Gorgon magazine 2014 nr4 by Gorgon Magazine

2014-04-11

Nummer: 4

Omslagsillustration: Yume

Gorgon Magazine Scarred for life Flirtr Jululven

Fantasy

sci-fi

Skr채ck

Redaktion Linda Bergkvist Aspring: Delgrundare och chefredaktör & hemsideansvarig.

Jimmy Moberg: Delgrundare av Gorgon Magazine, formgivare, illustratör och podcastansvarig.

Emelie Eliasson:

Jenny Johansson: Introduktion, intervjuare och facebookansvarig.

Anton Riekki: Illustratör.

Korrektur.

skrivande stund är våren på ingång och sakta men säkert blir det ljusare och ljusare. Men det betyder inte att vi behöver överge skräcken, fantasy eller science fiction och läsa gulliga noveller.

Person sökes!

Introduktion, intervjuare.

Ola Särnkvist:

Förord

Jag lovar att novellerna i detta nummer är långt ifrån gulliga. Så jag hoppas att ni kommer att gilla nummer 4 av Gorgonmagazine och de noveller vi har åt er. Jag vill även passa på att välkomna vår nya medarbetare Emelie till vårt gäng.

Linus Andersson Illustratör och podcastläsare.

Sök till Gorgon magazine: Vi vill att du skickar in din novell till oss inom Skräck, fantasy, sci-fi. Vi tar emot alla egenskapade noveller. Det menas att vi inte vill ha några fanfictions. För jobbsökande + författare: gorgonmagazin@gmail.com

Glöm inte bort att skicka era noveller till oss och om ni är intresserade att hjälpa till i Gorgon så har vi fortfarande platser lediga. Mystiska vårhälsningar Linda Bergkvist Aspring chefredaktör och en av skaparna av Gorgon Magazine

Inneh책ll Sid 6:

Introduktion- Flirtr

Sid 7: Flirtr av Fred Anderson Sid 18: Intervju- Fred Anderson Sid 20: Introduktion- Scarred for life Sid 25: Intervju- Emelie Eliasson Sid 26: Illustration intervju Sid 28: Introduktion-Jululven Sid 38: Intervju-Ronie Berggren

Introduktion Emelie Eliasson

FliRtR

av Fred Anderson

et börjar med att en man vid Författare: Fred Anderson namn Jonas laddar ner en applikation på sin telefon och Titel: Flirtr Genre: Skräck snabbt får kontakt med någon som kallar sig för Fredrik28. Men vem är denna person som han får kontakt med? Och vad innebär kontakten mellan dem? Den här novellen har redan från början en stigande spänning som gräver sig in under huden. När det sedan visar sig att Jonas inte längre är ensam i sin lägenhet vrider författaren upp spänningen ännu mer och den blir för skrämmande för att fortsätta Den här novellen läsa men samtidigt är det omöjligt har redan från att sluta. ”FliRtR” är som gjord för alla skräckälskare och jag garanterar början en stigande att ingen lämnas oberörd. Men jag spänning som avråder dig från att läsa den om du är gräver sig in mörkrädd.

under huden .

Illustration av: Anton Riekki

FliRtR av Fred Anderson Applikationen som Jonas laddat ner hette kort och gott ”Flirtr”. Antagligen skulle det uttalas med någon påhittat amerikansk brytning för att faktiskt låta som ”Flirter” och inget annat. Man hade designat loggan med ett stort F och två stora R. Jonas förstod inte riktigt poängen med detta, då R’en inte riktigt hade någon logisk betydelse. I alla fall det i mitten. Men det såg ganska bra ut och loggan var snygg och välpolerad, lagom trendig och syntes klart och tydligt bland de andra ikonerna i sin gyllene orangea design. Han använde telefonen, eller iphonen som man egentligen sade, till allt annat än att ringa med. Det var ändå ingen som ringde honom och det dög bra med Facebook, Twitter, Tumblr, MSN och till och med Skype när hans envisa mor ringde för att förhöra sig om att han mådde bra en till två gånger i veckan. Att prata var något han sällan gjorde ensam i sitt hem, det sparade han till jobbet och när han träffade vännerna i ”det riktiga livet”, IRL som vissa fortfarande använde som förkortning på webben. Han hade installerat programmet på vägen hem från jobbet och nyfiket fyllt i uppgifterna som att han var singel, sökte dates, relationship och att han var 32 år och var snäll. Han skrev det sista med viss eftertänksamhet. Det lät lite väl mesigt, men och andra sidan ville han inte inbilla eventuella intresserade att han var någon hårding, att han var tuff och trendig. För det var han inte. Istället var han en blek, finkornig blondin med drag av rött hår och viss överkänslighet för solskenet om sommaren. Arkivet var hans andra hem. Han kompenserade ordningen på arkivet med kaoset hemma i lägenheten. Böcker, filmer, tidningar låg utspridda som en tornado farit fram och prydligt staplat alla i högar från golv till tak. Det var inte smutsigt, bara rörigt för den oinvigde. Flirtr pep till och genast fylldes skärmen av alla som var uppkopplade inom de närmsta milen. Man var tvungen att godkänna att programmet kontrollerade vart man befann sig. 562 meter var den närmsta, en äldre man som försökte se ung ut med blonderat hår och solglasögon. Det lyckades inte. Det var en mängd olika killar, de flesta med barbröstade bilder och solbrända anleten. Någon med nicket ”Stumpen” skrev genast och frågade om han var kåt. Jonas ignorerade honom och stängde av, kopplade ur. Vad skulle han göra där egentligen? Det fanns inget för honom. Istället fokuserade han på dagens middag, skulle det bli pyttipanna eller någon enkel pasta? Han kände sig lat. Det vibrerade i väskan. Telefonen kanske ringde och han plockade upp den. Det gjorde den inte, men Flirtr var fortfarande på. Han hade enbart förminskat den, inte stängt av den. Någon hade skrivit till honom, en vacker man som hade gett sig namnet Fredrik28 och som log fint på sitt självtagna kort. Eller självupptagna kort? Jonas kunde inte riktigt placera honom, tyckte han verkade bekant. 15 meter. Längre bort fanns han inte. Jonas

fick gåshud, inte av rädsla utan av upphetsning, det där flört-pirret som darrade till ibland när det kändes spännande. Fredrik28 hade skrivit något också. ”Hej” stod det, inte mer. ”Hej på dig”, skrev Jonas tillbaka. Några sekunder senare vibrerade det igen. ”Jag såg dig allt på tåget. Såg du mig?” Jonas log. ”Nä, vilken vagn sitter du i? :)” Det tog nästan en minut innan svaret kom, och hjärtat började bulta extra hårt. Kändes det som i alla fall. ”Du får gissa. Jag väntar.” ”Hmm... ok...” Om Jonas tryckte på uppdateringsknappen kunde han se om avståndet till Fredrik28 förändrades. Eftersom det bakom honom bara var en vagn tills nästa del av tåget valde han att gå framåt. 14 meter. Det var fantastiskt, Jonas älskade den nya tekniken. 12 meter. Nu var det stationen före hans, han var tvungen att skynda sig. 11. 10. 8 meter. 20 meter. Fredrik28 hade flyttat på sig, eller hade han hoppat av. ”Är du fortfarande på tåget?” ”Mmmm”, svarade Fredrik28 tillbaka. Det kändes som om hans riddare på vit häst bara rörde sig längre bort från honom och snart stannade tåget in på slutstationen och dörrarna öppnades. Jonas klev snabbt av och försökte se honom, men virrvarret av folk gjorde det omöjligt att hålla koll på alla. Han kanske var dvärg? Han skymdes av alla normallånga? Jonas skrattade. Naturligtvis inte, men Fredrik28 var uppenbarligen leksugen. Han ville jagas, eller ville han jaga? Jonas tittade bakom sig. Perrongen var tom, en städare drog sin vagn mellan tågen. Fredrik28 var inte inloggad längre på Flirtr. Jonas stängde av och bestämde sig för att glömma det hela. Bara en flört som alla andra, en flört som ändå inte blev något. Som vanligt då, precis som vanligt. Katten, som helt enkelt kallades Katten, rullade upp sig som en förvälld kanelbulle och började spinna våldsamt när han kom in genom dörren. Det var varmt ute och balkongdörren stod på glänt inom några minuter. Snart var spisen igång och ett kallt glas apelsinjuice stod bredvid datorn. Katten gick runt hans ben oroligt, skrek och ojade sig, men verkade mest vilja gosa efter en lång dag av tristess. - Du ska inte ha koll på tiden! Jag har bara varit borta i en halvtimme. Jag lovar! Katten verkade inte tro honom utan tittade upp med stora gula ögon och vrålade ännu högre. Maten, det var slut på maten. Han bände upp en burk av den billiga sorten, Kattens favoritmat, och slafsade ner en stor sked på plastlocket som fungerade som matbricka.

- Om du bara visste vad mycket annat gott det finns! Katten ignorerade honom och började slicka i sig det första lagret med gelé för att sedan hugga in på gegget där under. Någonstans där i bakgrunden hörde han hur iPhonen, som låg på skrivbordet, vibrerade till. Han hade sedan länge som tradition att stänga av ljudet, det bästa sättet att bli stressad. En vibrering gjorde bara att han blev nyfiken och slapp skicka hjärtat på gatlopp. Han funderade på att koppla ur dörrklockan av samma anledning, men visste inte riktigt hur han skulle göra det. Tänk vad många Jehovas han skulle slippa, och jobbiga grannar som klagade på att katten klättrade för mycket på balkongen. Det var Fredrik28 igen. 1,2 kilometer stod det. Han måste ha tagit buss eller bil från stationen. ”Sorry att jag försvann. Var inte meningen. Förlåt mig!” ”Vad hände?” Jonas höll det kort. Han var inte sugen på att ge sig in i någon lek. Det fanns alltid en blockeringsfunktion om han skulle bli jobbig. ”Några polare dök förbi. Jag är inte öppen för alla.” Jonas svarade inte. Han ville se om det fanns något seriöst intresse eller om det bara var tomma ord. ”Du är snygg i alla fall. Jag skulle kunna göra något med dig... ;)” Vad menade han med den ironiska smileyn? Att han inte menade det han skrev eller att han ville knulla men inte vågade skriva det för seriöst? ”Din rackare där!” Jonas gapskrattade. Bästa svaret – inte! ”Det gör inget. Du bor här i närheten?” ”En bit bort. Du är söt!” ”Men då... :)” Jonas var inte van med uppvaktningar. Det var som om alla bara förlöjligade honom. Inte menade allvar. Lekte och skojade, drev med hans känslor. ”Du, jag måste koppla ur. Vi hörs senare. Kram!” Sedan var han borta igen. Jonas hann inte svara. Synd, Fredrik28 verkade fin. Snäll, kanske lite omtänksam. Bra att honom att logga in igen och be om ursäkt. Grannarna bredvid festade på balkongen. De hördes tydligt genom den öppna dörren, som om de stod på hans egen balkong. Han funderade på att stänga den, men det kändes mindre ensamt när fyllskallarna svamlade på därute. Som om Jonas faktiskt hade vänner på plats för en gångs skull. Klockan var redan elva, eller 23:00 som hans telefon visade. Han ställde alarmet, en halvtimme tidigare som vanligt varannan dag. Det var trist att jobba i skift, men skönt att kunna gå hem lite tidigare då och då. Tänderna borstades noga, håret lades till rätta trots att det inte behövdes och katten fick mat igen, vilket gjorde att hon inte väckte honom vid tre och gnällde av hunger. Han bläddrade

några sidor i den menlösa deckaren som låg på sängbordet. Inte bara menlös, den var extremt menlös och han ångrade genast att han hade köpt den på centralstationen i ren tristess över ett försenat tåg. Bortkastade pengar. Han fick ge den till någon, vem som nu skulle vilja ha den. Han hade inte speciellt många vänner ändå, förutom dem han umgicks med på nätet. Men man umgås inte med någon på nätet, man bara stirrar på bilder och uppdateringar och låtsas känna sig delaktig i livet där ute. Han slutade tänka på det för att inte bli deprimerad och få dålig sömn. Sedan somnade han. Han vaknade över att katten skrek. Han famlade efter telefonen och såg att något hade skett på Flirtr, men klockan var bara två på morgonen. Katten gick omkring på honom och skrek mer. - Jaja. För fan. Han hasade sig upp och slängde upp en slev kattmat i skålen, kissade och sedan gick han till sängs igen. Han låg och vred sig i ett par minuter, värmen var obehaglig. Sedan kom han på att något hade skett på Flirtr. Ett meddelande. Jonas vred sig om och tog telefonen som låg snett bakom honom på bordet och öppnade Flirtr. Det var från Fredrik28, han hade ändrat bild nu. Man såg bara ett stort öga och inget annat. Svart runt omkring. Som om en liten strålkastare hade fångat en jättes öga i en mörk bergpassage. ”Hej” Ingen punkt eller komma, inget ”glad gubbe” eller flört. Bara ett ”Hej”. ”Hej. Allt väl?” Det dröjde en halv minut. ”Jag mår bra. Du? Sover?” ”Försöker i alla fall. Värmen är äcklig”. ”Det är mycket som är äckligt”. Tonen var annorlunda, lite bitter. Mörk på något sätt. Jonas visste inte riktigt hur han skulle hantera humörsvängningen. ”Mår du bra?” ”Som jag skrev så mår jag bra, toppen till och med”. Det tog lång tid mellan svaren, som om han skrev långsamt och tänkte igenom allt. ”Vad gör du nu?” ”Försöker sova”, Jonas var trött och skulle upp tidigt. Han orkade inte föra någon längre diskussion. ”God natt då”. Men han kopplade inte hur, som han alltid gjort. Han var fortfarande online. ”Natti” svarade Jonas och tittade en extra gång på Fredrik28s profil för att se om

det skett något nytt, om någon uppdatering kunde avslöja mer om den mystiska flörten. Det stod 1 meter. Jonas kopplade först inte riktigt. En meter? En etta? Tidigare under kvällen stod det 1,2 kilometer. Hade kommat och tvåan ramlat bort. Nej, då skulle det inte stå meter. Då skulle det ändå stå kilometer. Han startade om Flirtr, Fredrik28 var fortfarande uppkopplad och avståndet till honom var en meter. Jonas blev kall, satte sig upp i sängen och drog sig in mot mitten. Han lyssnade, balkongdörren var öppen – han hade glömt stänga den tidigare. Var det någon i lägenheten? Var Fredrik28 i lägenheten? Jonas rörde sig inte, lät bara öronen analysera alla ljud, huset som satte sig, rören som vred sig där inne i väggarna, katten som någonstans i sovrummet. Sedan hörde han andningarna. Under sängen. In till sovrummet ledde två dörrar, en dörr ut till hallen och vardagsrummet och en till köket. Båda var stängda, det var de aldrig. Katten tog sig in och ut genom den vanligtvis öppna köksdörren, halldörren var stängd för att Katten inte skulle springa fram och tillbaka hela natten. Mot köksdörren fanns det ingen insyn från under sängen, hade någon låst dörren? Hade någon låst dörrarna? Han började svettas av nervositet, inte bara på grund av att någon kanske låg under sängen utan att denne någon hade stått och tittat på honom när han sov. Han hade kunnat göra vad som helst. Jonas kände hur panikångesten bubblade upp i bröstet på honom och han pressade händerna mot sig för att trycka tillbaka det. - Hallå? Han var rädd för vad som skulle hända, men inget hände. Andningarna fortsatte, kanske högre än vanligt. Jonas inbillade sig att någon bytte läge där under. Ingen svarade givetvis. - Hallå? Är det någon där? Han tyckte han lät fånig. Vem skulle svara? Rummet var inte helt svart, nattljuset strimmade in genom de öppna persiennerna och han startade ficklampan på sin telefon för att kunna se bättre. Katten låg på mattan framför sängen. Svansen var stor och burrig och hon gjorde sina märkliga knäppande ljud, ”ktkt ktkt ktkt” som hon alltid förde när hon såg en fågel utanför eller något annat som kunde vara farligt eller lockande. - Vem är det Katten? Han viskade, mest per automatik. Han talade alltid med Katten, vad det än gällde. Hon gjorde ett ljud ifrån sig, nästan frågande och djupt från halsen och tittade på honom. - Du vet inte? Hallå? Vem är det där? Fredrik? Någon rörde sig under sängen, vred på sig och han fick bilden framför sig att personen hade gått från mage till rygg. Det var inte allt för mycket utrymme där under och personen måste vara väldigt tunn, eller väldigt smidig.

Jonas kände sig som passagerare på en flotte med en vithaj under, redo att bita honom om han bara satte ner foten i vattnet. Han kände sig ensam, trots situationen. Telefonen vibrerade igen. Fredrik28 hade skrivit ett meddelande. ”Vad tyst du blev?” Han svarade inte, klarade inte. Istället pratade han. - Varför tror du jag blev tyst för? Den som var under sängen hostade till och Jonas stelnade till. Skulle han våga titta under sängen? Han vred sig ner på mage och började hasa sig mot kanten. Katten reste på sig, lite förvånat och gick oroligt en cirkel och satte sig ner igen. - Kissekisssss! Katten svarade med ett ”Mjau” och tassade fram till honom, ställde sig med framtassarna på sängen och strök sig mot hans händer som närmast kanten. Han kliade henne på huvudet och kände sig lite bättre för någon sekund. Någon tyckte om honom, om det så bara var Katten. Det rörde sig under sängen, någon vred på sig och sängen nästan hoppade till när personens axel dunkade i botten. Sedan flög ett par i ljuset bleka händer ut och slet åt sig katten! Hon hann inte skrika, men höll sig kvar i någon kort sekund innan de ådriga fingrarna fick ett bättre tag i pälsen och drog in henne under sängen. Ett våldsamt bankande startade under sängen, men inte ett ljud från varken katten eller personen. Jonas hade krupit tillbaka upp mot väggen och kände hur hjärtat slog volter inuti honom. - Nej! Nej! NEJ! Visa dig då! Ett hasande och sedan hördes en mjuk duns på andra sidan sängen. Katten låg pressad mot väggen i en onaturlig ställning och tittade på honom med döda ögon. Nacken var knäckt och huvudet vridet ett helt varv om. - NEJ! Jonas skrek och ställde sig upp på sängen och började hoppa upp och ner, i förhoppningen att botten skulle brista och klämma fast personen. Det hjälpte inte, det blev bara att han studsade och tappade balansen, snubblade på en kudde och föll handlöst ner på golvet där katten tidigare suttit. Telefonen flög ur handen och han sparkade in den under sängen av misstag! Den hann inte långt och i ljuset från ficklampan kunde han se hur den smala, ådriga handen, fångade upp den. För ett ögonblick såg han ansiktet, svarta ögon – ett leende och en lugg som föll ner långt över pannan. Sedan började personen skratta. Jonas hävde sig snabbt upp från golvet och sprang instinktivt mot dörren till köket, den var låst och han spenderade något som kändes en evighet att försöka dra upp den. Under sängen blinkade lampan som om personen, leendet, rörde på sig, kanske försökte ta sig ut från sitt gömställe. Den andra dörren verkade vara miltals bort. Sekunderna senare befann sig Jonas på sängen igen och svor över sin feghet. Mannen därunder kanske inte vågade sig ut, han kanske kände sig mer säker där under än på öppen yta. Jonas skulle kunna springa till dörren, genom hallen och

ut genom dörren. Han skulle till och med kunna ta balkongvägen och hoppa de två meterna ner utan att skada sig. Men han vågade inte och nu var det försent att ringa polisen. Inkräktaren andades häftigt under sängen, stönade, vred på sig och något som Jonas inte riktigt kunde sätta fingret på hördes. Något mjukt, något köttigt. Det blev snabbare och mer intensivt. En tanke slog Jonas, men han vill inte kontrollera om den stämde. Det gjorde den. Katten var borta och ett blodspår ledde under sängen igen. Inkräktaren hade sex med kattliket. - Vad fan gör du där under, ditt jävla missfoster?! Ett svagt fnitter, feminint i ena ögonblicket för att övergå i ett hårt mullrande skratt. Fotänden av sängen började stegra på sig, som om denne magre bleke man försökte lyfta den eller tippa den mot väggen. Jonas kastade sig fram och tyngde ner sängen, samtidigt som han tog tag i sängkarmen och började skaka den våldsamt. Skrattet slocknade och snart satt Jonas där på sängen i kompakt tystnad. Sedan såg han hur telefonen låg på golvet, mellan sängen och dörren. Naturligtvis var det en fälla för att kunna locka ut honom över sängkanten. Men ändå, han skulle kunna hinna. Eller? Jonas tittade tveksamt på mattan, på telefonen, på dörren. Han var stel i benen efter att ha suttit ner och krupit omkring, nästan att de somnade om han slutade röra på sig. Han drog sig mot väggen bakom honom och sträckte ut benen, krökte på tårna och masserade låren, rörde försiktigt på dem. Det skulle kanske fungera, i alla fall om han var riktigt snabb och inte tvekade. Norpa telefonen och sedan kasta sig på dörren mot hallen. Men om den var låst? Köksdörren kanske var låst också? Om han tog sats mot köksdörren först, som var utom synvinkel för mannen under sängen, fungerade inte den skulle han bara kunna springa vidare mot halldörren. Men om inte det gick? Det fanns inget att förlora. Utan att tänka efter eller att göra sig speciellt beredd tog Jonas sats och satte ner fötterna på kortsidan av sängen och tog de få steg som det behövdes för att nå köksdörren. Den var låst. Han slet i handtaget igen men inget hände. Sängen skakade till, som om någon hade somnat till och snabbt försökte resa sig upp. Sista chansen, Jonas brydde sig inte längre om faran och tog några rejäla steg mot telefonen, plockade upp den i farten och hängde sig på halldörren. Den var låst också. ”Fan!” tänkte Jonas och sneglade mot sängen. Ett par vita ögon tittade på honom från mörkret där under det där otrevliga garvet ekade i sovrummet igen. Om det var ren dumhet eller bara panik skulle han aldrig förstå, men sekunderna senare stod han inuti garderoben och drog igen den efter sig. Där var han i alla

fall skyddad från alla håll. Hans två unkna, dammiga, kostymer hängde där sedan en begravning och ett bröllop för fem-sex år sedan och i övrigt var den fullpackad med kläder han aldrig orkat ta reda på. Säkert var det inte, men han kände sig säkrare. Han hakade loss en trägalge och bröt av pinnen för att kunna ha och hugga med om han skulle bli trängd. Jonas kände sig redan trängd, det var jobbigt trångt och svetten började rinna nerför kroppen på honom. Utanför var det tyst, väldigt tyst. För tyst. Han kunde bara höra sina egna andetag och var tvungen att ta några djupa suckar för att lugna ner sig. Visualisera en värmande sol som gjorde honom avslappnad, en Buddha-staty mot horisonten. Löv som långsamt föll mellan träden och den molniga himlen ovanför. Nu kunde han höra omgivningen igen. Det var en tystnad som han inte hade noterat förut, som om trafiken hade stannat i fjärran, som om alla nattlevande varelser plötsligt somnat och fallit in i den djupaste drömcykeln. Han behövde ringa någon, ringa polisen. Ring 112. ” LA8PV! LA8PV kaller! Mayday!”, tänkte han med norsk brytning men skakade snabbt bort den irrelevanta Fleksnes-referensen. Jonas började fnittra och var tvungen att hålla för munnen för att inte börja gapskratta. Han famlade upp telefonen från fickan. Den lös, som om något precis hade hänt. Ett SMS? Han hade inte känt vibrationen, men det var Flirtr som hade kallat, han hade fått ett meddelande. Det var svårt att motstå frestelsen och det nu välbekanta ljudet av ett nytt meddelande ljöd. Det var från Fredrik28. ”Varför vill du inte ha mig?” Avstånd 0,5 meter. Han måste stå precis utanför garderoben. - Du kommer aldrig in, din jävel! Han kikade ut genom den smala springan. Han kunde inte se någon där, ingen som bildade skugga i det svaga ljuset från fönstret. Ingen som stod i skuggan som bildades i hörnet mitt emot. Det var då han kände den fräna andedräkten, hur någon andades intill honom. Det var inte varma och fuktiga kläder som tryckte sig mot honom, det var en stor kropp, något levande. Något som svettades och luktade. Han försökte dra sig undan, men det var slut på utrymme i garderoben. Dörren gick inte att öppna och han försökte sparka så gott det gick, men den rubbade sig inte. Han kände paniken växa inom honom. Han ville inte se vem det var som stod bredvid honom, vems hand som trevade längst med hans rygg, vem stora vita ögon som tittade ner på honom från mörkret. Det var svårt att andas, det gick inte att röra på sig. Han gav efter. Fredrik28 fick omsluta honom med sin massa, med sina armar och ben, sin raspiga tunga och mjuka bröstkorg. Ben och kött blev till ett, växte ihop och ruttnade snabbare när de blev ett. Jonas kunde bara tänka på vem som skulle ta hand om Katten.

Den dĂśda katten. Vem skulle begrava henne. Sedan slĂ¤ppte han taget.

Författarintervju med Fred Anderson

Kontakta författaren: fred.anserson@gmail.com

av Emelie Eliasson Din novell är riktigt obehaglig. Varifrån fick du idén till den? - Det är min paranoia som skapat något som vanligt. Ibland hänger jag på appar som Grindr och Growlr, vilket är sociala appar där gaykillar raggar, chattar, networkar och så vidare. Även om jag inte är singel sedan många år tillbaka så är det ganska kul att hålla koll på vad det finns för folk runt omkring en. Då slog det mig också hur lätt det vore för någon som vill homosexuella illa att registera sig på en sån app och därför kunna indentifiera tänkbara offer. Det är egentligen bara att ställa sig mitt i stan och sedan avgöra hur långt det är till närmsta kille. Detta är en ganska läskig tanke och min ursprungsversion av storyn byggde också på något mer realistiskt, men sedan omvandlade jag det till något övernaturligt eftersom jag inte ville skriva något som låg för nära verkligheten. Finns det några författare som du inspireras av? - Jag läser mest facklitteratur och ser film nu för tiden, men när jag var yngre läste jag alla genreförfattare, högt som lågt. Tycker fortfarande att Stephen King är extremt underskattat. Folk ser hans skrivande som lite fult, men det är vansinnigt välskrivna historier. Annars är min favoritförfattare Ray Bradbury, en man som lyckades förena poesi, känslor och fantastisk science fiction som ingen annan. Roald Dahl är också en man vars noveller har spelat in mycket. Har du några fler skrivprojekt på gång? - Inte någon klassisk skönlitteratur. Jag arbetar främst på manus nu, för film och för TV. Önskar jag hade tid att skriva en roman, men vette fan om jag nånsin kommer att ha tid med det. Fred Anderson

Författare: Fred Anderson Titel: FliRtR 18

Intresserad av att visa din novell i Gorgon?

Skicka då ditt bidrag till: gorgonmagazin@gmail.com 19

Introduktion Jenny Johansson

ovellen är fascinerande och rolig och tar upp intressanta synvinklar på myter och det mystiska som ögat inte riktigt kan urskilja; vad finns under ytan och hur hanterar man det som eventuellt gömmer sig där? Jag hade en trevlig lässtund och spänningen och skräcken var på plats genom novellen.

Författare: Emelie Eliasson Titel: Scarred for life Genre: Skräck

Scarred for life av Emelie Eliasson

Vad finns under ytan och hur hanterar man det som eventuellt gömmer sig där?

Illustration av: Linus Andersson

SCARRED FOR LIFE Stenarna är hala och gör ont. Vissa av dem är kantiga och vassa och skär in i fotsulorna. Spelar ingen roll att jag tar mig längre ut i vattnet så försiktigt jag bara kan. Det är de där hala jävlarna som är förrädiska, som får mig att halka till och riva upp sår. Vattnet som slår mot mina fötter är isande kallt. Så där kallt att det värker och får mig att börja undra varför jag alltid envisas med att bada i Storsjön. Lillsjön eller Göviken hade varit bättre, dels för att vattnet är varmare och dels för att det är sandstrand. Sedan inser jag att jag inte bryr mig om det, egentligen. För mig handlar det om att jag vill vara ensam, för att jag inte vill att någon ska se mina ärr. Och vid både Lillsjön och Göviken är det alltid hopplöst mycket folk, i synnerhet ungar. Ungar som dessutom älskar att hoppa runt och stänka vatten på allt och alla runtomkring sig. Som definitivt skulle stirra på mina ärr och få mig att känna mig som ett jävla missfoster. Vattnet når mina vader och kylan biter sig fast i huden. Ärren på min rygg värker. Tre långa ärr som löper diagonalt från höger skuldra ned till midjan. En evig påminnelse om den där kvällen förra året när jag var säker på att jag skulle dö. Jag var ensam den kvällen också. Skräckslagen, när jag kände klorna borra sig in i min rygg. Doften av mitt eget blod som flöt ut i vattnet. Och jag var säker på att vad det än var som hade orsakat det skulle det döda mig. Men på något sätt lyckades jag ta mig in till land och hela vägen hem. Hela händelsen har ibland känts som en dröm. Hade det inte varit för ärren hade jag förmodligen intalat mig själv det. Men så ställer jag mig framför spegeln och ser ärren vid midjan och mitt försök att intala mig själv att det bara var en dröm går om intet. Vissa dagar kan det göra mig vansinnig. När vattnet når mina ljumskar blir det svårare att gå. Mina ben är stela av kylan. Det är hopplöst att få något ordentligt fotfäste. Jag halkar till flera gånger, men lyckas ändå behålla balansen. Ärren känns som att de brinner. Jag sträcker mig efter dem för att känna efter, men jag känner ingenting ovanligt. För ett ögonblick överväger jag att gå tillbaka. Att gå hem och åka till sjukhuset för att kolla upp dem. Sedan tänker jag att det nog bara är något tillfälligt och att det kommer gå över. Jag böjer på knäna och dyker ner i vattnet. Håller tillbaka skriket av den överväldigande kylan när jag tar de första simtagen. Det tar någon minut, men sedan går det över. Det bästa med att ta en simtur i Storsjön är tystnaden. Bakom mig ligger skogen som en stum åskådare. Bland deras grenar kvittrar fåglarna glatt, och solstrålarna skimrar i vattnet. Det är som att jag befinner mig i en tavla. I en verklighet som bara är min. En slags Narnia-

värld. Men ärren oroar mig fortfarande. När jag dök ner i vattnet och började simma försvann värken och jag tänkte att det bara var något tillfälligt, som jag först misstänkte. Men nu har värken tilltagit och känns i varje simtag. En molande smärta som liksom river under huden. Jag vänder mig om och börjar simma tillbaka mot land. Grimaserar av smärtan och tänker att jag aldrig borde ha gått i. Men ju närmare jag kommer stranden, desto mer minskar smärtan och när jag ställer mig upp har den försvunnit helt. Jag begriper ingenting. Är det vattnet som får det att värka? Eller beror det på något annat, och i så fall vad? Jag sätter mig ner tills vattnet täcker allt förutom mitt huvud. Jag känner ingenting. Simmar en bit längre ut, sträcker ut armarna så långt jag kan. Vrider kroppen åt höger och vänster. Men det händer fortfarande ingenting. Jag fortsätter och först några meter längre ut, när jag inte bottnar längre, börjar jag känna svedan. Några simtag till och svedan blir värre. Sedan känner jag det. Blickarna. Någon – eller något – som iakttar mig. Jag ser mig omkring, men får inte syn på någonting som verkar annorlunda. Ingen människa som promenerar längs vattnet, eller som åker förbi i någon båt. Ingen som står och fiskar. Jag är fortfarande lika ensam som när jag kom hit. Min första tanke är att jag kanske har blivit paranoid. Eller att jag fortfarande känner av skräcken från den där kvällen förra året, när jag fick ärren. Som en slags kvardröjande effekt. Jag fick trots allt aldrig veta vad jag hade råkat ut för. Läkarna visste inte heller. Problemet är bara att jag inte tror på det själv. Innerst inne vet jag att jag inte är ensam. Det är något som betraktar mig. Jag stirrar mot träden i hopp om att få syn på ett rådjur eller kanske en räv, men allt jag ser är tallar. Jag måste upp ur vattnet. Jag vet inte varifrån tanken kommer, men när den väl slår rot i mitt medvetande förmår jag knappt röra mig. Minnet av den där kvällen gör sig påmind och jag inser med ens att det är någonting i vattnet. Smärtan i mina ärr tilltar, och även om jag inte riktigt begriper hur det går till förstår jag att det gör ont för att det som rev mig finns kvar i vattnet. I samma stund känner jag något som snuddar vid mina ben. Paniken griper tag i mig och jag börjar simma tillbaka mot land. Men precis som det brukar kännas i en dröm känns det som att jag simmar och simmar utan att komma någonvart. Som att jag simmar i lera och stranden glider längre bort från mig. Och hela tiden smärtan i ryggen. Smärtan som är så outhärdlig att jag knappt orkar röra armarna. Som känns som att de slits upp till enorma köttsår för varje simtag. Mitt hjärta bultar innanför bröstkorgen och jag är trött av ansträngningen. Jag ser mig om över axeln och hinner precis få syn på något som

sticker upp ur vattnet flera meter bort innan det försvinner ner under ytan igen. Tröttheten får mig att ofrivilligt sakta ner. Jag tar i allt jag kan, tvingar mig själv att anstränga mig mer trots att det känns som att musklerna ska gå av. Jag är så trött. Orkar inte. Smärtan från ärren är fortfarande påtaglig. Jag känner hur den gradvis tilltar i styrka och jag är övertygad om att det är det där i vattnet som orsakar det på något mystiskt vis. Något hårt och slemmigt rör vid mina fötter. Något stort. Jag sparkar frenetiskt i ren panik. Hoppas på att träffa det så pass hårt att det drar sig undan och lämnar mig ifred. Eller att det åtminstone ger mig tillräckligt med tid till att hinna upp på land. Det är knappt tio meter kvar tills jag är trygg. Om jag bara lyckas ta mig tillräckligt nära för att kunna resa mig upp borde jag klara det. Bara lite till. I ögonvrån får jag syn på något som rör sig precis under ytan intill mig. Dess rörelser skapar vågor som i sin tur får mig att tappa fart. Jag ser inte vad det är för något men av storleken att döma är det ingen småfisk. Jag skriker. Och för en sekund tappar jag kontrollen över mina armar och ben så pass mycket att jag hinner sjunka ner under vattnet. Men jag återfår kontrollen och lyckas simma upp till ytan och dra in luft i lungorna. Adrenalinet flödar i kroppen och jag känner varken av vattnets kyla eller smärtan från ärren. Överlevnadsinstinkten har tagit över fullständigt, gett mig extra styrka, och jag ser hur stranden kommer närmare. Men innan jag hinner reagera eller ens förstå vad som händer befinner jag mig under ytan igen. Och när jag öppnar ögonen ser jag ett gigantiskt huvud som stirrar på mig med gula ögon. Därefter känner jag något som griper tag i mitt ben och drar mig längre bort från stranden. Jag ser hur varelsen öppnar sin mun och kommer närmare mitt ansikte. Jag sparkar och slår med armarna, men jag har inga krafter kvar. Jag lyckas vrida på mig och få in en spark med mitt fria ben i ansiktet på varelsen. Men greppet kring mitt andra ben släpper inte det minsta och jag dras ner ännu djupare. Närmare den vidöppna munnen.

Författarintervju med Emelie Eliasson av Jenny Johansson Vad inspirerade dig till att skriva novellen? Myten om Storsjöodjuret. Växte upp i Östersund och har alltid haft en undran om det finns något odjur som lurar i Storsjön. Det har varit lite av en rädsla som har funnits hos mig och som jag särskilt märkte av de gångerna jag brukade bada i Storsjön – särskilt när jag simmade längre ut. Har du något speciellt budskap? Inte direkt. Jag har svårt att se något budskap i just skräck och syftet är väl att leka lite med det som dväljs under ytan. Vad skriver du annars? Noveller för det mesta. Har även två skräckromaner och ett flertal romanidéer som bara ligger. Det har tyvärr inte blivit så mycket skrivet den senaste tiden på grund av att det har varit mycket i skolan. Den här novellen skrev jag till exempel förra sommaren, så den är inte särskilt färsk på det viset. Vilken del av novellen är din personliga favorit och hur kom du på namnet? Jag har egentligen ingen favoritdel. Jag tycker om allt med den då den är den första jag har skrivit som jag känner att jag är riktigt nöjd med. Namnet kom jag på dels i och med huvudpersonens ärr och dels i samband med en annan novell som jag började på som var tänkt som en fortsättning på den här.

Emelie Eliasson

Illustratör: Yume

blogg: yume.blog.se

När började ditt intresse för illustration och konst? Sen jag var liten och kunde hålla i en penna kunde inte mina föräldrar stoppa mig. Om jag inte hade papper framför mig så blev bordet och väggarna mina offer. När min syster skulle vara barnvakt för mig så dumpa hon mig framför TVn med engelska Cartoon Network och liknande på. 90-tals X-men, Swat Cats, The Tick, Sailor Moon och Digimon bland flera blev mina favorit serier väldigt snabbt. De fångade min uppmärksamhet, influerade min stil och än idag sitter jag framför tecknade serier och blir inspirerad. Var hämtar du inspiration till dina bilder? Allt möjligt. Musik, serier, historia, religion, TV serier, kulturhistoria, geografi, psykologi, vänner, konst, familj, dans och mat, bland annat, kan inspirera mig. Eftersom jag är multikulturell så tycker jag om att ta upp olika kulturer, utanförskap och personlig utveckling. Jag tycker att psykologi är ett bra medel för att skapa trovärdiga karaktärer och även om det är bara en illustration jag skapar så hittar jag på en hel bakgrundshistoria för att personerna i bilden ska vara trovärdiga för mig. Även i mina humor serier smyger jag in ett par lager av personliga problem eller underliggande konflikter men håller ändå saker roligt och lättsamt.

Vilket medium föredrar du att arbeta med och varför? Jag är vanligtvis en traditionell serietecknare och jobbar med tusch och markers men börjar gå över till det digitala mer eftersom det sparar tid och markers är dyra :P Vad jobbar du på just nu för projekt? Just nu jobbar jag på en webbserie som heter Flipped!Survival of the Geeks. Serien baseras 74 år i framtiden i post-apokalyptiska Sverige efter en apokalyps olikt de vanliga. Vi får följa våra 3 huvudkaraktärer Shea, Jasmine och Manny i deras kamp om att överleva i en värld som är helt galet. Jag jobbar på kapitel 1 nu och hoppas bli klar innan sommaren medan ni väntar på att den dyker upp så lägger jag roligt extra material från serien på min tumblr: http://yume-in-the-sky. tumblr.com/ och när hemsidan och serien är klar lägger jag upp informationen där! Om tre år vad kommer du göra då? Vara glad och leva livet som jag vill. Vart fick du iden till omslags bilden? Jag kunde inte bestämma mig om jag skulle välja att illustrera Sci-Fi eller Fantasy så jag bestämde mig för att mixa dem och tanken slog mig att det skulle vara som ett par, ett omaka par men kärleksfullt par. I mitt huvud så har utmojordningen landat på Jorden och Tatiana, drottningen av féerna hittar honom. De blir förälskade i varandra och hon dumpar sin man, Oberon, för honom. Något specifikt du själv vill nämna? Under Stockholms Internationella Seriefestival kommer jag att sälja min serie Kurdî, serien Oraklet i antologin 2054 och Kyle & ISEO i Klockan är ISEO som finns i antologin 03:51. Kom gärna förbi och köp mina grejer så signerar jag dem åt dig! Annars kan man titta in i min

tumblr: http://yume-in-the-sky.tumblr.com/ Eller min blogg: yume.blog.se Live long and prosper!

Introduktion Linda Berkvist Aspring

an rekommendera denna novell till alla som vill läsa en spännande novell som får dig att fundera men som samtidigt överraskar dig ända till slutet.

Författare: Ronie Berggren Titel: Jululven Genre: Skräck

Jululven (Engelska: The Winter Wolf ) Ronie Berggren, 2004 ”Ho ho ho!”, skrockade den gråskäggige mannen, vars tjocka ölmage guppade där han stod på verandan med vita snöflingor över den röda luvan och bankade på dörren. ”Tomten!”, utbrast femåriga Layenne med förväntansfulla ögon. ”Öppna Tommy, öppna! Tomten är här!”, fortsatte hon och sprang med stora steg mot dörren. ”Nej, vänta!” Svarade Tommy och ställde sig i vägen för sin två år yngre syster. ”Du vet att vi inte får släppa in någon i huset när far och mor inte är hemma.” ”Men det är ju tomten!”, ropade Layenne och stampade i golvet. ”Nej Layenne, vi får inte!”, svarade Tommy skarpt och tog tag i systerns arm. Snön hade öst ner i dagar, och fortsatte vädergudarna att envisas skulle ingen komma vare sig in eller ut ur byn förrän solen kom till undsättning framåt vårkanten. Men så hade det alltid varit, ända sen bosättarna först satte ner sina fötter i denna gudsförgätna håla för trehundratrettiofem år sedan. Vintertid var Ravage Village med sina nätt och jämnt fyrahundra själar isolerad i vildmarken, medan den på våren kunde dra till sig tillräckligt många jägare, sportfiskare och hajkande ungdomar för att överleva de kommande vintermånaderna. Folket i byn bestod till största delen av skogshuggare och jägare och deras barn och fruar. Och så hade det varit ända sen William Ravage för trehundra år sedan hamrade ner en skylt i marken och namngav byn efter sig själv. ”Finns det några snälla barn här inne?”, fortsatte mannen och bultade på dörren. Han var den ende som oavsett vädret varje vinter återkom till byn med sin släde full av säckar. Hur han tog sig ut till Ravage Village med fyra hästar och sin stora släde var en gåta. Byn låg avskild och isolerad djupt begravd i den Kanadensiska vildmarken. Tjugo mil var det till närmsta bebyggelse, och femtiotre mil till närmsta stad. Men tomten kom i alla fall. Och i en by som denna var tomtens årliga ankomst det enda man uppriktigt uppskattade. Ravage Village var en typisk karikatyr av en äkta landsortshåla, och stadsbornas alla fördomar besannades när de händelsevis kom förbi för att fiska, jaga eller bara låta sina ungar en gång om året få andas frisk luft långt borta från Vancouvers, Denvers eller New Yorks förgiftade betongdjungler. Majoriteten av byns invånare var fåordiga och surmulna, och de spred omkring sig antingen en doft av fjällad fisk eller impregnerad svett blandat med barrlukt. Surmulenheten och dysterheten kom emellertid allra bäst i dagern under vintrarna, då de inte längre nödgades klistra på trevliga leenden och skaka hand med dessa dumma sportfiskande

storstadsbor. Byn försänktes i en slags dvala varje vinter. Man skottade snö, som det alltid kom rikligt av – mer än någon annanstans i landet – hämtade ved, åt lite nypimplade öringar och regnbågsforeller om fiskelyckan stått en bi, och tog sig en grogg på ”Billy’s Inn” en gång i veckan. Sen sov man sig igenom vintermånaderna i väntan på nästa turistsäsong. Så var livet i Ravage Village, och byn skulle nog ha varit som tusentals andra halvdöda nordamerikanska småsamhällen som överlevt längre in på det tjugonde århundradet än vad de egentligen borde ha gjort, om det inte vore för den mörka hemlighet som ruvade i byn. För ibland, med några vintrars mellanrum, hände det sig att den stelbenta årsrytmsrutinen bröts, att männen i byn samlades på ”Billy’s Inn” och beväpnade sig med jaktknivar, älgstudsare och hagelbössor för att sedan under nattetid när månen var som klarast, bege sig ut i skogen under tystnad. Det var en tradition som var man förde vidare till sin äldste son, som i sin tur förde traditionen vidare till nästa generation. Vad de gjorde i skogen försökte först hemlighållas, men i en by som Ravage Village visste alla vad som pågick. Men utöver byborna kände ingen till hemligheten. Det fanns ingen där som kunde se dem – för det skedde alltid vintertid, när Ravage Village var som mest ödsligt. Och när sommaren kom verkade alla ha glömt. Och de som möjligen minns knystade inte ett ord. Det här var Ravage Villages hemlighet. Ibland kom männen tillbaka glada i hågen med något stort inlindat i ett bylte. När så skedde fick man gratis dricka på Billy’s Inn, och när alla var tillräckligt berusade, fortsatte man med sin mystiska tillställning. Man samlades på torget där snön drivit upp i en stor ovalformad cirkel. I mitten släpade man ihop hö, kvistar, brädor och grenar och tände en jättelik brasa. Männen samlades därefter i en ring och kastade under ritualliknande former in byltet i elden som snart förtärdes av lågorna. Därefter sjöng man, drack mer sprit och gick sen hem var och en till sitt, med en lättnadens suck på sina läppar. Så var oftast fallet, men ibland – även om det var flera årtionden sen nu – kom männen tillbaka från skogen tomhänta. De suckade, skakade sina huvuden, somliga grät som barn. Vissa av dem gick tillbaka till Billy’s Inn och köpte sig en flaska whiskey att dränka sin förskräckelse i, andra gav sig av för att söka tröst i sina hustrurs och flickvänners armar, eller i famnen på Sally Rose – byns lyxfnask (för som Ravage Villages enda hora var hon lyxigt rik). Ja, så såg livet i Ravage Village ut. Och så hade det, så vitt man minns, alltid sett ut. Ingen reste från byn, och kontakten med turisterna var ytterst ytlig – så något annat liv kände ingen av dem till. Precis som det skulle vara, precis som William

Ravage önskat. Byns anfader hade varit en bitter, vildsint nomad. William Ravages väg utstakades redan som ung officer i den engelska armén som kämpade med fransmännen om vem som skulle härska över indianernas mark. William Ravage började som menig men steg snart i graderna och blev snabbt känd för sin skoningslösa krigsföring mot fransmännen. Hans namn var känt bland både vänner och fiender. De första högaktade honom, de sista fruktade honom. Nåd och medkänsla existerade inte i hans samvete, och det var hans styrka men också den svaghet som till slut skulle sätta stopp för hans framgångsrika karriär. Han skulle ha kunnat nå längre än de flesta inom den brittiska armén om han inte gått över linjen genom att lura in en fransk patrull som eskorterade sina överordnades kvinnor och barn i ett bakhåll. Soldaterna blev dödade, barnen och kvinnorna skalperades levande och halshöggs sedan, och deras huvuden skickades tillbaka i korgar till sina respektive familjer. William Ravage kände ingen ånger, nej han var nöjd med sin bravad. Men hans glädje delades inte av britterna som degraderade officer Ravage och slängde ut honom ur den brittiska armén. Allra helst önskade de hänga honom för att visa fransmännen att de tog avstånd från Ravages grymhet, att de var kristna och inga ociviliserade vildar – men ingen av befälhavarna vågade fatta beslutet, ty William Ravage var vida populär bland många av britternas mindre sentimentala och mer hädiska soldater. Han skickades därför iväg tillsammans med ett fyrtiotal mannar som förblev honom trogna, men man varnade honom i skarpa ordalag och sa att om han någonsin visade sitt fula tryne på brittiskt område igen så väntade honom inget annat än en snara runt halsen. Fylld av hat och bitterhet flydde Ravage västerut tillsammans med sina män. Det var farliga tider, både fransmännen och britterna hatade honom, och han drog sig undan djupt in i vildmarken. De flesta känner inte till mer av berättelsen. Och i de statliga historiearkiven slutar William Ravages berättelse där. Men för oss som lever här i Ravage Village, har historien om William Ravage bara nått sin början. Här på denna plats fanns en indianby för längesedan, hur länge den funnits vet ingen – men den fanns här den dagen William Ravage kom hit med sina landsflyktiga mannar. Ravage hade hatat fransmän i hela sitt liv, nu hatade han också engelsmän. Men mest av allt hatade han indianerna, vilken stam de än må ha tillhört. Gud vet varför, men det enda han tyckte om hos indianerna var deras tortyrmetoder och skalperingar. Rykten säger att hans far varit ett alkoholiserat halvblod som slog den unge William och våldtog hans mor, vilket fick hatet mot rödskinnen att växa sig allt större. Om det är sant eller inte är en annan historia - det gick många rykten på den tiden, och på sin höjd en på hundra innehöll mer än tre procents sanning.

Men orsaken spelar ingen roll – William Ravage hatade hursomhelst rödskinn. Men om detta hade dessa indianer naturligtvis ingen aning. Kanske var det Creeindianer, eller en avlägsen, utvandrad Siouxsläkt som levde här – hursomhelst så hade de inte haft någon kontakt med omvärlden. William Ravage och hans mannar var de första vita de någonsin träffat. Och de förundrades över deras ljusa hy, deras mäktiga vapen och deras röda brittiska rockar. William Ravage och hans män behandlades väl, de fick mat, husrum och allt vad de behövde för att leva välmående i alla sina dagar. Och det gick bra några veckor – men hatet grodde i William Ravages sinne. Å så han hatade –- britter, fransmän, rödskinn – han hatade dem alla med det djupaste hat. Hans män hade njutit av sin vistelse i byn, men William Ravage hade iakttagit, studerat och tålmodigt väntat på rätt tillfälle. Och så, en natt när rödskinnen sov, tog han sin jaktkniv och smög in i hövdingens tält tillsammans med sina män. Där tillfångatog han hövdingen och bakband honom och förde honom ut och band honom vid en påle i byn. Nästa morgon samlades hela befolkningen förvirrat kring sin hövding där William Ravage och hans mannar stod med sina vapen och ett triumferande diaboliskt grin över sina läppar. Ja, William hade studerat dem under dessa veckor och visste mycket väl att dessa apmänniskor skulle göra vad som helst för att inget skulle skada deras hövding – ja precis vadsomhelst. Så han utpressade dem – först krävde han alla deras tillgångar. Och indianerna kom dag efter dag till torget med mat, skinnfällar, smycken, halsband, bågar, pilar och spjut och lade ner inför Ravage och hans män. Men Ravage krävde mer – och uttryckte sin önskan till hövdingens undersåtar. Först sa ingen något, sen nekade några. Ravage blev ursinnig och sprang fram till den bakbundne hövdingen och högg av honom ett finger. Hövdingen skrek, och männen skrek av fasa när de såg sin ledare plågas – och de gick med på William Ravages krav. Så nästa kväll fördes byns alla kvinnor dit, där de radades upp på led. Och Ravage och hans mannar våldtog dem alla under hela natten, mitt framför ögonen på hövdingen och hans män. Och ingen vågade göra det minsta för att förhindra vad som skedde, i rädsla för att deras helige hövding skulle komma till skada. Alla utom en … Byn hade en medicinman, som gick klädd i vargskinn med ett par mörka, ondskefulla vargkäftar som huvudbonad. Han var den ende som Ravage ibland, men bara ibland, kände obehag inför. Och när Ravage och hans män våldförde sig på kvinnorna lämnade han under tystnad torget och begav sig ut i vildmarken… Och när Ravage och hans män tillfredsställt alla sina ondskefulla lustar vände de sig mot männen som satt på torget med sina ansikten böjda mot marken och med ögon fyllda av bedrövelse och tomhet, och ropade efter mat och vatten. Men rödskinnen sa ingenting och gick ingenstans, de satt bara där och suckade med sina döda blickar stirrandes mot marken. Då blev William Ravage mycket vred och han och hans män tog upp sina vapen och sköt - de siktade på benen,

armarna, knäskålarna och händerna. Och på så sätt skottskadade de alla män i byn. Därefter skalperade de alla kvinnor de just våldtagit och lät dem alla förblöda framför ögonen på deras hövding. Sen gick de tillbaka till sina tält och la sig för att sova. Nästa dag var så gott som alla döda, och med dem som levde gjorde Ravage och hans mannar processen kort med en kula i huvudet. Bara hövdingen och några yngre kvinnor var vid liv, men hövdingen pratade inte längre. Egentligen var han nog redan död, även om hans hjärta slog och hans kropp ibland ryckte till. Men hans själ hade tynat bort av sorg och plåga för längesen. I den stunden uppfylldes Ravage, för första gången sen han påbörjade sin flykt, av en märklig känsla av tillfredsställelse. Det var samma välbehagliga känsla som hade kommit över honom när han skalperade fransmännens hustrur - känslan av att för åtminstone en tid ha mättat sin omättliga blodtörst, och tillfredsställt sina jaktinstinkter. Det var då han beslöt sig för att skapa sin egen by på platsen, och det var då han slog ner skylten med orden som står kvar än idag: ”Ravage Village”. Men mitt i William Ravages triumf hördes ett ilande tjut som skar genom honom och hans män. Det var ett vargskri, fast högre än någon varg William Ravage någonsin stött på. Och plötsligt uppenbarades en gestalt vid byns norra skogsdunge. Det var medicinmannen - hans ögon brann som lågor och hans ansiktsform var förändrad. Hans tänder var större, onaturligt större och påminde nästan om en vargs. Och för första gången på länge kände sig William Ravage rädd. Och medicinmannen närmade sig med hasande steg. Hans ögon låste sig vid William Ravage som paralyserades av hans blickar och inte förmådde sig något annat än att se in i de mörka ögonen som speglade en ondska som till och med var större än de onda gärningar Ravage själv med stolthet åstadkommit. Och medicinmannen lyfte sin hand och pekade mot Ravage och öppnade sin mun och förbannade honom: ”Rödrockar kom och dödade naturmoderns barn - därför ska ni leva i skräck och fångenskap här i naturen. Alltid skall ni frukta dess makter, men aldrig skall ni kunna fly dess hemvist. Och den röda vargen ska hemsöka er och era barn till den dag då snön har blivit blodröd och alla ättlingar till William Ravage dött. Och ni ska var och en förskräckas varje gång ni hör ett okänt ljud från skogen - ty ni skall veta att det alltid bådar naturmoderns hämnd, men aldrig veta vem hon kommit för att hämta den gången, och på så sätt skall ni alla dö i förskräckelse och fruktan, ni och era barn.” När medicinmannen uttalat orden försvann han ur deras åsyn och de kunde inte finna honom var än de sökte. Kanske hade de hallucinerat alltihop, ingen visste och åren gick. Och byn växte, ty det fanns kvinnor kvar i byn som inte blivit dödade och dessa födde barn som blev ättlingar till William Ravage och hans

män. Och med åren blev William Ravage lugnare, allt mindre vildsint, och mer tillbakadragen. Samtidigt höll han sig gärna i närheten av byaelden och sov aldrig ensam utan sällskap av sina kvinnor och alltid med ett vapen till hands. Ty inom honom växte sakta men säkert en okänd fruktan sig allt starkare, och när vintern var som mörkast kunde han ibland höra fruktansvärda ylanden från skogen. Och när så skedde svettades han av skräck. För medicinmannens ord gick inte att glömma, och de påminde honom regelbundet om hans slutgiltiga öde. Somrar och vintrar passerade emellertid, och William Ravage väntade och väntade, men någon röd varg kom aldrig till honom och han dog inte - han levde länge, och överlevde alla sina män. Men i och med att åren gick och åldern gjorde sig tillkänna, blev han ändå alltmer förskräckt för denna varelse som nu bara han själv kände till, och nu hjälpte inte längre vare sig hans vapen eller kvinnornas sällskap. Varje vinter när månen stod som högst och man kunde höra vargar yla och tassa omkring i skogen fick han vansinnesanfall och skrek och tuggade fradga av fruktan. Nu var det så att indianernas tradition sa att när en människa blir galen, så fanns det bara en lösning – han måste ut i vildmarken för att återvinna harmonin med naturens moder. Så kvinnorna och de barn som fötts i spåren av William Ravages våldtäkter och de kvinnor vars säng han delat – beslöt sig för att skicka ut sin herre i vildmarken. Nu var William Ravage så gammal att han inte längre kunde gå utan hjälp av någon annan. Så de tog honom i handen och förde honom ut så som de varje dag gjorde när de hjälpte honom med hans bestyr. Men när William Ravage såg att de gick en annan väg och förde honom ut mot skogen, skrek han och slog vilt omkring sig och föll ihop på marken där han började tugga fradga och klösa sig på kroppen. Ja, han var alltför gammal för att kunna tala, och rösten hade sedan länge lämnat honom. När indianerna såg det, så tog de tag i honom och bar honom i sina armar en halv dagsmarsch in i skogen. Där lämnade de honom vid ett tält de rest upp i just det syftet, tillsammans med en säck mat, en revolver, och en kniv. Och de lovade att de skulle hämta honom dagen därpå. William Ravage satt bara ner och skakade på huvudet och stirrade mot marken med en tom blick fylld av fasa. Den natten blev en mycket mörk natt, och folket i Ravage Village tyckte sig höra fler ljud från skogen än de gjort på länge. Nästa dag när de vände tillbaka till platsen för att föra hem William Ravage fann de honom inte. De letade överallt, men utan resultat. Allt de fann var en märklig röd pälstuss som satt fast i en gren alldeles vid tältet … Och då började somliga av männen minnas deras fars historia som han ibland kunde berätta under sina yrselattacker – historien om en röd varg som skulle hemsöka dem och deras barn tills blodet från William Ravage var helt utrotat. Och sen den dagen samlades männen varje vinter och beväpnade sig varje gång de tyckte att ljuden från

vildmarken var högre än vanligt… “Ho ho ho!”, fortsatte tomten och bultade på dörren. ”Snälla Tommy, snälla …”, trånade Layenne och såg på sin bror med stora, vädjande ögon. ”Okej då, för den här gången,” svarade Tommy med en suck. ”Men säg ingenting till mor och far.” ”Nej jag, lovar!”, utbrast flickan och kastade sig mot dörren och i en handvändning hade hon lyft av regeln och öppnat för den rödklädde mannen som stod på verandan. ”Åh!” utbrast mannen. ”Ni måste vara Tommy och Layenne Ravage.” Barnen svarade inte. De stod bara paralyserade av fruktan och såg med skräck upp på den rödklädde mannen och hans mörka vargansikte med dess långa, vassa huggtänder …

Illustration av: Linus Andersson

Författarintervju med Ronie Berggren av Linda Berkvist Aspring 1. Vart fick du inspirationen till Jululven?

4. Finns det något annat du vill tillägga?

Kort och gott från en dröm jag hade 2003 där jag såg en varg i tomtedräkt, och eftersom jag ända sedan barndomen - efter att ha sett filmatiseringen av Stephen Kings ”Silver Bullet” - fascinerats av varulvar, var steget mellan dröm och novellidé inte särskilt långt.

Senare i år ämnar jag publicera en ny skräckantologi i e-format. Debutförfattare sökes, de som vill är därför välkomna att innan slutet av juni skicka mig sina bidrag (tillsammans med en kort presentation av valfritt slag) på e-mail: macleod1001@yahoo.com

2. Hur kommer det sig att du fick för dig att skriva en skräckhistoria?

Ingen ersättning kommer att ges, men däremot gratis publicering vilket nybörjarförfattare brukar kunna gynnas av. Alla bidrag kommer inte att publiceras men jag lovar att svara alla som hör av sig.

Skräckfilm har intresserat mig sedan tidiga tonår, att skriva skräck kom dock i ett betydligt senare skede; Jululv-berättelsen var en del av skräckantologin ”Jululven och andra skymningsberättelser” som jag gav ut på mitt förlag Aquila Production 2004, och som häromveckan också kom ut som e-bok, där bland annat ”Jululven”, ett par andra av mina noveller - samt noveller från tre andra författare (som är betydligt duktigare än jag är) också publicerades. Den finns till billigt pris på både Adlibris och Bokus, så köp den gärna =) Bokus är för närvarande billigast så här är länken dit:

Ronie Berggren

http://www.bokus.com/bok/9789186839758/jululven/ 3. Har du någon författare som inspirerar dig? Ifråga om skräck har Stephen King varit nog främsta inspirationskällan. Och eftersom jag inte anser att mina noveller är tillräckligt bra för att helt stå på egna ben kan man nog bäst beskriva dem som fan-fiction. Jag ser dock mer film än jag läser skräck, så filmer (och även musik) av allehanda slag inspirerar numera nog i högre utsträckning än någon enskild författare, i kombination med inspirationen som rent vardagliga iakttagelser kombinerat med lite livlig, men lika vardaglig fantasi ger.

Är du intresserad av att synas med din konst och få ett uppslag med intervju i det kommande numret av

Gorgon?

Skicka då ett mail med din intresseanmälan till: gorgonmagazin@gmail.com

Mail: gorgonmagazin@gmail.com

gorgonmagazine.blogspot.se