Fotografisk Tidskrift 1 2021

SÅ LÄR VI ALGORITMERNA ATT BLI FÖRDOMSFULLA TRE BÖCKER VINNER ÅRETS FOTOBOKSPRIS

-----------------------

SKENBART STILLA HOS DREVSTAM

----------------------Fotografisk Tidskrift #1/2021

portfolion

po

charlie drevstam CHARLIE DREVSTAM. »HEADPHONE FACE«, 2016. FRÅN UTSTÄLLNINGEN »LOST & FOUND« PÅ RICHE

3 | no 1/2021 CHARLIE DREVSTAM. »LEMONE«, 2018

CHARLIE DREVSTAM. FÖR RESIDENCE, 2015

SJÄLVPORTRÄTT

CHARLIE DREVSTAM. »SOUP ACCIDENT«, 2018 CHARLIE DREVSTAM. FÖR ICA, 2019

NAMN Charlie Drevstam.

BOR Stockholm och Skåne.

HEMSIDA charliedrev­stam­ prints.com, charlie­­drevstam.com INSTAGRAM charliedrevstam AGENT Agent Molly & Co. Molly på agenturen tycker att Drevstam har en särskild förmåga att skapa något vackert utan att använda stora medel. Även de mest alldagliga produkterna i kyl och skafferi förvandlar han till något fint framför kameran.

Drevstam (född 1965 i Fruängen, Stockholm) fastnade för fotografi i en förberedande konstskola och började som fotograf på 80-talet. Den dokumentära traditionen var dominerande, man skulle resa med en kamera på axeln och Drevstam åkte till Kina.

19 år gammal upptäcktes han av Ralph Nykvist och Anders Petersen och knöts till bildbyrån Mira. Men han kände sig aldrig riktigt hemma i det dokumentära berättandet.

– Jag hade dåligt samvete för att jag inte klarade av att axla rollen riktigt. Jag var blyg och kände också ett motstånd mot att ta bilder på främmande människor, kände mig som en voyeur och beroende av andra människors liv för att kunna skapa mina bilder. Jag ville bygga upp min egen bildvärld. Sökte till Konstfack men kom inte in. Så jag började iscensätta och ljussätta bilder i studion.

Många stilleben har det hunnit bli under de år Drevstam varit verksam. Fast om stilleben betyder »stilla liv« finns det ofta en rörlig och dramatisk twist i Drevstams fotografier. Han osäkrar bilderna, det rör på sig. En köttbit som rinner av kanten på bordsskivan, något som har hänt eller kommer att hända, ett glas som kanske kommer att välta.

Han har arbetat med flera kockar, bland andra Tommy Myllymäki som han har gjort sex böcker med. Bland hans kunder märks Ica, Hemköp, Zeta och Fazer men även Natur & Kultur, Bonnier och magasin som Residence och The New Era. – Jag hade en livskris tidigt 2000-tal, jag tyckte inte att jag var bra på något. Det var då jag valde att verkligen bli fotograf och satsade på att försöka bli riktigt bra på inredning, stilleben och matfotografering.

För några år sedan gjorde han ett projekt på Riche i Stockholm med gästernas kvarglömda saker.

Han bad personalen att spara allt som glömts kvar i en låda, sedan plåtade han sakerna och ställde ut bilderna på plats.

– När jag var liten var jag ofta ute själv, jag sa till mina föräldrar att jag skulle ut och vara »sakletare«.

Jag kunde komma hem med en massa småsaker jag hittat på gatan eller i buskarna.

– Jag tänker på tingens betydelse, hur fantasin kan skapa bilder av vad som kan ha hänt när den där klacken gick av, gick hon hem haltande eller barfota? Alla nycklar som tappats, som låser upp rum till hem, men nu bara är en bit metall utan användning.

Och hur har corona-året varit?

– Efter det konstiga året 2020 tycker jag nog att det börjar ljusna. I höst kommer jag att släppa en bok om min äppelträdgård, jag har en egen odling på Österlen. / JENNY MORELLI

fotografisk tidskrift

| 4

portfolion

5 | no 1/2021

po

charlie drevstam

CHARLIE DREVSTAM. »RED GLOVES«, 2016, FRÅN UTSTÄLLNINGEN »LOST & FOUND« PÅ RICHE

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

CECILIA SANDBLOM

Det här numret frontas av den galet skickliga stilleben-fotografen Charlie Drevstam som skapar dramatik i sina bilder och kunniga Amanda Nilsson berättar om hur hon arbetar med både stillbild och rörligt. Vi har äran att presentera ett gäng vinnare: engagerade och engagerande fotojournalister i Årets bild och begåvade fotoboksförfattare i Svenska Fotobokspriset. God läsning.

Och hör ni, verkar det inte ljusna lite?

– Jag är journa­ list, författare och dokumen­ tärfilmare.

Jag började min skrivande yrkesbana som kulturjournalist för SvD och olika magasin. I dag sysslar jag mestadels med författande och samhällsjournalistik. Min senaste bok var diktsamlingen »Allt går i bitar.« Jag känner visst släktskap med Anders Pe­ tersen då teman i mina böcker

– Jag är frilans­ skribent och kommunikatör med forsk­ ningsinrikt­ ning. Jag bryr mig om bildteori och gatufotografi. Här skriver jag om hur ny teknik sätter fokus på relationen mellan begrepp och bilder, och om hur vi ska kunna prata om bilder när det är maskiner som både läser och producerar dem.

THOMAS RIESLER – Eftersom jag är förbunds­ jurist på SFF får jag höra många berät­ telser. I det här numret handlar det om de så kallade Schremsdomarna som ställer till det för oss i sociala medier. Jag sitter även i många arbetsgrupper som sammantaget arbetar för att förbättra villkoren för foto­ grafer. Det är ett härligt jobb!

F når fotografer men även

bildköpare, agenturer, bild­ behandlare, filmare, konstnärer, reklambyråer och tidningsredaktioner i hela Sverige. Vi finns på Facebook och Instagram och skickar ett digitalt nyhetsbrev till 2 000 personer.

Mejla annonsera@sfoto.se om du vill veta mer och få prisuppgift.

Nästa materialdag är 22 maj.

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

JOHANNA NYHOLM

Annonsera hos oss!

Fotografisk Tidskrift #2–3/2020

vinjetter, strukturer, sidscheman, korrektur och mallar. Samtidigt blir innehållet alltid bäst om man håller dörren öppen för slumpen, för det okontrollerade.

Jag tror inte på att lägga all energi på att förutse och veta allt i förväg.

I förra numret skrev vi mycket om hur pandemin har drabbat branschen och krisen är ju inte över. Att året har varit bedrövligt behöver inte sägas igen.

Före pandemin hade F en vinjett som hette »När allt går åt helvete« men 2020 blev den plötsligt både obegriplig och överflödig när verkligen hela arbetslivet gick åt helvete. Både SFF:s ordförande Paulina Holmgren och vår gästkrönikör Emma Svensson vittnar om hur pandemin slagit undan benen på dem som fotografer. Men jag som skrivit om fotografi och fotografer i tio år nu slutar inte att fascineras över den kreativitet som trots allt puttrar på i denna underliga igenbommade tid. Och när detta är över kanske vi har lärt oss något.

När världen har stängt känns det extra bra att SFF så snabbt ställde om och satsade på digitala samtal med fotografer runt om i världen (samtal som ni kan läsa mer om på sidan 48). Den fotografiska världen är skör. Vi behöver både se varandra och samtala som aldrig förr. Min förhoppning är att fortsätta att publicera fler oborstade samtal med fotografer som vågar ha högt i tak inuti sig själva (som Petersen i det här numret och von Hausswolff i förra). Bort från det supermallade och förutsägbara hoppas jag.

ALEXANDRA VON KERN

CYRIL HELLMAN JOHAN BERGMARK

Bäst blir det om man håller dörren öppen för slumpen, för det okontrollerade. Jag tror inte på att lägga all energi på att förutse och veta allt i förväg.

ofta varit sådant som mental ohälsa, kriminalvård, krimina­ litet, sociala missförhållanden och missbruk. Vi har dessutom båda jobbat med Stefan Jarl.

SJÄLVPORTRÄTT

I det här numret intervjuar vi en av Sveriges mest kända fotografer: Anders Petersen. När han fick frågan om han ville läsa texten innan den gick i tryck sa han »nej, det behövs inte«. Jag blev både förvånad och glad. I en tid då så många fotografer ser sig själva som varumärken och stenhårt vill styra den mediala bilden av sig själva var det upplivande att höra någon som inte längre behöver kontrollera allt som sägs och skrivs om dem. En otidstypisk inställning av samma kaliber som när en annan känd fotograf, Gerry Johansson, berättade att han aldrig använder ordet »projekt«. Vad då »projekt«? Att skapa konst är ett ständigt pågående arbete, anser han. När människor bryter mot tidsandan får vi plötsligt syn på den.

Så jag försöker själv sluta använda ordet »projekt«. »Arbete« duger utmärkt.

Och vad gäller kontroll: i ett samtal om tidningsmakeri med studenter häromsistens insåg jag hur mycket kontroll som behövs: deadlines, Dropboxmappar,

– Jag har job­ bat till och från på Hassel­ bladstiftelsen i Göteborg sedan 1995 och har en rad olika titlar: utställningstekniker, fotograf och fotokonservator.

Mitt stora intresse ligger i fotohistorien: teknikerna och motiven. De intressantaste motiven är när människorna blir levande i bilderna, när de är fotograferade i miljöer där det pågår någon aktivitet.

I detta nummer har jag tagit porträttet på Kerstin Hamilton i utställningshallen Hasselblad Center.

JENNY GUSTAFSSON

Längtan bort från det supermallade

MEDARBETARE

SJÄLVPORTRÄTT

hej

Fotografi: Ulf Lundin

I början gick jag till Högdalstoppen i alla väder. Det är ett begränsat område. Efter ett tag

kändes det som om jag fotograferat samma buske i samma ljus hundra gånger. Då började

jag gå dit när omständigheterna var speciella på något sätt: på natten, i dimma, ösregn eller

snöstorm. Ju jävligare omständigheter, desto bättre. Den här bilden är fotograferad under ett häftigt snöfall. Strax efter att jag fotograferade bilden halkade jag till, tappade kameran och objektivet slog i en sten. Då var det skönt att vara försäkrad.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Ring oss på 08-440 54 40 eller besök gefvert.se · Vi är en del av Söderberg & Partners

EXKLUSIVT MED VON HAUSSWOLFF KRISTID FÖR ALLA YRKESFOTOGRAFER?

-----------------------

JOHANNA NYHOLM GÅR NÄRA INPÅ ----------------------Fotografisk Tidskrift #2–3/2020

fotografisk tidskrift

| 6

JOSEFINE STENERSEN

Joe Labero under ett lunchstopp i Värmland. DN-fotografen Josefine Stenersen vinner titeln Årets rookie.

»Nej, för fan. Jag har aldrig

EMIL HEILBORN

20

betalat någon. De kvinnorna var som en familj för mig.« 12

LOTTA HÄRDELIN

34

EMMA-SOFIA OLSSON

20

40 7 | no 1/2021

Portfolio / Charlie Drevstam / 1 Hej / Att släppa kontrollen / 6 Aktuellt / Foams unga talanger / 8 Gästkrönikan / Emma Svensson / 9 Aktuellt / Ny bok om kärlek / 10 5 frågor / Kerstin Hamilton / 11 Intervju / Anders Petersen / 12 Artikel / Hon är Årets fotograf / 20 Artikel / De vinner Fotobokspriset / 24 Tankar om en bild / Om AI och fördomar / 32 Essä / Emil Heilborn / 34 På jobbet / Amanda Nilsson / 40 Praktisk teknik / Fixa färgbalansen / 44 Juridik / Schrems-domarna / 47 Förbundssidor / Årsstämma, stipendier, nya medlemmar / 48 Ordförande har ordet / Rucka inte på principerna / 49 Sista sidan / Utställningar / 50

HAJAR BENJIDA

aktuellt

DOKUMENTÄR FOTOSALONG Alla fotografer, både proffs och amatörer, är välkomna med sina dokumentära berättelser.

Temat för i år är »Se mig!«. Årets jury består av Johanna Haverlind, Petter Engman, samt Nils Petter Löfstedt.

Utställningen öppnar i höst.

Ansök på arbetetsmuseum.se senast den 2 maj.

RUNT SEKELSKIFTET

FERDINAND FLODIN

19 juni lyfter Moderna museet fram piktorialismen i en utställning. Sverige var i utkanten av denna rörelse, men stilen fick fäste även här och hade flera betydande utövare (exempelvis Henry B. Goodwin som vi skrev om i förra numret). Utställningen, kurerad av Anna Tellgren, tar avstamp i både Moderna museets och Nationalmuse­ ums samlingar av konst och fotografi och sträcker sig från 1800-talets slut fram till det första världskriget.

Från den marockansk-holländska fotografen Hajar Benjidas serie »Atlanta made us famous«.

Det mänskliga tillståndet För femtonde gången publicerar Foam, Amsterdam, ett magasin med unga talanger. Över 1 800 bidrag skickades in från 72 länder där fotografer har tagit pulsen på sin samtid. En jury har valt ut bidragen som gått i tryck. Numret som tog form under den globala pandemin visar på en framtidstro och ett nyfiket utforskande av det fotografiska mediet. Foam visar även en digital utställning på sin webbplats med bilder av och intervjuer med fotografer. Rekommenderas. foam.org

I sommar på Moderna museet.

STREET I BORÅS Abecita konsthall i Borås lanserar »Room for street« tillsammans med gatufoto­ grafen Mats Alfredsson. Det är ett långsiktigt koncept som ska stärka den svenska gatufoto­ grafin. Först ut är Claes Hillén med utställningen »Gatans karaktärer«. abecitakonst.se

När möjligheten att använda en kamera dök upp under tidigt 1800-tal började också fotografier dyka upp i litteraturen. Sedan dess har de två konstformerna vävts ihop mer och mer. En ny antologi från Göteborgs universitet visar hur fotografiet har utvecklat och vitaliserat litteraturen – och vice versa. Tretton författare medverkar, bland andra Louise Wolthers, Niclas Öst-

HAL MOREY

ATT SKRIVA MED LJUS

Fotografi + litteratur = sant.

lind, Johan Gardfors, Mats Jansson, Nils Olsson, Sonia Lagerwall, Unni Langås och Mikael van Reis.

FOTOGRAFI I PANDEMITIDER Den årliga fotofestivalen i Arles, Frankrike, ska enligt uppgift öppna den 5 juli och den stora konstmässan Paris Photo öppnar 12–15 november. Bägge festivalernas hemsidor ber besökarna notera datum men saknar mer information om faktiskt innehåll. Vi håller tummarna för att pandemin snart släpper sitt järngrepp om den internationella fotoscenen. fotografisk tidskrift

| 8

ULF SKARIN

I INSTAGRAMFLÖDET

gästen

EMMA SVENSSON FOTOGRAF

Om vi överlever detta så klarar vi allt FÅNGAR STADEN Snö, rök, ansikten, ljus, ballonger. Skicklig gatu­ fotograf bosatt i New York. Tyska Nina Welch-Kling fångar staden på sitt sätt. @NINAKLING

BEGÅVAD STORYTELLER Skönhetsideal på olika platser i världen? Att följa Hannah Reyes Morales är ett äventyr, särskilt när vi inte får resa. @HANNAHREYESMORALES

POETISKT STILLSAMT Ögonblick, stilleben, gravida kroppar, ungar och vardag. Poetiskt stillsamt och med ett försonande ljus hos fotografen Ida Borg. @_IDABORG 9 | no 1/2021

Jag satt och grät inför min hyresvärd på ett möte vi hade i mars 2020. Mitt kontrakt för min fotostudio skulle gå ut två år senare och uppsägnings­tiden var 9 månader. Men jag hade inte den tiden. Om jag inte kunde flytta ut omgående så skulle mitt företag gå i konkurs. Alla mina fotojobb hade blivit inställda och där stod jag med en studio för 40 000 kr i månaden och med ingen inkomst.

Utan förvarning hade verkligheten så som vi kände till den förändrats och för många, inklusive mig, var katastrofen ett faktum. Jag tappade 88 procent av omsättningen under våren och hur mycket jag än försökte vända ut och in på mig själv för att hitta nya möjligheter var det svårt när större delen av min verksamhet bestod i att fotografera människor. Något som nu skulle undvikas till varje pris.

Jag såg det komma tidigt. Event var det första som ställdes in, något mitt företag arbetar mycket med. Jag började ställa om för att överleva. Mitt första drag var att inte ta ut någon lön för att spara pengar för företaget. Så när statens stödpaket annonserades några veckor senare hade jag fastnat i moment 22.

Eftersom jag slutade ta ut lön så kunde jag inte permittera mig själv. Jag ansökte om omställningsstödet och fick 29 000 kr i ersättning för ett kvartal där omsättningen minskat med 850 000 kr.

Vi trollade med knäna för att försöka gå runt. Tack och lov hade en av mina heltids­ anställda fotografer precis gått på föräldraledighet.

Att ha anställda började bli omöjligt. Permitteringen hjälpte föga när det inte fanns några jobb eller inkomster. Vi trollade med knäna för att försöka gå runt. Tack och lov hade en av mina heltidsanställda fotografer precis gått på föräldraledighet. Jag sålde printar och levde på gamla kvittoutlägg under hela förra året. När hösten kom började man se en ljusning. Kunder vågade planera för produktioner igen så smått, när nya restriktioner kom och slog undan benen på oss en gång till. Efter en lång kamp under hela 2020 fanns det inget mer att göra. Jag var tvungen att låta min sista medarbetare gå. Även om det här inte var något jag valt själv så försökte jag ändå se möjlig­ heterna med de nya förutsättningarna. Jag insåg att bygga och driva ett framgångsrikt fotoföretag med en massa anställda inte längre var speciellt viktigt för mig. Jag har andra drömmar nu. Om frihet och äventyr. Att ha ett mer flexibelt liv.

När corona kom och förändrade allt så bestämde jag mig för att börja om igen. Bygga ett mer hållbart sätt att arbeta på. Där jag kan arbeta från vilken plats som helst i världen.

Så jag skriver den här texten från soffan i morgonrock. Nästa vecka håller jag en livesänd fotokurs från min husbil i Abisko. Jag arbetar samtidigt med att planera en fotografering i Åre, skriva artiklar, åka skidor, isklättra och fotografera content åt mina samarbetspartner. Nästa år är planen att bestiga berg på heltid. Jag har ingen aning om hur det ska gå till men jag tänker att om man har överlevt det här året så kan man klara vad som helst.

KRISTIAN BENGTSSON

aktuellt

SÖK RESIDENS I VÄSTERBOTTEN Dokumentärfotografiskt residens anordnas av Sune Jonsson Centrum för dokumen­ tärfotografi på Västerbottens museum och vänder sig till fotografer och filmare bosatta i Sverige. Syftet är att främja den dokumentära bilden, samtidsdokumentation samt att understödja utforskandet av och möjligheterna med ­dokumentärfotografi. Residen­ set avser två månaders arbete fördelat mellan 1 september och 31 december 2021. Läs mer och ansök på Västerbottens museum, vbm.se.

BOKKLUBBA MED MONA KUHN

MONA KUHN

Photo London startar en bok­ klubb online. Först ut i slutet på mars är den brasilianska fotografen Mona Kuhn som har ett samtal med Andrew Sani­ gar, redaktör på bokförlaget Thames & Hudson. Mona Kuhn är aktuell med en retrospektiv bok med titeln »Mona Kuhn«. photolondon.org

Kristian Bengtsson visar sin kärlek till hörn i en ny bok.

Fotografer tolkar kärlek I den nyligen släppta antologin Av kärlek där 34 skribenter och bildkonstnärer har fått tänka fritt kring detta enorma ämne bidrar flera fotografer, bland andra Julia Peirone, Annika Elisabeth von Hausswolff, Martin Bogren, Märta Thisner, Kristian Bengtsson och Andreas Eriksson.

Trots att det vi människor kallar kärlek har utsatts för mängder av vetenskapliga prövningar, bearbetats, utforskats och filosoferats om i tusentals år verkar det inte finnas något facit.

Ingen bruksanvisning till hur kärlek ska byggas ihop och fungera. Och kanske är det därför ämnet är outtömligt. Boken ges ut av det nystartade förlaget Kaunitz-Olsson.

Mona Kuhn är aktuell med ny bok.

MAIER I FINLAND Bilder av den amerikanska fotografen Vivian Maier (1926–2009) visas på Finlands fotografiska museum i Helsingfors. När hon dog upptäcktes ett fantastiskt fotografiskt arkiv med över 100 000 bilder.

»Som en stillbild ur en sciencefictionfilm illustrerar bilden året 2020. Scener som vi aldrig har sett förr blev en vardag för många. Sjukvårds­ personal i heltäckande dräkter, förebyggande för att skydda dem från ett virus som har lamslagit världen.« Årets bild togs av SvD-fotografen Staffan Löwstedt. Läs mer om årets bilder på sidan 20.

STAFFAN LÖWSTEDT

HAN TOG ÅRETS BILD

En patient på väg in till Södersjukhuset i Stockholm under pandemin 2020.

fotografisk tidskrift

| 10

CECILIA SANDBLOM

NAMN: Kerstin Hamilton.

YRKE: Konstnär, doktorand på HDK-Valand, kurator.

AKTUELL MED: Kurerar utställningen »Dear truth: Dokumentära strategier i samtida fotografi«, Hassel­ blad Center våren 2021.

5 frågor

Nya sätt att närma sig verkligheten Varför heter utställningen »Dear truth«?

– Titeln anspelar på »sanning« som något kärt och dyrbart. Jag vill damma av dokumentärfotobegreppet och visa hur samtida fotografer/konstnärer vågar använda sig av en förkroppsligad objektivitet som aldrig är helt neutral.

Kan du säga något om det dokumentära fotografiet i vår tid?

– Ända sedan åttiotalet och postmodernismens inträde har det pågått en kritisk diskussion och det dokumentära har närmast varit ett skällsord. Nu lever vi i en värld där begrepp 11 | no 1/2021

som post-truth har fått genomslag och jag är nyfiken på om det påverkar hur och vad vi riktar kameran mot.

Att gränsen mellan sanning och lögn suddas ut för politisk vinning är inget nytt, men termer som post-truth och alternativa fakta aktualiserar det. Det är frestande att fråga sig om det i dag är revolutionärt att i konstnärliga sammanhang lovorda sanning.

Berätta om bakgrunden – hur fick du idén?

– För tre år sedan började jag i mitt doktorandprojekt kartlägga

konstnärer som kan kopplas till experimentell dokumentärfotografi.

Hasselbladstiftelsen var positiva till ett samarbete. Utbytet mellan akademin och konstinstitutionen bidrar till att sprida forsknings­ projektet.

Vad förenar de fotografer/konstnärer du har valt att ha med?

– Alla försöker skildra något bortom sin egen subjektivitet och hos samtliga finns ett tydligt samhällsengagemang. Den kritiska dimensionen finns inbäddad i det färdiga

verket. Men med detta sagt är de också sinsemellan väldigt olika.

Så kan du se något skifte?

– Ja, jag tycker mig se en revival för objektivitet och fakta, utställningen visar att inom samtidskonsten finns många etiska och kreativa sätt att närma sig verkligheten på. Jag tror att vi är redo att gå vidare – med de kritiska perspektiven i ryggmärgen!

Det är hoppingivande; att lita på möjligheten att använda fotografi för att skildra vår omvärld. / JENNY MORELLI

Rosen, Ärret, Lilly, Café Lehmitz, Hamburg, 1970

Närvaro fotografisk tidskrift

| 12

ANDERS PETERSEN

& närhet 13 | no 1/2021

N

Anders Petersen fortsätter med sitt dokumentära dagboksberättande. I ett samtal med för­fattaren Cyril Hellman berättar han om sin dröm att resa och att gå in i något.

är jag besöker Anders Petersen i hans

Text cyril hellman foto anders petersen

ANDERS PETERSEN

Saint Etienne, 2005.

källarstudio/labb i Gamla stan har dramatikern Lars Norén gått bort bara några dagar tidigare. Jag har kommenterat Noréns död i media och sagt att vi förlorat något mycket mer än en konstnär. Någon som är en medmänniska och en röst i samhällsdebatten. Någon som söker sig till platser många räds. Detsamma skulle kunna sägas om Anders Petersen. Han har delvis förändrat vårt sätt att se på samhällets utstötta och instängda. Jag frågar om de kände varandra.

– Jag hade ingen personlig relation till Lars Norén men är starkt påverkad av honom. Han var liksom obeveklig. På 70-talet köpte jag hans dikter som var fin, stark poesi. Senare såg jag också hans pjäser, säger Anders Petersen.

Han sitter i en liten skinnsoffa och beklagar sig över att under rådande omständigheter med covid-19 inte kunna fotografera på samma sätt som tidigare.

– Det är svårt att gå ut och plåta i dag när folk har munskydd och vill hålla avstånd.

Kortväggen intill soffan är full med pärmar med negativ från hela hans karriär. Det ligger små svartvita kort utströdda på det runda, lilla soffbordet.

Anders Petersen pekar på dem.

– Det är City diary. Det är det här jag håller på med nu. Jag har samlat på mig gamla bilder. Nu fortsätter arbetet med att jag redigerar det med Nikko från Layer 1.

Petersen ska visa utställningen City diary på Stockholms stadsmuseum i vår och snart släpps City diary-böckerna nummer 3 och 4. Det är tänkt att bli totalt fem böcker. »City diary« är alltså både en utställning och en serie med böcker?

– Ja. Det är en sorts stadsdagbok, ett sätt att binda ihop upplevelser jag har haft. Det handlar om saker jag stöter på som jag sedan försöker kombinera ihop och berätta en historia av. Bilderna är bara bilder.

Men när man lägger ihop bilderna får man en berättelse och därför är kombinationerna viktiga för mig.

Samma sak när jag hade Stockholmsutställning på Liljevalchs, där var det också kombinationer.

Han går och hämtar kaffe åt oss. När han är tillbaka pekar jag på en bild av en naken man.

Du har plåtat allt från nakna kvinnor till nakna fångar.

Hur får du folk att klä av sig?

– Genom att vara med dem. Man är i situationen.

När killarna går in i bastun ska man ju duscha och då duschar jag också. Jag är inte där i första hand som fotograf. Jag är där som någon som är nyfiken och vill lära sig något och har kameran med mig. Då hamnar du i alla möjliga olika situationer, så som man gör som människa.

När du plåtade de prostituerade kvinnorna i Hamburg på 60-talet, betalade du dem?

– Nej, för fan. Jag har aldrig betalat någon. De kvinnorna var som en familj för mig. Jag överdriver inte. Det var så jag upplevde det. Det är länge sedan nu. I oktober 1967 kom jag dit och en period i april 1970. Under den här tiden var det många resor. Jag sov hos Ushi för det mesta.

Vem var Ushi?

– En väldigt fin, underbar människa. Hon jobbade med samma sak som som de andra brudarna fotografisk tidskrift

| 14

ANDERS PETERSEN

och vägrade att bo tillsammans med sin man. Jag sov på hennes soffa mot villkoret att jag förhörde hennes barn på läxorna. Hon hade två små killar på 9 och 11 år. Jag gav dem varm choklad och corn­ flakes till frukost och så gick vi igenom läxorna.

Det var ett bra sätt för mig att lära mig tyska. Men jag hade varit i Hamburg innan. När jag var 17–18 år skickade pappa dit mig ett år för att jag var så dålig på tyska och behövde bli bättre, enligt honom.

Ja, hur började du resa, hur kom du som ung ut i världen?

– Jag började som journalist och skrev för olika småtidningar som Arbetet, Nya WermlandsTidningen, Ystads Allehanda. Det var mer som någon sorts volontärjobb, sommarjobb – inget märkvärdigt. Sedan skrev jag, noveller och andra små grejer. Jag brann för det. Jag var femton år. Där fanns ett band med pärlor jag slukade som Hermann Hesses Glaspärlespelet, Raymond Radiguets Djävulen i kroppen och André Gides Pastoralsymfonin.

Jag ville bli författare. Men sedan råkade jag gå och klippa mig. Jag gillar korsord. Hos frisören fanns tidningar: Husmodern, Året runt … I korsordet såg jag en liten frimärksbild som föreställde fotsteg i snön på en kyrkogård i Paris. I den bilden fanns allting. Jag blev helt ställd. Därför att den var så litterär. Så symbolisk. Som om de döda gick upp på natten, besökte varandra och umgicks, och så en tidig morgon kom fotografen och såg detta och tog en bild. Jag hade aldrig föreställt mig att man kunde använda kameran på det sättet. Jag visste inte vem fotografen var, men långt senare fick jag reda på att det var Christer Strömholm. Jag försökte komma in på hans skola och mot förmodan gick det bra. Jag frågade Christer om det var ok att jag åkte ner till Hamburg för att plåta mina kompisar.

Kenneth Gustavsson, Stockholm, 1968.

Så du inspirerades av hans sätt plåta folk i marginalen?

– Inte på det sättet. Jag var intresserad av att plåta mina kompisar. Jag hade varit där fem–sex år innan i början av 60-talet. Jag tyckte det var en bra idé att fotografera deras liv. För det var ett rätt så tufft liv. Det var ett kompisgäng från alla olika länder du kan tänka dig, som höll ihop och gjorde en massa grejor. De festade jävligt mycket. De var inte guds bästa barn. Men de var jävligt fina också, starka personligheter. Så kom jag dit på nytt 1967 och frågade var mina gamla kompisar var. Och de var borta, de flesta var döda. Man dör ju fort om man håller på med droger och alkohol och sover för lite. Det är ett ekorrhjul. På så sätt hamnade jag på Café Lehmitz. Det är en lång historia. Då var jag där först en månad. Jag lade mina sista stålar på att bo på ett hotell ovanpå en bordell, det glömmer jag aldrig. Idiotiskt!

Det låter i och för sig som ett billigt hotell …

– Jo, det var väldigt billigt, jag hade nästan inga pengar. Det var för jävligt att lägga ned pengar på sådant och efter ett tag fick jag bo hos Ushi efter att jag lärt känna henne på Lehmitz. Det var en uppsamlingsplats för människor som jobbade på gatan och det var sutenörer, småbrottslingar men framför allt var de väldigt fina. De hade en gemenskap.

Du har sagt att du lärde dig att vara människa genom att hänga på Lehmitz. På vilket sätt?

– Du fick en möjlighet att vara den du är. Det var ok att vara förvirrad, att vara ensam och ta en 15 | no 1/2021

pilsner. Allt var ändå under kontroll. Det var inte så skyhöga murar mellan människor. Man tog livet för vad det var och det fanns en stolthet hos människorna. Efter ett tag upptäckte jag att de var ett litet samhälle i samhället. Gruppgemenskapen var så stark att de skyddade varandra. Det var jävligt fint och rörande att se. Jag kommer från en borgerlig uppfostran och ville bara bort från det. Jag hittade en sorts närvaro, en identitet, bland de här människorna. Inte i kriminaliteten utan i sättet de förhöll sig till varandra.

var vad vi gjorde. Jag fotograferade jävligt lite där.

Väldigt lite med tanke på vad jag kunde ha gjort.

Jag fotograferade inte på toaletterna till exempel, vilket jag kunde ha gjort, för där försiggick mycket. Jag ville inte ha de bilderna. Jag ville ha en bild av det här som handlar om gemenskap och längtan efter gemenskap och den här nästan organiska värmen som fanns mellan människor.

Men också dess raka motsats. Det fanns slagsmål och det fanns knivar och det fanns skjutvapen som cirkulerade under borden.

I dina bilder ser det ut som att det finns värme och glädje i dem, samtidigt som mycket är så tragiskt. Hur går det ihop?

Där blir du som en författare/journalist. Du har tolk­ ningsföreträde. Du bestämmer ju hur du tolkar. Hur bestämde du dig för att göra den här skildringen?

– Ja, men det är inte så motsägelsefullt om man har varit runt lite. När man lär känna människor så är det det mänskliga värdet som det handlar om, eller hur? Och gemenskapen. Närheten, att vara vid liv och sitta bredvid varandra och dela varandras närhet på något sätt. Och vad fan är det? Jo, det är ens historia. Att dela historier med varandra och dela vardagen med varandra. Det

– Jag bestämde mig för att skildra dem. Därför att det här är fina människor, de har det jobbigt. Nu ska jag skildra dem. Jag försökte bara fotografera innanför fyra väggar, innanför Lehmitz väggar. Fast det stämmer inte, jag fotograferade också utanför.

Jag vet inte om du har sett den boken? Den heter Du mich auch. Det är bilder tagna i Stockholm under den tiden och även på Lehmitz.

ANDERS PETERSEN

ANDERS PETERSEN

Efter tio minuter kunde de inte hålla sig längre, så jag tog några bilder och jag förstod att det var läge att gå. Det var bara det att jag inte kom ut. Naturligtvis. Det hade ju inte jag tänkt på. Besökstiden var väl två timmar och jag kunde inte komma ut.

Så det var väldigt speciellt att sitta där. Vad fan gör man när de håller på? Jävlar. Nej, det var knepigt.

Du plåtar subjektivt när du väljer en bild, men blir syftet objektivt ungefär som med new journalism?

NAMN Anders Petersen.

BOR Stockholm.

FÖDD 1944.

BAKGRUND Elev till Christer Strömholm 1966–1968. Hans första bok »Café Lehmitz« publicerades 1978. Hans mest spridda bild är förmod­ ligen omslagsfotografiet till Tom Waits skiva »Rain dogs« från 1985.

HEMSIDA anderspetersen.se

H

ur väljer du dina projekt?

– Jag analyserar dem inte, utan jag väljer efter känsla. Jag har alltid varit intresserad av det som är bakom låsta dörrar. Jag gjorde en sorts institutions­trilogi som handlar om stängda dörrar.

Det är fängelse, det är psykiatriska institutioner, äldreomsorgen. Det är intressant att tränga in i och lära sig någonting. Jag har alltid varit intresserad av det och inte så mycket i fråga om den sociala strukturen egentligen. Jag var mer intresserad av känslan av låst tid som var väldigt typisk, framför allt i fängelse under våren. Det är många unga snubbar som sitter där och de sitter där länge. Det var jävligt tufft.

När det är låsta dörrar, tar du ifrån folk mänsklig värdighet.

– Ja, det kan man lugnt säga. Det är verkligen sant det du säger. Man tar ifrån dem värdigheten, just det. Deras förnedring är ju också vår, fångarnas förnedring, eftersom det är vi som är en del av samhället. Att vi inte ändrar på det … Men, det är väldigt givande att ha längre projekt och lära känna människorna och lära känna sig själv och olika sidor i sig själv.

Har du gått så långt, när du befann dig i fängelset, att du plåtat när de intagna och deras besökare har sex?

– I Fängelse, ja. Det var för jävligt. Jag hade inte riktigt fattat. Vi satt där och det var väldigt fint för hon hade med sig en sockerkaka som centralvakten tog, men hon fick några kakor med sig och så hade vi kaffe. Det var Janne Z och den här tjejen och så jag då. Allting var klart och det var Grynet, AnnBritt Grünewald, en jävligt bra kvinna, så jag fick ok. Vi hade planerat det här i flera månader innan att jag fick komma. Så satt vi där och pratade i tio minuter.

– Ja, det är klart. Väldigt subjektivt. Syftet är att berätta vad jag ser utifrån mina känslor. Inte så mycket från den avfotograferades känslor. Det är mer en överenskommelse, mer eller mindre. Det är därför jag vill vara länge på en plats och inte bara dra. Jag vill lära känna dem så vi är överens. Att de är med på allting. Man kan inte bara komma där som en vilt främmande fågel och insistera på att plåta. Det går inte.

Bilderna innehåller ofta många människor i periferin.

Stefan Jarl, som vi båda har arbetat med, menar att våra mänskliga tillkortakommanden blir tydligare i periferin.

– Jag fotograferar det jag identifierar mig med.

Jag kan fotografera en präst. Jag kan fotografera en börsmäklare. Jag kan gå på Nobelmiddagen och fotografera och då handlar det inte om ytan. Det handlar inte om någon tydlig klassmarkering eller klassmedvetenhet, utan det handlar om alla möjliga, oavsett vilka sociala grupperingar man tillhör.

Alla människor har någonting. Om jag skulle fotografera drottning Silvia, inte skulle jag fotografera henne som en drottning. Då skulle det vara kört!

Du förstår idén, att ta bort utanpåverket. Det är inte alltid jag lyckas, det ska gudarna veta. Det är ju också mycket attityd i mina bilder, tyvärr.

Attityd, plåtar du rockstjärnor? På uppdrag?

– Nej, men jag har fått många förfrågningar. Jag klarar inte av det, tror jag. Det beror på, jag måste känna den människan då. Jag måste verkligen tycka om musiken. Jag är väldigt handikappad på det sättet.

Plåtar du någonsin i färg?

– Nej, jag försökte göra det på 70-talet för att tjäna lite pengar, för Tidningen Vi, men det är inte riktigt min grej. Jag tycker att det finns lite mer färger i svartvitt på ett sätt. I en färgbild är du låst till just de färgerna och det kan vara väldigt, väldigt vackert. Men när du ser på en svartvit bild lägger du omedvetet in dina egna personliga färger i bilden och dina personliga erfarenheter av färgerna in i bilden. Den svartvita bilden är väldigt böjlig och du kan få plats med mycket mera märkliga färger på det sättet.

Hamburg, 1968.

Har du någon idé med bilderna från början?

– Nej, men under tiden som man går där så får man ju en idé. När det gäller folk så får man ju en idé om vem det är. Hur det är och vad han gillar, vad hon gillar och så där. Och så pratar man, i den mån man kan prata, så pratar man. Jag har alltid sagt att jag inte fotograferar med huvudet. Jag analyserar inte. Det tror jag är ett stort misstag. Det finns så många olika typer av fotografi: sportfotografi, naturfotografi och krigsfotografi och allt mellan himmel och jord och väldigt konceptuell fotografi.

Men all fotografi är på något sätt konceptuell. Efter i alla fall ett tag finns det en tanke bakom bilderna.

Men, mitt jävla fotografi handlar om närmande. fotografisk tidskrift

| 16

STÄNDIGT AKTUELL Utställning på Lydmar hotell den 25 februari–23 maj och stora utställningen »City diary« planerad till den 8 maj på Stockholms stadsmuseum med nya såväl som gamla bilder. Kommande böckerna »City diary« 3 och 4 på Steidl.

17 | no 1/2021

»Det är inte alltid jag lyckas, det ska gudarna veta. Det är ju också mycket attityd i mina bilder, tyvärr.«

ANDERS PETERSEN

Midsommar i Drevviken, 1995.

Om att känna. Känna igen sig själv och så gå på det.

Man speglar sig, det är väldigt subjektivt, väldigt egoistiskt på ett sätt. Jag har trott att det är mina känslor det handlar om och det är klart att de finns med någonstans i det hela, men det som verkligen betyder någonting i fotografi är ju kroppsspråket.

Hur man rör sig, hur man närmar sig, på vilket sätt man närmar sig, hur man håller kameran, hur man håller ögonen, vilket tilltal som finns, både från den som fotograferar och den som blir avfoto­graferad. Vad man kommer fram till. För man kommer alltid fram till någonting när man kommer in i situationer.

jag har autofokus. Alla sådana saker som du säger måste sitta i ryggmärgen och det är väldigt enkelt.

Det är bara att träna och vara tillräckligt motiverad för att träna och sedan måste man gilla en viss typ av fotografi. Jag har mina rötter i den dokumentära traditionen. Jag gillar ju Ed van der Elskens Love on the Left Bank, väldigt mycket till exempel. Den är helt makalös. Den handlar om existentialisterna i Paris efter kriget, på 40-talet. Hur de umgicks, hur de lärde känna varandra, utmaningarna och hur de utmanade varandra. Den är någonting för dig!

Den är väldigt intressant. För han har också skrivit texten själv.

När man ser bilderna från »Café Lehmitz«, »Gröna lund« och »Fängelse« tänker jag att du har fångat rörelsen, vilket är svårt i fotografi.

Påverkades du även av Robert Frank?

– Det är svårt, man måste röra sig själv väldigt mycket. Du kan inte sitta still. Det är ett väldigt fysiskt jobb.

Hinner man tänka på slutartider och sådant?

– Nej, nej, det tänker jag inte en sekund på och nuförtiden kan jag inte ställa in skarpt heller så

– Ja, Robert Frank, för fan alltså. Nu snackar vi!

Robert Frank var en stor influens absolut och är fortfarande. Men den som verkligen påverkade mig var Ed van der Elsken och naturligtvis Christer Strömholms Poste restante och Till minnet av mig själv.

Men sedan också Lisette Model, Diane Arbus, Nan Goldin och Daido Moriyama som fick Hasselbladspriset 2019.

»Jag har trott att det är mina känslor det handlar om, men det som verkligen betyder någonting i fotografi är ju kroppsspråket.«

fotografisk tidskrift

| 18

ANDERS PETERSEN

Hur ser du på de som påverkas av dig? Det verkar nästan vara en kult runt dig.

– Nej, det tror jag inte. Men i och med att jag har workshoppar, inte så mycket i Sverige men utomlands, så träffar jag människor. Det är så jävla fängslande och kreativt att träffa särskilt yngre människor.

Har du något syfte i bakhuvudet? Något mål du vill uppnå med bilderna?

– Om man tittar tillbaka så är det ju en röd linje som går från de första bilderna till det jag gör i dag och det är att det handlar om folk. Man gillar folk, man är intresserad av folk, man undrar över folk. Det var samma sak när jag skulle fotografera Stockholm. Utan människorna i Stockholm så är Stockholm ingen stad för mig. Det är inte byggnader så mycket, även om byggnaderna spelar en roll, men det är människorna som bor i byggnaderna som ger livet och det är där vitaminerna finns för mig.

Hur gjorde du urvalet i »City diary«?

– Ja, va fan du, alltså det var svårt. Jag gjorde som vanligt urvalet på känsla och försökte para ihop bilder. Utställningen hade väl bortåt 600 bilder inklusive den här slideshowen. Det var svårt.

Jag tog säkert bortåt 3 000 bilder. Jag höll på för länge. Liljevalchs höll på att sjunka, själva grunden var osäker så de grundförstärkte hela Liljevalchs.

Då kunde man inte hålla på med en utställning där. Så vi sköt upp det ett år och sedan sköt vi upp det ytterligare för att de skulle bygga annexet på parkeringsplatsen intill. Allting försköts. Vad skulle jag göra? Det är en rätt jobbig situation.

Under fyra år höll jag på. Jag höll på för länge. Efter ett tag visste jag inte hur jag skulle göra. Det är vad det är, men det var några bilder som jag gillar och som jag tänker använda mig av i City diary eller vill visa på andra ställen.

Du var professor på Fotohögskolan i Göteborg strax efter Tuija Lindström, under vars ledarskap många konceptuellt tongivande, kvinnliga konstnärer framkom som Julia Peirone, Jenny Källman, Trinidad Carrillo, Pernilla Zetterman och Helena Blomqvist.

Samtidigt fanns där elever som verkade mer i din tradition, som JH Engström. Hur var egentligen Foto­ högskolans tänk?

– Tuija blev nog under sin tid som professor mer och mer konceptuell. Jag tror inte man ska dra upp en alltför skarp linje mellan det konceptuella och den dokumentära traditionen. Tuija var framför allt väldigt levande och det ser man. De människor som kunde ty sig till henne, som omhändertogs av henne, för det är alltid så, de är väldigt starka i dag. Under min tid där var det så att folk faktiskt inte sökte in som fotografer. De var inte fotografer. »Men varför är ni inte fotografer? Det här är en fotoskola.« De ville inte kalla sig fotografer för de tyckte de var konstnärer. Jag sa: »Det är väl fan upp till andra att säga om ni är konstnärer eller inte. Det kan väl inte ni gå och säga om er själva? Ni måste vara lite mer ödmjuka! Alltså, ni får göra era grejer, sedan är det upp till folk vad de säger om det.« Det var en skola som när jag var där inte hade särskilt högt i tak.

Hur menar du då, inte högt i tak?

– Nej, det var för många idéer som slogs ner, utav själva idén med skolan tror jag. Idén med skolan 19 | no 1/2021

Östra Vingåker, 1993.

var att styra den åt det konceptuella, det väldigt teoretiska tänket. Det analytiska tänket. När man hade en analys klar, en idé klar, skulle man gå ut och illustrera den. Inte tvärtom.

Hur gick det ihop med dig?

– Ja, det gick ju inte alls. Det var svårt därför att resultatet blev ju också väldigt statiskt, icke-upplevt där närmandet inte respekterades överhuvudtaget och närmandet i fotografi är ABC. Alltså idén om att vara trovärdig, vara uppriktig, ta ansvar och lära känna människor i stället för att gå omkring med teleobjektiv i buskarna och bara registrera för att illustrera en idé.

Två veckor senare träffas vi igen i hans labb för att

titta på bilder.

När jag vid vårt första möte föreslog att du skulle göra en ny »Fängelse« med dagens multikulturella klientel sa du att det egentligen inte tar så lång tid att plåta, men att ett sådant projekt tar tre år att göra för att du måste lära känna människorna och den världen. Och att du inte kan arbeta så i dag. Hur arbetar du då i dag?

– Grejen är att jag skulle vilja, men tror inte jag klarar att arbeta så här igen. Min rygg pallar inte. Jag hade spinal stenos. Det är ländryggen med kotor som har kört ihop sig. Ryggen måste rätas ut och helst stelopereras. Jag har gjort den första förberedande operationen och det är bättre nu. Det går inte ner i knäna och ändan längre. Men jag kan inte gå så mycket och är rätt så orörlig. Men jag vill gärna gå in i någonting.

Jag vet inte riktigt vad det ska vara. För mig handlar det om fyra väggar: Fängelse, Sektorn (Psykiatrin södra) och Äldreomsorgen (Rågång till kärleken). Även Gröna lund och Lehmitz var så på ett sätt. Det har fördelar med sig. Du lär känna människorna och de förstår vad du är för typ. De vet att de får bilder så att du i lugn och ro kan få arbeta där. Men nu så har jag det där i ryggen och vill bara gå ut och ta bilder. Jag har en dröm att gå in i något. Vad det är? Det vet jag inte.

Sedan är det så här, väldigt mycket i fråga om fotografi handlar om att resa. Det handlar om äventyret. Att upptäcka.

LOTTA HÄRDELIN

USA, 31 oktober 2020. Kampanjmöte med smittorisk i Burton, Pennsylvania.

Härdelin gör det osynliga synligt för oss

DN-fotografen Lotta Härdelin är Årets fotograf. Hon vinner utmärkelsen för sin närvaro, medmänsklighet och sin känsliga, målmedvetna bildjournalistik, skriver juryn i sin motivering.

Text Jenny Morelli foto Lotta Härdelin fotografisk tidskrift

| 20

LOTTA HÄRDELIN

L

otta Härdelin tar en bild på en koalabjörn

i Australien och får oss att se konsekvenserna av den pågående klimatkrisen.

Hon gör flera reportage om pandemin: vi ser en svensk sjukvård i stabsläge men även bilder som vittnar om den medmänsklighet som finns omkring oss. »Genom Lotta Härdelins bildjournalistik blir det osynliga plötsligt synligt«, skriver DN:s reportagechef Matilda E Hanson i en text i katalogen för Årets bild.

Lotta Härdelin (född 1972) började sin bana som fotograf på Nerikes Allehanda, och har sedan 1993 varit anställd på Dagens Nyheter där hon arbetar både med stillbild och rörlig bild. Hon har rapporterat från all världens hörn, bland annat USA, Indien, Polen, Sibirien och Bangladesh de senaste åren. 2019 förärades hon även Nils Horner-priset för sin bildjournalistiska gärning.

DN:s reportagechef Matilda E Hanson fortsätter: »Lotta Härdelin läser på, ringer upp, tjatar sig in.

I nationella insatsstyrkan, bombskyddet, ambulansen. Det hade kunnat bli rutinmässiga skildringar av människor i uniform. I stället hittar hon glipan där vardagen blottas. Där människor borstar 21 | no 1/2021

tänderna. Jag tänker på när vi får möta koalans blick när den har klamrat sig fast uppe på en trädstam i en utbränd skog i Australien. När Helmi, 98, tittar vädjande på ambulanspersonalen med en sista önskan: ›Låt mig få dö hemma.‹« Sedan starten för Årets bild 1942 har både världen och bildjournalistiken förändrats. Fotografer tävlar nu med både stillbild och video, kategorier och själva utformningen av tävlingen utvecklas år för år.

Utmärkelsen Årets fotograf baseras på fotografens samlade prestationer under året, som de har presenterats för juryn som i år har bestått av: Annika Engvall, bildredaktör, Rikard Collsiöö, nyhetsfotograf och dokumentärfilmare, Camilla Skagerström, dokumentär­ filmsfotograf, Per Gustavsson, bildredaktör samt juryns ordförande Pieter Ten Hoopen, dokumentär­ fotograf, filmare och lärare inom bildjournalistik.

– Lotta Härdelins sammanhållna portfolio var väldigt avskalad och stark. Hon har verkligen förmågan att förmedla en känsla av medmänsklighet och värme, hon tar väldigt finstämda porträtt och hon är en värdig vinnare av titeln, säger Pieter Ten Hoopen.

Det var ett tag sedan en kvinnlig fotograf vann titeln Årets fotograf, 50 år sedan närmare bestämt.

SJÄLVPORTRÄTT

Australien, 12 januari 2020. En brännskadad koala i en förkolnad eukalyptusskog utanför Parndana på Kangaroo Island.

ÅRETS FOTOGRAF NAMN Lotta Härdelin.

GÖR Fotograf på Dagens Nyheter.

AKTUELL Som Årets fotograf.

INSTAGRAM lottahardelin_visual

LOTTA HÄRDELIN

Stockholm, 19 maj 2020. Aino Sundgren har fått besked om att det inte kan bli någon operation förrän pandemin är över.

MOTIVERING »Närvaro, medmänsklighet och ett känsligt, målmedvetet journalistiskt berättande är det som utmärker Årets foto­ graf 2020. Fotografen har job­ bat medvetet och tålmodigt i de berättelser som finns i hennes kollektion. Porträtten och situationerna är avskala­ de och konfronterande, det är som om fotografen håller upp en spegel till betraktaren för att den inte ska vända bort blicken. Från koala­björnen i Australien som gör att vi måste betrakta den pågående klimatkrisen till striden mot pandemin i Sverige som inte bara visar det mest förfärliga utan även medmänskligheten som finns. Fotografen vill att vi ska se, känna och tänka efter.«

1971 blev Ragnhild Haarstad Årets fotograf och då var hon den första kvinnan som någonsin vunnit tävlingen.

Branschen 2020 består av ungefär lika många kvinnor som män, men tittar man närmare ser man att kvinnor och män bevakar olika områden, vinner olika slags priser och att områden med hög status bevakas av män. Samma sak gäller tävlingen Årets bild.

Martin von Krogh, vd för Årets bild berättar att han hyser en förhoppning om att kunna förändra normer och strukturer för bildjournalistiskt berättande på sikt.

– Det är fantastiskt roligt att just Lotta Härdelin blev Årets fotograf. Tidigare har tävlingen Årets bild premierat klassisk konfliktfotografi och valt att lyfta de mest brutala bilderna. Alla bilder behövs förstås, självklart även de brutala, men för att svensk bildjournalistik ska kunna utvecklas framåt behöver vi tänka större och längre. Vi vill utmana svensk bildjournalistik. Och så vill vi förstås även visa mediehusen hur otroligt mycket talang som finns därute och hur viktiga fotografer är för journalistiken, säger han.

Pandemin har verkligen skakat om en hel bransch. Att frilansare har haft det extra svårt under corona-året märks bland tävlingsbidragen, de mest genomarbetade jobben kom från anställda fotografer med en redaktion i ryggen.

Kan du som juryns ordförande säga något mer om vad du såg eller inte såg i de inskickade bidragen?

– Jag saknade faktiskt fotograferna som verkligen vill ta ut svängarna och göra något eget, de som försöker skapa ett personligt tilltal och som bygger historier på ren berättarlust. Det finns så mycket talang här i Sverige och jag hoppas vi kan utveckla fler egensinniga fotojournalister i framtiden. Frilansaren Daniel Nilssons hemmakontor var ett arbete som stack ut i mängden, säger Pieter Ten Hoopen.

(Reds anm. Daniel Nilssons Hemmakontor publicerades i F nr 2–3 2020.)

– Inför framtiden hoppas jag verkligen att redaktionerna tar sitt ansvar och både anställer bildjournalister och ökar uppdragen. Det krävs förändring och jag tror vi måste göra som danskarna gjorde för ett par år sedan när de kammade hem alla bra jobb och fina internationella priser: samarbeta mer och hjälpa varandra, säger Martin von Krogh. fotografisk tidskrift

| 22

LOTTA HÄRDELIN

ÅRETS BILD Årets bild arrangeras av Pressfotografernas klubb (PFK) sedan 1942 och räknas som Sveriges största och mest prestigefyllda tävling inom genren fotojournalis­ tik. Utställningen Årets bild visas 20 mars–25 april på Galleri Kontrast i Stock­ holm.

VINNARE 2020

LOTTA HÄRDELIN

Padjelantaleden, 22 november 2020. När det som fungerat i alla tider inte längre gör det väljer renarna en annan väg – där isen inte håller.

LOTTA HÄRDELIN

Stockholm, 22 april 2020. Stefan Sowandararajh tar en paus från bolltrixandet och släpper in sjuksköterskan Pierre Sannemo.

Australien, 12 januari 2020. När koalorna har fått vård läggs de i tvättkorgar där de får krama handdukar eller gosedjur.

23 | no 1/2021

• ÅRETS FOTOGRAF Lotta Härdelin/DN • ÅRETS BILD Staffan Löwstedt/SvD • ÅRETS REPORTAGE Anders Hansson/DN • ÅRETS ROOKIE Josefine Stenersen/DN • NYHETSREPORTAGE INRIKES Paul Hansen/DN • NYHETSBILD INRIKES Niclas Hammarström/ Expressen • VARDAGSLIVS­ REPORTAGE INRIKES Daniel Nilsson/Frilans • VARDAGSLIVSBILD INRIKES Anette Nantell/DN • PORTRÄTTREPORTAGE Andreas Bardell/Aftonbladet • PORTRÄTTBILD Niclas Hammarström/ Expressen • SPORTREPORTAGE Robert Eriksson/ Jönköpings-Posten • SPORTBILD Pontus Orre/Frilans/ Aftonbladet • NYHETSREPORTAGE UTRIKES Anette Nantell/DN • NYHETSBILD UTRIKES Joel Marklund/Bildbyrån • VARDAGSLIVS­ REPORTAGE UTRIKES Anders Hansson/DN • VARDAGSLIVSBILD UTRIKES Lotta Härdelin/DN

Prisade böcker

Foto: Tove Falk Olsson (Gäller denna bild och bokomslag på följande uppslag)

fotografisk tidskrift

| 24

ANNELI NYGÅRDS

hej

ANNIKA THÖRN LEGZDINS ORDFÖRANDE FOTOFÖRFATTARNA

Fotoboken som kreativ form I boken skapas ett rum. Boken är ett alternativ till galleri­ utställningar och den gör det möjligt att utforska det fotografiska språket. Till boken kan du alltid återvända. Årets kris slog till mot kultursektorns alla delar och i synnerhet mot den kulturella infrastrukturen runt om oss. Vi kunde inte längre ha bokreleaser, närvara på fotoboksmässor och samtala på biblioteken. Systemet vi verkade i blev tydligt i sin frånvaro.

Förläggare, fotoförfattare och bokhandlare är beroende av möten och kontaktytor som skapas på mässor världen över. De har varit en möjlighet att nå ut, att träffas, samtala, inspireras och möta en bredare publik. Att ses fysiskt har även varit ett sätt att distribuera böcker. Även om vi inte har kunnat verka på de vanliga plattformarna har många jag talat med vittnat om att deras böcker ändå hittat vägar att nå ut. Trots att publiken är fragmenterad och spridd över hela världen. Något som gynnar oss är att en stor del av vår försäljning sker direkt till läsarna. Boken marknadsförs online i sociala nätverk och förläggarna säljer via egna webbplatser.

Tillsammans med Centrum för Fotografi och Landskrona Foto har vi försökt vara uppfinningsrika och skapa alternativa vägar.

Vi har ordnat bokreleaser på nätet, boksamtal och föredrag och möjliggjort andra intressanta möten.

Den här perioden handlar dock inte bara om att lösa problem, den handlar också om att återskapa oss själva och vår värld. Precis som boken har livet både en insida och en utsida.

Under hösten deltog jag i ett internationellt, digitalt seminarium om fotoböcker och fotografi som arrangerades i Oslo där de bjudit in fotoförfattare och fotobokskännare. Genom berättelserna och föredragen märkte jag att många fotoförfattare lägger

Det finns ett begär efter den fysiska boken. Vi behöver det fantasifulla utrymmet. ner mycket omsorg och tid på små detaljer i skapandet av sina böcker, det är varierande papper, snillrika typsnitt, präglingar och poesi.

Det är glädjande att det produceras ett stort antal fotoböcker varje år även om upplagorna minskar. Det finns ett begär efter den fysiska boken. Vi behöver det fantasifulla utrymmet. Även om systemet är skört är det tydligt att böcker har en inneboende kraft och är viktiga. Till årets Svenska Fotobokspris kom det in drygt hundra fotoböcker. En del av böckerna är utgivna på etablerade förlag, både svenska och utländska, andra på mindre förlag eller utgivna av fotografen själv på eget förlag. Bidragen visar att fotobokens potential som kreativ form är bestående.

25 | no 1/2021

VINNARE 2021

»Min familjs berättelse är en av tusentals, miljontals« I »The House My Grandfather Built« berättar Xenia Nikolskaya om sin familjs historia. Men en den är även en berättelse om hur Stalin och Gulagsystemet på­verkat ryssar i flera generationer.

V

i möts via Zoom, Xenia Nikolskaya befinner sig i Kairo där hon bor och undervisar i Media Design på German University, ett av stadens många privata universitet.

Hon får Svenska Fotobokspriset för boken The House My Grandfather Built.

Boken handlar om hennes familjs historia från 1930-talet till i dag. Hennes morfars hus fungerar som ett nav för familjeberättelsen.

– Jag blev så lycklig när jag fick veta att boken vunnit pris, jag skrek högt och mina kollegor på universitet undrade vad som hade hänt. Jag har aldrig vunnit något i hela mitt liv och jag var inte säker på att den här väldigt privata berättelsen skulle slå an något hos andra, säger hon.

Xenia Nikolskaya föddes 1973 och är uppvuxen i Sankt Petersburg.

Hon är verksam som lärare, fotograf, konstnär och kurator och bor periodvis i Stockholm.

Boken består av (hennes mormors) geologiska kartor, fotografier från album, arkivbilder, fotografier, dokument, dagböcker och brev. Den första och sista bilden i boken är tagna i datjans trädgård, först är det höst,

sedan sommar. Boken är dedikerad till Xenia Nikolskayas mamma men tar avstamp i morfars och mormors liv.

Georgiy föddes 1895 och Olga 1906.

– Morfars hus, hans datja, är ett kärt ställe där jag som barn tillbringade alla mina somrar. Jag växte upp utan pappa så morfar och mormor var viktiga för mig och jag hade en väldigt romantisk syn på deras relation, säger hon.

– Min mormor föll för morfar vid första ögonkastet, han var oerhört vältalig och såg ut som den kända stumfilmsstjärnan Douglas Fairbanks. Deras förälskelse var så stark att han helt gav upp sina planer på att bli munk. De fick en son, min morbror. Men så kom 1930-talet och Josef Stalin satte i gång omfattande utrensningar av verkliga eller inbillade fiender. Morfar anhölls som dissident och skickades till Kolyma.

Regionen Kolyma i nordöstra Sibirien är belägen mellan Norra ishavet i norr och Ochotska havet i söder.

Under Josef Stalins tid vid makten var regionen den mest ökända av Gulags provinser. Enligt siffror från Kommunismens svarta bok dog totalt 20 miljoner människor till följd av terror och Gulag.

BOK The House My Grand­ father Built.

NAMN Xenia Nikolskaya.

OMFÅNG 96 sidor, 500 exemplar.

FÖRLAG Nikolskaya-Lund Publishing, 2020.

FORM Amparo Baquerizas.

TEXTREDIGERING Maria Golia & Carol Berger.

– Mormor beslutade mot sin familjs vilja att flytta med och tog ett arbete som geolog för det statliga gruvbolaget i samma region, hon gjorde allt för att vara nära sin man. För sina insatser fick mormor priser och sågs som en nationalhjälte, medan morfar var fånge och arbetade som timmerhuggare. I sina memoarer skriver han att det plötsligt kunde dofta av syren trots att det var 60 minusgrader i Kolyma. Det var en extremt hård miljö, svår att föreställa sig.

Deras berättelse säger något om svårigheter människor kan möta i ett totalitärt samhälle. Xenias mormor vägrade se sig som ett offer, hon ville överleva.

– Man kan säga att boken handlar om hur människor reagerar på att leva i en auktoritär miljö. Hon hade styrkan att försvara och skydda sin familj, säger Xenia.

Morfar byggde huset efter att han återvänt till Sankt Petersburg efter nästan tjugo års fångenskap i Sibirien, han dog när Xenia var två år. Mormor dog när hon var nio.

– Liksom de flesta andra ryska barn, fick jag inte veta så mycket om hur det hade varit förr. Jag minns att mormor kunde bli på dåligt humör ifall de pratade om Stalin på tv. Men vissa saker från det förflutna var dolda, man vill skydda sina barn och okunnighet är ett skydd. Det var inte förrän det sovjetiska systemet började rämna i och med perestrojkan sent åttiotal som vi började lära oss saker om det förflutna. Min familjs berättelse är en av tusentals, miljontals.

Det är så vanligt att man hade någon i sin familj i Gulag.

– Min mamma föddes 1942 och jag tog med henne på en tågresa tillbaka till hennes födelseort. Det var då jag tog de första bilderna. Det hade gått 60 år sedan hon lämnade Sibirien. Vi reste till den stad hon alltså inte hade besökt sedan 1953 då Stalin dog.

Boken om morfars hus är i högsta grad

en internationell produktion och ett grupparbete. Xenia Nikolskaya bor granne med formgivaren Amparo Baquerizas i Kairo, och hon har dessutom fått hjälp med texterna av Carol Berger och Maria Golia. Berättelsen fick styra bokens form.

– Framöver vore det väldigt spännande att skapa en utställning, en riktig scenografi med bokens tema. Vi får se när det kan bli av. Men nu i mars ska jag i alla fall fira med fest här i Kairo och förhoppningsvis kan vi fortsätta firandet i Stockholm i sommar. / JENNY MORELLI

fotografisk tidskrift

| 26

fotobokspriset

THOMAS LUND

po

27 | no 1/2021

fotografisk tidskrift

| 28

JOACHIM BARTSCH

fotobokspriset po

VINNARE 2021

»Boken är stor och klumpig, eftersom ämnet är svårt« Nadja Bournonvilles bok »A worm crossed the street« tar oss med in bakom kulisserna på Naturhistoriska museet i Wien.

Vad händer när arter försvinner och bara objekten på museet finns kvar?

N

adja Bournonville ringer

upp mig. Hon bor i Berlin och har under sina år som verksam fotograf hunnit ge ut sex fotoböcker. Hennes arbeten närmar sig ofta frågor om livets förgänglighet, minne och förlust. Den senaste i raden böcker är A worm crossed the street som nu äras med Fotobokspriset. I arkivets skåp och källare på Naturhistoriska museet i Wien har Bournonville porträtterat olika djur i totalt 377 svartvita bilder. Arbetet tog sin början under ett konstnärsresidens i staden för sex år sedan. All rapportering om minskad biologisk mångfald var färskt i minnet. Vilken roll har de inlagda och torkade djuren på museet om djuren som existerar i dag försvinner?

– Jag växte upp på landet i Småland och för mig var det helt naturligt att jag kunde gå ut i skogen och den var full med djur. Men frågan är hur det blir i framtiden. Som att vissa fåglar inte finns mer, hur ska vi vända utvecklingen? Sådana frågor spelade en stor 29 | no 1/2021

roll när jag gick in på museet och foto­ graferade. Om arter försvinner finns bara objekten på museet kvar. Och de blir enbart en skuggbild av det som en gång varit en del av vår omvärld.

Nadja Bournonville hade klart för sig att hon ville fotografera så många objekt som möjligt, men förstod att det fanns begränsningar. På museet kom hon dock att få bra kontakt med personalen och återkom för att fotografera varje dag under en månad.

Med sig hade hon en enkel liten studio för produktfotografering, som hon lätt kunde flytta, samt extra ljus vid behov. Om nätterna organiserade hon och namngav alla bilder.

– Det var en väldigt speciell känsla när jag hittade en daggmask från 1886 och det stod vilken gata den hade plockats upp på. I en annan låda kunde det ligga tjugo duvor varav jag valde ut en att fotografera. I en källare stod det glasbehållare med jättemånga rockor och hajar, där valde jag ut dem som hade en form av uttryck som talade till mig. Det är bisarrt, det

BOK A worm crossed the street.

NAMN Nadja Bournonville.

FÖRLAG Fotohof Edition, 2020.

OMFÅNG 592 sidor, 300 exemplar.

FORM ARC Gestaltung.

TEXT Inger Christensen, »Alfabet«, 1981.

ILLUSTRATION Emily Robertson.

här tvånget som människan har av att nåla fast, arkivera, namnge och försöka få allting att bestå.

– Mitt fokus var på hud och mönster och former. Jag byggde upp min bildvärld kring det språket. Men jag var även ute efter att visa tidens gång, att flertalet av djuren har varit döda i tvåhundra år. Vissa ser dock så levande ut, de har en oerhörd närvaro.

Inspiration till sin bok hämtade hon

bland annat från en av de första fotoböckerna utgiven 1843 av botanisten och fotografen Anna Atkins. I den visas 389 cyanotypier av sjögräs i olika former. Men det var i relation till dikten Alfabet av Inger Christensen som Bournonville landade i antalet 377 bilder. Dikten såväl som talet 377 är baserade på Fibonaccis talföljd. Det vill säga ett tal som är summan av de två närmast föregående. Delar av dikten återfinns i boken A worm crossed the street på svenska, tyska, engelska och danska. Den är inkilad och näst intill lite gömd bland bilderna.

– Hela dikten är fantastisk och jag har tänkt på den i alla år sedan jag fick den av en vän. När jag tänkte på en text till boken så kändes det som att det inte behövdes, att bilderna kunde stå för sig själva. Men så kom jag på att det är nu jag ska använda dikten. Jag är så glad att förlaget och Christensens son sa ja.

Bokens omslag går i grönt med titeln präglad med vit folie. På baksidan finns en teckning av en mask, av illustratören Emily Robertson, lite mer levande till sin karaktär än den på sidan 90 i boken. Försättsbladen är rosa och hela känslan av boken är inledningsvis inbjudande och lättsam, men ju längre in man kommer i läsningen, desto tyngre är budskapet.

Bilderna följer en medveten rytm, former går igen, som en rund svans på en orm och en rund fläck på en fjärilsvinge eller en fiskmun som liknar en snäckas öppning. Längst bak finns ett index där man kan läsa benämningen på varje objekt. Papperet i boken är halvblankt, trots det lämnar fingrarna inga avtryck. Formen är skapad i nära samarbete med Bournonvilles partner, Joachim Bartsch som driver ARC Gestaltung.

– Boken är stor och klumpig, eftersom ämnet är svårt att hantera och det gör nästan lite ont i handen när man håller i den. Omslaget ser dock snällt ut, och det ville vi, att man nästan luras in i boken som läsare. Väl där väntar mer komplexa känslor och upplevelser. / ANNA HENRIKSSON

bara några dagar innan ansökan skulle in i december. I den möter läsaren 22 svartvita bilder med intima motiv av ansikten, kroppar och landskap. Oskärpan och kornigheten i och med den analoga tekniken omfamnar vemodet i serien.

– Det har funnits mycket material att ta av, hemligheten är att kunna koka ner det. Från början var bilderna nattsvarta, det var ett bottenläge. Det var först det sista året som en ljusglimt kom in. Nu är det en annan dynamik och mer ljus och hopp. Bilderna visar snarare på brytpunkten, då det knäpper till och isoleringen tar slut, säger han och fortsätter: – Jag har också blivit allt mer varse att för göra en riktigt bra bok behöver man ha bra folk omkring sig. För det kan vara svårt att se klart, och man bär med sig alla minnen efter alla ensamma år man varit ute och plåtat.

Han nämner bland annat Caroline Bénichou, som är gallerist för Galerie Vu i Paris och som skrivit en text i boken, som en sådan person i hans närhet som kan få honom att komma vidare och ta nästa steg.

– Hon kan den typen av fotografi som jag gör och kan säga om något är bra, men ännu viktigare är att hon kan säga om något inte är bra och varför det inte är det. Jag har även andra kollegor som bollplank.

VINNARE 2021

»Hemligheten är att kunna koka ner det« I boken »Hollow« skildrar Martin Bogren det tillstånd av isolering som vintern kan innebära för oss nordbor. De magiska små ögonblicken har han fångat under mer än ett decenniums fotograferande.

Storleken på boken är endast 18 x 24

F

otografen Martin Bogren

slår sig ner. Han är känd för många sedan tidigare genom sina svartvita och ofta drömska skildringar av olika platser, människor eller kulturyttringar. I bildserien Lowlands återvände han till sin barndomsby i Skåne och i det pågående arbetet August Song porträtterar han finstämt dansbanekulturen i Sverige. Att bli en av årets pristagare av Fotoboks­ priset för boken Hollow är han oerhört glad över. För tolv år sedan började han resa till Polen om vintern, senare även Ukraina. Han kom samtidigt att fotografera under vinterhalvåret i Sverige.

– Jag vet egentligen aldrig vad ett projekt ska bli förrän jag kommit en bit in i det. Men jag har också lärt mig att om jag fortsätter och dröjer mig kvar så är det förmodligen något viktigt och då kommer det att börja berätta något för mig.

Bilderna från de olika länderna vävdes till slut samman. Han såg att de alla fångade ett slags mentalt tillstånd. Ett vemod, ett mörker som infinner sig vintertid. Att vi människor går in i oss själva, isolerar oss. När våren kommer och det blir varmare lyfts blicken och vi börjar upptäcka varandra igen. Umgås.

– Vi nordbor svänger lite, vi har som två olika mentala tillstånd beroende på årstid.

Det höll på att bli en bok efter fyra, fem

år in i projektet. Men han kände att det krävdes ett omtag för att fånga det han var ute efter på rätt sätt. På vägen producerade han en artist book med bilder ur bildserien Hollow i form av en limiterad handbunden upplaga på 15 exemplar. Den var i större format, 57 x 71 centimeter, och mer som ett konstverk i sig. Förra året var dock tiden inne för att färdigställa boken han nu har prisats för och den var klar

BOK Hollow.

NAMN Martin Bogren.

FÖRLAG Adamanthea Publishing, 2020.

OMFÅNG 48 sidor, 350 exemplar.

FORM Laure Gilquin.

TEXT Caroline Bénichou.

centimeter. Den har en öppen, trådbunden rygg och det mörkbruna omslaget pryds med en prägling. Det visar sig vara en bild av ett grotthål, det vill säga ett slags tomrum och precis det som titeln Hollow anspelar på.

– Jag ville ha ett ljust och vitt omslag först, jag var så glad över att ha lämnat allt det mörka. Men formgivaren av boken Laure Gilquin, som även är fotograf, kom med andra idéer, bland annat hur omslaget skulle kunna vara vikt och att vi kunde göra präglingen diskret utan foliering. Våra handbundna dummys fick verkligen en själ.

– Att papperet skulle vara tunt hade jag också tänkt igenom, det gjorde inget om färgen blödde igenom en aning på baksidan här och var. Jag ville att boken skulle vara lite skör och ömsint.

Längst bak i boken finns en pappers­ficka med en print. Den delen har Martin själv producerat efter att tryckeriet levererat alla böcker.

– Det var mycket pillande och meckande med det. Men det gjorde också att jag la min hand på varje exemplar.

Jag kan inte göra det bättre. Jag har varit med hela vägen. / ANNA HENRIKSSON

fotografisk tidskrift

| 30

fotobokspriset

LARS DAREBERG

po

31 | no 1/2021

Så ärver AI mänskliga fördomar

TREVOR PAGLEN. INSTALLATION VIEW, »FROM ›APPLE‹ TO ›ANOMALY‹« (PICTURES AND LABELS) – SELECTIONS FROM THE IMAGE­NET DATASET FOR OBJECT RECOGNITION, BARBICAN CENTRE – THE CURVE, LONDON (SEPTEMBER 2019–FEBRUARY 2020).

COURTESY OF THE ARTIST, METRO PICTURES, NEW YORK, ALTMAN SIEGEL, SAN FRANCISCO PHOTO CREDIT: MAX COLSON

tankar om en bild

Sverigeaktuella Trevor Paglen undersöker hur artificiell intelligens ärver människans fördomar. Alexandra von Kern skriver om tänkbara konsekvenser när vi lär maskinerna att läsa bilder.

När konstnären Trevor Paglen betraktar tekniska system, gör han det ur perspektivet att de innehåller dolda världsbilder. I sina projekt använder han fotografi, video, datainsamling och olika mjukvaror för att se genom maskinernas ögon och visa de antaganden som lurar under ytan av det till synes matematiskt exakta och högteknologiska.

På bilden syns ett utsnitt från hans installation From ›Apple‹ to ›Anomaly‹, som visades 2019 på The Curve Gallery i London. Den bestod av 30 000 bilder utskrivna från

ImageNet, den största databasen med kategorivis sorterade bilder som används för att träna AI-nätverk att se och tolka världen.

Trots att bildväggen bara visar en bråkdel av databasens miljontals bilder, hämtade från sociala nätverk och fotoplattformar, är den massiv, som en karta över alla företeelser i världen.

Men som i alla klassificerings­ projekt skapas ett »innanför« och ett »utanför«. Vems världsbild är det vi ser? Varför just dessa kategorier och bilder? På Wikipedia omdirigeras en

sökning på »brottsling« till »brott«.

Därmed är en brottsling »en som begår brott« och ingenting annat.

På ImageNet illustreras allt, utan hänsyn till filosofiska spörsmål som huruvida en människa kännetecknas av sina handlingar och uttryck – eller rätt och slätt kan beskrivas med samma språk som en telefonstolpe.

Ett vanligt tema i film är en utomjording som lär sig allt om mänskligheten genom att snabbt skanna igenom hela internet. Nya generationer AI gör precis just det, trålar sociala plattformar och annat efter informa-

tion, texter och bilder, kategoriserar och imiterar. Men i Paglens scenario fångar de i stället upp våra fördomar och systematiserar dem, för att sedan projicera tillbaka dem på oss.

När nu AI-system styr trafikkorsningar, kör självkörande bilar och övervakar grannskapet, och allt fler prylar och tjänster är uppkopplade, blir tanken att AI-systemen betraktar oss utifrån andra människors fördomar mycket obehaglig. Vi interagerar med systemen. De läser av våra ansikten och miner. Tänk att inte få jobbet som HR-chef bara fotografisk tidskrift

| 32

för att AI:n som gjorde det första urvalet tyckte att du såg ut som en »Swinger«, »Tramp«, »A demanding woman who destroys men’s confidence«, »Failure«, »Looser«, »Nonstarter«, »Unsuccessful person« eller »Drug-addict« – några av de 20 000 bildkategorier som sorterats av så kallade »klickarbetare« som mot låg ersättning kategoriserat bilder online.

Det är lätt att göra sig lustig över de här mer kontroversiella kategorierna, vilket många också 33 | no 1/2021

gjorde i den »ImageNet Roulette« som Trevor Paglen och AI-forskaren Kate Crawford lade ut på nätet. Där kunde man få sin porträttbild beskriven utifrån personkategorierna på ImageNet. De stereotypa och fördomsfulla bedömningarna blev virala. Men allt det här har även en allvarlig sida. Frågan om representation är politisk, därför att den som har makt – ekonomisk eller av annat slag – ofta får se sig själv återspeglad i bild på det sätt den vill bli sedd.

Det går förstås bara att spekulera i hur mycket ImageNets personka-

tegorier har påverkat. De plockades bort 2019, men hade då använts för att träna AI i tio års tid. En ny amerikansk rapport beskriver exempelvis hur en AI, som visas enbart ansikten och får uppgiften att bygga på en kropp, har fördomar vad gäller yrkesval och klädsel för män respektive kvinnor. Deras studie visar också att nya modeller för maskininlärning, som tränats på ImageNet och sedan i sin tur tränar andra nätverk, kan föra vidare allehanda fördomar om kön, etnicitet, sexualitet, vikt och funktionsnedsättningar.

AI-tekniken sätter också fokus på relationen mellan bilder och koncept på fler sätt. Ord har betydelser.

Bilder – som inte är symboler – har inte det. Ett fotografi som föreställer en ko betyder inte »ko«, inte utan kontext i alla fall. Det är intressant och lite oroande att se hur den här relationen kommer att utvecklas med ny AI-teknik, när så kallade »språkmodeller« blir allt bättre på att koppla ihop texter och bilder, och nu även kan skapa bilder utifrån textbeskrivningar. / ALEXANDRA VON KERN

Reklam- och industri­ fotografen Emil Heilborn är den fotografiska modernismens främste följare i Sverige. Med djärva kompositioner, en lek med lutande horisonter och abstrakta former bröt han mot invanda fotografiska normer.

Text Bruno Ehrs foto Emil Heilborn

Lekfull & djärv enkelhet E

fter kaoset vid första världskrigets slut

1918 trädde en ny generation konstnärer fram i Europa och Ryssland. De hade ambitionen att skildra sin samtid med nya ögon. Fotograferna tog vara på kamerans sakliga avbildande med maximal skärpa, rena linjer och sval realism. De var inte längre intresserade av jugendtidens mjuktecknande softfokus-linser, romantiska dunkel och imitation av måleriet. Hantverksmässigt komplicerade kopieringsförfaranden som platinatryck, fotogravyr och gummitryck på grängat, matt papper, ersattes nu av ett tunt, neutralt, högblankt fotopapper.

Ledande fotografer som Alexander Rodtjenko (1891–1956) var en av dem som omdefinierade fotografins roll och skapade det som i dag kallas modernistiskt fotografi. Han använde djärva kompositioner, experimenterade med kollage och skapade bilder med orädda betraktningsvinklar och lekfulla närbilder. »Konsten har ingen plats i det moderna livet.

Den kommer att fortsätta att existera så länge det finns en mani för det romantiska och så länge det finns människor som älskar vackra lögner och bedrägeri. Varje kultiverad person måste föra krig mot konsten. Det är bara kameran som kan beskriva det moderna livet«, skrev Rodtjenko.

Den modernistiska fotografin vill göra betraktaren uppmärksam på de vardagliga tingen. Det är som att upphovspersonen vill säga: »Se hit! Se hur jag och kameran upplever världen.« Som en följd av denna strömning publicerades 1928 boken Die Welt ist schön av den tyske fotografen Albert Renger-Patzsch. Boken blev en omtalad uppslagsbok och innehöll teman om hur världen gestaltade sig. Här skildrades människor, industriell arkitektur, landskap och massproducerade föremål genom en transparent realism. En medeltida katedral och ett fabrikstillverkat skoblock gavs samma aktning och observans från fotografen.

Stockholmsutställningen 1930 på Djurgården blev ett genombrott för funktionalismen i Sverige. Nu skulle alla få det bättre – bort med det gamla, fram med det moderna. Med en optimistisk framtidstro riktades kameran mot framrusande tåg, brobyggen i armerad betong, transformator­ stationer och helvita, Bauhaus-inspirerade hus, gärna fotograferade med dramatiska diagonal­ kompositioner. Enkla objekt som kastrullock, grönsaker och tandkrämstuber gestaltades plötsligt med en närmast magisk saklighet.

Fotografen Walker Evans förtydligade: »Det är som om det finns en underbar hemlighet på en viss plats och att jag kan fånga den. Det är bara jag som kan göra det. Bara i detta ögonblick och bara av mig.« fotografisk tidskrift

| 34

EMIL HEILBORN

35 | no 1/2021

EMIL HEILBORN

»Heilborn talar till oss genom att blanda grafisk form, modern typografi och fotografi.« fotografisk tidskrift

| 36

EMIL HEILBORN

Det var i denna tradition fotografen Emil Heilborn verkade och han kom att bli modernismens främste följare här i Sverige.

Det är lätt att fängslas av Heilborns fantasifulla estetik. Hans experiment med den handhållna Rolleiflexen måste både ha roat och förbryllat hans samtid. Med sina djärva kompositioner, en lek med lutande horisonter och abstrakta former ville han bryta mot invanda fotografiska normer.

Som i bilden Soldyrkaren, där han med full lust lade sig ner på marken och fotograferade rakt uppåt. Eller tvärtom, uppifrån och ner, som i bilden med trafikkorsningen på Odengatan. Här är det inte motivet i sig som är det dramatiska, utan det är Heilborns konstnärliga blick och genomförande som laddar bilderna och gör dem unika. Så hade ingen annan fotograf i Sverige tidigare medvetet låtit bildvinklarna skapa en utmanande spänning.

Men framför allt imponeras jag av hans konstfulla fotomontage. Heilborn talar till oss genom att blanda grafisk form, modern typografi och fotografi. Med kamerans hjälp, i bild efter bild, lät han betraktaren ledas in i det nya industrisamhällets inre väsen.

Kanske hade han läst boken Es kommt der neue Fotograf från 1929. Boken var en slags uppslagsbok och bruksanvisning med radikala bildillustrationer med råd på temat hur man blir en modern fotograf.

E

burg i Ryssland och växte upp i en mycket välbärgad miljö. Fadern var generalkonsul och ägare av flera fabriker inom pappersindustrin med flera hundra anställda. Heilborn gick aldrig i vanlig skola, utan undervisades av en privat guvernant. I hushållet fanns elva anställda, bland andra informator, ­kokerska och två tvätterskor.

När jag år 2001 träffade Emil Heilborn i hans lägenhet på Gärdet i Stockholm berättade han att han som barn åkte rullskridskor inomhus i den palatsliknande lägenheten med 18 rum. I hans barnkammare stod en kanon i trä som det gick att skjuta med.

Efter första världskrigets slut lämnade föräldrarna Ryssland för gott, då familjens stora förmögenhet konfiskerades av den ryska staten. Heilborn hade då redan ett par år tidigare lämnat sitt gamla hemland och flyttat till Stockholm.

Efter studentexamen och militärtjänstgöring reste han 1923 till Detroit, USA, och utbildade sig till ingenjör inom bilindustrin. 27 år gammal återvände han till Sverige och fick anställning på General Motors i Hammarbyhamnen där bilmodellen Chevrolet sattes ihop. (De gigantiska trälådorna som bil­ delarna fraktades i från USA byggdes så småningom om av arbetarna till populära kolonistugor, men det är en annan historia.)

I början av 1930-talet bestämde sig Heilborn för att byta yrke. Med nystartad ateljé sadlade han om till reklam- och industrifotograf. Hans skicklighet och konstnärliga förmåga kom att ge honom betydelsefulla uppdrag inom storindustrin, bland annat för Stora Kopparberg, LKAB, Scania-Vabis, Electrolux och Sandvikens järnverk. »Rena, klara linjer, djärva perspektiv och framför allt enkelhet blir den moderna industrifotografens 37 | no 1/2021

SLOG IGENOM SOM 93-ÅRING Industri- och reklam­ fotografen Emil Douglas Heilborn, föddes 1900 i Ryssland och dog 2003 i Stockholm. Han var utbildad ingenjör och arbetade under en period som konstruktör hos Ford i USA. Vid 93 års ålder fick han ett sent inter­ nationellt genombrott på Robert Mann Gallery i New York. Moderna mu­ seet för­valtar hans bilder.

EMIL HEILBORN

mil Heilborn föddes 1900 i Sankt Peters­

strävan. Skapande fotografi skulle jag vilja säga om maskiner, stålrör eller margarin«, skrev Heilborn för tidningen Foto år 1940.

Den tvåögda spegelreflexkameran Rolleiflex med negativformatet 6 x 6 cm började tillverkas 1928 och kom genom sin lätthet, precision och smidighet att förändra fotografins uttryck. Tekniken har alltid haft stor betydelse för det fotografiska uttrycket. Heilborn kom att bli en av de första foto­ graferna i Sverige att använda Rolleiflexkameran.

Tidigare hade den krävande storformatskameran på stativ dominerat med omständliga kassetter för bladfilm i storleken 9 x 12 cm och större. För att få rätt ljus i sina kompositioner kunde Heilborn i fabriksmiljöerna experimentera med att parallellkoppla upp till 20 blixtar.

Att få in text i bilden löstes på ett enkelt sätt.

I mörkrummet hade han en glasskiva på vilken han skrev texten. Glasskivan lade han sedan direkt ovanpå förstoringspapperet vid kopieringen. Ville han ha en diffusare text höjde han enkelt glas­skivan någon centimeter ovanför förstoringspapperet.

Heilborns lust att experimentera med fotomontage imponerar. Tankarna går till 1910-talets lekfulla dadaister. När jag år 2001 träffade honom frågade jag varifrån han fått inspirationen till sina djärva fotomontage och sakliga industribilder.

– Var det från Heartfield, Bauhaus eller Rod­ tjenko? frågade jag.

Emil såg lite förvånad ut över namnen, som om de var nya för honom.

– Nej, min inspiration kom från Das deutsche Lichtbild, svarade han.

Das deutsche Lichtbild var en påkostad fotografisk årsbok som gavs ut åren 1927–1938. Den innehöll en stilfull blandning inom fotografins alla områden. Speciellt uppmärksammades årsboken de inledande årgångarna för att i text och bild lyfta fram en driven avantgardefotografi. De senare årgångarna förmörkades och boken blev en politisk propaganda­bok för Tredje riket. Vissa årgångar total­förbjöds i forna Östtyskland och plockades bort från samtliga bibliotek.

T

rots Emil Heilborns stora betydelse för

svensk fotografi var det länge tyst om hans konstnärskap. Sin första separatutställning hade han på Robert Mann Gallery i New York år 1993 där han visade 29 vintagebilder. Heilborn var då 93 år gammal.

Tjugo år senare ställde kuratorn Petter Österlund samman hans första fotobok med tillhörande fotoutställningar. Ett par dagar innan utställningen Emil Heilborn. Quality Made – Made in Sweden plockades ner i hans gamla barndomsstad Sankt Petersburg, avled Emil Heilborn, 103 år gammal.

EMIL HEILBORN

mentera med fotomontage imponerar. Tankarna går till 1910-talets lekfulla dadaister.«

EMIL HEILBORN

»Heilborns lust att experi-

MÅNGSYSSLAREN EMIL HEILBORN I filmen »På rymmen med Pippi Långstrump«, där luffaren Konrad spelar på en såg, är det Emil Heil­ born som står för original­ musiken. Emil Heilborn var även en mycket skicklig idrottsman. Han utmärkte sig i kappsegling, fältskjutning, fallskärms­ hoppning och simning. År 1936 blev han världs­ mästare i bågskytte. fotografisk tidskrift

| 38

EMIL HEILBORN

39 | no 1/2021

För Amanda Nilsson kan »en dag i studion« numera innebära antingen att stillbildsfotografera eller att filma. Eller både och – som den dagen vi följde med henne.

Text Peter Wiklund foto emma-sofia olsson

Film och stillbild – sida vid sida

S tudiodelen i lokalen på Kungsholmen

i Stockholm blir snabbt välfylld när fotograf Amanda Nilsson börjar rigga inför att artisten Ängie ska dyka upp. På dagens schema står både pressbilder och korta promotionfilmer för sociala medier, något som så smidigt som möjligt ska kunna produceras på samma yta. Blixten för stillbilderna måste alltså snabbt kunna dras bort och ersättas med ett fast ljus för filmandet.

– Ja, det blir lite bökigt med en liten studio ibland, säger Amanda men lyser glatt upp när hon kommer på att hon kan visa oss ett smart påhitt: – Vad tror ni att det här är då?

Hon avslöjar att metallbågarna hon håller fram är cykelställ – »99 kronor på Jula« – som hon använder som hållare för studions stora frigolitskärmar.

– Jag är ett stort fan av hashtaggen #shittyrigs.

Det är en hashtagg på Instagram där kreatörer visar

Amanda Nilsson fotograferar och filmar artisten Ängie för pressbilder och promotion.

upp sina skitfula men otroligt nog fungerande riggar. Det bevisar att allt går att lösa med gaffatejp, säger hon och skrattar.

Amanda sätter sig sedan vid datorn och letar upp den moodboard med bilder som hon har plockat ihop inför dagens uppdrag.

– Jag skulle nog säga att min standard-setup för belysningen är två blixtar för ett sådant här artistporträtt. Men i dag har jag tänkt mig ett rätt dramatiskt ljus, så jag börjar med att testa med en ljuskälla. Ängie, en produktiv svensk artist som debuterade med singeln Smoke Weed Eat Pussy 2016 och kal­ lades »the most shocking pop star of 2016« i The Sun, knackar samtidigt på studiodörren efter att ha halkat fram från Fridhemsplan längs de isbelagda trottoarerna. Hon kommer ensam denna gång, både för att hålla nere smittorisken i coronatider och för att hon gärna sköter stajling och smink på egen hand.

– Kolla, den här tänkte jag ha till min första outfit i dag, säger hon och lyfter upp en fantastisk hattkreation av ett slags svart nät krönt av en stor blomma.

Amanda Nilsson har fotograferat Ängie ett flertal gånger under de senaste åren, vilket bidrar till att det flyter på snabbt med nya poser och justeringar av kläderna när de arbetar med stillbilderna i den första, svartvitrutiga, looken.

Ganska snart börjar Amanda känna att hon har hittat rätt uttryck och visar upp en del av de nytagna bilderna. Efter några kompletterande varianter är de båda nöjda, och det är dags att rigga om. Ängie har inget emot avbrottet, utan är snarare tacksam för den naturliga rökpausen. Amanda berättar att hon just köpt in sin första egna lampa med fast ljus.

– Det blir ordentlig premiär för den i dag, säger hon när hon flyttar bort blixten för att kunna placera filmljuset på samma ställe. fotografisk tidskrift

| 40

EMMA-SOFIA OLSSON

EMMA-SOFIA OLSSON

AMANDA NILSSON ÅLDER 28 år.

INRIKTNING Reklam, stilleben och artistporträtt – i stillbild och film.

KUNDER I URVAL Red Bull, Halebop, Sony Music, Efva Attling, Eldorado, ATP Atelier.

HEMSIDA amanda­nilsson.se INSTAGRAM amandaxnilsson

»Kunder vill ofta att filmerna ska matcha helt med stillbilderna – men då gäller det att förklara att det kommer att bli svårt.«

41 | no 1/2021

Investeringen är en LED-lampa, Aputure 300d II, som hon tänker ska passa bra till lite enklare fotograferingar och egna projekt.

– LED fungerar bra, även om jag föredrar att arbeta med HMI-ljus. Det är lättare att få till den rätta dagsljuskänslan med det, men tyvärr ryms det inte alltid inom budgeten för en del produktioner.

Hon berättar att en skillnad mellan blixt och filmbelysning är att det inte går att få riktigt samma »punch« i filmen som i stillbilderna.

– Kunder vill ofta att filmerna ska matcha helt med stillbilderna – men då gäller det att förklara att det kommer att bli svårt. Det är oftast mer kraft i stillbildsljuset, vilket gör att uttrycket blir mattare i film.

Nikon-kameran som hon haft till stillbilderna byts också ut, och i stället plockar hon upp en Sony A7 III, som är den kamera hon använder för att filma om det inte är läge att hyra in någon renodlad filmkamera.

– I efterarbetet kan det helt klart vara en fördel om jag använt till exempel en Black Magic-kamera som kan filma i råformat. Då finns det till exempel större möjligheter att dra i färgerna.

Men Sony-kameran är ett bra alternativ, menar hon, för med den kan hon filma i 4K och lägga en log – en tonkurva – på filmen.

– Det är dessutom en jämförelsevis liten och smidig kamera, och det kan ju vara praktiskt i vissa lägen, säger Amanda.

Innan hon börjar filma pekar hon på fronten av 50 mm-objektivet för att visa ett tillbehör som hon tycker är mycket värdefullt: filtret Tiffen Black Pro-Mist ¼.

– Den här är toppen! Den ger ett mer cinematiskt uttryck genom att göra bilden mer disig och inte lika »krispig«. Blänk och högdagrar får ett härligt glow och blir så kallade blooming highlights – vilket är väldigt fint!

EMMA-SOFIA OLSSON

Amanda filmar i slowmotion och regisserar hur Ängie ska röra sig.

Ängie börjar på nytt röra sig framför kameran.

– Du kan börja med att posa som du gjorde, men ta dig dit lite långsammare, säger Amanda och tittar fokuserat på skärmen som sitter vid sidan av kameran.

Hon filmar enbart stående i dag, eftersom hon vet att materialet i första hand ska fungera för sociala medier.

– Det där är viktigt att gå igenom med kunden innan plåtningen, för om de sedan kommer på att det är viktigt att visa filmen på Youtube eller att använda den i en banner, är det kanske inte bara att gå in och beskära. Rent tekniskt kan det gå i och med 4k, men det beror ju helt på hur vi har byggt upp setet.

För en stillebenfilm kan det ibland innebära att hon behöver arrangera om uppställningen och justera ljuset för att kunna få material till ett nytt format.

– Det är något som tar tid och därmed kostar pengar, och det är långt ifrån alla kunder som är medvetna om det.

A

manda Nilsson började nosa på kombina-

tionen film och foto redan under gymnasiet och tog det sedan vidare genom att läsa ett år av fristående kurser inom foto och dokumentärfilm på Umeå universitet. År 2013 gick flyttlasset till huvudstaden för att hon skulle avancera inom kommersiell stillbild och utbilda sig på Fotoskolan Sthlm.

– Vi hade på den tiden bara en vecka med film på den utbildningen. Efterfrågan såg helt annorlunda ut då. Så allt jag kan inom film har jag fått lära mig själv, bland annat genom vänner som jobbar som renodlade filmfotografer.

Efter Fotoskolan Sthlm fortsatte hon att i första hand fokusera på stillbild, även om hon inte hade

släppt tankarna kring rörlig bild helt. Så för tre år sedan valde Amanda att testa att plocka in det i sitt kommersiella arbete »på riktigt«.

– Jag frågade en vän, vars klädkollektion jag ändå skulle plåta inför Paris Fashion Week, om jag inte kunde få lite fria tyglar att komponera en modefilm under samma plåtning. Jag hade ingen egen filmutrustning då, utan lånade allting från vänner för att lära mig.

Sagt och gjort, filmen lade hon sedan upp på Instagram, där fotografen Sanna Dahlén fick syn på den.

– Jag hade varit assistent åt Sanna en del tidigare, och när hon fick se min film hade hon hennes kund Efva Attling just bett henne om tips på någon som kunde göra film som komplement till Sannas stillbilder vid nästa plåtning.

Efter att ha tittat runt lite till, valde de att ge uppdraget till Amanda. Och på den vägen är det. fotografisk tidskrift

| 42

EMMA-SOFIA OLSSON

»Jag tycker att det gäller att tänka mer konceptuellt när jag ska göra film. Här ska jag få en fryst bild att börja leva och bli intressant.«

EMMA-SOFIA OLSSON

Amanda Nilsson med sin Sony A7 III och en Feelworld F6-monitor för att kunna se bilden större.

Det finns ett tjugotal fonder i studion.

43 | no 1/2021

I dagens läge räknar hon med att hon arbetar till 80 procent med stillbild och 20 procent med film.

Vissa gånger i kombination, men ibland bara det ena.

– Om jag enbart är filmfotograf så tycker jag att det är skönt om de kör stillbilderna först, i alla fall om det är modeller inblandade. Då hinner de testa vilka poser som verkar fungera bäst, och jag kan under tiden tänka ut rörelser som skulle kunna passa till dem. Sedan kan jag gå in och fokusera på just de poserna och förhoppningsvis hinna göra alternativa tagningar.

Finns det en färdig storyboard till vad filmen ska innehålla så blir det förstås ett annat arbetssätt, där hon kan gå in mer på detaljnivå.

– Men många av de jobb jag har haft hittills är för kunder som är rätt ovana vid film, och det gör att jag ofta måste vara snabbtänkt och flexibel. Vilket är kul på sitt sätt.

En av de stora skillnaderna mellan stillbild och film är att det rörliga mediet är så mycket mer komplext, i alla led, menar Amanda Nilsson.

– Jag tycker att det gäller att tänka mer konceptuellt när jag ska göra film. Här ska jag få en fryst bild att börja leva och bli intressant, så jag – eller någon creative director – måste ha en plan för det innan jag börjar filma.

Hon upplever också att det är svårare att veta när hon har fått det material hon kommer att behöva för att få ihop den färdiga filmen.

– De gånger jag enbart har anlitats som filmfotograf har jag kunnat känna mig lite »avundsjuk« på att stillbildsfotografen kan få bekräftelse av kunden direkt på att bilderna är vad de önskat. Med film går det inte att visa upp något så nära slutresultatet på samma sätt, eftersom så mycket händer i själva klippningen.

Efterarbetet är en annan del som slukar mycket tid av ett filmuppdrag.

– Det är också något som många kunder inte har riktigt koll på. Men en film på 15 sekunder kan mycket väl ta en halv dag att redigera. Om det sedan blir ett par korrvändor, och kanske påläggning av musik som ska klippas, så rinner tiden snabbt iväg.

Just 15 sekunder är en rätt vanlig längd, eftersom det passar bra på Instagram.

– På sociala medier har du ytterst kort tid på dig att fånga betraktarens uppmärksamhet under skrollandet, så det är viktigt att de första sekunderna är intressanta.

Hon tycker att det är alltför vanligt med långsamma intron i filmerna i sociala medier.

– Det handlar nog många gånger om bristande erfarenhet. Är du van vid att göra korta filmer så vet du hur snabbt du måste skapa intresse.

Efter två klädbyten och omsminkningar är dagens kombinerade foto- och filmsession över. Ängie plockar ner sina tillhörigheter i rullväskan och Amanda börjar återställa utrustningen i studion som hon delar med tre andra fotografer.

– Ängie är en artist som vill ha stor kontroll över allt kring hennes musik och varumärke.

Det är kul att få fortsatt förtroende att göra promotion­material till henne, säger Amanda.

Innan hon stänger ner datorn kommer hon på att hon vill berätta om en ny idé: – Jag skulle vilja jobba mer med stop­ motion, och kunna erbjuda det som ännu ett komplement till framför allt stillebenjobb. Jag gillar verkligen den humor som finns i många stopmotion-produktioner, och jag tror att det där skulle kunna passa mig och mitt bildspråk väldigt bra. Jag har precis skaffat stopmotionprogrammet Dragonframe och gjort några första tester. Det är lite klurigt – men det är klart att det går att lära sig!

praktik

EVA-TERÉZ GÖLIN TEKNIKREDAKTÖR

Fixa färgbalansen med stegvis råkonvertering och lagermasker Så justerar du olika färgtemperaturer i samma bild.

Att kunna ställa vitbalans i råfiler

i efterhand är en fantastisk möjlighet som skapar ett smidigt arbetsflöde.

Men ibland innehåller ett motiv olika färgtemperaturer i olika delar av bilden. För att då nå bästa resultat kan du behöva kombinera flera varianter av samma råfil. Den här processen skulle också kunna gälla för en bild som har samma färgtemperatur genom hela motivet, men där du behöver arbeta med flera råkonverteringar där du justerar exponeringen olika vid råkonverteringen.

Svårigheten ligger inte i att få till bra varianter av sin råfil utan att lyckas kombinera dessa med lagermasker för vart och ett av de områden som behöver justeras lokalt. I exemplet här har vi en väldigt väl avgränsad interiör i bakgrunden som kräver sin egen vitbalansering.

Men när denna del kombineras med den övriga bilden behöver jag här också tänka på att ljuset från interiören speglas i den öppna dörren som därför också behöver justeras till viss del. För att få det snyggt och sammanhängande med resten av dörren som inte träffas av något ljus från interiören gör jag en mindre justering av dessa ytor också.

När jag bygger upp en bild utifrån olika färgbalanser, försöker jag först ta hänsyn till att en av råkonverteringarna ger rätt färg till hudtoner om sådana finns i bilden. Här har jag vitbalanserat den första konverteringen efter hudtonen och öppnat bilden som ett smart objekt från

Camera Raw. För att sedan kunna göra en ny konvertering av detta smarta objekt väljer jag att kopiera det första smarta objektet via Lager → Smart Objekt → Nytt smart objekt via kopiera.

Till skillnad från om jag bara kopierar lagret i lagerpanelen så får jag nu ett fristående smart objekt som jag, genom att dubbelklicka på det, kan ändra i Camera Raw utan att originalkonverteringen ändras. Förutom att ändra vitbalans så att den stämmer överens med interiören så justerar jag också den blå färgen som då uppstår i kläderna till att bli mer cyan och mindre mättad likt den i första konverteringen. Detta gör jag för att det då är lättare att få snygga övergångar mellan de två versionerna.

Lagermasken går att göra på olika vis, i det här fallet började jag med att skapa en markering av personen med hjälp av verktyget Objektmarkering. Denna markering sparar jag för att kunna använda återkommande i arbetet med bilden. Sedan gör jag en enkel markering av dörröppningen och lägger till en lagermask med denna på lager två. Därefter subtraherar jag personen genom att fylla markeringen av personen med svart i denna lagermask. Tillsammans med lite finjusteringar av maskkanten blir det en bra övergång mellan för- och bakgrund.

Det som är lätt att glömma är att det

ofta finns partier som påverkas lite av båda färgtemperaturerna. I det här fallet speglas den varma elbelys-

Det som är lätt att glömma är att det ofta finns partier som påverkas lite av båda färg­ temperaturerna. ningen i dörrens insida. Här väljer jag att göra en tredje fristående konvertering av det smarta objektet med en färgbalans mitt emellan de två första konverteringarna. Eftersom det varma skenet speglar sig mest i innerkanten av dörren gör jag här en mask som tonar ut mot dörrens ytterkant. Precis som till förra lagermasken så börjar jag med att göra en enkel markering av dörrens insida inklusive armen och skapar en lagermask. Därefter hämtar jag markeringen för personen och fyller med svart. Även här finjusterar jag kanterna runt armen för snyggare övergångar. Jag låter också lite av denna färgbalans påverka handen eftersom den, likt dörren, träffas av ljus från båda ljuskällorna. Till sist

använder jag övertoningsverktyget och skapar en gradient över dörren.

Men för att den inte ska »radera« den nu befintliga masken ställer jag blandningsläget för övertoningsverktyget till Multiplicera. Då kan de delar som tidigare var helt svarta inte bli ljusare utan endast ljusare delar kan bli mörkare.

För att få ihop bilden till en bättre helhet bestämmer jag mig här för att också göra övriga delar av dörren och dörrkarmen lite kallare i sin färgton.

Denna ändring baserar jag på det smarta objektet för dörrens insida. Till detta behöver jag inte ett fristående smart objekt utan jag gör en vanlig kopia av det tredje smarta objektet och markerar dörrkarmen och de andra delarna av dörren och skapar en lagermask. Dessa delar i bilden behöver inte påverkas lika mycket som insidan av dörren och jag väljer att justera detta lager genom att sänka lager­ opaciteten tills jag tycker att det ser bra ut. Även här finjusterar jag såklart små detaljer i maskens kanter.

Avslutningsvis justerar jag kontrast

över hela bilden med hjälp av en kurva och finjusterar olika partier i fråga om ljushet, nyans och mättnad.

Exempelvis små, men viktiga, detaljer så som att blänket av lysröret i dörren hade lite för mycket mättnad, att halva ansiktet var lite mörkt och att pannan var lite kall.

Föreläsning om detta ämne online: 27 april. Anmäl dig på sfoto.se. fotografisk tidskrift

| 44

1

2

Genom att kombinera två råkonverteringar med hjälp av en lagermask, där den första konverteringen är anpassad efter färgtemperaturen som faller på personen, och den andra för interiören i bakgrunden, kan färgbalansen bli rätt i både för- och bakgrund. Men ofta finns det delar av en bild, i det här fallet dörren, som påverkas av båda ljuskällorna och som behöver justeras separat.

3

4

4

3

2

1

45 | no 1/2021

En tredje råkonvertering (3), där färgbalansen ligger lite mellan de två första konverteringarna använder jag till dörren. Med en mask gör jag en övergång, så att den används lite mindre i ytterkant av dörren där mindre av den varma elbelysningen träffade den. För att få övriga delar att stämma i färg med hur dörren nu ser ut gör jag en kopia av den tredje råkonverteringen och applicerar den med 50 % opacitet på övriga delar av dörren. Sedan slutjusterar jag bilden med kontrast samt gör mindre ändringar av olika nyanser och mättnad i färger för att hålla ihop alla delar i bilden.

PLAINPICTURE

GÖR DIN STÄMMA HÖRD! • Årsstämma 11 maj.

Fotolärare Läs mer och ansök på regionkalmar.se/jobb

fotografisk tidskrift

| 46

hej

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Schrems-domarnas betydelse för alla »Det är bättre att vara fruktad än älskad«, skrev Machiavelli i sin bok Fursten. Kanske var det ledstjärnan när den österrikiske integritetsaktivisten och juristen Maximilian Schrems drev fram domar som gjorde i princip alla EUländers användning av Facebook och Instagram olaglig.

Schrems stämde Facebook för att kunna ogiltigförklara Privacy Shield, ett avtal mellan USA och EU som möjliggjorde för personuppgiftsansvariga att överföra personuppgifter till företag som anslutit sig till Privacy Shield i USA. Den springande punkten är att mottagarlandet måste tillförsäkra en likvärdig skyddsnivå för personuppgifterna i USA som inom EU och EES. Att så inte är fallet visar EU-domstolens domar i frågan: »Schrems I« och »Schrems II«.

Finns det risk att det sociala mediet lagrar material i land där person­ uppgiftsskyddet inte uppnår GDPR:s krav är användningen att betrakta som ett brott mot GDPR. Kort sagt: Sociala medier som överför, lagrar eller på annat sätt behandlar personuppgifter i USA bör inte användas i nuläget.

Om de sociala medierna överför, lagrar eller på annat sätt behandlar person­uppgifterna till eller i USA räcker det inte att ha samtycke eller modellavtal. Om servrarna är placerade inom EU och inte skickar information till USA så är det ok.

Du riskerar alltså att bli stämd av den som anser att din användning av den personens personuppgifter bryter mot GDPR. Du riskerar även att Integritets-

Om du exempelvis har ett jour­ nalistiskt syfte eller ett konst­ närligt skapande tillämpas inte GDPR. Samma gäller för hemsidor med utgivningsbevis. skyddsmyndigheten (tidigare Datainspektionen) gör ett ärende av din lag­ stridiga användning av personuppgifter.

Myndigheten har då möjlighet att ålägga ditt företag att betala en administrativ sanktionsavgift. Den kan uppgå till det högsta beloppet av 20 miljoner euro eller 4 procent av företagets totala globala årsomsättning. Beloppet kan begränsas för att vara »effektivt, proportionellt och avskräckande«, det vill säga på en nivå som är lämplig i det enskilda fallet. Detta innebär exempelvis att ett större företag kan få högre avgift än ett litet företag.

Så hur ska du göra för att publicera lagligt på sociala medier som använder servrar i USA? Om du exempelvis har ett journalistiskt syfte eller ett konst­närligt skapande tillämpas inte GDPR. Samma gäller för hemsidor med utgivningsbevis. Samma gäller för hemsidor med utgivningsbevis. Men om du tänker behandla personuppgifter, exempelvis fotografier med personer, med annan inriktning än de ovan nämnda gäller följande: Vänta med att publicera nu levande och identifierbara personer på bild och andra personuppgifter till dess att EU och USA kommit överens om ett nytt avtal. Eller publicera personuppgifterna på din hemsida där servrarna finns exempelvis inom EU eller annat »säkert område«. Sedan lägger du en länk till hemsidan från de för tillfället »förbjudna« sociala medierna.

47 | no 1/2021

fråga juristen

MÅSTE PAPPAN FÅ DOPBILDERNA? Hej! Jag fick en skriftlig beställ­ ning via Messenger från en mamma som ville att jag skulle fotografera hennes sons dop.

Hon låg i skilsmässa med bar­ nets far. Jag fick inte betalt och levererade inte heller bilder.

Mamman, som lämnat landet, betalade slutligen. Pappan hörde då av sig och hotade att stämma mig om inte han också fick bilderna. Mamman vill absolut inte att han ska få några bilder. Pappan säger nu att de beställde fototjänsten tillsammans och att han därför har rätt till bilderna. Vad gäller? /Mari

Svar: Om du endast haft kontakt med mamman i samband med beställning och betalning så är det hon som är ansvarig för hela transaktionen. Pappan får då vända sig till henne om han vill ha ut bilder från fotograferingen.

Du har ingen leveransplikt mot någon utöver gentemot den du haft kontakt med om inte annat framgår av avtal, som kan bevisas. Om pappan inte är nöjd får han vända sig till Allmänna reklamationsnämnden.

FUNKAR KÄNDIS­ FOTON PÅ MUGGAR? Får jag göra motiv av mina fotografier av Carola, Bowie, Deep Purple och trycka dem på olika alster som T-shirtar, mug­ gar, ryggsäckar och sälja inom Sverige och utomlands? /Petra

Svar: Om det är personer som är avlidna så skyddas de inte av vare sig GDPR eller lagen om namn och bild i reklam. Däremot kan det finnas varumärkesregistreringar på namn/gruppnamn som kan stoppa att du skriver ut namnet på personen/

gruppen på tröjan. Men när det förekommer nu levande och identifierbara personer på bilden som används som T-shirtmotiv etc. finns en risk att du kommer i konflikt med såväl GDPR som lagen om namn och bild i reklam när du sprider plaggen och/ eller marknadsför dem. Du behöver då tillstånd från dessa personer.

ÄR UPPHOVSRÄTTEN FOTOGRAFENS? Hej! Vad gäller för foton fram­ ställda på uppdrag av företag?

Har beställaren eller den enskilda fotografen upphovs­ rätten? När det gäller anställda fotografer är min uppfattning att upphovsrätten övergått till arbetsgivaren. Stämmer det? /Bemer

SVAR: Innan 1994 angav den gamla fotolagen att utan avtal om annat tillföll upphovsrätten beställaren. Efter 1994 är presumtionen den motsatta. Det är alltså fotografen som innehar upphovsrätten till uppdragsbilder om inget annat avtalas. När det gäller anställda fotografer styr anställningsavtalet. Om det inte innehåller några skrivningar om upphovsrätt gäller att arbetsgivaren har en användningsrätt inom sin normala verksamhet.

En övergång av upphovsrätten gäller endast enligt 40 § i upphovsrättslagen för datorprogram som är skapade i anställning på visst sätt.

Annars är presumtionen alltså att upphovspersonerna behåller sin upphovsrätt och arbetsgivaren får en användningsrätt.

Läs fler frågor och svar och juristens mer utförliga svar på sfoto.se.

KATYA MUKHINA

aktuellt

NYA MEDLEMMAR I FÖRBUNDET

Bröllopsfotografen Katya Mukhina från Moskva berättar om hur hon arbetar.

Möt fotografer i världen Under våren 2021 håller Svenska Fotografers Förbund i en serie intervjuer med fotografer runt om i världen: i Qatar, Los Angeles, Paris, New York, Göteborg, Tokyo och Moskva. Utgångspunkten är att få veta hur fotografer har det på olika platser i världen och ta reda på mer om deras konstnärliga och arbetsmässiga strategier i en väldigt speciell tid.

Vi har redan haft några samtal men nästa datum är den 25 mars då vi möter Thomas Nilsson i New York. Den 8 april träffar vi Christto & Andrew i Qatar, därefter Jörgen Axelvall som är bosatt i Tokyo. Sist ut, den 6 maj, är bröllopsfotografen Katya Mukhina som bor i Moskva. Alla samtalen filmas och går att se i efterhand. Om du anmäler intresse på vår hemsida skickar vi en påminnelselänk i god tid.

PANDEMIINFORMATION Vi publicerar fortlöpande texter på vår hemsida om vilka stöd det finns att söka, och bra information till dig som är egenföretagare: omsättningsstöd, omställningsstöd, a-kasse-regler och annat som kan vara till hjälp för dig som medlem.

SÖK STIPENDIUM Rese- och utbildnings­ stipendium kan sökas av alla SFF-medlemmar. Vi delar ut tre stipendier på vardera 10 000 kronor. Ansökan är öppen till den 15 april 2021. Stipendiet kan sökas av alla som vill verka för

KICKI LUNDGREN

Hanna Abrahamsson, Enskede; Stina Aldén, Hemse; Renée Allison, Torslanda; Christine Andersson, Västra Frölunda; Alexander Bengts­ son, Göteborg; Emma Bobeck, Göteborg; Jimmy Dalgren, Arboga; Zandra Erikshed, Sturefors; Elis Faber, Stockholm; Kenny Fransson, Ystad; Linn Fryk, Värmdö; Kaj Giniewski, Malmö; Elvira Glänte, Stockholm; Cecilia Halldén, Eskilstuna; Nini Hansen, Göteborg; Josefin Hardinger, Göteborg; Patrik Hedljung, Bromma; Robin Iborn, Helsingborg; Amanda Johansson, Göteborg; Mia Karlsvärd, Borensberg; Sebastian Kok, Göteborg; Henrik Korpi, Stockholm; Lisa Larsson, Henån; Alexandra Lige Berglund, Malmö; Ylva Lindberg, Älvängen; Rebecca Lindblad, Stockholm; A ­ ndreas Lindeke, Stockholm; Ida Lindgren, Enköping; Sofia Littorin, Solna; Malin Löv­ kvist, Bålsta; Aili Markelius, London; Louise Martinsson, Göteborg; Gustav Mellstam, Visby; Sofia Mäcs Nielsen, Lidingö; Johanna Nilsson, Älvsjö; Leilani Nordin, Stockholm; Viktor Olsson, Uppsala; Frederico Pereira, Göteborg; Sarah Rimmö Toure, Uppsala; Liis Ring, Göteborg; Øistein Sæthren Dahle, Johanneshov; Johannes Samuelsson, Umeå; Sofia Sandqvist-Marjanen, Göteborg; David Schmidt, Hägersten; Kristina Simonsen, Göteborg; Madeleine Sjöberg, Stockholm; Kajsa Svensson, Stockholm; Anita Szava, Bålsta; Premsak Wadeesirisak, Landvetter; Johan Wagner, Åsa; Rasmus Walldén, Bålsta; Peter Wendel, Mölndal; Mag­ dalena Wozniak, Högdalen.

med SFF:s årsstämma. Du hittar mer information och ansökningshandlingar på sfoto.se.

HÅLL KOLL PÅ DINA MEDLEMSFÖRMÅNER Kicki Lundgren, stipendiat 2019.

fotografyrkets utveckling samt för ändamål som kan främja den egna yrkesverksamheten genom kursstipendier och studieresor samt som ekonomiskt understöd till behövande medlemmar. Jury är förbundets styrelse och utdelningen av stipendierna sker i samband

Du vet väl att du har bra rabatter på ramar och tillgång till marknadens bästa fotografi-försäkring?

Men även tillgång till inkassotjänst och PP Pension. Som medlem i förbundet kan du också välja att synas i den populära tjänsten Sök Fotograf där bildköpare hittar proffsfotografer. Du hittar alla förmåner under fliken Bli medlem på hemsidan. fotografisk tidskrift

| 48

CLIFF WARG

JENNY GUSTAFSSON

hej

PAULINA HOLMGREN FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Vi får inte rucka på våra principer

Var med och bestäm på Zoom senare i vår.

Årsstämma 11 maj

MOBILKAMEROR OCH SYSTEMKAMEROR Den 14 april klockan 9–10 håller Martin Agfors, fotograf och teknikjournalist/teknisk redaktör, Fotosidan, en föreläsning på temat: »Hur teknik från mobilkamerorna förbättrat och kommer att förbättra våra systemkameror«. Anmäl dig på vår hemsida.

FÄRGBALANS OCH RÅKONVERTERING Den 27 april klockan 9–10 håller vår tekniska redaktör Eva-Teréz Gölin en föreläsning i praktisk teknik med utgångspunkt i artikeln i det här numret. Anmäl dig på vår hemsida.

49 | no 1/2021

ROBERT NILBRINK

Den 11 maj är det dags för årsstämma för Svenska Fotografers För­ bund. För andra året i rad håller vi stämman digitalt på Zoom. Tid: 13.00–14.30. Det är förstås tråkigt att vi inte kan ses men samtidigt är det lättare än någonsin för er medlemmar att delta, ställa frågor till styrelsen och göra er stämma hörd. Vi skickar ut alla handlingar i god tid. Håll koll i våra digitala veckobrev och på vår hemsida.

Om du loggar in kan du även ta del av årsberättelse, revisions­ berättelse och övriga årsmöteshandlingar. Ingen föranmälan krävs.

Fotoförfattarsektionen håller sin stämma den 15 april.

Joar, nybliven medlem i SFF.

JOAR VESTERGREN Varför gick du med i SFF?

– Kändes viktigt att vara medlem även om jag inte är yrkesverksam ännu. Jag studerar på Forsa folkhögskola och jobbar med ett personligt arbete på temat psykisk ohälsa och med frågeställningen »vad är ett gott liv?«.

»Att hålla koll på rättigheter hit och rättigheter dit är så svårt i vår bildbank«, sa damen i luren. Jag blir så trött på dåliga argument från uppdragsgivare som skyller på tekniken. Jag påpekar att jag inte alls tycker det är rimligt att de ska ha fria rättigheter till mina bilder i all evighet när jag får ett samtal och förfrågan om ett uppdrag. Det gäller ett porträtt på en förtroendevald som ska användas i en kampanj. Jag försöker förklara att den personen lär ju inte vara förtroendevald om hundra år. Troligtvis är hen död vid det laget. Jag säger att jag som fotograf också har ett ansvar när det kommer till GDPR och hur jag hanterar personuppgifter. Inte ens det biter.

Uppdragsgivare skiter även i GDPR nuförtiden. »Ni kan använda dem fritt, men vi begränsar i tid«, säger jag till damen. »Nä, det är absolut omöjligt.

Vi har tillsammans med vår byrå bestämt att vi ska ha alla rättigheter för obestämd tid och andra fotografer har redan sagt ja till detta i andra städer«, säger hon.

Sakta men säkert känner jag att jag glider över från företagaren som verkligen behöver uppdraget till den arga ordföranden som tycker illa om de som inte respekterar eller förstår vår bransch. Tror jag försöker mig på en mindre före­läsning, men inser snabbt att hon ändå inte lyssnar. Det är mitt i en pandemi och uppdragen rasar inte direkt in. Det svider, men jag tackar nej. Även om jag verkligen hade behövt jobbet (det låga arvodet till trots). Det

Jag glider över från företagaren som behöver upp­draget till den arga ordföranden som tycker illa om de som inte respekterar vår bransch. är en principsak. Nästa gång handlar det om någon annan bild, något annat uppdrag. Ruckar jag på dessa principer och ger dem lillfingret, så hugger de väl hela handen nästa gång.

Lägg ner, tänker jag när jag kastar på luren. Era argument håller inte. Det är ren och skär lathet. Att en bilddatabas år 2021 inte ska kunna läsa metadata och vara sökbar för framtiden är så mycket skitsnack.

Det som gör mig allra mest bedrövad är egentligen inte uppdragsgivarens inställning utan hur mina kollegor blundar för detta och tackar ja till uppdrag på dessa premisser. Jag kan på ett sätt förstå, när man behöver vartenda uppdrag för sin överlevnad. Men vi måste också tänka framåt och inte bara för stunden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Om du själv inte bryr dig om det du har skapat, kanske tycker att just den där bilden spelar det ingen roll om jag släpper i väg alla rättigheter för, så tänk då i stället solidariskt och tänk på dina kollegor. Tänk på hela kollektivet och på att en hel bransch drabbas.

Tänk på din nästa bild, som kanske faktiskt har ett annat värde i dina ögon.

Var ska du dra gränsen? Vi har vår upphovsrätt och vi ska värna om den. Än viktigare just i dag när hela Europa jobbar för en modernare upphovsrätt och implementeringen av DSM. Vad signalerar vi fotografer om vi inte värderar oss själva och vår lagliga rätt till det vi skapat?

ALBIN BIBLOM

NO 1/2021 Ansvarig utgivare Jenny Morelli, jenny.morelli@sfoto.se

utställningar

Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se Teknikredaktör Eva-Teréz Gölin, et@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Torndahl

˸ LOVISA RINGBORG Fotografiska, Stockholm 23 april – 29 augusti ˸ TRINE SØNDERGAARD Dunkers kulturhus, Helsingborg 5 december – 14 maj (digital)

Redaktionsråd Anna Henriksson, Mia Bengtsson-Plynning, Hanna Langenfelt och Joar Vestergren.

˸ OLOF NIMAR Galleri Format, Malmö 12 mars – 25 april

Omslagsbild Charlie Drevstam

˸ ANDERS PETERSEN Konsthallen Hishult 6 mars – 25 april

Bildbylines Robert Blombäck Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla

˸ MAJA DANIELS Västerbottens museum, Umeå 27 september – 15 augusti ˸ BJÖRN PERSSON Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm 29 september – 12 december ˸ MATS BÄCKER Malmö konserthus (digital) 24 september – 31 augusti ˸ SNEZHANA VON BÜDINGEN Fotografiska, Stockholm 19 februari – 19 september

Webbadress www.sfoto.se/f

˸ ALBIN BIBLOM

Människans komplexa relation till naturen Albin Biblom är fotograf och filmare som har gjort ett flertal utställningar inter­ nationellt, framför allt i Tyskland och i Nederländerna. På Abecita konstmuseum visas tre av hans större arbeten, »The Journals of Jacob Mandeville«, »Mechkar« och »Curiosity and Control« som alla kretsar kring vår komplexa relation till naturen och vårt behov av att vilja dominera, bemästra och kontrollera vår omvärld. Albin Biblom tilldelades Swedish Photography Award 2019 by Sandeng.

Abecita konstmuseum, Borås | 25 februari – 10 oktober

˸ DAN ISAAC WALLIN Abecita konstmuseum, Borås 25 februari – 10 oktober ˸ STINA ALDÉN Galleri Korn, Stockholm 19 april – 29 april ˸ MALIN GEZELIUS & LENA KÄLLBERG Sandvikens konsthall 10 april – 9 maj

˸ WANG CHEN Wang Chen föddes i Kina 1991 men är verksam i New York.

Hon arbetar med foto, video, skulptur, design, performance, VR med mera. Hennes konst handlar ofta om makt, sexu­ ella identiteter och att ifråga­ sätta heteronormativa sociala strukturer. Hennes videoverk »The Sin Park« visas just nu på Fotografiska.

Fotografiska, Stockholm 15 januari – 4 april

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 550 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? ekonomitjanst@natverkstan.net Annonser annons@sfoto.se

WANG CHEN

˸ KJELL-ÅKE JANSSON Västerås konstmuseum 1 december – 4 april

WANG CHEN

˸ AKINBODE AKINBIYI Västerås konstmuseum 8 december – 4 april

Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035 fotografisk tidskrift

| 50

Götaplatsen, Göteborg

hasselbladfoundation

hasselbladfoundation.se

#hasselbladcenter

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Ari Luostarinen

Under ett par års tid brukade jag fotografera folk i Stadshusparken i Stockholm. Oftast på soliga dagar.

Denna dag var det kallt, och regnblandad snö öste ner i blåsten. Inte en enda människa syntes, och jag började undra vad jag gjorde där egentligen. Sedan kom mannen i tomteröd våtdräkt på en SUP-bräda.

Snöregnet öste ner, och jag var glad att jag var försäkrad.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Ring oss på 08-440 54 40 eller besök gefvert.se · Vi är en del av Söderberg & Partners