PÅSKSPEL: Det handlar påsken om – egentligen
CARINA PULPUR, STOLT SAME: ”Känslan av att komma i kontakt med sina rötter är så otroligt stark”
TEMA
ANDREAS WIJK:
”Jag insåg att homofobin skapats av människor, inte Gud”
5 BÖCKER OM LIVETS FÖRÄNDRINGAR
Sluta jaga lyckan – fyll livet med mening
Vändningskontrollant. Smaka på den. Det är ganska otippat att jag har genomgått svenska simförbundets funktionärsutbildning och att jag numera är certifierad tävlingsfunktionär. En lång rad regler för respektive simsätt är inlärt (hyfsat) och jag har genomfört två praktikpass.
Min första insats vid tävling var som vändningskontrollant då jag med stor vånda skulle klocka vändningen men också kontrollera att vändningen utfördes korrekt. Jag var inte bara rädd att behöva diskvalificera en simmare utan också att plurra. Ramla i. Tänk förnedringen. För mig men framförallt
ibland går det upp och ibland går det ner. Ju årsrikare jag blir, desto större insikt får jag om livets gåva men också gräns. Och alla möjligheter där emellan. Livet är fyllt av glädje och sorg, arbete och vila. Ibland tvingas vi vaka vid sjukbäddar, andra gånger kanske vi får vara vändningskontrollanter på en simtävling. Ibland skiftar det orimligt snabbt och andra stunder i livet kan det kännas som om tiden står stilla. Oavsett så befinner vi oss i en process. Oupphörligen fortsätter livet att förnyas. Jag vilar i att det finns nåd för allt som är och blir, att Gud omsluter allt. Tomas Tranströmers insiktsfulla ord i dikten Romerska bågar kommer till mig; ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
för min tävlande dotter. Som funktionär behöver man nämligen stå lutad över kanten för att få en bra överblick och även fast jag inte har någon tendens till yrsel så kändes det osäkert och otäckt att stå så nära kanten på halkigt underlag. Som tur var, så var jag ansvarig för bana ett och kunde hålla ett krampaktigt tag om bassängstegen. Allt flöt på fint utan några ofrivilliga klädsim eller andra fadäser av mig, tror jag. Jag fick certifikatet i alla fall.
Att få vara vändningskontrollant på en simtävling som min dotter deltar i är en lycka större än jag kan beskriva. Att få vara mamma till ett idrottande barn är ingen självklarhet, och för fem år sedan när min dotter drabbades av leukemi kunde jag bara hoppas att hon en dag skulle kunna röra sig som ett friskt barn. Av ren tacksamhet skulle jag ställa upp på vilka funktionärsuppgifter som helst, nästan.
DETTA VÅRNUMMER HAR temat skiften och innehåller flera berättelser och inspirerande reportage om hur livet ständigt är i rörelse och förändring. En process som börjar vid den första celldelningen och fortsätter oändligt.
Att vara människa är i sig en utvecklingskurva,
BÖN. Gud vi tackar dig för livet som du ger oss. Vi ber om varma hjärtan och öppna sinnen så att vi tar emot livet som en gåva. I din kärlek vill vi vara och ge vidare av det vi får från dig. Låt vårljuset inspirera oss till fortsatt kamp för livets skull. Amen.
Marie Edström Kyrkoherde i Örnsköldsviks norra pastorat
”Av ren tacksamhet skulle jag ställa upp på vilka funktionärsuppgifter som helst, nästan.
Din församling
4 Aktuellt i pastoratet
6 Intervju Birgit
Brännström om hur
tiderna förändrats
25 Sjukhuskyrkan
26 Intervju Carina
Pulpur har landat i sitt ursprung
30 Frid på kyrkogården
32 Påskspel för unga
Tema skiften
10 Jakten på lycka och meningen med livet
Porträtt
16 Andreas Wijk, artist Jag har aldrig varit på en bättre plats i livet
Övrigt
9 Nyfiken på kallbad
20 Påsken En skruvad
trestegsraket
23 Så blir du svinnsmart
24 5 boktips om skiften
Hur firar du påsk?
» Går till anhörigas grav och äter god mat, till exempel ägg.
» Lite enklare – lika stort! Nu har ni chansen att gifta er den 3 juni i Arnäs kyrka.
» Scanna qrkoden för mer information. Störst av allt är kärleken!
» Inget speciellt. Det blir en släktmiddag någon av dagarna.
» Ja, om det är någon konsert eller annat musikevenemang.
» Påsken är en favorithögtid, en kravlös, lugn ledighet med familj, vänner och god mat.
» Nej.
» Jag firar påsk helst på skidor! Jag åker skidor på sjön i Movattnet där jag har min stuga.
» Jag brukar vanligtvis inte gå i kyrkan under påsken.
» Den här tidningen delas ut av Svenska kyrkan till alla hushåll inom Örnsköldsviks norra pastorat. Eftersom vi även informerar om begravningsverksamheten delas den även ut till de som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.
» Under påsken brukar naturen vara min kyrka och skidturen min gudstjänst. Men i år ska jag vara kyrkvärd i Örnsköldsviks kyrka på påskdagen.
Produktion: Verbum AB
Ansvarig utgivare: Martina Croner martina.croner@verbum.se
Tryck: Stibo Complete, Katrineholm, 2023. Distribution: Postnord
Omslagsbild: Charlotte Nordin
» ... det nu finns regnbågsflaggor i varje församling i pastoratet. Flaggning kommer att ske under regnbågsveckan och i samband med prideparaden i Örnsköldsvik.
Pastoratsexpedition: 0660-26 64 00
Telefontider:
Mån 9.00–12.00 13.00–15.30
Tis, Tor & Fre 9.00–12.00
Mejladress: ornskoldsviks. norra.pastorat @svenskakyrkan.se
Aktuell information: svenskakyrkan. se/ornskoldsviksnorra
» I det stora röda tegelhuset i centrala Husum ligger Kyrkans hus med samhällets enda café.
Café Duvan är en inbjudande mötesplats som samlar fikasugna, hungriga och entusiastiska ideella.
Hit kan man komma för att fika eller äta lunch. Här finns även en liten shop där man kan köpa fairtradevaror.
Ulf Nordgren, Bertil Lundström
och Tomas Olsson är tre ideella som sköter caféet på tisdagar. De har alla tidigare varit politiskt engagerade i kyrkorådet och såg då i sitt uppdrag att det inte var enkelt att få församlingsbor att engagera sig ideellt i kyrkan.
– Vi beslutade att föregå med gott exempel. Nu har vi tre jobbat tillsammans på Café Duvan i två–tre år. Tiden går fort när man har
roligt, säger Ulf Nordgren.
–För 60 kronor får man soppa, smörgås, en gobit och kaffe. Här är det billigt, trevligt och bra service, vi har ju bordsservering. Här skämmer vi bort våra gäster, säger killarna med ett varmt skratt.
Hela överskottet från försäljningen i Café Duvan går till ACT Svenska kyrkan.
Eva Eriksson» ”Grubb och Krubb” är ett gäng glada gubbar i olika åldrar som grubblar och krubbar tillsammans. Gruppen träffas på församlingshemmet i Gideå tio gånger under ett år. Vi brukar laga en maträtt eller en macka varannan gång. De gånger vi lagat mat har vi bland annat lyckats åstadkomma baconinbakad köttfärslimpa såväl som stekströmming med stampad potatis. När vi haft mackor har vi bland annat gjort landgångar och bakat focaccia.
En tanke med Grubb och Krubb har varit att bryta ensamheten och att deltagarna vågar sig på att laga mat man inte lagat tidigare. En annan tanke har också varit att vi skulle kunna delge varandra något som vi är intresserade av, sådant vi varit med om eller går och funderar på. Det har varit allt från biodling till spännande industriminnen. Gamla journalfilmer har varit ett annat uppskattat inslag Kunskapsnivån har varit från ”jag kan skala potatis” och uppåt. Med egna förkläden och kokböcker utför vi storverk varje gång och vi ger alltid varandra godkänt.
Träffarna är otroligt populära och det största problemet är bara att tiden går så fort när man har roligt. Under hösten 2022 var Grubb och Krubb-gänget med och förberedde paltfesten på församlingshemmet i Gideå. Då revs det potatis i mängder vill jag lova.
Vårterminen avlutas med en liten utflykt då vi lagar mat på muurikka över öppen eld.
Jan Vikberg
» Nu söker vi dig som vill jobba på någon av våra kyrkogårdar några veckor i sommar.
» Vi söker även två cafévärdar till sockenstugan i Arnäs. För att söka måste du minst fylla 16 år 2023.
» Mer information hittar du på: svenskakyrkan.se/ornskoldsviksnorra
... Eva Halling, som den 1 februari välkomnades som ny präst i Grundsunda och Gideå Trehörningsjö församlingar.
Hej Eva, vem är du?
– Jag kommer ursprungligen från Östersund och har bott många år i Umeå och Sollefteå, men sedan tre år tillbaka bor jag i Örnsköldsvik. För ett år sedan prästvigdes jag. Vägen dit har inte varit rak, jag har arbetat inom kundservice, som journalist, kyrkvaktmästare, i storkök och på Norrlandsoperan. Nu senast var jag pastorsadjunkt i Nätra-Sidensjö och nu äntligen får jag vara präst på riktigt.
– Jag kom in i kyrkan i tonåren via körsången, och kören är fortfarande en viktig del i mitt liv. Annars tar mina hundar upp mycket av fritiden, de vill ut på promenader och picknickar, så det är bara att hänga med.
Vad ser du mest fram emot i din nya tjänst?
– Att få vara en del av församlingens liv i glädje och sorg, högtid och vardag. Att göra vanliga prästgrejer, helt enkelt.
Det här är Eva Halling
Ålder: 46 år
Familj: Maken Ola och två beaglar. Bor: Örnsköldsvik.
Favoritmat: Allting som är vällagat av bra råvaror.
Boktips: Kanadensiska deckarförfattaren Louise Penny. Bra språk, intressanta karaktärer, spänning och kultur.
Favoritresmål: Med risk för att vara en klyscha, Jerusalem.
Användbar talang: Jag är bra på att laga efterrätter.
... Helena Näsström, som den 23 januari började som ny diakon i Örnsköldsviks församling.
Hej Helena, vem är du?
Baconinbakad köttfärslimpa – egenhändigt tillagad av Grubb och Krubbgänget.
– Jag är socionom och efter utbildningen i Umeå bodde jag i Göteborg i mer än tre år, där jag jobbade på ett av Frälsningsarméns boenden för personer med missbruk. Jag har nyligen avslutat min anställning på Örnsköldsviks kommun, där jag jobbat inom socialtjänsten i nära 20 år. Jag har jobbat i Beroendegruppen sedan 2014, och innan det med utredning av barns behov, ungdomsbehandling och familjerätt. Efter gymnasiet jobbade jag med att exempelvis köra sopmaskin, kamratstöd, hemtjänst, kök och städ. Vad ser du fram emot i din nya tjänst?
– Jag har inte jobbat inom kyr-
kan tidigare så det blir spännande med en arbetsplats med olika professioner. Jag ser fram emot att se vad det innebär att vara diakon i Örnsköldsvik.
Det här är Helena Näsström
Ålder: 52 år
Familj: Sambo och fyra barn.
Bor: Örnsköldsvik
Favoritmusik: Disco/funk från 60- och 70-talet som är roligt att dansa till. Gillar att göra på fritiden: När jag är ledig tillbringar jag mycket tid hemma men tycker även om att vara ute i naturen. Badar på sommaren och peppar för att prova vinterbad.
Filmtips: Slumdog millionaire
Användbar talang: Jag är himla bra på att fynda på loppis.
”Äntligen vara präst på riktigt”
”Spännande se vad det innebär”Foto: JAN VIKBERG
VEM? Birgit Brännström, 90, har sett tiderna förändras och haft modet att våga sticka ut.
» Birgit Brännström brukar presentera sig som diakon, sjuksköterska, mamma, mormor och farmor. Hon är en pigg 90-åring som har sett hur tiderna förändrats i både kyrka och samhälle. Vi sitter i Birgits vardagsrum och dricker kaffe medan hon berättar om sina många livserfarenheter. När vi börjar samtalet tar hon oss tillbaka till studentlivet på Vårsta.
Redan som 17-åring började Birgit studera till diakonissa med specialinriktning på sjuksköterska på Vårsta diakonigård. Anledningen till att hon ville jobba i kyrkan var en speciell kvinna som Birgit mötte redan som barn och som kom att bli hennes stora förebild. Kvinnan jobbade som diakonissa i Örnsköldsviks församling och Birgit tyckte att hon verkade ha ett roligt jobb.
Birgit minns studentlivet som en ljus tid. Det var en härlig gemenskap mellan studiekamra-
terna som levde tillsammans i en storfamilj.
– Diakonutbildningen var så väldigt annorlunda på 50-talet mot för vad det är nu. Förutom själva studierna ingick det också i utbildningen att vara städpatrull i huset. Vi tog hand om hushållsarbete och fick utföra städning, ordna med måltider, diska och vara värdinna för husets olika gäster. Vi fick hjälpa till med allt möjligt och någon fritid var det inte tal om. När vi var lediga och skulle tillbaka till skolan sa vi att vi ”åkte hem” till Vårsta.
BIRGIT MINNS OCKSÅ artigheten och hur man tilltalade personer.
– Man sa aldrig du till varandra. Det var som en helt annan värld då, jämfört med hur det är i dag. Det formella var så viktigt. Det var mycket herr och fru och fröken på den tiden, skrattar Birgit. På Vårsta tilltalades man som syster eller
Det formella var så viktigt. Det var mycket herr och fru och fröken på den tiden.
fröken och jag var Fröken Bonnér. Det var en kvinnligt dominerande tillvaro och flickorna var hårt hållna. Inga pojkar och fästmän fick umgås med flickstudenterna.
– Vi tyckte inte att de där reglerna var särskilt konstiga. Det var ju så det var på den tiden, men det skulle ju aldrig funka i dag, berättar Birgit. Att hålla flickor och pojkar ifrån varandra är ju helt oförenligt med dagens samhälle. Och med det sagt vill jag inte ha det som det var då.
PÅ DEN TIDEN när Birgit studerade till diakonissa fanns en mer eller mindre outtalad förväntan på att kvinnor i församlingstjänst skulle leva som ogifta. Församlingsjobbet för en kvinna ansågs vara så krävande att det var otänkbart att kombinera med man och barn. Birgit var därmed helt inställd på att leva singel.
Sommaren 1955 blev därför väldigt speciell. Birgit skulle göra praktik och fick en husmorstjänst på Dekarsögården. Där förändrades alla hennes livsplaner. Det var »
”Text och foto: Charlotte Nordin
På 50-talet när Birgit studerade till diakonissa fanns en förväntan på att kvinnor i församlingstjänst skulle leva som ogifta.
”Förr skulle kvinnor ha kjol, så var det bara. Jag hade byxor ändå, för jag har alltid varit en person som stuckit ut lite”, skrattar Birgit.
Mest nöjd med i sitt liv: Familjen utan tvekan, och tiden när vi bodde i Gärdnäs. Där trivdes vi så bra allihopa.
Gör för att koppla av: – Läser. Jag har alltid haft flera böcker på gång. Jag tycker om att läsa historiska böcker och böcker där jag får utforska olika platser och kulturer och sedan också resa dit för att se. Det är spännande!
Så håller man sig vid god vigör: Skaffa dig projekt! Gör roliga saker, utforska, planera och ha något se fram emot.
Livsmotto: ”Jag kan ha fel.”
Så sa Björn Natthiko Lindeblad och det där är så bra. Man ska inte vara så säker.
då Birgit mötte sin stora kärlek Henrik Brännström som läste till diakon på Stora Sköndal och också gjorde praktik på Dekasögården.
– Det sade ”klick” mellan oss där och då.
Nu hamnade Birgit i ett dilemma. Hur skulle hon göra med diakonstudierna och förväntningarna på singelliv när hon förälskat sig i en man?
Birgit åkte till Vårsta diakonigård och berättade för föreståndarinnan, syster Ester, om hur det hela låg till. Birgit var till och med beredd på att avsluta sina studier på grund av kärleken. Men föreståndarinna förstod och Birgit, som var en stark och modig ung kvinna, gick emot allas förväntningar och satsade både på kärleken och att ta diakonissaexamen.
Birgit som diakonissa i Härnösands domkyrka av biskop Hultgren. Som 20-åring fick hon sin första tjänst i Själevads församling och hon fick ansvara för både verksamhet för äldre och barn- och ungdomsarbetet. Någon arbetsbe-
skrivning eller handledning fanns inte och hon fick lägga upp arbetet helt på egen hand.
– Jag gjorde hembesök och utförde lite sjukvård. Många äldre hade det socialt jobbigt och behövde hjälp och råd för olika saker, men vad hade jag som 20-åring för råd att ge? Men roligt var det.
– I Hanabäck hade jag en juniorgrupp och i Själevad en teatergrupp. Vi gjorde cykelutflykter med barnen och vi hade läger. Tänk dig, ungdomarna cyklade till lägret, skrattar Birgit.
BIRGIT OCH HENRIK gifte sig 1956. Barnen Jan och Mats föddes först och några år senare kom Anna och Stefan. Familjen flyttade runt mycket beroende på jobb och Henriks studier – Sorsele, Härnösand, Gärdnäs, Tuna, Strömsund, Näsåker... Och så slutligen tillbaka till Örnsköldsvik.
Birgit blev änka 1981 då Henrik dog i sviterna av en hjärtinfarkt, endast 56 år gammal. Efter sin makes bortgång fick Birgit tjänst i Örnsköldsvik församling som diakonissa.
– Församlingens behov av det diakonala arbetet är så annorlunda i dag mot för vad det var när jag var yrkesverksam. Nuförtiden frågar man efter helt andra saker. Vi mötte till exempel inga flyktingar, det var inga nysvenskar som kom till församlingen och det fanns inga segregerade områden i Örnsköldsvik som vi har i dag. Birgit var med och startade upp Värmestugen i Gamla tingshuset, en verksamhet för missbrukare och det här talar hon varmt om. – Värmestugan var ett ekumeniskt samarbete med flera församlingar i Ö-vik och vi hjälptes åt att bemanna, säger Birgit.
HON FORTSÄTTER ATT berätta lite om hur det var förr i kyrkan. – För 50 år sedan gick man till gudstjänst i högtidliga kläder. Klädseln var viktig. På långfredagen var det inte tal om att klä sig färgglatt och mönstrat, det var fullständigt opassande. Då skulle man vara klädd i svarta kläder. Det är inte så hemskt länge sedan som långbyxor på kvinnor inte ansågs passande. Kvinnor skulle ha kjol, så var det bara. Jag hade byxor ändå, för jag har alltid varit en person som stuckit ut lite och gjort lite annorlunda än vad som förväntas, berättar Birgit.
Förr firade man nattvardsgudstjänst högst tre–fyra gånger per år. Det var väldigt högtidligt. Barn var inte tillåtna att ta nattvard förrän man hade konfirmerats.
– Tänk vad skönt att det blivit enklare i dag för människor att fira nattvard och att det inte är så höga trösklar nu som det var förr. Det tycker jag är bra. Men Sverige har blivit mycket mer sekulärt. Eller åtminstone mindre folk i kyrkan. Kyrkans plats i samhället var tydligare förr och konkurrensen med andra aktiviteter var inte så stor då som nu.
Kyrkans framtid, hur ser du på den?
– Jag tror fortfarande på frivilligarbetet i kyrkan och på att engagera ideella. Det är viktigt att vi frågar efter människor och deras kompetenser och sedan följer upp och har kontinuerliga träffar med dem, säger Birgit. Vi behöver ideella för kyrkans framtid.
På långfredagen var det inte tal om att klä sig färgglatt och mönstrat.
Malin Tegnhammar badar varje vecka, gärna vindstilla dagar.
Foto: PRIVAT
Många talar sig varma om kallbad. För coachen Malin Tegnhammar är de bästa effekterna de mentala.
» Än är det några veckor kvar på bästa badsäsongen, enligt landets kallbadentusiaster.
– För att det ska bli härligt badar jag helst en vindstilla dag, säger Malin Tegnhammar, regelbunden kallbadare sedan fem år tillbaka. Liksom många andra lockades hon av alla hälsofördelar.
– Jag är väldigt frusen av mig och hade egentligen aldrig trott detta kunde vara något för mig, berättar Malin. Men första doppet överraskade.
– Det gav mig världens kick. Att jag klarade att ta mig i och faktiskt stanna kvar i några sekunder gjorde mig imponerad av mig själv, berättar Malin.
Och i stället för att frysa kände hon sig varm efteråt.
Som experiment fortsatte hon att kallbada en gång per vecka och
insåg att hennes humör generellt blev bättre.
– Kallbad gör mig glad, men också modigare.
MALIN BADAR GÄRNA tillsammans med andra. Det är en säkerhetsaspekt, men det finns också något unikt i den positiva gemenskapen.
– De flesta är så nervösa inför sitt första bad att de inte lyckas dölja det på det där vuxna sättet som vi annars så ofta gör. Samtidigt blir många också så positivt överraskade av sig själva att de
inte kan låta bli att visa det, lite som stolta barn gör. Det tycker jag är så fint att se, säger Malin.
ATT KALLBADA HANDLAR många gånger om att övervinna hinder och gå utanför vår bekvämlighetszon. Det mod vi visar oss själva då är enligt Malin överförbart till andra situationer i livet.
– Om jag klarar att bada i en isvak, ja då klarar jag mycket annat också.
Kallbad är dessutom en konkret och mätbar prestation, till skillnad från så mycket annat i livet.
– Ett kallbad går inte att ifrågasätta eller prata bort efteråt. Gjorde du det, så gjorde du det.
EN ANNAN FÖRDEL är att du övar upp din smärttålighet. Genom att aktivt stanna kvar i det kalla vattnet lär du dig hantera obehag och vet att jobbiga känslor till slut lägger sig.
– Kanske att du mer undermedvetet vet att du klarar svåra situationer, säger Malin. Varför har kallbad blivit så populärt tror du?
– Vi lever så skyddat, vi är aldrig hungriga, aldrig kalla. Att kallbada är en rå, mänsklig upplevelse, som dessutom ger dig en ”hög på livetkänsla” tack vare alla hormoner som aktiveras. Du känner dig väldigt levande, säger Malin.
Sophie EkmanMalin
Tegnhammar
Ålder: 33 år.
Familj: Sambo och hund.
Bor: Kvissleby, söder om Sundsvall.
Gör: Coach, författare, kursledare och kallbadare.
Motto i livet: ”Vad är det bästa som skulle kunna hända?”
Instagram: Onespoonhappiness
5 tips för säkert kallbad
1 Alla kan kallbada, men om du har problem med hjärtat eller högt blodtryck, prata med din läkare först.
2 Bada helst en vindstilla dag för att inte bli nedkyld efteråt.
3 Bada inte ensam och gå i vattnet från strand eller via badstege.
4 Håll huvud, fötter och händer varma genom mössa, badskor/ullstrumpor och vantar.
5 Doppa hela kroppen förutom huvudet.
Att sträva efter lycka är ett självklart mål för många. Men lycka
är bara en kortvarig känsla, påminner filosofen Frank Martela. Skifta ditt fokus och hitta bestående mening genom kontakt med dig själv och andra.
Text: Linda Newhamn
Illustration: Kajsa Nordlund
Foto: Theresia Köhlin
ivets meningslöshet slår till ibland. Som när du mikrar ännu en lunchlåda för hastigt intag mellan möten. Eller när något tragiskt händer, som att någon drabbas av en allvarlig sjukdom. Då är det lätt att inse hur snabbt livet kan vända, och undra varför du ägnar dig åt så många betydelselösa saker i stället för att vara med dina älskade eller göra det du verkligen vill.
– Som människor vill vi att våra liv ska ha betydelse, vi är hårdkodade att söka mening. Den religiösa traditionen kan vara en orsak till att vi fortfarande, trots att vår kultur i hög grad sekulariserats, suktar efter en större ovanifrån given mening, säger filosofen Frank Martela, som forskat på ämnet mening och även skrivit boken
A wonderful life – insights on finding a meaningful existence
Som filosof får Frank Martela ofta frågan ”Vad är meningen med livet?” Men han tycker att frågan är svår. Många filosofer före honom
– Vi bör alltså inte fråga oss vad som är meningen med livet, utan meningen i livet. Vad får ditt liv att kännas meningsfullt och värt att leva?
Idagens västerländska kultur är vi många som hamnar på villovägar när vi i stället börjar söka efter lyckan genom resor, självförverkligande och köksrenoveringar. Och det är inte så konstigt, för det kommuniceras ofta att vi borde söka lycka. Ja, lyckan har snarast blivit vår heliga ko, ett självklart mål i livet.
– Men lycka är bara en känsla, som inte kan ge en bestående känsla av mening. Det är heller inget bra sätt att undvika existentiellt obehag.
Frank Martela skriver i sin bok att strävan efter att maximera den egna lyckan till och med kan slå tillbaka.
– Forskning visar att personer med ett exklusivt fokus på den egna lyckan är de som njuter minst av livet. Det kan också förstöra ens relation till andra, ”jag ser att du mår dåligt, men tyvärr jag ska yoga i dag”, trots att nära relationer är den sanna källan till lycka. Strävan gör också att vi inte tolererar livets jobbiga stunder lika bra, för vi känner oss misslyckade när vi inte är lyckliga. Men livet går ju upp och ner.
har konstaterat att det inte finns någon egentlig mening med livet. Forskare har sedan länge bevisat att människans liv ur ett större kosmiskt perspektiv är både flyktigt och obetydligt.
Så hur fyller du livet med mer mening? Det exakta svaret är såklart individuellt, men Frank Martela berättar att forskningen har hittat fyra vägar till ett mer meningsfullt liv. Den första handlar om att investera i dina nära relationer.
”Vi bör alltså inte fråga oss vad som är meningen med livet, utan meningen i livet.
Frank Martela
Vad får ditt liv att kännas meningsfullt och värt att leva?
ETT BETYDELSEFULLT LIV
1 Värdesätt och investera i dina relationer med andra människor.
2 Hjälp andra så hjälper du samtidigt dig själv.
3 Var i kontakt med dig själv, lär känna dig själv och bli den person du egentligen är.
4 Ta alla dina förmågor i bruk och lär dig nya saker.
Nästa uppslag: Hanna och Take bytte bana
A wonderful life – insights on finding a meaningful existence
Frank Martela
Harper Design International
När tanken på att bli präst väl var väckt, kändes det självklart för Hanna.
Hon upptäckte att drömyrket som skådespelare gjorde henne tom och självcentrerad. I dag jobbar Hanna Sundén som präst.
– Det är sällan jag går hem från jobbet utan att känna tacksamhet.
» Vi möts i Farstastrandkyrkan, som ligger högt uppe på en kulle, mitt bland lägenhetshus strax söder om Stockholm. Vid tillfället förbereder man för onsdagsmässa med efterföljande lunch.
– Det är fint att vi kan skapa mötesplatser för människor och bjuda in. Många i vårt samhälle behöver få höra att ”det vore roligt om du kom.”
inte riktigt överens med verkligheten.
– Man förväntas vara mer bufflig än vad jag är som person, man måste själv ha kontakter, vara väldigt framåt och sälja in sig själv. Men det jag framförallt inte gillade var hur jag blev allt mer självcentrerad. Det var mycket tankar kring min egen person, säger Hanna.
– Och när tanken väl var väckt kändes det självklart. Jag hade tron med mig sedan barnsben, men hade inte tänkt att det kallet skulle komma så tidigt i livet.
2020 vigdes Hanna till präst, och hon säger sig ha stor nytta av sin bakgrund som skådis.
– Att hålla i en gudstjänst är som att ha en liten föreställning; man klär på sig prästkläder, ställer sig inför folk och förmedlar något. Med den skillnaden är att jag nu är en kanal för Guds kärlek.
HANNA TYCKER ATT prästyrket känns mer meningsfullt.
Hanna är nöjd med sin valda väg, även om drömmen från början var att bli skådespelare. Redan som barn gillade hon att leka olika karaktärer.
– Mamma har berättat hur hon ibland trodde att det var flera barn i ett rum, men när hon gläntade på dörren var det bara jag som satt där och gjorde olika röster.
SOM UNG LOCKADE även röda mattor och kändisskap. Hon gick teaterlinjen på gymnasiet, några eftergymnasiala utbildningar och jobbade sedan med olika friteatergrupper.
Men drömmen om yrket stämde
Hanna Sundén
Ålder: 36 år.
Familj: Man och två barn, 1 och 4 år.
Bor: Hägersten.
Gör: Präst i Farsta församling, Stockholm.
Hon hamnade i en form av kris, å ena sidan hade hon byggt upp sin identitet kring skådespeleriet, å andra sidan var yrket inte alls lika uppfyllande som hon trott.
– Samtidigt fanns det en rädsla i att släppa drömmen, för då kanske jag aldrig skulle kunna plocka upp bollen igen.
HANNA HADE OCKSÅ vid den här tiden många tankar kring kärleksrelationer.
– Hur skulle det kunna uppstå ett möte med någon annan när jag var så fokuserad på mig själv?
Till slut var det en vän som sa till Hanna att hon borde bli präst.
– Det är en väldig variation, jag möter människor i olika åldersgrupper och skeenden i livet. När det är begravning får jag möta människor i sorg. Vid ett dop är det ofta tacksamhet, glädje och förväntan. Eller som i dag, då vi har mässa och lunch, där det i hög grad handlar om att skapa en mötesplats för både nya och gamla besökare. Alla behöver få känna sig sedda, säger Hanna.
Att få ge till andra har även visat sig ha ett högt värde för henne själv. – Nästan dagligen uttrycker folk hur tacksamma de är för något så enkelt som ett vänligt bemötande, alla människor är inte bortskämda med det. Deras tacksamhet värmer.
”Att hålla i en gudstjänst är som att ha en liten föreställning. Skillnaden är att jag nu är en kanal för Guds kärlek.
”Jag mår gott av att se allas engagemang”, säger Take Aanstoot.
När nyheterna visade bilder från kriget i Ukraina började Take fundera på om hans lastbil kunde vara till hjälp. I dag driver han hjälporganisationen Blågula bilen.
» Take Aanstoot hade precis kört av färjan i Gdansk när han förstod att det var något problem med lastbilen han skulle skänka till Ukraina. Röda varningslampor lös. Han tog kontakt med en polsk bekant, som i sin tur ringde några vänner på en verkstad 15 mil bort. Take förklarade att han skulle anlända sent och att de därför kunde ses morgonen därpå.
– När kriget startade hade jag väldigt dålig koll på Ukraina.
Likt de flesta följde Take nyheterna, men såg också kompisar fylla sina bilar med förnödenheter för att åka med dem till Ukraina.
Det kändes ineffektivt. Han började fundera på den där gamla lastbilen han hade, som stått parkerad hos en kompis alldeles för länge.
pengar som sovsäckar, rullstolar, mediciner och motorsågar – för att inte tala om alla människor som gärna bidrar med sin tid.
– Totalt är vi ett 30tal personer som hjälps åt, och vi har kört ner 25 välfyllda fordon till Ukraina. Så jag blev ju tvungen att starta en organisation.
Hela processen har varit såväl rolig som galen.
– Jag mår gott av att se allas engagemang. Det har varit väldigt förvånande, men ger också hopp om framtiden, säger Take.
– Men när jag anlände vid tiotiden stod det tre killar där redo att ta emot mig, de hissade upp lastbilen, fixade det som behövde, släppte ner mig igen och sa ”go get them.” De ville inte ha ett öre för sin insats. Det var väldigt starkt.
JA, ATT KRISER kan ta fram det goda ur människor, och hur goda gärningar sprider sig, har Take fått erfara ofta det senaste året. Han är initiativtagare till hjälporganisationen Blågula bilen, som skänker fordon och förnödenheter till det krigshärjade Ukraina. Han är också ägare till en stor restaurang i Linköping, De Klomp, och hade egentligen fullt upp redan tidigare.
Take
Aanstoot
Ålder: 48 år.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Linköping.
Gör: Restaurangägare och grundare av organisationen Blågula bilen.
– Så jag skickade ut en fråga på Facebook om någon ville hjälpa till att fylla bilen.
GENSVARET BLEV STORT, Take fick ta emot allt från elverk och powerbanks till strumpor och choklad. Och snart åkte han ner till Ukraina via Polen för att lämna rubbet till den ukrainska militären.
– På vägen ner twittrade jag att om någon ville lämna soppapengar så gick det bra att swisha en slant. Väl hemma kollade jag på kontot och insåg att jag fått in 70 000 kronor, så det var bara att köpa en lastbil till och göra om proceduren.
Det var i mars 2022, och så har det rullat på. Take har fått in såväl
VID SIDAN AV sitt vanliga jobb lägger Take säkert 40 timmar i veckan på detta.
– Jag vågar inte riktigt räkna, men familjen tycker att jag är hemma alldeles för sällan. Sett i backspegeln hade det varit lättare om jag hjälpt en befintlig grupp, då hade jag inte suttit här med en hel hjälporganisation i knät, säger han och skrattar.
Vad driver dig att fortsätta?
– Ukraina behöver vårt stöd. Men detta har också en indirekt effekt. När svenskar är villiga att bidra så här mycket blir det tydligt för våra politiker hur viktig frågan är för folket. Då är det lättare för dem att fatta beslut om nya stödpaket. Därför fortsätter jag.
”Sett i backspegeln hade det varit lättare om jag hjälpt en befintlig grupp, då hade jag inte suttit här med en hel hjälporganisation i knät.
Redan som 12-åring förstod Andreas Wijk att han var gay, men kämpade i många år med ångest, skam och motstånd från sin familj och kyrka.
I dag är han äntligen tillfreds med sin homosexualitet och känner sig närmare Gud än någonsin.
» Andreas Wijk ska just lämna kyrkan efter högmässan, när en äldre herre kommer fram och säger hur mycket han uppskattade Andreas intervju med Carina Bergfeldt på SVT, där Andreas berättade att han är gay. Andreas frågar mannen hur han ser på sig själv, han anar att mannen också är gay, varpå mannen svarar att han fortfarande inte riktigt känner sig hemma i någon grupp. Men han är noga med att understryka hur glad han är för den yngre generationen, där man på ett helt annat sätt är fri att älska vem man vill.
– Tänk att ha levt ett helt liv och fortfarande inte få känna acceptans för den man är, säger Andreas Wijk.
Vi möts i Allhelgonakyrkan i Stockholm, känd för sin inkluderande syn på människor. Andreas är mitt uppe i några hektiska veckor, där modelljobb och musik varvas, ”jag har så många spännande projekt
på gång.” Han strålar, babblar och erkänner att: – Jag har nog aldrig varit på en bättre plats i livet. Att kunna vara helt transparent med vem jag är gör mycket för mitt välmående. Det är som att jag hela mitt liv har haft en fasad, och nu när den är borta, ja… då blir livet vackert.
FÖR DET DÄR med att vara fri att älska vem han vill är en ganska nyvunnen känsla även för Andreas. Och den har inte kommit utan kval. För trots att sexuella relationer mellan personer av samma kön avkriminaliserades 1944 i Sverige, och homosexualitet avskaffades som sjukdomsdiagnos 1979, har normer levt kvar och hbtqi-personer har fått utstå hat och hån ända in i vår tid. Det var faktiskt först 1996 som homosexuell kärlek visades på svensk tv, i favoritsåpan Rederiet En sensation! ”Bögkyssen”, basunerade kvällstidningarna ut.
Andreas växte upp i en frikyrklig miljö, där hans pappa var pastor i Pingstkyrkan och mamman specialpedagog. Familjen bodde de första tolv åren i lilla Nybro, strax utanför Kalmar, varpå flyttlas
”Jag intalade mig att det här inte var värt att komma till helvetet för. »
”Jag har nog aldrig varit på en bättre plats i livet, säger Andreas Wijk, som delar sin tid mellan musik och modelljobb.
» Eftersom han alltid stått nära sina föräldrar vände han sig till dem.
set gick till Göteborg. Han beskriver en kärleksfull barndom där kyrkan var en naturlig del av livet, något Andreas längtade till, en plats där han hade sina vänner.
– Mamma, pappa, min syster och jag var ett riktigt dreamteam. Mina föräldrar är de mest kärleksfulla, omhändertagande människor jag vet, och deras gudstro avspeglar sig hela tiden i att finnas där för människor.
Även Andreas har alltid känt sig trygg och älskad.
– Det är en gåva att ha den tryggheten med sig genom livet, det har gjort mig ganska orädd. Jag har med liv och lust kastat mig ut i saker, som kreativitet och musik, och inte varit rädd för att göra misstag. Sexualiteten är det enda område där jag inte ens vågat ta minsta lilla snedsteg.
MUSIKEN KOM TIDIGT in i livet, han var fyra år när han första gången spelade i Davidmusikalen. Vid 12 års ålder vann han en talangjakt, och kom med i barnpopgruppen Popcorn.
– Sedan fick pappa skjutsa mig land och rike runt på olika uppträdanden. Vi fick uppträda både på Skansen och i tv-programmet Lattjo lajban. Andreas upptäcktes även av de stora modemärkena, och var inte mer än 16–17 år när han fick sitt första stora modelljobb. Sedan dess har han fått göra plåtningar för märken som Dolce & Gabbana, Gucci, Tommy Hilfiger och Diesel.
– I det yrket har jag verkligen fått vara med om spännande saker och se världen.
MEN PARALLELLT MED detta finns en mer ångestfylld historia. Andreas mamma och pappa kommer båda från frireligiösa familjer, och är uppvuxna med budskapet att homosexualitet är fel, en synd, något som ska fördömas.
... kring hbtqifrågor inom Svenska kyrkan.
1951 Svenska kyrkans biskopar tar avstånd från kriminalisering av homosexuella handlingar.
1995 Lagen om registrerat partnerskap träder i kraft.
2005 Kyrkomötet beslutar att kyrkan aktivt ska motverka diskriminering av personer på grund av sexuell läggning.
2009 Kyrkomötet beslutar att äktenskapet kan omfatta alla par och arbetar fram en vigselordning för par av samma kön.
– Kärleksfulla som de är ville de hjälpa mig, så hur absurt det än låter nu började vi be tillsammans för att jag skulle bli fri från dessa känslor, samtidigt som vi höll det hemligt för alla andra. Där är det viktigt att förstå att mina föräldrar gjorde det här utifrån den trosuppfattning de då hade. De trodde att deras son skulle komma till helvetet för att han var gay, och ville självklart göra allt för att det inte skulle ske. Jag förstod även att de klandrade sig själva, ”Är det något vi har gjort?”
Han säger att han i många år avslutade varje bön med orden ”Gud, gör mig fri.”
Kände du hopp? Trodde du att det skulle lyckas?
– Absolut, jag trodde verkligen att jag kunde blir fri från homosexualiteten.
Men hopp går hand i hand med förtvivlan, så när bönerna (såklart) inte fick gehör blandades hopp med hopplöshet.
Tvivlade du på Gud i samband med detta?
– Aldrig, fast nu tänker jag att det kanske hade varit bra, för i stället tvivlade jag på mig själv, funderade vad det var för fel på mig. Ja, min tro har alltid varit så stark att jag hellre har gett upp delar av mig själv än min tro. Var du ihop med killar i hemlighet?
– Nej, eftersom jag trodde att homosexualitet var en synd, så vågade jag inte det. Det spelade ju ingen roll om jag höll det hemligt för familj och vänner, Gud skulle ändå se mig.
HAN MINNS EN kyss i Köpenhamn, men fick förälskelse till trots panik, och blockade sedan killen överallt.
– Jag intalade mig att det här inte var värt att komma till helvetet för.
När Andreas var 19 år utsågs han till Årets bäst klädda och fick pris på en gala på Café Opera i Stockholm – något han såg fram emot enormt mycket, ända tills konferenciern Josefin Craaford sa något i stil med ”Du är snygg och sjunger – du måste ju vara gay!”
– Det präglade dem så starkt att de inte ens ifrågasatte saken, förklarar Andreas.
Så när Andreas kring 12 års ålder kände hur det började pirra i kroppen och han insåg att han förmodligen kommer att bli kär i en kille, så blev han livrädd.
– Mina föräldrar hade aldrig sagt det rakt ut, men jag förstod att det var oacceptabelt.
Han var ju bara barnet, men bar nu på en stor hemlighet som han absolut inte vågade yppa för någon.
– Den perioden var den psykiskt tuffaste i mitt liv. Jag förstod att mina tankar var syndiga, vilket gav mig en stark ångest, och jag kunde gråta mig själv till sömns.
Kanske var det talangjakterna och musiken som distraherade, för han lyckades så småningom lägga problemet åt sidan. Men när han var 15 år bubblade allt upp igen.
– Jag var så rädd för att ångesten skulle greppa tag i mig igen att jag kände att jag måste prata med någon.
2018 Regnbågsnyckeln blir Svenska kyrkans hbtqimärkning.
2019 Svenska kyrkans första transhearing genomförs.
2022 Kyrkomötet röstade nej till att präster måste acceptera att viga samkönade par –så fortsättning följer.
– Hon hade ju ingen aning om vad jag brottades med, men jag kände mig trängd och förnekade bestämt.
Det kom att ta ytterligare tio år, och en pastor som försökte driva ut det sjuka genom att skrika ”Vik hädan!”, innan Andreas till slut vågade öppna upp. Varför tog det så lång tid? Jag förstår att man i din familjs kyrka såg detta som en synd, men samtidigt verkade du i en modebransch som är känd för sin gaykultur, Prideparaden pågick i Stockholm och vd:ar kom ut som trans.
– Ja, du… vi har väl alla vår process som måste få ta sin tid, men troligen hade det gått fortare om jag valt att prata med någon annan än mina föräldrar.
VÄNDPUNKTEN KOM NÄR han 2019 började läsa teologi på nätet, och kom i kontakt med pastorn Niclas Öjebrandt, som aktivt verkar för att kyrkan ska bejaka hbtqi-personer. Han pratade med Andreas om att bibelns kärleksbudskap, att Gud älskar oss som vi är, är överordnat.
”
Jag trodde verkligen att jag kunde blir fri från homosexualiteten.
Andreas Wijk
Ålder: 29 år.
Familj: Mamma, pappa och syster. Stockholm.
Gör: Artist. Aktuell med: Låten If I was gay
– Han hjälpte mig att omformulera min tro, och då kunde jag sluta se mig själv som sjuk. Jag insåg att homofobin inom kyrkan skapats av människor, inte av Gud. Sedan dess har jag känt mig närmare Gud än någonsin, samtidigt som jag är en homosexuell man. Hans föräldrar hade egna samtal med denna teolog, vilket fick även dem att ändra syn på homosexualitet, vilket i sin tur ledde till ett öppenhjärtigt förlåt. – De har haft otroligt dåligt samvete för vad de utsatt mig för, men jag tycker att det är fint att se hur människor kan förändras. I dag jobbar min pappa som fängelsepastor på Hall och ger hopp till klienter.
I OKTOBER FÖRRA året skrev och släppte Andreas låten If I was gay, som handlar om de frågor han själv brottats med. Och i november var han med och berättade sin historia i SVT. Han säger att han fått mycket kärlek sedan dess, framförallt på sina internationella sociala medier-konton. Fast i Sverige har vissa också haft tonen ”det är väl ingen grej att komma ut i Sverige i dag.”
– Men det beror på vilket sammanhang du befinner dig i här, och internationellt har fler upplevt liknande saker som jag.
Men han har också fått en del hat.
– Jag har aldrig tidigare sett så mycket av den gröna spy-emojin som nu.
Han berättar också att många av hans kristna vänner valt att ta avstånd ifrån honom.
– Det har varit otroligt smärtsamt, för jag trodde att vi skulle finnas där för varandra no matter what. Det har fått mig att känna mig väldigt ensam, och ett tag hade jag svårt att veta vem jag kunde lita på.
Nu har han skapat sig en ny grupp vänner att dela livet med, och hans allra bästa vän, Mikael, som Andreas känt sedan barnsben, finns kvar.
Andreas föräldrar har haft otroligt dåligt samvete för vad de utsatt honom för.
”Men jag tycker att det är fint att se hur människor kan förändras”, säger han.
– Det känns mäktigt. Vi har pratat mycket om hur synd det är att vi inte kunnat vara mer transparenta inför varandra, och hur sorgligt det är med tystnadskulturen som finns i vissa kyrkor, där man går runt och låtsas vara en ”perfekt” människa. Det är ju så mycket skönare när vi kan prata med varandra om våra problem. Att kämpa med saker är ju att vara människa.
Vad drömmer du om?
– Åh, på många sätt lever jag redan min dröm. För bara några år sedan trodde jag inte att jag skulle få uppleva romantisk kärlek, nu drömmer jag om att en dag träffa någon att älska och bilda familj tillsammans med. Jag drömmer också om att frikyrkan, likt Svenska kyrkan, ska se på mitt framtida äktenskap på samma sätt som en heterorelation, säger han.
Du sa tidigare att du brukade avsluta dina böner med ”Gud, gör mig fri.” Vad avslutar du dem med i dag?
– Amen, säger Andreas och skrattar.
”Jag insåg att homofobin inom kyrkan skapats av människor, inte av Gud.
Påsken är inte bara kyrkans största högtid och en mathelg av rang. Upplägget med tre helgers stegrad dramatik inför Jesus död och återuppståndelse har med tiden lett till ett crescendo av rätt så egendomliga traditioner.
Hur har det blivit så?
» Firandet av kyrkoårets stora helger har under århundradenas lopp formats i en yster dans, där kyrkoårets ritualer mött bondårets praktiska anpassningar till årstiderna. I mixen finns också förkristna föreställningar och allt fler kommersiella inslag. Därför ägnar vi oss glatt åt märkligt beteende utan att begripa varför.
Ståuppkomikern Johan Glans har sammanfattat det genom att låta en tänkt företrädare för kyrkan be en reklambyrå komma på sätt att hålla påskens minne av frälsarens död och återuppstån
delse levande. Han får svaret:
”Kycklingar! Vi ska ha massor av kycklingar, och hönsfjädrar som vi sätter i kvistar. Och ägg, det ska handla till 90 procent om ägg! Barnen kan måla dem i kulörta färger. Och så ska vi ha en hare! Det är en lurig jävel. Han gömmer äggen – så får barnen leta. Och så kan du klä ut barnen till kärringar, så kan de gå ut på stan och be om godis.”
Hur i allsin dar har det blivit så här?
Påsken är ursprungligen en judisk högtid, firad till minnet av uttåget ur Egypten då folket
”Man tänkte att Jesus försvagades på korset. Det gav mer plats åt djävulen och hans anhang, som häxor, troll och andra naturväsen.Tommy Kuusela, doktor i religionshistoria Långfredagsgudstjänst i Uppsala domkyrka.
... påskens dagar?
Skärtorsdagen
» Jesus äter en sista måltid med sina vänner. Ofta firas en skärtorsdagsmässa i en kyrka nära dig.
Långfredagen
» Jesus dör på korset. Långfredagsgudstjänst firas oftast utan orgel eller piano eftersom det är kyrkoåret sorgligaste dag.
Påskafton
» Jesus vänner är ledsna och rädda.
Påsknatten
» Jesus uppstår. Påsknattsmässa firas ofta i kyrkan, och/eller högmässa på påskdagen.
befrias från slaveri. Den firade också Jesus med sina lärjungar, men med egna tillägg som skapade den kristna påsken.
– När han säger ”Denna kalk är det nya förbundet” inbegriper han alla i världen, inte bara judarna. Han erbjuder människorna befrielse från ett inre slaveri, säger Jonas Eek, präst och teologie doktor i religionspsykologi.
– Även om påsken förändrats finns grunden kvar i nattvarden. Varje söndag är en påskdag, varje mässa en påminnelse.
PÅSKEN KAN SÄGAS börja med Palmsöndagen, till minne av Jesus ankomst till Jerusalem. Men lika gärna kan man säga att den startar med Fastlagssöndagen, som inleder fastan 40 dagar före påsk. Efter denna långa lågaffektiva upptakt ökas intensiteten med Stilla veckan från Palmsöndagen för att kulminera i Påskdagens klimax.
– De tre söndagarna definierar påsken, med stigande spänning. En trestegsraket som lyfter i de dramatiska påskdagarna, med torsdagens måltid och Judaskyss, fredagens död på korset, söndagens återuppståndelse och måndagen då Jesus återser sina vänner, säger Jonas Eek, Denna historia väckte säkert anklang hos bönder i forna tider, men var ändå svår att översätta till deras liv. Ganska snart började Bibelns budskap kompletteras med andra berättelser, förklarar Tommy Kuusela, som är doktor i religionshistoria och arkivarie på Institutet för språk och folkminnen, Isof, i Uppsala.
Påskkärringar (häxor) och godistiggande har snart flyttats helt och hållet till halloween.
– Bondesamhället byggde på muntlig tradition, där man hörde vad de gamla berättade. Det kyrkliga finns med i grunden, men budskapen har vävts ihop med andra tankar. Man tänkte att Jesus försvagades på korset och
Jesus återuppstod på påskdagen, som infaller söndagen efter långfredag.
hans makt i världen minskade. Det gav mer plats åt djävulen och hans anhang, som häxor, troll och andra naturväsen.
De onda makterna ansågs vara extra farliga i tider av sorg, särskilt på skärtorsdagen. Man riskerade att falla offer för häxors trolldom. De kunde till exempel bygga en bjära, som tjuvmjölkade korna, genom att blanda blod och vissa föremål medan häxan rabblade magiska formler.
Men man kunde skydda sig med järn, som en kniv på tröskeln, eller måla tjärkors på ladugården. Kodynga på dörrar och väggar funkade också. Man kunde även ställa sig på tröskeln i ottan och ropa högt, så minskade risken att man skulle hemsökas av väsen.
Även eld skyddade, och därför tändes påskeldar.
I boken Påskhögtiden från 1920 av Louise Hagberg beskrivs: ”Trollkärringarna brukade också, trodde man, om påsken sätta sig
på skorstenskransen, och för att mota bort dem gjorde man då upp eld; man tog en gammal skosula av näver, svavel, tjära och svinhår och tände på, så att det rökte ordentligt innan spjället sköts upp.”
ATT PÅSKEN FÖRKNIPPAS med ägg beror på att hönorna började värpa igen efter vintern. Däremot är haren ett senare tillskott.
– Den kom in i början av 1900talet från Tyskland, där det fanns en tradition av olika djur som värper ägg. En tupp var vanligt. Det uppkom lekar i högreståndsmiljöer, där man gömde ägg i herrgårdarna. Det kom till Sverige som motiv på påskkort, men då ersattes tuppen av en hare, säger Tommy Kuusela.
En av kyrkans framgångsfaktorer har varit att kristliga högtider tagit fasta på äldre traditioner och format om dem. I det fornnordiska samhället firade man kvartalsvis, vid övergångarna mellan årstider.
9 april
» ... är påskdagen år 2023. Det var då Jesus uppstod, och även om alla dagar från skärtorsdagen till annandag påsk i folkmun kallas för påsken, så är det egentligen påskdagen som inleder påskveckan.
Påskharen, enda haren som värper ägg.
Foto: GETTY
Påsken knöts till det gamla vårblotet, men man bytte ut innehållet. Helgerna fortsätter att förändras, i pyttesmå steg. Globalisering och invandring har lett till att vi sätter nya saker på påskbordet, att sillen får ny kryddning och liknande. Men den stora förändringen är att godistiggandet snart har flyttats helt och hållet till halloween, som för de unga ersätter allhegonafirandet.
JONAS EEK VÄLKOMNAR nya inslag, men är samtidigt rädd att något går förlorat:
– Nu är Stilla veckan inte alls stilla längre. Man gör allt det vanliga på långfredagen, går och handlar, checkar in på nätbanken, går på gym. Men vad händer när alla dagar är lika? Livet blir riktningslöst. Jag tror det är en del av förklaringen till att folk blir utmattade, säger han.
– Det är toppen att det inte längre är sorgemusik i radio på långfredagen. Men samtidigt var helgerna längre förr, då hade man tredjedag påsk och jul. Det var ett välkommet avbrott som vi saknar nu.
”
Nu är Stilla veckan inte alls stilla längre. Man gör allt det vanliga på långfredagen. Men vad händer när alla dagar är lika?
kilo mat
varje svensk per år.
Så blir du ...
En tredjedel av all mat som produceras slängs. Och det slängs mest i våra hushåll. Ta hand om ditt matavfall och vår planet genom att bli svinnsmart. Här är 9 smarta tips.
1
Mindre portioner
Ta för vana att inte lägga upp för mycket mat på tallriken. Ta hellre om. Detta är särskilt bra att försöka lära barn som kanske har svårt att bedöma eller varierande aptit dag för dag.
2
3
Skjut upp handlingen
Dags att handla? Vänta två dagar. Det finns med all säkerhet matvaror hemma så att du, med lite fantasi, kan svänga ihop några måltider till.
4
Fixa en ät-snart-låda
Samla ihop det som börjar vissna i en särskild ät-snart-låda, och fundera på vad du kan slänga ihop för gott. Kanske en paj?
Planera innan du handlar
Gör en veckomeny och låt en dag vara en restdag. Köp hem basvaror som kan användas till många rätter. Ägg är en räddare som skapar allt från pannkakor och omelett till äggröra och paj. Bönor, linser, fryst broccoli och kokosmjölk är basvaror som du kan addera med andra lite mer känsliga råvaror och trolla fram en god gryta, soppa eller pastarätt.
5
Märk upp och frys in Frys in även små mängder fisk, fågel eller kött. Perfekt som bas i en wok ihop med grönsaker. Frys in frukt och bär, gott till smulpaj. Chark som närmar sig sista förbrukningsdag och även mjölk går bra att frysa in. Glöm inte att märka upp.
6
Ha tilltro till dina sinnen Matens bäst före-datum betyder inte att varan är oätbar. Lukta och smaka. Verkar det som det ska, är det bra mat som går utmärkt att äta.
7 Restfest en dag i veckan
Se det som en rolig utmaning att ta tillvara på matrester. Kanske göra en omelett, en salladsbowl, steka ris eller ugnsrosta grönsaker. Ostkanter kan rivas och användas för att göra en varm smörgås i ugnen. Rester av pasta blir en bra bas i en gratäng tillsammans med en god tomatsås.
8 Var inte rädd för att äta tråkigt All mat behöver inte vara Instavänlig. Det är okej att äta potatis både till lunch och middag två dagar i rad.
9 Var tacksam för maten
Prata om arbetet från sådd till skörd, hur och varifrån mat transporteras, arbetet med mat i butikerna. Ta reda på hur det är att odla ris, bananer, majs, nötter och meloner. Kanske odla något själva! Slutligen, prata med varandra om att mat är en gåva som inte är självklar för alla människor. Så många har för lite.
» Mat är en mänsklig rättighet, ändå går miljoner människor på jorden hungriga. Det behöver inte vara så. Genom Dela lika-dagen den 20 mars, uppmärksammar Act Svenska kyrkan världens orättvisa fördelning av makt och resurser, samt behovet av att dela med sig.
Vill du stötta kampanjen?
» Swisha valfri gåva till 900 1223. Läs mer på: svenskakyrkan.se/act/ fasteaktionen
Dessa fem böcker kan hålla din hand – mellan kärlekar, genom årstider, dag och natt, liv och död.
Text: Sophie Ekman
Skilsmässan
Moa Herngren
Nordstedts
Gift/skild. Bea och Niklas lever ett till synes problemfritt familjeliv med sina två tonårstjejer på Östermalm i Stockholm. Men efter trettiotvå års äktenskap rasar allt samman en het dag i juni. Niklas lämnar hemmet och kommer inte tillbaka. Det visar sig att han träffat en annan och vill skiljas. Bea försöker förstå, vad gick fel? När blev det som byggde deras förhållande meningslöst?
Moa Herngren skildrar mästerligt den övergivna Beas oförståelse, och byter sedan perspektiv och beskriver vad som fick Niklas att vilja bryta upp. En spännande och tänkvärd skildring om smärtan så många känner igen när en relation brister.
» ... Sandra Signarsdotter, biträdande kyrkoherde i Gustaf Vasa församling som skrivit boken En del av livet, är aktiv debattör och har bland annat publicerats i Dagens Nyheter och Kyrkans Tidning. Hon skriver regelbundet predikotexter för Svensk Kyrkotidning och anlitas som föreläsare.
Godnattsagor för vuxna
Kathryn Nicolai
Albert Bonnier förlag
Dag/natt. Författaren Kathryn Nicolai
är känd för sin Podcast med namnet Nothing much happens. Där delar hon sina små berättelser på samma sätt som i denna bok. Oavsett om du har svårt att somna, vaknar mitt i natten och inte kan somna om, eller känner dig orolig och rastlös på dagen, lugnar bokens små historier ditt sinne.
Du placeras i olika scener, som även fungerar som mindfullness och peppar din självmedkänsla. Du besöker bokhandeln, beundrar naturen eller klappar en katt. Berättelserna är rika på sinnesbeskrivningar, som doften av nybakat bröd, syren eller känslan på hösten av solen mot ryggen och den svala luften i ansiktet. Perfekt att läsa då och då, för komma till ro.
En del av livet
Sandra SignarsdotterVerbum
Liv/död. Aldrig doftar väl häggen så starkt som när vi är i sorg. Det skriver Sandra Signarsdotter, kaplan i Gustav Vasa församling i Stockholm, i den tröstande och hoppingivande boken En del av livet. Hon påminner om hur vi blir mer närvarande i våra sinnen när vi förlorat någon närstående och lyssnar inåt. För livet är skört, det inser vi särskilt då. Tillsammans med Sandra möter du som läsare nära anhörigas tankar och känslor. Genom andras erfarenheter kan du som själv bär på sorg få stöd, eller inhämta kunskap om hur du bemöter människor som förlorat en anhörig. Boken andas hopp från första till sista sidan och lämnar en känsla av att inte vara ensam och att det går att gå vidare.
Den lilla Spenatgumman
Martin Widmark, Emma Karinsdotter, Emilia Dziubak
Bonnier Carlsen
Ensamhet/gemenskap. En vacker bilderbok för både stora och små, om den lilla och rätt så ilskna spenatgumman som bor djupt inne i en besjälad sagoskog. Varje år gör hon sitt bästa för att stoppa våren – som hon ogillar. Men en dag när hon som vanligt patrullerar fram för att hindra knoppar från att slå ut och djur från att vakna, möter hon en arg människopojke. Han plockar upp den fräsande gumman och tar med henne hem. Det visar sig att de bär på varsin sorg. Kan de kanske läka tillsammans?
En saga att minnas om saknad, förlust och ensamhet, men också om ilska som kan drabba en person som förlorat någon nära. Här finns också vänskap och det fina budskapet om naturen läkande kraft.
Trädgårdar
Ulf Nordfjell
Nordstedts
Årstidsväxlingar/klimatförändringar. Ulf Nordfjell är välkänd landskapsarkitekt som skapat många hyllade trädgårdar och parker runt om i världen. I sin nya bok Trädgårdar får du följa med in i tio nya skapelser, från norra Sverige till Medelhavet. Du får en eftertraktad inblick i arkitekturen och designen bakom vackra slottsparker och villaträdgårdar, men också insikt om årstidernas växlingar och hur de påverkar allt. Och vad händer i trädgården på kort och lång sikt när klimatförändringar sker? Viktiga trädgårdstankar inför den gröna säsongen. Snart, när jorden rett sig, kan vi äntligen ta fram spaden igen. Denna bok inspirerar mycket.
Jag känner mig otroligt privilegierad med sjukhuskyrkan som en del av mitt arbetsområde. Människor frågar mig ibland, hur jag orkar vara del av så mycket lidande, sorg och död i min vardag. Mitt svar är och förblir att det är en förmån och ett stort förtroende att få ”dela liv” med människor i det allra svåraste. Det verkligt sköra, nakna och sårbara livet, som vi kanske drar oss för att prata om och dela med varandra, som gör för ont i tillvaron.
Vårt liv är en gåva, inget vi själva kan välja, med både möten och förluster av varierande slag. När svårigheter, kriser eller sjukdom möter oss ställs tillvaron på sin spets. Plötsligt blir de vardagliga bekymren inte så viktiga längre. Livet får nya dimensioner. De existentiella frågorna, om mening, lidande, liv och död, tar plats på ett alldeles konkret sätt.
ATT BEGRÄNSAS TILL en sjuksäng, bli avklädd sin identitet och integritet, bli beroende av andra, förlora förmågor eller behöva inse livets korthet, gör något på djupet med oss människor. Som sjukhuspräst får jag vara med i denna spiral av utsatthet, där jag i gränslandet mellan liv och död även får verka med ett språk för döendet genom riter och symboler bortom det språk vi talar.
Ibland upplever jag tyvärr ännu år 2022 att blotta åsynen av mig med prästkrage på sjukhuset, kan påminna om livets gräns och väcka oro och ångest.
Som människor får vi mötas i delande, eftertänksamhet, i tyst-
nad, men också i både tårar och skratt. Jag får fungera som bärare av hopp och förmedla, med ord eller utan ord, kanske bara i närvaro – att om det inte finns en väg runt det svåra, så kanske en väg igenom, där jag inte kan gå vägen för dig som drabbad, men är beredd att följa dig en bit på livsvägen. Många gånger när jag får ta del av människors innersta berättelser och liv känns det som att jag vill ta av mig skorna, då jag plötsligt befinner mig på helig mark.
I MINA MÖTEN med människor har var och en sin livsberättelse där frågor om identitet, mening och relationer liknar varandra, oberoende om de kommer från någon
som ser sig som troende, tveksam eller menar sig inte ha någon tro alls. Det vi är med om i livet, i både stort och smått, behöver formuleras och sättas ord på för att få in dem ”i kroppen.” Bara så, tänker jag, kan livet fördjupas.
Hoppet bär vi med oss och det bär oss. Förlorar vi hoppet kan livet bli outhärdligt. Vanmakten kommer över oss och det kan för ett tag kännas som att vi sviker den människa vi inte känner att vi kan hjälpa på något sätt.
Ibland tänker jag att vi både vill och gör för mycket, kanske mest för att lindra vår egen oro när vi inte står ut med den andra människans förtvivlan. Min erfarenhet är att det istället handlar om att våga vara kvar i det svåra med den andre och låta den som har det svårt vara i fred, utan att överge den personen. Att våga vara och våga vänta, tillsammans med den andre, för ibland ger oss livet inga svar.
ALLA ÄR VI även beroende av tröst i olika sammanhang. Tröst ger oss modet att finnas till, inte genom att säga att allt blir bra. Det handlar om att få känna sig delaktig, bli informerad om sin situation men framför allt bli bekräftad och sedd som person. Att som drabbad få mötas av en varsam hand, i omtanke och respekt. För i kärlek som delas, finns rum för hopp, för läkning, när sår läggs till sår.
Carola Sjölind Westin sjukhuspräst
» Sjukhuskyrkans symbol – som i sig är så gestaltande med bilden av en blomma som, inramad av korset, växer ut från den avbrutna stjälken – är en berättelse om liv, kraft och hopp. Att ur det brustna, det avhuggna, svaga och skadade, kan trots allt, något nytt växa fram.
”Våga vara och våga vänta, tillsammans med den andre, för ibland ger oss livet inga svar.
VAD? Alla människors livsberättelse rymmer frågor om identitet, mening och relationer. Det berättar sjukhusprästen Carola Sjölind Westin.
VEM? Carina Pulpur har i dag landat i sitt samiska ursprung och hon visar med stolthet vem hon är.
» Under många år gömde Carina Pulpur undan sin samiska identitet och historia, men efter en flytt från Stockholm tillbaka till Bjästa började hon lägga sitt livs pussel och sökte upp sina samiska rötter. Hon fann bitarna som fattades.
Vi möts hemma hos Carina i Bjästa och hon tar emot mig i dörren klädd i färgstark blå kolt med pärlbroderat barmkläde i rött, blått, grönt och gult. Kaffepannan är varm och vi sätter oss vid köksbordet och dricker kaffe medan hon berättar sin historia.
Carina Pulpur föddes för 68 år sedan i Borgafjäll i södra Lappland och det var där hon delvis växte upp. Mamma Elsa var same och kom från Raukaselet som ligger i nordligaste Jämtland. Pappa Alexander var jämtlänning. Carina har alltid vetat om att hon har samiskt påbrå, men den samiska identiteten tonades ner i familjen. Det var det inget man pratade högt om och som man var särskilt stolt över.
– Mamma dog när jag var bara fem år gammal. Därför hann jag inte få till mig så mycket av mammas samiska kultur och traditioner. Men jag har små minnesfragment av när hon satt vid
köksbordet i Borgafjäll och vävde skoband och broderade med pärlor. Det är minnen som jag vårdar ömt i mitt hjärta.
CARINA HAR OCKSÅ minnen ifrån när hon fick följa med sin pappa då det var renskiljning och renslakt. Vid renslakt tog man reda på det mesta av renen. Det blev korv, kokades tunga och hjärta, kött saltades ner för att senare rökas. Skinnet rengjordes, torkades upp och av det syddes bällingskor.
– Allt på renen togs till vara, och de maträtterna som tillagades är riktiga delikatesser för mig.
Carina växte upp i ett samhälle där synen på samer var nedsättande och fördomsfull. Samerna var fråntagna sina rättigheter och sin identitet. De fick inte tala sitt språk, utöva sin kultur och sin religion. Carinas kusiner gick i nomadskola vilket inte alls var någon positiv upplevelse för dem.
Skoltiden var tuff för Carina och hon blev ofta retad.
– Jag blev kallad för ”lappjävel”, att jag hade ”lappblod” och ”lappskor”. Det gjorde så ont i mig att höra de här orden.
Carina kände sig annorlunda
”Jag blev kallad för ’lappjävel’, att jag hade ”lappblod” och ”lappskor”. Det gjorde så ont i mig att höra de här orden.Text och foto: Charlotte Nordin
När Carina för första gången tog på sig sin egensydda kolt, var det som att hon klev tillbaka in i sitt hem.
och att hon var fel, men hon förstod aldrig riktigt varför. Konsekvensen blev att hon både medvetet och omedvetet valde att försöka dölja sitt ursprung, eller åtminstone tysta ner det.
– Det blev ju så, för man ville inte precis framhäva det man hela tiden blev retad för.
Sina tonår bodde Carina i Bjästa och när hon vid 18 års ålder träffade kärleken flyttade hon till Stockholm. Hon utbildade sig till förskollärare och fick tre barn. I storstan ägnade sig Carina inte särskilt mycket åt att tänka på sitt ursprung, men ibland hände det att hon fick frågan om varifrån hon kom och när hon berättade kunde hon få väldigt otrevliga och kränkande kommentarer.
» ... Orrestaare saemien sibrie är en religiöst och partipolitiskt obunden ideell förening för dig som har samiskt ursprung och/ eller har ett intresse för samisk kultur.
» Föreningen bildades 2011 och vill med sin verksamhet främja, stärka och stödja den samiska kulturen genom att tillvarata och upprätthålla samiska traditioner.
» Genom olika aktiviteter vill föreningen verka för vitalisering av den samiska kulturen i Ångermanland och i synnerhet i Örnsköldsviks kommun.
– Det var ord som gjorde mig ledsen och som sårade mig djupt. Men då vid den tiden hade jag inte styrka nog att säga ifrån och stå upp för mig själv.
EFTER 15 ÅR i Stockholm gick flyttlasset tillbaka till Bjästa. Det var nu hon började vilja lägga pusslet om sig själv.
Carina sökte sig till Örnsköldsviks sameförening Orrestarre saemien sibrie och besökte den samiska marknaden som varje år anordnades av föreningen.
– Att få gå in i en rökig kåta och dricka het renbuljong, dricka kaffe med kaffeost och äta gaahkoe som är ett samiskt bröd, väckte någonting inom mig. Jag upplevde så varma och starka känslor.
Carina gick med i sameföreningen och när det erbjöds en kurs i koltsömnad ville hon vara med. En kolt har sin egen historia och på kursen fick Carina lära sig mönsterritning, sömnad och koltens traditioner. Det var här som läkningsprocessen påbörjades. När Carina tog på sig sin egensydda kolt var det som att hon klev tillbaka in i sitt hem. Pusselbiten som fattades föll på plats.
– Känslan av att komma i kontakt med sina rötter, den är så otroligt starkt att det knappt går att beskriva hur det känns.
Förlusten av det sydsamiska språket är något som smärtar Carina djupt.
Carina Pulpur
Ålder: 68 år
Född: Borgafjäll i södra Lappland.
Bor: Bjästa
Familj: Sambon Tomas, tre barn och nio barnbarn.
– Mamma och mormor pratade sydsamiska med varandra varje dag, men på grund av skam och rädsla lärde jag mig aldrig språket. Hennes röst bryts och det blänker i ögonen när hon berättar.
– Jag blir alltid så rörd när jag pratar om sydsamiskan, för det är en stark identitet som tagits ifrån mig, berättar Carina.
FÖR TRE ÅR sedan bestämde hon sig för att börja läsa sydsamiska.
– Det är ingen lätt uppgift jag gett mig in på, att lära mig ett språk jag inte pratat tidigare eller hört så mycket av. Det är jättesvårt, men jag knaglar mig fram. Tittar jag på en sydsamisk text så förstår jag en massa ord, men det är svårare att prata. Min tanke med studierna är att inspirera mina barn och barnbarn och väcka intresse så att också de vill lära sig. Jag märker redan resultatet då barnbarnen ofta frågar vad olika saker heter. De kallar mig för aahka, som betyder mormor och farmor.
Nyligen när Carina var med på en en samisk gudstjänst i Brukskyrkan i Köpmanholmen gick hon fram och läste Vår Fader på sydsamiska.
– Det kändes så fantastiskt stort att göra det. Du förstår att jag väx-
er för varje gång jag utmanar mig. Carina är ledamot och sekreterare i Orrestaare saemien sibrie. Hon representerar föreningen och får delta vid olika samiska evenemang. Förra året var hon med på sametingets högtidliga öppnande i Lycksele och fick tillfälle att möta prinsessan Victoria.
DET HAR INTE varit helt smärtfritt att göra resan tillbaka till sitt ursprung och den samiska identiteten.
– Det gör väldigt ont att bli medveten om alla övergrepp som både staten och kyrkan gjort emot samerna under många hundra år.
Sverige har ingen vacker historia gällande synen på samerna som urbefolkning. För 100 år sedan delades människor in i långskallar och kortskallar. Samerna var kortskallar och därmed ansedda som en lägrestående ras.
För några år sedan fick Carina se ett fotografi av mamma Elsa som på bilden var 17 år gammal. Bilden var från det tillfälle då hon blev fotograferad för lappundersökningen på uppdrag av Herman Lundborg, läkare och rasbiolog som ledde och ansvarade för verksamheten. Samerna ansågs vara utan förmågor att utvecklas och
han ville hitta bevis för vilka förödande konsekvenser det skulle bli om man blandade olika raser. Det kunde skapa svaga individer med dåliga karaktärer. Och människor med dåliga anlag skulle inte få fortplanta sig. Både barn och vuxna blev noggrant undersökta. Carinas mamma fotograferades naken och man gjorde mätningar på skalle och kropp.
– Jag ryser när jag pratar om det här, berättar Carina.
Skallmätningarna utfördes av Statens rasbiologiska institut, som fanns kvar ända till slutet av 50-talet.
NÅGOT AV DET mäktigaste och mest berörande Carina fått vara med om var när hon fick höra ärkebiskopen Antje Jackelén framföra Svenska kyrkans offentliga ursäkt till det samiska folket på en gudstjänst i Uppsala domkyrka.
– Det råder delade meningar om ursäkten, men jag ser den som ett första steg till en försoning. Det är ett steg i rätt riktning. Det är bra att kyrkan visar att man vill ta sitt ansvar och göra förändring. Någonstans måste man kunna mötas. Att leva i hat och bitterhet över det som hänt förändrar ingenting, det leder bara till att man gör sig själv väldigt illa. Ärren kommer alltid finnas kvar, men vi som lever nu måste göra ett val och gå vidare. Det är min ståndpunkt, säger Carina.
Kyrkan har åtta åtaganden som ska uppfyllas under en tioårsperiod. – Ursäkten i sig är förstås inte tillräckligt, den måste följas av handling. Men första steget till en försoning är taget och Svenska kyrkan har sträckt ut handen. Vart det leder till får tiden utvisa.
För att riktigt landa i sin samiska identitet tog Carina för sex år sedan sitt släktnamn Pulpur till efternamn, ett namn som hennes mormorsmor också bar.
– Den förändring jag gjort i att omfamna och leva ut min samiska identitet är så stor. Numera ställer jag mig rakryggad upp och går ut klädd i min kolt med huvudet högt. Det finns ingen som kan trycka ner mig längre för den jag är. Jag är same och jag är stolt!
”Ärren kommer alltid finnas kvar, men vi som lever nu måste göra ett val och gå vidare.
Påsken är en av våra största kristna högtider och det är en förmån för oss som arbetar i Örnsköldsviks församling att få bjuda in skolorna i stan och berätta om påsken för barnen och lärarna.
» Vårt påskspel riktar sig främst till barn i förskolan och i lågstadiet. Det är en kort teater som genom texter, skådespel, sånger och psalmer visar på vad som hände den första kristna påsken. Det är en berättelse full av vänskap, svek, sorg och död, men också om ett stort hopp och en glädje för mänskligheten.
I Sverige har vi religionsfrihet. Det betyder att vi får tro på vad vi vill eller inte tro alls – det är vår rättighet. Vi lever också i ett land som i mångt och mycket är uppbyggt på kristna värderingar och traditioner.
Traditioner kan förändras och andra tillkommer, men några finns stadigt kvar, till exempel julen och luciafirandet. Numera kanske inte alla firar påsk med påskmat och godisägg för att Jesus dog på ett kors och uppstod, utan mer för att få ett tillfälle att vila, umgås med släkt och vänner och ha mysigt tillsammans.
VI SOM JOBBAR i kyrkan har uppdraget att berätta om Jesus och vad som hände honom. Vi vill berätta om den ursprungliga anledningen till påskfirandet, varför påsken finns med i vår almanacka och varför så många människor är lediga under den här helgen. Det är också ett sätt för oss i Svenska kyrkan att sprida allmänkunskap om bibelberättelserna, tangera skolämnet religion och att bidra till att uppfylla barnkonventionens regel om barns rätt till andlig utveckling.
I påskspelet möter vi förstås
Åsnan i påskspelet brukar vara väldigt populär bland barnen.
VISSTE DU ATT...
» ... varje vecka deltar 329 barn i åldrarna 0–12 år i verksamheter i kyrkans lokaler. Välkommen du också till våra verksamheter.
Jesus, Bibelns stora huvudrollsinnehavare och hans lärjungar. Vi får följa med dem under några intensiva påskdagar i Jerusalem cirka år 33.
FÖRSTA SCENEN HANDLAR om vad som händer på skärtorsdagen. Jesus har gått till Jerusalem för att fira judarnas påsk. Innan han kommer fram skickar Jesus sina lärjungar att låna ett åsneföl av en man. Jesus rider in i Jerusalem på åsnan och folket runt omkring hyllar honom som en kung.
I nästa scen ändras stämningen – från glädje till allvar och sorg. Jesus blir tillfångatagen och förhörd av judarnas Stora råd i Jerusalem. Han blir senare dömd till döden genom korsfästning av
den romerska ståthållaren Pontius Pilatus.
I DEN SISTA scenen är vi framme vid påskdagen. Tre dagar har nu gått sedan Jesus dog på korset. Några kvinnor, som var vänner till Jesus, är på väg till graven när de upptäcker att stenen framför den är borta och att Jesus kropp inte längre finns kvar. En ängel berättar glatt för kvinnorna att Gud väckt upp Jesus från de döda och att han lever. Sorgen har återigen förvandlats till glädje. Anledningen till varför vi firar påsk är för att Jesus segrade över döden och ljuset är alltid starkare än mörkret.
Sofia Sjöström Annica Persson
» Mitt i centrala staden ligger Örnsköldsviks kyrkogård, som också är pastoratets allra yngsta kyrkogård. Den anlades tre år innan stadskyrkan invigdes så sent som i augusti 1907.
Örnsköldsvik var innan ansökan om stadsrättigheter en del av Själevads socken och var som bekant ett köping en bit in på 1800-talet. När staden bildades år 1894, fanns redan planer på att anlägga en kyrkogård och att uppföra en ny kyrka i den nu blomstrande kuststaden.
Valet av placering och anläggning av nya kyrkogårdar har historiskt och traditionellt lagts
nära kyrkor, men i Örnsköldsvik saknades lämplig mark runt den nya kyrkan och gör nu att Örnsköldsviks stadskyrkogård ligger avskilt från kyrkan.
AVSKILDHETEN HAR FORMAT en begravningskultur som medförde att efter begravningsgudstjänsten i stadskyrkan blev de anhöriga tvungna att promenera eller åka i kortege till kyrkogården för att delta vid nedsänkning och ett sista farväl till den avlidne. Väl framme vid gravplatsen hade i regel redan graven grävts och klätts av kyrkogårdsvaktmästaren.
Fortfarande finns de som kommer ihåg hur begravningskortegen gick igenom stadens gator och det efterföljande häståkeriet som körde blomsterkransar och handrosor bakom begravningsföljet.
LÄMPLIGT NOG FÄRDIGSTÄLLDES under sommaren 2022 just en gammal hästvagn, som en driftig kyrkogårdsvaktmästare hittat på loftet på en ladugård en bit utanför stan, och som efter renoveringsarbete nu pryds med sommarblommor under årets varmare månader.
Örnsköldsviks kyrkogård må
VAD? Vi besöker pastoratets yngsta kyrkogård som ligger i Örnsköldsvik.
vara pastoratets yngsta kyrkogård men kan även benämnas som den pampigaste, med sina väl tilltagna gravvårdar av granit och inte sällan med smidda staket och balustrader.
PÅ STADSKYRKOGÅRDEN VILAR också flera av stadens ikoner och prominenta invånare, som var med och satte staden på kartan redan för hundra år sedan. Bland annat Örnsköldsviks förste borgmästare Gustav Åkerblom, Grosshandlare och kaffemagnaten Leonard Ödmark samt Fjällrävens grundare Åke Nordin, för att nämna några.
För den intresserade som vill veta mer om kyrkogårdens historia och berättelser, så är vår personal på kyrkogårdarna ofta en god källa till information.
KYRKOGÅRDEN SOM ÄR anlagd i en sluttning mot väster, är ett populärt gångstråk. Den allé som skär genom kyrkogården kantas av lönnar. Välskurna häckar omger de olika kvarteren som benämns Hopp, Tro, Frid, Fröjd och Lugn och varje område har sitt unika formspråk och egenheter.
Sedan anläggandet har kyrkogårdsvaktmästare på Örnskölds-
viks kyrkogård omsorgsfullt vårdat och förvaltat kyrkogårdens alla kvarter och grönområden. Så även i dag där nuvarande arbetslag, med förman Bengt Gavelin i spetsen med sina nära nog 40 år i arbetet, fortsätter att förvalta området. Det gör han tillsammans med kyrkogårdsvaktmästarna Kent Söderkvist och Thomas Kristoffersson samt alla säsonganställda och skolungdomar.
Jonny Engström Kyrkogård- och fastighetschefKyrkogården ligger i en vacker sluttning mot väster, med en allé som kantas av lönnar och välskurna häckar som omger gravkvarteren.
» det på kyrkogården finns olika gravskick såsom kistgrav och urngravplats.
» Mer information om de olika gravskicken finns att läsa på vår hemsida eller via samtal med kyrkogårdsvaktmästarna.
Det ligger nära tillhands att tänka att ordet förbund har med förbud att göra. Att det är regler och lagar som är det centrala. Men när det kommer till det nya förbundet, som Gud sluter med människorna genom Jesus, är det är precis tvärtom.
När Jesus möter människor och undervisar sina lärjungar visar han på trons kärna, inte på de regler och staket som finns runtomkring. Och där i kärnan hittar vi Guds kärlek och förlåtelse, som vi får ta emot och ge vidare.
NÄR VI FIRAR nattvard hör vi orden om det nya förbundet läsas, orden som Jesus formulerade till sina lärjungar den där speciella påsken för tvåtusen år sedan. I det mysterium som nattvarden är blir också vi inbjudna till att vara en del av förbundet. Gud fyller oss med sin kraft och kärlek, så vi kan leva ett liv där vi älskar och förlåter varandra. Vi får som Guds bundsförvanter arbeta med att göra Guds rike synligt på jorden.
Med oss i livet går Jesus som, tack vare att han blev född till jorden, fullt ut vet vad det innebär att vara människa. Han visar på vilket sätt vi kan leva och tänka kring trons kärna. Och tack vare att Jesus besegrade döden får vi ett hopp om att mörkret inte kommer segra.
Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du – och han älskade dig överallt (Sv.Ps. 358, text A.H Lindgren 1978, musik P.Harling 1978)
Den natt då han blev förrådd tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: Tag och ät.
Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta till min åminnelse. Likaså tog han bägaren, tackade och gav åt lärjungarna och sade: Drick av den alla.
Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse. Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse.
”
I det mysterium som nattvarden är blir också vi inbjudna till att vara en del av förbundet.