Ersta diakonis historia - Till varandras tjänst och glädje by Ersta diakoni

Till varandras tj채nst och gl채dje Paramentavdelningen Frim채rksavdelningen Oblatavdelningen

Till varandras tjänst och glädje handlar om några till synes väsensskilda områden, som var för sig har varit och är verksamheter inom Ersta diakoni. Även om de i sig själva inte är strikt diakonala har de på ett eller annat sätt varit och är till medmänniskors tjänst. Paramentavdelningen Denna verksamhet tillkom tidigast, 1880, till början som en fristående förening. Målsättningen var att tillverka och saluföra textilier av olika slag för kyrkligt bruk. Härigenom kom Ersta Diakonissanstalt mycket tidigt att bereda väg för den kyrkligt-liturgiska förnyelse, som idag berikar och genomsyrar den Svenska kyrkans flesta församlingar och dess gudstjänster. Och det – om något – måste räknas som diakoni/tjänst. Frimärksavdelningen Några år senare, 1892, tog Ersta emot de första begagnade frimärkena med avsikt att försälja dem och därigenom göra någon liten förtjänst. Så kom den - vid denna tid - ”nya hobbyn” att också bli diakonal. Förutom själva försäljningen och därmed inkomsterna blev Frimärksavdelningen också platsen för syster- och broderlig gemenskap och sysselsättning. Ett självändamål som inte skall föraktas.

Oblatavdelningen Den tredje arbetsinsatsen som skildras här startade 1909 och är kanske något lättare att knyta till den diakonala arbetssfären. Nattvardsbrödet/oblaten är en av gåvorna i den heliga måltiden.

Var? eller av vem? skulle det bakas – om inte av en Diakonissanstalt? Dessutom var denna verksamhet ett direkt ”arv” från Diakoniss-huset i Kaiserswerth, där Erstas första föreståndarinna Marie Cederschiöld praktiserat under ett helt år 1850-1851. Det här är nr 9 i serien Ersta-rapsodier som utkommit sedan 2005. Ersta diakonis ledning har genom direktor Stefan Nilsson gett mig fortsatt uppdrag att i rapsodisk form beskriva och berätta de olika Ersta-verksamheternas ofta mycket fascinerande historia. Samtidigt utkommer också rapsodi nr 10 – Även vilan är en uppgift. Den handlar om Erstas sommarhem och de generösa gåvor och donationer som möjliggjort deras tillkomst och användning. Jag tackar för förtroendet och för all hjälp jag fått av systrar och andra Erstavänner. Ulla-Britta Wadstedt har gett mig goda råd och hjälp med korrektur-läsningen. För det vill jag tacka henne varmt. Samtliga foton tillhör Erstas arkiv. Ersta i maj 2013 Gudrun Persson

Innehåll Del I Paramentavdelningen Förord 2 Bakgrunden till ett nytt uppdrag En altarduk beställes Studiebesök i Neuendettelsau Diakonissanstalten i Neuendettelsau J.C. Bring ställer upp

5 5 5 6 6

Tre tyska föregångsmän Wilhelm Löhe Eugen Beck Moritz Meurer

7 7 7 8

Paramentföreningen bildas Produktionen kommer igång Den liturgiska utvecklingen

9 9 10

Ledning och medarbetare 11 Specialuppdrag 12 Paramentfröknarnas tid 13 Diakonissor åter i ledarställning 14 Nedläggning blir nödvändig 14 Ny kyrkoordning – liturgiska uppgifter för diakonin

Nytt försök Ersta kyrkotextil Libraria tar över

16 16 17

Ersta kyrkas textilier

Liten liturgisk ordlista Inför mässfirandet Liturgiska kädesplagg

20 20 20

Litteratur och källor

Del II

Frimärksavdelningen

Del III Oblatavdelningen

Till varandras tjänst och glädje Del I - Paramentavdelningen

Bakgrunden till ett nytt uppdrag En altarduk beställes I Olivebladet 1880/1 berättas på ett mycket enkelt sätt om tillkomsten av det som kom att kallas ”paramentavdelningen”, d.v.s. avdelningen för den kyrkliga textilkonsten. En kyrkoherde i Dalarna och en doktorinna Mina Ulff kontaktade 1879 Diakonissanstalten i Stockholm och ställde då en fråga som gällde möjligheten att få beställa och köpa en altarduk till sin kyrka i Stora Skedvi. Studiebesök i Neuendettelsau Frågan var ny, men den satte igång reflektioner angående vad som kunde anses vara uppgifter för en diakonissanstalt. Till historien hör att föreståndaren Johan Christoffer Bring i tre av sina ”rundbrev till systrarna”, nr 27, 28 och 29/1869 berättar följande. I det första brevet skriver Bring: ”Som många av eder väl veta förut är mamsell Eckerström och s. Lovisa Fryxell stadda på en utrikes resa till Kajserswerth och några andra diakonissanstalter.” I det andra står det: ”Mamsell Eckerström och Louise Fryxells resa i Tyskland gick genom Herrens nåd väl och skall nog icke vara utan sin frukt för vårt hem.” Och i det tredje där Bring med djupt allvar skriver om betydelsen av att också i vardagen regelbundet ge tid och stillhet för Guds ord: ”Det kan synas som läte det sig icke göra, men det går. Kunde man dertill taga en stilla stund under dagens lopp – såsom förhållandet är i Kajserswerth och i Neuendettelsau – så vore det visst godt.”

Dessa tre citat från juni, september och december 1869 torde kunna ge oss svar på frågan vem eller vilka som gjorde resan till Neuendettelau i Bayern – en resa som kom att resultera i startandet av ett arbete, som gav inspiration till den svenska kyrkans liturgiska uppvaknande. Det var med stor sannolikhet Clara Eckerström, husmor vid Diakonissanstalten och diakonissan Louise Fryxell. I Neuendettelsau hade de ”väckts till kärlek för kyrkliga stiltrogna altarprydnader”.

Fem kornbröd och två fiskar - broderi på antependium

Diakonissanstalten i Neuendettelsau Redan 1858 hade man i Neuendettelsau öppnat en paramentverkstad, vars uppgift var ett ”väcka intresse för ett kristligt och värdigt prydande” av kyrkorna. Ledare vid Diakonissanstalten var prästen Wilhelm Löhe som ägnade mycken tid och stor omsorg åt att göra det sakramentala och liturgiska livet rikare och skönare. Det var Löhes starka inriktning mot ett liturgiskt tänkande, som drev honom att påbörja och driva både ett oblatbageri och en parament-avdelning. Inom dessa båda områden blev Neuendettelsau vägvisande även för andra diakonianstalters ansvarstagande för de lutherska kyrkornas sakramentala liv.

Johan Christoffer Bring ställer upp J. C. Bring tvekade inte eftersom han hade viss kännedom om Löhe och Neuendettelsau. Ersta borde våga ta sig an paramenttillverkningen. Beställningen av den ovan nämnda altarduken till Stora Skedvi kyrka mottogs därför och levererades så småningom.

Men J.C. Bring stod ”oförstående inför den liturgiska prakt, som utvecklas i färgrika mässkrudar, processioner och dylikt. I Ersta kapell (kyrka) torde mässhakar vid gudstjänst hava förekommit blott en gång: nämligen vid kapellets invigning (1872)”. Detta sagt och skrivet av biskop Ernst Lönegren 1926. Lönegren blev 1898 Brings efterträdare som föreståndare vid Diakonissanstalten i Stockholm.

Tre tyska föregångsmän

Förutom Wilhelm Löhe var det ytterligare två tyskar, Martin Eugen Beck och Moritz Meurer, som kom att bli betydelsefulla ledare inom de evangeliska kyrkornas paramentik. Wilhelm Löhe Om Wilhelm Löhe har mycket skrivits och många har betonat hans omfattande betydelse för liturgins förnyelse dels i kamp mot den katolska läran, dels mot de rådande pietistiska strömningarna i de evangeliska kyrkorna. Tack vare sin ställning som grundare och ledare av diakonissanstalten i Neuendettelsau hade han stora möjligheter att i praktiken pröva sina teser och erfarenheter. Samtidigt fick han i många sammanhang möta ett digert motstånd. Han beskylldes för katoliserande tendenser. Det berättas att Löhe – efter försök att få sin gudstjänstfirande församling att efter vissa böner högtidligen sjunga Amen – fick besök av en bonde som bad att få tala med honom för att förklara att det var prästens uppgift att avsluta med Amen. ”Och prästens arbete tänker jag inte göra” var hans dominanta svar. Samtidigt blev Löhe (enligt Sven-Åke Rosenberg) den präst, som ”bröt mark för liturgins och den kyrkliga textilkonstens förnyelse i vår kyrka”. Eugen Beck Eugen Beck var född i Herrnhut och hade Brödraförsamlingen där som sin kyrkliga hemvist. Han var konstnärligt begåvad och hans mönsterkompositioner blev snabbt dominerande genom att de kunde kopieras och varieras. I Erstas arkiv finns ett brev från Eugen Beck till J.C. Bring. Detta är svar på Brings förfrågan om altarbordets textilier. Beck beskriver

där altarduken, som gärna kan förses med broderier i rött silke, corporalet, möjligen försett med ett litet kors eller ett Kristusmonogram, pallan och kalkduken, den senare kan gärna vara av siden och med broderier i silke eller guldtråd. Becks mönsterbok utkom 1882 med titeln Soli Deo! Den användes flitigt på Ersta och finns översatt i Olivebladet 1886/3-4. De latinska orden Soli Dei översätts med Allena Gudi! d.v.s. dativformen Allena åt Gud! I häftets andra del presenteras de fem grundfärger, som vi numera kallar de fem liturgiska färgerna. Hwitt rödt violett swart grönt

för de stora Kristusfesterna, för andra stora Kyrkofester, för Advent och Fastan, för sorgedagar och för de öfriga kyrkotiderna Trettondags- och Trinitatistiden.

Här finns även en kommentar gällande de församlingar som inte på en gång kan skaffa alla fem färgerna. Då gäller följande: Man bör åtminstone ha tre varianter och då ”låter man de röda ersätta de hwita, och de swarta ersätta de violetta”. Intressant är att denna ordning – beroende av J.C. Brings inställning – tillämpades i Ersta kyrka ända fram till 1901, då man fick det vita antependiet och till 1923, då man fick det violetta.

Moritz Meurer Moritz Meurer var tysk präst med starkt intresse för paramentiken som hjälpmedel att sprida bibelns kärnord. Han presenterade sina tankar framför allt om altarets betydelse i boken Altarschmuck, 1867. ”Både örat och ögat skall ta emot budskapet”. Så kan man sammanfatta dessa tre mäns motivation till skapandet och användandet av det sakramentala och liturgiska språket. Eugen Becks mönsterritningar används flitigt och i Meurers Altarschmuck fanns mycket att lära om altarets historia och altartextiliernas art och framställning. Han ivrade

dessutom starkt för införandet av de liturgiska färgerna – trots deras tydliga användande i de romersk-katolska kyrkorna. I vårt arkivs samlade handlingar från Paramentavdelningen finns anteckningar om brevväxlingar med Eugen Beck, Wilhelm Löhe och en syster Sara i Neuendettelsau. Fragment av en avskrift av ett brev från syster Sara i Neuendettelsau visar att doktorinnan Ulff (som var uppvuxen i Erlangen – en tysk stad i Neuendettelsaus närhet) för säkerhets skull kontaktade dem med frågor angående altarduken och dess broderier. Där skrivs bl.a. att man icke ska använda bomullstyg – det var för enkelt stoff – och att man bör brodera med rött garn.

Paramentföreningen bildas

För att inte i allt för stor utsträckning ta ”systrarnas tid” i anspråk, bildades i april 1880 en Paramentförening med 11 ledamöter. Både föreståndaren J.C. Bring och husmodern Clara Eckerström ingick i ledningen med Bring som ordförande. Ledamöter var fem diakonissor och fem andra intresserade kvinnor. I Brings rundbrev nr 76/sept 1881 nämns att ”mamsell Eckerström … i sällskap med s. Eva Beurling besökte några tyska diakonissanstalter”. Studiebesök gjordes således i Neuendettelsau både före och efter Paramentföreningens bildande. Man insåg helt klart ”att nödiga kunskaper i paramentikens grunder måste inhämtas om anstalten skulle kunna upptaga denna verksamhet.” (citat ur Minnesskrift till 50-årsjubileet). Produktionen kommer i gång Den i inledningen ovan nämnda altarduken var bortåt 7 meter lång med ett broderat Kristusansikte på en bård med likaledes i svart broderade vindruvsrankor. Priset var 30 kr. Vi vet dessutom att en av brodöserna var vävlärarinnan Ulla Bring – dotter till Johan Christoffer Brings ende son Theofil Bring (så småningom domprost i Linköping). Tyvärr har den ovan nämnda altarduken (enl. uppgift från församlingen i Stora Skedvi) kasserats vid en inventarieöversyn 1992. Den nya verksamheten inom Diakonissanstalten motiverades med uppgiften ”att förse även fattiga församlingar med vackra men icke alltför kostsamma kyrkliga textilier – alltså ett slags diakoni!”

Ersta kapell (som först omkr. 1918 började benämnas Ersta kyrka) fick ett vitt bokstöd 1885 och året därpå ett grönt. Antependier i de olika liturgiska färgerna började med det gröna 1886, det röda 1888, det svarta 1894, det vita 1901 och det violetta 1923. Beställningar kom från församlingar i hela vårt land och önskemålen om att vara med om att pryda kyrkorummen och med liturgiska medel på olika sätt försköna gudstjänsterna ökade år efter år. Det började med antependier och altarbrun, bokstöd och nattvardsservetter. Först år 1899 tillverkades den första mässhaken som beställts till Gävle. I Minnesskriften till 50-årsjubileet 1901 avslutas kapitlet om Paramentavdelningen med följande ord: ”Till öfver 100 församlingar och sjukhus hafva förfärdigats: altardukar, kalkdukar, korporalier, bokställ, predikstolsdok, mattor, bårtäcken, dopfuntstäcken, dophanddukar, mässhakar och altarskrudsöfverdrag.” Fyra år senare har 27 mässhakar framställts och levererats.

Den liturgiska utvecklingen Tillämpningen av de liturgiska färgerna, genom att följa de kristna kyrkornas färgkanon (läran om färgerna), kom först omkring sekelskiftet 18-1900. Men det dröjde ändå långt in på 1900talet innan det blev vanligt och att fler och fler fann glädje i att också med färgväxlingen ge sin prägel åt kyrkoårets och söndagarnas budskap. Ersta kyrka fick sin första mäs�Ersta kyrkas första vita mässkrud skrud i vitt som en gåva vid teol.dr. Dick Helanders installation som föreståndare 1936. Den liturgiska utvecklingen inom Svenska kyrkan sätter efter hand sina

spår i paramentets historia. De nu så vanliga termerna alba, stola, röcklin, halslin, bursa m.m. blir aktuella först på 1940-talet då den anglikanska kyrkans liturgiska förnyelse nått in i och påverkat den svenska kyrkan. En god hjälp i det liturgiska förnyelsearbetet har under många år varit ”Dagboken med kyrkoalmanacka”, som sedan 1970-talet år efter år utgivits på Verbum.

Ledning och medarbetare

Paramentverksamheten leddes från första början av diakonisssan Louise Fryxell. Hon avlöstes efter 12 år av fru Alida Heimbürger, tidigare handarbetslärarinna på Åhlinska skolan. Fru Heimbürger vistades en längre tid i Neuendettelsau. Hon knöts redan från början till paramentarbetet och 1892 blev hon föreståndarinna för detsamma. Efter hennes död 1921 övertog diakonissan Ida Örwall Elisiw Löwgren knypplar altarspets ledningsansvaret. S. Ida och flera andra diakonissor var konstnärligt begåvade och kunde bidra både med skisser och i själva handarbetet.

I Olivebladet 1921/5 står följande om Alida Heimbürger: ”I hundratals svenska kyrkor har hennes helgade konst gjort sin rika insats. Ända in i det sista var hennes hänförelse varm för den stora uppgiften, och såsom en begåvad, ja, rikt begåvad diakonissa bör hon räknas i vår anstalts historia.” Arbetet utfördes längre fram i tiden till stor del av Stockholmsdamer, avlönade eller som volontärer, och av några diakonissor. Bland de första aktiva diakonissorna nämns Eva Beurling, Louise Fryxell, Berta Aurelius, Ingrid Eneroth, Lina Snellman och Louise Heimbürger (kallad s. Lullu – dotter till Alida Heimbürger). Lina Snellman var från Helsingfors. Hon fick sin diakonissutbildning på Ersta och var därefter i 40 år föreståndarinna vid Diakonissanstalten i Helsingfors. Knypplade spetsar kom ofta till användning, framför allt på altardukar och servetter. Bland de äldre systrarna på Mariahemmet fanns flera otroligt skickliga och flitiga knypplerskor, bl.a. Elisiw Löwgren, Anna-Lisa Johansson och Olu Troedson, som med sina handarbeten bidrog till Paramenttextiliernas skönhet. Om s. Olu står det i hennes minnesruna 1945 ”Hennes fröjd var att förfärdiga altarspetsar”. Specialuppdrag Bl.a. har s. Eva Beurling fått titeln ”applicatris” (måste ha något med applikationer att göra); s. Louise Fryxell kallas ”mönsterriterska” och ”tillklippare”. Alida Heimbürger kallas ”bågsömmerska” och är den som står för de allra största broderierna. Vissa stora beställningar krävde fler medarbetare. När Ersta kyrka 1888 skulle få sin röda altarklädsel engagerades 19 extra medhjälpare. Förutom tillverkningen av nya textilier vände sig församlingarna också till Ersta för hjälp med renoveringar av slitna plagg och det krävde en utökad medarbetarskara.

Komplicerat broderi – vitt antependium

Paramentfröknarnas tid Två damer som under många år (från 1925 som ansvariga) var trägna och trogna medarbetare var fröknarna Jenny Stille och Gerda Pettersson. Fram till 1942 var de ansvariga för verksamheten. De kallades allmänt för ”paramentfröknarna”.

Paramentfröknarna

Inte minst när det gäller den liturgiska medvetenheten i vår Svenska kyrka har Erstas paramentavdelning gått i Wilhelm Löhes fotspår och blivit riktningsgivande och möjliggörare. 13

Diakonissor åter i ledarställning På 1940-talet fick diakonissan Lisa Johansson – konstnärinnan som gjort de många vackra Ersta-blomkorten – uppdraget som ledare. Tillverkningen av t.ex. antependier och skrudar krävde stort utrymme. Under många år var Paramentavdelningen placerad på tredje våningen i Gamla diakonisshuset.

Paramentarbetet leddes under många år av diakonissan Lisa Johansson.

Syster Lisa efterträddes 1953 av diakonissan Kerstin Jonsson, som samtidigt också var kyrksyster. Därmed blev hon i många år den som i sin tjänst med stor kunnighet och kärlek fick vårda sig om Ersta kyrkas textilier. Biträdande medhjälpare till både s. Lisa och s. Kerstin var s. Anna Blad under ganska många år. I vissa fall tillkallades utomstående designers. Nedläggning blir nödvändig Allt eftersom tiden gick tillkom ytterligare behov av kyrkliga textilier. Många begåvade personer satsade sin tid på tillverkning och försäljning, ofta med stort konstnärligt värde. Men konkurrensen växte och trots ett brett utbud och gott renomé blev Paramentavdelningen för Erstas del år efter år en ekonomisk belastning. 1966 tvingades man lägga ner den då mer än 80-åriga verksamheten.

Den sista detaljerade redovisningen (1965) för levererade arbeten innehåller 14 olika föremål som t.ex. albor, antependier, kalkkläden, kollekthåvar, stolor m.m., levererade till över 100 adresser. I samtliga stift finns vid den tidpunkten artiklar från Erstas paramentavdelning. En ganska detaljrik förteckning över levererade artiklar finns arkiverad.

s. Kerstin väver band

Ny kyrkoordning – liturgiska uppgifter för diakonin

När vi nu passerat ännu ett millenniumskifte, tillämpas de liturgiska färgerna och användes de liturgiska plaggen i stort sett överallt. Med Kyrkoordningen år 2000 har också diakonatets liturgiska uppgifter blivit något tydligare är förr. I diakonvigningsritualet ingår numera överlämnandet och påläggandet av stolan – symbolen för Kristi ok – som därmed bärs av alla som genom vigning innehar kyrkans vig-

Välgjorda kollekthåvar

ningstjänst. Stolan är ett av de äldsta tecknen för kyrkans ämbete. Diakonens stola läggs över vänster axel och fästes i midjehöjd på höger sida.

Fr.o.m. år 2000 övertogs vigningsuppgiften av stiftsorganisationen. Därmed avslutades det uppdrag som Ersta haft ända sedan starten på 1850-talet, vilket innebär att mer än 1500 personer utbildats och vigts här under de gångna 150 åren.

Grön stola med Alfa och Omega-symbolerna

Nytt försök

I början av 1980-talet gjordes på Ersta ett försök att öppna en mindre paramentavdelning. Det var diakonissan Ulla Bengtzon, som 1982 färdigställde en ny vit mässkrud, till viss del tillverkad av sidenbrokadtyger från den gamla paramentavdelningen. S. Ulla brann för saken och ville försöka möjliggöra kyrkotextilier till lägre priser än de större och mer kända firmorna gjorde vid denna tid.

Ersta Kyrkotextil Namnet på denna verksamhet blev Ersta Kyrkotextil, 1985. Förutom några här tillverkade enklare skrudar och stolor, importerades en del från England, bl. a. den mycket stilrena biskopskåpan och den specialkomponerade mitran. Samtidigt snidades av s. Lydia Mariadotter en tillhörande biskopsstav (kräkla), med tre små lamm – utskurna i trä – liggande kring övre stavdelen. Biskopskåpan invigdes på Allhelgonadagen 1986 av biskop Lars Carlzon – då Diakonisällskapets ordförande. Diakoniss- och diakon-vigningarna åren 1987 – 1999 förrättades

av biskop Bengt Wadensjö i Erstas kyrka med Erstas egna biskopsutensilier; kåpan, mitran och kräklan (biskopsstaven).

S. Ulla Bengtzon med nysydd violett skrud

Libraria tar över Men konkurrensen var svår och på grund av s. Ullas vacklande hälsa, överläts ganska snart (1987) alltsammans till Libraria, som redan under några år som hyresgäst haft sin ateljé på Ersta och därmed varit närmaste granne till Ersta Kyrkotextil. (Libraria öppnades redan 1912 som en underavdelning inom Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag.) Men även för Libraria uppstod svårigheter som resulterade i nedläggning av den anrika verksamheten. Därmed avslutades för Erstas del den speciella diakoniinsats, som paramenttillverkningen utgjort. 17

Ersta kyrkas biskopsskrud och kräkla

Ersta kyrkas textilier Till Ersta kyrka har följande levererats från Paramentavdelningen: 1886 1888 1894 1901 1923 1936 1943 1944 1951

Grönt antependium Rött antependium Svart antependium Vitt antependium Violett antependium Vit mässkrud Grönt antependium Grön mässkrud – designer Sara Brita Ekman Röd mässkrud

Följande har tillförts senare: 1980 1980 1982 1987 2011

Grön mässkrud (Libraria) Röd mässkrud (s. Ulla Bengtzon) Vit mässkrud (s. Ulla Bengtzon) Violett mässkrud (s. Ulla Bengtzon) Vit mässkrud och vitt antependium (Sylva Klarén)

Ny skrud överlämnas 1982 av s. Aina Törnqvist och s. Ulla Bengtzon till Ersta kyrka. Mottagare Direktor Bengt Wadensjö.

Liten liturgisk ordlista Altare Altarbord

Symbol för Guds tron i himlen, men också bord där nattvardsmålti den dukas fram. Måltiden dukas fram; plats för i liturgin använda böcker.

Altarbrun

Bård fäst vid altarbordets överkant; ersätter antependiet.

Altarskåp

Tredelat med två flyglar kring corpus (mitt-delen) och predellan (nederdelen).

Antependium

Textil prydnad på altarbordets framsida – fem olika färger.

Krucifix

Kors med den korsfästes bild. Bör finnas på altaret.

Missale

Mässbok – bör endast finnas på altaret då gudstjänst pågår.

Inför mässfirandet Bursa

Liten väska att förvara corporalet i. Bursan placeras ovanpå palan och under kalkklädet.

Corporale

Vit duk att ställa kalk och patén på vid dukningen. Därefter hälls vin i kalken och oblater läggs på duken inför konsekrationen.

Kalk

Vinbägare.

Kalkkläde

Duk i liturgisk färg att täcka pallan och kalken.

Oblatask

Ask med lock. Däri frambärs oblaterna.

Oblater

Nattvardsbröd.

Palla

Linne- eller tygklädd skiva, som lägges på paténen.

Patén

Fat att lägga oblaterna på. Paténen placeras på kalken.

Purificatorium Nattvardsservett. Vinkanna

Kanna med lock. Däri frambärs vinet.

Liturgiska klädesplagg

Alba

Är latin, betyder vit. Numera allmänt använd beteckning på mäs skjortan. Kan användas av alla i liturgin medverkande.

Stola

Långt brett band i de liturgiska färgerna. Bäres till alban och lägges över nacken - på olika sätt för de vigda ämbetsbärarna biskop, diakon och präst. Symboliserar Kristi ok.

Halslin

Vit linneduk med styv kant, som användes till albor som saknar krage.

Mässhake

Bäres av prästen ovanpå alban vid mässfirandet. Bör finnas i de fem liturgiska färgerna.

Röcklin Singulum

Vit skjorta utan krage. Kortare än alban. Användes vid gudstjänster och andaktsstunder utan mässfirande. Gördel som knytes runt alban i midjan.

Litteratur och källor Olivebladet årg. 1880-1945 – Diakonitidskrift innehållande Diakonissanstaltens årsberättelser Den tjänande kyrkan 1952 – Månadsblad från Diakonissanstalten med Årsberättelser Febe 1888, 1901, 1917, 1931, 1939 – Julhälsning från Diakonissanstalten Kyrka och tjänst 1953 – Julhälsning från de svenska diakonianstalterna Rundbrev 1895, 1921, 1936, 1982, 1985-86 – Hälsningar till systerkåren från Föreståndarna Vi på Ersta 1982 – Informationsblad till personalen på Ersta Minnesskrift till Svenska diakonissanstaltens 50-årsjubileum 1901 Minnesblad från Diakonissanstalten i Stockholm 1851-1926 Dagboken med kyrkoalmanacka, Verbum Yngve Iverson: Tro verksam i kärlek – En bok om Ersta 1986 Sven-Erik Brodd: Diakonen i mässan, Verbum 2005 Lisa Johansson och Sven-Åke Rosenberg: Altarvård, Gleerups, 1947 Margareta Ridderstedt: ”Liturgiska textilier från svenska ateljéer 18801930” – doktorsavhandling i konstvetenskap under arbete Sven-Åke Rosenberg: Släpet på hans mantel – en bok om kyrklig textilkonst, Skeab Verbum 1979 Sven-Åke Rosenberg: Paramentiken – ett stycke diakoniens tempeltjänst – särtryck ur Febe 1939 Sven-Åke Rosenberg: Wilhelm Löhe och vår tid – särtryck ur Kyrka och tjänst 1953

Innehåll Del II Frimärksavdelningen

Lite frimärkshistoria

Erstas Frimärksavdelning

Behov av penningmedel Första gåvan

25 26

Så här började det Olika arbetsmoment Speciella gåvor Organisering och ledning

27 27 28 28

Frimärksavdelningen 1939 – 49

Frimärksavdelningen 1950 – 70 Wilhelm Luhr anställes som konsult Medarbetare från AMS Anställd föreståndare

30 31 31 32

Klippska klubben Stor gåva från Postverket

32 33

Även detta är diakoni 33 Reportagerubriker 34 Resultaträkningarna 35 Den speciella klubben Alltmer blir frimärksfritt Stor kunskap krävs Många intresseområden Klippska klubben 10 år Frimärksavdelningen 100 år

35 35 36 37 37 37

Arbetet går vidare 38 Framtidsvision 38 1990-talet 38 Frimärksauktioner 38 Samlarobjekt 39

Nya lokaler Återigen flyttning

39 40

Entusiaster bland entusiasterna Det trägna arbetet fortsätter Att vara – eller icke vara – det är faktiskt frågan

41 41 41

Givarna – vilka är de? Enskilda givare Donation av större samlingar Mängder av kuvert

42 42 43 44

Brevmärken 44 Litteratur och källmaterial

Del III Oblatavdelningen

Till varandras tjänst och glädje Del II Frimärksavdelningen

Lite frimärkshistoria På Postmuseum i Gamla stan i Stockholm kan man lära sig en hel del om postväsendets historia. För Sveriges del infördes Postverket av Axel Oxenstierna på 1600-talet. Det var ofta bönder och drängar som mot ersättning hade bisysslan att transportera och dela ut brev och paket. De kallas ”postryttare”. När bra vägar var byggda åtog sig skjutsbönder uppgiften. Från 1830-talet kom ”postdiligenserna”. När järnvägarna byggts överfördes ansvaret för transporterna dit och därefter också till motorfordonstrafiken. De första frimärkena utgavs i England på 1830-talet. Sveriges första frimärke salufördes 1855 och var ett tre - shillingmärke i grönt tryck. I den serien ingick ett likvärdigt, men gult märke. Detta har sökts av filatelister i hela världen och när någon funnit det, har det betingat otroligt högt marknadsvärde. 1990 såldes ett på auktion för över 8 miljoner kronor. Det är en av världens största frimärksrariteter. Denna korta frimärkshistoria får vara utgångspunkt för berättelsen om:

Erstas Frimärksavdelning På ett sätt kan man se frimärkssamlandet som en typiskt manlig sysselsättning till skillnad från handarbete och bakning som var typiskt kvinnliga. Var för sig har dessa områden blivit verksamheter inom Ersta – alla (också frimärkshanteringen) till en början med systrars, d.v.s. kvinnors medverkan.

Behov av penningmedel 1891 är för Diakonissanstalten ett ekonomiskt bekymmersamt år. En anledning tycks vara det ökande antalet systrar, som kommit för att utbildas. Av detta följer brist på lokaler och samtidigt brist på pengar för att kunna bygga nytt. I sitt Rundbrev till systrarna i december 1891 skriver föreståndaren för Diakonissanstalten i Stockholm J. C. Bring: ”Gåfvor ha influtit… men vi ha ej fått någon donation och vi få på alvar bedja om det dagliga brödet. – I sammanhang härmed ville jag föreslå att systrar hulpe oss med att samla frimärken. De gifver ganska god inkomst. Den skulle då tillfalla frikasssan för sjukhuset eller polikliniken.” Ovan angivna Rundbrevscitat tycks vara första gången som begreppet ”samla frimärken” nämns som en uppgift för systrarna.

Ny uppgift bland systrarna

Därefter vänder Bring sig till allmänheten genom en notis i Olivebladet nr 6/1891 och nr 1/1892 ”Begagnade frimärken, ju äldre desto bättre, mottagas med tacksamhet vid Diakonissanstalten.Wåra konvalescenter hjelpa gerna att ordna dem och genom deras försäljande torde wi kunna samla ett och annat tiotal kronor till beredande af fri sjukwård för någon fattig sjuk. JCB”

Första gåvan En av dem som tog till sig Brings bön om hjälp var Prosten Thorman i Västra Ryds församling. Han sände 1892 ”en halv säck potatis och några brevmärken” som en gåva till Diakonissanstalten i Stockholm, (Olivebladet nr 1/1893). Anledningen till gåvan är inte känd, men kan med viss säkerhet tillskrivas hans önskan om att stödja den diakoniverksamhet som där bedrevs i form av utbildning, sjuk- och socialvård. Prostens namn finns långt tidigare bland gåvogivarna. Efter några år var Erstas Frimärksavdelning ett känt begrepp i varje fall i kyrkliga kretsar. Givmildhet i kombination med kännedom om diakonins resurser att förmedla bistånd och hjälp ledde till att projektet lyckades. Enskilda och grupper sänder in klippt material, vykort och kuvert med stämplade frimärken.Ibland kommer hela samlingar. Företag levererar så småningom säckvis med kuvert; bl.a. har Svenska Dagbladet under många år överlämnat oöppnad tävlingspost. Församlingar och föreningar sänder in större eller mindre mängder.

Från Postverket insända paketavier m.m.

Så här började det Från början och många, många år framöver var det några av de äldre diakonissorna som tog hand om och sorterade frimärkena. Till sin hjälp kunde de då och då lära upp några av gästerna på sjukhemmet och hospits. Enligt uppgifter i Olivebladet redovisas 1892 en inkomst på 51:20 kronor och året därpå en inkomst på 165:83 kr, summor som räckte till fri vård av flera patienter i flera månader. Försäljningen av de skänkta frimärkena inbringade år efter år betydande belopp, som länge tillfördes fonden ”Sjukhusets frikassa”. Olika arbetsmoment Frimärkena skulle klippas av kuverten, tvättas, torkas och slätas ut samt sorteras och förpackas. Man var mycket väl medveten om att vara ytterst noggrann vid behandlingen, framför allt var det viktig att ”taggarna” inte gick sönder. Frimärksförpackningarna skulle hålla hög kvalitet! Några av systrarna blev efter hand skickliga och kunniga, hade god blick för kvalitet och färg.

Flitiga äldre systrar i arbete

Speciella gåvor Vissa vykort, stämplar och kuvert behandlades särskilt. Det mesta klipptes och såldes som kilovara i olika blandningar: gammalt och nytt – svenska – nordiska – utländska – kungen – rabattmärken m.m. Så småningom blev även välgörenhetsmärken en försäljningsvara. Då och då skänkes stora och påkostade frimärkssamlingar och då är det viktigt att filatelistisk kunniga experter är behjälpliga med försäljningen. Organisering och ledning Frimärkshanteringen anges som arbetsfält inom Diakonissanstalten första gången 1929 och kallas då ”Frimärkssorteringen”, och som ansvariga nämns diakonissorna Lotten Johansson, Olga Hansen och Rosa Ingman. 1934 heter det ”Begagnade frimärken” med s. Anna-Lisa Johansson och Rosa Ingman som ledande. Man talade då också om ”Frimärks-tvätten” som sköttes genom några äldre systrars försorg.

Frimärksavdelningen 1939 - 1949

Hela häften kan vara värdefulla

1939 användes benämningen ”Frimärksavdelningen” med s. Anna-Lisa Johansson som ansvarig. Intresset för arbetet ökade. Under det året såldes för 5 995:50 kr. För att uppmuntra ungdomen att delta i samlandet av frimärken till Ersta, utlystes en tävling för ungdomsföreningar och skolgrupper. Stort intresse och hundratusentals frimärken tillfördes. 1941 nämnes för första gång ”affärsfirmor” som givare och ”säckar” som mått. För detta arbetar en skara pensionerade systrar dagligen med ”klippning, sortering och tvättning”. Efterfrågan har varit stor och inkomsten för året uppgick till 9 060 kr. Under detta år hade man en beställning på 50.000 märken. Ibland kunde man finna frimärken med ”feltryck” och då visste man att de värderades högt på ”frimärksbörsen”. ”Vem kunde tänkta sig att dessa små frimärken, som var för sig knappast äga något värde, skulle ge en så stor inkomst.”

1942 redovisas följande: ”En av våra vänner sände oss på en gång inte mindre än 150 kg urklippta frimärken” . Nettoinkomst för året blev 9 500 kronor. Frimärkssystern granskar noga vattenstämplar, färgnyanser och tandning – inget får vara skadat.

1943 har Dagens Nyheter (23/1) en intressant artikel med rubriken ”Treskillingsmärke i gul färg är syster Anna Lisas stora dröm”. Där berättar s. Anna Lisa att man dittills med stor säkerhet haft ”vartenda frimärke i hela den svenska frimärksfloran med undantag av 3-skilling-märket i gul färg, så är det någon som händelsevis har ett sådant till övers, är det välkommet”. 1946 var försäljningssumman 15 000 kr – vilket var 5 000 kronor mer än föregående år. 1947 Under de 14 år som s. Anna-Lisa Johansson förestått avdelningen har över 100 000 kr influtit.

S. Anna-Lisa Johansson

1949 är s. AnnaLisa Johansson sjuk under en längre tid – och trots ivrigt arbete av framför allt pensionerade systrar – saknas ”frimärkssysterns" specialkompetens. Året ger endast drygt 4 000 kr.

Frimärksavdelningen 1950 - 1970

1950 övertar s. Beda Wallstén ”frimärkssysterns ansvar” och den noggranna granskningen kommer åter i gång och man siktar på en försäljningssumma av ca 16 000 kr. Syster Beda tycks ha blivit ett med Frimärksavdelningen – ”hon ägnade sig åt den med outtröttlig iver” – och kvarstod som dess föreståndarinna fram till sin död 1963.

Till sin hjälp hade s. Beda ett antal Mariahemssystrar, som i ”vått och torrt” träget och troget arbetade vidare.

Raden av föreståndare övervakar systrarnas flit

Wilhelm Luhr anställes som konsult Med år 1964 gick Frimärksavdelningen på Ersta in i en ny epok. Det fanns ingen bland systrarna som då kunde axla uppgiften att bli dess föreståndarinna. Från den 1 september åtog sig civilingenjör Wilhelm Luhr uppdraget att vara ledare där. Han var en erfaren frimärksexpert och en god organisatör. Intresset för frimärkssamlande och efterfrågan på frimärken ökade årligen. Av Årsberättelsen 1965 framgår en försäljningssumma på över 41.300 kr. Medarbetare från AMS Med intendenten Birger Nilssons hjälp upprättades i mitten av 1960talet ett avtal angående anställning av personer med någon form av handikapp för vilka det var möjligt att få lönebidrag från Arbetsmarknadsstyrelsen. Samordnare för den verksamheten var Sven Eneroth, anställd vid Erstas bokförråd. Framför allt Frimärksavdelningen fick del av dessa medarbetare. 31

Anställd föreståndare I början av 1970-talet lämnade Wilhelm Luhr sitt uppdrag och som föreståndare hade Sture Fransson utsetts år 1968. Något år senare knöts Åke Odén som konsult till Frimärksavdelningen. Han hade tidigare under ett antal år varit ordförande i Sveriges filatelistförbund och i den egenskapen kunnat knyta kontakter med Postverkets frimärksavdelning, med Postmuseum och med en mängd samlar-organisationer. Detta ledde 1980 bl.a. till en överenskommelse med Postverket att en betydande mängd s.k. ”frimärkta handlingar” (t.ex. paketavier) skulle skänkas till Ersta för försäljning. Dessa frimärken var oftast av högre valör och kunde säljas under namnet ”Ersta special” till högre kilopris än de vanliga valörerna.

Klippska klubben

På initiativ av Åke Torkelstam bildades 1980 ”Klippska klubben” - en samman-slutning av ett tjugotal kunniga filatelister, som samlades en dag i veckan och hjälpte till med klippning, sortering, förpackning och försäljning.

Åke Torkelstam tillsammans med Gun Berglund och Mikael Magnusson

Till ”Klippska klubben” hörde från början bl.a. Britta Hammar, Lennart Kron, Birger Nilsson, Åke Torkelstam och Kjell Östlid.

Medlemmar i ”Klippska klubben” med föreståndaren Sture Fransson till höger

Stor gåva från Postverket Tillkomsten av Klippska klubben föranleddes av det minskande antalet ”klippande systrar” och att Ersta 1978 från Postverket fick ta emot ca 5 ton frimärkta adresskort. Efter utsortering återstod ca 800 kg klippt frimärksvara. Detta gav ca 1.000 påsar med kontrollerad blandad vara, som allt snabbt såldes ut.

Även detta är diakoni Utan tillskott på arbetskraft hade de nödvändiga arbetsinsatserna under hela 1980-talet inte blivit gjorda. Tillsammans med några verksamma diakonissor och frivilligarbetare hölls verksamheten frenetiskt i gång. De kallades ”vardagsklippare”. Bland dem fanns år efter år systrarna Ebba Dahlgren, Linnéa Evald, Märta Johansson, Alma Holmlund, Gerda Hudin, Gerda Larsson, Märta Rydell, Margit Timberg, Ann-Marie Thunberg… De kunde otroligt mycket om frimärken. Nog minns vi dem! Under dessa intensiva år inbjöds aktiva diakonissor och innevarande diakonielever att varannan torsdagskväll hjälpa till – framför allt med klippningsarbetet och vara s.k. ”torsdagsklippare”. 33

Stolta ”frimärkssystrar” s. Gerda Hudin Märta Rydell, Märta Johansson, Alma Holmlund, Margit Timberg, Karin Stensgård tillsamman med Sture Fransson.

Dessutom inspirerades en del av diakoniss-rådets stiftskretsar och/ eller enskilda församlingsdiakonissor att bilda lokala ”klipp-klubbar”. De samlade in frimärkta kuvert och kort, klippte och sände resultatet till Ersta. Några sådana klubbar är fortfarande (2012) aktiva. Reportagerubriker De här är några rubriker från de ofta förekommande tidningsreportagen: ”Diakonissorna klipper för den goda sakens skull.” ”Glada pensionärer gör tjänst på Ersta” ”Kilovaran bättre i diakonins regi” ”Omsorgsfull klippning – helt gratis av frivilliga krafter, nämligen arbetsvilliga diakonissor i 70-80 års åldern.” Ersta frimärksavdelning med Klippska klubben har alltid haft ett gott rykte inom filatelistvärlden och i PR-världen. Sture Fransson säger: ”Det vill vi vara med att värna om. Vi vill att köparna ska bli nöjda, också för Erstas skull”.

Resultaträkningarna åren 1980 – 1989 visar följande resultat: År 1980

Intäkter (kr) 59 000

1981

392 000

76 000

+ 316 000

1982

503 000

76 000

+ 427 000

1983

437 000

124 000

+ 313 000

1984

358 000

103 000

+ 255 000

1985

367 000

94 000

+ 273 000

1986

268 000

84 000

+ 184 000

1987

252 000

68 000

+ 184 000

1988

216 000

48 000

+ 168 000

Kostnader (kr) Resultat (kr) 29 000 + 30 000

1989 93 000 70 000 + 23 000 Av den ovanstående sammanställningen framgår att 1980-talet var ett gott decennium. Sammanlagt tillförde Frimärksavdelningen en försäljningsvinst på nära 2,2 miljoner kronor till Erstas sociala insatser.

Den speciella klubben

Klippska klubben är speciell ur organisationssynpunkt. Den har inga stadgar, inga medlemsavgifter. Den har sitt ursprung i ett arbetslag som genom sitt frimärksintresse lärt känna varandra. Någon beskriver klubben på följande sätt: ”Det sammanhållande kittet är trivsel med uppgiften, gott kamratskap, en fast mötesdag per vecka och så kaffe och bulle förstås”. Medlemmarna hade och har frimärksintresset gemensamt, försöker ha det trevligt tillsammans och är glada över att kunna göra en insats också för Ersta. Onsdagarna blev från början den fasta mötesdagen för ”Klippska klubben” och är så alltjämt. Alltmer blir frimärksfritt Redan 1992 var antalet frimärkslösa försändelser fler än de frimärkta. Nu är den obalansen betydligt större p.g.a. fax, mejl och andra datoriserade kommunikationsmedel. Men våra erfarna filatelister sorterar nog-

Flitiga klippare

grant och skiljer ut det som kan säljas på bättre sätt än som kilovara. Då ger de inkommande gåvorna ett mycket större värde vid försäljningen. Stor kunskap krävs Filatelisternas stora och aktuella kunskap om samlarmarknaden är av stor betydelse för resultatet av försäljningen. Dessutom är deras kunskap om andra frimärksmarknader viktig liksom deras kompetens att värdera skänkta samlingar och enskilda objekt. Flera större frimärksfirmor och företag har åren igenom visat stort intresse för Erstas frimärksavdelning och i många fall varit förmedlare både av kunskap och av frimärksvaror.

Kunniga försäljare

Många intresseområden Frimärksföreningar finns med olika inriktningar: olika länders frimärken, frimärkshäften, militärpost, julpost och olika ämnesområden som blommor, djur, kyrkor, fartyg, bilar, serier m.m. Detta gäller även enskilda samlare. De koncentrerar sig ofta på speciella motiv. Somliga samlar på postens stämplar och försöker få tag på stämplar med alla tidigare förekommande avsändningsorter. Klippska klubben 10 år Särskilda försäljningsdagar anordnades bl.a. i samband med att Klippska klubben fyllde 10 år 1990. Då deltog man i ett stort arrangemang på Postmuséet. Där försiggick försäljning, utställning och information och klubben fick Minnespost-stämpeln med texten ”Klippska klubben Ersta 10 år” och bildmotivet ”sax som klipper”

Frimärkena (Minnesstämpeln)

Frimärksavdelningen 100 år Till 100-årsjubileet hade en enkel liten skrift med en kort historik och ett jubileumsmärke framställts. Det senare beskrivs längre fram. Frimärksavdelningen 100 år firades 1992 med ett jubileumsprogram i Ersta Café. Festen inleddes storståtligt med ”posthornssignaler” framförda av Per-Anders Erixon. Direktor Anders Wejryd hälsade välkommen, Birger Nilsson och Åke Torkelstam berättade om Frimärks-avdelningens resp. Klippska klubbens verksamheter. Det bjöds på kaffe och rikligt med tårta samt sång och musik under ledning av Eva Ankartun och elevkören. 37

Arbetet går vidare Nya medhjälpare behövs hela tiden. Viktigt med gott kamratskap och att uppgifterna ger en känsla av tillfredsställelse över att kunna hjälpa till. ”Det räcker långt med god vilja” är en god erfarenhet från Frimärksavdelningens historia. Framtidsvision ”Frimärksavdelningen kan erbjuda människor, som inte orkar med den höga stressen i arbetslivet och samhället en meningsfull sysselsättning i diakonal miljö.Det arbetet utgör en viktig kontaktyta mellan Ersta och människor som på olika sätt och av olika skäl har det svårt”.

Detta är ett utdrag under rubriken Framtidsvision, undertecknat av Birger Nilsson, Gun Berglund och Sture Fransson 1991.

1990-talet

Vid denna tidpunkt var Frimärksavdelningen fortfarande placerad i Stora diakonisshusets entréplan. Från medarbetarnas sida har det alltid varit viktigt att på ett eller annat sätt framföra ett tack till givarna. Det har oftast skett med ett från Erstas ledning och Frimärksavdelningen gemensamt tackbrev. 1997-99 var Mikael Magnusson föreståndare efter Sture Fransson, som i 27 år varit trofast i Frimärksavdelningens tjänst.

Frimärksauktioner Nya försäljningsidéer prövades under några år: 1998 hölls Frimärsavdelningens första frimärksauktion. Den byggde på skriftliga anbud på i katalog presenterade objekt. Av de 252 objekten såldes 213 och inbringade efter avdragna omkostnader 70 000 kr. 2000 hölls den andra frimärksauktionen med samma koncept.

Samlarobjekt Under årens lopp har diverse nya sorters samlarobjekt efterfrågats. Ett sådant är intresset för vykort av olika slag och julkort. Bland de senare är det speciellt kort med bilder tecknade av kända konstnärer, som t.ex. Jenny Nyström. När det gäller vykort finns det otroligt många önskemål – vanligt är t.ex. att samla på kort av svenska kyrkor. Dessa kort får inte förstöras genom att frimärkena klippes av. Man måste också bortse från att köparna kan läsa mottagaradressen och hälsningen! Man bli aldrig för gammal…

Kaffepaus hör till dagsrytmen. Här ser vi trofasta medarbetare, fr. v. systrarna Ebba Dahlgren, Gerda Hudin, Märta Rydell och Alma Holmlund

Nya lokaler

1999 flyttade Frimärksavdelningen till f.d. församlingslokalerna, där den högtidligen invigdes. Adressen är då Höjdpunkten, Erstagatan 1 C. På hösten 1999 lämnar Mikael föreståndartjänsten. Det administrativa ansvaret övertas då av Birger Nilsson, som blir behjälplig med räkningsutskrivning och distribution av paketvaror. Diakonissan Karin Simonsson ställer sig till förfogande och svarar för den diakonala och sociala delen av verksamheten: telefontjänsten, transporterna och öppethållandet.

Birger Nilsson – Erstas intendent under många år –inviger nya lokaler på Höjdpunkten genom att "klippa till".

Återigen flyttning till nya lokaler Ännu en gång har Frimärksavdelningen fått byta lokaler. Nu – sedan 2002 – är adressen Erstagatan 1 C, vån. 7. Där disponeras de utrymmen, som under 1970 - 80-talen var logement plus ett i berget insprängt förrådsutrymme. Ny flytt är aviserad inför höstterminen 2013.

Då och då samlas man på systervåningen - här för avtackning av Gun Berglund. Karin simonssom tillsammans med George Sund, Ingmar Spykman och Jon Perold.

Entusiaster bland entusiasterna Birger Nilsson (intendent – på Ersta sedan 1959) säger 2001med stor stolthet: ”I fjol fick vi in ung. 250 000 kr.” Han vill verka för och med tillförsikt tro på en fortsatt framtid för Frimärksavdelningen och ger än mera tid åt den efter sin pensionering. Den tiden blev emellertid kort för honom. Han drabbas av hjärtinfarkt vid arbetsbordet på Frimärks-avdelningen och avlider 2005. Med sin insides-kunskap om Ersta, sin trovärdighet som Ersta-tjänsteman och med sitt starka engagemang för ”saken”, betydde hans bortgång en otrolig förlust. En del av det administrativa arbetet övertogs omedelbart av Ingmar Spykman. Efter Birger Nilssons bortgång är diakonissan Karin Simonsson den drivande och uthålliga medarbetaren, som tillsammans med Klippska klubbens medlemmar och ett antal volontärer vecka efter vecka och år efter år lägger ner ett otroligt engagemang för att verksamheten skall fortgå. Det trägna arbetet fortsätter Både gamla och nyförvärvade volontärer gör klipparinsatser - bland de gamla finner vi Hjalmar Lundberg och Jan Pärold, bland de nyare Ann-Marie Lexander, Lena Werner Åkerman och diakonissorna Gunhild Hallner och Astrid Svensson. Dessutom engagerar sig Ersta syförenings medlemmar aktivt som klippare vid sina sammankomster. Vid större arrangemang på Frimärksavdelningen saknas sällan Gun och Folke Berglund, som redan under många år hört till stödtruppen och som kört många frimärkstransporter och med glädje åtagit sig att hjälpa till med allehanda tyngre arbeten. Att vara – eller icke vara – det är faktiskt frågan? Att Klippska klubbens medlemmar är villiga att fortsätta sitt nu mångåriga engagemang för Ersta är av väsentlig betydelse för Frimärksavdelningens vara eller icke vara. Det är därför med stor tacksamhet som följande namn kan nämnas såsom fortfarande aktiva medlemmar och medarbetare: Kurt Arvidsson, Lothar Heinrich, Carl Olof Knutsson, Lennart Kroon, Sten Schüssler, Ingmar Spykman, Karl Magnus Wiklund och Kjell Östlid.

Försäljning med många intresserade kunder – både yngre och äldre

Försäljningarna de senaste åren – anordnade en lördagsförmiddag under höstterminerna - har varje gång inbringat omkr. 40 000 kr. Dessutom sker ständig kontantförsäljning vid besök på Frimärksavdelningen.

Givarna – vilka är det?

En sammanfattande skrift om Frimärksavdelningen på Ersta skulle vara ofullständig om det inte någonstans berättades om dem som lämnar in sina frimärken och sin frimärkta post i form av kuvert, vykort, julkort m.m. Enskilda givare… Bland givarna har alltid funnits enskilda personer, som tagit för vana att aldrig slänga ett enda frimärke. Många både enklare och ibland specialiserade frimärkssamlingar har – när samlarintresset slocknat – överlämnats till Ersta frimärksavdelning. Själv växte jag upp i ett hem, där det på fars skrivbord stod en gammal cigarrlåda och där lärde jag mig att lägga avklippta frimärken för vidarebefordran till diakonissorna på Ersta i Stockholm. Och nu har jag fått uppgiften att med ord beskriva den diakonala insats som detta enkla givande blev en del av.

Karin Simonsson - ständigt på språng - möter här en glad givare!

Donation av större samlingar Under årens lopp har Frimärksavdelningen förutom de små enskilda gåvorna kunnat glädja sig åt och tillgodogöra sig också större gåvor. Det har varit donationer av värdefulla frimärkssamlingar, som experterna i Klippska klubben och några av våra alldeles speciellt intresserade ”frimärkssystrar” förstått att värdera och omsätta på bästa sätt. Och naturligtvis hoppas de fortfarande på att finna det ”gula shilling banco-märket”! Bland dessa finner vi Kungliga Hovet som ex. lät Ersta frimärksavdelning få alla de kuvert med jubiléumsfrimärken som strömmade in till HMK Gustav VI Adolfs 90-årsfond (1972). År 1999 fick Ersta frimärksavdelning ta emot en enormt stor donation från en enskild givare i Malmö, vars frimärkssamling via Arvsfonden tilldelats Ersta. Några av Ersta-diakonissorna i Malmö, Siv Persson, Irene Rembert och Gunn Sjöström kunde (med hjälp av sina äkta män) på Erstas uppdrag genomföra flyttningen från givarens bostad i Malmö till Frimärksavdelningen i Stockholm. Gåvan som i sin helhet fyllde ett övertäckt lastbilsflak bestod av ett stort antal album, häften, lagermappar, block och andra förpackningar med stämplade och ostämplade frimärken från många olika länder. För transporten från Skåne svarade Gun och Folke Berglund. Försäljningen inbragte 100-tusentals kronor.

Mängder av kuvert… Eftersom det går omkring 3.000 frimärken på ett kilo försäljningsvara så vill det också till att Frimärksavdelningen får ta emot stora mängder av kuvert, kort, avier m.m. som är försedda med frimärken. Olika kontakter har under alla år inspirerat firmor, föreningar, förlag, institutioner och tidningar att bli givare. Flera av dessa levererar med jämna mellanrum säckvis med oklippta kuvert.

Brevmärken

Under årens lopp har ett flertal Ersta-brevmärken framställts. De har tillkommit vid speciella firningstillfällen och i reklamsyfte. Konstnärligt begåvade diakonissor har valt motiv och gjort utkasten. Frimärksavdelningen har stått för försäljning och distribution. För brevmärkenas motiv, konstnärer och utgivningsår redogöre här nedan. Erstas brevmärken har under årens lopp blivit många. Det första utgavs redan 1938. Utgåva nr 1. Diakonin behöver bli känd och Ersta behöver stöd. Märket är tecknat av diakonissan Anna-Lisa Björnstedt och motivet är diakonins symbol: duvan i vitt och ett förgyllt kors med en himmelsblå bakgrund. Text i nederkanten: Stöd Ersta Diakonissanstalt. Pris 50 st/1 krona. Utgåva nr 2. Samma konstnärinna har tecknat ytterligare ett märke där den vita duvan - diakonins symbol - med en gyllene olivkvist i näbbet står i vacker kontrast mot den himmelsblå himlen. Text i övre kanten: Ersta Diakonissanstalt. Pris 50 st/ 1:50 kronor. Utgåva nr 3 och 4. Till Erstas 100-årsjubiléum 1951 framställde två nya brevmärken, tecknade och donerade till Ersta av dåvarande kyrkoadjunkten Sigvard Öhrvall, Göteborg – senare kyrkoherde i Gustav Vasa församling i Stockholm. Motivet på det ena märket var Ersta kyrka med ett stiliserat träd mot blå bakgrund; på det andra en vit duva infälld i ett kors med röd bakgrund. Text på båda: Ersta 100 år.

Utgåva nr 5. Diakonissan Lisa Johansson, under några år föreståndarinna på Paramentavdelningen målade gärna blomstermotiv. Av dessa gjordes både vykort och brevmärken.

Brevmärkena utkom 1952 med 2 x 5 olika blommor. Märkena var tandade och kostade 1 krona/ark. Dessa blomstermärken finns ännu till försäljning i vår bokhandel och kostar 10 kr/ark.

Utgåva nr 6. Enligt obekräftade uppgifter utgavs ett brevmärke 1965 Det var den då redan kända och på annat sätt använda bilden med ett kors och en ring mot grå bakgrund. I ringen finns endast ordet ERSTA och diakonins vita duva mot blå bakgrund.Kompositionen var tidigare använd på Minnesskriften vid Erstas 100-årsjubileium: ERSTA 1851-1951 – En bildrapsodi och som ingraverad dekoration på kopparporten till Ersta kyrka vid restaureringen 1969. Utgåva nr 7. Erstas frimärksavdelning firar 100-årsjubiléum 1992. Detta firades bl.a. med ett brevmärke, framställt av diakonissan Margit Asplund. Som förebild hade hon den bild som framställts till Diakonissanstaltens 50-årsjubiléum 1901. Märkena såldes i häften med 10 märken och kostade 20 kr.

Utgåva nr 8. Inför julen 1997 utgavs ett helgbrevmärke med Erstas speciella julkrubba som motiv. Julkrubban byggs årligen upp inför julhelgen. Den har funnits på Ersta sedan 1906 och visas numera i Ersta kyrka under advents- och jultiden.S. Margit Asplund ritade och målade den med finess detaljerade bilden. Julmärkena finns ännu till salu och kostar 20 kr/10 st. Utgåva 9. Samma detaljrikedom (som ovan) präglar de båda brevmärken som s. Margit framställde till Ersta diakonisällskaps 150-årsjubiléum 2001. Det ena märket visar Ersta kyrka och Diakonisshuset; det andra Erstaporten och diakoniflaggan. 45

Den ofta nämnda symbolen för diakonin används i kristna sammanhang i hela världen. Kan tolkas/förklaras på följande sätt: Korset står för den kristna grundsynen. Duvan med en olivkvist i näbbet kommer ”med bud om liv”. Se 1 Mos. 8:11. Ringen kan antingen tolkas som bild av hela jorden, som tecken för gemenskap eller för Guds kärlek som omsluter allt och alla.

TILL VARANDRAS TJÄNST OCH GLÄDJE

Också idag vill och kan Ersta diakoni ge arbetsuppgifter och arbetsgemenskap på Frimärksavdelningen. Detta gäller både experter och volontärer, samtidigt som det också i vår tid ger ekonomiska bidrag till Erstas sociala verksamheter. Stort TACK måste här uttryckas – både för redan gjorda insatser och för det som i framtiden kommer att tillfalla och berika ERSTA DIAKONI genom dess frimärksavdelning.

Syster Alma Holmlund ger med sitt ljusa leende uttryck för glädje och tillfredsställelse över att också på ålderns höst kunna bidra till det diakonala arbete, som Ersta genom åren haft och fortfarande har. 47

Litteratur och källmaterial Olivebladet årg. 1891 – 1950 – Diakonitidskrift innehållande Diakonissanstaltens årsberättelser Svenska Diakoniss-Sällskaptes Årberättelser 1954- 1977 Ersta Diakonisällskaps Årsberättelser 1980-89 Louise Heimbürgers Rundbrev 1913 febr. Johannes Norrbys Rundbrev 117 Vi på Ersta 1980/4, 1990/1 och 1992/1 – Informationsblad till personalen på Ersta Minnesskrift till Svenska diakonissanstaltens femtioårsjubileum, 1851-1901 Diverse tidningsurklipp (i Erstas arkiv och frimärksavdelningens lokmaler)

Innehåll Del III Oblatavdelningen Förberedelserna 50 Starten 1909

Tillkomsthistorien 52 Diakonissa i ledningen 52 Assistenter 53 Oblatsystrar 53 I Gamla diakonisshuset

Södra porten Arbetet utförs med vördnad Den ”olyckliga” oblatmaskinen Nya och moderna järn

55 55 56 56

Bakningsproceduren 56 Bakning 57 Stansning 57 Packning 58 Beställning och försäljning 58 Försäljning 59 Världskrigsåren 60 Miljoner oblater 1956 61 Litet nattvardsteologi 61 Brytoblater 62 Glutenfria oblater 63 Litteratur och källor

Till varandras tjänst och glädje Del III Oblatavdelningen

Förberedelserna Redan 1899 uttryckes i tidskriften Olivebladet (nr 11-12) en förhoppning om att ev. redan nästkommande år kunna igångsätta tillverkning av nattvardsbröd/oblater. ”Det har före fallit oss önskligt att äfven denna sak blir en diakonissgärning, såsom den utan twifvel varit i den äldre kristna kyrkan”. Tillsammans med ledningen vid flera diakoniss-anstalter i Tyskland (bl.a. Neuendettelsau) inspirerades Ersta att öppna en oblatavdelning. Man ville också här se detta som en lämplig ”diakoniss-gärning” för några av de äldre systrarna. I forna tider var det munkar och nunnor som bakade nattvardsbröden, ett arbete i klostermiljö som omgavs med stor vördnad. Efter reformationen blev det präst- och klockarefruarna som tog över ansvaret för detta ”fromma hantverk”. För Diakonissanstalten tog det några år av förberedelser och först i årsberättelsen 1908 berättas att ”en apparat för tillverkning av kyrkooblater medelst elektrisk värme blivit uppsatt å anstalten”. Denna apparat kallas ”oblatpress” och var den första i sitt slag som levererats till Skandinavien. I Erstas arkiv finns en liten papperslapp (se nedan) med noggranna anteckningar om detta första oblatjärn. Enligt anteckningar var det diakonissan Louise Spångberg som gjorde den första beställningen av oblatjärn och som t.o.m. 1913 ledde arbetet på Oblatavdelningen.

Sept 1908 beställt. 3 Maj 1909 betald. Oblatpress 365 x 230 mlm för 220 volt likström 2 snören á 3 kr Skärjern Frankfurt a Main Prometeus

495:6:7:50:508:50

Zander & Ingeström Generalagent för A-B de Laval

Denna beställning torde gälla oblatjärnet med de långa skänklarna, som numera förvaras i Ersta museum. Originalet till beställningslappen finns i Erstas arkiv.

Starten 1909 Tillverkningen kunde därmed börja ”i stor skala till betjänande af församlingar som så önska”. I flera årgångar av Olivebladet presenteras därefter den nya verksamheten i annonser. ”Kyrkooblater tillverkas vid Diakonissanstalten i Stockholm. Oblaterna äro förvarade i prydliga askar, innehållande 1000 eller 500 oblater till ett pris av resp. 3 kr och 1:50 kr.” På Malmskillnadsgatan 46 i Stockholm fanns Björklunds bokhandel, som under en del år importerat oblater från Tyskland. Tillkomsten av ett oblatbageri på Ersta påverkade menligt denna försäljning och 1911 meddelar fröken F. Björklund att bokhandeln beslutat upphöra med sin import av oblater till förmån för Diakonissanstalten, som därmed blir tämligen ensam på marknaden. Att Diakonissanstalten och diakonissorna där så tidigt tog sig an uppgiften att baka och förse Svenska kyrkans församlingar med oblater, har varit och är högt uppskattat av köparna, finns det en rad skriftliga bevis på. I ett tackbrev 1925 skriver en kyrkoherde: ”…Asken var prydlig och tilltalande. Packningen var så väl utförd att densamma

beredde mig sannskyldig glädje. Man märker så väl, att det utförda arbetet betraktas som en gärning i Herrens tjänst och till hans ära…” En annan skriver 1953: ”Tack, kära Systrar, för att Ni i Sveriges kyrka håller denna tradition vid makt och gör det på ett så stilla, försynt sätt!”

Tillkomsthistorien

Oblatbageriets tillkomsthistoria började redan 1905 med en brevväxling mellan föreståndarinnan s. Louise Heimbürger och en syster vid Diakonissanstalten Neuendettelsau i Bayern. Frågor angående anskaffandet av oblatjärn med mera tillbehör blev besvarade. När första beställningen därefter gjordes 1908 var det just en tysk firma som blev leverantör. Nästa brevväxling (febr. 1909) skedde mellan diakonissan s. Louise Spångberg och en dansk syster. I Köpenhamn låg Diakonissestiftelsen steget före Ersta när det gällde igångsättande av oblatverksamhet. Med goda kontakter systrar emellan fick man på Ersta råd och anvisningar från dem som redan hade erfarenheter av bakningen. Därifrån kom också uppgiften att det även för ”eldre söstrar gaar meget godt. Det er med dette som med alt, övelse gjör maestaren.”

Diakonissa i ledningen Så blev det också här en uppgift för de äldre systrar som av åldersskäl inte var i dagligt arbete. Den första föreståndarinnan för Oblatavdelningen var diakonissan s. Augusta Eckert. Hon tillträdde tjänsten den 1 okt. 1909, den dag då oblatavdelningen öppnades. Hon var 60 år och förblev uppgiften - som för henne var helig – trogen ända till en vecka före sin död 1923. Hon fick under sitt sista levnadsår uppleva att försäljningen av oblater överskred ½ - miljonstrecket. Under s. Augustas tid stansades oblaterna ut för hand med ett runt järn och en kraftig träskiva som underlag. Från 1910-13 var ovannämnda s. Louise Spångberg också aktiv på Oblatavdelningen. Ofta placerades en diakonisselev som medhjälpare där. Efterträdare till s. Augusta blir diakonissan s. Amelie Follin (f. 1867). Hon stannar kvar på Oblatavdelningen till 1944 då hon efterträdes av

diakonissan s. Emma Göthe (f. 1881) som stannade i 2 år. 1946-1952 ledde diakonissan s. Ann-Sofi Jansson (f. 1881) arbetet. Nästa ledande diakonissa var s. Ester Swedin (f. 1891) som tjänstgjorde på oblatavdelningen 1952-1965. Därefter följer ett par år då inget namn anges på ledarposten. I stället omtalas insatsen på följande sätt: ”Oblatbageriet drives helt med hjälp av pensionerade diakonissor”. Bland ansvariga nämns bl.a. s. Alma Holmlund 1973-74, s. Margit Wirén 1975-77 och s. Evy Widergren 1978-84. Assistenter Fr.o.m. 1985 har en assistenttjänst inrättats. Elisabet Larnemark, Lilian Liedholm, Hans Göransson och Wiveka Ekberg – alla fyra nyvigda diakoner som efter kortare tjänstgöringstid efterträdde varandra som assistenter. 1991 finns det åter en föreståndartjänst som under några år innehas av Stig Norling och 1996-2002 av diakonissan Inger Karlsson. Därefter har det uppdraget kombinerats först med Samordnaren för diakonigemenskapen diakonissorna Gun Berglund och Margareta Hardenfalk och därefter med kyrktjänsten på Ersta med diakonerna Mikael Halldin 2005-10 och Hans Heerman-Göransson 2010-12 som ansvariga. Verkliga trotjänare är idag Didi Gesess och Ludmilla Rawicha som sedan 18 resp 15 år är anställda vid Oblatavdelningen. Tillsammans med ett ökande antal volontärer ansvarar de för den dagliga driften. Oblatsystrar Under årens lopp har det i många av våra avlidna systrars minnesrunor som sista arbetsinsats skrivits att de som pensionärer under längre eller kortare tid varit verksamma på oblatavdelningen och därför kallades ”oblatsystrar”. Här några som vi minns: Ella Andersson, Maj Bengtsson, Majken Broling, Maggie Dahlström, Karin Eriksson, Inez Jansson, Eva-Maria Johansson, Märta Johansson, Oktavia Johansson, Siri Johansson, May Karlsson, Karin Karlström, May Karlström, Gerda Larsson, Aina Lindkvist, Irma Malmsjö, Märta Rydell, Judith Schaible, Ester Sundberg, Ann-Mari Thunberg och Britta Öhman. Diakonissorna Greta Johansson och Els-Marie Gullstrand är fortfarande aktiva på Oblatavdelningen tillsammans med ett antal volontärer. 53

Didi Gesess och Ludmilla Rawicha

Tidigare medarbetare har varit diakonissorna Karin Aldén, Eva Hultman, Ann-Christine Kindt, Astrid Ohlsson, Ingrid Perman, Kerstin Soltun, Sonja Wallin och Elisabeth Vahlqvist. Bland övriga medarbetare märks Anders Björklund, Birgitta Eriksson, Sixten Gill, Seppo Kilpi, Alf Olsson, Elsa Solmar, Tobias Ulfvebrand, Erik Wejryd och David Westius.

I Gamla diakonisshuset

Det första bageriet inrymdes – från 1909 till 1973 – på bottenplanet i Gamla diakonisshuset i två mindre rum med utsikt mot Saltsjön. Här fanns - till vänster innanför den gamla lektionssalen/nuvarande matsalen - två mindre rum. Oblatavdelningens utflyttning därifrån hängde samman med tillkomsten av Erstas första dator, som var ”mycket stor” och krävde utrymmet i de båda rummen.

Södra porten I detta sammanhang genomfördes en grundlig renovering av Södra porthuset, dit Oblatbageriet överflyttades och där hela bottenvåningen fortfarande disponeras.

Oblatbageriet finns i södra porthuset

Arbetet utförs med vördnad Bakningen har alltid utförts med vördnad. För diakonins teologi innebär oblattillverkningen ett led i den bibliska ”tjänsten vid bordet”. Vid många diakoniinstitutioner blev därför oblatbakningen en uppgift av speciell art – en hantverksmässig framställning av bröd till kyrkans nattvardsfirande – fjärran ifrån all industrialisering.

Som regel inleddes arbetsdagarna med en kort andakt: Först sjöngs sv.ps. 291: 1 Sänd av himlens sol en strimma Därefter bads: Herre, över mödans dag. Främja, Herre, vårs händers verk Skänk åt varje dagsverkstimma Ja, våra händers verk främje Du. kraften av ditt välbehag. Fyll vårt hjärta med den tro varur trogen tjänst kan gro. Den ”olyckliga” oblatmaskinen På 1990-talet gjordes på Ersta en betydande ekonomisk satsning på anskaffning av en helautomatisk oblatmaskin, där mjöl och vatten skulle tillföras i ena änden och redan förpackade oblater skulle komma ut i den andra. Men därav blev intet! Maskinen fungerade aldrig! Återgång till hantverket blev enda lösningen. Nya och moderna järn Med nya och moderna oblatjärn går arbetet vidare i Södra porthuset. Fortfarande beställs oblatjärnen från Tyskland. Kontinuerliga förbättringar genomförs och idag står inte mindre än 4 väl fungerande järn på rad i ena rummet där bakningen sker. Alla järnen är teflonbelagda, termostatstyrda och försedda med ett graverat krucifix. På två av dem bakas stora brytoblater (10 st/bak) och på två små oblater (44 st/bak).

Bakningsproceduren

Arbetet på Oblatavdelningen består förutom hanteringen av beställningarna och leveranserna av flera moment. Smeten består av mjöl och vatten som blandas till en jämn smet. Med en lämpligt stor skopa hälles smeten på det uppvärmda järnet. När locket stänges tränger en del ut kring järnets kant och måste skrapas bort med hjälp av en speciell skrapa.

Själva bakningen tar några minuter. Den färdiggräddade kakan sättes för att svalna i ett ställ. Beroende av rumstemperatur och luft-fuktighet placeras de hela kakorna i ett ångskåp för att vid utstansningen inte vara alltför spröda.

Greta Johansson bakar

Stansningen. Både de små och de stora oblaterna stansas ut - en och en - med hjälp av enkla stansningsmaskiner. Dessa kräver än så länge ett pedaltramp förvarje oblat. Förhoppningsvis kommer de snart att ersättas av elektriskt drivna apparater. Stansningen är ett viktigt moment som kräver god precision. Det gäller att placera kakan exakt så att stansens skäryta hamnar mellan cirklarna på oblaten. 57

Seppo Kilpi vid stansningsmaskinen

Packningen Oblaterna packades förr i kartonger, numera i papprör – bådadera försedda med en bild av Ersta kyrkas altare. Två olika storlekar finns på rören. 50 st. stora oblater ryms i det vidare röret och 100 st. små i det smalare.

Systrarna Kärsti Johansson, Siri Johansson och Oktavia Johansson visar glädje och tillfredsställelse i sin frivilliga arbetsinsats i oblatbageriet.

Beställning och försäljning

Nattvardsoblaterna beställes framför allt av Svenska kyrkans församlingar men även av andra kristna samfund. De levereras som postpaket.

Försäljningen Så här ser en förkortad försäljningsstatistik ut: År Antal År Antal 1910 6 500 1965 1 240 000 1915 187 000 1970 1 327 700 1920 544 200 1975 2 036 700 1925 456 500 1980 2 046 200 1930 408 400 1985 1 747 200 1935 473 600 1990 1 851 100 1940 521 400 1995 1 330 400 1945 740 000 2000 2 036 400 1950 807 000 2005 2 200 000 1955 945 700 2010 3 000 000 1960 1 176 800 En heltäckande årlig statistik finns att tillgå i Erstas årsberättelser. Urvalet här ovan med 5 års intervaller ger en god bild av helheten. Det angivna antalet är summan av stora och små oblater.

Noggrant arbete med hjälp av pincett 59

Även åt postpaketerna ägnas stor omsorg

Första världskrigsåren Krigsåren visar en betydlig ökning. 1918 överskreds ½-miljonstrecket för att under åren 1923-33 åter ligga något under. Andra världskrigsåren Då visar sig en fortsatt stabil ökning. I Febe 1943 skriver Inga-Lisa Thunberg en artikel med rubriken ”Har nattvards-frekvensen ökat under krigsåren?” Hon konstaterar där att ”den stora världsnöden… orsakat denna höjning …genom den nöd som tränger sig in i människors själar…” men också att kyrkans ” intensifierade ungdoms- och församlingsarbete”…och den ”omfattande högkyrkliga fromheten, som begär att efter gammalkyrkligt mönster få fira communion vid varje högmässa” har bidragit till ökningen.

Miljoner oblater 1956 1956 når oblatförsäljningen för första gång 1-miljonstrecket och visar därefter en stadig ökning år för år tills 2-miljoner säljs 1975. År 2010 överskrids 3-miljonerstrecket. För många människor har namnet Ersta varit förknippat med begreppet ”oblatbageri” och med diakonissors insatser där. Oblater med hög kvalité har varit och är ett signum och gott varumärke för Ersta. Otaliga är de reportage och intervjuer som gjorts här både av tidningspressen, radion och TV. Allt tyder på att Erstas oblattillverkning kommer att behövas också i framtiden.

Oblater i mängd

Litet nattvardsteologi

Normalt har oblater bakats på finaste kärnvetemjöl och vatten – ingenting mer, vare sig salt eller kryddor. Jesus instiftade nattvarden i samband med judarnas påskhögtid – också kallad ”det osyrades brödets högtid”. (Se Matteus evangeliet 26:17 och dess parallellställen). 61

Därav följde helt naturlig seden att vid nattvardsfirandet använda osyrat – icke jäst bröd. Däremot har ingen av evangelisterna nämnt något om mjölsorten, som troligtvis var vete, det sädeslag som Jesus ofta nämnde i sina liknelser. Däremot ledde frågan om ”syrat eller icke syrat bröd” till den schism på 1000-talet som ledde till brytningen mellan de katolska och de ortodoxa kyrkorna – de katolska använde osyrat och de ortodoxa syrat bröd – med den följden att de evangeliskt lutherska kyrkorna (inkluderande den Svenska kyrkan) i de flesta fall använder osyrat bröd – som kallas oblater. Ordet ”oblat” kommer från latinets ord ”oblatum” och kan närmast översättas med ”det som burits fram” – dvs ”det offrade”. En konsekvens av detta är nu allmänt vedertagen nämligen att ”brödet i oblatasken” och ”vinet i kannan” i ingångsprocessionen "bäres fram" till altaret. Först i mässliturgin blir oblaten ett ”heligt bröd” genom att prästen i instiftelseorden tar brödet och läser orden ”Den natt då han blev förrådd, tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: Tag och ät. Detta är min kropp, som blir utgiven för er. Gör detta till min åminnelse.” Brytoblater I mitten av 1970-talet påbörjas i Svenska kyrkan arbetet med en ny Kyrkoordning och en del församlingar får bl.a. uppdraget att pröva nya gudstjänstordningar. Då uppstod från församlingarnas sida ett önskemål om tillgång till en större oblat – brytoblaten – som prästen höjer upp och bryter i samband med mässans växelläsning mellan präst och församling: ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp – så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Ett första järn för bakning av brytoblater införskaffades och 1979 redovisas en försäljning av 12.100 st. Nu, 30 år senare, uppgår antalet brytoblater till över 50.000.

Glutenfria oblater Någon gång i slutet på 1980-talet kom önskemål om glutenfria oblater. Då det visade sig att antalet allergiker ständigt ökar, ställdes oblatbageriet inför ett antal svårlösta problem. Dessa är både av teologisk och praktisk art. Praktiska problem visades sig finnas både i tillverkningen och vid utdelandet i mässan. Optimistiskt byttes vetemjölet ut mot majsmjöl – men då visade det sig att järnen inte var villiga att ta emot den annorlunda smeten. Oblaterna kletade vid och brändes och försvårade tillverkningen av de tunna, vita och sköra bröden. Eftersom man växelvis på samma järn bakade med vetemjöl och med majsmjöl, krävdes att järnen minutiöst rengjordes från vetemjölet. I annat fall förorenades majsmjöls-bröden av kvarvarande vetemjöl som förorsakade allegiska reaktioner även i mycket små mängder. Vid utdelandet i mässan uppstod också problem med att handha två olika slags bröd. Vem eller vilka bland nattvardsgästerna hade gjort klartför prästen att de var glutenallergiker? Problemet uppstod redan i att de olika bröden låg nära varandra på samma patén. Efter flera års arbete med att finna en majsmjölsmix som är anpassad till oblatjärnen, har det nu beslutats att fortsättningsvis endast baka glutenfria oblater i två olika storlekar. Däremot kan andra oblater (bakade på vetemjöl) beställas från Ersta, som i sin tur köper dem från Katolska kyrkan. Majsmjölsmixen har en speciell sammansätt-

ning, kan inte köpas i Sverige utan importeras från Tyskland och är anpassad till oblatjärnen.

I en av våra nya psalmer, 726:2 – från Filippinerna – sjunger vi med den världsvida kyrkan Vilket stort mysterium! Vilken salig måltid! Brödet som vi bryter, gör oss ett med Kristus. Vinet som vi delar, oss med Gud förenar. Omöjligt att förstå, att det kan vara så. Ersta diakoni har nu under mer än 100 år gjort en betydande tjänst åt Svenska kyrkans församlingar genom sitt oblatbageri. I en artikel i tidskriften Febe 1942 uttrycks uppdraget så här: Med denna av kyrklig tradition helgade tillverkning är det en glädje för Ersta att få tjäna vår svenska kyrka. Denna heliga tjänst synes också på ett särskilt sätt stå i linje med diakonins gärning.

Litteratur och källor Olivebladet 1899 – 1950 –Diakoni-tidskrift innehållande Diakonissanstaltens årsberättelser Den tjänande kyrkan 1951 – 1953 –Månadsblad från Diakonissanstalten med Årsberättelser Svenska Diakoniss-Sällskapets Årsberättelser 1954 – 1977 Ersta Diakonisällskaps årsberättelse 1978 – 2010 Febe 1942, 1943 –Julhälsning från Diakonissanstalten i Stockholm Den svenska psalmboken 2002 Sven-Erik Brodd: Diakonen i mässan, Verbum 2005

I rapsodiserien finns sedan tidigare: Vad specialdalern blev värd – om tillkomsten av Ersta kyrka och dess fortsatta historia Låt åren tala – om tillkomsten av ålderdomshem för diakonissorna Kungahusets förbindelser med Diakonisshuset – om Erstas kungliga kontakter Alla äro våra bröder – om diakonins insatser i kris- och kristid Guds outsägligt rika gåva – om Advent och Jul på Ersta Staden på berget – verksamhets- och byggnadshistoria Välkommen in genom porten – en guide till Staden på berget I starka kvinnors sällskap – om Erstas sociala verksamheter

Ersta diakoni Besรถksadress: Erstagatan 1 Box 4619, 11691 Stockholm tel 08-7146100, fax 08-71493 27 www.erstadiakoni.se