TEXT
X
A N TA L
Två gånger sju
A.S.K... Nom de plume
Åse Larsson
Anna-Lena
Rebecca
Helena Sjöman
Jesmarana
Inger Cervin
"OOB
Redaktion
Te x t e r n a
i
denna
publikation
kan
läsas
som
vittnesmål
u t i f r å n d e n e n s k i l d a m ä n n i s k a n s e r f a r e n h e t e r. D e k a n o c k s å l ä s a s s o m p o l i t i s k a t a l a k t e r. U t g å n g s p u n k t e n ä r i n d i v i d u e l l a t e x t s a m t a l oc h d e t eg n a s p råke t . Vi so m p u bl i c e ra r d e t t a t ro r p å t e x t e n s o m h e m f ö r a l l a s r ö s t e r. Te x t e r n a k a n g e n o m v a r j e n y b e r ä t t e l s e g e o s s e n d j u p a r e i n b l i c k i v a d e n m ä n n i s k a ä r.
Amanda R TEXT
F rövenholt e
d X
a
k A N TA L
t
ö
r
Redaktion
A.S.K... Nom de plume
”I was a militant woman in the cause of justice. And for twelve years I did not have a home of my own.” (Roberta Munch Tuni / United States) För att skapa en ny bas för framtiden börjar jag – onsdag 15 maj 2013 – med att försöka sluta syndabocksbehovets upprepningscirkel genom Rödpenneanalys med underförstådd utgångspunkt: Medborgare i konungariket Sverige, inse din plats i den etablerade grupphierarkin! Spräng inte gränsen för att ta en plats, som inte tillkommer dig enligt lärdomens väl beprövade gruppnormalitet! Okonventionella lösningar måste först etableras på gruppnivå och dessutom vara helt enligt systemmall för kända avvikelser från normaliteten. Det är ju självklart, eller hur? Vad som är normalt i förhållande till vad kan dock inte fastställas som faktum. Men med lärda ord kan man skapa den bild man behöver för att fastställa sin medmänniska som avvikande mot Människan, den verkliga medborgaren som avvikande mot Samhället, ”motborgare” och personen som en verklig Antiperson non grata. Helt enkelt bilden av sin behövda antagonist = Fienden. Men du oansvarige – du som bara gör ditt jobb i Det Allmännas tjänst – sluta upp med dina försök att beröva både dig och mig rätten att vara människa! Sluta! – trots att man ”brukar” göra så; trots att man etablerat vanan att alltför ofta reducera människan till det medel, som kan brukas för att nå viktigare mål. Låt oss istället vidga vi-mot-dom-perspektivet, vidga det för att ge Människan Som Sådan det utrymme, som faktiskt tillhör och tillkommer envar mänsklig varelse: Att sakna bostad är ett dygnet-runt-arbete och en mardröm på riktigt! Det är alls icke den medierade, konstruerade, framräknade eller politiserade ”erfarenhets”beskrivning, som man kan ta till sig från andra som ett sätt att förstå sin egen upplevelse av en absurd mardröm, som är omöjlig att ta sig ur... Men jag är ju redan vaken! Hur ska jag kunna krypa ut ur luftbubblan då...? Jag kan ju inte leva utanför mig själv! Någonstans här skymtar som i sin tur håller min kropp vid liv. Vi kan inte separeras ifrån varandra utan att båda går under! Och gäller inte detta oss alla? Så sluta upp med att söka lösningar åt andra på fel ställen! 7\ YHP lU VDPKlOOHW" 9DG lU VDPKlOOHW" 9DU ÀQQV XWDQI|UVNDSHW" Egentligen! Jag kan ju inte leva som vore jag ett U FO, som landat i ett svart hål, som plötsligt uppstått mitt i verkligheten. Som om jag har trillat ner där – samtidigt som jag synligt står och pratar
A.S.K... Nom de plume
det väsentliga: min biologiska kropp bär inom sig mitt samhällsjag,
4
PHG GLJ VRP ÀQQV Sn VDPKlOOHWV PDUN\WD" 6n YDU ÀQQV MDJ Gn" -DJ lU
MX VDPKlOOHW lU HQ GHO DY VDPKlOOHW 6n YDU ÀQQV ¾XWDQI|U VDPKlOOHWV hägn�? Taggtrüdsinhägnad existentiell position – är det samhället? Och hur hamnar man där – egentligen? Vem har tolkningsfÜreträdet till mina ord och vem für ta sig rätten att vränga dem ut-och-in? Använder makten orden fÜr att dÜlja nügot när jag gÜrs till �motborgare�? Samtidigt som jag fÜrsÜker ta fram sanningen, VnGDQ VRP MDJ VHU DWW GHQ ÀQQV Lever vi verkligen i ett samhälle, som är sü homogent att gränserna mellan Samhället och Det onormala respektive Det omÜjliga är kristallklart utritade? Eller hüller vi alla pü och trasslar in oss och utreder dessa gränser mest hela tiden? Hur ska man kunna leva i ett samhälle, där det inte ens är självklart att man är den person man faktiskt är? Och inte heller att man själv für delta i valet av att bli den man anses behÜva bli? 6n ¾,I \RX QRW ÀJKW W\UDQQ\ WKH W\UDQWV ZLOO QHYHU OHW \RX KDYH DQ ordinary life. You must either surrender to them, or dedicate your life to something greater.� (Jingsheng / China / Political Partipication and imprision)
Till Jacob den 7 mars 2012 Ibland dansar Det Goda in i världen och fÜrvandlar den. Att bli sedd är att landa i Mi(tt)g (själv); det Jag behÜver kan Du se och bejaka den Jag är blir värdefull i världens Ügon. Jag müste inte gÜra om Mig fÜr att bli den Jag redan är Nügon, som inte är Jante utan just Jag
5
A.S.K... Nom de plume
och ett Du i Dina världsÜgon. Dü landar jag ocksü i den yttre världen. Bara vet att Min existens är viktig och att Mina behov blir livsviktiga, när de omfamnas med Dina världsÜgon. , 'LQ |JRQK|MG ÀQQV MDJ VRP HWW HJHW 'X annorlunda Dig och Envar Annan. Utan att Det OmÜjliga üterigen sticker upp sitt fula tryne och protesterar mot min brist pü evidensbaserad anpassning. PlÜtsligt blev verkligheten sann!
Anna-Lena
* De e en hård kall värld Veronica. En tuff iskall vind i min själ! Jag går ut – men jag gömmer mig i skuggan. Kaos har slagit rot i mitt huvud – vet du något ogräsmedel? Någon liljekonvalj som kan läka såren – tända ett ljus i marken av frost? Kan du säja nån enda jävla blomma som vet – kan du Veronica?
7
Anna-Lena
Nej.
Jesus mot nikotin Någon bad för mej igår – gör henne rökfri – och vips så skedde det – har kastat ciggen för alltid. Jesus hjälpte. Döende blodcancerpatient fick ny läkare: Jesus. Andra läkare fick sparken. Snälle Jesus, ge mig mina tänder tillbaka, jag har tandlossning som de flesta missbrukare. Snälle Gud, betala mina böter för snatteri, ni har väl gott om pengar där uppe. Och snälle nye påven, som haft ditt fuffens för dig i Argentina, har jag hört, nästan typ pedofil men ändå inte riktigt. Fräls Sverige ifrån ondo,
8
Anna-Lena
för det klarar inte ens Reinfeldt.
Helena Sjรถman
* Tabernakeltrappan ledde långt ner till en avgrundsliknande hålighet. Där rådde svag belysning, ett spöklikt ljus överallt, som om det inte fanns bättre hopp. Jag såg kolsvarta ögon. Männen. Det fanns lockande rop i deras munnar. De hade stora magar. En del män var barfota. De talade lite osammanhängande och satt med sina stora huvuden tätt intill varandra. De gick upp tomma ansiktsuttryck och hängiga huvuden. Jag måste hela tiden titta varsamt på dem. De gömde sig i sina stora rockar och var rädda som harar. Så småpratade de och ingen brydde sig om dem. Några vilda blickar kastades hit och dit. Männens ögon var virriga och besinningslösa. De fick inte tid att tala, de försökte
Helena Sjöman
och ner i stolarna. Ibland gick de ut barfota och spydde. De hade
dem och de såg upp på mig. Männen morrade som hundvalpar.
10
visst få fram några ord. Det var inte alltid så lätt. Jag såg upp på
* Barndomen förflöt snabbt och kvar blev kusliga minnen av skrik på hjälp, frasande steg på plyschmattan, tandvärk och ingen att hålla i hand. Lejontassar mot taket, näsblod och blöta handdukar, cellospel svagt i mörkret. Var fanns alla människor? Vem var jag, vem du? Ett vitt ansikte i svag belysning mot den vinröda sammetsgardinen, häxskrattet av lättnad då han hade gått, hysterisk gråt, ingen nattpuss. Allting tyst, nattligt blåsväder och vinande i öronen och sedan sötmans mörker i somnandets ögonblick. Vart blev
11
Helena Sjöman
min barndom av? Den som var så drömmande.
Inger Cervin
* Vem e jag? Trodde jag visste de! Försvinner mitt medvetande? De e klurigt kusligt. Allt håller på att gå om intet! Vem e jag? Håller jag på att försvinna? Håller jag på att tappa förståndet? Tydligen inte – osäker – jag har nog nåt kvar, eller? De känns som om jag vandrar i tomma intet, blivit till nån jävla luft! De vill inte jag! Jag vill förbanne mej inte vandra i tomma intet! En del säjer: ”Du måste tänka mer på dej själv, å bry dig inte om andra.” E de så? En del säjer att jag e uppe i mej själv. E de så? En del säjer: ”Du e snäll å gla mest varje da.” En del säjer: ”Du finns aldrig när du behövs å har aldrig funnits till hands.” E de så? De känns som om jag befinner mej i nån uppochnedvänd karusell! Vem e jag? Finns jag? Eller flyger jag kors å tvärs som ett ufo i periferin? Jag vet inte vem jag e! Hjälp! Kära nån där
13
Inger Cervin
ute, nånstans, vem som helst som möjligen sett och hört mig!
Nymodigt stafettliv! Där satt dom, me sina krämpor. En hade värk i skånka å satt å grimasera å aj aj va ho stånka. En me stukad fot: ”Va e doktorn, denna väntan e inte klok! ” En gubbe me sin värkande rygg: ”Va e doktorn, jag e ju så nervös å inte trygg.” En dam hade ont i magen: ”Man ska inte behöva vänta på detta vis, å de står nånstans i lagen.” En nobel herre satt å gned sina ögon som sved, å han led: ”Va e doktorn, va e doktorn? Finns de nån doktor här, ojoj jag ser ju i dimma, oj ajaj jag tror jag e färdig till att svimma.” En gubbe satt å hosta å hosta: ”Va fan e doktorn, måste ha medicin för min bronkit, sitta här å vänta å vänta, de liknar ju skit! ” Men hej å hoppsan, en sköterska uppenbarade sig i detta väntrum. Å alla skrek i korus: ”VA E VÅR A DOKTORER ! ” Ack ack, ovisshetens väntan på våra kroppar tär å snart så bär det väl hän till ovan där! ”Ja”, sa sköterskan. ”Detta är inte lätt idag har vi inget läkarteam för alla e ute å springer stafett. Å passa på att ta denna väntande stund som ett forum för mångfaldens stafettliv. Detta e inte invecklat, nä då, allt har förnyats,
å läst, inte hängt me i tiden?
14
Å nu e vi inne i en ny era, å har ni inte hört
Inger Cervin
å utvecklingen går framåt för oss alla.
Då ska jag förklara lite mera. Visste ni inte att även ni e me i stafetten? Den e till för alla. Visste ni inte att mellan vårdcentraler haltar, lunkar folk, åker me färdtjänst å flexturernas bussar e fulltankade å kör var femte minut.” ”Tänka sig”, sa sköterskan. ”Jag e alldeles till mig av förnyade tider, härliga tider, friska tider, å alla ska me! I denna brokiga stafett. Å för er gäller de att hinna! Kummun vill ju inte, att ni me er erfarenhet ska försvinna. Men de e ju så i dessa dagar att dom räknar me ett visst svinn. Ack ja, ack ja, väntrummen har blivit för små, å kommun kan inte bygga ut, för dom har inte rå. Men hej å hoppsan, sjung å va glada. För friskvård ingår i denna stafett å överviktiga blir då av me en massa överskottsfett! Så se de positivt – ut, gå å spring å sitt inte här å grymta å titta snett! Upp å hoppa å ut å häng me å va me i den nymodiga stafetten å inte blir ni lurade på konfekten! Ja, heja på, heja på nya tider, strålande tider å strålande stjärna, vi tack om nu så gärna, skynda på, skynda på. Mandom mod å morske kvinnor å män! Ut i stafetten å skit i etiketten
15
Inger Cervin
– hej å hå, stå på å dra på! ”
Ă…se Larsson
* Något som satt djupa spår om kvinnor i mig är de femton år jag tillbringade på arbetsplatsen Göteborgs-Posten. Fem dagar per vecka och varannan lördag tillbringade jag på annonsavdelningen. Det som misströstade mig mest var den miljö man vistades i åtta timmar per dag. Varje morgon möttes man av tio till femton kvinnor som startade sin arbetsdag med en kopp kaffe och en cigarett. Klädseln och frisyren skulle sitta rätt och det talades en del om detta innan jobbet sattes igång. Arbetet var ej på ackord utan mer serviceinriktat. Var fjortonde till femtonde minut satte sig kvinnorna i små grupper, tände ytterligare en cigarett och pratade gemensamt. Själv röker jag inte och kunde ej sitta tillsammans med fyra till fem rökande kvinnor i denna lilla rökvrå. Där var samtalsämnet annorlunda, inte detsamma som ute i kontorslokalen. Här målades naglar och ögonbryn nopprades. Här talades det om gudomliga resor till Spanien som skedde en till två gånger per år. Här gjordes det även jämförelser, det talades om hur man såg ut, det viktiga var att man hade den senaste modefärgen på sig, det var först då man blev accepterad av de andra. Man ska inte dra alla över en kam, men ingen vågade vara sig själv, den hon verkligen var. Jag som själv nästan aldrig vistades i denna rökvrå kände ibland sting av utanförskap, jag kände mig aldrig accepterad. Innan lunchen satt jag och drömde om att de skulle fråga mig om jag ville följa med för att äta lunch på ”Märtas Kafé”. När avdelningschefen sa att de nyanställda skulle bli omhändertagna av sedan tidigare fast anställd personal, då tog en norsk kvinna hand om mig. Hon hette Marie Lundgren, hon var lite väl rund, åt lite för mycket wienerbröd tillsammans med de andra. Marie hade blivit änka och ville inte lämna arbetsplatsen, hon trivdes bra där hon var. Marie hjälpte mig på ett givande sätt, hon pratade med mig som ingen annan, hon sa vettiga saker som de andra aldrig talade om, så som lite mer psykologiska råd. Vi hade telefonkontakt, detta var också till stor hjälp, för att klara av kontakten med de andra som var så många. För mig räckte den här enskilda kontakten som var så innehållsrik och värdefull. Hellre få äkta vänner än många och inga alls. Varje eftermiddag gick hon rakt på tåget för att åka
17
Åse Larsson
hem till Lerum utanför staden. Min dröm var att få ta med henne på teater en kväll i staden. Men sista tåget gick för tidigt.
* Om det fanns ett hus för flickor. Om flickor hade ett ställe att komma till för att ta sig an det själva. På detta sätt skulle de slippa känna den press som många kvinnor känner ute i samhället idag, de skulle slippa känna press att jaga karlar för att bli accepterade i samhället. Kvinnan borde vakna, säga till på skarpen. Det är dåligt att hon ej gör det. Hur många kvinnor har haft njutning av en man? Själv fick jag en dag möjlighet att besöka ett bastubad tillsammans med en grupp av både män och kvinnor. Var och en fick bestämma vilket utrymme de skulle vilja vistas i. De utrymmen som fanns att välja mellan var tre olika bastubad: ett för män, ett för kvinnor och ett för både kvinnor och män gemensamt. Efter bastun tog vi på oss en skön badrock, gick och satte oss i vilstolar i ett rum med levande växter, levande ljus och rökelse. Vi lyssnade på avkopplande musik och drack fräscha fruktdrinkar. Där satt vi och pratade, där fortlöpte gemenskapen på ett mycket mer naturligt sätt än på en överbefolkad högljudd pub. I dessa bastumiljöer fanns det en möjlighet att vara sig själv på ett annat sätt än i pubmiljön. Här behövde du inte ha de rätta måtten för att tillfredsställa en man, här kunde du på ett lättare sätt
18
Åse Larsson
vara den du är.
Rebecca
Komplimanger ”Du är vacker” säger han innan han utnyttjar ”Du har en fin kropp” säger han när han slitit av mig mina kläder ”Du är så skön” stönar han när jag suger av honom ”Du är underbar” stönar han när han kommer in i mig ”Du är min lilla hora” avslutar han Jag hatar komplimanger för jag hatar när någon ljuger Jag vill inte ha sex med dig för jag är inte din lilla hora Jag vill höra sanningen jag hatar människor som ljuger Komplimanger väcker rädsla komplimanger ger mig dålig magkänsla komplimanger är osanning komplimanger leder till sex Sluta upp med dessa jävla komplimanger tala sanning Jag är inte vacker Jag har inte en fin kropp Jag är inte skön Jag är inte underbar och
20
Rebecca
jag är inte din lilla hora
Du säger Du säger att jag är söt jag säger att jag har hört det förr och tar på mig luvan Du säger att jag har vackra ögon jag säger att jag har hört det förr och tar på mig solglasögonen Du säger att jag har en vacker kropp jag säger att jag har hört det förr och drar igen tröjan Du säger att jag är snäll jag säger att jag har hört det förr och tittar bort Du säger att du älskar mig jag säger att jag har hört det förr och undrar vad du menar Du tycker jag är söt Du tycker att jag har vackra ögon Du tycker att jag har en vacker kropp Du tycker att jag är snäll Du älskar mig så då frågar jag dig:
21
Rebecca
”Hur kan du älska någon som mig?”
Jesmarana
Brev till en vän Jag träffade en man via internet som jag kom att leva tillsammans med. Innan vi flyttade ihop hade vi haft kontakt i tre år, men ingen sexuell relation. På många sätt hade vi det bra tillsammans, han kunde förstå mig och han hjälpte mig ekonomiskt. Varför gav han mig pengar? Han hade haft psykiska problem i många, många år och gick på mediciner. Han gjorde ingenting hemma, så jag tog hand om allt och tvättade honom, som en liten bebis. Han låg i soffan, stirrade på mig med uppspärrade ögon och skrev och skrev hela tiden, dygnet runt skrev han långa texter, utan att prata. Jag gav honom mycket kärlek, jag ville hjälpa. Men det blev för mycket för mig. Jag fick panikångest, hjärtat höll på att stanna, och han bara stirrade på mig. I oktober lämnade jag lägenheten där han bodde för gott. Vid fyra till fem tillfällen vistades jag på sjukhus. Ett av de tillfällen jag besökte sjukhuset var i december år 2010. Jag hade då kraftig huvudvärk, ingenstans att bo och kunde inte komma upp ur sjukhussängen. En kvinnlig vårdare sa åt mig att jag skulle få en gynekologisk undersökning. Jag frågade om jag kunde söka själv senare istället eftersom jag mådde så dåligt. Då blev hon irriterad och sa att jag skulle packa mina saker och gå. Jag kunde inte komma upp ur sängen, så vakterna kom och körde mig ut på gatan och jag låg ute i snön i sjukhuslinnet med bara en tunn filt över mig. Jag ringde till polisen som ville prata med vakten. Vakten skrek åt mig att stänga av telefonen och körde sedan in mig till en annan avdelning: Strokeavdelningen. Jag låg kvar där i någon dag och fick prata med en kurator. Sedan skrevs jag ut från sjukhuset. Jag sa att jag hade en smärtsam huvudvärk och att jag upplevde att jag hade något problem. Men läkaren sa att det inte var något fel på min hjärna och ville skriva ut mig. Jag hade ingenstans att ta vägen. Egentligen lever vi alla bara för en sak. Vi lever för att vi alla är människor. Vi lever för vår personlighet. Men vid vissa tillfällen kan personligheten försvinna, och människan kan då räknas som död. Jag skriver detta för att jag har varit med om det så många gånger i mitt liv. Jag har knackat på så många dörrar och fått nej och återigen nej. I flera år har
23
Jesmarana
jag bemötts med detta nej, så många gånger. Tack och lov har jag fått möta några fina människor i detta samhälle som ger mig hopp, som hjälper mig att leva. Jag har också människor i min närhet som jag måste leva för. Jag lever för kärleken, jag lever för min son, han lyfter upp mig.
* Kärlek är hälsa. Min värk som jag burit på i hela mitt liv försvann när jag träffade en man. Han öppnade mina sinnen, min kärlekskälla. Jag fick ett tredje öga som kunde se något mer, jag tror att jag blev synsk. Jag kunde se in i min kropp varje kväll när jag låg i sängen och tittade på månen. Jag fick kontakt med månen och öppnade upp en balans inuti. Jag lät det tredje ögat se in i mitt hjärta. Hjärtat mådde bra. Om jag hade ont någonstans i min kropp gick ögat dit, och jag smekte min ömma punkt i cirklar. Ögat vandrade ner genom mina ben och jag lät det onda försvinna ut genom stortån. Du ska inte vara som järn, hård och oböjlig. Du ska vara som aluminium, mjukare, formbar. Då håller man mycket längre.
tanken och maten och mycket annat för att må bra. Variationen är viktig och jag tror att människorna väcker sina känslor genom att se färger och lyssna på musik. Färgerna är mat till själen.
24
kor håller sig vid en punkt, det är inte bra. Man måste variera
Jesmarana
Det handlar om mänskligheten och känslorna. Vissa männis-
Till si s t p u bl i c e ra r v i hä r p o s t u m t e n t e x t a v "OOB enlig t hennes önskan .
lS JOPN PSUPQFEJO
5SJMMBEF JMMB J USBQQFO VUBOGzS EjS IFNNB
+BH jS FOTBN J NJUU IFN
&GUFSlU TZOUFT JOUF NJOTUB CMFNNB
7FN TLB IKjMQB KB WFN
5KPDLB WJOUFSLBQQBO WBS Ql
)BOEMB PDI MBHB NBUFO
*OHB TUzSSF TNjSUPS LjOEF KBH El
4F UJMM BUU EFO LPNNFS Ql GBUFO
5SF lS HJDL VUBO CFTWjS
5JEFO HJDL LVOEF LOBQQBTU Hl
4FEBO IjOEF EFU IjS
,BOTLF GBOOT BLVU NBO LVOEF IPQQBT Ql
*TDIJBTFO CzSKBEF NJH UjSB
(JDL EJU NFE TNjSUPS J NJO SZHH
,BTUFO WBS UWjSB
-jLBSFO WBS WjMEJHU TUZHH
.FMMBO IPQQ PDI GzSUWJWMBO LBTUBEFT KBH
7JMMF NJH JOUF USP
UJMMT BMMU CMFW FO NBSESzN FO EBH
BUU EFU Ql GBMMFU LVOEF CFSP
(FOBTU UJMM OBQSBQBU KBH HJDL
%FU WBS ³JOHFOUJOH³ IBO UZDLUF
.ZDLFU WjSSF POU KBH ¾DL
VU VS ¾DLBO IBO SFDFQUCMPDLFU SZDLUF
)BO UJMM WFSLFU TLSFE
7PMUBSFO FUU QBS PN EBHFO
)BO CjOEF PDI WSFE
jS JOUF Tl GBSMJHU GzS NBHFO
4FO UJMM NJH IBO TB
*OHFO SFNJTT IBO WJMMF TLSJWB
/V GlS EV MJHHB WBSKF EBµ
5SPEEF KBH WBS FO SJLUJH EJWB
&O IFM WFDLB TBEF IBO
/jTUB MjLBSF BLVU
BOOBST GlS EV PQFSFSB NJOTBOO
FUU QBS LSZDLPS IBO TLSFW VU
/V EV JOHFO SZHHSBE IBS
WjSLUBCMFUUFS FO IFM ESzT
* EJO TjOH EV NlTUF MJHHB LWBS
TUBSLB Tl KBH CMFW NFEWFUTMzT
0N EV NJH JOUF USPS
1l OjTUB PSUPQFEBLVU
Tl IjOEFS EFU TPN GzS NJO NPS
&UU SFDFQU Ql HzSEFM IBO TLSFW VU
)PO PQFSFSBEFT GzS TlOB CFTWjS
*OHFO SFNJTT jOOV KBH IBS
1BTTB EJH BOOBST IjOEFS TBNNB IjS
%F USPS BMMB BUU KBH NFE MzHOFS GBS
4l TB EFOOF VOHF OBQSBQBU
4UVEFSB EFMUJE KBH LMBSBS BW
EV WjMKFS TKjMW IVS EV TLB IBµU
4UPS OjSWBSP jS JOHFU LSBW
* TNjSUPS HJDL KBH EjSJGSlO
1l TUVEJFMlO KBH GzSTzSKFS NJH
&O UlS USJMMBEF VS zHPOWSlO
4KVLTLSJWB NJH WjHSBS EF UjOLB TJH
* FO HSZN WjSME MFWFS WJ
'PSUTjUUFS Tl )BS KBH JOUF UjOLU Ql
/jS KBH TzLUF IKjMQ ¾DL KBH UKJ
'BTU EJBHOPTFO WJMM KBH JOUF jOESB jOEl
&GUFS GZSB lS ¾DL KBH EBUPSUPNPHSB¾
%FO jS GFM EFU NFEHFS KBH
+JQQJJ
.FO WJ WJMM JOUF UB OlHSB OZB UBH
%FO WJTB Ql TQJOBM TUFOPT
'zS MjLBSFO TUjMMFS EFTTB LSBW
PDI FO VUUBMBE BSUSPT
"UU KBH UJMMlUFMTF UJMM PQFSBUJPO HBW
4BIMHSFOTLB WJMMF JOUF PQFSFSB
"OOBST KBH JOHFO SjUUFMTF GlS
HBW JOHFU TLjM 4LB KBH PSLB NFSB
PN KBH JOUF Ql LSBWFU NFEHlS
&GUFS NlOHB TWlSB lS
.FO BUU MlUB EFN PQFSFSB
.BHOFULBNFSBVOEFSTzLOJOH KBH GlS
OjS EFSBT NJTTUBH SFEBO WBSJU ¿FSB
-jLBSFO PDI KBH UJMMTBNNBOT KjNGzSEF WJ
)VS TLB NBO LVOOB MJUB Ql
CJMEFS GSlO NBHOFULBNFSB PDI EBUPSUPNPHSB¾
BMMB EFN TPN MKVHJU Tl
+jUUFTUPS TLJMMOBE J CJMELWBMJUn +VTU EFU TPN EF QlTUlUU BUU EFU JOUF F
4FO MjLBSFO UJMM NJH TB TUJDL
.lOHB lS EF JOUF UZDLUF KBH TLVMMF Gl
&GUFS BMMB lSFO UKJ KBH ¾DL
FO VOEFSTzLOJOH TPN NBO LBO MJUB Ql
'FM EJBHOPT FGUFS Tl NlOHB lS HFS J TKjMFO EKVQB TlS
-jLBSFO IPO CzSKBS GzSLMBSB NFO KBH MZTTOBS JOUF CBSB .JOB zHPO TFS NFS jO WBE MjLBSFO WJMM 1l NBHOFULBNFSBCJMEFO NJO CMJDL WJMBS TUJMM
+BH TFS WBE JOUF MjLBSFO WJMM TF BUU EFU MVUBS J SZHHFO KB EFO jS TOFµ %JBHOPTFO jS GFM EFU TFS KBH OV 5ZDLFS WPSF TKjMWLMBSU SjUUB EFO KV
/jS NBHOFUCJMEFO WJTBT TFS KBH KV EJSFLU BUU SZHHSBEFO NJO EFO MJHHFS TOFUU -jLBSFO TjHFS %FU IBS KBH JOUF TFUU * EFU EV TjHFS IBS EV SjUU
Red aktör: A m and a F rövenholt
Göteborgs St ad , Soci al resursför valtning har
G raf i sk fo r mg i va re : S of i a D je r f
m ö j l i g g j o r t d e n n a u t g i v n i n g a v Tv å g å n g e r s j u
text.antal @ gmail.com
so m i n i t i e ra t s a v T E X T X A N TA L R e d akt i o n
f a c e b o o k . c o m / Te x t g a n g e rA n t a l
G ö t e b o r g 2 0 13
Tr y c k : V -T A B
U p p l a g a : 3 000 e x