Fotografisk Tidskrift nr 6 2014

© Lenny Kravitz, porträtt av Mark Seliger

Fotografisk Tidskrift #6/2014

LIGHT SHAPING MED: MARK SELIGER “Jag använder ljus för att förstärka. Om ljuset känns konstlat och tar över fotografiet går man ifrån vad jag anser vara bra porträttfotografering.”

– Mark Seliger Lär dig av en mästare i porträttfotografering på www.profoto.com/se

JENNY LINDH OM EN KARAOKEMAN UNDER VATTNET MED TOBIAS DAHLIN

-------------------

FOTOGRAFERNA OM BILDHUMOR Se fler av Mark Seligers ikonporträtt på www.profoto.com/se/light-shaping-by-mark-seliger

------------------Fotografisk Tidskrift #6/2014

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Per L-B Nilsson

Bilden är tagen i Loop area i downtown Chicago på State Street. I likhet med i Sverige har man rätt att fotografera på offentliga platser. Skillnaden är att den som blir fotograferad också har rätt att försvara sig mot att bli fotograferad.

Underförstått, du riskerar att få på käften eller bli fråntagen kameran. Det hände också vid något tillfälle. Det låga perspektivet med Leica på bordsstativ använde jag för att jag försökte få det att se ut som att jag fotograferade byggnader. Samtidigt underströk det dynamiken som The Windy City i sig utstrålar. Det är heller ingen tillfällighet att Harry Callahans ande finns närvarande i bilderna. Han hade på 60-talet skildrat just State Street och varit professor på Institute of Design.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert försäkringsmäklare · Danderydsgatan 14, 114 26 Stockholm Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

portfolion

tobias dahlin fotografisk tidskrift | 2

3 | no 6/2014

fotografisk tidskrift | 4

en del som besökt undervattensvärlden påstår att det är en bättre värld där nere. Jag är benägen att hålla med. De som dykt ner under ytan slås ofta med häpnad. Mångfalden och färgprakten slutar aldrig att fascinera. Men Västerhavet är inte bara vackert och lockande. Få miljöer är så hårt utsatta för negativ mänsklig påverkan.« 5 | no 6/2014

NAMN Tobias Dahlin.

BOR Uspastorp utanför Göteborg.

VERKSAM SOM Undervattensfotograf (och gymnasielärare).

AKTUELL MED Boken »Västerhavet – En hotad skönhet«.

HEMSIDA tobiasdahlin.se.

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Konsten att använda andras bilder jag vandrar runt i de vackra salarna i Grand Palais där den stora konstfotomässan Paris Photo pågår. Efter bråket om Carola-bilden på Fotografiska har jag en särskild blick för fotografer som använder andras fotografier för att skapa egen konst. Jag ser och hör tecken på upphovsrättsintrång överallt.

Brasilianaren Vik Muniz vackra kollage med iturivna tidningsbilder, den tyska fotografen Thomas Ruff som berättar om när han laddade ned porrbilder från nätet och konsekvent började använda andras bilder när han skapar nya verk.

Den amerikanska fotografen Andy Freeberg som ställer ut sina fotografier från gallerivärlden. I ett bås på Armory Show 2011 syns fotografier tagna av Denise Grünstein. Jag frågar Freeberg ifall han frågat Grünstein om lov. Han svarar nekande men hävdar att det är att anse som fair use.

Allt sedan Duchamp målade en mustasch på Mona Lisa har konstnärer tagit andras bilder för att bygga nya verk.

Jag undrar om hans förhållningssätt skulle vara gångbart i Sverige. Denise Grünsteins bilder är i och för sig i bakgrunden men de upptar mer än halva bildens yta, så jag tror inte det juridiska begreppet »underordnad« går att applicera ifall Grünstein skulle vilja få fallet prövat rättsligt.

Och hur länge skulle en appropriationskonstnär (appropriera=tillägna sig, göra till sin egen) som Richard Prince klara sig här utan att bli stämd? I höstas ställde han ut bilder i New York som han snott från konstnären Sean Faders Instagramflöde. Den unge Sean Fader övervägde först att stämma den etablerade Prince men bestämde sig sedan för att stjäla showen och skickade själv ut ett pressmeddelande om att det var han som ställde ut på Gagosian och att Prince enbart varit organisatör.

I juni i år prövades ärendet mellan fotografen Jonas Lemberg och konstnären Markus Andersson. Andersson hade använt Lembergs fotografi på Christer Petterson som förlaga när han målade sitt verk Svenska syndabockar.

Tingsrätten slog fast att om man utnyttjar ett fotografi som förlaga, fordras tillstånd av upphovsmannen.Upphovsrättslagstiftningen skulle nämligen bli tandlös om skyddet skulle upphöra om verket sätts i ett nytt sammanhang.

Men ingen stämde konstnären Cecilia Edefalk vars målning En annan rörelse har en förlaga som är ett fotografi taget av Eamonn J. McCabe. Allt sedan Duchamp målade en mustasch på Mona Lisa och Andy Warhol visade sina soppburkar har vissa konstnärer tagit andra konstnärers bilder för att bygga nya verk. Hur olika konstnärer förhåller sig till andra konstnärers upphovsrätt och vilken lagstiftning som gällde förr och nu och i olika länder är ett enormt komplext område. sff:s jurist Thomas Riesler fördjupar diskussionen på sidan 46.

För övrigt hoppas jag att ni gillar våra fotografintervjuer, humorreportaget, djupdykningen i den föraktade genren fotoserieromanen och bibliotekarien Jenny Lindhs tankar om en karaoke-bild.

God jul och gott nytt år, vi ses nästa år!

KURSER, SKRYT & RÄTTELSER

A-KURSEN

MODERSKEPPET

Distanskursen i digital bildleverans består av 11 delkurser.

Auktoriseringsprov ingår.

Deltagaren går i sin egen takt under 3 månader. Du ska ha tillgång till kalibrerbar skärm och Photoshop CS5 eller nyare.

Läs mer på sfoto.se/auktorisering-i-digital-bildleverans-30.

Alla SFF-medlemmar har 15 procent rabatt på medlemskap i Moderskeppet.

Moderskeppet ger hela 165 videokurser i till exempel: »Hur man skapar perfekta utskrifter«, »Kurs i bildleverans«, »Jobba med färginställningar«, »Arbeta med porträtt i Lightroom« samt »Hur man skapar en egen webbplats med Wordpress«. Läs mer på moderskeppet.se.

A-KURSEN UPPGRADERING Distanskurs som består av 4 delkurser som du väljer själv.

Du går i din egen takt under 6 månader. Kursstart sker löpande. Läs mer på sfoto.se/ sff/kurser.

Läs mer om våra interna kurser, alla rabatterade kurser, olika stipendier och ansökningar på sfoto.se.

FREDRIK STEHN

hej

F VANN PUBLISHINGPRISET I ÅR IGEN Av alla inlämnade bidrag 2014 var Fotografisk Tidskrift det enda som fick högsta betyg i samtliga kriterier: Design, Text, Tryck, Repro och Visuellt: Totalt 40 poäng. Ur juryns motivering: »För en tidning som visar mångfalden inom svensk fotokonst och dessutom månar om texten – en källa till inspiration.«

KÖPA F Här finns Fotografisk Tidskrift för försäljning i Sverige och Finland: A.L Museum of E&U, Östra Ämtervik; Antikvariat Bode, Karlshamn; Antikvariat

Insidan, Piteå; Stockholms länsmuseum, Nacka; Direkten, Sunne; Gros bokhandel, Vasa, Finland; Hedengrens bokhandel, Stockholm; Kristinehamns konstmuseum; Landskrona Konsthall; Moderna museet, Stockholm; Nätverkstan, Göteborg; Press Stop Söder, Stockholm.

RÄTTELSER I förra numret intervjuades Jan Håkan Dahlström och hans hemsideadress blev fel, den är: jhd.nu.

En bildbyline föll också bort på ett porträtt av Martin Bogren. Fotografen var Thomas H Johnsson. fotografisk tidskrift | 6

ISHIUCHI MIYAKO

30

Portfolio / Tobias Dahlin / 1 Hej / Konsten att sno bilder / 6 Aktuellt / Blomqvist sätter rekord / 8 Utställningar & gästen / Ulla Montan / 9

»Modebranschen är komplett humor-

befriad, den är skitnödig och ängslig.« SIDAN 12

ELIS HOFFMAN

Aktuellt / Anna Strand fick fotobokspriset / 10

26

5 frågor / Matilda Plöjel / 11 Reportage / Om humorn i bild / 12 Enkäten / Hej proffs / 20 Personporträtt / Elis Hoffman om förgängligheten / 26 Recensioner / Ishiuchi, Cederqvist och Berg / 30 Essä / Den fulfina fotoromanen / 32 Tankar om en bild / Jenny Lindh om karaoke / 38 Artikel / Allt om lagring / 40 Teknik / Nytt på marknaden / 42

FOTOSERIEROMANEN

BJÖRN TERRING

12

32

Praktisk teknik / Skärpning / 44 Juristen / När konsten krockar med lagen / 46 Förbundssidor / Norrlandsdagarna i Skellefteå / 48 Sista sidan / Nyårslöften / 50

7 | no 6/2014

HELENA BLOMQVIST

aktuellt

SÖK STIPENDIUM Fram till den 28 februari kan man söka Scandinavian Photo stipendiet. 100 000 kronor ska fördelas på totalt fyra fotooch filmrelaterade projekt.

Stipendiet instiftades 2012 och hittills har 12 personer fått vara med och dela på totalt 300 000 kronor.

FOTOSIDANS PODD

PRIVAT

Efter att ha producerat Bildradion sedan 2009 har Göran Segeholm tagit över programledarskapet för Fotosidans poddradio. I första avsnittet, som sändes i slutet av november, hördes bland andra SFF:s Anki Almqvist diskutera Visit Sweden och F:s Tommy Arvidson prata om fotoboksboomen.

Grupporträtt som går hem i England.

Rekordpris för Blomqvist helena blomqvists fotografi Group Portrait in Forest from The Elephant Girl från 2011 såldes för rekordpris på auktion i England i mitten av november. 16250 pund eller cirka 200 000 svenska kronor betalade köparen. Helena Blomqvist, 39, har efter sin utbildning livnärt sig som fotokonstnär i över tio år. Hennes bilder beskrivs ofta som drömlika och ödesmättade.

– Så klart det är kul att det gick så bra, särskilt eftersom det var första gången något av mina konstverk såldes på en utländsk auktion. Någon i England verkar gilla min konst i alla fall, får kolla upp den engelska marknaden lite mer noggrant nu tror jag, säger hon.

STÖRRE FESTIVAL I LANDSKRONA

HAR DU GJORT VACKRASTE BOKEN?

2015 års fotofestival i Landskrona blir inte en helg utan två. Festivalen invigs den 20 augusti och avslutas efter 10 dagar den 30 augusti.

– Genom att utvidga till 10 dagar skapar vi möjlighet för fler besökare att ta del av den och inte känna sig tvungna att stressa igenom hela utbudet under bara en dag, säger Göran Nyström, som från årsskiftet blir ny verksamhetsledare.

Thomas H Johnsson och JH Engström kommer att kvarstå som festivalens konstnärlige ledare respektive gästkurator även nästa år.

senast den 31 december ska du anmäla den till Svensk Bokkonst. Begreppet »bok« bör inte tolkas alltför snävt och trycket behöver inte heller finnas till försäljning i bokhandeln. Läs mer på svenskbokkonst.se.

STRAND VANN FOTOBOKSPRISET anna strand vann Svenska Fotobokspriset 2014 med boken Nagoya Notebook. Prisutdelningen hölls på Hotell Rival den 28 oktober och Anna förärades en stipendiesumma på 60 000 kronor.

KALLE ASSBRING

Johnsson och Engström leder Landskrona fotofestival.

Plöjel och Strand tar emot pris.

– Det är verkligen roligt med priset. Inte minst för att fler får upp ögonen för min bok, men framför allt ger det mig möjlighet att arbeta vidare med pågående projekt, säger Anna Strand om utmärkelsen.

Formgivaren Matilda Plöjel intervjuas på nästa uppslag.

PRESSFOTOGRAFI VISAS I ÖREBRO örebro läns museum har bett fotografer som varit anställda på Örebro-Kuriren under 1950–2000-talen att välja ut tio minnen från sin tid på tidningen som betytt något för dem. Utställningen pågår fram till 11 januari 2015.

ÖVERVAKNINGSTILLSTÅND FÖR DRÖNARE datainspektionen sätter likhetstecken mellan kameradrönare och övervakningskameror. Tillstånd från länsstyrelsen krävs nu för att fotografera och filma med drönare. fotografisk tidskrift | 8

PRIVAT

ELIN BERGE

gästen

ULLA MONTAN FOTOGRAF

Vi skapar sagan om ett utseende

Elin Berge deltar i VODA på Västerbottens museum.

UTSTÄLLNINGAR MARTIN ADLER Västerås konstmuseum 22 november–1 mars

INTA RUKA Arbetets museum, Norrköping 20 september–25 januari

LISEN STIBECK Fotografiska, Stockholm 29 oktober–18 januari

ANNIKA VON HAUSWOLFF Kulturens Hus, Luleå 15 november–18 januari

TORBJÖRN LARSSON Skepparholmen, Nacka 1 oktober–1 februari

ÅKE SANDSTRÖM Galleri Axel, Stockholm 4 december–6 januari

MORGAN NORMAN Hotell Lydmar, Stockholm 12 december– mars

VODA – VI OCH DE ANDRA Västerbottens museum, Umeå 30 november–31 januari

CONNIE IMBODEN Almlof Gallery, Malmö 8 november–10 januari

GERRY JOHANSSON/ ALLEGRA MARTIN Breadfield, Malmö 5 december–21 februari

LARS LERIN Abecita konstmuseum, Borås 6 november–22 februari ULF BERGLUND Värmlands museum, Karlstad 29 november–29 mars ADI NES Fotografiska, Stockholm 12 december–8 mars 9 | no 6/2014

LASSE BURELL Galleri Ralf, Stockholm 11 december–1 februari MARTIN BOGREN Stockholms fotoantikvariat 6 december–16 januari Läs om fler fotoutställningar på sfoto.se.

fotografen har förvandlats till en plastikkirurg i bildens värld. Karaktär, ålder och erfarenheter som avspeglas i ansiktet hos den som porträtteras tas bort och ett ålderlöst slätt ansikte med perfekt hud skapas och publiceras. Alla magasin har numera kraftigt retuscherade omslag, men även fackpressen har i stor utsträckning hakat på trenden. Inom dagspress retuscherar man inte reportagefoton, men porträtt i samband med längre intervjuer stajlas ofta. Även författarporträtt och porträtt av »vanliga« människor retuscheras allt oftare.

Under den analoga tiden krävdes det stor skicklighet vid kopieringen av bilder för att göra samma sak. Men sedan fotografins digitalisering har retusch fått en framträdande och ständigt växande roll. Att ta bort åldersrelaterade linjer, rynkor och påsar under ögonen är i dag lätt som en plätt för en fotograf.

När prinsessan Madeleine gifte sig med Chris O’Neill 2013 anlitade hovet en fotograf att ta bilder av brudparet tillsammans med släkten. Bilder togs i olika släktkonstellationer och lades ut på hovets hemsida. Personernas ansikten var på bilderna så påfallande hårt retuscherade att de mer såg ut som dockor

Tänk om Albert Einstein och Selma Lagerlöf fotograferats och retuscherats så de såg ut som dockorna Ken och Barbie! eller seriefigurer än som verkliga människor. Bilderna uppmärksammades och spreds snabbt i sociala medier och i dagspressen med kommentarer om den kraftfulla manipulationen. Den gången hade retuscheringen gått helt över styr och bilderna såg direkt löjeväckande manipulerade ut.

Fotografen fick frågan av en kvällstidning om varför hen retuscherat så kraftigt. Chris O’Neill såg ut som han genomgått ett ansiktslyft på de få timmar som ägt rum efter vigseln. Under vigseln på tv såg han annorlunda ut och inte alls så totalt slät ut i ansiktet. Fotografen förnekade retusch och svarade att O’Neill förmodligen bara väldigt glad att han var nygift, därav det förändrade ansiktet. Hovet tog snabbt bort släktporträtten från sin hemsida på grund av kritiken.

Vad säger alla dessa släta ansikten om oss? Begär uppdragsgivaren att fotoobjekten ska bli föryngrade och förskönade vid fotograferingen? Eller är det de som fotograferas som ber fotografen att manipulera bilden vid kopieringen?

Eller tar fotografen saken i egna händer och retuscherar där han eller hon tycker att det blir snyggare och levererar bilden utan att berätta om manipulationen? Eller är det så vanligt med retuscherade ansikten på bild att alla tar det för självklart att porträtt ser ut så nuförtiden.

Jag tror och hoppas att detta förljugna bildskapande snart har nått vägs ände. Jag hoppas och tror att man om tio år kommer man att skratta åt den löjliga trenden att visa en drömbild, en saga om en persons utseende. Tänk om Einstein och Selma Lagerlöf fotograferats och retuscherats så de såg ut som dockorna Ken och Barbie! Människor kommer att börja längta efter att se verkligheten. Det är det som är sant som är intressant.

SHINICHI SUZUKI

aktuellt

PRISADE BRÖDER Fotografiskas Jan och Per Broman har prisats av Bild och Ord Akademin »för skapandet av en plats där fotografiets röst når djupt hos individen och brett bland de många«. AnnMarie Lunds Encyklopedipris på 10 000 kronor har delats ut sedan 1985 för folkbildande insatser präglade av encyklopedisk art och bredd.

NY FOTOBOKSFESTIVAL

ALBERTO SEVESO

Nästa år startar en internationell fotoboksfestival med en internationell jury. Initiativtagare är fotografen Misha Pedan och Helene Boström, bokhandeln Konst-ig. Festivalen äger rum på Panoptikon, Fotografins hus på Skeppsholmen i Stockholm under tre dagar i September. Läs mer på spinefest.org.

Organiska former.

FASCINERANDE BLÄCKPLUMPAR Den italienske fotografen Alberto Seveso har skapat bilder med hjälp av färgat bläck som han doppar i vatten och sedan fångar visuellt på ett nästan organiskt sätt med sin höghastighetskamera. Bilderna har fått stor uppmärksamhet världen över. Se fler bilder på burdu976.com.

Shinichi Suzukis gatumusikant från Gose runt 1870.

Bilder från hela världen metropolitan museum of art har gjort sitt arkiv med över 400 000 högupplösta bilder tillgängliga för allmänheten att användas fritt i icke-kommersiellt syfte. I samlingen finns över 37 000 fotografier tagna under två sekel. Man kan söka geografiskt och tidsmässigt och på olika material och på upphovsmäns namn. Dyk ned i bildskatten och inspireras på metmuseum.org.

Bilden ovan föreställer en japansk gatumusikant i staden Gose i Japan på 1870-talet och är tagen av den japanska fotografen Shinichi Suzuki (1835–1919).

WPP SKÄRPER SINA REGLER

MOBILEN SOM LJUSMÄTARE

world press photo, fototävlingen för professionella bildjournalister runt om i världen har nu öppnat för 2015 års tävling. Men wpp skärper kontrollen och du som skickar in bilder måste vara beredda att visa dina originalfiler direkt ur kameran.

Fram till den 14 januari 2015 är det öppet för professionella bildjournalister att skicka in bilder.

Läs mer om de nya reglerna på worldpressphoto.org.

även för den som aldrig använder sin mobiltelefon för seriös fotografi finns en hel del användbara tillbehör.

Tillverkaren Lumu har en ljusmätare som sätts i hörlursuttaget och med hjälp av den medföljande appen kan man mäta korrekt exponering.

MEDIEDAGARNA 2015 sveriges kulturminister Alice Bah Kuhnke kommer till Meg – Mediedagarna, där hon

Mobilen mäter ljus.

medverkar i ett panelsamtal om svensk mediepolitik. Meg hålls på Svenska Mässan i Göteborg, 5–6 mars 2015. fotografisk tidskrift | 10

PETRA BINDEL

NAMN Matilda Plöjel.

YRKE Formgivare, driver bokförlaget Sailor Press.

BOR Malmö.

AKTUELL MED Formgav och gav ut »Nagoya Notebook« som vann Svenska fotobokspriset 2014. En av initiativtagarna till PA(P)P – Publishing as (part-time) Practice med cirka 30 deltagande förlag.

55frågor frågor

Matilda Plöjel samlar småförlag Hur fick du idén att gå samman med andra bokutgivare?

– Peter Ström och Mattias Jakobsson, som driver förlaget Andperseand, och jag hade alla varit med på New York Art Book Fair. Vi var sugna på att åka tilllbaka men hade inte råd. Genom att samarbeta kan vi nå ut till fler.

Hur fick ni projektet finansierat?

– Vi presenterade idén för Iaspis och tillsammans med dem organise-

11 | no 6/2014

rade vi ett internationellt seminarium och ställde ut svenska småförlag på New York Art Book Fair 2012.

Efter New York sökte vi medel från Innovativ kultur och sedan Kulturbryggan. Vi bygger just nu en webb-baserad plattform för alla de förlag som är kopplade till pa(p)p. En betaversion av sajten är i full gång.

Vad förenar er och hur bygger ni ert nätverk?

– Det går inte riktigt att sätta en gemensam etikett på oss. Det bästa vi kommit på är »småskaliga förläggare inom kultursektorn«. Vi kontaktar svenska förlag som vi får nys om. Eller så kontaktar de oss. Internationellt blir vi kontaktade av bokhandlare, bokmässor, nättidningar.

Har ni någon utländsk förebild?

– Det finns bokhandlar på nätet som påminner om delar av det vi vill

göra här, men det verkar vara ovanligt att små förlag samarbetar så brett som vi gör kring till exempel bokmässor.

Ni kallar er för deltidsförläggare. Vad gör ni när ni inte ger ut böcker?

– Det varierar mycket mellan de dryga trettio medlemmarna, men ganska många arbetar inom form- och konstområdet. / JENNY MORELLI

Björn Terrings bild från mustasch-VM i Österrike, en liten tävling med väldigt engagerade deltagare.

fotografisk tidskrift | 12

13 | no 6/2014

Den skojiga bilden

BJRĂ–N TERRING

Behöver svenskt fotografi mer dratta på arslethumor och fler färgskalor som skär sig? Fotografer tycker väldigt olika i frågan – vissa avskyr bilder med humor och andra går i gång på dem. text: oskar hammarkrantz

Till höger ovan: Terry O´Neils bild på Frank Sinatra.

Till höger under: Henrik Halvarssons bild från tidningen Mums.

J

»

ag avskyr roliga bilder. Jag blir nästan förbannad på att någon berättar för mig hur jag ska tolka bilden, alltså som rolig. Då finns det ingen plats över till andra tolkningar. Då är bilden helt död«.

Orden är Johan Rheborgs, komiker, humorist och skådespelare, och efter fotoboken Backstage kan han numera också titulera sig fotograf.

Johan Rheborg har inga som helst problem att skriva en sketch eller gå upp på en scen och dra ett skämt för att locka fram skratt. Men när det gäller foto blir det precis tvärt om.

– När man gör stand up skapar man ett rum och ingår en överenskommelse med publiken om att här ska det skrattas. När det gäller foto skymmer ett gapskratt hela bilden. Då finns inget annat kvar. Att le eller fnissa lite räcker gott och väl när det gäller foto. Gapskratta kan man göra när man går på stand up.

På Johans väggar hemma hänger följaktligen inga uppenbart roliga bilder.

– Nej, det blir ju bara som ett jobbigt skämt som hänger på väggen. Och man tröttnar på skämt.

Däremot tycker han att han kan hitta en underliggande humor i sina favoritbilder. Han lyfter bland annat fram Terry O'Neils bild på Frank Sinatra från Miami Beach 1968, där sångaren promenerar med sina livvakter.

– Det finns så mycket att se i den bilden. Blickarna. Det är en scen som inte går att beskriva i ord.

Men om den är rolig? Jag vet faktiskt inte.

Ett annat exempel är Diane Arbus Identical Twins från 1967.

– Den är inte gapskratt-rolig. Men det finns något komiskt i deras likadana klänningar och deras uttryck. Men det finns också en svärta i botten.

Man garvar inte. Och det behöver man inte alltid.

Johan Rheborgs teori om att humor skymmer andra tolkningar av bilden får dock mothugg av Henrik Halvarsson, som bland annat plåtat reklam för h&m, Levis och Volvo och redaktionellt och mode för tidningar som Vogue, Elle och Vanity Fair.

– En vacker bild är ju också bara en vacker bild.

Och en sexig bild är ju också bara en sexig bild. Så det är inget specifikt för humorn, att den ställer sig i vägen för andra tolkningar.

Henrik Halvarssons bilder upplevs ofta som roliga och han får ofta själv höra att han har just humor i sitt fotograferande. Han upplever själv att han ofta blivit anlitad just för att uppdragsgivaren vill ha »något roligt«.

– Jag tänker nästan aldrig att jag ska ta skojiga bilder. Men omedvetet kanske jag får in lite humor ändå. Humor är världens fegaste grej att gömma sig bakom när man inte har något att säga. Om man har svårt att få till en bra, seriös bild kan man ju alltid sätta en mjukglass på huvudet på den man ska fotografera för att få fram en reaktion. Men det betyder ju inte per automatik att det blir en bra bild.

För Henrik Halvarsson handlar humor inte så mycket om ansiktsuttryck och dråpliga situationer, utan mer om färg och tid. Och framför allt hur tiden gör att vi ser olika på färger. Som exempel nämner han Guy Bourdins modebilder från 1970- och 1980-talen.

– 1975 kanske de inte upplevdes som humorbilder, men i dag blir 70-talsestetiken humoristisk.

För min generation, jag är född 1969, är brunt kul.

För att det påminner om vår barndom.

Henrik Halvarsson menar också att färgelement i bilder gör att vi tolkar dem annorlunda. En svartvit bild upplevs ofta annorlunda än en i färg.

– Ta Lars Tunbjörk. Han hittar fula, deppiga miljöer och egentligen är hans bilder inte roliga.

Men de upplevs så. Om han fotograferat en person som står utanför ica i en mindre stad och gjort bilden hård, kontrastrik och svartvit hade den upplevts helt annorlunda. Som socialrealism utan humor. Jag tycker att han är grym, och han tar fram det roliga i deppigheten.

Henrik Halvarsson har plåtat mycket mode, och sitter bland annat i juryn i modelljaktsprogrammet She's got the look i tv4. Han upplever att det finns minimalt med utrymme för humor just inom modefotografin.

– Modebranschen är komplett humorbefriad.

Den är skitnödig och ängslig. Jag antar att det beror på att mode till stor del bygger på sex. Och sex och humor är en besvärlig kombination.

Han får medhåll av Björn Terring, som bland annat plåtat mycket mode och mat, både redaktionellt och i reklam.

– Det finns ingen humor i mode. På 90-taletkunde ju Ellen von Unwerth vara knasig, rolig och galen i sina modebilder, men nu finns det inget utrymme.

Modebranschen har blivit så mycket business och den tar sig själv på väldigt stort allvar, så jag tror att man är rädd för att skoja bort sin egen betydelse. fotografisk tidskrift | 14

TERRY O'NEIL HENRIK HALVARSSON

http://www.artspreview.net/wp-content/uploads/2014/01/1-FrankSinatra1968%C2%A9TerryONeill.jpg

15 | no 6/2014

LARS TUNBJÖRK KONTOR © LINK IMAGE

Till skillnad från Henrik Halvarsson använder sig Björn Terring medvetet av humor i sitt arbete.

– Jag tycker att igenkänningskomik fungerar bra i bild. Alltså vardagshändelser som blir roliga eller dråpliga. Men att skapa humor är svårt. De bästa humorbilderna uppstår när det händer något man inte kunnat tänka ut innan.

När det gäller den verklighetsbaserade humorn, som uppstår i ögonblicket, brukar britten Martin Parr lyftas fram som en föregångare.

– Martin Parr har absolut humor. En väldigt brittisk sådan. Överlag tycker jag att gatufotografi, som man väl kan räkna Martin Parr till, fungerar väldigt bra med humor. Där behövs humorn för att tragik och deppighet inte ska ta över. Även Bruce Gilden är ett exempel på gatufotografi där det händer något extra, där det läggs till ett lager av humor.

När man läser fotografpresentationer i böcker eller till utställningar har uttrycket »skildrar med en lågmäld humor« nästan blivit en klyscha. Testa att googla utrycket själva. Däremot stöter man sällan på en fotograf som beskrivs som skrattframkallan-

de eller hysteriskt kul. Humorn är alltid lågmäld.

Vilket i många fall innebär att den inte är särskilt rolig alls ...

– Humor i bild är svårt. Det känns lätt pajigt.

Det är svårt att få fram nyanser i en stillbild, så det kanske ligger i mediets natur att fotografisk humor är just lågmäld, säger Björn Terring.

En humor-snackis som dykt upp i olika forum den senaste tiden är finska fotografen Iiu Susirajas självporträtt som parodierar selfie-kulturen. Men är bilderna egentligen roliga?

– Visst, de är ganska kul. Men det är ingen stor konst. Nu bygger humorn helt på hur hon ser ut.

Om hon sett ut som vem som helst hade bilderna inte varit ett dugg kul, säger Henrik Halvarsson.

A

tt diskutera humor i fotografi kompliceras av att det inte finns en fastslagen definition av humor. Vad som uppfattas som humor varierar över tid och plats. För att uppfatta och uppskatta det roliga i en situation, eller bild för den delen,

»De bästa humorbilderna uppstår när det händer något man inte kunnat tänka ut innan.« / björn terring fotografisk tidskrift | 16

ELLEN VON UNWERTH

Till vänster: Lars Tunbjörks bilder tar fram det roliga i deppiskulturen.

Från serien »office/kontor«.

Till höger: Ellen Von Unwerth använde humor.

http://www.lighting-essentials.com/photographers-you-should-know-ellen-vonunwerth/

Nedan till vänster: Johan Rheborg gillar Diane Arbus tvillingar, »Identical twins« från 1967.

IIU SUSIRAJA

DIANE ARBUS

Nedan till höger: Den finska fotografen Iiu Susiraja parodierar selfie-kulturen.

krävs »sinne för humor«. Vilket egentligen inte är ett sinne, utan något inlärt. Vi måste alltså ha med oss uppfattningar för vad som är normalt och därmed hur man bryter detta, för att uppfatta humor.

Enligt den brittiske komikern Rowan Atkinson, mest känd som Mr Bean, kan ett föremål bli roligt på tre olika sätt. 1. Genom att befinna sig på ett ovanligt ställe. 2. Genom att bete sig på ett ovanligt sätt. 3. Genom att ha fel storlek. Den teorin kräver också att vi som åskådare eller mottagare av humor kan avgöra vad som är ovanligt och vanligt.

Den brittiske forskaren och evolutionsteoretikern Alastair Clarke är inne på ett liknande spår i sin rapport The Pattern Recognition Theory of Humour.

Hans tes är att vi upplever humor när vi känner igen mönster och när dessa mönster bryts. Om vi upplever repetitioner och sedan blir överraskade av mönstret som dyker upp, uppfattar vi detta som humoristiskt. Om man överför Clarkes teori på fotografi skulle detta innebära att den som är van vid att titta på och bedöma fotografier har lättare att uppfatta humor än den som inte är lika van vid 17 | no 6/2014

http://www.iiususiraja.com/galleria/

att betrakta bilder. Han menar alltså att ett slags förförståelse krävs för att se det humoristiska, det avvikande från mönstret.

Därför finns det ingen universell humor, eftersom vad vi uppfattar som roligt beror på våra kunskaper och erfarenheter. Men det finns ändå de som försöker sig på att definiera humor.

– Humor består av tre komponenter: Kvickhet, glädje och skratt. Kvickhet är den kognitiva förståelsen, glädje är känsloupplevelsen och skratt det fysiska resultatet. Men i övrigt finns ingen vedertagen humorteori, menar Chaya Ostrower, humorforskare vid universitetet i Tel-Aviv. Hon ligger bakom ett flertal studier och böcker om humor, bland annat ett uppmärksammat verk om humor som försvarsmekanism under förintelsen.

O

m man överför humor till fotografi finns det två huvudtyper. Den ena utgår från att fotografen besitter en kvickhet och att hen uppfattar saker och skeenden i omvärlden som hen

uppfattar som roliga och hoppas på att andra ska uppfatta på samma sätt. Och följaktligen fotograferar detta. Den andra vägen är att man i förväg tänker ut en rolig situation och skapar denna för ett fotografi. På så sätt behåller man som fotograf kontrollen över vad som är roligt.

– I förmiddags gick jag förbi en gammal Saab som hade registreringsskylten »tut 124«. Jag tyckte det var kul och tog en bild. Det blir ju en humorbild. Och det är ofta så humor fungerar, säger fotografen Klara G, som under åren fotograferat främst stilleben, mode och porträtt.

Klaras bild på registreringsskylten må vara kul, men det är inget fotografi som egentligen kräver en yrkesskicklig fotograf, utom i det att se det roliga i vardagen. Det vi uppfattar som roligt och skrattar åt är gärna usla familjeporträtt, tråkiga vykort, dåliga retuscheringar eller helt enkelt misstag. Det är bara att googla »funny photo« så radas hockeyfrillor och armar som ser ut som penisar upp.

– Det är ju oftast dåligheten vi skrattar åt. Men egentligen är det ju den som sammanställt sajten

KLARA G

fotografisk tidskrift | 18

Till höger: Martin Parr hittar humorn i kroppsspråk.

med knasiga familjeporträtt eller den som satt ihop boken med tråkiga vykort som skapat humorn.

Själva bilderna är inte roliga utan sitt sammanhang. Jag tycker att ett bra humoristiskt fotografi måste ha samma höga tekniska kvalitet som vilken annan bra bild som helst.

Klara G tycker själv att hon använder mycket humor i sina bilder, »allt från dratta på arslet-humor till mer subtila saker som att använda färgskalor som skär sig«, och känner att hon relativt ofta får vissa uppdrag just för att hon kan skapa roliga bilder.

– Bra humor behövs absolut, särskilt om man tittar på porträtt i tidningar och magasin. Men jag själv försöker ta en liten paus från det roliga just nu. Det är ju kul när folk skrattar, men jag vill inte bara vara den man vänder sig till när man vill ha något knasigt. Att vara rolig på beställning är aldrig enkelt, och det är inte direkt enklare inom foto.

MARTIN PARR

Till vänster: Klara G för Falkenbergs museum.

http://www.rosegallery.net/data/photos/695_1leaningbristol.jpg

För att skapa, förstå och tolka humor använder vi oss ofta av en kombination av flera olika sinnen, egenskaper och uttryck, som ljud, syn, lukt, smak, rörelser och beröring. Men inom fotografi finns inte den möjligheten. Här är fotografen begränsad till att arbeta endast med synintryck.

– Det är klart att det är svårare att vara rolig i bild när man inte kan ta hjälp av allt det andra. Men i grund och botten bygger fotohumor på samma sak som all annan humor: en bra och tydlig idé, säger Klara G. Men det finns så klart också fotografer som helt fjärmar sig från bildhumor. Saga Berlin, som bland annat plåtar artistporträtt och gör musikvideo under namnet Niceguzz, känner sig inte bekväm när det prompt ska vara roligt.

– Humor är bara ett tråkigt knep för att få något som egentligen inte är intressant att verka intressant. Jag hatar 90-talsfotografi när allt skulle vara

»Jag tycker att ett bra humoristiskt fotografi måste ha samma höga tekniska kvalitet som vilken annan bra bild som helst.« / klara g 19 | no 6/2014

crazy. Visst kan det uppstå humor ibland när jag plåtar, men det är aldrig medvetet. Jag finner inte relevansen i att arbeta med humor. Jag är helt enkelt inte humoristisk i min kreativitet.

Framför allt är det uppdrag där Saga blir ombedd att ta »roliga« bilder hon vänder sig emot. Hon skrattar ofta och gärna åt andras bilder, om det finns en mening med humorn, men vill inte vara den som själv tvingas locka fram lustigheter.

– När jag porträtterar någon vill jag inte pracka på personen egenskaper den inte har. Är det inte en person som jobbar med humor som verktyg känns det ofta bara fånigt. Att medvetet försöka skoja till något känns bara tråkigt. Mitt skräckscenario är när en ad säger »du kan väl ta en rolig bild«. Då tänker jag bara på roliga timmen i skolan.

D

et finns forskning som entydigt säger att humor är viktigt. Att vi klarar stress och motgångar bättre med hjälp av lite skratt. Ja, till och med att vi faktiskt lever längre när vi får skratta. Norr mannen Sven Svebak, professor i psykiatri och medicinsk humor vid Trondheims universitet menar att sinne för humor är direkt avhängigt för hälsan.

I en studie tittade han på en grupp med drygt 2 000 personer som hade cancer. Under de sju år studien pågick avled de med outvecklat sinne för humor snabbare, medan de med mycket humor levde längre. Det sociala sinnet för humor var starkt kopplat till förmågan att överleva.

Så vill du leva längre? Gå ut och försök ta en rolig bild.

yrkesrollen 2014

Överlevnadstips från proffsen ANNIKA FALKUGGLA

ANDERS J LARSSON Mycket är positivt men självklart finns orosmoln som alltid då ett yrke går igenom stora förändringar.

Som så ofta vid större förändringar är det kanske inte de redan etablerade spelarna som kommer ut som vinnare. Troligen får vi se helt nya medieaktörer med nya affärsmodeller precis som musikbranschen fått Spotify. Att tjäna pengar går utmärkt, men man måste tänka i nya banor.

När jag för tre år sedan sadlade om från it-konsult till fotograf upplevde jag att prismodellerna och standardavtalen var otroligt komplicerade för kunden. I en värld där omsättningen på bild ökar,

MONICA ENGLUND Under tolv år kom min största inkomst framför allt från frilansjobb för teatrar i Göteborg. En dag efter sista akten sa jag att när jag levererar bilderna så blir det för sista gången. Det kändes skönt. Några andra stadiga kunder hade jag inte. Jag tänkte att om någon vill mig något så vet de var jag finns.

Inget jobbraggande. Det blev väldigt tyst. Jag gjorde små och få reportage ibland. Man lär sig att leva med minimal ekonomi. Vi var två frilansande fotografer med två barn. Att arbeta med egna bilder och projekt blev det viktigaste och att verkligen tro på det jag höll på med. Darrigt ekonomiskt men lugnare i själen.

Så började stipendier droppa in, både sökta och osökta. Det blev lite lättare. Om du bär på sådant som du vill förmedla till omvärlden genom fotografi och hyser en genuin tilltro till det du vill göra, bli fotograf.

JOAKIM LLOYD RABOFF Det har aldrig varit bättre att jobba som fotograf än just nu! Men det gäller att vara extremt kreativ både för att intressera

SJÄLVPORTRÄTT

TOMMY ARVIDSSON

Man kan absolut livnära sig som fotograf 2014. Men det räcker inte med att vara duktig på fotografering och bildbehandling. Du måste även försöka vara en trevlig prick och en grym marknadsförare. Ännu viktigare är att vända fokus från dig själv till kunden.

Om du förstår kundens behov och skapar exakt det kunden vill ha, blir kunden nöjd och kommer tillbaka. Du kan få det riktigt tufft om du enbart vill skapa bilder i »din egen konstnärliga stil«. Var i stället beredd på att tänka nytt och kreativt. Jag har lärt mig massor av att försöka skapa exakt vad kunden vill ha och har om och om igen förvånats över alla nya kreativa idéer jag fått när jag tänkt så.

Att alltid leverera i så bra kvalitet som möjligt både tekniskt och konstnärligt är förstås också superviktigt, liksom att leverera inom utsatt tid.

Nöjda kunder kommer som sagt tillbaka och ger nya nöjda kunder. Och inte minst: Våga ta ordentligt betalt! Det ger troligen inte bara bättre inkomst, utan även bättre självförtroende. falkuggla.se

nya kunder och få befintliga uppdragsgivare att satsa på nya sätt att kommunicera med bild. Ens kreativa och tekniska talang är en rätt liten del av framgångsreceptet. Att presentera och sälja sig är viktigare. Min strategi är att skapa flera parallella kanaler som leder till inkomster från arkivbilder och uppdrag.

I dag finns 1 127 832 företag i Sverige med behov av att presentera sina produkter, tjänster och personal visuellt. Det finns alltså mycket att hugga tag i. Jag har investerat tid och pengar för att kunna erbjuda filmtjänster. Inlärningskurvan är ganska brant, men det har visat sig vara en lönsam satsning och bra komplement.

Ha inte en övertro till sociala mediers förmåga att generera inkomster. Social kompetens och samarbetsförmåga med kunderna är viktigare än alla »fans« och »likes« i social medier. raboff.com

antalet kanaler att visa bild i ökar, kunden förändrar sin organisation löpande och där människor byter jobb i högre takt, så blir det komplicerat och rörigt för kunden att ha koll på sina bilder och hur dessa får användas.

Mitt fokus är att göra det enkelt för kunden. Det har inneburit att jag i dag arbetar mer som bildkonsult än fotograf. Jag tar betalt för min tid och sedan får kunden stora friheter att använda bilderna så som de önskar. Det är världens roligaste jobb med hela världen som arbetsfält. andersjlarsson.se

ADION ALLAIN

SARA BÄCKVALL

JAN GLEISNER

Fem fotografer om sina bästa strategier för att lyckas i yrkeslivet.

JOHANNA NORIN Att jobba som fotograf – jag älskar det. Alla människor jag får vara nyfiken på, alla möjliga sammanhang, och så alla storys jag får höra, det är en sån lyx! Det gör slitet värt det. Strategier har jag utvecklat eftersom.

När jag började som frilans kunde jag ingenting om att vara företagare, och jag fortsätter att jobba på att bli bättre och klokare på den biten.

Så är det nog för många fotografer, att det är kärleken till fotografi som leder in i yrket, inte längtan till företagandet.

Det är få fotografer förunnat att kunna luta sig tillbaka och bli bekväma. Alla får jobba hårt. Vara envis, uthållig. Att leva med frilansotryggheten var supertufft i början, sen blir det vardagsmat, men visst kan man bli matt på det ibland och önska sig en jobbkalender med mer framförhållning. Till en ny fotograf skulle jag säga bli en bra företagare! Det finns inga genvägar där. johannanorin.se fotografisk tidskrift | 20

21 | no 5/2014 6/2014

Hoffman och s책rbarheten ELIS HOFFMAN

text: ana udovic

fotografisk tidskrift | 22

ELIS HOFFMAN

Elis Hoffman vann TT:s stora fotopris. Han får priset för de bilder som ingår i projektet Fading, där han reflekterar över livets förgänglighet. »Ett sammanhållet projekt där varje enskild bild tycks rymma en berättelse i sig, uppbyggd av olika betydelsebärande lager«, som motiveringen lyder.

23 | no 6/2014

ELIS HOFFMAN

E

lis hoffman festade till två natten innan, men ser inte särskilt trött ut när vi möts på Mariatorget i Stockholm. Han beställer en Coca-Cola till sin vegetariska gryta och vi slår oss ner på kaféet för att prata om det som ledde fram till händelsen kvällen före, då han vann tt:s stora fotopris. Priset fick han för projektet Fading – som han arbetat med sedan 2010.

– Jag började reflektera över hur man arbetar som fotograf egentligen. Vi fotograferar så många händelser, men jag funderade över om det verkligen är de som är det viktiga. Är det inte snarare reaktionerna på händelserna som formar oss till de vi är?

Han kom fram till att det han fotograferade egentligen var fysiska reaktioner hos människor, spår efter händelser, det som format minnen som påverkar hur vi lever våra liv.

– Mina projekt är väldigt känslostyrda, jag utgår mycket från mig själv. Det börjar som en öppen idé och jag vet inte exakt hur det ska landa. Det är en

process, med tiden ser jag något som vill ut och som jag måste ta tag i, säger han.

Den första titeln han hade till sitt projekt var In case of, eller på svenska I händelse av.

– Jag tänkte först att jag skulle följa spåren av händelser, rent allmänt. Men ju mer jag arbetade desto tydligare blev det att jag kom in på det förgängliga, att ingenting varar för evigt. Det blev en berättelse om livets skörhet och meningslöshet – livets mening över huvud taget. Blommor vissnar, kroppen blir skörare och minnen bleknar. Det är livets gång …

Det är lätt att tro att mötet med förgängligheten gjorde honom nedstämd, men Elis menar att det blev precis tvärtom.

– Att ingenting varar för evigt är vackert, tycker jag. När något bleknar eller försvinner skapas plats för något nytt som kan växa i stället. Jag var deppigare innan jag påbörjade det här projektet, men nu känner jag att jag i stället kunnat ta tag i mina tankar om att livet kan kännas meningslöst, säger Elis.

projektet är fotograferat på fem orter – Tranås, Malmberget, Kil, Hylte och Skellefteå. De var orterna som ingick i Tomma Rum, som ordnar residens för konstnärer på mindre orter i Sverige. Det gav Elis möjlighet att besöka platser han inte varit på förut och träffa människor han aldrig träffat tidigare.

– Hela projektet var en upptäcktsresa från början till slut. Att allt var helt nytt för mig gjorde att jag inte hade någon förutfattad mening, vare sig om människorna eller om platserna jag besökte.

Upptäcktsresan i det hela gjorde att han kunde fota mer dokumentärt och känslostyrt.

– Bilderna handlar om vad hjärtat och magen säger, och skildrar mina känslor när jag är i stunden med den människan eller platsen, säger han.

Elis berättar att han varit med om fantastiska upplevelser under fotograferandet av Fading. Att konfronteras med livets fragila sida blir en påminnelse om hur viktigt det är att använda den tid vi har på jorden, att fylla den med mening.

– Det blir så krasst när du ser en död person, går på begravningen och ser vilka spår som lämnats fotografisk tidskrift | 24

ELIS HOFFMAN

»Jag reflekterade inte så mycket över döden som ung, det jag kommer ihåg är mer tankar kring ensamhet.« kvar. Kanske återstår bara en hög med tidningar efter en människa. Vi måste leva och använda vår tid för att det ska bli ett spår, spåren blir ett bevis för att man har funnits till, säger han.

Elis menar att det inte är nödvändigt att lämna spår, men vi gör det oavsett vi vill eller inte. Så småningom finns inte heller spåren kvar, ingenting av det som finns nu.

– Jag reflekterade inte så mycket över döden som ung, det jag kommer ihåg är mer tankar kring ensamhet. Som barn kände jag mig aldrig riktigt 25 | no 6/2014

som en del av någonting, jag var mest för mig själv, vilket var på ont och gott.

Ensamhet är en röd tråd i Elis Hoffmans fotograferande precis som hans citat »jag tycker att människor är som vackrast när de vågar visa sin sårbarhet«, som finns med i fotoboken som också blev resultatet av projektet.

– I Fading har jag träffat människor som befinner sig i en känslig period i sina liv, och det måste jag ju visa hänsyn till, vara försiktig. Samtidigt är det viktigt att visa människor som har de här starka

känslorna, visa att du inte är en svag människa bara för att du visar vad du känner. vissa bilder har varit svårare än andra att fotografera. Många har reagerat på bilden av det döda, frusna fostret.

– Jag fick mycket frågor kring det, folk ville höra om det var svårt att fota. Jag tyckte över huvud taget att det var jobbigt att vara på bårhuset och se döda människor och obduktioner för första gången. Samtidigt var det också speciellt och lärorikt. Mycket av mystiken försvinner, samtidigt som jag förstod att det inte var några konstigheter, egentligen. Jag fick se hur kroppen ser ut och fungerar, säger han.

Människokroppen är ett av de spår av liv som finns kvar, men det egentliga spåret lever kvar i människorna runt omkring den döda kroppen.

– Det är vackert när man tänker på det.

Elis berättar om när han fick vara med Davids familj på bårhuset. David var en missbrukare i samma ålder som Elis som dött av en överdos.

ELIS HOFFMAN

»Även om de var sjuka och inte orkade så mycket så ville de göra något fint under sin sista tid.«

– Hans familj kunde inte släppa taget. De hade varit fem gånger på bårhuset. Det var fruktansvärt.

Jag fick vara med på hans begravning också, det var en stark erfarenhet.

I Skellefteå följde han med det team som arbetar med palliativ vård eller vård i livets slutskede.

Många av de äldre som visste att de hade kort tid kvar hade en obändig livslust.

– De ville inte gräva ner sig utan ta vara på tiden de hade kvar, nu när den var så kort. Några berättade att de gick på restaurang varje dag och upptäckte sin hemstad Skellefteå på nytt. Det var fantastiskt att höra på något sätt, även om de var sjuka och inte orkade så mycket så ville de göra något fint under sin sista tid.

Efter att ha träffat de äldre i Skellefteå hade han svårt att försvara sina tankar om att allt var meningslöst.

– Det går inte att säga att jag som är 35 år har sådana tankar till en som ska dö, och det gjorde att jag började reflektera över de tankarna, säger Elis.

Reagerar vi på ett konstruktivt sätt på livets händelser? Blir reaktionen något positivt, tillför den något, eller blir det till ett ingenting? Reaktionen får en betydelse för det fortsatta livet, det är Elis övertygad om.

E

lis använder olika tekniker beroende på uppdrag.

– När jag arbetar för kunder, gör frilansuppdrag, så fotograferar jag digitalt. Handlar det om en utställning eller egna projekt så blir det analog fotografering. På det sättet blir det jag gör mer eftertänksamt, det går långsammare och jag tar färre bilder. Jag tycker också att det är bra att jag inte ser bilden direkt, jag får lite tid att glömma bilden i stället och kan fokusera på mina upplevelser snarare än hur bilden blev.

Han har en Pentax 672, och negativen är i storlek sex gånger sju centimeter. Att bilderna är dokumentära hänger ihop med hans fotografiska ambition: att uppleva något. fotografisk tidskrift | 26

27 | no 6/2014

ELIS HOFFMAN

JONAS EKSTRÖMER

NAMN Elis Hoffman. ÅLDER 35 år.

BOR I Stockholm.

FAMILJ Mamma Marianne, pappa Tommy, bröderna Hannes och Daniel.

AKTUELL MED Vinnare av TT:s stora fotopris. Priset ges till den yrkesverksamma fotograf som på bäst sätt skildrat det svenska samhället.

Vinnaren får 100 000 kronor.

– Jag ser ingen enskild poäng i min yrkesroll, att vara en fotograf. Jag vill framför allt vara en människa. Jag fotograferar för att uttrycka mig och för att utvecklas som person, för att lära känna mig själv och andra. Därför arrangerar jag aldrig bilder.

Det ska vara en upplevelse framför allt, säger han.

När beskedet kom att han var en av tre nominerade till tt:s fotopris, var han mitt uppe i sitt bokprojekt – tyska Kehrer Verlag ville ge ut hans Fading-bilder i bokform. Så när de ringde för att meddela att han var nominerad hade han hunnit glömma bort att han skickat in bilderna.

– Det var nog väldigt bra, för jag slapp vara nervös.

Men nervositeten kom lagom tills han klev in genom dörrarna på hotell Rival, där vinnaren skulle presenteras. När han vunnit fick han kliva fram i strålkastaren – som också kom med i tacktalet.

– Jag pratade om att jag aldrig känt mig som en vinnare, jag har aldrig känt mig som personen som står i centrum. Jag är mer den som står utanför strålkastarljuset och gör min egen grej. Men det känns

fantastiskt att strålkastaren nu har vinklats och riktar sitt ljus åt mitt håll för en stund, säger han.

E

lis kallar sig »bortskämd« i den bemärkelsen att han haft en uppväxt som gjort att han vågat göra det han brinner för. Bägge Elis föräldrar arbetar konstnärligt, även om de samtidigt arbetar inom vården.

– Jag är uppvuxen i ett fritt hem, där jag kunnat göra det jag vill, det var inte så mycket regler och sådant. Mina föräldrar var de som visade mig att man kan gå sin egen väg, säger Elis.

Elis anmälde sig till sin första fotokurs redan innan han gått ut första året på gymnasiet. När skolan var slut började han en högskole förberedande utbildning i Göteborg på 1,5 år.

Sedan arbetade han ett par år som museifotograf på Sjöhistoriska museet, fotade föremål och utställningar samt dokumenterade samtidens sjöfart, »det blev mycket hamnmiljöer«. Jobbet fick han på ren envishet.

– Jag är ganska målinriktad, efter utbildningen i Göteborg visste jag att ville jobba som fotograf, inte plugga. Det var svårt att få jobb utan körkort, men då kom jag på att en museifotograf inte behöver köra bil. Jag ringde runt till alla museer och fick höra att Sjöhistoriska hade en fotograf som snart skulle på föräldraledighet. Så jag kollade med arbetsförmedlingen om jag inte kunde göra praktik där. När jag gjort det hade jag visat dem vad jag kunde, så jag erbjöds vikariat och så småningom fast tjänst, men då ville jag jobba mer kreativt så jag ansökte till Biskops Arnö.

Vad ska du göra med prispengarna?

– Jag kommer att lägga pengarna på att producera en utställning av Fading och sedan vill jag ha en insats för att börja med nästa projekt, säger Elis.

Men det kommer att bli en semesterresa också, till Kanada.

– Jag har varit sugen på att åka till Kanada länge, men har alltid sysslat med något projekt på sommaren, och det är på sommaren jag vill åka. Men nu så ska det bli av, säger han. fotografisk tidskrift | 28

NORRLAndsdagarna 2015 © © ©ANDERS ALM

13-15 februari scandic kongresscenter, skelleftEA

..

..

ForELaSARE MARY F CALVERT - The Battle Within: Sexual Violence in America’s Military (usa) .

ANders ALM / ELLA JONSSON - SOLITARY ROAD (lulea) LISEN .. STIBECK - DauGHTERS (sthlm) for mer info / norrlandsdagarna.se

MIYAKO ISHIUCHI

Frida Kahlos kläder och spets från Hiroshima.

Bilder som ställföreträdande böcker

Miyako Ishiuchi Hasselblad Award Winner hasselblad, 2014

det är något oroande med hur motiven är beskurna, men svårt att sätta fingret på varför. Den japanska fotografen Miyako Ishiuchi fyller ut bildytan med föremålen och personerna hon avbildar vilket kanske inte är så ovanligt i sig. Hon går nära tyget i klänningarna och underkläderna, och låter dem breda ut sig i hela sin prakt. Allt förutom plaggens yttersta punkter, som man får tänka sig fortsätter utanför kanten på bilderna. Även det är långt ifrån någon unik

metod, men den skapar effektivt en intimitet mellan bild och betraktare.

Bläddrande bland boksidorna uppfattar jag Ishiuchis enkla dokumentering närmast som en vädjan. Eller en sorts upprättelse. Hur gör hon det möjligt? Det handlar ju enbart om ett ting på ett ljusbord eller ett föremål översköljt av dagsljus.

Ishiuchis direkta presentation av de enskilda föremålen bygger upp en koncentrerad intensitet. Kanske härrör den paradoxalt nog från allt som bilderna inte visar? Klädernas förhistoria är naturligtvis inte oväsentlig i sammanhanget. Den är till och med kärnan i Ishiuchis bilder. I samma ögonblick som man blir medveten om föremålens bakgrund förknippas den för alltid med fotografierna.

Ishiuchi avbildar kläder och föremål

som har tillhört atombombens offer från Hiroshima, saker som hennes egen mamma lämnat efter sig, eller, som i hennes senaste projekt, kläder och smycken som konstnären Frida Kahlo burit.

De söndertrasade kläderna svävar i bilderna, ett förbrukat läppstift tornar hotfullt upp sig, mammans löständer ligger blottade på ett metalliskt underlag. Detta är foton med olika laddning, men alla visar kvarlevor av liv. Fragment av en samhörighet som är förlorad för alltid, vi ser spillror från individer som befinner sig bortom vår räckvidd. Det är outsägligt vackert. ishiuchi lyfter fram föremålens inneboende skönhet – den som var så tilltalande för de som en gång

använde dem. Hennes uttryck ligger nära både kommersiell reklamfotografi och neutral museidokumentation. Det är en beröring som för med sig en fokusering på ytan, och som Ishiuchi medvetet använder för sina egna syften. Hon upprättar ett visst mått av distans som ger henne ett motstånd mot en nostalgisk blick.

Ishiuchi fotograferar varken varor eller museiföremål. Hon närmar sig objekten med djup vördnad och låter oss betrakta varje sak i dess egen existens.

De tunna tygerna framställs genomlysta, liksom uppenbarade, och överförs till det fotografiska skiktet som genom en analog hinna. Hon återställer föremålens värdighet, som i ett fotografi från sviten om Kahlo där Ishiuchi zoomar in på en lagning i fotografisk tidskrift | 30

HEAVY BOOKS

BLACKBOOK PUBLISHING

»Hon närmar sig objekten med djup vördnad och låter oss betrakta varje sak i dess egen existens.«

Böcker av Cederqvist och Berg.

FASTNAGLAD NATUR

Emanuel Cederqvist Det som blir kvar blackbook publ ., 2014

Petter Berg Plastic Trust heavy books , 2014

boken som utges i samband med att Ishiuchi tilldelats Hasselbladspriset är i stort format och sällsynt vackert formgiven. Den presenterar ett urval fotografier från samma bildsviter som ingår i en utställning som samtidigt pågår i Göteborg. I bokform bildar fototografierna en tätare helhet, och den är inte bara ett komplement till utställningen utan blir ett verk i egen rätt. En egen berättelse.

»Det som blir kvar« innehåller 20 ljusa färgfotografier av tomma rum där ingen bor, för döden kom och nu ska hemmet säljas till högstbjudande.

Emanuel Cederqvist arbetade under några år som mäklarfotograf och ibland tog han då bilder av dödsbon. Vi ser hem med bleka ytor efter tavlor på väggarna, där ljuset inte färgat tapeten gul.

Repor i golvet vittnar om stolar utan möbeltassar. I några rum hänger en gardin eller en lampa, som för att lämna kvar lite hemtrevnad till tänkbara bostadsspekulanter. Jag förstår konceptet, men bottnar inte i det helt känslomässigt.

Det som lämnas kvar efter döden är för mig snarare en mängd föremål, som tillsammans bildar en väv av minnen. Här finns lite av den känslan men inte tillräckligt för att beröra mig på djupet. Jag blir nyfiken och vill förstå.

Omslagsbilden visar ett fotografi av ett solblekt omslag till boken »M+M« av Dawid. Kanske finns en relation mellan böckerna men det framgår tyvärr inte. Döden och känslan av tomhet är viktiga ämnen att diskutera i konsten. Jag hoppas boken kan öppna upp för reflektion oss medmänniskor emellan.

Förlaget Heavy Books debuterade nyligen på bokmarknaden med fem titlar, var av Bergs är en.

Vi får se tjugo bilder, detaljer ur vår omvärld som när de hamnar på papper i en viss ordning lockar oss att finna en djupare innebörd. Temat är natur kontra urbanitet. Men naturen är fastnaglad på en monitor, inlåst i ett växthus eller till slut reducerad till ett stycke grönt tyg mot naken hud. De få människor vi ser är också upptagna med att betrakta bildskärmar.

Vi söker oss ständigt till de digitala förbiflimrande bilderna, men här lockas vi till en stunds stilla bläddrande i något som faktiskt är bestående och som inbjuder till reflektion.

Konventionerna omkring hur en fotobok ska se ut har luckrats upp.

Omslaget till den här utgåvan består av en signerad utskrift. Om man så vill, kan man kalla det en originalbild. Men hela boken, digitaltryckt i en upplaga på 100 exemplar, blir också ett verk i begränsad upplaga.

Enda sättet att särskilja kvaliteten på utskriften och inlagan är med hjälp av ett förstoringsglas.

/ MAGNUS BONS

/ SUSANNE FESSÉ

MIYAKO ISHIUCHI

KÄNSLAN AV TOMHET

relationer tyget. Liv, textil och fotografi tvinnas samman i en visuell läkning.

Bilderna på kläder och föremål blir hos Ishiuchi till ett slags ställföreträdande relationer. Ändå är fotografierna inte metaforiska utan påtagligt faktiska. Förutom ett par inkännande porträtt på hennes farmor innehåller boken inga fotografier där människor avbildas som enskilda individer. Likafullt kretsar Ishiuchis konstnärskap runt ett utforskande av hennes egen plats i världen. i tidigare fotografiska sviter, där Ishiuchi framställer kvinnors nakna kroppar, finns ett mer allmänmänskligt tonläge. Då är det kvinnornas operationsärr, brännmärken eller rynkor som intresserar henne. Eller torra fotsulor och fingrar hos kvinnor 31 | no 6/2014

födda samma år som hon själv. Visst är det ömtåliga iakttagelser av den mänskliga kroppens skavanker, men som generaliserade representationer fastnar dessa bilder en aning i den bakomliggande idén. Fotografierna lyckas inte riktigt göra sig fria från konceptet som orsakat dem.

/ TOMMY ARVIDSON

Läs alla årets fotoboksrecensioner på sfoto.se

fotografisk tidskrift | 32

En gång trycktes genren i miljonupplagor och hade läsare över hela världen. Konstnären och skribenten Sonia Hedstrand kastar sig in i fotoromanens (melo)dramatiska historia.

Till vänster: Från »MIchelle — fotoroman i färg«, 1984.

Ovan: »Öster om Eden« som fotoroman.

Videon dödade fotoromanen (nästan) text: sonia hedstrand

I

federico fellinis debutfilm Den vita shejken (1952) anländer ett nygift par till Rom på en smekmånad som mest verkar bestå i att träffa mannens släkt. Den unga bruden är besatt av den vita shejken, hjälten i en fotoroman, som hon följer i en veckotidning. Hon smiter i väg för att leta upp shejken och kliver in i fotoromanens magiska värld. Denna romantiska komedi, med Giulietta Masina i rollen som shejkens prostituerade fru, slutar dock sedligt med att bruden återbördas till sin make.

Filmen är en satir över fotoromanen, en typ av kiosklitteratur uppbyggd av fotografier i serieform, präglad av exotism och billig tårdrypande romantik. Fellinis debut är filmens motsvarighet till Gustave Flauberts Madame Bovary, men här är det inte läsandet av romaner som fördärvar den kvinnliga huvudpersonen utan fotoromanens världsfrånvända romanser. I slutet av 1990-talet återskapar Francis Ford Coppola filmens nyckelscen, fotograferingen av ett avsnitt av följetongen, i en nostalgisk-ironisk reklamfilm för ett känt italienskt kaffemärke.

33 | no 6/2014

Vid mitten av 1980-talet hade fotoromanerna fortfarande hundratals miljoner läsare varje månad bara i Europa. Men så kom videobandspelaren och allting förändrades. De rörliga bilderna tog över helt. Kanske är det av medkänsla till en daterad genre på väg ut som den italienska popstjärnan Gianna Nannini år 1984 döper sin enorma hit-singel till Fotoromanza. Självklart handlar låten om en olycklig kärlekshistoria, vars kraft melodramatiskt liknas vid »en gaskammare, ett brinnande palats, en skarp kniv, en scen i slow-motion« och så vidare, alltmedan kvinnan som plågas frågar sig om hon ska ringa Honom eller inte. I musikvideon figurerar en mystisk man i hatt som poserar mot en stadssiluett likt en romantisk hjälte i veckotidningens fotoroman.

I dag för fotoromanen en tynande tillvaro och är snarast ett hobbyprojekt för små läsarskaror på internet-sajter som girls.fr, mybestory.com eller asofterworld.com. En genre som för bara några årtionden sedan publicerades i miljonupplagor har fått en plats i skuggan. I Sverige är genren helt bortglömd, inga böcker, artiklar eller någon akademisk

forskning finns på svenska. Det är omöjligt att uppskatta vidden av hur fotoromanen i stora delar av Sydeuropa format generationer av unga kvinnor och deras föreställningar om den romantiska kärleken. Men var kom då fotoromanen ifrån? seriellt berättande med bilder och text har förstås funnits sedan grottmålningarnas tid, via egyptiskt måleri och japanska flera meter långa tuschmålningar på små rullar, som följer en berättelse i scen på scen. Den tecknade serien uppstod i Europa i början av 1800-talet i samband med dagspressens utbredning tack vare effektivare tryckpressar, och populariserades med sina rutor och pratbubblor vid förra sekelskiftet i Europa och usa. På 1930-talet började regelrätta serietidningar ges ut. Pratbubblorna gav i Italien serierna namnet fumetti, små rökpuffar, en term som senare även kom att beteckna fotoromanen internationellt.

Fiktivt berättande genom kombinationen av fotografi och text uppstod först genom så kallade romaniseringar, bokversioner av populära filmer som började dyka upp i kiosker och boklådor bara

Tiill höger: Ur »Modern Romantik« från 1972.

Vet du vem fotografen är? Hör av dig till redaktion@sfoto.se.

»Startrek« som fotoroman sent 1970-tal och fotoromanen som finkultur, signerad Chris Marker.

några år efter filmens födelse år 1895. Kommersiella förlag försökte slå mynt av filmens säljande glamour och lät en spökskrivare formulera filmens handling i ord, illustrerat av några stillbilder från filmen. Dessa filmromaner nådde svenska läsare som följetonger till exempel genom veckotidningen Allers under första hälften av 1900-talet.

Romaniseringen av filmer ledde under 1930-talet till uppkomsten av »seriefilmer«, svartvita kort versioner på några sidor av kända filmer formgivna som serier med dialogen i för hand ditpräntade pratbubblor, som ofta publicerades i veckotidningar eller som inslag i serietidningar. Svenska Seriemagasinet lockade i varje nummer på omslaget med rubriker som Operation Amsterdam – topprafflande seriefilm från andra världskriget! eller Spännande seriefilm: Hämnaren från floden!. Seriefilmerna tog snart allt mer plats och blev film romaner. Då filmromanen funnit sin form bestod den i allmänhet av 360 stillbilder ur filmen.

// IDÉN ATT ÅTERBERÄTTA EN FILM MED HJÄLP AV STILLBILDER VAR FRÅN BÖRJAN EN NÖDLÖSNING FÖR EN PUBLIK UTAN TILLGÅNG TILL BIOGRAFER. //

Några helsidor täcktes också av mer uppställda reklambilder tagna under inspelningen.

I Frankrike var filmromanen, le ciné-roman, ett stort fenomen från 1940-talet till 1970-talet. Formen spred sig snabbt till resten av Europa, särskilt fattiga delar av Syd- och Östeuropa där befolkningen inte hade tillgång till biografer, och den blomstrade långt in på 1980-talet bland samhällsgrupper med mindre läsvana och utan ekonomi att inhandla egna videobandspelare. Genren spred sig även till Amerika. I slutet av 1970-talet dök alla Star Trekepisoder upp som filmromaner i färg med ordlistor och frågesport i slutet. Alien-serien publicerades som påkostad »movie novel« på 1 000 sidor stillbilder ur filmerna.

I

dén att återberätta en film med hjälp av stillbilder var från början en nödlösning för en publik utan tillgång till biografer, men blev i sig till en intressant berättarform. Stillbilder ur en film har en annan kvalitet av rörelse, handling och spontanitet än vanliga fotografier. Filmromanerna liknade publicerade storyboards. Inte bara gav de läsaren en möjlighet att verkligen studera scenografi, kostym, regissörens val av utsnitt och vinklar i valfri takt, utan de synliggjorde även filmens struktur, filmmediets själva grundregler och dramaturgi. Medan filmen styr vår blick genom rörelse, klipp och tidsbegränsning, ger filmromanen sin läsare en större möjlighet till medskapande genom att endast visa enskilda utsnitt ur handlingen.

Kina hade sin egen version av filmromaner som var enormt populära under hela 1900-talet. Lianhuanhua, de »länkade serie-bilderböckerna« var under

nästan hundra år det stora underhållningsmediet i Kina. De kinesiska filmromanerna hade formen av små enkelt trycka häften, mindre till storleken och tunnare än pocketböcker, där varje sida bestod av en tecknad bild eller en stillbild ur filmen, med en kort berättande text på några meningar under. Från början baserades berättelserna på Peking-operor, men snart bestod lianhuanhua nästan enbart av adaptioner av kända kinesiska storfilmer.

Häftena såldes billigare än priset för en biobiljett och var under första hälften av 1900-talet den enda tillgängliga massunderhållning en för många kineser som inte hade råd med bio-biljetter. De delades ut gratis på tåg för att få tiden att gå under resan, liksom vi i dag tittar på filmer på flyget. På gatan fanns hyllor med lianhuanhua som hyrdes för några ören och lästes sittande på stolar runt omkring, i ett system som liknar dagens mangakaféer i Japan. Det var den tidens pirat-kopiering av filmer, eller för att använda ett finare ord; appropriation. ur filmromanen föddes år 1947 i Italien fenomenet fotoromanen, il fotoromanzo, som på samma sätt bestod av fotografier med pratbubblor till. Men det var inte stillbilder tagna från filmer, utan de var skrivna och fotograferade med en stillbildskamera direkt för veckotidningsformatet. De första fotoroman-magasinen hade namn som Il mio sogno (Min dröm) med undertiteln »Veckotidning med kärlekshistorier och stillbilder«. Den första svartvita publikationen innehöll berättelser med titlar som Från djupet av hjärtat och Kärlekslögner.

Läsningen pågick ofta kollektivt på kaféer, tvättomater och andra mötesplatser där det diskuterades fotografisk tidskrift | 34

35 | no 6/2014

fotografisk tidskrift | 36

Sophia Loren inledde sin karriär som modell för olika fotoromaner.

Till vänster: Ur »MIchelle – fotoroman i färg«, 1984.

Ovan: Alain Resnais inspirerades av fotoromaner till sin kända film »I fjol i Marienbad« från 1961.

livligt bland läsarna, som även bjöds in att önska hur historien skulle utvecklas och att lösa huvudpersonernas amorösa och moraliska dilemman.

Fansen var aktiva och engagerade, de skrev brev och kom med förslag på hur huvudpersonerna skulle handla och känna. »Skådespelarna« i fotoromanerna valdes ofta ut genom skönhetstävlingar, många läsare anmälde sig och hoppades på att bli huvudpersoner i nästa historia. Ett flertal stora stjärnor inom den italienska filmen har börjat sin bana som huvudkaraktärer i billiga fotoromaner. Några av dem är Gina Lollobrigida och Sophia Loren, som i tonåren flyttade till Rom med sin mor för att söka lyckan inom filmen, och fick arbete som modell för olika fotoromaner.

F

otoroman-konceptet spred sig snabbt till andra europeiska länder under 1950-talet, ofta översattes bara texterna rakt av från de italienska versionerna.

I Spanien kallades de fotonovelas och i Frankrike roman-photo. Fotoromanen fanns också i Sverige, även om den inte blev lika långlivad här så existerade den i veckotidningar som Modern Romantik från 1972 med lovande underrubriker som »två avslutade fotoromaner i varje nummer« eller »Michelle – fotoroman i färg!« . Här får man läsa om godhjärtade unga flickor som Vanja, Anna och Carina, som stöttar män som tampas med problem som spelberoende, utpressning, andlig leda och annat hemskt. Men tack vare sin omsorg om mannen vinner den unga kvinnan hans hjärta, det slutar med en kyss och resten är historia.

Dramaturgin påminner om dagens såpoperor, och de oändliga telenovelas som rullar på latin-

37 | no 6/2014

amerikanska tv-kanaler i dag. Liksom tv:ns lilla skärm uppmanar mer till närbilder än filmmediets stora projektion, gav även fotoromanens små rutor upphov till ett stort fokus på närbilder och särskilt en koncentration på bilden av ansiktet, som uttrycker känslosamhet, precis som i tv-såpan.

Både såpoperan och fotoromanen har sina rötter i melodramen, en folklig talteater som uppstod i Frankrike vid slutet av 1700-talet och utvecklades till den största populärkulturella underhållningsformen på boulevardteatrarna under 1800-talet, samt fortsatte att inspirera filmmakare som till exempel amerikanen Douglas Sirk in på 1950-talet.

Melodramen karaktäriseras av upphöjda känslor, överdrivet spel, enkla historier, och gärna en kärlekshistoria med förhinder. Handlingen framförs av stereotypa karaktärer som den snygga hjälten, den elake skurken, den oskyldiga unga kvinnan och så vidare. Dessa fasta roller, styrda av

// MELODRAMEN KARAKTERISERAS AV UPPHÖJDA KÄNSLOR, ÖVERDRIVET SPEL, ENKLA HISTORIER OCH EN KÄRLEKSHISTORIA MED FÖRHINDER. //

enkla begär och svartvita känslor, går att spåra ända tillbaka till den europeiska medeltidens folkliga teaterform Commedia dell’arte. på 1960-talet börjar fotoromanen och film romanen som medium uppskattas inom finkulturen, framför allt i Frankrike. Författare får upp ögonen för fördelarna hos det som tidigare avfärdats som genrelitteratur, kiosklitteratur eller paralitteratur, något vid sidan av den riktiga litteraturen och konsten. Några journalister försöker sig på att göra reportage i fotoromanform för mer aktade magasin.

1962 gör den franske filmaren Chris Marker en kort science fiction-film vid namn Terassen, en svartvit film med stillbilder, berättarröst och undertiteln »photo-roman«. Han publicerar sedan en bokversion av bilderna och ger den undertiteln »cinéroman«. Även Alain Resnais inspireras till sin film I fjol i Marienbad från 1961. Det är en fragmentarisk berättelse, en kärlekshistoria i svart-vita, drömlika bilder.

I Sverige i dag ser vi enskilda fotoserier förekomma då och då som inslag på några sidor i seriemagasin som Galago. Marcus Ivarsson, Henrik Bromander och Ulf Lundkvist har provat på genren.

Jan Stenmark bör även nämnas, även om hans bilder står en och en för sig, så utgår de från upp hittade fotografier med korta texter till. I övrigt har fotoromanen och dess nära släktingar som romaniseringen, seriefilmen, filmromanen och foto novellen haft påfallande liten påverkan på samtida konstfotografi. De flesta fotografer verkar trots allt mer intresserade av den enskilda bilden än av att berätta en historia. För det ändamålet dominerar i dag de rörliga bilderna.

SASHA RUDENSKY

tankar om en bild

fotografisk tidskrift | 38

Underbara hemligheter Skribenten och bibliotekarien Jenny Lindhs tankar om bilden »Karaoke Europa« av den amerikanska fotografen Sasha Rudensky.

han är bakis som fan. Av någon anledning – kanske kombinationen skrynkliga byxor och spänd ryggtavla – är min första tanke att mannen på bilden nyss har vaknat med en riktigt sur bakfylla, en sådan som får musklerna att krampa och hela själen att smaka gammal tennisstrumpa.

Han slocknar på toaletten och de andra glömmer honom, eller kanske överger: ensam kvar blir han i vilket fall. När han vaknar framåt morgonen kramar handen fortfarande ölflaskan, håller den som en mikrofon, fy fan vad det sjunger i skallen, han som till vardags är lite av en förebild minns att han drömt något avslöjande. Just innan verklighetens handflata drämde till uppträdde han inför jublande folkmassor tillsammans med sin flickvän som var ... å nej ... jo … popstjärnan. Britney Spears.

Han öser iskallt vatten över ansikte och dröm och stapplar ilsket ut i festlokalen men där, i dess nyskurade tystnad, måste han stanna upp. Allt är riggat för en ny kväll. Färgerna är så vackra. De blågröna spotlightsen får honom att tänka på ett sibiriskt norrsken, ljusslingan är en brinnande kometsvans och som om inte detta vore nog reflekterar väggar, tak och golv skimret från discokulan, en silvermåne. Längst bort svävar den förhöjda scenplatån som en himlakropp och nu häpnar han motvilligt över dess dragningskraft. Han hade velat vara en stjärna i går. Oops I did it again, se förvåning i allas ansikten. Hans hemlighet är att han älskar att sjunga. själv älskar jag hemligheter. När jag var liten ägnade jag oproportionerligt mycket tid åt att bygga gömställen och kojor; gräv ner en trist enkrona och vips förvandlas den till en skatt. Jag gömde allt, hårspännen, tomater, ilska, huvudsaken att jag var den enda som visste var skatterna fanns. Då kunde de vuxna gå där med sina gräl och sitt dagsljus, mina skuggiga gömmor gav mig skydd och makt.

Det har inte gått över. Fortfarande kan jag bli euforisk av en sådan enkel sak som att kunna låsa 39 | no 6/2014

ytterdörren inifrån när jag kommer hem. Ibland gömmer jag kryptiska lappar i biblioteksböcker, ofta böjer jag mig mot ett kattöra och viskar en pinsam hemlighet (Oops I dit it again). Eller så tänker jag på rymden. Världens största hemlighet är universum, ett enda enormt gömställe för existensens alla gåtor och för livet självt. Sasha Rudenskys bild heter Karaoke Europa, karaoke är en japansk ordsammansättning som betyder »tom orkester«. Det låter kosmiskt, som de gamla grekernas föreställning om sfärernas musik, så jag fantiserar: däruppe i det välvda mörkret sjunger planeterna evig karaoke och den tomma orkestern spelar existensens motsvarighet till Britney Spears.

Jag vill förresten tro att konstens hemlighet är just hemligheten: I alla intressanta romaner, bilder och dikter finns en hemlighet nedgrävd – i hemlighet. Det handlar inte nödvändigtvis om dunkelhet eller sinnrikt uttänkta djup. Den vackraste hemligheten är, åtminstone i min hemliga fantasi, den som konstnären själv inte ens vet.

Tanken på alla dessa underbara hemligheter får en att vilja undersöka och upptäcka. Det gäller bara att veta när man ska backa. Precis som människor och stjärnhimlar bevarar konstverk sin dragningskraft bättre om vi låter dem behålla en del av sin hemlighetsfullhet. tillbaka till bakfyllan. Är det tyngden i kroppen som gör att han för en gångs skull förlåter sin svaghet? En poetisk rad ur en bok kommer för honom: stjärnan räds ljuset. Bara om natten, när himlen är mörk, vågar hon komma fram. Han går med bestämda steg upp på scenen, testar mikrofonen, musiken är bara ett par knapptryck bort. Så ser han sig själv i den stora väggspegeln. Där är du, tänker han. Där är han, tänker jag. Men mer vet jag inte för jag ser inte vad som just nu utspelas i karaokesångarens ansikte, det är skuggat och dolt för mig. Den tomma orkestern börjar strax spela.

Vad det än är, tänker jag, är det din hemlighet.

Långlivad lagring De hyllvärmande pärmarna med analoga negativ har ersatts med … ja, vadå? Det finns ingen motsvarande självklar digital lagringsmetod. Här tittar vi närmare på de hetaste alternativen för smidig och säker lagring just nu.

När jag arbetade på ett av landets första heldigitala bildarkiv i mitten av 1990-talet sparade vi alla högupplösta bildfiler på cd-skivor i en hållare intill mitt skrivbord på kontoret. Jag hade en kopia av varje skiva, vilket kom väl till pass när någon var på vift eller hade fått en retsam liten repa som gjorde det omöjligt att läsa filen.

Tjugo år senare har skivorna blivit rymligare, men har också hunnit bli passerade av andra lagringstekniker.

Fast fortfarande är känsligheten ett problem, eftersom minsta lilla digitala »repa« kan ställa till med oändligt mycket mer än en repa i ett negativ.

Det är en av aspekterna när det gäller att välja lagringsmetod i ditt arbetsflöde. Det finns nämligen tre tydliga huvudalternativ, alla med sina föroch nackdelar: externa hårddiskar, molntjänster och ett eget moln.

EXTERNA HÅRDDISKAR

Ett givet alternativ för att skapa mer utrymme. En extern hårddisk är bara koppla in i datorn, och ibland behöver du inte ens ansluta hårddisken till en strömkälla. Smidigt!

En traditionell hårddisk är uppbyggd av roterande magnetiska skivor och en mekanisk arm som läser och skriver data från skivorna.

Visst, det påminner om en skivspelare – på mer än ett sätt. Den här konstruktionen gör nämligen att hårddisken kan ta skada om den till exempel skakas eller tappas i golvet.

Den tål inte heller särskilt stora påfrestningar i form av värme, kyla och fukt.

En hårddisk kan alstra så pass mycket värme att den behöver kylas, och fläktljudet kan vara störande.

Men det finns varianter som har ett chassi som leder ut värmen och gör att det inte behövs fläktkylning.

En annan effekt av att hårddisken har rörliga delar är att sådana delar till sist alltid blir slitna. En grov uppskattning av den normala livslängden på en hårddisk som du använder regelbundet är tre till sju år.

Just det, det kanske är dags att byta ut hårddisken som du köpte 2012.

Fast det kan nog vara dags ändå, i alla fall om du har en hårddisk med usb 2.0-anslutning och byter den mot en

variant med usb 3.0- eller Thunderbolt-anslutning. Du kommer att bli glatt överraskad över hur snabbt allt går helt plötsligt! Teoretiskt sett kan livslängden på hårddisken förlängas om du använder den för ren lagring, alltså om den inte är aktiv, även om det finns en risk för avmagnetisering.

Fast att förutspå vad som är läsbart om tio eller tjugo år är det knappast någon som vågar ge sig på.

En fördel med den delvis mekaniska uppbyggnaden är i och för sig

Minsta lilla digitala repa kan ställa till med oändligt mycket mer än en repa i ett negativ.

att informationen kan gå lättare att rädda.

En annan typ av hårddisk är de som brukar kallas ssd-diskar, vilket innebär att de är uppbyggda kring någon teknik utan rörliga delar. (Kanske är det mer korrekt att kalla dem för hårddiskar med flashminnes-teknik.)

Några givna fördelar med tekniken är att det gör hårddisken snabbare och tystare än den traditionella varianten med roterande magnetiska skivor.

Den blir inte heller lika varm och är även mindre stötkänslig.

En nackdel är att denna variant är dyrare, i alla fall än så länge. Dessutom ger experterna mindre hopp till den som har en trilskande ssd-disk än till den som kommer med en traditionell hårddisk som plötsligt inte går att läsa. ssd-diskarna sägs ha ungefär samma livslängd som de traditionella hårddiskarna, och ska kunna leva maximalt länge om de inte fylls helt.

Satsa på ett kabinett med plats för lösa diskar och satsa på rymliga och snabba diskar. Sedan är det bara att acceptera att priset per gigabyte fotografisk tidskrift | 40

PIA KOSKELA

för lagringsutrymme kommer att fortsätta minska.

Ett tänkbart alternativ till en extern hårddisk är att låta extradisken vara intern, alltså att förse datorn med ytterligare en disk (eller en enda större). Och det kanske du kan ha nytta av. Men det är ingen lösning på ett lagringsproblem, för en av poängerna med en extern hårddisk är att ha ytterligare en uppsättning av bilderna på ett annat ställe, så att inte allt försvinner på en och samma gång om datorn skulle krascha, bli stulen eller brinna upp.

En stor fördel med att ha hårddisken innuti – istället för utanför – datorn, är att det går betydligt snabbare att komma åt och öppna filerna.

Fördelar och nackdelar Enkel att installera.

Smidig, kan fraktas eller placeras var som helst.

Säker, genom att ingen kan hacka sig in i den.

En tydlig engångskostnad, inget abonnemang.

+ + + +

41 | no 6/2014

-

Traditionella hårddiskar är känsliga för bland annat stötar. ssd-diskar (som är dyrare) kan vara svåra att »rädda« om det blir något fel på dem.

beroende på hur bra internetuppkopplingen är.

Många av tjänsterna är dessutom just nu inriktade på datavolymer upp till 100 gb, och det kan bli kostsamt när det är mer än så som ska arkiveras.

MOLNTJÄNSTER

Molntjänster för allehanda behov poppar upp som svampar i den fuktiga höstskogen. Och då kommer det förstås även olika lagringstjänster för bilder. En given fördel med en sådan tjänst är att filerna lagras på ett helt annat ställe än din dator, så att det innebär en ökad trygghet med en sådan backup.

Samtidigt går det att komma åt filerna varifrån som helst; det räcker att det finns internetuppkoppling.

Det går också att ställa in en automatisk synkning av de bilder som behöver sparas på de flesta av tjänsterna.

Nackdelen, eller snarare ett motstånd, kan vara att det tar emot att lämna ifrån sig kontrollen av sitt viktiga material till en extern part.

Jämfört med att ladda över bilderna till en hårddisk kan det också bli frågan om sega uppladdningstider,

Fördelar och nackdelar Smidigt, ingen hårdvara att hålla reda på själv.

De flesta molntjänster innehåller extrafunktioner som gör det lättare att sortera och visa upp bilderna.

Säkert – åtminstone jämförelsevis (även om del kändisar har en annan uppfattning …).

Det kan bli dyrt för stora lagringsmängder.

Kan vara tidskrävande uppladdning, beroende på internetuppkoppling.

+ + + -

ETT EGET MOLN

Med en nätverkshårddisk, en nas, kan du skapa ditt eget moln. Det är i grund och botten precis som det låter, en hårddisk som kopplas till ett nätverk. Du kan välja att ha en backuphemma eller kanske hos en kollega.

I en nas finns det säkerhetslösningar för att hindra att obehöriga kommer åt informationen. Det finns även varianter som är brand- och vattensäkra, så att du kan känna dig ännu tryggare. Apples backup-lösning Time Capsule är en egen nas-lösning (men även andra nas kan utnyttja Time Machine för att automatisera backupen).

I en nas kan du ha flera olika diskar, och genom att använda en så kallad Raid 1-koppling så kan du låta den ena diskens information speglas på den andra – för att ha en ytterligare säkerhet.

Fördelar och nackdelar: En tydlig engångskostnad, inget abonnemang.

I det egna nätverket lär det gå snabbare att hantera filerna än över internet.

Kan kräva en viss konfigurering.

Om du inte har din nas i det egna nätverket kan det bli en tidskrävande uppladdning, beroende på internet-uppkoppling.

+ + -

/ PETER WIKLUND

teknik

NY SKÄRM I sin serie av ColorEdge-skärmar har Eizo lanserat CS240, där man har tagit bort en del funktioner för att kunna pressa priset. Trots det har skärmen sådana avancerade funktioner som en färgrymd som täcker in 99 % av Adobe RGB. Belysningen består av LED, vilket medför att strömförbrukningen minskar radikalt jämfört med äldre skärmar med lysrör.

De flesta skärmar med LED har dock en begränsad färgrymd, men numera kommer alltfler skärmar med LED-belysning med olika färger. På så sätt får skärmen ett större färgomfång än de skärmar som använder lysrör.

Omdesign väcker reaktioner hasselblads satsning på att designa om Sony-kameror har mötts av mycket starka reaktioner på internet. En stark opinion anser att satsningen på pimpade Sony-kameror har varit fel väg för Hasselblad. Samtidigt har Hasselblad gått ut med en pressrelease där de hävdar att försäljningen av Lunar, Stellar, Solar och hv har överträffat företagets förväntningar. De har dock inte publicerat några försäljningssiffror.

Designen på dessa kameror har avvikit mycket från den strama, rationella design som Hasselblad har varit känd för. Huvudansvaret för designen av dessa kameror har legat hos det italienska designkontor som Hasselblads dåvarande ledning startade 2012. Nu har man beslutat lägga ner detta kontor. Om detta också innebär att utvecklingen av Hasselblads vidareutveckling av Sony-kameror upphör framgår inte.

NYTT SAMARBETE Det första resultatet av samarbetet mellan Alpa och PhaseOne har presenterats i form av kameran PhaseOne A-Series. Den kommer i tre versioner, en med 50 MP CMOS-sensor, en med 60 MP CCD-sensor och en med 80 MP CCD-sensor. Till dessa kameror finns tre objektiv från Rodenstock på 23 mm, 35 mm respektive 70 mm.

Kameran är egentligen ett hopplock av utrustning som redan har tillverkats av respektive företag. Den består av en kamerakropp som egentligen bara fungerar som hållare för objektiv och bakstycke, ett objektiv från Rodenstock och PhaseOnes bakstycke.

FÖRBÄTTRAD STABILISERING sony adderar ytterligare en kamera till sitt a7-system.

Denna gång är det en uppgradering av den ursprungliga a7 till version II. Den främsta nyheten är förbättrad bildstabilisering. Sony beskriver den som den första fullformatssensorn som är försedd med 5-axlig bildstabilisering.

Kameran har också fått en snabbare autofokusering.

Kameran använder ett hybrid autofokussystem med 117

fasdetekterande fokuspunkter och 25 kontrastdetekterande punkter. Från det att kameran slås på till dess att en bild kan tas har man lyckats korta av tiden med 40 %. Även sökaren, kameraskärmen och videoegenskaperna ska ha förbättrats.

STÖDER FLASH-KORT hasselblad har uppdaterat den fasta programvaran i h4d60, h5d-50c, cfv-50c, h4d-40, h4d-50 (också för Multi-Shot) och cfv-50. De olika bakstyckena har fått olika uppgraderingar. Gemensamt är att man nu stöder CompactFlash-kort efter udma 7-standard, som tillåter kortstorlekar upp till 128 gb.

19 MILJONER DOLLAR ÄR KODAKS VINST för första gången sedan Kodak inledde sin rekonstruktion går företaget med vinst under ett kvartal. Under det första och andra kvartalet 2014 förlorade Kodak 96 miljoner dollar, men under tredje kvartalet, 2014 var vinsten 19 miljoner dollar.

Under åren sedan företaget hamnade under rekonstruktion har man sålt av stora delar av sin verksamhet till andra företag, för att i stället fokusera på de delar av sin verksamhet som man bedömer som lönsamma i framtiden. Till exempel har tillverkningen av film överförts till ett nytt företag, som ägs av Kodaks pensionsfonder. fotografisk tidskrift | 42

Med förbättrad detaljåtergivning.

Hög ljuskänslighet canon bygger vidare på sitt videosystem Cinema eos och uppdaterar basmodellen till eos C100 MarkII. Jämfört med den ursprungliga versionen har MarkII fått ärva många av de funktioner som finns i den mest avancerade kameran i Cinema eos-sviten, C500.

Ljuskänsligheten sträcker sig upp till 102 400 iso. Fokuseringen sker med Canons Dual Pixel cmos. Därigenom kan man få ett antal avancerade funktioner, som motivföljande autofokusering på ansikten. Kameran arbetar i full hd med bildfrekvenser upp till 60p.

UPPDATERAT TELEZOOM ef 100-400 mm f/4.5–5.6L is II usm heter den uppdaterade versionen av Canons klassiska 100–400 mm telezoom.

En av de nya funktionerna är bildstabiliseringen, som ska kompensera för skakningsoskärpa på 4 gånger längre exponeringstid än utan bildstabilisering. Objektivet har 21 linser, därför är en effektiv antireflexbehandling mycket viktig. För första gången använder Canon en ny typ av antireflexbehandling: Air Sphere Coating. Den består av nanopartiklar av luftfickor.

Detta skapar ett skikt med mycket lågt brytningsindex, mindre reflexer och minskad slöjbildning.

43 | no 6/2014

ANALYSERAR MOTIVET dxo har uppdaterat sin råkonverterare Optics Pro till version 10. Programmet är mest känt för sina avancerade korrigeringar av olika objektivfel. I den nya versionen säger DxO att man har utvecklat brusreduceringen. DxO kallar den nya tekniken för Prime Denoising och menar att man genom att analysera motivet för att särskilja fina bilddetaljer och brus kan eliminera bruset effektivt.

Här hittar du proffsfotografen!

SÖK FOTOGRAF PÅ SFOTO.SE/FOTOGRAFER

Bilden är helt utan skärpning.

Efter skärpning med först Focus Magic, sedan Topaz Detail får bilden en bättre detaljåtergivning.

Hyr de bästa bildverktygen du med!

“Servicedepån för Master Photographers”

www.molanders.se

Hyrservice - Nytt!

fotografisk tidskrift | 44

praktik

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

Skärpning i bild Om funktionerna i tilläggsprogramen i Focus Magic & Topaz Detail.

Henri Cartier-Bresson lär ha sagt »sharpness is a bourgeois concept«.

Och visst är den absoluta, exakta skärpan inte nödvändig i alla bilder.

Men ibland är ju en vass skärpa exakt det som en bild behöver. Det kan ge den färdiga bilden en näst intill tredimensionell återgivning.

Så låt oss vara lite småborgerliga och se hur du kan få fram den bästa skärpan i dina bilder. Då tänker jag inte på sådana viktiga faktorer som att välja ett bra objektiv och en kamera med hög upplösning, att fokusera korrekt eller undvika skakningsoskärpa.

Jag har valt att fokusera på vad du kan göra efter fotograferingen. Och för en gång skull ska jag inte använda de verktyg som finns i Photoshop, utan jag ska utnyttja ett par tilläggsprogram som kan användas i många olika huvudprogram.

De flesta tilläggsprogram känns rätt onödiga. Du kan ofta skapa samma resultat med Photoshops egna filter. Men ibland går det mycket snabbare att komma fram till det önskade slutresultatet med hjälp av ett sådant tillägg. Ibland finns det också nya eller bättre funktioner, jämfört med de verktyg som finns från början i Photoshop.

Två av dessa plug-in program som jag använt flitigt på senare tid är

Focus Magic och Topaz Detail. Focus Magic är ett filter som påminner mycket om Photoshops filter »skakningsoskärpa» i sin funktion.

Den bygger på samma grundläggande princip, det vill säga att programmet ser på hur något som borde vara återgivet som en punkt i bilden egentligen ser ut. Programmet analyserar hur utspridd en sådan cirkel är, som borde varit återgiven som en punkt.

Sedan kan bilden rekonstrueras, så att din cirkel blir återgiven som en punkt, förhoppningsvis. Matematiken bakom filtret kallas för dekonvolution.

Till skillnad från filtret »skakningsoskärpa« kan du här själv bestämma hur stor spridningen är på din punkt.

Fördelen med denna skärpningsmetod är att dina bilder verkligen blir skarpare. Använder du filter som »oskarp mask« eller »högpass« för att skärpa dina bilder höjer du egentligen bara kontrasten i sådana zoner som har hög kontrast. Du upplever då att bilden ser skarpare ut. Men mer detaljer blir det inte och om du slarvar med inställningarna kommer du få fula kanteffekter.

Detta till skillnad från dekonvolutionsskärpning, som verkligen kan plocka fram mer detaljer i bilden.

Risken för kanteffekter är också mycket mindre. Filtret Focus Magic är också enkelt att använda. Efter

det att du öppnat filtret är det bara att klicka på knappen »Detect« och låta programmet avgöra hur stor radie din oskärpecirkel har. Blir det för skarpt, dra ner radien ett eller två steg och klicka sedan ok.

Jag använder numera ofta detta filter efter det att jag skalat bilder för webbpublicering eller utskrift. Den irriterande luddighet som lätt uppstår när bilderna skalas till sin slutliga storlek försvinner.

Om Focus Magic är enkel att använda är Topaz Detail rena motsatsen. Här finns det mängder med reglage och massor med förhandsinställningar. Du kan justera detaljer, färg, kontrast, lägga till kornstruktur med mera. Det går att skapa masker

De flesta tilläggsprogram är rätt onödiga. Du kan ofta skapa samma resultat med Photoshops egna filter.

så att man kan lägga olika inställningar på olika delar av bilden.

Men egentligen är det bara detaljåtergivningsfunktionerna som jag är intresserad av. Enklast kan man beskriva denna del av Detail som en avancerad variant av Lightrooms klarhetsreglage. Men i stället för ett enda reglage finns här sex olika. Inte nog med det, det går också att lägga effekten på hela valörskalan eller bara i skuggor eller högdagrar.

Avsikten med filtret är att höja mikrokontrasten, skillnaden mellan två närliggande valörer i tonskalan.

På så sätt skapas en mer levande, närmast tredimensionell bildåtergivning. Som vanligt med filter av denna karaktär är det enkelt att förälska sig i effekten och glömma bort att kontrollera om det verkligen ser bra ut. Min rekommendation är att du gör testutskrifter för att avgöra hur mycket av detta filter du ska använda. Efterhand kan du bygga upp ett lager av förhandsinställningar, anpassade för olika typer av bilder.

Det filter jag använder mest är utan tvekan Focus Magic. Filtret från Topaz är något som jag utnyttjar när jag jobbar med viktiga bilder. Men särskilt om bilderna ska tryckas på obestrukna kvaliteter kan det vara ett lyft för bildkvaliteten.

08-680 15 70 www.molanders.se

45 | no 6/2014

OLOV TEGBY FRISK

Olov Tegby Frisks verk »Fångad av en stormvind«, fick hänga kvar på Fotografiskas höstsalong efter att han maskerat idolbilden.

fotografisk tidskrift | 46

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Bäst fråga fotografen innan man lånar Rättighetshavaren väljer själv hur han eller hon vill reagera på intrång.

de nihilo nihil. Av intet blir intet.

Godtar vi denna sentens följer det att all nuvarande kunskap bygger på tidigare kunskaper. Och i enlighet med detta synsätt bygger allt skapande i dag på det som skapats tidigare.

Med detta sagt innebär det att alla nutida kreatörer står på sina förfäders axlar. Och detta ser vi som lovligt och lojalt. Tankegången återspeglas i lagstiftningen på upphovsrättens område. Här skyddas verk upp till 70 år efter att upphovsmannen dött.

Efter att skyddstiden gått ut är kreatörens verk fria att använda för alla och envar. Detta är samhällets sätt att stimulera nyskapande och samhällsutveckling; skaparna får ett tillräckligt skydd för sina insatser så att de förhoppningsvis kan leva av sitt skapande och samhället får tillbaka kultur som bidrar till flertalets goda efter en viss tid.

Inom lagstiftningen finns även inskränkningar i upphovsmannens skydd, som exempelvis citaträtten eller användning för privat bruk.

Dessa inskränkningar i upphovsmannens rätt kan betraktas som det rimliga »pris« samhället tar för att upprätthålla det upphovsrättsliga skyddet för författare, bildkonstnärer, fotografer, komponister med flera.

Men när övergår vi från att lojalt stå på våra föregångares axlar till att trampa på deras huvuden? Inom upphovsrättens område kan ett lojalt »stående på axlarna« primärt definieras som en användning av verk som inte längre skyddas av upphovsrättslagstiftningen. Men även en använd47 | no 5/2014 6/2014

ning av de undantag som lagstiftaren tillhandahåller kan anses omfatta detta lojala agerande. ett exempel på lojal användning är användning av nu levande upphovsmäns verk i andras verk – dock endast i vissa fall. Jag skriver »i vissa fall« eftersom det finns gränser för hur man får använda andras verk. På textområdet finns undantag: citaträtten som inte återfinns på bildområdet på samma sätt. Det finns även skillnader mellan digital användning och analog på bildområdet.

Så hur ska man veta om man gör det som är lagligt? Och hur ska konsten förhålla sig till lagen? Konsten ska utmana, sägs det. Men hur kan den utmana om det som framställs faktiskt blir olagligt och kanske inte ens går att visa? Ja, det är väl en verklig utmaning om något! Enda lösningen – om man som kreatör vill

Det finns även inskränkningar i upphovsmannens skydd, som exempelvis användning för privat bruk.

vara på den säkra sidan – är att känna till lagstiftningen och dess innehåll.

I ett aktuellt fall har ett fotografi av en schlagerstjärnas ansikte använts på ett centralt sätt i ett nytt foto grafiskt verk där en kvinna sitter mitt emot fotografiet med ryggen mot betraktaren och onanerar.

Fotografen till det använda fotografiet riktade ett krav mot upphovsmannen av det nya fotografiska verket samt utställaren för otillåten användning. Den senare valde att betala kravet samt ta bort fotografiet på schlagerstjärnans ansikte ur det nya fotografiska verket. det förekommer i dag ett mycket stort antal verksanvändningar inom konsten som faktiskt är direkta intrång. Men ett mycket litet antal uppmärksammas och ett ännu mindre antal går till domstolsavgörande.

När konstnärer uppmärksammar att ett företag använder deras alster i sin kommersiella verksamhet brukar konstnären reagera och kräva ersättning. Helt i linje med lagstiftarens intentioner. Men när en annan konstnär använder en annan levande konstnärs verk utan tillstånd är inte reaktionen alltid densamma.

Finns det en tyst överenskommelse mellan konstnärerna om att det är ok att använda andra kollegers (i vid bemärkelse) verk i sina egna även om tillstånd behövs men saknas? Och visst, ibland kan det vara positivt för »den använda« konstnären, exempelvis om den som använder ens verk är en stor och känd konstnär

och användningen kan bidra till att skänka glans åt konstnären till det använda verket. Men om förhållandet är det motsatta: en okänd (eller kanske ökänd) konstnär använder ens verk och man inte vill bli förknippad med denne – är det då dags att göra bruk av sina rättigheter och gå in med förbud och krav på ersättning? det beror på. För användning av rättigheter kan liknas vid hur man använder sin rättighet till en parkeringsplats. Säg att du har en hyrd p-plats och en dag när du kommer gående så ser du grannens bil parkerad på den. Du kan nu välja hur du vill agera.

Du kan anse att han bör flytta den eftersom han inte har frågat dig om lov och går upp och påtalar grannens felaktighet. Men du kan även strunta i det hela eftersom just denna vecka är din bil på reparation och du behöver faktiskt inte platsen.

Poängen i historien är att du som rättighetshavare själv väljer hur du vill agera och utöva dina rättigheter.

Och väljer du att inte göra något kommer heller inget att ske som gör att intrånget avbryts eller inte upprepas vid ett annat tillfälle.

Upphovsrätten hindrar konstens/ affärernas/mänsklighetens utveckling, hävdar några. Kanske, men upphovsrätten skyddar också upphovsmännen och deras efterlevande samt tryggar samhällsförsörjningen av sunda injektioner av konst, litteratur, teater, musik m.m. För om upphovsrätten försvann hur skulle ett samhälle då se ut?

MARY F CALVERT

medlem

NYA MEDLEMMAR

Mary F. Calvert kommer till Norrland för att inspirera oss med sina bilder.

Norrlandsdagarna i Skellefteå vårt årliga engagemang Norrlandsdagarna äger rum i Skellefteå nästa år. Platsen är Scandic Kongresscenter och datumen att notera redan nu är den 13­–15 februari. Planeringen pågår för fullt meddelar Paulina Holmgren direkt från Skellefteå.

Klara föreläsare är Lisen Stibeck, aktuell med utställningen Daughters på Fotografiska och den amerikanska fotografern Mary F. Calvert. Mary F Calvert jobbade 11 år som fotograf på The Washington Times men började sedan frilansa. Hennes projekt The Battle Within: Sexual Assault in America’s Military belyser sexuella övergrepp inom den amerikanska militären. Med projektet vill hon kunna förändra det amerikanska rättsystemet och ge rättvisa åt de utsatta.

Mer information om utställare, föreläsare och program för Norrlandsdagarna 2015 kommer publiceras på vår hemsida och på norrlandsdagarna.se.

HEJ, ANNICA ÖGREN!

SÖK KAVALLA

Varför har du gått med i SFF? – Som fotojournalist ville jag få trygghet i ett förbund i och med att jag börjat frilansa en del utomlands. Det känns bra att SFF kan intyga min professionalitet och står bakom mig om något skulle hända. Även när jag jobbar i Sverige visar man att man är seriös gentemot sina kunder om man är medlem i SFF.

fotoförfattarsektionen delar årligen ut fem stipendier till medlemmar för vistelse i Kavalla, Grekland.

Sista ansökningsdag är måndag 19 januari kl. 12.00.

Ansökan hittar du på sfoto.se/kavalla.

FOTOGRAFER FICK IR­-PENGAR 3,3 miljoner betalas ut i år till alla fotografer som ansökt om IR-­pengar. Pengarna skickades ut i början av december. Nästa ansökan till IR ska du göra senast den 1 juni 2015.

HENDRIK ZEITLER

NICKLAS LUNDBERG

Olle Broksten, Stockholm; Johan Bünger, Norrköping; Tobias Dahlin, Nol; David Fischer, Uppsala; Anders Fredriksén, Stockholm; Henrik Holmberg, Sundbyberg; Lars Jansson, Helsingborg; Erik Johansson, Götene; Hans-Åke Lerin, Uppsala; Kjell Ola Lindgren, Vällingby; Lisa Ljunggren, Stockholm; Daniel Milton, Stockholm; Freddy Persson, Älvsjö; Markus Pettersson, Örebro; Julia Reihart, Västra Frölunda; Kalle Rimling, Mjölby; Diana Sigfusson, Malmö; Vincent Sjögren, Saltsjö-Boo; Olle Sporrong, Stockholm; Bo Söderström, Solna; Mikael Wallerstedt, Uppsala; Annica Ögren, Spånga.

RESESTIPENDIUM ansökan till sff:s rese­-och utbildningsstipendium är nu öppen. Sista ansökningsdag är 23 mars kl. 12.00.

Stipendiet kan sökas för ändamål som kan främja yrkesverksamheten genom kursstipendier eller studieresor till exempel.

Ansökan hittar du på sfoto.se under stipendier.

Hendrik Zeitler har besökt Kavalla, Grekland.

DET LÖNAR SIG ATT RYTA TILL företaget visit sweden har dragit tillbaka sina orimliga villkor för deltagande i tävlingen Swedish moments.

De säger sig inte ha haft kunskap om villkoren som gav

fotografen alla skyldigheter och inga rättigheter.

Flera medlemmar har hört av sig om liknande »fulavtal«.

– Så detta är en rullande snöboll. Vi tänker verkligen inte ge oss! säger sff:s ordförande Anki Almqvist. fotografisk tidskrift | 48

fråga juristen

SKOLFOTO FÖR PRIVAT BRUK? Hej! Får kunder printa bilder som de fått direkt från fotografen inom ramen för privatkopiering? Exempelvis skolfoto, bröllopsfoto och porträtt. /Gramet svar: 12 § url ger möjlighet att framställa kopia för privat bruk av offentliggjorda verk.

Vad gäller porträttbilder och bröllopsbilder i detta sammanhang skickas dessa enbart till privatpersonen och offentliggörs inte. Annorlunda kan det vara med klassfoton som sprids till hela klassen. I dessa fall faller det sig mer naturligt att se dessa som offentliggjorda.

Här skulle privatpersonen möjligen komma undan en olovlig exemplarframställning.

KUNDEN FOTOGRAFERAR BREDVID Hej Juristen! När jag var ute hos en kund stod kunden bredvid mig och fotograferade det jag fotograferade. Jag sa åt honom att sluta men han respekterade inte det. Jag arrangerade bilden genom att ställa både saker och personer på visst sätt. Han fotograferade alltså av samma motiv som jag men ur en annan vinkel.

Vad har jag för rättigheter i detta sammanhang? /Danny svar: Du har upphovsrätten till ditt fotografi som du tar i enlighet med ditt arrangemang av fotografiet med din kamera.

I ditt fall har en annan person tagit en bild på ditt arrangerade motiv, men ur en annan vinkel. Han har använt ditt arrangemang av bilden och avbildat den genom användning av sin kamera.

Enligt § 49 a upphovsrätts49 | no 5/2014 6/2014

hej

lagen kan man ha delad upphovsrätt till fotografisk bild.

Denna uppstår när det finns två upphovsmän till bilden, en som arrangerat och en som tagit bilden, vilket skett i detta fall. Konsekvensen blir dock att ingen av upphovsmännen kan använda bilden utan den andres tillstånd.

Detta gäller alltså endast den bild som din kund tagit med sin kamera. Detta innebär att din kund inte får vare sig publicera bilden eller framställa exemplar av den utan ditt samtycke, annat än för exempelvis privat bruk.

FOTOGRAFIER OCH CREATIVE COMMONS Hej! En kund har lagt ut fotografier som de förvärvat vissa rättigheter till enligt en Creative Commons-licens. Får man göra det hur som helst? /Louise svar: cc-licenser är ett sätt att licensiera upphovsrättsligt skyddat material som huvudsakligen innebär att den som licensierar inte kan återta licensen när det som är licensierat under denna är publicerat. Detta är alltså ett sätt att effektivt avhända sig framtida kontrollmöjligheter till sitt verk, något som förbundet avråder ifrån.

För att en kund ska få använda sig av cc-licenser krävs att kunden fått rätt till vidareupplåtelse enligt avtalet.

Detta måste stå uttryckligen i avtalet. Om sådan rätt inte finns i avtalet har kunden föjaktligen inte rätt att upplåta fotografiet vidare. sff rekommenderar att kunden inte ska ha rätt till vidareupplåtelse helt eller delvis till annan.

Läs förbundsjuristens längre svar på sfoto.se.

ANKI ALMQVIST FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Vårt fotografiska arv behöver ny strategi när jag tar ut brassaïs bok ur hyllan för att njuta av bilderna tänker jag på hur mycket de berättar om en svunnen tid. De berättar om paret på Place d’Italie och om hur villkoren för de svaga i Paris var under 1930-talet och jag blir lika engagerad av fotografierna som arkeologerna blir av sina fynd vid utgrävningar.

Precis som våra historiska skatter hjälper oss att förstå våra förfäder, kommer spåren av vår samtid ge kunskap till våra efterlevande. Fotografi är en enormt viktig del av det berättandet. Val av motiv, ljus och teknik innehåller så mycket information om just den aktuella tiden. Dock är inte fotografiet lika hållbart som ett lerkrus. Till skillnad från kruset kräver fotografiet andra metoder för att kunna bevaras och sparas.

Vad händer om en privat eldsjäl med stora fotografiska samlingar hamnar i ekonomisk knipa? Det måste vi också förhålla oss till.

Fotografi i alla sina olika skepnader har något att berätta. Bruksfotografi, modebilder och fotografisk samtidskonst är allihop lika värda att bevara.

Fotografin beskriver vår tids verklighet och drömmar. Alla vi som visar, innehar, samlar och älskar fotografi behöver ta ett samlat grepp om vårt fotografiska kulturarv. Förvaringsutrymme, pengar och urval är några av problemen som hindrar fortsatt undersökning av ansvarsfrågan. Det är svårt att komma överens om vem som ska få vara med och vem som ska ut i kylan.

Om en fotograf vägrar låta sitt samlade arbete gå till ett museum, ska vi kunna bevara dennes arbete i en annan kontext, men där samhället har det övergripande ansvaret.

För vad händer om en privat eldsjäl med stora fotografiska samlingar hamnar i ekonomisk knipa? Det är också en frågeställning vi måste förhålla oss till.

Vi behöver ta ett brett och nationellt ansvar och utse någon som kan samordna tillgänglighet för all slags fotografi både till forskning och allmänhetens beskådan. Under ett och samma paraply kan såväl privata som statliga och kommunala aktörer vårda och välja. En statlig organisation som har en övergripande roll och ansvarsfördelande uppgift gällande fotografi är verkligen att önska.

Kulturministrarna kommer och går men ingen har hittills tagit fotografin under sina vingars skydd. Nu ser vi fram emot att kunna lämna in en ny skrivelse till Kulturdepartementet med frågor om huruvida det kan avsättas statliga medel som ska vara reserverade för fotografi på ett övergripande plan. Kan kulturdepartementet avsätta en avdelning eller myndighet som får i uppdrag att värna om och hävda fotografins särart som en av den moderna tidens främsta uttolkare och berättare? Fotografiets centrala roll i dagens samhälle kan ingen bestrida, den påverkar hela vår kultur och behöver ha en hemvist där både debatter och forskning kan pågå.

En kulturminister som vill ha en ny kulturstrategi med en ny syn på fotografin, är vad vi önskar. Då kan vi bevara våra berättelser till eftervärlden.

WIKIMEDIA COMMONS

Fotografisk Tidskrift Nr 6, 2014, årgång 126 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Maria Loohufvud, Pasadena Studio maria@pasadenastudio.se Layout Anton Winberg Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Redaktionsassistent Hanna Langenfelt Omslagsbild Tobias Dahlin Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Trydells tryckeri ab, Laholm Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Fotografernas nyårslöften Vi gick ut med stora håven och frågade våra läsare vad de som proffs tänker lova på nyårsafton. Här är några av deras svar.

»Jag ska aldrig mer trycka ›ok uppdatera‹ när jag har deadline.« »Jag ska börja träna snygga fotoväsk-bärararmar.« »Jag lovar att alltid fylla i metadata.« »Jag lovar att kolla kameraväskans innehåll en gång till, innan jobb.« »Jag ska lyssna på min magkänsla.«

»Jag ska aldrig mer tänka: Det fixar jag i redigeringen, så slipper jag plocka upp blixtarna nu.« »Jag ska alltid ha tyngder på mina stativ så att inte paraplyerna får dem att blåsa omkull.« »Jag ska aldrig mer vänta med att göra en backup.« »Jag ska alltid kolla igenom hotellrum så att inte hårddiskar står kvar i en hörna.«

»Jag ska aldrig mer facebooka på fyllan.« »Jag ska aldrig mer påbörja ett uppdrag innan priset är klart och avtal skrivet.« Jag ska alltid lägga in information i bilden om att det är jag som tagit den.« Jag ska alltid kolla om min bild är cmyk-vänlig.«

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift?

Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net F säljs digitalt genom Qiozk.com Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035

»Jag lovar att fortsätta njuta av fotografi.« fotografisk tidskrift | 50

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Per L-B Nilsson

Bilden är tagen i Loop area i downtown Chicago på State Street. I likhet med i Sverige har man rätt att fotografera på offentliga platser. Skillnaden är att den som blir fotograferad också har rätt att försvara sig mot att bli fotograferad.

Underförstått, du riskerar att få på käften eller bli fråntagen kameran. Det hände också vid något tillfälle. Det låga perspektivet med Leica på bordsstativ använde jag för att jag försökte få det att se ut som att jag fotograferade byggnader. Samtidigt underströk det dynamiken som The Windy City i sig utstrålar. Det är heller ingen tillfällighet att Harry Callahans ande finns närvarande i bilderna. Han hade på 60-talet skildrat just State Street och varit professor på Institute of Design.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert försäkringsmäklare · Danderydsgatan 14, 114 26 Stockholm Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

portfolion

tobias dahlin fotografisk tidskrift | 2

© Lenny Kravitz, porträtt av Mark Seliger

Fotografisk Tidskrift #6/2014

LIGHT SHAPING MED: MARK SELIGER “Jag använder ljus för att förstärka. Om ljuset känns konstlat och tar över fotografiet går man ifrån vad jag anser vara bra porträttfotografering.”

– Mark Seliger Lär dig av en mästare i porträttfotografering på www.profoto.com/se

JENNY LINDH OM EN KARAOKEMAN UNDER VATTNET MED TOBIAS DAHLIN

-------------------

FOTOGRAFERNA OM BILDHUMOR Se fler av Mark Seligers ikonporträtt på www.profoto.com/se/light-shaping-by-mark-seliger

------------------Fotografisk Tidskrift #6/2014