1 DE GYLLENE Ã…REN
11
12
I
sju år var de praktiskt taget oövervinnerliga. Sju nationer erövrade. Minst trettioen besegrade kungar. Drygt 25 000 kvadratkilometer förstklassig mark som intagits. Sju år av omåttlig framgång. De var underlägsna i antal men inte i kraft. De var dåligt utrustade men ändå var inte fienden övermäktig. De var de osannolika men otvivelaktiga segrarna över några av historiens mest barbariska arméer. Hade deras framryckningar varit en boxningsmatch skulle domaren ha gett dem segern i första ronden. Det hebreiska folket var ostoppbara.1 De hade inte alltid varit det. Bibeln försöker inte skönmåla Guds utvalda folks brokiga historia. Abraham hade för många fruar, Jakob hävde ur sig för många lögner. Esau sålde sin förstfödslorött, Josefs bröder sålde Josef. Fyra århundraden av slaveri i Egypten följdes av fyrtio år av ökenvandring. Senare kom sjuttio år i fångenskap i Babylonien. Det hebreiska folket byggde två tempel som togs ifrån dem. De fick förbundsarken som de förlorade. Babylonien byggde sina städer. Grekland spände musklerna. Rom bredde ut sig åt alla håll. Och Israel? På de forntida kulturernas skolgård var hon den mobbade ungen med ett blått öga. Med undantag för de där sju åren. Israels gyllene år. I Bibelns tidslinje skimrar den där perioden mellan uttågets svåra dagar och 13
domartidens mörker. Mose hade precis dött, och hebréerna inledde sitt femte decennium som beduiner i ödemarken. Och någonstans runt 1 400 f. Kr.2 talade Gud, Josua lyssnade och de gyllene åren tog sin början. Jordanfloden delade sig, Jerikos murar föll. Solen stod stilla och Kanaans kungar tvingades gå i pension i förtid. Orättfärdigheten fördrevs och hoppet tändes på nytt. I slutet av deras framryckning blev de hemlösa vandrarna hoppfulla hemmansägare. Ett folk av herdar började karva ut en framtid åt sig bland de kananeiska höjderna. De byggde bondgårdar, byar och vingårdar. Deras framgång var så fullständig att deras historiker skrev: Så gav HERREN åt Israel hela det land som han med ed hade lovat ge åt deras fäder, och de tog det i besittning och bosatte sig där. HERREN gav dem ro på alla sidor, så som han med ed hade lovat deras fäder. Ingen av deras fiender kunde stå emot dem, utan HERREN gav alla fienderna i deras hand. Ingenting uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels hus. Allt gick i fullbordan. (Jos 21:43-45)
Vilka svepande påståenden! ”Så gav HERREN . . . hela det land.” ”HERREN gav dem ro på alla sidor.” ”Ingen av deras fiender kunde stå emot dem.” ”Allt gick i fullbordan.” Vinterkylan gav vika för vårvärmen och en ny årstid i livet hade inletts. Kanske behöver du också en ny årstid. Du behöver inte korsa Jordanfloden, men du behöver ta dig igenom veckan. Du står inte inför Jeriko, men du står inför förkastelse eller ett krossat hjärta. Kananéerna ligger inte i bakhåll, men hur är det med sjukdom, missmod eller fara? Det finns i överflöd. Du undrar om du har vad som krävs för att orka med morgondagen. Du kan känna igen dig i den lille slutkörde grabben jag såg på en flygplatsterminal. Han och hans familj var på sommarsemester. Det var åtminstone vad min inre detektiv sa mig när jag såg deras kläder. Sandaler, kepsar och halmhattar. De var på väg till stranden 14
och en vecka med sand och sol. Hans pappas ansikte utstrålade en enda sak: ”Skynda dig! Vi måste springa för att hinna med vår anslutning!” Den stora hallen var hans fotbollsplan och avgångsgaten hans målzon. Han var fast besluten att lyckas med en touchdown. Klarar den där lille att hänga med? undrade jag. Mamman gjorde det. Hon höll jämna steg med sin make. De äldre bröderna gjorde det. De lyfte upp ryggsäckarna högre och lutade sig framåt och gled med i vinddraget. Men den lille killen? Han var fem år, högst sex. Hans ansikte var beslutsamt, men hans ben var så korta. Det hjälpte inte direkt att han hade en Musse Pigg-väska att släpa på. Och inte heller att hela den civiliserade världen hade samlats på flygplatsen. Han försökte hålla sina föräldrars takt men det gick bara inte. Så han stannade. Mitt i kaoset gav han upp. Han släppte ner väskan på golvet, satte sig på den och ropade efter familjen som försvann i fjärran: ”Jag klarar det inte!” Känner du igen dig? Ibland är utmaningen bara för stor. Du vill klara det. Du försöker. Det är inte så att du inte gör det. Men orken finns bara inte där. Livet har en förmåga att tömma oss på liv. Josuas bok finns med i Bibeln för just de tillfällena. Den utmanar oss att tro att våra bästa dagar ligger framför oss. Gud har ett löftesland som vi ska inta. Det utlovade landet var det tredje stoppet på hebréernas ikoniska färdplan. Deras pilgrimsvandring började i Egypten, fortsatte genom öknen och tog slut i Kanaan. Varje land representerar en unik fas och livssituation. Geografi är samma sak som teologi här. I Egypten var hebréerna slavar under farao. I öknen var de fria från farao men fortfarande slavar under sin fruktan. De vägrade att gå in i det utlovade landet och fastnade därför i öknen. Det var först i Kanaan som de fick upptäcka hur segern ser ut. Egypten, öknen och Kanaan. Slavar under farao, slavar under fruktan, löftets folk. 15
Vi har också färdats enligt samma resplan. Egypten står för vårt liv innan vi blev frälsta. Vi var slavar under synden. Vi bar fotbojor av skuld och död. Men så kom vår Befriare, Jesus Kristus. Genom hans nåd och i hans kraft gick vi igenom Röda havet. Han befriade oss från det gamla livet och gav oss ett helt nytt liv i Kanaan. Vårt löftesland är inte ett fysiskt område; det är en andlig verklighet. Det är inte en fastighet utan ett fast hopp, ditt hjärtas och sinnes egendom. Vårt löftesland är det liv som vi har fått i honom, ett liv där vi ”i allt detta vinner . . . en överväldigande seger genom honom som har älskat oss” (Rom 8:37). Ett liv där vi inte ger upp (2 Kor 4:16). Ett liv där ”hans kärlek har första och sista ordet i allt vi tar för oss” (2 Kor 5:14, The Message på svenska). Ett liv där vi ”har glädje i överflöd mitt i all vår nöd” (2 Kor 7:4). Ett liv där vi inte bekymrar oss för något (Fil 4:6), där vi alltid ber i Anden (Ef 6:18), och där allt vi gör i ord eller handling, det gör vi i Herren Jesu namn (Kol 3:17). Kanaan står för ett liv som är definierat av nåden, luttrat av utmaningarna och i överensstämmelse med en himmelsk kallelse. I Guds plan, i Guds land, vinner vi oftare än vi förlorar, förlåter lika snabbt som vi blir förorättade, och ger lika frikostigt som vi får. Vi tjänar utifrån våra gåvor och finner glädje i våra uppgifter. Det kan hända att vi snubblar, men vi kollapsar inte. Det kan hända att vi kämpar, men vi vägrar att misströsta. Vi berömmer oss enbart av Kristus, förtröstar bara på Gud, förlitar oss uteslutande på hans kraft och makt. Vi jublar över frukt i överflöd och växande tro. Kanaan symboliserar den seger vi kan uppleva i dag. Trots psalmtexter som till exempel: ”Snart vi slutat ökenfärden och går in i Kanaans land”3 så är Kanaan inte en metafor för himlen. Det är en vacker tanke men symboliken fungerar inte. Det kommer inte finnas några fiender i himlen; i Kanaan fanns det minst sju fiendefolk. Det kommer inte bli några strider i himlen; Josua och hans män 16
utkämpade minst trettioen slag (Jos 12:9-24). I himlen kommer vi inte snubbla eller brottas med saker. Josuas män snubblade och kämpade, men deras segrar var många fler än deras nederlag. Så Kanaan representerar inte vårt kommande liv. Kanaan representerar det liv vi kan ha nu! Gud välkomnar oss att gå in i Kanaan. Det finns bara ett villkor. Vi måste vända ryggen åt öknen. På samma sätt som Kanaan representerar det kristna livet i seger, representerar öknen det kristna livet i nederlag. Ute i ödemarken var det hebreiska folket fria från sina egyptiska härskare, men om du hade lyssnat på dem skulle du aldrig ha kunnat gissa det. Redan efter tre dagar i frihet jämrade de sig inför Mose och sa: ”Vad ska vi dricka?” (2 Mos 15:24). Det gick ytterligare några dagar innan följande hände: ”Hela Israels församling klagade mot Mose och Aron i öknen . . . ’Om vi ändå hade fått dö för HERRENS hand i Egypten! . . . Ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela församlingen dö av svält’” (2 Mos 16:2-3). ”Då grälade folket på Mose” (2 Mos 17:2) och ”de klagade på Mose” (2 Mos 17:3). De andades oro som om det vore deras livsluft. De oroade sig så våldsamt att Mose bad: ”Vad ska jag göra med det här folket? Snart stenar de mig!” (2 Mos 17:4). Hur kunde hebréerna sjunka så lågt? Det berodde inte på att det saknades mirakler. De hade sett Guds makt i högupplöst version. De hade sett gräshoppor sluka skördar, sett bölder äta upp hud, sett flugor fylla faraos hov. Gud förvandlade dessa egyptier, som slog sig för bröstet, till hajmat, mitt framför ögonen på hebréerna. Men när Gud kallade dem att gå in i Kanaan kom de tolv spejarna tillbaka och alla utom två påstod att det var ett omöjligt uppdrag. Jättarna var alldeles för stora. ”Vi var som gräshoppor i våra egna ögon” (4 Mos 13:34). Vi var som pyttesmå kryp. De kommer att göra oss till mos. Så Gud gav dem tid att tänka över saken. Han satte hela folket i time-out i nästan fyrtio år. De gick runt i cirklar. De åt samma mat varje dag. Livet var en ändlös upprepning av samma stenar, ödlor 17
och ormar. Segrar var något sällsynt. Framstegen var små. De var räddade men inte starka. Friköpta men inte verkligt fria. Räddade undan farao men ändå fångar i öknen. Friköpta men fast i samma gamla hjulspår. Monotont. Trist. En ständig lunk. Allting går sin gilla gång. Fyra årtionden av tråkighet. Låter förfärligt. Låter kanske bekant. På andra sidan lunchbordet satt i dag en man i medelåldersmisär. Han beskrev sitt liv med ord som kört fast, rutin och tomgång. Han är kristen. Han kan berätta om den där dagen då han flydde från Egypten. Men han kan inte berätta om när han senast vann seger över synden eller fick bönesvar. Efter tjugo års vandring i tron utkämpar han samma strider som när han först kom till Kristus. Han har lämnat Egypten, men Egypten har inte lämnat honom. Han uttalade inte just de orden, men den känsla han förmedlade var: ”Jag trodde det kristna livet skulle vara bättre än så här.” Han känner sig missmodig och omotiverad. Det är som om dörren till andlig växt har ett lås och alla utom han har nyckeln. Han vet inte vem han ska skylla på. Sig själv? Församlingen? Gud? Han vet inte vad han ska göra. Byta församling? Byta bibelöversättning? Sakta ner och reflektera? Kavla upp ärmarna och arbeta? Min vän är inte ensam i öknen. Ett forskningsprojekt, REVEAL Research Project, gav sig ut på jakt efter vår tids ökenvandrare. Med början år 2007 kartlade de medlemma i över tusen församlingar i USA. De ville ta reda på hur stor andel av de regelbundna gudstjänstbesökarna som faktiskt drivs av sin tro att älska Gud och älska sina medmänniskor av hela sitt hjärta. Hur många kristna skulle beskriva sin vardag som gyllene år? Svaret? Elva procent.4 Elva procent! Med andra ord försmäktar nästan nio av tio troende ute i öknen. Frälsta? Ja. Fyllda av Guds kraft? Nej. De tynar bort på det värsta stället av alla – Landet Mittemellan. Ute ur Egypten men ännu inte inne i Kanaan. 18
Elva procent! Om en high school bara lyckades utexaminera elva procent av sina elever, om ett sjukhus bara lyckades bota elva procent av sina patienter, om ett baseball-lag bara lyckades vinna elva procent av sina matcher, om en byggfirma bara avslutade elva procent av sina projekt, skulle de då inte göra vissa förändringar? Den kristna församlingen lider av en allvarlig brist, det är någonting som fattas. Det är också en fantastisk möjlighet. Ungefär 2,2 miljarder människor på den här planeten kallar sig kristna. Det är ungefär en tredjedel av jordens befolkning.5 Om den här studien är något att gå på, så lufsar två miljarder av dessa kristna fram i en bråkdel av sin egentliga kapacitet. Sådan tröghet kan bara leda till svaga församlingar och halvhjärtade arbeten. Vad skulle hända om alla fick sin motor trimmad? Hur mycket glädje skulle uppfylla atmosfären? Vilka skatter av visdom skulle uppdagas och delas? Hur många äktenskap skulle räddas? Hur många krig skulle förhindras? Hur mycket svält skulle utplånas? Hur många barnhem skulle byggas? Hur många barnhem skulle vi behöva? Om varenda kristen började leva det liv som hör ihop med löfteslandet, hur skulle världen förändras? Om du började leva det liv som hör ihop med löfteslandet, hur skulle du förändras? Känner du att Bibelns löften och din verklighet inte riktigt hänger ihop? Jesus vill ge oss glädje i överflöd. Men trots det lever du under sorg och betryck. Breven i Nya testamentet talar om nåd. Du bär på så mycket skuld. Vi vinner ”en överväldigande seger” (Rom 8:37) men trots det kapitulerar vi ofta inför frestelser eller svagheter. Vi sitter fast i landet mellan Egypten och Kanaan. Tänk på den sorts kristen som du vill vara. Vilka kvaliteter vill du ha? Mer medkänsla? Mer övertygelse? Mer mod? Vilka attityder vill du bli av med? Är du girig? Känner skuld? Är alltid negativ? Kritisk mot andra? Här kommer de goda nyheterna. Du kan göra det. Med Guds hjälp kan du överbrygga gapet mellan den person du är och den 19
person du vill vara, ja, den person som Gud har skapat dig till att vara. Du kan leva ”från härlighet till härlighet”(2 Kor 3:18). Jerikos murar är dömda till undergång. Jättarna håller på att fly fältet. Du har redan fått lagfarten till ditt arv i Kanaan. Det är bara upp till dig att gå och inta landet. Josua och hans män gjorde det. De gick från det torra landet till löfteslandet, från manna till festmåltider, från steril öken till bördiga åkrar. De ärvde sin arvedel. Deras eftermäle förtjänar att läsas ännu en gång: Så gav HERREN åt Israel hela det land som han med ed hade lovat ge åt deras fäder, och de tog det i besittning och bosatte sig där. HERREN gav dem ro på alla sidor, så som han med ed hade lovat deras fäder. Ingen av deras fiender kunde stå emot dem, utan HERREN gav alla fienderna i deras hand. Ingenting uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels hus. Allt gick i fullbordan. (Jos 21:43-45)
Gör det här bibelstället till ditt personliga löfte. Sätt in i ditt eget namn på de tomma raderna: Så gav Herren åt _____________ hela det liv som han med ed hade lovat att ge, och _______________ tog det livet i besittning och bosatte sig där. Herren gav _______________ ro på alla sidor och ingen fiende kunde stå emot _______________. Ingenting uteblev av allt det goda som Herren hade lovat _______________. Allt gick i fullbordan. Det här är Guds vision för ditt liv. Tänk tanken. Du till hundra procent. Du som du är menad att vara. Du som segraren över Jeriko och jättarna. Du och ditt liv i löfteslandet. Det väntar på dig. 20
Förvänta dig motstånd. Fienden kommer inte ge vika utan strid. Men förvänta dig stora framsteg. Livet är annorlunda på västra sidan av Jordanfloden. Där är genombrotten fler än sammanbrotten. Guds löften väger tyngre än privata problem. Där blir segern, vågar vi hoppas, en livsstil. Är det inte hög tid för dig att adressändra från öknen till löfteslandet? Dina gyllene år väntar på dig. Redo för avmarsch?
21