INLEDNING
Så blev det då en bok. Tankarna har funnit där i många år. Men jag tänkte att det kanske inte betyder så mycket att jag skriver om mina upplevelser. Därför har det dröjt ut på tiden. Flera av mina vänner och bekanta har gång på gång uppmanat mig att skriva om mitt liv. Jag kan ju se tillbaka på ett ganska långt liv och därmed många erfarenheter. Boken handlar inte om varken Pingströrelsen eller Maranatarörelsen men, bland annat, en hel del av mina upplevelser i dessa sammanhang. När jag i ett sammanhang satt och berättade en del erfarenheter så säger jag: ”Så här var det.” Och då tyckte jag att jag fick titeln på boken. Det kanske kan uppfattas som personangrepp när jag berättar om mina erfarenheter med personer som jag nämner vid namn. Men det handlar inte alls om det. Jag har velat klargöra en del saker som en del undrat över och därför måste jag ta exempel av min erfarenhet. Jag försöker ge så korrekta svar som möjligt. Jag har inget behov att gå tillrätta eller anklaga, bara förklara. Det finns ingen som helst bitterhet i mitt hjärta mot någon nämnd eller onämnd. En blandning av positiva och negativa erfarenheter är med. Det kanske kan hjälpa någon eller några att fatta kloka beslut i framtiden. Meningen är inte att framhålla mig själv som någon fullkomlig varelse. Jag har gjort många misstag, felat i tankar, ord och gärningar och under hela mitt liv fått vara beroende av Guds 9
nåd till förlåtelse, ny kraft och att ledas av Guds Helige Ande. När jag har handlat klokt har visdomen kommit från Gud och när jag handlat oklokt är det på grund av min egen dumhet. Denna bok vill jag tillägna min kära hustru Noomi som stått med mig i med- och motgång, i nu över femtiotre år, och till våra barn Terence och Madeleine som har berikat mitt och vårt liv på många sätt. Det finns så mycket tacksamhet och glädje för denna trio som på olika sätt stöttat mig i kallelsen. Tacksam är jag till Börje Norlén som läst igenom och uppdelat boken i olika kapitel och till Jean-Erik Mårtensson som också läst igenom manuskriptet, rättat och gett sitt godkännande. Tack kära bröder för er insats, jag värdesätter detta mycket. Jag har inte lagt upp boken i kronologisk ordning. Det är lite hit och dit alltefter som det kommit för mig när jag skrivit. Hoppas ändå det blir ett visst sammanhang. Det är min önskan att boken ska bli till glädje och uppmuntran för många människor, samt att en del får svar på vissa frågor man gått och burit på. Den har kanske inte de fullkomliga svaren, men lite grann får du del av. Visst finns det mycket mer att skriva om, men det får vara bra så här nu. Med önskan om Guds fortsatta välsignelse över var och en som tar del av bokens innehåll. Donald Bergagård
10
KAPITEL 1
VAD MÅNDE BLIVA AV DETTA BARN?
D
et var en kall vinternatt. Året var 1936 och torsdagen den 13 februari. Det var spänning i det lilla huset på Hönö. Tora och Knut Eriksson, som de hette då, skulle få sitt första barn. Barnmorskan var på plats. Det var inget sjukhus, och heller ingen modern villa, som det väntade barnet skulle födas i. Huset kallades ”källarvind”. Lars Eriksson, far till Knut, hade en liten bondgård med en häst och två kor. Han var väl ”åkare” egentligen. I mantalslängden stod det ”hemmansägare och fiskare”. Med häst och vagn transporterade han varor från ångbåten, som kom från Göteborg med gods till affärerna på ön. Virke, sand och sten och annat material till nybyggen fanns också på listan. Det var innan det kom två lastbilar till ön och tog över en del tunga transporter. På den här gården, som allmänt kallades ”Bons Gård” (tomtområdet kallas Bergagård), fanns förutom ett tvåvåningshus, en ladugård, ett kärrskjul, en tvättbod, ett utedass och en källare ovan jord, med tjocka väggar av sprängsten. Ovanpå källaren fanns ett litet lagerutrymme som kallades källarvind. Denna byggdes om. Taket höjdes för att skapa en liten lägenhet på ett litet vardags11
rum, ett sovrum, ett kök med järnspis samt ett tvättställ, med en handpump för vatten. I denna enkla miljö, i det lilla sovrummet, kämpade Tora med sina värkar, övervakad av barnmorskan, och efter en stund föds det lilla barnet. Det blev en pojke. ”Vad månde bliva av detta barn” och vad skulle han heta? Mamma Toras far Albin och bröder Arnt, Hugo och Enok var fiskare till yrket. De hade just varit i Skottland och sålt fisk och var nu hemma och naturligtvis nyfikna på syrrans tillökning. ”Vi träffade en trevlig pojke vid båten nere vid hamnen i Aberdeen” sa Hugo, ”och han hette Jack Donald.” Det var ett fint namn tyckte Tora och Knut och så lade man till Lennart, för det var ett vackert svenskt namn. Det fanns ju en prins som hette så i Sverige. Jack Donald Lennart Eriksson, stod det i betyget efter första året i Gårda skola. Visst var jag glad, då jag kom hem och visade upp att jag hade fått stort A i uppförande. I klassen satt vi i dubbla bänkar, två och två. Fröken Larsson, som vår lärare hette, var hyggligt vänlig, men sträng. Vi hade samma fröken i första och andra klass. När vi började tredje klass fick vi en magister, som manliga lärare kallades. Söndagsskolan Söndagsskolan var viktig. Den höll till i Svenska kyrkan. Där började man innan man var sju år. Det var spännande att höra om de bibliska gestalterna. Söndagsskolans julfest var ju det roligaste. Då fick man påsar med godis i, som delades ut till alla snälla barn av farbror jultomten. Och så fick vi stå på estraden och medverka med olika inövade verser. Där uppträdde jag för första gången på en estrad och vi sjöng bland annat: ”Tre gubbar, tre gubbar från pepparkakeland.” Kyrkan låg så nära där vi bodde så man var där på några minuter. Farfar och farmor, Lars och Klara, var medlemmar i Svenska 12
kyrkan och dit gick de, när helgdagen var inne. Morfar och mormor, Albin och Alma Sörensson, var medlemmar i Missionskyrkan och där firade de gudstjänst. När jag blev lite större fick jag flytta över till Missionskyrkans söndagsskola. I tolvårsåldern kom jag med i Juniorföreningen Saltstänk, som var en del av Missionskyrkans verksamhet, för att fånga upp ungdomarna på ett tidigt stadium i livet. Det var en bra satsning. Där blev jag medlem och fick en märkesnål, och på den stod det SMJ (Svenska Missionsförbundets Juniorer). Juniorläger i Sjövik På somrarna ordnades juniorläger på olika platser. Sjöviks ungdomsgård var ett populärt och trevligt ställe. På ett utav kvällsmötena var det riktig väckelsestämning. Flera ungdomar överlämnade sitt liv i Guds händer genom att gå fram till förbön för frälsning. Jag var en av dem som faktiskt längtade att få frid med Gud igen. Jag hade nämligen glidit bort från det nya liv i Kristus, som jag hade upplevt tidigare i mitt unga liv i Betelförsamlingens barnmöten. Agnes Sörensson, kusin till min mamma, hade ansvaret för dessa möten. Då var det nytt att visa bilder på en så kallad flanellograf. Bilderna föreställde bibliska gestalter från olika bibeltexter. Det var intressant att inte bara lyssna, utan samtidigt få något att titta på. Det fångade intresset hos oss barn. Dessa möten var små väckelsemöten. Radikal förkunnelse. Minns bland annat när hon tog fram ett svart hjärta på flanellografen och sa: ”Det svarta hjärtat är en bild på en människa med synd i sitt liv och de som har det så, går förlorade och kommer inte till himlen en dag. Men Jesus vill förlåta oss våra synder och rena vårt hjärta. Då kan man få komma till himlen.” Sedan plockade hon upp ett vitt hjärta för att illustrera vad som hänt med den som fått förlåtelse. ”Saliga är 13
de renhjärtade ty de skall se Gud”, hade Jesus sagt. ”Har man ett vitt hjärta kommer man till himlen.” Då sa jag till tant Agnes att jag ville ha ett rent hjärta och bli frälst. Sedan bad vi och jag blev frälst. Det var alltså första gången som jag bad om frälsning. Jag var nog 9 år då. Det kändes att det hade skett någonting i mitt liv. Jag kände glädje och fröjd i mitt inre. Vid en cykeltur med en kompis efteråt, minns jag att jag berättade för honom vilken inre glädje jag kände. Det berodde väl på att jag visste vilket steg jag tagit och att jag nu var på väg till himlen. Men efter en tid tynade detta bort. ”Världens frestelser” lockade, och jag blev inte så noga med att mata det nya livet som jag skulle, vilket fick till följd att jag blev en så kallad avfälling. På den tiden, om man hade varit på bio och sett en film, var man redan stämplad som avfälling. Det var gränsfall om man gått till fotbollsplanen på en söndag och sett en match, då var frågan om hur det stod till med frälsningen. Men som sagt, på juniorlägret i Sjövik fick jag alltså en ny chans. Frid och glädje strömmade åter in i mitt hjärta. Jag var starkt berörd, när jag stod ute vid en stor sten och lät glädjetårarna falla. Det var gott att få frälsningsvisshet igen. Så hände det igen att det nya livet försvagades. Feghet, biointresse och en massa annat som var intressant och som inte tillhörde det kristna livet tog överhanden och jag var på nytt avfälling. Gränserna var knivskarpa på den tiden. Det var antingen eller, frälst eller ofrälst. Den följande tonårstiden kunde ha varit bättre och betydligt ljusare än vad den blev. Men tron tappade jag aldrig. Den fanns där. Men Kristuslivet saknades. Det blev en orolig tid med tanke på framtiden och evigheten. Därför fanns alltid längtan tillbaka till frälsning, frid och ro och sann glädje. Jag måste få med en sak till i detta sammanhang. När man blir en kristen så sker det något i människans ande. Jesus talar till 14
Nikodemus, i Johannes evangeliums tredje kapitel, om den nya födelsen som ett måste för att få se Guds rike. Detta sker när man tar emot Jesus, man blir född på nytt: De som tog emot honom gav han makt att bli Guds barn. Och de har blivit födda – av Gud.” Joh. 1:12,13. Det som sker i nya födelsen ser ut att finnas kvar, på något vis, nästan oavsett vad som händer. Förnekelsen, förstås, tar säkert död på det liv som finns. Min upplevelse av detta. Jag var på väg till dansbanan i tonåren. Medan jag cyklade dit tänkte jag på Jesus och kände denna längtan att snart komma tillbaka till Herren helt och fullt. Medan jag satt och tänkte på detta kände jag den helige Andes ingivelse på nya tungomål inom mig. Hade jag sagt Jesus den gången hade jag blivit frälst. En märklig upplevelse som gjorde mig lite skakis. Jag levde inte det nya livet i Gud. Men jag hade det nya livet inom mig. Den helige Ande bodde där. Då tänker jag på Jesus-orden: “Jag skall aldrig lämna dig eller övergiva dig…” Det betydde inte att jag var redo för evigheten, men jag hade väldigt nära till förlåtelse och till det nya livet i Kristus. Och det kom, som sagt, lite senare. Mer om detta i ett senare kapitel.
15
ild på Donald.
En barndomsb Familjen Knut och Tora Bergagård med söner. Från vänster: Donald, Bertil, Lennart.
Donald döper sin bror Lennart i Badhuset, Örebro.
Dragspelet har följt Donald sedan barndomen.
Det hände att Lennart och Donald ibland sjöng duett.
222
Donald döper sin son Terence och dotter Madeleine. Båda dopen hölls i sjön Lången i samband med Timmersdalakonferensen. Flera döptes varje år.
Madeleine sjunger i NBC-TV, San Diego. Donald höll en veckas morgonandakter för den kanalen.
Familjen Bergagård den första tiden i Kalifornien.
d första
Noomi och Donald me barnbarnet, Robin.
Terence och Madeleine i mera vuxen ålder.
223