Fotografisk Tidskrift nr 6 2013

Page 1

Fotografisk Tidskrift #6–2013

”Andy Warhol var tyst och blyg. Han hade alltid en kamera med sig, när han gick på fest och så där. Den var ett skydd”. Läs intervjun med Hans Gedda. www.procenter.se

SURREALISM MED ELISABETH TOLL PÅ JOBBET MED PRESSFOTOGRAFEN

------------------

VI PRATAR NAKENBILDER

------------------

Fotografisk Tidskrift #6–2013


Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Lina Haskel

Sista bilden, sista dagen på ett reportage kring musikgenren Baltimore club. Jag fotograferade ett övergivet hus. Någon höll till inne i huset, blev misstänksam mot mig och började kasta stenar genom ett av de krossade fönstren. Efter en språngmarsch till min och den skrivande journalistens bil, trampade jag på gasen och susade ut ur West Baltimore till ljudet av pistolskott.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen. Gefvert försäkringsmäklare · Danderydsgatan 14, 114 26 Stockholm Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

fotografisk tidskrift | 2


3 | no 6/2013


fotografisk tidskrift | 4


5 | no 6/2013

CHARLI LJUNG

bilderna är inspirerade av min favoritfotograf Gilbert Garçin, som jag beundrar dels för att hans surrealistiska bildspråk påminner om Magritte, dels för att han hittar på underfundiga titlar till alla sina bilder som lyfter dem till en nivå utöver det rent visuell. Sist men inte minst för att han började som fotograf först när han pensionerade sig från sitt tidigare jobb som försäljare i Marseille, vilket visar att det aldrig är försent att börja på något nytt.«

NAMN Elisabeth Toll. BOSATT Paris och Stockholm. YRKE Fotograf. KUNDER Louis Vuitton, Omega, Air France, SEB, H&M med flera. UTMÄRKELSER Årets modefotograf 2012. AGENTUR Lund Lund. HEMSIDA elisabethtoll.com. Läs en intervju med Elisabeth Toll på sfoto.se.


hej

LOTTA SCHWARZ FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Borde vi fotografer försäkra våra ögon? jag har fått så otroligt dålig syn. Funderar på om det kan vara en arbetsskada? Att jag tittat för mycket. Kanske förvärras den av att jag tittat på många hemska bilder. Krig, grymheter och elände. Och på riktigt svåra konstfotografier, ni vet sådana där som man egentligen inte riktigt förstår, men om man tittar och tittar och tittar, så ser man så småningom någonting man inte såg från början.

En annan viktig skillnad för oss kvinnor, är att Gefverts avbrottsförsäkring gäller även om man råkar vara gravid då man blir sjuk. Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört att konsertpianister försäkrar sina händer. Kanske borde man som fotograf försäkra sina ögon? Nej, det kanske inte funkar, men det är faktiskt viktigt att se till både hälsan och försäkringarna. Tyvärr står de flesta av oss fotografer, såsom egenföretagare, utanför en del av samhällets service och erbjudanden. Vi får exempelvis inte göra avdrag i deklarationen för motion om den inte »ingår som ett led i arbetslivsinriktad rehabilitering«. Men då måste man ju först skada sig. Att förebygga skada får vi alltså bekosta privat. Däremot är det avdragsgillt att gå på företagshälsovård. På förbundets hemsida kan du hitta ett förmånligt erbjudande från Balans i Sverige ab för dig som är medlem. Ta en titt på det. De kollar blodets socker och värde och tryck och en massa annat. Ryggen och axlarna tar en del stryk, dels för att man ofta bär utrustning på ena axeln, dels för att man hänger med krökt rygg över datorn. Varför inte köpa en väska på hjul? En dramaten helt enkelt. Fjantigt? Ja, kanske lite, men praktiskt och klokt. Så var det där med försäkringar. Många medlemmar säger att de är med i förbundet för att få teckna Gefvertförsäkringen. Det är också klokt. Det ryktas att det finns andra försäkringar som är billigare och bättre, men det stämmer faktiskt inte. Gefvert är dessutom det enda bolag vars försäkring ger dig ett rättsskydd som även omfattar upphovsrätt, det vill säga hjälp om du hamnar i en rättslig tvist, något som är allt viktigare i dessa tider av bildstöld och avtalsbrott. En annan otroligt viktig skillnad för oss kvinnor, är att Gefverts avbrottsförsäkring gäller även om man råkar vara gravid då man blir sjuk, vilket de nog är ensamma om. Jag har i alla fall inte hittat något annat bolag med den genusmedvetenheten. Min egen avbrottsförsäkring gällde inte. Det var visserligen för väldigt länge sedan. Ungen har blivit vuxen. Men då, när hon låg i magen, hade jag ett underbart labb, utrustat med specialbyggda våtbänkar och en massa andra finesser. Och jag ju hade nio månader på mig att hitta en andrahandshyresgäst. Så blev jag då sjuk… Och jag hade inte läst det finstilta… Bänkarna hamnade hos de eminenta fotograferna Jonsson och Jörgensen i Malmö, blixtar och fonder hos en »ung och lovande« och jag hamnade på universitetet. Och tack och lov så finns det glasögon.

KURSER

A-KURSEN Distanskursen i digital bildleverans består av 11 delkurser. Auktoriseringsprov ingår. Deltagaren går i sin egen takt under 6 månader. Lärarsupport på nätet. Du ska ha tillgång till kalibrerbar skärm och Photo– shop CS5 eller nyare. Nästa kursstart 17 februari.

UPPGRADERING A-KURSEN

kontrast och färger. Datum: 5/2. Arrangör: Projektor.

SKÄRMKALIBRERING Vi går igenom hur du tar fram optimal färgtemperatur och ljusstyrka och hur du kalibrerar, profilerar och validerar din skärm. Datum: 13/2. Arrangör: Projektor.

ANPASSA TILL TRYCK

Distanskurs som består av 4 delkurser som du väljer själv. Du går i din egen takt under 6 månader. Lärarsupport på nätet. Kursstart sker löpande.

Kursen för fotografer som levererar bilder för tryck eller vill göra en egen bok: digitalt tryck eller tradtionellt offsettryck. Datum: 19/2. Arrangör: Projektor.

HELA KEDJAN

VIDEOKURS

En föreläsningsserie som går genom hela arbetsflödet från fotografering fram till publicering. Kursen är ett samarbete mellan SFF, CFF och Projektor. Datum: 4/3, 11/3, 18/3, 25/3, 1/4 och 8/4.

Vi går igenom det mest basala inom filmning, ljudupptagning och redigering. Du kommer att göra en film som du har med dig hem. Kursledare: Pelle Wichmann och Per Lindh. Plats: Biskops Arnö, Bålsta. Datum: 19–21 februari 2014.

KURVKURS Kurvor är det kraftfullaste verktyget som finns i Photoshop för att korrigera

Läs mer om kursinnehåll, priser och hur du anmäler dig på sfoto.se/sff/kurser.

RÄTTELSER och Frøydi Laszlo är de som tagit fotografierna på bilden här till vänster.

FOTOMÄSSEFEL

BILDBYLINE I förra numret föll en bildbyline bort på sidan 21. Peo Olsson

I förra numret av Fotografisk Tidskrift står det felaktigt om aktiviteterna på Fotomässan i Stockholm. I notisskrivartagen dubbelkollade jag inte fakta utan skrev texten baserad på gammal information som var kvar på Fotomässans hemsida. Jag beklagar detta. / JENNY MORELLI, CHEFREDAKTÖR

fotografisk tidskrift | 6


JULIE BLACKMON, GARAGE SALE 2013, COURTESY ROBERT MANN GALLERY

FREDRIK SANDBERG / TT

10 8

Portfolio / Elisabeth Toll / 1 Hej /»Borde vi fotografer försäkra våra ögon?« / 6 Aktuellt / Artipelag satsar på fotokonst / 8

MAJA FORSSLUND

10

Utställningar / Runt om i landet / 9 Gästen / »Uppgradering till konstnär pågår« / 9 Aktuellt / På gång i Paris / 10

12

5 frågor / Anna Eriksson vill förmedla insikter / 11 Böcker/ Forsslund, Carillo och Pedan / 12 Samtal / Nakenfotografi – hur mycket tål vi? / 14 På jobbet / Pressfotografen som breddar sig / 24 Tankar om en bok / Hjärnans otroliga bildminne / 26 Praktik / Nytt filter från Adobe / 28

»Tillmans snorre

vad är det som är så nytt?« SIDAN 20

7 | no 6/2013

ANDERS ALM

Teknik / Nytt på marknaden / 30

24

Forum / Brev från medlemmar / 31 Medlemssidor / Larsson vann Fotobokspriset / 32 Juridik / Integritet kontra upphovsrätt / 33 Tips / Årets bästa fotoböcker / 34


DENISE GRÜNSTEIN

aktuellt

MODIGH PRISAD FÖR BILDER PÅ UNGA

FREDRIK LIEBERATH

hannah modigh vann tt:s stora fotopris på 100 000 kronor för projektet The Milky Way. Prisutdelningen skedde på Rival i Stockholm den 26 november. Konferencier var F:s chefredaktör Jenny Morelli. Bilderna av ungdomar mellan 12 och 16 år berörde juryn djupt och som de skriver i sin motivering: »påminner oss vuxna om en tid i våra liv som aldrig går att få tillbaka«. Övriga nominerade till tt:s stora fotopris var fotograferna Martin von Krogh och Trinidad Carrillo.

Denise Grünsteins bild från den nya bildsviten »Wunder« visas på Artipelag i vinter.

21 fotografer till Artipelag björn jakobsons konsthall Artipelag i Gustavsberg satsar på fotografi nästa år. I februari öppnar en utställning som innehåller arbeten från 21 svenska fotografer. Utgångspunkten är de förändringar som skett inom fotografin under hela 1990-talet och framåt: en större medvetenhet om fotografins teoretiska förutsättningar och ett intresse för den iscensatta bilden snarare än den dokumentära. I utställningen renodlas tanken att det är de kvinnliga fotograferna som blivit de tongivande och mest framgångsrika de senaste tjugo åren. Medverkande är Marie Andersson, Lotta Antonsson, Stina Brockman, Miriam Bäckström, Trinidad Carillo, Aida Chehrehgosha, Dawid, Catharina Gotby, Denise Grünstein, Annika von Hausswolff, Maria Hedlund, Linda Hofvander, Annica Karlsson Rixon, Jenny Källman, Tuija Lindström, Maria Miesenberger, Tova Mozard, Julia Peirone, Eva Stenram, Anna Strand och Pernilla Zetterman. Visas 7 februari–11 maj, 2014.

EN SKRYNKLIG SERVETT

GOOGLE VANN ÖVER UPPHOVSMÄN

Vilka prylar kan vi vara utan? Och vilka skulle vi aldrig släppa taget om? Gatutidningen Faktum bad några av sina försäljare att välja ut sina käraste ägodelar och slog en signal till den kände stillebenfotografen Frederik Lieberath. Resultatet är tio fotografier som vittnar om hur extremt mycket värd en skrynklig servett kan vara. Eller en sliten keps. Bilderna visas på Dunkers kulturhus, Helsingborg fram till den 6 januari 2014.

2005 stämdes sökjätten Google för sitt projekt att skanna biblioteksböcker. Nu är målet avgjort till Googles fördel. Google vann över upphovsrättshavarna som var organiserade i gruppen Authors Guild. Domstolen godtar Googles argument för skanning av mer än 20 miljoner böcker och att företaget har rätt att lägga ut »snippets« alltså delar av text och bilder på nätet. Förfarandet bedöms som »fair use« (fair use=tillåten användning).

LIBÉRATION

Stilleben av hemlöshet.

Tidning helt utan bilder.

KAMPANJ FÖR FOTOGRAFI den franska tidningen Libération genomförde nyligen en kampanj för fotografi genom att inte publicera några bilder alls. Samtidigt som Paris

Photo öppnade skapade de ett nummer helt utan bilder. Genom att publicera endast tomma rutor uppmärksammades den kris som många professionella fotografer går igenom även i Frankrike. fotografisk tidskrift | 8


SJÄLVPORTRÄTT

PER -ANDERS PETTERSSON

gästen

SARA ARNALD FOTOGRAF

Uppgradering till konstnär pågår

Per-Anders Petterssons sapeur på Galleri Kontrast.

UTSTÄLLNINGAR JOAN FONTCUBERTA Hasselblad Center, Göteborg 26 oktober–19 januari

TINE HARDEN Dunkers Kulturhus, Helsingborg 28 september–16 februari

ELLIOT ERWITT Fotografiska, Stockholm 6 december–2 mars

PER-ANDERS PETTERSSON Galleri Kontrast, Stockholm 14 december–19 januari

JILL GREENBERG Fotografiska, Stockholm 13 december–9 februari

LENNART NILSSON NevaBooks, Rimforsa 9 november–12 januari

CINDY SHERMAN Moderna Museet, Stockholm 19 oktober–19 januari

DENISE GRÜNSTEIN Mjellby Konstmuseum 28 september–5 januari

GERALDO MELO Arbetets Museum, Norrköping 19 oktober–19 januari

NINA BACOS Breadfield, Malmö 13 december–24 januari

LINA HASKEL/ GEORG ODDNER Fotografins rum, Malmö 30 november–19 januari

HANS GEDDA Nationalmuseum, Stockholm 5 december–30 mars

LENA KÄLLBERG Galleri Axel, Stockholm 5 december–5 januari MATS ANDERSSON/ SANDRA FREIJ Abecita Konstmuseum, Borås 21 november–16 februari 9 | no 6/2013

HANS HAMMARSKIÖLD Fullersta Gård, Stockholm 30 november–26 januari STÉPHANE COUTURIER Bildmuseet, Umeå 24 november–5 januari Fler utställningar på sfoto.se.

jag håller på att ta en masterexamen i fotografi. Efter några år med främst kommersiell verksamhet kände jag att mina konstprojekt tappade farten. När jag tackade ja till en eftertraktad utbildningsplats tänkte jag att det skulle skapas som aldrig förr. Och det gjorde det, till en början. Trots långa pendlingsresor, trots en institution med administrativa problem och vissa pedagogiska oklarheter. Här fanns engagemang för bildkonsten och här bjöds intellektuellt motstånd, här tvingades jag kontextualisera och problematisera. Efter ett år vaknar jag en dag upp och undrar var kreativiteten tog vägen. Ingen pratar om intresset för fotografi och jag upplever att jag sällan ser studenter producera bilder. Omärkligt saktar jag själv in – kanske i ett försök att passa in?

Jag sitter och tänker på vad som gick fel, hur konstinstitutionen hamnade i centrum och skapandekraften gick förlorad. Efter ett antal kritikklasser förstår jag att det här med att producera för många inbegriper ett oerhört motstånd, nerverna sitter utanpå, konsten är på liv och död och inget man kan prata om i världsliga termer. Till slut riskerar man ventilera sönder ett tänkt projekt fram tills allt ersätts av en tom ram på en tom vägg. Eller som av ett osynligt performativt element. Bara det går att motivera i teorin. Jag sitter och tänker på vad som gick fel, hur konstinstitutionen hamnade i absolut centrum och skapandekraften gick förlorad. Hur det började handla om att uppgraderas till »konstnär« istället för att faktiskt skapa. Missförstå mig inte: Jag anser inte att teori ska stå mot skaparglädje, jag önskar mig inget nöjesfält. Vår dialog ska verka som ett filter där vi trattar ner våra brokiga försök, skalar bort dåliga idéer och skärper uttrycken. Men för att nå dit måste vi skapa bilder. Och jag vill att vi ska prata om dem. Vilken tur, jag upptäcker att jag idag kan delta i ett internationellt symposium i fotografi, alltså en vetenskaplig konferens, där samtida nordisk fotografi ska diskuteras. Det låter storslaget och jag går dit med förhoppningen att det blir mer givande än ett dåsigt seminarium med lokala förmågor. Sanningen är att det blir ännu en slö föreläsning, om än med internationella talare. Turen kommer till norsk fotografi och jag förväntar mig att bli inspirerad. Det är nu vi ska blir golvade av den fotografiska Konsten. Men högskolelektorn hukar håglöst bakom sin laptop och mumlar i riktning mot projektorduken, på vilken några bleka installationsbilder visas. Tio minuter senare har jag glömt samtliga bilder, kanske främst för att föreläsaren själv utstrålar att det är tradigt med fotografi. Flera åhörare somnar. Praxis tycks vara att konstnärer och de som har som yrke att tala om konst absolut inte ska visa iver eller inlevelse. Det handlar om att på dålig engelska likgiltigt läsa innantill ur strama akademiska texter och då och då tappa tråden – för att aldrig finna den igen. Snart är jag färdig »konstnär«.


DAVID MAISEL IN COURTESY OF IVORY PRESS GALLERY

aktuellt

AXELVALL PRISAS

Pieter ten Hoopens Ryssland.

FILMANDE STILLBILDSFOTOGRAFER Fotograferna Lars Tunbjörk och Pieter ten Hoopen har båda filmdebuterat i år. Pieter ten Hoopens kortfilm »Kitezh!Vladimirskoe« visades under Stockholms filmfestival och på Fotomässan i november. Lars Tunbjörk har varit aktuell med två filmer, den ena »Vägens Ände« om livet för en kvinna på lettiska landsbygden och den andra filmen »Maskinen« om den svenska poeten Johan Jönsson. Båda fotograferna tillhör den franska agenturen VU.

GULLERS TILL HOLMSTEDT Erik Holmstedt fick ta emot KW Gullers stipendium 2013. Han har sedan ungdomsåren fotograferat Malmbergets samhällsomvandling.

Den amerikanske fotografen David Maisel visar bilder ur sin serie »Terminal Mirage« i Paris.

Paris Photo 2013 136 gallerier och 28 bokförlag från 24 länder gör denna mässa till världens största marknadsplats för fotografi. Det är intressant att se originalbilder från många tidsepoker och länder. Men eftersom det är en marknad så får man sällan se ett helt konstnärskap eller en hel bildkollektion. Det blir spridda skurar av allt. Vinnare i klassen Photobook of the Year blev en självproducerad bok av Rosangela Renno. Den handlar om de bilder som under åren stulits från Rio de Janieros stadsarkiv. Den stora utställningen som alla vill se är Anders Petersens stora retrospektiv på Bibliothèque Nationale. På Svenska institutet har JH Engström vernissage och på galleri Maria Lund strax därintill visar Helene Schmitz skrämmande naturbilder från Alabama. På Carrousel du Louvre, finns nu fotofever. En mässa som av många betraktas som ett komplement och en utmanare till Paris Photo. Offprint på Paris konstakademi är en renodlad mässa för böcker. Här visar ett hundratal små förlag sina alster. Läs mer på sfoto.se / TOMMY ARVIDSON

SCHMITZ I STORFORMAT den svenska fotografen Helene Schmitz har kvalificerat sig som en av finalisterna i Camera Clara Prize, en internationell tävling för fotografer som jobbar med storformat. Utställningen med alla tre finalisterna visas i Paris. De andra två fotograferna är Julien Chatelin och Joel Denot. I juryn sitter bland andra fotografen Sarah Moon.

MOLANDER FÅR BECKERS beckers konstnärsstipendium på 150 000 kronor tilldelas David Molander som tog

HELENE SCHMITZ

PIETER TEN HOOPEN

Den svenske fotografen och SFF-medlemmen Jörgen Axelvall har vunnit New Exposure Photography Competition. Tävlingen syftar till att hitta de fotografer som ska definiera morgondagens modefotografi. En panel av branschexperter har gått igenom 650 bidrag och utsett både en amerikansk och en internationell vinnare. Det internationella priset gick alltså till Axelvall, baserad i Tokyo men som jobbar över hela världen.

»Alabama Fields« av Schmitz.

examen på Fotohögskolan i Göteborg 2010. Efter sin examen har Molander haft åtskilliga utställningar både nationellt och internationellt. Hans svenska genombrott kom 2010 med verket Slussen som är en del av hans serie En urban anatomi.

FESTIVAL I LANDSKRONA landskrona fotofestival fick cirka 3 000 besökare 2013 och nu är det klart att det blir festival även nästa år. Ambitionen är att festivalen ska gå på djupet och ta fotografi som konstform på allvar. – En del nytt är att vänta. Men vi är och förblir en liten och intim festival. Vi vill arrangera en festival där närvarokänslan och spontana möten är minst lika viktiga som utställningar och föredrag, säger Thomas H Johnsson, festivalens konstnärlige ledare. Festivaldatum är den 22 augusti–24 augusti, 2014. fotografisk tidskrift | 10


MOA KARLBERG

5 frågor

Anna Eriksson vill förmedla insikter NAMN Anna Eriksson. ÅLDER 47. BOR Stockholm. ARBETAR SOM förlagschef för Art and Theory Publishing. Varför startade du ett bokförlag med tyngdpunkt på fotografi? – Jag ville skapa en plattform där konst och konstteori möts. Tidigare har jag bland annat varit vd för Johnér bildbyrå, jobbat med reklam och tryck, gått Fotohögskolan, Konstfack 11 | no 6/2013

och läst konstteori, alla dessa tidigare erfarenheter gjorde att ett förlag kändes helt rätt. Vad är aktuellt just nu? – I januari kommer Tuija Lindströms andra bok In the Beginning There Was Everything. Jag ger även ut en spännande bokserie om fotografi med bland andra Valand och Hasselbladstiftelsen. Sedan driver jag ett par andra projekt för att placera svensk fotobokskultur i ett större internationellt sammanhang.

Vilka kan ge ut böcker hos dig? – Fotografens berättelse, tematiken kring vad han eller hon gjort måste överensstämma med vad jag ser på bilderna. Och det måste finnas en röd tråd och kontinuitet i arbetet. Det är kvalitet för mig. Går det att starta ett förlag enbart för den svenska marknaden? – Nej, den är för liten. Man måste tänka internationellt för att få bäring. Köparna finns överallt, i stora städer fram förallt. Till hemsidan kommer

kunder från hela världen. Jag jobbar hårt för att nå ut. Det är ju meningslöst att ge ut böcker om de inte hittar sina köpare. Jag arbetar även aktivt med bokreleaser och föreläsningar. Vad är det driver dig? – Förutom att jag är entreprenör i hjärtat tycker jag väldigt mycket om att förmedla en insikt till någon. Jag vill öppna dörrar hos den som hittar böckerna. Det är en väldigt stark drivkraft. / JENNY MORELLI


MAJA FORSSLUND

Krokimodeller i Krakow porträtterade av Maja Forsslund.

Värdigt och varsamt böcker

Akt Fotografer av Maja Forsslund steidl 2013

att teckna kroki eller måla efter nakenmodell har i sekler varit en del av utbildningen för konstnärer som ska lära sig att avbilda människokroppen. Den nakna människan blir ett objekt för konstnärens blick, en blick som ska fånga form och anatomi i det frusna ögonblicket. Men hur upplever

modellen själv situationen? Går det att skildra i bild? Cora Sandel har i Alberte och friheten skildrat hur det känns att stå modell: »Det man känner mest när kläderna faller och man står där utan en tråd på kroppen inför en främling är inte blygseln. Det är skyddslösheten, rädslan för att något ska komma inpå en, skada en. En hudens oro så att säga. Det är också ensamhetskänslan, något liknande att vara den enda människan i en ödemark. Det går inte över med tiden, det är likadant varje gång.« I Cora Sandels beskrivning är Alberte subjektet, den som återger

scenen. Alberte skildrar i ord konstnären Mr Digby och låter honom bli objekt, medan hon i sin tur är objekt för hans blick: »Mr Digby går på håll, rättar till glasögonen, lägger huvudet på sned. Med avrundade handrörelser antyder han riktningar, anvisar med sin oförbätterliga engelska brytning; Comme ça… comme ça. Förklarar slutligen kort men vänligt att det är bra, c’est bien.« jag kan tänka mig att Maja Forsslund i sin bok Akt haft liknande syften. Att vilja skildra nakenmodellerna inte bara som armar, ben och kropp i

olika positioner utan gå utanför den konstnärliga objektifieringen och se dem som subjekt, som människor. Hon har under åren 2001–2006 besökt Akademia Sztuk Pieknych i Krakow. Hon har fotograferat den omgivande ateljén, som sällan inkluderas i modellstudien. Hon återger stafflier och färgfläckiga golv, liksom värmefläktar som behövs för att hålla den frusna modellen varm. Det är samma energikrävande frusenhet som Cora Sandel gestaltat: »Ute är det tidig, orolig vår, inne är det råkallt. Mr Digbys ateljé, som är förstklassig och ligger mot norr, utan fotografisk tidskrift | 12


OVÄNTADE POSER Trinidad Carillo The name from Mars eget förlag , 2013 I sin nya bok arbetar Trinidad Carrillo vidare med den smått övernaturliga, världsfrånvända magi som fanns i hennes förra, prisbelönta bok »Naini and the Sea of Wolves«. Det är fortfarande porträtt av människor och natur. Man skulle nästan

kunna tala om en samtida tradition, en genre, bland svenska fotografer som drar sig åt konsthållet. De känns igen på sina bilder av grådisig höstskog, vissna löv på mossa, murkna träd, med inslag av halvnakna människor i oväntade poser med bortvända ansikten. Min personliga favorit i denna bok är en suggestiv bild av ett hus i disig höstskymning. Skenet från det gula ljuset i fönstren glöder som om en eldsvåda pågår helt obemärkt där innanför. Men jag ställer mig lite ambivalent till fotografer vars främsta motiv är sina egna minderåriga barn. Den diskussionen blossade upp kring bland andra Sally Mann på 1990-talet men verkar nu ha somnat in? År 2013, då föräldrar

lättvindigt lägger ut bilder på sina barn på Facebook, önskar jag mig en något mer reflekterande och problematiserande praktik av professionella fotografer som Carrillo. / SONIA HEDSTRAND

SOVJETISK TIDLÖSHET Misha Pedan The end of La Belle Epoque khimaira förlag , 2013

vi kalla dem idag, därför att de inte äger mängder av nya saker. Uppfattade de sig själva så? De tittar in i kameran, har inget emot att bli fotograferade i sin vardag, som känns märkligt tidlös och liksom hemtrevlig. Bland alla svartvita fotografier poserar en kvinna med tungan utsträckt framför ett sovjetiskt baner, handkolorerat rött i boken. Det vilar ett sön-

dagsdåsigt lugn över bilderna. Det är bara 25 år sedan, men ändå en annan värld. Man delar på en öl lutad mot en sliten husvägg, sitter på en parkbänk och pratar med sin granntant, nöjd med det lilla liv man har. De påminner oss om hur rastlöst onöjda vi blivit, i en tid då lyxkonsumtion av Thailandsresor, nya kök och antidepressiva piller blivit norm. / SONIA HEDSTRAND

Misha Pedan är en av de fotografer som genom sin dokumentära stil ifrågasatte den officiella bombastiska Sovjetestetiken under 1980talet. Nu ger han ut en bok med foton från imperiets sista år, 1986-89. Det är porträtt av människor i stadsmiljö, gamlingar, soldater, lekande barn, alkoholister. »Fattiga« skulle

»Hon redovisar indirekt kylan, hon fotograferar också några modeller när de klätt på sig« störande reflexer, är full av undangömd vinterfukt. Alberte blir snabbt blåfrusen, särskilt neråt benen. Och det är inte bara värme som porerna släpper ifrån sig. Det är själva livet som de långsamt låter sippra ut. Ett förrädiskt svinn av krafter pågår.« Maja Forsslund återger en konstnärs skissande hand, ett bortvänt huvud hos en målare som hämtar mer färg till penseln. Hon visar en manlig modell poserande i en fönstersmyg med slutna ögon, och samma modell påklädd på väg ut ur ateljén iklädd kostym, slips, glasögon och portfölj. Det som är kvar av hans nakenhet är ansikte och händer. skiljer sig då Maja Forslunds uppgift från konstnärernas? Troligen – eftersom hon fokuserar på den omkringliggande situationen. Hon redovisar indirekt kylan, hon fotograferar också några modeller när de klätt på sig sina kläder och visar därmed att de har andra liv utanför ateljén. Det kan påminna om Carl Larssons verk Modellen skriver brev, en (som jag antar iscensatt) situation som också försöker tänja på gränsen mellan objekt och subjekt. 13 | no 6/2013

Men går det att komma runt objektifieringen? De kroppar Forsslund återger med värdighet och varsamhet är alla naket anonyma, utan historia, utan sammanhang. Deras utsatta nakenhet blottas i ett syfte, att fungera för avbildning för konstnärer. Poserna ser ibland plågsamt förvridna ut, och man kan tänka sig hur tortyrtungt det är att hålla samma ställning i långa pass. Maja Forsslund renodlar det som varje fotograf av människor måste ta ställning till. Exploaterar jag ett talande motiv? Kan jag upprätta en jämlik relation med dem jag avbildar? den påkostade utgåvan innehåller även en dikt av Wislawa Szymborska på polska och i engelsk översättning, som handlar om änglar som föredrar komisk stumfilm istället för tunga romaner. Det är oklart varför Forsslund återgivit denna i och för sig tänkvärda dikt. Hellre hade jag sett några ord om hur hon sett på sitt arbete. För inte har hon velat avbilda änglar, snarare tyngden av existensen, människans utsatthet, hudens oro. / EVA STRÖM


Naket!

KLARA G

text yusie rundkvist chou bild louise billgert

fotografisk tidskrift | 14


10

15 | no 6/2013

Från vänster Bingo Rimér, Simon Berg, Frida Klingberg, Håkan Elofsson och Jenny Morelli pratar naket på restaurang Nalen i Stockholm.


Porr, reklam, konst – hur mycket naket tål vi? Fotograferna Håkan Elofsson, Simon Berg, Bingo Rimér och Frida Klingberg pratar nakenfotografi med F:s Jenny Morelli.

J

enny morelli: Ett aktuellt exempel som retat upp många är David Hamiltons bild (1) av tre unga, nakna flickor som var reklam för en affär i en galleria. Så hur mycket naket tål vi? håkan elofsson: Hur jag reagerar beror helt på sammanhanget. Det är a och o. frida klingberg: Om frågan är vad jag tål, så är svaret det mesta. Bilder av idealmannen och idealkvinnan som följs av egenskaper och kroppshållningar, är var och en för sig inte ett problem. Men när det bara är samma, samma hela tiden blir det problem. jenny: Ok, så det är alltså mängden av idealbilder av den nakna kvinnan som stör? frida: Ja, av män också. De skildras ju också ofta ganska stereotypt. Det är stor skillnad på nakenhet och det sexualiserade. Om man sexualiserar kroppar hela tiden blir naket synonymt med begär. bingo rimér: När jag ser bilden av Hamilton tänker jag på hur oerhört individuellt man uppfattar saker och ting. Allt bygger på vad man har för referensramar själv. När jag tittar på den bilden tycker jag att den är väldigt oskyldig. Jag slog upp ordet »pornografi« och ordets rätta betydelse var »sexuellt upphetsande i ord eller bild«. Men det är upp till betraktaren vad som är upphetsande. Så jag kan ju titta på en bild och sedan bestämma om den här gör mig upphetsad. Då är den pornografi för mig. Det är väldigt personligt. jenny: Men finns det naket som funkar i reklam då? Ikea gjorde väl något naket för flera år sedan? bingo: Ja, Anna Järphammars rumpa. jenny: Var det du som plåtade? bingo: Nej, inte rumpan, jag fotograferade henne efter att hon hade gjort den reklamen. Kampanjen var väldigt kontroversiell. jenny: Kontroversiell är väl bra i reklamsammanhang? bingo: Nej, inte nödvändigtvis. Skillnaden

från förr och nu är att sociala medier är så starka. Skulle Ikea göra en liknande kampanj idag, skulle det kunna bli en monsterreaktion. jenny: Så skandaler i sociala medier kan skada varumärket? bingo: Ja, exakt. Det går så väldigt fort nu. När Ikea gjorde den reklamen kunde de stora mediahusen skriva om det, men man kunde inte påverka så mycket... håkan: Kan det vara så att begreppet »all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet« håller på att förändras på grund av sociala medier? bingo: Absolut. Uppmärksamhet som driver affärsmodellen framåt är positiv. Den uppmärksamhet som genererar en massa negativitet är av ondo. frida: Men är det verkligen så enkelt? Nu är ju inte Sverigedemokraterna ett kommersiellt företag, men det spelar ju ingen roll hur mycket negativ media de får, de får ändå fler röster hela tiden. bingo: Ja, men där kan man vända på det och säga att den negativa reklamen driver deras affärsidé framåt. Det är skillnaden. jenny: Men vad svarar vi på frågan hur mycket naket vi tål i den offentliga miljön? Helst så lite som möjligt eller? håkan: Nej tvärtom, jag tror att vi tål hur mycket som helst. frida: Jag tror inte att någon faller ner och dör på grund av att vi har nakenbilder på stan. Men problemet med reklam är ju inte att det är naket eller att det är utmanande sexuellt på något plan, utan att det är vita kvinnor under 30 år som är i majoritet: Vita, smala som oftast porträtteras som ganska rika. Ett ideal som många kvinnor sen hela tiden måste förhålla sig till, och det i sig skapar en grogrund för en marknad. Då kan man sälja allt från smink till kläder till plastikoperationer, och ungdomar ganska långt ner i åldrarna går omkring med kroppskomplex. Inga problem för min del att tapetsera stan med nakenbilder av en massa olika sorters kroppar med både män och kvinnor, med olika egenskaper, som inte helt uppenbarligen är till för att tillfredsställa en heterosexuell manlig blick.

håkan: Det fascinerande är ju att de kropparna inte ens finns. De är retuscherade och fixade. Det hjälper inte att vi mentalt vet det, vi lägger oss ändå till med ett kroppsideal någonstans i bakhuvudet. Det är ytterligare ett problem. simon berg: Det här har mycket att göra med vem som styr det offentliga rummet, för hade man använt de här bilderna i andra konstnärliga syften, för att bygga upp någon form av drömvärld som man vill locka in folk i med hjälp av sexualitet, så hade man kunnat tänka på ett helt annat sätt, men nu gör man inte det. De flesta kommersiella aktörer har ofta ganska kortsiktiga och cyniska motiv för sitt handlande. Då blir det så att man bygger upp någon sorts idealvärld som man tänker att människor är intresserade av att få dem att banta, konsumera, må dåligt för att konsumera sig lyckliga. frida: Jag tycker att det här ordet »snygg«, »skön« eller »vacker« kvinna, är ett extremt politiskt begrepp som är väldigt styrt av vår samtid. Hur den mallen ser ut, vad man har att förhålla sig till för att man ska vara snygg just nu, kommer ju någonstans ifrån. Det gynnar vissa men inte andra, och man kan fråga sig vilka det gynnar.

BLONDINEN SOM SÄLJER bingo: När jag fotograferade som mest tjejer märkte jag att så fort jag var lite kreativ, eller i alla fall försökte vara, det var ingen heroisk, politisk insats, men när jag försökte göra svartvita, alternativa uttryck istället för det stereotypa, då satt jag i en knivig sits. Jag hade satsat alla mina pengar i den här förlagsverksamheten och jag såg hur försäljningssiffrorna bara störtdök. Det var så jäkla frustrerande, för alla de lite konstnärligare ambitionerna man hade, om man försökte applicera dem i ett kommersiellt sammanhang var bara att glömma så fort man tog lite risker. Då tänkte jag att det får nog falla på public service att ta det ansvaret, för jag har fan inte råd att sätta en svartvit bild på en tjej på omslaget. Mina läsare kunde ringa upp och säga: »Det här tänker vi inte betala för.« Jag kunde fotografisk tidskrift | 16


inte säga till folk som jobbade för mig: »Nä, det blir ingen lön den här månaden, för nu ska vi testa något nytt.« frida: Men är det inte extremt skrämmande... bingo: Jo, men det som sålde var ju en storbystad blondin med ett oskyldigt ansikte. Den sämst säljande bilden, då hade jag svart bakgrund, en utländsk tjej och var så nöjd, tills jag fick se försäljningssiffrorna. Då blev jag jättemissnöjd. Hela min ambition slogs omkull. Det var bara att skicka ut blondinerna igen och försäljningskurvorna gick upp. jenny: Så vad berättar bilden av den storbystade blondinen med det gulliga ansiktet? bingo: Att hon är det kommersiella idealet. Ta de största sexsymbolerna i världen: Anita Ekberg, Marilyn Monroe, Pamela Anderson eller Anna Nicole Smith. jenny: Men är det en biologisk lag? Varför måste de vara blonda? bingo: En blond tjej ploppar ut mer. De syns mer – i tidningshyllan. I ett kommersiellt sammanhang. frida: Hur kan det vara så, när nästan alla är vita? Alla ser ju likadana ut, hur kan de ploppa ut? bingo: Men om du tar h&m:s kända kampanj med Anna Nicole Smith: blondin, vit bakgrund, där finns en synlighet, och en direkthet... frida: Det här är ett jättebra exempel på den könsmaktsordningen som är väldigt tydlig kring mannens begär och hur den hänger ihop med kapitalet och marknaden. bingo: Nä, för vet du, för det är samma tjejer som du ser på tidningar som vänder sig mot kvinnor. Carolina Gynning är sexig både i Café och i Amelia. frida: Ja, för den manliga blicken internaliseras ju bland unga tjejer. Det är därför anorexia existerar, därför att man tittar på sig själv utifrån, 17 | no 6/2013

för att man hela tiden bär tanken, »Hur är min kropp formad jämfört med idealet«? Jag säger inte att det bara är män som personer som åtrår en viss idealkvinna, utan det är den manliga blicken som är kopplad till en struktur. Vems begär är det som blir tillgodosett? bingo: Ja, fast min erfarenhet av tjejer som mår dåligt är att det kommer från uppväxten snarare än mediebruset. Jag har levt ihop med tjejer som haft ätstörningar och de har haft trasig barndom, dålig relation till sina pappor. De var sårade och hade ett osunt bekräftelsebehov som tog sig sådana uttryck. frida: Det är klart att varje person har en massa olika skäl till varför man mår dåligt och har dålig självkänsla, men det hänger ändå ihop med det här, »Hur är jag duktig?«, »Hur kan jag bli sedd?«. Det hänger ihop. bingo: Det gör det, absolut. Jag tycker faktiskt att konsumenterna ska ta ett större ansvar och lägga pengarna på alternativa tidningar. Det är som med mat, folk köper det billigaste köttet. Man får lägga lite pengar, annars blir det ingen ekologisk skinka.

NAKET I PORNOGRAFIN jenny: Intressant. Men nu får ni allt ta och bläddra lite bland bilderna på bordet här och gå tillbaka till den nakna kroppen. Här är en Gustave Courbet-målning också. Inte bara fotokonsten utan hela konsthistorien verkar ha pornografiska aspekter. Vad säger ni? frida: Jag tog med de här pornografiska bilderna (2) för att jämföra med Courbet. Här har vi någonting som också är till för en blick, men de två kvinnorna tittar på varandra. De tillfredsställer varandra. jenny: Fast det är väl ändå runkbilder, om jag får använda det uttrycket. frida: Jo, men det finns ändå en skillnad som vi inte ser lika ofta längre. Vi ser aldrig aktiva kvinnor. jenny: Gör vi inte?

frida: Jo, de finns, framför allt i queervärlden. Men medan kvinnor ofta får lära sig hur de ska stå och klä sig för att vara snygga, får de inte lära sig hur deras egen klitoris fungerar. Jag tycker att nakenhet är kopplat till sexualitet. Därför tog jag med lite porr, ha ha. Det hänger ihop med hur man ser på sin kropp som en funktionell kropp, som inte är i behov av att bli åtrådd för att fungera sexuellt. Det tycker jag saknas i vårt idealkvinnomode just nu. jenny: Fast jag tror att vissa porrbilder ser ut så här idag, som i amatörpornografin. frida: Ja, jag är ingen expert. Men mycket av det jag har sett har varit mycket mer att den som är på bilden pratar med kameran. Betraktaren bjuds in till sexualakten. jenny: Hade du förhållit dig till bilden på samma sätt om den var tagen i Stockholm 2013? frida: Det är ju ett väldigt vackert fotografi. Men min poäng här är att de är aktiva, de är inte passiva. bingo: En annan grej som gör att den här bilden känns charmigare är väl att de inte har kommit på än att de kan tjäna pengar på den här typen av bilder? håkan: Jo, för pornografi som säljer har ju alltid funnits. När kameran uppfanns så blev det ju alldeles fantastiskt. bingo: Jag tänker mig att det mer var ett överklassnöje. håkan: Jo, för det här kunde ju inte visas i några offentliga sammanhang överhuvudtaget, alltså är det dyrt. Ju hemligare, desto dyrare. Man gick omkring med rockar med »franska kort« i småfickorna, visade upp och sålde. bingo: Aha, det låter som jag när jag började fotografera med polaroider. Jag hade alltid med dem när jag sprang på Stureplan, jag kunde komma in då när jag visade dörrvakterna: »Kolla på de här pullorna.« Vakterna bara: »Kom in, kom in.« jenny: Bingo, har du gjort pornografi? bingo: Nej, det har jag aldrig gjort. För mig är sensualism i bilder skillnaden. Pornografi är ju när man särar på benen och...


jenny: Visar skötet, fläker upp sig? bingo: Ja, ja. Mina bilder har egentligen inte varit mycket mer nakna än en Calvin Klein- eller H&Mreklam. Sedan har de varit i ett annat sammanhang och haft syftet att sälja lösnummer. Tittar man på årets KappAhl-reklam är den ju väldigt sexig, med det här Fifty shades of Grey-temat. Det ligger väldigt mycket sex i den boken som man spinner på och gör kommersiellt.

NAKET INOM KONSTFOTOGRAFI jenny: Det finns också en stark romantisk tradition inom fotografi, att det är något väldigt fint med nakna kvinnorkroppar. Ta Lucien Clergue här till exempel (3). En naken kvinna snyggt fotograferad i motljus. Vad säger ni? simon: Motivet känns underordnat, som ett stilleben-fotografi. Det ska vara omfång, komposition, ljus, sedan in bara med den perfekta kroppen. Det skulle kunnat vara vad som helst på bilden. håkan: Det hade lika gärna kunnat vara en manlig kropp. En rasande stilig bild på det sättet. jenny: Men tycker ni om sådana bilder? Vill ni ha den på väggen? håkan: Nej. bingo: Jag tycker i och för sig att den är jäkligt härlig. håkan: Ja, men det där är en bra fotografisk bild. Jag frågade några av mina elever på Berghs hur många som hade tagit nakenbilder. Ingen. När jag själv gick i fotoskola tog alla nakenbilder. Det hörde till och var självklart. jenny: Varför var det självklart? håkan: Ja, det var en del av fotografitraditionen. Det är det inte längre, inte på samma sätt. simon: Det blir väldigt uppenbart när man kollar på alla gamla nummer av tidningen Foto. Fram till

80-talet var ju varenda omslagsbild ett nakenfoto av en tjej. jenny: Men tycker vi att det är bra att det inte är så längre? håkan: Jag undrar bara vad det är som har hänt. simon: En backlash, kanske. bingo: Nakenheten har blivit så tillgänglig, det är ju bara att klicka runt på Internet så får du hur mycket naket du vill. Förr i tiden fanns det kanske fortfarande en kittling. håkan: Samtidigt var det en del av »se hur fria vi är med våra kroppar« som också fanns på den tiden. Jag trodde att det fortfarande var likadant, eftersom de flesta fotografer jag känner fotograferar allt som berör dem känslomässigt, och sexualitet och naket är ju en av huvudingredienserna i människors liv överhuvudtaget. jenny: Det är lite därför vi vill prata om nakenfotografi också, för det känns nästan som att det är fel att hålla på med det idag. Så hur skulle man göra det, och varför? håkan: Det är mer självporträtt idag, förmodligen. bingo: Det är svårt att vara innovativ, det mesta är väl gjort, på något sätt. frida : Jag håller inte med om det! Det pågår en frigörelse just nu som riktar sig mot den manliga blicken. Nu blir det här teoretiskt, men jag tycker att vi lever med en patriarkal, heterosexuell norm, vilket betyder att männen är överordnade kvinnorna. Och framför allt bygger normen på idén om objekt– subjekt och att man objektifierar kvinnan när hon är på bild, och det är det jag vänder jag mig emot. bingo: Vad är det för fel med det? frida : För att hon är passiv och lika gärna skulle kunna vara en sten. Jag menar att den här manliga blicken är knuten till maktsystemet vi lever i. Det finns en hel produktion av andra blickar, av andra möjliga kroppar, som är en queer blick, en normkritisk blick. Det finns väldigt många olika genrer också. Där tror jag verkligen att Internet har hjälpt till med alternativa blickar. För att man vill någonting annat och det finns ganska många som är trötta på det här och nästan ingenting är gjort!

jenny: Säger du det? Ingenting är gjort. Vad underbart! frida : Nästan ingenting är gjort. Det är en sak som är gjord. Det är de här bildernas uttryck. simon: Jag håller med. Jag är förvånad över hur alla bilder vi fick av dig var exakt likadana. jenny: Det är kanske jag som har gjort ett dåligt urval. simon: Sådant som jag personligen tycker är bra finns knappt med.

VAD ÄR NYSKAPANDE? bingo: Men finns det inget här som ni tycker är innovativt och nytt, som är nytänkande bland de här bilderna? frida : Ja, den här gamla pornografiska bilden. jenny: Men Wolfgang Tillmans då? Killes snorre, i flygplan (4). Är den här bilden också ett uttryck för en manlig blick? bingo: Terry Richardson har fotograferat sin kuk så här i tio år. håkan: Men Tillmans har gjort mycket mer än det. Jag håller fullständigt med Frida. Det håller ju på att ske något underifrån, där det händer jättemycket inom nakenfotografin. bingo: Att det är en rörelse, det må så vara, men som uttryck så vet jag inte. När du tar fram den där bilden av Tillmans snorre, vad är det som är nytt? håkan: De nya uttrycken som jag ser både i gestaltande fotografi och i konstfotografi är det som jag kallar det nästan »anti-fotografiska« uttrycket. Jag kallar det »anti« för att det är så oklassiskt gjort. Men just direktheten som finns idag är otroligt befriande. Inte minst hos unga tjejer. bingo: Jag vill gärna se en bild som du skulle anse var mer nyskapande i den här genren. frida : Det finns en massa bloggar där människor gör olika intressanta saker. Det kanske är porrvarning på en del, men bilderna i sig är inte till för att behaga en manlig blick. bingo: Sådana bilder har ju alltid funnits, fast de kanske inte varit lika populära.

fotografisk tidskrift | 18


frida : Nä, precis, men det finns flera forum och bloggar för alternativa blickar idag. Men nu vill jag bara betona att det är svårt att säga att det finns ett problem med en bild. För en bild har alltid sina kvaliteter och alltid sina problem. Men det som jag tycker blir ett politiskt problem, det är när det inte finns någon variation, när det blir som du säger också, att det går inte på marknaden, i det systemet som marknaden gör, att öppna upp för andra kroppar, för annan sexualitet. Bilderna är alldeles för likartade. jenny: Marknadskrafterna gör oss alltså konforma och därför vill vi bara ha milkshakes och blondiner med stora bröst. Vi byter ekonomiskt system och då får vi bättre ideal, eller? håkan: Där är nätet vår räddning. frida : Ja, precis.

OBJEKT OCH SUBJEKT LUCKRAS UPP håkan: För det är där motkrafterna uppstår, där de kan bli riktigt starka. Där finns en helt annan underground-värld som inte ens är underground snart, för det är så pass stort och så enkelt att hitta. Där finns både nya strukturer och nya bildspråk. Jag ser det också i den så kallade konstfotografin som kommer därifrån. Just en direkthet, ett annat sätt att titta på. De som fotograferar och blir fotograferade vill exakt samma sak. Där finns en samhörighet, ett »det här gör vi«. jenny: Aha! Objektet och subjektet vill och gör samma sak! frida: Eller snarare att man nästan upplöser idén om objektet och subjektet. jenny: Var ser ni det? Ge mig något exempel. frida : Jag gjorde ett projekt där jag lät kvinnor onanera på en stol och så fotograferade jag deras ansikten bara. De tog bilderna själva med en självutlösare. Jag

var inte med i rummet, jag satte bara upp allting. Sedan var jag med själv också framför kameran. Jag visar inte bilderna utan att fråga dem, varje gång. Jag frånsade mig äganderätten till bilderna. Jag försöker dels ifrågasätta idén om fotografen som subjekt och modellerna som objekt, men också hur man tjänar pengar på bilder på kvinnor i sexuella situationer och deras kroppar. jenny: Man kan inte bara prata om en bild, säger Frida, och jag håller med om det. Fotografin håller på att utvecklas till ett språk. Fotografera är ett sätt för folk att kommunicera, man använder foto och film för att berätta något om sig själv. Är det framtiden, att subjekt och objekt upphör? håkan: Betydligt mer i alla fall. simon: Man har hittills bara pratat nakenfotografi utifrån nytta, som ett verktyg för att bli kåt, eller för att sälja något. Även om vi försöker diskutera alternativa metoder är det ändå någon sorts erotik vi pratar om. Personligen har jag ganska lite kontakt med den typen av fotografi. Ett helt annat synsätt är att man är väldigt intresserad av andra männi-skors kroppar av den enkla orsaken att man har en kropp själv. De här bilderna av Francesca Woodman (5) är det bästa exemplet tycker jag. Bilder tagna på sina egna villkor, de har inte med sex att göra whatsoever. Det är en helt annan typ av bild, som ändå tangerar genren vi pratar om. En helt annan typ av fotografi i alla fall. Här påminner hon mer om Tillmans eller Mapplethorpe.

SKILLNAD PÅ BILD OCH KONSTNÄRSKAP frida : Ja, Mapplethorpe jobbade också mycket med sin identitet. bingo: Ja, med rätt grova bilder ibland. jenny: Ser ni något progressivt med Mapplethorpes bildspråk? frida : Alltså, om man inte ska prata om varje bild i sig, utan tittar på konstnärskap, då finns väldigt mycket sexualitet i hans arbete, men inte en sexualitet utifrån att man ska bli kåt, utan jag

»Det är ju inte en mångfald! Det är bara jättekukar, jättekukar, jättekukar!« / BINGO RIMÉR

19 | no 6/2013

tycker det handlar om identitet utifrån homosexualitet. bingo: Han fokuserade väldigt mycket på välutrustade män! Det är ju inte en mångfald! Det är bara jättekukar, jättekukar, jättekukar! Det är ungefär som att en tjej skulle fota jättetuttar, jättetuttar, jättetuttar, det blir ju ingen mångfald. jenny: Jag tycker Bingo har en poäng där. Jättetuttar och jättekukar. Vad är det för skillnad? frida : Men när det gäller Francesca Woodman och Mapplethorpe kan man prata konstnärskap. Det är någon som har arbetat med ett tema under lång tid och utforskat det. Men om man pratar om varje bild i sig, så är det absolut bara en stor kuk. håkan: Därför blir det också så när man pratar om nakenbilder, att det är mycket lättare om man talar om ett konstnärskap. Då kan man förhålla sig till det. simon: Anledningen till att Mapplethorpe och Tillmans är intressanta är väl också att de bryter den blicken som vi är så trötta på att se. jenny: Men hur gör de det? simon: Han gör ju det för att han är en man som fotar män. jenny: Så bögporrigt är ok, men inte vanlig porr? simon: Mapplethorpe supersexualiserar ju jättemånga av sina motiv, han gör en bok med blommor och sedan gör han en bok med lika många, lika vackra kukar. Det är det som är hela poängen. Och hade han varit normen hade vi suttit med bordet fullt med bilder på pungar och sådant, vilket vi inte gör. Och det är väl då det blir intressant, tycker jag. Jag vet att många av mina favoritfotografer är homosexuella män, som fotograferar män. De erbjuder mig en blick som jag inte har tillgång till. Jag kan uppskatta Mapplethorpe just på grund av att jag inte åtrår de här könen, vilket stör mig som fotograf när jag ska förhålla mig till den här superkommersiella funktionen och alla bilder ska göra nytta, precis som all porr och erotik är, liksom nyttobilder, eller runkbilder. Helt plötsligt så är de inte det. bingo: För dig. simon: Ja, för mig alltså.


»Fiskebilderna här är ju ren humor.« / HÅKAN ELOFSSON

bingo: För det finns säkert många som går i gång på det där. Tänk dig hela den homosexuella världen. simon: Det måste ju vara deras husgud. bingo: Det är ju porr för dem! frida : Jag vågar nog säga att det finns många flator som tittar på bögporr också. Och många heterosexuella kvinnor för den delen. Det finns något som är ganska skönt med att slippa identifiera sig med någon i en bild. Att man då själv kan bestämma vem man vill vara, hur man vill förhålla sig till det som pågår. Att det finns en frihet. jenny: Men någonstans tycker ni att bögporr är ok, men vanlig porr är inte ok. Det är det jag inte riktigt begriper. frida : Nä, jag har inget emot vanlig porr heller. Så länge den inte blir mytisk. Att kvinnor är på ett sätt, och män är på ett sätt. Att alla är likadana. Kvinnor ser ut så här, män ser ut så här. Kvinnor gör så här, män gör så här. Kvinnor har den positionen... Det är det som jag har problem med, jag har inte problem med porr, om den inte är så normativ. bingo: Men vad ser du problemet i att en kvinna är ett objekt? frida : Jag tror inte att kvinnor kan vara objekt. Det är bara en patriarkal dröm. bingo: Men du menar att man objektifierar kvinnan. Men om man inte känner en person, så är den ju ett objekt. För alla människor är ju objekt tills man lär känna varandra. Man har ju också ett annat förhållningssätt till bilder när man känner personen i fråga. frida : Du missförstår mig, jag menar att makten försöker objektifiera kvinnan och att det är viktigt att vägra gå med på det.

KVINNLIGA FOTOGRAFER jenny: Nå, vad säger ni om kvinnor och män som tar nakenbilder, ser ni någon skillnad? Den här är av Bettina Rheims (6). bingo: Möjligtvis finns där ett mer avslappnat förhållningssätt. Jag tycker Ellen von Unwerth

även är sådan när hon fotar tjejer, att man känner en speciellt stämning mellan henne och modellen. håkan: Jag tycker det är jättesvårt. bingo: Ja, svårt är det ju. Men i hennes bilder tycker jag att man kan känna en härlig värme som man inbillar sig uppstår för att det är en tjej som fotar. håkan: Nä, jag tycker det är omöjligt att se. Det är mer ett personförhållande. bingo: När man talar om bilder så här kan jag tycka att det finns en form av intellektuell rasism mot den som är mer oförstående. Lite som att man tycker att folk är helt dumma i huvudet som tittar på Melodifestivalen. Det är så banalt och dumt. Men människor har ju inte alltid det intellektuella engagemanget som kanske krävs för en viss form av kreativt uttryck. Det märkte jag ju själv när jag skulle göra lite alternativa bilder. »Men Gud, man ser ju inget, det är ju helt oskarpt. Vilken dålig bild, vilken dålig fotograf!« håkan: Men det är väl det klassiska, kulturella, dåliga självförtroendet helt enkelt. bingo: Ja, men alla har ju rätt att uttrycka sig och ta del av saker utifrån sin egen förmåga. jenny: Du säger att du inte skulle ha en business om du började plåta »bra«. Det bekräftar ju det som Frida säger, att det finns en marknad där du är, och där finns de här spelreglerna som du måste hålla dig till. bingo: Det finns spelregler, men det finns inte alltid ett samband mellan ens personliga smak och vad man levererar. Man är ju lite styrd av det kommersiella och av de ekonomiska krafterna. Det sitter alltid någon och räknar marginaler. Hur skulle man sätta stopp för det maskineriet? Hur ska man göra för att få dem att tänka om och börja med, som du säger, alternativa modeller?

simon: De gör det sedan, om majoriteten av deras kunder vill det, förmodligen. bingo: Ja! Exakt! Då gör de det, för då är det ju en kraft underifrån där pengarna kommer. Men i slutänden är det ju ändå pengarna som styr. När jag har blivit äldre har jag funderat mer på sådana saker. Det gjorde jag ju inte när jag var yngre, kan jag gott säga. När jag var 20 bast och fotade Ulf Lundell med två minderåriga tjejer på Grand Hotel, då funderade jag ju inte på den politiska aspekten, att det skulle bli ett fittstim. Jag skulle inte gjort de bilderna idag. Jag tänkte ju inte på det då. jenny: Så din aningslöshet har tagit dig dit du är idag? bingo: Ja, den kanske hade kunnat ta mig någon annanstans. Men det politiska du talar om, jag tänkte inte ett uns på det. Jag var ju i chock när folk hade synpunkter på mina bilder, som fittstimfeministerna. Jag kände, »Va? Gillar de inte mina bilder?«. Jag tyckte det var jättekonstigt. Nu fattar jag det. håkan: Jag sitter och tänker på vad Simon sade nyss om fotograferna som gav honom tillgång till en annan sorts blick. Man ställs inför något annat och förskjuter sitt eget perspektiv. Man lär sig något nytt. Då blir det intressant. simon: Problemet är väl det att den kommersiella varianten bara har dragit vart vi är idag till sin absoluta extrem. frida : Bingo nämnde begreppet »intellektuell rasism«. Melodifestivalen är ett sådant fantastiskt exempel på det här. På scenen har vi oftast de här kvinnorna och männen som är högt ansedda. Och så är det en tjej som sträcker upp handen och har hår under armen. Det blir ramaskri och hemma i stugorna är det jättemånga som mejlar hatmejl till henne. »En hårig armhåla i tv! Det vill säga in i mitt hem! Mina ögon ser hår!« Och så blir man upprörd. För man har aldrig sett hår innan, på det sättet, eller vadå? Så tajt är mallen för den normala kvinnan. Så när en kvinna i publiken som bara hejar och har linne på sig och hår under armarna så blir det storm! fotografisk tidskrift | 20


bingo: Ja, det visar ju exakt det jag säger. När man analyserar bilder politiskt, det är ju intellektuellt. Jag tror att det är få människor som gör det. Som reflekterar över det. frida : Men för det första så vill jag inte underskatta människor på något sätt. Jag tror att alla människor är kapabla till att ta den här diskussionen som vi har. bingo: Nä, jag tror inte att de är det. Min erfarenhet är att de inte är det, ha ha. Men det är inte för att jag underskattar någon. Jag bara konstaterar det. frida : Men i sådana fall, Bingo, om du tänker så. Om du har en idé om att folk inte kan ta ett slags ansvar över vad de ser ... bingo: Jooo! frida : Då blir det ju ännu större ansvar för producenterna av bilderna, om man ska följa den logiken. I sådana fall är det ju du som är ansvarig. bingo: Ja, jag har ett ansvar. Utifrån mitt perspektiv. Jag skulle ju aldrig ta en bild jag inte kan stå för. Jag står för att jag anspelar på sex. Jag har alltid stått för att tjejerna ibland är objekt och att de är sexiga. Men jag ser inget politiskt fel i det. Utifrån min ståndpunkt. Sedan kan man ju tycka olika. Men det är individuellt hur man förhåller sig till saker och ting. Jag ser ju inget fel i att den där tjejen ligger i det här randiga solljuset och är väldigt objektifierad. Jag kan se på det och uppskatta det på samma sätt som jag uppskattar formerna i en bil. Jag tittar ju på kroppen där, som om det vore en Ferrari. Sensualismen i bilder blir för mig ofta formen, och det kan man ju se i en möbel, i en soffa eller något. Därför kan jag tycka personligen att pojkar och män inte är lika intressanta, för jag kan inte jobba utifrån de sensuella mekanismerna som jag gillar. håkan: Jag är lite rund. bingo: Jo, du har lite former ju! frida : Jag har inte störtkoll på din produktion, men nu kommer jag med en fördom, att du inte har plåtat jättemånga kvinnor med hår under armarna. Kan du då se det händelseförloppet, att du haft del i att skapa den här stormen mot den här kvinnan som visade hår under armarna? 21 | no 6/2013

bingo: Ja. Det har jag varit. På samma sätt som h&m har varit och tv4, Aftonbladet, Veckorevyn har varit.

HUMOR OCH NAKET jenny: Hörrni, ni är svåra att styra, nu blir det sammanhang igen! Kan vi prata om humor och naket nu? bingo: Man kan alltid avdramatisera det sexuella i en bild om det finns humoristiska undertoner. När jag började fota tjejer upptäckte jag att om de skrattade så avdramatiserade man mycket av laddningen i bilden. Stod en tjej på alla fyra och det var lite laddat, skrattade hon så blev det plötsligt lite ok, helt plötsligt. Om man kan säga att det är humor. Jag tänkte på när Benny Hill sprang runt och det var naket och porrigt. Han kom undan med det. Dansk gladporr var jag lite inspirerad av och tyckte var genialt. jenny: När jag var i din studio visade du mig bilder som du inte tycker funkar, som hade Se och Fibban-estetik. bingo: Ja, även i ett krasst kommersiellt sammanhang så tycker jag att det är kul om det finns någon liten tanke, ett engagemang i bilderna, att den personen har ansträngt sig lite grann. Även om syftet med bilden krasst bara är att vara sexig. håkan: Men fiskebilderna här är ju ren humor (7). bingo: Ja, men det är ju faktiskt humor! håkan: De är ju groteska, men de blir ju roliga när man tar dem ur sitt sammanhang. bingo: Jag tror att det är amerikanare som går igång på fiskar och brudar. En vän skickade mig en länk på en video där ett par hade sex bredvid en död björn. Nej, det var så osoft, liksom. Det var så oschysst mot björnen. Inte nog med att de sköt den. Den tvingades mot sin vilja vara med i en porrfilm, typ. Det var inte ens roligt. Men det låter ju kul när man berättar det. jenny: Är Dolce & Gabbana-reklamen humoristisk? (8) Tror ni de försökte skämta, eller? bingo: Nä, det är den inte. frida : »Vi skojade bara lite med henne.«

håkan: Precis. Nä, det är det inte. De försökte inte skämta. Det var mer »fan, det är ironi ju«. Det tror jag de försvarar sig med. Sedan var det stopp med den tankeverksamheten, tror jag. Bilden är förfärlig. jenny: Terry Richardson-bilden då med hans ansikte mellan modellens ben? (9) Har han några kvaliteter, tycker ni? simon: Nej. bingo: Jo. Punkt. Ha ha. håkan: Det tycker jag. Absolut. För att det har med lustar att göra. Någon sorts lekfullhet. Och det skadar inte. Lekfullhet och sexualitet borde höra ihop. Jag tycker han är ganska befriande. jenny: Nu pratar vi om hela konstnärskapet eller? håkan: Jag pratar om den bilden. Bara den. simon: Ok, för den är typ hans enda bra bild. bingo: Den där bilden är faktiskt jäkligt roligt. simon: Och så blir man lite arg sen efteråt, men... jenny: Den här skulle jag kunna ha som omslag på F utan att skämmas. håkan: Absolut. Den skulle jag kunna ha på väggen också. frida : Jag tycker det är viktigt det här med kontexten, för jag skrattade precis när jag såg den, men sedan när jag såg att det var Terry Richardson så fastnade skrattet... jenny: Men är inte han en fotograf som verkar i samma sorts amerikanska kultur som Larry Clark eller den mer kommersielle David LaChapelle? bingo: När jag tittade på Terrys bilder, var det första jag tänkte att han bara är helt knäpp och vågar göra det som ingen annan gör, liksom. Att det inte finns något mer bakom än att han är galen person som sätter upp blixten och bara bombarderar bilder liksom. håkan: Det finns en medvetenhet i den där gränslösheten, en kommersiell medvetenhet. jenny: Men skulle han kunna accepteras i konstvärlden tror ni? simon: Han är väl det redan. Han är ju lika ansedd som till exempel Juergen Teller. jenny: Är det Fotografiska nästa för honom då? samstämmigt: Ha! Ja!


»Newton är på många sätt en sexistisk fotograf. Men han är ju extremt duktig.« / FRIDA KLINGBERG

GUBBSJUKA ELLER INTE jenny: Apropå Fotografiska, här är några Helmut Newton-bilder som jag tycker är fina. Men när jag ser på Albert Watsons bilder får jag problem med den gubbsjuka blicken. håkan: Det kan man väl lugnt säga. Han är nästan värst av dem alla. bingo: Det här är en sådan bild som jag skulle kunna ta (10). jenny: Här finns en gubbsjuk blick för mig. håkan: Jag håller med. För här är det inget snack om att det är han som ska behagas först och främst. Tuttarna ska stå rakt upp och bilden ska göras tillräckligt vacker. Det är liksom »jävlar vad snygg hon är och vilka snygga tuttar hon har«. Punkt slut. simon: Det ser ut som att hon står och beundrar sina egna tuttar. På något sensuellt sätt. Det är det som är så märkligt med den. håkan: »Om jag håller armarna så, så blir de ännu större.« Jag har svårt för det. Medan Helmut Newton ofta fotograferar kvinnor i något slags underdog-perspektiv och gör dem väldigt starka (11). De är ju överstatuariska och bara för mycket. Men det finns något slags, tror jag, självironi i det. Där finns så många bottnar i Newton och kvinnorna som jag uppskattar. Han tar det hela vägen. simon: Det här är väl en kommersiell bild, eller? håkan: Jag tror det. Han var väldigt tidig med att byta könsroller och leka med dem. Med svartvita bilder, kvinna med frack på en gata i Paris. Även om de är jättekommersiella, så utmanade han ju den världen. Han gjorde. Inte gör. Jag pratar om 60-talet, inte idag. Där har vi kontexten igen. Speciellt med Newton tycker jag det är jätteviktigt. bingo: För att återgå till Watson kan jag i viss mån kapitulera inför den bilden för att hon är så... ja, förutsägbart snygg, sexig, naken och allting, men här tycker jag att det finns ett typiskt exempel på när… jag tror att många som ser den här bilden kan tycka att den är fantastisk. Den är ju nästan primitivt enkel i sitt uttryck. Det är lite som en Aviici-låt som klättrar rakt upp på listorna för att alla bara »wow, vilken snygg tjej«…

frida : Återigen, jag tycker inte att det är fel att gilla en bild. Jag kan gilla den här estetiskt på många sätt. De är idealkvinnor, vita, cis, unga och jag kan känna att det finns en ironi i den. Fine. Samtidigt är det så här: Vems blick tillfredsställer det här? Vilka är det på bilderna, vem är det som tar bilderna, vem är det som konsumerar bilderna? Och de som konsumerar bilderna, är de kvinnor eller män, vems blick antar de? Vem identifierar man sig med? På vilket sätt ska man njuta av den här bilden? jenny: Men kvinnan är stark, säger den här bilden till mig. frida: Helmut Newton är för mig på många sätt en sexistisk fotograf. Men han är ju extremt duktig. Det är en snygg bild och jag kan göra en queerläsning av den här också. Men fortfarande: vems begär tillfredsställer den här?

MOT EN NY PURITANISM? jenny: Jag hade Grace Jones som idol när jag var 12. Jag hade foton på henne tagna av Jean-Paul Goude och visst var det en manlig blick. Men allt det jag ville bli, fanns i henne på något sätt. Styrka, exotism, farlighet, men framför allt styrka, tror jag. Är det så negativt? frida: Nä, styrka är inte negativt om det finns styrka i de här. Men det finns en massa andra saker som inte är så coola, som att de är nakna och smala. ok, styrka är med. Bra. Jag gillar också styrka. Men de andra grejorna finns fortfarande med. håkan: Absolut, för att han verkade i en kommersiell värld. Men han gav dem utmaningar, och det tycker jag om. frida: Han tog ett myrsteg, jag kan erkänna det. håkan: Ja, men som sagt, då när det gjordes. Idag skulle det vara helt verkningslöst. jenny: Bingo, vad är bildtrenden i din värld? bingo: Alla verkar vilja ha äkthet. När man ska få en viral genomslagskraft i kommersiella sammanhang, då använder folk ofta det här hemmagjorda, även stora kommersiella bolag har ju blivit bra på det.

frida: Är det webcam nu som gäller? Jag tänker på skräckhistorien om flickan som tog livet av sig för att hon blev utpressad efter att ha visat sig naken på webcam. Det finns väldigt många större fällor som är lite mer personliga än om man bara matas med reklambilder hela dagarna. jenny: Fast jag brukar inte hålla med dem som säger att vi är mer sexualiserade än vad min generation var. frida: Det är som den här Sally Mann-diskussionen. Om nakna barn är sexualiserade eller inte, det är upp till betraktaren och samtiden att avgöra. Jag har en bastu på min ö, jag brukar basta med folk. Sitta naken med andra människor. Det är inte en sexuell situation på något vis. simon: Jag badar bastu med min familj naken. frida : Naket i sig är ju inte sexualiserat. håkan: Fast det börjar bli, på sätt och vis. jenny: På 80-talet när jag bodde i usa kom mina tjejkompisar på besök och badade topless. Jänkarna bara: »Oh my God, you're so European!« 25 år senare går vi mot någon sorts puritanism som kanske kommer från usa eller beror på andra faktorer, men nu är det till och med barnen på badstränderna som alltid bär lbikini. håkan: Då är det något slags sexualisering av barnet. frida : Jag kan tycka att det blir mer sexualiserat när en så liten har bikini på sig, än när man är naken. simon: Det känns som att det är puritanismen som sexualiserar. håkan: Ja, jag är rädd för att vi är på väg mot ett mer moralistiskt samhälle, som inte har med moral och etik att göra, utan moralism. Det är skrämmande. Det vill säga fördömande, och konformistiskt. Och det tror jag också är en reaktion mot nätet och rädslan som uppstår. Då är ju moralismen där och försöker stänga dörrarna så gott det går. fotografisk tidskrift | 22


foto: ragnar axelsson

Norrlandsdagarna

Norrlandsdagarna

14–16 mars norrlandsoperan, umea mer info pa norrlandsdagarna.se sponsorer:

samarbetspartners:


ANDERS ALM

fotografisk tidskrift | 24


på jobbet

ANDERS ALM

Pressfotografen om ett yrke i förändring

NAMN Maria Johansson. YRKE Fotograf på Piteå-Tidningen. TJÄNAR 28 100 kronor plus ob. UTRUSTNING Canon EOS 1DX, Canon EF 16-35 2,8, Canon 70-200 IS USM 2,8. Samt ibland Canon 24-105 4,0 och ett Canon 14 mm raktecknande 2,8 och mitt favoritoptik Zigma 50 mm 2,0.

I Piteå har solen precis börjat lysa upp novembermorgonen. Från massafabriken ett stenkast bort sprider sig en sötaktig odör. Det luktar pengar säger man i Piteå. Inne i Piteå-Tidningens hus möter jag bildjournalisten Maria Johansson för att följa henne på jobbet. Dörren in till redaktionen står välkomnande på vid gavel och jag frågar Maria om det alltid är så. – Nej, det är ett undantag. Förr var det alltid öppet, men sen några år sen är det låst. En gång hittade vi en okänd man som sov ruset av sig i kameraförrådet, sådant slipper vi nu, säger hon. Inne på centralredaktionen, med sitt schackrutiga golv, är redan 25 | no 6/2013

nyhetschefen Anders Thelin på plats och planerar dagens jobb. Idag är det premiär för en ny form av morgonmöte. Personalen samlas runt ett ståbord vid en stor gul neonskylt som fanns på Piteå-Tidningens gamla hus. Borta är snacket om gårdagens tidning. Det tar för mycket tid, webben hungrar efter färska nyheter. Maria Johansson frågar och kommer med synpunkter när jobben delas ut. – Fotograferna här på tidningen har hög status. De andra lyssnar på oss och tycker att vi gör ett viktigt jobb, säger hon efteråt. Maria Johansson är 46 år och en av Norrbottens första kvinnliga pressfotografer. Redan som 14-åring fick hon pryoplats på Norrbottens-Kurirens fotoavdelning. Efter en enda dag hade hon bestämt sig, det var fotograf hon ville bli. Trots detta påbörjade hon en rörmokeriutbildning på gymnasiet. En månad och en misslyckad svetsning senare fick det vara nog. Istället blev det praktik på NorrbottensKuriren och senare fotoskola i Luleå. Efter en kort karriär i städbranschen fick hon fast anställning på PiteåTidningen. Nu har det gått 24 år. – Om jag hade jag fått välja om yrke så hade jag ändå blivit fotograf, konstaterar hon. Dagens första jobb blir ett porträtt på Petter Sundkvist, konstnärlig ledare för Norrbottens Kammar-

orkester. Maria Johansson går till det gemensamma kameraskåpet och plockar med sig två kamerahus, en blixt och några objektiv. Strax efter nio rattar hon ut bilen från parkeringen med kulturredaktören Karina Sundkvist som passagerare. Varningssignalen för bilbältet hinner tjuta ett tag innan föraren sätter på sig det och konstaterar att av någon anledning är det alltid fotografen som kör. Intervjun med Petter Sundkvist sker i hans arbetsrum på Musikhögskolan. Han ska sluta sin tjänst och förbereder en avskedskonsert. Mitt i rummet finns en flygel. Maria Johansson tittar sig omkring, flyttar en stol som är i vägen, letar vinklar och kollar ljuset. Hon tar några bilder, byter objektiv och vinkel, arbetar sig runt Petter Sundkvist för att hitta den optimala bilden. Jag reflekterar över hur sällan hon kollar på bilderna i kamerans display. Hon ställer några frågor och är hela tiden närvarande i intervjusituationen. – Det är viktigt att vara delaktig utan att ta över. En gång var jag på ett jobb med en orutinerad reporter. Vi skulle göra en artikel om koldioxidutsläpp. Reportern var helt skärrad eftersom hen inte haft möjlighet att förbereda sig. Då blev det så att jag ställde frågorna och reportern skrev. Maria Johansson tror att det är viktigt för fotograferna att bredda sig. Det duger inte att bara »knäppa kort«. Hon är alltid aktiv på redaktionen

och kommer med egna idéer, bokar jobb, skriver och fungerar ibland som videoreporter åt tv-kanalen 24-Norrbotten. När vi senare på dagen återvänder till redaktionen tar Maria av sig jackan och ska just sätta sig vid datorn för att göra klart bilderna på Petter Sundkvist. Men som så ofta i dagstidningsbranschen händer det något annat. Tidningen har fått ett tips att det har uppstått problem vid muddringen i hamnen. På väg ut ser Maria ett utryckningsfordon med blåljusen på. Hon ringer webredaktionen och tipsar om detta. Det gäller att inte missa något viktigt. På eftermiddagen är det ytterligare ett jobb som ska klaras av. Ett lokalt företag har fått en prestigefylld beställning av nrk till os i Sotji. Sedan avslutas dagen med fackligt arbete. Maria Johansson är nämligen ordförande i fackklubben på tidningen. De senaste åren har den fackliga aktiviteten varit intensiv på grund av alla förändringar som sker. Upplagan minskar, ägarförhållandena har ändrats och webben kräver helt nya arbetssätt. – Det är klart det finns en oro trots allt spännande som händer. Om tio år finns det antagligen inga renodlade fotografer kvar på tidningarna. Alla yrken förändras ju, så varför skulle det här vara ett undantag? / ANDERS ALM


tankar om en bok

Hjärnans otroliga bildminne det är värt att stanna ett tag vid något som inte sägs så ofta: vår hjärna är inte gjord för att hantera bilder. Vad den än har utvecklats i samspel med, denna runt tvåhundratusen år gamla biologiska konstruktion, är det inte ett flöde av fotografiska bilder. Ändå är den sällsamt bra på det. Den formligen äter bilder. Att trycka på en knapp och ta en bild kopplar direkt in i hjärnans system för snabba belöningar. Nu har jag en liten bild – och den är min (kanske är detta »min« det viktigaste av allt). Kopplingen är så omedelbar som om en del av hjärnan bara har gått och väntat på att få förenas med kameran. Vi har ett otroligt minne för foton, berättar Jeremy Wolfe, ledare för Visual Attention Lab i Boston. »Om du skulle titta på hundra bilder och sedan titta på en blandning av tvåhundra gamla och nya bilder, skulle du med nästintill perfekt träffsäkerhet kunna identifiera dem du redan sett. Du skulle vara nästan lika bra på det om du väntade till imorgon. Ja, även om du tog dig tid att titta på tiotusen bilder och sedan blev ombedd att välja ut dem bland bilder du aldrig hade sett förut skulle du fortfarande göra väldigt bra ifrån dig.» Det är inte så att vi bara minns »gård« eller »ryggsäck«: i tester kan försökspersoner peka ut den ryggsäck de sett bland många andra, som om hjärnan omedelbart fotograferade innebörden av det den såg. Vad kommer detta bildsinne att användas till i framtiden? wolfe medverkar i antologin Photography Changes Everything. Utgångspunkten, skriver redaktören Marvin Heiferman, har varit insikten att fotografi är invävt i allting, som rottrådarna från en enorm svamp. Astronomi, kriminologi, personliga minnen – i allt detta ingår foto som en oskiljaktig del. Antologin har tillkommit på initiativ av usa:s nationalmuseum Smithsonian; letar man i deras fotosamlingar leder trådarna bakåt i kulturhistorien till såväl eugenik (tävlingen »Better babies«) som turism. Så är det förstås, men det är en svår utgångspunkt, eftersom den löser upp fotografiet tills det blir som syret i luften. Det ställer krav på skribenterna. De måste få en friktion att uppstå mellan sig och sitt ämne, så att de kan få grepp om något konkret, upptäcka något osett. Tyvärr är rubrikerna ofta bäst: »Photography changes how family history is constructed«, »Photography

changes what we expect ›reality‹ will look like«. Texterna tillför sällan något utöver de halva aningar och halva insikter som redan ligger i rubriken. Det är lite för mycket självklarheter på utställningskatalogprosa. Flera av de medverkande har förvånansvärt lite att säga om sina specialområden. Paco Underhill, presenterad som »expert på köpbeteende«, förklarar att reklam får oss att köpa saker utanför våra grundläggande behov. Små blinda punkter av tanklöshet, karaktäristiska för vår tid, dyker upp i ett par texter. »Vi vet att fotografier inte alltid är vad de utger sig för att vara«, skriver curatorn David Haberstich. Men människor »från en mindre sofistikerad tid – förra sekelskiftet«, fortsätter han, »njöt av deras verklighetstrogenhet utan att grubbla för mycket över sådana filosofiska frågor.« De trodde att de var civilisationens höjdpunkt – när det är vi! Lustigt nog kommer ett par av de mest insiktsfulla och användbara mediekritiska texter jag läst just från förra sekelskiftet. I Proust – Benjamin om fotografin (2011) presenterar Sara Danius en okänd Proust: teknikfilosofen. Insiktsfulla kommentarer om vad kameran gör med blicken och vad telefonen gör med den vi talar med löper som en tråd genom På spaning …, skriver hon. Karl Kraus, den österrikiske satirikern, är för mig en av 1900-talets mest egenartade mediekritiker. I artikeln Momentaufnahme (Ögonblicksfotografier) från 1912 beskriver han tidningsfoto på ett sätt som, mer än någon annan, har fått mig att se vad sådana bilder gör. Insikter av deras slag saknas i antologin, trots att så många författare insisterar på att foto gör någonting med världen, foto är mer än ett passivt avbildade. Däremot kan man än en gång läsa att mobiltelefoner gör alla till fotografer och att detta kommer att förändra »allting«.

ERIK KESSELS

Skribenten Håkan Lindgren om boken »Photography Changes Everything« och om att fotografi blivit som syret i luften.

några få texter sticker ut, som när Sandy Puc’ berättar om hur hon började ta porträtt av dödfödda barn. Nu finns ett nätverk av fotografer (nowilaymedowntosleep.org) som vill hjälpa föräldrar som mist sina barn att minnas och sörja. Bara vid ett enda tillfälle börjar två av bokens foton samspela med varandra, utan behov av förmedlande text. Wilson Bentleys klassiska snökristall från 1890 påminner om flygfotot av den sovjetiska missilbas som utlöste Kubakrisen, med avfyrningsramperna ordnade i en sexuddig stjärna. fotografisk tidskrift | 26


Photography Changes Everything Red. Marvin Heiferman aperture foundation

Erik Kessels installation »Photography in Abundance« visar alla bilder som laddats upp på Flickr under 24 timmar. (Foam, Amsterdam)

27 | no 6/2013


Bilden är bara skärpt i råkonverteraren. Utsnittet visar en fjärdedel av hela bilden.

Bilden är inte alls skärpt vid råkonverteringen, men sedan har filtret »Skakreducering« använts.

fotografisk tidskrift | 28


praktik

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

Nytt resurskrävande filter Skakreducering som tar bort oskärpa i bild. Inför lanseringen av Photoshop cs6 visade Adobe ett nytt filter som kunde ta bort oskärpa i bilden som uppstått på grund av att fotografen skakat på kameran under exponeringen. När programmet sedan lanserades fanns inte detta filter med. Adobes programmerare hade inte fått fram en version som fungerade tillräckligt snabbt och enkelt. De beslutade att skjuta på lanseringen av detta filter. Men vid lanseringen av Photoshop cc hade filtret kommit tillbaka, nu kallat Skakreducering. Filtret fungerar genom en funktion som kallas dekonvolution. Detta är en sätt att bearbeta bilder som funnits under lång tid. Mest uppmärksammat blev nog metoden när det visade sig att spegeln till Hubble-teleskopet inte hade hamnat helt rätt. Bilderna som sändes ner från satelliten var lite oskarpa. Genom att analysera oskärpan kunde man rekonstruera bilden och få fram bilder med betydligt bättre skärpa. Adobe är inte det första företaget som använder sig av denna teknik. Filter baserade på dekonvolution har funnits från till exempel Topaz eller Focus Magic sedan flera år tillbaka. Också Adobes filter Smart skärpa är baserat på denna algoritm. Men i Smart skärpa har man antagit ett enda oskärpemönster, likadant för alla objektiv. I filtret Skakreducering har Adobe byggt in en funktion som analyserar bildens oskärpemönster innan bilden rekonstrueras. Fungerar det då? Resultatet beror helt på hur bra filtret lyckas skapa 29 | no 6/2013

den oskärpekontur som ska beskriva hur oskärpan ser ut. Som så ofta med nya funktioner är resultatet på vissa bilder riktigt bra, i andra fall blir resultatet helt misslyckat. På bilder med en aning skakningsoskärpa kan filtret göra ett riktigt bra jobb. En bild som har en irriterande svag oskärpa kan plötsligen se helt ok ut. Bilder med kraftig oskärpa klarar däremot filtret sällan av att fixa till. Bilderna ser bara märkliga ut efter det att de har passerat genom filtret. Även bilder som innehåller vissa mönster kan få en helt felaktig återgivning. Filtret har tolkat mönstret som en struktur som förorsakats av bildens oskärpa. De bästa resultaten får jag på bilder som har en svag oskärpa. På dessa bilder kan detta filter ge bilden en betydligt bättre skärpa. Det känns som om bilden är tagen med en kamera med märkbart högre upplösning. När jag testat på bilder från de nya kame-

En bild med svag oskärpa kan plötsligen se helt ok ut. Bilder med kraftig oskärpa klarar däremot filtret sällan av.

ror som finns i två versioner, med eller utan antialiasingfilter, lyckas filtret återskapa skärpan i bilderna tagna med kameran med antialiasingfilter så att bilderna blir i princip lika skarpa som de som är tagna med kameran utan aa-filter. Och genom den algoritm som används ser bilden inte skärpt ut på samma sätt som om jag skulle ha använt oskarp mask. De konturlinjer som så ofta uppstår när oskarp mask används uppstår inte när jag använder skakreduceringsfiltret om filtret lyckas hitta rätt oskärpekontur. Och detta är ett stort om. På vissa bilder går det inte att få till en oskärpekontur som beskriver bildens oskärpa på ett bra sätt. Trots de ansträngningar som Adobe gjort för att förbättra prestandan är det ett resurskrävande filter. På högupplösta bilder får du räkna med att det kan ta upp till två minuter att bearbeta bilden. Det tar också rätt lång tid att få fram en förhandsvisning av resultatet, vilket gör att för många bilder är detta filter helt onödigt. Men för bilder som ska visas i stor storlek kan den förvandla en bild med svag oskärpa till en helt användbar bild. När du använder detta filter (Filter > Skärpa > Skakningsoskärpa) kommer filtret att välja en yta i bilden där den analyserar hur oskärpemönstret ser ut. Detta mönster visas sedan i en liten förhandsvisning. Den ruta som markerar området som filtret har valt för att göra denna analys kan flyttas.

Du kan också dra upp egna zoner för denna analys. Enklast gör du detta genom att klicka på knappen »Lås upp detalj« som du hittar längst ner till höger i denna dialogruta. Förhandsvisningsfönstret kan då förflyttas över bilden. När du hittar ett bra parti, klicka på knappen »Förbättra på lupplatsen«. En ny zon ritas upp och en ny analys över vilket oskärpemönster som finns i bilden tas fram. Sedan kan du jämföra vilken av dessa oskärpemönster som ger den största förbättringen utan att skapa alltför tydliga artefakter. Du kan sedan välja vilken av dessa oskärpemönster du vill använda för din skärpning av bilden. Men du kan också låta flera oskärpemönster vara kvar. I så fall används respektive mönster för sin del av bilden. Dessa kan också kontrolleras genom funktionerna »Utjämning« och »Inaktivering av felaktigheter«. Ökar du utjämningen reducerar du det brus som ofta förstärks. Ökar du inaktiveringen kommer artefakter att minska. Det är inte ovanligt att bilden förbättras markant i vissa partier, men i andra partier blir det bara mera brus. Därför gör jag alltid denna filtrering på ett nytt lager av bilden, så att jag sedan kan maska de partier som jag inte vill använda. För att få ett bra resultat väljer jag ofta också att minska opaciteten på det skärpta lagret. Genom att lägga på en lagerstil som tar bort skärpningen i de allra mörkaste och ljusaste partierna får jag också ett slutresultat som inte ser överdrivet skärpt ut.


teknik

BLIXT MED TTL-MÄTNING Från Profoto kommer en batteridriven blixt där ljusmängden kan mätas och kontrolleras via kamerans TTL-system. Blixten kan använda Profotos stora sortiment av ljusformare, som reflektorer, paraplyer och bouncrar. Genom TTLmätningen blir det enkelt att få korrekt exponering. Batteriet räcker för upp till 220 blixtar vid full effekt, vilket är 500 Ws. Ljusmängden kan regleras över ett omfång på 9 steg, ner till 2 Ws.

Fullformatssensor på 24,3 megapixlar.

Uppdaterat DSLR från Nikon nikon lanserar en ny dslr med en fullformatssensor på 24,3 megapixlar. Nikon ser detta som en kamera för den som vill ta steget upp till fullformatssensor. Nikon D610 kan fotografera i en hastighet upp till 6 bilder/sek. Kameran använder samma Expeed 3 processor som Nikons professionella dslr-modeller. Den har också fått ett speciellt tyst läge, vilket reducerar ljudet från slutare och spegel. Autofokusering sker genom ett 39-punkters af-system och fungerar med objektiv ner till f/8 och ljusnivåer ner till -1 ev. Användaren kan välja mellan individuella punkter eller ställas in på 9-, 21- och 39-punktslägen.

NY NORMALOPTIK FRÅN ZEISS

DSLR MED RETRODESIGN

Zeiss har tidigare berättat om sina planer på att ta fram extremt högupplösande objektiv, anpassade till dagens kameror med sensorer på 24 megapixlar eller mera. Den första i serien har nu lanserats, ett normalobjektiv på 55 mm f/1,4. Denna serie av objektiv har fått namnet Otus. Namnet kommer efter det latinska namnet på ett släkte av ugglor. Zeiss menar att detta är det bästa normalobjektiv som producerats för DSLR-kameror. Objektivet ska ha mycket hög skärpa och kontrast, vara fri från lateral och longitudinell kromatisk aberration och mycket låg distorsion.

nikons nya dslr har fått en design som hämtats från sådana kameror som Nikon fm. På insidan har den nya kameran, Nikon Df, fått samma sensor på 16 megapixlar som finns i Nikon D4. Det innebär att sensorn har ett format på 24 x 36 mm och har ett ljuskänslighetsomfång som når upp till 204 800 ISO. Den relativt låga upplösningen, kombinerat med den stora sensorn, ger bilder med låg brusnivå även vid höga iso-tal. Kameran har en infällbar ljusmätarkoppling, vilket gör det möjligt att montera gamla icke-ai-objektiv direkt på kameran.

är också anpassad för att ge mycket god skärpa även på full bländaröppning, men också ge en mjuk och behaglig oskärpeåtergivning.

KEMIFRITT SNABBLABB FRÅN EPSON OBJEKTIV MED EXTREM UPPLÖSNING nikon introducerar ett normalobjektiv med en brännvidd på 58 mm och en ljusstyrka på f/1,4. Nikon har designat detta objektiv för de som använder Nikons högupplösande dslr-kameror och vill utnyttja den höga skärpa som dessa sensorer kan ge. Objektivets design

surelab är namnet på Epsons kompakta torrlabb, en enhet för utskrift av foton i bredder upp till 30 cm och längder från 9 upp till 121 cm. Epson Surelab drar betydligt mycket mindre ström än ett digitalt våtlabb och kräver inte vattenförsörjning, luftfilter eller hantering av kemikalier. Det gör att labbet blir enklare att placera i olika lokaler och har lägre driftskostnader. fotografisk tidskrift | 30


forum

»En skakning på nedre däck« Medlemmar noterar förtunning i fotografiyrket, kritiserar styrelsens agerande och tidskriftens utgivningstider.

FRISK LUFT TACK! Vid extrastämman den 19 augusti framkom med all önskvärd tydlighet att SFF har en styrelse som inte förstår skillnaden mellan att vara uppdragstagare och förtroendevald. Ordföranden Lotta Schwarz trängde mer och mer bort den nytillsatta vd:n Catharina Ekdahl från sina uppgifter, vilket resulterade i att vd sade upp sig i somras. Även styrelsemedlemmen Jäger Arén lämnade styrelsen i protest mot ordförandens odemokratiska styrelsesätt. Catharina Ekdahl har nu stämt sin före detta arbetsgivare för utebliven slutlön. Stämningsansökan är maffig läsning, som inte ställer styrelsen i någon tjusig dager. Styrelsen i allmänhet och Lotta Schwarz i synnerhet framstår som maktfullkomliga intrigmakare, som inte verkar begripa förbundets bästa. Hur tingsrätten dömer vet vi inte, men en sak är klar: Vi måste få in frisk luft i förbundet! Att vi förlorat en vd med god insikt i den fotografiska världen och med specialkunskaper i immaterialrätt är illa nog. Skulle dessutom styrelsen sitta kvar efter årsstämman i vår är katastrofen fullbordad. En ny styrelse måste in för att få bort den unkna luften och surdegarna, som tynger SFF:s arbete. Inte minst måste det som på extrastämman kallades »arbetsmiljöproblem på kansliet« klaras ut. Vi fotografer måste känna oss trygga med ett förbund, som kan jobba för vår sak utan interna problem. I annat fall skall djävulen och inte jag vara medlem i Svenska Fotografers förbund. / JACOB FORSELL

svar: Tack för dina synpunkter, Jakob. Tyvärr upplever vi att din historieskrivning innehåller felaktigheter, osanning och förtal. Vi i styrelsen förstår väl vårt uppdrag. Vi följer också regelrätt stadgar och de policys 31 | no 6/2013

som är framarbetade i förbundet under många år. Vi upplever inte att vd trängts bort från sitt arbete. Hon valde helt själv att sluta. Hon valde även att ensidigt avsluta förhandlingen och gjorde valet att lämna in en stämningsansökan mitt i det vi uppfattade som en pågående förhandling. Maktfullkomlighet ligger inte för någon av oss i styrelsen. Vi arbetar på ett demokratiskt sätt för medlemmarnas bästa. Alla medlemmar kan även fortsättningsvis känna sig trygga med att både styrelse och personal på kansliet jobbar på ett mycket bra sätt med de uppdrag och arbetsuppgifter man har att ansvara för. Snart är processen avslutad och då kan vi ta bladet från mun, vilket kommer att bringa klarhet i det som idag är spekulationer. / HÄLSNINGAR STYRELSEN

PEST ELLER KOLERA Hej! När man tar del av senaste numret av F slås man av att den andas sådan förtunning. Den speglar mellan raderna verkligheten I fotobranschen just nu. Substansen går ur yrket, jobben blir udda och alltmer sporadiska. Många

Att vara en medelålders fotograf och ställa sig sist i kön är ju en omöjlighet. Där står ju redan någon.

tecken tyder på att hela fotografyrket är statt under kraftig upplösning. Förändringarna kommer med uteblivna jobb. När inte längre tekniken eller något speciellt utöver bildseende och snygga kompositioner gör att kunderna väljer en yrkesfotograf före de egna bilderna, blir det väldigt svårt att motivera en timkostnad för ett ordinärt jobb i paritet med vad en liten Powershot klarar. Arbetsförmedlingen har blivit ett verkligt rövhål i det svenska samhället, så den vägen finns ingen framkomlighet för någon av oss i dessa tider. Att vara en medelålders fotograf och ställa sig sist i kön är ju en omöjlighet – »där står ju redan någon«, som en god vän skämtade. Politik är att vilja sade Palme en gång men när verkligheten i ett yrke försvinner kommer man inte särskilt långt med viljan. Allt svältföddare fotografer och journalister har att välja mellan pest och kolera vart fjärde år i de allmänna valen. Därtill finns våra fotograforganisationer som inte ens själva har kunnat enas om en enhetlig fotograforganisation för hela landet utan hattat fram på en fjärdedel var. BLF, SFF, PFK och SJF, nu kommer efterräkningen där ni gemensamt kunde haft större muskler att föra medlemmarnas talan under ett tak. Nu visar det sig ändå att så gott som alla sitter i samma båt. Innan jag fixade till min situation som blivit ganska annalkande akut genom att helt drastiskt liksom den pratsjuke Rousseau, flytta ut ifrån den dyra innerstaden och leva nära naturen, beskrev jag min situation så här: Jag sitter på Titanics akterdäck och det är gott om plats fin musik lite folk kvar ganska svalt och mörkt, lugnt och fint – men fan så ont om tid. »Det började som en skakning på nedre däck...« / OLA LEJONBORN, FOTOGRAF OCH SENIOR

svar: Hej Ola Lejonborn! Tack för ditt inlägg. Vi har ju haft kontakt flera gånger tidigare och du vet att jag håller med dig om att situationen för många fotografer är besvärlig. Såväl marknaden som teknologin har förändrats, konkurrensen har hårdnat och det kan vara svårt att få skäligt betalt för sina uppdrag. Du föreslår att vi ska gå samman med andra organisationer i ett stort förbund. En väldigt bra idé. Ju större vi är desto mer kan vi påverka. Dock kan det finnas olika anledningar till att man som fotograf väljer att vara med i en speciell organisation och den friheten har ju var och en att välja. Det vi gör redan idag är att vi samverkar med andra organisationer i alla möjliga situationer. Inte bara med andra fotograforganisationer, utan också med exempelvis Journalistförbundet, Författarförbundet och såsom medlemmar i samarbetsnämnden klys. Men vi kan bli bättre och till det behöver vi engagerade medlemmar. / VÄNLIGA HÄLSNINGAR LOTTA SCHWARZ FÖRBUNDSORDFÖRANDE

FEL UTGIVNINGSTIDER Jag som gammal annonsköpare tycker ni har dumma utgivningstider. Låt tidningen komma i början av december och i slutet av maj istället för kring jul eller vid midsommar. Då är ju inte folk särskilt aktiva med att läsa en tidning. Så det så. / CHRISTER FJELLMAN

svar: Tack för ditt mejl. Vi kommer att se över utgivningstiderna inför 2014 och tar fasta på dina synpunkter. / JENNY MORELLI

Alla inlägg är redigerade och förkortade av ansvarig utgivare, Jenny Morelli. De kan läsas i sin helhet på SFF:s medlemssidor.


TOVE FALK OLSSON

medlem

NYA MEDLEMMAR

JIMMIE SONELIUS

Senay Berhe, Stockholm; Joakim Berndes, Stockholm; Lena Djuphammar, Nacka; Carl-Johan Ekberg, Lidingö; Madelene Engh, Solna; Michael Erichsen, Kungälv; Erik Groundstroem, Gustavsberg; Karl Isaksson, Malmö; Fredrik Karumo, Upplands Väsby; Måns Lennstrand, Täby; Alexander Lindström, Gävle; Susanne Lundbäck, Norrköping; Niklas Lundengård, Uppsala; David Lundmark, Bålsta; Lena Måndotter, Malmö; Malin Nerby, Lidingö; Lennart Tojén, Kungsör; Elisabeth Toll, Stockholm.

Nybliven medlem.

Björn Larssons bok om Tyresta nationalpark föll juryn i smaken.

Larsson vann Fotobokspriset björn larsson vann Svenska Fotobokspriset 2013 med sin bok Brandplats 3. (Formgivning: Sebastian Wadsted. Förlag: Dokument Press.) Juryns motivering löd: »Med en dåres malande envishet har Björn Larsson under tio år återvänt till samma geografiska plats och motivkrets. Den uppmärksamme noterar små förändringar i de detaljskarpa fotografier som faller ut på sidorna i boken. Det rör sig om en förnyelse av den dokumentära genren – om en syntes av bitvis rafflande textfragment och en repetitiv och till synes händelsefattig bildsvit. Objektet för tankarna till en loggbok med en överraskande brandlukt som bokstavligen slår emot en från sidorna.« Under galakvällen på Rival, Stockholm i oktober intervjuades Björn Larsson. – Det känns jätteroligt! Branden i Tyresta engagerade så många människor och att återigen uppmärksamma och fördjupa förståelsen av vad natur betyder känns väldigt inspirerande, sade Björn Larsson.

Varför gick du med i SFF? – Jag fick nyligen min f-skatt så det var ett naturligt steg att gå med i SFF. Prissättning och att skriva avtal är klurigt så prisguiden och avtalsmallarna kommer jag att använda mycket. Även den juridiska hjälpen och de förmånliga försäkringarna kommer jag ha nytta av. En del uppdragsgivare ser säkert också ett medlemskap som ett kvitto på kvalitet. Och jag tycker F är Sveriges bästa fototidning för yrkesverksamma fotografer. De flesta andra svenska fototidningarna är proppade med reklam och helt riktade mot entusiaster.

VALPLATTFORM 2014

ÖPPETTIDER I JUL

sff satsar inför valet 2014. Tillsammans med andra organisationer arbetar vi med att ta fram en gemensam valplattform inför valet, så att vi med gemensam kraft och tydlighet för fram kulturens betydelse i samhället och kulturskapares villkor på arbetsmarknaden. sff är en av 19 yrkesorganisationer i klys som är de professionella kulturskaparnas samarbetsorgan. Kontaktperson: Lotta Schwarz, förbundsordförande. Följ gärna klys arbete på klys.se

kansliet stänger mellan jul och nyår. Prisrådgivningen öppnar som vanligt den 2 januari. Den juridiska rådgivningen öppnar den 7 januari. För snabbare handläggning i juridiska ärenden i juletider maila jurist@sfoto.se

KNUT KOIVISTO

HEJ FREDRIK!

SÖK KAVALLA

NY PÅ KANSLIET

fotoförfattarsektionen inom sff delar årligen ut fem stipendier till Atheninstitutets gästhem i Kavalla, Grekland. Sista ansökningsdag 14 februari. Läs mer och ansök på sfoto.se

hanna langenfelt har börjat arbeta heltid på Svenska Fotografers Förbund. Hon arbetar med prisrådgivning och kommunikation. Just nu är hon involverad i arbetet kring Prisguiden för 2014. fotografisk tidskrift | 32


fråga juristen

AVBESTÄLLNING? Hej! Min kund vill avboka en porträttfotografering. Kan han bara göra det utan att vi kommit överens om det? /Sven

svar: På sff:s hemsida hittar du en skrivning om just detta i »Avtal för uppdrag om beställd porträttbild«. Av dessa framgår att kunden kan avboka senast två månader innan den överenskomna fotograferingstidpunkten utan särskilda kostnader. Sker avbokningen senare har fotografen rätt att få ersättning. Finns det inget avtal skrivet eller om avtalet inte innehåller något om avbokningar rekommenderar vår prisguide följande: Om ett uppdrag avbeställs ska uppdragsgivaren alltid ersätta fotografens kostnader för egna avbeställningar som har samband med den inställda fotograferingen. Mitt råd är att om du vill förenkla hanteringen av avbeställningar i framtiden rekommenderar jag att du till dina offerter alltid bifogar sff:s rekommenderade villkor. Du hittar dem på sfoto.se.

TILLÄGG PÅ OFFERT? Jag har skrivit en offert. Nu vill kunden göra tillägg till den. Hur ska jag hantera detta til�lägg? /Imre

svar: Din offert är att se som ett anbud till din kund. Genom att kunden gör ett tillägg till ditt anbud räknas detta som att kunden förkastar ditt anbud och ger dig ett nytt. I detta läge är du inte bunden av ditt anbud längre. Om du inte accepterar kundens nya anbud gäller alltså inte ditt ursprungliga anbud. Om du accepterar kundens anbud blir du bunden av det. 33 | no 6/2013

juristen

Anbud ska accepteras inom viss tid efter avgivandet för att bli bindande av den part som avgivit det.

FOTOGRAFI ELLER KONST? VILKEN MOMS? Jag tar fotografier som jag sedan säljer som konst. För fotografi är det 25% moms och för konst 12%, om man säljer för under 336 000 kronor/år. Vilken momssats ska man ta ut? /Eva-Lena

svar: Fotokonst finns inte som begrepp i momslagstiftningen. Antingen används begreppet »fotografi« eller begreppet »konstverk«. På fotografier, där underlaget för den slutliga produkten är gjord med fotografisk teknik (oavsett om det sker viss efterbehandling eller ej), är momsen 25 %. Det spelar alltså ingen roll att man efterbehandlar eller tecknar på fotografiet eller gör liknande tillägg eller ändringar. Enligt momslagstiftningen är ett konstverk t.ex. målningar, teckningar m.m. utförda helt för hand. Med »helt för hand« kan förstås att framställningen av verket utförs väsentligen genom en manuell teknik. Tekniska hjälpmedel kan användas men automationsgraden ska vara låg. Framställningstekniken (återigen ur momshänseende) är alltså huvudsakligen manuell i någon mening. I vart fall används inte någon fotografisk teknik. Fotografi är alltså inte ett konstverk i momslagens mening. Därför måste 25% moms tas ut på alla fotografiska verk. Läs mer utförliga svar på sfoto.se under Fråga Juristen.

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Personlig integritet versus upphovsrätt en liten tanke om personlig integritet och upphovsrätt dök upp i huvudet på mig. En person märker att du fotograferar henne på gatan. Hon hävdar att du inte har rätt att göra detta och att du ska radera bilderna du tagit. Du förklarar att det inte finns något lagligt hinder mot att du fotograferar henne. Hon går förargad därifrån och raka vägen hem till sin dator där hon går in på din professionella hemsida. Där klickar hon sig raka vägen in i din portfolio och laddar ner en slumpvis bild. Denna bild publicerar hon i sin privata blogg där hon kritiserar dig för att du tog en bild på henne.

För vi som försörjer oss på upphovsrätt har ju ett pedagogiskt uppdrag, nämligen att få de som inte gör det att förstå upphovsrätten. Men vad har egentligen hänt? Du har tagit en laglig bild på henne. Att någon tar ett fotografi på det sätt du gjorde omfattas inte av skyddet för den personliga integriteten. Men hennes upplevelse var att fotograferingen var ett intrång i hennes personliga integritet. Det är en icke-existerande rättighet. Att hon kräver att du ska respektera en icke-existerande rätt reflekterar hon inte ens över. Lite som att någon säger att du inte får tugga tuggummi utanför någons grind (på allmän plats). När hon tog ditt fotografi från din hemsida och publicerade det utan tillstånd på sin blogg är det ett intrång i en existerande rättighet. Svensk lag kräver att människor inom rättsordningen respekterar upphovsrätten. Men denna, verkligen existerande, rätt tycker sig denna person inte behöva respektera. Och det är här det blir intressant. En person kan alltså med en dåres envishet framhärda i att du inte får avbilda henne utan hennes samtycke. Och samtidigt hävdar personen att hon med ett enkelt högerklick får stjäla en bild från dig, ofta med hänvisning till att »alla gör det«. Respekt för hennes grundlösa rätt till personlig integritet krävs. Ingen respekt för en grundlagsskyddad rätt till upphovsrätt ges. Att förståelsen för den personliga integriteten är så grundmurad och nästintill militant försvarad kan jag faktiskt inte begripa. I vart fall inte mot bakgrund av hur de som kraftfullt försvarar den ofta agerar. Det läggs upp bilder som, ofta är mer än lämpligt explicita. Där ligger de, år efter år, tillgängliga för i princip alla. Men det handlar säkert om att själv få bestämma om någon annan ska få avbilda dessa personer. Precis som du som upphovsrättshavare vill bestämma vem som ska få använda ditt fotografi…! Finns det ingenting gott som kan komma ur dessa motstridiga uppfattningar? Det verkar ju finnas en grundförståelse för konceptet ”rättighet” här. Och det är kanske ur den förståelsen som man kan fortsätta att förklara upphovsrättens kärna. För vi som försörjer oss på upphovsrätt har ju ett pedagogiskt uppdrag, nämligen att få de som inte gör det att förstå upphovsrätten. Och om inte vi tar på oss denna viktiga pedagogiska uppgift att förklara hur upphovsrätten fungerar, vem ska då göra det?


tips & trix

Julklappstips till fotografen! Vi gick ut med stora håven till folk i fotoboksbranschen i Sverige och frågade dem vilka svenska och utländska fotoböcker vi inte bör missa. Om inte alla julklappar är köpta kanske någon av dessa kan hamna på önskelistan.

Micke Berg Osynliga minnen, Father, son and lover eget förlag/blurb

Adam Broomberg & Oliver Chanarin Holy Bible mack Harry Callahan Retrospective kehrer Mark Cohen Dark knees le bal/nederlands fotomuseum

Imogen Cunnigham Imogen Cunningham distributed art publishers

Hans Gedda Dead Plates livrasion

Agneta Ekman Wingate Tall-maja journal förlag

Stephen Gill Coexistence special editions, nobody books

Håkan Elofsson Bombay Boulevard etc förlag

Kenneth Gustavsson The Magic Bar max ström

Joan Fontcuberta The Photography of Nature & the Nature of Photography mack

Fotografisk Tidskrift Nr 6 2013, årgång 126 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Maria Loohufvud, Pasadena Studio maria@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Astrid Trotzig Repro Projektor Redaktionsassistent Hanna Langenfelt

Vivian Maier Self-Portraits powerhouse books Jens S Jensen Hammarkullen – fyrtio år senare hasselbladstiftelsen

Redaktionsråd Thomas Wågström, Oskar Hammarkrantz, Ann Törnkvist. Omslagsbild Elisabeth Toll Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Trydells tryckeri ab, Laholm Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm

För icke beställt material ansvaras ej.

Boris Mikhailov Krymskaja Fotomanija verlag der buchhandlung Tova Mozard Ghost Light sak:s årsbok 2013

Jacques Henri Lartigue A Sporting Life actes sud/hermès

JH Engström Sketch of Paris max ström

Maja Forslund Akt steidl

Sergio Larrain Vagabond Photographer thames & hudson

Susan Meiselas Prince Street Girls yellow magic objects

Carlos Spottorno The Pigs rm verlag & phree Still Life / Work Life art and theory publishing Garry Winogrand Garry Winogrand san francisco moma

Misha Pedan The End of La Belle Epoque khimaira Anders Petersen Anders Petersen max ström Rosângela Rennó A01 [COD.19.1.1.43] — A27 [S | COD.23] eget förlag Dayanita Singh Go Away Closer steidl

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075

Vanessa Winship She dances on Jackson mack

Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net

Ägare Svenska fotografers förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se

F säljs digitalt genom Qiozk.com

ISSN 284-7035

Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

fotografisk tidskrift | 34


Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Lina Haskel

Sista bilden, sista dagen på ett reportage kring musikgenren Baltimore club. Jag fotograferade ett övergivet hus. Någon höll till inne i huset, blev misstänksam mot mig och började kasta stenar genom ett av de krossade fönstren. Efter en språngmarsch till min och den skrivande journalistens bil, trampade jag på gasen och susade ut ur West Baltimore till ljudet av pistolskott.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen. Gefvert försäkringsmäklare · Danderydsgatan 14, 114 26 Stockholm Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

fotografisk tidskrift | 2


Fotografisk Tidskrift #6–2013

”Andy Warhol var tyst och blyg. Han hade alltid en kamera med sig, när han gick på fest och så där. Den var ett skydd”. Läs intervjun med Hans Gedda. www.procenter.se

SURREALISM MED ELISABETH TOLL PÅ JOBBET MED PRESSFOTOGRAFEN

------------------

VI PRATAR NAKENBILDER

------------------

Fotografisk Tidskrift #6–2013


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.