiftandet av en helig tid. I 2000 år hölls det judiska folket samman med hjälp av sin gemensamma tid (kalendern), inte sitt gemensamma rum (landet). Men samtliga metaforer vi i västerlandet använder för tid blandar ihop tid med rum. Vi tror att tid är ett rörligt objekt: Tiden rinner ifrån oss. Framtiden rusar emot oss. Tiden kommer när... Ibland tror vi att tiden är ett stillastående objekt: När vi nu passerar nyår. Vi lämnar 2001 bakom oss. Det är hög tid. Vill du ta tiden åt mig? Men de värsta metaforerna är nog de med vilka vi blandar ihop tid med pengar. Spara tid, ta flyget. Du slösar med din tid. Hur spenderar du din tid?

Hushålla bättre med tiden. Kan du låna mig lite tid? Nej, tyvärr kan jag inte ge dig någon tid just nu. Jag har investerat tid i den relationen. Förseningen kostade mig en halvtimma. Dessa metaforer är framsprungna ur

människors upplevelser av tiden. Som sådana är de förstås sanna. Problemet är att vi okritiskt tagit över meta forerna och gjort dem så självklara i vårt språk att vi inte längre tänker på vad det är vi säger. Vi blir därmed påverkade av ett förhållningssätt, där vi oreflekterat blandar ihop tid med rum och tid med pengar. Men tiden kan varken köpas eller säljas, lånas eller lagras – bara användas. Så det gäller att lära sig att göra det så bra som möjligt. Facebook och veckotidningar publicerar gärna listor på ”quick fix”. Tio snabba punkter för hur vi kan förändra vårt liv, stressa mindre, motverka utbrändhet och komma i balans med Tiden. Ändå vet vi att det inte finns några snabba lösningar. Vi är alla en del av den tidsanda som råder. Man kan fundera över om det är samhället vi lever i som avgör vår relation till tiden, eller om det är vår relation till tiden som avgör vilket samhälle vi lever i? Ska vi som stressar uppnå en för-

ändring, handlar det om ett gediget

Charlie Chaplins ”Moderna tider” från 1936 brukar räknas till filmhistoriens allra bästa filmer. Den handlar om individens kamp för överlevnad i en hård värld, där pengar skattas högre än värdighet, trygghet och lycka.

förändringsarbete på flera plan. Vi behöver arbeta med både vårt synsätt, vårt förhållningssätt och vårt levnadssätt. En drivkraft kan vara att undvika stress. Men jag vill hellre se det ur ett positivt perspektiv. I stället för att fokusera vad vi ska undvika, tror jag det ger större kraft att fokusera vad vi vill uppnå; en bättre balans mellan arbete, familj och egna behov. Jag har också en lista med punkter hur vi kan komma i bättre balans med tiden, men min lista innehåller inga ytliga, snabba tips på hur vi kan förändra våra liv. Det handlar snarare om förslag på ämnesområden att reflektera och meditera över, i syfte att påverka oss på ett djupare plan. 1. Som jag försökt visa ovan, i mitt

resonemang om tidsmetaforer, finns det en växelverkan mellan att påverka och påverkas av vårt språkbruk. En långsiktigt viktig punkt blir därför att förändra de metaforer som vi använder för tid. Bodil Jönsson har gett oss några konstruktiva förslag på metaforer, som kan påverka vårt förhållande till tiden. Korsväg 2|2015

Ställtid är en sådan metafor som blivit allmänt vedertagen. Det är tiden det tar för att ställa om en maskin från en produktion till en annan. Metaforen är ypperlig för att förklara för andra och inte minst för oss själva att vi behöver tid mellan olika möten. Ostyckad tid är en annan metafor. Tänk exempelvis på en semester utan några aktiviteter eller resor inbokade. Den känns oändligt lång. Om du däremot tänker på en semester som är planerad in i minsta detalj, upplever du den som kortare. Ytterligare andra metaforer värda att smaka på är tidsevigheten, tidsvårdsverket, harmoni med tidsvågen, timeout samt klocktid – upplevd tid.

påverka deras sätt att leva. Du låter människan bli mull igen. Du säger: Bli vad du en gång var… Människorna sveper du bort, de är som morgonsömnen. De förgås som gräset. Fast det frodas om morgonen är det förgängligt: mot kvällen vissnar det och torkar bort… Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet. (Ps 90:1-12) Vi lever i en tidsanda som flyr tanken på åldrande och död. Därmed blir vi bestulna på en viktig kraft till att verkligen leva medan vi gör det.

2. Min andra punkt handlar om reflek-

tion och meditation över gudsnamnet JHVH. Jag är den jag är, eller som det översätts i septuaginta, jag är den varande. JHVH är det dominerande namnet i den hebreiska bibeln (Gamla testamentet). Det förekommer 6 800 gånger. Kan det vara så att själva Gudsnamnet Jag är innehåller en viktig hemlighet för den stressade nutidsmänniskan? Vi tror att vi måste prestera för att vara, men det är gudomligt att (bara) vara. 3. Filosoferna har gjort det (som Sartre

i Existentialismen är en humanism), författarna har gjort det (som Peter Noll i Den utmätta tiden) och Psalmisten har gjort det. Alla har de reflekterat över tanken att vi ska dö och låtit det

Korsväg 2|2015

4. Ytterligare något att meditera över

är hebréernas vanligaste begrepp för tid. Det står aldrig utan bestämning. Det är aldrig något abstrakt, teoretiskt, utan det är alltid tid för något speciellt. Det finns en särskild tid för allt. Det gyllene ögonblicket. I filmen Döda poeters sällskap var temat Carpe Diem, att fånga dagen. Det fångar väl Predikarens sammanfattning av hela den hebreiska Bibelns syn på tiden: Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himmelen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid för död… (Pred 3:1ff) Ät ditt bröd med glädje

» Vi lever i en tidsanda som flyr tanken på åldrande och död. Därmed blir vi bestulna på en verklig kraft till att verkligen leva medan vi gör det. och drick ditt vin med glatt hjärta – Gud har redan sagt ja till vad du gör: Klä dig alltid i vitt låt oljan flöda över ditt huvud. Njut livet med den kvinna du älskar, alla dagar i ditt flyktiga liv, det som Gud har gett dig under solen, ditt flyktiga liv. Det är din lott i livet, ditt mödosamma liv under solen. Allt vad du kan göra skall du göra med kraft, ty i dödsriket, dit du går, finns varken handling eller mening, vetande eller vishet. (Pred. 9:7-10) Tiden är alltså till för att levas, här och nu. 5. Biskop Hugh Oldham på 1500-talet

var mycket bestämd när det gällde mattiderna och hade ett mekaniskt ur stående i matsalen. Middag klockan elva och kvällsmat klockan fem! Men när biskopen blev hungrig lät han helt enkelt ställa om visarna. Hurdant är ditt förhållande till tiden?

I västerlandet har många av oss förlorat kontakten med evigheten. Ett förlorat evighetsperspektiv leder till koncentration på tiden som det enda ”verkliga”. Denna ensidiga fokusering har i sin tur till följd att tiden måste räcka till för mer än den förmår. Tidsbristen blir kronisk i den bemärkelsen att den orsakas av tiden (chronos) själv. Den tid som berövats

sin partner, evigheten. Det finns tre möjliga tolkningar av förhållandet mellan tid och evighet. • Kvantitativ skillnad mellan tid och evighet. Tiden är linjär. Det är en gradskillnad mellan tid och evighet. Evigheten tar vid där tiden slutar. • Kvalitativ (ontologisk) skillnad. Tid och evighet är väsensskilda. Två helt olika kvaliteter. • Eskatologisk skillnad. Redan nu och ännu inte. I Bibeln hittar vi både 1 och 2 ovan, men 3:an verkar vara den vanligaste. 1 ovan leder till tidsbrist, stress. 2 ovan leder till inre gudsrelation, noga avskild från det offentliga och politiska. 3 ovan leder till att Gud är närvarande i världen, men ändå skiljd från världen. 1 och 2 är som geometriska figurer medan 3 är en relationsmodell, med all sin komplexitet och dynamik. Förhållandet mellan tid och evighet beror hela tiden på vilket perspektiv vi intar. ”Tid är det utrymme som Gud skapar i sin levande och rörliga evighet, för andra än sig själv.” (Robert Jenson) Evigheten (Eskatologi) är inte lika med framtid, utan det jäsmedel som genomsyrar tiden. Parallellt med Johannes utsaga om att leva i världen, men inte av världen, kan vi säga att vi är i tiden, men inte av tiden. För hur ska vi kunna förmedla evigheten, om vi har flåsigheten i halsen?  Per Starke Korsväg 2|2015

Helgdagarna som klev ur almanackan och försvann Från 60 till tio arbetsfria helgdagar. De svenska kungarna med Gustav Vasa i spetsen tyckte att folket skulle arbeta. Inte sitta hemma och lata sig. Arbetslinjen redan då, alltså. – Man tömmer liksom året på innehåll. Man går från ett innehållsrikt, varierande och oregelbundet år till ett regelbundet och innehållslöst år, säger Göran Malmstedt, som forskat om saken.

elgdagsreduktionen – vad är det? I slutet av 1500-talet hade den svenska medeltidsmänniskan 60 arbetsfria helgdagar. Då kunde hon äta, dricka, roa sig, gå i gudstjänst, avla barn eller bara vila. Tvåhundra år senare, år 1772, återstod bara 10 helgdagar som kunde infalla på en vardag. Snacka om omvälvande förändring. Hur tusan gick den till? Göran Malmstedt vet. Han är född 1956 och professor i historia vid Göteborgs universitet sedan 2005. I sin avhandling från 1994 har han forskat på just helgdagsreduktionen i Sverige. – Vid en första titt är det kanske lätt att tro att denna förändring handlar om skillnader mellan ett katolskt och ett protestantiskt kyrkoår. Men den nya årsrytmen var absolut ingen exklusiv protestantisk företeelse, säger han. Även det katolska kyrkoåret förändrades i samma riktning. I själva verket fullbordades

Korsväg 2|2015

till och med övergången till ett modernt år tidigare i vissa katolska områden än i det protestantiska Sverige. All sin forskning har Göran Malmstedt i huvudsak ägnat åt forskning om tidigmoderna ämnen med ett kulturhistoriskt perspektiv. Han tror att ekonomiska och politiska skeenden har en jättestor betydelse när det gäller förändringar. Men att förklara historiska förlopp utifrån enbart rationella motiv tror han inte på. När samhället förändras förändras också våra traditioner. Göran Malmstedt ser processen runt helgdagsreduktionen som en rationalisering av årsrytmen. Som historiker sätter han in minskningen av antalet helgdagar i detta större sammanhang. Han menar att helgdagsreduktionen är en övergång från ett medeltida år till ett modernt år. – Det medeltida året var med sina oregel-

bundna, flexibla, regionala och lokala variationer svårt att få ihop med en ny arbetsrytm som svarade mot den förändrade ekonomiska och sociala situationen. Den prägel som religionen tidigare satte på tiden minskade avsevärt. På sätt och vis kan man säga att tiden delvis sekulariseras, säger han. – Man tömmer liksom året på innehåll. Man går från ett innehållsrikt, varierande och oregelbundet år till ett regelbundet och innehållslöst år. – Innehållslöst låter lite överdrivet förstås, påpekar han och skrattar. Men jag tänker att de berättelser, den känsla och de associationer som fanns runt de helgdagar under den tid jag studerade försvann med tiden när man tog bort helgen kring det. Helgdagsreduktionen inleddes under refor-

mationstiden och pågick i tvåhundra år. Och man ska ha klart för sig att det är en utveckling som sker i hela Europa påpekar han. I internationell jämförelse var Sverige till och med konservativt, eller måttfullt, beroende på hur man väljer att se det, säger han och skrattar. – När Gustav III i november 1772 utfärdar sin förordning som gör att endast tio helgdagar återstår kan det betraktas som slutpunkten på en lång process. Göran Malmstedt går och hämtar sin gamla avhandling för att få fram exakta siffror. Här, han bläddrar, då ska vi se. I Kyrkoordningen från 1571 avskaffas drygt hälften av de medeltida helgdagarna. Medan beslutet om de tio

som blev kvar togs först 1772. Att den slutliga övergången från det medeltida året till det moderna året dröjde till 1772 berodde på att bönderna som satt i riksdagen gjorde motstånd. Det var många turer hit och dit. – Redan 1741 beslutade riksdagen att ytterligare reducera antalet helgdagar. Prästerna, som tidigare stått på böndernas sida, gick nämligen med borgarståndet och adeln i beslutet. Men 1743 fick man riva upp beslutet och ta tillbaka helgdagarna igen på grund av massivt motstånd. Sedan låg frågan nere några år. – Man försöker återta frågan kring 1750-talet, men då står prästerna på böndernas sida igen. 1772 svänger prästerskapet igen och är med på reduktion. Men den hinner man inte genomföra förrän Gustav III genomför sin stadskupp 1772. Och han tar inte hänsyn till riksdagen, utan beslutar själv att man ska göra sig av med de här helgdagarna. Men då fanns det ändå ett stöd för det här i riksdagen Korsväg 2|2015

om man borträknar bondeståndet då som aldrig var med på det. Likt många politiska beslut idag resonerade man utifrån att antalet helgdagar hade negativa konsekvenser för samhällsekonomin. – Det finns ekonomiska skäl till att man ska ta bort helgdagarna. Framförallt kommer motiveringen från kungamaktens håll. Men även representanter från borgarståndet och näringsidkare ser helgdagarna som en förlust av arbetsdagar och tillgångar. Gustav Vasa var kung i Sverige 1523–1560, och under hans tid hade frågan både en konsumtions- och produktionssida. – Gustav Vasa ville nämligen bli av med sådana här ”latmansdagar” som han kallade det. Han ville att folk skulle jobba. Han retade sig på att folk festade upp sitt överskott, det ville han ha in som skatter istället. Men helgdagarna reducerades inte bara, berät-

tar Göran Malmstedt. Till saken hör att på 1600-talet tillkommer också nya helgdagar. Man skriver in så kallade storböndagar, först tre och sedan fyra, men de läggs till söndagarna då och innebär därför ingen ökad ledighet från arbete. – De som drev igenom minskningen under 1700-talet resonerar utifrån att den samlade förmögenheten i Sverige är mindre än i andra länder eftersom man jobbar mindre här, det innebär att vi är mindre rika än andra länder. Så man har fokus på produktionen. Under 1700-talet har vi i hela Västeuropa upplysningstiden, och där hämtar man idéer.

Korsväg 2|2015

I sin avhandling lyfter Göran Malmstedt också in hur moraliska värden ställs mot varandra. Arbete och flit kontra sysslolöshet. Vad är det för något, och hur hänger det ihop med heldagarna? – Man kan se hur ett nytt ideal för livsstil växer fram från 1500-talet och framåt. Egenskaper som flit, sparsamhet och måttfullhet lyfts fram, det man brukar kalla ”den protestantiska etiken” från Max Weber. Hans teorier och analyser ses framför allt hos kalvinisterna. Men man kan nog hitta dessa ideal hos lutheraner och katoliker också, om man drar ut lite grand på förloppet. – Kalvinisterna var nog först och mest tydliga på den punkten, men det är inte bara där de nya livsidealen finns. Man kan hitta det på flera håll. Och det kan nog kopplas till städernas tillväxt och ett nytt borgarstånd som blir viktigare också. Du skriver också någonstans att man under

den här processen försöker hålla isär det heliga och profana i den nya tiden… – Ja, det var en drivkraft för prästerskapet och kyrkan. Det fanns en tanke att om man skulle reducera antalet dagar så skulle det bli en större vördnad för de som återstod. De ledande tyckte att på det sättet man firade helgdagarna – genom att gå på krogen, genom att dansa och leka – det var inte att helga dagarna. – Man tyckte att det heliga vanhelgades om man kom full till kyrkan och tillbringade mas-

» Gustav Vasa ville nämligen bli av med sådana här ”latmansdagar” som han kallade det. Han ville att folk skulle jobba.

sa tid på krogen. Och tanken var sådan att det i sin tur ledde till ett omoraliskt och vanvördigt leverne. Ingen människa är opåverkad av tiden. Inte hel-

ler kyrkan, universitet eller samhället i stort. Det är Kristi himmelsfärds helg och Göran arbetar. Han är hemma i sin lägenhet på Älvsborgsgatan i Majorna. Den stadsdel i Göteborg där han bott i 30 år. Själv lyssnar jag på Per Naroskin på P1. I hans program ”Känsligt läge” samtalar han om gränsen mellan arbetsliv och privatliv och om den alltför slitna klyschan balans i livet. Och jag kommer att tänka på Marx och hans syn på människan och arbete, och även Luther som ju långt ifrån vad många tror inte alls var någon dystergök och lyfte fram människan och hennes kallelse att lägga krutet på nästans behov. Kanske beror vårt förhållningssätt till tiden, och uppdelningen mellan arbete och vila, på vad vi lägger i begreppen? – Ja, lönearbete och fritid är trots allt moderna begrepp. Jag tror att historien kan hjälpa oss att tänka lite noga kring det här med tid och vila. Man får perspektiv på sitt eget tänkesätt, och sin nutid, det är närmast existentialistiskt. – Studerar man historien går det inte att undvika att slås av hur vårt förhållningssätt till verkligheten varierar mellan olika tider och kulturer. Göran Malmstedt kallar spontant dagens års-

rytm för en individualistisk årsrytm. – Folk arbetar alla dagar. Och det kan se olika ut från individ till individ. Årsrytmen är väldigt flexibel och modern i betydelsen att traditionens makt har minskat över tiden. På frågan om han själv skulle önska att vi

hade fler helgdagar kvar svarar han muntert, att som historiker har han ingen åsikt. – Vi lever ju också i en mångkulturell värld, och det är mer komplicerat på något sätt. Skulle jag verkligen propagera för fler kristna helgdagar då? Men din egen relation till det här med arbete och vila då hur ser den ut? – Nu under våren är jag i en fas där jag skriver och forskar och tar varje chans till det. Det är skillnad jämfört med när jag går tillbaka som prefekt och är chef. Då är det mer reglerat. Forskartillvaron är liksom gränslös på ett trevligt sätt. Det är en typisk verksamhet som inte följer någon arbetstidsregleringslagstiftning och så. Det är flytande gränser mellan arbete och fritid. På gott och ont. Det är gott när man har ett flow och man är igång, men man behöver egentligen ha tydliga gränser mellan arbete och fritid. Det är roligt att höra honom säga att han kan-

ske egentligen tycker att man behöver mer gränser. För när jag läser hans avhandling, får jag en känsla av att han kanske ändå tycker att det mer generösa och spontana som medeltidens årsrytm gav utrymme för var att föredra framför den mer regelbundna och regelstyrda moderna årsrytmen, eller? – Ja, så kan man nog se det. För det är klart att det regelbundna och regelstyrda är tristare. Men samtidigt tror jag att det gränslösa när det gäller arbete och fritid gör att många människor går i väggen. Vila är viktigt. Alldeles särskilt i vår tid när arbetet ofta är intensivt och kräver ständiga produktivitetshöjningar och prestationer på alla nivåer och i alla sektorer.  Beata Åhrman Ekh Korsväg 2|2015

Almanackan med 130 högtider V

ad säger en almanacka om tiden? Den 19 februari var någravänner och jag i New York. Snön yrde. Det var kallt som attans. Vi korsade en gata. Plötsligt var vi inne i Chinatown. Traditionell kinesisk musik, värme och smällare fick oss att lyfta blicken och lossa våra varma halsdukar. Drakar, fest och dans? Vad var det här? En helt vanlig torsdag? Vid en skolgård med uppklädda barn och föräldrar trillade polletten ner. Det var det kinesiska nyåret som firades. Där och då gick vi in i Getens år. Hade vi haft Sensus Multireligiösa almanacka med oss hade vi inte blivit så överraskade. – Nej, för vi har ju med nyårsfiranden också, skrattar Tove Näckdal. Sensus Multireligiösa almanacka är nämligen bokstavligen det den utger sig från att vara. Till skillnad från en vanlig svensk almanacka, som bara markerar våra egna helgdagar i rött, anges här 130 högtider från sex världsreligioner. Vi får veta när och varför helgdagar inom buddhism, hinduism, islam, judendom, kristendom och sikhism firas. Och även nyårsfiranden markeras alltså. Tove Näckdal är religionsvetare med inriktning

på modern islam. Även socialpsykologi och beteendevetenskap finns på hennes meritlista. Sedan fyra år tillbaka är hon en av skribenterna bakom texterna i Sensus Multireligiösa almanacka. Korsväg kontaktar henne för att få veta varför studieförbundet ger ut denna almanacka och vad en almanacka egentligen säger om tiden. Tillsammans med Marcus Nilsson på Sensus studieförbund har hon intervjuat en mångfald människor om deras personliga tro. I

Korsväg 2|2015

Multireligiösa almanackan låter de medvetet deras röster höras parallellt med när högtiderna infaller och varför de firas. – Att få lyssna till människor som berättar sin livshistoria utifrån sin egen dialog med sin religiösa tradition ger aha-upplevelser. Att balansera högtidernas när och varför med personliga berättelser är viktigt, menar hon. Det är annars oundvikligen lätt att fastna i stereotypa och generaliserande bilder av religioner när man gör en almanacka. "Muslimer firar det här för att...", "enligt hinduismen steg den guden och den guden ner från himlen på den dagen", "kristna firar påskdag för att de tror att" osv. Det blir svepande och säger inte så mycket om hur tron gestaltas i det egna livet. – Ingen människa följer en religion oreflekterat. Det är hela tiden en dialog och en process som utvecklas. Man väger olika tankar och dogmer utifrån sina egna livserfarenheter. Vissa saker blir viktigare och andra väljer man bort. – Det blir så påtagligt att det personliga sättet att förhålla sig till religion finns för alla människor. Det var visserligen det som var vår tanke men det har också bekräftats så otroligt mycket av intervjuerna. Det är fantastiskt spännande. Att det är buddhismens, hinduismens, islams,

judendomens, kristendomens och sikhismens högtider och traditioner som är med beror på att det är de sex religioner som är vanligast i Sverige. – Det handlar om att öka förståelsen för att vardagen kan se ut på olika sätt för människor i dagens Sverige. Jag blir glad om texterna

väcker nya frågor och funderingar så att man söker sig vidare. Urvalet hänger också ihop med Sensus utställning Gud har 99 namn där just de presenteras. Men det här med urval är ju jättesvårt, tillstår hon. – I arbetet med Multireligiösa almanackan försöker vi hela tiden tänja på gränserna. I almanackan har vi till exempel lagt till nyårsfiranden för att få med fler religioner. – I 2016 års almanacka breddar vi oss ännu lite mer. Det blir reportage om ytterligare en religiös grupp som är relevant att lyfta just i Sverige utöver de här sex världsreligionerna. – Spännande va? säger hon och skrattar när jag kommenterar hennes cliffhanger. Hon avslöjar inte mer än så. Hon hoppas bara

att texterna väcker tankar och nyfikenhet. Och det gör inget om man blir lite förvånad också. – Att man får sina fördomar utmanade på ett lite snällt sätt. – Den är också praktisk att ha till hands om man vill ha en grundläggande förståelse för sina elever om man är lärare till exempel. Men vad säger då egentligen en almanacka om tiden?

– Ja, det är en bra fråga. På vilka olika sätt kan vi uppfatta världen och hur påverkar det oss? Hur skulle vår verklighet se ut om vi hade andra högtider än de vi tar för givna? Många av oss tar ju vår almanacka, vår kalender, vår årsrytm och tidsuppdelning väldigt för given, fast den egentligen kan se ut på många olika sätt, säger hon. – Men i arbetet med Multireligiösa almanackan vill vi lyfta blicken lite. Vi har en introduktionstext i almanackan som tar upp frågorna om tid. Det är roligt att sätta in almanackan i ett mer filosofiskt perspektiv. Det är ju väldigt mänskligt att vilja dela in sin

tid. Vi kan inte ens föreställa oss hur vi skulle uppfatta världen om vi inte gjorde det. Och det finns många olika sätt att organisera tiden på. Samtidigt som det är en väldigt gemensam grej att organisera tiden. Och själv gillar hon almanackor. Gillar ordning och reda. Gillar att strukturera sin egen tid. – Jag är dessutom en av få människor som fortfarande har en fysisk almanacka. En sådan där härlig pappersalmanacka. Jag är till och med lite överdrivet noga med vilken almanacka jag ska ha. Hon berättar att hon kan gå till bokhandeln Korsväg 2|2015

fem gånger för att välja ut den absolut bästa almanackan. – Jag har något slags magiskt tänkande. Att den på något sätt sätter tonen för mitt kommande år. Tove Näckdal är på jobbet fast det är lördag och Kristi Himmelfärdshelg. Almanackan gör hon som ett extraknäck för Sensus. Hennes huvudsakliga yrke är ungdomshandledare på ett dygnetruntbemannat boende för ensamkommande flyktingbarn under 18 år i Frölunda. Hennes oregelbundna arbetstid gör det svårt att ha en vilodag. Men hon bodde ett tag i ett land där man höll vilodagen väldigt strikt berättar hon. Nämligen Israel. – Där man befann sig på fredag kväll fick man stanna till lördag natt liksom. Allting stängdes ner. Vi hade ingen bil och det gick inte ens att åka buss och det gick inte att handla mat. Man var tvungen att planera allting. Det tyckte jag var otroligt skönt. Jag försökte hålla det när jag kom hem till Sverige, men jag tyckte det var svårt. Jag kan sakna det ibland. Det var så jätteskönt att ha ett dygns påtvingad vila. Nu är livets omständigheter helt annorlunda.

Och hon tycker det är roligt att fira högtider som hon inte har firat förut. Som att fira den muslimska högtiden id al Fitr här på boendet med ungdomarna. Eller att fira hinduiska högtider. Eller nouruz, som är det persiska nyåret men också en vårhögtid. – Högtider är ett spännande sätt att lära känna människor. Lite som för mina vänner och mig i New York. För hur gick det egentligen kan man undra? Jodå, upplevelsen i Chinatown väckte vår nyfikenhet. Mitt i festligheternas centrum ställde vi oss lite avsides och tittade på. Försik-

Korsväg 2|2015

tigt avvaktande inför det främmande. Men på natten hemma i lägenheten i Brooklyn googlade vi friskt på det kinesiska nyåret. Fascinerades och attraherades. Närmade oss det heliga med hjälp av lek. Vi läste entusiastiskt om att barn födda i getens år är kreativa, lugna och intelligenta. Tävlade om att placera oss själva och varandra – en lärare, en präst, en pedagog och en bakteriolog – i den kinesiska zodiaken utifrån vilket år vi var födda och betydelsen av det. Och det ska tillstås, vi var mer upprymda och upplysta än innan mötet med detta firande.  Beata Åhrman Ekh

nya böcker

"Äntligen en bra andaktsbok" Jag fick denna andaktsbok i min hand med

uppmaningen att recensera den, och öppnade den med en ganska måttlig nyfikenhet. Jag har öppnat alldeles för många andaktsböcker och blivit uttråkad någonstans på sidan 30 eftersom mycket känts så förutsägbart. Men nu började jag läsa, lite förstrött – men redan efter den första texten med rubriken ”Hemlig agent” (om de vise männen) var min inställning helt förändrad. ”Detta är ju lysande”, tänkte jag. SÅÅ har jag aldrig tänkt om den bibeltexten! Och glädjen har faktiskt hållit i sig genom hela boken. Framsidans bild av en kaffekopp med titeln Närvarons sakrament ovanför håller vad den lovar. Här får jag chansen att djupdyka, samtidigt, i bibelns texter och mitt eget liv 2015. Jag, som predikat över dessa texter i 25 år, får nya infallsvinklar, glada upptäckter, och fördjupad förståelse. Fredrik Ivarsson är en oerhört god kontextuell teolog som tolkar bibeltexterna och samtiden med samma skicklighet och djup. Hela tiden anar man de befrielseteologiska och feministteologiska utgångspunkterna som författaren har och använder utan att någonsin hemfalla åt moralism.

Om jag nu låter överdrivet entusiastisk så är det för att jag faktiskt känner mig sådan. ”Äntligen”, tänkte jag när jag läste Närvarons sakrament, ”äntligen” en riktigt bra samtida, aktuell och i djupet Närvarons bibeltrogen andaktsbok. sakrament Så kära vänner, kyrkfolk och Fredrik Ivarsson predikantkollegor – tag och Argument läs. Och till alla er som likt mig ägnar sig åt predikans sköna konst – tag och lär! En av de sista texterna i boken, ”Ett juläventyr” inleds med orden: ”Får man klappa Jesusbarnet” ? Sedan berättar Fredrik om en julvandring med förskolebarn. ”Barnen har en självklar förmåga att se tillvaron som dubbelexponerad. Mitt i det vardagliga och mänskliga finns det gudomliga dramat på samma gång.” Tack för hjälpen att göra just det: se tillvaron som dubbelexponerad – med det vardagliga och mänskliga genomlyst av det gudomliga! Maria Ottensten

Läsvärd ingång till Bonhoeffer I april var det 70 år sedan prästen och motstånd-

mannen Dietrich Bonhoeffer mördades i fängelset av nazisterna, endast en månad innan kriget var över. Ett par år tidigare hade han gått med i den hemliga moståndsgruppen som skulle försöka mörda Hitler för att få slut på kriget. Lagom till denna minnestyngda vår har den amerikanske författaren Eric Metaxas skrivit en biografi om ”prästen, martyren och spionen” Bonhoeffer. Dietrich Bonhoeffer har haft stort inflytande i den lutherska kyrkan och böcker som Efterföljelse och Liv i gemenskap har nått en stor läsekrets, Metaxas biografis främsta förtjänst är att den mycket väl fångar den unge teologens utveckling under 30-talet när nazismen växte fram. Deutsche Kirche var lojal mot nazisterna, och Bonhoeffer såg sig nödgad att starta en alternativ prästutbildning

och den riktning som kallats Bekännelsekyrkan. ”Vi gjorde motstånd genom bekännelsen, men vi bekände inte genom motstånd”, skrev teologen Eberhard Bethge. En kyrka kan inte bekänna någon annan som sin ”ledare” än Kristus själv, att svära trohet till Hitler var Bonhoeffer alltså otänkbart. Eric Metaxas Ibland önskar jag att MeLibris taxas haft ett lite mer kritiskt förhållande i sin biografi, brottats lite mer med sin egen beundran av Bonhoeffer. Sammantaget är det ändå en läsvärd introduktion till Bonhoeffers liv och gärning. Lasse Benggtsson Korsväg 2|2015

nya böcker

Träning för lärjungaskap

Om trons och kyrkans byggstenar

När statistiken om med-

Den apostoliska trosbekän-

lemskap, gudstjänstbesök och allt annat för fjolåret i Efter Kristus Svenska kyrkan kom, växte Tobias Hadin & en helt annan fråga upp i Kristoffer Lignell mitt medvetande: hur ska vi Argument kunna gestalta den annorlunda gemenskap kyrkan är? Frågan kom efter läsning av Efter Kristus med undertiteln Att följa Jesus med hjälp av Didaché. Författare är Tobias Hadin, EFS-präst i Hammarkullen, och Kristoffer Lignell, dito i Lund. Didaché är en text från urkyrkans dagar, troligen nedskriven före evangelierna, och den innehåller råd och regler för de första kristna församlingarna. Kopplingen till Bergspredikan är tydlig. Hadin/Lignell har gjort en ny översättning av skriften och dessutom gjort ett träningsprogram för lärjungaskap kopplat till texten. Pretentiöst, kan det tyckas, men det fungerar och utmanar. I boken citeras Henri Nouwen som skriver: ”Du tänker dig inte till ett nytt sätt att leva, du lever dig till ett nytt sätt att tänka.” Liv och lära hänger alltså samman, och för att hålla samman dessa behöver vi öva. En träning i att bli ”allt mer lik Kristus genom att samarbeta med Anden i oss”. Det är här jag kopplar till Svenska kyrkans statistik. Om människor längtar efter fördjupning och mening i sina liv, så måste vi tänka oss att bygga församlingsgemenskaper som är något mer än en grupp som möts på samma plats under en timme på söndagarna. Och hur kan vi då gestalta den annorlunda gemenskap kyrkan är kallad att vara? Övningarna i Efter Kristus tror jag kan vara en väg. Om vi vågar komma med vår egen längtan, sårbarhet och överlåtelse, kan något nytt och friskt växa fram. Lärjungaskapet är alltid livslångt, vi blir aldrig klara, som de skriver i boken. En spännande utmaning!

nelsen har varit en samlingspunkt för kristna i tvåtusen Vår tro år. Trosbekännelsen kan ses som min som ett hem med rum för Cristina Grenholm var och en, den kristna trons Verbum c-dursskala, en förkortad berättelse och en slags kom-i-håg-lista, skriver Cristina Grenholm. Titeln Vår tro som min vill uttrycka att det måste finnas ett samband mellan den gemensamma bekännelsen och den egna tron. Trosbekännelsen är ett flöde i större grad än vad den är en tredelad bekännelse, skriver Grenholm. Det som förklaring till att boken består av 24 avsnitt där varje rad, eller ibland ord i trosbekännelsen får varsina kapitel. Målgruppen för boken är både den som inte är så bekant med trosbekännelsens innehåll, och den som ”redan spelar egna melodier” och som då kan få en tydligare bild av skalans toner. I en intervju fick Cristina Grenholm frågan: Vad finns det som är oväntat och som man inte vet om Cristina Grenholm? Hon svarade då att det inte finns något, utan det vi ser är det vi får. Det är också en bra sammanfattning av denna bok. Vi som läst Grenholms tidigare böcker som Barmhärtig och sårbar, Moderskap och kärlek, eller Levande teologi, möter i denna bok mycket av det som tidigare skrivits (eller för den som hellre vill uttrycka sig så – inget nytt). Här finns frågor om Bibel och tolkning. Här samsas feministteologiska perspektiv med tankegången om hur immanens och transcendens möts i våra vardagliga liv och i de bibliska berättelserna, och om hur kyrkans uppgift är att vara en plats för mötet mellan bibeln och våra egna liv. Allt det som är kristen tro och svenska kyrkans byggstenar.

Lasse Bengtsson

Korsväg 2|2015

Anna Cöster

på gång

Eco-vandring till Paris Gå med i den största globala rörelsen för klimaträttvisa i sommar. Var med och värna de mest utsatta, de som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Världens framtid står på spel i Paris i december! Utmana dig själv och skapa tryck på beslutsfattarna. Från alla delar av Europa pilgrimsvandrar människor i alla åldrar, ett steg i taget, mot mötet i Paris. Var med! Vandringen utmed Västkusten kommer från Norge till Strömstad 22 augusti, sedan blir det stopp med aktiviteter i bland annat Göteborg och Halmstad. Man väljer själv hur långt man vill gå med. Info: www.ekovandringen.se och facebook: Ekopilgrim Västkusten

Tredje resan med Fokus församling Fokus Församling är ett målinriktat och strukturerat arbetssätt att stärka församlingen/pastoratet. Det blir en resa mot att i ännu högre grad vara det som den lokala kyrkan är kallad till att vara, och göra det som den är kallad till att göra. Våren 2016 planeras en tredje resa, med start 7/2. En speciell inbjudan har riktats till pastoraten i Götaälvdalens kontrakt och Partille-Lerums kontrakt. Det finns möjlighet att komma med. De församlingar/pastorat som finns i närliggande kontrakt som är intresserade kan ta kontakt med ylva.bodell@svenskakyrkan.se eller kristina. hanson@svenskakyrkan.se. Vi kommer gärna ut och berättar mer om det i medarbetarlaget och kyrkoråd.

Nu finns Korsväg som blogg! Där kan du kommentera ledare, krönikor och artiklar. Och du kan sprida dem vidare på sociala medier. Logga in på: blogg.svenskakyrkan.se/korsvag Korsväg 2|2015

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Anna Cöster

Livet bor i hjärtat

et finns här i världen en stor och ändå mycket vardaglig hemlighet. Denna hemlighet är tiden. Vi har almanackor och klockor att mäta den med, men det säger inte särskilt mycket, för varenda människa vet ju att en enda timme ibland kan kännas som en evighet, men tvärtom rusa iväg som bara ett ögonblick. Ty tid är liv. Och livet bor i hjärtat.” Citatet är hämtat från boken Momo eller kampen om tiden av Michael Ende. Momo har rymt från ett barnhem, och bor för sig själv i en amfiteaters ruin i en okänd stad. Hon har en ovanlig förmåga; att lyssna som ingen annan kan. När hon lyssnar till folket som bor i staden, börjar fler och fler att anförtro sig åt henne. De börjar tänka själva, får idéer och kommer själva på svaren på sina frågor medan de pratar, och livet blir också lite lättare sedan de pratat med Momo. Men plötsligt slutar människorna som blivit Momos vänner att komma. Momo får höra att de inte har tid. Det är då hon upptäcker de hemliga herrarna klädda i grått. De äger tidssparkassan, som lovar människorna frihet och ett riktigt liv. Men de stjäl människornas tid, och gör deras liv grått och fattigt. Och Momo måste ta upp kampen mot de grå tidstjuvarna, för att rädda sina vänner. Momo och de grå herrarna har olika förhållningssätt till tiden. De grå herrarna ser tiden på ett mekaniskt och matematiskt sätt, en slags förstärkt nidbild av upplysningstidens tilltro till förnuft och naturvetenskap. De delar in tiden med

Korsväg 2|2015

hjälp av klockor och kalendrar. Det gör också att de kan stjäla den genom att lura människorna att de kan spara tid för att nå frihet och lycka. De skapar istället ångest över att tiden är ändlig. Tidssparande gör oron stor över att kalendern har en sista sida, och att åren tar slut. Momos och hennes vänners sätt att se på tiden är annorlunda. För dem är tiden levande. Berättandet och lyssnandet, upprepningen i leken, och orden i människornas hjärtan, har ett värde i sig och skapar mening. För Momo och hennes vänner finns stjärnstunder, speciella ögonblick då allt samverkar och saker kan hända som varken varit möjliga tidigare eller efteråt. Stjärnstunderna visas visserligen på ett stjärnstundsur, men det måste kunna avläsas, annars har uret ingen mening. Kanske skulle det liknas vid filosofen Paul Ricoeurs idé, att det är genom berättandet som tiden blir levande och människans identitet tydlig. Tid är liv och livet bor i hjärtat. I hjärtat bor därför också berättelserna, sångerna och dikterna om hur vi upplever livet – tiden. Därför är kristen tro ett bidrag i Momos kamp mot de grå herrarna, och kampen om tiden. Genom enskilda berättelser, kyrkans stora berättelse, tradition och dess gudstjänster blir vi rikare på tid – liv. För när tiden blir berättad möts då och nu, nutid och framtid, människa och Gud. Då kan vi stå ut med att de grå herrarna fortfarande går omkring bland oss med sina matematiska uträkningar och kalendrar. För om livet bor i våra hjärtan, kan vi leva med både ändligheten och evigheten. 