ann-sofie eriksson
sofia trygg lycke
motiverande samtal i mödra- och barnhälsovården
1
MI takes a minute to learn and a lifetime to master.
MI uppfattas ofta i första mötet som enkelt. Mycket känns igen, inte minst det aktiva lyssnandet som många av oss tänker att vi redan använder. Men snart upptäcker vi skillnaden mellan MI och traditionellt aktivt lyssnande. Delarna är desamma men sätts samman på ett annorlunda och helt unikt sätt. En utmaning för de flesta. Det känns ovant och löper inte på lika enkelt. Det annorlunda sättet att samtala kräver medveten träning. Ju mer vi tränar, tar emot feedback och reflekterar över egen praxis, desto bättre blir resultatet. MI-färdigheterna är möjliga att lära, utveckla och förfina till effektfull tillämpning, till samtal och möten som gör skillnad.
Den bok du håller i din hand är ett ovanligt gott exempel på hur MI flexibelt kan anpassas och bidra till ökad kvalitet i vardagsarbetet. Författarnas ambition – att både visa på hur och varför MI fungerar – uppnås väl. De väver fint samman den praktiska tillämpningen, hantverket, med teori och forskning och möter på så vis både oss som först behöver förstå varför något fungerar innan vi är beredda att prova i praktiken och oss som först vill veta vad och hur vi kan göra innan vi senare intresserar oss för varför.
I bokens många exempel märks att författarna har gedigen erfarenhet av att själva använda MI i praktiken och att de står i nära kontakt med de utmaningar som kan finnas i professionella möten med barn och föräldrar. De är erkänt goda pedagoger med lång erfarenhet av att som MINT-certifierade MI-tränare lära ut MI till andra. Båda har särskilt god förmåga att visa på hur de grundläggande principerna i MI kan omsättas till praktisk tillämpning. Enkelt utan att någonsin överförenkla.
Att använda MI innebär att kombinera förhållningssätt som i andra sammanhang ofta beskrivs som motsatta eller svåra att förena. MI är både följsamt och styrande, både relationsbyggande och uppgiftsorienterat samt innehåller en speciell rytm, en särskild balans mellan att hämta fram och att tillföra. Kanske är det en av förklaringarna till att MI passar så väl in i mödra- och barnhälsovården där det är särskilt tydligt att den professionella
uppgiften handlar om att på ett empatiskt, tillitsfullt sätt bidra med både ”stöd och kontroll”.
I den här boken finns ovanligt många och fina exempel på hur vi med hjälp av MI kan förena detta ”dubbla uppdrag”. Personcentrering, detta att hämta fram och utgå från personens eget perspektiv, balanseras med uppdraget att också tillföra, bidra med nytt, annat och inte sällan motsatta perspektiv.
Ett par saker, speciella guldkorn, gör den här boken särskilt värdefull och som vi inte så ofta ser i annan MI-litteratur.
Dels detta att vi så nära får följa den inre dialog som barnhälsovårdssjuksköterskan Veronica för med sig själv efter och inför möten med treåriga Hanna och hennes pappa Benny. Författarna tar oss med in i den självreflekterande praktikerns huvud. De låter oss ta del av tankar kring hur det egna bemötandet bidragit till ett mindre lyckat möte och hur detta kan vändas i konstruktiv riktning så snart möjlighet ges. Professionell självreflektion, att vara uppmärksam på egna reaktionsmönster och medvetet välja att aktivt gå emot känslor och impulser, är inte unikt för en MI-praktiker. Det är en betydelsefull del i allt professionellt arbete, inte enbart inom MI. Men för den praktiker som reflekterar över egen praxis kan MI erbjuda konkreta färdigheter och strategier som direkt kan användas när det egna bemötandet inte varit hjälpsamt för den andra utan tvärtemot icke konstruktivt.
Dels avsnittet om ”gyllene tillfällen” där författarna visar hur vi kan fånga en möjlighet som uppstår och i stunden och på kort tid omsätta MI:s principer till konkret bemötande. För att kunna göra detta krävs flera saker. Vi behöver förstå det vi hör och ser och vad det betyder. Vi behöver veta vad i MI som kommer att vara hjälpsamt och kunna använda våra MI-färdigheter direkt.
Vi inser att detta sista kräver övning och träning, men hur lång tid tar det? Stämmer det inledande citatet? William R Miller, grundare av MI, brukar svara: ”Well, it takes a while.”
Med den här boken får vi god hjälp på vägen, både vi som är nybörjare i MI och vi som har tränat en del. Författarna ger oss den kunskap och förståelse vi behöver, beskriver de färdigheter som kan tränas och ger oss ett stort antal goda exempel på hur MI kan bidra till effektfulla möten på ett särskilt angeläget verksamhetsfält.
Resö i mars 2024 Christina Näsholm
Vi har längtat efter att skriva den här boken till dig. Vi vill beskriva den evidensbaserade samtalsstilen och förhållningssättet Motivational Interviewing, på svenska översatt till motiverande samtal som förkortas MI. Hädanefter använder vi förkortningen MI. Boken vänder sig till dig som arbetar inom mödra- eller barnhälsovården men kan också vara hjälpsam inom exempelvis förlossningsvården, barnhabiliteringen eller på vårdcentraler, barnläkar-, logoped- och rehabmottagningar. Det är verksamheter där vi ofta samtalar med gravida och blivande föräldrar eller med föräldrar om deras barn och ibland med barnen. Samtal om förändringar som kan behöva göras och som ska genomföras av den gravida, barnet, föräldrarna eller den person vi talar med.
Vi vill bidra till kunskap och förståelse för vad MI är samt hur det kan vara till hjälp i vardagens viktiga möten. Med hjälp av MI kan vi i både kortare och längre samtal bättre förstå den vi pratar med, förmedla kunskap, locka fram motivation och stärka den vi möter som ofta är i en händelserik tid i livet. Boken ger dig en introduktion till MI och förståelse för vad det är som gör att MI som förhållningssätt och samtalsstil kan vara både hjälpsamt och effektfullt inte bara för den vi vill hjälpa utan också för oss som professionella ur arbetsmiljösynpunkt eftersom MI kan medföra minskad stressnivå i arbetet.
Vi önskar att boken ska förmedla kunskap om dessa värdefulla strategier och ett förhållningssätt som stöttar och stärker dig i dina viktiga samtal. Förhoppningsvis kan det medföra att du känner mer trygghet och glädje i din yrkesroll.
Några förtydliganden
Boken handlar framför allt om samtal med vuxna även om det förekommer några exempel på samtal med barn. I kortare och längre samtalsexempel förtydligar och exemplifierar vi hur MI kan utföras. Samtalsexemplen är komprimerade; samtal i verkligheten är ofta mycket längre. Förhoppningsvis ger dessa exempel inspiration att själv prova på i dina egna samtal.
Vi fördjupar oss inte i de olika teoretiska förklaringar som ligger bakom MI. Det finns flera böcker och en stor mängd forskningsartiklar som beskriver vad i MI som fungerar och inom vilka områden. I slutet av boken finner du en litteraturlista. Om du önskar ytterligare och fördjupad kunskap kring MI kan vi varmt rekommendera dig att läsa någon eller några av de böcker som rekommenderas där. Vill du söka efter vetenskapliga artiklar inom området är MeSH-termen på PubMed ”motivational interviewing”.
När yrket för den som håller i samtalet inte är benämnt har vi valt att använda orden ”vi” eller ”den professionella”. Då innefattar det all den personal som arbetar med och har samtal i exempelvis mödra- eller barnhälsovården. För att förenkla använder vi begreppet ”personen”, ”individen” eller ”den gravida”. Vi skriver ”förälder” när vi menar barnets vårdnadshavare. När vi skriver ”familj” menar vi de personer som barnet identifierar som sin familj. Ibland skriver vi ”du”, då menar vi dig som läser denna bok och som antagligen har ett arbete där samtal som dessa ingår.
Varför MI i mödra- och barnhälsovården?
I dag är vi långt från det stränga förhållningssätt som var gällande 1903 då förlagan till barnhälsovården genom föreningen Mjölkdroppen bildades på Södermalm i Stockholm med förordningen skriven utifrån rådande fattigdom och hög spädbarnsdödlighet. Genom stränga råd, oanmälda hembesök och hot om hårda åtgärder försökte man få till att medellösa mammor str ikt följde anvisningar och instruktioner för att ta hand om sina nyfödda. Detta efter ett beslut från riksdagen om att små barns hälsa är en uppgift för samhället.
Den professionella utbildningen till barnmorska har funnits i Sverige sedan 1700-talet fast själva yrket nog har funnits så länge människan har existerat. Genom åren har det inneburit allt mer regelbundna kontroller före, under och efter förlossningen vilket medfört att fler barn och födande överlevt. Detta beskrivs i boken Kläda blodig skjorta – svenskt barnafödande under 150 år av Maja Larsson (2022).
Både då och nu är samtal en stor och viktig uppgift för all personal inom mödra- och barnhälsovården. Tiden vid graviditet och småbarnsår är viktig och betydelsefull och samtalen som förs kan spela stor roll på många olika vis. Vi har inskrivningssamtal och hälsosamtal. Samtal för att fånga upp riskbeteenden, våld i nära relationer och ohälsosamma tillstånd i samband med graviditet och som nybliven förälder. Samtal om tillväxt, amning, hudutslag, barnsäkerhet, utveckling och vaccination. Samtal om goda levnadsvanor med fokus på alkohol och tobak och psykisk ohälsa. Och så vidare. Det är en stor
mängd kunskapsöverföring och information som ofta ska och behöver förmedlas till blivande och nyblivna föräldrar.
Samtalen anpassas till föräldrarnas bakgrund och förutsättningar och, när samtalet sker med barnet, till barnets utvecklingsnivå och förståelse. Det kan behöva tas ställning till om samtalet ska ske med tolk eller annat stöd för till exempel mycket unga föräldrar eller föräldrar med funktionsnedsättning. Ibland behöver känsliga ämnen lyftas fram, exempelvis oro för någon som är gravid eller för att ett barn far illa. Samtalet kan behöva handla om något som inte utvecklas normalt eller om levnadsvanor som skulle vara bra om de förändrades. Barnmorskor och barnhälsovårdssjuksköterskor har en auktoritet och rollen i sig inger ett förtroende. Det innebär att vi behöver ta ansvar för vad vi säger och sättet vi förmedlar det på. För bara genom yrkesrollen påverkar vi dem vi pratar med. De litar på oss och förväntar sig att få information, råd och bekräftelse i genuina och effektfulla samtal.
Med hjälp av MI kan vi ”skruva” lite på våra samtal och göra dem mer effektiva, särskilt när samtalen ska handla om motivation och förändring. MI kan adderas till det du redan gör som fungerar bra – det blir ett kompletterande förhållningssätt och en samtalsstil som är hjälpsam både för den du möter och för dig i professionen. MI representerar ett förhållningssätt som stämmer väl överens med grundläggande mänskliga värderingar om allas lika värde och en personcentrerad vård.
När vi arbetar med människor behövs ett empatiskt förhållningssätt där vi anstränger oss för att förstå individen och vi förmedlar detta med hjälp av vår samtalsstil så att individen känner sig förstådd. En av de fundamentala uppgifterna är att skapa en förtroendefull relation med den vi möter. Det blir grunden för det goda, respektfulla och hjälpsamma mötet. Med MI som förhållningssätt har vi i möten och samtal med gravida, föräldrar, barn och kollegor fokus på att förmedla acceptans, medkänsla och empati. Det bidrar till att skapa den så viktiga, tillitsfulla och samarbetsinriktade relationen. Vi är tydliga med att betona personens självbestämmande, att själv få avgöra vad som passar bäst och göra sina egna val.
Till detta läggs i förekommande fall fokus på den förändring vi vill hjälpa personen med. MI-samtal handlar framför allt om samtal om förändring. Vi styr samtalet med hjälp av en vägledande stil och har en tydlig kompass –vart vi önskar att det leder. Det gör att MI bidrar till målfokuserade samtal. Vi behöver ibland ta upp ämnen som kan upplevas känsliga. När vi vill uttrycka oro för något behöver vi göra det på ett sätt som upplevs som respektfullt och hjälpsamt. Genomgående undviker vi att aktivera motståndsreaktioner och om de aktiveras behöver vi dämpa dem då vi av erfarenhet vet
att dessa gör att samtalet inte leder i konstruktiv riktning. Därför behöver vi hejda vår egen impuls att förmana, övertala eller konfrontera. Här kan MI:s förhållningssätt och samtalsstil vara till nytta för att bibehålla den samarbetsinriktade relationen. Flera hjälpsamma verktyg för att lyckas med detta beskrivs i boken.
I samtalen främjar vi personens delaktighet och inflytande för att väcka och bidra till engagemang och ta ansvar över sin egen och/eller barnets hälsa. Med hjälp av MI hämtar vi fram kunskap och styrkor som finns inom personen och bidrar med vår del av kunskap när den är till nytta. Då främjas delaktighet och ett samarbete där individen lättare kan fatta egna väl övervägda beslut. Med en utforskande stil lyssnar vi efter, lockar fram och förstärker viljan, lusten och den egna kompetensen hos personen vi möter.
Inom mödra- och barnhälsovården följs den blivande föräldern och barnet över tid. Då finns det goda möjligheter att skapa en stabil och tillitsfull relation. Utifrån våra egna erfarenheter samt de barnmorskor, barnsjuksköterskor, distriktssköterskor, läkare, barnläkare, allmänläkare, fysioterapeuter, dietister, arbetsterapeuter, logopeder, psykologer, undersköterskor, socionomer och pedagoger vi har mött under kurser och föreläsningar är MI:s respektfulla empatiska förhållningssätt och samtalsstil till hjälp och nytta.
Det handlar om samtal som gör skillnad. Samtal som blir annorlunda, mer effektfulla och som kan medföra att även du själv känner mer förnöjsamhet och tillfredsställelse i ditt arbete över att nå fram till den du vill hjälpa. Lite roligare på arbetet helt enkelt.
”MI har hjälpt mig på olika sätt, tänker exempelvis på sättet att ge information. Det var svårt förut, särskilt då min åsikt krockade med den gravidas vilja. När jag tog upp rökning blev det ofta ord mot ord och tråkig argumentationsdiskussion, det kändes alltid jobbigt efter ett sådant samtal. Nu är mina samtal mycket mer konstruktiva och givande. Jag kan behålla en god relation trots att våra åsikter går isär. Dessutom tycker jag att fler gravida har slutat röka efter samtal jag har nu. Det gör mig så glad och stolt över både dem och mig själv” (barnmorska i mödravården om betydelsen av MI).
Samtal med och utan MI
För att illustrera hur MI kan vara användbart i mödra- och barnhälsovården inleder vi med att ta del av barnhälsovårdssjuksköterskan Veronicas arbetsvardag vid en barnavårdscentral. I följande två samtal möter hon treåriga Hanna och Hannas pappa Benny. Vi kallar samtalen för samtal 1 och samtal 2 och återkommer till dem löpande i boken. Det första samtalet blir inte som
Veronica önskat och efter samtalet analyserar hon vad det kan bero på och vad hon skulle kunna ha gjort annorlunda. Därefter följer ett längre samtal där Veronica medvetet använder sin MI-kompetens och sina MI-färdigheter.
Detta samtal finns även kodat i bilaga 1 i slutet av boken. Där vi också förklarar vad kodning av MI-samtal innebär.
Samtal 1
Veronica är försenad eftersom arbetsplatsmötet drog över tiden. När hon hämtar in Hanna och hennes pappa Benny möter hon en kvittrande glad Hanna som är röd om kinderna efter leken i väntrummet. Bennys ansikte är sammanbitet. Han är säkert sur över att ha fått vänta, tänker Veronica. Lika bra att vi börjar då så att de kan komma iväg till förskola och arbete.
Veronica väljer att inte nämna förseningen.
”Då sätter vi fart då!” säger hon i stället och hör att rösten låter högre och mer forcerad än hon menat, och blicken från Benny gör att hon lugnar ner sig. Med lättare ton vänd mot Hanna säger Veronica: ”Vill du titta i min hemliga påse?”
Samtalet med Hanna går riktigt bra. Veronica hör Hannas invecklade och ganska avancerade tankegångar kring bilderna de samtalar om. Hanna är samarbetsvillig och vill verkligen göra sitt bästa när hon hoppar jämfota, sparkar boll och ritar på papper. Allt verkar följa det normala. De mäter och väger färdigt, Hanna skyndar sig snabbt tillbaka för att hinna fortsätta leka med klossarna och Benny och Veronica sätter sig vid bordet igen. Då knackar det på dörren. Mamman som har tiden för nästa besök sticker in huvudet: ”Hur länge ska vi vänta? Är du mycket sen?”
Veronica blir stressad men svarar henne ändå vänligt, visar ut henne och stänger dörren. Hon skriver in uppgifterna från Hannas tillväxt i journalen och ser att viktkurvan har stigit och avviker från tidigare. Utan att tänka efter säger hon: ”Oj, vad har hänt här? Det här är något du behöver ta hand om.”
Benny svarar inte utan sitter där bara helt tyst. Då fortsätter Veronica: ”Jag tycker att du ska minska ner på godis och läsk. Ibland behöver man minska portionsstorlekarna också. Hanna behöver röra på sig mer. Annars kommer vikten att öka ännu mer.”
Då höjer Benny rösten och låter upprörd. ”Vad säger du? Att hon ska röra på sig mer? Har du inte sett hur hon lekt i väntrummet när vi väntade på dig? Hon är ju mer vild än tam! Hon väger inte alls för mycket. Det är du som inte har koll på någonting! Kom, Hanna, vi går nu.”
”Nej!” skriker Hanna. ”Jag vill leka klart! Det ska bli jättehögt! Du sa ju att jag fick bygga klart!” Hanna slår sin pappa i magen, sätter sig med ryggen mot honom och fortsätter fullt koncentrerad på klossbyggandet. Hon verkar inte alls intresserad av att gå därifrån.
Veronica vill fortsätta försöka prata om Hannas tillväxt men det är omöjligt när stressen och osämjan är påtaglig i rummet. Till slut får Benny med sig Hanna och de går. Veronicas arbetsdag fortsätter men hela dagen ekar Bennys ord inom henne. Det är du som inte har koll på någonting!
Låt oss nu se på den analys Veronica gör av samtalet i slutet av arbetsdagen. Hon reflekterar runt sina tankar och känslor kring det som hänt och försöker förstå hur det ledde fram till hennes reaktioner. Hon försöker också sätta sig in i hur Benny kan ha känt och upplevt mötet. Eftersom hon har lärt sig MI försöker hon även plocka fram sin MI-kompetens och utifrån den förklara för sig själv hur det blev och hur hon skulle kunna ha gjort annorlunda utifrån sina MI-färdigheter. Begreppen som nämns kommer vi att förklara och fördjupa oss i genom hela boken.
”Jag var stressad och påverkad av saker som togs upp på mötet precis innan besöket. Sedan var jag sen också, jag tycker inte om att vänta och det gjorde säkert inte Benny heller även om Hanna hade roligt.
När jag såg Hannas tillväxtkurva blev jag orolig och ville genast vända utvecklingen. Alla råd bara flödade ur mig! Det fick honom kanske att känna sig mindre kompetent i sin föräldraroll, vilket jag ju vet inte är så bra för att öka motivation hos någon. Eftersom jag själv just då var så pass påverkad av min egen situation orkade jag inte hålla emot mina egna argument utan jag agerade ut min frustration. Min mentala inställning till Benny och Hanna hade färgats av min stress över den egna situationen och min oro för Hanna. Jag hamnade i fallgropen att utgå mer från mig själv än från Bennys perspektiv.
Samtidigt var det andra delar som gick bra, till exempel samtalet och samarbetet med Hanna. Vad var det som gjorde att det gick så bra? Jag visade henne att jag var intresserad, lockade henne med ’hemliga påsen’ och hon fick mycket bekräftelse på att hon var hjälpsam. Hon hade också haft en rolig stund i lekrummet så hon var glad och pigg och med på allt. Det var
kanske att hon kände av den spända stämningen mellan hennes pappa och mig som gjorde att hon reagerade med utbrottet?
När det gäller mötet med Benny kan jag inte veta exakt hur han kände och upplevde det, men jag kan försöka sätta mig in i hans tankar och känslor. Med tanke på alla råd jag öste över honom är det inte konstigt att reaktionen blev som den blev, han kände sig nog ifrågasatt och det måste ha irriterat honom.
Mitt förhållningssätt kan ha väckt känslor av otillräcklighet hos Benny, att inte duga som förälder, att bli förminskad. Kanske upplevde han sig ifrågasatt i sin föräldraroll och det väckte hans starka vilja att försvara sig. Om jag nu försöker förstå detta utifrån min MI-kompetens ser jag tydligt här hur Bennys motståndsreaktioner aktiverades av min rättningsreflex – jag hamnade i att tala om vad jag tycker behöver rättas till. Det ledde sannolikt till att Benny helst av allt ville gå därifrån. Detta måste jag reparera nästa gång vi ses.
Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Jag kunde ha bett om ursäkt över förseningen och frågat om det ställde till bekymmer för dem. Sedan kunde jag ha bemött Benny på liknande sätt som jag mötte Hanna. Jag kunde ha skapat engagemang och aktivt sökt samarbete och börjat med att ställa öppna frågor om det som fungerar. Sedan kunde jag ha informerat och bidragit med hjälpsamma råd.
Nu vet jag vad jag behöver göra. Jag bokar ett nytt möte med Benny utan att Hanna är med. Hoppas att han kan tänka sig det och inte känner att förra mötet blev så dåligt att han undviker att komma igen.”
Inför mötet förbereder sig Veronica genom att reflektera kring Bennys eventuella tankar och känslor och även tänka ut hur hon ska bemöta honom:
”Om jag tänker mig in i hans situation kanske han tänker:
Jaha, nu ska jag till BVC igen … det känns inte alls bra. Veronicas sätt att ifrågasätta mig stör mig. Hon förstår inte alls hur jobbigt det kan vara med allt ansvar och känslan av att inte räcka till för Hanna. Alltid lite dåligt samvete. Jag vet ju att Hanna väger för mycket och att det ökat senaste tiden. Men hur ska jag göra för att bryta det? Jag orkar inte med mer krav. Det kan inte vara så farligt att väga lite för mycket. Hanna mår ju bra. Den här gången ska jag försvara mig och vara beredd på vad som kan komma. Hon ska inte få mig att känna mig värdelös som förälder – det är ju faktiskt jag som känner mitt barn bäst och jag vill ju Hanna det allra bästa.
Benny kan tänkas ha dessa känslor och vara laddad med argument för sin syn på saken. Så när vi nu möts gör vi det sannolikt med olika inställningar och förväntningar. Det blir riktigt viktigt att jag verkligen bemöter och samtalar med Benny på ett empatiskt och respektfullt sätt. Jag ska lyssna mycket noga och bekräfta honom för sättet han lugnade sitt barn på vid förra mötet och för att han är en engagerad förälder som anstränger sig på många vis för Hanna. Jag ska utforska hans tankar kring Hannas vikt och om hennes känsloutbrott är något stort problem. Jag ska höra med honom hur vardagen fungerar för dem.”
Veronica gör också en meny och agenda (se kapitel 10) för att öka samarbetet och stärka delaktigheten. Hon fyller i ”bubblorna” med ämnen de behöver prata om: känsloutbrott, tillväxtkurvan, tänderna och hur vardagsrutinerna fungerar. Två bubblor låter hon vara tomma, de är för Benny att fylla i med ämnen som han kanske önskar ta upp. Så tar Veronica ett djupt andetag. Hon är redo och inställd på att ha ett riktigt bra samtal. Låt oss nu ta del av det andra samtalet.
tänder
tillväxtkurvan
känsloutbrott vardagsrutiner
Samtal 2
Veronica: Så bra att du kunde komma. Välkommen. Först vill jag börja med att be om ursäkt över att förra besöket slutade som det gjorde. Det var verkligen inte min mening.
Benny: Nej, det var inget bra möte. Hanna blir så där arg om jag stressar henne. Vi hade haft en dålig morgon också. Trögt att komma iväg, jättestressigt och sedan fick vi sitta och vänta. Jag gick igång på det du sa om att hon gått upp i vikt. Det kändes inte helt okej faktiskt.
Veronica: Sättet jag tog upp det på landade fel och jag är så ledsen över det. Tack för att du berättar och för att du kom hit i dag så att jag kan försöka rätta till det. Du är mån om Hanna, det märks tydligt på många sätt och du mötte henne så fint när hon blev arg.
Benny: Ja, jag har ju lärt mig vad som funkar och inte med henne. Hon är lite speciell.
Veronica: Du känner ditt barn väl och vet hur du ska bemöta henne när det krisar. Du är mån om henne och det är för hennes skull vi har det här mötet. Tack för att du kom, jag uppskattar verkligen det.
Benny: Det tog emot att komma hit, men nu är jag här.
Veronica: Nu är du här så då kör vi. Här har jag förberett några ämnen vi skulle kunna behöva prata om.
Hon visar honom menyn med de ifyllda bubblorna.
Veronica: Vi hinner kanske inte prata om alla ämnen och det kan vara något ämne som du önskar ta upp, då kan vi skriva in det här i en av de tomma bubblorna.
Benny ser på menyn.
Benny: Nej, jag har inget jag vill ta upp och tandläkaren ska vi till i nästa vecka faktiskt. De har något treåringsprojekt som vi blev inbjudna till.
Veronica: Vad spännande och bra. Då stryker vi tänderna på en gång. Då är det utbrotten, tillväxtkurvan och hur ni har det kvar. Vad vill du börja med?
Benny: Ta vikten. Det var ju den vi skulle prata om.
Veronica: Då börjar vi med fokus på tillväxten.
Veronica visar Hannas tillväxtkurvor.
Veronica: Här är kurvorna som visar Hannas tillväxt. Där är vikten och där är längden.
Benny: Ja, du visade dem förra gången. Jag har sett. Jag vet.
Veronica: Får jag ställa en kanske känslig fråga kring vikten?
Benny: Ja, absolut. Kör på. Nu när jag är här.
Veronica: Jo, du vet att vi har våra riktlinjer om barnets tillväxt och hälsa. Så när något avviker är rutinen att ta upp det och jag är lite fundersam över att Hannas vikt har ökat snabbare än hennes längd. Vad har du för tankar kring det?
Benny: Det är jättejobbigt. Jag är stressad över så mycket och så kommer det här dessutom. Förskolan har redan tagit upp hennes aptit som ett problem. Vad ska jag göra åt det? Det är väl de som är utbildade! Jag tycker att det är jobbigt.
Veronica: Du har mycket omkring dig och kämpar på och så kommer det här ovanpå allt annat som du behöver klara av. Det låter tufft.
Benny: Ja, det är tufft att vara ensamstående. Jag gör så gott jag kan och Hanna och jag bråkar redan om så många saker. Ska jag börja hindra henne från att äta också, eller vad?
Veronica: Du är mån om att Hanna och du ska ha det bra ihop så du skulle vilja hitta sätt som bromsar hastigheten på viktökningen utan att det blir mer bråk för er. Du resonerar klokt.
Benny: Ja, precis så. Jag vill inte att hon ska bli sjuk eller mobbad eller något på grund av vikten. Det vill jag ju inte, men min energi till att göra stora livsstilsförändringar är helt på noll. Vi måste ju få leva också.
Veronica: Du vill att Hanna ska växa upp med en hälsosam livsstil. Att det ska vara en naturlig del av livet för henne och dig.
Benny: Ja. Så är det ju.
Veronica: Vad vet du om strategier för att göra hälsosamma livsstilsförändringar som är hjälpsamma för Hanna?
Benny: Ingenting. På förskolan säger de bara att hon äter och äter. Vad ska jag göra åt det? Jag är ju inte där. Hemma äter vi väl som vanligt. Jag märker inget särskilt då. Visst skulle vi kanske kunna sluta med läsken, det skulle inte vara så svårt och det vet jag ju är dumt att hon har fått men annars … Nej, vad ska jag göra åt saken? Hon älskar mat, jag tycker att det är gulligt.
Veronica: Hon är en gullig livsglad liten person som älskar mat. Är det okej att jag berättar om några hjälpsamma strategier som andra föräldrar har provat när de gjort förändringar som varit positiva för deras barns hälsa?
Benny: Kör på.
Veronica: Du har redan sagt en vettig förändring som ni skulle kunna göra, att helt enkelt ta bort läsken. Det finns forskning som visar att just att ta bort läsk och alla söta drycker, till exempel juice, är hjälpsamt.
Benny: Okej. Ja, men då tar vi väl bort den då. Det är inget svårt.
Veronica: Så det är en förändring som är fullt möjlig för er att göra. Så klokt av dig att ta bort söta drycker. Sedan det där med aptiten. Det är inte så lätt att säga nej när barn vill ha mer mat. Det går liksom mot våra föräldrainstinkter, vi blir glada av att se dem äta.
Benny: Ja, jag tycker att det är jättegulligt. Hon älskar verkligen mat. Hon äter nästan lika mycket som jag. Ibland mer.
Veronica: Så Hanna älskar mat och det innebär mycket glädje samtidigt som hon är tre år och ibland äter mer än en treårings behov. Vad tänker du om det?
Benny: Det är för mycket. Det är ju det.
Veronica: Det är för mycket mat för Hanna. Jag vet inte om det här är något som skulle passa er men en del föräldrar använder handmodellen för att få koll på portionsstorleken. Vill du att jag berättar om den?
Benny: Ja, absolut.
Veronica: Om vi knyter handen kan vi tänka att vår egen knytnäve är lagom med exempelvis pasta, potatis och kolhydrater. Och så en knytnäve med protein som kött eller fisk av något slag eller soja eller annat, ägg till exempel. Sedan tar man en handflata med grönsaker. Så har vi byggt en fin och personlig tallriksmodell som faktiskt även en treåring kan förstå. Vad tänker du om det?
Benny: Det skulle kanske kunna vara ett sätt som funkar för Hanna. Om hon gillar en sak fortsätter hon envist med det. Vi skulle kunna börja med det som en lek kanske.
Veronica: Det kan vara något för Hanna. Du visar din hand och säger: ”Pappa har så stor hand och behöver så mycket på tallriken. Hanna, hur stor är din näve? Aha, då behöver Hanna så mycket på sin tallrik.”
Benny: Ja, om det funkar så … Skulle det räcka med de förändringarna menar du?
Veronica: Om ni testade att börja med att ta bort läsken och börja med handmodellen skulle det kanske räcka. Hanna är ju också väldigt fysiskt aktiv och har så mycket att göra med allt vad hon leker och tar sig för, som du berättade om.
Benny: Behöver berätta för förskolan om handmodellen. Men om hon inte blir mätt då. Kan hon ta mer grönsaker då? Eller vad gör vi då?
Veronica: Ja, det är en bra idé att ta om med grönsaker. Du bestämmer och prövar dig fram, vad som fungerar för just er. Att ta om med mer grönsaker är smart. Det ger lite energi och mycket näring.
Benny: Då ska jag se till att ha sådana hon tycker om hemma. Morötter och broccoli gillar hon väldigt mycket.
Veronica: Två bra grönsaker. Det låter som att du vill testa de här två förändringarna. Undvika söta drycker och handmodellen. Hur viktigt på en skala mellan noll och tio skulle det vara för dig att prova ta bort läsk och börja med handmodellen?
Benny: Hur viktigt? Ja men det handlar ju om Hannas hälsa, om hur hon ska ha det nu och som vuxen. Det är jätteviktigt. Tio.
Veronica: Du säger tio. Du tar verkligen det här på allvar. Det handlar om Hannas hälsa nu och i framtiden. Vad mer gör det så viktigt för dig?
Benny: Det gick så fort. Hon ökade i vikt och blev knubbig på bara några månader. Vi skulle lätt kunna tappa kontrollen och jag tror att det blir svårare att göra något åt när hon är äldre. Nu styr jag ganska mycket vad hon äter och dricker i alla fall.
Veronica: Det är lättare att styra om viktökningen nu. Hur tror du att ni skulle klara av att göra förändringarna, handmodellen och sluta med läsk?
Benny: Vi klarar av saker, Hanna och jag. Det är inget svårt när jag väl bestämmer mig. Jag vill vara en bra förebild för henne med, hon har ju bara mig och det är inte så svåra förändringar. Två saker för hennes och även för min skull.
Veronica: Du är en föräldrahjälte som klarar av svåra saker för ditt barns och din egen skull. Att ta bort läsken och börja med handmodellen är möjligt för dig att genomföra och det är riktigt viktigt för Hannas hälsa och välmående. Du är en fin förebild för henne.
Benny: Tack. Jag gör så gott jag kan. Jag vill bara hennes bästa.
Veronica: Ja, och det verkar bli väldigt bra. Jag tänkte försöka sammanfatta vad vi har pratat om. Är det okej?
Benny: Kör.
Veronica: Vi har pratat om att du ibland har mycket omkring dig och att det är en tuff situation. Hanna är också en envis och en stark person som har sin egen vilja. Det är en god egenskap hos barn men kan vara lite kämpigt för föräldrar. Du tycker att det är viktigt att komma till rätta med viktuppgången och tänker att ni ska sluta med läsken och börja med handmodellen. Den kommer du också att berätta om för personal på förskolan så att Hanna får stöd där. Du tycker att detta är viktigt och du vet att ni klarar det. Du och Hanna har klarat av svårare saker än det här och ni är ett bra team ihop.
Benny: Ja. Det stämmer, det var det vi pratade om.
Veronica: Vad skulle kunna vara ditt nästa steg?
Benny: Det första jag ska göra är att sluta med läsken, det går på en gång för vi har ingen hemma. Sedan ska jag ta upp det där om handmodellen på förskolan. Vi kan kanske hjälpas åt med den, förskolan och jag.
Veronica: Då har vi en plan. Ni testar det här. En del föräldrar tycker att det är bra att ha en uppföljning. Jag vet inte om det är något för dig, något du skulle vilja ha. Vi skulle kunna stämma av per telefon om cirka en månad i så fall. Du bestämmer.
Benny: Ja, ring du. Det är bra.
Veronica: Är det okej för dig att ses här igen om ett halvår och att Hanna är med så att vi kan väga och mäta igen?
Benny: Ja, absolut. Så gör vi.
Veronica: Tack för att du kom och för ett fint möte. Nu har du med dig några konkreta saker som är möjliga för dig att prova och klara av. Det här kommer att gå bra. Hur känns det för dig?
Benny: Det var jättebra, bättre än det förra mötet. Det känns viktigt och det var skönt att få prata om hur vi har det. Tack själv.
Efter mötet tar sig Veronica åter tid för den så viktiga professionella självreflektionen:
”Det gick bra, jag tror att jag kan vara nöjd. Vi fick till ett bra samarbete och redde ut skavet från förra gången. Vi förenades genom tydligt fokus på Hannas bästa. Jag är nöjd med att jag medvetet använt mig av mina MI-färdigheter och att jag förberedde mig på det här svåra samtalet. På så sätt kunde jag förmedla empati till Benny och gå från jag-perspektiv till du-perspektiv.
En annan sak som fungerade bra var att jag fokuserade mer på det som fungerar för Benny och Hanna och på deras styrkor. Till exempel när vi lyfte fram att han lärt sig bemöta henne på ett sätt som fungerar när det krisar. Jag lyckades också förmedla empati till Benny och nogsamt leda samtalet i riktning mot att förändra Hannas kostvanor. Redan i början av samtalet med hjälp av menyn kom vi ju överens om att det var det samtalet skulle handla om.
Förhoppningsvis upplevde Benny en accepterande atmosfär där han blev lyssnad på. Jag tänkte noga på att göra komplexa reflektioner för att han skulle känna sig förstådd. Reflektionen Du har mycket omkring dig och kämpar på och så kommer det här ovanpå allt annat som du behöver klara av. Det låter tufft var verkligen en isbrytare. Han kände sig förhoppningsvis lyssnad till och empatiskt bemött. Det såg också ut som att han slappnade av när jag bekräftade honom och sa: Du känner ditt barn väl och vet hur du ska bemöta henne när det krisar. Du är mån om henne och det är för hennes skull vi har det här mötet. Tack för att du kom, jag uppskattar verkligen det.
Kanske blev han mer motiverad för han ställde en hel del frågor, till exempel det där om att ta mer grönsaker. Jag fick också med en skalfråga om viktighetsgrad. Det var betydelsefullt. Särskilt frågan om vad som mer gör det så viktigt för honom. Då berättade han om flera orsaker, och hans motiv för Hannas hälsa nu och i framtiden blev ännu tydligare. Fint förändringsprat.
Det verkade som att han kände sig empatiskt bemött och att han blev stärkt i sin föräldraroll och i sin önskan om att bromsa viktökningen. Han såg ganska nöjd ut när jag sa: Du är mån om att Hanna och du ska ha det bra ihop så du skulle vilja hitta sätt som bromsar hastigheten på viktökningen utan att det blir mer bråk för er. Du resonerar klokt. För då svarade han: Ja, precis så. Det kan jag ta som en signal på att jag har lyssnat och förstått på ett sätt som stämt överens med hans eget sätt. Kanske gjorde det att han inte behövde försvara sig utan kunde lägga sin kraft och energi på att ta in vad som behövde göras och hur han skulle kunna förändra vissa kostvanor så att Hannas vikt stabiliseras.”
Med dessa två samtal har vi nu introducerat en hel del MI. Själva hantverket handlar om det vi gör i stunden – lyssnar noga, svarar med hjälp av olika kommunikationsfärdigheter och guidar personen vidare. Medveten användning av MI tillsammans med medveten professionell självreflektion ökar kvaliteten i samtalet. I den professionella självreflektionen reflekterar vi med empati för oss själva över vad som fungerat bra och vad vi behöver öva mer på, förändra, förbättra och förfina i våra professionella samtal. På det viset utvecklas och stärks inte bara den vi möter utan även vi själva. Alla möten samlas i vår inre kunskapsbank att hämta vishet från. I samtal 1 blev det inte som Veronica tänkt sig och hon använde då det samtalet till att lära sig av.
Att lära sig MI är utmana oss själva att medvetet välja det vi gör i samtal på ett lite annorlunda sätt. Det är en förändring i sig och kan väcka känslor. Inför att du nu förhoppningsvis känner dig motiverad att testa MI vill vi be om att få komma med ett tips, men du bestämmer förstås om du vill använda det eller inte. Testa att reflektera över dina professionella samtal så som Veronica gjorde. Bekräfta dig själv i det som fungerar och är hjälpsamt och ha modet att se vad som skulle behöva skruvas på eller göras på ett annat vis. Testa, öva och fundera över vad skillnaden blir. Nu kör vi!
Samtal är centralt i arbetet för all personal inom mödra- och barnhälsovården och kan göra skillnad på många olika vis för dem vi möter. Motiverande samtal (MI) är en evidensbaserad samtalsstil och ett förhållningssätt som kan underlätta i dessa viktiga möten.
Förhållningssättet är personcentrerat och hjälper oss att bättre förstå den andra, förmedla acceptans, medkänsla och empati samt stärka personen i en o a omvälvande och händelserik period i livet. Med den vägledande samtalsstilen kan vi ”skruva” lite på samtalen, göra dem mer e ekt lla – särskilt när de ska handla om motivation till förändring.
Den här boken ger kunskap om MI och visar konkret hur det kan tillämpas på ett sätt som är hjälpsamt inte bara för dem vi möter utan också för oss själva. Författarna utgår ån vanliga situationer och utmaningar i arbetsvardagen där samtalen kan handla om allt ån graviditet, fosterdiagnostik, förlossning, kost, vikt, sisk aktivitet och nikotinanvändning till amning, tillväxt, vaccinationer och skärmtid. Innehållet grundar sig på forskning, beprövade metoder och erfarenhet. Här nns också både längre och kortare samtalsexempel som kan ngera som inspiration och stöd i arbetet, oavsett förkunskap och tidigare erfarenhet av MI.
Författarna, båda medlemmar av MINT (Motivational Interviewing Network of Trainers) och MINT-certi erade MI-tränare, har gedigen och mångårig erfarenhet av att utbilda i MI såväl som att använda MI i praktiken.
Ann-So e Eriksson är auktoriserad socionom, förskollärare och MI-författare.
Hon utbildar och handleder personal och ledare inom både regional och kommunal verksamhet i MI. So a Trygg Lycke är barnsjuksköterska, steg 1-utbildad terapeut med inriktning barn och ungdom samt compassionfokuserad terapi, MI-författare och författare till En viktig bok om övervikt (Gothia Kompetens, 2016). Hon utbildar i MI på Karolinska Institutet och för personal inom hälsooch sjukvård, elevhälsa och äldreomsorg samt anlitas som reguljär kursledare i MI för barnhälsovården i Region Stockholm.