Gloria vårnummer 2020

PITEÅ FÖRSAMLINGS TIDNING | Nr 1 2020

tema

En hjälpande hand Simon Jonsson om vändpunkten i hans liv 3 Diakonen Karin 5 Välkommen till Öppen gemenskap 10 Alla har en livshistoria 16

FOTO MARIA FÄLDT

2 | GLORIA NR 1 2020

Innehåll 3 Karin följde sin längtan ................................................................. 5 Diakonala verksamheter ............................................................. 8 Öppen gemenskap är en frizon ............................................... 10 Alla har vi en livshistoria .............................................................. 13 Ord på vägen ............................................................................... 18 Gloria frågar ................................................................................. 19 Korsord ........................................................................................... 20 Gud bor i varje människa ............................................................

Kontakta oss Livet är fullt av stora händelser, dop, bröllop och begravning är några av dem. Församlingsexpeditionen hjälper till med att boka tid och plats utifrån era önskemål. Församlingsexpeditionen i stan, på Nygatan 23, är öppen vardagar 8-16, lunchstängt 12-13. Församlingsexpeditionen i Öjebyn, Affärsgatan 17, är öppen tisdagar och torsdagar kl. 8-12.

Kontaktuppgifter: Växel: 0911-27 40 00 E-post: pitea.forsamling@svenskakyrkan.se Adress: Nygatan 23, 941 31, Piteå

Följ oss! facebook.com/piteaforsamling @piteaforsamling

Medmänsklig omsorg - när man behöver det som mest Årets första nummer av Gloria lyfter det diakonala arbetet. Diakoni kan enkelt beskrivas som tro i handling.

Diakoni ger uttryck för omsorg, medmänsklighet och styrka för de som behöver få sin röst stärkt. Vi vill berätta om människor som i församlingens mötesplatser, men även i diakonins omsorg, får växa och utvecklas.

I det här numret ger vi exempel på några diakonala verksamheter. En av dem är besöksverksamheten som handlar om att bryta den utbredda ensamheten. I Infjärdenområdet är Ragnhild Sandström engagerad och hon berättar om vad det innebär att som volontär göra besök på ett vård- och omsorgsboende. Läs mer på sidan 13.

Hur kan drivkraften för en diakon se ut? Karin Lundberg kände sig tidigt kallad till att arbeta med människor och berättar personligt om sin resa till diakonyrket. Intervjun med Karin hittar du på sidan 5. Vi presenterar även församlingens alla diakoner. Öppen gemenskap är den nyaste diakonala mötesplatsen och samlar människor som vill bryta med till exempel social isolering. Gloria har träffat en av deltagarna, Tomas Tåqvist, som menar att Öppen gemenskap är den enda fungerande frizonen i stan. Reportaget från Öppen gemenskap hittar du på sidan 10.

Vi bjuder även på Ord på vägen från kyrkoherde Mats Björk, Herregud & Co, enkäten Gloria frågar och det populära korsordet. Ni är många som skickar in korsordssvar och det är vi tacksamma för. Men vi börjar årets första nummer med prästen Simon Jonssons text – om hur medmänsklig omsorg kan uppenbara sig när man behöver det som mest.

Trevlig läsning, Magnus och Sara

GLORIA Gloria är Piteå församlings församlingstidning sedan 2010. Utkommer fyra gånger/år. Gloria delas ut som samhällsinformation till alla hushåll i Piteå församlings geografiska område.

ANSVARIG UTGIVARE Mats Björk, kyrkoherde ART DIRECTION & ILLUSTRATION Sara Andersson, Magnus Borg TRYCK Länskopia OMSLAGSFOTO Maria Fäldt.

GLORIA NR 1 2020 | 3

foto maria fäldt

Gud bor i varje människa Året då prästen Simon Jonsson stod med livets skärvor i händerna dök tre änglar i lurvig utstyrsel upp. Läs hans krönika om hur livet fick en vändpunkt och skärvorna fogades samman.

Mot glädjeförlust. Ja, så stod det på den vita medicinburken jag hade fått med mig hem. 2012 var året då jorden skulle gå under enligt spekulationerna kring Mayafolkets kalender och i vissa städer hamstrade panikslagna invånare tändstickor, ljus och matvaror. För de flesta flöt året på som vilket år som helst men för mig hade kalendern skrämmande rätt. 2012 var året då den annars så stabila tillvaron för första gången visade oroväckande sprickor.

Jag hade fartblind av livet blivit slav under den onödiga brådskans idé och

för sent upptäckte jag de akuta sprickor som gömt sig i äktenskapet, jobbet och tron. Jag hade till på köpet sprungit med huvudet före rakt in i de goda intentionernas tegelvägg. Den vägg som tycks vänta många som liksom vill för mycket. För snabbt. Det var en kämpig tid. Jorden stod kvar. Men min värld rasade. Och i min dagbok antecknade jag den tafatta bönen: Gud, du sitter vid rodret. Själv är jag trött av resan. Trots att det är lång väg kvar är kraften slut. Glädjen borta. När vinden börjar blåsa gömmer jag mig.

Förr hissade jag segel. När vågorna går höga oroar jag mig. Förr njöt jag i fulla drag. Varför är jag så rädd för allt som tidigare var mitt liv? Vad hände - och när? När allt jag hade förlorades i stormen - vad blev kvar? Eller vem?

Glädjeförlust. Jag minns att jag med pillerburken i handen sökte i Svenska Akademiens ordlista för att finna en mer uttömmande förklaring av sjukdomen jag bar men vare sig ordet eller sjukdomen tycktes existera. Svaret på sökningen var glasklar. ”Sökningen på glädjeförlust i SAOB gav inga svar. Menade du:

4 | GLORIA NR 1 2020

glädjefest eller blodförlust?” Efter dubbelchecken i FASS så stod svaret klart. ”Det finns inga läkemedel, substanser eller sjukdomar i FASS som motsvarar din sökning.”

Visst anade jag att jag hade drabbats av en depression eller någon form av utmattningssyndrom. Men medicinburkens rubrik tvivlade inte. Två till tre tabletter dagligen. Mot glädjeförlust. Så stod det. Och så var det. För även om sjukdomen inte tycktes existera så var glädjeförlust den rätta beskrivningen på det jag drabbats av.

Den annars så påtagliga livsglädjen var som bortblåst, ångestattackerna avlöste varandra och trots medicinering och KBT-behandling så blev det liksom inte bättre. Och månaderna gick.

Så stod han helt plötsligt bara där. Jag hade orkeslös i kroppen gått ut på altanen för att försöka att skotta bort den enorma snömängd som med ett dånande hånskratt hade lämnat taket någon dag innan. Plusgrader hade blivit minusgrader och snön var på morgonen som sten. Spaden skallrade stumt av uppgivenhet och hopplöshet så fort den stötte mot den hårda snön. Jag var helt slut i kroppen innan jag ens hade börjat.

Nära till tårar och ”trött och ensam så sinnet värker” som Dag Hammarskjöld skriver i sin bok Vägmärken.

Vi hade bott grannar i fem år och hejat på varandra vid gräsklippning och

lövräfsning. Men kände varandra, det gjorde vi inte. Men helt plötsligt stod Tomas bara där. Och utan att säga något började han skotta. Om jag minns rätt så log han lite då och då mellan spadtagen. Jag vet inte hur länge vi stod och skottade utan att säga något till varandra. Vad jag med säkerhet minns var den smygande känsla jag så länge längtat efter. Visserligen fortfarande dov och lågmäld. Men liksom spirande och gryende så fanns den där. I miniformat. Glädjen. För varje spadtag snö han kastade iväg så försvann samtidigt delar av det tunga och dämpande vakuum som så länge kvävt min inre glädje. Och ögonen tårades.

Tomas, Niklas och Jimmy. Så heter mina grannar. Året då jag uppgivet stod med livets skärvor i händerna dök de upp. Som tre änglar i lurvig utstyrsel.

Ingen av dem vet nog vad ordet diakoni betyder. Troligtvis tror de att det är något som går att köpa på Systembolaget eller något man blandar med Schweppes. Ändå lyser diakonins gröna sken över dem alla tre. Och deras livslånga och för mig livsförvandlande mantra är glasklart. ”Det finns ju inget lättare än att vara snäll.”

Varför hjälpen med skottningen blev så betydelsefullt för mig vet jag faktiskt inte. Kanske var det för att någon såg mig. Eller att det faktiskt fanns någon som tog sig tid. Möjligen blev skottningen en symbol för något större. En

form av hopp i förklädnad. Den stora snömängden kändes övermäktig för mig just då. Livet likaså. Kanske blev skottningen en påminnelse från Gud att helt ensam, det är jag ändå inte. Möjligen skottade han inte bara fram altanen utan också mitt människovärde.

Känner jag Tomas rätt så kom han nog bara ut för att hjälpa till. För att vara snäll. Och då blir det nästan ändå större. Lite som Emil i Lönneberga när han kysste lärarinnan. ”Det gjorde jag väl av min godhet”. Tänk att en liten osjälvisk handling kan få så stora konsekvenser i en annan människas liv.

Mina grannar har genom åren lärt mig att diakoni egentligen är något enkelt.

Utlevd mänsklighet. Godhet i aktion.

Handens omedelbara svar på hjärtats ingivelse. Hjälpsamhet utan onödiga omvägar. Oavsett om det handlar om att skotta snö, bjuda på öl efter gräsklippningen, hämta in posten eller låna ut verktyg.

Jag tror att Gud bor i varje människa.

Utan undantag. Jag tror också att varje osjälvisk handling är en glimt av denne Gud. En stråle från evigheten. Diakoni är ett svårt ord på något egentligen mycket enkelt. Gud kan glimma till i oss alla. Vi kan alla vara en medicin mot glädjeförlust. Och för mig kom den medicinen i form av tre änglar i lurvig utstyrsel. text simon jonsson

GLORIA NR 1 2020 | 5

• Bor i Bergsviken.

• Gift, har tre utflugna barn.

• Stolt mormor till Rut, Ingrid och Sixten.

• Bästa med att vara diakon är mötet med människor men också möjligheten att få stötta människor på deras väg framåt i livet. Att jag aldrig går ensam är också min största glädje.

foto maria fäldt

FAKTA: KARIN LUNDBERG

6 | GLORIA NR 1 2020

Karin följde sin längtan Hon är en varm och färgglad person som nästan alltid ler. Redan som 14-åring förstod hennes pappa att hon skulle arbeta med människor. Möt Karin Lundberg, diakon och arbetsledare i Piteå församling.

Karin Lundberg har så länge hon kan minnas burit en längtan efter att arbeta med människor, men hur och i vilket yrke var inte självklart. Hon började med Svenska kyrkans grundkurs när hennes barn var små. En dag var Luleå stift på skolan för att informera om vilka utbildningar och yrken som fanns att välja efter avslutad kurs. De berättade att det först är en grundutbildning och sedan en påbyggnadsutbildning. För Karin kändes det som en väldigt lång studietid och hon minns hur hon räckte upp handen och frågade om det verkligen inte fanns några genvägar. Svaret var nej och Karin rusade ut och in på närmaste toalett där hon grät förtvivlat.

– Det kändes som att jag var för gammal, att jag aldrig skulle hinna bli klar.

Jag hade börjat fundera på yrket diakon men nu såg jag bara hinder.

Karin hade tidigare arbetat på en förskola och sedan i Hortlax församling som församlingsassistent. Det var där hennes längtan kom tillbaka. Det var tydligt att det var i en församling hon ville vara, hon kände sig kallad att arbeta i kyrkan. Hon utgick ifrån sin längtan och började läsa teologi.

– När jag läste teologi fick jag hela tiden frågan om jag skulle bli präst och det visste jag att jag inte ville. Det fanns en längtan att bli diakon och jag märkte att de kurser jag valt också ledde mig till en profession som diakon. Den inre och yttre kallelsen började gå ihop.

Meningsfull utbildning Utbildningen var inte lätt och Karin tog emot all hjälp hon kunde få. Hon var hela tiden medveten om att det kanske inte skulle räcka hela vägen fram. Utbildningen kändes meningsfull och ju mer hon lärde sig om yrket, desto säkrare blev hon på att hon valt rätt.

– I mitt sökande efter min identitet inom yrket var det viktigt att det fanns utrymme att ”vara Karin”, och det fanns det.

Jag ville inte bara möta människor vid ett tillfälle utan få möjlighet att följa dem för en kort eller längre tid. Det var viktigt för mig.

Under utbildningen fick hon också bekräftelse på att hon var på rätt väg. Hon minns särskilt en dag när hon satt och pratade med sin pappa om sitt yrkesval.

– Han var väldigt stolt och sa att jag på ett sätt alltid varit på väg mot yrket hela

mitt liv. Något som jag själv aldrig riktigt reflekterat över.

Han påminde henne om hur hon som 14-åring brukade hålla till på järnvägsstationen för att ta emot människor som blivit avkastade av tågen.

– De fick inte åka med eftersom de var fulla. Då sprang jag hem och hämtade mjölk och mackor som jag delade ut.

Det hände att jag hällde ut deras sprit men oftast höll jag dem bara sällskap en stund. Jag minns också att jag en gång tog jag hem en tågluffare som inte hade någonstans att sova, säger hon och skrattar.

Diakonins specifika roll Karin blev diakon och arbetar i dag för att göra diakonin mer synlig. Diakoni kallas för kyrkans sociala arbete och är kyrkans omsorg om medmänniskan och skapelsen. Inom diakonin används ibland den så kallade diakonitriangeln för att förklara diakoni. Triangelns mitt är grunden för diakoni, dess identitet och uppdrag att genom omsorg utöva kristen tro i handling. Triangelns tre sidor beskriver hur diakonin ska utövas, genom förhållningssätt, verksamheter och utövare. Förhållningssättet

GLORIA NR 1 2020 | 7

foto maria fäldt

handlar om att möta människor med respekt, värme och kärlek utifrån den kristna trons människosyn.

– Ibland kan vi behöva höja rösten för att hjälpa och stötta en människa, och stå upp för värden som både är medmänskliga och kristna, berättar Karin.

De diakonala verksamheterna har flera olika områden. Fokus ligger på omsorg och gemenskap men även empowerment och förändring.

– Vi ska erbjuda omsorg och gemenskap men även möjlighet för människor att växa, att ta ansvar och se sina egna styrkor. Det är det vi kallar empowerment, att ta makten över sitt eget liv.

Alla diakoner har ett särskilt ansvar att inspirera människor och att själva vara utövare i förhållningssättet. Att rusta församlingen är diakonernas specifika uppgift.

Utmaning I dag står diakonerna inför en stor utmaning då de ser hur behoven ökar samtidigt som resurserna i samhället krymper.

– Det är många olika faktorer som bidrar till att samhället förändras och att

människor mår sämre. Det läggs till exempel ett större ansvar på individer idag, vilket inte fungerar för alla. Samtalsbehoven ökar och ensamheten breder ut sig, berättar Karin.

– Vi behöver ställa oss frågan hur vi bäst kan vara kyrka och vad vi kan bidra med, för behoven är oändliga. Vi tvingas prioritera och försöker möta de mest utsatta grupperna i samhället.

Förutom enskilda samtal och hembesök har församlingen valt att arbeta med psykisk ohälsa, ensamhet, suicid, hemlöshet och utanförskap. Det är öppna mötesplatser, flykting- och integrationsarbete och stöd till människor som står långt ifrån arbetsmarknaden. Kyrkan är en del av samhällets skyddsnät och ska fungera som ett komplement till övriga aktörer. Att söka samarbetsparter är därför en stor del i den diakonala verksamheten.

– För att få ett fungerande samhälle med ett välfärdssystem som håller, måste vi hjälpas åt med våra olika professioner.

Vi behöver agera vid akuta situationer men även arbeta långsiktigt. Öppen gemenskap är ett exempel på en verksamhet där församlingen till-

sammans med Piteå kommun arbetar långsiktigt utifrån det diakonala förhållningssättet. Målet är att människor inte ska fastna i sin situation utan hitta en väg framåt.

– Där många krafter i samhället säger att du måste förändra dig, vara på ett speciellt sätt för att ha något värde, har kyrkan en stor uppgift att bara bekräfta människovärdet. Att du är älskad precis som du är.

Reflektion Med de ökade behoven ökar även efterfrågan på diakonerna och många situationer berör och påverkar. Stödet mellan kollegor inom diakoni är värdefullt och nödvändigt. Ett verktyg som blivit allt viktigare för Karin är reflektion.

– Jag behöver avsätta egen tid att vara ute i naturen, för reflektion och bön annars tappar jag bort mig själv. En bön som många finner stöd i och som kan vara en väg framåt är Sinnesrobönen, menar Karin och läser den högt, ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden”. text sara andersson foto maria fäldt

8 | GLORIA NR 1 2020

Diakonala verksamheter Det övergripande uppdraget i Svenska kyrkans diakonala verksamheter är att utifrån kristen tro vara med och skapa ett gott samhälle som präglas av omsorg om våra medmänniskor.

Sjukhuskyrkan Sjukhuskyrkan ingår som en naturlig del i sjukvårdens vårdteam på Piteå sjukhus. Den är till för patienter, närstående och personal. Arbetet handlar framförallt om att möta den enskilda människan i den situation som hon just då befinner sig i. Sjukhuskyrkan har beredskap för krisstöd vid akuta händelser.

Besöksverksamheten Runt om oss finns många människor som är mer ensamma än vi alla gånger ser och förstår. Många i staden skulle uppskatta att få besök av någon. Därför finns besöksverksamheten. Besöksverksamheten finns till både för dig som önskar besök och för dig som vill engagera dig och besöka en medmänniska.

S:t Mary S:t Mary är en modell för att skapa ett meningsfullt arbetsliv för alla. Det handlar om att skapa verksamheter som erbjuder arbetsträning och praktik för människor som av olika anledningar står långt utanför arbetsmarknaden.

Det handlar bland annat om bakning och praktik i Kyrkstadscaféet. Praktiskt arbete i skaparverkstan där det tillverkas förkläden, väskor och ljus. I samarbete med Framnäs folkhögskola har även en ”kom igång-kurs” startats.

Livsberättargrupp Under våren har en samtalsgrupp för äldre startats där man kan dela sina livsberättelser tillsammans i grupp. Syftet med samtalsgruppen är att erbjuda en gemenskap som bryter ofrivillig ensamhet, ger nya kontakter och ökad livsglädje.

Vägen vidare För dig som vill bryta med en destruktiv livsstil, social isolering eller tidigare missbruk. Här är alla välkomna oavsett tro eller religion. Verksamheten handlar om gemenskap och träffas varje vecka, äter tillsammans och har kreativ verkstad bland annat.

I församlingen finns många mötesplatser. I gemenskap kan vi växa.

Diakonmärket Diakonmärket är ett vigningstecken för diakoner i Svenska kyrkan. Märket formgavs 1960 av diakon Ingrid Ridderstedt och syster Marianne Nordström, Alsike kloster. Märket är en symbol för diakonens uppdrag och symboliserar: Ringen Du är omsluten av Gud och finns i den världsvida gemenskapen i Kristus.

Korset Jesu Kristi död, uppståndelse och försoning är det centrala.

Duvan Duvan med den friska olivkvisten påminner om duvan som lämnade Noas ark och återvände med budskap om liv.

text sara andersson

foto madelen zander/ikon

Diakoner arbetar likt präster under tystnadsplikt. De besöker äldre och sjuka, ordnar sorgegrupper och samtalar med enskilda. Det sociala arbetet kan också innebära att hjälpa familjer ur krissituationer, möta missbrukare och deras anhöriga för att ge stöd och hjälp.

Men även hembesök, stöd vid livets slut, stöd i kontakter med myndigheter och organisationer samt gemenskap och mötesplatser. Diakonala verksamheter i Piteå församling är bland annat:

foto maria fäldt

GLORIA NR 1 2020 | 9

Anna-Stina Eriksson anna-stina.eriksson@svenskakyrkan.se 0911-27 41 12

Anna-Carin Roos anna-carin.roos@svenskakyrkan.se 0911-27 41 30

Karin Lundberg karin.m.lundberg@svenskakyrkan.se 0911-27 40 23

Ewa Nilsson, Sjukhuskyrkan ewa.h.nilsson@svenskakyrkan.se 0911-27 40 60

Katarina Wedin katarina.wedin@svenskakyrkan.se 0911-27 40 26

Linda Jele linda.jele@svenskakyrkan.se 0911-27 40 29

Församlingens diakoner Livet växlar, det kan vara fyllt av glädje men också av svårigheter. Oavsett vilket, kan det vara bra att få prata med någon. Då finns vi, Svenska kyrkans diakoner, för dig. Vi har tystnadsplikt och för inga journaler. Vi finns till för alla oavsett ålder eller livssituation.

Bli Flyktingvän!

Det finns många nya pitebor som behöver stöd under den första tiden i sitt nya hemland. Därför söker vi dig som vill göra en insats som gör skillnad. Du avgör själv hur mycket tid du vill lägga och vad era träffar ska innehålla. Allt du behöver göra är att finnas till hands och vara en medmänniska - lika förutsättningslöst som all annan vänskap.

Frågor, kontakta: Anna-Stina Eriksson, 0911-27 41 12 eller läs Flyktingväns-foldern.

Anmäl ditt intresse att bli flyktingvän på: www.pitea.se/flyktingvan

foto maria fäldt

10 | GLORIA NR 1 2020

GLORIA NR 1 2020 | 11

Öppen gemenskap är en frizon för Tomas Sedan november förra året har Piteå en ny mötesplats på Prästgårdsgatan i centrala stan. Öppen gemenskap är en dagverksamhet i samverkan mellan Piteå församling och Piteå kommun.

En av dem som känner sig hjälpt av mötesplatsen är Tomas Tåqvist.

Mötesplatsen Öppen gemenskap är menad för människor som vill förbättra sina livsvillkor genom att bryta hemlöshet eller social isolering. Fyra vardagar i veckan hålls lokalerna öppna och personal och volontärer finns med varje dag.

I lokalerna finns en stor hall, vardagsrum, toalett med dusch och ett kök med tillhörande rum där man kan sitta och äta. Det ryms även ett samtalsrum, ett så kallat stilla rum, om samtalen kräver avskildhet. Öppen dörr När jag och fotografen hälsar på en solig tisdagseftermiddag i mars står dörren öppen. Skratt och sorl hörs ut i trapphuset. Folk sitter och pratar vid borden och middagen förbereds. Kyckling med libanesisk persiljesallad står på menyn.

Till Öppen gemenskap söker sig även människor som tidigare levt eller lever med någon form av missbruk. På Öppen gemenskap är det absolut nolltole-

rans mot droger och alkohol. Reglerna är tydliga, men stämningen väldigt god.

Tomas Tåqvist är en av dem som hittat till Öppen gemenskap. Han har varit med i stort sett varenda dag sedan mötesplatsen öppnade. Tomas berättar om mandelkubbar som han nyligen bakat tillsammans med personalen, och han vill gärna att vi ska smaka på dem efter intervjun. Öppen och ärlig Tomas är öppen och ärlig med sin historia. Han har varit narkoman i 43-44 år och menar att han aldrig har hittat ett sammanhang där han känt sig helt trygg. Förrän nu. Och det är olikheterna bland personerna som söker sig till Öppen gemenskap som han menar bidrar till den goda stämningen. Även personalen och volontärerna känner han stort förtroende för.

Tomas uppskattar särskilt tydligheten med nolltolerans mot droger och alkohol. Idag är han en stark motståndare till droger.

– Här är det aldrig snack om droger.

Man kommer hit och får sig en kopp kaffe. Man får vara med i olika aktiviteter och hjälpa till utifrån sina förutsättningar, säger han.

Tillbaka till livet I andra sammanhang där Tomas tillbringat tid har han känt att gamla föreställningar av honom lever kvar, men inte på Öppen gemenskap. Han får stöd och uppbackning.

– Här får jag vara mig själv och inget annat. För mig betyder det här stället och människorna jag lärt känna här oerhört mycket. Psykiskt mår jag mycket bättre.

Jag har varit så rastlös och orolig.

– Det här är första gången på flera år som jag känner en ytterligare förändring bortsett från att jag slutat med droger. Jag har tagit ännu ett steg tillbaka till livet.

Tomas har tidigare upplevt att vardagen i övrigt känts rätt meningslös.

Han har känt sig jagad av rastlösheten. Genom Öppen gemenskap upplever han ett större engagemang för att ta sig ut. Han tar promenader på isen

12 | GLORIA NR 1 2019

FAKTA: ÖPPEN GEMENSKAP

• Startade i november 2019.

• En dagverksamhet i samarbete mellan Piteå församling och Piteå kommun.

• Målet är att skapa en mötesplats för människor som vill förbättra sina livsvillkor genom att bryta hemlöshet eller social isolering.

Mötesplatsen ska ses som ett ställe där man kan landa för att senare gå vidare i livet.

• Adress: Prästgårdsgatan 31.

• Fortsätter april månad ut, därefter utvärderas verksamheten.

”Människorna här på Öppen gemenskap betyder mycket för mig.”

• Öppettider: Måndag kl. 10.00-14.00 med lunch. Tisdag kl. 14.00-18.00 med middag. Onsdag kl. 14.0018.00 med middag.Torsdag kl.

07.30-12.30 med frukost/lättare lunch.

Tomas hjälper diakonassistenten Victoria Lundmark att servera middagen.

och känner att han är på väg att vakna, både psykiskt och fysiskt.

Besviken på sig själv Även om Tomas varit drogfri i närmare sju år kan suget av narkotika fortfarande jaga honom. 2013 kom han tillbaka till Piteå efter ett år på Basta arbetskooperativ, ett ställe för arbetsinriktad missbruksrehabilitering.

Två återfall har det blivit sedan 2013.

Första återfallet kom under 2015.

– Jag tänkte att jag skulle pröva och blev så jävla besviken att jag ville ta bort mig själv. Mest blev jag besviken på mig själv, att jag var på väg att kliva in i den där världen igen.

Andra återfallet inföll sig nästan på dagen ett år efter det första.

– Jag gjorde samma sak igen och kände precis på samma sätt. Då bestämde jag mig för att klippa med allt och alla.

Jag raderade kontakter från telefonboken och sade upp bekantskapen med många. Känslan som drev mig var att jag inte kunde fortsätta på samma bana.

Ett enda stort kaos Tomas liv har präglats av institutioner.

Anstalter. Hemlöshet. Han har flackat omkring med väska runt armen och en ryggsäck med några ägodelar. Sovit i trapphus flera år.

– Det har aldrig funnits någon struktur i mitt liv. Jag har haft ett väldigt enkelt liv, för jag har skitit i allt och alla. Men samtidigt har livet varit ett enda stort kaos. När jag periodvis skött mig har det slutat med att jag hamnat på kåken ändå.

Fängelset har nästan varit som en hotellvistelse för Tomas, särskilt vintertid när han inte orkat vara utomhus.

– Då har jag gjort något och sett till att jag åkt dit för det.

Skuldfri Idag är Tomas skuldfri. Han har en egen lägenhet och mat i kylen. Han brukar sitta i tv-soffan hemma och känna tacksamhet. Att han fick en vardag utan droger känns för honom overkligt.

– Ibland när jag mår dåligt brukar jag säga till mig själv: Se dig omkring, To-

mas. Se vad du har. Jag har betalat allt jag har för egna pengar.

Tomas skiner upp när han pratar om Luleå hockey, favoritlaget. Tomas bär en huvtröja med ishockeylagets emblem broderat på bröstet med stolthet. Hans blick får också en särskild lyster när han berättar om sina akvareller. Hemma i lägenheten målar Tomas utifrån inre bilder. En akvarell föreställer fyra hjärtan där det första är helt medan det andra och tredje hjärtat krackelerar och upplöses allt mer. Det fjärde hjärtat är på väg att bli helt igen.

Fungerande frizon Öppen gemenskap har en stadig grupp besökare som återkommer varje vecka.

Nya ansikten hittar också dit. Tomas hoppas att mötesplatsen får fortsätta.

– Det är en fungerande frizon, den enda i den här staden.

Och mandelkubbarna? De smakade riktigt bra. text magnus borg foto maria fäldt

GLORIA NR 1 2020 | 13

foto maria fäldt

FAKTA: RAGNHILD SANDSTRÖM

• Bor i Svensbyn.

• Gift.

• Två barn, fem barnbarn.

• Arbetat som sjuksköterska, främst på ögonmottagningen på Piteå sjukhus.

14 | GLORIA NR 1 2020

”Alla har vi en livshistoria” Det lilla i det stora. En gång i månaden på våren och hösten besöker Ragnhild Sandström boende på Roknäsgården. Besöken är en del av besöksverksamheten i Piteå församling, ett arbete som handlar om att bryta ensamhet och finnas för människor i vardagen.

Ensamhet är utbrett och finns i många olika former. Ålderdom och ensamhet går tyvärr ofta hand i hand och många studier visar att ensamhet kan bidra till både psykisk och fysisk ohälsa. En form av ensamhet är den som märks på vårdoch omsorgsboenden där boendes anhöriga och vänner kanske gått bort och den boende är ensam kvar med få eller inga besök.

Ragnhild Sandström är engagerad som volontär i Piteå församling. Ett av volontäruppdragen hon har handlar om att besöka boende på Roknäsgården, ett vård- och omsorgsboende.

– Man har fått olika talanger i livet och det här passar mig, säger Ragnhild om uppdraget.

Bryta ensamhet Besöksverksamheten har funnits länge i Piteå församling och hösten 2018 startade den i Infjärdenområdet. Syftet är att bryta ensamhet. Besöksverksamheten innefattar fler målgrupper än äldre, men det är den inriktningen man börjat med i Infjärden. I verksamheten talas det även om hur man ska få kon-

takt med människor som är ensamma i hemmen.

Får dubbelt tillbaka I dagsläget består besöksverksamheten i Infjärden av sex volontärer, och Ragnhild hoppas förstås att de ska bli fler.

Hon upplever att hon får dubbelt tillbaka känslomässigt för den tid hon investerar. Besöken görs en gång i månaden, på torsdagseftermiddagar.

– Vi är två när vi gör besöken. Det kan kännas bra att man kommer tillsammans, men också värdefullt att dela upplevelsen.

Känner sig rik Ragnhild upplever att hon fyller en funktion genom att lyssna på andra.

Levnadshistorier och känslor broderas ofta ut för henne under besöken. Hon känner stor glädje och tacksamhet efter besöken.

– Alla har vi en livshistoria. Man kan verkligen känna sig rik över att man får ta del av andras berättelser. Man kan också få höra sorgliga saker, när kanske synen eller hörseln försämras. Då är det inte så enkelt för den personen. Jag

kan ibland också känna vemod, för det är olika hur människor mår. Det är inte alltid känslorna är på topp, och så är det ju i livet – det pendlar.

I och med att de är två som gör besöken finns möjlighet att stötta varandra efter samtalen om det skulle behövas. Piteå församlings diakoner som arbetar med besöksverksamheten finns också med som ett stöd. Volontärerna får även hjälp i hur man kan förhålla sig till olika berättelser.

Pratar med personalen Besöken organiseras i förväg via Roknäsgården som är med och föreslår namn på personer som vill och behöver få besök. Besöken är också ett komplement till ordinarie aktiviteter som Roknäsgården ordnar för sina boende.

– Vi pratar först med personalen på den avdelning där vi ska vara och säger vilka vi är och att vi kommer från kyrkan.

Vi säger även vem det är tänkt att vi ska hälsa på. Personalen går in till den det gäller och frågar om de vill ha besök. De flesta ser fram emot stunden, medan andra kanske inte orkar, berättar Ragnhild.

GLORIA NR 1 2020 | 15

Ett besök tar ungefär en halvtimme, men kan för Ragnhilds del dröja sig kvar längre i minnet.

– Att vara en del av besöksverksamheten ger mig mycket. Jag har själv alltid varit intresserad av äldre människor och är uppvuxen med tre generationer i vårt hem. Det är kanske sådant som har påverkat mig. Det var inte bara positivt att tre generationer levde så nära inpå varandra, men som barn upplevde jag det som bra.

ket också Ragnhild gjort. De historier och förtroenden hon får höra stannar naturligtvis hos henne. Hon får inte heller berätta vem hon besökt. Ett förtroende som är viktigt att vårda.

– Man kan få höra saker som inte har sagts förut. Jag är van vid den formen av tystnadsplikt efter mina många år i sjukvården.

Medmänniskor För Ragnhild är det en trygghet att hon genom besöken representerar kyrkan och inte sig själv.

– Vi kommer som gäster till en boende.

Vi kommer på besök och tar inte vår plats för given. Vi kommer utifrån och kanske också har med oss något utifrån som vi kan få tillföra. Vi är där som medmänniskor och inte för själavård eller för att prata om kristen tro. Det är vi väldigt noga med, att vi kommer på besök för att tillsammans dela en stund.

Kyrkan behövs Besöken handlar om att vara i nuet och möta personen där den befinner sig för stunden.

– Det handlar om att prata. Helt enkelt det allmänmänskliga, att få hälsa på varandra och mötas med blicken. En del träffar man återkommande under en längre tidsperiod, andra färre gånger.

Besöken är uppskattade av de boende och många blir väldigt glada.

– När man blir äldre kan man hamna på sidan om, men inuti är man fortfarande den person man alltid varit. Det är säkert fler som behöver besök. Kyrkan behövs mer än någonsin.

Som volontär i Piteå församling skriver man på ett avtal om tystnadsplikt, vil-

text magnus borg foto maria fäldt

FAKTA: BESÖKSVERKSAMHET

• Besöksverksamheten

i Piteå församling har funnits i flera år och är inriktad på två olika målgrupper: • För personer som känner sig ensamma och vill ha besök.

• För personer som vill vara volontärer i besöksverksamheten.

Volontärer får alltid en introduktion och en kontaktperson.

I besöksverksamheten ingår regelbundna träffar.

• Besöksverksamheten är indelad i områdena Infjärden-Öjebyn och Piteå-Furuberg, men det går förstås bra att engagera sig i hela församlingen.

• Kontaktperson för området Infjärden-Öjebyn är Linda Jele, diakon, 0911-27 40 29.

• Kontaktperson för Piteå-Furuberg är Katarina Wedin, diakon, 0911-27 40 26.

16 | GLORIA NR 1 2020

HELA PÅSKDRAMAT Påskgodis

I ETT PÅSKÄGG

Vad har påsken gemensamt med chokladmynt och geléfiskar? Jo, i de söta och sura godisbitarna ryms hela påskberättelsen från skärtorsdag till påskdagen.

Publicerades först i tidningen Spira.

Delar bröd och dryck Jesus samlar sina lärjungar till en sista fest, påskmåltiden. De äter bröd och dricker vin som Jesus ger en särskild innebörd. Sedan dess firar kyrkan nattvard, som skapar gemenskap mellan Jesus och dem som deltar.

Älska varandra!

Jesus inleder måltiden med att tvätta sina vänners fötter. Sedan uppmanar han dem: ”Så som jag har älskat er ska ni också älska varandra.”

Måltiden inspirerade den tidiga kyrkan att ordna knytkalas som kallades kärleksmåltider.

Säljer sin vänskap När Jesus och lärjungarna ätit går de till Getsemane, en trädgård utanför Jerusalem, där Jesus våndas, svettas och ber. Då kommer en beväpnad styrka och för bort honom. Lärjungen Judas har förrått honom för 30 silvermynt.

Så dör han Jesus förhörs och döms som upprorsman. Han hånas, misshandlas och korsfästs sedan på Golgata, som betyder skallen. Efter sex timmar dör han. Hans kropp tas om hand av en högt uppsatt man och läggs i en klippgrav.

Vill du höra mer om varför påskens budskap är relevant för dig?

Via www.svkyr.se/piteakommun hittar du påskens program för Svenska kyrkan i hela kommunen. Välkommen!

Bumlingen är borta!

Efter helgen går flera närstående kvinnor till graven tidigt på morgonen för att smörja Jesus kropp.

I evangelierna berättas att den stora stenen är bortrullad och en ängel talar om för dem att Jesus uppstått från döden.

Bjuder på fisk Enligt evangelierna möter Jesus sedan sina lärjungar igen efter att ha uppstått. Det berättas att han vid Gennesarets sjö ger råd om var de kan fånga mycket fisk och bjuder sedan på bröd och glödstekt fisk på stranden.

Fred, frid och helhet ”Frid över er” hälsar Jesus efter uppståndelsen.

Shalom betyder fred och frid, men också helhet. Enligt kristen tro gör Jesus död och uppståndelse människans relation till Gud, andra människor och skapelsen hel igen.

m

a s progr Påsken

text: helena andresson foto: lina eriksson/tidningen spira

GLORIA NR 1 2020 | 17

18 | GLORIA NR 1 2020

ORD PÅ VÄGEN | Mats Björk, kyrkoherde

FOTO MARIA FÄLDT

En kristen människosyn För en tid sedan hade jag besök av en reporter som ville göra ett reportage om det arbete som församlingen bedriver bland hemlösa och marginaliserade människor i Piteå.

Med stort intresse ställde han frågor, lyssnade intensivt och var genuint intresserad av de svar jag gav. Det var riktigt intressant att möta honom, att se hans engagemang. Vi samtalade om ett förändrat samhällsklimat, ett samhälle där människor i allt högre grad tycks falla mellan stolarna, där många hamnar i ett utanförskap. Till sist, när mikrofon och kamera hade stängts av, så frågade han vad allt detta engagemang egentligen hade med religionen att göra, med den kristna tron. Jag hade inte förväntat mig frågan men blev glad när den kom. Jag lutade mig fram och sa med en viss kraft att ALLT församlingen gör för andra människor har med den kristna tron att göra. Allt! Ja, så önskar jag i alla fall att det skulle vara. I grunden handlar det om en kristen människosyn.

Det är den som är själva drivkraften bakom ett kristet socialt arbete, eller som vi ofta kallar det i kyrkan, ett diakonalt arbete.

Det jag sa om kristen människosynen kom aldrig med i reportaget, utan var ett samtal mellan mig och reportern, men jag kände hur viktigt det var att påpeka just detta. I ett allt mer polariserat samhälle, och i ett politiskt klimat som ibland känns rätt kyligt, blir det extra viktigt att kommunicera just detta. Det kyrkan gör för människor i utanförskap, för de utsatta, handlar INTE om politik utan något annat. Varje människa är skapad och älskad av Gud. Utan undantag!

Och då spelar det ingen roll vilken bakgrund man har, vilket liv man lever, vilken tro man har, eller status i samhället i övrigt.

Som människa är du värd kärlek, omsorg, medmänsklighet. Och kyrkan är satt att spegla Guds kärlek till alla dem han skapat.

Allra tydligast kommer kanske denna kärlek i uttryck i kyrkans diakonala arbete.

Det gör mig därför ont när människor ibland definierar kyrkans sociala arbete i politiska termer. Höger eller vänster. Jo, det händer lite då och då. Drivkraften är inte vare sig vänster- eller högervriden utan kommer från den människosyn som säger att alla människor har samma värde i Guds ögon.

Vi har en lång bit kvar i detta. För sanningen är den att alla inte värderas lika högt i våra ögon. Vi styrs av själviska impulser, av ekonomi, rädslor, och naturligtvis också av vad det omgivande samhället tycker och tänker. Vi är alla del i det samhälle som ibland känns rätt kyligt. Därför blir det än viktigare att återvända till källan, till grunden för kyrkans sociala verksamhet och inte låta sig vilseledas av allahanda politiska vindar. Diakoni handlar om en självutgivande kärlek, en kärlek som inte kräver något tillbaka. På Svenska kyrkans hemsida står det om Diakoni: Det övergripande uppdraget i Svenska kyrkans diakonala verksamheter är att utifrån kristen tro vara med och skapa ett gott samhälle. Ett gott samhälle präglas av omsorg om medmänniskan och skapelsen och är socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbart. Kyrkans diakoni ska arbeta för rättvisa, försoning och återupprättelse. Den ska vara ett svar på Guds uppmaning om att visa varandra omsorg.

När jag beskrivit detta, om än inte lika utförligt som här, så sa reportern att han nog hade misstänkt att det var något i den stilen.

Men det är sällan vi pratar om det eller att det skrivs om det. Kan det vara så att en modig kyrka, med medvetna och tuffa diakoner, alltid kommer att stå i konflikt med det omgivande samhället på något sätt och därför själv måste göra sin stämma hörd, samtidigt som man ger röst åt alla dem som inte har någon egen?

GLORIA NR 1 2020 | 19

Drop invigsel 30/5

Per-Erik Eriksson – Jag hjälper mamma som är äldre med lite ekonomi.

Madeleine Viklund – Ja, jag hjälper nära och kära med både stort och smått. Jag säger alltid ja om någon ber om det.

Mikaela Wikdahl – Jag hjälper min familj, och håller upp dörren åt de som sitter i rullstol.

Jonatan Ström – Jag hjälper morsan, skjutsar henne, hjälper till att bygga garage och måla.

FOTO: SHUTTERSTOCK

Håll utkik. Mer info kommer på: svenskakyrkan.se/pitea

Kyrkogårdsdag Håll utkik - till våren blir det kyrkogårdsdagar igen. Där vi hjälper till med kompostjord, plantering och ger råd kring gravskötsel. Vi svarar på frågor om gravskötsel och gravregister. Diakoner finns tillgängliga för samtal. Kaffe och fika. Festis till barnen. Se kommande annons.

Visste du att...

Din kyrkoavgift eller medlemsavgift går till din lokala församling. Det innebär att du som bor i Piteå församling bidrar genom din kyrkoavgift till all verksamhet i Piteå församling. Att äldre inte behöver sitta ensamma, att människor kan få en andra chans och bryta ett destruktivt mönster, att det finns trygga mötesplatser för barn och unga och att det finns någon att prata med när livet är tufft. Du bidrar också

till att vi kan bevara våra kyrkor för framtida generationer och verka för att vår vackra kyrkstad också bevaras.

Tillsammans med många andra aktörer i Piteå arbetar kyrkan för att möta de behov som vi Pitebor har, nu och i framtiden!

Så bli medlem du också!

Fyll i en anmälan på: svenskakyrkan.se/pitea/medlem

QR- kod för medlemssidan

ENKÄT OCH FOTO: VIKTORIA ERIKSSON, ANNCHARLOTT OLSSON

FOTO: ALEX & MARTIN/IKON

GLORIA FRÅGAR | Brukar du hjälpa någon?

OPELMODELL ELLER GREKISK STAD

MÅTT 3 = I dm

MITT I PRICK

FLÖT ERIKSON, MED NOA 1918-2000

i!�i��-

DJUP DVALA

8 BÅT­ FÖR­ DEL

FÖR­ MÖGEN RYSS

HANDPÅ HAN DYRKAGRUND NÄRKE- PLOCKAD DES AV VIKING ÄMNE FORDO N ARNA [Y] SOMl----11--.!.="-l----l---�---1----1------1----< FÖRR DÖPTS EFTER YTTERBY TUSEN I ROM

ÄR EN­ ÖGD

TAND­ BE­ LÄGG­ NING DÄR LUTAR KLOCK ­ TORNE T

LO KAL TÄVL.

@

GRAD

-I <( w Cl. <(

GARN INDUST­ RI-FACK· ORGANI· KAKA A T ON �---ii----+---+---+--+---+- _ I_ _ _,_ __ -+---+---+---+---+- _ _ _l!----ll----+---'----41----11------1--<FYSISK BÄRBAR OR L BRYTAS KRONOFORM BIRGITTINERNER BERG NUNNOR STYRDONET SPELAR JOULE SKÖRDEREDSKAP ==,=="""-+---f----l- - __ +---+---ll-----jif----+---+---H----H---+--"'---+-----l �..,+---+:....:..,F+----1"" f----l � � 7 FÖR SK VALL NA TT _ TVÅ RAR LJUS SKANK BACKE ÄR ÅLA FÄSTE JUMBO

l.+

SÅNG­ RÖ S T LIND­ FORS

GRAM

TON

SLÖ TJUS­ IGA

Ta chansen och vinn!

BRITTS NEJ STAD I KALI­ FORNIEN MED ISHOCKEYLAG CEDERMARK, DRAGSPELARE FÖDD I HÄRJEDALEN

Nr 3, 2019

1:a pris Överraskning från Heta Hyttan 2:a och 3:e pris Fairtrade-produkter Vinnarna presenteras i nästa nummer av Gloria samt på vår hemsida. Korsordstävlingen är till för alla förutom församlingens anställda och förtroendevalda.

Så här gör du: Skriv ner det du får fram i de färgade rutorna. Ditt svar vill vi ha senast 1 maj 2020.

Maila: pitea.gloria@svenskakyrkan.se Skicka till Piteå församling, Nygatan 23, 941 31 Piteå Märk kuvertet med ”Korsord”.

Endast individuella svar.

Vinnarna från korsord nr 3, 2019 1:a pris Eva Lundström, Piteå 2:a pris Margit Vikström, Piteå 3:e pris Charlott Bohman, Öjebyn Vinnarna från korsord nr 4, 2019 1:a pris Mats Wikström, Piteå 2:a pris Lisa Berglund 3:e pris Sylvia Lundqvist, Piteå

Dataskyddsförordningen Inskickade korsordssvar hanteras enligt gällande dataskyddsförordning. Läs mer på hemsidan.

Nr 4, 2019

®. '