365 börjor - hejdå skrivkramp! (smakprov) by AC Collin

365 börjor – hejdå skrivkramp! © AC Collin

En berättelse

kan börja på oändligt många olika sätt. Här får du trehundrasextiofem förslag. En igångsättare per dag, hela året. Så sätt igång. Välj slumpvis eller börja från början. Läs, fatta pennan och skriv din egen fortsättning. Låt din kritiker vila. Tillåt allt att hamna på papper, hur galet det än är. Och kom ihåg, allt behöver inte bli bra. Allt kommer inte att bli bra. Men det vore konstigt om du inte har åtminstone ett uppslag till en roman när du har utmanat alla ”börjor”. Kanske två, eller till och med tre. Varje lång resa börjar med ett första steg har någon sagt. Varför inte börja en ny resa varje dag? Anna-Carin Collin Skrivarpedagog och författarcoach © 2008 Du som är medlem på Facebook, sök efter gruppen ”365 börjor – hejdå skrivkramp!” Där kan du dela med dig av dina fortsättningar. Du som är skrivarkurslärare! Använd gärna ”börjorna” i dina skrivövningar, men jag blir glad om du anger källan. Hör av dig och berätta hur det går. Skicka ett mejl till skrivarcoach@kreagrafen.se eller ta kontakt via hemsidan: www.kreagrafen.se

365 börjor – hejdå skrivkramp! © AC Collin

1 1.

Jag öppnade brevet och läste. Så det är alltså sant, tänkte jag och sjönk ner på toalettlocket. Jag kände mig skamsen. Det var nog inte meningen att jag skulle få läsa det här.

Jag vaknar i baksätet på bilen, torkar bort imman från rutan och tittar ut. Vi är tillbaka. Han har lurat mig, den jäveln.

Vi ska bara titta, jag lovar, sa hon när vi parkerade utanför kenneln. Men jag visste att det var kört. När vi åker härifrån är vi med hund, tänkte jag.

När jag kommer ut på gatan är jag fortfarande omtöcknad. Jag känner inte alls igen mig. När jag frågar en kvinna om vägen hör jag mig själv tala helt obegripligt. Kvinnan verkar förstå och svarar leende.

Jag öppnade resväskan och blev alldeles kall. Det här var den ultimata hämnden. Hon hade bytt allt det svarta mot mina mest brokiga, färgglada, skojfriska kläder. Och om en timme skulle begravningen börja.

Jag skyndar mig ut ur butiken med kassarna och hör hur larmet tjuter bakom mig. Försöker se oberörd ut. Lyckas inte särskilt bra.

Jovisst förstår du, jag bjöd hem två åt gången, sa han. Inte två samtidigt väl? frågade jag. Han nickade och log, jodå. Egentligen var jag inte förvånad. Han hade fått mängder av svar på kontaktannonsen och ville väl vara lite rationell.

365 börjor – hejdå skrivkramp! © AC Collin

2 8.

Det här är en viktig dag, kanske den viktigaste i mitt liv, tänker jag när jag vaknar. Jag sträcker på mig och i nästa stund blixtrar det till i huvudet.

När jag kom ut från kaféet upptäckte jag att jag hade glömt kameran på bordet. Jag skyndade tillbaka och såg en ung kvinna stoppa ner något i sin väska och smita iväg mellan borden.

10. När jag klev av bussen insåg jag att jag hade gått av för tidigt. Det var mörkt och ödsligt. Jag hade en känsla av att jag inte var ensam. 11. Telefonen ringde för tredje gången på fem minuter. Jag gav upp, jag måste svara. Jag famlade i mörkret, lyfte luren och lyssnade. 12. Där handen skulle ha suttit fanns en fot. Ögonen var igentråcklade med svart björntråd. Håret var trassligt. Lukten påminde om den i mitt akvarium, efter några högsommarveckor utan omvårdnad. 13. Solens strålar fick det att gnistra i lacken. Jag kunde inte låta bli att stryka handen över huven. Det brände till och någon ropade bakom mig: ”Vad fan gör du?” 14. Det slamrade till i brevinkastet, sedan dunsen i hallgolvet. Precis vad jag hade väntat på. Nu gällde det att vara snabb, innan någon annan hann före.

3 15. När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna. 16. Det var två veckor kvar till midsommar och utemöblerna var täckta av ett tunt snötäcke. Syrenerna hade vita toppluvor och fåglarna satt i klungor på marken och huttrade. Picknick idag? tänkte jag. Vilken dum idé. 17. Ät inte dom röda, sa hon i samma sekund jag svalde dem. Dom är preparerade, förklarade hon. Med vaddå? frågade jag och kände hur effekten var omedelbar. 18. Jag saknar dig, viskade jag, men det var tyst i luren. Kan du inte prata nu? fortsatte jag och fick två två korta knackningar till svar, vår signal för ”nej”. 19. Jag öppnade byrålådan och letade längst ner bland strumpor och kalsonger. Den borde ligga här, tänkte jag, och det gjorde den. Tänk att du är så förutsägbar, din lurifax. 20. Det här är min bror, sa hon och sedan presenterade hon oss. Han nickade och log, sträckte fram handen. Jag log tillbaka men vågade inte titta om det fanns några spår kvar efter mitt bett. 21. Nu när jag visste vem som bodde i huset gick jag förbi där varje dag. Ofta lånade jag med mig grannens hund. Ingen misstänker en hundägare på promenad. Så en dag gav det utdelning.