Bakteriekultur magasin by Kulturkollektivet Bakteriekultur

Nr 1

INNEHÅLL

INNEHÅLL Nr1 NOSTALGI

5 / Ledare 6 / Den gula citronpressen - Jenny Wennberg 7 / Klubba lake - Anna Jörgensdotter 8 / Vi är misfits! - Elin Emil Sandström Lundh, Christoph Emanuelle Fielder, Calle Kåberg 10 / Återskapande av den tid som flytt - Catherina Sifaléra 12 / 1 - Stefan Westrin 14 / Nattskall - Ida Norrman 18 / I dina händer - Joanna Grubbström 20 / Another View - Ludvig Blix 22 / Se det landet där - Alexandra Ehnqvist 24 / 2 - Stefan Westrin 25 / Farfars hem - En icke nostalgisk betraktelse - Sarah Ljungquist 27 / Lolita - Tina Hemmingsson 28 / Windows paint - Johan Nyström 30 / The times they are a-changin’ - Minna Jonsson 31 / Sovrumspolitik - Linnea Nilssson, Emily Norrbelius 34 / Till vänster före spåren - Kennet Lutti 36 / 3 - Stefan Westrin 37 / 1971 åkte hon iväg och kom aldrig mer tillbaka - Helena H 40 / Minnen från fornstora dar - Sofia Guerrero, Rolfcarlwerner 42 / Vad hände med genusrevolutionen? - Élise Devieilhe 44 / Så jävla normal - Nina Hemmingsson 46 / Milton och björnen - Anna Jörgensdotter 3

INFO

CHEFREDAKTÖR Tina Hemmingsson ANSVARIG UTGIVARE Kulturkollektivet Bakteriekultur Tina Hemmingsson, Magnus Klahr BILDREDAKTÖR Magnus Klahr REDAKTÖR Minna Jonsson GRAFISK FORM Bakteriekultur Grafisk Form TACK TILL Jenny Wennberg, Anna Jörgensdotter, Elin Sandström, Christoph Fielder, Calle Kåberg, Chaterina Sifaléra, Stefan Westrin, Ida Norrman, Joanna Grubbström, Ludvig Blix, Alexandra Ehnqvist, Sarah Ljungquist, Johan Nyström, Linnea Nilsson, Emily Norrbelius, Kennet Lutti, Sofia Guerrero, Rolfcarlwerner, Élise Devieilhe, Nina Hemmingsson, Studiefrämjandet, Gävle Offset. PAPPER Omslag: Tom&otto silk 170 g Inlaga: Edixion offset 100 g TYPSNITT ITC New Baskerville Std ITC Caslon 224 Std ITC Century TRYCK Gävle Offset UPPLAGA 700 ex

PRENUMERATION & DISTRIBUERING bakteriekultur@bakteriekultur.se

Kulturkollektivet Bakteriekultur är en politiskt och religiöst obunden kulturförening som verkar för ett kvalitativt och nytänkande kulturliv i Gävle. Föreningen bildades år 2007 och innefattar idag klubbverksamhet, konstgalleri och ett kulturmagasin. Kulturkollektivet Bakteriekultur samarbetar med flera lokalt verkande konstnärer och institutioner. Bakteriekultur magasin är en gratis tidskrift och distribueras till kultur- och utbildningsinstitutioner i Gävleborgs län. www.bakteriekultur.se bakteriekultur@bakteriekultur.se ©Kulturkollektivet Bakteriekultur

LEDARE

1600-talet användes begreppet nostalgi för första gången, då som en sjukdomsdiagnos. En läkare beskrev följande symtom hos sina nostalgisjuka patienter: ”De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan...” slutet av

Riktigt så allvarliga indikationer ses lyckligtvis inte hos våra samtida nostalgiker. På ett personligt plan verkar nostalgi ofta yttra sig genom ett romantiserande av det förflutna, ibland ett förflutet som inte ens är självupplevt. Men att sträva efter en känsla som tillhör passerad tid tycks nu för tiden vara ett ofarligt, om än fåfängt, företag. Ur ett samhällsperspektiv, å andra sidan, kan nostalgi vara av ondo. En önskan att bevara, eller till och med återinföra, gamla ideal i ett samhälle under ständig utveckling leder till att rasistiska och patriarkala strukturer kan fortsätta råda. Vi har samlat tjugofyra lokala skribenter, författare, konstnärer och fotografer, som helt hämningslöst fått grotta ner sig i ämnet nostalgi. Resultatet hittar du på nedanstående sidor, som utgör det första nummer av Bakteriekultur magasin. Några bidrag är rörande sentimentala, andra inspirerande och uppfordrande, och inte så få beundransvärt insiktsfulla. Förhoppningen är att Bakteriekultur magasin ska fungera som ett komplement till den lokala dagspressen där det helt enkelt inte finns utrymme för en femtio sidor lång fördjupning i ett och samma ämne, och de mer nöjesinriktade publikationerna där kommersiella intressen står i vägen.

Tina Hemmingsson, oktober 2009

DEN GULA CITRONPRESSEN

DEN GULA CITRONPRESSEN JENNY WENNBERG AVSLÖJAR DEN LILLA KRISTDEMOKRATEN INOM OSS. Text: Jenny Wennberg

i plast i form av en sådan där pappersbåt man vek när man var liten. Fast egentligen vek jag nog aldrig någon båt.

Ingen tvingar oss att leva så här. Vi väljer att leva så här. Varje dag. Det bor en liten Kristdemokrat i nästan varje svensk. Även om bara runt 4 procent av oss vågar erkänna det offentligt. Hemmafrun är död men lever alltså ännu i allra högsta grad. Och så länge hon gör det kommer svenska barn tvingas nöja sig med deltidspappor, mammorna med lön efter kön och papporna med tomheten som bara kan komma av att ha prioriterat sitt jobb och försummat sitt liv.

mitt kök står en gul citronpress

Och det är väl så med minnen. Att när nog lång tid gått, är det ibland svårt att avgöra vad som var på riktigt och vad som bara är en idealiserad bild av vad som en gång var.

Den där gula, underbara citronpressen blev kvar. Den producerades bara i fyra år av Gustavsberg, mellan 1952 och 1956, formgiven av giganten Stig Lindberg. Den är i plast. Så egentligen borde den inte ha överlevt i mer än 50 år. Precis som bristen på jämställdhet.

”Bristen på jämställdhet gör oss olyckliga, frånskilda och fattigare än vi skulle behöva vara, både som individ och kollektiv.

Men 50 år senare står den ändå där i mitt kök. Mot alla odds. Utanför dörren till min lägenhet har bristen på jämställdhet också överlevt. År 2009 är 50-talsikonen hemmafrun fräsig igen, trots att vi inte har råd med några hemmafruar.

Bristen på jämställdhet gör oss olyckliga, frånskilda och fattigare än vi skulle behöva vara, både som individ och kollektiv. Men det är en mänsklig misär vi inte skulle vilja leva utan. Uppenbarligen. Vi strider ju för den varje dag.

Men hemmafrun lever kvar som ideal. Kristdemokraterna vill representera oss hela vägen tillbaka till 50-talet, till spisen och middag på bordet klockan 17.00 och ompysslade hem och rödrosiga barn som inte är ständigt dagissnoriga men däremot blir förvirrade när han den andra som tydligen också bor i hemmet faktiskt är hemma.

Tittar på den där citronpressen igen. Den som jag inte pressat en enda citron i. 1952 känns väldigt långt borta. Men jag vet att jag bara behöver kliva ut genom dörren till min lägenhet för att få återuppleva delar av detta 50-tal som vi förleds att tro är överspelat och förbi sedan länge.

Vi är dock inte bättre än Kristdemokraterna. Förändrade förutsättningar borde innebära förändrade ideal. Men det gör det inte. Istället har vi bara konstaterat att förutsättningarna förändrats. Vi tycker också hemmafrun är het. Precis som Kristdemokraterna.

Det var inte bättre förr. Kan det bli bättre?

För även om majoriteten av alla kvinnor arbetar heltid idag utför också kvinnor majoriteten av det oavlönade arbetet i hemmet. Och pappor har inte tid med sina barn i dag heller. 21 procent av föräldraledigheten tas ut av de svenska fädren, vilket kräver ett aktivt val, en underskrift på en blankett från Försäkringskassan, för att åstadkomma.

Vill vi ens det?

Jenny Wennberg arbetar som politisk redaktör på Arbetarbladet.

KLUBBA LAKE

KLUBBA LAKE Text: Anna Jörgensdotter

riddare

Jag glömde leta fäbodar och igenväxta stigar Glömde gå i hundraåriga fotspår Mot vattenkällor Vägar med finska namn Glömde vara skogens drottning 1700-tals poet Glömde bege mej till ångbåtarna lastbryggorna Glömde vara Leonard Blom som flöt som en kork ned mot dammluckorna Glömde dränka råttor Glömde vara småpojke kastad i den vilda dammen Glömde bli upphetsad över ljudet av stucken gris Glömde blöda Glömde skrika Några jagade kjoltyg efter dansen Det glömde jag också Glömde ta mej till ugglornas jaktmarker Glömde bygga riskoja Klubba lake Glömde cykla förbi Björkholms fruktaffär på vägen hem Glömde anmäla mej till ungdomsklubben Facklan Glömde tävla i sågning och huggning i vedboden Glömde göra skidor av tunnlaggar åka på djungelfloder Springa på såphala timmerstockar Göra frivolter Öva dykning Binda stegar av slanor Glömde vara kanalfarare Vilde Eldsjäl Glömde fältropen Sportstugan Glömde att inte titta åt det håll där klappbryggorna höll fast kvinnornas långa frusna kjolar

VI ÄR MISFITS!

SANDSTRÖMS OCH FIELDERS TEXT ÄR ETT KAPITEL UR DERAS BOK VI ÄR MISFITS!, SOM ÄR EN QUEERFEMINISTISK INSPIRATIONSBOK, ETT MANIFEST OCH EN UPPMANING TILL AKTIVISM. Text: Elin Emil Sandström Lundh, Christoph Emanuelle Fielder Illustration: Calle Kåberg

VI ÄR MISFITS!

pratas mer än ofta om hur fantastiskt det var förr, hur grymma klubbarna var, hur radikala aktivisterna och hur arga queersen var på 80-talet. En kan inte låta bli att flina när 19-åriga punkare suckar nostalgiskt över hur det var förr i tiden. På 80- och 90-talet. Då de rimligtvis borde ha varit 4 år gamla.

en yogaälskande två meter lång och lite skäggig person som vi under resans gång träffat både i New York och San Fransisco. På båda dessa platser har vi dessutom upplevt hans alter ego, den blå kaninen Scotty. Alter egot ses på scen iklädd plastplatåskor och tight blå dräkt med tillhörande kaninöron i olika former av burleskshower. Nu sitter vi på ett fik i Williamsburg, det område i Brooklyn där du kan köpa en latte, ett par bakelitglajor och en truckerkeps snabbare än du hinner säga hipster. cotty är till vardags

När vi kommer hem har vår lägenhetssambo lämnat en present på vardagsrumsbordet, en bok av Larry Kramer, en av grundarna till Act Up. Det är en publikation av hans tal till New Yorks HBTQ-studenthälsa, hälsocentraler och HIV-forum, fem dagar efter att Bush återtagit makten 2004. Talet är nattsvart och handlar om hat, död och undergång. Om ansvar, om regeringen, om dem som röstade fram den och om vad som komma ska:

Scotty talar länge och detaljerat om sin besvikelse över den turné som han gjorde i Sverige hösten 2007 i samarbete med Riksteatern. Om den svenska homofoba publiken runt om i svenska småstäder som ingen förberett honom på och den, efter hemkomsten, stora saknaden av inlagd sill och knäckebröd. Efter nån timme eller så börjar vi närma oss anledningen till varför vi är i USA, varför vi skriver den här boken. Efter att vi berättat för honom om boken, om våra inspirationskällor och aktivister vi vill träffa ser han minst sagt skeptisk ut och frågar om vi har hittat det vi söker. Vi räknar stolt upp namnen på de aktivister vi hittills fått tag på, men medger samtidigt att New York inte riktigt är vad vi trodde att det skulle vara. New York. Det ligger en sådan laddning bara i namnet. Så mycket historia, så många människor, så mycket inspiration. Så när en väl kommer hit känns stan förvånansvärt lättöverskådlig. Och en får känslan av att det ligger ett slags dis över den. Det är svårt att förklara. New York är som på film, men på ett inte alltid så positivt sätt. Det känns som en stor kuliss ibland, som om människorna här är statister. Eller så är stan inte alls överskådlig. För vi har ju svårigheter med att hitta allt det som händer, komma in i alla sammanhang och hitta alla personer som gör bra saker. New York är staden för den enträgne, för den outtröttliga arbetsmyran och det känns tidvis som att vi står utanför och hojtar, försöker få uppmärksamhet i en verklighet där alla har fyra jobb och tre projekt vid sidan om.

”Jag hoppas vi alla förstår att från och med den andra november 2004 är kampen för homosexuellas rättigheter officiellt över och från och med nu kommer vi att ledas än närmare giljotinen.” Han pratar vidare om att det i USA existerar minst 60 miljoner människor som hatar alla icke-heterosexuella och helst skulle vilja deportera dem. Så många människor röstade på Bush och en ryser vid blotta tanken på den siffran, mer än sex gånger Sveriges hela befolkning. Kramer är, precis som så många andra, också fylld av nostalgi över en tid då folk FAKTISKT gjorde nåt åt problemen i samhället och mest kritisk är han mot bögarna och deras okritiska festande och knarkande. Men vår tidvisa besvikelse över New York skiljer sig från både Scottys och Kramers. Den handlar inte om vilka verktyg som används och vad som FAKTISKT uträttas med hjälp av dem. Besvikelsen handlar mer om en barnslig förväntan inför New York och dess enorma befolkning, om vad den skulle kunna uträtta.

”Jag hoppas vi alla förstår att från och med den andra november 2004 är kampen för homosexuellas rättigheter officiellt över och från och med nu kommer vi att ledas än närmare giljotinen.

- Jag känner det som att aktivismen dog med AIDS, säger Scotty plötsligt, som han tänkt ett tag nu på syftet med vår bok, försökt hitta tips på personer och kommit fram till detta istället. - När jag pratar med tjejerna från burleskshowen jag uppträder med så menar de att dansen är deras aktivism, men jag ser inga flyers, inga posters, ingenting. När Act Up fanns, var det information och högljudda krav överallt; på barer och på nattklubbar. Nu finns inget sånt kvar.

När vi träffar Scotty i San Francisco några månader senare tar vi upp tråden igen och han håller efter ett tag med om att nostalgin många gånger är överdriven. Det är ju faktiskt så att demonstrationerna mot Irakkriget var minst lika stora eller större än demonstrationerna mot Vietnamkriget.

Kanske var Scottys kritik precis vad jag behövde höra. Min tidigare besvikelse över New Yorks aktivistliv byts snabbt mot ett försvar av nya aktivistiska verktyg. - Men utvecklas inte aktivismen och de verktyg som används precis som det mesta annat? Ändrar form, går nya vägar och använder sig av nya medel för att nå ut med budskapet? Scotty ser inte riktigt övertygad ut. Som om han tror att aktivism inte går till på det viset, att budskapen inte går fram utan en tillhörande flyer.

Hur som helst så tror jag inte att det är mindre aktivistisk aktivitet idag än för 30 år sen. Idag är till exempel internet ett enormt slagfält där nätpirater, illegala fildelare, hackers och opensource tekniker dagligen kämpar för att förstöra det som är och ersätta det med nånting bättre. Aktivismens breddas, tar nya vägar. Och husockupanterna finns ju kvar. Och boken fylls ju onekligen av aktivister. Det kanske bara är så att vi ibland önskar att de vore ännu fler och synligare.

Visst är det sant att The Village inte är vad det brukade vara. Alls. De platser som tidigare var vattenhål för aktivister och allehanda avvikare ser ju onekligen annorlunda ut idag. Men det betyder ju inte att de människorna har försvunnit, de har bara hittat andra tillhåll. Framför allt har det kommit nya människor för att föra samma kamp, fast med nya verktyg och på nya arenor. Och det gör att det blir lite sorgligt att det vilar en så tung matta av nostalgi över så många New York-bor. Det

Christoph Emanuelle Fielder har sysslat med olika former av aktivism sen slutet av 90-talet. Elin Emil Sandström Lundh arbetar bland annat med Högkvarteret queerfeministisk bar, scen och galleri.

ÅTERSKAPANDE AV DEN TID SOM FLYTT

ÅTERSKAPANDE AV DEN TID SOM FLYTT CATHERINA SIFALÉRA BJUDER FANTASIN PÅ MADELEINEKAKOR. Text: Catherina Sifaléra

ÅTERSKAPANDE AV DEN TID SOM FLYTT

Bzzt

tankebrus grus i ögat nu skall jag skriva text jag är en nostalgiker med minnesluckor jag fyller i tomrummet på fri hand tecknar minnesbilder som jag har sett på TV och hört andra berätta om och KAOOOOS du glömmer väl inte ägget på spiiiiiisen? Bzzt-bzzt. Posten. I morgon skall jag till min psykolog och hämta ut paketet på posten, var är hunden? Natasja! Natasja! Tandborstning på hunden, var det ja. Jag skriver texter ur minnet som aldrig har existerat och jag bygger upp en vacker värld av rosa fluff-fluff tankebluff sockervadd Gröna Lund på fredag måste svara Åsa på SMS om det. Natasja! Ägget! Visst fan! Måste ställa klockan. Ägget. Ägget.

På ytan anar ingen oråd. Allt är frid och fröjd. Det är en färdighet vi lär oss med åren, det att kunna glömma. Att bli sentimentala nostalgiker där vi vältrar oss bland våra minnesluckor. Att fylla i luckorna med information från någon annans liv. Vi förnekar vårt förflutna och ger det en annan innebörd när vi betraktar det med våra vuxenglasögon. Tolkar dåtiden utifrån nutiden och förvägrar barnet dess sinnesvärld.

bzzt bzzt

Den som söker, han finner. Den lugna platsen måste helt enkelt finnas här någonstans. Jag kan inte ha förlagt den. Kanske där på berget, där jag hade slagit upp min egen affär och sålde treklöver och grodblad för småsten. Eventuellt högst upp i det spretiga trädet, dit jag med svårighet tagit mig genom att nyttja såväl akrobatik som överrörliga lemmar. Möjligen i fårhagen, där jag lyckades orsaka huvudbry på bonden som insåg att ett och samma av hans får alltid var rent, välkammat och stack ut märkbart från den övriga skocken utan att han visste varför. Eller i gungan. Definitivt i gungan. Jag har egentligen aldrig varit där. Det slår mig nu. Jag söker förtvivlat efter en plats som inte existerar. Ett planterat minne. Ett lugn jag aldrig har känt. Letar förgäves bland soporna efter något jag inte kastat bort av misstag.

Du och jag, vi måste samtala. Nu. Kom närmare. Slå dig ner, eller känn dig nedslagen. Låt oss lägga våra huvuden mot varandra. Jag vill att du skall förstå, men det krävs att du kommer närmare ändå. Att du tar ett kliv in i mitt huvud. Att du försöker samla mina tankar åt mig.

”Stundom kan jag inbilla mig precis det där som alla andra som har passerat trettiostrecket är duktiga på att inbilla sig – att det var bättre förr.

Fadjbwfjob noc åinadnadnb ef d efå n ån bn. [...] Du får inte pli, du måste tråckla, vända ut och in på, sortera, organisera och du blir stressad och irriterad. Du blir stressad och ägget är vidbränt. Hur mycket du än tråcklar lyckas du alltid trassla in dig igen. Trampar på förkolnat äggskal.

Låt mig förklara. Det är ungefär såhär. Sinnesro. Skvalpande vågrörelser. Moln som passerar förbi på den karakteristiskt azurblå himlen; undflyende, men likväl inte brådskande. Jag är Betraktaren. Jag sitter uppkrupen på en klipphäll och noterar fåglarna, sjön, fiskarna, myrorna under mina fötter och hur vindstilla det är. Utan en enda tanke i huvudet. Status: reset. Nollställd. Harmonisk. Lugn i sinne och minne. Rofylld kropp och andetag som andas sig själva. Själafrid. Inget som pockar på uppmärksamhet. Just där och då är jag en guru i medveten närvaro; de skriande måsarna är degraderade till bakgrundsljud och statister, båtarnas motorer är loungemusik i mina öron, grannen med den monstruösa gräsklipparen har tagit ett steg ut ur kaoset och in i ordningen. Världen knackar inte på i dag, den har lämnat mig fri att själv råda över mitt universum och insupa den ljumma luften och ett potpurri av midsommarblomster. Inga störningsmoment. Ingen rusningstrafik. Inga trafikskyltar. Inga bokstavskombinationer. Här härskar den medelsvenska skärgården och brisen från det förflutna i nuet.

Du går ut. Hejdå ADHD. Hit återvänder du inte igen. Om det vore så enkelt. Lugn nu. Stundom kan jag inbilla mig precis det där som alla andra som har passerat trettiostrecket är duktiga på att inbilla sig – att det var bättre förr. Framförallt lugnare. Att jag faktiskt klarade av att tänka en tanke i taget och att jag inte sprang som en skottspoling mellan olika sysslor. Att jag hade tillräckligt med ro för att ligga på rygg och betrakta molnfigurer en hel förmiddag, eller sitta med näsan i en Kalle Anka-pocket en hel sommardag trots att det inte regnade ute.

Jag vet precis hur det känns. Att ha varit där. Att stilla vaggas till ro i moderslandets famn. Men jag har på tok för livlig fantasi och god inlevelseförmåga och det kan jag tacka min litteratur för.

Vad är det som går och går, men aldrig kommer till dörren? Nu vet jag. Det är ju jag.

Likväl blir jag Nostalgikern ibland. Uppfylld av en längtan att återvända till klipphällen. Att placera ut en bokstavslös plats på kartan och lämna den förvirrade orienteraren där hemma. Att fylla ut minnesluckorna. Att domnande vara. Bara. Leva.

Det är inte riktigt hela sanningen. Faktum är att jag gjorde precis detta, men inte till följd av inre harmoni och stabilt tankeväder. Nej, i mitt fall var det snarare ett resultat av att jag hyperfokuserade; att jag tappade bort mig i mitt eget universum och lämnade verkligheten till förmån för ett äventyr i Ankeborg. Narnia. Sak samma.

1 STEFAN WESTRIN 1

Text: Stefan Westrin

Det första jag tänkte på när jag tänkte på ”nostalgi” var glass. Pinnar och strutar. Egentligen skulle man kopiera GB:s glasskartor från 60-talet och framåt och bara publicera dem som de är. Tänkte jag. Så kan ju var och en välja ut vilka pinnar och strutar som just de blir nostalgiska av.

Det är det som är Islands bidrag till världsgastronomin. Det och fårögon. Många fler än jag blir nostalgiska av tanken på X-21. Enligt uppgifter från bloggosfären ska X-21-nostalgiker till och med hjälpligt kunna återskapa smaken genom att köpa en produkt som heter ”Fun Light Honeymelon Peach” och frysa in i glassformar. Det tror jag inte alls på. Fun Light har ju aldrig varit gott.

Själv blir jag nostalgisk av tanken på X-21. Det var en isglass som var formad som en raket. Varje del hade en särskild färg. Och varje färg (antar jag) en särskild smak.

En annan produkt som lanserades ungefär samtidigt som X-21 är Arlas Minimjölk. Den verkar det inte vara någon som blir nostalgisk över. Först tyckte jag lite synd om minimjölken när jag tänkte på det. Sen kom jag på att affärsidén som jag minns den var att spä ut en del mjölk med 99 delar vatten och sedan sälja blandningen till fullpris, under förespegling att den som drack det skulle bli lika sportig och fräsch som Emma Sjöberg.

Jag har också vaga minnen av föregångaren till X-21. Den hette X-17. Jag tror den hade ett väldigt coolt, blått omslagspapper. Däremot har jag inga minnen av föregångaren till X-17. Den hette X-15, och var antagligen namngiven efter ett amerikanskt raketflygplan från 60-talet. Den flög så högt att den faktiskt nådde gränsen till rymden.

Då tänkte jag att evig glömska förmodligen var ett öde som minimjölken förtjänade.

Anledningen till att jag inte minns X-15 är troligen att jag inte bodde i Sverige då, och inte heller hade någonting att göra med GB i övrigt. Jag bodde på Island, men jag minns inte någon enda glass därifrån. Islänningarna är rätt dåliga på godis över huvud taget. Och när man tänker på det så är det väl inte heller så förvånande. Island är trots allt ett land där man gräver ner hajar i jorden, låter dem ruttna, gräver upp dem igen och äter.

Sedan såg jag att minimjölken faktiskt fortfarande saluförs i handeln. Herregud. Är det någon som faktiskt dricker minimjölk fortfarande?

Stefan Westrin arbetar som frilansjournalist.

Vid e

oko

6 US 200

BR KA vid

ID sning av

Förelä

Mon

åI

007

krik

Fran

Vå

gfo

rm /B o

ulo

IDK

ill er t

delt ar p å

Dansprojektet 5

”Se Dans” 200

Läs me jub r om och ileum IDK om et ID A på K

n flmvisnin g

inför e

d un

Publik

al git

Di 5 00 l2 ta Vi

g alo

FIA

str

öm

ns tve

vid

´s

ing

7 00

ns e da

wor

ndr a

Film

Ventil, A

art

i Is

tan

bul /Tu

rkiet

2008

Helene Öfw

tsa

kre

tst

äll

ning

nd 2008

, Moviken/Hälsingla

kshop ed m

u tit

Lju

2002

ns aI

yfest Gävle Cit

tet ,

öd er

fest ivale niB

our ges 20

Micro

kur

alen 2

festiv

rberg

å No eeo p

nst

BOK, DVD & CD

JUBILE UMSUT GÅVA

SLÄPPS 10 D EC 13

elning,

Filminsp

VENTIL

konsert

högtalar

Wien 20

2002

NATTS

NATTSKALL

Text & foto: Ida Norrman

SKALL

NATTSKALL

IDA NORRMAN SKRIVER OM EN KÄRLEK SOM BORDE VARA LIKA AVLÄGSEN KÄNSLOMÄSSIGT SOM GEOGRAFISKT, MEN KAN MAN VERKLIGEN GÅ VIDARE NÄR TILL OCH MED EN ALHOHOLDOFTANDE BUSS MELLAN GÄVLE OCH SANDVIKEN ÄR FYLLD AV MINNEN?

det är inte du som kysser mig varm Det är någon annans boombox och min puls i halsen som vittnar om min förlorade närhet. Någon har glömt sitt hjärta kvar bland träden och jag tror det var jag. Jag gör mitt bästa och jag försöker vara nöjd med alla hjärtan jag samlar i min famn men jag klistrar dem bara under skon kliver sönder för när jag kysser fel läppar ilar mina tankar iväg till Göteborg mitt hjärta hoppar ur mig och rusar ikapp och står där på Stigberget och ylar ut sin sorg och längtan. All min hjärtesorg får plats i nattbelysningen, hamnen är aldrig så bländande vacker och fan vad ont det gör.

på avstånd och det smäller i höfterna när jag går. Jag tänker på tårarna som försvann och händerna som är någon annans nu. Tänker att jag tror att mitt hjärta har blivit så bränt att det inte längre finns någon vilja kvar att älska. Och jag åker någons förbannade bil, du hade inte ens körkort, och jag gråter tyst i passagerarsätet, tyst så min chaufför inte hör. Det är mörkt så han ser inte giganterna som trillar över mina okyssta kindben och ned i mitt knä. Och jag gråter ensam på bussen när andra är på väg hem i sina rus det är inte vackert, men jag gråter bland hårspraysfrisyrer som mist sin stadga, en doft av söt parfym blandat med alkohol, nikotin och något man aldrig talar högt om. Jag tänker att kanske skulle vi varit två av dom men dina berusade andetag saknas i mina öron när du kysser min nacke och jag skrattar till, för i en kort sekund övertygar jag mig själv om att du sitter bredvid och sätet bredvid mitt är inte provocerande tomt En kort, kort stund är du där, på min jävla 41:a och inte på någon av Göteborgs jävla spårvagnar du hälsar på ett tag, men så fattas din doft och jag kliver av. ag hör hundskall

u vet, älskade att natthimlen med sitt glitter knäcker ett revben varje gång jag går hem från min jävla 41:a 00:30 skapar en andnöd så obegripligt kvävande och ofattbart okontrollerbar vet du att jag ser ett mönster där i som jag aldrig sett förut? Vet du att jag blivit beroende av att låta blicken smeka lilla karlavagnen och stjärnfallet jag väntar på men som aldrig kommer där? Som aldrig faller längre, det slutade falla, jag tror det var i samma stund som jag grät i din famn över ett snett ligg jag inte kunde stå för jag tror jag kunde känna hur du svalnade, hur passionen dog och försvann Men minnet efter dig sitter kvar längs min ryggrad där dina händer felaktigt knäckte varenda kota för att få mig att stå upprätt igen, och du gjorde det trots att passionen redan svalnat och dött

Vid min hållplats och ned i backen låter jag saknaden ta mig. Jag orkar varken fäkta eller slåss. Jag låter saknaden ta mig under natthimlen med sitt glitter. Och tanken på dina cigaretter, hur du rökte dom, hur du drog dina vackra andetag punkterar mitt bröst. Minns vårt stjärnfall. Det där som bara fanns för oss, hur varma vi blev och hur du kysste mig bara för att det var så fint hur jag mindes det dagen efter och såg ett till. Det är som en feltickande bomb att minnas dina snusbeklädda läppar jag intalade mig var honungssöta för att vilja kyssa dig mer. Men idag svider smaken på min tunga och mina läppar har blivit nariga utan dina fuktiga andetag.

Jag tror att natthimlen med sitt glitter bestämde sig i samma stund som du gav mig min sista kyss, mitt livs sista riktigt betydelsefulla kyss, för att aldrig låta stjärnfallen strömma över oss igen. Jag tror natthimlen bestämde sig för att sanningarna var lögner och att ångesten skulle placeras i mitt bröst för alltid. Jag tror natthimlen bestämde sig, när jag de sista timmarna kände din doft på min överläpp - att det vackraste jag någonsin känt skulle tas ifrån mig, för jag gjorde mig aldrig värdig dig, och natthimlen med sitt glitter valde nog att straffa mig för det. Och jag antar, älskade, att hösten springer ikapp dig i Göteborg. Men får jag ens kalla dig så, när vi inte längre är älskande och aldrig kommer älska igen?

Jag försöker placera mitt hjärta i bröstet på någon annan gör mitt bästa och jag kysser andra läppar men alltid utan pulsen du slet upp i min hals jag smeker andra ryggar, snurrar mina fingrar i någon annans hår men varje gång är lika vansinnigt fel och hjärtat vägrar synka med hjärnan för det är inte du det är aldrig du Det är inte du som håller mig

forts.

”...för det är inte du det är aldrig du...

I HENNES HÄNDER

JOANNA GRUBBSTRÖM TITTAR PÅ SINA HÄNDER MEN SER SIN MAMMAS, OCH KANSKE BLIR MAN ÄLDRE NÄR EN MORMOR DÖR OCH ETT BARN FYLLER PÅ NERIFRÅN, SNARARE ÄN PÅ SIN FÖDELSEDAG. Text & illustration: Joanna Grubbström

I HENNES HÄNDER

et var något med tummen.

barndom. Att jag var tvungen lämna min plats till förmån för alla syskonbarn och att hela den kärna av morbröder och fastrar och kusiner. Som min släkt bestått av nu var på väg att göra nya kärnor, där syskonen var vuxna föräldrarna gamla och nya barn skulle bli kusiner med varandra och ha släktmiddagar och kalas. Men det är tomt efter mormor och jag behöver fortfarande känna. Tryggheten i min mammas tummar i min mammas händer hennes vänliga fingrar de skyddar när det behövs. Kanske är det känslan av att flyttas upp ett steg på den där familjestegen. Mormor är borta mitt barn fyller på nerifrån. Längden på stegen blir konstant och lite ligger kanske oron. Sorgen och ensamhetskänslan och den plötsliga saknaden av barndomen. I att jag påminns om hur vägen till den högsta pinnen på stegen inte är så himla lång ändå.

Det är det fortfarande. Hur kan så mycket trygghet rymmas? I en tummnagel. Min mammas händer ger mig tårar i ögonen av kärlek. Av minnen från barndomen inte alla nödvändigtvis bra men alla. Alltid. Med mammas händer som ett lugnande centrum. Jag vill hålla i dem fortfarande både mentalt och fysiskt vill jag hålla i dem. Jag gör det också men aldrig blir det nog Aldrig får jag nog. Jag har sett det även hos min syster hon har likadana händer och fingrar och naglar. Hon har tre barn och länge har jag kunnat se hur tryggheten ärvts och lever vidare i hennes händer. I hennes fingrar. Jag undrade ett tag om det hade med deras utseende att göra. Naglarna ser ut på ett visst sätt, de håller tummen på ett särskilt sätt. Deras händer är lika i formen jag har alltid trott att jag aldrig skulle få riktiga mamma-händer. Likadana som min mammas händer. Att mina barn jag skulle få i framtiden aldrig skulle. Inte på samma sätt som jag fått. Uppleva tryggheten i mina händer i mina tummar ända ut i mina naglar.

”När mina händer håller runt hans lilla kropp och mina tummar, antingen den ena eller den andra stöder hans huvud. Då är det min mammas händer jag ser.

Sen dog min mormor. Min mormor. Dog. Det var redan förra året hon dog innan jag blev gravid jag hann aldrig få berätta. För henne det jag så länge längtat efter att få berätta. Jag började tänka på generationsskiftet som hade hänt i min släkt det gav mig en ny slags sorg. Jag sörjde min barndom. På släktmiddagar skulle jag numera. Även om jag kanske borde ha varit det för länge sedan. Inte vara ett medföljande barn. Utan en i den vuxna skaran, en av de som fixar maten och borden och allt som ska fixas vad hör till släktmiddagar ni hör jag vet inte ens hur ska jag vara redo redan? Jag fick en stor klump i halsen jag kunde inte tänka mig. Att jag skulle kunna träda in i min mammas roll den som hon alltid varit under min

Det lugna i händerna. Sen han kom ser jag det lugna i min mammas händer i mina egna händer. När jag skymtar dem i en spegel eller när de fångas på ett fotografi. Jag har fått tryggheten i tummnaglarna jag har fått. En mammas händer. Med mitt barn i mina armar. När mina händer håller runt hans lilla kropp och mina tummar, antingen den ena eller den andra stöder hans huvud. Då är det min mammas händer jag ser. Då är det trygghet ändå även fast det inte är jag som får vara barnet.

Joanna Grubbström är skribent, grafisk formgivare och ny mamma.

ANOTHER VIEW

ANOTHE

FÖRNUFT ELLER KÄNSLA? LUDVIG BLIX VILL BLI INTELLEKTUELLT FÖRFÖRD, SNARARE ÄN FALLA FÖR EN KULTNOSTALGISK MASSPSYKOS. Text: Ludvig Blix

är något högst mänskligt, det är skönt att romantisera – speciellt när man får alterera och upphöja den initiala upplevelsen till en helt ny nivå. Det ger historien, både den personliga och den allmänna, ett högre värde. När föremålet för nostalgin återfinns inom kulturella medier brukar det kallas för en kultklassiker. Denna omvärdering sker dock oftast av den yngre generationen, den som inte var där då ämnet var nytt. Att återuppleva något kräver så klart en ny fysisk och psykisk kontext. Samhället, dess värderingar, trender, teknologi och allt annat man kan tänka sig besitta något slags allmän påverkan på samtiden, bygger en ny värld av sammanhang.

att dessa kulturfenomen fanns innan man hade ett namn, en stereotyp och allt annat som människan inte kan klara sig utan, att klistra på och känna igen dem för. Alltså, i ljuset av moderniserad omvandling och efterapning av gamla absurditeter kan vi som nutida åskådare kanske till och med förstå eller i alla fall uppskatta sådant som var före sin tid. Denna form av nostalgi är analytisk och intellektuell till sin karaktär, och ger en klarare bild av en ibland missförstådd och malplacerad kulturyttring. I musiksammanhang kallas denna förgreningen av kultnostalgi ofta motkultur. Detta eftersom arbetet med att få fram en riktig scen kring den nya stilen initialt sker i motvind.

tt vara nostalgisk

Sedan finns det den romantiserande nostalgin som snarare handlar om stagnation och överdrifter. Ta till exempel Beatles. Ett band som sedan sitt kommersiella genombrott varit föremål för dyrkan och masspsykos. Man kan tycka att historien borde ballansera deras betydelse i antologierna, men icke. De ständiga tituleringarna som världens bästa och mest inflytelserika, till och med nyskapande band, har serverat desinformation till varje ny dyrkare. Undertecknad vet att han kommer att få pöbeln emot sig när han låter dessa meningar bli tryckta, men jag försöker bara allra ödmjukast vara uppriktigt objektiv. För att lugna denna väntade känslostorm vill jag understryka att jag tycker väldigt mycket om de välfriserade skalbaggarna från Liverpool, det är den okritiska gudabilden av bandet jag sätter mig emot. Problematiken ligger i att den genomsnittlige Beatles-fanatikern också påstår sig ha uppnått en viss allmängiltig objektivitet. I de många diskussioner jag haft med sådan människa brukar det låta ungefär såhär; ”De är otvivelaktigt bäst, det måste man bara tycka, är du galen” osv. Jag vänder då såklart på argumentet och frågar hur mycket denna människa vet om bandets samtida och deras betydelse, deras influenser och liknande. Svaret brukar ofta

För att inte tråka ut läsaren med att hejvilt definiera (ni har säkert fattat galoppen vid det här laget) bordlägger vi nu ett exempel. Åsa Nissefilmerna, utbuade och kalkonförklarade, men under senare tid ett vanligt förekommande inslag i SVT:s tablå. Någon måste ha tyckt att de var värda att visas igen efter si sådär ett halvt århundrade. Scenen där Åsa Nisse låtsas vara greve för en gäst på slottet där han tillfälligt huserar påminner om Monthy Pythons sketcher, som då än hade att lanseras . Han lyssnar efter skogsdjur i borden med hjälp av ett stetoskop, fäktas med den rättmätige greven i nattkläderna och är med på säljakt.

”Sedan finns det den romantiserande nostal-

gin som snarare handlar om stagnation och överdrifter. Ta till exempel Beatles. Ett band som sedan sitt kommersiella genombrott varit föremål för dyrkan och masspsykos.

Liknande fenomen kan återfinnas inom musiken. The Velvet Underground var omåttligt impopulära till en början, först senare har deras skivor höjts till skyarna. Det är nästan ett ännu klarare exempel. Det ironiska med denna sorts nostalgi är att föremålen för den oftast inte hade någon del i den scen eller grupp som nu hyllar dem. Det är just för

ANOTHER VIEW

ER VIEW bli lika arrogant som de första påståenden som yttrats. Självklart får man ha en egen åsikt, en subjektiv upplevelse och värdering, men man måste då också förstå att det finns ett mer vetenskapligt och objektivt synsätt som inte alls ska, eller behöver, överensstämma med någons personliga åsikt. Ibland går det till och med så långt att man mjölkar ut en gammal motkultur och gör den till högsta mode. Marknadskrafterna är stora och publiken i dessa fall ofta ung. Man kan fråga sig hur många ny-emo fans det är som egentligen hört band som Rites of Spring, Fugazi, At The Drive-In och Sunny Day Real Estate. Sådana trender av kulturell ignorans skapas av skivbolag åt okritiska hjärnor som slukar det nypaketerade utan att ens förstå vilket slit det var innan omslagspapperet var pyntat och bundet med en liten rosett.

rymdlingskontrollerad zombie, avlider innan filmen är färdiginspelad. Detta resulterar i att en ersättare får spela Lugosis roll, fast hela tiden med något slags cape skymmande ansiktet. Denna subgenre av nostalgi är förvisso snarlik det första exemplet jag gav, skillnaden är dock dennas avsaknad av kvalitet eller inflytande. Kategorin står för sig själv och är den allra mest ovanliga och kanske mest intressanta, eftersom den inte riktigt går att förstå eller bena ut. Det är en egensinnig form av kultnostalgi som knappast går att värdera eller definiera, bara klia sig i huvudet, förundras och skratta åt.

”Det pratas ju ofta om politisk, andlig och sexuell medvetenhet. Varför inte kulturell medvetenhet?

För att sammanfatta kan vi väl komma överens om följande; Nostalgi är någonting intressant och gott så länge man kan skilja på subjektivitet och objektivitet. Slakta alla heliga kor! Älska alla heliga kor! Så länge ett hälsosamt mått av kriticism finns i varje andetag, finns lika mycket vördnad och kärlek. Smak är inte alltid den kvalificerade åsikt man tror den är. För att ha respekt för kulturen, konsten och oss själva krävs denna prövande inställning. Utan den förminskas snart alltsammans till ett gäng mytomspunna idolsymboler som tillbes av indoktrinerade och historielösa människor. Man bör heller inte gå in med fördomarna först när det gäller gamla fenomen. Nostalgi är ett begrepp som kräver att den som känner det även känner till den historiska kontexten.

Det pratas ju ofta om politisk, andlig och sexuell medvetenhet. Varför inte kulturell medvetenhet? Jag saknar debatten, kan vara så att den uteblir på grund av att alla som försöker ta sig an kultur på ett djupare plan blir kallade elitister och smakfascister.

et finns även en tredje kategori av kultnostalgi, den förundrande och galna. Som tur är finns det där ett praktexempel att hämta. Plan 9 From Outer Space av kalkonfilmskaparen Ed Wood är just denna perfekta artefakt. Johnny Depp spelar Wood i Tim Burtons hyllning till floppen. En respektfull men ändå dråplig inblick i en otroligt fantasifull, men tekniskt obegåvad, kreatörs huvud. Här finner vi nöje i det osannolika, det klantiga, det naiva och till och med det galna. Den värsta scenen är kanske en flygplansscen där cockpiten uppenbarligen är ett vanligt rum och piloterna sitter och låtsasstyr på stolar. När planet hamnar i turbulens skakar Wood kameran och piloterna studsar lite på plats. Skådespelaren Bela Lugosi, som spelar något slags odöd och vampyrliknande,

Så! Nästa gång du känner dig nostalgisk kanske du ska fråga dig själv varför, och hur mycket som är lögn respektive sanning. Minnet distorderar, samhället distorderar, bolag och förläggare distorderar, historien distorderas. Människan förändras utan att själv veta om det, men kan, om den vill, ta reda på hur saker ligger till och kanske även ändra sin kurs till mindre grumliga vatten.

Ludvig Blix studerar litteraturvetenskap och arbetar som frilansskribent.

SE DET LANDET DÄR

SE DET LANDET DÄR Av: Alexandra Ehnqvist

2 STEFAN WESTRIN 2

Text: Stefan Westrin

Kanske kan man bli nostalgisk inför minnet av Varan-TV också.

Det andra jag tänkte på, när jag tänkte på ”nostalgi” var Stig Claessons barnprogram på TV, som jag måste ha sett som barn.

Jag vet att jag tyckte de där Slas-programmen var fruktansvärt tråkiga. Jag längtade alltid efter nästa program, som jag hoppades skulle vara bättre.

I dem berättade Slas lite småkonstiga historier, med sin omisskännligt eftertänksamma prosodi. Samtidigt visades stillbilder som Slas hade tecknat med färgkritor.

Men sedan kom jag som vuxen att tycka att Slas böcker var bra och på något sätt sympatiska. Och när jag hittade några av Slas barnprogram från TV sammanställda i bokform på ett antikvariat köpte jag volymen och läste med stor behållning. Jag har till och med läst den många gånger för min dotter Edit.

Egentligen minns jag inte så mycket om barnprogrammen. Om någon skulle pressa mig på innehållet i historierna så skulle jag inte kunna redogöra för en enda av dem.

Hon är snäll, Edit, som låter mig hållas med det där. Okej, så den här nostalgin fungerar så här: jag minns att jag tyckte själva programmen var ganska tråkiga.

Däremot minns jag mycket väl när den ironiska gruppen bakom Varan-TV gjorde en parodi på barnprogrammen. Den parodin tror jag faktiskt att jag kan redogöra för in i minsta detalj. Berättarrösten sade så här: ”När jag var liten… (paus) … bodde det en man… … på andra sidan skogen. … Han förstod aldrig… … varför Gud… … som var så god… … hade skapat… … televisionen.”

Men minnet av programmen är i sig självt ett trevligt minne. Alltså har nostalgin i sig själv ett starkare positivt värde än det som framkallade nostalgin från första början. Och jag kan inte låta bli att undra om inte det starka draget av nostalgi som finns i Slas författarskap fungerar på exakt samma sätt. Jo, jag tror nog att det är så det ligger till.

FARFARS HEM - EN ICKE NOSTALGISK BETRAKTELSE

FARFARS HEM

-EN ICKE NOSTALGISK BETRAKTELSE SARAH LJUNGQUIST BERÄTTAR HUR EN FASTER OCH FARMOR KOM ATT BLI INNEBOENDE I DET HEM SOM BORDE HA VARIT LIKA MYCKET DERAS MEN SOM ISTÄLLET, IN I MINSTA DETALJ, DOMINERADES AV EN FARFAR. Text: Sara Ljungquist

har tankar om vad ett hem betyder för en människas identitetsutveckling och vad det innebär att vara främling i sitt eget hem aktualiserats för mig. Det hem min faster bodde i fram till sin död var det enda hem hon någonsin bott i. Så förknippat med mina farföräldrar och släkten kring dem att min farssläkt alltid betraktat detta hem som sitt nav. Nu är det upplöst och gångna månaders upptäckter har fått mig att se vad släktnavet egentligen var.

farfar inte tyckte om barn i allmänhet visste vi, att han inte tyckte om oss förstod vi, men att han inte ens tyckte om sina egna barn blundade vi för. Sina döttrar såg han knappt, sin son fördrog han men avkrävde total lojalitet när för första gången, på sonens tjugoårsdag, pratade med honom. Med farmor var det annorlunda. Hon älskade sina barnbarn som hon älskade sina barn. Att farmors känslor inte styrde anade jag redan då, nu ser jag det klart. I hemmet rådde farfars lag.

ed min fasters död i somras

”När han vid sjuttiofem års ålder helt plötsligt dog i en hjärtattack hade de blivit så vana att tjäna och underordna sig, att de bara fortsatte som om ingenting hänt.

Den faster som dog var den yngsta av de tre barn som växte upp i hemmet. Hon blev kvar medan syskonen flyttade ut och bodde med föräldrarna till farfar dog, med farmor till hon dog och därefter ensam. Sedan farfar dog förändrades inte hemmet, det bevarades i tingens ordning tills min faster lämnade det den söndagskväll i somras då hon hittades död på trottoaren utanför. De rum vi barnbarn sprang igenom som små var samma rum vi mötte som vuxna. Det enda som förändrades med farfars död var att han inte längre satt vid flygeln, inte längre läste sina böcker och inte längre gick genom rummen. Allt annat bestod. Hans levnad materialiserades i rummen. Så var det inte med farmor. Hennes liv som vi trodde fanns där också, i hemmets gömmor, bara lite mer dolt, fann vi inga lämningar av när vi efter fasters död gick igenom kvarlåtenskapen. Att det var farfar som dominerade i hemmet visste vi, men att de andra två familjemedlemmarnas liv inte alls rymdes i tingen hade vi inte förstått vidden av. Vi hittade inga brev, inga böcker, inga teckningar efter farmor eller faster. Allt var farfars – breven, målningarna, teckningarna, anteckningarna i böckerna, ritningarna till möblerna, skisserna till möbleringen – strängt taget allt som utgjorde hemmet.

Varken farmor eller faster opponerade sig någonsin mot den lagen, eller mot den patriarkala struktur vi med ett lån från psykoanalytikern Jacques Lacans begreppsvärld kan kalla Faderns lag. För det är ju det som det handlar om, en struktur som tillåter mannen – en far, en make, en farfar – att med järnhand styra över ett hem. Min farfar styrde över allt i sitt hem. Han styrde över samtalen, över tingen, över möbleringen och över alla som vistas där. I hemmet lydde alla under hans lag, det enda sättet att undkomma var att fly. Farmor och faster som stannade kvar lydde sålunda ständigt under farfars lag. De sysslor han sa åt dem att utföra utförde de. I över fyrtio år styrde han rent fysiskt över dem. När han vid sjuttiofem års ålder helt plötsligt dog i en hjärtattack hade de blivit så vana att tjäna och underordna sig, att de bara fortsatte som om ingenting hänt. På så sätt kom de att bevara tingen med vilka farfar omgivit sig. Genom minnets vördnad kom de att beakta hans vanor och upphöja hans tämligen medelmåttiga talanger till livsverk. Den förändring farfars död innebar för oss barnbarn var att stunderna av stoj blev något fler. Farfars ande kom vi dock inte undan, det var den som hindrade oss från att röra hans saker och som avkrävde oss vördnad och tystnad när han kom på tal, vilket han ständigt gjorde. För farmor och faster var och förblev farfar geniet som skulle bevaras till eftervärlden. I hemmet bevarades farfar som en relik, det skötte farmor och faster om tillsammans. När farmor så småningom dog tog faster vid ensam, vilket medförde att farfars hem förblev hans i sammanlagt sjuttioåtta år, varav trettioåtta efter hans död. forts.

Fram till min fasters död hände det ganska ofta att mina minnen av barndomens besök hos farföräldrarna kläddes i nostalgins rosafärgade skimmer. Ögonblicksbilder av oss fem kusiner stojande och stimmande kring farmor och faster som förtjusta skrattar åt vår lekfullhet framträdde med suddigare konturer för några månader sedan. De lyckliga ögonblicken var lätta att minnas. När jag nu tänker tillbaka på dem, då nostalgins ridåer för alltid halats upp, ser jag det jag inte såg då. Jag ser att det handlade just om ögonblick, få och korta ögonblick. Jag minns plötsligt att våra ystra lekar snabbt tystnade när farfar kom hem från sina promenader. Jag minns hur skickliga vi var att snabbt återgå till de tysta lekar som var förutsättningen för att vi skulle få hälsa på. Att

FARFARS HEM - EN ICKE NOSTALGISK BETRAKTELSE

”Gör hon inte det suddas hennes

konturer ut, hon blir till för honom.

tt leva ensam i ett hem som till minsta beståndsdel består av minnet av en person du aldrig kände, som aldrig såg och aldrig pratade med dig, kan jämföras med att leva som inneboende i en främlings hem. Att fasters liv i ensamheten blev fattigt på stimulans är inte konstigt. Hon hade inte längre någon att vara till för och fann aldrig sig själv. Hennes handfallenhet inför livet och oförmågan att skapa en egen tillvaro drev henne med tiden allt längre in i passiviteten. Tabletterna som två decennier senare ändade hennes liv blev hennes sätt att uthärda tillvaron.

sig i allt från hur tingen skulle ordnas till hur reglerna skulle följas. Allt är djupt sammansvetsat med den patriarkala strukturens hem där kvinnan på sin höjd ges fritt, eller någorlunda fritt, spelrum i de kvinnligt kodade domänerna som bakning, matlagning, städning och heminredning traditionellt utgjort. I det hem farfar härskade i gavs inte ens det spelrummet. Farfar styrde över hemmets alla sysslor, även de han inte själv utförde eller fann viktiga. Det var han som bestämde över vad som skulle ätas, bakas, hur det skulle städas, hur möblerna skulle placeras, vad som skulle köpas och vad som inte fick köpas. Så framlevde farmor och faster sina liv i farfars hem både under och efter hans levnad. Farfar styrde och de kröp undan och försvann. När farfar dog hade det gått för långt, ingen av dem lyckades någonsin erövra ett eget utrymme. För att överleva slöt de sig samman och bevarade farfars liv för omvärlden, för släkten. Den omgivande släkten vande sig, det osunda normaliserades så att vi slutade se. När faster blev ensam och långsamt gled in i sitt psykofarmakapåverkade dimtillstånd skyllde vi hennes tillstånd på sorgen efter farmor och ensamheten. Strukturen som gjort henne till den hon blev urskilde vi inte, eller blundade för. Med hennes död öppnades våra ögon. När vi samlat ihop arton kassar med mediciner gömda bland farfars kvarlåtenskap kunde vi inte blunda mer. När vi insåg att medicinerna var de enda ting med vilka fasters minne materialiserades såg vi hur allt hängde ihop. Vi såg sambandet mellan hennes läkemedelsmissbruk och livet i det hem som blev hennes fängelse. Det nostalgiska skimret som i släktens föreställning legat över hemmet har trängts bort. Navet var farfars och ingen annans. Nu är det upplöst och vi drar en lättnadens suck när vi tänker på att i alla fall en farfars, en familjefars despotiska makt över sin familj nu är bruten – även om det var till priset av min fasters liv.

I en tänkvärd betraktelse reflekterar den amerikanska filosofen Iris Marion Young över hemmets betydelse för individens identitetsskapande. Genom ordnandet av tillhörigheterna, tingen med vilka vi omger oss, materialiseras enligt Young våra vanor och tankar. Tingen laddas med personlig betydelse och blir till hållpunkter i våra liv. I vårt hem smälter det förflutna samman med framtiden, bevarandet föder kreativitet och gör det förflutnas historia levande. Hemmet blir vår del i historien, vår del i samhället. Men, säger Young, att så sker förutsätter att hemmet lämnar oss det utrymme vi behöver för det ska spegla oss. För min faster blev det aldrig så. Hemmet hon levde i blev aldrig hennes, det lämnade inget utrymme åt henne att skapas i, varken åt henne eller åt farmor. Hemmet var och förblev farfars och med hans död stelnade det i det förflutnas skepnad. Farfar var lagen i det samhällssystem där genusordningen handlar om att tillfredsställa mannens självbekräftelse. I ett sådant system måste kvinnan strida för sin plats i sammanhanget. Gör hon inte det suddas hennes konturer ut, hon blir till för honom. Farmor och faster blev till för farfar. Deras plats i hemmet kan därför ses som en sinnebild för en manlig patriarkal självbekräftelse som materialiserade

Sarah Ljungquist arbetar som universitetslektor i litteraturvetenskap vid Högskolan i Gävle.

LOLITA

LOLITA FÖR KONSTENS SKULL. Text: Tina Hemmingsson

greps den polsk-franske regissören Roman Polanski under ett tillfälligt besök i Schweiz, och att efter 31 år kunna haffa förbrytaren, som 1978 drogade och hade sexuellt umgänge med en 13-årig flicka i USA, borde rimligen ge oss ett slags kollektiv tillfredsställelse. Men av någon anledning så skruvar den amerikanska och europeiska filmeliten obekvämt på sig, och det blir på en gång så tydligt att Polanskis gärning som filmskapare (med bland annat filmer som Chinatown, Repulsion och Rosemary´s Baby) anses väga så tungt att den borde resultera i överseende med hans brott.

Att manliga filmskapare (och skådespelare, musiker och författare också för den delen) har en pikant destruktiv sida som anses nära deras skapande, är så etablerat som sanning att det knappast längre ifrågasätts. Snarare ses destruktivitet och sexuell vidlyftighet som nödvändiga, och till och med önskvärda, egenskaper hos det manliga geniet. Att just Lynch och Allen offentligt försvarar Polanski är dessutom ironi in absurdum, då dessa två regissörer genom sina filmer förmedlar en kvinnosyn så stereotyp och förlegad att man någonstans hoppas att de parodierar sig själva.

slutet av september

Den intellektualiserade rockstjärnemyten är starkt sammanlänkad med den kvinnliga myten om en sexuellt brådmogen lolita. Och när kvinnor helt berövas rätten till en egen sexualitet och istället bara är mottagare av en projicerad manlig sådan, då blir det så mycket mer bekvämt att föreställa sig våldtagna flickor i nedre tonåren som förföriska kvinnovarelser, snarare än barn som fallit offer för patriarkala strukturer. Och en man som inte behöver våldta är alldeles för osannolik i rollen som våldtäktsman, för inte skulle väl en liderlig konstnär behöva tvinga till sig något alla kvinnor är beredda att frivilligt ge honom?

”Snarare ses destruktivitet och sexuell

vidlyftighet som nödvändiga, och till och med önskvärda, egenskaper hos det manliga geniet.

Att han dessutom, under oerhört brutala förhållanden, förlorade sin hustru Sharon Tate när hon 1969 föll offer för Charles Manson, har resulterat i den visserligen fullt förståeliga men ändå rättsvidriga inställningen att Polanski redan har sonat sitt brott genom det lidande har har fått utstå. Men att man kan kompensera för ett brott genom en god gärning, eller sona detsamma genom personligt lidande är ändå bara en del av orsaken till den förlåtande attityden. För när franska kulturministern, tillsammans med bland andra filmskaparna David Lynch och Woody Allen, kräver att Polanski ska friges, då är det svårt att inte misstänka att brottets art i kombination med förbrytarens yrke av någon anledning gör det lite lättare att förlåta.

Roman Polanski var 47 år gammal när han drogade och hade sex med en trettonåring. Han greps och erkände, men flydde landet innan rättegången. Att han skulle vara skyldig är inte omtvistat, det är en realitet. Låt det vara lika självklart att han också, sitt yrke, sin bakgrund och sitt kön till trots, ska sona sitt brott.

Tina Hemmingsson är verksam i Kulturkollektivet Bakteriekultur och arbetar som kulturskribent för Gefle Dagblad.

WINDOWS PAINT Av: Johan Nystrรถm

THE TIMES THEY ARE A-CHANGING

THE TIMES THEY ARE A-CHANGIN’ MINNA JONSSON ROMANTISERAR 60-TALET OCH FÖRFASAS ÖVER SINA FRAMTIDA BARNS FAIBLESSE FÖR GRUNGEMUSIK. Text: Minna Jonsson

önskar jag mig sällan tillbaka till min barndoms åttiotal. Jag längtar inte efter benvärmare i neonfärger, suktar inte efter synthpop och turkos ögonskugga. Och det är verkligen inte ungdomens ängsliga, gråkalla nittiotal som hägrar. Rutiga skjortor med uppkavlade ärmar, stripigt hår och Nirvana lockar inte särskilt mycket alls. Istället hamnar jag någonstans mellan sextiotal och tidigt sjuttiotal. Decennier innan jag ens var född. Och det är så tacksamt enkelt att romantisera över en tid man aldrig har upplevt, särskilt när de som faktiskt upplevde den gärna delar med sig av sina redan regnbågsskimrande bilder. Jag tänker utsvängda jeans med hög midja. Skjortor i tunt tyg och något slags prickigt mönster. Instoppade i utsvängda jeans med hög midja, förstås. Jag tänker tunna tunikor. Mocka. Västar. Långt, flygande, halvlockigt hår. Jag hör Dylan med The Band. Joplin. Ser handgjorda proggaffischer och gratisfestivaler på Gärdet framför mig.

att vara ung? Kommer de som är födda på 2000-talet att tänka om tjugoåtta år att ”fan man skulle ha varit ung på nittiotalet, förstå vad det hände grejer då”. Kommer deras föräldrar att berätta för dem om hur det var att växa upp under grunge eran med ett romantiskt skimmer, så som min egen mor har gjort mig helt förälskad i hennes ungdomsårs tid? Jag är uppväxt med Hoola bandoola band, Dylan och diverse annan sextio- och sjuttiotalsmusik och mina eventuella barn kommer att växa till precis samma toner. Och förhoppningsvis, med samma sällsamma känsla. Enda chansen till att de så småningom förälskar sig i nittiotalet skulle vara om de revolterar mot sin stackars mor och drar igång Nirvana eller Guns’n Roses på högsta volym innanför sina stängda tonårsrumsdörrar. Eller varför inte Aqua eller Spicegirls. Nittiotalets stolthet.

är jag nostalgitrippar

”Det är som om nittiotalet bara var en

ag har ingenting emot nittiotalet. Mina ungdomsår var helt okej, roliga till och med. Och jag kan le åt minnen. Skratta åt saker som hände eller sådant som vi gjorde. Men själva tiden, utanför mina personliga minnen...jag känner ingenting för den tiden.

Det är som om nittiotalet bara var en transportträcka från någonting betydelsefullt mot någonting annat. En obetydlig med nödvändig motorväg. Kanske är det den betonggrå slöjan som ligger över mitt nittiotal som gör att jag hellre fantiserar tillbaka på det brandgula, livfulla sjuttiotalet. Jag tar upp mitt numera slitna exemplar av Lundells Jack för att läsa, jag vet inte för vilken gång i ordningen. I bakgrunden sjunger Dylan. Det är fint. Jag känner mig hemma.

transportträcka från någonting betydelsefullt mot någonting annat. Jag tar med jämna, men korta, mellanrum fram min Upp till kamp-box och önskar innerligt att jag var där, med dem. Att jag var med och gjorde skillnad. Ibland önskar jag så hårt att jag blir näst intill tårögd. Och jag börjar undra om den verkligen är särskilt hälsosam, den här längtan jag besitter.

Minna Jonsson jobbar i bokhandel och är krönikör på Arbetarbladet. Hon skriver dessutom en blogg som finns att läsa på adressen http://minnareten.blogspot.com

Men framförallt undrar jag vad jag kommer att föra vidare till mina eventuella barn. Kommer de någonsin att tycka att nittiotalet var en häftig tid

SOVRUMSPOLITIK

SOVRUMSPOLITIK MED RELATIONSFÖREBILDER SOM ASKUNGEN ÄR DET SVÅRT ATT HA RIMLIGA FÖRVÄNTNINGAR. LINNEA NILSSON EFTERLYSER EN MINDRE MORALISERANDE SYN PÅ FÖRHÅLLANDEN OCH SEXUALITET. Text: Linnea Nilsson Illustration: Emily Norrbelius

SOVRUMSPOLITIK

ag har alltid varit en i den stora massan,

den absoluta normen. Jag är etniskt svensk från en mellanstor stad i mellersta Sverige. Jag växte upp med båda mina föräldrar och min tre år yngre bror. Först bodde vi i radhus, för att sedan flytta till en villa med trädgård. Jag var inte särskilt populär i skolan, men å andra sidan inte utanför heller, jag dög liksom. På gymnasiet gick jag naturvetarprogrammet, och fick visserligen inte vara med i någon cool gymnasieförening men blev tillsammans med ordföranden i en herrdito. Nu bor jag tillsammans med min pojkvän sedan fyra år tillbaka. Han är en helt vanlig svensk man, som kommer från ungefär samma förhållanden som jag. Jag har tre förhållanden i ryggen, alla med killar från både samma värld och stad som jag.

någon av oss hade “gjort det själv”. Ja, absolut! utropade jag med en självklarhet som jag idag är ganska nöjd med. En annan kompis nekade först, men efter ett tag kröp även hon till korset. Allting slutade med en föreläsning av henne och mig om avslappningstekniker, olika vattentryck och explosioner i kroppen.

Det är lätt att se tillbaka på min uppväxt med nostalgi i blicken. Jag levde mitt i det svenska folkhemmet, med allt vad det innebär. Pappa var tränare för mitt fotbollslag, mamma bakade bullar och tårtor, lillebror var lite busig sådär, och jag har fortfarande kvar många vänner från när jag var liten. Och jag minns första kyssen på ett disco…

Jag hamnar ofta i diskussioner rörande sådana här frågor, och att jag och andra till synes välanpassade tjejer skulle överväga att gå utanför normen och till exempel testa att ha sex med mer än en person åt gången, att ha sex med någon av samma kön eller ens fantisera om någon annan än sin stadiga partner verkar fortfarande vara väldigt skrämmande. För att inte tala om att vara superkåt eller att titta på porr! Det senare verkar ses som ett svek mot hela kvinnliga befolkningen. Sådant gör bara dåliga kvinnor. Om det är för att objektifieringen av kvinnan är mer farlig i porr än, i säg, vilken tvättmedelsreklam som helst, att det är ett hot mot den traditionella synen på kvinnor som asexuella varelser eller någon helt annan anledning, framgår sällan.

Mina allra tidigaste sexuella influenser kommer inte från samtal med mina föräldrar om blommor och bin, att de ens hade sex var inte ett alternativ. Snarare kom de från filmer som Top Gun och Dirty Dancing, blandat med lite Askungen och Grease. Alltid var det sjukt bra sex, med helt vansinnigt bra förspel, och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Här om dagen tittade jag igenom en gammal dagbok från den tiden. En vit, oskuldsfull historia med tummade sidor. Där började dock det romantiska skimret sakta men säkert att lösas upp och försvinna.

dag märker jag hur exakt samma känslor kring sex vädras som då. Både bland vänner, familj, bekanta och samhället i stort. Sex inom en heterosexuell parrelation (i sovrummet, 3,7 ggr i veckan) anses fantastiskt, nyttigt och helt naturligt. Och kvinnlig sexualitet är alltid kopplad till känslor för den andra personen, och manlig sexualitet är en naturkraft som inte kan hejdas. Eller?

Att testa att ha en trekant, där man är i ett förhållande med ena parten, anses vara långt ifrån hållbart, det är ett alldeles för stort hot mot västvärldens normerande tvåsamhet. Men vad får man vilja egentligen? Idag finns det ett begärnsat urval som vi får välja från. Om kvinnor ska äga den fulla rätten över sin kropp och sexualitet måste vi få välja helt själva. Det kan i sin tur innebära aggressivt, hårt sex med två personer samtidigt ena dagen, och endast kramar dagen efter. Eller tillfälligt sex med en annan kvinna, utan att nödvändigtvis vilja dela sitt liv med någon annan än sin man. När till och med fantasier om någon annan än sin partner anses vara på gränsen till otrohet, är det svårt att inte få ångest.

”Å andra sidan var de här lättsinniga upptågen så frestande och kanske ännu mer förförande då än vad sex många gånger är idag.

et är allmänt vedertaget att det samhälle och den kultur vi lever i påverkar oss och vårt beteende. Vi beter oss på ett visst sätt för att det är kulturellt accepterat. Vad som är kulturellt accepterat påverkas av var, och i vilken tid, man befinner sig. Sexualitet, däremot, anses vara något som är frikopplat från kulturella föreställningar. Termer som “naturligt” och “onaturligt” diskuteras, som om dessa saker inte skulle vara föränderliga.

Vad skrev jag egentligen? Med växande fasa frågade jag mig hur jag egentligen tänkte, och kände… Sida upp och sida ner med generade och skamfyllda utläggningar om mina tidiga, högst privata, sexuella äventyr i familjens dusch. Dock var dessa eskapader inte alls lika lustfyllda som de är idag. Jag minns att jag efter varje gång lovade mig själv att detta absolut inte skulle hända igen. Skammen var total! Jag börjar minnas att jag var övertygad om att de äldre killarna i skolan hade monterat en kamera i taklampan, så att alla visste vilken dålig flicka jag var. Jag var kanske tolv år gammal, och att det här var en helt naturlig utveckling av min egen sexualitet hade jag läst i KP, men det handlade ju om andra missanpassade flickor, inte mig. Gud förbjude. Å andra sidan var de här lättsinniga upptågen så frestande och kanske ännu mer förförande då än vad sex många gånger är idag. Det var något helt nytt, något eget, något hemligt och utan krav. Varje gång var det bästa sexet någonsin. För det hände ju faktiskt, trots mina intentioner, igen.

Även om vi i Sverige har kommit långt vad gäller kvinnors frigörelse, så tassas det fortfarande kring sådant som anses skamligt och onaturligt, vilket hindrar människor både från att diskutera och begära vad de verkligen vill ha. Ingen ska behöva dömas baserat på sina sexuella preferenser, och jag vill inte behöva skämmas för att jag älskar sex, tänker på sex och samlar på fantastiska sexscener från vanlig spelfilm.

Jag har faktiskt ingen aning om hur det kommer sig att jag hade så skamfyllda associationer till sex. Det kanske räckte med att det egentligen talades så lite om det, och om jag hörde något så var det kommentarer och fniss i skolan. Jag har senare pratat med mina killkompisar om hur det var för dem, och hur de reagerade när de upptäckte vad de kunde göra, och det verkar som att deras känslor var helt andra. Känslor som glädje och makt, och berusningen av att ha upptäckt något nytt. Varför fick inte jag den starten på min sexualitet?

Och alla ni som står på barrikaderna, stå kvar, så kan vi kanske komma tillsammans!

Flera år senare var jag på en tjejkväll hos en kompis. Vi var duktiga flickor. Vi hade alltså bra betyg och föräldrar med stabil ekonomi, vi såg bra (men absolut inte utmanande) ut. Inte heller hade vi hittat glädjen i flaskan, så det dröjde ett tag innan en av tjejerna försiktigt frågade om

SOVRUMSPOLITIK

”När till och med fantasier om någon annan än sin partner anses vara på gränsen till otrohet, är det svårt att inte få ångest.

TILL VÄNSTER, FÖRE SPÅREN

TILL VÄNSTER, FÖRE SPÅREN HÄNDELSER OCH ANSIKTEN BLEKNAR, OCH ETT GAMMALT HUS MITT I EN NY STADSBILD BLIR TILL ETT MONUMENT ÖVER ETT LIV MAN UNDRAR OM MAN ENS LEVT. KENNET LUTTI SER HUR NU OCH DÅ FÖRBINDS AV FRAGMENTARISKA MINNESBILDER OCH EN SPÅRVAGNSLINJE. Text: Kennet Lutti

TILL VÄNSTER, FÖRE SPÅREN

60, eller 65, återvänder till barndomen. En resa i tid och rum, kanske för att söka spår efter det liv som blev. Det kan också vara en inre sammanfattning av ett liv som obönhörligen närmar sig slutet. Vad blev det av alla drömmar?

En bit bort söndagsskolan, där jag försökte lära mig spela mandolin men i stället strax kördes ut och bort efter att ha ryckt några flickor i håret. Grusplanen, där vi spelade varje dag? Ett dagis där nu. Skogen, den lilla sjön där vi badade och spelade bandy (Halven), stigarna, de hemliga platserna? En hel stadsdel har tagit över; Högsbo. Och där vi mest lekte, bakom en då hög klippa, restes Göteborgs första moské.

en som fyllt

Jag beger mig till Torgny Segerstedtsgatan, var det 152? I Göteborg. Just där spårvagnen korsar vägen till Saltholmen. En trappa upp bodde min klasskamrat Birgitta Berndtsson, 12. Hennes pappa lagade cyklar och söp. En gång fick jag hälsa på mamman, en snäll tant, inte äldre än 35. Bjöds jag på mjölk och bullar?

En gång anlade vi en skogsbrand. Det borde ha varit av misstag. En annan gång gick vi, Gert, jag och Hans till Åby travbana, två mil bort. Ängslan förvandlades till lättad utskällning när vi, staplande och vinglande och uttröttade, återkom. Sedan min första cykel, mammas visselpipa när maten var klar. Hon fick ”kräftan”, opererades och blev frisk. Vi fick titta på såret och ärret.

Vi, Birgitta och jag, skulle som för att bekräfta vår romans, gå på bio. Ingen liten sak då. Biograf Olympia, strax intill Kungstens ändhållplats. Det kostade två kronor, men dom fick jag inte av mor och far. Fanns inga pengar över just då, en bit in i veckan.

Dessa minnen har överlevt en mansålder. De blinkar till då och då, för sista gången, antar jag, på dödsbädden. Formades jag på något sätt i den tiden? Är det, i så fall, bra eller dåligt? Det måste väl ha varit en lycklig barndom? Den övergick i ett hyggligt liv, barn, barnbarn. Mycket att ångra, en hel del att vara glad för. Livet som en formel; 60-40. Vågar inte gå längre där, vem vill erinra sig ett liv som är sämre än bra?

Den stunden etsade sig fast; jag lånade farfars telefon och ställde in. Smärtsamt. Detaljerna ännu plågsamt tydliga. (Efter ett tag gick pappa och jag på min första barnförbjuden film, en västern med Clarke Gable). Lite senare skulle vi göra sexuell debut. Jag vet varför; min familj var på väg till Gävle, sedan skulle vi aldrig ses mer. Eller bara till påsk och kanske på sommarlovet. Bäst att passa på, var vi överens om. Jag minns ingen övertalning. Det var ömsesidigt. Två tolvåringar.

”En trappa upp bodde min klasskamrat Birgitta Berndtsson, 12. Hennes pappa lagade cyklar och söp. Men tonåren försvinner i dimmor, det var nog inga år att ta med sig in i vuxenlivet. För mycket elände, för många sorger, ingen romantik. En evig klåda. Inger Nyberg och jag var femton år, eller så. Det blev aldrig, vad jag minns, mer än platoniskt. En kärlek på randen till vuxenlivet.

Solen sken och vi cyklade ut till en klippa, eller klyfta vid Johannelundsbadet strax intill. Solen sken. Vi hade matkorg. Spänning i luften. Visste jag hur man gjorde? Hade jag läst på? Lite osäkert där. Men också den stunden ställdes in.

Många år senare en stund i en bil, avbruten av en polispatrull med lyckliga konstaplar som lyste upp det mörker där vi flämtande ordnade till klädseln. Varför minns jag det?

Birgitta, så minns jag det, hade fått ett dräneringsrör inopererat, det var något med tryck på hjärnan. Allvarligt. Hon, eller röret, tålde inte värme. Vi cyklade hem igen, kanske lättade. Vem vågar knulla vid 12? Lika bra att vänta några år. (Hon hette Maj).

En förfärlig tragedi mitt i livet lägger ett mörker över några svåra år som inledning på en period av olycka och misslyckande, ändå med många ljusa minnen. Kanske skall man lägga ett rosa skimmer över den del av livet som inte var så bra? Varför dunkel när vi är forsonade? Nostalgi som terapi, helst med ett slut som man kan leva med. Men det går knappast att sammanfatta på Stay Friends.

53 år senare erbjöds jag kontakt med gamla klasskamrater i Dalaskolan. Stay Friends lockar med bilder och detaljer ur svunna liv; känner du igen någon i din avgångsklass? Logga in, skriv ner ditt liv och skicka in en bild! Jag avstår, men tittar gärna på de som vågar.

Birgittas hus är borta, ersatt av ett kvarter med dyra, inhägnade radhus. Vi skrev några brev, sedan 50 år av tystnad. Kanske loggar hon in nån gång? Är hon sig lik? Minns hon mig? Är hon också 65?

Men jag avgick aldrig, jag flyttade mitt i det sjätte skolåret, de andra gick två år till i den gamla folkskolan. Jag söker på 1956, ingen känsla av återseende. 1958? Främmande namn, och ingen Birgitta. Men en Bengt-Göran, är det min lekkamrat? Ann-Mari? En storvuxen flicka på min gata?

Till Saltholmen återvände jag en generation senare, för ett annat liv. Alltid ett öga till vänster där spårvagnsspåren går över vägen.

Det här kan man tänka på, och det gjorde jag i många år. I Göteborg åker jag upp till Ekebäck, tittar på huset farfar byggde och sneglar på päronträdet. Vem lever där nu? Och i grannvillan, där kusin Gert bodde? Kurt, som hoppade höjd (dykstil) i trädgården på andra sidan staketet?

Kennet Lutti är ledarskribent och f.d. chefredaktör på Arbetarbladet.

STEFAN WESTRIN 3

Det tredje jag tänkte på, när jag tänkte på ”nostalgi”, var Richard Jomshof. Han är redaktör för SD-kuriren, alltså Sverigedemokraternas partiorgan. Han är även medlem i syntpopgruppen Elegant Machinery. Jag tänkte på honom, för att han är företrädare för två helt olika typer av nostalgisk konservatism. Samtidigt.

Text: Stefan Westrin

En: där man vill att popmusik ska låta som den gjorde från ungefär 1981 till ungefär 1984, och man vill det så gärna att man helt enkelt återskapar den, år efter år, och väljer att helt utesluta den musikaliska utveckling som skett därefter. Och en annan: där man längtar efter en föreställning om ett kulturellt homogent samhälle som man föreställer sig har existerat i det förflutna, och helst av allt skulle man vilja utesluta all den kulturella utveckling som ligger efter ”guldåldern”. Whatever that is. Okej, så jag tänkte att jag kanske skulle intervjua den här killen. Nostalgi verkar ju vara en stark drivkraft för honom. Jag berättade om idén för min flickvän som undrade varför jag skulle göra det; ”det är väl onödigt att ge en massa utrymme åt de där idioterna”. Jag tänkte att hon kanske hade rätt. Så jag avstod.

1971 ÅKTE HON IVÄG OCH KOM ALDRIG MER TILLBAKA. Av: Helena H

MINNEN FRÅN FORNSTORA DAR

MINNEN FRÅN FORNSTORA DAR SVERIGEDEMOKRATERNA HAR KIDNAPPAT FOLKHEMSBEGREPPET OCH BYGGER RANGLIGA LUFTSLOTT AV ÅTERVUNNA ILLUSIONER. SOFIA GUERRERO MÅLAR UPP EN BILD AV ETT PARTI SOM STRÄVAR EFTER ETT SVERIGE SOM ALDRIG HAR FUNNITS. Text: Sofia Guerrero Illustration: Rolfcarlwerner

ostalgi .

Ämnet var givet. Sverigedemokraternas sympatisörer personifierar nämligen en regressiv längtan till en premodern, nationell sörgårdsidyll. Partiet formerat 1988 som en förlängning av den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, trånar innerligt efter en svunnen tid, ett idealiserat förflutet skonat från de multikulturella influensernas destruktiva nycker. Nostalgiskt minns Sverigedemokraterna den blattebefriade epoken då folkdans, spelmansstämmor och tranaftnar - traditionella svenska seder - förenade folket i en ljuvlig harmoni. En Muhammedbefriad tidszon då svenskarna doppade sju små kakor i kokkaffet och upplevde total gemenskap i ett mytologiserat landskap med röda stugor med vita knutar. Vi talar om en exklusiv etnisk gemenskap där lintottar lekte med kottar i lummiga skogsgläntor kring fäbodvallarna; blåögda barn som sedermera växte de upp till laglydiga samhällsmedborgare – i skarp kontrast till den hävdade brottslighet som invandrarna hänger sig åt – fyllda av samförstånd och framtidsoptimism, men insiktsfulla nog att förstå vikten av att vårda Sverige, nationens, kulturarv. Åh du ljuva, förlorade tid! Sverigedemokraternas horisont slutar vid folkhemmet, som man gjort till kärnan i den nationella berättelsen om identiteten, och har man framtiden bakom sig är det ofrånkomligt att inte falla offer för en sjuklig hemlängtan. Hem till folkhemmet. Partigängarna vill återupprätta världens modernaste land, årsmodell 1955, genom att lansera en identitet lika tidstypisk som Carl Larssons nationalromantiska avbildningar i ett dimhöljt drömland, befolkat av ett framgångsrikt och fredsamt folk. Eller som Anna Hagwall, andre vice ordförande i partiet och initiativtagare till kvinnonätverket uttrycker det: ”Sverige har under lång tid varit humanismens högborg, befolkade (sic) av svenskar som är fredliga, demokratiskt skolade, jämlika och vill alla väl. Ett folk och ett land med den höga nivån av samhällsutveckling måste försvaras”.

med det goda medborgarhemmet, där det varken fanns kelgrisar eller styvbarn. Först då skulle en verklig gemenskap, där alla var lika välkomna, växa fram. Passusen ”varken kelgrisar eller styvbarn” belyser folkhemsdiskursens inklusionsinriktade och primärt konstruktivistiska karaktär. Även om det fanns patriarkala inslag i den samtida folkhemsdiskursen så talade trettio- och fyrtiotalspolitikerna i detta sammanhang oftast om frågor som rörde möjligheterna till ökad inkludering. Denna princip kan anses utgöra grundvalen för föreställningen om ett samhällskontrakt som bygger på politisk konsensus och som innebär att den kontext man av omständigheterna satts att leva i kan övergå till ett sammanhang man frivilligt uppsöker. Högerpopulismens och rasismens exkluderande mekanismer är folkhemmets antites eftersom odifferentierad delaktighet var en konstitutiv dimension av folkhemstänkandet. Sverigedemokraterna drömmer alltså om ett Sverige som aldrig har funnits. Aj då. Man kan ju tycka att ett parti vars livsluft är Sveriges nationella särart borde ha djupare insikt om vårt lands historia.

”Vi talar om en exklusiv etnisk gemenskap där lintottar lekte med kottar i lummiga skogsgläntor kring fäbodvallarna; blåögda barn som sedermera växte upp till laglydiga samhällsmedborgare... Nåväl. Sverigedemokraterna har kidnappat folkhemsbegreppet i sin politiskt orkestrerade diskurs om svensk identitet. Det förenande draget i de nordiska neonationalistiska partiernas ideologi är tanken på den lutherska traditionen som en del av de nordiska kulturerna. En nordisk kulturkrets som bör försvaras mot främmande kulturella och religiösa inslag, men exakt vad som ska försvaras är däremot inte helt glasklart. Gun Kullberg, en av partiets riksdagskandidater i det senaste valet, kunde i likhet med majoriteten av partikamraterna inte definiera ”svensk kultur”, men visste däremot vad den inte är: ”En kultur där kvinnor inte går med hucklen och misshandlas av sina män, där döttrarna i familjer får träffa svenska killar utan att mördas”. Som om det multikulturella samhället helt plötsligt skulle serva riksdagen med förtroendevalda som väljer att frångå den sekulära samhällsordningen, införa sharialagar, placera ut sedlighetspoliser på strategiska platser i det offentliga rummet och lagstifta mot blasfemi. Men snälla Gun, have some faith!

Försvaras, alltså. Inte nog med att SD står för en kulturkonservatism så krampaktig att den nästan blir parodisk, den blottlägger även stora kunskapsluckor i den egna historiekänndedomen. Medan partiets rekryter nynnade gamla vit makt-godingar fick resten lära sig att folkhemmet på intet vis handlade om kultur- och värdefrågor utan genomsyrades av en framåtanda där klass- och rättvisediskussionen stod i det generella välfärdsbyggets centrum. Året var 1928. I riksdagens andrakammare höll Per Albin Hansson sitt sedermera klassiska folkhemstal där fåtalets diktatur skulle ersättas

MINNEN FRÅN FORNSTORA DAR

Här har vi pudelns kärna. Högerpopulismen frodas inte främst av ideologisk övertygelse utan hämtar nästan alltid sin livsluft ur nationell identitet och rädslans ödesmättade retorik. Partiers sympatisörer är hemsökta av en rädsla att deras tillvaro ska tas ifrån dem. Utvisa innan man själv blir utvisad, tycks vara devisen. Främlingsfientliga ideologier talar ofta om att främlingar hotar att förorena eller skada den egna kulturen - som i allmänhet anses vara högre stående än främlingens - genom rasmässig eller kulturell blandning. Enligt sådana synsätt är främlingars närvaro orsaken till de sociala konflikterna och dessa kan lösas antingen genom att främlingarna assimileras eller avlägsnas. Rädslan är Sverigedemokraternas trognaste bundsförvant och den hålls vid liv genom att tydliggöra fienden. Marginaliserade och förvirrade i det postmoderna samhällets stundvis komplexa tillvaro har de med en schematiseringens logik reducerat alla företeelser till ett hot mot de svenska normerna. Värden som alltså tycks hopplöst svåra att definiera.

tt av Sverigedemokraternas tyngsta namn under många år, Kenneth Sandberg, brukade skräckens grammatik redan i valet 1998 då han i ett DN-reportage varnade för den förestående upplösningen av Sverige om inte invandringen avbröts tvärt. ”Jag är rädd för att det är mycket nära ett sammanbrott. Ytterligare fyra år av den nuvarande politiken leder mot kaos, sönderfall – och i slutändan inbördeskrig”. Men snälla Kenneth, have som faith! Sedan starten 1988 har Sverigedemokraterna tvättat sin lortiga byk. Partiledare Jimmy Åkesson, partisekreteraren Björn Söder, chefsideologen Mattias Karlsson och Richard Jomshof, ansvarig utgivare på SD-Kuriren, aka. ”Fantastiska fyran” internt, har genom ändringar i stadgarna gjort uteslutningsparagrafen extremt vid. Genom att rensa upp i leden av övervintrade nazister, unga skinnskallar, rättshaverister och olika typer av aktivister i den svenska extremhögern, och tona ner Greuelpropagandan, har partiledningen försökt göra partiet rumsrent. Denna demokratiska martyr till parti låter sig dock inte mätas med den traditionella höger-vänsterskalan när människor svikna av etablissemanget ska lockas in i gemenskapen - här gäller det att agera röstmaximerare. Utanför invandringsfrågan kan partiet stundvis låta som en korsbefruktning mellan en kristdemokrat och en konservativ gråsosse. Ena stunden propagerar man för en uppluckrad arbetsrätt och sänkta arbetsgivaravgifter, i nästa stund agerar partiledare Åkesson främsta språkrör för de svenska fackföreningarna i Vaxholmsfallet. Men även om man skulle kunna säga att SD trots alla kursomläggningar i viss mån är ett elektoralt vänsterparti och ett parlamentariskt högerparti så spelar det ingen roll. För oavsett om det handlar om skolpolitik, personaltäthet inom välfärdssektorn eller budgetunderkott i statsfinanserna så är SD med alla rimliga mått mätt fortfarande ett enfrågeparti. Partiprogrammet kokar för dessa reaktionära välfärdsnationalister ständigt ner till samma bottensats, invandringen.

Någon tilltro finns dock inte. Sverigedemokraterna hyllar ständigt sitt älskade Sverige, men trots den bergfasta övertygelsen att ingen utomstående etnicitet kan tillföra något berikande till nationens förträfflighet, så bygger partiets självbild paradoxalt nog på att nationen är svag. Ständigt hotad av multikulturalismens framryckningar och måste skyddas, ty världen är kall, varför nationens söner och döttrar måste förena sig i det blågula reservatet.

Nostalgin har kallats en ”hjärtats hypokondri”, ett slags själslig inbillningssjuka som onekligen bildar skärningspunkt med SD-sympatisörer. Med avstamp i en diffus folklorism möter homogenitetsvurmande Sverigedemokrater samtidens idékomplex och utmaningar med en reflexmässig universallösning, förlåt, Sverigelösning, där problemen alltid etnifieras och generaliseras till främlingsfientlighet.

”Att värna om fädernas seder och bruk, att sätta värde på våra traditioner, att visa intresse för vårt lands historia, att ha vetskap om vår geografi, flora och fauna... Nationalism är för mig en strävan efter kulturell kunskap”, skriver Runar Filper, förtroendevald i kommunfullmäktige i Sunne och distriktsordförande i Värmland, i ”20 röster om 20 år - Sverigedemokraterna 1998-2008”. Filper oroar sig nämligen. På de kommunala kulturskolorna erbjuds afrikansk fridans, jazzbalett och kurser i graffiti medan svensk folkdans lyser med sin frånvaro. Prioriteras inte våra inhemska danser, seder och bruk i skolorna kommer vårt folkkynne att dö ut. ”Det är en förutsättning att denna så kallade svenskhet hela tiden förs över från en generation till annan för att inte förloras och förglömmas för alltid”, hävdar han.

”Vi säger vad du tänker”, lyder en av SD:s partipolitiska slogans som rymmer inte så lite inverterad, försåtlig totalitarism. Nej Sverigedemokrater, er nationalistiskt infekterade demagogi matchar inte majoritetens tankar för ni bygger framtidens luftslott med återvunna illusioner.

Sofia Guerrero är ledarskribent på Gefle Dagblad.

VAD HÄNDE MED GENUSREVOLUTIONEN?

VAD HÄNDE MED GENUSREVOLUTIONEN? I FRANKRIKE OCKUPERAS, DEMONSTRERAS OCH PROTESTERAS DET BOKSTAVLIGEN VAR OCH VARANNAN DAG, MEN JÄMSTÄLLDHETSDEBATTEN VERKAR HA TYSTNAT. FRANSKA FEMINISTEN ÉLISE DEVIEILHE MANAR TILL REVOLUTION. Text: Élise Devieilhe

VAD HÄNDE MED GENUSREVOLUTIONEN?

eminism?

Ett gammalt fenomen från 1900-talet. ”Nu får ni rösta, vad vill ni ha mer, nu då?” Ungefär så låter fransmän idag 2009, och jag kan inte låta bli att längta efter den tid då feminismen var en bred socialrörelse som angick alla och ledde till livliga debatter.

Längtar jag alltså tillbaka till en tid jag inte har upplevt? Jag vill läsa feministiska debattartiklar i franska tidningar, vara med i stora demonstrationer där alla jublar och ropar att det privata är politiskt, rösta på politiker som verkligen vill se en förändring och är redo att ta konkreta beslut för jämställdhet. Fyrtio år efter ”det erotiska året 1969”, som den franska musiker Serge Gainsbourg sjöng då, vill jag veta att preventivmedel inte bara finns för att man ska få bestämma när man ska ha barn, utan också för att möjliggöra en sexuell frigörelse. Jag vill att barn ska få höra att de verkligen kan bli allt de vill, och inte bara tvingas anpassa sig i trånga tråkiga könsstereotyper. Jag vill att drömmen som skapades under maj 68 äntligen ska få en förnyelse idag. Jag vill se en genusrevolution!

Är det så att Frankrike redan har uppnått jämställdhet och att man inte längre behöver föra en kamp mot diskriminering på grund av kön eller sexualitet? Visst inte. Och skeptikerna som behöver bevis kan bara titta på siffrorna; var tredje dag dör en kvinna i Frankrike i hemmet på grund av våld från sin man, och mindre än 10 % av våldtäktsanmälningarna leder till fällande dom. I Frankrike förvägras hbtq-personer (homo, bi, transpersoner och queer) rättigheter som att gifta sig eller att adoptera barn, och homosexuella män förbjuds att ge blod på grund av sin sexualitet. Franska pappor får bara två veckors föräldraledighet. Franska medier ger 82 % av taltiden till män och 18 % till kvinnor. Det sitter bara 18 % kvinnor i parlamentet. En fransyska tjänar mindre än 80 % av en fransmans lön för samma arbete, och drabbas oftare, speciellt i kristider, av ofrivilligt deltidsarbete eller arbetslöshet. Och så vidare. Listan verkar aldrig ta slut.

En intressant inspirationskälla tycker jag är det svenska feministiska initiativet, som sedan 2005 lyckats samla olika feministiska grupper under samma paraply. Det som väcker min entusiasm är Feministiskt Initiativs tre ben aktivism, folkbildning och parlementarism. Alla tre krävs för att göra seriösa och effektiva framsteg som att öppna folks ögon, informera och skapa kunskap och skapa ett parti som ska driva de här frågorna i Riksdagen.

”Jag vill läsa feministiska debattartiklar

Det som saknas i Frankrike är först och främst intresse för och forskning inom genusvetenskap. Kunskapen är låg på universitetet och på den politiska arenan kommer aldrig jämställdhetsfrågorna på dagordningen, eftersom de inte ens är genomtänkta eller formulerade. Och skulle det ändå hända att jämställdhet diskuteras i parlamentet, finns det till slut alltid någon annan fråga som prioriteras. I Sverige skrivs det mycket om genus, vilket ger svenska feminister bra tillgång till material och hjälper den svenska feministiska rörelsen att vara livfullare än den franska som försvann med 1900-talet.

i franska tidningar, vara med i stora demonstrationer där alla jublar och ropar att det privata är politiskt, rösta på politiker som verkligen vill se en förändring och är redo att ta konkreta beslut för jämställdhet.

rots normativa uttryck, som till exempel kravet på samkönat äktenskap, undrar jag om den feministiska framtiden inte står under regnbågsflaggan. För här känns verkligen orättvisan hos hbt-personer, som behandlas som andra klassens medborgare i Frankrike. Det mest subversiva idag vore kanske att tömma äktenskapet på dess heteronormativa och sexistiska betydelse genom att till exempel göra äktenskapsbalken könsneutral, och att skilja föräldraskapet från det biologiska, på samma sätt som rekreativ sexualitet skilde sig från reproduktiv sexualitet på 70-talet.

”Liberté, égalité, fraternité” eller ”Frihet, jämlikhet, broderskap” är Frankrikes devis, och den är mycket talande. Den formulerades under den franska revolutionen 1789 och var mer en idealistiskt utopi, som man strävade efter, än en politisk verklighet. Idag används devisen sällan, förutom för att stolt påstå att Frankrike nu är en symbol för frihet, jämlikhet och broderskap. Och trots att den borde ändras till ”Frigörelse, jämställdhet och solidaritet”, så säger fransmannen inbilskt att det räcker med det man redan har gjort.

Eller också kan feminismens förnyelse komma ur miljöfrågorna, som uppkommit som politisk fråga i Frankrike under de senaste trettio åren. Jag önskar att finanskrisen och den globala ekologiska krisen ska leda till att våra vanor analyseras med genusglasögon, och att vi därmed ska förstå att den traditionella manligheten som värderas idag, med konkurenssystemet, den destruktiva energipolitiken, myten om en oändlig tillväxt, kravet på produktivitet och makt på både individuell och nationell nivå, inte är hållbar. Ska vi äntligen kunna fortsätta 1900-talets genusrevolution?

Någon ”det var bättre förr”-människa är jag inte direkt. Självklart skulle jag inte vilja leva på 60-talet när kvinnor inte ens hade rätt till sina egna kroppar, var utan preventivmedel och utan någon annan möjlighet i livet än att föda barn, helst inom äktenskapet. Men ändå... jag som föddes 1982 känner ibland en viss saknad, en längtan efter en tidsperiod då frigörelsen kändes viktig och konkret, då ordet revolution inte lät orealistiskt, då ordet feminism kom in i historian. Kvinnors rösträtt 1945, Simone de Beauvoirs Det andra könet och den på 50-talet efterföljande debatten, 60-talets MFPF (Mouvement Français pour le Planning Familial /Fransk Rörelse för Familjplanering), 70-talets MLF (Mouvement de Libération des Femmes, Rörelse för Kvinnors Frigörelse), och de få men stora feministiska segrarna, till exempel att p-piller blev laglig i Frankrike 1967, och abort 1975. Arvet efter en fredlig men inte fridfull kamp verkar ha glömts av fransmän och fransyskor som lätt tar resultatet för givet.

I juni organiserade en fransk feministisk förening som kallar sig för ”La Toison Rouge” (Den röda pälsen) en demonstration mot sexism och homofobi, och för en genuskritisk sexuell frigörelse. Två hundra aktivister marcherade i en stad i Normandie med en rosa banderoll där det stod med målade bokstäver i 70-talsstil: ”Vad hände med den sexuella frigörelsen?” Det var en premiär och man kan hoppas att det bara var den första av många originella försök att att ifrågasätta normen och röra om i den franska trögheten.

Sedan dess och trots många lagar för jämställdhet går det väldigt långsamt i praktiken, vilket är frustrerande. Diskriminering, daglig sexism och homofobi, könssegregerad arbetsmarknad, ”glastaket”, manligt våld, brist på sexualupplysning. Om allt detta är det tyst, kanske för att det inte passar in i den fina bilden av ett modernt Frankrike.

Élise Devieilhe är fransk feministisk och doktorand. Hon undervisar även i sociologi och antropologi på Caens Universitet i Frankrike.

SÅ JÄVLA NORMAL

SÅ JÄVLA NORMAL Av: Nina Hemmingsson

SÅ JÄVLA NORMAL

MILTON OCH BJÖRNEN

MILTON OCH BJÖRNEN ÄR ETT KAPITEL UR ANNA JÖRGENSDOTTERS ROMAN BERGETS DÖTTRAR, EN MYLLRANDE SLÄKTKRÖNIKA FÖRLAGD TILL TRAKTEN KRING SANDVIKEN. Text: Anna Jörgensdotter

MILTON OCH BJÖRNEN

et var en gång,

börjar Karin när de går upp mot berget och backen. Snön har nästan smält undan fast den borde ligga i drivor. Det var en gång en prins – Nej, inte den igen, protesterar Sofia. Nej men det här är en annan. Det här är om en annan prins – en prins som älskade så mycket att hjärtat föll ur kroppen, har du hört nåt så konstigt va, men så kan det bli. Hjärtat föll ur kroppen på han och rullade som ett klot nedför backen och berget och han sprang efter och hjärtat blev plötsligt en, en… varg… som vände sig mot prinsen och började jaga honom och åt slutligen upp honom. Tänk va! Ett hjärta som äter upp en!

Sofia känner honom. Edwin är en sån som man måste dra i; man måste näst intill bli påträngande för att han inte ska känna sig ensam. Och att sitta så här med Milton är outhärdligt. När Karin och Max bara kuttrar och pussas så man blir illamående av det. Allting är förändrat, tänker hon, delar ut koppar, häller i. Förut satt de alla fyra tillsammans men nu är det som om två sitter alldeles själva; på varsina öar. Förut kunde hon ta Miltons hand, de kunde rusa in i skogen, bygga kojor om somrarna, om vintrarna åkte de på skidäventyr och var borta alldeles för länge. En gång tyckte Sofia att hon skymtade något mellan grenarna, något stort, mörkt och levande, hon sa att det nog alldeles säkert var en björn, och Milton hade blivit så rädd, han hade skidat i väg fort värre med henne efter, och när hon hunnit ikapp hade de andfått skrattande skyndat tillbaka till Max och Karin för att berätta det som förmodligen inte ens var sant.

De skrattar tillsammans. De är framme. Skrattet kunde ha ekat mot bergväggarna men tystnar vid männens kroppar. Karin tittar på Max. Eller så är det Max som tittar på Karin. Tittar och kan inte ta blicken ifrån henne. Hur ska han alls kunna arbeta när Karin står där och världen runt om försvinner? Jo, nog är det så att det är Max som tittar och Karin som måste titta tillbaka för att ingen ojämnhet ska uppstå.

Minns du björnen? vill hon fråga. Men hon är rädd att han ska skaka på huvudet och säga: Vadå? Vilken björn? Vad menar du?

”Karin fyrar av ett leende som kunde fått stenblock att rulla om det varit en saga på riktigt...

Älskar du mig? ropar hans blick över redskap och stubbar och stenar. Karin vrider besvärat på sig. Är det ett spelat besvär? Det är det, tror Max, nej, det vet Max, måste han veta. Karin fyrar av ett leende som kunde fått stenblock att rulla om det varit en saga på riktigt och Max hjärta gör volter och han måste bara röra vid henne för gör han inte det så kommer han att gå sönder.

Hon har boken i ryggsäcken. Hon grinade de sista tjugo sidorna. Hittar inget sätt att lämna tillbaka den. Blir ju inte som förut. Blir inte att de pratar om den. Vad tyckte du om det där då? Vad tänker du om den ljuslockige pojken i slutet? Det var ju hans son så klart! Jo, visst, men jag menar, att han inte sa nånting. Förresten, så har jag en annan bok hemma som jag tror att du skulle… Du bara måste läsa den här, Sofia.

Jag måste få hålla om dig, Karin min, ropar hans blick över stubbar och stenar och redskap, jag måste få kyssa dig och jag måste få ligga med dig snart.

Karin skruvar på sig igen, men Max rusar fram över gropar och rötter, så nära han är att snubbla, flera gånger, och Karin skrattar, det är inte ett generat skratt, vet Max där han springer, det är ett spelat generat skratt, för hon älskar honom så mycket och har längtat efter honom obeskrivligt under de elva timmar de varit ifrån varann, elva alldeles meningslösa timmar.

å som det var på den tiden som var alldeles nyss men ändå för hundra år sedan, minst. Han kunde ta hennes hand. Hon kunde ta hans. Det betydde inget mer än: Nu tar jag din hand, Milton. Eller: Kom nu, så går vi.

Det betydde ingenting. Åtminstone inte förrän Max och Karin började hålla varandras händer på ett annat, mer uteslutande sätt… Plötsligt betydde händerna som höll varandra mer än att bara hålla.

När han är framme vet han inte vad han ska göra. För där står Sofia. Och någonstans bakom honom finns Edwin. Och ännu längre bort hör han Milton vissla.

Milton äter sin smörgås och hon äter sin. Runt, runt i ring äter hon, vet att det ser fånigt ut, men hon kan inte låta bli; det godaste i mitten måste bli kvar till sist. Det känns i huden att han inte sneglar på henne, så då sneglar hon inte tillbaka. När mackan är uppäten börjar han att vissla och det är outhärdligt. Det är inte ens en melodi. Edwin! ropar hon. Är det säkert att du inte ska ha? Edwin svarar inte. EDWIN! ropar Milton då. Kom hit och drick kaffe nu!

Karin knuffar på Sofia. Max vet att hon med det menar att Sofia ska gå bort till Milton men Sofia rör sig inte ur fläcken, och vore det inte för det blodröda ansiktet skulle hon påmint om en envis kviga. Han begriper sig inte på henne. Han begriper sig inte på någon annan än Karin. Men han ska hjälpa Karin, så han ropar på bror sin. Men när Milton kommer blir det bara ännu värre.

Då kommer Edwin lommande, långsamt, motvilligt. Tränger sig ned mellan Milton och Sofia. Sofia försöker byta blick med Karin men hon sitter och torkar Max om munnen med skidjackans kornblå ärm. Jag ska hem nu jag, säger Sofia. Karin hör inte för precis då viskar Max något i hennes öra. Milton och Edwin samspråkar om backen, nästa steg i byggandet, eller rivandet, eller vad det ska kallas när någonting uppstår genom att beredas plats. Miltons röst är ivrig, nästan pipig. Jag går nu, säger hon igen. Karin vinkar, liksom förstrött. Tack för kaffet, säger Edwin. Milton tittar upp på henne, nickar, börjar åter vissla.

Ja, vad ville du? frågar Milton och blänger på honom. Ååå, Max ville ju bara röra vid sin Karin, ville åtminstone få smeka henne med sina stora, varma ord, och han blir så irriterad på Milton och på Sofia som bara står där… en dum åsna, en envis kviga… och hindrar. Om de hade haft vett att skratta och att älska varann, så som han och Karin, så att allting, därmed, kunde få vara varmt och ljust och vackert. Den här kärleken är nog den största kärleken som finns, tänker han, och rycker åt sig Karins hand. Det är för lite, men det lindrar, och hennes skratt eggar, och han kan inte vänta tills kvällen när han ska få lägga sig på henne igen, försöka täcka hela den där mjuka kroppen med sin.

Farväl, Erland! säger Singoalla. Farväl, gosse vid bäcken! Farväl. Utöver Erlands kinder strömmade tårar; han vred sina händer och ropade hennes namn; men hon var borta.

Nä nu äter vi matsäcken, säger hon, Karin. Så enkla, förlösande ord. Som bara Karin kan säga. Och så hittar hon en helt snöfri fläck under två granar där hon brer ut filten hon haft med sig. Sofia ropar på Edwin, men han har inte tid ropar han tillbaka. Jo kom nu, ropar Sofia. Äh, låt honom vara, säger Karin. Sofia blir sur. Karin känner inte Edwin som

”Egentligen är det ganska märkligt. I det lilla församlingshemmet i Hanebo spelade i går kväll en pianotrio av världsklass från Wien – som vore det på vilken konsertscen som helst i Europa. […] Om en dryg vecka spelar de i Neapel. Men först; på fredag i Edsbyn och på söndag i Söderhamn.” Anders Jansson om Altenberg Trio, Ljusnan

MUSIK GÄVLEBORG samarbetar med små och stora arrangörer i länet kring konserter, turnéer, festivaler, ungdomsorkestrar, tävlingar, projekt med mera inom musik och dans. UPPLEV – SKAPA www.lg.se/musikgavleborg 48

VILL DU SYNAS HÄR?

Måndag-lördag. Innehållande, varmrätt, smör,bröd,citronvatten och kaffe.

Middagar

Hos oss eller hos Er. Våra specialiteter är buffér av olika slag t.ex. italienskt, orientaliskt och svenskt. Kontakta oss för en offert. Testa vårt café med eget bageri. Vi bakar ekologiskt med mjöl från Saltå Kvarn.

lördagar 12.00 - 16.00, söndagar stängt

Alla har sin grej. Vilken är din?

KONTAKTA OSS:

bakteriekultur@bakteriekultur.se

Tango, kinesiska, naturfoto eller något helt annat? Hitta ditt intresse hos oss. Kurser, cirklar, kultur och mycket mer på studieframjandet.se/gastrikland

Vill du klippa kortfilm i Kilafors? Söker du praktikanter till en inspelning i Gävle? Behöver du en Hälsingegård till din

skräckis? Sök på

www.filmresurs.se

VILL DU MEDVERKA SOM SKRIBENT ELLER KONSTNÄR I NÄSTA NUMMER AV BAKTERIEKULTUR MAGASIN? KONTAKTA OSS:

bakteriekultur@bakteriekultur.se