Biblis 42 (Sommaren 2008)

Biblis 42

Biblis 42 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2008 sek 80

2008 är Kartans år och i Biblis 42 lotsar Göran Bäärnhielm oss genom Kungl. bibliotekets rika kart- och bildsamlingar, med avstickare till boksamlingen i Kvikkjokks kyrka, fantasikartor och konstnären Miró som bondemålare.

FD Göran Bäärnhielm, född 1941, förste bibliotekarie, Kungl. biblioteket.

Foto Ulf Huett Nilsson

Baksidan: ”Jag skulle ge dem åt djävulen med gott samvete”. En bondkvinna med slända i handen bär på ryggen en adelsdam och en nunna med radband. Karikatyr från franska revolutionen, ingår i en liten samlingsvolym med 285 gravyrer som tillhört kung Karl XV:s privata bibliotek. Kungl. biblioteket.

(PLAF 53:67)

Biblis42 Jacket.indd 1

Framsidan: Bestigning av Pompejuskolonnen i Alexandria, tecknad av Carl Peter von Heidenstam 1819.

Kungl. biblioteket (KoB H.uts. B.128)

08-06-17 11.14.23

Biblis nummer 42 sommaren 2008 redaktörer ingrid svensson och ulf jacobsen

texter av göran bäärnhielm

3

Kungl. bibliotekets kart- och bildsamlingar

20

Inseglingen till Stockholm 1623 – En holländsk seglingsbeskrivning och dess föregångare

28

Islamiskt i Kungl. biblioteket

38

Katalanska kartografer

41

Boksamlingen i Kvikkjokks kyrka

48

Tullinspektor Berghman och Söderköpings karta

54

Scener ur folklivet – Erik Dahlberghs Sverige

70

Rålambska samlingarna i Kungl. biblioteket

91

Resan till Stora Skälmslandet och ett geografiskt instrument från 1700-talet

96

Fantasikartor – Kartor som allegori och moralisk satir

110

Karikatyrer från franska revolutionen

118

Rhigas Feraios’ Greklandskarta

123

Miró – bondemålaren

126

Göran Bäärnhielm Ingrid Svensson

128

Föreningen Biblis

Omslag Peter Ragnarsson

Biblis42 Text.indd 1

08-06-17 12.49.59

2

Biblis42 Text.indd 2

08-06-17 12.50.00

Kungl. bibliotekets kart- och bildsamlingar

S

tora bibliotek i äldre tider innehöll inte enbart böcker. Även kartor, grafiska blad och måleri, vetenskapliga instrument och naturalier, antika mynt, fornsaker och andra kuriositeter ingick i samlingarna. Det gällde i synnerhet de kungliga och furstliga praktbiblioteken, som hade till främsta uppgift att tjäna som representationslokaler och låta sina ägare framträda som furstar även i lärdomens rike.

Så var också fallet med det kungliga biblioteket i slottet Tre Kronor. Enligt bevarade förteckningar över bibliotekets innehåll före slottsbranden i maj 1697 hade samlingarna delvis karaktär av konstkammare och kuriosakabinett. Mycket av detta förstördes i branden, men en serie porträtt av fredsunderhandlarna vid Westfaliska freden, som nu finns på Gripsholms slott, och en praktfull armillarsfär, nu i Nordiska museet, räddades undan lågorna.

I bibliotekets gravyrsamling finns det idag åtminstone en gravyr som med största sannolikhet befann sig i slottet före branden – en märklig allegorisk bild som förefaller syfta på Gustav II Adolf. I kartsamlingen klarade sig Karl XI:s Blaeuatlas i elva volymer undan branden med rökskador och en handritad kartbok över furstendömet Zweibrücken, som råkade vara utlånad till Carl Magnus Stuart, har bevarats fram till idag.

Under 1700-talet försvann konstföremålen och de vetenskapliga instrumenten ur det kung-

En segelbåt vid Utö, fotograferad av Henry B. Goodwin på 1920-talet.

liga biblioteket. Plansch- och kartsamlingarna utökades däremot avsevärt. De viktigaste tillskotten var hovintendenten Carl Hårlemans samling av planschverk, gravyrer och egenhändiga ritningar som testamenterades till biblioteket 1753. Antikvitetskollegiets samling av handskrifter och böcker överlämnades 1780, och där ingick även Magnus Gabriel de la Gardies gravyrsamling med bland annat stadsvyer och ornamentstick. Ett annat viktigt tillskott var Carl Reinhold Berchs samling av kartor, utsikter och porträtt som hade inköpts av staten 1778 efter Berchs död och överfördes från Vitterhetsakademien 1788. Slutligen bör Gustav III:s handbibliotek, som överlämnades 1792, nämnas. Där ingick bland annat Carl Gustaf Tessins samling av böcker och planschverk, som troligen hade inköpts redan 1757. År 1794 inrättades emellertid Kongl. museum, och hela gravyr- och handteckningssamlingen överfördes dit. Biblioteket fick dock snart nya tillskott. En samling böcker, kartor och handteckningar ur de kungliga samlingarna överlämnades år 1805. År 1840 fick biblioteket mottaga en samling graverade porträtt som tillhört grosshandlaren Lindahl i Norrköping, C.C. Gjörwells måg. År 1853 överlämnades en samling porträtt och andra gravyer som tillhört kanslirådet David Krutmeyer, och 1863 fick biblioteket delar ur den Holtermanska samlingen av bland annat karikatyrer. År 1866 utfärdades ett kungligt brev om fördelningen av gravyrer och handteckningar mellan Kungl. biblioteket och Nationalmuseum. Enligt detta skulle museet samla gravyrer som kunde anses vara renodlade konstnärliga produkter,

3

Biblis42 Text.indd 3

08-06-17 12.50.02

I Karl XI:s praktfulla Blaeu-atlas i elva volymer finner vi den här Europakartan, som inramas av representanter för olika nationaliteter, alltifrån engelsmän till greker (klädda som turkar).

medan biblioteket skulle samla dylika ur rent innehållslig synpunkt. Det innebar att biblioteket till museet överlämnade sin samling konstnärliga gravyrer – utom den svenska gravyrsamlingen – men i gengäld återfick större delen av den tessinska samlingen av planschverk.

De viktigaste tillskotten efter 1866 är Karl XV:s samling med Rosersbergssamlingen som införlivades 1874; professor Mårten Sondéns gravyrsamling som inköptes 1913 och civilingenjören Nils Gellerstedts kartsamling som testamenterades till KB 1961.

Kartsamlingarna Kartor är förvaltningsredskap och maktinstrument men också maktsymboler och prydnadsföremål. De var i alla dessa egenskaper betydelsefulla vid renässansens furstehov. Men av de kart-

samlingar som kan ha funnits vid vasakungarnas hov finns ingenting bevarat. Den första mera betydande kartan över Skandinavien gjordes av den landsflyktige Olaus Magnus i Venedig, och ingenting talar för att den nådde vårt land annat än i sekundärversioner, innan den 1626 ersattes av Andreas Bureus Nordenkarta, tillkommen på kungligt uppdrag.

Karl XI:s praktexemplar av holländaren Blaeus atlas i elva volymer från 1663 är det äldsta bevarade exemplet på ett kartverk i kunglig ägo. KB:s samling av atlaser är för övrigt betydande för ett utkantsland och den har berikats genom sådana mångsidiga och välunderrättade samlare som Adam Horn, Matthias Benzelstierna och Nils Gellerstedt samt med betydande verk ur de kungliga samlingarna, i synnerhet efter Gustav III, Karl XIII och Karl XV. Andra förvärvskällor var pliktleveranserna,

4

Biblis42 Text.indd 4

08-06-17 12.50.03

som förefaller ha fungerat sedan 1700-talets mitt och resulterade i en i det närmaste komplett samling svenska kartor. Genom överföringar från andra institutioner, såsom Antikvitetskollegiet och Generallantmäterikontoret, har kartsamlingen utökats ytterligare.

Svenska kartor Först i samlingarna kommer de officiella kartverken med bladindelning i rutnät i skala 1:100 000, som sedan 1820-talet utgavs av de militära inrättningarna Topografiska Corpsen och Generalstabens topografiska avdelning och från 1894 av det civila Rikets Allmänna Kartverk och Lantmäteriverket.

Generalstabskartorna var från början graverade och behöll samma utseeende in på 1950-talet, då de ersattes av de nutida ”grönsaksbladen”.

Ofta utnyttjad är den kronologiska sviten av översiktskartor över Sverige och Norden, mestadels av utländskt ursprung. I denna grupp återfinns bland annat dansken Claudius Clavus medeltida kartbild i Ptolemaios-upplagan 1482, Olaus Mag-

nus Carta Marina i Antonio Lafreris kopparstuckna upplaga från 1572 med ursprunglig kolorering liksom de italienska, holländska, franska, tyska och engelska versioner av Nordens kartbild som dominerade under olika perioder. Dessa versioner gick emellertid tillbaka på ett fåtal förlagor, där det är möjligt att se hur kartbilden utvecklats språngvis i takt med den förbättrade tekniken.

Vidare finns det en svit kartor över särskilda landskap, en svit över städer och andra enskilda orter samt en stor avdelning tematiska kartor inom områden som ekonomi, industri och handel, historia och krig, geologi, hydrografi, förvaltning, kommunikationer med vägar, järnvägar och båtlinjer samt en stor svit turistkartor.

Bland enskilda kartor kan nämnas sådana kartografins inkunabler som Andreas Bureus Lapplandskarta 1611, det unika exemplaret av hans lilla Mälarkarta 1614 och den ovan nämnda Nordenkartan från 1626.

I samlingen av utländska Nordenkartor möter vi välkända namn i kartografins historia, som italienarna Camocio och Gastaldi, tyskarna Ortelius,

Kungl. bibliotekets äldsta handritade Stockholmskarta är från 1640-talet och redovisar ett moment i stadsplaneregleringen av stadens malmar. Norrmalm hade redan försetts med en rutnätsplan medan Södermalm ännu uppvisar det oreglerade nätet av gränder som sprider sig från Södermalmstorg mot Fatburen. Man lägger märke till den sparsamma bebyggelsen på Kungsholmen och att Blasieholmen ännu är friliggande och förbunden med Ladugårdslandet genom en bro.

5

Biblis42 Text.indd 5

08-06-17 12.50.04

Mercator, Homann, Lotter och Seutter; holländarna Blaeu, Janssonius och Visscher, fransmännen Delisle, De Fer och Jaillot och engelsmännen Wells, Bowen och Moll samt åtskilliga andra.

Bland landskapskartorna finner vi dels blad ur 1600-talets holländska och franska atlaser, dels det svenska Lantmätericontoirets utgivning vid mitten av 1700-talet av graverade landskapskartor, som aldrig blev någon ekonomisk framgång.

I stället var det gruvägaren och baronen Samuel Gustaf Hermelin som lade upp det stora kartverket över Sveriges och Finlands hövdingedömen omkring sekelskiftet 1800. Han gjorde konkurs på kuppen, men verket levde vidare i det militära topografiska kartverket.

Parallellt med detta löpte det ekonomiska kartverket som började utges 1860, och där de första bladen täckte Upplands härader. Detta var inte graverat som de militära kartorna, utan hade litograferade blad som var handkolorerade i milda färger.

De geologiska kartorna, mestadels ur Sveriges Geologiska Undersöknings utgivning, är också vackert färglagda. Det karakteristiska för dem är att färgsymboliken är väsentlig; därför introducerades en ny metod för färglitografi 1872.

I övrigt finns tematiska kartor av en mängd vitt skilda slag. Här återfinns vägkartor, som började ges ut vid mitten av 1700-talet och där man kan

utläsa gästgiveriers och skjutsställens belägenhet och avstånd. Dessa ersattes under 1800-talet av järnvägskartor, utgivna av planeringskommissioner eller för resenärernas behov, och vilka illustrerar järnvägsnätets utveckling. Med bilismens framväxt på 1930-talet blev bilkartorna allt viktigare. Speciella cykelkartor finns också, men har aldrig blivit lika vanligt förekommande här som i England och Frankrike. Kanal- och ångbåtskartor är andra kategorier, nära knutna till dessa transportmedels storhetstid före och omkring sekelskiftet 1900.

Vi har berört två huvudkategorier av kartanvändare: militärer och skattmasar. En tredje – sjöfararna – finns givetvis också representerad.

Det första svenskproducerade sjökortet över Östersjön är Johan Månssons från 1645, som visserligen bara finns i den andra upplagan från 1725.

Det följs av Petter Geddas Östersjöatlas 1695 och därefter Nils Strömcronas, Johan Nordenankars och Gustaf af Klints sjökarteverk, som för fram till det nuvarande Sjöfartsverkets utgivning. De utländska sjökorten över svenska vatten är också väl representerade, alltifrån holländaren Waghenaers Speculum Nauticum (”Spieghel der Zeevaert”) 1584 till Robert Dudleys ”Arcano del Mare” 1645, den första sjöatlasen i Mercators projektion samt John Norris, kallad ”Foulweather Jack”, som gjorde de första betydande sjökorten över Stock-

Ett attraktivt objekt i bibliotekets kartsamling är en volym i grön marokäng med handritade sjökort över Stockholms skärgård, ritade och akvarellerade av Carl Peter Hällström 1810 efter uppmätningar av Nathanael Gerhard af Schultén. Här en detalj av Kodjupet norr om Vaxholm.

6

Biblis42 Text.indd 6

08-06-17 12.50.04

En detalj av Gripenhielms handritade generalkarta 1688, omfattande Mälarlandskapen.

holms och Karlskrona skärgårdar i samband med att han ledde en flottstyrka mot de ryska härjningarna 1719.

De tryckta kartorna, som vi hittills har talat om, utgör huvuddelen av samlingarna. Det finns dessutom en inte obetydlig samling handritade kartor, främst lantmäteridirektören Carl Gripenhielms generalkarta från 1688, som sammanfattade lantmäteriets dittills gjorda uppmätningar och gav en första korrekt kartbild av riket. Om den kartan berättade Jacob Faggot 1747 att den hölls inlåst i Lantmäteristyrelsen, men att den stals därifrån i hemlighet och kopierades hos franske ambassadören, för att sedan återställas. På så vis kom den att ligga till grund för Guillaume Delisles Nordenkarta ”Carte des couronnes du nord” – tillägnad Karl XII – redan 1704. Först 1747 trycktes en liknande karta av Lantmätericontoiret.

Gripenhielms karta överlämnades till biblioteket från Generallantmäterikontoret 1884 på begäran av bibliotekschefen G.E. Klemming och efter Kungl. Maj:ts beslut.

Gripenhielms monumentala Mälarkarta, upprättad 1689, överlämnades vid samma tillfälle.

Den är ett patriotiskt manifest från stormaktstidens höjdpunkt, en tre och en halv meter bred handritad väggkarta över Mälaren, omgiven av nittiosex utsikter över städer, slott, herrgårdar och farleder i Mälaren.

Det finns ett fåtal andra lantmäterikartor, bland annat en över Hässelby slotts mark i Stockholms nordvästra utkant, ritad av lantmätaren Peder Menlös 1658 före själva slottets uppförande. Kartan har aldrig varit i statlig ägo, utan köptes till biblioteket 1979 på en auktion av samlingar från Stafsunds slott.

Av stort intresse är en av de äldre Stockholmskartorna från ca 1640, som visar ett övergångsskede i regleringen av bebyggelsen på Stockholms malmar. Här syns det ännu oordnade gatunätet på Södermalm, Norrmalms nya rutnätsplan efter europeiskt mönster, fartyg vid Skeppsbron och det lantliga Djurgården, den kungliga jaktparken med springande hjortar.

7

Biblis42 Text.indd 7

08-06-17 12.50.05

Kunskapen om Centralasien och Sibirien gjorde stora framsteg under 1700-talet. Kungl. biblioteket har en hel serie kartor som visar utvecklingen. Karolinen Philipp Johan von Strahlenbergs Sibirienkarta (ovan), tryckt 1730, bygger på hans resor i landets inre under fångenskapen. Dansken Vitus Bering utforskade i rysk tjänst sjöledes Kamtchatka och Sibiriens nordöstra kust. Ett par av hans många handritade kartor från 1720-talet finns i KB (nedan), men de nya kunskaperna nådde inte allmänheten förrän mot 1700-talets slut. Den övre kartan är 100 centimeter bred, den undre 135 centimeter.

8

Biblis42 Text.indd 8

08-06-17 12.50.06

Till det svenska materialet får vi också räkna den stora och detaljrika generalkartan över Ingermanland, som återger den svenska provinsen men är ritad 1704 efter det att Ryssland återtagit landet och grundat S:t Petersburg.

Utländska kartor Samlingen av utländska kartor innehåller även den både tryckt och handritat material. I detta sammanhang kan bara nämnas ett antal av de märkligare objekten, som i många fall är av betydande internationellt intresse.

Borgiakartan är en av de mer märkvärdiga och fantasifulla i samlingen. Den är ett avtryck på papper av en världskarta från 1400-talet, ingraverad i en rund mässingsplatta som idag återfinns i Vatikanbiblioteket. Kartan är orienterad med norr nedåt och fylld med historiska och mytologiska figurer och texter på latin. I Skandinavien

står: ”Här finns björnar och vita falkar och liknande” samt ”Utkanten av Norge, obeboelig på grund av omåttlig köld”.

Ur Karl XV:s samlingar härrör en liten handritad portolanatlas av italienaren Battista Agnese från 1540-talet. Det är en samling sjökort av medeltida typ med loxodromer – kompasslinjer – som omfattar både Gamla och Nya Världens farvatten.

Två portolaner i egentlig mening, det vill säga dylika sjökort omfattande endast Medelhavet, återfinns också i samlingen. Den ena av Johannes Oliva från Livorno 1630 och den andra av Roussin i Marseille 1660. Båda har tillhört bibliofilen Otto Smith och förvärvades 1945.

Berömd är Alonzo de Santa Cruz’ världskarta från 1542, en väggkarta i form av handritade globsegment på pergament. Samme kartograf har gjort en karta över staden Mexico, nu i Uppsala universitetsbibliotek. Hur dessa båda kartor har kommit

Alonzo de Santa Cruz. Världskarta, 1542. Skala ca 1:34 000 000. – Handritad på tre sammanfogade pergamentblad. 79 x 146 cm (KB, Kartor, handritade, St.f.). – Karta i form av två halvsfärer, en nordlig och en sydlig med vardera 36 globsegment, vilka bildar en glob med 39 cm diameter. Titeln i språkbandet lyder: ”Nova verior et integra totius orbis descriptio nunc primum in lucem edita per Alfonsum de Sancta Cruz Caesaris Charoli V archicosmographum, A.D. MDXLII.” ( En ny, sannare och fullständig beskrivning av hela världen, nu först utgiven av Alonzo de Santa Cruz, förste kosmograf hos kejsar Karl V, år 1542.) Alonzo de Santa Cruz var kartograf vid ”Casa de Contratacion”, det handelshus i Sevilla som hade monopol på handeln till Nya Världen och ansvaret för ”padron real”, generalkartan över de nyupptäckta länderna. Kartan har sannolikt förvärvats av Johan Gabriel Sparfwenfeldt under hans resa i Spanien 1689–1690.

9

Biblis42 Text.indd 9

08-06-17 12.50.08

Portolankartor eller ”portolaner” kallas de medeltida sjökorten, som tidigast omfattade bara Medelhavet. Efter hand kom de att inbegripa hela den Gamla världens och under 1500-talet även den Nya världens farvatten. Utmärkande för portolanerna är de noggrant tecknade kustlinjerna med ortnamn och loxodromerna, ett nätverk av kompasslinjer som utgår från vindrosor placerade i cirkel samt en milskala. Man kunde lätt – åtminstone i Medelhavet – beräkna kurs och avstånd mellan två hamnar. Däremot finns det inget gradnät i nutida mening. Här ett uppslag ur Battista Agneses portolanatlas från omkring 1542.

Kina har en kartografisk tradition som är äldre än den västerländska, men helt inriktad på det egna landet. Den här väggkartan i träsnitt från 1743 återgår på en karta från 1593 och visar i övre delen återstoden av den asiatiska kontinenten med Europa och Amerika som perifera bihang.

10

Biblis42 Text.indd 10

08-06-17 12.50.08

till Sverige är okänt, men det är troligt att de inköptes av Sparfwenfeldt under hans besök i Spanien 1690 på jakt efter spår av de gamla goterna.

Anslående uppvisningsobjekt är de fyra väggkartorna över världsdelarna Europa, Afrika, Asien och Amerika från 1600-talets senare del, utgivna av holländarna Visscher och Allard. Kartorna har praktfulla stads- och landskapsvyer på ömse sidor.

En liknande serie väggkartor av Johannes de Ram finns på Skoklosters slott.

Intressant är en kinesisk väggkarta, sannolikt från 1700-talet, som återger hela världen med Kina i centrum och de övriga världsdelarna ihopträngda i kanterna – en direkt illustration av begreppet ”Mittens Rike”.

En för oss mer välbekant bild av Asien ges i den karta över Sibirien från 1730, som karolinen Philipp von Strahlenberg utarbetade under sin fångenskap i Ryssland efter slaget vid Poltava.

Denna karta var länge huvudkällan till kunskap om denna del av världen, tillsammans med de kartor som upprättades av den danske upptäcktsresanden Vitus Bering, och av vilka det även finns ett par handritade exemplar i bibliotekets samlingar.

En helt annan historisk situation återges i den stora karta över Grekland och Balkan som utarbetades av den grekiske författaren och frihetskämpen Rhigas Feraios 1797. Det är en ”fosterländsk encyklopedi”, tillkommen i en intellektuellt dynamisk miljö kring det fanariotiska furstehovet i Bukarest, som vid 1700-talets slut var ”hellenismens huvudstad”. Kartan förvärvades av läkaren, naturforskaren och samlaren Johan Hedenborg, en av den svenska orientalismens resenärer, som vistades i Konstantinopel och Grekland på 1820och 30-talen.

Sviten av atlaser är som tidigare nämnts ovanligt betydande för ett litet kulturland som Sverige och återspeglar i stor utsträckning stormaktstidens franska och holländska förbindelser. Här återfinns tre exemplar av Blaeus ovan omtalade atlas samt flera Ortelius- och Mercator-atlaser i olika editioner. Här återfinns också ett par volymer holländska polderkartor – praktfulla monument över ansträngningarna att vinna land från havet – och åtskilliga holländska sjöatlaser samt en ansenlig svit ryska kartböcker som erhölls i samband med Gustav III:s besök i S:t Petersburg 1777.

Ett uttryck för renässansfurstarnas behov av

Petrus Weiners praktupplaga 1579 av Philip Apianus Bayernkarta innehåller många scener ur historien och folklivet, här vedhuggare och kolare i skogen söder om Nürnberg. Kolorerat kopparstick på pergament.

praktfulla maktsymboler är sådana verk som Petrus Weiners karta över Bayern från 1579 i handkolorerat kopparstick på pergament, egentligen en ”piratupplaga” av ett verk av Philip Apianus och förmodligen ett svenskt krigsbyte från trettioåriga kriget. Vidare finns här en handritad atlas över det lilla furstendömet Zweibrücken, som en tid tillhörde pfalziska kungaätten, varigenom kartan hamnade i Sverige. Den tillhörde de kartor som också räddades undan slottsbranden.

Under senare tider dominerar franska och engelska kartverk, bland andra Cassinis stora kartverk över Frankrike, den franska sjöatlasen ”Neptune français” 1693 och Des Barres ståtliga ”Atlantic Neptune” över New Foundlands kust från 1730.

Bildsamlingarna Svenska gravyrsamlingen Bildsamlingens ”karaktärsavdelning” är den svenska gravyrsamlingen, även kallad ”Svenska kopparstickare och etsare”. Den består av över 11 000 blad, från sent 1500-tal och fram till 1850, det vill säga den tid då gravyren användes som en reproduk-

11

Biblis42 Text.indd 11

08-06-17 12.50.10

Det så kallade Örebroporträttet av franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte fick stor politisk betydelse. Ett exemplar – dock inte detta – visades upp vid riksdagen i Örebro 1810 då Bernadotte valdes till kronprins. Kolorerad gravyr av PierreMichel Alix efter målning av Hilaire Le Dru, höjd 57 centimeter.

Det berömda porträttet av Linné i lappdräkt målades av Martin Hoffman i Holland 1737, medan Linné vistades hos det holländska ostindiska kompaniets direktör Clifford, som hade en betydande botanisk trädgård. Här en efterbildning i kolorerad mezzotint av H. Kingsbury.

tionsmetod och inte som idag, i första hand som ett konstnärligt medium. Det finns även grafiska blad från senare tider, men de rent konstnärliga gravyrerna har i första hand sin plats i Nationalmuseum.

Det finns dessutom en samling kallad ”Svenska konstnärer”, som omfattar blad utförda i tekniker som litografi, träsnitt, ljustryck och andra modernare trycktekniker, men även åtskilliga handteckningar. Mest värdefulla bland trycken är de äldre litografierna, bland annat en samling av de första litografiska försöken från 1811, som kom med den von Engeströmska samlingen 1864. Litografin, stentrycket, hade uppfunnits av Alois Senefelder 1798 för mångfaldigande av musiknoter, men användes också av militären för kartor, för karikatyrer

och annan reportageteckning där snabb improvisation var nödvändig, till skillnad från den precisa och tidskrävande gravyren.

Porträttsamlingarna Samlandet av porträtt har gamla anor och porträttgallerier hörde normalt till de kungliga och furstliga samlingarna. I Tre Kronors bibliotek fanns som tidigare nämnts oljemålningar av Westfaliska fredens underhandlare och porträtt av kejsare och andra berömda män, som skulle tjäna som förebilder och markera samhörigheten med den europeiska hovkulturen. Under 1700-talet tillkom det fysionomiska intresset för ansiktet som en själens spegel, företrätt av bland

12

Biblis42 Text.indd 12

08-06-17 12.50.10

Ett av de många grupporträtt av Oscar II med familj i oljetryck, en fernissad färglitografi, som importerades från Tyskland av Carl Gleerups förlag i Lund, detta från år 1900.

andra schweizaren Lavater, som har lämnat efter sig en porträttsamling med kommentarer i bibliotekets förvar.

Huvudsamlingen Svenska porträtt innehåller mestadels graverade porträtt och litografier, uppklistrade på grå pappersark och förvarade i portföljer. Grundstommen utgörs av Carl Reinhold Berchs porträttsamling, som inköptes av Gustav III och som 1788 överfördes till biblioteket.

Samma år beslöt Kungl. Maj:t att graverade porträtt skulle inlämnas som pliktleverans, men detta fick inga märkbara följder. Större betydelse hade Daniel Neschers samling, som inköptes av Karl XIV Johan 1815 och skänktes till biblioteket av Oscar I 1853.

I huvudsak parallell till huvudsamlingen är Mårten Sondéns porträttsamling, som tillsammans med dennes gravyrsamling inköptes av staten 1913. Den är i ett mindre och lätthanterligare for-

mat och innehåller förutom gravyrer åtskilliga porträtt klippta ur illustrerade tidningar.

Lilla samlingen är ytterligare en samling av mestadels klipp ur tidningar och tidskrifter, ihopbragt av en samlare E. Z. Lindbergh och inköpt av biblioteket 1913. Den är inte sällan av betydande intresse genom sina tidningsteckningar – ofta karikatyrer – som annars kan vara svåråtkomliga.

Handtecknade porträtt En samling handtecknade porträtt följde med den Sondénska samlingen, men är mestadels av ringa intresse, eftersom det oftast är fråga om repliker av målningar, förlagor till litografier och dylikt. Några undantag finns dock, till exempel Lars Gustaf Malmbergs bekanta porträtt av en läsande student som länge troddes föreställa Stag-

13

Biblis42 Text.indd 13

08-06-17 12.50.12

Goodwins retuschös Karin Bergström fick stundom också agera modell, som här i en av bilderna i serien ”Vått hår” från 1920.

nelius, några karikatyrer av Rosenstein, Seseman och andra gustavianska personligheter samt ett par samtida porträtt i stort format av Karl X Gustav och Karl XII. Maria Röhls porträttsamling består av ca 1 800 blyertstecknade porträtt, repliker av de kolteckningar som konstnärinnan 1829–62 utförde på beställning runtom i Sverige. Det är en betydande kollektion av den tidens ståndspersoner, politiker, professorer, köpmän, brukspatroner, konstnärer och vittra kvinnor. Röhls minutiöst tecknade porträtt intar sin plats i slutskedet av en tradition av naturalistisk porträttkonst, strax innan det fotografiska mediet tar över. De är på så

sätt relativt enkla att återge och tacksamma som illustrationer i kulturhistoriska arbeten.

Fotografisamlingen Redan under 1800-talet har fotografiporträtt kommit in i bibliotekets samlingar, mestadels tillsammans med brevsamlingar och andra privatarkiv.

Biblioteket har aldrig fått samma centrala ställning för fotografin i allmänhet som motsvarande institution i Köpenhamn, men har ändå en betydande samling (ca 150 000 ”positiv”).

Henry Buergel Goodwin (1878–1931) är den mest kände svenske företrädaren i fotografins historia

14

Biblis42 Text.indd 14

08-06-17 12.50.13

för den så kallade piktorialismen. Det var en riktning som ville upphöja den fotografiska tekniken till en konstart, inte minst genom att behandla bilderna i mörkrummet på ett individuellt sätt för att framkalla olika grafiska effekter. Goodwin kom ursprungligen från Tyskland och hade en bakgrund som språkforskare, men öppnade fotoateljé i Stockholm runt 1915 och blev en efterfrågad porträttfotograf med inriktning på skådespelare och konstnärer. Han avled redan 1931 och hans efterlämnade utställningsbilder donerades av hans änka till Kungl. biblioteket.

Topografiska bildsamlingar Utsikter eller topografiska planscher är en av samlingarnas huvudgrupper, vid sidan av porträtt och historia. Huvuddelen utgörs av tryckta bilder med svenska motiv, men det finns också ansenliga sviter handteckningar och fotografier samt utländska motiv. För äldre tider är samlingen särdeles fullständig och av betydande värde. Anslående som genrebilder är ett par färggravyrer från Palais Royal i Paris med revolutionstidens brokiga folkliv. Bland de unika objekten kan nämnas ett fyra meter långt panorama från Konstantinopel 1740.

Till kuriositeterna hör ett antal ”tittskåpsvyer”, det vill säga bilder avsedda att genomlysas och ses som bakgrund för rörliga figurer. Här återfinns även

Elias Martin är mest känd för sina gravyrer, men är också upphovsman till ett stort antal oljemålningar och akvareller, av vilka åtskilliga finns i KB. Här en utsikt över Stubbholmen, Karlskrona, 1780.

Den mest celebra bilden i De la Gardie-samlingen är John Nordens ”Civitas Londini”, en utsikt över London år 1600, där man kan skymta de karakteristiska runda teaterbyggnaderna bland träden vid Themsens södra strand. I förgrunden syns Lordmayorns procession.

15

Biblis42 Text.indd 15

08-06-19 08.55.28

Mordet på Gustav III väckte stort uppseende i samtiden. Här ser vi en särdeles teatral engelsk version med en skurkaktig men föga porträttlik Anckarström. Kolorerad mezzotint.

illustrationer i kulturhistoriska verk. Hit hör också några samlingsvolymer med inklistrade teckningar av Erik Dahlbergh och andra, sammanställda av samlarna Daniel Tilas och Daniel Nescher, samt den så kallade Eremitage-volymen, som förmodligen kom till Ryssland genom Dahlberghs dotterson Erik Adlerberg och återköptes till Sverige 1933.

Den ryktbaraste samlingen internationellt sett är emellertid De la Gardie-samlingen, innehållande 187 stadsutsikter och historiska planscher från perioden 1517–1621. Dessa inköptes i Amsterdam för Gustav II Adolfs räkning omkring 1623, kom senare i Magnus Gabriel De la Gardies ägo, för att sedan ingå i det stora material som år 1780 överfördes från Antikvitetsarkivet till Kungl. biblioteket. Samlingen innehåller åtskilliga sällsynta eller unika blad, varav det ryktbaraste kanske är John Nordens vy över London år 1600, där det är möjligt att skymta Shakespeares teater ”The Globe” bland träden i Southwark. En vy över Prag i ett träsnitt från 1562 lämnades i faksimil som gåva till tjeckiske presidenten Havel vid hans besök i Sverige 1991.

Vykortssamlingen

några ”optiska vyer”, som kan dras ut som dragspel och då ger sken av en tredimensionell bild när man betraktar dem genom ett litet titthål.

Bland de fotografiska panoramavyer som fick en stor popularitet under 1800-talets slut, kan nämnas några med Stockholm som motiv av bland annat hovfotografen Johannes Jaeger, och en vy från Konstantinopel av svensken Guillaume Berggren.

Bland de handtecknade utsikterna kan man särskilt nämna en serie akvareller från Karlskrona av Elias Martin, en teckning från Stortorget i Stockholm av Erik Palmstedt med det medeltida rådhuset; en serie akvareller från Sveaborg av Erik Adolf Geete samt vidare några utsikter från Turkiet av Carl Peter von Heidenstam.

En enhetlig samling av större omfång är Dahlberghsamlingen, bestående av förlageteckningar till planschverket Suecia Antiqua et Hodierna samt till Karl XI:s och Karl XII:s historia. Dessa överlämnades till biblioteket från Riksarkivet 1880. I synnerhet förlagorna till Sueciaverket har länge tilldragit sig ett stort intresse. De finns utgivna i tryck och används ofta i utställningar och som

Bibliotekets vykortssamling om mellan en halv och en miljon kort är i varje fall inom landet en av de största. Den har i huvudsak förökats genom pliktleveranser, men också genom gåvor från vykortsförlag och enskilda personer. Till största delen består den av topografiska vykort, inte sällan av betydande kulturhistoriskt värde. Här återfinns till exempel vykort av järnvägsstationer och andra karaktärsbyggnader i landsbygdens tätorter och samlingen är även flitigt anlitad av hembygdsforskare och vykortssamlare. Populära är också andra vykortskategorier, som till exempel helg- och gratulationskorten av Jenny Nyström, skämtkort och andra vykort med det mest skiftande innehåll, en kategori som har ökat avsevärt och något svårhanterligt på senare år.

Arkitekturritningar En särskild avdelning bland handteckningarna utgörs av arkitekturritningarna. Mest värdefulla är ett nittiotal inredningsritningar av Louis Masreliez till de kungliga slotten, en volym med (mestadels

16

Biblis42 Text.indd 16

08-06-17 12.50.15

Några exempel ur vykortsamlingen: ”Det svenska Hemmet” från en utställning i Saint Louis, Missouri år 1904, ett julkort av Jenny Nyström och den handtecknade förlagan till ett nyårskort i jugendstil av Ruth Milles, skulptören Carl Milles syster.

17

Biblis42 Text.indd 17

08-06-17 12.50.16

En av Tessinvolymerna innehåller gravyrer med fyrverkerier, och där finner man bland annat detta storartade fyrverkeri, avbränt på Seine utanför Louvren i Paris den 23 december 1628 efter erövringen av La Rochelle. PLAF 24:6.

outförda) projekt av L.J. Desprez, en svit ritningar av Gustaf af Sillén och andra till Karl XIII:s slott Rosersberg. Men även projektritningarna till den småländska herrgården Fågelvik och en volym med ritningar till Stora Teatern i Göteborg ur Karl XV:s bibliotek, är av stort intresse.

Historiska planscher Ett av bildsamlingens huvudområden är historiska planscher, det vill säga vanligen samtida framställningar av och kommentarer till historiska händelser, krig och fredsunderhandlingar, samt det vi nu kallar politiska karikatyrer. Bildsviten sammanställdes och beskrevs utförligt i en tryckt katalog 1895 av Carl Snoilsky, som 1890 hade efterträtt Klemming som bibliotekets chef. Den kompletteras fortfarande vid de ganska sällsynta tillfällen då dylika bilder kommer ut på marknaden.

Exlibris Att ett nationalbibliotek har en stor samling exlibris bör inte förvåna, Kungl. bibliotekets sam-

ling är den största i landet i offentlig ägo. Den innehåller en representativ samling svenska exlibris från 1600-talets kungliga pärmstämplar till Karl-Erik Forsbergs typografiska exlibris och Kristina Elanders porträtt i popversion av artisten Magnus Uggla. Vidare återfinns en ansenlig svit finska och andra utländska exlibris. Exlibris hör till det som inkommer med pliktleveranserna, men produktionen är idag obetydlig och samlingen förökas mestadels genom gåvor.

I övrigt innehåller bildsamlingen ett stort antal volymer och sviter av lösa blad i skiftande ämnen.

Ur Carl Gustaf Tessins bibliotek härrör, som ovan omtalats, tjugo volymer med inklistrade gravyrer föreställande inredningar, fester, processioner, teaterdekorationer, fyrverkerier med mera.

Ur köpmannen Nils Holtermans samling fick biblioteket 1863 några volymer med politiska karikatyrer. Huvuddelen är engelska karikatyrer från decennierna kring år 1800, och här återfinns alla de bekanta namnen, som Cruikshank, Rowlandson och Gillray. Karikatyrteckningarna är i perfekt skick eftersom de aldrig utsatts för blekande

18

Biblis42 Text.indd 18

08-06-17 12.50.18

Bland propagandabilderna mot varjehanda laster är ”Brännvinsdraken” den oftast reproducerade, anslående som bild även om det finns andra som förmedlar själva budskapet mer slagkraftigt. Kolorerad litografi.

dagsljus, men är ofta svårtolkade utan tillgång till den politiska bakgrunden.

Det finns också en inte föraktlig svit karikatyrer från andra länder och tider, och inte minst en volym med franska karikatyrer eller snarare illustrerade flygblad från franska revolutionen (PLAF 53), vilka härrör från Karl XV:s bibliotek och troligen är hemförda av Karl XIV Johan. Här möter man alla de bekanta scenerna, bland andra kvinnornas tåg till Versailles, tredje ståndets uppvaknande, Bastiljens fall, kungens giljotinering och många andra med mindre uppenbar innebörd.

Planschsamlingen innehöll tidigare ett antal realavdelningar med rubriker som: Arkeologi, Bokväsen, Dräkter, Heraldik, Krigsväsen, Musik, Numismatik, Religion, Sjöväsen, Skolplanscher, Skrivkonst, Spel, Tideräkning, Uniformer, Yrken och hantverk. De är numera omsorterade enligt sab-systemet. Bland de mera uppmärksammade bilderna kan nämnas ett par instruktionsplanscher för lutspelare från 1500-talet med grepptabeller, en bild av ”La Cuccagna” eller Schlaraffenland samt den svenska ”Brännvinsdraken” och dess tyska förebilder. Bland de rena kuriositeterna

återfinns en stor bonad av sammansydda italienska samlarbilder i ”oljetryck”.

Cirkeln skulle här kunna slutas, då kart- och bildsamlingarna än idag är en blandning av skattkammare och kuriosakabinett. Vetenskapliga instrument finns fortfarande i samlingen i form av jord- och himmelsglober och ett solur av Olof Rudbecks modell, liksom konstverk i form av en vacker marmorbyst av den unge Oscar I. Bibliotekets direktionsvåning hämtar mycket av sin förnäma framtoning från ett par tvåfots Åkermanglober, en svit bibliotekarieporträtt och Gripenhielms monumentala Mälarkarta. Symbolerna för makt och lärdom har inte förlorat sin utstrålning.

19

Biblis42 Text.indd 19

08-06-17 12.50.19

Inseglingen till Stockholm 1623 En holländsk seglingsbeskrivning och dess föregångare

D

en äldsta seglingsbeskrivningen över svenska farvatten är en text på latin från 1200-talet, nedskriven i Danmark. Under 1500och 1600-talen är det holländarna som dominerar sjöfarten på Östersjön och även framställningen av sjökort. Först 1644 får vi den första sjöboken på svenska, författad av ålderstyrmannen Johan Månsson, och 1695 den första svenska sjöatlasen av Werner von Rosenfeldt och Petter Gedda.

Den danska ledbeskrivningen Den latinska texten beskriver en segelled från Utlängan vid Blekinges kust upp genom Kalmarsund och längs svenska ostkusten till Arholma, sedan över Åland, Hangö och Porkala i finska skärgården till Tallinn i Estland. 101 ortnamn uppräknas på vägen, och distanserna anges i ”veckosjöar”, det vill säga roddartörnar à 8 km.

Den har i våra dagar blivit en turistled under namnet ”Kung Valdemars segelled”. Det syftar på en dansk kung, men inte den Valdemar Atterdag som erövrade Visby 1361, utan Valdemar Sejr, död 1241, som gjorde Danmark till en stormakt. Men det är inte troligt att han någonsin har befarit le-

den. Förklaringen är i stället att texten ingår i en handskrift från Sorø kloster, som också innehåller ”Kung Valdemars jordebok”, en förteckning över danske kungens jordagods.

Ledbeskrivningens innebörd och syfte är häftigt omdiskuterade. På flera sträckor omtalas parallella leder. Den inre farleden i Stockholms södra skärgård lyder: De fifang usque swether sund i ukaesio. Inde usque ekiholm i. Inde usque oslaesund i et per oslaesund i.

Inde usque ikernsund i. Inde usque gardö i. Inde usque dalernsund i. Inde usque harustik i. Inde usque litle swethiutae i. Inde usque stokholm i.

[Från Fifång till Svärdsund en veckosjö. Därifrån till Ekholmen en. Därifrån till Yxlösund en och genom Yxlösund en. Därifrån till Vitsgarnssund en. Därifrån till Gålö en. Därifrån till Dalarö en. Därifrån till Harstäket (Baggensstäket) en. Därifrån till Lilla Svithiod (Sveriges holme) en. Därifrån till Stockholm en veckosjö.]

Detta är svårnavigerade leder som kräver lotshjälp, och den här texten har inte heller fått några efterföljare.

De medeltida sjökorten, portolankartorna från

Förtoning av Gotland, ur Laurens Benedichts Søkarte, København 1568.

20

Biblis42 Text.indd 20

08-06-17 12.50.19

Stockholms skärgård, ur Waghenaers Thresoor, 1592. Kungl. biblioteket.

1300-talet, har Medelhavet i centrum. Några av dem tar också med Östersjön och flera svenska orter, till exempel Stocol, Mälaren, Kalmar, Växjö och Söderköping, men några seglingsanvisningar finns inte bevarade.

1400-talets ”sjöböcker” – ”läskartor” i handskrift med ursprung i Brügge tar bara med rutterna från Bornholm till Visby, Riga och Reval. Svenska Östersjökusten saknas. Under medeltiden var det Hansan som kontrollerade Östersjöhandeln.

Hanseaterna hade ingen sjökortstradition. De använde Brügge som stapelplats och tillät inte italienska eller spanska fartyg att segla i nordiska farvatten.

Waghenaer Det är först mot slutet av 1500-talet, då Hansan har förlorat sitt inflytande, som en ny period i sjökartornas historia inleds med Lucas Janszoon Waghenaer från Enkhuizen och hans Spieghel der Zeevaerdt 1584, den första sjöbok som är försedd med sjökort.

Här finns till exempel en ”Beskrivning av Västervik vid Svenska Jungfrun och början av svenska skärgården” där vi läser att ”den berömda ön Gotland … har 18 byar med spetsiga torn”, det vill säga kyrktorn, som också ses på förtoningen av Gotland i en dansk läskarta 1568.

Spieghel var dock ett praktverk som inte lämpade sig att användas ombord på ett fartyg. Det gjorde däremot Thresoor der Zeevaert, 1592, som var behändigare till formatet.

Här känner vi igen åtskilliga ortnamn, till exempel Stegeborg i Slätbaken (Stickxborg), Söderköping (Zuydercooper), Södertälje (Telgen), Värmdö (Verden), Yxlan (Vxe), Väddö (Wedde), Uppsala, Bottenviken (Boddicus sinus) medan andra är mera svårförklarliga: Sijlbuij, Schelsuier, Hontsbaij.

Kanske har de med sillfiske och säljakt att göra?

I beskrivningen av Stockholmsleden läses: ”Från Dalarö (Daeler) till Djurhamn (Duerhaven) går inloppet till Stockholm i nordost till nord och nordnordost. Från Djurhamn till Stendörren (Steendoren) sträcker den sig åt sydväst och sydväst till väst; därifrån till den gamla kyrkogården åt västnordväst. Från den gamla kyrkogården till Vaxholm i väst och västsydväst. Där kan man spärra inloppet med en bom. Därifrån till Kungshamn (Conincxhaven) eller S. Blasius holme (S. Blaesgesholm) är kursen sydväst till syd och sydsydväst. Därifrån är kursen till staden Stockholm västnordväst och nordväst en mil.”

Ledens sträckning mellan Djurhamn och Vaxholm och belägenheten av den ”gamla kyrkogården” förblir gåtfulla. Sjökortet är alltför småskaligt för att ge någon klarhet.

21

Biblis42 Text.indd 21

08-06-17 12.50.19

Willem Blaeu, Caarte van’t Stocholmse Liet, 1623. Version i Blaeus Havenwyser, 1634. Kungl. biblioteket.

Översikt över Stockholmsleden 1623.

22

Biblis42 Text.indd 22

08-06-17 12.50.20

Blaeu, Zeespieghel 1623 1600-talets holländska kartutgivare verkade på en dynamisk marknad. Thresoor gavs ut i många upplagor, den sista 1608. Samma år kom en moderniserad sjöbok av Willem Blaeu. Hans konkurrent Johannes Janssonius gav 1620 ut en ”piratupplaga”, och Blaeu kontrade med att ge ut en större sjöbok, Zeespieghel 1623, med 111 nya sjökort.

Här finns en detaljerad beskrivning av Stockholmsleden. Den går in mot nordost mellan Lantsoort och Ionge Karwasen (Inre Karvasen), fortsätter mellan Wigsteen (Viksten) och Schaeropen (Skrapan) och förbi Middelsteen (Mällsten). ”Det är en stor hög klippa med en stor klyfta eller sadel, med ännu en liten holme en smula åt väster; där emellan kan man inte segla, ty de hänger samman med grund och klippor.” Inne på västlandet ligger hamnen Ramskloof (Rammklöv) där man kan ankra innanför klipporna. En halv mil nordost om Mällsten ligger ”udden av fasta landet eller Svenska skären (Nåttarö), där det står en kvarn.”

Kvarnen har använts av Nåttarös ende jordbrukare, en frälsebonde med sex tunnland åker, och kanske också av bönderna på de andra stora öarna, Rånö, Ålö och Utö. Under 1600-talet hade de tillsammans ett tjugotal gårdar och etthundra

Rotholmen–Dalarö–Stendörren. Clapmuts är ett slags mössa, och det syftar på klippornas runda form.

tunnland. De var genomgående frälsebönder som lydde under olika storgods. Man kan föreställa sig hur de måste ro med spannmålen för att mala den i kvarnen på Nåttarö hals, en klippudde som länge var avspärrat militärområde.

Leden går vidare förbi Roo Koe (Röko) till Elsnab (Älvsnabben). ”Älvsnabben är en hamn bakom två små öar där konungens örlogsskepp vanligen ligger för att vänta på vind när de skall gå ut till sjöss… Den som kommer från söder kan över den södra ön se masterna på de skepp som ligger där bakom…”

Mällsten–Älvsnabben med kvarnen (Meulen) på Nåttarö. Lägg märke till kyrktornet på kustlinjen till höger, som i senare upplagor förvandlas till Årsta slott. Älvsnabben stavas ”Elsnas”.

23

Biblis42 Text.indd 23

08-06-17 12.50.22

Leden går vidare förbi Rotholmen, där det fanns ett skeppsvarv under Nordiska sjuårskriget 1563–1570, genom Jans gat (Johannessund), det nu försvunna namnet på sundet mellan Kycklingarna och Stockskär, där Dalarö skans sedan byggdes 1656, och där det gick en farled till 1984, vidare till Raedholm (Rågholm), ”som är en lång klippa; där uppe står tre tunnor på stänger” och Groote Daler (Dalarö). ”Där ligger en kyrkogård inne på land där stupade polska soldater från det sista polska kriget ligger begravda.”

Någon polsk krigskyrkogård vid Dalarö är inte känd från några andra källor. Formuleringen ”slain Poles people in the last Polish wars” i den engelska upplagan tyder på att det är soldater som har stupat i strid. Annars kunde man tänka sig krigsfångar som har avlidit under tvångsarbete.

Det enda tillfälle då polska soldater kan ha stridit på svensk mark var under Sigismunds landstigning 1598, då han en tid behärskade Stockholm.

1600–1605 förde hertig Karl ett polskt krig, men det utspelade sig i Livland, likaså Gustav II Adolfs polska krig, som började 1617.

Bredvid kyrkogården omtalas en sandvik, det vill säga Sandemar, ett gods som under medeltiden tillhörde Tyska orden och där ett säteri bildades på 1670-talet av greve Falkenberg. Vid norra udden av hamnen Dalarö ligger ett blindskär tätt vid land med namnet Soutsack, säkerligen detsamma som Saltsäcken, idag namnet på

Djurhamn.

Detalj av: Swenske Skiärgården ifrån Stockholm till WaxHolm, SandHamn, Dalaröön och Ohrnöön. 1691–93. Läntmäteriverkets forskningsarkiv (under flyttning till Riksarkivet). LMV A.4.

ett strömt farvatten förbi Dalarö. 1623 var Dalarö ännu en obetydlig ort. Detta år byggdes en skans på fastlandet, men arbetet på den nuvarande Dalarö skans på Stockskär började först 1656. Tullstation och kapell kom till på 1630-talet.

Leden går vidare förbi Kleyne Daler (Smådalarö) och mellan två höga klippor, nu Edesön och Munken, förbi Steendeur (Stendörren), Koehaven (Kohamn), Kruyshaven (Krysshamn), Berckhaven (Berghamn) till Duerhaven (Djurhamn). Norr om Berghamn går leden till Norrbotten, stängd för utländska skepp.

Under 1500-talet och början av 1600-talet var Djurhamn en viktig station för den svenska krigsflottan, väl skyddad bakom de tre holmarna som är utsatta på kortet framför Byn (Buy van Duerhaven) som den fortfarande kallas.

Leden viker av mot norr runt Skepparön mitt för Drayboom, där ett litet hus är utsatt inne i en vik. Ordet betyder ”vridbar bom” och skulle kunna syfta på ett spel för att varpa fartyg upp mot ström och vind. Men på kartan Swenske Skiärgården står det ”Tvärbomen” på Skepparön mittemot, och det ser ut att gå en spärr tvärs över sundet. En karta från 1704 visar ”Torpet Tvärbohmen” på sydvästra sidan av Skepparön mot farleden.

Leden går vidare norrut genom Winstroom (Vindöström), förbi Seugh (Sandö sugga), genom Lindalssundet förbi Scheggen (Skägga), genom Stecksondt (Stegesund) alternativt Coninxdiep (en missuppfattning av namnet Kodjupet, det vill säga Kogg-djupet) och till Vaxholm. ”Vid Vax-

24

Biblis42 Text.indd 24

08-06-17 12.50.23

Detalj av Skepparön med ”Torpet Tvärbohmen” från karta över Djurö 1–3 av Erik Prosperius 1704. LMV A.18-3:1.

holm står Konungens slott; där blir alla skepp visiterade, antingen de går upp eller ned. Sundet där bredvid är så tätt igenpålat att man kan stänga det med en bom”. Hela tiden anges kompasskurser, distanser och landmärkenas kännetecken.

Från Vaxholm går leden via Westerrack (”Västra raksträckan”, troligen Tenösund), Eeldam (sundet mellan Granholmen och Edlunda), den höga ryggen Muysholm (Stora Höggarn) och Coningshaven (Kungshamn) fram till Stockholm.

Staden Stockholm avbildas omgiven av pålkransar och murar och med inte mindre än sex spetsiga torn jämte Tre Kronor. Söder om Slussen ser man Maria Magdalena kyrka och tornet på Söderport i lantlig miljö. Detta är den första kända Stockholmsbilden från 1600-talet. Den erinrar om både Blodbadstavlan 1520, Franz Hogenbergs graverade Stockholmsbilder 1588 och träsnittet av Stockholm i Henrik Keysers sidentryckta väggalmanacka Calendarium perpetuum 1637 utan att vara en direkt efterbildning.

Ytterligare ett par inlopp omtalas norr om Landsort. Ett där man kommer upp till leden vid Dalarö, troligen genom den trånga farleden mellan Utö och Ornö. Ett annat går in vid Sweetsche sanden (Sandhamn) mellan en hög klippa och en lite lägre och kommer fram till leden vid Berghamn.

Sammanfattning Den här seglingsbeskrivningen är den sista och utförligaste av de holländska ”läskartorna”. Den innehåller flera intressanta detaljer som inte återfinns i andra källor och därför står kvar som frågetecken: Kvarnen på Nåttaröhals, Jans gat – Johannessund, den polska krigskyrkogården vid Dalarö, Drayboom vid Djurhamn, de oförklarade ortnamnen efter Vaxholm.

Inloppet till Stockholm Mittemot Kungshamn finns ett oförklarat Raedholm, ute i vattnet en ö med tre sjömärken. Lustholm är Skeppsholmen, som tidigare hetat Vångsön, men fick namnet Lustholmen, sedan Johan III på 1590-talet uppfört ett lusthus där, och behöll detta namn till 1640-talet, då flottans anläggningar jämte namnet Skeppsholmen flyttades över från nuvarande Blasieholmen. På sydsidan till vänster ser vi Tjärhovet (Teerboeden) med sina bodar vid stranden och galgen på Stigberget.

Willem van de Wijks kerk i Nacka syftar förmodligen på den holländske järnbruksentreprenören med detta namn som i mars 1595 fick fullmakt av hertig Karl att ha hand om Nacka bruk, som bestod av en hammarsmedja vid Nackaåns utflöde i Järlasjön och en krutkvarn vid Vettingeströmmen i Tyresö Nyfors. Någon kyrka är inte bekant, däremot fanns det ett kapell vid Danvikens hospital som flyttats till Nacka på 1550-talet.

Inloppet till Stockholm.

25

Biblis42 Text.indd 25

08-06-17 12.50.23

Titelkartuschen till Johannes van Keulens version av Stockholmse Liet 1692. Kungl. biblioteket.

Den tillhörande kartan, Caarte van’t Stocholmse Liet med sin titelkartusch i senrenässans med broskornamentik och maskaroner, är inte utan intresse som den första mera detaljerade kartan över en svensk inomskärsfarled. Men som navigationshjälpmedel är den föga användbar. Det är fortfarande texten som är det väsentliga, kartan är snarast en illustration. Den kallas inte heller ”passkarta”, den vanliga beteckningen för ett sjökort som man kunde mäta i.

Man får ett allmänt intryck av kustlinjens konfiguration, men också detaljer som utmärker särskilda öar och som nämns i texten: de tre kullarna och båken på Viksten, Mällstens höga klippa, kvarnen på Nåttarö, de tre tunnorna på Rågholmen, träd på vissa öar, ankarplatser flerstädes. Det är en kombination av karta och perspektivbild, där man har antagit, att de områden, på vilkas utsträckning kartografen kände sig säker, framställdes i plan bild, medan mindre väl kända skärgårdsområden framställdes schablonmässigt genom ”segmentformiga små kullar, vilande var och en på sin egen horisontlinje” (Dahlgren och Richter, Sveriges sjökarta, s. 11).

Den har tydliga drag av att ha blivit upprättad från sjösidan efter hörsägen: Väster om Landsort ser vi Herrhamra (Heirhamer) som en samling klippor och grund utanför stranden. I själva verket är det en hamn och en gård inne på Torölandet. Namnet återfinns redan hos Waghenaer. Man ser för sig hur den svenske lotsen pekar in mot land och säger ”Herrhamra” och den holländske skepparen nedtecknar detta namn på den talrika samling klippor och skär som kan skymtas väster om Landsort.

Mellan Älvsnabben och Rotholmen är ett spetsigt torn markerat inne på kustkonturen, men varken namngivet eller omtalat i texten (nedre bilden, s. 23). Det skulle kunna vara Österhaninge kyrka, men det är inte sannolikt att den är synlig till sjöss. Möjligen har lotsen pekat ut riktningen eftersom den var sockenkyrka för Dalarö och Tyresö till 1636.

Leden upp till Djurhamn är jämförelsevis lättseglad, efter Djurhamn blir det betydligt svårare, och kartan ger en åskådlig bild av detta.

Kanholmsleden via Gällnöport hade visserligen ”upptäckts” 1616 men det hade ännu inte nått de holländska sjöfararna, och den förefaller inte ha blivit offentliggjord förrän med Jonas Hahns Den namnkunnige ålder-styrmanens och capitainens …

Johan Månssons uplifwade aska, eller Des förnyade sjö-märkes-bok öfwer farwatnen inom Öster-sjön, 1748, som beskriver både Kanholms- och Djurölederna. Den senare användes således ännu långt in på 1700-talet.

Blaeus karta över Stockholmsleden levde kvar i 70 år. En version med titeln Nieuwe paskaert van het Stockholmse liet flankerad av en herreman och en gruvarbetare, med Nämdö och Möja namngivna (Nemdoon, Moian) och i förenklad men kraftfull gravyr och kolorering, återfinns i Johannes van Keulens De groote nieuwe vermeerderde zeeatlas ofte water-werelt, 1692, bara tre år före Werner von Rosenfeldts och Petter Geddas General hydrographisk Chart-book öfwer Östersiön, 1695, med en special som ger en betydligt bättre orienterad och proportionerad kartbild över Stockholms södra skärgård.

26

Biblis42 Text.indd 26

08-06-17 12.50.24

Stockholms södra skärgård i Rosenfeldts och Geddas sjöatlas 1695.

LI TT ERATUR Dahlgren, E. W. ”Forntida seglingsanvisningar för de nordiska farvattnen”, i: A. E. Nordenskiöld, Periplus, 1896, s. 101–110.

Dahlgren, Per och Herman Richter. Sveriges sjökarta. Stockholm, 1944.

Ehrensvärd, Ulla. Mare Balticum: 2000 år av Östersjöns historia.

Helsingfors, 1995.

Hedenstierna, Bertil. ”Farleder och fiskeskär kring Öja i äldsta tider”, Skärgårdsstiftelsens årsbok 1988, s. 10–23.

Hedenstierna, Dagny. ”Utö: Bebyggelse och näringsliv förr och nu”, Ymer 63(1943) s. 256–285.

Jansson, E. Alfred. Dalarö. 1936. Ny utg. Stockholm, 1966.

Jansson, E. Alfred. Djurö. Stockholm, 1930.

Kung Valdemars segelled, red. Gerhard Flink. Stockholm, 1995.

Månsson, Johan. Een siö-book, som innehåller om siöfarten i Östersiön, Stockholm 1644, utg. av Herman Richter, Lund, 1925–1928.

Nergård, Maj-Britt. Mellan krona och marknad: utländska och svenska entreprenörer inom svensk järnhantering från ca 1580 till 1700. Uppsala, 2001. Åhlund, Bertil. ”Från hundare till örlogsbas”, Skärgårdsstiftelsens årsbok 21 (1993), s. 158–174.

27

12 Biblis42 Text.indd 27

08-06-17 12.50.24

Islamiskt i Kungl. biblioteket

D

e islamiska samlingarna i Kungl. biblioteket, ett hundratal handskrifter och ett trettiotal inkunabler, är blygsamma jämfört med de bestånd som finns i biblioteken vid de universitet där orientaliska språk har studerats, och där samlingarna har förkovrats genom lärda mäns resor. KB:s samlingar har tillkommit i samband med Sveriges diplomatiska förbindelser med den islamiska världen och präglas av statsverkets och hovets verksamhet och intressen, som har varit andra än forskarvärldens. Litteraturkategorier som är sparsamt företrädda är de religiösa och filosofiska utläggningarna, medan poesin och den profana fackprosan är rikligare representerade.

De tidigaste litterära vittnesbörden om Sveriges kontakter med den islamiska Orienten finns emellertid inte i Kungl. biblioteket utan i Riksarkivet, som man kan vänta, i form av skrivelser från krimtatarernas khan i Bagçesaray om samarbete mot den gemensamma fienden ryssen.

I biblioteket bevaras dock ett tidigt vittnesbörd om en kontakt med Konstantinopel, men det var den ortodoxe patriarken Kyrillos Lukaris som 1632 skrev ett par brev på latin till Axel Oxenstierna om tryckning av bibellitteratur i Sverige.

De är skrivna på glättat ”turkiskt” papper ”med egen, åldrig och darrande hand” (manu propria senili et tremula).

I Isaac Vossius’ katalog över det kungliga biblioteket 1650 uppräknas två koraner, nio ”arabiska böcker” varav 6 på ”turkiskt papper” därjämte en ”turkisk bok”. Detta är säkerligen till största delen krigsbyten från Prag. En av koranerna är möjligt-

vis densamma som en av de nu befintliga, den andra finns numera i Vatikanbiblioteket, ditförd av drottning Kristina. Hon tog säkerligen med sig de flesta orientaliska böckerna då hon lämnade Sverige 1654. I bibliotekskatalogen 1695 antecknas nämligen endast två ”arabiska böcker”.

Från den här tiden härrör den första diplomatiska kontakten med det turkiska imperiet, i form av Clas Rålambs och Gotthard Wellings beskickningsresor till Konstantinopel 1657–58. I biblioteket förvaras Rålambs resedagbok i avskrift och ytterligare några minnen från resan: en liten fin Koran han fick som gåva och den ”Rålambska dräktboken”, en samling tecknade miniatyrer av ämbetsmän, yrkesutövare och folktyper som han köpte i Konstantinopel. Rålamb gav själv ut en reseberättelse i tryck 1679, och även Wellings beskickning avkastade en tryckt berättelse i form av sekreteraren Wallichs Religio Turcica 1659. Båda återspeglar tidens uppfattning om islam som ett slags bedrägeri med en svårförklarlig maktställning.

Vid den här tiden är det osmanska riket ännu en expansiv stormakt, farlig som fiende och nyttig som eventuell bundsförvant. Turkarnas misslyckade belägring av Wien 1683 inleder den process som skulle ändra på detta. Några svenskar deltar i detta tillbakaträngande av ”de otrogna”.

1686 stormade österrikarna Budapest. Där deltog Nils Bielke, en av Karl XI:s mera betydande fältherrar som en tid lämnade Sverige i vantrivsel över reduktionen och deltog i kriget mot ”de otrogna” i Ungern, där han vann stor ära efter slaget vid Mohács och sedan återvände till Sverige

28

Biblis42 Text.indd 28

08-06-17 12.50.24

Koran. Skriven med liten och fin nashk. Ramar i guld, grönt, rött och blått. Enligt en notis skänkt av Ali Abdalla till Clas Rålamb under dennes besök i Konstantinopel 1657. Odaterad, cirka 1500. Kungl. biblioteket (Riedel 6).

med rikt byte, bland annat det turkiska armétält som nu finns på Skokloster och en kamel med skötare, som avmålades av David Klöcker Ehrenstrahl.

I Bielkes regemente tjänade Gustaf Carlholm, en Uppsalastudent som en kort tid studerat orientaliska språk i Hamburg. Några år senare donerade han till det kungliga biblioteket några orientaliska böcker som tagits som krigsbyte vid stormningen av Budapest. Han blev professor i moralfilosofi i Dorpat, samtidigt som Bielke var guvernör i Estland, senare hovrättsassessor, adlades Carlhielm men avled redan 1692.

Böckerna är ingalunda några praktverk utan ”bruksböcker”: arabiska teologiska avhandlingar och en räkenskapsbok från den turkiska arméförvaltningen i Budapest.

Samtidigt deltog fältmarskalken Otto Wilhelm Königsmarck i kriget mot turkarna i Grekland som överbefälhavare för republiken Venedigs armé. Det var under detta fälttåg som Parthenon sprängdes 1687. Året innan hade den unge officeren Christoffer Ekeblad tagit en turkisk soldat som fånge vid Argos och tagit ifrån honom hans

bönbok som han bar som en amulett i en röd tygväska med blyknappar. Ekeblad dog snart nog i pesten, men boken kom till hans far på säteriet Stola i Västergötland och sedan med det Ekebladska släktarkivet till det von Engeströmska biblioteket.

Dessa krigiska kontakter följs av ett ökande intresse för den turkiska kulturen i Europa, när man inte längre behöver frukta ”turken” på samma sätt som tidigare. Samtidigt utvecklas de orientaliska studierna även i Sverige mot 1600-talets slut med Gustav Peringer, professor i orientaliska språk i Uppsala. Det var nästan uteslutande fråga om studier i hebreiska för blivande präster, men det fanns undantag. Olof Celsius, en av Peringers studenter, lade 1694 fram en dissertation i arabiska som sammanfattar vad man visste om den muslimska orientens politiska och litterära historia vid 1600-talets slut.

Dessa lärda mödor innebar bara undantagsvis någon direktkontakt med Orienten. Celsius själv kom aldrig så långt under sina resor utan stoppades av turkkrigen.

Samma år gav Erland Dryselius, kyrkoherde

29

Biblis42 Text.indd 29

08-06-17 12.50.24

”Den som har falsk wicht”. Bestraffning av oredliga handelsmän.

Soldat med trofé. ”De som bära hufvuden till viziren af dem som de i kriget hafver ihiälslagit.”

”Chiaus Passi”. Befälhavare för cavus-kåren, sultanens adjutanter, även justitieminister och ”riksmarskalk”. Som värdighetstecken bär han en stridsklubba, buzdygan.

”Förärar frucht åt viziren”. På brickan står också vaser med rosor och tulpaner av den variant med dolkliknande kronblad som var omhuldad i Turkiet och vars ursprung är omdebatterat.

30

Biblis42 Text.indd 30

08-06-17 12.50.25

i Jönköping och flitig historisk författare, ut en bok av helt annan karaktär: Luna Turcica Eller Turkeske Måne, med flera träsnitt, som dels skildrar turkarna som grymma tyranner, ett uttryck för den gängse ”turkskräcken”, dels ger en saklig redogörelse för deras samhällsskick, i stor utsträckning byggd på Clas Rålambs rapporter.

De intensiva kontakterna under Karl XII:s tid och senare medförde ett flertal förvärv av orientaliska böcker till biblioteket. Nu fick svenskar i större utsträckning tillfälle att resa i Orienten.

Fem handskrifter har inkommit genom Henrik Brenner, kusin till Elias Brenner, och kunglig bibliotekarie 1723–1732. Han hade 1697 tillhört det svenska sändebudet Ludvig Fabritius’ svit då denne reste till Persien för att utverka svensk-persiska handelsförbindelser. På hemvägen genom Ryssland 1700 fängslades han då kriget brutit ut och satt fången intill freden 1721. Som kunglig bibliotekarie fick han ombesörja bibliotekets flyttning från Bondeska palatset vid Riddarhustorget till Per Brahes hus på Helgeandsholmen. Även dessa böcker är till det yttre anspråkslösa arabiska och persiska texter i filosofi, astronomi och musik, dessutom en persisk version av Laylá och Maynun. Åtta handskrifter förvärvades genom kanslitjänstemannen Hans Perman, senare adlad Olivecrona, som under Karl XII:s vistelse i Bender 1711–1714 var legationssekreterare i Konstantinopel.

Han blev senare hovrättsråd och överlämnade 1738 fyra handskrifter till biblioteket, där de togs emot av Olof von Dalin. Fyra andra kom på olika vägar i stället till Drottningholms bibliotek och först 1854 därifrån till KB. Här är det fråga om både ”bruksböcker”: till exempel en formulärbok för brev till olika ämbetsmän och ett par fetvasamlingar det vill säga religiösa domslut, och skönlitteratur, bland annat en turkisk version av Laylá och Maynun. Än mer aktiv var hans kollega Gustaf Celsing, mest bekant för att han med fara för livet läm-

nade en klagoskrift till sultanen om Karl XII:s belägenhet. Han inköpte ett tiotal handskrifter, som han sedan använde efter sin hemkomst då han blev ansvarig för de turkiska förbindelserna vid kansliexpeditionen i Stockholm. Sekreta utskottet beslöt ge honom ersättning för ”nödiga böcker, som endast funnes skrifna och därför vore så mycket dyrare”, men att dessa skulle förvaras i Kungl. biblioteket när de inte längre behövdes.

De överlämnades också dit 1732 och togs emot av bibliotekarien Gustaf Benzelstierna.

Här är det fråga om formulärböcker för brevskrivning, avhandlingar i etik, juridik och kronologi, en arabisk-turkisk ordbok och flera poesisamlingar.

Ytterligare vittnesbörd om Sveriges turkiska förbindelser under 1600- och 1700-talen finns i den Rålambska handskriftssamlingen som införlivades med Kungl. biblioteket först 1886. Viktigast är den ovan nämnda Clas Rålambs dagbok över beskickningsresan till Konstantinopel 1657–58.

Men där finns också material från Karl XII:s tid och relationer av Edvard Carleson och Carl

”Imperatore”. Den 18-årige sultanen Mehmed IV på sin tron uppvaktad av en svart eunuck och pager. På turbanen bär han två nedåtvända ägretter av hägerfjädrar, sorguç. Rålamb beskriver honom just i den här attityden och i övrigt i föga smickrande ordalag. Alla bilderna är ur Rålambska dräktboken.

31

Biblis42 Text.indd 31

08-06-17 12.50.27

Fredrik von Höpken, de båda unga handelsstipendiater som 1734 blev Sveriges första sändebud vid Höga Porten efter Karl XII:s tid.

Vid denna tid förvärvades en stor del av de ”turkiska inkunabler” som nu började tryckas av Ibrahim Müteferrika, och av vilka flera uppsättningar inköptes i Konstantinopel av Carleson och von Höpken och skickades till Sverige 1736 som ett vittnesbörd om det osmanska imperiets inträde i en modernare tidsålder.

Detta västerländskt inspirerade boktryckeri med arabiska typer hade startat 1727, initierat av en man som varit turkiskt sändebud i Paris och hans son Mehmed Said som några år senare skulle besöka Sverige för att driva in Karl XII:s skulder.

De böcker som nu trycktes var praktiska handböcker och historiska skildringar. Religiösa och juridiska skrifter var inte tillåtna. Tryckpressar, stilar och tryckeriarbetare hade hämtats från västerlan-

det och kvaliteten är påfallande hög, inte minst i Världsspegel av Mustafa ibn Abdallah kallad Kâtib Çelebi, ett geografiskt verk illustrerat med graverade kartor. Bokbanden är inte sällan klädda med marmorerat papper i utsökta mönster.

Till samma miljö måste man knyta den österrikiske baronen von Gudenus’ panorama över Istanbul, avtaget ca 1740 från ”Svenska Palatset”, dvs. svenska konsulatet, och sedan utgivet som gravyr. I KB finns ett kolorerat exemplar som av allt att döma är unikt, och som på okända vägar har kommit till biblioteket, där det påträffades på 1960-talet.

Av äldre Konstantinopelvyer i biblioteket kan nämnas Wilhelm Dilichs (i hans Eigendtliche kurtze beschreibung und Abriss dero weitt berümbten keyserlichen stadt Constantinopel… 1606) och holländaren Pieter van der Keeres stora utsikt 1616 (i De la Gardie-samlingen, nr 169), exponenter för 1600-talets topografiska intresse.

Turkisk poesi. Skriven på färgade papper och silhuettpapper. Antologi av dikter och poetiska brev. Odaterad, troligen 1650-tal. På det uppslag som visas nämns skalden Nizami. Inköpt av Gustaf Celsing i Konstantinopel, troligen använd av den turkiske translatorn i kansliet, överförd till Kungl. biblioteket 1731 enligt anteckning av bibliotekarien Gustav Benzelstierna (Riedel 52).

32

Biblis42 Text.indd 32

08-06-17 12.50.28

Två exempel på marmorerade bokomslag och försättspapper. Kungl. biblioteket ur Hedenborgs samling (Riedel 85) respektive de turkiska inkunablerna (Inc. Turc. 9).

Silverbroderad väska innehållande en turkisk bönbok daterad 1615. Har säkerligen burits av en soldat och är förmodligen krigsbyte från Karl VII:s tid. Har tillhört Drottningholms bibliotek. Kungl. biblioteket (Riedel 46).

33

Biblis42 Text.indd 33

08-06-17 12.50.29

Ur Carl Gustaf Tessins samlingar, som inköptes av kungahuset 1756, kommer en volym med teckningar av orientaliska folktyper. De går tillbaka på förlagor av Nicolas de Nicolay, en fransk kartograf och fästningkonstruktör som på 1550-talet besökte Konstantinopel och sedan gav ut en reseberättelse med gravyrer.

I Gustaf III:s bibliotek på Drottningholm fanns ett dussintal orientaliska handskrifter, de flesta bundna i röd marokäng med grön ryggetikett, lilla riksvapnet på frampärmen och inskriften bibliotheket på drotningholm på bakpärmen. Undantaget är en ”soldatbönbok” i silverbroderad skinnväska, som förmodligen är ett krigsbyte från Karl XII:s tid. Dessutom ingår några av de böcker som Perman köpte, men också flera med annat ursprung. Åtskilliga innehåller poesi- och sagosamlingar ”lämpade till en ung Printz underwisning” som ett av titelbladen säger. De är i någon mån uttryck för en ”förromantisk orientalism” och ett turksvärmeri som var samtidigt med men också mindre utpräglat än rokokons förtjusning i ”kineserier”. Drottningholmsbiblioteket överfördes till KB 1854.

Ett större förvärv sker 1806, då biblioteket från Ulric Celsings sterbhus får ytterligare turkiska inkunabler, några handskrifter, bland annat den persiske historikern Mirkhonds världshistoria i fem praktfulla volymer, och ett antal europeiska lärda verk i orientalistik.

Med 1800-talet gör annars den ”romantiska orientalismen” sin entré i Västeuropa. Napoleons erövring av Egypten är första ledet i den process genom vilken det turkiska imperiet inte längre betraktas som en jämbördig stormakt utan som ett tyrannvälde på fallrepet. Beundran för Orienten avser inte längre statskonst och förvaltning utan andlighet och estetisk förfining.

Under det tidiga 1800-talet uppbyggdes det Engeströmska biblioteket. Dit kom några orientaliska handskrifter från skilda håll: ett par ”soldatbönböcker”, bland annat den som Christoffer Ekeblad tog vid Argos 1686, vidare ”drusernas heliga bok” som legationspredikanten Jacob Berggren fick i Damaskus 1821, ett par skrifter från Marocko m.m. Till Kungl. biblioteket kom denna samling 1864.

1832 förvärvades läkaren och resenären Johan

34

Biblis42 Text.indd 34

08-06-17 12.50.31

Två av de tio bladen i Gudenus’ panorama över Konstantinopel. Utsikt mot Skutari och Seraljudden. Kungl. biblioteket.

Mirkhwands (Mirchonds) persiska världshistoria i praktband. Cirka 1650. Från Ulric Celsings bibliotek 1807. Del 4: De smärre persiska dynastierna till cirka 1200. Första uppslaget med text är skriven med ˛ persisk nasta liq på guldgrund. Kungl biblioteket (Riedel 44).

35

Biblis42 Text.indd 35

08-06-17 12.50.32

Orientaliskt skinnband, något skadat, klaffen saknas. På utsidan pressad dekor av djur- och växtmotiv, på insidan målad och genombruten dekor med mytologiska figurer: solen i formen av ett mongoliskt kvinnoansikte i en eldsflamma buren av ’änglar’, peris.

Dekoren erinrar mycket om bokband utförda i Herat på 1400-talet. Ur Johan Hedenborgs samling. Kungl biblioteket (Riedel 30).

Bestigning av Pompejuskolonnen i Alexandria, tecknad av Carl Peter von Heidenstam 1819. Kungl. biblioteket (KoB H.uts. B.128).

˛ Sa dîs Bûstân ”Lustgården”(inre skriften) och Gulistân ”Rosengår˛ den” (marginaltexten), skrivna med persisk nasta liq. Cirka 1700.

Ur Johan Hedenborgs samling. Kungl. biblioteket (Riedel 30).

36

Biblis42 Text.indd 36

08-06-17 12.50.33

Hedenborgs samlingar, som innehöll 28 orientaliska handskrifter och några tryckta turkiska böcker, bland annat en världsatlas från 1804. Där ingick också en hel del nygrekiska böcker, dessutom Rhigas Feraios’ bekanta Greklandskarta 1797 och en grekisk karta över Konstantinopelområdet. Här är det uppenbart en samlares intresse för det litterärt och visuellt sköna som har styrt urvalet. Det domineras av poetiska verk i vackra band med en stor variation av marmorerade försättspapper och exempel på persiskt bokbinderi i pressat och utskuret läder. Hafiz’ och Sa‘dîs dikter finns i flera exemplar men också mindre ryktbara poeter och historiska arbeten finns i samlingen.

Under senare tider har ytterligare ett tjugotal handskrifter förvärvats, ett par av dessa med miniatyrer.

Som exempel på influenser från den islamiska bokkonsten bör nämnas användningen av silhuettpapper och marmorerade papper i europeiska handskrifter, så kallade stamböcker, till exempel David von Krakaus stambok från ca 1600 men också interfolierade i gravyrverk som Lafreris Speculum Romanae Magnificentiae (Spegel av Roms storslagenhet) från 1575.

I KB finns också strödda vittnesbörd av annat slag rörande Sveriges förbindelser med den islamiska världen: Karl XII:s skisser av ett par turkiska fartyg; reseberättelser i tryck och handskrift av svenska resenärer, till exempel Linnélärjungen Fredrik Hasselquist, död i Smyrna 1752, vars turkiska ”visitkort” i kalligrafi också finns bevarat; flera officiella turkiska skrivelser (fermaner) från början av 1800-talet i den turkiska kansliskriften diwani. Därtill kan nämnas kaptenen Sturzenbechers minutiöst tecknade och laverade panorama över Konstantinopel sett från Galatatornet 1791, åtta akvareller av diplomaten Carl Peter von

Heidenstam ca 1820 som också har skrivit en reseberättelse med kostymteckningar. Från fotografins epok finner vi panoramor över staden av den bekante svenske fotografen Guillaume Berggren 1884 men också av Sébah och Joaillier 1888.

Ett originellt men egentligen inte förvånande exempel på islamisk kulturmanifestation är den egyptiske prinsen Yussuf Kamals jättelika publikation med reproduktioner av äldre kartor, Monumenta Cartographica Africae et Aegypti (Kartografiska monument rörande Afrika och Egypten), som ingalunda är inskränkt bara till Afrika.

Verket gavs ut i sexton volymer på 1920–30-talen, och donerades till världens större bibliotek.

Från modernare tider kan nämnas en samling efter författarinnan Karin Johansson (1889–1968) med bland annat bilder från 1940-talets Palestina.

L ITTERATUR Arne, Ture J. Svenskarna och Österlandet. Stockholm, 1952.

Boppe, A. Les peintres du Bosphore au dix-huitième siècle. Paris, 1911.

Ehrensvärd, U. ”Sverige och Turkiet”, i Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul. Meddelanden 2 (1977), s. 82–89.

Hiltebrandt, C.J. C. J. Hiltebrandt’s dreifache schwedische Gesandtschaftsreise (1656–1658), utg. F. Babinger. Historiska handlingar 30:2. Stockholm och Leiden, 1937.

Jacobowsky, C. V. ”Var Albertus Bobovius – Ali Bec, den lärde ’Pålniske Turcken’, miniatyrmålare?”, i Svenska Orientsällskapets årsbok (1937), s. 39–50.

Johansson, B. O. H. Svenska palatset i Konstantinopel. Stockholm, 1968.

Rålamb, C. Diarium under resa till Konstantinopel 1657–1658, utg. gm Christian Callmer. Historiska handlingar 37:3. Stockholm, 1963.

Riedel, W. Katalog över Kungl. bibliotekets orientaliska handskrifter.

Stockholm, 1923.

Rohnström, J. ”The turkish incunabula in the Royal Library, Stockholm. A catalogue”, i Turcica et orientalia: studies in honour of Gunnar Jarring. Stockholm, 1988.

Rohnström, J. ”Något om islamisk kalligrafi”, i Framsynthets ihugkommelse: En vänbok till Sune Lindqvist. Stockholm, 1991. Ådahl, K. Orientalismen i svensk konst. Höganäs, 1990, s. 91–95.

37

Biblis42 Text.indd 37

08-06-17 12.50.35

Katalanska kartografer

P

ortolankort (efter det italienska portolano hamn- eller seglingsbeskrivning), är den nutida beteckningen på de medeltida sjökorten, som är ritade i ett karakteristiskt manér med enkel kustkontur, ortnamn och ett nät av kompasslinjer utgående från vindrosor placerade i cirkel. De omfattade till en början bara Medelhavet och Svarta Havet, senare tillkom Atlantkusten, och vid Nya tidens ingång omfattade de både den Gamla och den Nya Världens farvatten. Det äldsta är från slutet av 1200-talet men samma ritmanér användes för sjökorten ännu på 1700-talet.

Under 1300-talets början var de huvudsakliga tillverkningsorterna Venedig, Genua och Mallorca. De italienska korten var enkla till utförandet, de katalanska mera utarbetade med stadsbilder, heraldik och annan dekoration. De är anmärkningsvärt korrekta jämfört med de medeltida landkartorna, som mestadels bygger på klassiska och teologiska texter.

En bibliografi över Mallorcakartografer förtecknar ett åttiotal individer från 1300- till 1600-tal, mindre än hälften kända till namnet. De flesta var judar som hade tvingats övergå till kristendomen.

Den mest bekante är Cresques Abraham (så skall hans namn skrivas, det vill säga Cresques, son av Abraham), 1325–1387, ”mästare till världskartor och kompasser”. Han omtalas flera gånger i samtida källor men var inte kartograf i nutida mening utan bokmålare. Hans insats bestod i kopiering, kompilation och konstnärligt fullkomnande av befintliga förlagor. Han gjorde flera världskartor åt aragoniska kungahuset. En

av dessa skulle, enligt bevarade dokument 1381, sändas som gåva till den franske kungen Karl VI, och man har antagit att det är densamma som den berömda ”Katalanska världsatlasen” från 1375 i Bibliothèque nationale de France i Paris, men det är inte med full säkerhet bevisat, och någon som signerats av hans hand finns inte bevarad.

Det finns ytterligare ett antal dylika ”katalanska världskartor” vilka bygger på portolankort som byggts ut och kompletterats med uppgifter från Marco Polo och andra resebeskrivningar, Bibeln, allehanda sagoböcker, astronomiska och astrologiska verk. Atlasen i Paris är ett kosmologiskt kompendium i tolv blad med bland annat det äldsta bevarade tidvattensdiagrammet.

Cresques Abraham bodde i ett ansenligt hus i judekvarteret på Mallorca. Han stod under kungligt beskydd, men efter hans död måste hans hustru Settadar och sonen Jafuda Cresques konvertera till kristendomen efter en pogrom 1391. Sonen antog namnet Jaume Ribes, var också verksam som kartritare i kunglig tjänst och avled 1410. Bland andra judiska kartografer på Mallorca vilkas verk har bevarats kan nämnas Mecia de Viladestes och Gabriel de Valseca, och även andra betydande kartritarfamiljer som Roselli, Soler och Oliva förefaller ha varit konverterade judar,

Portolankort från 1630 av Johannes Oliva. Kortet är från Livorno men ligger nära den katalanska traditionen med stadsbilder.

Norr är åt höger. I skinnets avsmalnande halsparti återfinns Kristus på korset som en pendang till Golgatasymbolen längst ned. Kungl. biblioteket.

38

Biblis42 Text.indd 38

08-06-17 12.50.35

39

Biblis42 Text.indd 39

08-06-17 12.50.35

vilket talar för att kartproduktionen på Mallorca i praktiken varit ett judiskt monopol. Även annorstädes finner man judiska kartografer, till exempel Jehuda ben Zara som 1497 signerade ett portolankort i Alexandria.

Totalt är cirka 180 portolankort bevarade från 1300- och 1400-talen, och 46 tillverkare är kända till namnet. Alla dessa har inte varit enbart bokmålare, flera har haft en bakgrund som sjömän.

Till det kommer ett inte ringa antal från 1500- och 1600-talen, bland annat den produktive Battista Agnese med ett hundratal portolanatlaser varav ett par i svensk ägo.

Att dessa portolankort verkligen har använts till sjöss finns belagt redan 1270. Kungen av Aragonien förordnade 1354 att varje galär skulle vara utrustad med två sjökort. En köpman i Barcelona lämnade 1390 ut flera sjökort till två sjömän för försäljning i olika Medelhavsstäder till ett pris motsvarande 26 dagsverken. Detta kan jämföras med de världskartor som en florentinsk köpman 1399 beställde av Jafuda Cresques för

leverans till olika europeiska monarker, och där priserna motsvarade 500 à 800 dagsverken. I vilken utsträckning de bevarade korten har brukats till sjöss låter sig dock inte med lätthet avgöras.

Några atlaser har ett diagram för kompensation av avdriften vid kryss, men inga kort har sådana märken – kurslinjer, passarhål, etc. – som borde ha varit följden av användning till sjöss. De världskartor och de flesta portolankort som har bevarats till våra dagar har varit lyxföremål för furstarna och rederikontoren. Några kan ha använts för översikt och information men knappast i den praktiska navigationen.

L ITTERATUR Campbell, Tony. ”Portolan charts form the late thirteenth century to 1500”, i The history of cartography, Vol. 1, Cartography in prehistoric, ancient, and medieval Europe and the Mediterranean, red. J.B. Harley och D. Woodward, s. 371–463. Chicago, 1987.

Rey Pastor, Julio och Ernesto Garcia Camareo. La cartografía mallorquina. Madrid, 1960.

40

Biblis42 Text.indd 40

08-06-17 12.50.37

Boksamlingen i Kvikkjokks kyrka

F

jällbyn Kvikkjokk är idag mest känd som utgångspunkt för fjällvandringar och som en hållpunkt för Carl von Linné under hans Lapplandsresa 1732. Lapplandsresan gjorde Kvikkjokk till säte för en kulturhistorisk och naturvetenskaplig forskningstradition som är levande ännu idag.

Men bosättningen i Kvikkjokk går tillbaka till 1660. Då hade silvermalm upptäckts på fjället Kedkevare, det nuvarande Silpatjåkko, fem mil nordväst om Kvikkjokk, och en gruv- och bruksdrift igångsattes av Bergskollegium som en ersättning för Nasafjälls silververk som hade förstörts av norrmännen i augusti 1659. Detta ”Luleå silververk” drevs med växlande framgång till 1702, men nya inmutningar gjordes sporadiskt under de följande tvåhundra åren och ”försvarsarbeten” bedrevs ännu i början av 1900-talet. Det hela är en märklig episod i Sveriges ekonomiska historia, där merkantilismens doktrin, att ett lands rikedom bestäms av dess tillgång på ädelmetall, ledde till ett företag som aldrig blev lönsamt i nutida mening, men som kom att betyda mycket för bebyggelseutvecklingen och blev till ett mönster för den senare exploateringen av landsändan.

Brukstiden har lämnat kulturspår: Kvikkjokks samiska namn är än idag ”Hyttan”. Luleå lappmark hade inrättats som Jokkmokks kyrksocken 1606, men 1694–1796 bodde kyrkoherden i Kvikkjokk. Vid gruvan i Alkavare, 6 mil norr om Kvikkjokk, byggdes ett kapell 1788, alltså långt efter gruvdriftens nedläggning. Det var i stället avsett för samerna, restaurerades på 1960-talet och används ännu under sommaren. Den bekante väck-

elseledaren Lars Levi Laestadius (1800–1861) och hans bror lappmarksmissionären och författaren Petrus Laestadius (1802–1841) var söner till hyttmästaren i Adolfström, som hörde till den återupptagna Nasafjälls silvergruva, men växte upp i Kvikkjokk hos sin bror Carl Erik som var komminister där.

1970–71 gjorde jag för Norrbottens museums räkning arkeologiska undersökningar i Kvikk-

41

Biblis42 Text.indd 41

08-06-17 12.50.37

jokk på den tomt kallad ”Prästsidan” väster om Kamajokk från den nuvarande byn räknat, där 1600-talets bosättning var belägen, medan smälthyttan och ”Hyttegården” med gudstjänstrum, silvervåg och fånghus låg på en holme i själva forsen. På Prästsidan fanns ett par boningshus, en smedja, flera uthus och en kyrkogård, och bland fynden fanns gruvredskap, mynt, husgeråd bland annat en mässingssked, och en mungiga.

1763 uppfördes i Kvikkjokks by ett kapell som 1858 avmålades av Karl XV (Träkyrkor i Sverige, 1999, s. 99) och Fritz von Dardel (Dardels Minnen finns i KB-handskriften I.d. 9a s. 668, bilden i ett album i Nationalmuseum), 1861 av Per Daniel Holm, men som sedan förföll och 1906 ersattes av den nuvarande kyrkan i nationalromantisk stil. Åtskilliga av kyrkans inventarier härrör från silververkstiden: kyrkklockan, dopfunten med en dopskål, en nattvardskalk i silver med en kalkduk, ett skåp, möjligen också predikstolen.

I sakristians kassaskåp finns också en samling av mestadels liturgiska böcker, flera av kulturhistoriskt intresse, därav ett par från silververkstiden.

Sommaren 1981 fick jag tillfälle att gå igenom och förteckna samlingen och gjorde senare en mera grundlig bibliografisk genomgång.

Sammanställning av utgivnings- och förvärvsår 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

Psalmbok, 1686, inköpt 1688 Kyrkohandbok, 1693 Cornelius Nepos, 1718, förvärvad efter 1903?

Kyrkohandbok, samiska, 1744 Psalmbok, samiska, 1744 Nya Testamentet, samiska, 1755 Postilla, 1769 Psalmbok, samiska, 1786 Kyrkohandbok, 1802 Postilla, 1802, förvärvad 1804 Nya Testamentet, samiska, 1811 Kyrkohandbok, 8:o,1811, inköpt 1821 Kyrkohandbok, 4:o,1811, inköpt 1821 Kyrkohandbok, 4:o, samiska,1812 Förordningar, 1814 Kyrkohandbok, 1824 Kyrkohistoria, 1827 Psalmbok, samiska, 1849 Postilla, samiska, 1855, 2 ex.

Kyrkohandbok, 1861

Kyrkohandbok, 1875 Psalmbok, samiska, 1876 Historia, samiska, 1878 Evangelium, samiska, 1881 Psalmbok, samiska, 1896, 4 ex., ett förvärvat 1909 26 Nya Testamentet, samiska, 1903 21 22 23 24 25

Fördelning enligt innehållskategori och språk (antal exemplar) Kyrkohandbok Psalmbok Bibeltext Postilla Annat Summa:

Svenska Samiska Latin Summa 7 2 9 1 8 9 4 4 2 2 4 2 1 1 4 12 17 1 30

Det visade sig att en av böckerna, nr 1 i förteckningen, var en tidigare okänd upplaga av en psalmbok från 1686, som omtalas i arkivhandlingarna från Luleå silververk. Jokkmokks församling lät KB låna boken, som mikrofilmades och försågs med ett prydligt skyddsetui.

Det är inte första gången hittills okända äldre tryck uppenbarar sig i landsortens kyrkor eller bondgårdar. Det mest bekanta fallet är måhända den volym innehållande en psalmbok, en katekes och en evangeliebok från 1576–77, som 1923 inköptes av en privatperson på en auktion i Avaträsk, Dorotea socken i Lappland, och som sedan fövärvades av KB. Den hade tillhört kyrkoherden i Resele i början av 1600-talet (se uppsats av Isak Collijn i Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 1930).

Psalmboken, jämte kyrkohandboken nr 2, representerar silververkstiden i Kvikkjokks historia.

Det kan ha sitt intresse, vid en jämförelse med nutiden, att det var silververket som svarade för och bekostade den kyrkliga verksamheten i Kvikkjokk.

Nutidens strikta boskillnad mellan ”ekonomiskindustriell”, ”social” och ”kulturell” sektor fanns inte. Silververket var inte bara ett industriföretag, utan ingick i en kolonisation som innefattade både ekonomisk exploatering, strategisk bosättning och mission, något som inte minst bergmästaren Sven Fagg argumenterade för under sin tid som bruksförvaltare 1687–1691. Prästerna, brukspredikanterna, var brukstjänstemän liksom fog-

42

Biblis42 Text.indd 42

08-06-17 12.50.37

den och skrivaren, och bergskollegium svarade för anskaffandet av de liturgiska böckerna.

Boklistan i övrigt ger en bild av den kyrkliga verksamheten i en församling där samerna är i majoritet. De samiska böckerna dominerar i antal, i synnerhet vad gäller psalmböckerna och bibeltexterna, som var viktigast för gudstjänsterna, medan kyrkohandböckerna mestadels är svenska.

Som man kan vänta sig är det ”sydlapskan” som dominerar; först vid 1800-talets slut förvärvas en evangeliebok på det ”nordlapska skriftspråket”.

Det är högst sannolikt att åtskilliga av de liturgiska böckerna (i synnerhet nr 8, 11, 14, 18 och 19), har kommit till användning i Alkavare lappkapell där gudstjänster hölls mellan 1788 och ca 1860. Under gruvtiden fanns det vid Alkavare en postilla och en psalmbok, enligt 1702 års inventarium (Awebro, Luleå silververk, utgiven år 1983, s.

245, not 3), men de har inte bevarats.

De få icke-liturgiska böckerna utgörs av en samling förordningar och kungörelser att läsas upp i kyrkorna, samt några läroböcker: en kyrkohistoria ”för alla folkklasser”, Odhners svenska historia med samisk parallelltext samt en latinsk läsebok, Cornelius Nepos. Denna har dock inte utnyttjats av komministern i Kvikkjokk Carl Eric Laestadius, då han åren 1808–1816 undervisade sina halvbröder Lars Levi och Petrus, bland annat i latin, utan har kommit till Kvikkjokk i ett senare sammanhang.

Följande förteckning över de 26 titlarna är uppställd kronologiskt efter utgivningsår. Först under varje titel kommer den bibliografiska uppgiften, hämtad ur Kungl. bibliotekets katalog (uppslagsordet anges med fetstil) därefter eventuella anmärkningar om exemplaret i Kvikkjokk (ägaranteckningar m.m.), därefter kommentarer till bokens innehåll, förvärvsomständigheter m.m. och slutligen nummerhänvisningar till J. Qvigstad och K. B. Wiklund, Bibliographie der lappischen Literatur, Helsingfors 1899 (Mémoires de la Societé Finno-Ougrienne XIII).

Förteckning över boksamlingen 1. Thenna nyja handbook innehåller tiugu böcker.

Som på andra sijdan äre antecknade. Och efter mångens åstundan, så ock önskelig längtan med grofre styl, än som tillförenne har varit. Nu nyligen upplagd. – Stockholm, tr. Lars Wall, 1686. – 12:o.

Innehållsförteckning: 1. Calendarium perpetuum 2. En underrättelse om dhe 4 åhrsens Tijder 3. Psalmboken 4. En tilökning med nyja Psalmer 5. Evangelia och Epistlar öfwer hela åhret 6. Litania 7. Christi Pijnos Historia 8. Christi Upståndelse 9. Christi Himmelsfärd 10. Jerusalems förstörning 11. Hieronumi Prophetia 12. Catechismus Lutheri 13. Huustaflan 14. Athanasij Symbolum 15. Ett Gudeligit Tackoffer Tienligit at upoffra Gudi alla dagar 16. Morgon och Affton Böner på hwar Dagh i wekan 17. Manasse Böön 18. Böön om Syndernas förlåtelse 19. Augustini Böön i sitt yttersta om en salig Endalycht 20. D. Lutheri Bön i sitt yttersta Det är en av de talrika andaktsböcker som utgavs under 1600-talet med förebilder i Tyskland, oftast benämnda Manuale eller Handbok och utgörande egentligen psalmböcker med evangelier och epistlar, utökade med olika böcker ur Gamla Testamentet.

De är kännetecknande för 1600-talet, då det rådde stor frihet beträffande psalmböckernas innehåll och ingen enhetlighet i fråga om deras bruk. Varje stift hade sin egen psalmbok. Försöken att ge den så kallade Uppsala-psalmboken 1622 och 1645 en officiell ställning slog aldrig igenom, och först 1695 stadfästes Jesper Swedbergs Then Swenska Psalmboken till uteslutande bruk i de svenska församlingarna.

Lars Wall tryckte 1672 en handbok med 18 böcker, 1678 en med 10 böcker, Denna upplaga, tryckt 1686 med större stil, är känd endast i detta exemplar. Mikrofilm finns i Kungl. biblioteket (sign. MF84/M3).

I bergskollegiets huvudbok 1688 (RA) fol. 235 omtalas att Luleå silververk på bergmästaren Faggs begäran av kamreraren Olaus Strobill hade fått 1 svensk bibel, Keysers tryck, 2 Mollers postillor i franskt band, 1 Uppsala psalmbok samt ”1 ny handbok med psalmer, Evangelia och epistlar, 1686 uplagd”, värd 2/3 daler. Detta syftar uppenbarligen på ovanstående bok. De andra har inte bevarats.

2. Handbook, ther vthi är författadt, huruledes gudz-

43

Biblis42 Text.indd 43

08-06-17 12.50.37

tiensten, medh christelige ceremonier och kyrkioseder, vthi wåra swenska församblingar skal bliffua hållin och förhandladt. Förbättrat och förmeradt j Stockholm, anno 1599. och åter öffuersedd, anno 1608… (av Petrus Kenicius). Och numera efter nyja kyrckioordningen inrättad år 1693. Stockholm: Burchardi tryckeri, 1693. – 4:o.

I frampärmen: ”Silfuerbruketz i Luleå Lapmark Handbok skänkt af H. Kongl. M:t Konung Carl den XI Anno 1694 d. 6 Junii”. Konungens monogram i blindstämpel i pärmen.

1693 års kyrkohandbok (med texter och föreskrifter för mässan o.a. kyrkliga förrättningar) utarbetades i anslutning till 1686 års kyrkolag av katekeskommittén med bland annat Haquin Spegel, Olaus Svebilius och Erik Benzelius. Den bygger på den 1614 utgivna handboken (som åsyftas i titeln) och var starkt ortodox.

Någon arkivalisk uppgift om denna bokdonation har inte påträffats. År 1694 i juni och juli gjorde Karl XI en resa längs Norrlandskusten upp till Torneå.

Den 6 juni reste han, enligt sina egna dagboksanteckningar, från Söderala via Gnarp och Iggesunds bruk till Njurunda. Den 13 juni åt han middag hos prosten Esajas Gran i Luleå Gammelstad, och talade då något med Barthold Sadlin, bruksinspektor i Kvikkjokk. Men denne nämner ingenting om någon bokgåva i sitt brev till bergskollegium dagen efter.

3. Cornelius Nepos de excellentibus viris … notis perpetuis ad modum Johannis Minellii illustratus a M. And. Stubelio, adjunctis Fragmentis Schottianis & adjecto indice rerum, vocum & phrasium accuratissimo. Editio sexta revisa. – Lipsiae, sumpt[ibus] M. G. Weidmanni, 1718. – 398 s. + index.

Rygg och titelblad saknas. I frampärmen ”A. N. Sundelin 1849”, i bakpärmen ”Johan Norell 1776”.

Den romerske historikern Cornelius Nepos’ (1. årh. f. Kr.) samling av biografier över berömda män har använts som skolbok i latin ända in i modern tid på grund av sitt enkla språk. Den här upplagan, tryckt i Leipzig, är försedd med noter enligt den holländske rektorn Johannes Minellius’ (1625–1683) system av den tyske filologen Andreas Stübel (Dresden 1653–1725) och med kommentarer av jesuiten Andreas Schott (1552–1629).

Boken har sannolikt kommit till Kvikkjokk genom Carl Oscar Lander, komminister 1903–23; hans svärfar var kyrkoherden i Nora (i Ångermanland) Per Alfred Nikolaus Sundelin (1838–1914).

4. Gät-Kirje Jukko Wuoseta Gokte Jubmelen deudnemes galka Christelahie praudi ja Kyrkotapi mete adneguet. Dai Same Tjåggelwasisn jukko Swerjen wuolen läh. (Handbok, som visar huruledes gudstjänsten, med kristliga ceremonier och kyrkoseder, skall förrättas uti dessa lapska församlingar, som äro under Sverige). – Stockholm, tr. Lars Salvius, 1744. – 8:o.

1693 års kyrkohandbok, översatt av Per Fjellström till det av honom utarbetade ”sydlapska skriftspråket”. Dock saknas kap. 3 (om hednadop), 7 (om sjukbesök), 9 (om förberedelse av dödsdömda), 10 (litanian); starkt förkortade är kap. 4 (om gudstjänsten) och 8 (om begravningar).

Qvigstad-Wiklund, s. 17.

5. Psalm-kirje. Dai bekki jukko dassa kullueh ja mubben belesn lokkotueh. Kongal. Majesteten Kostetemin. [Härmed samtryckt:] Ewangeliumeh Ja Episteleh, Ailekes-Passe ja Apostoli-Peiwi. Sijen Collehti ja Rokkolwasi queim. – Sthlm, tr. Lars Salvius, 1744. – 8:o.

1695 års psalmbok jämte evangelier och epistlar.

100 psalmer är översatta, varvid 11 dubblerats av två översättare, så att antalet blir 111. Översättare har varit Per N. Holmbom, Per Fjellström, Per Högström, E. Lindahl, Johan Laestadius, B. Ask. Qvigstad-Wiklund, s. 18.

6. [Nya Testamentet] Ådde Testament Same kiäli puoktetum. Kongelats Kostedemin. – Tr. Lars Salvius, 1755. – 8:o.

Nya Testamentet ur Karl XII:s bibel 1703, översatt av Per Fjellström till det ”sydlapska skriftspråket”, utgivet på kunglig bekostnad.

Qvigstad-Wiklund, s. 21.

7. Båld, Anders (1679–1751) Hand-postilla, eller kortta betraktelser öfver de årliga sön- och högtidsdagars epistlar och evangelier.

Utu A-B-s manuscripter sammandragen och utg. til de enfaldigas tjänst af A. A. Båld. 1–2. – Stockholm, tr. C. Stolpe, 1769.

I frampärmen ”72 A. W. Sundelin”.

Anders Andreae Båld, kyrkoherde på Värmdö och sedan i Katarina församling i Stockholm, ledamot av Lappmarkens ecklesiastikverk, var en betydelsefull predikant och själasörjare, representant för den ”kyrkliga pietismen”. Sonen Anders (1720–80) kyrkoherde i Maria Magdalena i Stockholm, utgav flera av faderns predikosamlingar.

44

Biblis42 Text.indd 44

08-06-17 12.50.37

Litografi i Carl Anton Pettersson, Lappland, dess natur och folk, 1866, efter akvarell av Per Daniel Holm 1861.

8. Psalm-kirje Tai pekki jukko tassa kullueh ja mubben pelesn lokkotueh. Kongal. Majestaten Kostetemin, Åddesist ännanum ja puoretowum. – [Härmed samtr.:] Ewangeliumeh Ja Episteleh, Ailekes-Passe ja Apostoli-Peiwi. Sijen Collectii ja Rokkolwasi queim.

– Stockholm, tr. Joh. A. Carlbom, 1786. – 8:o.

Andra reviderade och utökade upplagan av den 1744 utgivna psalmboken (nr 5 ovan) med 133 psalmer, jämte evangelier och epistlar, utgiven på Kungl.

Maj:ts bekostnad. Elva psalmer i första upplagan har uteslutits, 33 nya har tillkommit, översatta av P. Edin, Per Högström, E. Lindahl, Samuel Öhrling samt en okänd. Även språket har reviderats.

Qvigstad-Wiklund, s. 26.

9. Handbok, ther uti är författadt, huruledes gudstjensten, med christelige ceremonier och kyrkoseder, uti våra svenska församlingar skal blifva hållen och

förhandlad. Å nyo uplagd, efter den år 1693 utgångne uplaga. – Westerås, tr. Per Kraft, 1802. – 4:o.

I frampärmen: ”Exempl. 24 skill. inbindn. 1 Rdr”.

10. Samling af Predikningar öfver Sön- och Högtidsdagarnas Evangelier för hela året. – Hernösand, tr.

Hernösands boktr., 1802. – 8:o.

I frampärmen: ”Qvickjocks kyrka 1804”.

Postilla, utgiven genom subskription av konsistoriet i Härnösands stift.

11. [Nya Testamentet] Åddå Testament Tate Ailes Tjalogest; Same Kiälei Puoketum. – Härnösand, tr.

Carl Nordin, 1811. – 8:o.

Separattryck (särskild sättning) av den första fullständiga bibelöversättningen till samiska, som efter Per Fjellströms död 1764 fullbordades av Samuel och Emanuel Öhrling och Natanael Fjellström i präst-

45

Biblis42 Text.indd 45

08-06-17 12.50.37

gården i Jokkmokk vintern 1794–95. Efter dessas död avslutades arbetet med korrektur och tryckning av Erik Johan Grönlund, och bibeln trycktes först 1811 på det tryckeri som biskopen i Härnösand Carl Gustav Nordin upprättat för ändamålet. Språket är det ”sydlapska skriftspråket”. Separattrycket bekostades av det Brittiska och utländska bibelsällskapet.

Qvigstad-Wiklund, s. 49.

12. Kyrko-Handbok, hvaruti stadgas, huru gudstjensten i svenska församlingar skall behandlas. Öfversedd, förbättrad och tillökt, samt med Kongl.

Maj:ts nådiga bifall af rikets ständer antagen vid riksdagen i Stockholm år 1809. – Sthlm, tr. H. A. Nordström, 1811. – 8:o.

I frampärmen: ”Quickjocks kyrka. Inköpt år 1821.”

13. Kyrko-Handbok, hvaruti stadgas, huru gudstjensten i svenska församlingar skall behandlas. Öfversedd, förbättrad och tillökt, samt med Kongl.

Maj:ts nådiga bifall af rikets ständer antagen vid riksdagen i Stockholm år 1809. – Norrköping, tr. A. Fr. Raams Enka, 1811. – 4:o.

I frampärmen:”Quickjocks kyrka. Inköpt år 1821. Octav Handboken och denna kosta inbundne 3 Rdr Bco.” 14. Kyrko-Käta-Kirje, juosne piejetowa, kokte Jubmelteudnestem Taro Tjåggolwasisne kalka adnetowet. Kättjetum, Tiwotum ja Lassetum, nau ai Kongalats Majestäten Armokes metetemim Rikan Standarist tuostutowum Herradagen Stockholmesne tan Jaken 1809, ja Kongalats Majestäten Armokes kåttjomen mete Sami kiälei puoktetum. – Upsala, tr.

Stenhammar & Palmblad, 1812. – 8:o.

1809 års kyrkohandbok, översatt (mycket dåligt enligt Petrus Laestadius 2:163) till det ”sydlapska skriftspråket” av Erik Johan Grönlund.

Qvigstad-Wiklund, s. 54.

15. Sammandrag af de Kongl. Förordningar, placater, bref och resolutioner samt andre Kungörelser, som å predikstolarne böra i kyrkorne … upläsas, – Sthlm, tr. Å. Gadelius, 1814.

I frampärmen: ”Qvickjocks kyrka, tillhörig. Exemplaret förut betalt. Bandet ännu obetalt, bör enligt nyligen undfången räkning till mig betalas med 24 S:r Banco.”

16. Kyrko-Handbok, hvaruti stadgas, huru gudstjensten i svenska församlingar skall behandlas. Öfversedd, förbättrad och tillökt, samt med Kongl.

Maj:ts nådiga bifall af rikets ständer antagen vid riksdagen i Stockholm år 1809. – 3. uppl. – Sthlm, A. Wiborg, tr. H. A. Nordström, 1824.

I frampärmen bl.a. ”G. Westerlund” (pastor i Jokkmokk 1849–1866).

17. Thomaeus, Jöran Jacob (1786-1845) Märkwärdigheter utur Allmänna Kyrko-historien, en läs-bok för alla folk-klasser. Senare delen. – Göteborg, tr. L. Torbjörnsson, 1827.

I frampärmen: ”G. Westerlund.”

Författaren var kyrkoherde i Kristianstad och utgav bl.a. en svensk kyrkohistoria.

18. Same Tjåggolwasen Psalm-Kirje. Kångalats kåstemin. [Härmed samtryckt:] Ailekes-ja Passe-Peiwi Ewangeliumeh ja Episteleh sijen Collecti ja Råkkålwasi kum, nau ai Råkkålwasah kaikasatjah ja aktasatjah ailes ajatasi autest. – Härnösand, C. F. Berlin, 1849. – 8:o.

I frampärmen: ”Qvickjocks kyrka”. I bakpärmen: ”Huttana Kirko”. Titelbladet saknas.

Psalmbok på samiska jämte evangelier och epistlar, utgiven på kunglig bekostnad och innehållande 276 psalmer. Från 1786 års upplaga är 97 psalmer övertagna, 12 omarbetade, och 167 är översatta ur 1819 års psalmbok. Endast 16 nummer tillhör den ”gamla” psalmboken. I evangelieboken saknas evangelier och epistlar för några festdagar, men ett avsnitt om Kristi uppståndelse och himmelsfärd är tillfogat.

Redigerad av G. E. Rehn.

Qvigstad-Wiklund, s. 107.

19. Gütner, Johan Gabriel (1678–1740) Kristajokkes Åppetus Tåddmesne ja Pargosne, Ailekes-ja Passe-Peiwi Ewangeliumi Melt, Tjälgestum.

Kaik njnoktjem kalka hewetet Jubmeleb. – Härnösand, C. A. Eckhell, 1855. – 4:o.

Andra, av J. Mörtsell reviderade utgåvan av Per Högströms översättning (1:a uppl. 1748) av Gütners postilla ”Rechtgläubiges Christenthum” (1:a uppl.

1725). Högström har troligen använt den svenska översättningen, utkommen 1737. Han har enligt egen utsago utelämnat allt som rörde vederläggandet av olika sekter, och har själv skrivit fyra predikningar till bot- och böndagarna.

Qvigstad-Wiklund, s. 118 (1:a uppl. s. 19).

20. Kyrko-handbok, hvaruti stadgas, huru gudstjensten i svenska församlingar skall behandlas. Öfversedd, förbättrad och tillökt samt med Kongl.

46

Biblis42 Text.indd 46

08-06-17 12.50.39

Maj:ts nådiga bifall af rikets ständer antagen vid riksdagen i Stockholm år 1809, med sedermera vidtagne och påbudne förändringar. – Upsala, E. R. Henschen & W. Schultz; tr. C. A. Leffler, 1861.

21. Kyrko-handbok, hvaruti stadgas, huru gudstjensten i svenska församlingar skall behandlas. Öfversedd, förbättrad och tillökt samt med Kongl.

Maj:ts nådiga bifall af rikets ständer antagen vid riksdagen i Stockholm år 1809, med sedermera vidtagne och påbjudne förändringar. – 4. uppl. – Upsala, E. R. Henschen & W. Schultz; tr. Stockholm, Centraltryckeriet, 1875.

I frampärmen: ”Pris 3 kronor”.

22. Psalm-Kirje Tai pekki jukko tassa kullueh ja mubben pelesne lokkotueh. Kongal. Majesteten Kåttjomen melte åddisist ulkoswaddetum. [Härmed samtr. :] Ewangeliumeh Ja Episteleh, Ailekes-Passe ja Apostoli-Peiwi. Sijen Collecti ja Rokkolwasi queim.

– Piteå, tr. W. R. Nygren, 1876. – 8:o.

Oförändrad omtryckning av 1786 års psalmbok (ovan nr 8) jämte evangelier och epistlar, utgiven på kunglig bekostnad. Enda skillnaden är att också den ”nya” samiska sångbokens (ovan nr 18) nummer är införda i registret.

Qvigstad-Wiklund, s. 148.

25. Same Tjåggolwasen Psalm-Kirje. Kångalats kåstetemin – Luleå, tr. Hallman & Helin, 1895. – [Härmed sambunden:] Ailekes-ja Passe-peiwi Ewangeliumeh ja Episteleh sijen Collekti ja Råkkålwasi kum, nau ai Råkkålwasah kaikasatjahja aktasatjah ailes ajatasi autest. – Luleå, som ovan, 1896. – 8:o.

4. ex., varav ett har inskrivet i frampärmen: ”Kvickjocks Kyrka år 1909”, i bakpärmen: ”Huttana Kirko”.

Ett annat ex. har tillhört en komminister Berlin (antingen Magnus Berlin, 1871–1879 eller Henrik Berlin, 1899–1903).

Andra upplagan av den ”nya” samiska psalmboken (1849, ovan nr 18), ombesörjd av T. H. Svartengren. Enda skillnaden är att gudstjänstritualen här är översatt efter den nya kyrkohandboken 1894 genom P. G. Callerberg och M. T. Berlin.

Qvigstad-Wiklund, s. 186.

26. [Nya Testamentet] Åtå Testamenta, järkålum tan taro-kielak Åtå-Testamenta milte, mi lä Kånåkasast nanostum jaken 1883. – Stockholm, tr. P. Palmquist, 1903. – 4:o. Översättning av bibelkommissionens normalupplaga 1883.

23. Odhner, Clas Theodor (1836–1904) C. T. Odhners Lärobok i Fäderneslandets Historia Under författarens ledning bearbetad för Folkskolan.

– C. T. Odhneren Åppetuskirje Aitiglandan Suptsasikum reitetum almogen skoli tet. – Stockholm, P. A. Norstedt & Söner, 1878. – 8:o.

Odhner var professor och riksarkivarie; hans läroböcker i historia dominerade skolundervisningen i en mansålder. Första svenska upplagan av denna bok utkom 1872. Här försedd med parallelltext på det ”syd-lapska skriftspråket” av Johan Mörtsell.

Qvigstad-Wiklund, s. 154.

24. [Matteus evangelium] S. Matthei Evangelium.

– Ailes Matteusa Evangelium, Åddosist jårgålovum Same kielai. – Stockholm, P. A. Norstedt & Söner, 1881. – 8:o. Översatt av J. Laestadius till det ”nordlapska skriftspråket”, som först utarbetades av Lars Levi Laestadius 1839. Tryckt på bekostnad av det Brittiska bibelsällskapet.

Qvigstad-Wiklund, s. 159.

47

Biblis42 Text.indd 47

08-06-17 12.50.39

Tullinspektor Berghman och Söderköpings karta

I

Kungl. bibliotekets kartsamling förvaras en volym som går under titeln General-TullArrende-Societetens Svenska Tullatlas. Enligt det med blyerts år 1880 skrivna titelbladet är den ”infordrad från diverse vederbörande under 1730–50-talen t.o.m. 1760. Kartorna framställa provinser, gränser, skärgårdar, vägar, tullbomar; men mest städer i Sverige och Finland, hvarvid alla tullhus o. tullbomar, utvägar, staket, vintervägar, äro noga utmärkta.”1 Tullintäkter utgjorde i äldre tider en väsentlig del av statsinkomsterna. Sjötullen eller stora tullen gällde utrikeshandeln, landtullen eller lilla tullen uttogs på ”alla ätliga, slitliga och förnötliga varor, som föras till torgs och marknad”, och var alltså ett slags omsättningsskatt, som skulle drabba även adeln; den hade införts 1622 och upphävdes 1810. Den innebar bland annat att städerna omgavs av tullstaket med bevakade tullportar och tullbommar som avgränsade det område där handel fick bedrivas.2 Under 1700-talet sjönk tullintäkterna genom korruption och för att hjälpa upp situationen utarrenderades tulluppbörden under åren 1726–65, 1777–82 och 1803–12 till ett bolag, Generaltullarrendesocieteten, där borgerskapet hade företräde att teckna andelar.

Under den första arrendeperioden gjordes på initiativ av överintendenten Carl Hårleman en insamling av tullkartor, vilka kom att sammanställas i denna volym.3 Kartorna är 161 till antalet, de flesta handritade. De kommer från skilda håll, och ritmanéret är påfallande varierat. Åtskilliga har rekvirerats från Generallantmäterikontoret; de är utförda i ett enhetligt schematiskt

manér med markerade tullstaket, ofta titulerade ”Grundritning” och försedda med en ”Notarum explicatio” det vill säga teckenförklaring. Några kartor är av ansenlig ålder, den äldsta från 1650, några har kopierats från äldre kartor, till exempel Gerhard Buhrmanns Skånekarta 1684. Andra har upprättats av lokala tulltjänstemän med högst varierande talang för kartritning. Här återfinns både pennteckningar i form av enkla skisser eller mera underhållande framställningar som den lustiga och lärorika kartan över Härnösand,4 expressiva laveringar som den här återgivna över Laholm, och färgstarka akvareller.

Här skall vi presentera den mest iögonenfallande av dessa, nämligen Situations Charta öfwer Söderkiöpings Stad, uprättad år 1759 af Gust. Berghman. (Fol. 141, s. 51 och 52.) Den är 52 + 90 cm, ritad på gråpapper i ett rustikt manér med gatorna i grått, stadskvarteren i starka kulörer i akvarell och täckfärg, stiliserat och rätvinkligt utan någon större likhet med den medeltida stadens oregelbundna gatunät. Det höga berget Ramundershäll norr om staden avbildas däremot i profil, men inte i form av sådana ”mullvadshögar” som användes på 1600-talets kartor och ännu ett stycke in på 1700-talet, utan med breda böljande penseldrag i blått, likt en landskapsmålning med blånande berg eller en förtoning i ett sjökort.

Viktigare byggnader återges också i profil: störst är Kronohospitalet, därnäst stadens båda kyrkor och S. Ragnhilds hälsokälla. Tre broar, tre spångar och en vinterväg leder över den krokiga Storån, tre broar över Lillån, vid infartsvägarna möter tio tullbommar. Detta är en storartad bild, grafiskt

48

Biblis42 Text.indd 48

08-06-17 12.50.39

Charta öfwer Situationen wid Laholms Stad. Tullkartevolymen, fol. 107. Kungl. biblioteket.

Jonas Brolins graverade karta över Söderköping 1769. Haga-kvarteret, där Berghman bodde, ligger söder om ån och är utmärkt med bokstaven B. Kungl. biblioteket.

49

Biblis42 Text.indd 49

08-06-17 12.50.39

slagkraftig, närmast emblematisk. Den berättar om en stark uttrycksvilja och strävan efter klarhet men vittnar om ringa förtrogenhet med kartografiskt ritmanér. Associationerna går snarare till dekorationsmåleri och annat ”folkligt” måleri eller, för en nutida betraktare, till kubismen.

Tullinspektorn som kartritare?

Gustav Berghman (1719–1787), som upprättade kartan, var ”Controlleur” vid Stora sjötullen i Söderköping sedan 1754, ”tillika Tullnär vid Landt-Tullen, med Inspectors Caracter av den 18 Julii 1758”.5 Söderköping är en av Sveriges äldsta städer, men hade gått tillbaka sedan 1400-talet.

Hon var stapelstad, det vill säga hade rätt till egen utrikeshandel, men ån var inte längre segelbar, sjöfarten hade flyttat till Norrköping, och år 1760 hade Söderköping bara 780 invånare. Dock hade man både sjötull och landtull med en betjäning av 9 man och en avlöningsstat om 1550 daler silvermynt, av vilka sjötullsförvaltaren Rystedt hade 420 och Gustav Berghman i sin kombinerade befattning 350 daler.6 Eftersom Berghman var ansvarig för landtullen föll det på hans lott att redovisa tullstaket och tullbommar, vilket han gjorde i ovannämnda rustika manér. Riktigt intressant blir det när vi finner att volymen innehåller ännu en karta över Söderköping (fol. 136, s. 52) också den av Gustav Berghman; åtminstone har han skrivit under teckenförklaringen 1760. Men ritmanéret är så drastiskt annorlunda att det är svårt att tro att den är utförd av samma person. 1760 års karta har ingenting av ”folkkonst” eller emblematisk grafik, men den är mera trogen mot den topografiska verkligheten och vittnar om en viss kunskap i kartritning. Ramundershälls berg är till exempel återgivet med en ”lodbild” i lavering enligt militärtopografisk konvention. Men i övrigt är det en ganska enkel pennteckning med vattendrag och vägar lätt kolorerade i akvarell, och det är långtifrån någon fullgod karta, om man jämför med vad en professionell lantmätare kunde åstadkomma, till exempel Jonas Brolins Söderköpingskarta 1769.

Det finns åtskilliga olikheter mellan Berghmans båda kartor även i fråga om innehållet: 1760 har stadens gatunät och flera broar utelämnats, borgarnas bodar och lador har tillkommit, åker-

mark och trädgårdar är tydligare utmärkta. Det ser ut som om Societetens fullmäktige inte var nöjda med 1759 års karta utan har gett tullinspektorn bakläxa, så att han har fått skicka in en ny följande år. Den nya kartan är mindre originell, dessutom uppenbart sedd utifrån och ur ett överhetsperspektiv: betoningen ligger mera på sådant som har betydelse för tullen och mindre på det som är intressant för stadsborna. Det är troligt att Berghman har fått direktiv om hur det borde vara, men frågan om han också har fått någon egentlig undervisning i kartritning måste vi nog lämna öppen.

God kartografi är en förening av ”vetenskap” och ”konst”. De båda kartorna över Söderköping ger en illustration till kontrasten mellan dessa aspekter. I den äldre kartan är det ”konst”-aspekten som dominerar, i den yngre ”vetenskapen” eller åtminstone den ekonomiska redovisningen. Här finns ett möte mellan amatörism och professionalism i kartografin och mellan lokalsamhälle och centralmakt. Men i första hand är det fråga om två olika sätt att uppleva och redovisa den topografiska verkligheten.

Nu vet vi för litet om Gustav Berghmans person och bakgrund för att kunna fördjupa detta resonemang. Men han tillhörde, liksom lantmätarna, den klass av ofrälse ståndspersoner som utgjorde ståndscirkulationens grogrund. En samtida kollega var tullförvaltaren Leopold i det mera dynamiska Norrköping, vars son Carl Gustaf gick i Söderköpings välrenommerade trivialskola innan han anträdde sin karriär som poet och hovman.7 Det var visserligen inte fadern som gjorde tullkartevolymens Norrköpingskarta, men det ger en antydan om den miljö av socialt och intellektuellt gränsöverskridande som vi befinner oss i här.

50

Biblis42 Text.indd 50

08-06-17 12.50.39

NOTER 1. Volymen inköptes till Kungl. biblioteket 1870 för 20 riksdaler från antikvariatsbokhandlaren Henrik Klemming, som var bror till överbibliotekarien Gustaf Klemming. Dess signum i KB:s kartsamling är ”Handritad volym 5”. Denna s.k. Tullkartevolym är på intet sätt okänd för forskningen, utan är tvärtom ett av kartsamlingens mest utnyttjade objekt, i synnerhet vad avser stadskartorna. Dessa finns bl.a. förtecknade i Ragnar Josephsons grundläggande Svenska stadskartor och stadsplaner intill 1800-talets början, 1923, och – jämte andra serier av svenska stadskartor – av Ulla Ehrensvärd i: Den svenska staden: planering och gestaltning – från medeltid till industrialism, 1997, s. 307–310.

2. Richard Bengtsson, Vid stadens hank och stör: tullstugor, portar och bommar i svenska städer 1622–1810. 1998 (Generaltullstyrelsens och Tullmuseets skriftserie 3). Delar av Generaltullarrendesocietetens arkiv finns i Riksarkivet, de lokala tullanstalternas arkiv är däremot hårt gallrade.

3. Detta skedde i samband med en utredning som dock lades ned vid Hårlemans död 1753. Vid stadens hank och stör, s. 16, Ulla Ehrensvärd i: Den svenska staden: planering och gestaltning – från medeltid

till industrialism, 1997, s. 175.

4. Härnösandskartan (fol. 127) finns avbildad och behandlad i Härnösands historia, del 3, 1991, s. 29, Rolf Näslund, Studier i Härnösands bebyggelsehistoria 1585–1800-talets mitt, 1980, s. 34–35, Nils Friberg, Vägarna i Västernorrlands län, 1951, s. 285.

5. Norrköpings Weckotidningar nr 39, 5 juli 1760. Gustav Berghman var född 1719 och avled 30/10 1787. Han bodde med hustrun Catharina Urväder i Haga-kvarteret nr 19, dvs. på södra sidan av Storån i en som det förefaller högreståndmiljö, men hade av allt att döma inga barn. I samma fastighet bodde en friherrinna Eleonora Wrangel med maken protokollsekreteraren Meurling. Söderköpings kyrkoarkiv, död- och begravningsboken C:2, s. 454 resp. husförhörslängden A1:2, s. 43.

6. Carl Fredric Broocman, Beskrifning öfwer the i Öster-Götland befintelige Städer…, 1760, s. 136–155.

7. Om Carl Gustaf af Leopold, upplysningsmannen som blev Gustav III:s hovpoet, språkvårdare och konservativ debattör, har Olle Holmberg givit ut en biografi i fem band 1953–1965.

51

Biblis42 Text.indd 51

08-06-17 12.50.39

Situationskarta över Söderköping 1759. Tullkartevolymen, fol. 141. Kungl. biblioteket. Kartans storlek 52 x 90 cm. Se även färgplansch på föregående sida.

Situationskarta över Söderköping 1760. Tullkartevolymen, fol. 136. Kungl. biblioteket. Kartbildens storlek 34 x 46 cm.

52

Biblis42 Text.indd 52

08-06-17 12.50.41

SITUATIONS CHARTA ÖFWER SÖDERKIÖPINGS STAD, UPRÄTTAD ÅR 1759 AF GUST. BERGHMAN.

SITUATIONS CHARTA ÖFWER SÖDERKIÖPINGS STAD, UPRÄTTAD IN MAII ÅR 1760.

a. Ragnilla Kiella. b. Östra tullen. c. Bomen vid Kiöpmangatan. d. Östra Ramshällsbomen. e. Åen som löper ut i Saltsiön förbi tullstället Ängstugun. f. Spången öfwer åen ifrån östra tullen närmast till bomarna c. ock d. g. Stadskyrkian. h. Kyrkiobomen. i. Frälsegården Bossgård. k. Torgbroden. l. Stadsens Rådhus. m. Södra tullen. n. Munckebroden. o. Krono Hospitalet. p. Krono hospitals-qwarnen. q. Spången till hospitalsqvarnen. r. Landskyrckan S:ta Drothen. s. Bomen wid watenstället Pinan. t. Stället til den bewiljade watkstugan [sic!] u. Linkiöpings porten som bewakas af den wid wästra tullen warande betienten. x. Wästra tullen. y. Bomen i Gröngatan. z. Norra Ramshellsbomen. å. Spången öfver ån till Stadskyrkian.

[VATTENDRAG, UTFARTSVÄGAR].

Denna å leder sig ifrån Wena-Siön.

Denna lilla å leder sig ifrån Råxen och Asplången.

Wägen åt Norrkiöping.

Wägen åt Wikbolandet.

Mämswägen.

Tullstället Engstugan 1/8 mil utom Staden, som bewakes marknadstiderne.

134 steg ifrån Östra Tullen går här fram den omskrivna wanliga winterwägen.

Gångwägen till marknadsplatsen vid åen.

Wägen åt Wästerwijk.

Wägen åt Sochnarne och Skogbygden.

Wägen åt Linkiöping.

[STADSGATOR] Berggatan. Kapellgatan. Kyrkiogatan. Köpmannagatan.

Munkebrogatan. Skiönbergagatan. Stadsens torg. Storgatan.

Nybrogatan. Ågatan.

1. Östra Tullen.

2. Ragnills Kiälla, utom Tullporten.

3. Wägen åt Westerwijk.

4. Dito åt Stadsens Marknadsplats.

5. Bytes och marknadsplatsen.

6. Borgerskapets Bodar, utj hwilka Marknadstider säljes dricka och Bröd, för utan några de handlandes förråds Bodar af grofwa waror, såsom salt, spannmål och fiskewaror.

7. Stadsens Packhus.

8. Borgerskapets förråds Bodar af grofwa Waror.

9. Tullstället Engstugun, 1/8 mil utom Staden, som Marknadstjder bewakas.

10. Ån som går igenom Staden, förbij Tullstället Engstugun, utj Salt Siön.

11. Liten Spång öfwer Ragnil Bäcken.

12. Mems Wägen, som leder till Staden, samt Borgerskapets Lador under Berget.

13. Östra Ramshälls Bommen.

14. Bomen wid Kiöpmangatan.

15. Nya Spången öfwer Ån, tjänande till stängsel öfwer wägen som wintertijden löper ån upföre utj Staden, såsom och genwäg till Bomarne 13 & 14.

16. Borgerskapets Lador under Berget.

17. Stadskyrkian.

18. Kyrkio Bommen.

19. Frälsegården Bossgård.

20. Wägen till Hospitalet och Södra Tullen.

21. KronoHospitalet.

22. Hospitalsqwarnen.

23. Spången wid Hospitalsqwarnen.

24. Södra Tullen.

25. Landskyrkian.

26. Bommen wid Wattnstället Pinan kallat, hwarifrån går en liten rid och gångstig till Byarne.

27. Linkiöpings Porten som ännu bewakas af den wid Wästra Tullen warande Betjänten.

28. Nya Waktstugun wid Linkiöpings Porten.

29. Wägen til Linkiöping.

30. Wästra Tullen.

31. Bommen i Gröngatan kallad.

32. Norra Ramshäls Bommen.

33. Wägen till Norrkiöping.

34. Wägen till Wikbolandet.

35. Wägen under Berget som ifrån Norra sidan af Staden leder till Borgerskapets Lador – N:o 16.

Söderkiöping d. 31 Maii 1760 Gust. Berghman

53

Biblis42 Text.indd 53

08-06-17 12.50.41

Scener ur folklivet Erik Dahlberghs Sverige

E

rik Dahlberghs (1625–1703) topografiska planschverk Suecia antiqua et hodierna, ”Det forna och nuvarande Sverige”, utgivet 1715, innehåller till större delen kyrkor, slott och herresäten. Men man får också glimtar av folkets liv och arbete, åtminstone i de tecknade förlagorna till gravyrerna.

Erik Jönsson, som han i början kallade sig, var son till en landsbokhållare i Västmanland, gick i skola i Hamburg, blev 16 år gammal anställd som skrivare i Pommern, som hade erövrats i trettioåriga kriget, sex år senare underofficer i fortifikationen. 1654–56 kom han till Italien som informator för två adelsynglingar, hemkallades sedan och deltog i de polska och danska krigen till 1660. Samma år blev han överstelöjtnant och adlades. Senare blev han chef för fortifikationen, greve och generalguvernör i Livland. Han hade utbildat sig i teckning och byggnadskonst, nödvändiga yrkeskunskaper för en befästningsofficer.

Under 1660-talet började han på sitt stora topografiska planschverk Suecia antiqua et hodierna som var avsett att förhöja stormakten Sveriges berömmelse, liksom Merians verk hade gjort i Tyskland och Frankrike.

Det finns cirka sexhundra förlageteckningar till Suecian bevarade. De flesta är utförda av Dahlbergh själv, men åtskilliga har gjorts av hans medhjälpare. De är ofta försedda med staffage, det

vill säga förgrunds- och sidofigurer som skall ge bilden liv och göra ett ståtligt intryck. Dahlbergh påpekade själv att det bör vara en mängd vagnar, uppvaktande lakejer och pager framför stora herrars dörrar. Andra figurer kan ha en förtydligande funktion: båtar på sjöarna, svanar i trädgårdsdammarna talar om att ytan föreställer vatten (och inte till exempel en gräsmatta), ett par streck med en ryttare markerar en väg, en metare förvandlar dem till en bäck. Motiven är därför ofta konventionella och hämtade från annan samtida konst; det är inte säkert att tecknaren alltid har återgett endast det han har haft inför ögonen.

Dahlbergh var inte någon framstående figurtecknare. Han har därför samarbetat med andra konstnärer i de planscher där figurerna är särskilt viktiga. Själv koncentrerade han sig på arkitektur och perspektiv. Det är ingen tillfällighet att de flesta här medtagna teckningarna är utförda av hans medarbetare. I det följande möter vi teckningar av bland andra Christopher De la Vallée, Gustaf Läw, Gerhard Ehrenschantz, Abraham Cronhiort, Johan Lithén och Jan van den Aveelen.

Staffaget färdigställdes av de franska och holländska gravörer som graverade tryckplåtarna.

Därför är det bara teckningarna som beskriver svenskt folkliv. Gravörerna har tagit sig före att ändra till det som var dem själva bekant.

54

Biblis42 Text.indd 54

08-06-17 12.50.41

I stället för teckningens svenska årder avbildas i gravyren en kontinental hjulplog på Gäddeholm i Västmanland.

Plöjning med årder, Gäddeholm i Västmanland. Förlaga av Christopher De la Vallée till gravyr II:17. KB 7:7.

Teckningen.

Gravyren.

55

Biblis42 Text.indd 55

08-06-17 12.50.41

I stället för kvinnor som skördar med skära på teckningen från Kungsbacka har gravören gjort en skördebild med män som slår med kortliar, sådana som var vanliga i Holland.

Detalj med skördefolk: teckningen.

Gravyren.

56

Biblis42 Text.indd 56

08-06-17 12.50.41

Omvänt visar detta att teckningarna i många fall är en utmärkt källa till tidens folkliv.

Vi ser det för Norden typiska högårdret avbildat från Finsta i Uppland.

Räfsan från Idingsta i Östergötland har kluvet skaft, vilket förekom i dessa trakter också på 1800-talet.

Det är bara utomhusarbeten som kommit med, bokstavligt talat på ett hörn, i detta bildverk. Det är därför främst männens sysslor vi ser, men kvinnoarbetet förekommer också: en kvinna som bär fyllda spannar från mjölkningen i hagen, en som hämtar vatten i brunnen, och två som klappar tvätt vid bryggan.

De vanligaste motiven hämtas från jordbruket: sådd och skörd, harvning och plöjning, boskapsskötsel, slåtter.

Andra motivkretsar, som är rikt belagda i Suecian, är dels resandet och transporterna, vilket är

naturligt när det är fråga om att befolka landskapet. Förutom praktkarosserna möter vi vagnar, kärror och släpor av enklare slag, pulkor och slädar.

Folkligt byggnadsskick med lador, härbren och fähus, men också herresätenas ekonomibyggnader, stadsbebyggelsen, en gästgivargård, industribyggnader.

Hägnader: gärdesgårdar av trä och sten, plank och murar runt slottsträdgårdarna.

I teckningarna från Halland dominerar stengärdesgårdar, i de från övriga Sverige olika typer av trägärdesgårdar. Från andra källor vet vi att gärdesgården av sten började tränga ut den av trä i dessa skogfattiga områden under 1600-talet. På en bild (s. 67) ser vi också hur några bönder lägger en stengärdesgård utanför Varberg.

En plöjare med ett par oxar, som drar det för Norden typiska högårdret i närheten av Skederids kyrka i Uppland.

Detalj ur Johan Lithéns förlaga ca 1703 till gravyr 1:102.

KB N102. Johan Lithén hade varit tecknare vid Antikvitetsarkivet, men kom sedan till fortifikationen, där han blev en av Dahlberghs flitigaste medarbetare. Han befolkar gärna sina teckningar med scener ur folklivet.

57

Biblis42 Text.indd 57

08-06-17 12.50.42

En kvinna bär hem fyllda spannar efter mjölkningen i hagen. Hunden springer före, barnet kommer efter.

Gäddeholm. Förlaga av De la Vallée 1697 till gravyr 2:17.

KB 7:7.

En kvinna hämtar vatten i gårdsbrunnen, Finsta. Förlaga av Johan Lithén till gravyr l:l01, ca 1703. KB N101.

Ett par kvinnor som tvättar kläder med klappträ i Göta älv vid Bohus fästning. Kanske bor de i den lilla stugan med skorsten och gårdsport och med ett uthus bredvid.

En fiskare öser sin båt. Replik av Johan Lithén av förlaga till gravyr 3:115, efter 1708.

KB 10:36.

58

Biblis42 Text.indd 58

08-06-17 12.50.42

Harvning med en hästdragen fyrsidig harv för att mylla säden. Såningsmannen med sin skäppa går före. Rosersbergs slott i Uppland. Detalj av Dahlberghs förlaga till gravyr 1:124, 1661. KB N124.

Slåtterfolk och ett hölass på väg in genom gårdsporten.

Finsta i Uppland. Förlaga av Johan Lithén till gravyr l:l01, ca 1703. KB N101.

59

Biblis42 Text.indd 59

08-06-17 12.50.42

Man med pälshatt i en pulka utanför Grans översteboställe vid Piteå Gammelstad, nu Öjebyn. På bilden ses den även i senare tid typiska anspänningen med en bred läderrem, som löper från selen, under renens kropp och mellan bakbenen till pulkan.

Detalj ur en teckning 1695 av löjtnanten Gustaf Läw till gravyr 2:72. KB 8:36.

En bårsläpa på väg mot bron från Kungsängen till Almarestäket vid Mälaren. Bårsläpan bestod av två långa stänger som fästes i seldonen och fick släpa i marken. Den är ett uråldrigt transportmedel, kärrans föregångare, och användes sommartid i oländig terräng, Detta är en mera utvecklad modell försedd med hjul i framändan. Detalj av Dahlberghs förlaga till gravyr 1:93, 1667–68. KB N93a.

En hästdragen tvåhjulig hökärra möter en oxdragen vagn med snedställda häckar för hötransport. Idingsta slott i Östergötland. Annars är oxar ovanliga i Suecians bilder och förekommer nästan bara framför plogen.

Slåtterkarlen har räfsor med kluvna skaft, en typ som förekom i Östergötland ännu på 1800-talet. Detalj ur förlaga av fortifikationsofficeren Gerhard Ehrenschantz 1696 till gravyr 3:19. UUB.

60

Biblis42 Text.indd 60

08-06-17 12.50.43

Rosersbergs slott. Murad väderkvarn av holländsk typ där bara hättan med vingarna behöver vridas efter vinden.

Runt kvarnen de olika fästpunkterna för kvarnens styrarm. En häst och en kvinna bär upp spannmålssäckar. Detalj av Dahlberghs förlaga till gravyr 1:124, 1661. KB N124.

61

Biblis42 Text.indd 61

08-06-17 12.50.43

Finspång i Östergötland. Ett hölass körs in förbi slottets trädgårdsmur. Höet hålls fast med ’lässestång’, ett redskap som omtalas redan i Södermannalagen. Följeslagarna bär räfsor och långa stänger, sannolikt ’hävlar’, ett slags bårar på vilka höet burits. Ej graverad förlaga av Aveelen 1715. UUB.

Åkerö i Södermanland. Ett förnämt sällskap väntar på transport över till slottet. Två män stakar färjan med karossen som skall hämta en kavaljer med hans uppvaktning, En trumpetare signalerar. Förlaga till gravyr 2:9ö, 1661. KB 6:17.

62

Biblis42 Text.indd 62

08-06-17 12.50.44

Vid ett åkergärde utanför Vimmerby står en resvagn med vridbar framvagn, så att den blir lättare att styra. Förlaga av De la Vallée ca 1703 till gravyr 3:82. KB 10:6.

Detalj av resvagnen.

Ett par tecknare, den ene med mätstav, blickar ut över en inhägnad med ett par hus försedda med eldstäder.

Det ena är murat av sten, kanske en smedja. En kvinna går hukad inne i hägnaden.

Plockar hon grönsaker eller rensar ogräs? Detalj av en utsikt över Karlskrona 1693, förmodligen av den skicklige tecknaren Christopher De la Vallé som var fortifikationsofficer och son till Riddarhusets arkitekt Jean De la Vallée.

Förlaga till gravyr 3:111. KB 10:33.

63

Biblis42 Text.indd 63

08-06-17 12.50.44

De låga trähusen i Hedemora stad har påfallande många och höga skorstenar. Man påminns om de s.k. kronskorstenarna som omnämns av Linné från 1730-talets Dalarna. Utsikten över Hedemora har en låg blickpunkt till skillnad från de flesta andra vyer, som är i fågelperspektiv, och ger intryck av att återge verkligheten. Möjligen är den ritad av Erik Reitz, som var gravör och medhjälpare till den skicklige Swidde. Detaljer av förlaga till gravyr 2:45, 1689–90. KB 8:11.

Väderkvarn, stolpkvarn, vid Stegeborgs slott i Östergötland. Hela kvarnhuset kan vridas efter vinden. Fästpunkterna för vridanordningen syns svagt. Dahlberghs förlaga till gravyr 3:13, före 1689. KB 9:7.

64

Biblis42 Text.indd 64

08-06-17 12.50.45

Utsikten över Brokind i Östergötland är skickligt tecknad av en okänd hand.

Runt bron över Stångån ligger kvarnar och hyttor; en utrustad med vällingklocka.

En rad stenkistor skall skydda mot översvämning under vårfloden. Detalj av förlaga till gravyr 3:88, 1689-96. KB 10:14.

Stockholm. Slottsbacken. I förgrunden några män som flyttar stenblock, i närheten av det nyuppförda Flemingska palatset. Till höger en handelsbod för kläder i Saltkompaniets hus (sedermera Telegrafverket), där några kunder står och granskar de uthängda varorna. Vid Skeppsbron ett litet örlogsskepp med tretungad svensk flagga, där bakom skymtar Skeppsholmsbron. Detalj av Dahlberghs förlaga till gravyr 1:46, 1661.

Stockholm. Salubodar på Norrmalmstorg bredvid drottning Kristinas triumfbåge med utsikt mot slottet.

En chevalersk hälsning, en husfru som åtföljs av en piga med varor på huvudet. Detalj av Dahlberghs förlaga till gravyr 1:29, 1661. KB 1:42.

65

Biblis42 Text.indd 65

08-06-17 12.50.45

Staden Halmstad omges av befästningsvallar och en hög palissad. I förgrunden, hitom Nissan, ett jaktsällskap och en tvåhjulig hästkärra av en typ som brukar vara lastad med hö. Men här är det mera oklart, kanske är det snarare ved eller slanor för befästningsarbeten. En fortifikationsofficers förlaga ca år 1700 till gravyr 3:106.

KB 10:25.

lnhägnade gärden utanför Vimmerby. En kvinna bär en mjölkstäva på huvudet i kohagen, en pojke springer efter med sin piska. Detalj ur förlaga av Christopher De la Vallée 1703 till grayr 3:82.

KB 10:6.

Vimmerby. Fåren med sin herde hålls i ett gärde, nötkreaturen i ett annat, hästen i ett tredje. Gärdesindelningen är snarlik den på en lantmäterikarta över stadens omgivningar från 1648, men någon exakt överensstämmelse finns inte. Ett par tecknare står vid gärdesgården till höger.

Detalj ur De la Vallées förlaga 1703. KB 10:6.

66

Biblis42 Text.indd 66

08-06-17 12.50.45

Detalj av fรถrlaga till gravyr.

3:106, ca 1700. KB 10:25.

67

Biblis42 Text.indd 67

08-06-17 12.50.46

Några fiskare, en som drar nät, en som håvar upp fisk ur en mjärde vid Tavastehus fästning i Finland. Detalj ur teckning 1699 av landshövdingen i Helsingfors Abraham Cronhiort till gravyr 3:127.

KB N354b.

Midsommardans vid Hammarskog sydväst om Uppsala.

Förlaga av Erik Dahlbergh 1661 till gravyr I:107. KB 4:45.

En trädgårdsarbetare med skottkärra och redskap i underdånigt samtal med en herreman. Sjöö slott i Uppland. Gravören Swidde tillfogade dem, jämte ett elegant sällskap, på en utsikt över den vältuktade slottsträdgården. Förlaga till gravyr 1:138, före 1694. KB 5:25.

68

Biblis42 Text.indd 68

08-06-17 12.50.46

Detalj ur en vy mot Göteborg och Skansen Kronan från nordöst. I förgrunden Fattighuset och stadens tegelbruk. Det är säkert fattighushjonen som står med håven i Fattighusån för att vi skall se att det är en å. Replik av Johan Lithén av förlaga till gravyr 3:37. Efter 1708. KB 9:31.

K Efter en idé av Janken Myrdal som också har svarat för de etnologiska kommentarerna. Se även Folkets Historia 1986 (nr 4) och Läckö-katalogen Stormaktstid, 1992.

69

Biblis42 Text.indd 69

08-06-17 12.50.46

Rålambska samlingarna i Kungl. biblioteket

D

en friherrliga ätten Rålamb härstammar från Norrala i Hälsingland och gjorde sin entré i politiken och historien under Erik XIV. Anders Sigfridsson (1527–81) som ”redan 1563 självrådigt lagt sig till med ett adelsliknande hjälmprytt sigill med ett springande rålamm [dvs. en rådjurskalv] i skölden” erinrande om den medeltida ätten Rålamb, med vilken han inte hade några som helst släktband,1 deltog 1563 i hertig Johans tillfångatagande och 1568 i Erik XIV:s avsättning. Han gällde som frälseman men blev aldrig formellt adlad med sköldebrev.

Hans båda äldsta söner kallade sig Rålamb, men inte deras yngre halvbror Broor Andersson (d. 1647), som blev president i Åbo hovrätt, men kom i onåd och avsattes, efter det att sonen Erik 1631 hade förtörnat Gustaf II Adolf i ett uppträde, där hjältekonungen framstår i en allt annat än sympatisk dager.2 En halvbror till Erik var Clas Rålamb (1622–1698), den i våra dagar mest kände medlemmen av ätten, 1660–65 landshövding i Uppsala, 1664–82 riksråd, 1673–78 överståthållare i Stockholm och i den ställningen grundare av Stockholms auktionsverk, 1674 friherre, 1678–82 president i Göta hovrätt, 1680–82 lagman i Nordfinland.3 1657–58 reste han på kungligt uppdrag som hemligt sändebud till Turkiet, vistades i Konstantinopel från den 14 maj 1657 till den 22 januari 1658, men måste återvända med oförrättat ärende. Han skrev en resedagbok fylld av färgstarka situationsbilder och pregnanta formuleringar, dessutom åtskilliga rapporter i brevform, delvis i chiffer. I Konstantinopel förvärvade han ett par

koranhandskrifter och en samling teckningar av olika ämbetsmän, befattningshavare och folktyper, den ”Rålambska dräktboken”. Efter hemkomsten, oklart när, beställde han en svit om tjugo målningar av sultanens procession. Målningarna och dräktboken var nyligen föremål för ett forskningsprojekt som drevs av Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul och resulterade i en bok The Sultan’s Procession, 2006. Nedanstående artikel var en del i detta projekt.

Rålambska samlingen i Kungl. biblioteket Rålambska samlingen i Kungl. biblioteket utgörs av 1630 tryck och 438 handskrifter. Den har till största delen sammanbragts av Clas Rålambs son Gustaf Rålamb (1675–1750), som var landshövding, president i Bergskollegium och ”en av 1700-talets lärdaste och mest hängivna bibliofiler och samlare”.4 Samlingarna donerades till biblioteket av Gustafs ättlingar i fjärde led Sigfrid Albrekt och Eric Axel Rålamb, de tryckta böckerna 1878, handskrifterna 1886.

Clas Rålamb hade ett stort bibliotek på sin sätesgård Länna i Almunge socken, 2 mil öster om Uppsala.5 Men under reduktionen 1684–93 dömdes han att böta 57 000 daler,6 hans Lännabibliotek konfiskerades 1693 och donerades av Karl XI till Uppsala universitet. En förteckning, som upprättades 1690 med en värdering av varje bok, finns bevarad i en handskrift i Uppsala (U.281), i det följande kallad ”Uppsalakatalogen”. Lännabiblioteket innehöll då ca 3 500 volymer varav 480 dupletter och ett litet antal handskrifter.7 Clas

70

Biblis42 Text.indd 70

08-06-17 12.50.47

Anders Sigfrid Rålamb, Strö-bibliotekets upprättare, med armbindeln från Gustav III:s revolution 1772.

Ulrica Pasch, 1783. Rålambska stiftelsen, Riddarhuset.

71

Biblis42 Text.indd 71

08-06-17 12.50.47

Rålamb hade också i sitt palats på Blasieholmen i Stockholm ett litet ”handbibliotek” som sades innehålla hans mest värdefulla böcker och handskrifter.8 Clas Rålambs bibliotekskatalog En odaterad katalog i Rålambska handskriftssamlingen, i det följande kallad ”Stockholmskatalogen” (Cod. Holm. Rål. Fol. 178a), omsorgsfullt skriven och innehållande 516 sidor med 4 441 titlar, är uppenbarligen en mera fullständig katalog över hans samling, möjligen också innefattande hans ”handbibliotek”. Det är en volym i liten folio med marmorerade pärmar och kalvskinnsrygg, märkt ”4:o” på frampärmens insida. Den saknar originaltitel men är på ryggen och försättsbladet betecknad ”Förteckning öfver en svensk boksamling från slutet af 1600-talet” med en senare hand och identifierades som Clas Rålambs bibliotekskatalog av Stig Jägersköld 1963. Den har av allt att döma upprättats mellan 1674 och 1679. De båda senaste titlarna är Rålambs egen Observationes juris practicae 1674 och Samuel Pufendorfs Apologia samma år, ett inslag i ”en av de mest upprörda fejderna i vår lärda historia”,9 medan Rålambs 1679 utgivna Kort beskriffning om thet som wid then Constantinopolitaniske resan är föreluppit inte finns med.

Katalogen är indelad i nio ”klasser” efter ämnen eller snarare författarkategorier, därunder i formatklasser: folio, kvarto, oktav, duodecimo, därunder i specialiserade ämnesavdelningar.

Classis Theologorum, ”teologernas klass”, det vill säga avdelningen teologi, s. 1–192, är den ojämförligt största med 1 420 titlar. Här finner vi biblar och bibelkonkordanser, bibelkommentarer, predikningar, kyrkofäder, kyrkomöten och synodalakter, skolastisk teologi, till exempel Petrus Lombardus’ Sentenser med kommentarer, Albertus Magnus, Thomas av Aquino med kommentarer, Bonaventura och Nicolaus Cusanus, moralteologi och liturgi, till exempel Guilielmus Durantis, Rationale divinorum officiorum, Lyon 1540 men också Liturgia Svecanae Ecclesiae 1576, det vill säga Johan III:s Röda bok, katekeser och bönböcker där vi finner Anselm av Canterbury, några få verk av Luther, Religio Turcica 1659 av Johann Ulrich Wallich, som vistades i Istanbul samtidigt som Rålamb som sekreterare åt Gotthard

Vellingk, Rålambs ”konkurrent” som ambassadör, Enchiridion militis christiani av Erasmus av Rotterdam och en Cathecismus på svenska. Slutligen finner vi teologiska stridsskrifter som Possevino och Bellarmin, Marsilio Ficino och Olaus Petris Refutatio (Vederläggning) av Peter Galle.

Avdelningen Juridik, s. 193–243, innehåller kanonisk och romersk rätt med kommentarer, men också rättspraxis och olika länders nationella lagstiftning inklusive lagböcker från Sverige, till exempel Ragvald Ingemundssons latinska version av Magnus Erikssons landslag utgiven av Messenius 1614.

Avdelningen Medicin, s. 244–283, innehåller klassiker som Hippokrates, Galenos och Avicenna såväl som modernare verk som Vesalius De humani corporis fabrica 1555; läke- och örteböcker: Dioscorides, Petrus de Crescentiis; samtida verk: brev till den berömde danske läkaren Thomas Bartholin; svenska verk: Andreas Sparrmans Sundhetzens speghel 1642, Israel Ertmans Huus-medicin 1672 och Olof Rudbecks beskrivning av sin botaniska trädgård Hortus Academiae Upsaliensis 1665.

Avdelningen Historia, s. 283–350, är uppdelad i: ”Universalhistoria”; Kyrkohistoria; Egypten, Grekland och Persien; Rom och Italien; Amerika (”Indierna och Nya världen”); Afrika och Indien; Goterna; Danmark och Norge; Tyskland; Belgien (innefattande Nederländerna); Frankrike; Spanien; Storbritannien; Polen, Ungern och Ryssland, slutligen en avdelning med 20 statsbeskrivningar utgivna i Leiden på 1630-talet, ”statistik” i bokstavlig mening. Vi finner både Hartman Schedels Chronica mundi cum figuris (”Nürnbergkrönikan”) 1493, Vincent av Beauvais, Speculum historiale och flera danska historiker, till exempel den sällsynta Kong Olger Danskis Krönicke, Malmö 1534, idag bevarad i endast två exemplar, båda i Sverige (ett i KB, ett i Uppsala varav det senare torde vara Rålambs).

Avdelningen Filologi – Språkvetenskap, s. 351–415 är den näst största vad gäller antalet titlar, innefattar också ”litteratur” och är indelad i Philologi variae eruditionis ”Filologer med varierande utbildning”, ungefär ”Allmänt och blandat”; Poeter; Brevskrivare och talare; Ordböcker och grammatik; Retoriska kommentarer.

Den allmänna avdelningen innehåller antologier men också bibliotekskataloger och myntväsen(!)

Här finner vi några böcker om orientaliska språk:

72

Biblis42 Text.indd 72

08-06-17 12.50.48

Reuchlin, De rudimentis Hebraicis, 1506, den första hebreiska grammatiken i Europa, likaså Liber Tasriphi, compendiosa notitia coniugationum verbi Arabici, Rom 1610, som nu finns i Uppsala men i ett exemplar förvärvat av Björnståhl, Thomas Erpenius, Grammatica Arabica med Lokmans fabler, 1636, likaså Sebastian Münsters hebreiska grammatik 1521 och Guillaume Postels avhandling om den feniciska skriften, De Foenicum literis, seu de prisco latine & grece lingue charactere 1552.

Men i detta bibliotek, liksom hos hans samtida Gustaf Peringer Lillieblad, orientalist och kunglig bibliotekarie, letar vi förgäves efter samtidens mest avancerade språkvetenskap, ”Port Royalgrammatiken”, Grammaire générale et raisonnée av Arnauld och Lancelot, utgiven 1660. Introduktionen i Sverige av denna lärdomsgren låg ännu i framtiden.

Avdelningen Teoretisk Filosofi, s. 416–459 innehåller logik, metafysik och fysik. Det är huvudsakligen antika och medeltida auktoriteter som Platon, Aristoteles, Hermes Trismegistus, Macrobius, Raymundus Lullus, Bartholomaeus Anglicus’ encyklopedi men också nyare verk, till exempel Jean Taisniers Opuscula de natura magne-

tis et variis motibus, det vill säga hans Opus mathematicum 1562, ett beryktat plagiat efter Pierre de Maricourts Epistola de magnete 1269.

Avdelningen Matematik, s. 460–477, innehåller också kosmografi, geografi, navigation, astrologi, kartor, musikteori och musiknoter. Vi finner verk av den nederländske matematikern och fortifikationsingenjören Simon Stevin, skrifter om astrolabiet, en dansk beskrivning av Norge, Johannes Bureus’ apokalyptiska kronologi Nordlandalejonsens rytande 1644.

Avdelningen Praktisk Filosofi, s. 478–503, innefattar även etik, ekonomi och statskunskap, till exempel Aristoteles, Plutarchos, den svenska Konungastyrelsen, utgiven av Johannes Bureus 1634 efter en nu förlorad handskrift och Baldassare Castigliones Libro del cortegiano 1559.

Bland Handskrifterna finns dekretaler, svenska lagböcker, en volym grekiska texter som användes av Lars Norrman för en Aristides-utgåva 1688,10 en turkisk almanacka, en ”arabisk bok” och en Alcoranus Lingva Arabica i oktavformat, kanske identisk med den Koran Rålamb fick som gåva under sin vistelse i Konstantinopel 1657 och som 1915 kom till KB.11

Jämförande tabell över de båda katalogerna över Clas Rålambs bibliotek Stockholmskatalogen Cod. Holm. Rål. Fol 178a

Uppsalakatalogen Cod. Ups. U.281

Teologi Juridik Medicin inkl. örteböcker Historia Filologi Teoretisk filosofi inkl. fysik Matematik inkl. geografi, kartor musik Praktisk filosofi inkl. etik, ekonomi, statsvetenskap Handskrifter

1420 422 316 565 742 390

1140 320 190 420 400 280

192

130

261 133

150 38

Summa Dupletter Summa inkl. dupletter

4441

3068 480 3548

73

Biblis42 Text.indd 73

08-06-17 12.50.48

Sid Clas Rålambs boksamling. Stockholmskatalogen Cod. Holm. Rål. Fol 178a 1 2 4 15 22 23 33 36 37 42 44 45 48 56 60 62 64 73 81 106 108 116 117 122 125 127 135 145 173 174 175 179 187 193 194 204 208 211 214

Classis Theologorum. Biblia.

Fol. Bibliorum Concordantiae. Loci Communes Teologicj.

Fol. Interpretes et Commentatores Vet. & Nov. Testam. et Concionatores Fol. Sanctorum Patrum et Veterum Pontificum opera Fol. Concilia Generalia et Particularia Fol. Theologi Scholastici Fol. Theologi Morales, Casistae et Summistae Fol. Catechistae et Spirituales Fol. Controversiarum Theologicarum Fol. Libri Theologici, Biblici Libri.

4:o Concordantiae et Loci communes Biblici.

4:o Interpretes et Commentatores utrtriusque Testamenti 4:o Concionatores et Homiliarii.

4:o Sanctorum Patrum Opuscula.

4:o Concilia et Constitutiones Synodales.

4:o Theologi Scholastici 4:o Rituales, Casistae et Summistae 4:o Catechistae et Spirituales 4:o Controversiarum Theologicarum Scriptores 4:o Libri Theologici. Libri Biblici 8:o Commentatores utriusque Testamenti et Concionatores 8:o Concordantiae et Loci Communes 8:o Sanctorum Patrum et Episcoporum Veter.

Opuscula 8:o Concilia et Constitutiones Ecclesiasticae 8:o Theologi, Scholastici 8:o Morales, Casistae, Summistae 8:o Catechistae et Spirituales 8:o Controversiarum Theologicarum Scriptores 8:o Libri Theologici et Libri et Loci Communes Biblici 12:o Concilia 12:o Morales, Casistae et Summistae 12:o Catechistae et Spirituales 12:o Controversiarum Theologicarum Scriptores 12:o II Classis, Jure- consultorum.

Utriusque Juris Canonici et Civilis Scriptores Fol. Canonici Textuales et Commentatores Fol. Juris Civilis Textuales et Commentatores Fol. Practici Fol. Textuales Aliorum Populorum Fol. Jureconsulti. Canonici 4:o

219 224 227 230 233 241 242 244 258 260 267 268 280 281 283 286 291 293 295 296 298 299 301 302 303 304 306 307 308 313 314 317 318 319 321 324 325 327 327 329 333 334 337 339 341 342 344

Civiles Romani Civiles Aliorum Populorum Doctores Theoretico-Practici Canonici Romani et Aliorum Civiles Romani et Aliorum Jure-Consulti et Canonici Civiles Classis Medicorum Herbarii Medici Herbarii Medici Herbarii Medici Classis Historicorum. Historici Universales Historici Ecclesiastici Aegyptiorum, Graecorum, Persarum, Historiae Romanorum, Italiae, Historia.

Indiarum et Novi Orbis Gothorum Historia Danorum Historia Germanorum Historia Belgarum Historia Gallorum Historia Hispanorum Historia Britannorum Historia – Polonorum Historia Hungarorum et Muscovitarum Historiae Historici Universales.

Historici Ecclesiastici.

Aegyptiorum et Graecor. Historiae Romanorum et Varia Historiae Hispanorum, Belgarum, Gallorum.

Britannorum Historia Germanorum Historia Gothorum Historia Danorum et Norvegorum Historiae Polonorum Livonorum Muscovitarum Historiae.

Indiarum Res. Historici Universales.

Historici Ecclesiastici.

Graecorum et Persarum Historiae Romanorum et Varia Historiae Italicorum Hispanorum Gallorum Historiae Affricana et Indica.

Belgarum et Britannorum Gothorum et Danorum Germanorum Historia

4:o 4:o 4:o 4:o 8:o 12:o 12:o Fol. Fol. 4:o 4:o 8:o 8:o 12:o Fol. Fol. Fol. Fol. Fol. Fol. Fol. Fol. Fol. Fol. Fol. Fol. Fol. 4:o 4:o 4:o 4:o 4:o 4:o 4:o 4:o 4:o 4:o 4:o 8:o 8:o 8:o 8:o 8:o 8:o 8:o 8:o 8:o

74

Biblis42 Text.indd 74

08-06-17 12.50.48

345 346 347 349 351 355 359 361 363 368 371 376 379 382 387 394 401 404 409 410 412 416 418 422

Polonorum et Muscovitarum Historiae Historici Universales et Ecclesiastici Historici Profani Rerum Publicarum Descriptiones Classis Philologorum. Philologi Variae Eruditionis Poetae Epistolographi et Oratores Poëtae Graeci.

Poëtae Latini.

Epistolographi et Oratores Philologi Variae Eruditionis.

Dictionaria et Grammatici Poëtae Graeci.

Poëtae Latini – Alii.

Epistol: et Oratores.

Philologi Varii Dictionaria et Grammatici Commentarii In Artem Rethoricam Poëtae Epistolae et Oratores Philologi Varii Classis Philosophorum Theoreticorum Logici et Commentarii Logices Metaphysici

8:o 12:o 12:o 12:o Fol. Fol. Fol. 4:o 4:o 4:o 4:o 4:o 8:o 8:o 8:o 8:o 8:o 8:o 12:o 12:o 12:o Fol. Fol. Fol.

424 434 435 440 441 446 448 453 454 458 458 459 460 464 471 477 478 481 489 497 504 509 515

Phÿsici Et Commentarii Phÿsices Philosophi Theoretici Logici cum Commentariis Metaphÿsici Phÿsici cum Commentariis Philosophi Theoretici Logici cum Commentariis Metaphÿsici Phÿsici cum Comment: Philosophi Theoretici Logici et Metaphÿsici.

Phÿsici Classis Mathematicorum Matematici Matematici Matematici Classis Philosophorum Practi corum. Ethici, Oëconomici et Politici Ethici, Oëconomici et Politici.

Ethici, Oëconomici, Politici Philosophi Practici Classis Manuscriptorum Diversi Argumenti. Manuscripta In Folio Manuscripta In Qvarto Manuscripta In Octavo

Fol. 4:o 4:o 4:o 4:o 8:o 8:o 8:o 8:o 12:o 12:o 12:o Fol. 4:o 8:o 12:o Fol. 4:o 8:o 12:o Fol. 4:o 8:o

Cornelis Gijsbrechts, Trompe l’oeil. Rålambska stiftelsen, Riddarhuset. 160 x 200 cm.

Gijsbrechts var hovmålare i Köpenhamn 1668–1672.

75

Biblis42 Text.indd 75

08-06-17 12.50.48

Upptill till vänster:Titelsida till den längre versionen av Clas Rålambs resedagbok, avskrift för sonen Gustaf Rålamb. Cod. Holm. Rål. Fol. 57.

Upptill till höger: Titelsida till den kortare versionen av resedagboken med Clas Rålambs egenhändiga för den tryckta utgåvan 1679. Cod. Holm. Rål. Fol. 55.

Nedtill: Två sidor ur Clas Rålambs bibliotekskatalog. Cod. Holm. Rål. Fol. 178a.

76

Biblis42 Text.indd 76

08-06-17 12.50.49

Lännabiblioteket bestod huvudsakligen av krigsbyte från Poznan´ i Polen, där Clas Rålamb var stationerad 1656 med uppdrag att vinna befolkningen för Sveriges sak under det svensk-polska kriget. Det hade startats av Sverige 1655 för att förhindra rysk expansion, men Sveriges inledande framgångar följdes av bakslag och slutligen av nederlag. Jesuitkollegiet i Poznan´ var ett av de rikaste i Polen; nu blev jesuiterna bryskt behandlade och slutligen förjagade av svenskarna, deras utrymmen användes som stall, deras bibliotek konfiskerades och stora delar av det jämte två andra klosterbibliotek i Poznan´ kom i händerna på Clas Rålamb.12 Vittnesbörd om detta är de båda bibliotekskataloger från jesuitkollegiet som upptas i både Stockholms- och Uppsalakatalogerna och fortfarande förvaras i Uppsala universitetsbibliotek (signum U.275–276).13 Stockholmskatalogens struktur är i själva verket övertagen från Poznan´katalogerna men med avsevärda skillnader.14 Innehållet i Poznan´biblioteket, några av dess spår i Uppsalabiblioteket och Rålambs omfattande isärtagande och ombindning av dess många samlingsband, har beskrivits av Walde,15 med Uppsalakatalogen som huvudkälla eftersom Stockholmskatalogen ännu inte hade identifierats vid hans tid.

Alla volymer i Uppsalakatalogen återfinns i Stockholmskatalogen utom några variantupplagor bland de 480 dupletterna, till exempel ett exemplar av Iliaden 1563,16 ett av Odysséen, Strassburg 1550.17 De flesta dupletterna är från 1500-talet, ingen yngre än 1628, så de kan ha blivit avsiktligt utelämnade ur Stockholmskatalogen snarare än förvärvade efter katalogens tillkomst. Åtskilliga böcker härrör emellertid från andra källor än Poznan´. Det finns många svenska böcker, några av dem förtecknade här ovan, och några danska: Saxo Grammaticus på danska 1575,18 Arild Huitfelds Danmarckis Rigis Krønicke 160319 och 1652,20 hans Christian II’s historie 1596,21 Luthers Haus-Postilla på danska, 1564,22 en kyrkohandbok av Hans Sthen 158923 och den ovannämnda Kong Olger Danskis Krönicke 1534.24 Dessa kan mycket väl vara förvärvade på fredlig väg. Rålamb var visserligen 1659 medlem av en kommission över några danska konspiratörer,25 men det finns ingenting som tyder på att han då tillägnat sig någon större dansk boksamling.26 Mera osäkert är fallet med den ovan omtalade grekiska 1300-talshand-

Bibliotekskatalog från jesuitskollegiet i Poznan´ 1609.Uppsala universitetsbibliotek, Cod. Ups. U.276.

skrift som använts av Lars Norrman. Det hade tillhört den ungerske kungen Matthias Corvinus enastående bibliotek, och hade 1573 kommit till Polen, varefter dess öden är okända. Så det förblir oklart om Rålamb förvärvade det i Polen eller Konstantinopel.27 Clas Rålambs ättlingar Clas Rålamb var gift tre gånger, och nio av hans arton barn nådde vuxen ålder. Det är ingalunda enkelt att klarlägga arvsföljderna inom de olika släktgrenarna. Flera söner ägnade sig åt intellektuella sysslor. Åke Claesson Rålamb (1649–1691) gav ut en encyklopedi Adelig övning 1690–94. Han hyrde egendomen Rålambshov från 1708 tills han blev avhyst omkring tio år senare och var 1701–1709 anställd för att värva soldater för Karl XII:s armé, vilket skedde genom pressning, det vill säga tvångsrekrytering av lösdrivare och gjorde honom mycket hatad av folket.28

77

Biblis42 Text.indd 77

08-06-17 12.50.51

Clas Rålamb, blyertsteckning efter Ehrenstrahl, förlaga till litografi. Kungl. biblioteket, Handritade porträtt.

Broor Claesson Rålamb (1669–1734) föreläste för sina medfångar i Tobolsk 1711–21, sammanställde en fransk-latinsk-svensk ordbok och en krönika ”Alphabetiskt tidsfördrif” som förblev opublicerad.29 Clas’ andre son Hans Claesson Rålamb (1652– 1712) var ingen skribent men en lärd man och köpte återstoden av faderns bibliotek efter dennes död för 2 500 daler kopparmynt.30 Han tog det möjligen till sitt säteri Högsjögård, men en del kan ha förvarats i hans hus på Kungsholmen (Garvargatan) i Stockholm.31 I så fall torde det ha förstörts i en brand 1750.32 Bibliotekets storlek har angetts till 1 200 volymer inklusive flera pergamentshandskrifter.33 Detta stämmer ganska väl med skillnaden mellan de ovannämnda Stockholms- och Uppsalakatalogerna.34 Hans son Claes Hansson Rålamb (1682–1751) vistades någon tid hos Karl XII i Bender, gick sedan in vid Kammarkollegiet och var 1737–45 landshövding i Halland. 1727 anställde han Olof Dalin som informator för sina barn, och Dalin förblev en vän i familjen till sin död 1763. Vid hustrun Christina Catharina Douglas’ död 1747

upprättade Claes Hansson Rålamb en bouppteckning och omtalar ”ett bibliotek bestående av en samling böcker uti åtskilliga sciencer, efter ett därefter upprättat inventarium och register … som ett fideikommiss”, möjligen samma samling som hans far hade förvärvat.35 Men följande år tvingade ekonomiska svårigheter honom att sälja Högsjögård. Hans son Hans Gustaf Rålamb (1716–1790) tillbringade några år i fortifikationen, gick senare i hovtjänst, sammanställde en självbiografi och gav anonymt ut en roman i fransk stil En swensk adelsmans äfwentyr i utrikes orter, 1759, med den svenska prosalitteraturens första realistiskt tecknade människofigur, den excentriske lord Kermaleck.36 Clas Rålambs yngste son Gustaf Claesson Rålamb (1675–1750) tjänade som diplomat, hovman, landshövding och president i Bergskollegium.

Han var förmögen genom sitt ägande av flera lantegendomar och bruk,37 och behövde vara det, eftersom han spenderade väldiga penningsummor på rara böcker, handskrifter och mynt.

Han köpte en myntsamling för 3 000 daler och två svenska inkunabler för 131 daler vardera på

78

Biblis42 Text.indd 78

08-06-17 12.50.52

Gustaf Rålamb, av G. E. Schröder (?). Rålambska stiftelsen, Riddarhuset.

Clas Rålamb som riksråd. Ehrenstrahl. Rålambska stiftelsen, Riddarhuset.

en auktion 1737,38 priser som uppenbarligen ansågs överdrivna, eftersom hans samtida, kunglige bibliotekarien Gustaf Benzelstierna sade att ”en Attalus’ rikedomar behövs när du betalar sådana summor för småsaker”.39 Gustaf Rålamb författade en beskrivning över Stockholm i flera volymer, varav en del publicerades i Sankt Eriks Årsbok 1913.

Hans samlingar av tryckta böcker, handskrifter och mynt var ryktbara i samtiden. De var starka i svensk historia och antikviteter och innehöll ca 1 800 svenska böcker, 520 handskrifter, 528 likpredikningar, 960 orationer, 4 000 dissertationer, 2 730 svenska mynt och medaljer, ej medräknat den utländska litteraturen. Han har förmodligen byggt på sin faders ”handbibliotek” i Stockholm, men hans hus låg i Klara församling.40 Det förstördes i Stockholms brand 8 juni 1751, och större delen av biblioteket förgicks i branden. Bland de förstörda böckerna var en Koran, det andra exemplaret i Sverige vid denna tid.41 Återstoden av biblioteket fördes till Högsjö, som Gustafs son Claes Gustaf hade lyckats återvinna genom bördsrätt, sedan hans kusin Claes Hansson hade tvingats sälja det 1748.

Gustafs bror Anders Claesson Rålamb (1678–1762) blev fånge hos turkarna 1713, bodde senare på sin sätesgård Björkvik, Östra Ryds socken i Östergötland, där han inrättade ett fint bibliotek med klassiska författare, studerade orientaliska språk, i synnerhet hebreiska, och sägs ha översatt Bibeln.42 Hans bouppteckning 1762 innehåller en förteckning över hans bibliotek som innehöll 1 468 volymer.43 Björkvik ärvdes av Gustafs son Claes Gustaf Rålamb (1705–1765), slutligen president i Statskontoret, som sammanförde biblioteket med det på Högsjö. Han var stor jordägare och brukspatron, men familjens ekonomi blev prekär under 1760-talets kris, och efter hans död måste flera egendomar säljas: Segersjö, Bysta, och Nynäs.

Hans bibliotek förtecknades i hans bouppteckning och en stor del av det såldes.44 Bouppteckningens Stockholmsinventarium upptar den ”Rålambska silvergloben” från 1500-talet men bara ett fåtal böcker.

I Bystad-inventariet finner vi de tjugo målningar av den turkiske sultanens procession, som beställdes av Clas Rålamb, fyrtioen tryckta böcker,

79

Biblis42 Text.indd 79

08-06-17 12.50.53

Det mellersta huset på denna teckning byggdes på 1640-talet av kungl. sekreteraren Johan Wijnbladh och köptes 1666 av Clas Rålamb. Det låg på Blasieholmen, nuv. Arsenalsgatan 8. Förlaga till Sueciagravyr 1:39, KB Dahlb. 2:10.

bland annat Georg Agricolas Vom Bergkwerck och fyra handskrifter.

Högsjöinventariet förtecknar biblioteket med 610 tryckta volymer och 320 handskrifter.45 Bland de tryckta böckerna i kvartoformat finner vi 98 Breviarium Strengnense, 99 Breviarium Arosiense, 126 Vita Brynolphi, 194 Vita Katherine, de två sista de båda inkunabler som hans far hade köpt till ett så högt pris 1737.

Björkvik-inventariet 1765 innehåller bara en enda foliant: Luthers predikningar på tyska,46 och tjugotvå böcker in 8:o. Det anmärks att kapten Anders Rålambs bibliotek av böcker och handskrifter har förtecknats i en särskild katalog och har utelämnats eftersom den genom testamente tillhör Claes Gustafs son Anders Sigfrid Rålamb.

Sedan Claes Gustafs änka dött 1781 såldes Högsjö, och hans son, ryttmästaren Anders Sigfrid Rålamb (1753–1841) flyttade biblioteket till sin sätesgård Strö nära Kristianstad, som han hade köpt 1783.47 En förteckning över gods som skulle fraktas till sjöss från Högsjö till Strö via säteriet Sihlshult vid Helsingborg i maj 1783 upptar tre

turkiska mattor, flera målningar, två glober, ett myntskåp och sjutton lådor med böcker.48 Vid Strö byggde Anders Sigfrid Rålamb en särskild åttkantig biblioteksbyggnad i parken, belyst uppifrån genom en lanternin och utan eldstad för att skydda biblioteket, som han gärna visade för besökare.49 Vid en tidpunkt omfattade samlingen 3 400 volymer inklusive 384 handskrifter.50 Han upprättade en katalog i två fasciklar,51 och gav varje bok ett signum med sin karaktäristiska handstil. Böckernas numrering följer nära den i Anders Rålambs Björkviksinventarium 1762. Alla 258 foliovolymerna i detta utom tre och några dupletter återfinns på s. 1–9 i Strökatalogen, märkta ”B” i vänstermarginalen, därefter kommer böckerna från Högsjö, märkta ”H”, med enstaka omkastningar av ordningsföljden, till exempel Peringskölds En book af menniskiones slächt … eller Bibliskt slächt-register, Stockholm 1713. Bland andra titlar kan noteras Vita Brynolphi, i Strökatalogen s. 69 daterad Nürnberg 1498 i stället för Lübeck 1492 och Vita Katherine, båda märkta ”ganska rar”, Historia Sancti Nicolai, Söderköping 1524, Messenius, Sveopentaprotopolis, 1611, statsbeskrivning-

80

Biblis42 Text.indd 80

08-06-17 12.50.53

Sätesgården Strö, 10 km nordväst om Kristianstad. Den åttkantiga biblioteksbyggnaden skymtar i grönskan strax till höger om det stora trädet. Akvatintetsning daterad 1820 av Vilhelm Maximilian Carpelan till Ulrik Thersners Fordna och närvarande Sverige, 1, 1817.

arna utgivna i Leiden 1627–1642, där endast åtta återstår av de tjugo i Clas Rålambs katalog.52 Hans bouppteckning53 upptar silvergloben och flera målningar, men varken böcker eller turkiska processionsmålningar.

Efter Anders Sigfrids död 1841 sålde sonen Carl Fredric (1795–1876) Strö och biblioteket flyttades till Sundby, Västra Ryd socken, Uppsala län, som hade kommit till familjen 1825 genom brodern Claes Gustafs (1786–1859) giftermål 1823 med baronessan Augusta Emerentia Charlotta von Lantingshausen.54 I Sigfrid Rålambs inventarium för Sundby 1872 har vi en beskrivning av den målning som borgerskapet i Stockholm gav Clas Rålamb när han blivit utnämnd till överståthållare 1673: ”Taflan föreställer en omålad trävägg, på hvilken är spikadt röda band i horizontal och vertikal riktning, i hvilka band äro instuckna hvarjehanda föremål såsom, bref, kopparstick, målare-paletter, penslar, flöjt, documenter, hästkammar, notböcker, m.m.

– Ett blått draperi synes äfven, det är undandraget och visar sålunda föremålen på väggen. – Allt har afseende på Constantinopolitanske resan, då

Friherre Claes Rålamb måste låta förkläda hela sin suite till kopparsticksförsäljare, flöjtblåsare, målare, hästmånglare m.m. för att komma obemärkt igenom vissa länder, som voro illa stämda mot kronan Sverige och ville orsaka dess ambassadör till Turkiet obehag. Sigfr. Rålamb.” Det tillfogas att han hade tjugo mans suite och uträttade åtskilligt för Sveriges handel.55 Detta har uppenbarligen tillhört den apokryfa familjetraditionen. Tavlan, av Cornelis Gijsbrechts, hänger nu på Riddarhuset jämte övriga målningar tillhörande Rålambska stiftelsen. Den är en trompe-l’œil av en typ kallad quodlibet och föreställer en brevtavla, ett motiv som inte var ovanligt under Clas Rålambs tid. Men det finns ingenting i den som anspelar på den turkiska resan.56 Emerentia Charlottas bror Erik Albrekt von Lantingshausen (1781–1856) ägde säteriet Granhammar, likaså i Västra Ryds socken, där det också fanns ett ansenligt bibliotek. Det synes ha sammanbragts av deras far Albrekt von Lantingshausen (1751–1820) och har en stark fransk prägel (hans mor var född von Fersen).57

81

Biblis42 Text.indd 81

08-06-17 12.50.54

Efter Erik Albrekts död 1856 ärvdes Granhammar av Carl Gustafs och Emerentia Charlottas son Erik Axel Rålamb (1829–1908).

Hans bror Sigfrid Albrekt (1826–1885) donerade 1878 till Kungl. biblioteket de svenska böcker som fanns i biblioteket på Sundby, det vill säga (som det uttrycks i donationsbrevet) det som återstod av Gustaf Rålambs svenska boksamling efter branden 1751, inalles 748 volymer innehållande 1 630 arbeten.58 Efter Sigfrid Albrekts död övertog Erik Axel Sundby, donerade 1886 handskrifterna, 438 till antalet, till Kungl. biblioteket, och gifte sig 1887 med Sigfrid Albrekts änka, sin kusin Sofia Charlotta Fredrika Rålamb. De återstående böckerna flyttades till Granhammar.59 I Erik Axel Rålambs ägo på Granhammar fanns nu bortåt 4 000 volymer, däribland sällsynta illustrerade verk, gravyrer och teckningar,60 vilka såldes på auktion 1965.61 Auktionskatalogen 1965 innehåller fortfarande ett antal böcker ur Clas Rålambs samling, till exempel Guillaume Budé, Commentarii linguae graecae, Basel 1530, med uppenbar polsk proveniens,62 Rerum criminalium praxes, av Damhouder och Modius, Frankfurt 1587,63 Johannes Messenius, Sveopentaprotopolis, Stockholm 1611,64 Erich Jörensson Tegel, Gustaf I:s historia, Stockholm 1622,65 Respublica Hollandiae et urbes, Leiden 1630,66 ur den ovan omtalade serien med statsbeskrivningar, Spanheim, Le Soldat Suédois, 1633,67 en historik över Gustav II Adolf.

Inga spår av Clas Rålambs turkiska eller orientaliska förbindelser finns däremot i Granhammarsamlingen. Det finns förvisso några tidiga verk om Turkiet, men de kan inte återfinnas i Clas Rålambs Stockholmskatalog, utan har förvärvats efter hans tid.68 En avdelning i Granhammarkatalogen om nio böcker (nr 1766–1774) betecknas som ”Rålambska krigsbyten från Polen”, fyra av dem från jesuitkollegiet i Poznan ´.69 Än i dag kommer Rålambsböcker ut på marknaden. Nyligen förvärvade antikvariatsbokhandlaren Mats Rehnström tre volymer som hade tillhört Ströbiblioteket, en av dem med Poznan´proveniens, nämligen den ovannämnda Rerum criminalium praxes.70 Erik Axel Rålamb hade tre söner, Sigfrid (1864–1936), Erik (1868–1940), Stig (1872–1957).

1931 bildade de Rålambska donationsfonden. Rålambska stiftelsen inrättades 1937.71

Sigfrids son Anders (1912–1978) var den siste manlige arvingen; en dotter och en dotterdotter bär fortfarande namnet, liksom en sidogren som inte tillhör den adliga familjen i egentlig mening.72 Kartografiska rariteter i släkten Rålambs ägo På senare år har ett antal kartografiska rariteter knutna till familjen Rålamb kommit ut på marknaden.

Fyra handritade kartor av Johannes Vingboons, daterade ca 1650, beskrevs 1948 av karthistorikern Leo Bagrow som ”a set embracing the entire globe … found recently in Sweden”. 1992 kom de ut på den svenska marknaden och såldes på auktion till Amsterdam Scheepvaartmuseum för 1 miljon sek.73 De antas ha köpts av Clas Rålamb under hans vistelse i Nederländerna ca 1650, troligen direkt från Vingboons, och stannade i familjen Rålamb - Nordenfalk till dess de såldes. Inget spår av dem kan emellertid påträffas i bouppteckningarna. Bara Anders Rålambs bouppteckning 1762 och Strö-katalogerna omtalar kartor, men ingenting som tillnärmelsevis liknar dessa. ”Rålambska silvergloben” å andra sidan uppträder i Claes Gustaf Rålambs Stockholmsinventarium 1765. Det är en liten himmelsglob, kopierad från Jodocus Hondius’ himmelsglob 1600, liknar mycket Tycho Brahes glob sådan den avbildas i hans Astronomiae instauratae mechanica 1598, och är sålunda en av de tidigaste avbildningarna av denna berömda glob, som inte längre är bevarad.

Den omtalas också i Anders Sigfrid Rålambs bouppteckning 1841, ägdes 1929 av Sigfrid Rålamb, kom senare i andra händer, var en tid utomlands men är nu enligt uppgift åter i Sverige.74 Rålambska samlingens nuvarande tillstånd Rålambska samlingen av tryckta böcker i Kungl. biblioteket innehåller svenska böcker och suecana från 1487 till ca 1750. De är till största delen dupletter av böcker i bibliotekets huvudsamling, men i åtskilliga fall unika varianttryck. Donatorn föreskrev att samlingen skulle hållas ihop och inte lånas ut, men det vore tillåtet att utöka samlingen inom tidsgränsen före 1750 och icke förmenat att förbättra den genom utbyten av exemplar eller inbindning. Detta utnyttjades i stor

82

Biblis42 Text.indd 82

08-06-17 12.50.55

utsträckning av överbibliotekarien Klemming: böcker har flyttats i stor omfattning och samlingens nuvarande sammansättning ger ingen riktig bild av dess ursprungliga karaktär. Böcker har bundits om, försättsblad med ägarmärken har klistrats över, så det är sällan möjligt att klarlägga enskilda volymers historia.75 Carlander76 förtecknar dessa exempel på rariteter:

landen och arvsfrågor (172 fol., 185 fol., 116 fol., 54 4:o., 89 4:o, 146 4:o). Dokument från Italien 1582 och 1587 (185 fol., 195 fol.) gäller Sigfrid Andersson, som 1590 sändes av Johan III till tatarkanen på Krim men aldrig fullföljde resan. Erik Broderssons onåd hos Gustav II Adolf behandlas i flera avskrivna brev (134 fol.) och i en supplik till kungen i original (155 fol.).

Vita Brynolphi, Lübeck 1492 Vita Catharinae, Stockholm 1487 (dettta är de båda inkunabler som Gustaf Rålamb köpte på Gyllengrips auktion 1737) Revelationes S:te Birgitte, Lübeck 1492 Gustav Vasas bibel, Uppsala 1541 Liturgia Svecanae Ecclesiae Catholicae & Orthodoxae conformis, 1576 (”Röda boken”) Argonautica Gustaviana, Frankfurt 1633. [Av Wilhelm Usselinx, redogör för det svenska Söderkompaniets upprättande och historia, troligen det första exemplet på amerikansk ”promotionslitteratur” på tyska. Söderkompaniet var betydelsefullt för inrättandet av den svenska kolonien Nya Sverige.]

Swedish Intelligencer I–IV, London 1632–33 Catharina Gyllenstierna, Andeligit Apoteek, Riga 1678 Himmlisches Manna, Stockholm 1681 Rudbeck, Atlantica

Handskriftssamlingen innehåller 438 volymer.77 Den presenterades av Harald Wieselgren i Historisk Tidskrift vid förvärvet 1887.78 Gustaf Rålamb var huvudsakligen boksamlare.

Han kopierade flitigt böcker och småskrifter, men samlade inte historiska originaldokument i någon större omfattning. Statsrättsliga och juridiska dokument i avskrift är vanligt förekommande, liksom stora volymer innehållande register över författningar. Gruvförordningar finns i stor omfattning liksom samlingar i ekonomi och skatteförvaltning. Vi finner också ett antal outgivna litterära verk, några i original, andra i avskrifter.

Enstaka Rålambshandskrifter i Kungl. biblioteket har kommit från andra källor, till exempel Clas Rålambs lilla Koran (Cod. orient. 6) som han fick under sin vistelse i Konstantinopel 1657.

Den gavs till biblioteket 1915 av överståthållaren Gustaf Tamm, vars mor var född Rålamb.

Släkthandlingar går tillbaka till 1532 och gäller i huvudsak familjemedlemmars släktförhål-

Första och sista sidan av ”Uppsalakatalogen” över Clas Rålambs beslagtagna Lännabibliotek. Uppsala universitetsbibliotek, Cod. Ups. U.281.

83

Biblis42 Text.indd 83

08-06-17 12.50.55

Av betydande historiskt intresse är de handlingar som rör Clas Rålamb

Fol. 5 (& 4:o 126)

Den s.k. Clas Rålambs ”Discours” eller ”deduktion” om 1680 års riksdag (avskrift), med stark kritik av enväldet. Attributionen till Clas Rålamb har ifrågasatts.

Fol. 10

Kungliga brev till Clas Rålamb som överståthållare 1673–74. Orig.

Fol. 15

Fem avhandlingar av Clas Rålamb, avskrift.

Fol. 41

Personalier beträffande Clas Rålamb och andra äldre medlemmar av släkten.

Fol. 57

Clas Rålambs dagbok over resan till Konstantinopel, längre versionen.

Avskrift utförd för Gustaf Rålamb. 504 s.

Fol. 55

Resedagboken, kortare version med Rålambs egenhändiga rättelser, förlaga för den resebeskrivning som gavs ut av trycket 1679.

Fol. 135

Kammartjänaren Olof Hanssons räkenskapsbok.

4:o 25

Sekreteraren Klings (sedan adlad Klingstedt) dagbok (ofullständig).

8:o 10

Dräktboken. En samling teckningar inköpta i Konstantinopel och senare inbundna i en volym.

Fol. 208–209

Planer av ett turkiskt bad och av seraljen.

4:o 61

Avhandlingar om turkiska förhållanden.

Fol. 185 & 195

Pass, brev och andra dokument rörande resan.

Fol. 116

Aktstycken till Clas Rålambs politiska historia. – Brev till och från honom finns i fol. 116, 164, 185, andra handlingar i fol. 172, 175.

Brev och historiska handlingar i övrigt i original

Fol. 18

Brev från Pontus De la Gardie till Charles Mornay 1575, Mornays testamente, brev från Erik Sparre till Johan Mornay; brev från Johan Skytte till Axel Oxenstierna.

Fol. 49 & 195

Brev utfärdade av Erik XIV.

Fol. 170

Brev utfärdade av Johan III.

Fol. 163

Brev utfärdade av Karl IX.

Fol. 198

Berättelse om mordet på major Sinclair, 1740.

Fol. 189

Handlingar kring Gustav IV Adolfs uppslagna förlovningar.

Fol. 113–115, 122, 177, 4:o 12–13

Gustaf Rålambs ofullbordade Stockholmsbeskrivning innehåller åtskilliga avskrifter av dokument i ämnet.

Fol. 195

Polska originalbrev.

8:o 24

Erik XIV:s astrologiska almanacka 1567 med självbiografiska anteckningar. I boken har Åke Rålamb antecknat hur han 1673 påträffade den i en kryddbod i Paris jämte andra svenska papper som hade sålts dit av pfalzgreven Johan Kasimirs dvärg.

84

Biblis42 Text.indd 84

08-06-17 12.50.55

Fol. 139

Erik XIV:s Oratio contra danos, 1563, har förmodligen gått samma väg.

4:o 91

Göran Gyltas astrologiska nativitetsbok, fortsatt av Erik XIV, har senare använts av studenter som anteckningsbok och kladd.

Två tidiga ryska handskrifter: 4:o 130

”Trefologion, d.v.s. bönbok för de viktigaste helgdagarna, tillhörande kyrkan helgad till Guds moders födelse i byn Gorki tillhörande familjen Ivin” (Roubetz-katalogen). Innehåller officier och ett köpekontrakt.

1600–1700-talet, sammanställd i guvernementet Tver, Kachines stadsregion.

4:o 147

[Senare titel:] Historia Mosckovum Tyranni Ivan Wasiliwitz ejusque belli cum Suecis gesti ect et descriptio Siberiae ”Ivan Vasiljevitj (”Ivan den förskräckliges”) historia och hans svenska krig, med en beskrivning av Sibirien”. (Roubetz). Innehåller det moskovitiska ryska rikets historia 1584–1608, d.v.s. Novyj letopisec … ett 1500-talsmanuskript. Texten oavslutad. Utgiven Pobnoe sobranie russkich letopisej, del 14, St. Petersburg 18 . . (nytryck Moskva 1965). (Information av Anatolij Turilov från Ryska vetenskapsakademin, 1996.)

4:o 137

Gustaf Peringer Lillieblad, Anmärkningar 1) om bibelöversättningen, 2) om Hadorphs samling av stadgar, 3) om censuren.

4:o 159

Anteckningar om chiffer m.m.

4:o 165

Porträtt av de ryska generalerna Golovin, Allart, Adam Weijde, prins Melite, Butterling, Dolgorukij, Chilkou, fångna i Stockholm i början av 1700-talet, ritade av Elias Brenner.

Rålambska stiftelsens arkiv

”Stiftelsen för bevarande och sammanhållande för all framtid av Rålambska porträtten med flera släktföremål” inrättades 1937 och förvaltas av riddarhusdirektionen.

Arkivet deponerades i Riksarkivet 1939. 1965 upprättades en förteckning över arkivet som omfattar 83 volymer. vol.

i. handlingar rörande medlemmar av släkten rålamb

1

Clas Rålamb (1622–1698).

2

Gustaf Rålamb (1675–1750).

3–4

Anders Rålamb (1678–1762), bl.a. bouppteckning.

5–10

Claes Gustaf Rålamb (1705–1765) och hans hustru Christina Sofia Sack. Vol. 7 bouppteckning.

11–14

Anders Sigfrid Rålamb (1753–1841) och hans hustru Brita Christina Sack. Vol. 14 bouppteckningar.

85

Biblis42 Text.indd 85

08-06-17 12.50.55

15–17

Claes Gustaf Rålamb (1786–1859) & Emerentia von Lantingshausen.

18

Carl Fredrik Rålamb (1795–1876) & Charlotta Fredrika Hamilton, tjänstehandlingar, arvsskifte.

19

Sigfrid Albrekt Rålamb (1826–1885), bouppteckning m.m.

20

Erik Axel Rålamb (1829–1908) & Sofia Charlotta Fredrika Rålamb (1848–1925), brev m.m., ingen bouppteckning.

21

Papper rörande olika medlemmar av släkten Rålamb, inga bouppteckningar. ii. handlingar rörande släkten von lantingshausen

22

Jakob Albrekt & Albrekt von Lantingshausen, ritningar.

23

Brev, arvsskifte efter Albrekt von Lantingshausen (1751–1820) etc.

24–25

Brev från prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta.

26–30

Olika handlingar rörande von Lantingshausen. iii. handlingar rörande olika personer

31

Familjen Sack, brev, arvsskiften m.m.

32

Beata Gyllenstierna, änka efter Axel Duwall, arvsskifte, 1740–50-t.

33

Gustaf Hamilton (1778-1854) arvsskifte. – Diverse handlingar. – Förteckning över greve Flemings i Stockholm efterlämnade samling av tavlor, gravyrer, byster m.m.

– Odaterad. iv. gårdshandlingar

34

Granhammar, diverse handlingar.

35

Granhammar, inventarium 1755.

36

Granhammar, diverse handlingar, lista rörande auktionen 1857.

37–38

Granhammar, diverse handlingar.

39

Sundby, inventarieförteckning 1872–1883.

40–42

Handlingar rörande Sundby och andra egendomar.

43

Handlingar rörande Flemingsberg och andra säterier, huset nr 21 på Blasieholmen, 1608–1813.

45–49

Handlingar rörande Högsjö gård och järnbruk 1639–1794.

50

Bouppteckning vid Lundby säteri efter Ingeborg Rålamb f. Sperling 1764.

51–52

Handlingar rörande kungsladugården Väderbrunn, landshövdingeresidenset i Nyköping, Revelsta gård.

53–54

Handlingar rörande Bysta gård och Brevens järnbruk 1707–1781.

55–57

Handlingar rörande Segersjö gård, Stenkulla gruva, Älvestorp m.fl. gårdar.

58–61

Handlingar rörande Björkviks gård.

62–68

Handlingar rörande Strö säteri och rusthållshemmanet Kolaberga.

86

Biblis42 Text.indd 86

08-06-17 12.50.56

v. diverse handlingar 69

Militära och andra handlingar, 1500–1900.

70

Katalog over böcker och handskrifter i biblioteket på garden Strö.

71

Förteckningar over böcker och handskrifter på gårdarna Strö & Granhammar.

72

Tillfällesdikter, tal m.m.

73

Kartor & ritningar.

74–75

Teckningar.

76

Ritningar av mynt och medaljer.

77

Kopparstick av utländska statsöverhuvuden och andra kända personer.

78

Kokböcker m.m.

79

Diverse manuskript.

80

Tryckt bok: Les agremens de Campagne… Amsterdam 1750.

81

Två tryckta kinesiska böcker med ritningar. Delar av ett arbete utgivet 1713 i anledning av kinesiske kejsaren K’ang-his’s 60-årsdag.

82–83

Släkttabeller.

Strö sätesgård. Akvarell av Anders Sigfrid Rålamb, efter 1783. Cod. Holm. Kungl. biblioteket, Rål. 4:o 184 nr 13.

87

Biblis42 Text.indd 87

08-06-17 12.50.56

NOTER 1. Jan Eric Almquist, ”Den friherrliga ätten Rålambs ursprung”.

Släkt och hävd 1964, s. 1–17, s. 14.

2. Utförligast hos Almquist, s. 1.

3. SBL 31 s. 168–173.

4. Olof Nordberg i Svenska män och kvinnor, del 6, 1949, s. 450.

5. Carlander vol. 2, s. 99 efter Anrep, vol. 3, s. 574, där dess storlek uppges – föga sannolikt som Walde påpekar – till 15 000 volymer.

6. Huvudsakligen för medansvarighet i en för kronan ofördelaktig upphandling, SBL vol. 31, s. 171.

7. 1690 års katalog Uppsala hs U.281, Annerstedt, 1894, s. 19, 49, 99–100, Walde, s. 97 ff.

8. Underlaget för detta påstående är främst Carlander vol. 2, s. 99 med ett tämligen osäkert stöd i Johan Hadorphs företal till utgåvan av Historia S. Olavi 1675, tillägnad Clas Rålamb:. ”… hafwer Eders Excell. Städze räknat wårt Fäderneslands Historier, Antiquiteter och nyttige Skrifter såsom en förnähm Clenod i sitt Bibliotech, aff hwilka iagh en godh ymnogheet hoos Eders Excell. funnit hafwer, både I thes stora och kunnige Bibliotech på Länna Gårdh, såsom ock I thet Eders Excell. för sitt Hand-Bibliotech på thenne Orth brukar”. Den tyske rådsherren Johann Georg Goelgel (1669–1732) från Regensburg reste i Sverige i början av 1700-talet, och säger i sin Historisch-Politisch und Geographische Bescreibung des Königreichs Schweden, 1, 1707, s. 602 att ”Claudius Rålamb, Senator Regius, hat eine der stattlichsten Bibliothequen in ganz Schweden, in welcher unter andern raren Dingen schöne Griechische, teutsche, und andere rare Manuscripta verhanden, die dieser Herr von Constantinopel mitgebracht”. Carlander antar att detta syftar på Lännabiblioteket, så det förblir oklart, på vad han grundar sin förmodan, att handbiblioteket innehöll de värdefullaste böckerna.

9. Sten Lindroth, Svensk Lärdomshistoria: Stormaktstiden, 1975, s.

365.

10. Beskriven och delvis utgiven av Gustav Karlsson i Codex Upsaliensis Graecus 28, 1981.

11. Denna, Cod. orient. 6, är nämligen i oktavformat. En koranhandskrift i Gustaf Rålambs bibliotek säges ha brunnit upp i Stockholms brand 1751, den skall ha varit den andra i landet. Se nedan not 41. Möjligen är denna identisk med den Koran som köptes av Clas Rålamb i Konstantinopel för 16 piaster, 4 januari 1658, se Olof Hanssons kassabok, Cod. Holm. Rål. Fol. 135, fol. 33r. Men om Clas Rålamb verkligen har ägt två Koraner kan man fråga sig varför bara en finns upptagen i katalogen. Kanske den ”arabiska boken” (liber arabicus) avser den andra.

12. Walde vol. 2, s. 95 ff.

13. I Stockholmskatalogen (s. 508) benämns de korrekt Catalogus universalis librorum Collegii Posnaniensis Societatis Jesu, 1609 (U.276) och Index Classium Bibliothecae eiusdem 1610 (U.275), i Uppsalakatalogen mindre precist Catalogus librorum Collegii Posnaniensis, och Index Patrum in Collegio Posnaniensi.

14. Största skillnaderna finns i avdelningen Historia. Stockholmskatalogens detaljerade indelning, som rimligen återspeglar ägaren Clas Rålambs intressen, har ingen motsvarighet i de polska, där vi bara finner ”Grekiska historiker – Latinska profana historiker – Latinska kyrkohistoriker”. Däremot har de polska katalogerna en avdelning indelad i språkgrupper: hebreiska, italienska, spanska, franska, belgiska, tyska, polska, böhmiska, slavoniska, ryska, litauiska och lothringska (!) Vi finner också, som man kan vänta, en ansenlig avdelning jesuitlitteratur, som saknas i den svenska katalogen. Det är mera anmärkningsvärt att rubriken ”Humanister” i de polska katalogernas språkavdelningar saknas i den svenska, där närmast motsvarande avdelning kallas Philologi variae eruditionis, ”Filologer med varierande utbildning (dvs. inom olika discipliner)”. Angelo Poliziano, den förste författaren i den polska humanistavdelningen, är inte ens medtagen i den svenska katalogen.

15. Walde vol. 2, s. 95–110, Annerstedt 1894, s. 99–100.

16. Uppsalakatalogen fol. 53r. Utgivningsorten anges till Strassburg, men någon upplaga av Iliaden utgiven där 1563 finns inte belagd, bara en utgiven i Worms, i British Library.

17. Uppsalakatalogen fol. 53r, En Homerosupplaga utgiven i Strassburg 1550 finns belagd i British Library.

18. Stockholmskatalogen, s. 298.

19. Stockholmskatalogen, s. 324, Uppsalakatalogen fol. 42v.

20. Stockholmskatalogen, s. 298.

21. Ej specificerad i Stockholmskatalogen, Uppsalakatalogen fol.

42v.

22. Stockholmskatalogen, s. 12, Uppsalakatalogen fol. 2r.

23. Stockholmskatalogen, s. 179 ger titeln Gudelige exercitia, Uppsalakatalogen fol. 26r kallar den ”Handbok” med tryckort Malmö, som inte hade någon boktryckare 1589. Nielsens bibliografi säger En liden Haandbog, Köbenhavn 1589.

24. Troligen det exemplar som nu finns i Uppsala universitetsbibliotek, Walde vol. 2, s. 362 n. 2.

25. Bartholomeus Mikkelsens sammansvärjning i Malmö med syfte att återvinna Malmöhus slott och Skåne för Danmark. Walde vol. 2, s. 361f., Fabricius vol. 1, s. 98–130, Hedar, s. 55.

26. Så enligt Walde, som emellertid påpekar (vol. 2, s. 362 not 2 efter Nielsen 1918, s. 13), att flera sällsynta danska tryck i Kungl. biblioteket skulle ha tillhört Rålambska samlingen och att grundstommen till denna skulle ha utgjorts av Clas Rålambs Stockholmsbibliotek, så att dessa danska tryck ”mycket väl kunna härstamma från Clas Rålambs tid”. Det gäller närmast ett par av de äldsta danska psalmböckerna, Een ny handbog med Psalmer oc aandelige lofsange, tryckt i Rostock 1529, sammanbunden med Nogle nye Psalmer oc Lofsange, Rostock 1536, inbundna i ett pergamentsomslag med Anna Ribbings ägarmärke och med Strö-bibliotekets signum 12:o N:o 134 (Strö-katalogen, s. 137, Rålambska familjearkivet vol. 70:1). De har dock flyttats från Rålambska samlingen till raritetssamlingen [http://libris.kb.se/bib/2717886]. De kan inte beläggas i vare sig Stockholmskatalogen avd. Cathechistae et Spirituales eller Uppsalakatalogen, så troligast är att de har kommit in i samlingen efter Clas Rålambs tid. Vilken Anna Ribbing som ägarmärket tillhör har jag inte kunnat klarlägga. Åtminstone fem möjliga alternativ finns, se Elgenstiernas Ättartavlor, ätten Ribbing nr 15, tab. 3, 5, 6, 9 och 68.

27. Handskriftens proveniens diskuteras av Gustaf Karlsson, Codex Upsaliensis Graecus 28, 1981, s. 29–30. Han hävdar att det är klart uttryckt i Lars Norrmans latinska förord, att Rålamb fick den i Konstantinopel, men jag kan inte hitta något sådant påstående.

Han medger att handskriftens väg från Polen tillbaka till Konstantinopel är outforskad. Citatet från Goelgel ovan (not 8) talar för att det allmänt troddes att Rålamb förvärvat handskriften i Konstantinopel. Rålambs resedagbok i Callmers edition nämner inga grekiska handskriftsförvärv, men kammartjänaren Olof Hanssons kassabok (Cod. Rål. Fol. 135) nämner tre tillfällen då små penningsummor betalats till grekiska präster, 21 juni, 2 juli och 9 november 1657 (fol. 17r, 17v, 27r). I Stockholmskatalogen upptas handskriften med sitt blandade innehåll bland kvartohandskrifterna s. 513–514.

I Uppsalakatalogen (fol. 45v) finns det en lista över några böcker som lånats till professor Laurentius Norrmannus, innefattande två grekiska handskrifter: ”Ett grekiskt manuskript, mÿckenn defect i begÿnnelsen och ändan” … ”Luciani opera, illa utskuren af jesuiterne”. Walde (s. 98) hävdar på oklara grunder att dessa inte kom från Poznan´. Deras dåliga skick stämmer inte särskilt väl med den aktuella handskriften som är välbevarad, Karlsson s. 30.

28. SBL vol. 31, s. 175–176, Stockholms gatunamn, s. 127. En blyertsanteckning i Rålambska familjearkivet volym 34 säger att han byggde Rålambshov som lusthus och använde det för tvångsrekrytering, men det låter apokryfiskt; hans värvning stoppades 1709.

29. SBL 31, s. 161–162, Lindberg 1976, s. 92.

30. Hedar, s. 61.

88

Biblis42 Text.indd 88

08-06-17 12.50.57

31. Kvarteret ”Vattuormen”, förvärvat 25 augusti 25, 1699. Hedar, s. 61 och 74.

32. Hedar, s. 74, Leijonhufvud, s. 204.

33. Enligt Hans Claesson Rålambs sonson Hans Gustaf Rålamb, Leijonhufvud, s. 205.

34. Stockholmskatalogen förtecknar ca 4 400 böcker, Uppsalakatalogen, dvs. det som konfiskerades, ca 3 500 inkl. 480 dupletter.

Skillnaden, dvs. Clas Rålambs behållna bibliotek efter reduktionen, uppgår till 900, och om man antar att en del av dupletterna också fick behållas stämmer siffrorna ännu bättre.

35. Hedar 74, utan källhänvisning. Bouppteckningen 1747 finns inte i familjearkivet, som innehåller mycket få dokument om Claes Hansson.

36. Olof Nordberg i Svenska män och kvinnor, 6, s. 450. Olof Nordberg, En swensk adelsmans äfwentyr och dess författare: studier i svensk och utländsk sjuttonhundratalsroman. Uppsala 1944.

37. SBL 31, s. 164. Han hade ärvt Bystad med Brevens järnbruk, Asker socken, Örebro län, från sin far, och Nynäs, Bälinge socken, Södermanland, genom sin mor Elisabet Gyllenstierna. 1750, året då han avled, återkrävde han genom bördsrätt Högsjögård med järnbruk, Vingåker socken i Södermanland, som hans brorson Claes Hansson Rålamb hade tvingats sälja 1748. Sonen Claes Gustaf kunde ta Högsjögård i besittning 1751, ärvde 1763 Björkvik i Östergötland från sin farbror Anders och köpte Segersjö i Örebro län.

38. Den berömda Gyllengrip-auktionen 1737, där han med framgång tävlade med Antikvitetsarkivet.

39. Biographiskt lexicon 13, s. 129. Lindberg 1976, s. 94–95 hänvisar till brev av Gustaf Benzelstierna till brodern, biskopen Erik Benzelius, vilka förvaras i Linköping.

40. Drottninggatan 56–70, kvarteret ”Adam och Eva” enligt Tillaeus’ karta 1733.

41. Detta enligt en beskrivning i handskrift med rubriken Friherrl. Rålambska Biblioteket, troligen av Anders Sigfrid Rålamb, som förvaras i Rålambska familjearkivet, vol. 70, RA. Det avser möjligen den Koran som köptes av Clas Rålamb i Konstantinopel för 16 piaster, 4 januari 1658, se Olof Hanssons kassabok, Cod. Holm. Rål. Fol. 135, fol. 33 r. En annan Koran, som hade skänkts till Clas Rålamb av en Ali Abdallah, är sannolikt den som upptas i Stockholmskatalogen (se ovan not 10). Den tycks ha undgått branden och donerades till KB 1915 av en ättling till Rålamb. Det råder viss förvirring beträffande bränderna i Stockholm. Branden 1751 är väl belagd (Sankt Eriks årsbok 1936), men Carl Gustaf Tessin påstås ha sagt ”Dess bibliotek undergick två stora brandskador och medtogs nästan helt och hållet i den sista” (Klingspor, Högsjögård, s. 15, Tessin och Tessiniana s. 348). Enligt Hedar (s. 75) skriver Hans Gustaf Rålamb (1716–1790) ”Dess stora boksamling med en stor del manuskripter blev mest förstörd 1747 vid eldsvådan i dess hus på Drottninggatan” och (s. 67) att en brand i juni 1750 förstörde hans faders hus på Kungsholmen med ett ansenligt bibliotek.

42. Biographiskt Lexikon 13, s. 127f, Anrep 3, s. 575.

43. 258 volymer in folio, 475 in 4:o, 499 in 8:o, 236 in 12:o, 13 kartor, några handskrifter, bland annat farfadern Clas Rålambs ”försvar” och talrika ägohandlingar. Bouppteckningen finns i Rålambska familjearkivet vol. 3, RA. 44. Hedar, s. 75. Claes Gustaf kunde ta Högsjögård i besittning 1751, ärvde 1763 Björkvik i Östergötland från sin farbror Anders och köpte Segersjö i Örebro län. Bouppteckningen finns i Rålambska familjearkivet vol. 7, RA. 45. Trycken är: 45 in folio, 220 in 4:o, 244 in 8:o, 101 in 12:o and 16:o. Handskrifterna är ej förtecknade, men är till antalet 115 in folio, 136 in 4:o, 24 in 8:o, 12:o och 16:o.

46. Möjligen Luthers Hauspostilla, Wittenberg 1566, Strö-biblioteket fol. 267, som ägts av drottning Katarina Jagellonica och på senare tid förvärvats av antikvariatsbokhandlaren Mats Rehnström.

47. Källa: Ulrik Thersner, Skånska utsigter, Stockholm, 1817–1823 (Fordna och närvarande Sverige, del 1), kapitlet om Strö. Anders Sig-

frid Rålamb köpte Strö på auktion från de tidigare ägarna familjerna Danckwardt och Hauswolff.

48. Rålambska familjearkivet vol. 12.

49. Carlander vol. 3, s. 20. Biographiskt lexicon 13, 1847, s. 135. Oktogonen vid Strö skymtar på Carpelans akvatintagravyr av Strö daterad 1820 som ingår i Ulrik Thersners Fordna och närvarande Sverige, Skåne, Stockholm, 1817.

50. Siffran från Anders Sigfrid Rålambs ovan not 41 omtalade beskrivning, Rålambska familjearkivet vol. 70.

51. Rålambska familjearkivet vol. 70. Första fascikeln: Förteckning på så wäl Tryckte som Handskrefne Böcker, kartor mm. uti Bibliotequet på Strö i den ordning som de stå på hyllorna, samt Chartor och Konststycken. – Andra fascikeln: Förteckning på Tryckte Böcker uti Bibliotequet på Ströö efter Wettenskaperne. – Utan datum.

52. Se nedanstående sammanställning: Titel Peringsköld Vita Brynolphi Vita Katherine Historia Sancti Nicolai Messenius Statsbeskrivningarna från Leiden

Högsjö fol. 36 4:o 126 4:o 194 8:o. 1

Björkvik

12:o 87 12:o 194–201

Strö fol. 226 4:o 843 4:o 844 12:o 104 12:o 110 12:o 277, 279–284, 292

53. I Rålambska familjearkivet vol. 14.

54. Beskrivning av Sundby i Klingspor & Schlegel, Uplands herregårdar. Detaljer kring Rålambs förvärv av Sundby finns på webbplatsen <http://www.ukforsk.se/nya/ralambok.htm> underhållen av Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut.

55. Rålambska familjearkivet vol. 39, inventarium för 1872, s. 7.

Beskrivning också i Klingspor och Schlegel, s. 7–8. I Klingspor, Högsjögård, 1885, s. 11, sägs att det också finns porträtt av Clas Rålamb och vad som tros vara borgmästaren i Stockholm.

56. Konstnären var hovmålare i Köpenhamn 1668–1672. Se Olaf Koester (red.), Illusions. Gijsbrechts: Royal Master of Deception. Köpenhamn: Statens Museum for Kunst, 1999.

57. Rålambska familjearkivet vol. 71:1 innehåller kataloger från 1757 och 1778, uppenbarligen sammanställda av Albrekt von Lantingshausen, och från 1826 sammanställd av Lorenzo Hammarskiöld under hans sista levnadsår, uppenbarligen på uppdrag av Erik Albrekt von Lantingshausen.

58. Carlander vol. 3, s. 20.

59. <http://www.ukforsk.se/nya/ralambok.htm>, april 2008.

60. Carlander vol. 3, s. 21. Katalog över boksamlingen på Granhammar, Västra Ryds socken, Uppsala län. Stockholm, 1935.

61. Granhammar: biblioteket, Thulins katalog nr 111, utarbetad av Richard Du Rietz. Stockholm: Thulins antikvariat, 1965.

62. Stockholmskatalogen, s. 352, Granhammar 1965 nr 1766.

63. Stockholmskatalogen s. 209, Granhammar 1935, s. 72, saknas i katalogen 1965.

64. Stockholmskatalogen s. 342, Granhammar 1965 nr 2195.

65. Stockholmskatalogen s. 297, Granhammar 1935 s. 52, saknas i katalogen 1965.

66. Stockholmskatalogen s. 349, Granhammar 1965 nr 1445.

67. Stockholmskatalogen s. 343, Granhammar 1965 nr 850.

68. 1155 Cousin, Histoire de Constantinople 1–8, Paris 1672–74; 1158 Gyllius, De Bosporo Thracio, Leiden 1632; 1167 Ricaut, Histoire del’état present de l’empire Ottoman, Paris 1670; 1168b Thévenot, Voyage de Levant, Paris 1689.

69. Granhammar nr 1766–1774: 1766 Budaeus, G., Commentarii linguae graecae. Basel 1530. Fol. 1767 Cornelius à Lapide, Commentaria in pentateuchum Mosis.

Antwerpen 1616. – Från jesuitkollegiet i Poznan ´.

1768 Drexelius, H., Joseph Aegypti prorex descriptus. Antwerpen 1641. 12:o.

89

Biblis42 Text.indd 89

08-06-17 12.50.57

1769 – –. Opera. München 1628. 4:o. – Från jesuitkollegiet i Poznan ´.

1770 Ehemius, Chr., De principiis iuris libri VII. Hannover 1601.

12:o. – Från jesuitkollegiet i Poznan ´.

1771 Lucius, H. Calliensus, Canones et decreta sacrosancti oecumenici concilii Tridentini … Venedig 1573.

1772 Pelecyus, J., De officio hominis religiosi. München 1622. – Från jesuitkollegiet i Poznan´.

1773 Ribadeneira, P., Princeps christianus adversus Nic. Machiavellum. Köln 1604.

1774 Rivet, André, Apologetici pro schismate contra votum pacis facti discussio. Irenopoli (=Amsterdam) 1645. 12:o. – Från Poznan ´.

70. De andra var: Luther, Hauspostilla, Wittenberg 1566, Strö-katalogen, s. 9: Fol. 267, som har tillhört Katarina Jagellonica; Naudé, Bibliographia politica, Frankfurt 1673. Strö-katalogen, s. 137: 12:o 142.

71. ”Stiftelsen för bevarande och sammanhållande för all framtid av Rålambska porträtten med flera släktföremål”. Se Per Nordenvalls artikel i Arte et Marte 2001:1, s. 11. Porträtten förvaras på Riddarhuset, arkivalierna i Riksarkivet.

72. Anders Rålambs systrar Elma Ottilia Rålamb-Hernmarck och Beata Rålamb Schale avled 2005, hans dotter Christina Rålamb Arnoldson bor i Stockholm. Sidogrenen innefattar professor Rune-

Gabriel Rålamb, Lund och hans son Per Rålamb, New Jersey.

73. Caert-Thresoor 12 (1993) 4, s. 73–80. Kartorna beskrevs av Bagrow 1948 (se litteraturlistan), uppsatsen kan läsas på: <http:// www.vobam.se/Texter/bagrow.htm> april 2008.

74. Vetenskapsakademiens årsbok 1929, s. 254–255. Den var då på väg att säljas av Sigfrid Rålamb; tillhörde senare familjen von Heijne, var en tid i England men är nu i Sverige enligt uppgift av antikvariatsbokhandlaren Mats Rehnström.

75. Lindberg 1976, s. 95–97 hänvisar till Carl Snoilskys och G. E. Klemmings brefväxling utgiven av Ruben G:son Berg, 1919, men där kan jag bara på s. 176 och 178 finna ett par anspelningar på att Klemming använde Rålambska samlingen som reserv.

76. Carlander vol. 3, s. 21.

77. Carlanders siffror inom parentes, nuvarande antal inom klamrar: Fol. (240) [210] 4:o (178) [185] 8:o (29) [28] 12:o (11) [11] 78. De följande anmärkningarna är i huvudsak hämtade från Harald Wieselgrens sammanfattning i Historisk tidskrift 1887, s. 81–88, kompletterade med Broomé, Handskriftssamlarna och de svenska arkiven, s. 51–53.

LI TTERATUR Aelius Aristides. Orationem Aristidis utramque, de codice manuscripto; duosque artium oratoriarum libros, de vetustâ, eâdemque adhuc unicâ, editione Aldinâ; descripsit, edidit, versione latinâ, notisque necessariis, illustravit Laurentius Norrmannus.

A. 1688. – Upsalae, [1688, 1687].

Almquist, Jan Eric. ”Den friherrliga ätten Rålambs ursprung”.

Släkt och hävd 1964, s. 1–17.

Annerstedt. Upsala universitetsbiblioteks historia intill år 1702.

Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens handlingar, N.F. 12: 2. Stockholm, 1894.

Anrep, Gabriel. Svenska adelns ättartaflor, 1–5, Stockholm, 1858–1864.

Afd. 3, von Nackreij – Skytte, 1862.

Arte et marte: Meddelanden från Riddarhuset. Stockholm, 1959– Bagrow, Leo. Vingboon’s maps in Sweden. Anecdota cartographica 2.

Stockholm, 1948.

Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män. Upsala ; Örebro, 1835–1857. 23 vol.

Broomé, Bertil. Handskriftssamlarna och de svenska arkiven 1700–1950. Acta Bibliothecae regiae Stockholmiensis 29. Stockholm, [1977].

Caert-Thresoor: tijdschrift voor de historische kartografie in Nederland.

Alphen aan den Rijn, 1982– Jaarg. 1– Carlander, Carl Magnus. Svenska bibliotek och ex-libris. 2. ed.

Stockholm, 1904.

Fabricius, Knud. Skaanes overgang fra Danmark til Sverige. 1–4.

København: Lund, 1906–1958.

Goelgel, Johann Georg. Historisch-Politisch und Geographische Bescreibung des Königreichs Schweden, 1. 1707.

Granhammar: biblioteket. Katalog Thulins antikvariat 111, utarbetad av Richard Du Rietz. Stockholm: Thulins antikvariat, [1965]. - 152 s.

Hadorph, Johan. Företal till editionen av Historia S. Olavi 1675, Sanct Olaffs saga på swenske rim ... item några norske foreningar medh Swerige, eller hÿllnings bref på k. Carl Cnütson sampt någre erchiebiskopsstadgar i Upsala för Iemteland och andra bref uplagde i Stockholm / af Iohan Hadorphio. – [Stockholm:],

[1675]: ([Nicolaus Wankijf]). – [Ded. t. Clas Rålamb undert. s. 4:] Stockh. den 25. martij åhr 1675. Johan Hadorphius.

Hedar, Samuel. Högsjögård: en sörmlandsherrgård och dess ägare.

Stockholm, 1945.

Codex Upsaliensis Graecus 28: Geschichte und Beschreibung der Handschrift nebst einer Nachlese von Texten / eine Gemeinschaftsarbeit von Mitgliedern des byzantinisch-neugriechischen Seminars an der Freien Universität Berlin unter Leitung von Gustav H. Karlsson. Bibliotheca Ekmaniana Universitatis regiae Upsaliensis 69. Stockholm, 1981.

Katalog över boksamlingen på Granhammar, Västra Ryds socken, Uppsala län. Stockholm, 1935.

Klingspor, Carl Arvid. Svenska slott och herresäten. Högsjögård.

Stockholm, 1885.

Klingspor, Carl Arvid och Bernhard Schlegel. Uplands herregårdar med beskrifvande text. Stockholm, [1877]–1881.

Leijonhufvud, Sigrid. Ur svenska herrgårdsarkiv: bilder från karolinska tiden och frihetstiden. Stockholm, 1902.

Lindberg, Sten G. ”Boksamlarna gjorde biblioteket. Några 1600och 1700-talssamlingar som bildar huvuddelen av Kungl. bibliotekets äldre litteratur”, Biblis 1976, s. 55–131.

Nielsen, Lauritz, Dansk bibliografi: med saerligt hensyn til dansk bogtrykkerkunsts historie. 3 vol. København, 1919–1935.

Rålamb, Clas. Diarium under resa till Konstantinopel 1657–1658 / utg. ... genom Christian Callmer. Historiska handlingar 37:3.

Stockholm, 1963.

Samfundet S:t Eriks årsbok. Stockholm, 1903–1963.

Stockholms gatunamn. Monografier utgivna av Stockholms kommun 50. Stockholm, 1982.

SBL Svenskt biografiskt lexikon. Stockholm, 1918– Tessin, Carl Gustaf. Tessin och Tessiniana: biographie med anecdoter och reflexioner: saml. utur C. G. Tessins egenhändiga manuscripter.

– Stockholm, 1819.

Thersner, Ulrik. Skånska utsigter. Fordna och närvarande Sverige 1.

Stockholm, 1817–1823.

Walde, Otto. Storhetstidens litterära krigsbyten: en kulturhistoriskbibliografisk studie. 2 vol. Uppsala, 1916–1920.

90

Biblis42 Text.indd 90

08-06-17 12.50.57

Resan till Stora Skälmslandet och ett geografiskt instrument från 1700-talet

G

lashandlaren Joseph Schürer från Böhmen var den mest betydande försäljaren av kartor och atlaser i Stockholm vid mitten av 1700-talet. Han var agent för kartförläggaren Homann i Nürnberg, utgivaren av de grant kolorerade kartor som brukar fånga ögat på antikvariat och auktioner. Vi hade mött Joseph Schürer i den satiriska geografiboken Mappa Geographica Scelestinae, eller Stora Skälms-Landets Geographiska beskrifning, utgiven 1789 av Carl Nyrén, en av den svenska upplysningens andraplansfigurer, som hade blivit prost på Vikbolandet efter en växlingsrik karriär som nog bara var möjlig under frihetstiden.

Hans bok har fått ett föga smickrande eftermäle som ”den tråkigaste boken i svenska vitterheten”, och visst är den liksom de flesta satirer föga njutbar för eftervärlden annat än som idéhistoriskt dokument, men den ingår i en stor tradition av satiriska reseberättelser, som gärna illustrerades med kartor, alltifrån Thomas Mores Utopia 1516 och med rötter i antiken då olika laster och dygder ofta fick personifieras av exotiska folkslag som lokaliserades till bestämda regioner.

En av de mera spridda av dessa berättelser är den engelske biskopen Joseph Halls Mundus alter et idem (En annan värld och ändå densamma) 1605. Det är Utopias motpol, en satir och dystopi där den europeiska civilisationens alla dårskaper och narraktigheter transformerats till geografiska landskap och politiska enheter, där alla dumheter och laster tagit sig uttryck i konkreta statsförfattningar. Vi befinner oss på en väldig sydkontinent som inrymmer Crapulia (Drinkar-

landet), Pamphagonia (Frossarlandet), Viraginia (Kvinnolandet), Moronia (Dårlandet) och Lavernia (Tjuvlandet) med sina underindelningar, och i utkanten Terra Sancta, ignota etiam adhuc (Det hittills okända Heliga Landet).

Carl Nyrén, oljemålning av Magnus Hallman 1776, replik i Kuddby kyrka, där Nyrén blev kyrkoherde 1771. Foto Lars T. Jacobsson.

91

Biblis42 Text.indd 91

08-06-17 12.50.57

En av de många efterbildningarna är den kejserlige generalen Johann Andreas Schnebelins Erklärung der Wunder-seltsamen Land-Charten Utopiae, so da ist das neu-entdeckte Schlaraffenland, utgiven på 1650-talet. Här har sagans Schlaraffenland i den gängse meningen av en överflödets utopi förvandlats till ett högmodets och lasternas land, som inte heller finns i verkligheten och i den meningen är ett Utopia.

Resan till Scelestina eller Stora Skälmslandet i Nyréns rapport börjar med en science fictionliknande ballongfärd tvärs över Asien och ut över Stilla Havet in i en ny dimension till ett nytt land.

Där hittar segelsömmaren i sin kista just denna bok av Schnebelin, som är den tyska förlagan till Nyréns bok, och expeditionens sekreterare hade i Schürers bod på Storkyrkobrinken i Stockholm köpt en karta, som visar sig stämma med det nya landet. Detta är den karta Accurata Utopiae Tabula, som är inspirerad av Schnebelins bok och vars

Karta över Thomas Mores Utopia, Louvain 1516.

Världskarta graverad av Petrus Kaerius i Joseph Halls Mundus alter et idem, Utrecht 1643. Kungl. biblioteket.

svenska version Land-Charta öfver Stora Skälms Landet med nästgränsande Orter tillhör Nyréns reseberättelse.

Det är en verkligt yppig fantasikarta utformad som huvudet av en narr med bjällermössa och ilsken uppsyn i profil blickande åt höger, en variant av ”Narrhuvudkartan”, ett gammalt kartografiskt tema. De närmare tvåtusen ortnamnen beskriver laster och dygder fördelade på sjutton regioner.

Här omvandlas moraliska begrepp till geografiska utan större esprit, och även rent geografiskt är skillnaden avsevärd gentemot Joseph Halls karta.

Detta är inte någon kontinent i utkanten av den bebodda världen utan en total fantasivärld, belägen mellan 360 och 560 graders longitud, en matematisk lek och en parallellvärld som erinrar om den moderna kosmologins spekulationer. Nyrén har en utläggning om innebörden av detta men med en moralisk tolkning: ”Stora Skälmslandet är at anse såsom en kappa eller öfwertåg på den redan bebodde werldsdelen, utur hwilken hwar och en genom et enda steg kan komma in i Scelestina, men har icke så lätt att komma derifrån”. Vi återfinner också frälsningshistorien i en uppåtstigande rörelse från det brinnande Gehenna längst ned under narrens hals till det Himmelska Jerusalem högst upp på narrens hjässa, ett annat tema som möter flerstädes i den moraliska kartografin.

I den svenska versionen tar sig Nyréns prästerliga nit åtskilliga uttryck i beskrivningen av Venerianske republiken eller Courtisan-landet och Luso-

92

Biblis42 Text.indd 92

08-06-17 12.50.58

Accurata Utopiae Tabula, das ist der neu-entdeckten Schalck-Welt oder des so offt benannten, und doch nie erkannten Schlaraffenlandes neu-erfundene lächerliche Land-Tabell. Ca 1730. Narrhuvudet framträder tydligt, blickande mot höger. Ur Seutter, Atlas Novus, ca 1730. Kungl. biblioteket, KoB AF 265.

Land-Charta öfver Stora Skälms Landet med nästgränsande Orter. Författad af et luftseglande Sällskap 1785. Graverad av Johan Lorens Caton 1788. Kungl. biblioteket.

93

Biblis42 Text.indd 93

08-06-17 12.50.58

Asiae recentissima delineatio, av Johan Baptist Homann, Nürnberg ca 1720. Kungl. biblioteket. Med ballongfärden markerad.

rien eller Spel-Riket där den nutida läsaren med viss förvåning finner att Teater, Musik och Barnspel räknas som laster, och att Riddarespel omfattar sådant som vi kallar idrott, som kapplöpning, brottning och boxning, men också bärsärkagång och tuppfäktning!

Ballongfärden hade gått från från Ösmo klockaregård på Södertörn över Livland, Poltava, Krim, Svarta havet, Kaspiska havet, vidare över Usbeck, Turkestan, Kalmaki, Kalkas och Monkoux i Centralasien, staden Kitaika vid Asiens östra ände, på tredje dagen över Matmanska skärgården norr om Japan, förbi ”Kompani-landet”, uppkallat efter holländska Ostindiska kompaniet, ut över Stilla Havet och in i den nya dimensionen. Den karta över Asien, Asiae recentissima delineatio, där Nyrén hade hämtat huvuddelen av resans ortnamn, var utgiven av Homann 1720, och återgivningen av farvattnen öster om Kamtchatka hade blivit avsevärt föråldrad

redan på 1760-talet. På Asienkartan i Anders Åkermans skolatlas Atlas Juvenilis 1768 ser man hur Alaska skjuter ut i en ”ankfot” mot väster, en kartbild som återgår på franska förlagor från 1758. Det betyder att Åkerman, den bekante globtillverkaren i Uppsala, var väl insatt i de senaste rönen inom geografin. På 1780-talet kom Stilla Havet alltmer i blickfånget i samband med James Cooks resor upp mot Berings sund och ryska expeditioner i östra Sibirien, och en karta av bröderna Lotter i Augsburg 1787 redovisar de senaste forskningsresultaten, som alltså var väl kända när Nyréns bok kom ut 1789. Man kan fråga sig varför han då stödde sig på sextio år gamla kartor, som senast var aktuella under hans gymnasietid. Troligast är väl att det var för att betona det sagoaktiga i historien, men Homanns kartor från 1700-talets första hälft har fortfarande varit i bruk mot århundradets slut, som vi finner i bouppteckningen efter

94

Biblis42 Text.indd 94

08-06-17 12.51.00

Asienkartan i Anders Åkermans skolatlas Atlas juvenilis, Uppsala 1768. Notera ”ankfoten” som sticker ut från Alaska mot Kamtchatka. Kungl. biblioteket.

Mappemonde ou Carte générale de l’Univers, av Mathias Albrecht och Georg Friedrich Lotter, Augsburg 1787. Detalj av norra Stilla Havet och Berings sund med kapten Cooks resor. ”Kompanilandet” är utsatt söder om Kamtchatka. Kungl. biblioteket.

Joseph Schürer den yngre, sonen till glashandlaren från Böhmen.

I Schürers bod vid Storkyrkobrinken såldes allehanda lyxartiklar inklusive matematiska instrument, och lantmäteridirektören Eric af Wetterstedt vid auktionen på Schürers dödsbo 1786 kunde ropa in ett avancerat geodetiskt instrument som i bouppteckningen benämns ”Högd Mätnings Machin, giord af Steinholz”. Detta var en del i samtidens ”geodetiska revolution”, denna ”geografiska cirkel” var avsedd för en trigonometrisk stommätning som skulle bilda underlag för Lantmäteriets planerade kartutgivning. Men därav blev intet; Sveriges kartläggning kom under 1790-talet att skötas av en privatperson nämligen Samuel Gustaf Hermelin, den geografiska

cirkeln överlämnades 1857 till Vetenskapsakademin och finns nu bevarad i akademins Fysikaliska kabinett.

L ITTERATUR Bäärnhielm, Göran. ”Från Venerianske republiken till World Wide Web: ”Frihetstidens Chronschough” och den moraliska kartografin”, i Några hyll(nings)centimeter: Festskrift till Folke Sandgren. Acta Bibliothecae regiae Stockholmiensis 58. Stockholm: Kungl. biblioteket, 1998.

Bäärnhielm, Göran. ”En karthandlare i Storkyrkobrinken”, Biblis 23 (2003), s. 33–38.

Johann Andreas Schnebelins Erklärung der Wunder-seltzamen LandCharten Utopiae aus dem Jahr 1694, utg. Franz Reitinger. Bad Langensalza: Verlag Rockstuhl, 2004.

Widmalm, Sven. Mellan kartan och verkligheten: geodesi och kartläggning, 1695–1860. Uppsala, 1990.

95

Biblis42 Text.indd 95

08-06-17 12.51.01

Fantasikartor Kartor som allegori och moralisk satir

B

egreppet ”karta” är i våra dagar förknippat uteslutande med geografi eller åtminstone rumslighet, men så har det inte alltid varit.

Det grekiska chartes och det latinska charta betydde ursprungligen ”papyrus”, senare ”papper”. Enligt Svenska Akademins ordbok är den nutida innebörden belagd sedan 1642 och definieras sålunda: Benämning på en i planet överförd, i enhetlig, förminskad skala gjord framställning av (del av) jordklotets yta eller stjärnhimmeln eller viss himlakropp; ofta om dylik framställning av (del av) jordklotets yta (fysisk karta eller konturkarta) med angivande av politiska gränser, stundom även åskådliggörande utbredningen av vissa företeelser, kulturförhållanden m.m.

Vi kartlägger topografi, naturresurser och mänskliga relationer. Men det finns annat. ”Karta” används som metafor för vetenskapliga teorier, men också för att beskriva ”kulturen”, ”språket” och ”tänkandet” (Turnbull 1989, s. 1). ”Kartläggning” står för kunskapsinhämtande i allmänhet. SAOB ger den konkreta innebörden ”upprätta en karta” men också en utvidgad: ”Människohjärnans kartläggning” och en bildlig: ”kartlägga kvinnonaturen”.

I History of Cartography, det vetenskapliga standardverket, definieras kartor som ”Grafiska framställningar som underlättar en rumslig förståelse av föremål, begrepp, villkor, processer eller händelser i människans värld” (Harley och Woodward 1987, s. xvi).

Där inryms också kartor över andra territorier än de geografiska, kartor över fantasins, själens och moralens territorier.

Fantasia Cartographica Kartornas värld är stor men begränsad av ”verkligheten”. Fantasikartornas värld är oändlig. Den omfattar både imaginära, det vill säga icke-existerande världar, och faktiskt existerande länder i olika grad av förvandling och med olika stort inslag av fantasi (Ruitinga och Storms 2004).

Symboliska eller allegoriska kartor kan återge både verkliga eller imaginära platser och är sådana kartor som har en innebörd utöver den rent topografiska eller tematiska informationen i kartbilden. Här kommer vi att inskränka vi oss till sådana fall där allegorin är kartans huvudsyfte.

Alla kartor avspeglar attityder och värderingar hos sina upphovsmän och det samhälle där de har tillkommit, och bär i den meningen på en innebörd utöver den avsedda.

Fram till 1700-talet måste vi räkna med att alla publicerade kartor hade en symbolisk innebörd som manifestation av maktanspråk eller som bärare av andra ideologiska budskap. Kartor som skulle vara enbart arbetsredskap trycktes inte utan mångfaldigades vid behov i handskrift.

Nära verkligheten men ändå i någon mening fantasikartor är de ”mentala” eller ”kognitiva” kartor av omvärlden som vi ”har i huvudet”, det vill säga de kartbilder som vi skapar oss genom våra sinnen och genom direkt upplevelse av omgivningen, ”kartor” som styr våra handlingar starkare än den faktiskt existerande verkligheten, och som det därför gäller att känna till om man vill förstå tendenser i samtiden, till exempel migrationstrender (Gould och White 1986, Preface).

96

Biblis42 Text.indd 96

08-06-17 12.51.02

En allegorisk-religiös ”Karta öfver de Stigar, Landskaper, Städer, Vägar och Floder m.m. emellan hwilka Menniskan har att välja, för att hinna antingen till den Eviga Lycksaligheten eller Eviga Fördömmelsen” tryckt hos A. J. Salmson på 1850-talet efter utländsk förlaga. Kungl. biblioteket.

97

Biblis42 Text.indd 97

08-06-17 12.51.02

En typ av fantasikartor är de som kan kallas didaktiska och som bland annat består av teckenförklaringar och framställningar av geografiska grundbegrepp, inplacerade i ett fantasilandskap.

Hit hör till exempel Mattias Quad, Vocabulorum geographicorum topica significatio i hans Geographisch Handtbuch, Köln 1600 och Matthäus Seutter, Mappa Geographiae Naturalis sive Tabella Synoptica, Augsburg ca 1730 (http://images.rgs.org/imageDetails.aspx?barcode=32542).

En annan typ kan man kalla resultatet av spatialisering i meningen ”rumslig framställning av icke-rumslig information” (http://cartography. geog.uu.nl/students/dejongh/Inhoudsopgave. htm). Ett exempel är den procedur som benämns ”mindmapping”, det vill säga en metod att strukturera sitt associationsmönster i kartliknande diagram (Buzan 2003), ett annat Atlas of cyberspace (http://www.cybergeography.org/atlas/ info_maps.html).

Litterära fantasikartor En grupp av fantasikartor illustrerar litterära verk. Förutom kartorna i Utopia-traditionen, som behandlas nedan, kan vi nämna Swifts Gulliver’s Travels 1726, Stevensons Treasure Island 1884, där det i själva verket var boken som skrevs för att illustrera kartan, och i våra dagar Tolkiens Middle Earth i The Lord of the Rings 1954–55 och Mumindalen, där kartorna, liksom Tove Janssons andra illustrationer, har en magisk och drömlik kvalitet som väcker nyfikenhet, äventyrslust och längtan i den unga läsarens hjärta. Science fiction- och fantasylitteraturens uppsving under 1800- och 1900-talen har fört med sig åtskilliga kartor över dylika fantasiländer (Manguel och Guadalupi 1981, Post 1973).

Geofiktion Nära fantasyvärlden ligger geofiktionen, den påhittade geografin, som har sitt ursprung i Nederländerna (http://www.geofictie.nl/, http://en. wikipedia.org/wiki/Geofiction). Här är det fråga om länder med påhittad geografi och historia men belägna i den verkliga världen.

Traditionen

Mattias Quad, Vocabulorum geographicorum topica significatio.

Tidiga fantasikartor finns i Egypten och Kina. I egyptiska sarkofager ca 2000 f.Kr. finns målade ”vägkartor” för den avlidnes själ (Bonacker 1950, Harley och Woodward 1987, s. 117 + Plate 2). Freskomålningar i grottemplen vid Dunhuang i Kina återger fantastiska topografiska bildberättelser från Tang-dynastin (618–906 e.Kr.) (Needham 1959, s. 550–51, Harley och Woodward 1994, s. 152).

I Europa kan vi följa traditionen bakåt till den grekiska antiken och den fantastiska geografin.

Exotiska folkslag tillskrevs märkliga egenskaper som betingades av klimatet i deras avlägsna hemländer, och de fick tjäna som moraliska föredömen eller skräckexempel.

Den litterära satirgenre som uppkallats efter kynikern Menippos (200-talet f.Kr.) har ofta topografiska inslag i form av ”kosmiska” reseberättelser (Koppenfels 1981, s. 28ff). Syriern Lukianos från Samosata berättade till exempel en ”Sann historia” om en färd till månen, startpunkten för genren av fantastiska resor.

98

Biblis42 Text.indd 98

08-06-17 12.51.04

Johann Gottlob Immanuel Breitkopf, Das Reich der Liebe, Leipzig 1777. Kartan är satt med lösa typer, en teknik uppfunnen av Breitkopf. Här startar livsresan från Ungdomslandet med Önskningarnas flod och Glädjens källa. Efter Varningsstenen vid gränsen kan vägen gå antingen till den Lyckliga kärleken med Själsro och Familjelycka eller till Lustarnas land, Skilsmässa och Hat, Kärlekssorg, Wertherslunden och Förtvivlans hav.

Robert Sayer, Map or Chart of the Road of Love and Harbour of Marriage, 1748. British Library.

99

Biblis42 Text.indd 99

08-06-17 12.51.05

Pieter Van der Keere, Leo Belgicus, 1617.

Medeltida handskrifter i historiska, kosmologiska och teologiska ämnen är ofta illustrerade med schematiska världskartor, mappaemundi.

De kunde fyllas med en mera detaljerad topografi, och dylika världskartor, med Jerusalem i centrum och Kristus som världshärskare, tjänade som kontemplationsobjekt i den klostermiljö där de tillkom, i andaktsböcker eller som altartavlor.

Bekanta är den väldiga nu förstörda Ebstorfkartan (http://www.landschaftsmuseum.de/Seiten/ Museen/Ebstorf.htm), Herefordkartan (http:// www.dac.neu.edu/english/kakelly/med/hereford. html) och en liten psaltarhandskrift i British Library (http://www.bl.uk/onlinegallery/features/ mapmaker.html), alla från sent 1200-tal. Här är världens utkanter befolkade med en skara monsterfolk, hämtade ur antika källor, och med namn som Blemmyer (huvudlösa kroppar med ansiktet på bröstkorgen) eller Skiapoder (skuggfotingar).

De får gälla som Kains ättlingar, Guds fiender, tecken på Guds allmakt och nåd, kort sagt ”den Andre” i hegeliansk mening, mot vilken den civiliserade kristne kan definiera sig (Friedman 1981, Wittkower 1942).

Antropomorfa och zoomorfa kartor Symboliken i de medeltida världskartorna ligger i inramning och rekvisita. Men det finns ett märkligt exempel på att symboliken går in i själva kartbilden nämligen Opicinus de Canistris (1296–ca 1350). Han var klerk från Pavia och skrivare i den påvliga kurian i Avignon. I samband med sjukdom 1335 utarbetar han teckningar som är en kombination av teologiska diagram och antropomorfa kartor över Medelhavet efter mönster av portolankartor, det vill säga sjökort, där Afrika framställs som en kvinna, Europa som en man, ansikte mot ansikte, eller omvänt (Cod. Vat. Lat. 6435 fol. 77r, http://www.jungeforschung. de/europa-bilder/canistris.htm, Almagià 1944, s.

95–98 och Tab. XLVIII, Salomon 1936, Salomon 1953, Salomon 1962, Plessen 2003, s. 75–76).

Innebörden i Opicinus’ kartor är allt annat än klar, och de har tolkats både som satir gentemot kyrkan och påvedömet (Wallis och Robinson 1987, s. 128), som schizofrena sjukdomshallucinationer och som försök att enligt nyplatonskaugustinsk symbolteori genom bilder framställa

100

Biblis42 Text.indd 100

08-06-17 12.51.06

Een sköön och herlig Taffla uthi hwilken Europa then förste deelen i Werlden bliffuer uthi een Jungfrw lijknelse affmålat.

Heinrich Bünting, Itinerarivm Sacrae Scripturae, thet är: Een reesebook öffuer then helighe Schrifft, Stockholm 1595.

något som inte går att framställa nämligen den transcendenta gudomliga sanningen, Guds mysterium, Guds osynlighet.

Som satiriker fick han inga direkta efterföljare, men han ingår i en genre av antropomorfa och zoomorfa symboliska kartor vars storhetstid inföll under renässansen. Bekanta exempel är framställningen av Europa i skepnad av en drottning och Asien som den bevingade hästen Pegasus, båda i Heinrich Büntings Itinerarium Sacrae Scripturae, en ”resehandbok” till den Heliga Skrift som gavs ut i svensk översättning 1588 och 1595, den första bok med kartor som trycktes i Sverige (Collijn 1932–33, s. 67–70, 205–209).

Förlaga till ”drottningkartan” var ett kopparstick 1587 med anledning av förlovningen mellan kejsar Rudolf II och prinsessan Isabella av Spanien, en detaljrik och komplex hyllning till ätten Habsburg som Europas härskarinna med Spanien som det krönta huvudet och hjärtat i Böhmen (Plessen 2003, s. 114, Schönberger 1965).

Mest spridd av alla kartor i djurform var emellertid Leo Belgicus, där Nederländerna inklusive Belgien, som sedan 1556 tillhörde den spanska de-

len av habsburgska väldet, framställs som ett lejon. Den kom ut i en mängd varianter anpassade efter den politiska utvecklingen, de flesta under 1600-talet (Van der Heijden 1990).

En karta i människogestalt av säreget slag finns hos Olof Rudbeck den yngre. På en resa till Lappland 1695 passerade Rudbeck Älvkarleby och blev färjad över av en gammal man som kom honom att tänka på Charon, de dödas färjkarl i Vergilius’ Aeneiden. Han finner också att Östersjöns kartbild liknar den gamle gubben, och det föranleder honom till vidlyftiga etymologiska och geografiska utläggningar i faderns anda om paralleller mellan svenska ortnamn och ”karens” lemmar och redskap, till exempel Öland – ”Borkholm” som likställs med den stång ”bork” som han stakar båten med (Rudbeck 1701:36, http://www.nykarlebyvyer.nu/SIDOR/KARTA/1701char.htm).

På 1790-talet återuppstår den antropomorfa karikatyrkartan i England, till exempel Geography bewitch’d av Robert Dighton, en av samtidens många begåvade karikatyrister (http://www.library.yale.edu/MapColl/oldsite/map/eng1794.gif, http://www.mapforum.com/02/dighton.htm).

101

Biblis42 Text.indd 101

08-06-17 12.51.06

J. B. Homann, Accurata Utopiae Tabula, Nürnberg, före 1700. Exemplaret ingår i ”Jösse Lunsbrackas levernesbeskrivning”, Kungl. biblioteket, Hs Vr.59.

De ligger nära den genre av politiska skämtteckningar i form av kartor som uppstår senare, till exempel Carte des etats désunis d’Europe utgiven i Liège 1864 (Gäfvert 2006, Gäfvert 2007). Populära var Joseph Goggins’ karta över Europa 1870 som gavs ut på flera språk, även svenska, och Frederick W. Roses Serio-Comic War Map, en så kallad Octopus map som kom ut 1877 och sedan i flera versioner, bland annat på japanska 1904 (Gäfvert 2007).

Utopia-traditionen Större spridning får symboliska, allegoriska och satiriska kartor först i och med renässansen och de geografiska upptäckterna, då nya länder och havsvidder öppnas för fantasin att befolka. Kartan som medium möter ett nytt intresse, inte minst genom de framväxande furstestaternas nyvunna insikter om möjligheten att med hjälp av kartor kontrollera sina territorier, inplantera ett nationalmedvetande hos invånarna och leda jordbruk och ekonomi från ett feodalt till ett kapitalistiskt system.

Den första publicerade fantasikartan föreställer ön Utopia och ingår i Thomas Mores De optimo reipublicae statu, deque nova insula Utopia (Om den bästa statsförfattningen och om den nya ön Utopia), Louvain 1516, en satirisk reseberättelse om ”Landet Ingenstans”, idealstaten som den portugisiske berättaren säger sig ha upptäckt under en av sina resor med Amerigo Vespucci, och som av allt att döma är belägen i Nya Världen. Det är en perspektivbild i träsnitt över ön som enligt Mores beskrivning har formen av en månskära, 200 miles bred och 500 miles i omkrets, mått som anspelar på England men i själva verket är geometriskt helt omöjliga att förena (Goodey 1970, s. 21). På 1590-talet publicerar atlasutgivaren Abraham Ortelius en karta över ett Utopia där han till Mores ortnamn, till exempel Amaurotum (”Dimmiga staden”) med anspelning på London, lägger till städer som Onhausen (”utan hus”), Nulleville (”ingen stad”) och floder som Fischlos (”utan fisk”) och Wasserlos (”utan vatten”) såsom man kan vänta sig i ett Landet Ingenstans (Kruyfhooft 1982, Van den Broecke 2004).

102

Biblis42 Text.indd 102

08-06-17 12.51.07

Kartan som moralisk allegori Thomas More var katolik och dog som martyr 1535. Hans Utopia pläderade för religionsfrihet, men de allegoriska kartornas första storhetstid sammanfaller med religionskrigens tid 1550–1650.

Båda sidor använde allegorin i sin propaganda, och byggde på symboliken i begreppet ”världen”.

Den första allegoriska kartan med en uttalad tendens tillkom i reformerta kretsar under början av religionskriget i Frankrike. Den väldiga Mappe-Monde Nouvelle papistique (”Ny papistisk världskarta”), utgiven i Genève 1566 av Giovanni Battista Trento i träsnitt av Pierre Eskrich, framställer påvens tyranniska kontroll över människornas själar och är den skarpaste satir mot katolska kyrkan som tryckts i det kalvinistiska Genève (Reitinger 1996, 1999 [1], Lestringant 1989). Kartan visar ett jättelikt monstergap uppslukande vad som är en kombinerad världskarta och stadskarta över Rom enligt påvens motto urbs et orbis, ”staden och världen”, som visar hans anspråk på världsherravälde. Gravören utgår från en vision i Johannes Uppenbarelse där kyrkan framställs som en borg belägrad av sina fiender i form av eldsprutande djävulshuvuden i stället för de vindgudar som brukar ange väderstrecken. Topografiska element som Njutningsberget, Pultronslätten, Syndaskogen och Alrunedalen, avslöjar påvedömets påstådda förfall, omoral, villoläror och grymhet.

Ett mönsterbildande exempel på en satirisk karta är ”narrhuvudkartan” i träsnitt av Jean de Gourmont, Paris 1575 (Shirley 1983, s. 157–58 nr 134, Helgerson 2001), som visar en narr med bjällermössa där ansiktet består av världskartan ur Abraham Ortelius’ atlas Theatrum Orbis Terrarum 1570. Deviser som ”Känn dig själv”, ”Ett huvud som förtjänar laxativ”, ”Dårarnas antal är oändligt – Salomo” anspelar på världens dårskap. En ny version i kopparstick kom ut på 1590-talet med en hjärtformad världskarta (Shirley 1983, s. 189–90 nr 170, Mangani 1998, http://gallica.bnf.fr/ark:/12148/ btv1b7710391q) och samma deviser på latin, bland annat O caput elleboro dignum syftande på prustroten Helleborus, som troddes bota vansinne.

Winter 1978). En av dem är Mundus alter et idem (”En annan värld och ändå densamma”) utgiven i London 1605 och med säkerhet tillskriven Joseph Hall (1574–1656) som var född kalvinist, senare blev moderat anglikan och biskop 1627.

Det är Utopias motpol, en satir och dystopi där den europeiska civilisationens alla dårskaper och narraktigheter transformerats till geografiska landskap och politiska entiteter, där alla dumheter och laster tagit sig uttryck i konkreta statsförfattningar (Winter 1978, s. 45, Wands 1981).

Vi kommer till en väldig sydkontinent med Crapulia (”Drinkarlandet”), Pamphagonia (”Frossarlandet”), Viraginia (”Kvinnolandet”), Moronia (”Dårlandet”) och Lavernia (”Tjuvlandet”) med sina underindelningar, och i utkanten Terra Sancta, ignota etiam adhuc, ”Det ännu okända Heliga Landet”.

Hall tillämpar satirgenrens grundtes att befrämja kunskap genom att ge en förvrängd bild av verkligheten, och speglar sin samtids mondäna livsstil i fantasibilden av en till det absurda överdriven alternativvärld. Det moraliska avståndet mellan denna dårvärld och Utopias idealstat tar sig också uttryck i det geografiska avståndet mellan Nya världen och sydkontinenten. Satiren gisslar frosseriet vid de engelska och tyska hoven, den franska ombytligheten, det litterära plagierandet, kyrkans hyckleri och inkvisitionens grymhet med talrika anspelningar på den antika mytologin.

Mundus alter et idem Thomas Mores Utopia fick många efterföljare, som gärna illustrerades med kartor (Gibson 1961,

Joseph Hall, Mundus alter et idem, Hannover 1607. Kartan graverad i Mercators manér. Kungl. biblioteket.

103

Biblis42 Text.indd 103

08-06-17 12.51.08

Bertalls (pseud.), Plan de la lune de miel. Illustration till Balzacs Petites misères de la vie conjugale, 1845. Kungl. biblioteket.

Accurata Utopiae Tabula Det gjordes också efterbildningar (Winter 1978, s. 44), däribland Erklärung der Wunder-seltsamen Land-Charten Utopiae som kom ut i flera upplagor i Nürnberg 1694 och 1730, Frankfurt och Leipzig 1700. Författaren var den kejserlige generalen Johann Andreas Schnebelin (d. 1705) (Reitinger 2004, s. 308).

Sagans Schlaraffenland var en överflödets utopi, en upp- och nervänd värld utan arbete, åldrande och död, ett motiv som går tillbaka på antika och indiska källor. Här har det förvandlats till ett högmodets och lasternas land, ett land som inte finns i verkligheten och därför är ett Utopia, som författaren påpekar i första kapitlet, där han också polemiserar mot Joseph Halls antikatolska tendens.

Till Schnebelins bok hörde en karta: Accurata Utopiae tabula, das ist der neu-entdeckten SchalckWelt oder des so offt benannten, und doch nie erkannten Schlarraffenlandes neu-erfundene lächerliche Land-Tabell som publicerades av Johann Baptist

Homann i Nürnberg före 1700, sedan av Matthias Seutter i Augsburg 1730 (Reitinger 2004).

Det är en verkligt yppig fantasikarta, utformad som ett narrhuvud i profil, med närmare 1 800 ortnamn som beskriver laster och ett fåtal dygder, fördelade på sjutton regioner (http://ub.unigraz.at/sosa/karten/schlaraffia). Den omvandlar, liksom förebilden hos Joseph Hall, moraliska begrepp till geografiska, men på ett mera grovhugget och mindre sofistikerat sätt.

Rent geografiskt är skillnaden avsevärd. Avståndet mellan geografins verkliga och allegorins imaginära värld kan inte längre mätas på kartan som hos Hall, bara demonstreras matematiskt.

Här är det inte någon kontinent i utkanten av den verkliga världen utan en skenvärld, belägen mellan 360 och 540 graders longitud, en parallellvärld, snarast analog med de parallella världar som figurerar i den moderna kosmologins spekulationer. Det är konsekvent att också ekvatorn, vändkretsarna och polerna är omkastade för att demonstrera världens bakvändhet.

De olika rikena av varierande lastbarhet sträcker sig från Helvetesriket och Gehennas avgrund vid Nordpolen längst ned under narrens hals till det Okända Heliga Landet och det Nya Jerusalem vid Sydpolen högst upp ovanpå narrens hjässa. Vi ser frälsningshistorien illustrerad i en uppstigande rörelse, ett tema som vi möter flerstädes i den moraliska kartografin.

De övre rikena representerar laster av ekonomiskt slag: Lättja, Avund, Rikedom, Slöseri, Högfärd, Tjuveri. De mellersta är konsumtions- och njutningsinriktade: Frossarlandet, Drinkarlandet med Svinerilandet, Venerianske republiken, Lymmellandet med Brännvinsfloden, som rinner upp i Bondeparadiset, och Tobaks-ön. De nedre rikena representerar snarast de mentalt och socialt missanpassade: Dårar, Spelare, Svärjare, Duellanter.

Utanför kontinenten ligger till höger Ungdomslandet med Arbetets grevskap, där boken sägs vara utgiven och där Öl- och Vinflodernas källor ligger, till vänster Ålderdomslandet, Hungerlandet och Tiggarebygden.

Satiren är ofta vulgär och präglad av etniska fördomar gentemot holländarna som beskrivs som storsupare i Seulandia (Svinlandet) och ståndshögfärd gentemot bönderna som placeras i Lurconia (Lymmellandet) med Grobiana, Bondeparadiset och Marcolphus’ rike, uppkallat efter en

104

Biblis42 Text.indd 104

08-06-17 12.51.08

fräck bonde som disputerade med Salomo enligt en medeltida folkbok och som brukar avbildas med grova drag som en symbol för ”bondlurken” i kyrkmålningar och tidiga tryck (Ridder 2002).

Men det finns också ansatser till social kritik av de högre stånden. Ett huvudtema är måttlösheten i seder, mat- och dryckesvanor och klädedräkt, Här ligger kungariket Barocco mellan Superbia (”Övermodet”) och Mammonia (”Rikedom”) och innehåller anspelningar på det överdrivna klädmodet.

Homanns båda upplagor har en kartusch som är krönt av en moderniserad variant av Bacchus’ triumftåg i form av en bredbent junker i hatt med plymer, inspirerad av ett bildmotiv i det samtida måleriet med doktor Faustus ridande på en tunna. En annan kartuschfigur är en kock som serverar en nybakad pastej, hämtad från en serie månadsbilder av Joachim von Sandrart (Reitinger 2004, s. 316). Seutters upplaga 1730 ersatte dem med nya kartuschfigurer som förebådar Hogarths moraliska kritik av ”peruk-adelns” liderlighet, visserligen upplyft i den gudomliga sfären genom närvaron av den tronande Bacchus.

Barockens skrattkultur Kartan utgör ett vittnesbörd om en barockens skrattkultur, som annars döljs bakom den representativa ”hovkonsten” där ära, patos och pompa anger tonen. Här finns en lust att uttrycka sig i bild som inrymmer både stilistisk förfining och karikatyrmässig överdrift. Måltavlor är den tilltagande splittringen i samhället, den sociala orättvisan, tvånget att uppehålla skenet, böjelsen för självbedrägeri. Den fortsätter traditionen från Erasmus’ Dårskapens lov, Sebastian Brants Narrskeppet och narrhuvudkartorna.

Stora Skälms-Landets Geographiska beskrifning Det är inte känt att Schnebelins bok skulle ha översatts till något annat språk, men det finns en version i bearbetning på svenska. Upphovsmannen Carl Nyrén (1726–1789) var soldatson från Östergötland och hans kombination av en ekonomisk, naturalhistorisk och prästerlig karriär har nog bara varit möjlig under frihetstiden. Han

La Cuccagna eller Schlaraffenland. Italiensk etsning, 1600-talet. Kungl. biblioteket.

105

Biblis42 Text.indd 105

08-06-17 12.51.09

disputerade i Lund, var en tid direktör hos Jonas Alströmer i Alingsås, studerade hos Linné, blev lektor i Linköping och slutligen prost i Kuddby på Vikbolandet. Han var också flitig som översättare, bland annat av åtskilliga verk av den tyske satirikern Gottlieb Wilhelm Rabener, den ”tyske Swift”. Av Fredrik Böök fick han epitetet ”Chrounschough under frihetstiden” (Böök 1922, s. 11–54) men hans ättling John Landquist kallade honom en ”Framtidsprofet på frihetstiden” (Landquist 1974).

Den här aktuella boken är anonymt utgiven och bär titeln Mappa Geographica Scelestinae, eller Stora Skälms-Landets Geographiska beskrifning. – Stockholm: Johan Georg Lange, 1786 [dvs. 1789].

Den tillhörande Land-Charta över Stora SkälmsLandet med nästgränsande Orter, författad av ett luftseglande Sällskap 1785, graverades 1788 av Johan Lorens Caton. Den är inte lika yppig som den tyska förebilden, och mindre omsorgsfull i detaljerna. Kartuschen är inte lika uppenbart satirisk som förlagan, utan fylld av mytologins rekvisita av snäckor, hästar, keruber och sjöodjur, men kompositionen är oskön, och en av keruberna som störtar ned med bräckta vingar och ormstjärt skall säkerligen antyda att den ståtliga ramen inte är riktigt allvarligt menad.

Boken var avsedd som en humoristisk satir i Swifts och Holbergs anda. Ludvig Holbergs Nicolai Klimii Iter subterraneum, 1741, om Niels Klims underjordiska resa, är en klassiker inom den utopiska reseberättelsen, men Nyréns bok fick dåligt eftermäle: ”den tråkigaste bok som finnes i den svenska vitterheten” (Böök 1922, s. 12). Tråkigheten beror dock till stor del på förlagan, som Nyrén har utvidgat betydligt, inte utan humoristisk talang (Bäärnhielm 1998, Bäärnhielm 2004).

Ramhandlingen har Nyrén säkert hittat på själv. Det är en kort men underhållande sciencefiction-berättelse i 1700-talsdräkt om en ballongfärd, utförd av ”et lärdt sällskap, bestående af en Astronom, en Geograph, en Physicus, en NaturalHistoricus, en Secreterare, en Landtmätare och en Ritare; med tilräckeliga instrumenter, och betjening af Snickare, Timmerman och Segelsömmare, som ock förstod konsten att handtera Gummi Elasticum” och som ”uppseglade ifrån Ösmo Klockaregård på Söder-Törn, den 30 Augusti kl. 6 om morgonen i förledit år, sedan de sommaren förut legat i en Bondegård der brede-

wid, och arbetat incognito på en Aerostatisk Luftmachine.”

Här befinner sig Nyrén i den tekniska och vetenskapliga frontlinjen. Ballongflygarkonsten var nyligen uppfunnen; bröderna Montgolfier hade gjort sin första tur 1783 och en ballonguppstigning hade skett i Stockholm i september 1784.

Färden går mot öster; det går raskt undan, på fjärde dagen styr man ut över Stilla Havet, där Gullivers resa till Laputa utspelade sig, passerar en orkan, som innebär ett hopp in i en ”parallellvärld” och landar på en okänd kontinent. Det nya landet visar sig stämma med en medhavd karta från ”Homanske verkstaden i Nürnberg” och segelsömmaren finner i sin kista ”en gammal tysk bok … med Titel: Erklärung der wunderseltsamen Land-Charten Utopiae”. På så sätt anger Nyrén sin förlaga.

Utförligt, och matematiskt korrekt, redogörs för den symboliska betydelsen av landets belägenhet mellan 360 och 540 graders longitud, innebärande ett extra halvvarv ”utanpå” jordens omkrets om 360 grader: ”detta Stora Skälmslandet är at anse såsom en kappa eller öfwertåg på den redan bebodde werldsdelen, utur hwilken hwar och en genom et enda steg kan komma in i Scelestina, men har icke så lätt att komma derifrån”.

Beskrivningen av de olika länderna är grundad på Schnebelin men mycket utökad. De betydligaste tilläggen, som också återfinns på kartan, är Skrymtare-landets halvö, Chersonesus Hypocritica, varmed åsyftas Kyrkostaten, ön Blåkulla i Mare inferum i väster, några av provinserna i Lusorien, Spel-landet, där den nutida läsaren med viss förvåning finner att Teater, Musik och Barnspel räknas som laster, och att Riddarespel omfattar sådant som vi kallar idrott: kapplöpning, brottning, boxning men också bärsärkagång och tuppfäktning.

Den galanta geografin Moraliska kartor av ett mildare kynne finner vi i de framställningarna av kärlekens landskap, som går tillbaka till de höviska riddarromanerna där ynglingen följer livets flod för att uppnå kärlekens trädgård.

Den galanta geografin i Frankrike är knuten till den litterära riktning som kallades den

106

Biblis42 Text.indd 106

08-06-17 12.51.09

preciösa och som florerade i salongerna under 1600-talet, då kartläggning av relationer blev ett huvudintresse efter påfrestningarna under frondens inbördeskrig 1648–53. Preciöserna var ett slags tidigt avantgarde, ett alternativsamhälle där ett fritt förhållande mellan könen förespråkades.

Kartografin hade genom de geografiska upptäckterna fått en auktoritet som gjorde den till en modell för beskrivning av varjehanda svårförståeliga fenomen. De allegoriska kartornas styrka är deras förmåga att förvandla mentala tillstånd till platser på en karta, enligt Jean Piagets tes att rumslighet är fundamental för vårt medvetande och vår förståelse (Turnbull 1989, s. 1). På en allegorisk karta kunde icke-materiella element i den moraliska världen placeras ut och ställas i relation till varandra. Den använde samma teckenspråk och samma grafiska uttryck som de geografiska kartorna, eftersom de ofta härrörde från samma tryckeri. Relationen mellan dem var dock mera komplex än vad som först synes. I både geografisk och litterär kartografi spelade den kristna världsbilden en viktig roll långt in på 1700-talet. ”Världen” utgjorde ändamålet för Guds skapelse, platsen för människans prövning och symbolen för livets förgänglighet (Reitinger 1999 [1], s. 29; 1999 (2), s. 112).

Den mest framgångsrika av de ”galanta” kartorna är Carte du Tendre i Madeleine de Scudérys roman Clélie 1654, som handlar om en hjältinna från Roms krig mot etruskerna. Den visar ett kärlekens land, som genomlöps av Böjelsens flod från den Nyvaknade Vänskapen till Äktenskapets outforskade territorier, och där det gäller att hålla medelvägen mellan Förnuftets sida som kan leda till Likgiltighetens träsk och Hjärtats sida som vetter mot Fiendskapens hav. ”Vänskap” är idag ofta detsamma som ”broderskap” inom en snarast maskulin referensram. För Madeleine de Scudéry, en ensamstående kvinna utan förmögenhet som måste leva på sin penna, innebar det i stället en möjlighet att alliera sig med inflytelserika män ur kultureliten utan att behöva ingå en förbindelse som kunde skada hennes anseende. Carte de Tendre erbjöd inte i första hand en mötesplats för nya relationer utan snarare en trygg bakgrund för ett nätverk av redan etablerade kontakter (Reitinger 1999 [2], s.

112). Den blev utgångspunkten för en polemik om förhållandet mellan sexualitet och äktenskap,

där allegoriska kartor kom till riklig användning.

Madeleine de Scudérys kärlekslandskap låg på land omgivet av farofyllda vatten. Längre fram blir det i allt högre grad ett vattenområde. En Carte du chemin d’amour i Le Mercure Galant 1684 av en anonym upphovskvinna, handlar om sociala omständigheter, socialt erkännande och status.

Bara när detta är tillgodosett kan vänskap utvecklas till kärlek (Reitinger 1999 [2], s. 114).

1699 och senare gav journalisten Eustache Le Noble ut en serie romaner i fashionabel miljö under titeln Promenades, bland annat en satir över äktenskapet: Carte de l’isle du mariage, 1705. Den inspirerade till en yppigt dekorerad karta 1734, där äktenskapet framställs som en odyssé genom en arkipelag av stridigheter. Otrohetens borg Cocuage härskar på huvudön omgiven av öar med goda och onda stadier i människans liv. Ålderdomen ger fast mark under fötterna så länge man håller sig till grundvärden som Behag – Njutning Plaisir och Frihet Liberté. (Reitinger 1999 [2], s.

117). Den italienska versionen Carta dell’Isola del Maritaggio 1765 är mera sparsmakad. Huvudön med de Kloka, de Missnöjda, de Omaka, de Svartsjuka och de Behornade i Getabocksstaden Ircopoli ligger i krig med Kärleksön Isola di Amatunta medan Isola di Bigamia är besatt av muslimerna och förbjuden att besöka.

I sextonhundratalets Frankrike hade kärlek och vänskap setts som besläktade, men kärlek och äktenskap som oförenliga. Le Nobles skrift var en illusionslös satir gentemot möjligheten att förena dem. I sjuttonhundratalets England blev

Carte de Tendre. Ur en italiensk översättning av M. de Scudérys roman Clélie, Venedig 1655. Kungl. biblioteket.

107

Biblis42 Text.indd 107

08-06-17 12.51.09

Eustache Le Noble, Carta dell’Isola del Maritaggio, 1765. Kungl. biblioteket.

kärleken inom äktenskapet ett huvudämne. Map or Chart of the Road of Love and Harbour of Marriage 1748 av Robert Sayer är ett sjökort i rokokostil för navigationen på livets hav. Resenären kommer från Sea of Common Life genom Blindman’s Strait in i en fjord bestående av en yttre del Road of Love och sedan genom Fruition Strait in till Harbour of Marriage, som antingen slutar i Felicity Harbour och Land of Promise eller i Outlet of Death och Lake of Rest (Reitinger 1999[2], s. 121). Här är äktenskapet ett alternativ till religiös frälsning, i Joseph Johnsons New Map of the Land of Matrimony 1772 är fromheten en förutsättning för ett harmoniskt äktenskap (Reitinger 1999 [2], s. 123).

Vid ingången till den moderna epoken möter vi den ironiska kartan över ”honungsmånen” (Plan de la lune de miel) ”Påträffad bland salig Mademoiselle de Scudérys teckningar” av pseudonymen Bertalls 1845, en illustration till Balzacs Petites misères de la vie conjugale och ett av de märkligare bidragen till selenografins historia.

Jorden kastar en hotande skugga, till vänster ligger ”Självkärlekens berg” (Montagnes de l’amour propre), till höger ”Bitterhavet” (L’amer). Nedtill ett Partie inexflorée, ett oupptäckt ännu ej deflorerat område. Centrum upptas av den äktenskapliga sängen med förhängen, anspelande på Balzacs slutsats att ”sängen är hela äktenskapet”.

Kärleks- och äktenskapskartor kommer fram ända intill början av 1900-talet. Men den allegoriska kartläggningen av känslor och relationer blev alltmer vulgariserad (några exempel: Feller 1988).

Den var förknippad med en traditionell livsstil och en viktoriansk moral som förlorade sin drag-

ningskraft inför moderna värden som personlig frihet och oberoende. De gemensamma erfarenheter, som den allegoriska kartan gav uttryck åt, ersattes av statistiska kartor och befolkningspyramider. Allegorin hade förlorat sin förmåga att ge moralisk ledning. Andra sätt att dokumentera den immateriella världen, som experimentalpsykologi och psykoanalys, skulle fylla det tomrum som den allegoriska kartan lämnade efter sig.

Nyligen gjordes ett försök att återuppliva den i form av Tillvarons atlas (Swaaij 2000), som fick många lovord för de vackra kartorna men blev mera omilt bedömd vad gällde de tillhörande psykologiska texterna (Det nederländska originalet kan ses på: http://www.worldofexperience. com – se också den besläktade http://www.landscapesoflove.com). Man får intrycket att idén om en kartläggning av själens landskap möts av skepsis för att inte säga ovilja, om ambitionerna går utöver sällskapsnöjet. Och så har det kanske alltid varit.

m Ovanstående text ingår i Kartan i forskningens tjänst, redigerad av Lars-Erik Edlund, Ann-Sofie Gräslund och Birgitta Svensson. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, under utgivning.

108

Biblis42 Text.indd 108

08-06-17 12.51.09

LI TT ERATUR Almagià, Roberto. 1944. Planisferi carte nautiche e affini dal secols 14 al 17 esistenti nella Bibliotheca apostolica vaticana. Monumenta cartographica Vaticana 1. Citta del Vaticano.

Bonacker, W. 1950. ”The Egyptian ’Book of the Two Ways’”, Imago mundi (Lympne) 7, s. 5–17.

Broecke, M. van den. 2004. ”De Utopia kaart van Ortelius”, CaertThresoor (Alphen aan den Rijn) 23 nr 4, s. 89–93.

Bäärnhielm, G. 1998. ”Från Venerianske Republiken till World Wide Web: ’Frihetstidens Chrounschoug’ och den moraliska kartografin”, i A. Burius, Några hyll(nings)centimeter: festskrift till Folke Sandgren. Stockholm, s. 185–203.

Bäärnhielm, G. 2004. ”Resan till Stora Skälmslandet och ett geografiskt instrument från 1700-talet”, Kart- & bildteknik 2004 nr 4, s. 24–27.

Böök, Fredrik. 1922. Svensk vardag. Stockholm.

Collijn, Isak. 1932–33. Sveriges bibliografi intill år 1600. 3, 1583–1599.

Uppsala.

Feller, S. 1988. ”’Betrothal Bay’ unearthed”, The Map Collector (Tring, Herts.) 43:54 ; Feller, S. 1988. ”Cupid’s dart again”, The Map Collector (Tring, Herts.) 44:54.

Friedman, John B. 1981. The monstrous races in medieval art and thought. Cambridge, Mass.

Gibson, Reginald W. 1961. St. Thomas More: a preliminary bibliography of his works and of Moreana to the year 1750: With a bibliography of Utopiana. New Haven.

Goodey, B. R. 1970. ”Mapping ’Utopia’”, The Geographical Review (New York) 60, s. 15–30.

Gould, Peter och Rodney White. 1986. Mental maps, 2. ed. London.

Gäfvert, B. 2006. ”Humoristiska kartor med politisk udd”, i G. Bäärnhielm, Landet under dina ögon, s. 50–55. Stockholm.

Gäfvert, B. 2007. ” Humoristiska kartor med politisk udd”, Kart- & bildteknik 2007 nr 2 s. 15–21.

Harley, John Brian och David Woodward. 1987. History of cartography. Vol. 1. Cartography in prehistoric, ancient and medieval Europe and the Mediterranean. Chicago.

Harley, John Brian och David Woodward. 1994. History of cartography. Vol. 2:2, Cartography in the traditional East and Southeast Asian societies. Chicago.

Heijden, H. A. M. van der. 1990. Leo Belgicus: an illustrated and annotated carto-bibliography. Alphen aan den Rijn.

Helgerson, R. 2001, ”The folly of maps and modernity”, i A. Gordon och B. Klein, Literature, mapping, and the politics of space in early modern Britain, s. 241–262. Cambridge.

Hill, Gillian. 1978. Cartographical curiosities. London: British Library. von Koppenfels, W. 1981. ”Mundus alter et idem: Utopiefiktion und menippeische Satire”, Poetica: Zeitschrift für Sprach- und Litteraturwissenschaft (Amsterdam) 13, s. 16–66.

Kruyfhooft, C. 1982. ” A recent discovery: Utopia by Abraham Ortelius”, Map Collector 16, s. 10–14.

Landquist, J. 1974. ”Framtidsprofet på frihetstiden”, Svensk litteraturtidskrift 37 häfte 3, s. 5–14.

Lestringant, F. 1989. ”Une cartographie iconoclaste: ’La mappemonde nouvelle papistique’ de Pierre Eskrich et Jean-Baptiste Trento (1566–1567)”, i M. Pelletier, Géographie du monde au

Moyen Âge et à la Renaissance, s. 99–120. Paris.

Mangani, G. 1998. ”Abraham Ortelius and the hermetic meaning of the cordiform projection”, Imago Mundi (Lympne) 50, s.

59–83.

Manguel, Alberto och Gianni Guadalupi. 1999. Dictionary of Imaginary Places. London.

Needham, Joseph. 1959. Science and civilisation in China. Vol. 3. Mathematics and the sciences of the heavens and the earth. Cambridge. von Plessen, Marie-Louise (utg.). 2003. Idee Europa: Entwürfe zum ”Ewigen Frieden”. Berlin.

Post, Jeremiah B. 1973. An Atlas of Fantasy. Baltimore.

Reitinger, F. 1996. ”’Kampf um Rom’: Von der Befreiung sinnorientierten Denkens im kartographischen Raum am Beispiel einer Weltkarte des Papismus aus der Zeit der französischen Religionskriege”, i G. Pochat och B. Wagner Utopie: Gesellschaftsformen – Künstlerträume, s. 100–140. Graz.

Reitinger, F. 1999 (1). ”Discovering the moral world: Early forms of map allegory”, Mercator’s World (Telford) July/August 1999, s. 24–31.

Reitinger, F. 1999 (2). ” Mapping relationships: Allegory, gender and the cartographical image in eighteenth-century France and England”, Imago Mundi (Lympne) 51, s. 106–130.

Reitinger, Franz (utg.). 2004. Johann Andreas Schnebelins Erklärung der Wunder-seltzamen Land-Charten Utopiae aus dem Jahr 1694.

Bad Langensalza.

Ridder, Iris. 2002. Der Schwedischa Markolf. Tübingen och Basel.

Rudbeck, Olof, d.y. 1701. Nora Samolad eller Laponia illustrata.

Uppsala.

Ruitinga, L. och M. Storms. 2004. ”Fantasia Cartographica: een fantastische wereld in kaart gebracht”, Caert-Thresoor (Alphen aan den Rijn) 23 nr 4, s. 83–88.

Salomon, Richard. 1936. Opicinus de Canisris: Weltbild und Bekenntnisse eines avignonesischen Klerikers des 14. Jahrhunderts.

London.

Salomon, R. 1953. ”A newly discovered manuscript of Opicinus de Canistris”, Journal of the Warburg and Courtauld institutes (London), 16, s. 45–57.

Salomon, R. 1962. ”Aftermath to Opicinus de Canistris”, Journal of the Warburg and Courtauld institutes (London), 256, s. 137–146.

Schönberger, A. 1965. ”Die ’Weltallschale’ Kaiser Rudolfs II”, i K. Martin, Studien zur Geschichte der europäischen Plastik, s.

253–262. München,.

Shirley, Rodney W. 1983. The mapping of the world: early printed world maps 1472–1700. London.

Swaaij, Louise van. 2000. Tillvarons atlas. Stockholm.

Turnbull, David. 1989. Maps are territories: science is an atlas.

Geelong, Vic. Wallis, Helen M. och Arthur H. Robinson (utg.). 1987. Cartographical innovations: an international handbook of mapping terms to 1900. Tring, Herts.

Wands, John M (utg.). 1981. Another world and yet the same: bishop Joseph Hall’s Mundus alter et idem. New Haven.

Winter, Michael. 1978. Compendium utopiarum. Stuttgart.

Wittkower, R. 1942. ”Marvels of the East. A Study in the History of Monsters”, Journal of the Warburg and Courtauld Institutes (London) 5, s. 159–197.

109

Biblis42 Text.indd 109

08-06-17 12.51.09

Karikatyrer från franska revolutionen

D

essa bilder ingår i en liten samlingsvolym med 285 gravyrer, som finns i Kungl. biblioteket. Volymen har signum KoB PLAF 53, saknar originaltitel men betecknas ”Karikatyrer från franska revolutionen”. Den har tidigare tillhört kung Karl XV:s privata bibliotek, som år 1874 inlöstes av svenska staten, mot att kungens efterlämnade skulder betalades. Det är högst troligt att bilderna har kommit i kungens ägo genom farfadern, Karl XIV Johan, den f.d. franske revolutionsgeneralen.

Stilistiskt kan man urskilja flera olika upphovsmän med karaktäristiska stildrag. Materialet är väl genomarbetat i Frankrike. Huvudkällan är Collection de Vinck vid Bibliothèque nationale de France.

Det är påfallande, när man bläddrar i volymen, att det vassaste hånet riktas mot det andliga frälset, mot prelater och munkar och mot emigranterna, det vill säga de landsflyktiga aristokraterna som tog till vapen mot sitt hemland. Däremot behand-

las kungen med påtaglig respekt och den världsliga aristokratin med skonsamhet. Det är revolutionens tidigare skeden som återges. Giljotinen återfinns bara som ”prototyp”, skräckväldet lyser med sin frånvaro, den yngsta bilden visar kungens avrättning. Bönderna figurerar oftare och med en mera positiv framtoning än städernas proletariat.

Därför är det naturligt att anta att de här bildpamfletterna vände sig till bönderna i första hand.

Bönderna var ju flest och i själva verket drivande i revolutionen, även om städernas borgerskap och sansculotterna syntes mest. Men böndernas egna krav – i första hand på jord – kommer inte fram här. Gisslandet av prästernas cyniska förening av fromhet och girighet ingår istället i en radikal intellektuell tradition med tusenåriga rötter. Men säkerligen är urvalet i den här volymen inte alldeles representativt för den franska revolutionens bildvärld. I sin respekt för det konstitutionella kungadömet återspeglar den nog de kungliga ägarnas åsikter.

110

Biblis42 Text.indd 110

08-06-17 12.51.09

”Ett monster med tre huvuden, som betecknar aristokratins tre stånd, förtär resterna av folkets kadaver, som han skoningslöst har uppslukat i sina köttätande inälvor. Framför honom går Fanatismen med drakstjärt och klädd i munkkåpa. Han bär på ryggen hyckleriets orm som dryper sitt aristokratiska gift.” (PLAF 53:241)

Markisen som protesterar mot Nationalförsamlingens dekret.

Den gamle aristokratiske marskalken, förfärad över stormvinden i Paris. (PLAF 53:205)

”Leve kungen! Leve nationen! Jag visste att det skulle bli vår tur.” Här har de bytt plats. (PLAF 53:176)

111

Biblis42 Text.indd 111

08-06-17 12.51.09

”I strålglansen från våra furstars höga palats betraktar Minerva, Frankrikes skyddsgudinna, det Tredje ståndet, framställt som en lantarbetare som skjuter fram sin plog i en fåra. Från denne medborgares bälte växer palmblad, lagerkvistar, rosor och sädesax, symboler för ymnigheten, ur vilka reser sig huvuden av biskopar, munkar, kardinaler, militärer och ämbetsmän. Sanningen träder fram ur ett moln och håller i sina händer ett krönt huvud.” (PLAF 53:141)

”Kontrarevolutionen.” Här möter vi bl.a. ”hans kontrarevolutionära höghet, den lille Condé”, emigranternas militäre ledare (nr 1), förre finansministern Calonne (4), ”kardinal Halsband” (Rohan, nr 5) och madame De la Motte (7), kända från Halsbandsprocessen 1785 som misskrediterade drottningen, abbé Eymar (6) och Mirabeau ”Tunnan” (8, bror till den bekante politikern). (PLAF 53:283)

112

Biblis42 Text.indd 112

08-06-17 12.51.11

”Tiden har tagit askan från fosterlandets altare, där adelstitlarna, privilegierna och de gamla pergamentbreven ännu brinner, närmar sig skaran av präster, biskopar, prinsar och adelsmän och trycker sina kopparfingrar mot deras, skuggomhöljda pannor. Säger: ”Ni är bara stoft och ni skall åter bli stoft.” (PLAF 53:190)

De tre ståndens förening. – Fred och endräkt gör att rikena blomstrar. – Man får hoppas att det här snart tar slut. – Leve kungen, leve nationen. Jag visste väl att det skulle bli vår tur. (PLAF 53:200)

113

Biblis42 Text.indd 113

08-06-17 12.51.12

”Abbe Maury utjagad ur helvetet.

Gudlöse landstrykare, människornas plågoris, förkastad av Gud, kom inte längre hit och vålla osämja bland dina bröder.” Maury var den hetsigaste förkämpen för bevarandet av det andliga ståndets privilegier.

(PLAF 53:110)

”Aristokraterna i Gatlyktornas stad.

Pesten eller gatlyktorna blir vår undergång.” Gatlyktorna i Paris kunde hissas upp och ned med rep, som alltid fanns redo att istället knytas runt halsen på en aristokrat under ropet ”A la lanterne!” – ”Häng honom i gatlyktan!” (PLAF 53:192)

114

Biblis42 Text.indd 114

08-06-17 12.51.14

”Så här var det förr.” Tredje ståndet gräver, adeln är hovnarr, prästen fet och salvelsefull. (PLAF 53:173)

”Så är det nu. Det är här som de första skola bliva de sista”, Matt. 19:30. Tredje ståndet blir officer, adeln menig soldat och prästen är bonde. (PLAF 53:102)

115

Biblis42 Text.indd 115

08-06-17 12.51.15

”Till Versailles, till Versailles! 5 oktober 1789.” (PLAF 53:114)

”Louis Capets död, den 16:e av detta namn, den 21 januari 1793.” (PLAF 53:209)

”Kungadömets liktåg. Jakobinerna i Strasbourg har med stor pompa begravt kungadömet …”

(PLAF 53:284)

116

Biblis42 Text.indd 116

08-06-17 12.51.16

Tredje ståndet vaknar. ”Min stöt [Ma feinte, fäktningsterm], det är tid att jag vaknar, trycket av mina bojor ger mig alltför svåra mardrömmar.” (PLAF 53:254)

117

Biblis42 Text.indd 117

08-06-17 12.51.18

Rhigas Feraios’ Greklandskarta

K

ungl. bibliotekets kartsamling innehåller i första hand svenska kartor, som man kan vänta i ett nationalbibliotek. Men samlingarna av utländska kartor är ansenliga för att befinna sig i ett så litet land vid den civiliserade världens utkant. Mestadels är det fråga om praktfulla atlaser och sällsynta graverade kartor från 1500- och 1600-talen, lämningar efter den svenska stormaktstiden. Men även senare perioder är väl

Rhigas Feraios. (Eleutherodakes Enkyklopaidikon lexikon)

företrädda, till stor del tack vare Erik Wilhelm Dahlgren, som var Kungl. bibliotekets chef i början av 1900-talet. Han hade varit Adolf Erik Nordenskiölds assistent och intresserade sig för geografins och kartografins historia. Alltsedan hans tid ingår dessa discipliner bland bibliotekets bevakningsområden; de är annars tämligen skralt företrädda i den svenska akademiska världen jämfört med andra länder, som har haft territoriella ambitioner eller har varit mera utsatta.

Den karta som här skall behandlas har emellertid kommit till biblioteket före Dahlgrens tid. Det är en monumental karta över Grekland, drygt 2 meter i kvadrat, daterad 1797 och med grekisk text. Den är uppfodrad på väv och skuren i 24 delar. På baksidan finns en blyertsanteckning: ”Köpt från Hedenborg” och årtalet 1833.

Texten i kartuschen lyder (i översättning av Jannis Ambatsis): ”Karta över Grekland, i vilken medtas dess öar samt en del av dess många kolonier i Europa och Mindre Asien, avgränsade österut av Myra i Lykien till Arganthonionberget i Bithynien, norrut av udden Kermanion i Karpaterna och floderna Donau och Sava, västerut av Unna och joniska havet, söderut av Libyska havet, de flesta med sina gamla och nya namn; dessutom planritningar av några berömda städer och orter vilka bidrar till att förstå den unge Anacharsis, en förteckning över dess kungar och dess stora män, 161 typer av grekiska mynt hämtade från Österrikes kejserliga kabinett, för att man skall få en aldrig så liten uppfattning om arkeologin. En volym i 12 delar nu för första gången utgiven av Rhigas Velestinlis från Thessalien, till förmån för

118

Biblis42 Text.indd 118

08-06-17 12.51.19

Rhigas Feraios’ Greklandskarta. ”Charta tes Ellados”, Wien 1797. Kungl. biblioteket, KoB AF 353.

greker och filhellener, 1797. Graverad av Francois Müller i Wien.”

Denna karta för oss mitt in i den politiska och kulturella situation som rådde i Europa efter den franska revolutionen och före grekernas frihetskrig.

Kartans upphovsman, Rhigas Velestinlis eller Feraios, är en av den grekiska frihetskampens hjältar. Han föddes 1757 i det lilla samhället Velestino, antikens Ferai i Thessalien, måste i unga år fly efter att ha dödat en turk, och kom till Konstantinopel, där han fick en beskyddare i dragomanen Alexandros Ipsilantis, som tillhörde en fanariotsläkt med furstlig rang. Han fick studera

och kom vid 30 års ålder till Bukarest som sekreterare åt fursten i Valakiet, Nikolaos Mavrogenis.

Valakiet var en turkisk vasallstat, men stod sedan 1774 under ryskt protektorat. Sultanen brukade själv utse furstarna, som vanligen togs ur rika grekiska fanariotfamiljer. Bukarest hade vid denna tid blivit ”hellenismens huvudstad”.

Här mötte Rhigas en intellektuellt stimulerande miljö av lärda exilgreker, patrioter och frihetskämpar. Han studerade franska upplysningsförfattare, svärmade för franska revolutionen, tog kontakt med de ”rumänska jakobinerna” och blev en varm beundrare av Napoleon. Liksom många andra greker upplevde han franska revolutionen

119

Biblis42 Text.indd 119

08-06-17 12.51.19

som ett förebud för Greklands frigörelse med fransk hjälp och såg Napoleon som den unge hjälte som skulle gottgöra Europas skuld till Hellas. Och hans Grekland var inte bara antikens, utan ett större Grekland, alla de länder där greker bodde och grekiska talades. Detta nya Grekland skulle organiseras enligt mönster av det antika Greklands stadsstater. Frihet, jämlikhet och broderskap blev ”symboler och löften för de östliga folkens pånyttfödelse”. Under dessa paroller stiftade han i Bukarest ett litterärt och politiskt sällskap, inriktat på Greklands befrielse. Han studerade historia och geografi, författade kampsånger, bland annat den som kallas den ”grekiska Marseljäsen”, utarbetade ett politiskt program för ett fritt Balkan där bulgarer, rumäner, albaner och greker skulle samverka för friheten, började arbeta på sin stora Greklandskarta och planerade en liknande karta över Moldavien.

Fursten Nikolaos Mavrogenis störtades emellertid och avrättades. Rhigas begav sig till Wien där han vistades 1790–91 och pånytt från 1796.

Ett tryckeri och en bokhandel ställdes till hans förfogande och han startade en omfattande bokutgivning. Hans hem i Wien var ett centrum för grekiska patrioter. Själv hyste han större planer.

Han stod i förbindelse med grekiska nationalister i Trieste, och har måhända tagit kontakt med Napoleon då denne kom dit i samband med fredsförhandlingarna i Campo Formio efter det fransk-österrikiska kriget i Norditalien, då fransmännen tog de joniska öarna och befriade dem från Venedigs tyranni. Rhigas planerade att återvända till Grekland medförande sin tryckta produktion, men greps av österrikarna i Trieste, utlämnades till turkarna och avrättades i Belgrad den 24 juni 1798.

Mest berömt av de verk han utgav blev denna Greklandskarta, som har kallats ”en fosterländsk encyklopedi, ett storverk utfört med kunskap, fantasi, konstnärskap och en brinnande kärlek till Grekland”.

Kartan är sammansatt av 12 graverade blad vardera ungefär 50 + 70 cm, graverade i Wien av kopparstickaren Franz Xaver Müller, som var från Böhmen och född 1756. Det första bladet i nedre vänstra hörnet publicerades separat 1796.

Det innehåller en plan och en summarisk vy över Konstantinopel, en detaljplan över seraljen och avbildningar av sex mynt ur tyske kejsarens mynt-

kabinett. Därbredvid ett satiriskt emblem som visar symboler för den turkiska makten, allehanda vapen och en turban, burna av ett sovande lejon.

Titelkartuschen är ståtlig: titelplattan är omgiven av broskornamentik och lagerbladsfestoner, högst upp tronar en kvinna i chiton och himation och med diadem på huvudet, högtidligt ansiktsuttryck och intensiv blick, i högra handen olivkvist och lagerkrans, i vänstra handen en Hermesstav, vid hennes fötter uppslagna codices med geometriska figurer och citat ur Odysséen.

Hon är en personifikation av Hellas med attribut som står för den grekiska civilisationens gåvor till mänskligheten: freden, friheten och demokratin, handeln och ekonomin, konsten, vetenskapen och litteraturen. Bakom henne framskymtar en nyklassisk byggnad med en jonisk portik och en balustrad prydd med urnor. Runt byggnaden scener ur grekisk historia: ryttar- och brottningstävlingar (det är oklart om det är något särskilt spel som återges, i bakgrunden syns ett rundtempel och en akropol), inloppet till Rhodos med kolossen stående bredbent, offer till Zeus (en scen med påfallande romersk prägel), ett skepp med krigare, säkerligen en scen ur Odysséen. På ett fragment av en fris ser vi Deukalion och Pyrrha kasta stenar bakom sig, ur vilka människor uppstår. Deukalion var son till Prometheus, Pyrrha dotter till Pandora, deras son Hellen är det hellenska folkets eponym.

På en framträdande plats under titeltexten ser vi Herakles med lejonhud och klubba angripa amazondrottningen Hippolyte, som flyr på sin häst och med spjutyxan bräckt. Scenen har sin parallell på själva kartan: åtskilliga fältslag och sjöstrider mellan greker och perser finns utsatta, de grekiska trupperna betecknas med klubbor, de persiska med spjutyxor, och dessa är bräckta i de fall perserna har förlorat. Slaget vid Thermopyle, som grekerna förlorade, är däremot inte markerat på kartan men finns med som en detaljplan.

Själva kartan omfattar ett åtskilligt större område än det nuvarande Grekland, nämligen hela den del av Balkan som den grekisk-romerska kulturen nådde under antiken, ett gott stycke norr om Donau. Kartografiskt är den inte någon banbrytande eller ens modern produkt. Konturer och topografi följer den karta över Grekland som gavs ut av fransmannen Guillaume Delisle redan 1683 och sedan kom att tryckas om i nya upplagor över

120

Biblis42 Text.indd 120

08-06-17 12.51.20

hundra år. Peloponnesos och andra landmassor är ”för breda”, något som är karaktäristiskt för kartor tillkomna innan den noggranna trianguleringen introducerades i slutet av 1600-talet och kronometern i slutet av 1700-talet. Och de ganska glest utplacerade ”mullvadshögarna” som betecknar berg ger inte någon rättvisande bild av Greklands kuperade landskap, som har haft så stor betydelse för landets historia. Det fanns också modernare kartor över Grekland att tillgå: av Bourgignon D’Anville 1756 med en bättre kustkontur, av Choiseul-Gouffier 1782 för hans Voyage pittoresque de la Grèce med ett modernare sätt att med skraffering ange bergshöjder, av Louis Stanislas Delarochette 1791 med en kraftigt markerad topografi, för sista delen av Stuarts och Revetts Antiquities of Athens.

Man kan förvåna sig över att Rhigas inte valde någon modern förlaga, men han var i första hand patriot och historiker, inte geograf, och en alltför ymnig topografi skulle ha gett för litet utrymme åt de historiska uppgifterna som var det viktiga på kartan. Men kartan blev omilt bedömd av de närmast efterkommande. Bory de Saint-Vincent i den franska Morea-expeditionen syftar säkerligen på Rhigas’ karta när han i sin kritiska genomgång av Greklands kartografi nämner ”en stor rysk karta från 1797 … tycks ha lånat sina drag från de första Ptolemaios-utgåvorna, och noterna på grekiska med de många tillägg den är överlastad med gör den inte bättre. Dess utförande förtjänar snarast medlidande”.

Sju av de infällda detaljkartorna (Delfi, Olympia, Sparta, Athens omgivningar, slagen vid Thermopyle, Plataiai och Salamis) som har en något modernare typografi, är hämtade ur Jean-Denis Barbié du Bocages atlas till Jean-Jacques Barthélemys roman Voyage du jeune Anacharsis en Grèce 1787. Denna var en fiktiv reseskildring i flera delar, där en ung skyt får resa omkring i Grekland några år före Alexander den stores födelse. Han studerar folkseder och statsskick, samtalar med tidens stora män, Epaminondas, Xenofon, Platon, Aristoteles, Demosthenes. Här får man en levande bild av det antika Grekland, boken blev också oerhört populär och bidrog starkt till sympatierna för det samtida Greklands frihetssträvanden.

Rhigas översatte några delar till nygrekiska, och efter hans död fullföljdes arbetet av andra. Barbié du Bocage var elev till D’Anville; han hade arbetat med Choiseul-Gouffiers Voyage pittoresque och

gjorde 1807 ut en karta över Peloponnesos som emellertid hemlighölls och senare tjänade till ledning för den franska militärexpedition som avkastade den ståtliga publikationen Expédition scientifique de Morée 1831–38.

Bland specialkartorna finns också en plan över Rhigas’ födelsestad Velestino och en typritning av en grekisk teater.

Den stora kartan upptar städer med och utan befästningsmurar, borgar, mindre orter och byar, kyrkor, administrativa gränser, vägar, saliner, antika och moderna fält- och sjöslag. På kartan omtalas berömda mäns födelseorter, en väg byggd av Trajanus i Dacien och därintill en ”Trajanusport”, ännu en dylik i Thrakien, en kanal byggd av Alexandros Ypsilantis i närheten av Bukarest, de underjordiska kanalerna vid floden Acheron och Kopaissjön, labyrinten på Kreta (inte vid Knossos utan i närheten av Gortyn).

I överkanten uppräknas berömda greker och deras dödsår, alltifrån Inachos, Pelasgos och Ogygos (1125) till Dioskorides (23), vidare ptolemeiska kungar och romerska kejsare. I underkanten förtecknas bysantinska kejsare och turkiska sultaner.

I nedre högra hörnet en kompassros indelad i 32 streck med huvudriktningarnas namn på grekiska, turkiska och italienska.

Inte minst intressanta är de 162 avbildade mynten ur kejserliga myntkabinettet i Wien (inte 161 som det står i titeltexten). De flesta är från hellenistisk och romersk tid, några är bysantinska, men några är av äldre datum. De kommer från den grekiska världen runt Egeiska havet och uppåt Balkan, ett fåtal är från Syditalien, men västra och östra Medelhavsområdet, Nordafrika och Egypten saknas. Däremot finns åtskilliga småstäder i Thessalien med. Mynten är inte alltid rätt bestämda: ett från Aigina med den karaktäristiska sköldpaddan har attribuerats till ”Vostitsa” som är det medeltida namnet på staden Aigion i Achaia.

Hur har denna karta kommit till Kungl. biblioteket? Baksidespåskriften löser problemet omgående. Johan Hedenborg var läkare, forskningsresande och storsamlare, bondson från Östergötland, född 1786. 1825 kom han som legationsläkare till Konstantinopel, där han studerade, reste och samlade naturalier, böcker, handskrifter och mynt. 1829 fortsatte han till Alexandria, var 1832

121

Biblis42 Text.indd 121

08-06-17 12.51.20

i Sverige där regeringen inlöste hans samlingar, men återvände sedan till Egypten. 1837–38 gjorde han en resa till Athen och Wien, 1842 flyttade han till Rhodos, 1857 tillbaka till Kairo, 1859 pånytt till Rhodos men 1863 till Florens, där han också avled 1865.

Hans föremålssamlingar har kommit till olika museer, 72 böcker och 28 manuskript till Kungl. biblioteket. Kartan har uppenbarligen förvärvats tillsammans med dessa. Årtalet 1833 är ett rimligt antagande. I Roggebiblioteket i Strängnäs förvaras 16 band reseanteckningar, men i dessa sägs ingenting om någon karta. Det går inte att utröna om han har förvärvat Rhigas’ Greklandskarta under sin resa till Konstantinopel 1825 eller under den senare resan till Athen och Wien 1837.

Däremot är hans reseanteckningar fulla med skarpsynta iakttagelser och spetsigt formulerade kommentarer. Han var snarast en vän av Turkiet och Orienten och ingen beundrare av Grekland, som han fann omoget och inte vuxet rollen som självständig stat. Han var visserligen nyfiken på hur den nyfödda staten skulle klara sig, men man erinras ibland om nutida synpunkter på nya små länder som har frigjort sig från mäktiga och traditionsrika grannar. ”Med främmande lycksökare förenade sig in-

triguerande Greker, hvars syftemål ingalunda var Statens, men indrägtiga tjensters ernående.

Till dessa sednare hörde de Phanariotiska från Constantinopel, föråldrade i ränker, arbetande att som drönare insmyga sig i Stats bikupan och lugnt sluka hvad arbetarna mödosamt sammansläpat… En Statskräfta var den talrika Officersskaran, som måste aflönas och som på 6 000 man soldater steg till 1 200. Orsaken härtill var, att vid slutet af Revolutionen befunnos en mängd härförare, som under fejden burit officerstitlar. Dessa voro utan bröd och fordrade af Staten understöd.

Dessa, allmänt kallade Palikari, erhöllo således aflöningar. De buro deras albanes-costum, vandrade omkring på Caffehusen, drogo deras aflöningar utan tjenstgörande, och skulle endast i nödfall draga svärdet”.

De här raderna påminner om Bory de SaintVincents griniga bedömning av Rhigas’ karta.

Men i Grekland tar man ringa hänsyn till dylikt; där är och förblir Rhigas en frihetshjälte och diktare; en ungdomsrörelse bär hans namn. Hans planer på samverkan mellan Balkans folk skulle ha behövt hållas levande idag, och även innefattat muslimerna. Han fick aldrig uppleva Greklands frihet, och många olyckor skulle drabba grekerna innan den blev verklighet.

L ITTERATUR C. Callmer, C. ”Johan Hedenborg och hans resa i Grekland 1837”, i Från biskop Rogge till Roggebiblioteket, Acta bibliothecae regiae Stockholmensis 25. Stockholm: Kungl. biblioteket, 1976.

Expédition scientifique de Morée. Section des Sciences physiques. 1–3 + Atlas. Paris, 1832–36.

Gehrke, H-J. ”Die wissenschaftliche Entdeckung des Landes Hellás”, Geographia antiqua, 1 (1992), s. 15–36.

Lebel, G. La France et les principautés danubiennes. Publications de la faculté des lettres d’Alger 27. Paris, 1955.

Evangelos Livieratos, E. (utg.). 200 chronia tes Chartas tou Rega: 1797–1997: praktika epistemonikes hemeridas, Kozane, 18 Oktovriou 1997. Thessalonike, 1998.

Lovinesco, E. Les voyageurs français en Grèce au XIX:e siècle. Paris, 1909.

Nonnenberg-Chun, M. Der französische Philhellenismus in den zwanziger Jahren des vorigen Jahrhunderts. Romanische Studien 9. Berlin, 1909.

Sphyroeras, V. Maps and map-makers of the Aegean. Athen, 1985.

Vakalopoulos, Ap. Istoria tou neou Ellenismou. Vol. 4, 1669–1812.

Thessaloniki, 1973.

Kartusch till Guillaume Delisles Greklandskarta 1707. Kungl. biblioteket, KoB HB 16.

122

Biblis42 Text.indd 122

08-06-17 12.51.20

Miró – bondemålaren

K

onstnären Joan Miró började som ”bondemålare”: två av hans centrala verk är inspirerade av familjens lantgård. Men de är mycket olika varandra.

Liksom Picasso var Miró från Katalonien, en autonom region i Spanien, där man är noga med att framhålla sin kulturella egenart och samhörighet med Europa. I Sverige är Miró känd mest för sin lättförfalskade grafik och sitt surrealistiska teckenmåleri, men som så många andra började han med att pröva olika figurativa manér. I hans tidiga bilder ser man spår av både van Gogh, Cézanne, Matisse och Picasso; i slutet av 1910-talet utvecklar han en distinkt stil som sedan blir till ett eget teckenspråk. Den katalanska nationalismen blir alltmer militant efter första världskriget och Miró är med i den rörelsen. Han är inspirerad av landskapet i mycket högre grad än Picasso, som mest håller sig i ateljén, han står med båda fötterna i den katalanska jorden och målar gärna motiv ur bondelivet, både nu i ungdomen och senare i livet. Han sade själv att ”det är ingenting konstigt med det, bilden av en bonde är för mig någonting otroligt starkt. Det är en karaktärstyp jag känner mycket väl, eftersom jag har levat mycket nära den i hela mitt liv”.

Familjen hade en lantgård i Mont-roig utanför Tarragona, och där når hans figurativa period sin höjdpunkt och avslutning med målningen ”Bondgården”, La masia, 1921–22. Den kostade honom nio månaders dagligt arbete och avslutades i Paris. Målningen är en kärleksfull inventering av gårdens redskap och djurvärld utförd med en minutiös noggrannhet, inspirerad av japanska

träsnitt och persiska miniatyrer, som ger motivet en symbolisk innebörd. I mitten ser vi ett eucalyptusträd, där bredvid en kvinna som tvättar, i bakgrunden en häst som driver ett vattenuppfordringsverk. I förgrunden allehanda förvaringskärl, en hund, en get, en tupp, flera kaniner och fåglar.

I uthuset skymtar en gris, framför hönshuset kryper en ödla och en snigel. Det sparsamma gräset målade Miró i Paris; han bad att få sig grässtrån tillskickade från Mont-roig för att få dem riktiga.

Solen lyser från den djupblå himlen utan att kasta skuggor, den ”speglar” sig i den svarta rundeln runt eucalyptusträdets fot. Andra mystifikationer är fotspåren på stigen och det huksittande barnet som erinrar om en persisk anatomisk plansch.

Målningen är stor: 132 + 147 cm; den stod länge osåld men köptes sedan av Ernest Hemingway och donerades i tidens fullbordan till National Gallery i Washington.

Två år senare målar han ”Brukad jord” (eller ”Den plöjda åkern”, Terra llaurada), den första målningen i hans nya ”poetiska” surrealistiska stil. Den påbörjades i Mont-roig sommaren 1923 och avslutades i Paris under vintern. Här återfinner vi miljön och menageriet från ”Bondgården”, men förflyttade till en övernaturlig värld; färgskala, komposition och formspråk är hämtade från medeltida väggmålningar. Det stora trädet – en pinje eller ett Johannesbrödträd – har ett öra som surrealistiskt attribut; ögonen i kronan och på kotten är hämtade från den medeltida bildvärlden: ”ett levande träd med ögon som ser och öron som hör” sade Miró själv. Till vänster en kombination av ett fikonträd med flaxande armar och

123

Biblis42 Text.indd 123

08-06-17 12.51.20

en gränspåle med flaggor: Spanien, Katalonien, Frankrike och Italien; vid dess fot en bevattningskanal, därbredvid en get som gnager på en kaktus. Till höger själva åkern med plöjaren och hans oxe, som kunde vara hämtade ur en hällristning eller en målning i Altamira-grottan. Här möter vi pånytt det spruckna huset med sitt trädgårdsland, den hopvikta tidningen, hästen, hunden, tuppen, snigeln och kaninerna. Ödlan, som kryper fram ur hinken, har fått en toppig hatt och förvandlats till trollkarl, men kunde också vara hämtad ur ett medeltida bestiarium. Vi befinner oss i den förtrollade skog vid havet, som beskrivs i Guillaume Apollinaires saga om Merlin trollkarlen; hit hör också den stiliserade fisken som sticker upp ur marken. Så olika kan en och samme konstnär behandla ett och samma motiv ur bondemiljön: med stiliserad realism och med en fullt frisläppt fantasi. Litet senare gjorde han för övrigt den tredje målningen i sviten: ”Katalanskt landskap (jägaren)”, där han har gått ännu ett steg in i det surrealistiska teckenspråket. Men det är påfallande att bönderna själva saknas i de här bilderna, utom som staffage och tecken. Miró intresserade sig inte för människor på samma sätt som Picasso.

De porträtt han målar blir aldrig riktigt levande.

De katalanska bönderna med röd toppluva (barretina), skägg, pipa och gevär förblir symboler för en idé. Det var landskapet, djurvärlden, föremålen och idéerna som inspirerade honom.

Litteratur Dupin, Jacques och Ariane Lelong-Mainaud. Joan Miró. Catalogue raisonné. Paintings. 1–. Paris, 1999– Joan Miró 1893–1993. Fundació Joan Mirö, Barcelona 1993 (utställningskatalog).

Krauss, Rosalind och Margit Rowell. Joan Miró: Magnetic Fields.

New York, 1972.

Penrose, Roland. Miró. New York, 1985.

124

Biblis42 Text.indd 124

08-06-17 12.51.20

”Terra llaurade” – ”Brukad jord”, 1923–24. Olja på duk, 66 x 93 cm. © Joan Miró/BUS 2008.

125

Biblis42 Text.indd 125

08-06-17 12.51.21

Göran Bäärnhielm

Foto Ulf Huett Nilsson

126

Biblis42 Text.indd 126

08-06-17 12.51.22

GÖRAN BÄÄRNHIEL M Fil. dr, förste bibliotekarie Göran Bäärnhielm har många strängar på sin lyra. Som Kungl. bibliotekets kartexpert har Göran under en lång följd av år varit en garant för kvaliteten i KB:s verksamhet inom området. Allt från beståndsuppbyggnad, besvarande av frågor och synliggörande av samlingarna genom intensifierad registrering och katalogisering till anordnande av utställningar och konferenser har Göran ansvarat för. Som flitig skribent har han fungerat som brobyggare mellan bibliotek – arkiv – museer – akademin.

Göran är en ofta anlitad föreläsare och en nationell och internationell auktoritet, verksam i ett flertal kartorganisationer inom och utanför Sveriges gränser. Görans intressen har även inneburit engagemang i bl.a. Svenska Klassikerförbundet och Svenska Humanistiska Förbundet samt redaktörskap för Folkets historia och Nordisk tidskrift för bok- och bibliotekshistoria.

Göran som skribent möter vi i detta nummer av Biblis, som även ger prov på mångsidigheten: Göran som kartspecialist, som bildkännare, bokhistoriker, latinist, handskriftsbibliotekarie, arkeolog och medeltidshistoriker. Att ett av hans ämnen är matematik anas i vissa kartanalyser.

2008 är Kartans år, så lämpligt att det infaller samma år som Göran går i pension. Jag betraktar Kartans år som en hyllning till Göran Bäärnhielm! ingrid svensson

Tidigare publicering i annan form: Kungl. bibliotekets kart- och bildsamlingar, i Kungl. biblioteket. Byggnaden & samlingarna (1998); Inseglingen till Stockholm 1623 – en holländsk seglingsbeskriving och dess föregångare, i Kart & Bildteknik 2007 (nr 4); Islamiskt i Kungl. biblioteket, i Sverige och den islamiska världen (2002); Katalanska kartografer, i Populär historia 2000 (nr 1); Boksamlingen i Kvikkjokks kyrka, i Kring Alkavare lappkapell (1988); Tullinspektor Berghman och Söderköpings karta, i Accurata descriptio. Studier i kartografi, numismatik, orientalistik och biblioteksväsen tillägnade Ulla Ehrensvärd (2003); Scener ur folklivet – Erik Dahlberghs Sverige, i Folkets historia 1986 (nr 4) och Stormaktstid (1992); Rålambska samlingarna i Kungl. biblioteket, i The Sultan’s Procession. The Swedish Embassy to Sultan Mehmed IV in 1657–1658 and the Rålamb Paintings (2006); Resan till Stora Skälmslandet och ett geografiskt instrument från 1700-talet, i Kart & Bildteknik 2004 (nr 4); Karikatyrer från franska revolutionen, i Folkets historia 1989 (nr 1); Rhigas Feraios’ Greklandskarta, i Hellenika 1994 (nr 2); Miró – bondemålaren, i Folkets historia 1993 (nr 4).

127

Biblis42 Text.indd 127

08-06-17 12.51.23

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungl. biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.kb.se/biblis Styrelse: Margareta Törngren (stf. ordf., kassaförv.), Lena Norberg (vice ordf.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Gunilla Eldebro (sekr.), Gustaf Holgersson, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman, Peter Luthersson, Dick Norberg, Gunnar Sahlin och Clas-Ove Strandberg Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungl. bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Margareta Törngren Redaktörer: Ingrid Svensson, 08-463 42 31, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Stefan Lundhem, Per S. Ridderstad och Glenn Sjökvist medlemskap i föreningen biblis / prenumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungl. biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 08-463 41 52, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

© Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2008 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Fotoenheten, Digitala Biblioteket, Kungl. biblioteket Tryck: Preses Nams, Riga 2008 issn 1403-3313

Biblis42 Text.indd 128

08-06-17 12.51.23

Biblis 42

Biblis 42 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2008 sek 80

2008 är Kartans år och i Biblis 42 lotsar Göran Bäärnhielm oss genom Kungl. bibliotekets rika kart- och bildsamlingar, med avstickare till boksamlingen i Kvikkjokks kyrka, fantasikartor och konstnären Miró som bondemålare.

FD Göran Bäärnhielm, född 1941, förste bibliotekarie, Kungl. biblioteket.

Foto Ulf Huett Nilsson

Baksidan: ”Jag skulle ge dem åt djävulen med gott samvete”. En bondkvinna med slända i handen bär på ryggen en adelsdam och en nunna med radband. Karikatyr från franska revolutionen, ingår i en liten samlingsvolym med 285 gravyrer som tillhört kung Karl XV:s privata bibliotek. Kungl. biblioteket.

(PLAF 53:67)

Biblis42 Jacket.indd 1

Framsidan: Bestigning av Pompejuskolonnen i Alexandria, tecknad av Carl Peter von Heidenstam 1819.

Kungl. biblioteket (KoB H.uts. B.128)

08-06-17 11.14.23