Miranda guzman

Miranda Guzman Grandiose Farms, Valdosta, Georgia, tjugoförsta december 2011 ”Miranda, vakna.”

Miranda Guzman sov. Hon befann sig i en sådan där djup sömn som är svår att ta sig ur, där drömmarna tar över verkligheten och nuet upphör att existera. Kroppen väger ett ton, som om den är gjord av bly och allt blod har bytts ut mot kvicksilver. Mirandas ögonlock var tunga.

Hon ville öppna dem, men sömnen var alltför lockande. ”Miranda, du måste vakna nu.”

Där var rösten igen. Miranda tog ett djupt andetag och den välbekanta doften av solmogna persikor fyllde hennes näsa. Hon öppnade ögonen. Solen som hängde någonstans mellan himmel och jord färgade morgonen rosa, orange och röd. Sömnen höll sig fortfarande fast vid henne, men hon kände hur den började tappa taget. För varje andetag hon tog mildrades yrvakenhetens förvirring och det var skönt att fylla lungorna med frisk morgonluft. ”Är du vaken nu, Miranda?”

Miranda kände så väl igen rösten, men den lät ändå främmande. Som ett radioprogram med kändisar från förr. Hon såg sig omkring. Runtom henne växte träd vars grenar under högsäsongen i juli och augusti bågnade av persikor. Frukter som tävlade med himlen om rosa, orange och rött. Nu var grenarna kala, bara några torra löv satt kvar, men luften var fortfarande mättad av persikodoft. Miranda kände igen sig. Grandiose Farms. Där hon jobbat de senaste två åren tillsammans med mamma, pappa och storebror Armando. Hon måste ha somnat.

Ibland blev hon så trött under arbetspassen att ögonlocken fladdrade som fjärilar, farligt nära att falla ihop. Det måste till slut ha hänt. Miranda skämdes. Hon satte sig upp med händerna mot marken strax bakom rumpan. ”Äntligen är du vaken, Miranda!”

Där var den igen, den välbekanta rösten, men inte en själ syntes till. Det var vackert i persikolunden där Miranda satt helt ensam medan den uppgående solen sökte sig in mellan träden. Försiktigt lät hon händerna stryka över marken. Torkat gräs och jord letade sig in mellan fingrarna Det var strävt och vasst. Hon kände varenda liten detalj som kom i kontakt med huden. Småstenars skrovliga ytor, de nästan osynliga hullingarna på kanten av de torra grässtråna. Allt kändes verkligt. Mer än verkligt. Som om hon upplevde världen genom ett förstoringsglas.

Miranda log och ställde sig upp. Hon borstade jord från benen och armarna. Det kittlade

när tusentals små stenar föll mot backen. ”Nu är du definitivt vaken, Miranda.”

Rösten kom från ovan. Miranda tittade upp mot toppen av persikoträdet hon slumrat under, där solen kastade sina svaga morgonstrålar genom grenarna. Någonstans där uppe i skuggorna satt någon och pratade. Miranda satte handen mot pannan och kisade. Då såg hon en välbekant kontur. Lite överviktig, med en lång och fluffig svans som svängde fram och tillbaka. ”Noir!” ropade hon.

Noir tog ett graciöst skutt ned från trädet och landade framför Mirandas fötter. Med ett spinnande strök han sig mot hennes ben. Aldrig tidigare hade den tjocka pälsen känts så len.

Miranda skrattade till. Här var Noir, men hon visste fortfarande inte vem det var som pratat tidigare. Förutom den svarta kattens spinnande var det dödstyst i persikolunden. Inte ens några fåglar hördes, inga insekter. Förmodligen sov de fortfarande.

Efter ett tag slutade Noir att stryka sig mot Mirandas ben. Han gick bort och satte sig någon meter framför henne, tvättade sin nos, la huvudet lite på sned och tog sedan till orda. ”Jag är glad att du är vaken, Miranda.”

Miranda stirrade på sin katt som i sin tur tittade henne djupt i ögonen. ”Vad sa han?” tänkte hon. ”Pratar han med mig?”

Noir nickade som om han visste vilka tankar som susade runt i hennes huvud. ”Katter kan inte prata”, sa Miranda. ”Dumheter.” ”Vissa människor pratar vi med, Miranda.”

Morgonsolens strålar lekte med Noirs svarta päls och fick den att glänsa som olja på vatten.

Miranda visste varken vad hon skulle säga eller göra. ”Jag till exempel, pratar med dig, Miranda.”

Efter ett djupt andetag tog Miranda till orda. ”Okej”, var allt hon fick ur sig.

Noir spann och Miranda kunde ha svurit på att han log mot henne. ”Så du har alltså börjat prata med mig?” sa hon efter att ha funderat en stund på vad som lämpade sig att säga i en situation som denna. ”Ja, Miranda.” ”Varför? Varför har du börjat prata med mig?” ”Jag har pratat med dig hela tiden. Men det är först nu du börjat höra mig, Miranda.”

Tankarna snurrade i Mirandas huvud. Antingen hade hon fått solsting eller så befann hon sig mitt i en dröm. Hon hade varit väldigt trött när hon vaknade, så hon kanske fortfarande sov där under persikoträdet.

”Du är vaken, Miranda”, sa Noir som svar på hennes funderingar.

Det var tydligt att Miranda inte ens behövde öppna munnen för att prata med sin kolsvarta katt. ”Du behöver inte säga Miranda efter varje mening”, sa hon efter ett tag.

Noir la huvudet lite på sned och såg återigen ut som han log. ”Men jag gillar att säga Miranda, Miranda.”

Med ett dovt spinnande strök sig Noir på nytt mot Mirandas ben. Det kändes lent och skönt.

Ungefär som när man snabbt för fingret genom lågan på ett levande ljus. Som att röra vid ren energi.

Miranda plockade upp Noir och kramade honom mot bröstet. Ända sedan han var en liten kattunge hade han haft problem med vikten. Några extra hekton som gjorde honom rundare än andra katter. Rund som en boll och mjuk som en kudde. Hon stack näsan i pälsen vid hans nacke och andades djupt. Noir luktade gott. Som en lada full av hö. ”Då kan du fortsätta att säga Miranda om du vill”, sa hon och släppte ned honom på backen.

Noir skakade på kroppen och rättade med ena tassen till en pälstuss som hamnat mothårs.

Nu hade solen gått upp så pass att träden kastade långa skuggor genom lunden. Miranda såg sig omkring. Det var fortfarande bara hon och Noir där. ”Var är de andra?” frågade hon. ”De kommer snart, Miranda. De kommer snart.”

Bolaños, Mexiko, sommaren 2009 Kvicksilvret kunde inte klättra högre. Det satt fast på fyrtiofem grader celsius, trots att graderingen gick ända upp till femtio. Miranda hade aldrig sett det krypa över fyrtiofem, så hon gissade att det var något fel på termometern. Somrarna i Bolaños var de varmaste i hela Mexiko, vilket mormor berättat för henne så länge hon kunde minnas. ”Över femtio grader, Miranda!” brukade hon säga. ”Så varmt blir det inte någon annanstans här i landet.”

Mormor var stolt över värmen. Hon var född och uppvuxen i Bolaños, precis som Miranda och en lång rad av förfäder. Födda och uppvuxna i den lilla byn som trots att den låg mitt i Mexiko var så långt bort från resten av landet. En samling stenhus som med åren vuxit till något som kunde liknas vid en by, omringade av ett platt och dammigt landskap, många mil från närmaste storstad.

När mormor var sexton år gammal red en främling in i Bolaños. Lång, mörk och vacker,

precis som en filmstjärna. Spanjor var han, vars ättlingar kom till Mexiko för över hundra år sedan. Trots att mormor bara talade huichol och inte ett ord spanska gifte de sig tre veckor senare. Bröllopet firades med pompa och ståt på torget. Hela byn var där, och mormor kände sig som en prinsessa vars hjärta stulits av en fager prins. Det var över femtio år sedan, men för mormor kändes det som igår. Miranda hörde henne ofta berätta om den dagen. ”Över femtio grader, Miranda! Så varmt var det på min bröllopsdag.”

Miranda satt på sängen och strök Noir över ryggen. Vid köksbordet som stod i mitten av rummet satt mormor, hennes händer vilade på den vita spetsduken som täckte det mörka träet.

Utomhus gassade solen, vars strålar letade sig in genom gliporna mellan de filtar som mormor hängt upp för fönstren för att hålla det lilla stenhuset så svalt som möjligt. Strimmor av ljus som sökte sig över golvet, bordet och mormors ansikte. ”Jag förstod inte orden när morfar bad mig om min hand”, berättade mormor. ”Men jag visste vad han ville.”

Miranda kunde historien utantill. Med hjälp av en bybo som talade både spanska och huichol hade morfar frågat gammelmorfar om välsignelse för att be om mormors hand. Det var så det gick till på den tiden. ”Min far, din gammelmorfar, gav honom sin välsignelse, och dagen därpå överraskade morfar mig vid brunnen när jag var och hämtade vatten.”

Mormor tände en cigarett med sina knotiga fingrar. Röken färgade solstrimmorna som korsade rummet vita. Miranda log. Hon skulle själv ha kunnat berätta resten av historien, hur morfar gick ned på knä med en ring i handen, hur mormor tappade sina hinkar så att det skvätte vatten på morfars byxor och hur hon närapå svimmade och föll i brunnen. Så glad blev lilla mormor. Så glad att hon nästan ramlade i brunnen. Mormor skrattade alltid när hon berättade den delen av historien, bara för att sekunden efter få någonting varmt i blicken. ”Men morfar fångade mig innan jag föll i brunnen. Han höll mig i sina starka armar, med mitt huvud vilande mot sin bringa. Aldrig tidigare hade jag sett så vackra ögon.” Hon tog en paus och knäppte aska från cigaretten. Det här var Mirandas favoritdel av historien. När mormors blick blev fuktig av tårar. ”Det var då jag visste. Så jag sa ja.”

Trettiosex år senare dog morfar. En kväll fick han hosta, tio dagar senare var han borta.

Mormor hade burit svart ända sedan dess. Hon behövde bara bära svart i ett år, men hon tyckte att tiden gick alldeles för fort. Så ett år blev två, för att sedan bli tre. Nu var hon inne på det fjortonde året.

Strax efter att morfar somnade in fick mamma reda på att hon var gravid igen. Ett par år

tidigare föddes storebror Armando, och nu var det snart dags för ett syskon. Det var den glada nyheten som räddade mormor. Hon berättade ofta för Miranda att hon nästan dog av sorg när morfar försvann. Att det inte fanns någon anledning för henne att leva längre. Men nyheten om mammas graviditet blev mormors livlina. Hon ville leva länge nog för att välkomna sitt andra barnbarn. Miranda var stolt över att hon räddat livet på mormor, precis som morfar gjort där vid brunnen för så länge sedan. ”Men hur kunde du svara om du inte visste vad morfar sa?” frågade Miranda.

Naturligtvis visste hon redan svaret på frågan, men det var alltid lika kul att se mormor bli häpen över att något så tokigt slank ur hennes mun. ”Flicka lilla”, sa mormor och lutade sig fram. ”Kärleken har sitt eget språk.” Hon hytte med sin knotiga näve mot Miranda för att visa hur stark kärleken kan vara. Miranda log och såg hur cigarettaskan som vuxit sig lång föll ned på den svarta klänningen. Mormor borstade bort det grå pulvret, slickade på tummen och gnuggade bort det sista. ”När två människor är förälskade behövs inga ord”, sa hon och tittade ut i rummet med en avlägsen blick. ”Deras tankar är en och densamma. Orden kommer senare.”

Ibland försvann mormor djupt in i sina egna tankar, då visste Miranda att hon var med morfar. Hon brukade berätta att det inte gick en dag, inte en timme utan att han var där vid hennes sida. Det var vackert. Mormor var så fin när hon tänkte på den ståtlige mannen som för så länge sedan räddat henne från att trilla i brunnen. Historien var så romantisk att det värkte i Mirandas bröst.

Noir spann dovt i hennes knä när hon strök honom över ryggen.

Någonstans i utkanten av Valdosta, Georgia, tjugonde december 2011 Med varliga steg klev Miranda över de krossade glasflaskorna som låg på parkeringen utanför Shellmacken längs Interstate 75 strax norr om Valdosta. Buskarna runt macken var fulla av tillknycklade ölburkar och plastpåsar. Det var tydligen länge sedan staden bemödat sig om att städa upp längs genomfartsleden, förmodligen för att de enda som stannade till där var lastbilschaufförer som inte brydde sig ett jota om vägen kantades av skräp. Interstate 75 tycktes vara byggd enbart för de glänsande långtradare som susade fram och tillbaka genom det torra landskapet, sällan såg man en personbil, aldrig en fotgängare.

Miranda gillade inte macken. För att komma dit var hon tvungen att springa över Interstate 75 så fort benen bar när ingen lastbil var inom synhåll. Det var otäckt, och trots att pappa sagt åt henne att hon inte fick gå dit smög hon ibland iväg för att köpa sig en läsk.

Efter att ha lagt benen på ryggen över Interstate 75 kom Miranda till mackens baksida, där det alltid luktade illa. Marken var täckt av skräp, och någonstans i buskagen låg det någonting dött, förmodligen en skunk eller tvättbjörn, som spred en stank så tät att det var svårt att andas.

Bakom macken stod dessutom ett par containers fulla av jäsande sopor. De tömdes en gång per vecka, men då var stanken ännu värre eftersom det trögflytande vattnet som låg på botten av de stora metallådorna rann ut på marken. En gång när Miranda smög iväg till macken stod en gammal man och rotade igenom sopsäckarna i en av containrarna. Han var grå av smuts och hade tjocka tovor i håret. När han såg henne började han skrika och kasta sopor omkring sig. Efter det gömde hon sig alltid i buskarna intill vägen för att försäkra sig om att kusten var klar innan hon smög vidare.

Framför macken var det lika otäckt som bakom. Där stod glänsande lastbilar parkerade i en lång rad, och inne i hytterna vilade chaufförer ut efter timmar på motorvägen. Ur de nervevade fönstren stack cowboyboots och kängor, och ibland hördes snarkningar. Chaufförerna var alltid trevliga, de tippade hatten mot Miranda och pratade med snäll röst. Miranda gillade dem, trots att hon inte förstod vad de sa. Det var inte de som var otäcka, utan flickorna som strök omkring på parkeringsplatsen. Armando kallade dem för ödlor. Bensin-macksödlor.

De flesta av bensinmacksödlorna var i Mirandas ålder, kanske något år äldre, men inte mer än sjutton. Trots det såg de gamla ut. De bar tajta linnen och korta kjolar som knappt täckte rumpan. Det var ofta tre flickor utanför macken, ibland fyra och ibland två. De tuggade tuggummi och såg alltid så ledsna ut. Trots att de var hårt sminkade, med en nästan svart ögonskugga och rosa läppstift såg de ledsna ut. Det var det som var så otäckt. Sminket dolde inte sorgen i deras blickar. Den var värre än stanken av död bakom macken. Den grävde sig så djupt in i Mirandas bröst att hon inte kunde somna på kvällen de dagar hon smugit iväg för att köpa läsk. Hon tyckte synd om bensinmacksödlorna, även om hon inte förstod varför de var så sorgsna.

En dag när Miranda kom tillbaka från macken frågade hon Armando varför flickorna var så ledsna. Han blev arg och viftade med handen framför henne, som om han ville stoppa henne. ”Håll dig borta från macken!” sa han. ”Och håll dig borta från ödlorna!”

Miranda lyssnade inte, utan fortsatte att smyga dit när hon blev sugen på läsk. Hon la benen på ryggen över Interstate 75, gömde sig i buskaget bakom macken där hon andades genom munnen tills kusten var klar och sedan kilade hon in i butiken. När hon gick dit såg hon alltid till att ha med sig exakt en dollar och nitton cent. Första gången hade hon bara haft med sig en dollar, för på affischen utanför butiken stod det 99 cent under den solblekta bilden på en burk Coca-Cola. Men det stämde inte.

Ett elektroniskt plingande hördes när Miranda klev in i den luftkonditionerade butiken för första gången några veckor tidigare. Hon hade precis gått förbi bensinmacksödlorna som väntade ute på den skräpiga parkeringsplatsen bland långtradare och chaufförer. Trots att hon försökte undvika deras blickar såg hon hur de gjorde sitt bästa för att inte låta förtvivlan skina genom lager av smink.

När de log mot chaufförerna såg Miranda att de hade dåliga tänder. Där det skulle vara en vit och fin rad av tänder satt det istället några brungrå små stumpar. Det fick henne att rygga tillbaka. Hon märkte att de försökte le med stängda munnar, men ibland blottades de trasiga tandraderna. Bensinmacksödlorna sneglade på Miranda när hon klev in i butiken. Hon kände hur deras blickar följde varje steg hon tog, först när dörren stängdes bakom henne kunde hon pusta ut.

Längst inne i butiken, bakom hyllor fyllda av chips, godis och snabbmat fann Miranda kylen. Den röda logotypen lockade som en sirensång, och när hon för första gången plockade åt sig en iskall aluminiumburk fick hon gåshud.

I Bolaños var läsk en sällsynthet. Det var något som avnjöts högst en gång per år när någon reste in till Guadalajara, nästan tjugo mil bort och köpte med sig presenter. Ett par flaskor Coca-Cola som varsamt delades av byns alla barn.

När Miranda gick fram till kassan märkte hon hur nervös hon var – att kunna göra som hon själv ville fick det att pirra i hela kroppen. Tänk att hon inte vågat gå till macken tidigare. Två år hade det tagit innan hon kände sig modig nog att smyga iväg. Men nu var hon äntligen där.

Kassören tog slött emot burken och förde den över några röda strålar som steg upp ur disken. Det pep till. Han sa några ord som Miranda inte förstod, och det var med svettiga händer hon sträckte fram sin skrynkliga dollarsedel. Kassören var blasé. Han var tjock, hade skäggstubb och mörka ringar under ögonen. Återigen sa han orden som Miranda inte förstod, denna gång lite högre. Miranda kände hur blodet rusade mot kinderna när han inte tog emot sedeln.

Det var bara en person till i butiken, en man någonstans borta vid ölen. Kassören stod med armarna i kors över den tjocka magen, munnen var halvöppen. Han upprepade orden, och den här gången lät han arg.

Miranda förstod inte vad han menade. Läsken kostade nittionio cent, det stod klart och tydligt på affischen utanför butiken. Hon tog dollarsedeln, slätade ut den och sköt den över disken. Huvudet brusade av allt blod som pumpade genom kroppen. Kinderna blossade och trots att butiken var luftkonditionerad kändes lokalen med ens kvav.

Kassören suckade tungt. Han tog burken i ena handen och sedeln i den andra och höll upp dem framför Mirandas ansikte. Återigen upprepade han orden hon inte förstod, men den här gången skrek han. Ett par droppar saliv träffade Miranda i ansiktet, en i pannan och en på överläppen. När kassören skrikit färdigt slog han burken hårt i disken.

Miranda kände hur ögonen svämmade över av tårar. Hon böjde ned huvudet och började gråta. Då hördes en röst någonstans bakom henne. Den var lugn och sansad, raka motsatsen till kassörens utbrott.

När Miranda tittade upp stod mannen från ölhyllan bredvid henne. Utan att blinka stirrade han på kassören. Han var kort, bara ett huvud längre än Miranda. En röd mustasch täckte överläppen, och under en sliten och oljig baseballkeps stack röda hårtestar ut. Han bar jeans och en rutig kortärmad skjorta som luktade svagt av svett. I ena handen höll han ett gäng mynt som han ett efter ett kastade på kassörens mage. De studsade på magen och landade med ett pling på disken. För varje studs ryckte kassören till.

Hela tiden talade den rödhårige mannen med lugn och sansad röst. Hans blick fäst vid kassörens. Nitton bruna mynt kastades, studsade och landade med ett pling. Ett par av dem rullade ned på golvet. Kassören rörde sig inte ur fläcken. När det nittonde myntet kastats tog mannen med den röda mustaschen Coca-Colaburken och gav den till Miranda. Han strök henne över håret och klev sedan ut ur butiken.

Grandiose Farms, Valdosta, Georgia, tjugoförsta december 2011 Noir spann dovt när Miranda strök honom över ryggen. Han lutade huvudet mot hennes bröst och tittade från persikoträd till persikoträd. ”Ser du någon?” frågade Miranda. ”Nej, Miranda.”

Med ett vigt skutt följt av en klumpig landning hoppade Noir ned på backen. Öronen rörde sig fram och tillbaka medan han lyssnade. ”Men de borde vara på väg.”

Miranda var nervös. Hon visste inte hur hon skulle förklara för pappa att hon somnat mitt ute på odlingen. De måste ha oroat sig sjuka under natten.

Hur mycket hon än försökte kunde Miranda inte minnas hur hon somnat i persikolunden.

Gårdagen var som ett töcken, där varje detalj var suddig i kanten. Hon hade jobbat fram till eftermiddagen och sedan smugit iväg för att köpa sig en läsk, därefter var det svart. Som om någon tagit en sax och klippt bort resten av dagen. Nästa minne var när Noir började tala med

henne. Förmodligen var det värmen som gjort att hon somnat. Det var den enda förklaringen hon kunde ge. Trots att hon var van vid varma sommardagar från uppväxten i Bolaños måste hon ha fått solsting och somnat.

Bolaños. Medan Noir med spetsade öron spejade ut mot de sista dimmälvorna som dansade bland persikoträden lät Miranda tankarna vandra hemåt. Hem till lilla mormor. Det var drygt två år sedan de sagt farväl och saknaden var djupare än någonting Miranda tidigare känt.

Den ursprungliga planen att stanna på Grandiose Farms under en säsong slogs i spillror samma dag som pappa blev befordrad. Han var nu förman med tio män i sitt arbetslag, och förväntades därmed arbeta året om. Familjen Guzman blev således kvar i Valdosta, långt borta från mormor i Bolaños. Visserligen skickade pappa varje månad en rejäl slant till henne, mer än tillräckligt för mat och förnödenheter, men Miranda visste att mormor inte brydde sig om pengar. Det enda hon behövde var sin familj. ”Hör du något?” frågade Miranda. ”Nej, Miranda.”

Miranda lyssnade och såg sig omkring. ”Nej. Det är tyst som i graven.”

Inte ett enda tecken på liv syntes till i persikolunden, trots att solen nu var uppe. Inga insekter, inga fåglar, inga arbetare. Träden var helt stilla, ingen vind fick de torra löven att prassla.

Miranda ryckte på axlarna och såg Noir göra detsamma. ”Nåväl, Miranda.” Återigen hoppade han upp i hennes famn. ”Kommer du ihåg första gången vi träffades, Miranda?”

Miranda nickade. Det var den lyckligaste dagen i hennes liv.

Bolaños, Mexiko, sommaren 2004 När Miranda fyllde åtta år fick hon världens bästa present av mormor. Det var fortfarande mörkt när hon klev ur sängen, så det tog ett tag innan hon hittade morgonrocken och tofflorna.

Vid köksbordet satt mormor och rökte. Det enda som bröt friden var knastret från tobaken när hon drog ett bloss. Resten av familjen sov. Tyst som en mus tassade Miranda över golvet, fram till köksbordet där hon slog sig ned på en av de kalla pinnstolarna. ”Grattis på födelsedagen, Miranda”, viskade mormor. ”Sov du gott?” ”Som en stock.”

Det var en lögn, Miranda hade knappt sovit en blund under natten. Mormor drog ett bloss

på cigaretten, när hennes ansikte lystes upp av glöden såg Miranda att hon log.

Mormor fimpade. ”Jag kommer ihåg när jag fyllde åtta. Då fick jag en present av min mormor”, sa mormor. ”En present jag minns än idag. Precis som du vaknade jag tidigt. Jag kunde inte sova, så jag smög upp och satte mig vid köksbordet, där du sitter nu, här där jag sitter satt min mormor.”

Morgonsolen som började leta sig upp utanför fönstret tilltog och en strimma av ljus sträckte sig över mormors händer. ”Flicka lilla, sa min mormor till mig, du är gammal nog att ta ansvar för någon annan nu.

För det viktigaste här i livet är att ta hand om dem vi älskar.” Mormor tände en cigarett till. ”Vi måste ta hand om dem vi älskar, låta våra goda tankar bli till handling. Gör vi inte det är vi inte människor längre.”

Mormor satt en stund med cigaretten mellan fingrarna. Hennes blick var någonstans långt borta, tankarna likaså. Förmodligen tänkte hon på morfar, mannen som älskat och tagit hand om henne under så många år. Mannen som hon älskat och tagit hand om. ”Det var en självklarhet på den tiden”, sa hon till sist. Askan från cigaretten hade växt sig lång och föll ned på bordet. ”Vi tar hand om dem vi älskar. Låter tankarna bli till handlingar.

Glöm aldrig det, Miranda.” Mormor sopade upp askan i handflatan och tömde den i askkoppen. ”Om de goda intentionerna bara förblir tankar är de ingenting värda.” Mormor reste sig och gick bort till kokvrån i hörnet av rummet. Hon öppnade en skåplucka och sträckte sig efter en korg som var täckt av en filt. Nu var det dags. Presentdags. Försiktigt lyfte hon ned korgen från hyllan. ”Är du nyfiken?”

Miranda var så uppspelt att hon inte vågade svara. Om hon öppnat munnen skulle hon ha skrikit ”Ja!” rätt ut i luften och väckt resten av familjen. Istället nickade hon ivrigt medan hon bet sig i överläppen. Mormor skrattade. Hon ställde korgen på bordet mellan sig själv och Miranda som nu höll båda händerna hårt om bordskanten för att inte sträcka sig efter presenten innan mormor gett henne tillåtelse. ”Kommer du ihåg vad jag sa tidigare?” frågade mormor när hon satt sig tillrätta igen. ”Vi ska ta hand om dem vi älskar. Låta de goda tankarna bli till gärningar. Om de goda intentionerna förblir tankar är de ingenting värda.”

Mormor log och nickade. ”Grattis på födelsedagen, Miranda.”

Miranda lät fingrarna vandra längs korgens kant. Hon ville dra ut på spänningen och göra den där stunden strax innan överraskningen avslöjar sig så lång som möjligt. På andra sidan

bordet lutade sig mormor mot sina smala armar, lika spänd av förväntan som sin dotterdotter.

Då hördes ett pip från korgen. ”Öppna din present, Miranda”, sa mormor och skrockade.

Miranda tog tag i filtens ena hörn och drog den åt sidan. Korgens botten var täckt av halm, på bädden av gyllene grässtrån låg en kattunge, inte mer än ett par veckor gammal och svart som en skugga. Den finaste Miranda någonsin sett. ”Tack mormor! Tack snälla mormor!” sa hon med tårar rinnande längs kinderna. ”Han heter Noir”, sa mormor. ”Noir”, upprepade Miranda. ”Vad betyder det?” ”Det är franska. Det betyder svart.”

Miranda såg på mormor. Hon pratade nästan bara huichol, knappt någon spanska och definitivt inte franska. ”Det var morfar som lärde mig det, han ville lära mig allt han kunde. Så det blev ett ord här och ett ord där.” Mormors ögon glänste när hon talade om morfar. ”Noir. Ditt hår är noir, brukade morfar säga. Han delade med sig av allt han visste.”

Med försiktig hand plockade Miranda upp Noir ur korgen och satte ned honom i en av ljusstrimmorna som föll över bordet. Fluffig som en maskrosboll var han, och lite knubbig. ”Nu har du ansvar för honom”, sa mormor. ”Du måste ta hand om honom och se till att han har det bra. Låt dina goda tankar bli till gärningar, Miranda.” ”Det ska jag göra.” ”För det är det viktigaste här i livet. Att ta hand om dem vi älskar.”

Bolaños, Mexiko, sommaren 2009 När solen sken över Bolaños om sommaren kändes det som om bergen runt byn fångade hettan och slungade den mot marken. Floden som letade sig genom landskapet tycktes flyta långsammare än normalt och luften stod blickstilla. Trots att terrängen väster om bergen var plan blåste det sällan, och solens strålar kvävde minsta antydan till en svalkande bris.

Mirandas vita tygskor blev gråa av damm när hon gick längs grusvägen som ledde mot byns torg. Familjens hus låg några hundra meter från centrala Bolaños, på andra sidan floden. Det var där Miranda föddes tretton år tidigare, precis som mamma och mormor långt före henne.

När mormor var liten var huset det enda väster om floden, men med åren dök det upp fler, för att nu vara ett helt kvarter om tio vitkalkade stenbyggnader.

Större delen av dem som bodde väster om floden var gruvarbetare. Rejäla karlar som steg

upp i ottan och begav sig till den närbelägna zinkgruvan, för att tolv timmar senare komma hem och stupa i säng. Dag efter dag, generation efter generation. En buss hämtade upp dem vid torget varje morgon, dit de sedan återvände under en timme mitt på dagen för lunch.

Som så många andra döttrar gick Miranda till torget varje dag. Med sig hade hon lunchen som mormor lagat åt pappa under förmiddagen. Pappa blev alltid lika glad när han såg Miranda komma gående längs den dammiga grusvägen. Han gick ned på ett knä och sträckte ut armarna, för att sedan slänga upp henne i luften tills hon kiknade av skratt. Samma sak varje dag ända sedan hon börjat leverera lunchpaketet som sexåring. Nu var hon tretton och betydligt tyngre, men pappa kastade ändå upp henne i luften lätt som en fjäder.

Vid lunchtid, när hettan var som värst höll sig pappa och hans arbetskamrater vanligtvis i skuggan av kapellet, bara ett stenkast från brunnen som mormor nästan trillat i den där dagen för så länge sedan när morfar friade. Det var den svalaste platsen på hela torget, och männen från gruvan stod packade som sillar längs den vitkalkade kyrkväggen när solen svedde marken runtomkring dem. Men denna dag var det annorlunda. En lastbil stod parkerad mitt på torget, och runt den en stor klunga gruvarbetare, inklusive pappa. En man som Miranda aldrig tidigare sett stod på flaket. ”Sex tusen pesos per person”, sa den främmande mannen. ”Det är allt det kostar.”

Miranda klev fram till pappa och knackade honom på ryggen. Han vände sig om och log mot henne med ivrig blick. Hans arbetskamrater var lika uppspelta. ”Hur tar vi oss dit?” frågade någon ur klungan. ”Vi har flera lastbilar som arrangerar den här typen av resor varje dag.”

Flera av männen från gruvan nickade och såg på varandra. ”Hur mycket betalar ni?” frågade en annan gruvarbetare. ”Ett par dollar i timmen till att börja med”, sa mannen vid lastbilen och skrattade till. ”Vi måste vara säkra på att ni är av rätt virke.”

Ett mummel spred sig genom klungan av dammiga män. ”Men efter några veckor och allteftersom ni kommer in i rutinerna blir betalningen högre.”

Mumlet avtog något. ”Och ni som blir förmän får dessutom högre ersättning.”

Mumlet tystnade och gruvarbetarna såg på varandra som om de försökte bedöma vem som var en potentiell förman. ”Hur blir det med våra familjer?” frågade någon.

Den främmande mannen torkade pannan med en näsduk. ”Företagets policy är att bara arbetsdugliga familjemedlemmar kan följa med.”

Återigen spred sig ett mummel över torget. ”Det finns inte plats för gamlingar och småbarn. Men tänk på alla pengar ni kommer att kunna skicka hem varje månad. Som säsongsarbetare kommer ni att tjäna tre gånger mer än här.”

Skaran av åhörare tunnades ut, och flera av gruvarbetarna slog sig ned i skuggan av kapellet.

Men pappa stod kvar framför lastbilen.

Senare samma kväll satt familjen Guzman samlad runt köksbordet. Pappa berättade om den främmande mannen som reste genom landet för att rekrytera arbetskraft till jordbruken i de södra delarna av USA. Hans ögon lyste när han talade om framtiden och hur mycket pengar de skulle kunna spara. På bara ett par säsonger skulle de tjäna mer än de gjorde under flera år i Bolaños gruvor.

Miranda var inte lika entusiastisk. Under sina tretton år hade hon bara lämnat Bolaños en gång, då hon rest till Guadalajara med pappa. Hennes vänner hade varit gröna av avund, men Miranda förstod inte spänningen i att lämna hemmets trygga vrå. När de efter en lång och obekväm bussresa kom fram till Guadalajara var hemfärden det enda Miranda kunde tänka på.

Storstaden var skräpig och högljudd. Det gick knappt att se himlen för alla höghus och vart hon och pappa än gick möttes de av smutsiga människor i trasiga kläder. De tiggde pengar, och mötte man deras blick blev de mer efterhängsna än en hundvalp. De lortiga tiggarna skrämde Miranda, men samtidigt tyckte hon synd om dem. Hon undrade varför de inte var med sina familjer, varför de inte fick någon hjälp.

När Miranda och pappa väl kom hem till Bolaños igen slängde sig Miranda i mormors famn, och utan att förstå varför började hon att gråta. Mormor strök henne över håret och kysste hennes panna till tårarna torkade.

Nu var det mormors tur att gråta. Inget var ännu bestämt, men bara tanken på att vara så långt från familjen fick tårarna att börja rinna längs de gamla kinderna. Hon skakade på huvudet. Pappa satt allvarlig vid köksbordets ena kortsida med händerna knäppta framför sig, hans blick flackande mellan mamma och mormor. ”Vi har tillräckligt”, sa mormor.

Pappas ögon avslöjade att han visste att mormor hade rätt. Familjen Guzman hade tillräckligt. De behövde inte mer. Visst, det var inga lyxmåltider de åt och ingen klädde sig i dyra kläder, men de hade tak över huvudet, tre mål om dagen och ingen gick naken på Bolaños gator. ”Vad ska du med mer pengar till?” frågade mormor.

Pappa var den enda i familjen som ville bege sig av. Inte ens Armando ville lämna Bolaños.

I så fall hade han begett sig av till Guadalajara samma dag han fyllde femton. ”Det kan vara bra att ha”, svarade pappa.

Mormor skakade på huvudet. ”Vi är inte som alla de andra. Vi har tillräckligt.”

Miranda visste vilka mormor talade om. Alla de andra. De utfattiga. De som inte hade mat för dagen. De som saknade en familj. De som Miranda hade sett i Guadalajara. För dem var ett tillfälle att säsongsarbeta i USA en gudagåva. Men för familjen Guzman var det annorlunda.

De behövde inte mer.

I slutet av juli, efter att det bestämts att mamma, pappa, Armando och Miranda skulle åka norrut för att arbeta, kändes det som att sommaren var över. Mormor grät ofta och Miranda visste varför - hon var rädd. Det enda som betydde något för mormor var familjen, hon hade inte varit ensam en dag i hela sitt liv. ”Det är bara några månader”, brukade mamma säga.

Men orden var ingen tröst. Genom åren hade mormor sett många bybor försvinna till USA och de kom aldrig tillbaka.

När Miranda såg mormor så ledsen skar det i hennes hjärta. Hur mycket hon än försökte kunde hon inte stoppa tårarna som rann längs de gamla kinderna, så hon lät henne gråta. Resten av sommaren, innan familjen begav sig av, var de oskiljaktiga. Miranda satt ofta på sängen med Noir i sin famn och när mormor inte grät så pratade de. ”Vi kommer snart tillbaka”, sa Miranda medan mormor närde en kopp kaffe.

Mormor viftade trött med handen. ”Äsch.” ”Jo. Vi kommer tillbaka till hösten, när persikosäsongen är över.”

Mormor såg på Miranda med sorgsna ögon. ”Flicka lilla. Jag har sett det här förut. Familjer som ger sig av för att arbeta en säsong, men en säsong flyter ihop med en andra, en tredje och en fjärde.” Hon tog en klunk kaffe. ”Sedan är de borta för alltid. De kommer bara tillbaka för begravningar. Om ens det.”

Miranda visste varken vad hon borde eller kunde säga. Mormor hade varit med om så mycket genom åren. Hon visste hur livet var. ”Och då är det redan för sent.”

Det lät ofattbart. Mamma och pappa kunde inte lämna mormor ensam så länge. Även om de gjorde det skulle Miranda inte överge henne. Det kunde hon bara inte.

”Mormor”, sa hon. ”Jag lovar att komma hem igen.” ”Visst. Visst, min flicka.”

För första gången på länge spred sig ett leende över mormors ansikte, men ögonen kunde inte dölja sorgen hon bar på. Hon viftade åt Miranda att slå sig ned vid bordet. Noir slank ned på golvet när Miranda lämnade sängen. Hon satte sig på pinnstolen mittemot mormor och fattade hennes hand. Skinnet på de gamla fingrarna var tunt och lent. ”Kommer du ihåg när du fyllde åtta år, Miranda?”

Miranda nickade. Det var den bästa dagen i hela hennes liv. ”Kommer du ihåg vad jag sa då?” ”Du sa att vi ska göra våra goda tankar till verklighet. För det enda som betyder någonting här i livet är att ta hand om dem vi älskar.”

Mormor klappade på Mirandas hand. ”Glöm aldrig bort det, Miranda.” ”Det lovar jag.”

Bara tanken på att lämna mormor helt ensam i Bolaños fick Mirandas kropp att värka. Det var fel, men samtidigt hade hon inget val. Pappa hade bestämt att de skulle åka till USA för att arbeta en säsong, och så var det med den saken. Det enda hon kunde göra var att försöka få tiden att gå så snabbt som möjligt. Få den att räknas.

Mormors ögon var fuktiga av sorg, men hade nu beslöjats med en frid. Miranda förstod att hon fått besök av morfar. Han var där för att ta hand om henne nu när livet var jobbigt. Det var vackert. Så vackert att Miranda tvingades vända bort blicken för att inte börja gråta. Mitt på golvet i en strimma av ljus satt Noir. Hans päls glänste som olja, och Miranda kunde ha svurit på att hans ögon var lika sorgsna som mormors.

Solen hade inte ens gått upp över bergen öster om Bolaños när Miranda klev upp på lastbilen som skulle ta familjen över gränsen till USA och vidare till Georgia. Det enda tecknet på att en ny dag var i antågande var en strimma av rosa som vilade någonstans bakom bergstopparna. Morgonkylan gjorde att det rök om utandningsluften och marken var täckt av frost. Lastbilen som stod mitt på torget luktade diesel och en klunga om ett tjugotal personer väntade otåligt på att få kliva ombord. Flaket var tomt sånär som på tre träbänkar, två längs lastbilens långsidor och en i mitten. Det hela var täckt av en presenning som var grå av vägdamm.

Miranda satte sig längst ut på den högra bänken, så nära kanten att hon nästan kunde dingla med benen. Resten av familjen slog sig ned längre in på flaket, men Miranda ville inte sitta med dem. Fler och fler människor klev ombord och de tittade alla snett på den surmulna flickan

som satt med armarna i kors. Det rörde henne inte i ryggen. Hon satt där hon ville sitta, så långt bort från pappa som möjligt. På marken strax nedanför henne stod mormor. Med en tjock stickad scarf över axlarna som skydd mot morgonkylan lutade hon sig mot lastbilens ena bakljus. Hon såg gammal ut, äldre än vanligt. Tårar hade hon gråtit slut på för länge sedan, men sorgen i hennes ansikte var tydlig. Snart skulle hon vara ensam. Det enda sällskap hon hade kvar var Noir, som inte heller fick följa med. ”Mormor.” sa Miranda. ”Vad är det, flicka lilla?”

Orden fastnade i Mirandas hals. Tårar av ilska, rädsla och förtvivlan var farligt nära att börja rinna, det ryckte i både kinder och underläpp. ”Jag kommer att sakna dig med”, sa mormor.

Efter veckor av torka började tårarna rinna längs hennes gamla kinder. ”Ta hand om dig, Miranda. Var försiktig och använd huvudet. Tänk hela tiden. Då kommer det att gå bra.”

När Miranda hörde mormors röst sjönk klumpen i halsen undan. ”Jag kommer snart tillbaka”, viskade hon.

Mormor klappade henne på foten. Inga ord sades, men Miranda förstod att hon tvivlade.

Det var bara minuter kvar till avfärd. Minuter som Miranda försökte göra så långa som möjligt. Varken hon eller mormor hade någonting att säga, så de bara såg på varandra med tysta blickar som sa mer än ord. Några minuter tidigare letade sig mamma fram till lastbilskanten för att kyssa mormor farväl. De bytte några ord, några tårar föll och sedan återvände hon till sin plats. Visserligen hade de spenderat dagarna innan avfärd tillsammans, men nu när avskedet var så nära tog det inte mer än någon minut. Så enkelt var det. Ena sekunden var de en familj och i nästa var de splittrade. Det borde inte vara så lätt. Mormor var viktigare än så. Ett helt liv hade hon levt, kämpat och stretat, bara för att se allt rasa samman som ett korthus.

Utan förvarning hostade lastbilen till. Tjock rök spyddes ut när den startade, och som när ett ensamt moln rusar förbi solen under en sommardag svepte ett ögonblick av panik över mormors ansikte. Miranda böjde sig fram och fattade hennes händer. ”Jag kommer snart tillbaka.”

Mormor log, trots att hon var så ledsen. ”Jag älskar dig, Miranda.”

Hennes knotiga fingrar strök över Mirandas. ”Jag älskar dig med.”

Chauffören klev ur lastbilshytten och började fälla ned presenningen. Han gjorde fast dess ena ände längst bak på flaket och tog ett par steg i riktning mot mormor som stod vid det högra baklyset. Hon kramade Mirandas hand hårt och släppte sedan taget. ”Se till att ditt liv räknas, min flicka. Ge det mening.”

Mormor såg ensam ut trots att det var ytterligare ett tiotal personer på torget. Innan hon hann säga ett sista farväl föll det sista hörnet av presenningen ned, sedan började lastbilen att rulla i riktning mot USA. Ingen på flaket sa något när lastbilen svängde upp på dammiga Carretera A Tuxpan, den sista sträckan grusväg innan motorvägen norrut. Någon grät, någon annan snöt sig, men inte ett ord yppades. Miranda kände ingenting där hon satt i mörkret. Lastbilen skumpade och skakade sig framåt längs vägen och presenningen vibrerade öronbedövande i vinddraget. Först efter någon timme, när lastbilen befann sig på asfalt släppte Miranda sitt krampaktiga tag om bänken. När fötterna slappnade av från att ha varit som fastspikade vid flaket kändes det som hon befann sig på en molntuss. Hon pustade ut och lät fötterna sjunka in under bänken. Där tog det stopp. Någonting var i vägen. Miranda böjde sig fram och kikade ned mellan fötterna.

Det stod något under bänken. När hon sträckte sig ned för att flytta på det som stod i vägen kände hon vävd rotting mot fingrarna. Sekunden därpå drog hon ut en korg med en filt i.

Miranda la korgen i sitt knä och strök med handen över filten. Det var samma filt som gömt presenten på hennes födelsedag fem år tidigare. När hon drog den åt sidan såg hon ett välbekant ansikte. Det var Noir.

Grandiose Farms, Valdosta, Georgia, tjugoförsta december 2011 Någon timme efter att Miranda vaknade var det fortfarande öde i persikolunden. Det enda tecknet på liv var Noir som strök omkring bland träden i jakt på någonting att äta. Inte ens en liten mus syntes till. Inga insekter. Inga fjärilar. Inga flugor. Det var dödstyst. Miranda satt i skuggan av ett träd och smekte händerna över marken. Precis som tidigare kände hon varenda liten detalj under fingertopparna, de skrovliga stenarna som rispade skinnet, sandkornen som fastnade på huden, känslan när de släppte taget och föll. Allt var där, förstorat och känsligt. ”Jag är hungrig, Miranda”, sa Noir.

Miranda såg på sin knubbige vän. Hon reste sig upp och plockade en torkad persika som glömts kvar på en lågt hängande gren. Det luddiga skalet kittlade fingertopparna. Hon drog persikan över ansiktet. Den var sträv, men samtidigt lenare än någonting annat hon tidigare känt. Doften av det torra köttet fyllde näsan och hon kunde inte låta bli att skratta till.

”Här”, sa hon och kastade persikan mot Noir som smidigt undvek den. ”Bah. Jag vill ha riktig mat, Miranda.”

Miranda slog sig återigen ned i trädets skugga. ”En fet råtta, Miranda”, fortsatte Noir och slickade sig runt munnen. ”Mm, det skulle smaka det.” ”Du får mat när vi kommer hem. Först måste vi jobba.”

Ingen annan hade dykt upp ännu. Noir satte sig ned, tvättade sig en stund och tittade sedan Miranda djupt i ögonen. ”Kommer du inte ihåg vad som hände igår innan du somnade under persikoträdet, Miranda?”

Miranda tänkte efter, men det var fortfarande ett svart hål där gårdagskvällen varit. ”Nej. Jag minns inte.”

Någonstans i utkanten av Valdosta, Georgia, tjugonde december 2011 Luften inne i butiken vid Shellmacken var sval och behaglig. Det dova brummandet från luftkonditioneringen blandades med topp 40-skval från radion och det nysvabbade golvet doftade svagt av klorin. Miranda tog ett djupt andetag och kände hur lungorna fylldes med kall luft. Spurten över Interstate 75, följd av hukandet i buskarna bakom macken fick henne alltid att svettas, även de dagar då solen inte sken. Idag var en sådan dag. Himlen var täckt av tjocka moln, men det var ändå varmt och fuktigt.

Miranda var inte längre rädd när hon smög iväg till macken. Hon visste hur långt det behövde vara mellan bilarna på Interstate 75 för att hinna springa över, spejandet från buskarna var bara en säkerhetsåtgärd och hon hade inte sett till den elake kassören sedan det första besöket några veckor tidigare. Det enda som fortfarande var otäckt var bensinmacksödlorna och deras sorgsna leenden, de bruna stumparna som stack fram när de glömde att stänga munnen. Varje gång Miranda närmade sig macken stirrade de på henne med blickar så genomträngande att de stack hål i bröstet och letade sig rätt in i hjärtat. Avund och hat. Först när Miranda klev in i kylan pustade hon ut. Då befann hon sig i en värld helt olik den där utanför. Ödlornas sorgsna och hatfyllda blickar vändes återigen mot den skräpiga parkeringsplatsen och deras munnar log stängt mot förbipasserande lastbilschaufförer.

Vid det här laget kände Miranda butiken som sin egen ficka. Trots att hon aldrig unnade sig mer än en läsk kunde hon inte motstå frestelsen att titta på hyllorna som bågnade av chips och godis. Ett överflöd av varor i färggranna förpackningar, den ena mer lockande än den andra.

De enda kunderna hon såg i butiken under sina besök var lastbilschaufförer som provianterade med chips och tobak för sina långa färder genom landet. Tråkigt lät det, att sitta i timmar bakom ratten med bara en grå väg framför sig. Inte undra på att de köpte så mycket chips. Det var nästan aldrig samma män inne i butiken. De såg i och för sig rätt lika ut, med jeans och bältesspännen. En del bar keps, andra cowboyhatt, vissa t-shirt, andra skjortor. De flesta hade mustasch och var fåordiga men de var alltid artiga.

Idag var det tomt i butiken. Bakom kassan stod en medelålders dam som Miranda inte kände igen. Hennes svarta hår var uppsatt i en hästsvans och hon var så tjock att butikens uniform var för liten. Bysten spände ut skjortan så att det glipade mellan knapparna och bältet skar in i midjan. De stora bruna ögonen var varma och kassörskan log mot Miranda när hon klev in.

Det var första gången någon i butiken lett mot henne. Miranda log tillbaka. En vacker dag när hennes engelska blev bättre kanske hon kunde bli kassörska. Det verkade som ett bra jobb.

Svalt, med trevliga lastbilschaufförer som sällskap och musik i bakgrunden istället för långa dagar bärande på tunga fruktkorgar under stekande sol.

När Miranda gick mot kylen pep det till från ingången. En röst hördes, följt av kassörskans glada svar. Trots att Miranda inte förstod vad som sades kände hon igen rösten. Det var den korte mannen med den röda mustaschen, han som räddade henne den där gången då den tjocke kassören blev arg några veckor tidigare. Hennes kinder blev varma när hon såg honom borta vid kassan. Efter att ha pratat med kassörskan en stund gick han vidare mot chipshyllan. På vägen dit såg han Miranda. Med ett leende tippade han lätt på kepsen och sa några ord som hon inte förstod. Miranda visste inte riktigt vad hon skulle göra, så hon vinkade till honom och tittade på kassörskan. ”Han undrar om du har tillräckligt med pengar med dig idag”, sa kassörskan på spanska.

Nervositeten försvann och Miranda log, först mot kassörskan sedan mot mannen med den röda mustaschen som skrattade till och återvände till kassan med en påse chips och ett par burkar läsk i handen. Han betalade, växlade ett par ord med kassörskan och fortsatte sedan mot utgången. Det plingade till när dörrarna öppnades. Innan han gick ut vände han sig mot Miranda och tippade ännu en gång på kepsens skärm. Sedan försvann han ut på parkeringsplatsen, ut bland ödlor och krossat glas. ”Vilken godbit, va?” sa kassörskan när Miranda gick fram till disken.

Miranda rodnade igen. Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara. ”Snäll är han också”, fortsatte kassörskan.

Hon tittade ut genom fönstret medan hon scannade Coca-Colaburken Miranda tagit med sig från kylen.

”En sån skulle man ha.” sa hon och log. ”Äsch.”

Miranda kom på sig själv med att titta ut mot parkeringsplatsen, precis som damen i kassan.

Det var sant, mannen med den röda mustaschen verkade snäll.

Kassörskan bad Miranda om en dollar och nitton cent samtidigt som hon började sjunga.

Miranda visste inte vad hon sjöng om, men hon kände igen låten som strömmade från radion.

Den hade spelats nästan oavbrutet de senaste veckorna och fyllde nu butiken med sina konstiga ljud och förföriska gitarrslingor. ”Åh, jag älskar den här låten!” sa kassörskan och vred upp volymen.

Hon dansade och sjöng bakom disken medan Miranda plockade upp en handfull mynt ur fickan. Från radion lät det som om en ängel tagit ton, ackompanjerad av en förtrollande gitarr.

Men bakom den fina ytan, någonstans i bakgrunden, malde och brusade ljud som fick Miranda att känna sig illa till mods. De var hotfulla och pulserande, men vek sakta undan för den tilltagande melodin. Snart var de inte mer än en skugga, en viskning av ett mörker. Musiken och sången lät som en vaggvisa, trygg och varm.

Gitarren tilltog i styrka och rösten blev starkare. Ängeln som sjöng växte upp och blev en man. Melodin som tidigare varit oskuldsfull och ren visade upp en annan sida, ett begär och en hunger kunde skönjas i musiken, och trots att Miranda inte förstod vad texten handlade om insåg hon meningen i den. Det fanns ett budskap däri som inte behövde ord för att nå fram. En känsla som slog rot djupt inne i hennes bröst. En vilja att ta för sig. Om det fanns någonting här i livet hon verkligen ville ha så var hon tvungen att kämpa för det. Ingen annan skulle uppfylla hennes drömmar. Det var så det fungerade.

När Miranda räknade de sista mynten i sin hand lugnade musiken ned sig. Gitarren tonade ut och mannen som sjöng tystnade. Kvar låg mattan av elektroniska ljud som malde, gnisslade och klickade. Miranda kände sig med ens tom inombords, som om någon dragit en kork ur henne och låtit allt blod rinna ut på golvet. Hon ville gråta, men visste inte varför. Kanske för att hon tyckte så synd om ödlorna som varje dag såg mer och mer förtvivlade ut. Kanske för att hon var så trött på att varje dag stiga upp i ottan och bära tunga korgar under stekande sol.

Kanske för att hon saknade mormor som var så ensam hemma i Bolaños.

Det knastrade, klickade och brusade från radion när Miranda klev ut ur den luftkonditionerade butiken. Hon såg sig omkring, men den rödhårige mannen syntes inte till.

Det var fortfarande varmt ute. Luften var så fuktig att den nästan vibrerade.

Det pyste till från läskburken när Miranda öppnade den. Hon drack en stor klunk och kände hur kolsyran kittlade i näsan. Den brusade och fräste, gjorde nästan lite ont, fast på ett skönt

sätt. Miranda drack en klunk till. Stora vattendroppar rann längs burken och innan hon visste ordet av halkade den ur hennes hand. Med en duns landade den på den torra marken och skummande brun Coca-Cola sprutade över hennes vita tygskor. Miranda kände hur tårar av förtvivlan och ilska vällde upp innanför ögonlocken när tyget sög åt sig vätskan och lämnade kvar stora fläckar.

Några meter bort stod tre ödlor och skrattade åt henne. Med fuktiga ögon tittade Miranda upp från sina skor, allt hon kunde se var tunna bakåtdragna läppar som blottade brungrå tandstumpar som stack upp som stubbar ur de rosa tandkötten. Då svämmade ögonen över och tårar började rinna längs hennes kinder. Ödlorna skrattade högre, två av dem pekade på Miranda och den tredje tog ett kliv mot henne. Miranda ryggade tillbaka. Ödlan sa någonting som hon inte förstod, det lät som ett hest väsande.

Ett kliv till. Nu var ödlan bara någon meter bort. Hon upprepade sig, denna gång med högre röst. Nu log hon, men det var inte ett snällt leende. De bruna stumparna var blottade och hennes ögon var fästa vid Mirandas. Hon tog ytterligare ett kliv, långsamt som ett rovdjur. Då tog instinkten över. Miranda sparkade till på den halvfulla Coca-Colaburken så en kaskad av sötsliskig vätska for genom luften. Ödlorna väste till och Miranda skrek rätt ut. Ett gällt skrik som fick dem att rygga tillbaka. Sedan vände hon sig om och sprang. Ödlorna var bara ett par meter bakom Miranda när hon rundade bensinmackens knut. Om hon bara kom fram till Interstate 75 skulle hon vara säker. Ödlorna visste inte hur långt det behövde vara mellan bilarna för att hinna korsa vägen, det var hon övertygad om. De skulle tveka och tvingas stanna medan Miranda snabbt som en vessla kilade över den varma asfalten.

Hon sprang längs mackens kortsida, ett tjugotal meter bort låg buskarna som hon brukade gömma sig i. Där skulle hon vara säker. Svetten rann längs pannan, det sved i ögonen när den blandades med dammet som virvlade upp för varje steg hon tog. Trots att tryggheten var så nära kändes det som om hon sprang i en evighet.

Snart var hon framme vid containern där det luktade död och sopor. Mellan buskarna skymtade Interstate 75. Hon skulle klara sig. Det fanns inte en chans att ödlorna skulle hinna ifatt.

Då hände det som inte fick hända. När Miranda var jämsides med containern, ett par meter från buskarnas trygghet sved det till i foten. Hon snubblade och föll i backen. Med ens var ödlorna över henne. De slet i hennes hår, rev i hennes kläder och slog hårt mot kroppen med knutna nävar. Miranda försökte skrika, men hon var för rädd, andfådd, förvirrad. Inte ett ljud kom ur hennes mun. Hon förstod inte vad som hände. Ena sekunden sprang hon, nästa var hon i ödlornas våld. Slagen gjorde ont, så hon försökte kura ihop sig som en boll, men det gjorde

bara ödlorna ännu argare. De skrek och väste, med en smäll tryckte de upp henne mot containern.

Miranda grät. Hon ville inte, men hon kunde inte hjälpa det. Tårarna rann okontrollerat, lämnade fuktiga streck på hennes dammiga kinder och droppade en efter en ned på den torra marken. Hon tittade ned mot sina fötter. Den vänstra tygskon var mörkröd av blod och på ovansidan stack en glasskärva upp genom tyget. Det var den som fått henne att falla, när den letade sig in i skosulan, upp till foten, genom kött, mellan brosk och ben, vidare ut på andra sidan. Trots det kände Miranda ingen smärta. Hon var alldeles för rädd.

Två av ödlorna höll fast Miranda medan den tredje gick fram och tillbaka framför henne.

Ord Miranda inte förstod letade sig ut mellan de ruttna tandstumparna, hesa och fulla av hat. Ödlorna som höll fast Miranda fnissade till när den tredje pratade. Hon såg ut som om hon förväntade sig ett svar, men när inget kom skakade hon på huvudet och tittade på backen.

Sedan böjde hon sig ned och plockade upp en tom ölflaska. Efter att hon rest sig upp och rätat till sin upphasade kjol sa ödlan återigen något som Miranda inte förstod. Hon stirrade en stund på Mirandas rödgråtna och dammiga ansikte, sedan slog hon med en smäll av kroppen på flaskan hon höll i handen.

Tre taggar av glas stack ut ur flaskhalsen som ödlan höll någon decimeter framför Mirandas ansikte. De rakbladsvassa kanterna glänste och glittrade, och samtidigt dök smärtan upp. Den letade sig upp från såret i foten, följde ryggraden rätt in i hjärnan för att sedan återvända till nervändarna som glasskärvan skurit av ögonblicket innan Miranda föll. Det kändes som om foten brann. Ödlorna skrattade. Det enda Miranda kunde se var de tunna läpparna, de bruna tandstumparna och glastaggarna som vaggade framför hennes ansikte.

Hon slöt ögonen. Knep ihop dem så hårt hon kunde medan hon väntade på att dö.

I skydd av ögonlockens mörker undrade Miranda hur det skulle kännas att dö. Det var nära nu. Hon blundade och väntade. Det som i verkligheten bara var en sekund kändes som en evighet. En livstid av funderingar. Hon undrade om hon äntligen skulle få träffa morfar, vad som skulle hända med Noir, hon tänkte på mormor. Miranda gjorde sig beredd på att känna glasskärvorna skära hål på huden, äta sig genom köttet och slita sönder tarmarna. Hon väntade på att känna varmt blod forsa nedför shortsen, över hennes bara ben, ända tills hon inte längre kunde stå utan föll ihop i en hög bakom macken där det redan stank av död.

Men slutet kom inte. Istället för att dö hörde Miranda en bekant röst. Hon slets tillbaka in i nuet, och när hon slog upp ögonen klev mannen med den röda mustaschen runt knuten. När ödlorna såg honom slank de iväg illa kvickt. Miranda föll ned på backen och andades tungt.

Hon var inte död. Som ett skrämt djur kurade hon ihop sig mot containern. Hennes tacksamhet

kände inga gränser, den rödhårige mannen hade räddat hennes liv. ”Tack. Tack”, sa Miranda.

Mannen satte sig på huk framför henne. Han tog varsamt tag i hennes fot och granskade den. Glasbiten, som gått rätt igenom både skon och foten stack ut mellan skosnörena på ovansidan. Han drog in luft mellan tänderna och sa något Miranda inte förstod. När hon inte svarade log han snett mot henne och drog en osynlig glasbit ur sin handflata. Han nickade ett par gånger med sammanbitna käkar och rynkad panna. Miranda förstod vad han menade. Det skulle komma att göra ont.

Mannen med den röda mustaschen plockade upp en pinne från backen. Han bet i den, nickade ett par gånger till och sträckte över den till Miranda. Förhopp-ningsvis skulle den mildra smärtan något, om inte annat skulle den förhindra att hon bet sönder tänderna när han drog ut glasbiten. Mannen tog av sig kepsen, torkade pannan och såg Miranda i ögonen. Hon stoppade pinnen i munnen och bet.

Ljudet när mannen med den röda mustaschen drog glasbiten ur Mirandas fot påminde om hur det låter när man snittar upp buken på en fisk. Ett raspigt skärande som blir fuktigt när tarmarna rinner ut över kniven. Miranda hade bestämt sig för att inte titta, men gjorde det ändå.

Glasbiten var runt sju centimeter lång och satt fortfarande fast vid flaskans botten likt en bergstopp vid en sjö. Förmodligen hade den stått rätt upp på backen när Miranda stampade ned med foten, så den skar genom både sko och kött lika lätt som en vass kniv skär genom smör. Ådrorna på den rödhårige mannens underarmar svällde när han drog ut glasbiten. Först satt den fast, men efter att han vickat den fram och tillbaka ett par gånger gav den med sig och halkade ut, smord av blod. Miranda bet så hårt i pinnen att den fastnade i tänderna. När glasskärvan var ute var hon tvungen att bända träbiten ur munnen.

Hon lutade huvudet mot containern och andades tungt. Försiktigt spottade hon träflisor på backen och förde tungan över tänderna för att vara säker på att ingenting fattades. Den rödhårige mannen höll upp glasskärvan framför henne. En enorm tagg av glas, täckt av blod.

Det var svårt att förstå att den bara några sekunder tidigare suttit i hennes fot.

Mannen slängde glasbiten på backen och började knyta upp Mirandas sko. Det vita tyget hade sugit i sig så mycket blod att det nästan var svart. Hans fingrar kämpade med dubbelknuten som Miranda knutit tidigare på morgonen, de blev röda och kletiga av blodet som inte ville sluta rinna. Mannen gav upp. Han plockade fram en fällkniv ur byxfickan och skar av skosnöret. Känslan när trycket runt foten lättade var som att öppna ventilen på en ångmaskin.

Miranda drog ett djupt andetag och kände hur det började bulta i såret. Efter att mannen med den röda mustaschen hällt blodet ur skon och ställt ned den på backen började han rulla ned Mirandas strumpa. När hans fingrar närmade sig det öppna såret skrek hon till, det sved som om hon höll foten över ett tänt ljus. Han slutade tvärt. ”Förlåt”, sa hon och drog ett djupt andetag och bet ihop.

Mannen log och fortsatte försiktigt att dra av henne strumpan. Det plaskade till när han lät den falla ned på marken. Miranda tittade på foten. På ovansidan såg det inte så farligt ut, ett litet hål, inte bredare än ett lillfinger. Med Mirandas fot i sina händer granskade den rödhårige mannen såret. En rännil av blod rann längs hans underarmar, men det verkade han inte bry sig om. Han skakade på huvudet. Miranda förstod att fotsulan var en helt annan historia än ovansidan. Hon grep tag om foten och vred den så att hon kunde se sulan. Det hon såg fick det nästan att svartna för ögonen. En tre centimeter lång glipa sträckte sig över huden. Det såg nästan ut som en liten mun, där köttet som vällde ut över kanterna liknade två röda läppar. Ur den lilla munnen droppade segt blod ned på backen.

Mannen med den röda mustaschen sa någonting och plockade upp en gul snusnäsduk ur bakfickan. Han snurrade den några varv tills den blev styv som ett rep och band den runt Mirandas fot. På bara några sekunder var det improvi-serade bandaget rött, men det verkade stoppa blodflödet.

Miranda såg på mannen som räddat livet på henne. Under den oljiga baseballkepsen lyste två blå ögon och hårtestarna som stack fram glänste som guld. Han klappade försiktigt på hennes fot.

Nu förstod Miranda varför hon övergivit mormor. Det fanns trots allt en mening med flytten till USA. Miranda hade mött sin främling, han som räddat henne från att dö. Precis som morfar hade räddat mormor från att trilla i brunnen för så länge sedan. Visserligen var den rödhårige mannen äldre än Miranda, och de talade inte ens samma språk. Men vad gjorde väl det? Samma sak hade hänt när mormor träffade morfar, och de var gifta i trettiosex år. Miranda föreställde sig glädjen i mormors ögon när hon presenterade sin man för henne. Snäll och omtänksam. En exotisk man som lärt henne engelska, lika romantiskt som när morfar lärde mormor spanska.

Den rödhårige mannen kanske kunde fler språk. Tänk att komma hem till mormor och slänga sig med ett par franska fraser, eller kanske några ord på portugisiska. Då skulle hon skrocka belåtet. ”Flicka lilla”, skulle hon säga. ”Du är precis som jag när jag var ung.”

Mormor skulle bli så lycklig och det var det som räknades.

Stanken av död från det som ruttnade i buskarna bakom bensinmacken blandades med

lukten av de veckogamla soporna som fyllde containern. Allt eftersom smärtan i foten dog ut och ersattes av ett varmt pulserande vaknade Mirandas övriga sinnen till liv igen. Luktsinnet var ett av dessa, och de sötsura dofterna som jäste i den varma luften fick henne att må illa.

Det luktade alltid värre de dagar då solen inte sken, när luften var så fuktig att det kunde börja regna när som helst.

Den rödhårige mannen ställde sig upp och tände en cigarett. Röken maskerade de kväljande dofterna och gjorde det lättare för Miranda att andas. Långsamt, decimeter efter decimeter försökte hon att resa sig. Halvvägs upp fick hon hjälp av mannen. Med ryggen lutad mot containern försökte Miranda stödja sig på den skadade foten, men i samma sekund den nuddade marken sköt en smärta som om någon stuckit ett glödgat järn i såret upp längs ryggraden. Hon skrek till. Det skulle dröja ett bra tag innan hon kunde stå på foten igen.

Med ena handen mot containern försökte Miranda ta ett skutt med sin friska fot. Mest för att se om hon kunde ta sig fram utan hjälp. Det gick bra så länge hon hade något att hålla sig i, men i samma sekund handen lämnade den rostiga metallen föll hon omkull.

Tankarna rusade genom huvudet. Hur skulle hon kunna gå hem när foten var så illa däran?

Hur skulle hon hinna springa över Interstate 75 när hon knappt kunde ta ett steg? Ingen visste var hon befann sig, och det skulle förmodligen dröja innan de började leta efter henne.

Mannen med den röda mustaschen nickade som om han visste vad hon tänkte. Han tog av sig kepsen och strök handen genom håret, sedan sträckte han ut armen som Miranda inte var sen att klamra sig fast vid. Orosmolnen som hängde över henne försvann. Hon behövde inte klara sig på egen hand. Tillsammans tog de några kliv. Det gick smärtfritt, om än långsamt.

De lämnade containern och de stinkande buskarna bakom sig och gick mot mackens framsida.

När de rundade knuten stelnade Miranda till. Ödlorna som några minuter tidigare varit sekunder från att trycka en avslagen glasflaska i hennes mage stod bara ett par meter bort.

Miranda tryckte sig mot den rödhårige mannen, som sa ett par ord med lugn röst. Så länge han var vid hennes sida skulle de inte våga göra något. Nu förstod Miranda var deras hat kom från.

Hon hade vad de så desperat längtade efter. Någon som tog hand om henne. En arm att hålla fast vid när livet var otäckt. Någon som gjorde sina goda tankar till verklighet.

Med korta steg närmade sig Miranda och mannen med den röda mustaschen en av lastbilarna som stod på den dammiga parkeringsplatsen. Det var en av de där silverglänsande jättarna som då och då susade förbi på Interstate 75. Hytten var röd, men släpet var en konvex spegel som förvred reflektionen av nejden runtomkring. Den rödhårige mannen öppnade dörren på passagerarsidan och hjälpte Miranda att kliva in. Därinne luktade det tobak och snabbmat. På golvet låg en tjock pocketbok, några fimpar och tomma förpackningar från

McDonalds. Efter att Miranda lutat sig tillbaka i det enorma passagerarsätet började den rödhårige mannen rota i en kylväska som stod längre bak i hytten. Han fiskade upp en burk Coca-Cola som han öppnade och räckte över till Miranda. Dagen var fortfarande varm och kvav, så den första klunken svalkade precis lika härligt som den brukade göra hemma i Bolaños.

Grandiose Farms, Valdosta, Georgia, tjugoförsta december 2011 ”Miranda!”

Solen stod högt på himlen när Noir spetsade öronen på nytt. Han strök mellan träden som om han hörde en mus kila runt i det torra gräset. Efter ett par steg stannade han till med ena framtassen strax ovanför markytan. ”Hör du, Miranda?”

Miranda la huvudet lite på sned och lyssnade. Det var tyst, precis som tidigare. ”Hör du något?”

Noir nickade, fortfarande med blicken fäst någonstans långt borta bland persikoträden. ”Jag tror de är på väg nu, Miranda.”

Miranda satte sig på huk bredvid sin svarta katt. Hon spanade in mellan träden, men såg ingenting annat än torrt gräs och bruna stammar. ”Ser du något?” ”Nej Miranda, men jag hör fotsteg. Och jag tror att någon ropade ditt namn.”

Miranda gick ned på knä och böjde sig framåt så att hennes huvud var på samma höjd som Noirs. Då hörde hon. Svaga fotsteg någonstans långt bortifrån. Noir vände sig mot henne. ”Hör du nu, Miranda?”

Det var fotsteg de hörde. Grova kängor mot grus. Det gnisslade och skrapade under sulorna. ”Tror du att det är pappa?”

Noir nickade och satte sig ned.

Miranda slog sig ned bredvid Noir och strök honom över ryggen. Efter ett tag såg hon vad hon hört. Först skuggorna på backen och sekunden därpå konturerna av människor. Det var ett tiotal män som alla såg bekanta ut, Miranda kände igen dem på hållningen, hur de rörde sig.

De flesta av dem arbetade under pappa, resten var anställda någon annanstans på farmen. Deras blickar rörde sig lika långsamt som fötterna. Metodiskt svepte de fram och tillbaka över backen där männen gick på rad med ett par meters mellanrum. Några av dem hade pinnar i händerna som de vek undan torkat gräs med.

”Miranda!”

Miranda ställde sig upp när hennes namn ropades. Raden av långsamma män var nu ett sextiotal meter bort och hon kunde skönja deras ansikten.

Oro. Varenda ansikte utstrålade en djup oro.

Miranda vinkade åt dem, men ingen tycktes lägga märke till henne. Med blickarna fästa några meter framför fötterna rörde sig männen framåt. Sakta, metodiskt, sökande. ”Hallå!” ropade Miranda. ”Här är jag!”

Ingen reaktion. Nu var männen ett fyrtiotal meter bort och Miranda viftade med båda händerna. Helt utan resultat. ”Varför ser de mig inte?” ”De kan inte se dig, Miranda.”

Miranda förstod inte vad Noir menade. Så vitt hon visste hade ingen av dem dålig syn, och det var inte mörkt ute. ”Varför kan de inte se mig?”

Noir la huvudet på sned. Hans ögon var sorgsna. ”Miranda, jag trodde att du visste.”

Miranda såg på honom. ”Vad menar du? Vad trodde du att jag visste?”

Noir skakade sakta på huvudet. Han drog ut på tiden. Ett tjugotal meter bort ropade en av männen till och de började alla att springa. ”Att du är död, Miranda.”

När Noir yppade dessa ord var det som om solen exploderade. Nuet blev under en kort sekund ljusare än någonting Miranda tidigare sett, det blixtrade till framför hennes blick.

Runtomkring henne vibrerade och skakade världen, sedan sögs hon lika fort tillbaka in i verkligheten. Hon befann sig i persikolunden igen, där det förutom fågelsång och mansröster nu surrade av flugor, mer än vanligt. Nu såg hon varför männen börjat springa. Under persikoträdet där hon vaknade upp för ett par timmar sedan låg en kropp. En flicka med svart hår, klädd i shorts och t-shirt, inte mer än femton år gammal. Hon var barfota, och på den ena fotsulan sträckte sig ett tre centimeter långt skärsår. En glipa i huden som nästan såg ut som en liten mun.

Världen snurrade till när Miranda såg sitt eget ansikte, vitt med blåaktiga skiftningar på kinderna, pannan och nästippen. Ögonen var öppna som på en docka, torra med en vit hinna som täckte hennes bruna iris. Läpparna var blå och munnen halvöppen, som om hon försökte säga något men inte kunde hitta de rätta orden. I ena mungipan skymtade tungan, som börjat

torka ut. Den var mörk som bark. T-shirten var nästan svart av blod, som innan det koagulerat forsat ut från ett djupt snitt tvärs över halsen. Blodet täckte bröstet, magen och större delen av benen, det som inte torkat på kroppen hade sugits upp av jorden. Det såg ut som om hon låg i en pöl av tjära. Vid skärsåren på foten och halsen, där blodet och det blottade köttet var extra lockande, surrade ett moln av svarta flugor. Miranda såg på sig själv. Hon var död.

Pappa var den första av männen som kom fram till kroppen. Efter att ha rusat de sista metrarna föll han ned på knä i pölen av blod och jord, där han fattade Mirandas händer. Hans blåjeans sög åt sig av den tjocka sörjan så att tyget svartnade. Han andades häftigt genom näsan medan han kysste Mirandas händer, en flod av tårar rann längs kinderna. Miranda hade aldrig tidigare sett pappa gråta, och med ens svämmade även hennes ögon över. Med ansiktet förvridet i en smärtsam grimas där tänderna var blottade och munnen halvöppen drog pappa Mirandas kropp till sig. Det slurpade till från den mörkröda leran. Snittet över halsen var så djupt att det enda som höll huvudet kvar vid kroppen var ryggraden och huden på nacken. Ett par geléliknande klumpar av blod rann ut från halsen, längs den koagulerade t-shirten, ner på pappas jeans.

Pappa grep tag om Mirandas huvud och pressade henne intill sig. Med fingrarna begravda i hennes toviga hår höll han sin lilla flicka mot bröstet. Han skakade okontrollerat när han knöt nävarna kring hennes huvud som för att pressa livet tillbaka in i den döda kroppen. Han vaggade fram och tillbaka när han försökte ge henne det enda han hade. Sitt liv.

Men ingenting hände. Miranda förblev död.

Efter några sekunder slappnade pappas fingrar av och blev lealösa, som om all hans energi var förbrukad. Försiktigt strök han sin döda dotters leriga hår och såg på de livlösa ögonen som stirrade tomt ut i världsalltet. Han kysste hennes kalla panna och andades djupt ett par gånger. Sedan öppnade han munnen och skrek.

Tårarna rann längs Mirandas kinder när hon tittade på Noir som satt vid hennes fötter. Hans mörka ögon var lika fuktiga som hennes. ”Förlåt, Miranda. Jag trodde att du visste.”

Miranda skakade på huvudet. Hon böjde sig ned och plockade upp Noir. När hon strök honom över ryggen började han spinna. ”Det gör inget”, viskade hon och stack näsan i pälsen vid hans nacke. ”Det spelar ingen roll.” Noir luktade gott. Som en lada full av hö.

Bolaños, Mexiko, julafton 2011

Det var julafton när Miranda återvände till Bolaños. Sommarens hetta var sedan länge över, och tidigare under dagen kröp kvicksilvret i termometern knappt över tjugo grader. Solen hade precis sjunkit ned bortom den torra slätten väster om bergen, och när Miranda närmade sig byns torg tändes julaftonskvällens stjärnor en efter en på den mörka himlen. Bolaños hjärta var utsmyckat med kulörta lampor och en julkrubba. Den fridfulla stämningen låg som ett täcke över torget, där bekanta ansikten samlats för att fira högtiden. Kvällsluften var full av dofter, ljus och ljud, men det var inte därför Miranda återvänt. Hon visste att ingen kunde se henne, och det rörde henne inte i ryggen.

Hennes vita tygskor blev gråa av damm när hon gick förbi torget i riktning mot floden. Ju närmare det långsamma vattendraget hon kom ju mer avtog ljudet från högtidsfirandet. Efter några minuter var det helt tyst. Hon drog några djupa andetag och andades ut. Det rök om andedräkten, luften var ren och kall. Som hon saknat Bolaños. Varenda dag de senaste två åren hade hon drömt om att återvända och nu var hon äntligen tillbaka.

När hon befann sig mitt på bron över floden stannade hon till. Ett uns av vemod for genom kroppen. Mamma, pappa och Armando var kvar i Valdosta, där de genomled den värsta julen någonsin. Begravningen skulle hållas om någon vecka, när brottsutredarna var klara med sina undersökningar. Miranda mindes fortfarande inte vad som hänt kvällen hon dog, men det spelade inte någon roll. Ingenting spelade längre någon roll. Hon var fri att göra som hon ville och hon hade Noir vid sin sida.

Hon stod stilla en stund och såg på de vitkalkade husen väster om floden. Efter att hon varit i USA så länge såg de små ut. Rök steg från ett par skorstenar, och eftersom de flesta byborna befann sig på torget var det släckt i alla hus utom ett, där ett varmt flackande ljus sipprade ut mellan filtarna som hängde för fönstren. ”Är du glad att vara hemma igen, Miranda?” frågade Noir. ”Ja. Jag har väntat i två år.”

Noir log. ”Jag med, Miranda.”

Miranda plockade upp Noir och kramade om honom. ”Jag är glad att du började prata med mig.” ”Och jag är glad att du började lyssna på mig, Miranda.”

Noir hoppade ned på marken och de började gå mot huset där strimmor av ljus letade sig ut genom fönstret.

Miranda tog några djupa andetag när hon stod utanför dörren till huset där hon vuxit upp.

Det kändes som hon aldrig lämnat hemmets trygga härd. Som om det var igår hon satt i köket

och lyssnade på mormors historier.

Med handen på dörrhandtaget kände hon doften av julmat. Tamales, rostat fläsk och kokt torsk med lök och oliver. Det luktade jul och hem. Julsånger letade sig ut i natten. Melodier från förr som fyllde världsalltet med värme och fröjd.

Dörren gnisslade när Miranda öppnade den, från radion sjöng Vicente Fernandez mjuka stämma Las Mañanitas, dofterna av trygghet sköljde över henne.

På sin vanliga plats vid köksbordet satt mormor. Hon såg på Miranda och log. På andra sidan bordet satt en man Miranda aldrig tidigare sett, men som hon ändå kände väl igen. Lång, mörk och vacker var han, precis som en filmstjärna. Under sin uppväxt hade Miranda hört mormor berätta om honom varenda dag. Han vinkade åt henne att komma in. Innan Miranda hann stänga dörren hoppade Noir upp i morfars knä och spann belåtet. Miranda gick fram till mormor. ”Välkommen hem, min flicka.”

Miranda slängde sig i mormors famn. De knotiga armarna kramade henne så hårt att det kändes som hon aldrig ville släppa taget. ”Jag lovade ju att jag skulle komma tillbaka”, viskade Miranda i mormors öra.