Fotografisk Tidskrift nr 3 2013

Page 1

Fotografisk Tidskrift #3–2013

Fotografiet har fått större och större betydelse för auktionshusen säger Lena Nytén, intendent på Bukowskis för samtida konst och fotografi. Möt Lena Nytén på procenter.se

REBECCA MARTINEZ I DOCKLANDET SLAMSUGAREN SOM BLEV FOTOGRAF

-------------------

JAKTEN PÅ DEN SANNA BILDEN

------------------Fotografisk Tidskrift #3–2013


Några ladyboys dansar under en stor byafest i nordöstra Thailand 2012. Strax efter att jag tog bilden blev det skottlossning på gatan. De jag var med såg till att sätta mig i säkerhet. I tumultet studsade min kamera upp i biltaket och min blixt pajade.

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad. Fotografi: Elin Berge

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert AB Danderydsgatan 14 114 26 Stockholm Tel 08-440 54 42 Fax 08-678 29 20 sff@gefvert.se


3 | no 3/2013


portfolion

rebecca martinez fotografisk tidskrift | 4


5 | no 3/2013

PRIVAT

jag är oerhört fascinerad över de känslomässiga reaktioner dessa dockor frambringar hos de som ser dem eller håller i dem. Hos vissa väcker de djup ömhet, hos andra starkt äckel. Det är just våra reaktioner på dockorna som jag intresserar mig för i min konst. Jag har länge undersökt hur olika typer av artificiella världar och ting påverkar oss människor.«

namn Rebecca Martinez. bor San Francisco, usa. gör Fotograf och konstnär. aktuell Med utställningar och en bok om projektet preTenders som vi visar här. Läs en intervju med Rebecca Martinez på sfoto.se.


INNEHÅLL

Kameror är maskiner, de kan inte se

LAURA HENNESSY

hej

LOTTA SCHWARZ FÖRBUNDSORDFÖRANDE

jag rotade fram en liten blå klänning ur en låda i källaren. Min mamma sydde den till mig en gång i tiden och nu tänkte jag ge den till mitt lilla barnbarn. Blå med vävda allmogeband framtill. »Kom får ni se«, sa jag och tog fram ett fotoalbum ur hyllan. »Här är har jag den på mig … men …?« På bilden är klänningen grå. Mörkt grå. Över klänningen har jag en ljusgrå kofta. Jag har bestämt för mig att den koftan var rosa. Och klänningen är blå. Det vet jag. Jag håller ju den i min hand. Bilden måste vara manipulerad. Någon har tagit bort all färg!

Vad ska vi med fotografer till om maskiner kan sköta jobbet? Om bildberättandet blir ointressant. Om det bara finns en sanning?

Laura Hennessys loppisfynd blir konst.

Portfolio / Rebecca Martinez / 1 Hej / Kameror kan inte se / 6 Aktuellt / Gerillafoto blir finkultur / 8 GÖSTA RYDBERG

Kameror kan inte se. Kameror är maskiner som gör en avbild av någonting. En avbild som människans öga sedan kan se. Vad det är ögat får se beror på så många faktorer, inte minst hur maskinen var inställd. Sedan kan man säga, när man ser på den svartvita bilden eller den tagen med fisheye, att det inte var så det såg ut. Det är helt korrekt. Men nu ser det ut så, på avbilden. Bilden här bredvid är svartvit. Filmen i kameran förmådde inte mer. Varför blir det då sådant liv kring ljuset i Paul Hansens vinnarbild? Vad är det man vill säga? Att det är maskinen som ser? Inte fotografen? Att fotografen måste anstränga sig till sitt yttersta för att ställa in maskinen så att avbilden ser ut exakt så som ögat ser, just nu, just här, i just denna vinkel? Vad ska vi då med fotografer till om maskinerna kan sköta jobbet? Om bildberättandet blir ointressant. Om det bara finns en sanning? Filosofen Marx W. Wartofsky säger i sin essä Kameror kan inte se: Representation, fotografi och det mänskliga seendet (red. Lundström), »… det är en ganska vanlig uppfattning att kameror ger oss en bild av världen … som föreställer vad vi skulle se utan kamera. Det vill säga, den fotografiska bilden tas för att vara hur saker ser ut, oavsett om någon tittar eller inte.« Han fortsätter: »… bruket av kamerabilder … har lett till antagandet av en specifik form av bildlig representation som det universella sättet att se världen.« I själva verket är den fotografiska representationen av »verkligheten« resultatet av en rad val; tekniska, sociala och känslomässiga. Att pixlarna i Paul Hansens vinnarbild dissekeras är för mig helt obegripligt. I så fall måste vi ifrågasätta all fotografi före sjuttiotalet och färgfilmen. Min klänning är blå och lidandet i Paul Hansens bild från Gaza skär djupt in i benmärgen.

10

Utställningar / Landet runt / 9 Gästen / Snål reklambudget skadar varumärke / 9 Aktuellt / Böcker får nytt liv / 10 5 frågor / Misha Pedan reser österut / 12 Recensioner / Mozard, Östensson, Hasselblad / 14 Essä / Bildens sanning – finns den? / 16 Tankar om en bild / Brutus Östlings kråka / 24 På jobbet / Cliff Karlsson, fotografassistent / 26 Praktisk teknik / Lätta dina skuggor / 28 Tekniknytt / Nytt på marknaden / 30 Förbundssidor / Nyauktoriserad fotograf / 32 Juristen / Den starkes rätt / 33 Fix och trix / Instagram / 34

»Fotografen måste garantera att det som

bilden berättar är sant och relevant.« SIDAN 20 fotografisk tidskrift | 6


Bilder saknas! Vi söker fotografer som kan hjälpa oss att nå fram med våra budskap. Just nu pågår upphandlingen du inte får missa. Läs mer på: helsingborg.se/foretagare/offentlig-upphandling

helsingborg.se/foretagare/offentlig-upphandling

Personligt projekt ? Har du en idé om ett personligt projekt du alltid velat göra? Eller har du kommit halvvägs i arbetet mot en utställning eller bok, men känner att något fattas? Kulturama startar till hösten en ny kurs, Fotografiska projekt, för gestaltande fotografi fokuserad på kursdeltagarnas egna projekt. Undervisningen består till lika delar av teoretiska lektioner fokuserade på den fotografiska bilden och seminarier, fördjupande samtal med plats för reflektioner och respons från andra deltagare och kursledare. Dessutom ges regelbundna möjligheter att visa bilder för ledande curatorer, gallerister, fotografer och formgivare. Vi kommer även att titta på hur man driver egna projekt rent praktiskt, med finansiering, projektbeskrivningar, artists statements, pressreleaser, studiebesök i tryckeri med mera.

Deltid Fördjupning

Sök senast 17 juni

www.kulturama.se

26


JR

aktuellt

SVENSKA FOTOBOKSPRISET

Eva Klasson fotofikar.

F FIKAR MED FOTOGRAFER På sfoto.se ligger flera intervjuer med några av våra mest spännande fotografer. Eva Klasson som försvann helt från fotoscenen redan på 1970-talet har samtalat med skribenten och fotografen Oskar Kardemark och i en öppenhjärtlig intervju berättar hon om sitt missbruk och sitt förhållande till solen. Åsa Sjöström och Joan Fontcuberta finns också med bland porträtten.

SOMMARENS FESTIVALER Trött på musikfestivaler? Åk till Madrid, Irland, Toscana, Arles, Perpignan i stället och njut av fotografi. Tommy Arvidson har listat sommarens alla spännande fotofestivaler på omfotoboken.com.

»Face 2 Face« – JR:s fotografiska bidrag till muren mellan Israel och Palestina.

Global fotoaktivism den franske fotografen jr skördar stora framgångar med sina superprintar som i bästa gerillaanda har satts upp i byar, i städer och på offentliga platser runt om i hela världen. »Världens största illegala fotoutställning« kallade han installationerna han genomförde i Israel och på Västbanken för ett par år sedan. Men nu har han trätt in i finkulturens tambur och omfamnas av de etablerade konstinstitutionerna. Han belönades bland annat med ted- priset för att han enbart med sin kamera och med hjälp av invånare i en kåkstad i Brasilien skapade konst. jr, vars riktiga namn är hemligt, är en sann aktivist. Han vill att människor över hela jorden ska stå upp för vad de tror på och brinner för och tillsammans med honom delta i konstprojekt. Då kommer världen vrängas ut och in, menar han. Och nu har han intagit New York. Under hela maj 2013 har han tapetserat Times Square med affischer på förbipasserandes ansikten. Läs mer på insideoutproject.net.

GEDDA PÅ ABECITA hans gedda, en av våra stora personligheter inom svensk fotografi har sedan slutet av 1960-talet gett oss ikonbilder att lägga till vårt nationella kulturarv. Andy Warhol, Olof Palme, Nelson Mandela och Björn Borg är några av alla de storheter som låtit sig fotograferas av honom. I utställningen Geniet från Flen visas ett urval av hans stora produktion: klassiska porträtt, cirkusbilder och aldrig tidigare utställda stilllebenbilder. Utställningen pågår 4 juli–8 september. Läs mer på abecitakonst.se.

HANS GEDDA

OSKAR KARDEMARK

Nu är anmälan öppen för Svenska Fotobokspriset. Du kan delta med en fotobok utgiven under 2012 och 2013, förutsatt att den inte tidigare nominerats. Vinnande fotoboks fotograf erhåller ett stipendium på 30 000 kronor, övriga fyra nominerade erhåller stipendier på 10 000 kronor vardera. Vinnande boks förlag och formgivare belönas med diplom. Senast 27 augusti måste vi ha ditt bidrag. Läs mer och gör anmälan på sfoto.se/ svenska-fotobokspriset-2013.

låtet nyttjande av bilder på webbplatsen Google Nyheter. Striden om vilket lands lag som ska gälla har nu avgjorts av Stockholms tingsrätt.

ÅRETS NATURFOTOGRAF Gedda har träffat dem alla.

SVENSK LAG ÄVEN FÖR GOOGLE i en dom slår tingsrätten fast att svensk lag och inte amerikansk ska gälla även för Google. Scanpix yrkar på skadestånd om cirka fem miljoner kronor för otil-

årets naturfotograf 2012 är John Hallmén, en självlärd fotograf som avbildat småkryp sedan 2006. Stipendiet delas ut av Naturvårdsverket och prissumman är 20 000 kronor. Stipendiaten kommer även att ställa ut på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. sff:s representant i juryn är Hans Strand. fotografisk tidskrift | 8


PRIVAT

CARL BENGTSSON

gästen

SARA ROSENGREN FORSKARE HANDELSHÖGSKOLAN

Snål reklambudget kan skada företaget dagens kommunikationslandskap erbjuder många möjligheter för marknadsförare att kommunicera på en liten budget. De kan använda sina egna kanaler i stället för dyra massmedier och skapa reklaminnehåll på egen hand i stället för att ta hjälp av externa byråer och specialister som till exempel proffsfotografer. Men frågan är om en liten budget verkligen alltid är att föredra.

Bilder från Carl Bengtssons långa karriär visas i Lund.

UTSTÄLLNINGAR JULIA LINDEMALM Galleri Kontrast, Stockholm 19 juni–18 augusti

CARL BENGTSSON Kulturen, Lund 26 maj–3 november

HELMUT NEWTON Fotografiska, Stockholm 31 maj–29 september

VIVEKA ÖSTERMAN Lokomotiv, Bollnäs 31 maj–27 juli

JULIA HETTA Gun Gallery, Stockholm 25 maj–20 juni

DANIEL MÅNSSON Galleri Ralf, Stockholm 22 maj–31 augusti

INGE HALLBERG Norrköpings stadsmuseum, Norrköping 21 april–15 september

MÅLA MED LJUS Landskrona museum, Landskrona 5 maj–22 september

HYUN-JIN KWAK Peter Lav Gallery, Köpenhamn 3 maj–29 juni JOHAN BERGMARK Radisson Blu Strand Hotel, Stockholm 23 maj–31 augusti DAVID MAGNUSSON Fotografins rum, Kommendanthuset, Malmö 27 april–8 september IMOGEN CUNNINGHAM Galleri 3 Kulturhuset, Stockholm 24 maj–8 september 9 | no 3/2013

HELGA HÄRENSTAM Kulturhuset, Stockholm 17 april–4 augusti BEATA BERGSTRÖM Musik- och teatermuseet, Stockholm 19 april–6 januari 2014 PETER GERDEHAG Abecita Konstmuseum, Borås 4 april–8 september STAFFAN WIDSTRAND Bränneriet Art Gallery, Södra Björstorps säteri 12 maj–1 september Se fler utställningar på sfoto.se.

Företag som lägger ner tid och energi på att skapa högkvalitativ reklam belönas för detta då de uppfattas som mer kapabla. I takt med att antalet reklambudskap ökat har människors syn på reklam förändrats. Ett exempel på detta är att människor i dag är betydligt mer kunniga om marknadsföring och de metoder som används. Det gör att de ofta ifrågasätter och misstror de budskap som marknadsförarna sänder ut. Men också att de blir allt bättre på att dra slutsatser om ett företag, baserat på hur det valt att utforma sin reklam. Och här visar forskningen att ett företag som investerat stora summor i sin reklam uppfattas mer positivt än företag som snålar. Ett par engelska forskare genomförde en studie där de varierade bildkvaliteten på reklam. Exakt samma budskap och bilder användes, men färg- och upplösning varierades så att den i vissa fall var hög och i andra fall låg. Resultatet blev reklam som var identisk i termer av budskap, men olika i termer av kvalitet. När forskarna sedan ställde frågor om det marknadsförda företaget var uppfattningarna signifikant mer positiva när reklamkvaliteten var hög. Jag och mina kollegor har också genomfört liknande studier. Genom att på olika sätt variera kvaliteten i reklam med exakt samma budskap har vi funnit att effekterna är tämligen robusta. Företag som lägger ner tid och energi på att skapa högkvalitativ reklam belönas för detta då de uppfattas som mer kapabla, att de erbjuder högre kvalitet och till och med blir mer intressanta att jobba för. Varför är det då så? Principen bakom våra resultat är tämligen enkel. En större ansträngning signalerar att företaget tror på sina produkter och förväntar sig att kunna räkna hem en till synes stor initial investering. När reklamutformningen vittnar om att tid och energi lagts ner förväntar vi oss att företaget även lägger ner motsvarande tid och energi på att utveckla sina egna produkter. Principen som ligger bakom signaleffekterna är inte heller unika för just reklam och marknadsföring. Inom biologin kallas den för handikappsprincipen. I kort går denna ut på att extravaganser inom djurvärlden (till exempel renarnas långa horn och påfågelns färggranna stjärt) kan kopplas till behovet hos exemplar av dessa arter att signalera hälsa och styrka. Det är nämligen bara starka exemplar som kan unna sig lyxen att hantera denna typ av extravagans. Marknadsförare bör kanske ta sig en funderare kring vilka för- och nackdelar det förändrade kommunikationslandskapet egentligen för med sig. Och om det nya kommunikationslandskapet gör investeringar i sig mindre kostsamma kanske de måste vända blicken mot innehållet och signalera investeringarna här.


LAURA HENNESSY

aktuellt

FOTOGRAFI MED TVÅ PERSPEKTIV Umeåfotografernas första gemensamma projekt »Vi och dom andra« skildrar tillvaron ur två perspektiv: dels utifrån – genom yrkesfotografens ögon, dels inifrån – genom de skildrades egna ögon. Deltagande fotografer är Elin Berge, David Dahlberg, Alexandra A. Ellis, Malin Grönborg, Johan Gunséus, Sara Lindquist, Linda Thompson och Lars Öberg.

FRIDA KLINGBERG

Anmäl din bok till Paris PhotoAperture Foundation PhotoBook Awards 2013! Anmälan är öppen till 13 september och all information finns på aperture.awardsengine.com. Förra året vann Anders Petersen med »City Diary«.

Frida Klingbergs »Hated animals, Part 2: The Wolf« på Hasselblad.

NY NORDISK FOTOGRAFI Ny Nordisk Fotografi visar upp rådande fotografiska tendenser bland Nordens unga fotografer. Deltagarna tävlar om de eftertraktade Victorstipendierna och en ateljévistelse i New York. Deltagande fotografer är Hannes Anderzén, Malin Bernalt, Savas Boyraz, Hallgerdur HallgrÍmsdÓttir, Jonna Kina, Frida Klingberg, Christopher Landin och Santiago Mostyn. Utställningen pågår på Hasselblad Center, Göteborg, den 7 juni–18 augusti.

Laura Hennessy gillar förbisedda ting.

Gamla böcker får nytt liv vardagliga ting intresserar den prisbelönta fotografen Laura Hennessy. Hon bygger stilleben och tar bilder på allt ifrån tyg, leksaker och, som i det här fallet, böcker. Idén till serien Book tog form när hon gick runt på loppisar. Hon hittade skruttiga böcker som stod och dammade på hyllorna och som ingen verkade vilja ha. Hon köpte en stor hög. Sedan satte hon i gång att ge dem ny form. Resultatet blev tillfälliga skulpturer som hon dokumenterade med sin kamera. – Går man riktigt nära förlorar nästan alla objekt sin identitet, de blir namnlösa och våra visuella förväntningar på dem förändras. Fascinerande, tycker jag. Jag vill göra det vanliga ovanligt, få betraktaren att se verkligheten på ett nytt sätt. Böckerna ville jag ge ett nytt liv, en chans till. Och jag vill visa att allt som finns runt oss är konst, säger Laura Hennessy. I år prisades hon bland annat för sitt fotografi i tidningen Communication Arts Magazine.

PRISAD THANNER göteborgsfotografen Lisa Thanner har fått Publicistklubbens utmärkelse Johannapengen med motiveringen: »Lisa Thanner har konsekvent arbetat med att lyfta bilden, särskilt pressbilden, från det illustrerande till det berättande. Samtidigt förstår Lisa Thanner värdet av samspel mellan texten och bilden.«

JACOB AUE SOBOL

INTERNATIONELLT FOTOBOKSPRIS

KRÄNKANDE FOTOGRAFERING

Sobol till Landskrona.

den nya lagen om kränkande fotografering träder i kraft den 1 juli. Många fotografer kommer förmodligen att drabbas av missuppfatt-

ningar om vad lagen går ut på. På sfoto.se svarar sff:s vd Catharina Ekdahl på några av de vanligaste frågorna.

LANDSKRONA BLIR FOTOSTAD landskrona satsar på fotografi. I augusti arrangeras en fotofestival med världsnamn som Daido Moriyama och Jacob Aue Sobol. Även svenska fotografer som Hannah Modigh och Klara Källström, Thobias Fäldt och JH Engström kommer att visa bilder. »Vi ska bli ett svenskt Perpignan eller Arles«, säger arrangören Thomas H Johnsson i en intervju i Helsingborgs Dagblad. sff kommer att närvara och vara medarrangör av en portfoliovisning och en föreläsning under festivalen. fotografisk tidskrift | 10


www.rajalaproshop.se

En av nordens största Canon Pro dealers

Nikon D800

Canon EOS 5D Mark III

Rajala Pro Shop pålitlig kameraleverantör sedan 1919.

EOS 5D Mark III är en digital systemkamera med 22,3 mp fullformatssensor med 61-punkters autofokus och 6 b/s. Spela in högkvalitativ Full HD-video, med manuell kontroll över allt från bildhastighet till ljud.

Swedish Chameleon

GITZO

Manfrotto

Rajala Pro Shop Stockholm

11

Besöksadress: Herkulesgatan 11 Post nr: 111 52 STOCKHOLM Tele: 08 - 789 45 00 | Mail: no 3/2013 info@rajalaproshop.se

Skapa exceptionella bilder med banbrytande D800. Sensorn i FX-format med 36,3 megapixlar och klassledande autofokussystem ger dina bilder djup och en oöverträffad detaljnivå. D-Movie i full HD-kvalitet ger dig stor flexibilitet att dela med dig av filmer i hög kvalitet.

Rode

Slik

Rajala Pro Shop Malmö Besöksadress: Drottninggatan 36 Post nr: 211 41 MALMÖ Tele: 040 - 12 13 06 Mail: malmo@rajalproshop.se

Tamrac

Sandisk


MADELEINE BERGMAN

5 frågor

Misha Pedan tar svenskt foto till Kina VEM Misha Pedan. BOR Södermalm, Stockholm. GÖR Fotograf och lärare. AKTUELL Kurerar en utställning i Pingyao, Kina, med sex svenska fotografer under Fotofestivalen PIP, Pingyao International Photography Festival, i september i år. FOTOGRAFER SOM MEDVERKAR Lars Tunbjörk, Martina Hoogland Ivanow, Annika von Hausswolff, Johan Willner, Joakim Eneroth och Maria Miesenberger.

Vad är PIP för slags festival? – Med 220 000 besökare är det den största fotofestivalen i Kina. Hela staden fylls med utställningar. Det är många internationella utställningar som pågår, men det är få länder som får en egen paviljong som Sverige. Hur kom du i kontakt med Kina? – Jag har kurerat flera utställningar där tidigare. Därför blev jag tillfrågad om jag kunde göra den svenska paviljongen. De tycker helt enkelt om det jag gör.

Hur känns det att åka till Kina? – Det känns bra, jag börjar bli van. Alla inblandade är extremt duktiga men det är mycket som måste göras i sista minuten. Jag tänker inte oroa mig så mycket. Den svenska kulturattachén kommer vara där vilket är kul och vi samarbetar med Fotografiska som betalar fotografernas resor. Hur valde du ut fotograferna? – Det ska finnas något i bilderna som kopplas till svensk kultur, en röd tråd som är min subjektiva känsla för

svenskhet. De sex fotograferna är väldigt olika men alla jobbar medvetet med material, de visar öppet sina liv och de tar fotografi på allvar. Hur ser den kinesiska fotoscenen ut? – Den blir större och större. Förra året när jag satt i juryn på festivalen märkte jag att de är väldigt respektfulla och gillar diskussioner. De säger vad de tycker, de är öppna och tittar med enormt intresse på vad vi gör. De tar oss på fullaste allvar. / LINDA DYBECK

fotografisk tidskrift | 12


NAST A NS Ă–K SE

1 OKT OB E

fotopriset.s

13 | no 3/2013

e

R 2013


PETRUS OLSSON

Tova Mozards lyckas med banala symboler framställa något sofistikerat.

Verkligheten som en urban I boken blandas porträtt och dokumentära bilder med konstfotografi och reklam. Bilden ovan är gjord av reklamfotografen Petrus Olsson.

»Jag har en Om vår komplexa bildkultur känsla av att böcker

bokförlaget arena , 2013

Contemporary Swedish i folkets park i Malmö fanns förr photography en clown som när hanart gjorde and sina theory knasiga nummer höll publishing fram händerna böcker och sa »häpp!« med ett ansiktsuttryck somjag om bläddrar utfallet av ideden egna tricken när nyutkomna vore makalöst överraskande också antologin Contemporary Swedish photoför honom. där Tova att graphy börjarDe defotografier olika fotografierna Mozard på inkluderat själv fårhar mig inverka varandra.sig Bilderna ta-att tänka på detta »häpp«. Fast i hennes

lat sig om vaginors ph-värden i både litteratur och, hur märkligt det än låter, debatt. Känner ni till begreppet »den manliga blicken«, som innebär att kvinnor objektifieras i film och på i dag så uppluckrade att det inte alltid fotografi? Mozard utsätter Larsson är självklart vilka intentioner som ligför kvinnliga blicken«, hon är ger»den bakom fotografierna. Bilderna stirrar nerutan honom från sidansystemautan att ordnade någon annan han vetefter om fotografens det, förvandlar honom tik än efternamn. till provexemplar geni« Antologins styrkaav är»manligt att den vill kartoch platsen, en teatersalong klädd i lägga var svenskt fotografi står i dag, plast på grund av sig renovering, blir en men utan att bry om eventuella kommentar Mozards blick. Hon kvarlevande till hierarkier. avslöjar och upprättar en ny Även Larsson om tyngdpunkten i Contembalans genomphotography att vända blicken från porary Swedish ligger på kvinnan till mannen.

denna sida om millennieskiftet, plötsligt en daggör boken också nedslag i de senaste kommer femtio, sextio årens jag fotografi, och visar på föregångare – som förutom bara därär män – till Eva Klassonstå uteslutande dagens utövare. 1950- och 60-talets och wow! så har Christer Strömholm, Gunnar Smoliansky och Carl Johan De Geer möter Mozard tagit 2000-talets Pernilla Zetterman, Tova Mozard och Jenny Källman. Någondet bästa fotot stans mitt emellan finns Tuija Lindnågonsin.«

Hyr de bästa bildverktygen du med! ”Servicedepån för Master Photographers" www.molanders.se

Bild: Magnus Cramer

Tova Mozard Ghost light

fall är det utan utropstecken. Mozards kroppshållning och ansikte förmedlar en lågmäld förundran över den bildvärld hon själv skapat: »Häpp«, tycks säga, se här en oväntad bit gits avhon både namnkunniga fotografer av ochvärlden. andra som är mindre kända och En här värld som innehåller Stig Larsvisas utanför sina ursprungliga son till exempel. Som ett av mina sammanhang. Urvalet av fotografavoritfotografier i serien, Påmellan teatern, fier skapar nya förbindelser gör. Hur harfavoriter författaren välbekanta ochhamnat bilder jag där?! får Larsson att aldrigSammanhanget sett förut. Porträtt, interiörer kännas som den stora Lisebergskanioch iscensatta konstbilder blandas nen Liseberg, självklar men ändå medpå dokumentärfotografi, reklamabsurd, just den dubbelheten foto ochoch nyhetsbilder. Gränserna är en mozardsk specialitet. mellan fotografiets olikaLarsson genrer ärär ju något av en kvinnokännare som utta-

fotografisk tidskrift | 14


TOVA MOZARD

PETRUS OLSSON

utan en karaktär, dels är verken med »Språkliga nyanser henne och färre än de delar utan.

av förståelsen går nu förlorade, antagligen för att man velat ransonera utrymmet.«

ströms röda strykjärn och sovande kroppar. Som ett slags vändpunkt. boken innehåller ett representativt och varierat urval från ett drygt femtiotal fotografer, där var och en fått ett, eller ibland ett par, uppslag. Så ser denna typ av antologier ofta ut, och upplägget har både fördelar och nackdelar. Till det positiva hör förstås överblicken, där läsaren snabbt kan orientera sig bland bilderna och få en uppfattning om det samtida fotografiska fältet. Varje fotograf presenteras med en relativt utförlig text, av kompetenta skribenter som Iréne Berggren, Bo Madestrand och Anders Olofsson. Bokens redaktör Estelle af Malmborg bidrar också med läsvärda texter. Därför är det trist att introduktionerna till de enskilda fotograferna endast tryckts på engelska. Det är ett misstag som tyvärr blir allt vanligare i dagens bokproduktion. samma av feminism, berättad Dels för nyans att texterna ursprungligen på ett snyggt och underhållande skrivits på svenska, och dels för attvis bo(det menar jag som till något bra)delen är kens läsare troligen största fotografiet unga vid graven. Mozard kommer attDe vara svenskar (även om och en man står lutade mot ett förlaget naturligtvis ser framför sig en träd. Eller nej, spridning). det är som om trädet internationell Språkliga är magnetiskt ochav har dragit dem nyanser och delar förståelsen går båda till sig. Platsen är kyrkogården nu förlorade, antagligen för att man i Montparnasse, framför Jean-Paul velat ransonera utrymmet. Men de Sartres och Simone dekunnat Beauvoirs grav. svenska texterna hade placeÅteri ett lyckas med banala ras sjokkonstnären i slutet av boken. symboler, platser och Twin Bokens väl två valda essäer, av CharPeaks-märkligheter framställa lotte Cotton och Niclas Östlind,något är sofistikerat.översatta. Tro nu inte Mozards dessbättre Däratt Cotton är motivvärld beståroch av självporträtt, kryptiskt fåordig, hennes tankedels är hon inte sig själv i bilderna

saga

recensioner av Mozard handlar ofta om de olika sätten hon är bra på och den här är inget undantag. Trots en floskelaktig estetik, en americanavärld mellan Edward Hopper och David Lynch, är utförandet så innerligt och egensinnigt att inget blir till gimmicks. Och i vår tid, där Photoshop kan skapa vilken magi som helst, är hennes verk befriande. Hon bygger en förtrollande stämning av dokumentära klossar – hon väljer fram sin värld ur den riktiga. Och ljuset; Mozard har det somdärför ingenbitvis god fotograf sig gångar är svåraklarar att följa, utan, hon behärskar sitt medium och ger Östlinds text en insatt skildring har utmärkt förståelse för ljus. somen kompletterar bildurvalets historiska tillbakablickar. Med stilistisk boken heter går Ghost light och såde gör noggrannhet han igenom tidäven en av bilderna i serien, och den grupföreskrifter, utställningslokaler ställer ensom tomdominerat teater. Ghost light kallas peringar perioden. det ljus som hålls tänt på teatern för att folkbokens ska slippa snubbla in i mörker trots matiga innehåll är om depresentationsformen är först på plats – oftaprobett lysrör själva som ocksåeftersom håller spökena sällskap. lematisk, fotografernas Teater är ett tema för Mozard men bildexempel blir begränsade. I många också en konstform som ligger henfall handlar det endast om ett enda nes sätt attDärför arbetahade nära.det I boken finns fotografi. exempelvis ett samtal mellan Mozard och dramavarit intressantare att, i stället för att tikern Susanne »Jag som är upprepa Cecilia Osten. Edefalks visserligen teatermänniska försöker hela tiden ta träffsäkra självporträtt från omslaget, mig det teatrala tillnågot andraavvägar inneur i boken välja ut hen-för att åt det teatrala«, säger neskomma senare fotografier. Edefalk är Osen ten. Ja, precis! persongalleri konstnär som Mozards genom hela sin karriär är klichéer: barsångerskan, förhållit sigclownen, till fotografiet. Bland anden unga kvinnan, den medelålders nat har hon fotograferat av sina egna mannen, men fyllerfascinestereomålningar, ochMozard en av dessa typerna medhade innehåll. blir rande bilder varitResultatet ett intressant en upplevelsetill av ultraverklighet. »Det komplement antologin. är som några tydliga Ändåatt ärde detärjust de slags slumpvisa figurer i etturgränsland«, säger Mozard utsnitten de olika fotografernas om dem honsom avbildar. produktion är behållningen med Contemporary Swedish photography. ända sedan Mozard gick ut Malmö Tillsammans bildar fotografierna konsthögskola har jag förknippat en komprimerad berättelse som hennes arbete med löftesrikedom. avspeglar vår komplexa bildkultur. Som om hon är endet av vara de fotograferna Var annars skulle möjligt att som alltid träffa är på uppgång. Hon experisamtidigt på Maria Hedlunds menterar, fotografiet tycks vara något strikta randiga skjortor, Jean Hermanlustfyllt för henne, kärleken till att sons korniga verkstadsarbetare ochfå se något på bild av. Jag harsmak en Julia Hettas vekamärks modeller med känsla av att plötsligt kommer av piktoralism? Varfören hardag ingen satt jag bara stå och wow! har Mosamman endär liknande bokså tidigare? zard tagit det bästa fotot någonsin. / MAGNUS BONS / JENNY MARIA NILSSON

Erik Östensson konstruerar hållpunkter för minnet.

Annika Thörn Legzdins Antologi Translucence Still life/Work life bokförlaget arena hasselbladstiftelsen / art and theory publishing

2013

SOM EN HÄGRING MOTIV OBJEKT »Här skulleOCH det vara underbart

Lars Tunbjörk Erik Östensson Every day Jag ska ta hand om dig/ diaphane éditions I will take care of you journal , 2013

TUNBJÖRKVILLE SINNRIK VÄXLING Den lilla franska staden Beau-

Förvandlar fotografiet sitt att vara konstnär.« Detalltid var min motiv tanke till ett när objekt? Underförförsta jag på bussen ståttKeflavik ett passivt Naturfrån försådant. första gången ligtvis det inte alltid fallet, såg detärsällsamma isländska men urvalet Lava av fotografier landskapet. och sten, i den fint komponerade bokenJag »Still som vid jordens födelse. är life/Work life« att rör förundras sig elegant inte den första kringdenna den frågeställningen. över nakna karghet; Hasselbladstiftelsen ska iHorn en Ólafur ElÍasson och Roni seriegjort böcker presenhar det tematiskt och nu Annika tera sinLegzins samling av fotobok fotografier, Thörn i sin och denna förstaFrånvaron volym ställer »Translucence«. av samman stilleben med dokumänniskor bidrar till den dova mentär fotografi. Resultatet ensamheten, vi kan lika gärna är någotoss av en befinna påkomprimerad jordens sista fotohistoria med både svenska som första dagar. Mer präglad ochen utländska namn. av ödslig undergångsromanhelt oväntat är berötik Inte är sviten »La Serre« från ett ringspunkterna mellan genövergivet växthus i Lettland. rerna påfallande, och»Meflera av Starkast är sviten fotografierna kan höra hemma mento te mortalem esse« i båda lägren. Bernhards (»Minns att duKerstin är dödlig«) svartvita bilder av brödkakor tillkommen då fotografens och bakande kvinnor en närmaste väninna dogutgör i cancer. slags pedagogisk mittpunkt. De människolösa bilderna togs life/Work life« börjar i i»Still Vancouver och visar ångande Marie Anderssons träsk, döende skog,metabilder drivande kring fotografiet som hägring ljusdimma. Som en tunn skrift ochVancouvers slutar i danska Trine skymtar skyline, Søndergaards färgstarkastad, bilder en svävande himmelsk från sexhandeln i Köpenhamn. eller en civilisation som kan Att resanimellan start och utplånas en havsvåg. Ellermål ett går såandetag. smärtfritt vittnar om sista fotografiets töjbarhet./ EVA STRÖM

Erik är Östenssons bok ärmest en vais väl framför allt bildberättelse som med värme känd för oss svenskar som och en avväpnande melankoli staden med flygplatsen där blickar tillbaka på barndomens Ryanair landar och låtsas att landskap. Personer, platser och det är Paris. Den är ungefär lika händelser rekapituleras och stor som Kalmar. Man arrangflyter samman i en nutida posierar varje år en fotofestival, tion. Fotografierna utgå Les Photaumnales. tycks Dit bjuder från känslomässiga reaktioner man in en fotograf som »artist som väcks vid 2012 återbesök i in residence«. års fotograf uppväxtens miljöer. Vintriga var Lars Tunbjörk. landskapsbilder av folktomma Han arbetar som han brukar, vägar blandas med interiörer förvandlar raskt staden till Tunoch familjebilder. Enbilder serie som björkville. Här finns inåtvända porträtt skildrar samlätt skulle passa i hans tidigare tidens unga besökare, och den verk »Office« eller »Home«. äldrehan generation som blev kvar. Men har blivit snällare Boken melmed åren.växlar Ortenssinnrikt arbetsplatser lan små på fotografier och stora skildras ett nästan sjuttioutviksbilder. Av de större fototalsdokumentärt sätt. grafierna först bara en del I några syns av bilderna får man av bilden, känslan avkänsligt att man samtalande befinner med bilden på sidandokubredvid. sig i en tillrättalagd Som när vandring såpa. Alltsolskenets är välputsat ner till över snön långsamt minsta grässtrå. Menövergår i de tätai fotoblixtens reflektion i glaset buskagen ligger fågelkadavren, på ett gammalt bröllopsfoto. halvtuggade. Tunbjörks blixtFörst när utvikens veckbelysning äter sig inflikar och avslölasalla ut avslöjas bilden. Då jar detaljer hela på människor ser vi som husse och matte bredvid såväl interiörer. hundens ensamma ryggtavla. / TOMMY ARVIDSON Och fotografiet ändrar riktning i sinfler konstruktion avaktuella ett slags Läs recensioner av hållpunkter minnet. fotoböcker påför sfoto.se.

/ MAGNUS BONS

/ MAGNUS BONS

08-680 15 70

www.molanders.se

3/2013 15 | no 1/2013


P책 sanningsjakt

PAUL HANSEN

fotografisk tidskrift | 16


Bilder föreställer en begravning i Gaza. Två palestinska barn dödades i en israelisk missilattack.

17 | no 3/2013

ERIK THOR

World Press Photovinnaren Paul Hansen anklagades för att ha manipulerat vinnarbilden. »Som en filmscen«, sa kritikerna. Men Paul Hansen visade sin råfil och friades helt från misstankarna.


Vilket skärpedjup har verkligheten? Vad får en dokumentärfotograf egentligen göra i efterarbetet utan att anklagas för manipulation? Anders Birgersson beger sig ut på ett minerat fält där teknik, tradition, estetik och trovärdighet kolliderar. text anders birgersson

V

ärlden har blivit fattigare på färg. Åtminstone om man ska tro Sveriges pressfotografer. Jag tittar på vinnarbilderna för Årets bild 2013 och ser hur den framkopierade gråaktiga färgskalan i årets bildkollektion tynger stämningarna i bilderna jämfört med dagsljuset i försommaren utanför fönstret. När jag i stället bläddrar bland 2005 års vinnarbilder karakteriseras de av starka färgimpulser, som det året skapade mycket debatt och av vissa kallades för oacceptabelt efterarbete. Två olika år, två olika verkligheter. Tävlingen Årets bild ska enligt arrangörerna fylla funktionen att tydliggöra etiken och vara normsättare för Sveriges pressfotografer. Som regel nummer ett slår tävlingsledningen fast: »Bilderna skall återges så realistiskt som möjligt och motsvara det ljus och de färger som fotografen upplevt vid exponeringstillfället.« Så vad betyder då det? Varför ser de olika åren så olika ut? Ola Axman, ordförande för Årets bild, menar att acceptansen har ökat för en personlig kopiering. Så vad får man då egentligen göra med en journalistisk bild 2013? – Regelverket är ett gungfly, säger Christer Höglund, en av dem som några år in på 2000-talet var med och formulerade de regler för Årets bild som i stort fortfarande gäller. Han har varit med i Pressfotografernas klubb sedan 1970-talet och när reglerna formulerades om i början på 2000-talet var det i första hand för att ge analoga och digitala bilder lika möjligheter att mäta sig mot varandra. – Men efter det att den digitala bilden tog över så har ingen tagit ett helhetsgrepp om problematiken, säger Christer Höglund. Man skulle kunna säga att med den analoga tekniken fanns det begränsningar för hur mycket man kunde »ljuga« med en bild – vi kan säga att det var fyra steg på en tiogradig skala. Det fanns på så sätt en gräns och en outtalad överenskommelse med läsaren om hur mycket som kunde vara förändrat i bilden. – Nu plötsligt så kan alla som vill genom sin efterbehandling låta sina bilder »ljuga« tio steg från verkligheten på samma skala och man kan ibland inte ens gissa sig till hur situationen vid fotograferings­tillfället egentligen såg ut. så låt oss närma oss spörsmålet vad exakt man får göra med en bild. Det är nämligen inte helt lätt att ringa in. Det framstår i bland som ett slagfält där olika krav kolliderar – tekniken, traditionen,

journalistiken, estetiken – och ibland drar dessa fyra storheter åt helt olika håll. När Terje Hellesøs lodjur avslöjades som manipulerade klipp och klistra-collage, var det ingen som hade problem att avfärda dem som fiktion. Det som är intressant när ett sådant fall dyker upp är att diskussionen av någon anledning aldrig fördjupas. Terje Hellesø själv öppnade upp för ett mer nyanserat samtal på Publicistklubben i Stockholm 2012. Han berättade att han även tidigare tyckt om att manipulera sina bilder med extrema kameravinklar och filter – långt innan han började pussla ihop olika filer till en och samma bild. Men att manipulation även kan vara andra saker än kloning ville inte de närvarande ta ställning till, de önskade hellre markera sin egen trovärdighet och ta avstånd från extrema former av bildmanipulation: »Sånt syss­lar inte vi med.« Som om det är givet att det finns en skarp gräns mellan sanna och falska bilder, en fast punkt att relatera till, en evig sanning. Men om vi bara backar en aning i Terje Hellesøs karriär så är ju inte gränsen för vad som är »acceptabel manipulation« en skarp linje. Det handlar ju mer om en otydlig gråzon där bildprocessen med både kamera och i efterbehandlingen börjar generera bilder som hamnar allt längre från en verklig upplevelse. Är manipulation överhuvudtaget ett bra ord i samman­hanget? Själva fotografins väsen handlar väl i grunden om att genom teknik mani­pulera verkligheten och visa upp den i två dimensioner. Kan det i så fall finnas helt omanipulerade bilder? men för fotograferna som kollektiv har gränsen av tradition varit skarp. Genom att hänvisa till negativet eller råfilen så har många menat att bildernas nära relation till den avbildade verkligheten går att bevisa. Man kan alltid gå tillbaka till facit är det tänkt. Negativet bär på sanningen om hur det såg ut. Till och med en lögn, tekniskt framtrixad med kameran, representerar i den här typen av fotografitänkande alltid en sanning, så länge den finns registrerad på negativet. Kamerans sanning. Det har förstås aldrig varit en oproblematisk idé, men fram till nu är det det bästa fotograferna haft att luta sig mot. Den gamla föreställ­ningen om den fotografiska bilden som bevis spelar oss ett spratt. För det blir komplicerat när man med långa slutartider till exempel kan få snöflingorna att försvinna ur vintervädret och förvandla rusningstid på Kiviks marknad till en ödslig kuliss. Dessa bilder har inget

med den form av sanning att göra som vi normalt pratar om, men de ifrågasätts ändå aldrig inom pressfotografin. – Årets bild har aldrig diskvalificerat en bild som varit manipulerad med kamera och vanlig film. Jag tror att man i sådana fall mer har tänkt att man belönar en fotografs yrkesskicklighet. Däremot så kan bilder diskvalificeras även om de är realistiska och relevanta om den kopierade bilden inte ligger tillräckligt nära råfilen, säger Christer Höglund. För en utomstående ter sig det svenska etiska regelverket många gånger märkligt. Varför skulle till exempel bilder med överdriven färgmängd diskvalificeras ur dokumentärklasserna, medan de dramatiska bilder som tvättats ur och närmar sig gränsen för svartvitt vara gångbara? Var är logiken? Vilket av de två tillvägagångssätten är mer manipulation av verkligheten än det andra? man måste vara genomtänkt som fotograf för att inte göra bort sig. Låt mig ta ett par exempel från 2010, en Årets bild-tävling jag känner väl till eftersom jag satt i juryn. Vinnaren av bästa utländska reportage, Pieter ten Hoopen, hade fotograferat prostituerade irakiska kvinnor i Syrien. Eftersom det var ett problem om kvinnorna blev igenkända så fotograferade Pieter ten Hoopen dem genom sin halsduk. Resultatet var bilder som såg ut som om de hade blivit kopierade genom en damstrumpa, som på 1980-talet, fast suddigare. Tävlingsledningen anade oråd och beställde in råfilerna – bilderna kunde ju under inga omständigheter ha motsvarat fotografens upp­levelse av situationen. Men eftersom fortgrafen hade varit öppen med sin arbetsmetod och bildförvrängningen visade sig vara gjord innan bilderna blev till i kameran så var de godkända. Hade däremot halsduken av samma anledning använts vid kopieringen hade bilderna inte kvalat in. Lars Darebergs friidrottsbilder samma år klarade sig däremot inte. De hade fotograferats med en lensbaby, ett extraobjektiv som förskjuter skärpeplanet. Bilderna som var minimalistiska vackra stilstudier hade samtidigt en orealistisk dimension – råfilerna beställdes in. När det stod klart att manipulationen var gjord med kameran så godkändes bilderna. Men i samband med granskningen av råfilerna framgick att vissa himlar var rejält efterlysta. För mycket tyckte en majoritet av juryn och så diskades bilderna från dokumentärklassen i alla fall. fotografisk tidskrift | 18


PIETER TEN HOOPEN

Pieter ten Hoopen använde sin halsduk vid exponeringen av prostituerade i Syrien. Godkänd bildförvrängning enligt Årets bild-juryn.

19 | no 3/2013


– Fotografkårens diskussioner om etik handlar bara om huruvida något är borttaget, tillagt eller överdrivet förstärkt i kopieringen. Eftersom man inte kommer längre i diskussionen blir följden att alla bilder som klarar dessa kriterier anses trovärdiga – vare sig de är det eller inte. Det är alldeles för låga krav att ställa. Var är de journalistiska diskussionerna? undrar Pawel Flato, som var ordförande i Pressfotografernas klubb 2002–2006. Att det här är synnerligen känsliga frågor att röra runt i är Pawel Flato själv ett bevis på. Efter ett upprop som krävde hans avgång undertecknat av 32 tongivande svenska pressfotografer med Dagens Nyheters fotoredaktion i spetsen och en offentlig debatt om kloning 2006, så avgick Pawel Flato. – Det hela började med att jag i en intervju sa att om en porträttbild är arrangerad så är det egentligen ingen skillnad på att plocka bort en bit av en servett som sticker in i bilden med klonverktyget, jämfört med att plocka bort den för hand innan bilden fotograferas, säger Pawel Flato. För stora delar av fotografkåren var Pawel Flatos uttalande en krigsförklaring mot den journalistiska bilden som bärare av sanningen. Pawel menade å sin sida att i de diskussioner som följde så blev frågan om trovärdighet återigen reducerad till en teknisk fråga om kopiering och kloning. – Trovärdigheten för en fotograf måste ju vara precis som för en journalist. Fotografen måste med sitt namn garantera att det som bilderna berättar är sant och relevant. Nu lämnas det över till en diskussion om vad som fastnade i kameran. Det är absurt, menar Pawel Flato. Efter kloningsaffären avgick Pawel Flato och därefter lade sig tystnaden. Tydligt blev i alla fall att Pawel Flatos ställningstagande – att det finns en öppning för att klona bort något ur arrangerade bilder – inte var en möjlig utgångs­punkt för en fördjupad diskussion om etik. Och det kanske inte var så märkligt. Att det finns många saker som kan vara mycket värre än en bortfifflad servettkant räddar inte en klonad bilds trovärdighet.

Lars Darebergs friidrottsbilder diskvalificerades.

»FOTOGRAFEN MÅSTE MED SITT NAMN GARANTERA ATT DET SOM BILDERNA BERÄTTAR ÄR SANT OCH RELEVANT. NU LÄMNAS DET ÖVER TILL EN DISKUSSION OM VAD SOM FASTNADE I KAMERAN.« / pawel flato

M

en att man kan vara tvungen att manipulera bilder för att slutresultatet ska hamna i närheten av den verkliga upplevelsen är något som har varit självklart sedan fotografins barndom. Redan när fotografen Gustave Le Gray gick runt och svettades under tyngden av sin lådkamera längs stränderna i Normandie på 1850-talet så upptäckte han att hav och himmel bjöd på svår­ exponerade ljusförhållanden. Han började därför exponera två glasplåtar – med den imponerande storleken 32 x 42 cm – för varje motiv. Ett negativ som gjorde himlen rättvisa och ett som gjorde havet rättvisa. Så satte han helt enkelt ihop de olika negativen innan han kopierade fram bilden som fångade helhetsupplevelsen. Och när saker ställs på sin spets 150 år senare vet man fortfarande inte riktigt hur man ska tänka i de här frågorna. Ska man vara lojal mot negativet eller verkligheten? När till exempel den första bilden på Anders Behring Breivik dök upp på redaktioner efter massakern på Utøya 2011 var bilden tagen in genom ett bilfönster och med en blixt som satt nära kame-

rans objektiv och fick Breiviks ögon att glöda röda. Ganska passande uttryck kan tyckas med tanke på det brott som han just utfört. Men de röda lysande ögonen kan förstås också ses som en ovärdig dramatisering av något så extremt allvarligt som det som hade inträffat fyra dagar tidigare. Båda kvällstidningarna publicerade bilden stort på sin framsida. Expressen körde Breivik med röda varulvsögon – Aftonbladet valde att manipulera bilden, göra pupillen svart och Breivik till en människa. Vem gjorde rätt? Aftonbladets bild riskerade i alla fall att bli diskvalificerad ur Årets bild. kanske finns vissa svar på var gränserna borde gå för pressbilden att finna i ett journalistiskt förhållningssätt. Ett problem är dock att pressfotograferna relativt sällan diskuterar journalistik i sina forum. De pratar hellre estetik och i sina tävlingar prisar de i första hand estetiska och konstnärliga värden. Man kan till och med tänka sig att fotografernas vilja att förankra sin trovärdighet i idén om det sanningsbärande negativet delvis kan bero på att de fram tills nyligen inte nödvändigtvis var journalister. Under många år var fotograferna i första hand män som kunde sin teknik. Därför kan man också förstå om det för vissa öppnar sig en avgrund när bildens relevans inte med nödvändighet har något att göra med den kemiska reaktion som får verkligheten att fastna på negativet. Jag menar dock inte på något sätt att förringa de många fantastiska journalistiska bedrifter som fotografer har genomfört genom åren och i skrivande stund är mitt uppe i, både i Sverige och internationellt, både när det gäller det nära vardagslivet och internationella konflikter. Men för att skapa en helhetsbild kan man också berätta att 1990, på dokumentärlinjen på Fotohögskolan i Göteborg, så fanns ingen journalistik på schemat. Och besökte man dags­t idningar vid samma tid pågick fortfarande de journalistiska diskussionerna på redaktionen, medan fotograferna oftast hängde i kaffehörnan och väntade på upp­d rag.

Gustave Le Gray lade samman olika negativ redan på 1850-talet.

fotografisk tidskrift | 20


Det kan vara en anledning till att bildens journalistiska trovärdighet inte alltid har stått i fokus bland fotograferna. Och även om många kan ha känt att idén om »kamerans sanning« är en märklig konstruktion så har negativet som måttstock varit enkel att förhålla sig till. En trygghet att försvara. men att pressfotografiet med hjälp av negativet skulle kunna göra anspråk på att vara bärare av någon snudd på objektiv sanning är inte möjligt, menar Kari Andén-Papadopoulos, docent vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet. – Fotografer har aldrig kunnat göra mer än relativa sannings­anspråk med sina bilder. Bilderna har kunnat berätta lokala sanningar som ett ställföreträdande ögonvittne, eller subjektiva sanningar om fotografens upplevelser. Men dessa bilder har ju inte nödvändigtvis något att göra med den allmänna sanningen om det skeende som bilderna är hämtade ur, säger Kari Andén-Papadopoulos. – Ta Syrien som exempel. Vad vet vi, egentligen, efter att ha tittat på mediernas bilder och filmer? Jo, att det pågår ett krig med stor brutalitet där många människor lemlästas och att det skapar ett stort lidande. Visst är bilderna starka och berörande, menar Kari Andén-Papadopoulos, men så många andra »sanningar« finns inte. Vi kan inte ur bilderna utläsa vem som skjuter på vem eller varför. Men det som tydligast håller på att förändra bildens roll i medielandskapet menar Kari AndénPapadopoulos är medborgarjournalistiken. – Även i det fallet är ju Syrien ett bra exempel, stora delar av materialet som vi ser därifrån är ju många gånger dokumenterat av aktivister som själva är del av propagandakrigföringen. Det här är bilder och filmer som svenska nyhetsredaktioner har små möjligheter att själva verifiera varifrån de kommer eller varför de är fotograferade – Det är lite vilda västern för tillfället. Alla nyhetsredaktioner kämpar för att kunna verifiera

vad de publicerar och för att inte helt förlora sin trovärdighet. Så om det tidigare fanns ambitioner att i någon mån visa upp en objektiv sanning, så går det nu allt mer mot att man försöker klara av att upprätt­hålla en subjektiv sanningen, säger hon.

O

m vi nu ändå skulle säga att vi vill att bilderna ska ligga så nära verkligheten som möjligt, är det då möjligt att vi kan komma överens om hur verkligheten ser ut? Vilket skärpedjup har verkligheten? Som gruppen f/64 som ville att allt i bilden skulle vara skarpt? Vilken kameraoptik är realistisk och hur ska vi tänka kring blixt och belysning? Hur många kontraststeg ska vi kunna se i en dagsljusbild med sol? Som för en normalframkallad svartvit Tri-X film i D76 eller ska vi utgå från att vi ska representera upp­levelsen av verkligheten som ett ställföreträdande ögonvittne, som genom att svepa med blicken över både högdagrar och lågdagrar kan hitta nyanser i både mörkt och ljust? Det kommer att bli lurigt att enas. Bristen på logik i pressfotografernas riktlinjer blir dock sällan så tydlig som när det handlar om färgbehandling, menar Martin von Krogh, en av våra internationellt mer kända pressfotografer som fram till nyligen var pfk:s ordförande i Stockholm. – Om man ska ge sig in i diskussionerna om manipulerade bilder så måste man till att börja med inse att en av de grövsta manipulationerna av verkligheten är något som vi som kollektiv håller på med varje dag när vi av estetiska skäl väljer att göra världen svartvit. Visst finns det en fotografisk tradition att göra bilderna svartvita och visst blir bilderna ofta grafiskt mer intressanta. Och ja, det är en manipulation som är tydlig för läsaren. Men det är också en stark förvanskning av verkligheten, säger han. Så vad ska då vara viktigast för pressfotografen? Att göra den snyggaste och mest berörande bilden? Eller en bild som ger en så realistisk återgivning av verkligheten som möjligt? För ibland måste man välja. Problemen med att hitta en ny plattform

Martin von Kroghs råfiler från tsunamin 2004 och det kopierade slutresultatet som fick pris i Årets bild.

21 | no 3/2013

med etiska riktlinjer tror Martin von Krogh har mycket att göra med fotografernas rädsla för att bli utpekade som fuskare. Han menar att fotograferna måste vara modigare och stå upp för den process som ligger bakom ett fotografi. – Om man inte kan prata rakt om hur vi jobbar och hur vi uppnår våra resultat så kan man heller inte komma fram till några lösningar som har med verkligheten att göra. Martin von Krogh vann andra plats i bildreportage utland i Årets bild 2005 med en serie bilder på tsunamin fotograferad i Thailand. Han tar sina egna vinnarbilder som exempel. – Originalbilderna ser ut som skit. De är bleka och spretade i färgerna åt alla håll. Bilderna går knappast att publicera. Men när färgen togs bort och man mörkade ner bilderna i en stil som liknar bilder av Magnumfotografen Paolo Pellegrin, så blev de tunga och dramatiska. Det var inte ens jag som kopierade bilderna, men det var jag som fick ta emot priset, säger Martin von Krogh. men andra gånger kan dramatiska himlar leda till problem. Fotografen Karl Melander fick motta priset Årets bild 2007 tack vare en tung himmel ovan en brasiliansk etanolfabrik med bolmande skorstenar. Fotoreportaget handlade om arbetarnas dåliga arbetsvillkor – men bilddiskussionen efteråt tog en helt annan riktning. Genom att lobbygrupper, med fokus på etanol som ett bra miljöalternativ, gav sig in i diskussionen så bedömdes bilden plötsligt utifrån den – till synes – giftiga rök fabriken släppte ut. Problemet var bara att etanolfabriken eldades med sockerrör som ur miljösynpunkt anses vara en relativt bra lösning. Bilden är »manipulerad« hävdade TV4:s Kalla fakta. Tidningen Journalisten följde upp med en helsida om »avslöjandet«. – Visst var himlen efterbelyst. Men det är något som de flesta etablerade fotografer har gjort många gånger på våra största dagstidningar. Men kanske av rädsla för att själva hamna i fokus med sin egen kopiering så var det ingen som stod upp och tog Karl Melander i försvar, säger Martin von Krogh.


Karl Melanders brasiianska etanolfabrik med rök som förstärker känslan av miljöfara.

fotografisk tidskrift | 22


JASON HEDGES

Expressen publicerade Breivik med röda varulvsögon medan Aftonbladet gjorde pupillerna svarta – vem gjorde rätt?

– När folk höjer rösten angående den här bilden så är det för att jag tror att människor inte vet hur vi fotografer jobbar och vad som görs med bilderna i dag, säger Martin von Krogh. Kan man då säga att med en mer personlig kopiering så är risken större att bilderna feltolkas om de skärskådas från en oväntad vinkel? – Så kan det vara. Du måste vara medveten om att du som fotograf kan påverka och därför har du också ett stort ansvar. Du måste alltid vara beredd att försvara och förklara vad du har gjort med bilden och du måste vara ärlig, tydlig och transparent, menar Martin von Krogh. Men han tror också att det kommer bli nödvändigt för alla journalistiska fotografer att i högre grad tänka igenom när det är värt att medvetet förstärka sina bilder med en mer personlig kopiering. – Jag tror att man måste bestämma sig. Vill man vara journalist eller illustratör? För i framtiden kommer man personligen allt mer garantera bildens trovärdighet. Jag skulle vilja koncentrera mig mer på ögonblicket och berättandet, det som verkligen gör ett fotografi eller en bildserie unik bakom ytan.

D

et är i sammanhanget omöjligt att inte fundera ett varv över Paul Hansens dramatiska vinnarbild i årets World Press Photo, ett begravningståg i Gaza, en bild som nästan är för perfekt för att vara sann. Som en scen ljussatt och arbetad under timmar. Solljuset som kommer skjutande bakifrån kompletteras framifrån med några snudd på magiska reflexytor som

»JAG TROR ATT MAN MÅSTE BESTÄMMA SIG. VILL MAN VARA JOURNALIST ELLER ILLUSTRATÖR? FÖR I FRAMTIDEN KOMMER MAN PERSONLIGEN ALLT MER GARANTERA BILDENS TROVÄRDIGHET.« / martin von krogh 23 | no 3/2013

låter ljuset studsa tillbaka in i bilden och skapar en atmosfär som i det holländska 1600-tals måleriet. Det är ett ögonblick när allt föll på plats. Men får dokumentärbilder vara så bra? »Som en filmscen«, kommenterade Der Spiegels bildredaktör i Kulturnyheterna. Den internationella debatten blev intensiv och bildanalytiker på olika kontinenter gick på djupet i bildens metadata. Paul Hansen friades, med kommentaren från World Press Photo att bilden är starkt efterbearbetad men inte manipulerad, vilket åtminstone ska tolkas som att det som finns på bilden kommer från en och samma exponering. – Min bedömning är att det efterarbete som Paul Hansen har gjort med den här bilden är ganska normalt för vad som görs i branschen dagligen, säger Martin von Krogh. Paul hade dock ett fantastiskt utgångsmaterial. Det är också så att Paul är känd för en mer lågmäld kopiering och den trovärdigheten tar han med sig in i det här sammanhanget. För vissa andra fotografer hade det varit svårare att försvara den här bilden. kopieringen stramades visserligen generellt upp i början på 2000-talet när den digitala tekniken gjorde entré. Fotograferna blev tvungna att bättra på sin trovärdighet och försöka stärka realismen i sina bilder. Men inte heller det ledde till några fördjupade diskussioner om pressbildens etiska plattform. Och att branschen inte nödvändigtvis efterfrågar sådana funderingar tydlig­gjorde Expressens chefredaktör Thomas Mattsson under debatten om Terje Hellesø på Publicistklubben. För Thomas Mattsson är nämligen tidningsbilden trovärdig. Punkt. Han påpekade visserligen att det har funnits bilder i dagspressen som har varit manipulerade, men han slog också fast att »manipulationer avslöjas. Det visar exemplet med Terje.« Det är ett märkligt påstående på många sätt. Det finns ju till att börja med inga möjligheter för Expressens chefredaktör att ha några belägg för det han påstår, även om han har en väldigt snäv definition av manipulation. Mörkertalet kan ju vara vad som helst. Det som inte är avslöjat, känner ju ingen till. – För att göra det enkelt för sig är det bara att gå till medborgarjournalistiken för att inse att uttalandet inte stämmer, säger Kari Andén-Papadopoulos. Det låter som en desperat sak att säga. Men det kanske också är ett uttryck för det trängda läge nyhetsjournalistiken befinner sig i och hur stort deras behov av trovärdighet är.

Kanske är det för Thomas Mattsson inte ens så viktigt exakt vad som menas med manipulation, det viktiga är att upprätthålla illusionen om att »bilden är sann«. Kanske är det lika viktigt för Expressen som för många fotografer. Är det helt enkelt just där pressbildens ekonomiska värde finns i dag? Är det månne ytterligare en anledning till varför frågorna om etik och manipulation väcker så starka känslor? inte ens publicistklubben kom vidare med den journalistiska diskussionen om fotografi. Men nu är det dags, vare sig vi vill eller inte. För revolutionen har ju redan hänt. Tekniken har på många sätt redan lämnat oss på efterkälken. I nya kameror kommer det inte alltid längre att finnas vare sig en råfil eller negativ som kan vara bärare av bildens trovärdighet. Internationellt stora fotografer har redan i flera år åkt jorden runt och gjort instagramreportage med sina Iphones. Kanske blir situationen ännu tydligare med de nya proffskamerorna – vissa av dem iso-lösa, så att man inte behöver ställa in ljuskänslighet utan bara tänka på vilken bländare och tid man önskar. Med dessa kameror kan man i efterhand välja om man vill ha nyanser i det ljusa eller i det mörka registret eller i både och – för all information kommer att finnas för att göra den bild som önskas. Så om till exempel den gode Gustave Le Gray hade vandrat på stranden nu 150 år senare så skulle han inte behövt skapa två negativ för att fånga verkligheten – både himmel och hav hade funnits i en enda exponering. Med så rika råfiler så kommer också bevisvärdet för råfilen, för dem som har trott på det, att i ännu högre grad reduceras till vilka saker som fastnat i bilden. Det kommer att vara ännu svårare att avgöra vad som borde frätas bort ur högdagrarna eller gömmas i de tunga skuggorna. Man kommer dessutom i allt högre grad att kunna bestämma bilden genom inställningarna direkt i kameran och skapa personliga färgrymder, egna önskemål om skärpa och tillägg av specialfilter. Är det inte dags för fotografkollektivet och medie­branschen att börja om och på nytt fråga sig vad kraven på en journalistisk bild ska vara? Inte bara utgå från vad som har råkat bli etiska riktlinjer på grund av hur den fotografiska tekniken en gång såg ut när den uppfanns. Det kan vara dags att faktiskt ställa frågan på riktigt: På vilket sätt ska bilderna i journalistiken representera den värld som omger oss?


tankar om en bild

Fågeln har byggt bo i min kropp Poeten och författaren Lina Hagelbäck skriver om en bild av Brutus Östling.

i ecuador träffade jag en ornitolog, Ramón Nuñez, och vi skulle göra en utflykt i regnskogen för att se så många arter som möjligt. Ramón och jag tog med oss utrustning: kameror med zoomobjektiv, kikare och stativ. Kolibrier överallt, luften mer ånga än luft. Vi såg svartvit glada, quetzalfåglar, papegojor, gamar, tukaner, citronfinkar, hökar, kornblå svalor. Vi kom till en hängbro som var i mycket dåligt skick. De flesta plankorna saknades. På en skylt stod det att man inte fick hoppa på bron. Ramón gick först. Jag såg ner på det vilda vattenfallet och de stora stenarna. Sedan började jag försiktigt gå, höll mig i de snören som skulle föreställa räcken. Då kom det en skock barn efter mig, de rusade förbi mig, mitt hjärta stannade och jag tänkte att nu dör jag. Men det gick, jag tog mig över »bron«

och Ramón och jag var ute i sammanlagt tretton timmar. Det var en av de vackraste dagarna i mitt liv. Efter att ha sett alla dessa bländande fåglar blev jag ändå glad över att återse de prestigelösa, lite ruffiga kråkorna. Visserligen romantiserade jag dem i en dikt en gång, skrev att de var självlysande på natten och att det i deras sovträd hängde dikter skrivna på rispapper. skogen var täckt av kakao och kokosflingor. Brutus foto påminner mig om ännu ett barndomsminne. Min far köpte alltid en extra limpa bröd åt fåglar. Vi sov med vidöppna fönster. När jag vaknade en morgon stod en kråka på köksbordet och åt av brödet. Jag darrade av spänning, men kråkan gav sig av på en sekund. Köket kändes heligt efter den upplevelsen. Min far skrev många dikter där fåglar omnämns. I sin första diktsamling Substitutstaden står det: »Hägrarnas fjädrar vajar likt fjolårsgräs. Luften är full av fågelvingar eller minnet av fågelvingar.« Vidare: »Rummet är genomforsat av ord och kråkor och asgamar(…) jag drömde att du och jag var tillsammans, att fåglarna kom från söder, för att sänka sig mot vattnet.« Min far Jösta Hagelbäck var filmregissör, konstnär och poet. Det slog gnistor om honom, han var karismatisk, kallade sig »renässansanarkist«. Ibland ringde han mitt i natten för att läsa en dikt. Han levde hårt och intensivt. Han dog hårt och intensivt; endast 64 år gammal. En gång läste jag några av mina dikter för honom. De mest otäcka texterna, fast jag förberedde honom inte på det. Min far, som jag saknar så mycket, var en ytterst passionerad människa, men han gav mig också, oavsiktligt, många sår. Jag läste min poesi, såg att han tog in den och efteråt stirrade han på mig och sa: »Du skrämmer mig. Min egen dotter gör mig livrädd.« Jag kan inte beskriva lyckan jag kände när han sa dessa ord. En av de dikter jag läste går på något sätt tillbaka till kråkan på fotot: »Fågeln har invaderat mig, har byggt bo i min kropp. Kråkan skriker blodigt ur mitt innersta. Jag kan inte trösta den. Vi äter av kadaver tillsammans.« / LINA HAGELBÄCK

BRUTUS ÖSTLING

»kråkan speglar sig endast i en annan kråka«, skrev min far i en dikt en gång. När jag ser på fotot som Brutus Östling tagit av en kråka får jag barndomsminnen. På fotot verkar kråkan ha badat eller lyft sig från ett litet vatten, det droppar om den ena vingen. Han eller hon verkar ha tagit ett språng upp i luften, vingarna är kraftfulla och fjädrarna spretar åt olika håll. När jag var liten tecknade jag kråkor och andra fåglar. När jag ritat femtio kråkor ställde sig min far bredvid mig och var tyst. »Den där blev bra«, sa han om den i mitt tycke sämsta kråkan, jag hade spillt vatten på den. En veterinär vi träffade i Skåne var med i »Projekt berguv«. Han hade en halvtam korp samt två kajor som ofta var inne i hans kök. I ett avelshägn fanns ett berguvspar med tre duniga ungar. Honan var större än hannen. Veterinären berättade att de haft svårt att finna en make till makan. Hon hade ätit upp två hannar, men den tredje respekterade hon. De fick flera kullar som allteftersom släpptes ut i det fria. Åter till Brutus Östlings kråkfoto: »Hur ser ditt liv ut?«, undrar jag. »Du verkar stark och energisk, som om ingenting kan skada dig. Du är vacker. Fjäderdräkten: det svarta mot det silvergrå, den stora näbben, målmedvetenheten i blicken. Har du byggt ett bo av kvistar, fodrat det med gräs och bast? Finns där ägg som är blågröna med bruna fläckar?«

fotografisk tidskrift | 24


25 | no 3/2013


PAULINA HOLMGREN

fotografisk tidskrift | 26


på jobbet

PAULINA HOLMGREN

»Arton dagar i Jukkasjärvi är inget man glömmer«

NAMN Cliff Karlsson. ÅLDER 23 år. UPPVÄXT Kåge, Västerbotten. UTRUSTNING Canon 1DX, Canon 5D Mark III. Det händer då och då att en liten gul badanka i plast kommer vinande över rummet, och träffar chefen i skallen. Möjligen flyger de som allra tätast under det som Cliff Karlsson kallar för sina »kreativa frustrationsfaser«, som alltid infaller när ett jobb nästan är i hamn och bara finslipningen återstår. – Det är ett känsligt läge. Kommentarer eller förändringsförslag som handlar om något annat än just det jag håller på med för stunden är inte så populära då, konstaterar Cliff. Någon traditionell hierarki mellan Cliff och chefen Paulina Holmgren finns inte. Snarare råder en vänskapligt lekfull och milt aggressiv stämning de två emellan, både ute på fältet och hemma på kontoret i Skellefteå. Just den här onsdagen i maj är Cliff i färd med att klippa färdigt filmen om 0910 sessions, ett snowboardevent som ägde rum i stan i vinter, och som företaget Fotograf Paulina dokumenterat på uppdrag av initiativtagaren och före detta snowboardproffset Ronnie Andersson och Skellefteå kommun. 27 | no 3/2013

Två år har gått sedan Cliff första gången kontaktades av Paulina för ett inhopp på ett jobb. Efter ytterligare ett par sådana gästspel, bland annat ett jobb för Vodafone som filmades i Berlin, blev inhoppen till en praktikperiod, vilken i sin tur ledde till en fast anställning som filmande fotograf och assistent. Sedan dess har Cliff och Paulina haft ett tajt samarbete, med en mängd olika nationella och internationella uppdrag. London, Köpenhamn, Oslo och Lissabon är några av destinationerna dit arbetet fört dem, och i Harads utanför Luleå filmade de i våras träkojorna på Treehotel för Animal Planets tv-show Treehouse men. Man kan inbilla sig att en sådan tillvaro skulle vara hisnande för en 23-åring som dittills mest gjort skejtfilmer på fritiden och som kom direkt till Fotograf Paulina från ett jobb som slamsugare, men Cliff är en ovanligt jordad person. – Det är klart att det är ett privilegium att fara runt i världen och jobba på spännande ställen, men det vore bara fånigt att göra någon grej av det. Jag har bara haft en jäkla tur som får ha det här jobbet – just nu gör jag exakt det jag vill göra. På Fotograf Paulina arbetar de två med både stillbildsfotografi och rörlig bild. Under stillbildsuppdragen har Cliff en mer traditionell assistentroll – fixa med ljus och reflexskärmar, bildurval och bildbehandling – men när de filmar är de lika

delaktiga från idé till färdig produkt, även om det är Cliff som ansvarar för det praktiska arbetet med klippning, ljudsättning och dylikt. Brainstormandet kring idéer är, vid sidan av det faktiska jobbet ute på fältet, ett av de moment som Cliff uppskattar mest. Även här är han och Paulina samspelta och hjälpta av att de har samma visuella förmåga. – Jag kan inte komma på en idé om jag inte håller i en penna, och får rita upp den, förklarar Cliff. Filmandet sköter de gemensamt, med varsin kamera, och när det värvet är utfört är det dags för Cliff att återvända till kontoret, kliva i sina knallrosa innetofflor och kavla upp ärmarna. – Att hålla reda på och sortera allt material är nog den tråkigaste biten, jag kan vara rätt oorganiserad, konstaterar han. Men sedan, efter sorteringen börjar jobbet med att verkställa den idé vi haft från början och då blir det roligt igen. Ja, fram till den där sista besvärliga kullen då frustrationen kickar in, vill säga. Vid de tillfällena händer något som är tämligen sällsynt för den ständigt kepsbärande Cliff: »Jag kastar kepsen och sliter mig i håret.« Även om det är i arbetet med rörlig bild som Cliff är mest delaktig och har störst inflytande över den kreativa processen och slutprodukten, är det ändå ett stillbildsjobb han nämner när jag ber honom berätta om ett uppdrag som sticker ut bland de andra:

– Arton dagar i Jukkasjärvi är inget man glömmer i första taget. Det var en hetsig månad före jul i fjol, som Cliff och Paulina åkte fram och tillbaka till Icehotel, med uppgiften att dokumentera hur femtio konstnärer från hela världen byggde upp och skapade hotellets sviter – i snö och is. Under dagarna i Jukkasjärvi bodde Cliff och Paulina på loftet i hotellets fest- och samlingslokal, där det var liv och rörelse dygnet runt. Och kallt. En byggfläkt stod för värmen, men med för många datorer i gång kunde när som helst säkringen gå. Att arbeta i kyla är var dock inget nytt för Cliff, som under året dessförinnan också varit med på uppdragen att dokumentera de isbarer som Icehotel driver runtom i Europa. Därinne är temperaturen åtta minusgrader, och misstaget att jobba i vanliga skor, som Cliff gjorde första gången i Köpenhamn, är inget han upprepar. När vi ses har Cliff och Paulina nyss kommit hem från Stockholm, där de återigen plåtat för Icebar by Icehotel, men även för Nordic Sea Hotel där isbaren ligger. Under den plåtning som handlade om att dokumentera kärlekspar i badkaret, fick Cliff ligga ihopkrupen under handfatet med reflexskärmen. Är det inte ett obekvämt arbete? undrar jag med naiv skepticism. Cliff bara stirrar på mig. – Obekvämt? Jag brukade jobba med att suga upp bajs ur brunnar. / THERESE ERIKSSON


praktik

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

Lätta dina skuggor Så här löser du problemet med punktförstoring.

Ett mycket vanligt fel på tryckta bilder är att skuggorna blir för mörka. Det som ser ut som en väl genomtecknad skugga med bra valörseparation när bilden ses på skärmen gror sedan igen i den tryckta versionen. Särskilt bilder som ska tryckas på obestrukna papperskvaliteter blir ofta alldeles för mörka i dessa valörer, vilket medför att bilden upplevs som lite för tung och att den lätt ser lite smutsig ut i obestruket tryck. Till skillnad från de fel som jag tagit upp i mina föregående artiklar (Praktisk teknik nr 1 och 2/2013) är detta enkelt att korrigera, men det slinker ändå lätt genom kontrollen, eftersom många i dag bara kollar av bilderna på skärmen. En korrekt kalibrerad skärm ger en mycket exakt återgivning av högdagrar och mellantoner, men skuggorna ser oftast ljusare ut än vad de kommer att bli i trycket. Och sitter du vid en okalibrerad skärm är den så gott som alltid inställd på för hög ljusstyrka, vilket ger ännu ljusare skuggor på skärmen. Det är lätt att tro att bildens kontrast ska ökas, så att skuggorna ser mörkare ut på skärmen. Slutresultatet blir bilder där skuggdetaljerna gror igen och tappar valörseparationen. Problemet beror på det som kallas punktförstoring. När färgen överförs från tryckplåt till papper blir punkterna alltid lite större på pappret än vad de var på plåten. Hur mycket större punkten blir på pappret beror dels på vilket papper som används, dels hur tryckaren ställt in sin press. Egentligen borde en välgjord tryckprofil och en välkalibrerad tryckpress kompensera för detta problem, men när jag gör ett provtryck är det enkelt

att se att bilderna genomgående blir för mörka i skuggorna. Ju mörkare bilderna är, desto känsligare är de för denna försämring. Jag kompenserar detta fel genom att lägga på en kurvjustering efter det att jag bearbetat bilden så att den på skärmen får det önskade utseendet. Eftersom en sådan kurvjustering alltid ser likadan ut har jag sparat denna justering som en förinställning. Det gör att min arbetsgång blir väldigt enkel. När bilden ser ut som jag vill att den ska se ut på min skärm lägger jag på ett kurvjusteringslager och väljer den förinställning som passar gentemot det papper som bilden ska tryckas på. Hur ser en sådan kurva ut då? Det beror på om bilden ligger i rgb eller cmyk. Det beror på om du ska trycka din bild på obestruket eller bestruket papper. Men i grunden är det alltid en en kurva som lättar de allra mörkaste valörerna i bilden. Är bilden i rgb gör jag följande justering i rgb-kurvan: Jag adderar en punkt vid invärdet 15 och sätter

När färgen överförs från tryckplåt till papper blir punkterna alltid lite större på pappret än vad de var på plåten.

den så att den får ett utvärde på 25, en andra punkt får invärdet 30 och utvärdet 37 och den tredje återför återgivningen till det normala i mellan- och högdagertonerna genom att invärdet sätts på 60 och utvärdet på 62. Detta är en justering som brukar fungera bra på mörka bilder som ska tryckas på ett bestruket papper. För papper på obestrukna kvaliteter kan man öka utvärdena på den första och andra punkten något för att få en ännu kraftigare lättning. Du kan ladda hem mina kurvor från sfoto-webben och läsa in dem i ditt kurvjusteringslager. Om jag däremot ska leverera en bild i cmyk föredrar jag att göra denna justering efter det att jag konverterat bilden till tryckprofilen. Då kan jag göra denna justering enbart i den svarta kanalen. Fördelen med att göra det i cmyk är att det är enklare att få en kontrastökning i skuggvalörerna utan att mellantoner plattas till. Nackdelen är att den maximala svärtan kan bli sämre om man gör kurvan slarvigt. Jag börjar därför att flytta den svarta triangeln från invärde 100 % till invärde 96 %, placerar ut en punkt vid invärde 91% som får ett utvärde på 88 %, placerar ut ytterligare en punkt vid 75 % som får ett utvärde på 72 % och till slut sätter jag en punkt vid 55 % som får ett utvärde på 55 %. Denna kurva använder jag så gott som alltid på mörka bilder som ska tryckas på ett bestruket papper. Även här får kurvan ett ännu brantare utseende när man ska trycka på obestruket. Färgmättnaden Vare sig jag justerar en rgb- eller en cmyk-bild ser jag ofta att de mörka

partierna tappar lite färgmättnad när jag lättar upp skuggpartierna. Jag brukar därför gärna göra ytterligare en justering där jag höjer färgmättnaden i alla färger med hjälp av ett Nyans-/mättnads-justeringslager. För att begränsa inverkan till de mörkaste partierna lägger jag också på en lagerstil (dubbelklicka på nyans-/ mättnadslagret till höger om namnet så öppnas dialogrutan Lagerstil). Eftersom jag vill att bara de mörka färgerna i bilden ska ändras drar jag ner den vita triangeln i det underliggande lagret till dess att jag hamnar på 60–70. Sedan håller jag ner alternativtangenten och drar i den vänstra delen av triangeln. På så sätt delas triangeln i två delar och jag skapar en övertoning mellan de partier av bilden som påverkas och de som inte ska påverkas. När den vänstra halvan av triangeln ligger på ett värde på 40–50 brukar det ge en lagom övertoning. Samtidigt vill jag inte att de helt svarta partierna ska få en högre färgmättnad. Särskilt om bilden är konverterad till cmyk får inte de svartaste partierna bli svartare än vad de blev efter konverteringen. Då kommer den maximala färgmängden som trycks överskridas. Jag tar bort denna inverkan genom att dra den vänstra triangeln i det underliggande lagret in till ett värde på 10, sedan håller jag ner alternativtangenten och drar den högra delen av denna triangel in till ett värde på 15. Jag har därigenom begränsat färgmättnadsökningen till de mörka valörerna, exakt där jag vill få lite mer mättnad i färgerna. Slutresultatet blir en bild med en aning lättare skuggvalörer och där skuggorna har lite mer mättade färger. fotografisk tidskrift | 28


BOHMAN & SJÖSTRAND

Steg 1. Utan korrigeringen blir återgivningen av träplattan för mörk.

Steg 2. Med en kurvjustering öppnas skuggorna upp i trycket och återfår det utseende de hade på skärmen. Men färgmättnaden reduceras.

Steg 3. Med både kurvjustering och ett nyans-/mättnadslager får bilden detta utseende.

Lagerstil. På mitt nyans-/mättnadsjusteringslager lägger jag denna lagerstil. På så sätt påverkas bara mörka skuggor, samtidigt som helt svarta partier lämnas oförändrade.

RGB-kurva. Detta är den kurva jag använder för mörka bilder som ska tryckas på ett bestruket papper, om bilden är i RGB-läge.

29 | no 3/2013

CMYK-kurva. Om bilden redan är konverterad till CMYK använder jag denna kurva för bilder som ska tryckas på bestruket papper.


teknik

LITEN SPEGELREFLEX Canons nya kompakta spegelreflexkamera, Canon EOS100D är 117 x 91 x 69 mm stor och väger 407 gram. Det gör den till den minsta spegelreflexkameran med en APS-sensor. Kamerans sensor är på 18 megapixlar. Canon kallar den för en APSC hybrid-CMOS AF II. Dess rörelsekänsliga autofokuspunkter är utspridda över 80 procent av sensorytan. Tidigare modellers autofokuspunkter har bara täckt 15 procent av ytan. Tillsammans med kameran introduceras ett nytt kitobjektiv på 18–55 mm f/3,5–5,6. Objektivet har den nya STM-motorn, anpassad för filmning.

Ricohs kompakta ricoh har utvecklat många kompaktkameror som blivit populära bland yrkesfotografer. Nu finns en ny version med namnet Ricoh gr. Den har en sensor i aps-format på 16 megapixlar och ett objektiv med fast brännvidd på 18 mm. Sensorn använder inte ett lågpassfilter, vilket ska ge bättre skärpa. Nackdelen är att man riskerar moaré, men den höga upplösningen har av Ricoh bedömts vara tillräckligt hög för att denna risk ska vara liten. Kameran har ett iso-omfång på upp till 25 600 iso. För att utnyttja den höga upplösningen har objektivet två asfäriska linselement och man använder också så kallat ed-glas. Ljusstyrkan är f/2,8 och det finns ett inbyggt gråfilter, så att man kan utnyttja stora bländaröppningar även vid höga ljusnivåer. Kameran fotograferar i råformat och använder dng som filformat. Kameran kan också filma i full hd-upplösning och har en inbyggd stereomikrofon.

STABIL TELEZOOM

MINDRE CINTIQ Wacom har introducerat ett antal kombinerade skärmar och ritplattor under varumärket Cintiq. Nu får familjen tillskott med en 13-tumsskärm kallad Cintiq 13HD. Den är dels en skärm med en upplösning på 1 920 x 1 080 pixlar, dels en ritplatta med en känslighet på 2 048 olika nivåer. Skärmen är mycket enkel att ansluta till datorn, vare sig det är en Mac eller en pc. Skärmen kan positioneras i olika vinklar, så att användaren kan hitta den lutning som känns bekvämast. Ritplattan använder Wacoms nya penna, ProPen, som ska vara bekvämare att arbeta med.

fujifilm fortsätter att bygga ut sortimentet till sin x-serie av kameror. Det nya tillskottet är en telezoom, Fujinon xf55–200 mm f/3,5–4,8. Fujifilm har tidigare fått en del kritik för autofokusfunktionen på denna serie. Företaget har nu uppdaterat kamerans programvara för att få en bättre autofokusering. Det nya objektivet har också dubbla fokuseringsmotorer. Objektivet har en bildstabilisering, som ska göra det möjligt att kompensera för skakningsoskärpa upp till 4,5 stegs längre exponeringstid än annars möjligt. Fujifilm använder två linselement i ed-glas och ett i super ed-glas för att korrigera aberrationer över hela brännviddsomfånget. Samtidigt har Fujifilm visat vilka objektiv som man räknar med att ta fram under de närmaste åren.

hsm har en bildvinkel som motsvarar ett objektiv på 27–52 mm på en fullformatskamera. Objektivet använder en asfärisk lins och väger 810 gram och har dimensionerna 79 x 122 mm.

NY LIGHTROOM 5

ZOOM MED HÖG LJUSSTYRKA de flesta zoomobjektiv har en ljusstyrka på f/2,8 eller lägre. Nu har Sigma utvecklat ett objektiv med en ljusstyrka på f/1,8. Brännviddsomfånget är 18–35 mm och objektivet har objektivfattningar för Nikons, Sigmas och Canons dslrkameror med aps-format på sensorer. 18–35mm f/1,8 dc

adobe fortsätter traditionen med offentliga betaversioner av sina program. Nu lanseras en offentlig version av Lightroom 5 för nedladdning. Nyheter är bland annat en automatisk upprätning av sneda horisonter, en avancerad lagningspensel för att ta bort även oregelbundet formade dammfläckar, möjlighet att skapa radiella gradienter och att bearbeta bilder även när originalfilen inte är tillgänglig. Det finns också ny potential att skapa videopresentationer och förbättrade möjligheter att skapa böcker. fotografisk tidskrift | 30


r ä m o s f a r g o t o f n e n a k a t t D A Allt de R E S I AUKTOR VERANS 3.0 E L bete D r a L d I l i b B t l L A T r digita I ö f s G u I j l s D g I nin omgiv h c o s g tnin aktning r t e b g • Betrak lering r fi ä f o r r p ö f a r r e a m rm a • Bildskä ing i fast ljus för k afer ler • Fotogr fi å r ativ d g e e n m h e t c e o b roof, påsikt p a t i • Bildar f d o s v a h c g iserin , färg- o r e l fi o r p • Digital ed icc m e t e b r a • Bild toshop o h P i r rift a k g s t n i u n t l l u ä media t m a a k i ins g l l l o u f å p ering yck och c i r l t b v o u r p p r r ö ö rf hone e • F p d t l r i a b m v s a ering tta och a l p f r u s • Optim , , webb ard k d c n y a r t t s x m f o d sås ligt p n e e d ö dia fl e s t m e e b r r p a r f ö d • P ilder f b v a g n i r e • Optim vering i k r a l a t i • Dig


ULRIKA JANSSON

kurs & medlem

AUKTORISERAD DIGITAL BILDLEVERANTÖR 3.0 Kursen ges helt på distans och består av 11 delkurser. Auktoriseringsprov ingår i kursen. Lärarsupport ges i ett »klassrum« på internet. Efter registrering går deltagaren i sin egen takt under 6 månader. Deltagaren ska ha tillgång till kalibrerbar skärm och Photoshop CS5 eller nyare. Pris: 8 000 kronor. Nästa kursstart 2 september. Anmälan görs på sfoto.se/ kurser. Utbildningsplattform: sffutbildning.se.

UPPGRADERING AV REDAN AUKTORISERADE FOTOGRAFER TILL 3.0 Kursen ges helt på distans och består av 4 delkurser. Varje delkurs avslutas med ett kontrollprov. Lärarsupport ges i ett »klassrum« på internet. Efter registrering går deltagaren i sin egen takt under 6 månader. Deltagaren ska ha tillgång till kalibrerbar skärm och Photoshop CS5 eller nyare. Pris: 5 000 kronor. Kursstart sker löpande när deltagaren anmäler sig. Anmälan görs på sfoto.se/ kurser. Anmälan öppnar 1 juli. Utbildningsplattform: sffutbildning.se.

Sara Bäckvall är kvalitetssäkrad.

Nöjd nyauktoriserad fotograf – det känns som en kvalitetssäkring! Min självkänsla har ökat och jag är jättenöjd, säger Sara Bäckvall som just fått sitt diplom och sin nya status som auktoriserad fotograf. Under våren har hon gått den återuppstånda kursen med Hans Sundqvist som lärare. Kursen riktar sig till sff-medlemmar, vana yrkesfotografer, som vill kunna leverera kvalitetssäkrade bilder som ska fungera optimalt i olika medier, såväl tryckta eller på bildskärm. – Jag ville lära mig det här grundligt och att kunna göra kursen på distans, när man vill och själv kan anpassa tiden är mycket bra, jag känner mig mycket säkrare och tryggare nu. Läraren Hans Sundqvist tycker att våren varit otroligt givande och rolig. – Nivån på deltagarna är hög och alla verkar ha stor förståelse för vad som krävs av en yrkesfotograf 2013. Kontakten med kursdeltagarna har varit postitiv, vilket förmodligen tyder på att de är nöjda och jag ser att alla har blivit mycket mer självsäkra rent tekniskt, säger han. Sara Bäckvall är mycket nöjd med hur snabbt hon fick svar på sina frågor. Det enda negativa var att lösenorden strulade i början och att hon på grund av detta fick vänta lite för länge på att gå vidare till nya kapitel. När Hans Sundqvist inte håller i auktorisationskursen eller undervisar om arbetsflöde på annat håll är han en flitig orienterare vilket han har nytta av även i den här kursen. – Att hitta rätt och göra själv är att lära sig, samma pedagogiska princip råder överallt, säger han. Och trots att kursen är renodlat teknisk och inte handlar om bildinnehåll har Sundqvist i alla fall ett favoritmotiv: regnbågar. – Ja, jag är ju nördig när det kommer till ljus. Att fånga det och återge det, är vad fotografi handlar om – och självklart om att ta kontroll över ditt digitala mörkrum, säger han. Läs mer om kurserna här till vänster. Anmälan till alla kurser görs på sfoto.se/kurser.

DIREKT AUKTORISERINGSPROV TILL DIGITAL BILDLEVERANTÖR 3.0

KANSLIETS SOMMARTIDER

Provet görs helt på distans. Provdeltagaren ska ha tillgång till kalibrerbar skärm och Photoshop CS5 eller nyare. Pris: 3 000 kronor. Registrering till provet sker löpande. Anmälan görs på sfoto.se/ kurser. Utbildningsplattform: sffutbildning.se.

kansliet och växeltelefonen har öppet alla veckor i sommar förutom veckorna 29–31, det vill säga 15 juli–2 augusti. Juridik- och prisrådgivningen har även stängt under veckorna 32 och halva 33 och öppnar inte förrän den 14 augusti igen.

NYA MEDLEMMAR Barbro Bergfeldt, Gustavsberg; Maria Edstrand, Gävle; Jeff Flindt, Helsingborg; John Hellström, Vallentuna; Martin Hållö Spencer, Lund; Ann Johansson, Santa Monica, usa; Anna Lettse, Ekerö; Måns Vilhelm Lidbeck, Stockholm; Hans Logren, Norrtälje; Johnny

Lundgren, Bräcke; Anna Lundholm, Stockholm; Emil Malmborg, Malmö; Gil Mande Mwanza, Sidensjö; Pelle T Nilsson, Stockholm; Frida Ovland, Eskilstuna; Justin Rubin, Hässelby; Anne Sydquist, Stockholm; Maria Uhlin, Stockholm; Betina Vang, Karlskrona; Karin Winblad, Skanör. fotografisk tidskrift | 32


fråga juristen

SKILLNAD PÅ PORTRÄTTBILDER? Är det någon juridisk skillnad mellan beställda porträttbilder och andra bilder där personer porträtteras? /Anton

svar: Med beställd porträttbild avses att personen på bilden eller någon annan uttryckligen beställt bilden på personen på fotoporträttet. Enligt Upphovsrättslagen behövs tillstånd av beställaren eller dennes arvingar för att du ska kunna använda din rätt som fotograf till bilden. Med annan porträttbild menas bilden av en avporträtterad person utan att bilden är beställd av någon. Då har du flera möjligheter att använda bilden. Dock får du inte publicera dessa bilder på hemsidor om risk för kränkning av den avbildade föreligger eller använda dem i reklamsammanhang utan samtycke av modellen (om denne är vid liv). De beställda porträttbildernas rättsinnehavare måste godkänna exempelvis en försäljning. Vad gäller de icke-beställda porträttbilderna krävs samtycke av nu levande avbildade personer om de ska användas i digitalt sammanhang eller reklamsammanhang .

SKAPA ILLUSTRATION Jag funderar på att formge affischer med kända personer utifrån ett känt fotografi. Sedan illustrerar jag bilden genom att förenkla motivet men på ett sätt så att det framgår vem personen är och vilket fotografi som varit utgångspunkten. Är detta tillåtet? /Gündür

svar: Jag utgår i mitt svar ifrån att fotografiet i fråga är skyddat av upphovsrätt. Utgångspunkten i upphovs33 | no 3/2013

juristen

rättslagen är att upphovsmannen till fotografiet har ensamrätt till all användning, exempelvis i form av framställning av nya exemplar och försäljning av dessa. Detta gäller även återgivande av fotografiet i annan konstart eller teknik. Detta gäller alltså även kopior och avbildningar av verket, även om de väsentligt avviker från originalet i utförande eller format eller efterbildningen sker i helt annan teknik än den för originalet använda. Denna skrivning framgår dock inte direkt av upphovsrättlagen, utan av förarbetena till denna, vilka är till ledning för den rättsliga bedömningen i fråga. För dig innebär det i det aktuella fallet att du, för att vara på den säkra sidan, bör inhämta upphovsmannen till fotografiernas tillstånd innan du börjar sprida (sälja, hyra ut, publicera på webben etc.) de bearbetade fotografierna.

STÄMMA KUNDEN? Jag gjorde ett jobb men nu vill kunden inte betala. När jag tog upp det sa han »Stäm mig!«. Vad kan jag göra? /Livia

svar: Utgångspunkten är ju alltid att försöka göra upp i godo, men i vissa fall går det tyvärr inte och du har då fått en tvist på halsen. I detta läge bör du göra en kalkyl om det lönar sig att driva ärendet vidare. (Läs min krönika här till höger.) Kommer du fram till att det är värt det kan du välja att driva ärendet via en inkassobyrå eller i domstol. Som medlem i sff har du möjlighet att få hjälp med inkassoärenden via Svea Ekonomi. Läs mer utförliga svar på sfoto.se.

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Lägg grunden för den tydliges rätt att ha rätt är en sak, att få rätt är en helt annan. Och att ha rätt, men inte kunna få det är ett faktum som många i förtvivlan slitit sitt hår över. Vad innebär då att ha rätt men inte kunna få det? Ett exempel: En kundbeställning är gjord. Du har levererat bilderna och kunden har tagit emot och godkänt dem. Fakturan är sänd och kunden har inte invänt emot den. Men … kunden har inte betalat den inom den avtalade tiden. Tiden går. Du påmin-

När du sitter i en sådan situation är det bara att fråga dig själv: Hur mycket är jag beredd att lägga ned på att få in dessa pengar? ner flera gånger. Ingen betalning inkommer. Du skickar fakturan till inkasso. Kunden bestrider och du får tillbaka fakturan från inkassobyrån. Du går via Kronofogden, men även här bestrider kunden fakturan på ett sätt som vinner gehör hos Kronofogden. Du står åter med den obetalade fakturan i hand. Du har ju rätt att få betalt, men hur ska du få det? Ett sista alternativ kvarstår: Stämningsansökan till Tingsrätten. Men vad kostar detta? I den ena vågskålen ligger stora kostnader för dig. Ombud, tid för att sammanställa material, närvaro vid domstolsförhandlingar, eget tankearbete kring tvisten. Och (kanske) många uteblivna intäkter p.g.a. detta arbete. I den andra vågskålen ligger din frihet att gå vidare och ägna dig åt det som du borde ägna dig åt: Kreativitet, fotografering och att bygga din verksamhet. Fokus på rätt sak. Nerverna i behåll. Och en förlorad intäkt. Vad som ligger i den första vågskålen vet ofta din trilskande kund. Kunden vet att du inte har råd att lägga ned för mycket tid på att processa om summor som är för små. Och även om beloppet i sig är stort kan det ändå bli för litet på grund av kostnaderna som det drar med sig att processa. Så vad göra? När du sitter i en sådan situation är det bara att fråga dig själv: Hur mycket är jag beredd att lägga ned på att få in dessa pengar? Om det blir en positiv ekonomisk eller på annat sätt god utgång genom att ta en rättslig process bör du genomföra den. Om inte, släpp det! Det finns många sätt att tillbringa sin tid på och ett av dem bör inte vara att lägga ned för mycket tid på att försöka få in pengar från människor som inte vill/kan betala till orimliga kostnader. Det tar på de mentala krafterna att processa för det flesta. Och på ekonomin. Tyvärr vet »den starke« om att det fungerar så här. Det är det som är »den starkes rätt«. Kunden tror sig veta att du inte har muskler att processa fram pengarna. Så vad kan du göra för att undvika situationen? En väg att gå är att ta betalt i förskott. Du kan delfakturera när du har långa projekt. Det handlar inte om förtroende, förlorat kompisskap eller något annat. Det handlar bara om pengar. Men dina pengar. Och dessa måste kunden betala till dig. Underlätta för kunden att göra rätt. Genom tydlighet. Glasklara kravvägar. Och med tydlig information om hur du avser gå vidare med kravet om de inte betalar. Lägg grunden för »den tydliges rätt«.


fix & trix

Instagram för proffsfotografen 1. Koppla samman Instagram med Facebook, Tumblr, Twitter etc. så slår du flera flugor i en smäll när du publicerar dina bilder. 2. Ta för vana att använda hashtags (#). Då kan du nå en väldigt stor publik. En bild av en banan i kvällssol i Ludvika kan exempelvis ha taggen: #banana #sunset #ludvika #professionalphotography. 3. Driv trafik till din egen hemsida genom att alltid länka till den i din profil och även i kommentarsfältet under dina bilder. Se noga över hur du presenterar dig när presumtiva bildköpare hittar dig. 4. Skaffa många följare. Det gör du genom att ha ett bra innehåll

Fotografisk Tidskrift Nr 3 2013, årgång 125 Ansvarig utgivare Lotta Schwarz lotta.schwarz@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Art direction och grafisk form Maria Loohufvud, Pasadena Studio maria@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor

KARLA GACHET

Instagram är en renodlad mobil- och Ipad-tjänst. I dagsläget har Instagram cirka 100 miljoner användare. Men hur kan proffsfotografen använda tjänsten för marknadsföring och för att få nya kunder? Vi har tipsen.

och genom att interagera på ett trevligt sätt med andra Instagramanvändare. 5. Ha roligt, var generös och kommunicera. Sociala medier är ingen envägskommunikation. Det är snarare ett slags virtuell social »lek«. 6. Läs det finstilta avtalet noga: Även om Instagram nyligen backade om rätten att sälja bilder vidare så kan dina bilder mycket väl dyka upp i sammanhang du inte kan kontrollera. Kanske är bakom-kulissernabilder när du är ute på jobb bättre att lägga upp än den färdiga bilden.

Fotografisk Tidskrift, Instagram/fotografisktid, följer i dagsläget 149 proffsfotografer och vill gärna följa fler.

Redaktionsråd Thomas Wågström, Oskar Hammarkrantz, Ann Törnkvist. Omslagsbild Rebecca Martinez Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Trydells tryckeri ab, Laholm Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm

För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075

Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net

Ägare Svenska fotografers förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se

F säljs digitalt genom Qiozk.com

ISSN 284-7035

Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

fotografisk tidskrift | 34


Några ladyboys dansar under en stor byafest i nordöstra Thailand 2012. Strax efter att jag tog bilden blev det skottlossning på gatan. De jag var med såg till att sätta mig i säkerhet. I tumultet studsade min kamera upp i biltaket och min blixt pajade.

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad. Fotografi: Elin Berge

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert AB Danderydsgatan 14 114 26 Stockholm Tel 08-440 54 42 Fax 08-678 29 20 sff@gefvert.se


Fotografisk Tidskrift #3–2013

Fotografiet har fått större och större betydelse för auktionshusen säger Lena Nytén, intendent på Bukowskis för samtida konst och fotografi. Möt Lena Nytén på procenter.se

REBECCA MARTINEZ I DOCKLANDET SLAMSUGAREN SOM BLEV FOTOGRAF

-------------------

JAKTEN PÅ DEN SANNA BILDEN

------------------Fotografisk Tidskrift #3–2013


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.