Korsväg 2017 2 by Korsväg

K Korsväg 2 | 2017

Skogen är en del av mig Sidan 22 Per Eckerdal | Tilltal och ansvar 4 Astrid Antesten | Näringsintaget behöver oavbrutet fyllas på 38 Peter Lendefors | Medmänskliga gränsland 48 Anna Cöster | När skam blir till hopp 55

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Ansvar i vardagen

är jag tänker på mitt liv ser jag olika milstolpar, händelser som jag relaterar till och som träder fram ur minnet. Det är tiden före och efter studierna, tiden före och efter barnen, tiden före och efter flytten. Det är högtider och glada händelser varvat med de stora sorgerna. Men det mesta i livet är inte dessa minnen, det mesta är vardag. Att gå upp ur sängen på morgonen, gå till jobbet, handla, ta hand om tvätten, hälsa på en vän eller släkting, passa barnbarnen och så vidare… Ibland läser jag om tidens hjältar; äventyrare, globetrotters och andra som uppfyller sina drömmar och gör stora prestationer. Då tänker jag istället på vardagens människor, att det är där hjältarna finns. De som tar ansvar för familj, vänner, arbetskamrater, människor i sin omgivning, människor som kommer i deras väg... De som tar ansvar för att vardagen går ihop, inte minst i det lilla. Det är dem vi ibland läser om i ”Dagens ros” och tack-notiserna i dagstidningen. Tack till vardagshjältarna i sjukvården och hemtjänsten, tack till polisen och skolpersonalen… Ni gör skillnad i vardagen! Luther menade att allt ansvar och alla uppgifter som människor har och får i hem, familj, arbete och samhälle bäst kan förstås som kallelser. Att bli kallad leder inte till något annat än det man står i, det är ett sätt att förstå sin vardag. Att Gud finns och verkar genom mig i det jag gör, skriver Cecilia Nahnfeldt på Svenska kyrkans webbplats. Förra numret av Korsväg hade temat frihet, inspirerat av reformationsjubiléet och reformatorn Martin Luther. Med friheten kommer också ansvar, och följdriktigt blir det också temat för detta nummer av Korsväg. Redaktionen har låtit sig inspireras av ordet ansvar och vad det kan innebära, långt ifrån heltäckande, men i några nedslag i människors vardag.

Korsväg 2 | 2017

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Anna Cöster Maria Gustafsson Tomas Pettersson Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Grafisk form: Tomas Pettersson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Omslagsbild: Lasse Bengtsson

innehåll

Tema | Ansvar

22 04. 08. 16. 22. 28. 35. 38. 42. 48. 52. 55. 58. 62. 68.

Ledare: Tilltal och ansvar Kyrkan är ett vi-projekt Aruna vill leva som hon lär Skogen är en del av mig Med ansvar i skogsbruket Att ge nåd till varandra Näringsintaget behöver oavbrutet fyllas på Samla damm eller göra nytta? Medmänskliga gränsland Fröbiblioteket för hållbar odling När skam blir hopp Ansvar i Bibeln Hur kan vi ansvara tillsammans? Nya böcker

08 Mikael Mogren, biskop i Västerås stift, har grubblat mycket över ordet ansvar. Och kallelse. Han berättar både om glädjen i att ta ansvar, att bli i anspråktagen, men även om det grundläggande ansvaret för varandra. Det som gör oss till kyrka.

Korsväg 2 | 2017

ledare | + Per Eckerdal

Tilltal och andsvar

u protesterar rättstavningsprogrammet. Jo, det ska faktiskt stå ”andsvar” och är inte någon felskrivning. Men mer om det senare. Vi talar ofta om ansvar i alla slags sammanhang och kanske inte sällan som ett klagomål eller en anklagelse, när vi tycker att någon inte tar sitt ansvar. Själva ordet ansvar är tankeväckande. Om man vänder på det kan vi ju tala om att någon svarar an, det vill säga att man får gensvar från någon. Jag läser mig också till att engelskans answer har samma språkhistoriska bakgrund som ansvar. Answer betyder ju att svara. Genast börjar ett sammanhang att växa fram när vi talar om att ta ansvar. Att ta ansvar har också att göra med att svara, att ge gensvar. Det verkar alltså vara så att själva begreppet ansvar handlar om ett svar. Det förutsätter att det finns ett tilltal att svara på. I många sammanhang är det väldigt tydligt att det är så. Vi kan få en fråga om vi vill ansvara för att det blir släckt och låst när vi går sist från arbetsplatsen. I lite större sammanhang kan vi tala om att ta sitt medborgliga ansvar och uppfattar då kanske att tilltalet sker från den samhälleliga gemenskapen som ytterst ut-

Korsväg 2 | 2017

trycks i lagar och förordningar. När vi tar vårt medborgliga ansvar blir det ett gensvar på tilltalet vi får från samhällets regelverk. Men någonstans längs vägen när vi vidgar perspektiven från att sista person släcker ljuset via medborgerligt ansvar till de riktigt stora sammanhangen att ta ansvar för moder jord och livets utmaningar, hamnar vi till slut i tillvarons djupaste frågor. När vi talar om att som människa ta ansvar för jorden och skapelsen, vilket är då tilltalet? Vem svarar vi an? För mig som kristen är det självklara svaret att mitt och vårt ansvar också när vi talar om miljö och klimat är ett svar på Guds tilltal. När vi uttrycker detta behöver vi samtidigt tänka ett steg till. Vägarna Guds tilltal tar ser oändligt olika ut. Kanske vi inte alltid heller ser sammanhanget i Guds tilltal. Guds tilltal möter oss i Guds handlingar, det trosbekännelsen ger oss en komprimerad sammanfattning av. I trosbekännelsen bekänner kyrkan att Gud talar till oss som skapare, frälsare och hjälpare. Vårt svar på det tilltalet uttrycker hur vi tar ansvar som människor och kristna, hur vi svarar an. Då blir det också tydligt att frågor som gäller ansvaret för skapelsen inte ligger i en annan ”låda” än frågor som

gäller om vi svarar ja på frälsningen genom Jesus Kristus eller hur vi brukar de mötesplatser Gud gett Bild: Alexander Sjöberg/IKON oss i sin kyrka. Guds tilltal är heltäckande och vårt ansvar sträcker sig från skapelsens big ordet ansvar är fornsvenskans andsvar. bang till Kristi återkomst. Det innebär Det första ledet har genom tiderna att en kristen människas ansvarstatappat ett -d och blivit ansvar. Helt gande ibland också tar sig politiska ohistoriskt ger detta mig associatiouttryck, hur svårt detta än kan vara nen, att när vi talar om en männisatt förstå för en del av dagens unga kas ansvar är det inte bara en enkel ledarskribenter. juridisk eller rättslig fråga utan också Möjligheten vi människor har fått att en djupt andlig fråga. När människan ta ansvar är också viktig eftersom den i biblisk begreppsvärld beskrivs som förutsätter en slags frihet, friheten att kropp, själ och ande brukar vi beskriva göra val. Vi kan välja att svara an eller människans ande eller andlighet som att låta bli att lyssna. Det är väl detta en förmåga att kommunicera med Gud. som ligger i negationen till ansvar: I den meningen handlar and-svar om o-ansvarig. Man kan tycka att Gud tar att identifiera det tilltal som möter oss en enorm risk genom att ge oss denna på olika sätt i denna värld och detta frihet, som också innebär möjligheliv och som är Guds utfordring till dig ten att göra ont och att missa målet. och mig. Det är ett tilltal som utmaSamtidigt kan vi ana att denna frihet nar oss till gensvar eller med andra är nödvändig för att ge oss möjlighet ord till ansvar. Vi har fått möjligheten att besvara Guds kärlek med kärlekens och friheten att kunna svara. Det får gensvar. Detta ligger ytterst i vår frihet konsekvensen att vårt ansvarstagande att kunna ta ansvar och svara på Guds till slut handlar om att svara på Guds möjligheter. kärleks tilltal med vårt ja! Inledningsvis konstaterade jag att rubrikens andsvar inte var en felstav+Per Eckerdal ning. Den historiska bakgrunden till

Korsväg 1 1 2017

Vi frågar...

”Det är genom det svåra som jag har utvecklats och lärt mig mest.”

Varför har du valt att ta ansvar som förroendevald i Svenska Kyrkans Unga? – Jag tycker det är väldigt kul att vara förtroendevald i Svenska Kyrkans Unga. Förutom att jag har träffat väldigt många vänner genom detta så har jag också lärt mig mycket och fått utforska min tro. Vad betyder det för dig att ta ansvar som förtroendevald i Svenska Kyrkans Unga? – SKU är en av de punkterna i mitt liv där jag känner mest samhörighet, och därför mår jag väldigt bra av att få ta ansvar och jobba för organisationen. Ansvaret kan såklart vara betungande ibland, när det är mycket som ska göras på en gång och viktiga saker står på spel. Dock är det genom det svåra som jag har utvecklats och lärt mig mest.

Korsväg 2 | 2017

Foto: ???

ur ser du på ansvar i Svenska Kyrkan? – Ser superpositivt på att människor tar ansvar. Förtroendevalda behövs i både Svenska kyrkan och i Ssvenska kyrkans Unga.

Josefin Linderås Ordförande i Svenska Kyrkans Unga i Älvsborgs församling och valberedning i Göteborgs distrikt.

”Gud, när du bad mig arbeta i vingården svarade jag ja och satte min hand till plogen. Nu kan jag inte vända, inte ångra mig eller börja förhandla om villkoren. Nu fäster jag blicken långt fram. Måtte jag inte tveka, famla eller snubbla. Gud, se till min goda vilja och ge mig den kraft jag behöver.” Caroline Krook, Ett bönens år

Sporra mig, helige Ande, gör du mig trygg och fri. Ge mig tjänst och ansvar. låt mig till glädje bli. SvPs 646:3 Gläd dig, yngling, medan du är ung, njut i fulla drag av din ungdom. Följ ditt hjärtas vägar, gå dit ögat leder dig. Men tänk på att för allt du gjort skall du ställas till ansvar av Gud. Pred 11:9 Reformationen betonade människans personliga ansvar. För Martin Luther fanns hon till inte bara för sig själv, utan också för sin medmänniska.

Nationalencyklopedin: Ansvar betyder ungefär ’att stå till svars’. Betydelsen skiljer sig åt beroende på sammanhang. Beröm och kritik är nära kopplat.

ANSVAR Min moster sa de borde ha frågat henne hur man löser ett problem Frida Hyvönen, Kvinnor och barn Det är inte bara det vi gör, men också det som vi inte gör, som vi har ansvar för. Molière

Det finns en hel mängd olika sammanhang i vilket begreppet Ansvar används, till exempel juridiskt ansvar som skiljer sig från moraliskt ansvar, vilket i sin tur skiljer sig från det ansvar som en pilot på ett passagerarplan har. Vi kan alltså, i vardagligt tal, avse en rad olika betydelser av detta begrepp, vilka snarare bestäms av sammanhanget än av själva begreppet. Kanske är ansvarsbegreppet ett av de allra mest abstrakta och svårdefinierade begrepp vi har i språket. Ibland uttrycks tanken om att ”dela” på det vi kallar ansvar, men det är även att dela på något mycket luddigt. Vid en enkel granskning är det lätt att få bilden av att människor inte alls delar ansvar (som de påstår sig göra) utan snarare delar upp ansvaret i mindre bitar vilka sedan fördelas. Gunnar Törngren 2009

Korsväg 2 1 2017

Kyrkan är ett vi-projekt 8

Korsväg 2 | 2017

– Jag ber för varje församling, jag låter fingret löpa längs den taktila kartan, och så ber jag för var och en. Mikael Mogren, biskop i Västerås stift, ger ett handgripligt exempel på att kyrkan är ett vi-projekt, där kallelse, lyssnande och ansvar är centrala teman.

Korsväg 2 | 2017

tt ta ansvar, det är att svara an. Svara an till ett uppdrag. Svara an till en kallelse. Det märks att Mikael Mogren, biskop i Västerås stift, har grubblat mycket över ordet ansvar. Och kallelse. Det kan ha sin förklaring i hans uppväxt på ett småbruk mellan Åmmeberg och Zinkgruvan i Närke. Han var äldste sonen, en bror föddes först 13 år senare. – Jag föddes ju in i ett ansvar som den bondson jag är, det var självklart att jag skulle ta över gården, berättar han. Men redan tidigt ville jag annat, jag var intresserad av skolan och av kyrkan. Det var vägar ut till annat än gården, vägar som lockade mig. Jag ville inte ta på mig det ansvar som andra ville ge mig. Men i detta fanns också skuld. Efter att ha följt Mikael Mogren några år på Facebook och tidigare som skribent i Kyrkans Tidning var det lockande att prata med honom på temat ansvar. Med en bakgrund med teologistudier i Uppsala, Tübingen och Harvard, som resulterat i teologie doktor och filosofie magister. Präst i mer än tjugo år, trots att han ännu inte fyllt femtio. Hunnit med att vara församlingspräst i Södertälje, Hammar, New York och Uppsala. Naturligtvis också lärare, stiftsteolog, författare. Och så samtalsledare under Almedalsveckan i Visby… Så sagt och gjort. En timmes samtalstid skulle vi kunna få i den digra almanackan. Väl framme i Västerås ligger den gamla Biskopsgården mitt emot Domkyrkan. Biskopen själv öppnar, välklädd i lila skjorta och det tunga guldkorset om halsen. Han visar välkomnande runt och snart hamnar vi i det ålderdomliga lilla kapellet. Längst bak finns ”stolar” utskurna i bänken, vi slår oss ner och andas in

Korsväg 2 | 2017

rummet. Och lika självklart som andningen ber Mikael högt om Guds välsignelse över dagen och över vårt möte. Till det här kapellet kommer han varje morgon när han är hemma. Slår sig ner längst fram i en gammaldags skolbänk med trälock. Där är hela stiftet med alla församlingarna utsnidade. – Så jag ber för varje församling, jag låter fingret löpa längs den taktila kartan. Sen tar jag fram Matrikeln, den där stiftets alla medarbetare står angivna. Och så ber jag för var och en. Med namns nämnande? Men det måste väl vara flera tusen? Varje morgon? – Jag ber för alla de vigda, för präster och diakoner. Jag hinner naturligtvis inte igenom alla namnen varje morgon, men jag har ett system för att be för alla regelbundet. Men varför? Räcker det med att bara nämna ett namn? Är det för din skull – eller tror du faktiskt att det spelar roll? – Bön är så viktigt, bön gör sådan skillnad i vår värld. Den gör skillnad för mig och för den jag ber över. Jag tror att det vidgar öppningen mellan det levande energiflöde som är Gud och människan och skapelsen. När vi ber gör det skillnad i infrastrukturen mellan Gud och människan. Jag är helt övertygad om att bön gör skillnad. Kollar du bönesvar också? frågar jag lite provokativt. – Nej, inte nu, men jag har gjort det i perioder. Det känns som om det vore ett vanskligt projekt, att mäta bönesvar? – Det tränar seendet. De jag känner som gör det har ett väldigt upptränat seende för glädjeämnen i livet, för det lilla. Gamla kvinnor jag

» Det är underbart att bli tagen i anspråk och

det är förfärligt att inte bli det.

Korsväg 2 | 2017

känt som var bedjare och uppmärksamma på bönesvar var glada för småfåglarna på fönsterblecket, att det stod mat på bordet. Jag själv minns när jag träffade gråterskor i Swaziland och funderade över hur det kan fungera. Att fyra kvinnor har som sin uppgift att komma och gråta vid dödsfall. Är det så du menar, att de hjälper till att öppna upp för energiflödet? – Vi har ju gråterskor också här och nu, hos oss. Tänk efter terrordådet på Drottninggatan. De nedlagda blommorna är vår motsvarighet till Swazilands gråterskor. De kollektiva gråttillfällena har blivit väldigt viktiga i vår kultur, eftersom sorgen annars är väldigt individualiserad. Men hoppsan, intervjun skulle ju handla om ansvar… Det kommer bli några fler villospår under vårt samtal om ansvar. Men tillbaka till Mikaels funderingar kring ansvar. – Att vara människa, det är att ha möjlighet att välja till och välja bort. Att välja att bidra till det gemensamma, som då resulterar i ett ansvar. Att svara an till kallelsen. Eller satsningen, som man också kan kalla det. Men hur vet man att det är rätt, att det här är något jag ska gå in i, det här är något jag ska ta ansvar för? – Om man ska vänta på att det känns rätt, då kan man få vänta, ler Mikael! Man måste också handla, ibland går det så snabbt så man hinner inte vänta.

Kan det finnas en befrielse i att ta ansvar? – Ja, absolut, och stor glädje. Det är underbart att bli tagen i anspråk och det är förfärligt att inte bli det. Att känna att ingen vill ha mig, ingen behöver mig. Det finns inget jobb för mig, ingen plats i livet – det tror jag är hemskt. När du vidgar ordet på det sättet blir det väldigt stort. Vad tänker du om vårt ansvar här i Sverige idag, vårt mottagande av flyktingar och det alltmer hårdnande klimatet när vi stänger våra gränser och skickar tillbaka ensamkommande unga? – Det är ohyggligt och vi har inte sett alla konsekvenser ännu. Det gör något med oss, denna hårdhet. Vi kommer bli hårt dömda av eftervärlden, tror jag, även vi i kyrkan. För även om vi gjort mycket, kan vi göra så mycket mer. – Men man får ta sina beslut efter vad man står i nu, vad som är möjligt i det egna livet och vad man har ansvar för. Ska man då alltså begränsa sitt ansvar, bara ta ansvar för det som verkar möjligt för en själv? – Ja, ansvar ska ju också utmätas. Min pappa är småbonde, och han säger att man inte ska ta åt sig en större gård än man klarar av. Vem ska mäta ut ansvar? – Ansvar är också ett löfte. Det finns en överenskommelse i ansvar. Om jag tar på mig ett ansvar för att ta hand om en annan människa, så väcker det förväntningar hos den andre parten. Löftet ska förhoppningsvis vara hållbart, jag ska inte dra mig ur, när jag har tröttnat. Det är därför lustprincipen inte

Att vara människa, det är att ha möjlighet att välja till och välja bort.

Korsväg 2 | 2017

fungerar, annat än initialt, vad gäller ansvar. Är det skillnad på en kristen människas ansvar och andras? – Världen är ju densamma, så alla har ansvar för det gemensamma. Men som kristen kan vi ha andra drivkrafter. Jag tror att mitt liv skulle ha varit oändligt annorlunda om jag inte hade varit kristen. Jag har vågat saker som jag absolut inte skulle vågat annars. Är du säker, det är inte på grund av att du är du? – Nej, det är på grund av kristen tro. När Jesus är så radikal med mitt liv, då vågar jag också. Hur är Jesus radikal med ditt liv? – Jo, med att ta mig i sin tjänst i sin kyrka, till exempel. Är det radikalt? – Ja, det var spännande att få ett uppdrag. Jag kände tydligt att det var det jag fick, att jag hade en prästkallelse. Jag lever inte på mina föräldrars eller förfäders tro. Det är inte en kyrkokultur jag upprätthåller, utan det är

relationen med levande Gud. – Det har varit språng i mitt liv, då upplevelsen av levande Gud har vidgat sig med väldig kraft. Som barn när jag gick mellan stugan och ladugården under stjärnhimlen och det vidgade sig och var ö p p e t. Samma öppning som när vi sjöng Morgon mellan fjällen eller hade kvällsbön. Det är det här det handlar om, kände jag. – I tonåren var jag på väg in i ateism, det var nog för att städa ur den gamla kyrkan jag hade i kroppen, men också för att min bror blev väldigt sjuk när jag var tonåring. Han blev hjärnskadad, och då kände jag tonåringens hela övergivenhet. – Nu är jag glad för den utstädningen, att få tro på en Gud som håller för att man inte längre tror. Att Gudsrelationen är djupare än att med sin mun bekänna. Att dopets nåd höll genom att vara gudsfönekare. Hur förstod du att det kom tillbaka? – Det var som väldig kraft i sena tonåren. Korsväg 2 | 2017

» Jag har flytt ansvar mycket, varit rädd att uppdrag kan binda mig. Detta är på riktigt. Detta är livet självt, detta är levande Gud. Då var jag så uppfylld av att göra något radikalt som svar på detta, att ta ansvar för kallelsen. Jag börjar undra om jag är för närgången med mina frågar. Att fråga om privata frälsningsupplevelser och be om konkreta exempel. – Visst är tro väldigt privat i Sverige, bekräftar Mikael. Den har satts in i garderoben och det är en ganska trång och smal garderob. Och det är så tvärtemot vad kyrka är, för kyrkan är ett vi-projekt. Som biskop har du nu axlat ett enormt ansvar som bottnar i en månghundraårig tradition. – Nu har jag varit biskop i två år, men det finns inte något jag inte känner igen från mina år som präst. Samma ingredienser. Det enda som är krångligare är de nya medierna, med hatmedia och med dreven. Det är något vi måste lära oss förhålla oss till, att ta ansvar för, att hantera detta nya landskap. Du har 5 000 vänner på Facebook och har nått maxgränsen för hur många vänner man kan ha. Det är också ett ansvar och du publicerar dig hela tiden. – För mig är det en predikstol. Jag lägger ut allt själv, det finns ingen annan som gör det åt mig. Men det finns mycket jag aldrig skulle lägga ut. Privata saker, om mig själv eller någon annan. Men det är en viktig predikstol för den når många och den når helt nya människor. Vad har biskopen i Västerås för makt idag jämfört med i forna tider? – Den formella makten är starkt beskuren jämfört med förr. Jag har inte ansvar för prästerna, jag får inte rösta på kyrkomötet. Men jag har väldigt stor informell makt. – Alla har förlorat makt och ansvar i vår

Korsväg 2 | 2017

tid. Att vara statsminister idag, att vara kommunalråd är något helt annat mot vad det var för femtio år sen. Men det är också mer rörligt, man kan kliva fram som en aktör och få andra att göra det. – Jag tror det finns en kraft i de gamla samhällsinstitutionerna, vi kan inte enbart vara beroende av marknadskrafterna. Jag företräder en sådan institution, jag företräder kyrkan och då måste jag också finnas med och bidra till det gemensamma. Så jag är mån om att när det ska installeras nya kyrkoherdar att också samhällsföreträdare blir inbjudna. Vi måste alla samarbeta, ordförande i de viktiga föreningarna, kommunens ledare och andra. Vi måste hjälpas åt för att till exempel få glesbygdskommunerna att fungera. Hur tycker du kyrkan tar ansvar för det samhälle vi lever i? – Säkert kan vi ta mycket mer ansvar. Men det är inte alltid lätt att se den tid man själv lever i, vi får göra efter bästa förmåga och det vi anser är möjligt. En del lämnar kyrkan för den är för politiserad? – Ja, det är modernt nu ser jag, när jag läser krönikor och spalter i riksmedier, en del skriver om det hela tiden. Men jag ser väldigt lite av det i praktiken. – Jag ser människor som tar ansvar för kyrkan och också sitter, eller har suttit, i ansvarstagande på andra ställen, kanske i kommun eller landsting. De kommer med mycken kompetens till kyrkan. – Om man kallar det för att kyrkan är politiserad, vill man då att den ska vara mer världsfrånvänd? Men politik är ju en del av det dagliga. Det är snarare skrämmande med synen att politik är något smutsigt, något som

inte har med Gud att göra. Där är Luther sannerligen en fin ögonöppnare med hans tal om Guds två regementen. Nu är du Sveriges yngste biskop, innebär det något speciellt? – Jag har flytt ansvar mycket, varit rädd att uppdrag kan binda mig. Jag har velat fortsätta kunna skriva böcker, undervisa, delta i sociala medier och tänkt att det hinner jag bättre om jag håller mig undan ansvar. Jag har tackat nej till att bli nominerad vid biskopsval flera gånger innan jag tackade ja. Jag var väldigt skeptisk först, men nu är jag mycket tacksam. Jag tänker att något av det finaste som en präst får göra är att få vara själavårdare. Men det är väl svårare för en biskop? – Men nu åker jag tåg och buss ofta och har alltid på mig kragen. Den öppnar upp för fantastiska samtal, som ibland verkligen kan vara själavårdande. Den sortens samtal har till och med blivit en liten bok – 100 frågor om Gud och 200 svar.

En fin liten bok att läsa – och även här kan man hitta anspelningar på ansvar: ”Av allt ansvar man kan känna i livet finns bara en enda sak vi verkligen måste ta ansvar för: Leva vidare. Det är ditt och mitt ansvar att leva vidare”, del i svaret kring en fråga om självmord. Varför fattar jag inte något när jag är i kyrkan? ”För att du gått miste om mycket. Förr var det så att barnen som kom till kyrkan kände igen sig, för de hade lärt sig i skolan hur det fungerade. Idag är det inte så. För att följa med i kyrkans gudstjänster måste vi alla ta eget ansvar så att vi växer in i det som vi gått miste om.” – Ett annat tillfälle till samtal är kyrkorummet. Jag brukar komma tidigt, och då är det alltid människor som kommer fram. Det verkar finnas ett stort behov av samtal på djupet! Text: Agneta Riddar Foto: Åke Paulsson

Korsväg 2 | 2017

Aruna

missionerar om skapelsen och ansvaret Vi vill leva som vi lär, vi vill ha det mänskliga och vi vill vara förebilder, berättar Aruna som bor i djungeln i Thailand med sin familj. Och med glimten i ögat refererar hon till talesättet; First they ignore you, then they criticize you, then they follow you.

on har rötter i två diametralt olika släkter och kulturer. På mammas sida en typisk missionärssläkt: morfar och mormor byggde skolor och arbetade med Röda korset i Kina. Hennes moster gick i föräldrarnas fotspår och utbildade sig till läkare och arbetade som kirurg i Afrika, Afghanistan och Nepal. När hennes mamma blev vuxen arbetade hon först i Latinamerika med utbildning i Svalornas regi, men landade sedan i Indien. Hennes mamma älskade Indien.

Där träffade mamman också Naresh, en Sikh med starka moraliska uppfattningar. Det blev kärlek. Men också en kollision. Efter mängder av diskussioner hittade man några saker som enade moraliska sikher och missionerande kristna: allas lika värde, ingen skillnad på man eller kvinna, barn eller gammal. Efter att gammelfarmor (!) i den Sikhiska släkten accepterat den kristna Margareta, gifte de sig i Indien och fick två barn. Och ett av dem var Aruna Chai Singh Chuaprom. Korsväg 2 | 2017

När barnen var små flyttade familjen till Paris och bodde där. Aruna beskriver sitt förhållande till tro under uppväxten i Paris som att hon vid högtider gick till Svenska kyrkan i Paris, men inte mycket mer. Hon menar att hon såg det bästa av två världar, den missionerande kristna och den moraliska sikhiska. När hon så bestämde sig för att utbilda sig, valde hon att läsa internationell affärsrätt och fick efter examen jobb med titeln ”Internationell affärsjurist”. Jag kan inte låta bli att fundera över att det verkar varit ett ganska stort brott mot båda släktena?

– Jo, det var det också. Jag passar inte så bra in i strukturer, jag måste få skapa mig mitt eget, svarar Aruna. – Men jag fick också sparken och reste till Egypten och utbildade mig till dykinstruktör (!). Jag vet inte om jag kan säga varför jag gjorde så, men jag hade ingenting att stå på, ingen grund, men livet eller Gud eller vad man nu tror, fick iväg mig. Jag insåg att jag var tvungen att skapa mig mitt eget liv, och att ingen kommer att göra det åt mig. På en resa till Thailand träffade hon Chai. Dom delade intresset för miljö och lyckades av någon konstig orsak få jobb som marinbiologer (!) i Chile av alla ställen. Det hon upplevde där förändrade för alltid hennes liv. Dom bestämde sig för att åka tillbaka till Thailand och bilda familj. Valet föll på ön Koh Lanta, som också är ett turistparadis för många svenskar. Under sju år fick de barnen Shaan och Jeevan och drev ett EKO-pensionat. Men nu har hon känt att hon och familjen vill göra något annat som är närmare naturen. – Vi vill bo och leva våra liv nära naturen, vi har bestämt oss för att starta en EKO-farm där vi lever våra liv. Det har de också gjort. Hela familjen lever på en nu halvt färdig EKO-farm. Att träffa Aruna i djungeln på ”lilla Koh Lanta”, som ön där hon bor heter, är en intressant upplevelse. Jag upplever att affärsju-

Arunas Sings familj: Maken Chai, barnen Shaan och Jeevan. ”Jag har behållit mitt sikhiska efternamn eftersom jag vill markera att mina rötter är både sikhiska och kristna.”

Korsväg 2 | 2017

1. Inte ett äpple, utan en cashewnöt. 2. Familjens vattencistern, skapad av återvunnet material

risten i henne kommer fram när hon beskriver sitt liv och sina drivkrafter. Hon är saklig, genomtänkt och kolossalt övertygande, rent retoriskt. – Farmen, börjar hon, går egentligen ut på tre saker: – För det första vill vi leva som vi lär. Vi vill ha en ekologisk relation till hela vår omgivning. Vi vill rena vårt avloppsvatten, så att det går att använda till odlingarna igen. Vi vill rena vattnet vi pumpar upp så att vi kommer att kunna dricka det. Här använder vi inga kemikalier alls, vi vill inte ha genmanipulerade frön, vi vill att allt här ska vara organiskt. Vi siktar på att använda solenergi till våra lampor och naturligtvis vill vi att så mycket som möjligt ska kunna komposteras. – För det andra vill vi ha det mänskliga. Vi vill uppfostra våra barn till att tycka om sig själva och naturen. Vi vill lära dem att älska sig själva och sina medmänniskor. Vi försöker vara genomtänkta när vi pratar med barnen. Våra värderingar är att man ska lära barnen om miljön, både den yttre och den inre. Vill man försöka skapa fred i världen, anser vi att man börjar med att skapa fred i sina barns hjärtan. – Och för det tredje vill vi vara förebilder, eller missionerande om du så vill. Vi vill visa att det går att leva på andra sätt, vi vill visa på att man ska vara stolt över sitt liv och inte enbart sträcka sig efter att tjäna mer pengar, vilket är en av riskerna med den ständigt ökande turismen här. Vi vill diskutera det ekologiska avtrycket varje människa gör. Hon är lindrigt sagt engagerad och glad över vad de håller på att skapa. Hon menar att det är möjligt att visa på en annan livsstil. Och detta i en tid då väldigt många av oss är rädda Korsväg 2 | 2017

för att vara förebilder, att stå för något som kan karaktäriseras som moraliserande. Jag kan inte låta bli att fråga henne hur hon, realistiskt sett, tror att det kommer att gå? – Vi stöter naturligtvis på motstånd. Många vill inte fundera över de här frågorna. Med glimten i ögat refererar hon till ett talesätt, ’First they ignore you, then they criticize you, then they follow you’*. Sedan fortsätter hon: – Det är klart att de första som kommer med sådana här saker betraktas som lite konstiga, det vore ju faktiskt märkligt annars. Men jag tror att vi kommer att kunna influera andra människor här. Vi har planer för att minska det enorma sopberget här i trakterna. Här gör man inget annat än bränner sopor, någon sortering finns inte. – En sak vi måste visa är, att det är positivt och roligt att vara ekologisk.

Som exempel på det visar Aruna de traditionella rispåsarna som alla i Thailand köper sitt ris i. – De här påsarna återanvänder vi. Det är hur lätt som helst att göra kassar av de här påsarna! Och det är ett mycket bra alternativ till plast. Aruna missionerar om skapelsen och ansvar. Och hon har roligt. När jag som avslutning frågar henne om vad hon tycker vore det bästa som skulle kunna hända för att sätta fingret på just de här frågorna, svarar hon utan att tveka: – Du känner till Tripadvisor? Där betygsätter folk hotell och turistupplevelser utifrån olika markörer som komfort, god mat, trevligt bemötande osv. Jag skulle vilja att det också fanns en kolumn för hur hotellet/vandrarhemmet eller liknande tog ställning i miljöfrågor? Hur källsorterade man? Det låter som en fantastiskt god förhoppning. Text och foto: Erik Stenberg Roos, präst för Svenska kyrkan i Utlandet i Thailand

– Det är roligt att vara ekologisk! Aruna visar upp en kasse tillverkad av en traditionell rispåse.

* Först ignorerar de dig, sedan kritiserar de dig, sedan följer de dig.

Korsväg 2 | 2017

ARUNA OM… Gud: – Gud är för mig drivkraften till godhet, min och allas skapare.

Drivkrafter: – Det som driver mig är att följa i Guds fotspår. Genom att gå i Guds spår gör man gott, man gör goda handlingar, säger goda saker. Man drivs av något mer än sig själv och sitt ego.

Lön och ersättning: – Vi har många studiebesök här, det är vanliga thaiare, elever från skolor, backpackers, bofasta expats (utländska medborgare). – Jag får höra att jag borde ta mer betalt för dessa vandringar och föredrag. Men jag vill inte. Jag vill visa att min lön är något annat, min ersättning är att se hur andra människor blir mer medvetna.

Oro för morgondagen: – Det är klart att jag som alla andra föräldrar är oroliga för världen vi lämnar över till våra barn. Men jag behöver däremot inte vara orolig för min försörjning. Jag tror att Gud ger mig vad jag behöver.

Religioner: – Ja, vad ska jag säga? Min mamma är evangelikalt kristen, min pappa var helt övertygad Sikh, min man är Buddhist och jag lever på en ö där nästan alla är muslimer. Men jag vill att mina barn ska växa upp i en multireligiös och multikulturell miljö. Jag vill att de ska veta att alla religioner är lika värda. Man ska sträva efter ett gott hjärta, man ska försöka hjälpa varandra.

Korsväg 2 | 2017

Skogen är en del av mig Gerold Persson har levt med skogen i hela sitt liv. Skogen där han lekte som barn sköter han nu med varsam hand. Så varsamt det går med moderna skogsmaskiner.

Korsväg 2 | 2017

ågelsången i den skira vårskogen överröstas plötsligt av brummandet av en skogsmaskin, en sågklinga surrar och med ett brak ligger den höga granen på marken. Några tag till med sågklingan, och granen ligger kapad och klar i en hög. Råvaran från skogen är redo att bli byggnadsvirke. Gerold Persson spakar sin så kallade skördare med van hand. Maskinen är av det mindre slaget, lämplig för gallring, en Timberjack årsmodell -85 eller -86. Gerold har själv byggt om och förbättrat den. 22 000 timmars arbete i skogen har den bakom sig, maskinen. Gerold själv har gjort betydligt fler timmar, han har nämligen två skogsmaskiner till, en större skördare och en skotare, maskinen han kör ut timret från skogen med. Skördaren är en tung maskin, de stora hjulen är inte fyllda med luft utan vatten. Det gör att maskinen står stadigt på marken även när den sträcker ut sin arm för att avverka stora träd. Ungefär som ballasten i ett fartyg, det håller sig på rätt köl även där det gungar. Gerold Persson är en god representant för landets skogsägande bönder, en skara som blir allt mindre då de stora skogsbolagen tar över allt mer. Han bor och verkar på gården Hult mellan Sibbarp och Dagsås i Hallands inland, en gård hans föräldrar brukade före honom. Några djur finns inte längre på gården förutom treåriga ardennern Anna och en katt, det mesta av betesmarken är utarrenderad. Den ett hundra hektar stora skogsmarken på Hult sköter Gerold själv. Ungefär 70 procent är gran, resten bland- och lövskog. Till det kommer 45 hektar åkermark som hör till gården. Och så kör och avverkar han åt andra skogsägare med sina maskiner.

Korsväg 2 | 2017

– Så här års på säsongen är den mesta avverkningen avklarad, nu är det bara småjobb kvar, då passar jag på att gallra i min egen skog, säger han. Skogen är cirka 50 år gammal, den har gallrats en gång tidigare, och om 10-15 år kan det vara dags för slutavverkning. Stengärdsgårdar i skogen vittnar om att det inte alltid varit skog här utan åker eller naturbetesmark. – Kanske var det min far som planterade skogen här. Tänker du att du har ett ansvar för skogen? – Ja, säger han och funderar en stund. – Ansvaret jag har är att sköta den på ett bra sätt, röja och plantera. Samtidigt är det en fastighet som jag måste ha ekonomi på, den är mitt levebröd. Han tycker att slutavverkning, kalhuggning, är okej för ekonomins skull. Så kallad blädning, då man bara tar ut de äldsta träden i ett bestånd, har han inte prövat på i någon större omfattning. Han är medlem i Södra skogsägarna och genom dem är skogen FSCcertifierad. Han är ändå försiktigt kritisk till skogsindustrin. Då den vill ha ett jämt flöde av virke både för timmer och massa, avverkas det året om, och sommartid är risken för skador på stammar och rotben större. Och de skogsägare som anlitar skogsindustrin för avverkning får bättre betalt för virket än vad de får som ordnar avverkningen på egen hand. Till exempel genom att anlita Gerold och hans maskiner för avverkningen. Orkanen Gudrun i januari 2005 satte djupa spår inte bara i skogen, utan också i skogsägarna. Gerold minns. – Jag mådde skit… Skogen är den del av mig, säger han och blickar ut över hygget där

Det treåriga ardennerstoet Anna uppskattar att få besök i hagen. Det tar inte mer än ett par minuter, så ligger den avverkade granen kapad i lämpliga längder i en prydlig hög. En till synes liten skada i barken, kanske av att ett grannträd föll, kan med tiden få konsekvenser, det öppnar för insektsangrepp och trädet ”gråter”. Den tunga maskinen skadar lätt rötter när hjulen rullar över.

Korsväg 2 | 2017

Orkanen Gudruns spår är fortfarande synliga. Bakom den öppna ytan står en dunge granar kvar som klarade sig den gången.

spåren efter Gudrun fortfarande syns i form av rotvältor och rester av splittrade trädstammar. På marken ser man nya granar spira i det gula fjolårsgräset. – Såren öppnar för vinden så att fler träd riskerar att falla om det blir en ny storm, står de tillsammans skyddar de varandra, säger han och blickar mot ett skogsbryn bortom ytan som Gudrun fällde. Tänker du på skogen som en del av Guds skapelse? – Ja, jag är ju en tänkare, säger han med ett skratt. – Jag skriver dikter då och då när jag vandrar här. Så reciterar han raskt några av dem ur minnet. (se en av dem till höger) Han pratar gärna om skogens helande kraft för stressade nutidsmänniskor. – Här kan man finna lugn… Och naturupplevelserna är många i den skog han lekte som barn. Han pekar ut en lega där han såg en älgko med kalv häromdagen, på ängen vid gården stolpar tranor omkring och trumpetar. I uggleholken brukar en katt-

Korsväg 2 | 2017

uggla hålla till och hoa under vårvintern. I början av maj är fågelsången intensiv. Ett lövskogsområde med ek, al och ask har han röjt för att släppa in mera ljus, en bäck med knoppande kabbelekor porlar genom skogen. Ris får ligga kvar och döda träd stå kvar för insekts- och fågelliv ska gynnas. För detta har Gerold fått bidrag från Skogsvårdsstyrelsen. Han visar stolt runt i den bevarade lövskogen och famnar en stor ask, grov så att han inte når om. Nu är det inte bara skogen som engagerar Gerold. Han är aktiv i föreningen Lyktan i Varberg, en förening som hjälper hemlösa, där ibland EU-migranterna från Rumänien. Och han talar varmt om Olle Carlsson, prästen i Katarina församling i Stockholm. – Han vågar visa sin sårbarhet, där finns en äkthet och en närvaro som saknas på många andra håll. Närvaro är ett nyckelord för Gerold. Såväl i kyrkan som när han vandrar i skogen. Text & foto: Lasse Bengtsson

”

Naturen läker sår Jag tar mig ut på stig och spår För skog och mark och hav och å En helhet av liv berör mig så Att det som inte känns riktigt bra Blir då lättare att ta Och tanken blir klarare då Så att jag kan förstå Att jag har det ändå rätt bra Bara naturen och jag

Korsväg 2 | 2017

Med ansvar i skogsbruket Att lyfta blicken mot en horisont längre bort – om hundra år Hur ska man navigera i skogen? Karta och kompass är bra om man vill undvika att gå vilse. En grön naturvårdsplan om man vill avväga naturvårdens krav mot skogsbrukets krav på god ekonomi. Ett sätt att ta ansvar för skogens framtid – och vår. Korsväg har följt skogvaktare Johanna Ivarsson i spåren på ett nyligen avverkat område utanför Fagered. 28

Korsväg 2 | 2017

» Bruka, utan att förbruka, är våra ledord.

räden är våra vänner. Inte bara känslomässigt, att vi kan fästa oss vid ett träd; ett körsbärsträd som blommar om våren, ett träd med söta augustipäron hos farmor, gläntan i skogen där kantarellerna lyser gula. Utan också biologiskt; det träden andas ut, andas vi in. Och det vi andas ut, andas träden in. Vi lever i symbios med träden. Detta har människan vetat sedan urminnes tider. Träd har varit en del av forntida myter och berättelser om livet och dess ursprung. Så också i Bibeln; ”jag är vinstocken (stammen), ni är grenarna…” Men träden är också något annat. En ekonomisk resurs, en tillgång att brukas, material att användas till byggen, möbler och papper, en energikälla. Dessutom är skogen en miljövänlig resurs, då den är förnybar och ansvarsfullt använd inte spär på klimatkrisen. Där finns det en konfliktyta. Vad är en ansvarsfull användning? Miljöcertifierat skogsbruk är en väg att gå för att så långt det är möjlig undvika konflikter. Svenska kyrkan är via prästlönetillgångarna en av landets största skogsägare. Enligt kyrkoordningen ska tillgångarna ”förvaltas så effektivt som möjligt och på ett sådant sätt att de ger bästa möjliga uthålliga totalavkastning”, och det ska ske ”på ett etiskt försvarbart sätt i enlighet med kyrkans grundläggande värderingar”. En av dem som ska se till att det blir så är skogvaktare Johanna Ivarsson. Hon är ansvarig för Göteborgs stifts certifiering av skogsbruket. Totalt har stiftet omkring 25 000 hektar produktiv skogsmark uppdelat på två distrikt, ett norra och ett södra, och under ett normal

Korsväg 2 | 2017

år avverkas cirka 120 000 kubikmeter. Dessa hektar är fördelade på cirka 250 fastigheter. En hel del att hålla reda på, alltså. Johanna Ivarsson har sitt kontor strax intill Falkenbergsmotet utmed E6, granne med Granngården och delar arbetslokaler med bland annat LRF. På sin datorskärm kan hon plocka fram kartor över alla stiftets skogsfastigheter via en databas, kartorna innehåller detaljerade uppgifter om bestånd, ytor, vad som behöver skyddas och mycket annat. Långt innan maskinerna kommer ut i skogen börjar arbetet vid dataskärmen. Stiftets skogsbruk är sedan 2001 certifierat enligt PEFC, sedan 2009 även enligt FSC. Dubbelt upp, alltså. I det dagliga arbetet är det i huvudsak FSC som styr på träindustrins önskan, då den vill ha en enhetlig märkning som sedan kan följa produkterna ända ut till de enskilda konsumenterna. Märkningen innebär att skogsbruket ska skötas på ett sätt som tar hänsyn till båda människor och miljö. Långsiktighet är en grundpelare. Dessutom ska hotade djur och växter skyddas, säkra och sunda arbetsförhållanden ska garanteras för dem som jobbar i skogen, och man ska garantera urfolkens rättigheter. – Bruka utan att förbruka, är våra ledord, säger Johanna Ivarsson. För varje skogsfastighet finns en ”grön skogsbruksplan” framtagen. – Vi anlitar en fristående skogsbruksplanläggare som gör planen åt oss, vi får större trovärdighet om den har gjorts av en oberoende person, förklarar hon. I den gröna planen kan hon via sin dator se i vilka områden man behöver ta särskild

Korsväg 2 | 2017

hänsyn, till exempel vid vattendrag eller nära bebyggelse. Hon kan också direkt se om det finns nyckelbiotoper med växter som behöver skyddas, exempelvis en rar orkidé som knärot. Just denna blomma dök upp i en skog utan att ha funnits med i det ursprungliga materialet, någon hade missat att offentliggöra fyndet efter en inventering kommunen gjort. Nå, efter samråd med skogsstyrelsen kunde skogen med den rara orkidén bevaras. – Om det uppstår tvekan om naturvärdena har vi samråd, det brukar gå att lösa när det uppstår konflikter, säger Johanna. När ett område är klart för avverkning anlitas en entreprenör för själva jobbet. Även denne ska vara certifierad för att få utföra avverkningen. När maskinerna efter utfört arbete lämnar föryngringsytan, det som de Närmast bebyggelsen lämnas en ridå av lövträd.

Korsväg 2 | 2017

flesta kallar kalhygge, står ett antal träd kvar – ”evighetsträd”. De kallas också naturvärdesträd om de redan utvecklat naturvärden. – Tio träd per hektar lämnar vi, finns det lövträd och tall lämnar vi dem. Det ska vara träd som inte riskerar att blåsa omkull. Granen är alltså inget bra ”evighetsträd”, men det förekommer sådana om man bedömer chansen god att de står kvar. Dessutom står ett antal höga stubbar kvar. De lägre av dem är cirka 1,3 meter höga och kallas kulturstubbar, de markerar att det finns något att bevara på platsen, kanske ett odlingsröse eller en gammal stig. De högre stubbarna mäter cirka tre meter och ska bli ”död ved” till glädje för insekter och fåglar, hackspettar exempelvis. Tre sådana per hektar ska lämnas kvar. Kvistar och ris lämnas också kvar och kan måhända se skräpigt ut, men

Överst till vänster: Nästan 100 årsringar kan Johanna Ivarsson räkna på stubben av en nyavverkat gran på ett område utanför Fagered. Överst till höger: Enligt miljömärkningen ska ett visst antal högstubbar lämnas per hektar för att underlätta för fåglar och insekter. Till höger: Skogsbruksplanerna är detaljerade och finns några knapptryck borta på Johanna Ivarssons dator. Där finns fakta om en fastighets skogsbestånd; vilka ytor som kan gallras, avverkas eller skyddas.

de gynnar insektslivet och kan bli boplatser för fåglar. När det förmultnar blir det näring som går tillbaka till jorden, man kan också använda kvistarna att köra på för att skona marken. Ädellövskog är ofta skyddsvärd, den kan få bättre chans till överlevnad om man tar bort den gran som spontant vuxit in i beståndet och hotar att ta över. Och då höjs naturvärdet. – Vi gör också ”heureka-körningar” på våra områden, berättar Johanna. Det innebär att man lyfter blicken mot en horisont längre bort – om hundra år. Hur ska skogen skötas för att den ska vara hållbart produktiv i det perspektivet? Certifieringen innebär också att man ska

ta hänsyn till vad de som bor vid en planerad avverkning tycker och tänker. Är det enskilda fastigheter tar man kontakt och informerar. Inte alla uppskattar förstås att deras svampställen eller promenadstigar försvinner. Andra uppskattar att få mera ljus in på tomten. Men det är sällan det uppstår konflikt. En lösning kan vara att lämna en trädridå utmed tomten. Ligger den planerade avverkningen intill ett samhälle, bjuds det in till samråd. Enligt certifieringen ska markägare avsätta fem procent av den produktiva arealen för naturvårdsändamål. 2015 hade Göteborgs stift avsatt åtta procent för detta ändamål. Skogen har en nyckelroll i den eskalerande klimatkrisen med ökande temperaturer, då Korsväg 2 | 2017

skogen binder kolet och hindrar det att nå atmosfären och därmed spä på uppvärmningen. Mer skog är alltså bra för klimatet. Så är det i Sverige – den skogliga arealen ökar, skogen växer till i högre takt än den avverkas. Men globalt ser det inte ut så, i det perspektivet är avverkningen större än tillväxten. Och särskilt känslig är avverkningen av regnskogarna, både ur klimatsynpunkt och vad det gäller hotade arter av både växter och djur. En annan effekt av klimatkrisen är att de ökande temperaturerna gör att skogen växer snabbare i många områden. Så är det i Sverige. I andra världsdelar hotar i stället längre perioder med torka – och minskad tillväxt. Text & foto: Lasse Bengtsson

”Evighetsträd” kallas de träd som lämnas på en avverkad yta. Här kan tallen fröså sig.

PEFC är världens största oberoende organisation för miljömärkning av skogsråvaror. I Sverige är 43 000 skogsägare anslutna, världen över är det 750 000. Syftet är enligt dess hemsida: ”Med uthålligt skogsbruk menas förvaltning och nyttjande av skog och skogsmark på ett sådant sätt, och i en sådan takt att dess biologiska mångfald, produktivitet, föryngringskapacitet, vitalitet och förmåga att både nu och i framtiden fylla viktiga ekologiska, ekonomiska och sociala funktioner på lokal, nationell och global nivå bevaras, utan att andra ekosystem skadas.” FSC står för Forest Stewardship Council och är en oberoende, internationell medlemsorganisation som verkar för ett miljöanpassat, socialt ansvarstagande och ekonomiskt livskraftigt bruk av världens skogar, genom sitt certifieringssystem FSC. Certifierade företag följer FSC:s regler för skogsbruk och spårbarhet. De som följer reglerna får märka sina produkter med FSC:s varumärke. FSC-märket gör att konsumenter och företag kan välja varor av trä som kommer från ett ansvarsfullt skogsbruk, det vill säga ett skogsbruk som tar hänsyn till människor och miljö. KRITIK Vid en granskning SR-programmet Kaliber gjorde 2011 fann man att många stora skogsbolag trots anslutningen till miljöcertifieringen inte lever upp till kraven i FSCmärkningen. Framför allt var det statliga Sveaskog och Stora Enso som fick kritik bland annat för att ha avverkat skyddsvärd ”gammelskog” med flera nyckelbiotoper i Norrlands inland. Även Greenpeace har riktat kritik mot skogsbolag för att de inte lever upp till kraven i miljömärkningen. Deras granskning gällde Norrbotten och Jämtland.

Foto: ThinkStockImages

Artikeln har tidigare varit publicerad i boken ”Nåd i realtid”, Verbum 2017.

Att ge nåd till varandra P

aul: I nästan tre år var dialys min livlina. Jag var kopplad till en maskin på en dialysmottagning 15 timmar varje

vecka. Mellan dialystillfällena hade jag på sin höjd ett ”fönster” på en halv dag då jag inbillade mig att jag kände mig frisk. Direkt efter en behandling var jag ordentligt trött och när det började närma sig nästa dialys var jag påverkad av slaggämnen i blodet som gjorde mig illamående och gav mig en känsla av att ha influensa.

Till en början kände jag mig lyckligt lottad. Jag var helt inställd på att snart vara tillbaka i det vanliga livet. De två människor som står mig närmast i livet ville i tur och ordning ge mig en av sina njurar. Men det visade sig att ingen av dem var lämplig som givare. Efter ett år i dialys stod det klart att min enda chans till transplantation var att få en njure från en avliden människa. Det var som att befinna sig i ett väntrum med kölapp utan siffra. Tillvaron på en dialysmottagning är tämligen händelselös. Korsväg 2 | 2017

Paul Westerlund

Foto: Magnus Aronson

studietiden som jag träffat sporadiskt under åren, inte mycket mer. Vi hade setts några dagar innan och haft tid att sitta ned och uppdatera varandra på vad som hänt i livet, som man ibland gör med vänner man inte träffar så ofta. Jag var på mitt kontor när Anna ringde. Under några sekunder av mental bergoch dalbana börjar jag ana att hon erbjuder mig en njure, sin ena njure.

Du befinner dig i en påtagligt tekniktung och steril miljö i dubbel bemärkelse, men med en fantastisk vårdpersonal. Sköterskornas rutiner och närvaro i mötet skapar någon form av lugn. I början kunde jag inte låta bli att varje vecka fråga om hur många transplantationer man haft på sistone. Att höra att många transplanterats ingav hopp. Mest glad kommer jag ihåg att jag blev när någon av de övriga dialyspatienterna, som jag sett och hälsat på varje morgon, plötsligt inte dök upp eftersom han eller hon fått en njure. Anna: Vi bara sprang på varandra. Han såg trött ut, och jag förstod att han inte fått någon ny njure. Nej, det hade inte fungerat med de donatorer, hans nära anhöriga, som erbjudit sig att donera. Så han väntade. Väntade på att få en njure från en person som dött. Väntade och gick i dialys. Vi pratade en stund, om detta och annat. Och skildes åt. Jag satt på tåget på väg hem när en tanke smög sig på. En tanke som snart växte till en visshet, en vilja. Det var jag som skulle donera min njure. Detta var just min uppgift. När tåget stannade vid perrongen i Göteborg var jag så säker. Jag har alltid varit frisk. Har fått så mycket gott av livet. Jag ville ge något tillbaka. Som ett sätt att säga tack. Paul: Jag fick mitt livs mest oväntade telefonsamtal. Det var från en av mina vänner från

Korsväg 2 | 2017

Hon får det att låta som den mest självklara sak i världen när hon säger att hon som har två fungerande njurar gärna vill ge bort den ena till någon som behöver den. Och eftersom jag nu behöver en njure skulle hon gärna ge den till mig. Jag förstod snart att Anna tänkt igenom allt noga. Hon var tydlig med att hon förstod om jag tyckte att hela samtalet och det hon erbjöd var påträngande eller kändes fel på något sätt. Efter att ha lyssnat på Anna, blivit både kall och varm, önskade jag att det fanns ett ord reserverat för alldeles särskilda tillfällen. Ett ord med mycket större tyngd och dignitet än det ord vi använder till vardags, ibland av ren hövlighet. Jag landade ändå i ett taffligt tack och ”hur skulle jag kunna säga nej till en sån gåva”. Anna: Ja, hur säger man till en annan människa att man vill ge honom en av sina kroppsdelar? En människa som är en gammal vän men som jag träffar ytterst sporadiskt. Vad skulle han tänka? Skulle han bli besvärad, tycka att det var för intimt, bli rädd för att stå i tacksamhetsskuld? Det var inte för att jag ville hjälpa honom. Det låter förstås märkligt, men det var inte därför jag ville ge. Jag ville ge för att jag hade i överflöd något som han behövde. Jag ville ge för att vi hör ihop som människor. Som en enda kropp. Vilken rätt har jag att säga att

”detta är mitt, denna är min”? Vi är gäster på jorden och allt är ett lån. Också den kropp jag kallar min och min hälsa. Jag fick en fungerande kropp och en god hälsa. Tack! Och jag fick en chans att dela med mig av något som skulle hjälpa en annan människa att leva ett bättre liv. Vilken chans, vilken möjlighet! Vilken nåd. Jag tror att det gjorde det lättare för honom. Att det inte var så mycket ”varsågod, här får du något fint av mig” utan något som jag tyckte var hans lika mycket som mitt. Paul: Vi var båda medvetna om att det finns ett antal kontrollstationer på vägen till en transplantation, kontrollstationer där det kan bli tvärstopp. Vi behövde matcha varandra och man måste försäkra sig om att Anna inte skulle utsättas för någon förhöjd risk. Men gåvan var redan given och mottagen i tanken. Det var den stora skillnaden. Det kallas hopp. Anna: Donationsutredningen började med ett korstest för att se om det överhuvudtaget var möjligt att genomföra en transplantation. Några veckor senare kom svaret i ett fönsterkuvert. Vi hade samma blodgrupp. Och samma vävnadstyp. En sorts yttre kallelse på kyrkans språk. Dagen innan jag skulle åka till sjukhuset var jag i Getsemane. Jag drack kaffe ur min röda kopp och tänkte: ”Tänk om det är sista gången jag dricker ur den här koppen.” Ringde en vän och fick henne att lova att ombesörja min begravning. Kunde knappt hålla ihop mig själv när jag kramade mina barn godnatt. Men i taxin tidigt morgonen därpå – en stilla frid. En djup tillit. Paul: Idag, nästan två år efter transplantationen, tänker jag nästan varje dag på att jag

Foto: Tomas Pettersson

Anna Österberg

bär en mycket konkret gåva som blivit en del av mig. Samtidigt som jag vet vem jag fått den av. På något sätt förbinder den mig subtilt med Anna. Jag vet vart jag ska rikta min tacksamhet, och det ökar min känsla av ansvar för att vara rädd om gåvan. Jag har blivit påmind om att ordet tack mycket väl räcker också för gåvor som är ovärderliga. Det pinsamt självklara är ju att ovärderliga gåvor inte kan vägas upp, varken med ord eller med motprestationer. De kan bara tas emot. Jag har också blivit påmind om att det ibland är svårt att förbehållslöst ta emot även det förbehållslöst givna. Vi lever i en kultur präglad av långtgående individualism och strävan efter oberoende. Detta har fört mycket gott med sig, men riskerar i sin förlängning att skapa distans mellan människor, mellan människan och den övriga skapelsen och inte minst mellan människan och Gud. Vid individualismens och oberoendets yttersta utpost finns bara ensamhet. Orden som beledsagar brödsbrytelsen i mässan visar på en annan verklighet, av ömsesidigt beroende, som kanske blir tydligast i utsattheten. Anna: På sjukhuskyrkans mässa dagen före operationen. Vi sitter intill varandra. Och vi tar varandras händer när vi stämmer in i orden: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp.”

Korsväg 2 | 2017

Krönika | Astrid Antesten

KYRKANS PEDAGOGISKA ANSVAR

Näringsintaget behöver oavbrutet fyllas på

å gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Matt 28:18–20 Det uppdrag som Jesus gav sina lärjungar på himmelsfärdsberget gäller än. Att gå ut och göra alla folk till lärjungar, att döpa och undervisa. Att genom dopet inbjuda alla människor till Kyrkans gemenskap och undervisa om Guds kärlek och vilja. Jesus överlämnade hela ansvaret till den bräckliga lärjungaskaran och detta ansvar har Kyrkan haft att förvalta under tidens gång. Idag är det vårt ansvar, ditt och mitt. Hela Nya testamentet präglas av undervisningsuppdraget med Jesus själv som den stora förebilden. I evangelierna kan vi följa Jesus på hans vandringar, där han i mötet med människor undervisar genom ord och handling, och i breven kan vi höra Paulus och andra avsändare undervisa, uppmuntra, förmana och varna församlingar och enskilda personer. Undervisningsuppdraget är oss givet, som kyrka och som enskilda trosbekännare.

Korsväg 2 | 2017

Det ansvaret berör och angår oss alla. I Kyrkoordningen betonas undervisning som en av församlingens grundläggande uppgifter. Undervisning är ett av Kyrkans kännetecken, ja till och med en grundläggande förpliktelse skriver Henry Cöster i sin bok ”Bedriva undervisning…” Om Kyrkans didaskalia. Jesus säger: lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Kyrkans ansvar är att undervisa om den kristna trons grunder och uttrycksformer. Att beskriva Guds verk och sprida evangeliet om Jesus Kristus. Uppdraget är att berätta om Guds ledning och handlande genom historien, levandegöra bibelns berättelser och vittna om det vi själva har fått ta del av, det vi själva har sett och hört för att inge hopp, glädje, förtröstan och livsmod. Jesus säger: Gå därför ut … Vi som vill tillhöra den kristna Kyrkan måste aktivt arbeta för att sprida kunskaper om och erfarenheter av kristen tro och kristet liv. Möta människor där de är och inbjuda till samtal och på ett tydligt sätt, i ord och handling, synliggöra det kristna budskapet i samhället och visa på att evangeliets budskap ännu gäller. Att det är livskraftigt och livsviktigt.

Foto: Eva Axbarr/IKON

Undervisningsuppdraget lyder: gör alla folk till lärjungar! Målgruppen utgörs av alla människor. Evangeliets budskap är för alla och behöver hela tiden levandegöras. Överallt där människor finns behövs undervisning. Hela tiden, under hela livet. Allt levande behöver näring, och näringsintaget behöver oavbrutet fyllas på. Ordet och sakramenten är livsviktiga för Kyrkan och för den enskilde kristne. En levande kyrka och församling behöver ständig påfyllnad, genom att dela ordet, brödet och vinet. Det är nödvändigt att vi aktualiserar och fördjupar bibelns ord och budskap i predikan, bibelsamtal, sång, bön och handling. Undervisningen får aldrig upphöra, den behövs för livets skull. Jesus säger: jag är med er alla dagar till tidens slut. Ibland kan det kännas svårt, ja till och med omöjligt att leva och förvalta den kristna tron. Uppdraget och ansvaret är stort och ibland tungt. Men Jesus, vår uppdragsgivare, har lovat att vara med oss alla dagar. Gud är oss nära, i både medgång och motgång. I det löftet får vi vila tryggt. Vi behöver också påminna oss själva och varandra om att vi är många uppdragstagare, vi

tillhör en världsvid kyrka med många systrar och bröder som delar på ansvarsbördan. I dag är kunskapen om den kristna trons innehåll skrämmande låg i vårt samhälle. Den baskunskap som tidigare förmedlades i skolan och i hemmen förmedlas inte längre. Kännedomen och kunskapen om bibeln och de kyrkliga riterna saknas bland majoriteten av människorna i vårt land. Att delta i söndagsskola eller kyrkans barn- och ungdomsarbete är ingenting som är naturligt eller självklart, det finns många konkurrerande aktörer och aktiviteter. Gudstjänstbesökarnas antal minskar. Kristen påverkan, som tidigare varit naturligt i vårt land, motarbetas idag på olika sätt vilket har fått till följd att den kristna rösten har, om inte helt tystnat, så i alla fall försvagats. Kyrkan har tappat mark inom många områden vilket tyvärr alltför ofta leder till passivitet och uppgivenhet inom de kristna leden. Men budskapet och uppdraget gäller ännu: Gå … ut och gör alla folk till lärjungar!

Korsväg 1 1 2017

Uppmuntra varandra till frimodighet, tålamod och uthållighet.

Om vi som kyrka ska vara goda förvaltare av det uppdrag som givits åt oss måste vi vara aktiva, på allvar se över våra resurser och möjligheter, medvetet prioritera, planlägga och utrusta oss själva och varandra, kyrkliga medarbetare, anställda och ideella. Uppmuntra varandra till frimodighet, tålamod och uthållighet. Kyrkan måste själv ta ansvaret för att sprida bibelns budskap, att återberätta och levandegöra evangeliet så att det blir angeläget och förståeligt för människor idag. I år under reformationsåret påminns vi på olika sätt om hur Martin Luther angrep den förstelnande och förslavande Kyrkan, hur han översatte och levandegjorde bibelordet så att det blev tillgängligt för ”vanligt folk”. Hur han betonade Kristus, skriften, nåden och tron, och sist men inte minst Gud allena. Hans agerande satte många stenar i rullning… Idag är det vårt ansvar, ingen annan gör det åt oss.

Se, jag vill bära ditt budskap, Herre, av hjärtat sjunga ditt lov och pris. Med glädje vill jag ditt ord förkunna, som gör den svage vis. Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda, att andra där din kärlek kan se. Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda, Då kan din vilja ske. Ty om ditt ord med mitt liv jag döljer, Jag döljer livet som du oss ger, Som Jesus kom att oss uppenbara, Då han till oss steg ner. Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda… Gud, låt oss känna din Andes ledning, Så att vi vet att din väg vi går. Låt elden brinna i våra hjärtan, Till dess vi målet når. Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda... (Sv ps nr 89)

Astrid Antesten

Astrid Antesten är programchef för församlingspedagogprogrammet vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut.

Korsväg 2 | 2017

Vi frågar...

”Det är fotfolket som bär upp verksamheten.”

ur ser du på ansvar i Svenska kyrkan? – Det är otroligt viktigt att människor som delar kyrkans tro och är engagerade ställer upp som förtroendevalda. Om vi menar allvar med att vara folkkyrka så innebär det att vi är en folkrörelse i ordets rätta bemärkelse; och då är det fotfolket som har det levande engagemanget som bär upp verksamheten och ger rörelsen riktning och stadga, oavsett vilken falang vi tillhör. Att inte ta ansvar innebär att vi abdikerar och låter människor som mer är intresserade att förvalta medlen styra, och då tappar vi förankringen bland församlingens gräsrötter. Det handlar om vad som är viktigast: formen eller innehållet. Varför har du valt att ta ansvar som förroendevald i Svenska kyrkan? – Jag vill vara med och påverka Svenska kyrkans utveckling, främst vad gäller hur vi formulerar verksamheternas vision, mål och syfte, men även organisatoriskt/ekonomiskt så att vi använder våra medel för det gemensamma bästa utifrån kyrkans mål. Kyrkans

Per-Olof Hermansson Ersättare i kyrkorådet i Istorps pastorat, ersättare i stiftsfullmäktige, ersättare i stiftstyrelsen samt vice ordförande i stiftstyrelsens personalutskott.

egentliga identitet bärs av församlingarna, och syftet är att tjäna Gud (i gudstjänst), lära ut vad Jesus befallt, ta hand om de som är i nöd, samt vittna om vår tro. Allt annat är verktyg och medel. Vad betyder det för dig att ta ansvar som förtroendevald i Svenska kyrkan? – Att ta ansvar som förtroendevald är för mig att bidra med mina erfarenheter, kompetens och kunskaper, men också att vara kritisk och ifrågasättande när det behövs. Korsväg 2 | 2017

Samla damm eller göra nytta? På några få år har Fritidsbanken blivit ett begrepp på många platser runt om i Sverige. Där kan allmänheten låna fritidsutrustning utan kostnad. Den första Fritidsbanken öppnade i Deje, strax norr om Karlstad, 2013 och blev en omedelbar succé. Nyligen öppnade man även på Frölunda torg. 42

Korsväg 2 | 2017

Carina Haak, diakon i Svenska kyrkan, tog initiativet till Fritidsbanken och ser med glädje på hur positivt verksamheten har utvecklats.

vinnan bakom Fritidsbanken heter Carina Haak. Hon arbetar som diakon i Svenska kyrkan, och hon såg i sitt arbete att det var många familjer som inte hade tillgång till utrustning till sportlov och även till skolornas friluftsdagar. – Jag är inte bara diakon, jag är ju också småbarnsmamma, så jag vet att det kan vara svårt att hänga med och köpa ny utrustning i takt med att barnen växer. Samtidigt finns det i de flesta hem urvuxna skidor, skridskor och annat som blir liggande och aldrig kommer till användning. Jag tyckte att det borde kunna utnyttjas, berättar hon. Carina Haak tog kontakt med kommunen och med idrottsrörelsen, och man bildade en ideell förening som har till uppgift att ta emot begagnad utrustning från allmänheten – utrustning som annars bara samlar damm i garage och förråd – och att låna ut dem på korttidslån till den som har ett tillfälligt behov. – Gensvaret blev över förväntan, säger hon och berättar att Fritidsbanken i Deje nu har mer än 5 000 artiklar av allehanda slag. – Inte illa i ett samhälle med 3 000 invånare, konstaterar hon. Genom Fritidsbanken möts många olika intressen. Här kan den som inte har nödvändiga ekonomiska resurser få tillgång till exempelvis skidutrustning under sportlovet, eller den som bara har behov av skridskor för en weekend och därför inte har anledning att köpa ett par nya som skulle komma att användas mycket sparsamt. – Det är inte bara urvuxna saker som lämnas in till oss, eller föremål som ägarna slutat använda. En man gav oss sin slalomutrustning och sa att han kunde låna skidor i Fritidsban-

ken när han behöver, istället för att de skulle stå och ta plats i hans förråd, säger Sven-Erik Persson som varit föreståndare för Fritidsbanken i Deje och som nyligen gick i pension. Fritidsbanken är öppen för alla, fattig eller rik. Det kan vara någon som bara vill åka inlines en eftermiddag, eller någon som vill campa en weekend. – Eller fiska. Något som nyanlända ensamkommande flyktingar sätter värde på. De kommer ju till Sverige med tomma händer, och genom Fritidsbanken får de möjlighet att göra något som de annars inte skulle kunna göra, säger Sven-Erik Persson. Medierna uppmärksammade Carina Haaks initiativ och det har fått mycket utrymme, vilket i hög grad har underlättat insamling av utrustning. Fyra månader efter starten hade man tillräckligt mycket i lager för att kunna börja erbjuda utlåning av utrustning. Kommunen ställde en lokal till förfogande och håller verksamheten med en halvtidstjänst som föreståndare. Lokalen blev snabbt för liten, och en barack togs i bruk som förråd. I denna förvaras vinterutrustning över sommaren och sommarutrustning över vintern. Men nu flyttar man in i nya större lokaler i Konsums nedlagda butik och blir granne med Återbruket, ett projekt som sysselsätter personer som haft svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och som arbetar med att ta hand om utrangerade produkter från hushållen, men som fortfarande är användbara. – Det finns några beröringspunkter mellan vår verksamhet och deras, och det kan vara en fördel att vi finns nära varandra, säger Tomas Räisänen som är ny föreståndare för Fritidsbanken i Deje.

Korsväg 2 | 2017

I hyllorna i butiken finns vintersortimentet på plats när vi tittar in. Mängder av slalomskidor, stavar och pjäxor, skridskor och ishockeyhandskar, ishockeyklubbor, hjälmar, snowracer… – Vinteridrotten är mer materialintensiv än sommaridrotten, påpekar Sven-Erik Persson. Det kommer även in större saker, och det finns regionala skillnader när det gäller vilken typ av utrustning som är vanlig. Fritidsbanken i Karlstad har tagit emot 150 cyklar. I Nora fick man in ett antal kanoter, och i samband med det har kommunen ställt i ordning en grillplats på en ö, som den som lånar en kanot kan använda. I Uddevalla har man tagit emot windsurfingbrädor. I Deje lämnas det in mycket slalomutrustning och i Torsby är längdåkningsskidor vanligt. Namnet Fritidsbanken ägs av den ideella föreningen Fritidsbanken Värmland, som kommer att byta namn till Fritidsbanken Sverige. Föreningen har sitt huvudkontor i Karlstad, där David Mathiasson är verksamhetsle-

dare och Henric Byström är varumärkes- och kommunikationsansvarig. De är entusiastiska och berättar om ett starkt engagemang på många platser i landet och det starka stödet som föreningen får av Riksidrottsförbundet. – Det är viktigt att vårda varumärket, betonar Henric Byström och berättar att de ideella föreningar som vill starta verksamhet och använda namnet Fritidsbanken måste följa de regler som Fritidsbanken Värmland satt upp. Dit hör att det inte ska ske några ekonomiska transaktioner i samband med att man lånar föremål. Allt ska vara gratis för låntagaren. – Vårt varumärke etablerades snabbt, och inte minst genom den mediala uppmärksamheten vet många människor vad vi sysslar med. Det har resulterat i att det lämnas in prylar till vår verksamhet varje vecka. Vi tar emot all sport- och fritidsutrustning – men inte kläder, säger han. Idrottsutrustning är det vanligaste – men var ska man dra gränsen för vad som är idrott?

David Mathiasson är verksamhetsledare och Henric Byström är varumärkesansvarig för Fritidsbanken och har målet att alla kommuner ska ha minst en Fritidsbank.

Idrottsutrustning av alla de slag finns att låna i Fritidsbanken. Carina Haak tog initiativet till verksamheten. Sven-Erik Persson ledde den första Fritidsbanken – en uppgift som Tomas Räisänen (t.v.) nu tagit över.

– Vi ställs inför utmaningar när vi gör gränsdragningar. Så är exempelvis e-sport den snabbast växande sporten just nu. Innebär det att vår verksamhet ska omfatta den också? Det är inte självklart, tycker Henric Byström. Man tar emot campingutrustning, som tält och Trangiakök, samt fiskeutrustning – men det finns annat som hör fritidsaktiviteter till som inte lika självklart att Fritidsbanken ska tillhandahålla. Henric Byström berättar att musikinstrument varit föremål för diskussion, men att det eventuellt kräver för mycket kunskap och tid för att hålla dem i skick, till exempel att hålla eventuella gitarrer stämda eller att hålla ett lager med rör till blåsinstrument. Viss service av utrustning som lämnas

in är dock nödvändig: – Skridskor måste vara ordentligt slipade för att de ska kunna användas. På vissa håll har man egen slip, andra samarbetar med idrottsföreningar. Fritidsbanken i Karlstad har samverkan med Boltics skridskoskola och kan därigenom vara säker på att skridskorna alltid är i bra skick, säger Henric Byström. Många kan vara tveksamma till att lämna in saker som de tror kan vara alltför hårt slitna för att passa in i verksamheten, men Byström uppmanar alla att inte tveka. – Vi tar emot allt och granskar det innan det lånas ut. Håller det inte godtagbar standard ser vi till att det går till återvinning. Vi Korsväg 2 | 2017

kan också ta reservdelar från dem. Det kan bland annat handla om hjul från inlines eller skidbindningar, säger han. – Skidor som inte går in i verksamheten för att de är för dåliga körs inte direkt till återvinningscentralen. Där blir de oftast deponi. Därför kapar vi dem i längder som gör att de kan brännas och bli fjärrvärme, berättar Sven-Erik Persson, som tycker att Fritidsbanken blivit en spelare att räkna med när hållbarhet är ett nyckelord för samhällsutvecklingen: – Dels bidrar hela vår verksamhet till att återanvända sådant som annars kanske inte blivit utnyttjat, dels ser vi till att det som inte kan användas tas omhand på det miljömässigt bästa sättet, säger han. Miljöfrågorna väger allt tyngre i dagens samhälle, och det är en anledning till att Fritidsbanken har blivit en succé. En annan är att det finns en stark vilja att ge stöd till dem som inte har samma ekonomiska förutsättningar som en själv. En tredje är att inga pengar är inblandade i verksamhet, och att det är ideella föreningar som tagit initiativ och som står för driften. Tack vare att verksamheten är helt fri från ekonomiska transaktioner krävs inga kreditprövningar eller garantier av något slag. Låntagaren lämnar sitt namn och ett mobiltelefonnummer och får låna utrustningen i två veckor. Det allra mesta kommer tillbaka. Under fjolåret genomfördes 20 000 lån och det var mindre än 100 föremål som inte återlämnades. När lånetiden löpt ut, och föremålet inte lämnats tillbaka, skickas ett SMS som en påminnelse och då kommer det mesta in. – Någon gång har det hänt att låntagaren tyckt att det varit förargligt om en skida skadats – men det gör vi ingen stor sak av. Vi har

Korsväg 2 | 2017

ju inte heller haft någon kostnad för utrustningen, säger Sven-Erik Persson. – Det började som ett lokalt initiativ, men det blev snabbt ett regionalt och nationellt intresse. Vår vision är att vi ska fortsätta växa och att det ska finnas minst en Fritidsbank i varje kommun. Vi ska också utveckla verksamheten och vi arbetar med en strategi för det, framhåller David Mathiasson. Henric Byström ser som ett framtida mål att Fritidsbanken kan bli ett nav, eller en mötesplats – lite som en fritidsgård för alla, där föreningar samlas och där det finns möjlighet till olika aktiviteter som exempelvis att spela bordtennis. – Vi går i den riktningen. Tidigare sågs en tom lokal i ett industriområde som en lämplig plats för vår verksamhet, men allt fler menar att vi ska finnas där människorna finns. Det kan vara i bostadsområden, eller i anslutning till aktivitetsytor som idrottsplatser eller vid ett köpcentrum – som den som öppnat i Frölunda Torg och den som finns i Borås Knalleland, säger han. Svenska kyrkan har en viktig roll i Fritidsbanken. Henric Byström tycker att verksamheten fungerar bäst på platser där kyrkan är med. – Det är i högsta grad praktisk diakoni. Det medverkar till ökad integration mellan olika grupper. Det är en socialt bra verksamhet och det är ett värdefullt bidrag till miljöarbetet i samhället. Allt sådant hör till det som Svenska kyrkan arbetar med varje dag. Därför är det naturligt att kyrkan är en partner i samarbetet bakom Fritidsbanken. Jag tycker också att det är värdefullt om kommunen är engagerad.

En lång rad kända svenska idrottsprofiler har ställt sig bakom verksamheten med sitt namn. På huvudkontoret i Karlstad och i de lokala verksamheterna finns de på bilder på väggarna – kommer ur olika generationer och från skilda idrottsgrenar, men de har två saker gemensamt: De har varit mycket framgångrika, och de har använt något slag av den idrottsutrustning som alla idag kan låna i Fritidsbanken – och de ställer sitt namn till förfogande för att säga att det här är en bra verksamhet som de vill stödja. Delningsekonomin växer så det knakar – samåkning, bilpooler, att byta bostad med någon under semestern… Fritidsbanken ser sig som en viktig del av denna delningsekonomi, ett sätt att utnyttja resurser effektivt och på ett miljömässigt värdefullt sätt.

Just nu (10 maj 2017) finns det tre Fritidsbanker i Göteborgs stift – Angered, Frölunda Torg och Uddevalla. En fjärde startar i juni; nämligen Slottsskogen i Göteborg. Bilden ovan är hämtad från invigningen av Fritidsbanken på Frölunda torg. Fritidsbanken erövrar landet, särskilt södra Sverige. Det är glesare i norr, men man öppnar nu i Jokkmokk. I skrivande stund finns det 33 Fritidsbanker i Sverige, men redan nästa vecka invigs två till.

Text och foto: Tommy Hellström

Korsväg 2 | 2017

Krönika | Peter Lendefors

KYRKANS DIAKONALA ANSVAR

Medmänskliga gränsland E

tt stenkast från kyrkan, vid köpcentrets torg, står två män. De talar ömsom lågmält ömsom högt. Hela tiden använder de yviga gester för att till det yttersta anstränga sig för att förstå varandra. Till sist skrattar de båda så att de förbipasserande stannar till och undrar. Så omfamnar de varandra som två goda vänner som inte har setts på länge. Som två män niskor som har allt gemensamt. Men det är två människor som till synes nästan inte alls har något gemensamt. Den ena har sedan flera år uppehållstillstånd i Sverige, fått arbete och ett fäste i det svenska samhället. Snart ska han vara hemma hos sin familj, äta en god middag och sedan krypa ner i en varm säng. Långsamt kan han börja lägga sina västafrikanska upplevelser, som drev honom på flykt, bakom sig. Den andre mannen vet att den skumpiga och oroliga bilfärden tillbaka till Rumänien bara är en tidsfråga. Hoppet står till dagens skörd i pappersmuggen och att de utslitna filtarna skall berika honom med så pass mycket värme i

Korsväg 2 | 2017

februarinatten att han alls får sova. De talar olika språk, har skilda bakgrunder och fundamentalt olika framtidsutsikter. Men de sammanlänkas i någonting annat som lämnar allt detta helt utan inverkan på deras glädje. Här möts de i en torgets katedral. Mitt i en omvärld som förundrat beskådar ett till synes omöjligt sammanträffande. Dessa två män reflekterar knappast för ögonblicket kring begreppet medmänsklighet. De vilar bara i situationen, som i sig självt får bäring på sin omvärld. I kyrkan är det naturligt att reflektera över mötesplatser, livsgränser och det medmänskliga ansvaret. Att som kyrka ”möta människor i ögonhöjd” eller att ”möta människor där de är”, är motton som vi ofta använder oss av. Men vad betyder det för oss i det vardagliga livet och i kyrkans diakonala arbete? Och på vilket sätt gestaltas det för vår omvärld? Har vi ett ansvar som sträcker sig utanför kyrkans gränser? I ljuset av en 500 år gammal reformation

Foto: Josefine Casateryd/IKON

av kyrkan, som dessutom firas mitt i moderna förändringstider, blir de här frågorna aktuella igen. I år uppmärksammar vi en reformation som fick stor påverkan på utbildning och folkbildning i vårt eget land. Inledningsvis genom kyrkans hemundervisning, med den grundläggande tanken om att varje troende skulle ges möjlighet att kunna upptäcka och tyda Guds ord. Detta blev upprinnelsen till en tidig läskunnighet. Allteftersom det svenska utbildningssystemet utvecklades, växte långt senare en politisk ambition fram att skolan skulle vara något mer än läskunnighet och faktakunskaper. I det sammanhållna välfärdssamhället blev det därför viktigt med en skola som kunde ge både estetisk, social och personlig fostran. En grundbult för den visionen var att barn och ungdomar från olika socioekonomiska delar av samhället skulle mötas och lära i samma klassrum. Trots att de i grunden hade helt olika förutsättningar. Socialt, personligt

och ekonomiskt. Klassrummet blev i sig självt den mötesplats som kunde ”befria” de blivande medborgarna till att utvecklas och mogna på demokratiska och jämlika grunder. Sedan några decennier har denna grundtanke om skolan fått ge vika för en valfrihetsreform som mer betonar värdet av att låta de enskilda föräldrarna välja både inriktning och social status på barnens skola. Det är inte min tanke att här värdera den utvecklingen. Det är en övergripande bild av hur en av våra viktigaste mötesplatser, där unga människor förbereds för livet, har fått förändrat ansvar för ömsesidighet, gemenskap och gränsöverskridande. Ett ansvar som blir alltmer svårfångat i en tid av ökad polarisering mellan grupper och fördjupad individualism. I Martin Luthers reformation står kyrkan central som den gemenskap där evangeliet klart skall förkunnas. Försoning, förlåtelse och upprättelse måste ske på ett språk som människor förstår, inte på ett latin som

Korsväg 1 1 2017

en tid då alltfler efterfrågar ett sammanhang » Ibehövs det färre vallgravar och fler broar.

inte har möjlighet att nå fram över de mänskliga gränserna. Men det är inte människan själv som måste höja sig över detta. Det är formerna som måste ändras. Ömsesidighet och gemenskap, genom kyrkan – till människor, blir vägen till frälsning och medmänsklighet. I Luthers kommentar över Jesu bergspredikan ger han i vers efter vers uttryck för att vi i Kristus blir fria till ett liv med Gud och därigenom även blir fria att leva för våra medmänniskor. Med den insikten knyter Luther an till Paulus ord till församlingen i Filippi: ”Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen: att vara mätt och att vara hungrig, att ha överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.”

till mötesplatser där det är möjligt att mötas över livsgränserna. Den kristna tron går rakt igenom gränser – till fördel för människor att mötas i frihet. Den friheten är inte begränsad av klassrummets väggar eller socialpolitisk strävan. Den friheten finns nedlagt genom korset i vår kyrka. I en tid då alltfler efterfrågar ett sammanhang behövs det färre vallgravar och fler broar. Inom kyrkan och ut i vår omvärld. Det betyder inte mer av relativism. Det visar bara på att det vi upplever som motsatser i själva verket ryms i samma relation. Och våga lita till att det är möjligt. Då blir handlingen evange lium. Och ett ljus som inte sätts under skäppan, utan sätts på ljusstaken så att det lyser för alla som är i huset. Peter Lendefors

Viljan att mötas över livsgränserna, oavsett vad man varit med om, i trygg förvissning om att den egna världsliga statusen inte betyder något i mötet. Vare sig för mig eller den jag möter. Det blir befriande möten. Vi lever i en tid då den ständiga jakten på att formulera en identitet ibland gör att vi väljer bort sammanhang som är till gagn för vår mänskliga och personliga utveckling. I medmänniskan är identiteten en gång för alla given. En möjlighet att utveckla det personliga på bekostnad av det individuella befriar. Kyrkans diakonala ansvar är och har länge varit att forma och kalla

Korsväg 2 | 2017

Peter Lendefors är diakon i Västra Frölunda församling.

Vi frågar...

”En förmån att få vara den som företräder andra.”

ur ser du på ansvar i Svenska kyrkan? Utifrån ett demokratisk perspektiv är det avgörande att det finns människor som är beredda att företräda medlemmarna och ta ansvar för beslut som måste fattas. Att det finns människor som har vilja och ambition att förändra och förbättra genom sitt engagemang. Den som har fått ett förtroende kan också utkrävas ansvar av dem som har valt sin företrädare. Om man missköter sig så minskar förtroendet, eller uteblir helt och man blir förmodligen inte omvald i nästa val. Varför har du valt att ta ansvar som förtroendevald i Svenska kyrkan? Jag har fått förtroende av andra människor som har tilltro till mig som person att driva frågor som är angelägna för dem, för mig, för Svenska kyrkan och för min nomineringsgrupp. Dessutom är det oerhört lärorikt och väldigt stimulerande. Vad betyder det för dig att ta ansvar som förtroendevald i Svenska kyrkan? Det är en förmån att få vara den som företräder andra och få vara delaktig i beslutsfattande och påverka vilken riktning Svenska kyrkan ska styras mot. Ibland är det svårt att ta ansvar, om ny-

Camilla Widepalm Heurén Kyrkorådsordförande i Harplinge-Steninge pastorat, ledamot av stiftsstyrelsen och dess församlingsutskott.

anserna mellan olika alternativ är små eller marginella att välja mellan. Då är det gott att ha en ideologi och värdegrund som är hållbar och en grupp att dela utmaningarna med. För mig bygger förtroendeuppdraget också på att lyssna, skapa delaktighet kring utmaningarna och låta saker och ting få ta sin tid. Ibland är det nödvändigt att kompromissa för att komma framåt. Beslut måste tas och det ingår i ett ansvarsfullt uppdrag som förtroendevald.

Korsväg 2 | 2017

Fröbiblioteket för hållbar odling Fröerna Rikard Wingård har i sin hand är vackra att se på. Olika färger, olika storlekar. Fröer till grönsaker och blommor. Det är förunderligt hur varje litet frö bär på så många egenskaper.

röbiblioteket som Rikard Wingård har skapat på Henåns bibliotek på Orust är det första i Västra Götaland och syftet är just att fröernas naturliga egenskaper ska få finnas kvar och inte modifieras bort. Fröbiblioteket ska underlätta för hållbar odling. – Frömarknaden blir allt mer monopoliserad, sex stora bolag äger mer än 60 procent av världsmarknaden, berättar Rikard Wingård, som tycker att det är vårt ansvar att värna vårt biologiska kulturarv. Bolagen styr över förädlingen och strävar efter att begränsa möjligheterna att spara egna fröer, så att man istället varje år måste köpa nya. Globalt har 75 % av de sorter vi odlar försvunnit de senaste hundra åren. – Genom en stor genetisk mångfald hos våra grödor bidrar vi till att trygga matförsörjning-

Korsväg 2 | 2017

en och göra våra odlingar mer motståndskraftiga mot förändringar i klimatet. Det går inte att åstadkomma om växtförädlingen ligger i händerna på ett fåtal. – Växter anpassar sig till sin miljö. Genom att ta fröer från de individer som trivs i vår närmiljö får vi växter med goda lokala egenskaper. Vi hoppas få in sorter som klarar sig bra här ute på Orust till fröbiblioteket, säger Rikard Wingård. Rikard Wingård är litteraturvetare och till vardags lektor i litteraturvetenskap, men extraknäcker en dag i veckan i hemortens bibliotek. I höstas berättade biblioteket om den kommande satsningen man ville göra och bad människor skänka fröer. Hittills har uppemot sextio olika sorter kommit in, grönsaker, ör-

Korsväg 2 | 2017

ter, blommor, perenner och till och med träd. – Det finns inget återlämningskrav, säger Rikard Wingård men vi uppmuntrar givetvis att de som lånar, låter växterna gå i blom och sen lämnar in fröer till biblioteket. Det enda man måste göra för att låna är att registrera sig som låntagare på Orust, oavsett om man bor på Orust eller inte. Idén att låna ut fröer kommer från USA och nu sprider sig möjligheten via Sveriges bibliotek. Leksand var först för tre år sedan, nu finns fröbibliotek på ett drygt tiotal platser. Tre sorter kan varje låntagare låna denna säsong. Till exempel Gode Kung Henrik, eller lungrot som den också heter. Den har Rikard donerat till fröbiblioteket. – Det är en mållväxt, en perenn som användes mycket förr, bladen och blomskotten kan användas som spenat och fröna kan liknas vid quinoa när de kokas. Text och foto: Agneta Riddar

”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera ett äppelträd i dag” Martin Luther

Korsväg 2 | 2017

Rikard håller ett av favoritfröerna i sin hand: Gode Kung Henrik Vackra, skiftande bönor: Rosenböna, rosenböna annan sort, gråärt, Trumpetträd (Katalpa), sparris(röda), bondböna (lokal sort från Ödsmål utanför Kungälv).

Krönika | Anna Cöster

KYRKANS TEOLOGISKA ANSVAR

När skam blir hopp

en norska tv-serien Skam berättade om Gud den här långfredagen. Det är ett exempel på när teologi tar ansvar, tolkar evangeliet och just också i långfredagsgudstjänsten uttyder och tolkar traditionen eller läran om försoning.1 Inte bara i form av en predikan, inte heller bara för att en utbildad teolog och präst formulerade den. Utan för att talet om Gud, teologin, öppnade för liv och hopp, där och då. Tv-serien Skam är inne på sin fjärde säsong och handlar om norska ungdomar i Oslo och deras liv och vardag. I ett avsnitt har Noora stängt in sig i sitt rum i det kollektiv i Oslo där hon bor med andra tonåringar. Noora är vanligtvis den kloka tjejen med integritet, nykter och klarsynt. Men nu sitter hon i sängen med sin dator i knät och framför sig ser hon en suddig bild av sig själv, naken, utslagen i en säng. Bilden har tagits när hon är som mest utlämnad. Hon har varit på fest, olycklig, och druckit för mycket, sen vet hon inte mer. Den som har skickat bilden tvekar inte på att använda den

mot henne. Så knackar det på Nooras rum. En vän i kollektivet släpper in Nooras pojkvän William. I tre dagar har Noora levt instängd och tyst, som död. Livrädd för vad som ska hända med henne. Williams famn runt henne är ett försök att ta henne tillbaka till de levandes land igen. Få henne att öppna sin mun, berätta, och våga lita på kärleken. Vi som möts till långfredagsgudstjänst får inte bara höra talas om en scen ur en tv-serie, utan också lyssna till bibeltexten om Jesu korsfästelse; hur soldaterna delade upp Jesu kläder mellan sig, hur han blev utesluten ur de levandes land, inte öppnade sin mun, och hur han - som vi tror är kärleken - blir korsfäst och dör. Den berättelsen blir tillsammans med scenen ur Skam till teologi – tal om Gud. Tillsammans berättar de om att kärlekens närvaro försonar hopplösheten och leder tillbaks till de levandes land. Men vad är det som gör att en tv-serie kan bli långfredagsteologi och på så vis ta teologiskt ansvar?

Korsväg 2 1 2017

KYRKANS TEOLOGISKA ANSVAR

» Teologi bottnar i människans längtan efter Guds närvaro. ”Fresh theology calls for creative thinking”, säger teologen David Ford. 2 Teologi är något som är tänkt att levas och användas. Den är en aktiv tolk åt tillvaron för att säga något om Gud. Religion kan ses som ett totalt slutet system och kanske hade vi då på långfredagen fått höra bara bibeltexten. Religion kan också innebära en så öppen och flytande religionsuppfattning att den saknar all kraft. Hade tv-serien återberättats utan passionsdramats ljus hade den inte haft lika stor kraft i en långfredagsgudstjänst som den fick. Gentemot de två ytterligheterna driver Ford istället en tanke om en klok teologi, som ställer sig mellan de två. För sådan teologi krävs engagemang i historien, världen, den gemensamma traditionen och i Gud. Det innebär kreativt tänkande, tolkning och kommunikation, både med bibelns texter och med mänskliga uttryck och erfarenheter. För att allt det ska bli levande teologi spelar bl.a kunskapssyn, historieuppfattning, och bibelsyn roll. Synen på kunskap och historia har varit olika både genom tiderna men också hos olika forskare. 3 Kunskap kan ses som ett fundament, där lärande innebär att tillägna sig fakta och kunna beskriva dem som en enda sanning. Men kunskap kan också ses som ett nätverk av olika faktorer, skeenden och hypoteser, som kan prövas genom

Korsväg 2 | 2017

kritik och antingen avisas eller hålla. Då blir lärande en reflektion utifrån olika förförståelser. Historiesyn kan innebära att historia ses som ett socialt minne, med flera aspekter som behöver undersökas, och samtidigt kan historia också vara en praktik för att ta del av vissa perspektiv och källor.4 Kunskap och tal om Gud, teologi, blir därför olika saker beroende på kunskapssyn och historiesyn, och spelar på det sättet roll för vad bibeln är. Är bibeln arkeologiska källor eller poesi, och finns utgångspunkten endast i gudomlig auktoritet eller i människans erfarenhet? Ford lyfter fram bibeln som ett gudsdrama. Dramat är en plats där både epiken och lyriken ryms. Att se bibeln endast som epik blir för deskriptivt, och som bara lyrik för subjektivt. Dramats innehåll är både dramat mellan Gud och skapelsen och passionsdramat med Kristi död och uppståndelse. I reflektionen över det gudsdramat finns också traditionen till hjälp. Den är tolkningen som gör att en auktoritet eller praktik också kan ifrågasättas och gör det möjligt för bibeln att både fungera som helig skrift och samtidigt kunna ifrågasättas. Teologins ansvar är att tala om Gud. 5 Utifrån kristet perspektiv särskilt att tala evangelium. Ansvaret är att uttyda Gud utifrån mänsklig erfarenhet, tradition, historia, bibel och nutid. Det är

också att hitta uttryck och språk som både kan uttyda hopp där hopplöshet finns och fungera som kritik och protest mot mänskliga erfarenheter. Teologi bottnar i människans längtan efter Guds närvaro och leder hopp och mod genom kunskap, historia och bibel. ”Fresh theology calls for creative thinking”. Det är så som scenen ur tv-serien Skam, om kärleken som leder den instängda och döda Noora tillbaka till de levandes land igen, i ljuset av bibelns passionsberättelse kan bli teologi som tar ansvar för att uttrycka Guds försoning. Och för teologin finns bara två alternativ, sa teologen Gustaf Wingren, antingen ge sig in i det tolkande arbetet eller upphöra att existera som teologi.6

Noter 1. Långfredagspredikan, Masthuggskyrkan, M.Palmdahl. 2017 2. Ford, D. F. (2011). The Future of Christian Theology. Singapore: Wiley-Blackwell. 3. Murphy, N. (2007). Beyond Liberalism and Fundamentalism. New York: Trinity Press International. 4. Jenkins, K. (2003). Re-thinking History. New York: Routledge Classics . 5. Grenholm, C. (2010). Levande teologi, Stockholm: Verbum. 6. Wingren, G. Tolken som tiger. Stockholm: Gummessons bokförlag.

Anna Cöster

Korsväg 2 1 2017

bibelstudium | Anna Cöster & Beata Åhrman Ekh

Ansvar i Bibeln En sökning på ordet ’ansvar’ på bibeln.se ger åtta referenser, och ordet ’förvaltare’ ger fjorton hänvisningar. Men däremot finns många bibliska tankar om förvaltarskap. I vår bibel finns många ordvarianter med en genomgående tanke om detta förvaltarskap, och en mängd olika ord som kretsar kring det.

människan liv, möjligheter och förtroendet att dela livet med andra människor. Relationen mellan människan och Gud, mellan människan och hennes eget liv, och relationen mellan människa och människa är utgångspunkten för ansvar. Vi bär varandras liv i våra händer. Därför är vi också varandras ansvar.

Den första fråga som formuleras i bibeln ställer Gud till människan: –Var är du? (1 Mos 3:9). Människan har gömt sig av skam för att inte ha svarat med tillit på Guds förtroende att inte försöka sluka all makt, utan ta den för given. Den andra frågan ställer Gud till människan när Kain brustit i tillit till sitt värde och till att vara älskad, så till den grad att han dödat sin bror Abel. Gud frågar: –Var är din bror? (1 Mos. 4:9).

ikos är det grekiska ord som är utgångspunkten i den stora grupp av ordvarianter för förvaltarskap. Oikos innebär husgemenskap eller sociala gemenskaper och hushåll på olika sätt. Det centrala är delaktigheten i samma liv, med det som är gott och det som är svårt, och uppgiften att ta hand om och fördela det. Gud verkar genom oss. I tolkningshistorien framträder förståelsen av människans ansvar som en påminnelse om att vi människor är skapade och del av den skapelse som fortfarande pågår. Vi varken äger vårt liv eller jorden utan arbetar på uppdrag. Det är framför allt tre bilder av människan som återkommer i olika varianter – hon är förvaltare, herde och tjänare. Vi äger inte, utan vårdar och brukar skapelsen. Ordet ’ansvar’ fångar alltså bibliskt innehåll i förvaltarskap och i att förvalta, som är de ord som vi oftare hör i bibeltexterna och utläggningar om dem. Att svara an till livet och andra människor förutsätter tillit, förtroende och ömsesidighet. Den bibliska grundförutsättningen för ansvar utgår från Guds tillit och förtroende, och människans tillit till och förtroende för det. Berättelserna i Första Mosebok 2:4–4:16 ger grundförutsättningarna för detta. Gud ger

Korsväg 2 | 2017

Profeten Amos i mitten av 700-talet f Kr. är sträng mot ledarna för folket, när de förlitar sig på sin egen makt och skor sig på de redan fattiga (8:4–14). Genom att göra det ignorerar de förtroendet de fått av Gud, och missar att bära varandras liv i sina händer och leva i ömsesidighet. Människans svar eller brist på svar på Guds förtroende tar sig uttryck både individuellt men också i samhällsstrukturer och den värld vi lever i. Jesus liknar Guds förtroende vid talenter i Matteusevangeliet 25:14–30. Guds förtroende, talenter, kan användas och förvaltas på olika sätt, och människan lyckas mer eller mindre bra med att ta ansvar för eller förvalta dem. Utgångspunkten för våra liv finns i Guds kärlek och tillit till oss. Livet självt är förtroendet, utan att Gud gett det är vi inget,

Titta närmare på Låt ditt/ert sammanhang avgöra hur du/ni arbetar. Att starta i det egna livet och erfarenheterna och fundera över vad ’ansvar’ kan vara och betyda och vilka associationer det ger innan du/ni läser bibelställena kan skapa en god grund för det fortsatta upptäckandet och utforskandet av temat. Ett sätt att öppna upp är att själv och tillsammans med andra arbeta med olika former av bildspråk där var och en väljer en bild utifrån till exempel uppmaningen ”när jag hör ordet ansvar tänker jag på”. Att fundera över själva ordet ’ansvar’ med hjälp av en ordbok och en synonymordbok kan också ge horisonter som inte är alldeles omedelbara. Ge er ut på synonymordjakt – vilka utbytesord eller tvillingord till ’ansvar’ kan ni hitta? Och vilka motsatsord kommer du/ni på? Vad betyder det? Är en som känner ansvar pålitlig och redbar? Är motsatsen lättsinnighet, nonchalans, obetänksamhet, tanklöshet… eller annat? Hjälper synonymerna och motsatsorden dig/

er att tänka? Hur och på vilket sätt? Med livet och det utökade ordförrådet som utgångspunkt läs sedan någon av följande bibeltexter eller alla tre: • Amos 8:4–14 – Dom över utsugare • Matteusevangeliet 25:14–30 – Liknelsen om talenterna • Efesierbrevet 2:1-10 – Levande genom Kristus Börja med att läsa texten tyst för dig själv. Läs gärna med pennan i hand och kolla upp textens sammanhang, detaljer, ord, begrepp och hänvisningar med hjälp av noter och uppslagsbok i Bibel 2000. När ni har koll på det, läs sedan texten högt. Om ni är flera kan ni gärna lyssna till några olika ”röster”. Försök sedan att med några egna ord återberätta texten och besvara frågan: Vad handlar texten om? Är ni flera återberätta genom ”rundor”, gå laget runt så att alla ges möjlighet att berätta vad de ”hör” i texten. Bild: ThinkStockPhoto

eller döda, som Paulus säger (Ef. 2:1–10). Är vi skilda från livet och varandra, det vill säga från ansvaret, blir vi mer döda än levande. Guds kärlek, som den bland annat visat sig genom Kristus, är närvarande och gör oss levande och ansvariga.

• Vilka tankar väcker bibeltexterna hos dig • Vilka associationer får du? • Vad är svårt att ta till sig och vad är lätt? När du/ni nu utforskar begreppet ’ansvar’ i relation till texterna, vrid och vänd lite på ordet och öppna för att tänka och tänka om

Korsväg 2 | 2017

och bygg på varandras resonemang. Fundera till exempel över: 1. Lägg upp de tre bibeltexterna framför dig/ er och titta på dem tillsammans. Vilka likheter och skillnader ser du/ni? Och vad ser du/ ni för likheter och/eller skillnader mellan era egna erfarenheter och associationer till ordet ansvar och de här bibeltexterna? Vad kännetecknar just det allmänmänskliga ansvaret i de olika texterna? På vilket sätt framstår ansvar som något gott? Något vi ska uppmuntra och sträva efter? Hur tänker du/ni om ditt/ert eget ansvar? Vad har du/ni för ansvar? Vad är ansvarets förutsättningar? Och var och hur sätter du/ni gränser för ansvaret? 2. I Amostexten är tonen betydligt skarpare än omänsklighet i största allmänhet och brotten är mer specificerade. Titta på innehållet, vari består folkens synder? Vad är det de har gjort? Vad är det för förbrytelser de ska straffas för av Israels Gud? Hur ser erfarenheterna ut av att själv ställa någon annan till svars och/ eller att någon annan krävt ansvar av dig/er? Vad hittar ni för likheter och skillnader i era erfarenheter jämfört med Amos klassiska profetism? Ge gärna konkreta exempel. Vad tycker du/ni – är det omoraliskt att ta från den fattige? Vad tror du/ni behöver hända för att jordens resurser ska fördelas på ett rättvisare sätt? 3. Nordriket upplever en sista blomstringstid under Jerobeam II:s dagar och förmodligen finns en ivrande fromhet i Nordriket under den här tiden när Amos talar. Det arameiska trycket på de två israeliska staterna har avta-

Korsväg 2 | 2017

git tack vare att assyrierna stormar och intar Damaskus och Israels politiska maktställning stärks. Det är en tid av ekonomiskt uppsving och leder till att en överklass och ett urbant proletariat växer fram i städerna. Mutor och justitiemord är vardagsmat i det korrupta rättsväsendet. Med stor sannolikhet var det en tid av lycka och eufori – Gud tycktes god igen och var på gott humör under 700-talets mitt, och Amos samtida ägnade sig åt vallfärder och gudstjänster med rika offer. Men till skillnad från andra samtida profeter (som tex Hosea) har Amos helt andra teologiska problem än synkretism. Profeten vänder sig inte mot kultplatserna eller gudstjänsterna utan mot det sociala sönderfallet och svalget mellan religion och etik, mellan helgdag och vardag och mellan tro och gärningar. Det Amos ifrågasätter och ställer till svars är det som har att göra med just socialt sönderfall och religiös säkerhet. Vad tänker ni om detta? Har religion mer med ekonomi och politik att göra än någon typ av renlärighet? Hur då? Varför/Varför inte? Hur hänger det i så fall ihop? Och om du/ni – liksom Amos – inte var yrkesprofeter men tvingade att ta bladet från munnen vad skulle du/ni tycka vore det viktigaste att säga din/er samtid idag? 4. I Amos profetior används inte tanken på Guds kärlek för att betona folkets svek utan för att betona Guds kärlek trots folkets svek. Enligt Amos innebär själva utkorelsen ett ansvar. Eftersom Israel står Gud så nära och får erfara så mycket barmhärtighet och kärlek kommer domen att drabba så mycket hårdare i texten. Kärlekens motsats är ju som bekant

Bild: Kristina Strand Larsson/IKON

inte vreden utan likgiltigheten. Så säger Amos – och så säger man också ibland i Nya testamentet. Den kyrka som gläder sig i evangelium måste också påminnas varje dag om hur farligt och krävande detta privilegium är – av den som har fått mycket ska det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera (Luk 12:48 + jfr Am 3:2). Fundera en stund, vad tänker ni om det? Håller ni med - är privilegiet krävande? Hur påverkas ansvar av förtroende? Kan vi vara ansvariga utan förtroende? Hur bidrar Amos ord med livstolkning in i det liv idag där vi också med jordens mått mätt har fått mycket, ja rent av överflöd? Hur hittar du/ni balans mellan privilegium och ansvar? Lag och evangelium? 5. I Matteustextens berättelse liknas människans ansvar med tjänarna som får talenter att förvalta. Vilka tre olika strategier använder sig tjänarna sig av? Har du/ni själva erfarenhet av att ha använt någon/några av dessa? Dela med varandra – när och hur använde du/ ni dem? Vad blev resultatet? Vad tycker du/ni kännetecknar en god förvaltare enligt Matteustexten? Håller du/ni med? Varför/Varför inte? 6. Att inte bli rädd och passiv inför tanken att stå till svars utan istället ta sig an ansvar/ uppgifter med kunskap, frimodighet och engagemang tycks vara gott. Vad behöver du/ ni för att inte bli rädda och passiva när ni ska

lösa en uppgift? Hur kan vi hjälpa varandra att vara mindre rädda och inte gömma våra talenter i jorden? Någon har jämfört talenter med talanger – tycker ni att den jämförelsen hjälper dig/er att tänka? Vilka färdigheter och talanger har du/ni – inventera och gör en lista. 7. I Efesierbrevet talar Paulus utifrån sin erfarenhet att livet vänt med Kristus. Han beskriver tron som en gåva - att vi är frälsta genom tron och inte av oss själva. Ingen ska kunna berömma sig utan allt är ett resultat av Guds ingripande handlande. Vad består Paulus erfarenhet av tycker Du? Vad uppfattar Du att Paulus gör med sin insikt? Fundera tillsammans och försök att komma på hur beroendet ser ut. Hur kopplar du/ni ett personligt ansvar till människans ömsesidiga beroende av varandra och Gud? 8. I Efesierbrevstexten talar Paulus om att vi är levande genom Kristus samtidigt som han talar utifrån en förståelse av att livet trots allt är hotat. Fundera en stund, håller ni med? Kan vi vara både räddade och hotade på samma gång? Vad uppfattar du/ni att det finns för olika saker som hotar livet? Vad uppfattar du/ ni att Paulus menar? Vad tycker du/ni det är för skillnad mellan våra mänskliga begär och de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till? Finns det grader av ansvar? Kan man ta ansvar lite grand? Vad är det för skillnad gentemot att ta ansvar fullt ut?

Korsväg 2 | 2017

Hur kan vi ansvara tillsammans? Genom att samverka kring administrativa frågor och inköp kan Svenska kyrkan spara pengar och därmed frigöra resurser för den kyrkliga verksamheten. Korsväg har samtalat med Hanna Skoglund som ansvar för projektet samverkande inköp och Catarina Thedin Jonsson, chef för Servicebyrån i Göteborgs stift. Catarina: Mitt jobb är att tillsammans med mina medarbetare utveckla och tillhandahålla servicebyråtjänster inom ekonomi, lön, HR, grav och fastighet för hela stiftet. Hanna: Jobbet här på stiftet handlar om att stötta pastorat och församlingar i den här regionen med inköp och avtalsfrågor. Hjälpa dem med hur man tar tag i det området på den lokala nivån. Jobbet på nationell nivå handlar

Korsväg 2 | 2017

om det samordnade ansvaret – hur nationell nivå kan stötta stiftet i inköpsfrågor. Det handlar om allt från att ta fram utbildningsmaterial till att stötta i hur dokument kan utarbetas, samt i nationella upphandlingar av vissa specifika kategorier. Så du jobbar uppifrån nationell nivå till stiften och sedan från stiften till församlingar? Hanna: Ja, och det är en väldigt spännande kombination. Det är inte ofta man får den möjligheten och jag reflekterar över det väldigt ofta. Att jag suger åt mig mycket av vad som händer, i kommunikationen mellan de olika leden. Varför erbjuder vi servicebyråtjänster? Catarina: Vi får förflytta oss några år tillba-

frigöra resurser till den » Allting syftar till attgrundläggande uppgiften.

ka i tiden, till utredningen ”Närhet och samverkan”. Den presenterades 2011, och i den ser man att sättet vi arbetar på i dagsläget inte kommer att fungera i längden. Till exempel att vår ekonomi inte kommer att räcka till. Men det handlar inte bara om ekonomi utan också om högre krav. Det är svårt för det lilla pastoratet och den lilla församlingen att hantera alla frågor. Det blir en sårbarhet, eftersom det är svårt att hålla kvalitén på allting. Så från 2014 har stiftet ett utökat ansvar för förvaltning. Där man tidigare utövade tillsyn och främjande för den grundläggande uppgiften, handlar det nu också om att utöva samma främjande inom förvaltning. Att främja god förvaltning i församlingar och pastorat – det är utgångspunkten till att servicebyrån finns överhuvudtaget. Och det är väldigt viktigt att poängtera, att allting syftar till att frigöra resurser till den grundläggande uppgiften. Det finns inget annat i det. När kom servicebyråtjänsterna till som fenomen? Catarina: Namnet har uppstått någonstans på vägen – och det är ju ett ganska vedertaget begrepp, det är många olika organisationer i Sverige som jobbar på det här sättet med servicetjänster. Och sedan september 2015 driver stiftet servicebyrån, sedan dess har vi församlingar och pastorat som anlitar oss. Tjänsterna är en del av allt det som stiftet har att erbjuda. Hur kommer det sig att vi har projektet samverkande inköp? Hanna: Det är ett av de sista samverkansområdena som den administrativa styrgruppen beslutade om att man skulle satsa på. De grundläggande principerna är resurseffektivitet – alltså att frigöra resurser för den

grundläggande uppgiften, funktionssäkring – alltså att vi säkerställer att varor och tjänster lever upp till verksamhetens krav på funktion, leverans och säkerhet. Den tredje principen innefattar hållbarhet, miljö och etik. Det blir mer och mer aktuellt och är också det som intresserar mig mest personligen. Det innebär att hållbarhetsfrågorna finns med i hela upphandlingsprocessen, och att leverantörerna skriver på vår uppförandekod. Då kan vi ställa enhetliga krav mot leverantörerna som en organisation. Jag tror att de flesta församlingar är ganska återhållsamma och att de tänker igenom varje inköp. Men inköp handlar inte bara handlar om priset på en vara eller tjänst utan också innehåller så många andra delar som man måste tänka på. Som till exempel vad då? Hanna: Som var är den varan eller tjänsten eller produkten producerad? Hur ser arbetsförhållandena ut för den här produkten eller tjänsten? Hur har den fraktats hit? Där har vi också ett gemensamt ansvar som organisation. Catarina: Jag vill förtydliga mig och knyta an till det Hanna säger – ursprunget till våra uppgifter är detsamma egentligen. Genom att jobba lika, i gemensamma processer, så minskar man sårbarheten och håller en hög jämn kvalitet över helheten. På sikt tror vi också att vi faktiskt sparar pengar genom att göra på det här sättet. Det känns som att det ni gör hänger ihop väldigt mycket? Catarina: Absolut. Vi jobbar båda med god förvaltning, och det vi gör är en del av stiftets hela uppdrag. Hanna: Ja, precis och de här sex samverKorsväg 2 | 2017

Vi behöver bygga de där broarna, och det är inte bara mellan de tre olika nivåerna utan det är mellan oss som människor.

kansområdena: GIP, GAS, samverkande inköp, GADD, GTP, och fastighet – grundförutsättningen eller målsättningen är desamma. Och detta har att göra med hur ni förverkligar vårt grundläggande uppdrag. Lite har det väl att göra med att ni effektiviserar tiden, eller hur skulle ni uttrycka det? Catarina: Ja, jag har själv jobbat som administrativ chef i ett pastorat tidigare. En sak som jag var ganska frustrerad över emellanåt var när det skulle göras något som gjordes vid något enstaka tillfälle. Då fanns det rutiner inom vissa områden som jag kunde ta del av – men i förvånansvärt många fall så fick jag uppfinna det hjulet själv. Och det är ju ett enormt resursslöseri att det sitter människor överallt och gör sådana saker som vi alla gör – till exempel betalar ut löner. Egentligen borde det inte behöva finnas 74 olika sätt att göra Hanna Skoglund

Korsväg 2 | 2017

detta på. Genom att förändra det och hjälpa till att stödja församlingarna med det, så bidrar vi till den grundläggande uppgiften. Men jag tror att en del upplever att det är ganska jobbigt att gå in och köpa servicebyråtjänster. Och ja, det är det. Vi måste ha respekt för att förändring tar tid. Jag kan se många parallella sammanhang där man håller på att bygga upp någonting, vilket tar kraft och tid. Där är vi nu. Hanna: Jag knyter också an till att spara tid. Ända sedan jag började här, så har jag intresserat mig för livsmedel. Min erfarenhet, även från den lokala nivån, är att vi lägger ofantligt mycket tid på själva produkten – vi är en fikande verksamhet. I alla verksamhetsområden: gudstjänst, seniorer, diakoni, barn och allt annat så fikar vi. Jag insåg ganska fort som ekonom, att det genererade väldigt mycket kvitton och merarbete rent administrativt. Det där har jag med mig nu när jag går in i den här uppgiften – det här är ju bara en del av många produkter och tjänster som vi faktiskt köper in. Svenska kyrkan har en inköpsvolym på 8 miljarder och vi har över 27 000 leverantörer. Jag har kommit fram till att vi (hela Svenska kyrkan) antagligen lägger uppemot 500 000 timmar på år bara på att köpa in livsmedel, utöver varans pris. Genom att vi samlar in leverantörsreskontra en gång om året från samtliga församlingar och pastorat, så får vi ganska kraftfull data över varför vi ska arbeta tillsammans inom det här området. Dels sparar vi pengar – ungefär runt 117 miljoner om året enligt min analys – men också tid. Det handlar säkert om hundratusentals timmar som vi istället för att gå och handla på, kan använda på våra klienter, medlemmar, konfirmander och så vidare. Catarina: Apropå siffor, så gjorde vi också

en analys innan vi drog igång. I den såg vi att Göteborgs stift på några års sikt kan göra stora besparingar totalt sett; att vi varje år kan göra besparingar på upp till 50 miljoner genom att jobba tillsammans. Men det är viktigt att poängtera att det kräver sitt arbete för att det ska gå. Vilket ansvar tar du genom ditt yrke? Catarina: Jag tänker att jag är med och bidrar och tar ansvar för det som alla vi som jobbar inom Svenska kyrkan gör. Det är att människor ska komma till tro. För Göteborgs stift så är det formulerat i vår vision med en öppen och tydlig kyrka som på ett relevant sätt förmedlar evangeliet till alla människor. Jag menar att jag är med och bidrar till detta genom att använda min yrkeskunskap inom det området som jag kan. Med det menar jag även att jag och vi bidrar till ett långsiktigt hållbart samhälle, där man jobbar med ekologisk, social och ekonomiskt hållbarhet. Hanna: Jag är ju uppvuxen i den här verksamheten som präst- och diakonbarn, och det har präglat mig och de val jag gör. Jag hade inte tänkt att jag skulle jobba i Svenska kyrkan. Nu, efter nio år i den här verksamheten, så har det hänt saker med mig och mitt fokus på hur jag vill leva och vad jag vill förmedla. Jag tycker att jag har ansvar i alla möten som jag håller, i att vara kristen, att vara ödmjuk, att se människor för dem de är… Och sedan, som jag sa tidigare, så tror jag att just inköp präglar mig att på något sätt värna om den jord vi har. Efter att ha varit i en miljö där allting handlar om att öka vinster, producera mer, alltså om de marknadsekonomiska krafterna som driver oss i västvärlden, så ställer jag allting i relation till det. Jag tror väldigt starkt på det här med cirkulär ekonomi som

Catarina Thedin Jonsson kommer nu. Där, på något sätt, kan jag ha någonting att göra. Genom att till exempel återbruka och bevara? Hanna: Precis. Och jag kan då i mitt sammanhang arbeta med de frågorna, påverka leverantörer, församlingar och enheter utifrån inköpsperspektivet. Jag tror att detta är en viktig fråga som vi alla måste ställa oss, även som individer. Catarina: Igår pratade jag om just det här... Jag har inte den bakgrunden som du har, men har aktivt sökt mig till Svenska kyrkan. Jag vill liksom bli tillvaratagen i den här organisationen och känner att jag verkligen har någonting att bidra med här. Känner du dig tillvaratagen? Catarina: Ja, det gör jag, absolut. Men jag är inte helt säker på att… att det Hanna och jag ger ord för, att alla vi möter i organisationen faktiskt förstår att vi förstår vår uppgift i detta. Att den grundläggande uppgiften är viktig för mig även om jag jobbar med det jag gör. Man kan lätt tänka: ekonomi har väl ingenting med tro att göra? Catarina: Precis. Men där är vi ju, vi är satta att förvalta den här planeten. Vi har ett Korsväg 2 | 2017

uppdrag att göra det och vi bidrar utifrån våra förmågor. Hanna: Vi vet inte, men vi kan spekulera om hur kyrkan ser ut om 200 år, och jag tror att kyrkan skulle överleva utan betald personal, utan en kyrkobyggnad. Men just nu och just här har vi information som säger till oss att resurserna kommer att bli knappare. Och hur kan vi förbereda oss för det? Hur kan vi vara kyrka i morgon? Jag tror att vi gör oss själva en otjänst genom att bygga öar i vår organisation. Vi behöver bygga de där broarna, och det är inte bara mellan de tre olika nivåerna, utan det är mellan oss som människor. Vi har olika bakgrunder… Catarina: Och det är okej. För att det till och med är berikande. Vad drömmer du om att ditt arbete ska leda till? Hanna: Spara resurser, spara tid, kraft. Framförallt till ledarna i den här organisationen. Jag skulle vilja skapa utrymme där för dem att kunna lägga fokus på andra saker. Frigöra. Det är min målsättning. För det skapar en helt annan arbetsmiljö. Att kunna ta hjälp av leverantörer att göra detta. Det är något helt naturligt att göra det. Vi behöver inte göra allting själva i vår miljö, utan det finns mycket hjälp att få. Det är någon som faktiskt har tänkt till och gjort ett väldigt bra avtal här, så jag behöver inte göra det här själv. Bara överlåt det och lägg det i någon annans händer. Catarina: Första januari 2018 så kommer vi att vara någonstans mellan 30 och 35 enheter som använder servicebyråtjänsterna, och då börjar vi faktiskt närma oss hälften. Det börjar bli stort. Och det är så vi måste sätta upp mål för att se att vi ska komma till att faktiskt frigöra resurser. Hanna: Rent praktiskt så handlar det väl kanske för mig om att församlingar och pas-

Korsväg 2 | 2017

torat i regionen har en antagen inköpspolicy, man har utsett en inköpsansvarig, man jobbar strategiskt och taktiskt med inköpsarbetet och anropar det nationella avtalen som finns till stor del. Och att vi också kan ha en portfölj med regionala avtal som man kan använda. Catarina: En bieffekt som jag tror att både du och jag upplever är att vi får en enorm kontaktyta mellan våra församlingar genom våra medarbetare. Vi själva får väldigt god kontakt med våra församlingar och pastorat. Det kan både de och vi ha nytta av. Kanske även att koppla ihop församlingar och pastorat med varandra? Catarina: Ja, dels det, men också att vi har personer i pastoratet som skulle kunna stötta församlingarna med olika saker. Om någon är ute och träffar en som har problem med administration eller ställer frågor, så kan de koppla ihop personen med oss. Och så kan vi koppla ihop församlingen med rätt person på stiftet. Så skapar vi en större närhet till församlingarna. Hanna: Och där tror jag att man kan jobba väldigt aktivt också genom att faktiskt fråga kunden vad behovet är inom de olika områdena – att alltid ha örat utåt och lyssna, det tror jag är jätteviktigt. Om någon har ett ansikte på dig och du frågar den personligen vad den behöver, så får vi en relation på ett mer värdefullt sätt. Hanna: Ja, det är ju när man är ute på fältet som det blir så otroligt berikande och så otroligt lärorikt. Jag ser inget annat sätt att lära känna någon om man ska göra en förändring, än att vara i deras miljö. Text och foto: Maria Gustafsson

”Jag behöver få omsätta min tro i praktiken för att kunna utveckla den.”

ur ser du på ansvar i Svenska kyrkan? – Att vara förtroendevald är för mig ett av alla sätt att ta ansvar i Svenska kyrkan. Vi är välsignade med allt ifrån kyrkvärdar till konfirmandassistenter, och alla sätt att ta ansvar är lika viktiga. Jag tror att vi är dåliga på att fokusera på det ansvar gudstjänstbesökare tar för sin församling, i bön och i gemenskap. För att inte tala om det ansvar alla som betalar kyrkoavgift tar, för sin kyrka och sitt närsamhälle. Det är fantastiskt att vara del av en kyrka som så många delar ansvaret för. Varför har du valt att ta ansvar som förtroendevald i Svenska kyrkan? – Min tro har alltid varit en stöttepelare i mitt liv, något att luta sig mot när det blåser. För att utveckla min gudsrelation har det aldrig fungerat att läsa teologiska texter eller diskutera teoretiska dilemman. Jag behöver få omsätta min tro i praktiken för att kunna utveckla den. När jag ser och diskuterar effekten av min övertygelse, då kan jag ifrågasätta och fördjupa den. Så att vara förtroendevald är för

Annika Johansson Kyrkorådsordförande i Lundby församling

mig ett perfekt sätt att tillsammans med andra få fördjupa min tro. Vad betyder det för dig att ta ansvar som förtroendevald i Svenska kyrkan? – I en evangelisk-luthersk kyrka behöver vi sträva mot det allmänna prästadömet. Svenska kyrkan har valt demokrati som sin väg dit, och jag vill bidra där. Därför betyder mitt ansvar dels att föra fram det som min tro säger om hur kyrkan bör vara, men framförallt att vara möjliggörare för andra att föra fram sin syn på kyrkan. Alla medlemmar måste höras, annars blir det allmänna prästadömet inte allmänt. Korsväg 2 | 2017

Foto: Maria Gustafsson

Vi frågar...

Rakryggat tilltal om val för livet

Tro och vetande ingen motsättning

I boken samlar Margareta Sagt och gjort Brandby-Cöster ihop texter Margareta och tal från, med ett undantag, Brandby-Cöster de senaste femton året. Det är Books on Demand många viktigheter hon plockar fram och hjälper oss att ständigt påminna varandra om. Bland annat i kapitlet om jämförelsen mellan Selma Lagerlöfs tid, som då gällde kvinnors rösträtt, och vår tid, då frågan gällde/gäller samkönades rätt till äktenskap. En del talar, när det gäller förändringar som kräver ansvar, om att tiden inte är mogen. Tiden är aldrig mogen för den som inte vill förändring. Brandby-Cöster skriver rakt på sak: Talet om den omogna tiden är därför de omogna människornas sätt att skyla över sin oansvarighet. Ett annat kapitel handlar om psalmen och dess roll i livets mitt. Vad är det vi sjunger in i våra liv, vilka ord och melodier är det som bär? Brandy-Cöster skriver: Förkunnelsen ska ju driva en motståndsrörelse som vrider självupptagenhetens vapen ur mina händer, låter mig vila i Gud och vänder mig ut mot medmänniskan. En god spegel för våra sjungande val. Åh vad jag tilltalas av Brandby-Cösters rakryggade tilltal i livets alla olika skiften. En hållning som säkert har kostat på. Så läs, uppmuntras, ta emot det givna livet och gör rakryggade val för livet och medmänniskans skull. För mig är det inte oviktigt att Brandby-Cöster är teolog, präst och kvinna. Tvärtom, då det för mig genom åren har blivit tydligt att det teologiska språket breddades och fördjupades när även kvinnor fick tillträde till ämbetet i vår Svenska kyrka.

”Gud och Big Bang” är en film Gud och Big om religion och naturvetenskap Bang för gymnasieelever, producerad Film producerad av Svenska kyrkan. Filmen är nog av Svenska kyrkan lika viktig för Sveriges kyrkor Tillgänglig på som för landets skolelever. I YouTube korta växlingar resonerar en muslim, en buddhist, en kristen och en sekulär humanist om universums ursprung och om livets utveckling. Och äntligen finns här en film som visar hur man i vårt svenska sammanhang kan ta både religion och naturvetenskap på allvar utan att förvanska någondera. Det är ett misslyckande för både skolan och kyrkan så länge en enda ung människa kommer hem från en lektion med orden: Pappa, fröken säger att kristna tror att jorden skapades på sex dagar, men så tror väl inte ni? Och det ger möjligheter för både skolan och kyrkan att det nu finns utbildningsmaterial som ger en mycket mer nyanserad bild av hur vi tänker och tror i Sverige. För av dem i vårt land som säger sig tro på Gud bejakar ju faktiskt de allra flesta att evolutionen bäst beskriver hur livet kommer till. Ibland svarar tro och vetande på olika frågor, ibland ger de olika perspektiv på samma verklighet. Ibland kan religion och naturvetenskap stödja varandra och ibland lever de i hälsosam spänning mot varandra. En ung människa i Sverige måste alltså inte välja det ena eller det andra. I stället kan den som vill förstå livet och försvara människors värdighet och ta itu med framtidens miljöproblem behöva stöd från både tro och vetande. Det är några av de tankar som dröjer sig kvar när jag har sett filmen om Gud och Big Bang.

Karin Janfalk Sven Hillert

Korsväg 2 | 2017

Gud växer med våra kunskaper

Delaktighet i centrum

Sven Hillerts bok är den lilla Tro i hållbar boken med det stora innehållet. utveckling Han vill hjälpa oss att tänka och Sven Hillert reflektera över hållbarhet inte Argument bara när det gäller till exempel klimat och miljö utan också när det gäller tro och liv. En väg att gå är att, som undertiteln pekar på, inte dela upp och dra isär utan att hålla ihop. Vi behöver inte ställa Gud mot världen, jord mot himmel, människa mot djur och natur, döpta mot odöpta, troende mot tvivlande eller vad det nu är som vi var och en ibland håller på att skilja isär. I Romarbrevet plockar Sven Hillert fram de små orden alla (evangeliet räddar alla som tror) och ingen (lagen gör inget folk och ingen människa rättfärdig inför Gud). Med utgångspunkt i våra bibeltexter och tolkningar behöver vi hitta nya möjligheter för livets skull. Sven Hillert skriver: ”Varje gång vi tolkar en text och formulerar vår tro måste vi motstå dualism och hierarkier och i stället beskriva mångfald och helhet” och ”För livets skull måste vi ta varje ärlig möjlighet till tolkningar som inte delar upp och drar isär”. Under reformationsåret blir det, som i varje tid, aktuellt att påminna varandra om att tron måste få ge livsmod i den tid och den verklighet som är just nu. Sven Hillert ger oss en hjälp att ha i minnet: Vi tar stöd av Bibeln, tar ställning i nutiden och tar sikte på framtiden. Vi gör inte Gud mindre genom att göra möjligheterna större för människor att våga tro. Tvärtom – genom att, bortom dualismen, vidga Guds område vidgas också människors förutsättningar att upptäcka Gud i sina egna och världens liv.

Ledarskapsböcker går det tretton på dussinet av. Vad är det När du leder som utmärker den här? Josefine Arenius Libris Bokens undertitel sammanfattar på ett bra sätt det speciella med boken: ”Du behöver veta vem du är för att veta vart du ska så att du kan leda andra”. De flesta ledarskapsböcker presenterar olika slags ledningsmodeller, teorier eller koncept. Arenius fokuserar istället på ledaren själv, den egna personens mognad och självinsikter som grund för ett gott ledarskap. Det gör att den sticker ut från mängden. Självbild, självkänsla och självförtroende samt starka och svaga sidor bearbetas på ett kärnfullt sätt så att resultatet hamnar långt ifrån en narcissistisk egocentricitet. Tvärtom presenterar boken en ledarskapsfilosofi där ledaren inte förväntas vara en supermänniska. Ledaridealet är inkluderande med medarbetarnas kunnande och delaktighet i centrum. Däremot måste ledaren både ha en bra koll på sig själv och nuläget samt veta vart hon eller han vill och även kunna måla tydliga bilder av målet för andra. I texten märks det att författaren har erfarenhet av att arbeta i kristna sammanhang såväl som i andra ideella organisationer och även i näringslivet. Hon delar med sig av sin egen mognadsresa på ett personligt sätt som är ovanligt för den här typen av litteratur, det sker dock på ett sådant sätt att det oftast är helt relevant. Vart och ett av de 17 kapitlen avslutas med några frågor under rubriken ”Fundera vidare – själv eller tillsammans med andra” samt också oftast med några övningar. Många av dessa frågor och övningar passar mycket bra att användas i samtal med kollegor eller en mentor. Boken kan verkligen rekommenderas, dels för egen läsning, men framför allt som underlag för samtal.

Karin Janfalk

Lars Björksell Korsväg 2 | 2017

nya böcker

Befriande distans till Luther

Att tala om nåd

Att mitt under detta jubelår få läsa en bok med kritisk distans Inte allena till Martin Luther och hans teser Joel Halldorf och känns befriande. Teologduon Patrik Hagman Patrik Hagman och Joel Halldorf Libris har skrivit en mycket läsvärd reflektion om, som bokens undertitel lyder, ”varför Luthers syn på nåden, Bibeln och tron inte räcker”. De plockar ned honom från piedestalen och ser honom snarare som en god predikant bland många andra. Duon förklarar att de inte vill ”krascha festen”, men kanske skapar deras analyser ”dålig stämning”... Jag tror inte det. I en tid när kyrkan söker sig en väg framåt i det postmoderna samhället, känns det uppfriskande med nya tankar. De tar upp klassiska ämnen som nåden, gärningarna, kyrkan, skriften och tron, kopplar ihop Luthers syn på dessa med kyrkans situation och teologi i dag. Man får intrycket att de anser att Luther gick alltför hårt fram, och mycket gick förlorat när Luther hamnade i furstarnas knä i stället för påvens. Ett exempel är hans kritiska hållning till klostren och den spiritualitet som fanns där, i stället ville han göra hela världen till ett kloster. ”Därmed förlorar kyrkan också en möjlighet att stå för en annan vision av samhället, och reduceras lätt till att bidra med religiöst understöd till den rådande ordningen”, skriver de. Därmed släpptes den världsliga makten in att styra och ställa i kyrkan, först via kungarna då furstarna tar biskoparnas plats, sedan av politiska partier. Kyrkans uppgift blev då inte att få människor att följa Jesus, utan att göra dem till goda medborgare som utför de uppgifter man tilldelas av staten. Som att dra ut i krig, exempelvis. Hagman & Halldorf är ett samspelt par fast de kommer från olika traditioner, det märks, så har de också en podd ”Läsarna” där de samtalar om litteratur. Ofta är samtalen där lika uppfriskande som denna bok.

Går det att tala om nåd på nya sätt och med nya ord? Vad Förunderligt kan bibeltexterna säga oss om förtroende Jesper Svartvik nåd? Dessa och andra brännande frågor kring nåd tar Jesper Verbum Svartviks nya bok Förunderligt förtroende upp – en undersökande studie till präst och diakonmötet i Göteborg tidigare i år. Svartvik är en veritabel språkkonstnär som rör sig obehindrat mellan olika språk, bryter ner språkbarriärer, stannar upp, förklarar och går vidare. Svartvik är en pedagog och vägvisare av rang. Men det som är en stor styrka med boken riskerar också emellanåt att bli till ett hinder för läsaren. I sin iver att berätta och förklara blir författaren ibland alltför mångordig. Boken hade vunnit mycket på att stramas upp med en mer koncis, koncentrerad framtoning. Svartviks bok väjer inte för tillvarons och teologins komplexitet. Som religionsteolog med djupa insikter om judisk tradition och liv vidgar han vår förståelsehorisont och problematiserar förhållandet mellan det gamla och nya förbundet, mellan GT och NT. Boken präglas av ett både och-förhållande där författaren lämnar utrymme för komplexiteten i vår mänskliga tillvaro och i teologiernas världar. En generös, prövande hållning som samtidigt utmanar läsaren och förmedlar nyttigt tuggmotstånd. Det här är en bok som andas hopp och framtidstro. I boken heter det mot slutet att ”vi varje dag kan bäras av nåd som ger oss en försmak av hur det skulle kunna vara” liksom i Eeva Kilpis dikt som Svartvik återger: ”Säg till om jag stör, sa han när han steg in, så går jag med detsamma. Du inte bara stör svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.” Det är inte svårt att knyta dikten till bokens huvudärende om nåd säger författaren. Det märkliga med nåden är nämligen att den är både självklar och överraskande. Ett påstående som jag gärna instämmer i.

Lasse Bengtsson

Hans Almer

Korsväg 2 | 2017

Noveller för konfirmander

Övningar i vardagligt lärjungaliv

Du möter min blick i vimlet av Karin Hjärgård gavs ut i år och är Du möter min Hjärgårds andra novellsamling. blick i vimlet Den första samlingen heter Du Karin Hjärgård ritar i sanden och gavs ut 2015. Verbum Novellerna i de båda samlingarna bygger på samma idé; att berätta bibeltexter från nya perspektiv. I Du möter min blick i vimlet får vi bland annat se Jesus rida in i Jerusalem genom en liten flickas ögon, uppleva hur det var att bygga arken och vänta på att få återse mark genom Noas ena sons ögon och genom kvinnan med blödningarna får vi uppleva hur det är att bli befriad. Dessa är tre av de totalt 22 perspektiv vi får ta del av. Novellerna delas in i fem teman: ”Sedd och Älskad”, ”Tillsammans”, ”Vem kan Gud vara?”, ”Uppdrag” och ”Att våga tro”. Novellernas språk är lättillgängligt och vardagligt. Greppet med att berätta bibeltexterna i novellform och se med andra än de traditionella ögonen som utgångspunkt är smart och för läsaren närmare texten. En av novellerna som jag fastnade för är ”Bara jag får snudda vid fransarna på hans mantel” – novellformen av kvinnan med blödningarna. Det som jag föll för i den här novellen är författarens berörande beskrivning av kvinnans utsatthet och ensamhet. Dessutom ger hon en förklaring till varför kvinnan är så ensam, bakar in kvinnans orenhet i texten. För någon med bibelvana är det kanske självklart, men samlingen riktar sig inte till bibelsprängda utan till konfirmander. I det stora hela tycker jag att samlingen är bra. Berättarformen är tilltalande och språket enkelt. Till fördel är att novellerna inte kräver tidigare läsning av tillhörande bibelställen. Dock tycker jag inte att den passar för den givna målgruppen utan för något yngre barn.

Att vara i Guds Otaliga är de skaror av ungnärhet domar som under årens lopp Taizé har besökt den ekumeniska Verbum kommuniteten Taizé i södra Frankrike, denna samlingsplats för människor från alla världsdelar och olika kyrkor. Kommunitetens bröder turas om att varje dag introducera bibeltexter som inledning till samtal och reflektion. I boken Att vara i Guds närhet har en rad sådana bibelmeditationer samlats. Frågan som infinner sig är: fungerar dessa meditationer också utanför den speciella kontext som Taizé utgör? Svaret är ett obetingat ja! En av påsktidens söndagar har temat ”Växa i tro”. Denna Taizé-bok hjälper till med just detta, att växa i tro. Varje meditation följs av ett antal frågor, utmanande frågor, som också vi vuxna behöver reflektera över. De kan upplevas som djupt personliga, något som fordrar en stor tillit i samtalsgruppen för att man ärligt ska kunna besvara dem och samtala om dem. Men finns den tilliten öppnas nya insikter och vyer – och en väg kan öppnas till ”ett nytt sätt att leva”: ”Jesus rubbar logiken i en värld som ofta lägger stor vikt vid meriter, ära och privilegier. /…/ Guds rike lägger fram nya prioriteringar och värderingar och kallar människor till en inre förvandling och ett nytt sätt att leva.” Jag tror att boken kan användas för ett fortsatt liv i Taizéanda i grupper på hemmaplan, där man kan fördjupa sig och öva sig i detta svåra: att leva ett lärjungaliv i vardagen. Men också för den enskilda andakten. Vi behöver utmanas. Lasse Bengtsson

Kristina Sjöblom

Korsväg 2 | 2017

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Tomas Pettersson

Jag trivs där jag behövs

n gång fick jag en inbjudan till en fest där arrangören, på samma sätt som att ange klädkod, uttryckte att jag gärna fick ta med mat eller bidra med underhållning. Underförstått skulle det inte bli någon fest om ingen bidrog. I lite mindre formella sammanhang brukar vi kalla det knytkalas, och jag tycker att det hela är en jättebra uppfinning. Efteråt kommer jag ihåg att vi förundrades över hur mycket olika goda maträtter det blev, och att faktiskt inte alla tog med pastasallad. För drygt tio år sedan blev jag och min familj medbjudna till en sommarfestival i norska Seljord. Vi skulle samsas med 3000 människor på en enorm camping under en vecka. Leka, vila, fira gudstjänst, lyssna på konserter, samtala och laga mat med okända människor. Vi hade två femåringar, och bara campingbiten var en stor utmaning för oss som egentligen inte alls är några friluftsmänniskor. Anmälan bestod av ett formulär, där vi fyllde i personuppgifter, hur vi ville bo och vilka aktiviteter vi ville delta i. Men så var det även en ganska lång passage med frågor om vad vi tänkte bidra med. Jag minns inte alla alternativen, men det var alltifrån toalettstädning och parkeringsvakt till själavårdssamtal och kioskförsäljning. Omedvetet tolkade jag listan som saker att hjälpa till med, och eftersom både jag och hustrun sjunger, så skrev vi nåt om sång och musik. Någon vecka senare blev vi varse att det alls inte handlade om att hjälpa till. Till-

sammans med bokningsbekräftelsen kom ett antal notblad och en instruktion: ”Det finns en specialkomponerad sång för festivalen. Ni ansvarar för att lära ut den bland festivaldeltagarna. De har aldrig hört den förut, och vi hoppas att alla ska kunna sjunga den på våra storsamlingar under veckan.” När vi satt där med noterna till den norska sången (med norsk text), som vi såklart heller aldrig hade hört förut, gick det upp för mig att det vi hade anmält oss till var inget annat än ett gigantiskt knytkalas. Det skulle inte bli någon festival om ingen bidrog. Det fanns ingen sångledare om inte någon sa ”Jag tar det”. Efter första kvällen hade det blivit väldigt obehagligt att använda de gemensamma faciliteterna om ingen hade satt ett kryss vid toalettstädning. Det norska ordet ”dugnad” är centralt i Korsvei-festivalen, och beskriver att alla bidrar utifrån sina förutsättningar, och att det är summan av bidragen som skapar identiteten. I sommar åker vi till Seljord för sjätte gången och jag gläds och förundras fortfarande över att ett så stort arrangemang kan baseras på deltagarnas engagemang. För mig har relationen till Korsvei-rörelsen stärkt min idealbild av kyrkan som ett ramverk som bejakar och möjliggör enskildas engagemang. Kyrka handlar inte om att få människor att hjälpa till, utan om att lita på att det blir bäst när människor får ta ansvar. Tomas Pettersson