Min Jesus lever by Semnos Förlag AB

Berättelserna bakom Min Jesus lever Bill och Gloria Gaithers sånger

Min Jesus lever

”Vad skulle den kristna musiken ha varit utan dem?” BILLY GRAHAM

GLORIA GAITHER 1

Gloria Gaither

Min Jesus lever

-1Because He Lives (Därför att han lever)

Bill och jag gifte oss och bildade familj på 1960-talet. Suzanne föddes 1964; Amy kom 1969. Det var ett turbulent årtionde. Rasfrågor hade splittrat landet. I Watts i Los Angeles hade det varit upplopp som lett till att nästan halva staden brändes ned. Medborgarrättsaktivister hade lidit och några hade dödats, medan vår nation tvingades betrakta den avgrund som fanns mellan den omtalade amerikanska löftet om frihet och den faktiska vardagen för många av landets invånare. Vietnamkonflikten (vi vägrade att kalla den för ett krig) skulle komma att dra ut på tiden under tre presidenter och arton år, och leda till att femtiosjutusen amerikanska soldater miste livet. Det skulle komma att bli världshistoriens första krig utan en segrare. Unga män hade flytt landet för att inte bli inkallade. Många av dem som stannade kvar och gick in i krigstjänst var osäkra på vilka mål USA egentligen hade, och kände sig övergivna av de medborgare som de gav sig iväg för att försvara. En ung generation amerikaner var desillusionerade och lyckades inte hitta några svar på de envisa frågor som bara ett fåtal hade vågat ställa förut. Många ställde svåra frågor om den materialistiska livsstil som deras föräldrar outtröttligt hade strävat efter, men det var få av dem som vände sig till rätt ställe för att finna svaren. ”What’s It All About?” (ung: ”Vad går alltsammans ut på?”) var inte bara titeln på en sång; det var en 27

Gloria Gaither

obesvarad fråga som denna generation försökte dränka i alkohol och utplåna med droger. Nya designerdroger som framställts i laboratorier började dyka upp. LSD och ”ängladamm” utlovade ”andliga upplevelser” och det dröjde inte länge förrän till och med universitetslärare delade ut droger till sina studenter för att ”öppna deras sinnen” och vidga deras horisonter. Hippiegenerationen kände sig alltmer alienerad från samhället. Samtidigt som en del offrade mycket för att engagera sig och göra en skillnad i samhället, valde andra att bara bli höga och lämna allt. De kallade sig för ”flower children” (ung. ”blommornas barn”) och förespråkade ”fri kärlek”, men alltför ofta handlade deras erfarenheter i praktiken inte om kärlek utan om djup besvikelse och förstörda sinnen. I det här klimatet skrev Bill och jag sånger om det som vi såg som det verkliga och bestående svaret på den mänskliga själens vånda, sånger om sanningar som uppenbarats långt före vår tid, och som skulle leva kvar långt efter att vi försvunnit. På helgerna reste vi runt och sjöng och berättade om våra erfarenheter från vardagen – om hur en djup överlåtelse till Herren Jesus Kristus hade gett oss syfte, vägledning och stabilitet i livet. Sedan, under hösten 1969, hände flera saker som fick oss att pröva om våra övertygelser verkligen höll måttet. Bills syster Mary Ann gick igenom en skilsmässa som var förödande både för henne och för hela vår familj eftersom det var första gången en skilsmässa hade kommit så nära inpå oss. Vi kände oss maktlösa. Ungefär samtidigt upptäckte vi att vi väntade barn igen. Suzanne var fyra år och Amy tre månader, och även om vi hela tiden hade planerat att ha tre barn, hade vi inte tänkt oss nästa barn så snart. Min kropp hade inte riktigt återhämtat sig från den senaste graviditeten. Och Bill drabbades vid den här tiden också av körtelfeber, vilket gjorde honom utmattad och nedstämd. Sedan kom en person som stod oss nära, och som vi älskade 28

Min Jesus lever

och hade investerat mycket tid och kraft i, och bad oss satsa pengar i ett projekt som vi inte tyckte lät förnuftigt. När vi sade nej stormade han ut från vårt hus och skrek åt Bill: ”Du är bara en bluff! Du skulle inte tro på allt det där om Jesus om du inte kunde försörja dig på det!” Sedan slängde han igen dörren och försvann ur våra liv. Jag känner ingen som rannsakar sitt hjärta eller ifrågasätter sina motiv grundligare än Bill, men den person som är allra noggrannast är ofta också den person som lättast tar illa vid sig av orättvisa anklagelser. Bill var redan trött och missmodig på grund av sjukdomen, och dessutom orolig på grund av situationen i världen, och denna händelse fick honom att slungas in i en djup depression och en period av självrannsakan. Han brukade sitta i en stor fåtölj i vårt allrum och gå igenom sitt liv, sina ord, sina gärningar, sina motiv. Kunde det finnas ett korn av sanning i den här mannens anklagelser? Bill kunde inte be. Och den långa mörka tunneln som han befann sig i tycktes inte ha något slut. Bill och jag brukade prata om tillståndet i världen, och om den här tråkiga händelsen, och till slut säga: ”Om världen ser ut så här nu, hur kommer den att se ut om femton eller sexton år för vårt ofödda barn? Vad kommer han eller hon att ställas inför?” Vi var fyllda av fruktan och osäkerhet. En dag kom en kär vän, Sid Gullen, och tittade in. Eftersom han visste att Bill kände sig uppgiven hade han bett Gud visa honom vad han skulle göra, och när han steg in i vårt allrum var det uppenbart att han hade hört från Gud. ”Det här är inte vanlig nedstämdhet, Bill”, sade han, ”det här är ett verk av Satan. Jag skulle vilja smörja dig med olja enligt Bibelns ord och näpsa fruktans ande i Jesu namn.” Han gjorde precis det och gav oss sedan en stor kram och gick sin väg. Bill började må bättre. Fysiskt och andligt såg han nu ljusstrålar i mörkret. Men fortfarande oroade vi oss för situationen i världen och för barnet jag bar på. 29

Gloria Gaither

På nyårsafton var vi inbokade att sjunga, men dagen innan vi skulle åka iväg började det snöa – och det var inte några små flingor utan en riktig snöstorm. Morgonen därpå var uppfarten begravd i en halvmeter snö och vägarna ofarbara. Bill skottade uppfarten och försökte ta sig fram till motorvägen, men polisen stoppade honom och sade att de arresterade alla som var ute och körde, förutom ambulanser och brandbilar. Vad jag kan minnas, är det enda gången som vi har missat ett framträdande på grund av vädret. På kvällen låg jag på soffan och tittade på en stor tavla som min mor hade målat i olja och gett oss i julklapp. Den föreställde en bondes hand som vilade på en gammal staketstolpe med taggtråd. Bondens hand var grov och sprucken av många års grävande i jorden. Det satt smuts under naglarna. I handflatan höll han lite svart, lucker jord och i jorden fanns ett litet grönt skott som han uppenbarligen var på väg att plantera. När jag betraktade min mors tavla var det som om Gud talade till mig i tystnaden: Se hur ömtåligt det lilla skottet är. Tänk på allt som skulle kunna drabba det: översvämning, torka, sjukdom. Men det där lilla skottet kommer att klara sig. Det kommer att växa och bli stort och starkt därför att bondens hand är så mild. Han känner till allt som hotar; han är överlåten till den där lilla plantan och han kommer att ta hand om den på bästa sätt. En dag kommer den att ge skörd. Den kommer inte bara att överleva, den kommer att frodas. I början av våren kom den där insikten från nyårsafton att få en ännu djupare betydelse för mig. Hösten innan hade vi asfalterat parkeringsplatsen bakom vårt kontor. Vi hade sett hur man först schaktade bort en del av jorden. Sedan hade välten packat grovt stenkross på ytan. Sedan kom lager med finare kross, ärtsingel och till slut sand. Mellan varje lager packades ytan med tunga vältar så att den blev hård och jämn. Slutligen hällde man ut den heta asfalten och packade även den tills den blev slät och hård. 30

Min Jesus lever

Efter vintern kom Bills pappa George in på kontoret. ”Följ med en liten stund”, sade han till Bill och mig och pekade ut mot baksidan. Han var en tyst och fåordig man, så när han sade något lyssnade vi noga. Vi följde med honom ut och ställde oss mitt på parkeringsplatsen. ”Titta där”, sade han och pekade på beläggningen. Där, rakt upp ur alla lager av sten, sand och asfalt, stack ett litet grönt grässtrå fram. George bara log brett och gick tillbaka in på kontoret, och lät oss stå kvar där och förundras över den fantastiska påskberättelse som grässtrået gav oss. Det bekräftade en sanning som hade kämpat sig upp till ytan i vårt inre: Livet vinner! Livet vinner! Samma sommar, den nittonde juli, födde jag en perfekt, dyrbar liten pojke. Efter vår långa vinter av själsligt mörker var det som om det här lilla barnet liknade grässtrået som sköt upp genom asfalten. Vi hade inte skrivit en sång på evigheter, kändes det som, men när den där perioden i våra liv nådde sitt slut, dröjde det inte länge förrän vi satte ord och musik på det som Gud höll på att lära oss: vårt mod att leva våra liv eller gifta oss eller bilda familj kommer inte av att världen är stabil. Världen har aldrig varit stabil. Jesus själv föddes in i en grym och instabil värld. Nej, vi får barn och fortsätter att förtrösta och vågar leva därför att uppståndelsen är verklig! Uppståndelsen var inte bara något som hände en gång i historien; den är en princip som finns invävd i själva vår varelse, ett faktum som genljuder i varenda cell av skapelsen: Livet vinner! Livet vinner! Vi åkte hem med den lille nyfödde pojken. Vi gav honom namnet Benjamin – ”högt älskade son”. Och några veckor senare flödade denna sång fram ur våra hjärtan: God sent His Son; they called Him Jesus. He came to love, heal and forgive – He lived and died to buy my pardon; An empty grave is there to prove my Savior lives. 31

Gloria Gaither

How sweet to hold our newborn baby And feel the pride and joy he gives: But greater still, the calm assurance This child can face uncertain days because He lives.

Gud sände sin son; de gav honom namnet Jesus. Han kom för att älska, bota och förlåta – Han levde och dog för att köpa mig fri; En tom grav finns kvar som bevis på att min Frälsare lever. Hur ljuvligt att hålla vårt nyfödda barn Och känna stoltheten och glädjen som han ger; Men större ändå är den lugna förvissning Att detta barn kan möta osäkra tider därför att Han lever. Den här sången fick ytterligare en dimension för mig ungefär fem år senare. Vid fyratiden på morgonen ringde telefonen och väckte Bill och mig på det motell i Kansas City där vi bodde. Det var vår pastor som ringde: ”Gloria”, sade han, ”det är inga goda nyheter jag har att komma med; din far dog alldeles nyss. Din mor steg upp för att se hur det var med honom och då var han redan död.” Jag kunde inte fatta det. Pappa hade sökt läkare därför att han hade känt ett tryck i bröstet. Det hade inte blivit bättre och på fredagen, innan vi åkte hemifrån, hade han träffat en annan läkare som menat att problemet inte satt i lungorna utan vid hjärtat. På måndagen skulle han komma tillbaka för att prata om att sätta in en pacemaker. Ord förmådde inte uttrycka min sorg. Bill höll om mig medan jag grät tyst för mig själv ända till gryningen. Vi flög hem till Indiana för att hjälpa min mor att ordna med begravningen, och för att förklara morfars död för våra barn, som bodde hos mina 32

Min Jesus lever

föräldrar över helgen. Jag bad att en liten fyraårig pojke, en femårig flicka och en dotter som skulle fylla nio år om två dagar, på något sätt skulle kunna förstå något av löftet om Uppståndelsen. Den dagen var jag plågsamt medveten om varenda detalj, samtidigt som jag var som bedövad av den smärta som låg på lur vid mitt medvetandes yttre gräns, ungefär som vargar runt en lägereld. Jag följde med min mor för att träffa begravningsentreprenören. Han ledde in oss i ett stort rum med kistor av alla de slag. Han förklarade för- och nackdelarna med de olika modellerna: valnöt, mahogny, brons. Han visade de olika innertygen: blått, persikofärgat, elfenbensvitt; i satin, taft eller sammet. Min hjärna höll på att explodera av den absurda situationen. ”Vilken vill ni välja åt er älskade make och far?” frågade han. Ingen! ville jag skrika. Men det gjorde jag inte. I stället förblev jag ytterst behärskad och hjälpte min mor och syster att välja en inte alltför dyr kista, skriva på ett antal papper, skriva en dödsruna och bestämma tid och plats för begravningen. Efter att ha ordnat med allt detta satte Bill och jag oss på ett plan igen och flög till Chicago för att genomföra en utsåld konsert på McCormick Place. Vi berättade inte för publiken vad vi hade gjort tidigare under dagen, utan försökte framföra konserten så som publiken väntade sig. När första delen närmade sig sitt slut tog vi upp samma sång som vi alltid brukade sjunga före pausen. När Danny, bror till Bill och den tredje medlemmen i vår grupp, sjöng den sista versen var det som om jag aldrig hade hört den förut, och än mindre skrivit den själv: And then one day I’ll cross death’s river; I’ll fight life’s final war with pain – And then as death gives way to victory, I’ll see the lights of glory and I’ll know He reigns. Because He lives, I can face tomorrow.

Gloria Gaither

Och så en dag ska jag gå över dödens flod; Jag ska strida med smärtan en sista gång i livet – Och när sedan döden bereder väg för segern, Kommer jag att se härlighetens ljus och veta att Han regerar. Därför att Han lever kan jag möta morgondagen. Sanningen om uppståndelsen tinade upp min själs frusna ytterkanter, och hoppets frön, som hade blivit begravda under dödens kyla, började spira i min ande. Det var som om jag kunde höra min far säga, precis som jag hört honom säga från predikstolen så många gånger: ”att vara borta från kroppen är att vara hemma hos Herren”. Och jag visste att döden hade besegrats en gång för alla av min uppståndne Herre. Döden hade mist sin udd; vi kunde verkligen möta morgondagen. Under årens lopp har denna sång gång på gång kommit att påminna oss om att det här är den centrala sanningen i livet. Därför att han lever kan vi möta morgondagen. Många gånger sedan dess, när barnen blev större, när vår verksamhet förändrades, när vi stötte på motgångar eller inte var säkra på vilken väg vi skulle välja, har vi som familj funnit trygghet i ”vår sång”. Det är med glädje, och viss förvåning, som vi har förstått att den här sången som är så personlig för oss, också har betytt så mycket för andra. Det är den här sången vi har hållit fast vid som vårt löfte från Gud i fråga om de dyrbara liv som vi har anförtrotts. När Benjamin befann sig i den turbulenta tonårstiden och kände sig förvirrad i livet, kom vi ofta på oss själva med att säga: ”Håll ut, grabben; vi kommer att ta oss igenom det här. Den sång som blivit mest betydelsefull för människor överallt i landet är din sång. Det är Guds löfte till dig; Han är på väg att göra dig till en gudsman.” ”Därför att Han lever” har varit vår familjs egen sång – för att leva. Och när vi har tagit farväl av nära och kära har det varit vår sång – för att dö. Uppståndelsen är den sanning som ger oss seger och hopp. Livet vinner! Livet vinner! 34

Min Jesus lever

Because He lives God sent His Son; they called Him Jesus. He came to love, heal and forgive – He lived and died to buy my pardon; An empty grave is there to prove my Savior lives. Because He lives, I can face tomorrow; Because He lives, all fear is gone. Because I know He holds the future, Life is worth living just because He lives. How sweet to hold our newborn baby And feel the pride and joy he gives: But greater still, the calm assurance This child can face uncertain days because He lives. And then one day I’ll cross death’s river; I’ll fight life’s final war with pain – And then as death gives way to victory, I’ll see the lights of glory and I’ll know He reigns. Because He lives, I can face tomorrow. Because He lives, I can face tomorrow; Because He lives, all fear is gone. Because I know He holds the future, Life is worth living just because He lives. Text: William J. och Gloria Gaither. Musik: William J. Gaither Copyright© 1971 William J. Gaither. Alla rättigheter förbehållna.

Gloria Gaither

Därför att Han lever Gud sände sin son; de gav honom namnet Jesus. Han kom för att älska, bota och förlåta – Han levde och dog för att köpa mig fri; En tom grav finns kvar som bevis på att min Frälsare lever.

Därför att Han lever kan jag möta morgondagen; Därför att Han lever är all fruktan borta. Därför att jag vet att Han har framtiden i sin hand, Blir livet värt att leva – just därför att Han lever.

Hur ljuvligt att hålla vårt nyfödda barn Och känna stoltheten och glädjen som han ger; Men större ändå är den lugna förvissning Att detta barn kan möta osäkra tider därför att Han lever. Och så en dag ska jag gå över dödens flod; Jag ska strida med smärtan en sista gång i livet – Och när sedan döden bereder väg för segern, Kommer jag att se härlighetens ljus och veta att Han regerar. Därför att Han lever kan jag möta morgondagen.

Min Jesus lever

”Ingen musik har spelats mer i vårt hem än Gaithers. Det är ett privilegium att få säga hur mycket vi uppskattar de oerhörda musikaliska gåvor och talanger som Gud har anförtrott Bill och Gloria. Vilket lysande exempel de är för oss alla på vad Gud kan göra i och genom två människor som är fullständigt överlåtna till Kristus.” BILLY GRAHAM Bill och Gloria Gaither har skrivit mer än 700 sånger. Deras sånger har spelats in och framförts av en rad kända artister, allt ifrån Elvis Presley till Michael W. Smith och The Isaacs. De har vunnit en rad utmärkelser, både Grammy och Dove Awards. År 2000 fick de den hedersamma titeln Songwriters of the Century (Århundradets sångförfattare) av American Society of Composers and Publishers (ASCAP).

Min Jesus lever

I Sverige är flera av deras sånger både översatta och ofta sjungna, många känner igen klassiker som; Min Jesus lever, Han fann mig och Konungen kommer. Under senare tid har de också blivit kända för konceptet Homecoming. De populära konserterna med kristna sångare och musiker rankas officiellt som en av de mest besökta konsertturnéerna i världen. Homecomingserien på DVD och CD har sålts i upplagor som överstiger 50 miljoner exemplar och innehar förmodligen platsen som det största inom den kristna musiken. Gloria Gaither berättar om livet, tankegångarna och de reflektioner som ligger till grund för drygt sjuttio av deras sånger. Varje sång har sin unika, personliga historia. Sångtexterna finns med i sin helhet på engelska, men är även översatta till svenska så nära originalet som möjligt. I boken Min Jesus lever får vi bekanta oss med det enkla vardagslivet hos den kristna musikens mest erkända låtskrivarpar. Sammantaget utgör berättelserna en minibiografi om Bill och Gloria Gaithers musikaliska karriär. Men framförallt är det vackra, jordnära och inspirerande historier om tron på Jesus och vardagslivet tillsammans med Gud.

Gloria Gaither har skrivit mer än 40 böcker; barnböcker, andaktsböcker, musikaler, lyrik samt akademiska texter. Hon har blivit hedersdoktor vid sju olika universitet, inklusive Anderson University, där hon själv tog sin examen. Bill och Gloria Gaither har tre barn och fem barnbarn, och bor fortfarande i småstaden Alexandria i Indiana, där de en gång i tiden träffades som gymnasielärare.