Alfvéniana nr 3-4 2016 color

Alfvéniana 3-4 2016 utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Innehåll:

Alfvéndagen 2016 Alfvéns förord till stor körbok Zanna ny intendent på Alfvéngården mm

Innehåll

Alfvéniana 3-4 2016 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Alfvéns förord till Körsången i Sverige sid 3 Med utmärkt högaktning... sid 5

Ansvarig utgivare: Curt Carlsson

Av Jörgen Grundström

E-post: curt_carlsson@comhem.se

Två tidningsnotiser sid 9

Redaktör: Jörgen Grundström

Alfvéndagen 2016 sid 10

E-post: jgrundstrom57@gmail.com

Av Mats Rönnblad

Sekreterare: Monica Lindström

Zanna ny intendent på Alfvéngården sid 12 Av Mats Rönnblad

E-post: melindstrom@telia.com

Alfvén i lurarna på Thielska Galleriet sid 14

Medlemsavgifter: Årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr PlusGiro: 42 88 52 - 8

Repertoartips, höstmötet 2016 mm. sid 15

ISSN 1101-5667

Tryckt av Mowys byrå, Stockholm Tidskriften är momsbefriad Copyright © resp. författare och Alfvéniana Föreningens e-postadress:

alfvensallskapet@hotmail.com

IN THIS ISSUE: Omslagsbilden:

Alfvénstipendiaterna 2016 anländer tillsammans med Gunnar Ternhag i kyrkbåt till Alfvéndagen i Tibble.

FOTO: Mats Rönnblad

Alfvén’s words about Swedish choral life.

New manager at Alfvéngården.

Alfvéndagen 2016.

Alfvén’s correspondence with his publisher.

Kom med i Hugo Alfvénsällskapet!

Hugo Alfvén var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvénsällskapet får Du för endast 200 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i.

Medlemsförmåner: Tidskriften Alfvéniana Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshopen i Stockholm i samband med konserter Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag

m.m.

2

Alfvéniana 3 - 4 2016

“En av människoandens ädlaste livsyttringar”

H

ugo Alfvén innehade flera tunga poster inom svenskt körliv, bland annat som förbundsdirigent i Svenska Sångarförbundet.

Många gånger uttryckte han sin uppskattning av kören som instrument och körsången som musikalisk konstform, och hans förord till första bandet av Körsången i Sverige når tack vare hans omvittnade formuleringskonst stundtals rent litterära höjder.

Körsången i Sverige utkom i flera band under 1940-talet, och det ovanligt långa förordet till band 1 återges här i sin helhet.

Sverige är i mycket hög grad ett körsångens land, där hittills manskörerna dominerat. Men under de senaste åren har den blandade körsången visat en allt större livaktighet, varför det inte torde dröja länge, innan de båda sångformerna bliva jämbördiga.

Och lyckligt vore det nog, om denna jämbördiga ställning kunde bevaras, ty var och en av dessa körtyper har sin speciella uppgift att fylla.

Den blandade kören är i vissa avseenden överlägsen manskören: dels på grund av sitt större tonomfång, som sträcker sig över ungefär tre och en halv oktaver medan manskören förfogar över endast två och en halv oktaver eller något mer och dels genom sin större rikedom på skiftande och kontrasterande klanger. Den djupa, mörka basstämman, vilken går som ett hemlighetsfullt sus genom dyster barrskog; den ljusare

tenorstämman, ömsom lyriskt drömmande och ömsom brusande som en strid fors; den veka, mera beslöjade altstämman, som för mig ofta framlockar bilden av en sommarnatt, då månens strålar glittra fram genom hängbjörkens mjukt tecknade bladverk, och slutligen den klara, ljusskimrande sopranstämman, vilken höjer sig över den övriga körmassan och stundom smeker sig fram som när högsommarvinden spelar ljuvligt i lövskogen, men som också kan förvandlas till vildaste klagan, som när stormen viner i tackel och tåg – det är den så olika klangkaraktären i dessa fyra stämmor, som förlänar den blandade kören dess säregna tjusning.

Denna rikedom på kontrasterande klangfärger äger ju inte manskören. Dess ande sjunger – för att fortsätta med bildspråket - helst i den vemodsbetonade furuskogen. www.alfvensallskapet.se

Foto: SVT BILD

Och då därtill, som jag redan framhållit, manskörens tonområde är betydligt mer begränsat än den blandade körens, är det för tonsättaren en långt svårare uppgift att med den förra uppnå ett fullgott konstnärligt resultat.

Detta framgår inte minst av det sakförhållande, att de flesta stora mästare för blandad kör skapat verk (med eller utan orkester), som räknas till deras yppersta, medan endast ett relativt fåtal nått liknande resultat med manskör.

Det måste emellertid framhållas, att manskören i vissa fall kan åstadkomma verkningar, som den blandade kören inte kan nå. Det gäller då oftast ämnen av rent viril art, såsom stridssånger och andra sånger av heroisk karaktär, festliga eller vilda backanaliska sånger, serenader o. s. v.

Och manskören har dessutom i sin första tenorstämma ett instrument, med vilket den blandade körens sopranstämma 3

i vissa fall inte med framgång kan tävla. Jag nämner exempelvis forteackord i högt läge, vilka hållas ut med fermat. I dylika fall presterar sopranstämman vanligen ett oskönt och gällt skrik, under det att manskörens första tenorstämma i liknande situationer gnistrar av strålande prakt och yverboren mandom.

Kanske jag även bör nämna att, enligt min erfarenhet, den blandade körens tenorstämma i fråga om kvalitet inte kan anses jämbördig med manskörens tenorstämmor – framför allt inte med första tenorerna. Dessa höga herrar äro medvetna om sitt värde och tycka det är roligare att sjunga den melodiförande stämman, där de få rikligt tillfälle att briljera med glansfulla höjdtoner, än att krypa ned i den blandade körens tredje stämma, där de spela en underordnad roll och känna sig degraderade av att nödgas hålla sig inom andra tenorens tonomfång.

Av det ovanstående framgår, att båda körformerna ha såväl starka som svaga sidor; men musikhistorien visar att en genial mästare kan till fulländning behärska båda formerna, t. ex. italienaren Luigi Cherubini, som komponerat ett underbart requiem för blandad kör och ett lika underbart requiem för manskör, båda med orkester.

I musikens rike finns det god plats för båda dessa körformer, och för mig framstå de som likvärdiga.

Var och en av dem är bra på sin plats.

finns ingen rangskillnad och inga politiska stridigheter; där smälta alla stämmor samman till enighet, välljud och harmoni. Och där knytas stundom vänskapsband mellan i socialt avseende vitt skilda personer, vänskapsband, som hålla livet ut. Enligt min uppfattning finns det ingen makt, som äger samma betvingande kraft som körsången, när det gäller att förena människohjärtan och överbygga motsättningarna mellan de olika samhällsklasserna.

Inom detta kulturområde vinner körsången långt större segrar än lagar och förordningar, hur välmenande de än kunna vara.

Musiken – och inte minst den vokala – framstår för mig som andens och hjärtats värdefullaste känselspröt, ty de når ända upp till himlen.

Denna bok är skriven i syfte att skänka glädje och upplysning åt alla dem, som älska körsång och som äro besjälade av önskan att lära känna den svenska körsångens betydelse, dess historia och innersta väsen. Måtte den vinna spridning över hela vårt land, och måtte den väcka ökad förståelse för körsången såsom en av människoandens ädlaste livsyttringar!

Hugo Alfvén

Förord till boken Körsången i Sverige (Nybloms Förlag, Uppsala 1946)

Men körsången fyller inte endast ett rent musikaliskt behov utan också ett socialt på grund av sin förmåga att ena och sammanbinda även de mest skilda samhällsskikt.

I sångarledet ställa sig landets medborgare av alla yrken och stånd broderligen och systerligen sida vid sida. Där, i sångarledet, 4

Alfvéniana 3 - 4 2016

I musikens rike finns det god plats för båda dessa körformer, och för mig framstå de som likvärdiga.

Med utmärkt högaktning Eder tillgivne...

I

ett tidigare nummer av Alfvéniana (nr 3-4 2014) publicerades ett antal brev ur den omfattande korrespondens mellan Hugo Alfvén och hans förläggare Einar Rosenborg som finns bevarad i Carolina Rediviva i Uppsala.

Det visade sig även finnas ett antal brev bevarade på förlaget, Gehrmans Musikförlag i Stockholm. Ur denna samling kommer här nedan ett antal exempel på de båda herrarnas livliga korrespondens under flera decennier.

I slutet av 1936 har Alfvén ett par folkvisearrangemang han vill försöka intressera Rosenborg för. Tonen är korrekt men skulle med åren bli alltmer hjärtlig och personlig.

Musicum.

Uppsala den 15 december 1936 Herr Direktör Einar Rosenborg, Stockholm.

I dag översänder jag till Eder tvänne folkvisor, som jag harmoniserat och satt för kör - den ena, ”Djupt i havet”, för blandad kör, och den andra, Mandom, mod och morske män”, för manskör.

Dessa två folkmelodier ha under flera år legat i mina tankar, men arbetet på dem har först nu blivit realiserat.

Särskildt ”Djupt i havet” fångade nu mitt intresse så starkt, att jag arbetat på sången i tio hela dagar för att nå den kolorit, som alltid föresvävat mig, då jag hört denna underbara melodi.

(-) Den andra melodien hette förr ”Orsa-marschen”, men den lär icke vara från Orsa. Första gången man vet att melodien spelades, var då en spelman från Leksand spelade den, sittande på den väldiga porfyrsockel, som ett helt kompani dalkarlar släpade

ner från Älvdalen till Stockholm., där den skulle tjäna som postament till Carl IV Johans staty. Masarna lära ha haft spelmän med för att liva upp dem under den ansträngande och enformiga färden.

Beträffande den för mig alltid lika pinsamma honorarfrågan ber jag få. hemställa, om 200 kr för ”Djupt i havet” och 100 kr för ”Mandom, mod kan anses vara en skälig anhållan?

Med utmärkt högaktning Eder tillgivne Hugo Alfvén Året efter, 1937 vill han dels puffa för tre satser ur Gustaf Adolf-sviten, dels sådär bara helt apropå nämna något om en lyckad turné i Norge…

15 sept. 1937 Herr Direktör Einar Rosenborg, Stockholm Per rekommenderat korsband tillsänder jag Eder i dag tre stycken ur orkestersviten ’’Gustaf II Adolf’”: en Menuett, en Bourrée och en Sarabande. (...) Naturligtvis kan Menuetten arrangeras (...) för salongsorkester, men torde väl kunna spelas i original av flertalet svenska landsortsorkestrar.

Menuetten är glad och ljus, Sarabanden är allvarlig, men Bourréen däremot är ett humoristiskt stycke.

Beträffande honoraret ber jag Eder vara vänlig att själv bestämma. det, om nu Direktör Rosenborg önskar inköpa styckena för Edert förlag.

I förra veckan gav jag en konsert i Oslo med ”Siljansbygdens Körförbund” med övervägande svenska folkvisor på programmet.

Det blev rent ut sagt en dundersuccès med sex bisseringar och två extranummer. Det skulle ha blivit fler, om blott kören orkat. Den var icke van vid en sådan påfrestning. Jag

www.alfvensallskapet.se

närsluter här de recensioner jag har kvar, men alla de övriga tidningarna voro lika älskvärda som dessa klippen.

Vad som mest gladde min egoistiska själ var att det var så godt som alla mina egna folkvisebearbetningar, som måste bisseras. Jag skriver ”måste”, ty det var vid dessa tillfällen faktiskt omöjligt att fortsätta programmet utan omtagning av vissa nummer på grund av det oväsen publiken förde. Och jag kan ju ej vara annat än hjärtinnerligen glad över att i Griegs land ha rönt en sådan uppskattning av mitt försök att med harmoniska medel ge uttryck för den svenska folkvisan så som jag uppfattar den.

Eder tillgivne Hugo Alfvén År 1941 har de båda herrarna blivit närmare bekanta, och Alfvén uttrycker sitt gillande över föreningen Musikfrämjandet (bildad 1940) samt sitt ogillande av Uppsalastudenternas musikliv: 2/1 1941 Käre vän!

Tack för brevet av den 20 ds och för korrekturen. Jag har redan hört talas om Föreningen MUSIKFRÄMJANDET och sympatiserar livligt med dess syften, som jag finner vara synnerligen av behovet påkallade.

Intresset för verklig musik är i utdöende bland svensk ungdom.

Under mitt sista år i Uppsala hörde jag med verklig sorg, att de musikintresserade studenterna i allmännhet med musik menar jazzmusik och med den besläktade former. Symfonisk musik, kammarmusik, romansen och andra till verklig musik hörande konst, betrakta dessa akademiska ungdomar såsom något gammalt skräp, som överlevat sig självt och som inte angår dem. Akademiska kapellets övningar hade alltmer förlorat sin lockelse, men däremot hade Uppsala då två jazzkapell med fullständig jazzkapellsutrustning i fråga om instrument. Dessa kapell utgjordes av studenter, vilka med hela sin själ gingo in för denna musik, som för dem var den enda begripliga och värdefulla.

Därför var jag också av hjärtat glad

5

över, att jag ändtligen fick komma bort från denna i fråga om musik ruttna miljö.

Naturligtvis sätter jag därför med glädje mitt namn under det upprop, som nu skall publiceras i pressen.

Din tillgivne Hugo Alfvén Och 1943 vill han bland annat puffa för sin efterträdare Carl Godin, samt filosoferar över en alldeles osedvanligt dyster folkvistetext. För att göra folkvisan användbar, hade Alfvén helt enkelt strukit de sorgligaste stroferna.

8/1 1943 Direktören Herr Skriftställare Einar Rosenborg, S T O. C K H O L M. Käre vän!

Det gläder mig mycket, att Du antog Carl Godins körsång innan jag hann rekommendera den, ty jag var en smula part i målet såtillvida att jag hade granskat och rättat till några inadvertenser i manuskriptet, vilka undgått hans lärares falköga.

Många unga - och även äldre musikstuderande ha anhållit att få taga lektioner för mig, men jag har alltid avböjt, emedan jag fullständigt saknar begåvning för lärarens kall. (...)

I början av 1903 kallades jag till lärare i komposition och instrumentation vid musikkonservatoriet. Jag svarade med bävan ”ja”, men anhöll samtidigt om 4 månaders tjänstledighet för att få återvända till kontinenten och där göra slut på mitt Jenny-Linds­stipendium.

Det beviljades, men tanken på att sedan stuvas in i undervisningsbåset vid Nybrokajen för att plugga in musikvett i pojkskallar för resten av livet, det kvalde mig som om en lus krupit fram och tillbaka över levern.

Jag var dessutom van vid fågelns fria liv, och det ville jag inte avstå från.

Resultatet blev också att jag först begärde förlängd tjänstledighet, till början av vårterminen 1904, och sedan, innan ledigheten gått ut, avsked från befattningen. Och det tackar jag Gud för än i dag. Det ska fan vara lärare. Det duger jag inte till.

I varje fall är emellertid Carl Godin min elev, min enda. Men det gäller dirigeringskonst och sättet att öva en

6

kör, ty han är den enda jag anser vara lämplig som min efterträdare i O. D. Han är en allvarlig, ovanligt sympatisk ung man, och erinrar mycket om de ungdomsporträtt jag sett av Franz Schubert, vilket jag ibland skämtat med honom om. Jag tror att han kommer att bli mycket bra, bara han lyckas befria sig från sin förbaskade blyghet och försynthet. Han saknar min skrävlande inbilskhet och osnutna gåpåaranda, däri hela hemligheten ligger till mina framgångar. Men den hemligheten lär jag inte ut. Den går med mig i graven.

baciller sitta nog ännu kvar - men jag trivdes bättre med Spencer och hans trätobroder Auguste Comte, liksom med empiristen Ribot och några andra.

Men filosofien ger stenar i stället för bröd, och ”sanningen” har jag funnit endast i konstens högsta uppenbarelser.

Ser Du: nu höll jag på att skena ut i rymden igen. Denna gång skall jag dock stoppa i tid.

Ja, som vanligt pratar jag munnen ur led. Det var egentligen om den andra bebådade folkvisan jag ville tala.

Denna gång är det en ljus och glad folkvisa, som jag behandlat, eller rättare sagt: jag har medtagit endast den ljust drömmande, månskensskimrande ingressen, reducerad till 3 strofer. Den bildar ett helt för sig och har ingenting att göra med textens senare, gruvligt sorgliga del. De tre sista stroferna lyda - med uteslutning av omkvädet:

År 1947 hade Alfvén uppenbarligen vissa problem med skatten, men kunde även glädjas åt positiva recensioner av den nyutkomna första delen av memoarerna - ja, i stort sett positiva…

Och sanning för er jag ej dölja må: Herr Olof är död och ligger på bår.

Och andra dagen, innan dagen blev ljus, så var det tre lik i Herr Olofs hus.

Det var Herr Olof, hans fästemö, och så hans moder, i sorgen blev död.

Det är sorgligt så det förslår. Men så är det med de flesta folkvisorna. Soluppgången lovar en härlig dag för två älskande, men sorgdoket hänger över aftonsolens brustna avskedsblick på de döda. Jag sänder visan denna gång i bearbetning för såväl blandad kör som för manskör.

Din tillgivne Hugo Alfvén I september 1943 hade Alfvén med stor behållning lyssnat till ett radioföredrag som Rosenborg hållit: 17/9 1943 Käre vän! (…) Jag lyssnade i går kväll med stort intresse till Ditt ypperliga radioföredrag över P.-B. Din stämma lät lika naturlig och levande, som om Du setat på soffan i mitt rum. Även jag läste Nietzsche under en period i mitt liv och inte utan en viss behållning - en del Alfvéniana 3 - 4 2016

Din varmt tillgivne Hugo Alfvén

Tibbble, Leksand den 20 januari 1947 Käre vän!

Mitt varmaste tack för Dina båda brev av den 7 och 18 ds. (...) Nu tackar jag Dig (...) för den klara och uttömmande förklaring Du sändt mig beträffande källskatten. Jag följde Ditt råd och ringde till häradskrivaren. Han var en gemytlig och trevlig dalkarl, som ut och in kunde det nya kapitlet i lagboken och hjälpte mig till rätta med de för mig nya påbuden. Så nu hoppas jag att kunna klara mig i skattefrågan. (...) ”Svenska Argus”, byrån för tidningsurklipp i Stockholm, har sändt mig samtliga recensioner om min memoarbok. Om jag undantar den illasinnade, skadelystna och gemena giftormen Curt Berg i Dagens Nyheter, ha a l l a kritikerna varit superlativa - till och med Gösta Nystroem i Handelstidningen - och det har gladt mig i hög grad. En debutant är ju all tid känsligare än den erfarne, garvade författaren.

Dagens Nyheter har alltsedan jag 1899 steg fram som orkestertonsättare varit senapsplåstret på min rygg: först P. B. i trettio år, sedan en herr Lindström, som - efter vad han senare berättat för mig - fick platsen endast på det uttryckliga villkor, att han skulle förfölja mig.

Han svalt på den tiden och tog därför platsen. Senare gjorde han avbön, varvid han vid ett privat samtal avslöjade den röda tråden i P. B :s journalistik.

Och efter Lindström kom Curt Berg, som jag aldrig, mig veterligt, sett eller gått i vägen för. Det ligger något kallt sadistiskt över hans sätt att skriva, som jag aldrig kunnat förstå, men desto starkare känt.

Här uppe går allt sin vanliga gång - även min ofrånkomliga pratsjuka.

Jag har tre arbetsuppgifter, som alla borde slutföras samtidigt, ty alla äro lika brådskande: ominstrumenteringen av den första symfonien, fullbordandet av den femte, och andra delen av memoarerna. Men jag hör tyvärr till dem, som endast kunna arbeta på en sak i sänder. (...) Beträffande den femte symfonien hör jag intet annat än då och då en suck från mig själv, och den låter nästan som en snyftning över att jag tappat bort mig själv.

Min innerligaste önskan är att Du nu snart måtte återvinna Dina krafter, Din fulla hälsa. Allt högre stiger nu solen; allt längre bliva dagarna, och snart är vinterns strängaste månad slut. Dan har varit mild i år. Måtte februari bli ännu mildare och välgörande för influensakonvalescenter.

Med hjärtlig hälsning Din tillgivne Hugo Alfvén Bland breven i Gehrmans samling finns även ett långt brev från Rosenborg till Alfvén, ett brev som andas såväl vänskap som medkänsla och en stillsam förundran över livets och tidens gång: Stockholm, februari 1951 Käre Hugo, när Hjalmar Gullberg blivit invald i Svenska Akademien och gick opp till Kung Gustav för att tacka - kungen är ju den som har att personligen konfirmera ett sådant val - yttrade den gamle på sitt Bernadotteskt skorrande tungomål: ”Jaha, du ska alltså tala om Selma Lagerlöf, ja, gör det kort, gör det kort!” När Du nu skriver att jag på något vis skall komma med i Din memoarfinal känner jag mig böjd att utan alla jämförelser för övrigt och med en helt annan motivering blygt och ödmjukt göra gamle kungens ord till mina: Gör det kort, gör det för allt i världen kort! Bönen är för

övrigt säkert överflödig, för inte ens ur synpunkten av den vänskap, Du hedrat mig med, finns det anledning att dröja vid mitt anspråkslösa namn.

Allt detta lämnat därhän, är jag likväl glad att Du nu på nytt tar itu med uppgiften att föra fram berättelsen om Ditt liv och Ditt verk till fullbordan.

Samtidigt är det med djup medkänsla jag tänker på att det måste ske i den stämning Du ger uttryck åt i Ditt brev.

Ofta, mycket ofta har både min hustru och jag sänt deltagande tankar framförallt till Din stackars lidande Fru. Aldrig kommer jag att glömma den rörande impuls som tog formen av en så överraskande, omtänksam och välkommen sändning vid det årsskifte, då jag själv sjuknat så allvarligt, att jag kunde ha skäl att göra upp min räkning med livet, eller det förtjusande mötet i ingångshallen till rikssalen i Uppsala slott omedelbart före ett strålande Stor0.D. där. Ögonblick som dessa, då man tvärs genom konventionell hövlighet och banala umgängesformer erfar in till djupaste grunden av sitt väsen hur en äkta människa kan lysa och värma, de är skatter att samla på, de glimmar genom åren som rent guld i tillvarons gråberg.

Naturligtvis står också minnet av det första sammanträffandet med Dig fram i den mest levande dager. Du hade till förlaget skickat mig några manskörmanuskript, och då min hustru och jag just stod i begrepp att resa upp till Tällberg, föreslog jag i mitt svarsbrev att jag skulle efter en telefonpåringning få söka upp Dig i Leksand. När jag sedan ringde från fanjunkarhemmet, där vårt pensionat anvisat oss rum, svarade Du, som då bodde på Åkerösidan av älven, att det enklaste vore att Du komme till mig. ”Jag stoppar min pipa, kliver in i bilen, och innan pipan brunnit i botten är jag framme vid min gamle vän fanjunkarns” - vad han nu hette. Du kom, solen sken, och gubben-värden tog emot Dig med ett ”Har den äran”. ”Såå, man följer med i Tällberg” sa du. Inge och jag stod lite oförstående bredvid, men så småningom dagades det för oss: det hade just lyst för Dig i Leksands kyrka.

Vi satt på planen framför verandatrappan och språkade. Jag gladde mig åt ”Trindskallarna”, som var ett av manuskripten, och gav ord åt en förnumstig förmodan. att det borde bli av en verkligt rolig effekt, när stämma

www.alfvensallskapet.se

efter stämma faller in:”Trindskallar!

Trindskallar! ”Du halvlog stillsamt och konstaterade bara ”Ja, det är meningen det”. Samtalet gick över till ett par körer av Pergament, som inte ens Dina duktiga Odister kunnat förmås att klara ordentligt, och Du blev vältalig om skönheten i en enkel treklang. ”Moses må säga vad han vill”.

Det var sommaren 1936. Så nära -och samtidigt så långt borta. Vad har inte hänt sen dess, på ont ·och en smula kanske också på gott.

Hälsa Fru Karin med tusen goda önskningar och var förvissad om att de önskningarna gäller Er båda!

--Leksand den 23 mars 1951 Käre Einar! (…) I dag är det Långfredag, en dag som jag har stor respekt för alltsedan jag för precis femtio år sedan tillbragte den på en sandrevel utanför Gjedser i full västlig storm, ombord på en liten hjulångare, som sparkade med skovlarna och vred sig rundt på grundet i sex timmar, innan den kom loss. Sedan dess har det alltid händt mig något sattyg av ett eller annat slag på denna högtidliga och oändligt långa dag, vars tjugofyra-slag jag nu bidar med stigande oro. Ännu har ingenting särskilt händt, men då klockan ännu är bara 17, kan mycket hända innan Påskaftonen bryter in. Att något kommer att ske, är jag förvissad om; men jag kan inte lista ut vad det blir, och det retar mig.

Med hjärtlig hälsning Din tillgivne Hugo Alfvén År 1952 skickar Alfvén ett brev till Gehrmans musikförlag med anledning av ett stipendium han erhållit.

Leksand den 10 april 1952 Till Carl Gehrmans Musikförlag, Stockholm Härmed ber jag att till Carl Gehrmans Musikförlag få framföra mitt allra varmaste tack för det stipendium på 500 kronor, varmed Förlaget har gladt och hedrat mig.

7

En dylik utmärkelse från ett m u s i k f ö r l a g är en i mitt liv enastående ärofull tilldragelse.

final, och för Er båda allt mera sällan skuggade av bekymmer och smärta. I denna önskan förenar sig Inge med.

Med utmärkt högaktning Hugo Alfvén

Din tillgivne Einar

I samband med Hugo Alfvéns 80-årsdag 1952 skriver vännen Einar Rosenborg: Stockholm den 29.4. 1952 Tonsättaren Herr Fil.dr. Hugo Alfven Käre Hugo, vilken förskräckelse att igår få veta, att Du måst föras till sjukhus! Och vilken lättnad, när idag underrättelser kom att Du är bättre och att festkonserten inte skall bli utan sin huvudpoäng: Din närvaro. Om det är riktigt, vad jag hört, finns det utsikt till att också Din Fru kan vara med. Inge och jag tänker i dessa dar med varma goda önskningar på Er båda. De blommor vi skulle ha överlämnat till Er ber vi att få skicka Er till Tibble. Här skall Du ändå drunkna i blommor och lager. Låt då vår blomsterhälsning post festum komma till Ert hem som en påminnelse om att lyckönskande tankar söker Er också efter det att festen nått sin höjdpunkt.

Inte bara med hjärtligaste gratulationer och med hjärtligaste önskningar för bådas Ert bästa tänker vi på Er utan också med uppriktigt tack för all visad vänskap och för ett förhållande mellan tonsättare och förläggare, som Du gett ett så vackert, ett mot mig så alltför vackert uttryck i Din sista memoarsats. De skrev till mig att Du för första gången upplevt att ett förlag låtit ett stipendium gå till Dig. Det var ju ändå bara en utfyllnad av ett stipendium. Jag kan med sanning säga, att jag genom Dig för första gången fått uppleva att en tonsättare med sådan förstående erkänsla talat om sin förläggare. Jag är glad och rörd. Och jag vill i anledning av vad Du yttrat om vår brevväxling säga Dig, att jag sedan många år låtit skilja ut alla Dina brev från förlagskorrespondensen och bevarar dem som en särskild, personlig samling, som stannar hos mig.

Måtte livet unna Dig ännu många år, fyllda av de ljusa durklanger, som Du själv velat samla i Din symfoni-

8

Slutligen en liten upplysning till Hugo Alfvén från en förlagsmedarbetare vilken - med viss elegans - lyckats klämma in ett osedvanligt stort antal kommatecken i ett förhållandevis kort meddelande: 18/9 1938 Herr Director Musices D: r Hugo Alfvén Tibble, L EK S A N D Då vi erhöllo Edert brevkort, adresserat till vår direktör Rosenborg, som för närvarande vistas på semester i Danmark, voro Edra körsånger redan färdigtryckta. Då det ej var angivet på korrektur-avdragen, att nya korrektur önskades, läto Centraltryckeriet , i brådskan efter tryckeri-konfliktens upphörande, på grund av de få, enkla, korrekturfelen efter korrigering upplagorna gå i press. Vi översända under korsband 5 exemplar av varje och vi hoppas att de äro fria från tryckfel.

Med utmärkt högaktning (okänd författare)

Som antyds i det sista brevet från Rosenborg ovan kan det även finnas ett antal brev i dennes privata arkiv.

Dessa får dock i så fall bli föremål för framtida forskning.

Ett tack till Kicki Fryklöf och övrig personal på Gehrmans Musikförlag som letat fram arkivmaterialet och ställt det till mitt förfogande.

Jörgen Grundström

Alfvéniana 3 - 4 2016

En glimt från jubileumsåret 1972:

Hugo Alfvéns fädernebygder

H

ugo Alfvéns fädernebygder kan man besöka för att fira jubileumsåret: antingen under en särskild utfärd - eller som avstickare vid resan ut till kusten.

H A:s far, Anders, som senare tog sig namnet Alfvén, sannolikt efter sockennamnet Alunda, föddes 1832 i Sydingösby utefter Östhammarsvägen några km nordost om Alunda samhälle.

När man på väg mot kusten passerat den vackra gamla stenbron vid Haberga är det nästa by på höger hand. Gården där han föddes ägs nu av Harry Johansson.

Anders Alfvéns far, Anders Ersson, var en udda person i den tidens bondesamhälle. Han fick alkoholproblem, kunde inte sköta gården och flyttade som s.k. fördelsman ut ur bygemenskapen till ett torp ett par km nordost om byn. Man kan fara dit med bil och passerar då den nerlagda järnvägen. Torpet är utsatt på den senaste generalstabskartan, men nu finns bara grunden kvar bland granna enbuskar, tibast och förvildade syrener.

Ett stycke norr om Sydingösby, väster om vägen, ligger Furuby.

Där bodde ännu på 20-talet i en liten stuga H A:s faster Stina Carin Andersson, som hade varit i Amerika men återvänt. Även hon var hårt drabbad av ödet och var på sin ålderdom både döv och blind. Hon vårdades av sin dotter, som var jämnårig med H A och blev ungefär lika gammal som han.

Vill man följa släkten Alfvéns rötter ännu längre tillbaka i tiden,

kan man fara Österbyvägen från Alunda samhälle. Efter ett par km kommer man till Källberga, som ligger vänster om vägen. Strax före en brant vänsterkurva ligger en gammal parstuga, som en gång innehafts av hembygdsvårdaren August Eriksson och som nu bebos av hans dotter. På den gården föddes 1801 H A:s farmor, Margareta Anderssondotter (sic!), som tillhörde samma släkt.

Ur Dalarnas Tidningar 10 augusti 2016:

Strålande kväll i Alfvéns sällskap

I fredags bjöds det på kammarmusik i Alfvéns salong på Alfvéngården i Tibble. Inför en fullsatt salong, med extrastolar, framfördes ett program med namnet I Alfvéns sällskap.

De som framförde musiken var Anna Stålfors, piano, och Efter ytterligare någon km Ann-Kristin Jones, sång. Båda är kommer man till den gammaldags uppvuxna i byar runt Leksand och idylliska byn Mysslinge, som ligger har anknytning till bygden. till höger ett stycke från vägen.

Anna vidareutbildar sig i Längst bort i byn, närmast ån, Frankrike och har tidigare arbetat ligger Wingrens gård, där H A:s som guide på Alfvéngården. farfar, den nyss nämnde Anders Ann-Kristin har ett solistkonErsson, föddes 1798. trakt vid Göteborgsoperan. Som programmet antyder framfördes Artikeln fanns införd i UNT, Upsala förutom Alfvénmusik även verk av Nya Tidning, den 16 maj 1972 Wilhelm Peterson-Berger och Edvard Grieg.

Anna spelade på Alfvéns gamla Malmsjöflygel, som är väl bibehållen. Anna har ett mjukt och känsligt anslag, som passar så bra för kammarmusik.

Ann-Kristin är mezzosopran med en kraftfull stämma och brett register. Samspelet mellan dessa två musiker var verkligen bra. Pianot och sången bildade en enhet som var otroligt välljudande.

Publiken njöt i fulla drag av alla visor och romanser som framfördes. Inför varje stycke presenterades vad som skulle framföras, och vi fick även höra lustiga episoder lästa ur Alfvéns memoarer.

Som extranummer framfördes Alfvéns Så tag mitt hjärta, som med Jussi Björling blev en av de riktigt stora romanserna i hans repertoar. Med Ann-Kristins kraftfulla stämma och Annas anpassade ackompanjemang blev framförandet en strålande avslutning på konserten, och inte bara jag hade tårar i ögonen. Har vi tur kommer de tillbaka nästa år.

Jan Syrén www.alfvensallskapet.se

9

Åskan hängde i luften...

Strålande Alfvéndag 2016 trots hotande regn

Love Nordkvist trollband publiken med sin trumpet och David Lundblad ackompanjerade.

Text & foto Mats Rönnblad

LEKSAND Alfvéndagen i somras bjöd på en strålande musikblandning. Programmet på Alfvéngården i Tibble ackompanjerades av ett mäktigt åskväder i fjärran. Rena turen. Inte en droppe regn föll på publiken.

- Det här klarar vi. Regnet kommer inte hit, sa David Lundblad mitt i programmet.

Till detta ska naturligtvis Dalasinfoniettans kör läggas och ”gårdens spelmän” med Kungs Levi och Alm Nils i spetsen.

Kyrkbåten med stipendiater och gäster på älven blev en

magnifik upptakt på programmet.

Marschen med spelmän upp till gårdstunet likaså. Sen kuggade programpunkterna i varandra på ett otvunget och elegant sätt under en dryg timme. Precis som publiken ville ha det.

Gunnar Ternhag är alltid intressant med sina föredrag om Hugo Alfvén. Den här gången gjorde han en exposé över Hugo Alfvén som filmmusikmakare.

- Hugo Alfvén hade förmåga att förstärka dramat och känslan i filmen med sin musik. Här på gården skrev han musik till två filmer, berättade Gunnar Ternhag.

- Faktum är att Alfvéns musik fortfarande används i filmen.

I filmen Balladen om Marie från 2012 finns Alfvéns musik med.

Alfvéndagens höjdpunkt var som vanligt det pampiga utdelandet av ungdomsstipendierna ur Hugo Alfvénfonden inom Kungliga Musikaliska akademin.

Madeleine Franzén, Falun, cello, Johannes Greding Herjö, Kalmar, fagott och Love Nordkvist, Tällberg, trumpet/granhorn fick 10 000 kronor var.

Han visste inte hur rätt han fick.

Precis när han lagt ner taktpinnen och avslutat Alfvéndagen till publikens applåder kom de första dropparna. I bilkön ut ur Tibble by vräkte regnet ner.

Alfvéndagen blir bara bättre och bättre. Sommarens upplaga var ett mönsterexempel på hur ett perfekt och genomarbetat program ska se ut. Inte alltför långt. Snabba variationer i musiken. Spirituella anföranden och synnerligen skickliga artister ( läs stipendiater).

10

Gunnar Ternhag ger klartecken för Alfvénstipendiaterna att gå från bryggan till tunet på Alfvéngården. Med ryggen mot kameran står Tommy Gjers, spelman från Siljansnäs.

Alfvéniana 3 - 4 2016

STIPENDIATERNA

Madeleine Franzén, cello, kommer från Falun. Hon har just slutat gymnasiet vid Musikkonservatoriet i hemstaden och har antagits vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn, där hon ska studera till hösten.

Johannes Greding Herjö,

fagott, från Kalmar, har också gått sista gymnasieåret vid Musikkonservatoriet och ska även han inleda studier vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn till hösten.

Love Nordkvist, trumpet/

Johannes Greding Herjö, Madeleine Franzén och Love Nordkvist är 2016 års Alfvénstipendiater.

granhorn, från Tällberg i Leksand, har även han gått i avgångsklassen vid Musikkonservatoriet.

Love har antagits vid Kungl.

Musikhögskolan i Stockholm.

Välförtjänt och mer därtill konstaterade publiken efter att ungdomarna framfört prov på sin musik.

De tre stipendiaterna gav bevis på att den klassiska musiken och folkmusiken har framtiden för sig.

De gjorde sina solonummer utan att darra på en enda ton. Madeleines cello var kristallklar, liksom Johannes fagott. Båda instrumenten kändes lekande lättspelade och skickade rena och luftiga toner ut bland publiken. Love Nordkvist bjöd på både trumpet och granhorn. Stödet från Dalasinfoniettans kör lyfte hans framförande en extra våning. Det märktes på publikens långa applåder.

Mats Rönnblad

www.alfvensallskapet.se

11

”Alfvén inspirerar mig” Zanna Brodin ny intendent på Alfvéngården

Zanna visar runt i huset. Ute lyser den låga höstsolen i gräset. Österdalälven glittrar nedanför.

Inne är det tyst. Det är lågsäsong på Alfvéngården.

- Jag har en dröm om en åretrunt-verksamhet, säger Zanna.

- Här är uppvärmt. Huset skulle passa bra för kurser, workshops och små konserter även under den mörka årstiden.

Vi sitter i den stora salongen.

Zanna är lättpratad och bubblar av idéer och drömmar om Hugo Alfvén och hans hus.

Inspirationen smittar. Det känns att det finns mycket att göra av huset.

- Det är inspirerande att få ha ansvar för ett sån vacker gård och en sån vacker plats. Här finns potential.

- Mitt intresse för Alfvén har alltid funnits. Nu läser jag allt om honom sedan jag kom till gården.

Kul också att prata med folk i byn som känner till mycket om Alfvén, säger Zanna.

-Jag önskar att alla skolklasser i Leksand fick komma till Alfvéngården, säger Zanna Brodin.

LEKSAND Zanna Brodin är ny intendent sedan årsskiftet på Alfvéngården i Tibble.

- Huset har en fantastisk potential, säger Zanna.

Zanna Brodin tog över arbetet som intendent på Alfvéngården efter Anders Lian i januari.

12

De har lite olika bakrund. Anders var bygg-och inredningsexpert.

Zanna har sin bakgrund i musiken och är utbildad lärare.

- Jag kände att jobbet på Alfvéngården var helt rätt när jag fick frågan av stiftelsen, säger Zanna.

- Jag och min make David (läs Lundblad) har varit här genom musiken under många år.

Alfvéniana 3 - 4 2016

Zanna har studerat flöjt på Sibeliusakademin i Helsingfors och läst musikvetenskap på Stockholms och Helsingfors universitet.

- Tanken var att bli solist och professionell musiker. Men jag saknade självdisciplinen att träna på flöjten 4-5 timmar om dagen.

Dessutom är jag för nervös för att spela solo, säger Zanna och skrattar.

- Så jag sadlade om till lärare i stället.

I dag är Zanna tjänstledig som lärare och driver egen firma inom marknadsföring och musik.

Jobbet som intendent på Alfvéngården har hon till 40 procent genom sin firma.

-Jag spelar flöjt i olika sammanhang och så är jag här i Tibble.

Det passar mig perfekt, säger Zanna.

Zanna summerar den första säsongen på Alfvéngården.

Hon är nöjd med att publiksiffrorna ökat något jämfört med år 2015. Guideveckorna har utökats med två under sommaren. Flera inomhuskonserter och en barnkonsert har genomförts i höst.

- Jag vill ha publik i alla åldrar på Alfvéngården. Jag har utvecklat hemsidan och satsat på Facebook för att nå yngre besökare. Jag tycker vi ha lyckats med det i år, säger Zanna.

- Fick jag drömma skulle jag önska att alla skolklasser i Leksand gjorde minst ett besök här på Alfvéngården. Det är både gården och Hugo Alfvén värd.

Text och foto: Mats Rönnblad

-Alfvén är inte bara musiken. Många av hans tavlor finns på Alfvéngården.

Bara det är värt ett besök, säger Zanna.

- Det är inspirerande och hedrande att få gå omkring i Hugo Alfvéns hem.

Hans person och hans musik känns i väggarna.

www.alfvensallskapet.se

13

Foto: Thielska Galleriet En besökare med audioguiden Interludes har stannat till inför en av Eugène Janssons målningar.

Alfvénmusik i Thielska Galleriets audioguide Interludes/Mellanspel, ett specialbeställt verk av kanadensiske konstnären Benny Nemerofsky Ramsay Konstarterna har alltid samverkat på Thielska Galleriet.

Ernest Thiel skrev själv dikter och några av dem tonsattes av Hugo Alfvén, bland annat Skogen sover och Jag längtar dig, två av de mest älskade svenska romanserna.

Den kanadensiske konstnären Benny Nemerofsky Ramsay har arbetat med röst, musik och poesi i sitt konstnärskap och de senaste åren har han börjat utforska audioguiden som ett konstnärligt medium. På Thielska Galleriet har Nemerofsky Ramsay utgått från sju av Thiels sånger, parat ihop dem med lika många 14

konstverk ur museets samling av nordisk sekelskifteskonst och skrivit personliga reflektioner – mellanspel – över konstens, musikens och känslornas krafter.

Eugène Janssons målning Nocturne (1901), Gustaf Fjaestads soffgrupp från 1907 och Ernst Josephsons oljeskiss till Näcken från 1881 är några av de konstverk som framställs på nytt sätt i detta ljudverk.

Interludes/Mellanspel finns både på svenska och engelska.

Konstnären läser själv i den engelska versionen och författaren Clara Diesen gör den svenska rösten. Sångerna framförs av Mattias Nilsson, baryton ackompanjerad av pianisten Anna Christenssen.

Alfvéniana 3 - 4 2016

Thielska Galleriets webbplats: www.thielska-galleriet.se

Repertoartips inför julen: Hugo Alfvéns julsång Se, julens stjärna strålar klar i tysta vinterkvällen är en alltför sällan framförd pärla och kan utgöra ett välkommet tillskott i den annars så traditionstyngda julsångsrepertoaren för många körer.

Sången komponerades i Uppsala i maj 1934 till en text av Knut Nyblom (1870 – 1949) och är tillägnad Siljansbygdens körförbund.

Alfvéns julsång finns utgiven på Gehrmans Musikförlag både i originalsättning för blandad kör och i ett arrangemang för manskör av Gabriel Wilczkowski. Vill man lyssna till stycket finns det - som så mycket annat – på YouTube, sök bara på orden Alfvén och Julsång så finns flera fina framföranden.

Jörgen Grundström

Välkommen till Alfvénsällskapets höstmöte! ”Härr Hugo” och hans vänskap med Karl-Erik Forsslund.

Sällskapets höstmöte 2016 äger rum i Alfvénrummet på Grand Hôtel i Stockholm fredagen den 25 november 2016, kl 18.30.

Vid höstmötet kommer musikforskaren Tobias Lund att berätta om sitt arbete med den nya biografin om Hugo Alfvén och hans musik, samt om hans vänskap med författaren och folkbildaren Karl-Erik Forslund.

Tobias Lund har bl.a. doktorerat på en avhandling om Franz Schuberts sånger. Han är en av tre redaktörer för Svensk tidskrift för musikforskning och sedan mer än tio år musikrecensent i Sydsvenskan.

Ibland skriver han programtexter åt Stockholms konserthus.

Han hinner också med att spela cello i olika kammarensembler.

Tidigare har han bidragit med artiklar om Hugo Alfvén i såväl Alfvéniana som i antologin ”Hugo Alfvén – liv och verk i ny belysning”.

Välkomna alltså till en spännande afton i Alfvénrummet på Grand Hotel i Stockholm. Södra Blasieholmskajen 8. Efter Tobias Lunds föredrag finns det möjlighet till att ta ett glas vin till självkostnadspris.

Anmälan görs med angivande av namn och antal personer senast den 21 november till e-postadressen alfvensallskapet@hotmail.com eller till Alfvénsällskapet c/o Curt Carlsson Törners väg 58 181 57 Lidingö Väl mött i Alfvénrummet den 25 november!

Curt Carlsson Ordförande: Tel: 070-949 15 58 www.alfvensallskapet.se P.S. Du har väl betalat din medlemsavgift 200:- för 2016 till plusgiro 42 88 52-8?

Medlemsavgift 2017 Medlemsavgiften för 2017 blir precis som tidigare 200 kr för privatpersoner och 3oo kr för institutioner.

Betala senast den 28 februari 2017 till PlusGiro konto nr 42 88 52-8.

Glöm ej ange inbetalarens namn! www.alfvensallskapet.se

15

Alfvénsällskapets webbsida: