fifi & the frog #1 by fifiandthefrog

Izzzzzzzziiiikkkkkkkkk

INNE

TOMAS EKLUND s 6–11, 32–33

PIRJO GRÖNBER

ANDRZEJ GEOR

MATS

NORA CURTIS s 25 2

EHÅLL MARIA CURTIS S 16–17, 30–31

RG s18–21

RGIEW s 12–15

S LODÉN s 22–24

5–28 3

fifi & the frog fifi & the frog hälsar dig välkommen till sitt första nummer. Vi är ett digitalt galleri och en salong för drömmar och skapande. Foto, konst, prosa, poesi, konsthantverk eller i vilken form man än vill uttrycka sig; fifi & the frog vill vara en fristat för dig som drömmer att en annan värld är möjlig. En värld där skapandet är målet och inte verktyget. fifi & the frog går igång på det konstnärligt obundna och oväntade. Vi drivs av en lust att visa och sprida verk av såväl våra vänner som andra (blivande vänner) och oss själva. Våra kreativa medresenärer i detta nummer är: Andrzej Georgiew, fotograf från Warsawa som fotograferar kända och okända kulturpersonligheter, Pirjo Grönberg, konstbrodös från Stockholm med rötter i Tornedalen, Luleå-sonen Mats Lodén som är författare, skrivarpedagog och musiker boende i Stockholm samt konststudenten Nora Curtis, också från Stockholm, som i detta nummer bidrar med streetart och foton. fifi & the frog ges ut av Tomas Eklund och Maria Curtis. Vi står för layout och urval, men har också egna texter och bilder i det här numret. Vill du bidra till nästa nummer? Hör av dig till: fifiandthefrog [at] gmail.com. 5

Kommer du ihรฅg kรถtt? Tomas Eklund

När Kimmy och jag kom till staden stod solen högt på himlen. Vi hade startat tidigt på morgonen, redan vid fyratiden. Det var fuktigt och kallt och fullt med mygg i skogen så vi ville därifrån så fort som möjligt. Det är ett rejält jobb att vandra på sprucken asfalt i trasiga skor när man knappt har sovit en blund men ingen av oss klagade och till slut stod vi där, framför en bucklig skylt som med illröda bokstäver välkomnade oss till staden med en dubiös slogan: ”Här kan du bli långvarig!”.

De centralare delarna låg i en dal. Ibland sluttade det såpass mycket så att man fick spjärna med fötterna för att inte öka takten. När man går långt är det viktigare att hålla en stadig takt än att gå fort. Så här mitt på dagen var det förstås hettan som var det huvudsakliga problemet så vi drog oss ned mot sjön för att få lite svalka. Där var det kav lugnt. Vattenytan var som en spegel. Några båtar med spruckna bordläggningar och bleknade flaggor låg blick stilla som om de var modellbåtar 7

utlagda på en skiva av glas. Alldeles innan vi kom fram till de första pirerna såg vi ett nedgånget hamncafé. Det var förstås inte öppet längre men under serveringsluckan fanns bilder på korvar och hamburgare. Även om färgerna hade blekts till underliga nyanser och korvarna såg grönaktigt giftiga ut så påminde de oss om vår ständiga hunger. Det är aldrig bra. Eftersom hunger är ett så konstant tillstånd så kan man vanligtvis liksom stänga av den, glömma bort den. Man vill inte komma ihåg den. Det är mycket som är bra att glömma. Det fanns något deprimerande över hamnen och vinden som slog i slaknade tåg så att de studsade mot båtmasterna. Kimmy hade ont i fötterna men vi kände att vi inte ville stanna där längre. Vi zickzackade genom en park med vildvuxna buskar och till slut kom vi fram till ett villaområde. Låga enplanshus i vitt mexitegel. Sådana som var populära när jag växte upp. Folk hade kommit hem från charterresor till Kanarieöarna och Mallis och drömde om solen och byggde de där platta husen som sen fick en massa fuktskador under taken när vinterns samlade snötäcken smälte. De såg alla tomma och övergivna ut men man kan aldrig veta så vi ringde på dörrklockorna på flera stycken men ingen öppnade så vi gick in i ett av dem. I skafferiet fanns det några burkar med ravioli som gick att äta. Det fanns fortfarande vatten i kranen och även om det var brunt och smakade lite äckligt så drack vi av det. En gång drack jag sådant där brunt vatten och var sjuk i en vecka. Jag tror min kropp hade vant sig vid det här laget och förresten så fanns det förmodligen inte heller bättre vatten någon annanstans. Vi lade oss på varsin soffa och stirrade upp i taket. Som väntat fanns det fuktfläckar där och jag kände mig nästan lite nöjd. Jag försökte para ihop fläckarna med länder, så som de såg ut på jordgloben vi hade därhemma när jag var liten. Jag hittade Ungern och Bolivia och med lite god vilja något som påminde om det slingrande långsträckta Vietnam. Kimmy snusade och snarkade. Bra. Hon behövde vila. 8

Själv hade jag också glidit in i den dåsighet som förebådar sömnen när jag plötslig insåg att vi inte längre var ensamma i huset. Jag satte mig upp. En medelålders kvinna i blommig sommarklänning stod vid dörröppningen till köket och stirrade på oss. Hon hade brunt lockigt hår som var uppsatt med en sådan där klämma som liknar en kam. Jag vet inte vem av oss som var mest förvånad. ”Jag måste passa steken i ugnen”, sade hon och försvann ut i köket. Jag följde efter henne. Det var tomt i köket. Ingen stek i ugnen heller för den delen. Jag hörde hur Kimmy vände och vred på sig i soffan därute.

”Något skulle jag väl ha kunnat hitta på. Men nu är det för sent.” Det var ingen idé att gå och lägga sig igen. Jag tog en bok på måfå i bokhyllan och gick ut och satte mig på altanen. Där fanns några hyggligt hela solstolar. Brassestolar brukade man kalla dem. Gräsmattan var alldeles sönderbränd, täckt av bruna krulliga grässtrån. Alldeles vid de spretiga resterna av en häck som markerade tomtens slut stod ett äppleträd. Det var förstås längesedan det bar någon frukt. Men jag minns hur äpplen smakade. Sött och saftigt på samma gång. Det kittlade skönt på tungan. Jag slog upp boken på måfå och läste något om hur drömmar förändrar hur man ser på världen, väcker den till liv på nytt och att det är vanans makt som gör en människa likgiltig för dess sanna essens. Det var fint skrivet men jag förstod det inte riktigt. Jag tänkte att det snarare är förlusten av minnen som gör att världen förlorar sin essens. Till slut är det bara ytan som återstår. Vem var egentligen kvinnan i köket? ”Vad ska vi göra?”

Det var Kimmy som hade vaknat till. Hon lade sin hand på min axel. Jag undrade om den var varm eller kall, det gick inte riktigt att känna det genom tröjan. ”Vi kanske ska stanna ett tag? Det kanske går att få ett jobb någonstans i hamnen”, sade jag. ”Vi såg ju inga där. De flesta verkar ha dragit vidare”, svarade Kimmy. Hon godtog aldrig mina verklighetsfrämmande förslag. ”Jo, det är väl sant. Men någon måste ändå stanna, eller hur?” ”Varför då?” Jag ryckte på axlarna. ”Ja, varför då? Det kan man förstås fråga sig.” Kimmy var så där blek igen. Trots att vi hade gått i solen nästan hela dagen. ”Såg du kvinnan?”, frågade jag. ”Kvinnan? Vad då?” ”Det stod en kvinna i köksdörren och sade att hon måste passa steken.” ”Finns det stek?” ”Nej.” ”Jag såg ingen kvinna. Gjorde du?” ”Ja.” Kimmy gick runt stolen så att hon stod framför mig och så gled hon upp i mitt knä. Hon var lätt. Jag föreställde mig att hon hade förvandlats till balsaträ. Jag menar; hon var inte så lätt. Men hon hade förlorat det mesta av sitt fett, blivit pojkaktig och hård och kantig. ”Dina ögon har börjat bli gula igen”, sade jag. Det stämde. Hon nickade. ”Kommer du att klara dig själv när jag drar vidare?” ”Du kommer inte att dra vidare.” ”Alla drar vidare, förr eller senare.” ”Mest såg hon överraskad ut. Kvinnan i köket alltså. Inte så konstigt. Hon verkade höra hemma här. Det är ju vi som är ovälkomna besökare. Oinbjudna i alla fall.” ”Ett jobb vore bra. Du borde skaffa dig ett jobb. Om inte här så i nästa stad.” ”Säg inte så där.”

”Vad då.” ”Du låter som om jag kommer att vara ensam. Att du inte följer med.” ”Mina ögon har börjat bli gula säger du?”

å kvällen kände jag på hennes panna. Den var glödhet. Hon hade somnat på soffan. Hennes andetag var sökande, som om hon försökte hitta den rätta rytmen. Jag gick ut på gården. Det var betydligt svalare nu. Stjärnorna lyste starkare än någonsin. När jag kom in igen kände jag att det luktade stekt kött. Jag gick ut i köket. Kvinnan satt på en pall bredvid spisen och studerade steken genom ugnsluckans fönster. ”Du måste tvätta händerna innan maten”, sade hon. Jag nickade. Jag ville inte gå ut ur köket, kanske skulle hon försvinna igen då, så jag sköljde händerna under kökskranen och torkade av dem på en kökshandduk som hängde på fönstervredet och verkade helt oanvänd. Sedan satte jag mig ner vid bordet och tänkte att jag väntar väl jag också tills steken är klar. Jag passade på att studera henne i smyg. Det var något bekant över henne men jag kunde inte riktigt peka på vad. Hennes händer såg ut som om de borde sitta på någon som var mycket äldre än hon. Ådriga och med bruna fläckar ledde de upp till vita handleder och muskulösa armar. Det var vad jag kunde se för hennes klänning var ärmlös men även halsen och ansiktet var en yngre kvinnas, kanske i fyrtioårsåldern. ”Det ska bli gott med mat nu. Har du tvättat händerna ordentligt?”, sade hon plötsligt. Jag höll fram dem över bordet och till min förvåning så reste hon sig från pallen och tog mina händer i sina. Hon muttrade och skakade på huvudet. ”Det här är inte dina händer, eller hur?” ”Jag förstår inte.” ”Vem är du?” Det var väl jag som borde fråga henne om det istäl9

let tyckte jag, men visst, hon hade väl rätt att fråga hon också. Men vad svarar man på det?” ”Jag kommer inte ihåg”, sade jag. ”Men du ser mig i alla fall?” Hon tryckte plötsligt till med tummarna mot mina handflator. Det gjorde inte ont men jag blev lite överraskad så jag flämtade till. ”Bra, du både ser och hör mig. Då finns det hopp i alla fall.” Hon skakade mina händer ivrigt. ”Du kan hjälpa mig med en sak. Vill du göra det? För min skull?” Jag sade att det kunde jag visst göra. ”Jag vill att du berättar för mig vem jag är och vad jag gör här.” ”Men hur ska jag kunna veta det?” ”Det spelar ingen roll. Du får hitta på. Men försök att se om det är något du kommer ihåg.” Jag blundade. Försökte stänga ute allt som jag vanligtvis tänkte på. Vägen. Hur vi skulle få mat. Kimmys gula ögon. De andra människorna. De som ännu var kvar. Allt det där försökte jag skärma av.

ukten av kött. Den är som inget annat. Det luktar som brunt för mig. Jag ser brunt framför mig och kan känna den metalliska smaken på tungan. Och se hur skysåsen rinner ner för köttbiten och hur fetten slingrar sig på ytan av skyn, bildar mönster, nästan som fraktaler och hur det bubblar och fräser. Det är något pirrande och lockande i det hela, en kvinna som tillagar en köttbit, hur hon handskas med den, de fläckiga grytlapparna, det tunga gjutjärnslocket, hur det klirrar när hon sätter ner det på diskbänken, hur hennes senor spänns och håret släpper från hårspännen och hur hon ser sig om efter underlägget men kan inte hitta det så hon får något förvirrat i blicken och till slut ställer hon ner den tunga grytan på spisen och torkar av svetten ur pannan med baksidan av handen. Allt det där försökte jag förklara för henne. ”Bra. Och mer?” ”Du väntar på att din man ska komma hem. Du vet att när han kommer hem senare så kommer han att lukta

whiskey. Och det vet att han antingen är på bra humör eller så är han irriterad. Aldrig något mitt emellan. Men oftast är humöret dåligt. Det gör dig osäker och eftersom du inte vet hur du ska bete dig så blir du själv irriterad. Du ber honom att ropa in ungarna som är ute i trädgården och leker. Men de är inte där och då blir han arg för att du inte har koll på dem. Så han tänder en cigarett, här vid köksbordet fastän du har bett honom att inte röka i köket där ni ska äta. Han gör det för att reta dig så du kniper med naglarna i handflatan för att komma ihåg att inte säga något vilket bara skulle göra saken värre. Du går upp och kollar i ungarnas rum på övervåningen. En sover och en sitter och ritar indianer i ett ritblock. Du tjatar på dem att det är dags att äta för du vill att alla ska äta varm mat och helst vill du att någon ska säga att det är gott och att det märks att du har ansträngt dig men det kommer inte att hända och du undrar varför du ändå bryr dig om det, varför du bryr dig om något överhuvud taget.” ”Ja, det stämmer. Jag kan se det själv nu.” Hon släppte mina händer och gick bort till spisen. Under slammer och stånk tog hon ut grytan med steken och ställde ner den på köksbordet. Utan underlägg skulle den bränna ett fult märke i bordet. ”Jag önskar att mitt liv vore annorlunda. Att jag hade tagit någon av alla de chanser jag hade. Jag borde ha studerat. Eller ägnat mig åt konst. Eller försökt hitta en snällare man. Något skulle jag väl ha kunnat hitta på. Men nu är det för sent.” Hon gömde ansiktet i händerna. Först trodde jag att hon grät och sträckte tafatt fram min hand, som om det skulle ha haft någon tröstande inverkan, men i själva verket försökte hon hålla sig för skratt. ”Det är verkligen komiskt när man tänker efter. Det är som att hela världen måste gå under innan man fattar vissa saker. Du borde faktiskt smaka på min stek.” ”Jag är säker på att den är väldigt god.” Men den gick inte att äta, det var jag säker på nu. ”Synd. Jag måste nog ge mig av nu. Jag tror att ni kan stanna här ett tag. Tar du hand om flickan?”

”Jag försöker men det är inte lätt. Hennes ögon har börjat bli gula. Vet du vad det betyder?” ”Nej. Ta hand om henne ändå. Jag tror att hon behöver dig.” ”Vi behöver varandra. Vi gör så gott vi kan.” ”Bra, det är allt man kan begära.” Kimmy sov lugnare nu. Andetagen var jämna och fina. Jag kände på pannan. Vet inte om jag inbillade mig eller inte, men hon kändes lite svalare nu. Jag lade mig

bredvid henne och lade armen om henne. Och då kom jag ihåg hur det var när jag var tolv år gammal, för på den tiden innan jag somnade för kvällen brukade jag fantisera om hur det skulle vara att ha en flicka i sängen. Jag kunde tänka på hur gott hon skulle lukta och att fastän vi låg tillsammans under ett duntäcke och hade pyjamaser så skulle det ändå kännas svalt och skönt. Det var ett bra minne.

ANDRZEJ

GEORGIEW fotografi

â&#x20AC;?No Internet, will write soon,hearing that Patti Smith was good last Sunday. As to the pics - full trust in you. No limits. Love A. xxxâ&#x20AC;? 15

Hymn Lövspruckna män sorlar under klasar av syrener I deras famnar skimrar de ljusaste av löften Bakom gullregnets draperi lyfts glas fyllda av lyckorus mot en klarblå himmel Välsignade tillstånd tillåter oss förhärliga det vi ser och vi ler vända mot solen [Maria Curtis]

I skogsgläntan satt en filfjonka och funderade på livet. Skulle det komma till henne eller gå ifrån henne: Medan hon funderade på svaret broderade hon de allra vackraste tavlor om drömmar från en annan tid.

PIRJO

med rötter i Tornedalen

GRÖNBERG

MATS LODÉN

KRÄLARNA

Plötsligt borta. Bara för ett ögonblick, inte mer. Det gjorde mig lite orolig. Men nu är de tillbaka. Därnere på gatan, i mitt kvarter. Framför mitt hus. Och jag är tillbaka vid fönstret. Jag tänker stå här en stund, se vad som händer. Egentligen var det jag som försvann. Det var jag som behövde röra på mig. Hämta en kopp kaffe i köket, besöka toaletten. Jag valde ju att göra något annat för en stund. Då ser man inte längre. Perspektivet krymper. Det är kaffet och själva pinkandet som blir huvudsaken.

dag har det varit halvvarmt och dåsigt. Svalorna har flyttat till Afrika. Det är så det märks när en årstid dör, som ett avsked. Den börjar med hysteriska fåglar överallt och slutar med en tom himmel. Tiden har gått så fort. Rosorna vissnar, trädens blad släpper taget, gräset ser bränt ut. Sommarens leende avslutas med en sorgsen mungipa. Det är så det är. En av krälarna har fått fäste med fingertopparna. Drar sin kropp framåt, åt ena hållet. Åt norr. Ingen tvekan om saken. Han ska norröver. Som om han fötts med en kompass där riktningen hakat upp sig i blodomloppet. Kvinnan närmar sig från andra hållet. Hon använder en helt annan teknik. Mer som ett ålande på armbågarna, vilket måste göra ont. Men de kommer hur som helst att mötas halvvägs. Det går att räkna ut. Bara de håller kursen. Redan halvvägs till underjorden eller halvvägs upp till himlen. Det kanske kvittar vilket. Hela ansträngningen verkar så meningslös. Vet inte om de fått syn på varandra. Tror inte det. Avståndet är nog för långt och saker står i vägen. En bil, några soptunnor, gamla cyklar och en kvarglömd fotboll. Om de ska mötas behöver en av dem ändra riktning. Om de vore ett förälskat par kanske ett gammalt

gräl också kunde ligga på gårdsplanen och flämta efter uppmärksamhet. Så att det blev lite spänning i mötet. Vem som krälar mot vem går inte att utröna. Jag tror inte det har något syfte. Varför ska man kräla så där när man kan gå? Men det är väl ett val, även om det är obegripligt för en utomstående. De kan förstås vara drabbade av någon sjukdom eller tvingade till krälandet av en högre makt. Job drabbades av Guds prövningar utan att ha bett om det. Mina tankar kan vara helt missvisande. Det är inte heller lätt att se hur det ligger till från fönstret. Jag kan bara spekulera, komma med stereotypa förklaringar. Från mitt perspektiv ser det ju faktiskt underligt ut, det är sant. Men därnere, med kropparna mot det hårda underlaget, är det naturligtvis ett helt annat utgångsläge.

”Fingrarna sprattlar som spindlar ner i markens ojämnheter och springor.” Rörelserna är konstanta. I alla fall ser det ut så. Men det måste göra ont. Krälandet måste vara en pina. Jag skulle inte vilja vara i deras kläder. Det går med snigelfart men det är fortfarande ljust. Men det kommer att ta tid. Det hinner nog bli mörkt. Krälarna kommer att mötas i blindo. De kanske passerar förbi utan att upptäcka varandra. Så mycket möda och sedan inte ens ett möte. Vi borde kanske bilda en arbetsgrupp, vi som betraktar eländet, och se till så att

de inte missar höjdpunkten med allt detta kämpande. Ordna belysning, förse dem med ficklampor. Bjuda på saft och kakor. Ställa upp en orkester som spelar gamla favoriter och uppmuntrande sånger. Kanske tala dem tillrätta. Kan de inte bara resa sig upp och omfamna varandra i stället för att krypa som de gör? Det vore väl det bästa som jag ser det. Men det tycks bara vara jag som betraktar scenariot. Ingen är ute på balkongerna. Det är tomt i alla fönster. Alla verkar bortresta eller försvunna. Gårdsplanen är öde förutom de två som krälar, en mot norr och en mot söder. Och svalorna har redan flyttat till Afrika. Det är dock imponerande prestationer, det måste man säga. Han tar tag i kanter, sprickor, försänkningar som en alpinist. Han lyfter händerna ovanför hårfästet, sänker dem långsamt mot underlaget. Det ser stiligt ut, nästan vackert. Elegant som en dansföreställning. Men det går på rutin, det kan man se. Han har finslipat rörelserna till perfekt samordning. Fingrarna sprattlar som spindlar ner i markens ojämnheter och springor. Han tar spjärn med fötterna och gör sig färdig. Anspänningen tycks starta i axlarna. Ryggraden stelnar och rörelsen sprids till varje brukbar muskel. Han ser sig omkring som för att försäkra sig att han är på rätt väg, att han har allting under kontroll. Så ett kraftigt ryck. Han fick ett bra grepp just där gårdsplanen är som mest sliten och sprucken. Han släpade sig fram en dryg decimeter. En stunds vila. Han kan nog inte röra sig mer än vad krafterna tillåter, vilket gör honom till en slav under begränsningar. Hon är fysiskt bräckligare. Det syns tydligt. Lite späd om höften, smala men vackra vrister och lite bräckliga axlar. Hennes kryphastighet är långsammare, mer invecklad. Jag skulle vilja säga att hon gör det krångligt för sig. Det väcker frågor. Är det första gången hon gör det här, är hon verkligen rätt person för uppgiften? Fanns det någon lämpligare kvinna i urvalet som kunde gjort det bättre? Han förflyttar sig efter sin väl avvägda förmåga, följer 24

ett strikt schema baserat på misslyckanden och lärdomar av dessa misslyckanden. En handlingens man. Rationell och målmedveten. Han har förstått sina begränsningar och följer minsta möjliga motstånd i underlaget. Han ger ett rutinerat intryck, någon som kommer att lyckas med det han åtagit sig att göra. Hon anstränger sig som om hon hade mer kraft i musklerna än hon har. Hennes vilja är större än hennes möjligheter. Någon sorts kompromisslöshet verkar driva henne. Men jag kan ha fel förstås. I sådana här fall skulle man behöva ett bollplank, någon annans åsikt. Snart når de grusplanen. Då blir det knepigare. Moment på moment av rörelser som de outtröttligt fullbordar för att komma framåt. Till vilken nytta, kan man fråga sig. Det börjar gå mot höst. Jag försöker minnas vad jag gjort under sommaren, men kommer inte ihåg särskilt mycket. Några varma kvällar, ett stilla regn. Ett kraftigt åskväder och ett skyfall. Några mörka skuggor vid horisonten. Ett aftonljus som åstadkom en dramatisk färg bland molnen. Hur jag än vrider och vänder på hågkomsterna tycks mina upplevelser vara strikt meteorologiska. På fönsterbrädan ligger en bok. En novellsamling. Omslaget föreställer ett mörkt klot, en himlakropp. Men jag minns inte om jag läst boken eller håller på att läsa boken. Jag vet inte ens om den låg där innan jag började betrakta krälarna därnere. Några löv virvlar runt utanför fönstret. Det börjar skymma. Nu ser jag. De har inte kommit särskilt mycket närmare varandra. De krafsar och söker fäste i gruset, ser ut som flämtande fiskar på land. Deras rörelser påminner mig om något, men vad? Jag borde alltid föra anteckningar, skriva minneslappar. Komma ihåg, anteckna, minnas. Förvara anteckningarna på en plats där jag lätt kan hitta dem. Är de kvar i morgon drar jag nog för gardinerna. Det börjar bli trist. Alltihop.

NORA CURTIS

... 29

text & bild Maria Curtis 30

FIRE OF UNKNOWN ORIGIN 1. Patricia Lee skriver: döden glider fram på landsvägen i sina söndagskläder. Döden sveper genom hallen som en vacker kvinnas klänning. Döden kommer och vad kan jag göra åt det? Det finns en eld som inget vet var den kommer ifrån som tar allt jag älskar ifrån mig. Men det måste finnas något som lever kvar.

Tomas Eklund

2. ”De är väldigt vackra. Det är inte som aska, mer som bitar av ett snäckskal.” Hon ser genom åren, ser på kvarlevorna av Robert. Små bitar av honom som hon håller i handen. ”Jag kan ha honom med mig när jag reser, det är fint.” Hon ler stort men det ser ut som om hon gråter.

”Vi hade inte mycket när jag var barn. Mina föräldrar jobbade hårt men vi hade en lycklig barndom, mina syskon och jag. Det fanns alltid böcker i vårt hem. Min mor uppmuntrade mig att läsa böckerna: Kristens resa, Pinocchio och William Blakes dikter.” Hon sätter en bukett blommor vid Blakes grav och tar ett foto av den. På stenen står det att här vilar kvarlevorna av diktaren och målaren William Blake. Patricia Lee sjunger: kasta av dig din huva, omfamna allt som du fruktar, glädjen ska besegra desperationen under mitt Blake-år.

4. Hon är 28 år och får frågan vad frihet betyder för henne. ”Jag är fri för jag kan hoppa och skrika, jag kan höja näven mot skyn, jag skiter i allt. Jag är inte rädd för döden. Jag är inte rädd för någonting annat än rädslan själv. För mig är det den största rädslan: fantasins sammanbrott. Förutom det så mår jag ganska bra.”

5. De begraver Fred i hans älskade Detroit, under urgamla fartygsmarkörer. Det har blivit en plats för pilgrimsresor, för minne, för återkomst. Ginsberg säger: släpp den bortgångnes ande och låt livets fest fortsätta. 32

Noter 1. En fri översättning av delar av Patti Smiths låttext Fire of unknown origin. Det finns åtminstone tre versioner av den. Hennes egen tolkning finns som B-sida till singeln ”Frederick”. Med Blue Öyster Cult finns det två helt olika versioner: som demo är den med på den utvidgade versionen av Agents of fortune (1976) och den slutgiltiga som titellåt på Fire of unknown origin (1981). Ett antal live-versioner med Blue Öyster Cult går också att hitta för den som söker. 2. En scen ur filmen om Patti Smith: Dream of Life av Steven Sebring (2008). Robert Mapplethorpe dog 1989. 3. Också en scen ur Dream of life. Låten In my Blakean year finns på albumet Trampin’ från 2004. 4. Intervju med Lennart Wretlind, SvT 1976. 5. Patti och Fred Sonic Smith var gifta i fjorton år, till hans död 1994. Bild: William Blake: Hell, Canto 3 ur Divina Commedia. (Tate Britain)

Fifi & the Frog 채r en oberoende kulturtidskrift/n채ttidning som ges ut av Tomas Eklund och Maria Curtis. Du kan n책 redaktionen p책: fifiandthefrog [at] gmail.com

Du kan nå de medverkande på följande adresser: Maria Curtis m.curtis [at] hotmail.se Nora Curtis noracurtis94 [at] hotmail.com noracurtis.tumblr.com/ Tomas Eklund info [at] hilmerlage.se www.hilmerlage.se Andrzej Georgiew Fb: georgiew fotografia Pirjo Grönberg pirjo_gronberg [at] hotmail.com Mats Lodén matsloden [at] gmail.com

Fotografier och illustrationer Maria Curtis (s 1, 2-3, 4-5, 11,18-21, 23, 30-31, 34-35) Tomas Eklund (s 6-7, 16, 29, 32-33) Andrzej Georgiew (s 12-15, 36) Nora Curtis (s 25-28)

bild: Andrzej Georgiew 36