Jubileumsutställning

Page 1

STENA

1996 – 2011 J U B I L E U M S U T S TÄ L L N I N G



P A R I S 1963

Monica Englund Ur Livstycken, gummitryck. Inkรถpt av Stenastiftelsen 2011


F Ö ROR D

För 15 år sedan instiftades Sten A Olssons stiftelse för Forskning och Kultur i samband med att skeppsredare Sten A Olsson fyllde 80 år. Sedan dess har stiftelsen varje år bl a delat ut stipendier till bild, formoch scenkonstnärer, musiker samt författare, hittills 90 stipendier. Syftet är uttalat att möjliggöra vidareutbildning och förkovran inom konstnärskapet utifrån individens egna förutsättningar. Stiftelsens stöd av kulturlivets olika utövare har under åren även satt fokus på Västsverige då de skilda företrädarna på något sätt haft anknytning till denna del av Sverige. Men idag, liksom många gånger tidigare i historien, är den som arbetar inom de konstnärliga discipli­ nerna inte endast knuten till en plats. Med de utbildningsmöjligheter, kommunikationer, arenor, nätverk, stödordningar och marknader som nutida konstutövare befinner sig inom är snart sagt varje lokal konstnär även en konstnär som potentiellt arbetar i en global sfär. Många av dem som fått vidareutbildningsmedel från stiftelsen har också haft flera hemorter, flera, om man så vill, lokala sammanhang som involverat dem i arbeten, boende, visstidsvistelser och resor runt om i både Sverige och i världen. Varje plats är lokal i ett avseende men möjligheterna har vidgats att delta i en långt större kontext än vad som var fallet för bara ett par decennier sedan både fysiskt och intellektuellt. Och utbytet gör att Västsverige, precis som andra platser, tydligare kan både spegla och särskilja sig i ett glokalt sammanhang. Med utställningen Stena 15 vill stiftelsen i år fokusera sitt jubileum i en större curerad utställning utöver den som rör årets stipendiater

7


på Göteborgs konstmuseum. Uppdraget som curator har gått till Sune Nordgren, en av Sveriges internationellt mest välrenommerade museichefer och projektledare inom bild- och formkonst. Uppdraget har varit att skapa en sammanhållen utställning, inte en redovisning av årens verksamhet inom stipendieurvalet och Sune Nordgren beskriver i efterföljande text Hur väljer man från ett urval? sina tankar och utgångspunkter i arbetet. Sett över de 15 år som stipendierna delats ut visar en mångfacetterad skara av stipendiater på en prismaliknande mångfald och reflekterar på så vis idiolekt och discipliner av alla de slag. Stena 15 är kanske också att likna vid en prisma, en prisma över den samtid som Sune Nordgren funderat kring vad gäller just de gångna 15 åren.

I S A B EL L A N I L S S O N

Museichef Göteborgs konstmuseum

8


T E X T: SU N E N O R D GR EN

H U R V Ä L J E R M A N F R Å N E T T UR VA L?

I femton år har Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur delat ut stipendier till forskare och entreprenörer, men också till konstnärer, musiker och författare. Stenastipendiet för bildkonstnärer har varit en del av stiftelsens uppdrag sedan starten och sammanlagt är det till idag 40 konstnärer som har förärats detta stipendium utifrån kriterier som i vissa aspekter har ett nålsögas format. Kriterierna har ringat in urvalet. Ledstjärnorna har från år till år blinkat med lite olika ljusstyrka. Mottagarna ska vara »framstående rep­ resentanter för västsvenskt kulturliv«. Man förväntar sig också att de ska se sig själva som att de befinner sig i en utveckling, att de inte är färdiga. Stipendienämnden har också sin ambition om att bidra till konstnärernas personliga utveckling, eftersom man valt att jämställa stipendierna med utbildningsbidrag. Det är egentligen inte många konstnärer som någonsin skulle beskriva sig som »färdiga«, så egentligen står valet helt fritt. Ändå har stiftelsen valt att premiera många etablerade konstnärer, och någon ålderstyranni på det ena eller andra hållet, kan man definitivt inte anklaga den för. Här finns konstnärer som uppmärksammats vid strax över tjugo och upp till nästan sjuttio. Man har spelat säkert, men lika ofta gjort djärvare insatser. Det är alltså ett brett och spännande fält, med konstnärer som arbetar i alla tänkbara material och med ett mycket rikt register av uttryck. När jag fick uppdraget att verkligen ge mig ut i det här vidöppna landskapet av konstnärlig gestaltning, så visste jag att alla de tuvor jag skulle ta

11


mig fram över skulle bära. Det fanns ingen risk att jag skulle gå ner mig. Kriterierna var givna och uppfyllda, hållfastheten var testad. Det betydde att jag kunde se till helt andra saker – jag stod snart på säker mark – och jag kunde koncentrera mig på andra kvaliteter i urvalet: att helheten skulle bli bättre än de olika delarna tillsammans, att samspelet och konfrontationer mellan konstnärskap och enskilda konstverk skulle slå gnistor, att det fanns en logik men också över­raskningar och att det skulle bli en utställning som alla kunde ha stor glädje av: konstnärerna, stiftelsen, museet och – inte minst – publiken. Sist, men inte minst, fick jag också ta med lokalen i planerna. Den är inte så lätt att hantera, den kräver särskilda överväganden och här kan jag inte bara lita på min egen intention, utan måste testa den mot museets erfarenheter. Bland de fyrtio Stenastipendiaterna har jag valt ut åtta stycken. Det är ett helt subjektivt urval. Jag har inte behövt ta hänsyn till något mer än det jag själv valt att prioritera – och jag har inte utsatts för några som helst påtryckningar! Jag har som sagt tänkt på teknik och uttryck, men också på kön och utrymme. Efter mer än »fyrtio år i branschen«, där jag dagligen arbetat med konst i någon form och med seriösa avsikter, har jag skaffat mig en kunskap och en viss rutin – skit vore det väl annars! – men jag har försökt bevara min mottaglighet och låtit den styra. Jag har tänkt på att de åtta skulle kunna representera den tid – de femton år – som stipendiet delats ut. En slags samtid. Men framför allt har jag inte tänkt alls, utan låtit mig styras av mitt eget svar på ett tilltal. De här åtta tilltalar mig och säger något som betyder något för mig idag, just nu, när jag får privilegiet att göra mitt val bland alla dessa redan utvalda konstnärer. Utöver det har jag inga andra dolda motiv. Jag tjänar ingenting på om de här konstnärerna säljer eller inte säljer, jag umgås inte särskilt intimt med någon av dem, är inte släkt med någon av dem eller skulle på något annat vis kunna anklagas för nepotism, eller för att på något vis gynnas av att just dessa deltar i den här utställningen. Jag är bara övertygad om att om de är viktiga för mig på något sätt, så är de viktiga för många andra på samma, eller på något annat sätt.

12

Finns det då något gemensamt, förutom att konstnärerna varit verksamma de senaste femton åren och har anknytning till Västsverige? Egentligen inte, och det är ingen mening att dela in i tekniker, som att tre, kanske fyra skulle arbeta fotobaserat, att två framför allt målar, att en huvudsakligen tecknar och att en, kanske två arbetar skulpturalt. Ni märker hur vagt allting blir. De där kategorierna är lika svår­ tolkade idag som höger och vänster i politiken. Om det kommer till kritan, så kan man tvingas sortera och dela upp, men det finns det ingen anledning till i den här ut­ställningen. Det är ingen partiledardebatt. Alla åtta är starka konstnärer, de flesta av dem rör sig fritt mellan disciplinerna och oavsett material har de sina personliga uttryck. Det är väl det de har gemensamt. Genom åren har Stenastiftelsen gjort en liten katalog till varje ny presentation av stipendiaterna. Tämligen enkla små A5-böcker. Konsekventa i form och attityd, inget prål. Raka samtal mellan stipendiaterna och Ann-Charlotte Glasberg Blomqvist, lika raka porträtt av fotografen Niclas Löfgren. Citaten nedan är alla saxade ur samtalen mellan konstnärerna och Ann-Charlotte. Monica Englund har arbetat länge med fotografi och det vill jag också gärna visa i utställningen. Vi har pratat om när hon foto­ graferade rock­stjärnor på sjuttiotalet och hennes nära porträtt – inte minst de på Lena Cronqvist – och hennes fina barnbilder. Omedelbart fastnade jag för en bild från Paris (1968) med två romska musikanter. De sitter precis innanför dörren vid handfatet utanför toaletten och spelar. Iögonen­fallande är skyltarna på dörren som delar de båda gitar­­ risterna från varandra, så att det först ser ut som en spegelbild. Skyltarna gör på sitt direkta, men inte särskilt eleganta sätt reklam för Byrrh, en aperitif från Languedoc som är en blandning av vin, kinin och tonic. Den har alltid ansetts som hälsosam och det är väl därför den inte behöver så påkostad reklam. Redan Toulouse-Lautrec gjorde en affisch för drycken. Det man fastnar för i Monicas bild efter en stund är ordet Attention! tvärs över den ene musikerns ansikte och att de 13


båda ser vänligt men bestämt rakt in i hennes kamera. Det ser nästan ut som ett slags collage. Som om disparata delar sammanförts till en ny verklighet – och så är det ett snap shot. Det är svårt för mig att säga någonting om mitt arbete. Jag tänker inte när jag foto­ graferar, det går på känsla … För mig ligger bildernas innebörd långt från orden. Men det är roligt när folk ser saker i dem … För mig handlar det också om identi­ fikation – det jag har kunnat identifiera mig med har jag kunnat fotografera …

Så overklig kan verkligheten ibland framstå att den blir ett collage, och det har Monica fortsatt att undersöka. På senare tid i riktiga collage, där hon klipper ihop fotografier med tryckta bilder, ofta med sitt eget ansikte identifierat med någon annans. Följaktligen så visar Monica både äldre och nyare bilder i utställningen. Jens Fänge har flyttat till Stockholm. Det diskvalificerar inte honom på något vis. Han är göteborgare och år 2000 fick han Sten A Olssons Kulturstipendium. När jag kom till Oslo tre år senare för att slå samman fem institutioner till ett nytt Nasjonalmuseum, så pågick det på en av dem, Samtidsmuseet, en utställning kallad Latterens uttryck, där Jens deltog. Nu tycker jag inte att Jens bilder är i första hand skrattretande, även om man visst kan le åt dem ibland, lite osäkert. Men när jag står framför dem, så förstår jag varför Alice i Underlandet fortfarande är en av mina favoritböcker, som jag kan läsa om och om igen. Det är något med det rebusaktiga, någon skulle säga surrealistiska, som tilltalar. Jag hade också Magritte som husgud länge och skrev min uppsats i konsthistoria om honom. Om det oläsliga, som kan läsas om, och varje gång på nytt. I min uppsats använde jag mig av Umberto Ecos filosofi och i Jens målningar finner jag inte heller de där strukturerna, som tydligen är och förblir från­ varande. Allting ser så enkelt ut och samtidigt är det lika komplicerat varje gång man återvänder. Det hade varit så trevligt om något hängde ihop för en gångs skull… Om du inte vet vart du ska, så spelar det ingen roll vilken väg du tar … I morse visste jag vem jag var, men jag har förändrats några gånger sedan dess…« (Ur Lewis Carroll »Alice i underlandet«)

14

För varje bild sätter han igång någonting som vi själva måste försöka hantera. Tillfällena att gå vilse blir många, men också till att få hitta hem till slut. Jens har lånat in några målningar som vi får visa, men han kompletterar också med ett par alldeles nya. Annika von Hausswolff tillhör vårt lands mest uppmärksammade konst­­närer, även internationellt. Med all rätt. När jag var chef för IASPIS och hon hade stipendium i San Fransisco träffades vi där. Hon visade mig den lite övergivna tennisbanan där hon iscensatte Still life (John and Jane Doe in the Arena) från 1995. Men också den långa trätrappan där den blinda kvinnan långsamt går ner med sin ledarhund. Sedan tog hon mig på en vådlig tur upp för bergen, bara för att vi skulle se utsikten. Det var hett och jag trodde att jag skulle svimma. Hos mig har idén om fotografiet som bevis alltid funnits, även om jag vet att det inte är så … Mina bilder har ett dokumentärt utseende parat med konsthistoriska referenser, men de är alltid fiktiva. Det är viktigt … Samtidigt tycker jag att det är viktigt att vara en del av samtiden och låta arbetet stå i dialog med en historia och med andra människors konst. Tidigare tittade jag mycket på måleri, Francis Bacon och René Magritte. Louise Bourgeois kommer jag ständigt tillbaka till. Det känns självklart att blanda verklighet och representation … Att visa upp, men inte visa vad det är – det skapar plats för projektioner. Tidigare har jag alltid hävdat att jag fotograferar för att jag inte tror på verkligheten … jag tror mer på representationen. Men idén om kameran finns inbyggd i verken, strukturerna är som modeller över mitt fotografiska tänkande.

I utställningen visar Annika en fortsättning på utställningen Overhaul från tidigare i höst på Andréhn-Schiptjenko i Stockholm. Ett resultat av sam­arbetet med ekonomihistorikern Jan Jörnmark och deras resor kors och tvärs i Europa och USA för att finna övergivna hus och platser som grundmaterial för en gemensam bok, The Abyss (Avgrunden). Med viss inspiration, kan man tänka sig, från James Camerons sf-drama från 1989. Hennes nya arbeten är i hög grad förankrade i hennes tidigare intresse för det dokumen­tära och för (brotts)platsen, men här drar hon bevisen ytterligare ett steg närmare det autentiska. Hon har dessutom ökat sin rörlighet och sin försäkran om att

15


verkligen »få med sig de rätta bilderna hem«, genom att för första gången arbeta digitalt. Eva Hild förenar konsten och hantverket på ett sätt som få i vårt land. Hennes ursprungsmaterial – leran – har kompletterats med andra när skulpturerna ökat i format, men grundkänslan förblir densamma. Formerna växte från början fram i ett försök att ge gestalt åt en inre kroppslig känsla, av min egen kropp i ett känslomässigt läge. Men samtidigt finns det ingen ambition att göra dem till direkta gestaltningar av »kropp« i någon köttslig bemärkelse … Till en början var de ganska småskaliga, lite lika trattar med små inre rum. Storleken ökade sedan successivt … som om de utsatts för ett yttre tryck … Just det här med trycken visade

är en lättnad för konstnären att jag är så snabb och bestämd. För inte så länge sedan var andra här för utställningar i Stockholm (Liljevalchs), Lund (Krognoshuset) och säkert andra platser dessutom. Det tar tid. Jarl känner att han behöver måla. Han vill gärna ha något nytt att visa. Målningarna vi får till Stena 15 har några år på nacken, de har »stått till sig«, men de är nu helt avslutade och blir perfekta för vår utställning. Maria Lindberg arbetar med uttryck som länge tilltalat mig. Någonting konceptuellt men ändå handgripligt: konstnärsböcker. Någonting i utkanten av de redan upptrampade stigarna: idébaserat. Hon förvaltar det ogripbara och det som är i ständig rörelse – Fluxus.

sig var det mest intressanta och jag började kunna relatera till dem på ett personligt plan,

Det måste alltid finnas ett glapp i verken. En drivkraft jag har är att ständigt försöka

i familjeförhållanden och relationer. Det blev en riktig aha-upplevelse, att hitta krafter

överraska mig själv. Efter att jag hade läst konstvetenskap tog det flera år att komma

inom mig själv som jag kunde arbeta med formmässigt … Mina former brukar beskrivas

ut ur analyserandet, jag har haft en strävan längre och längre bort från det … Oftast är

som harmoniska, men det tycker inte jag att de är. Och jag har ofta lust att göra något

det höga produktionskrav inom konst, det ska vara nytt hela tiden. Jag är emot den där

mera våldsamt …

jakten på det nya, känner att jag har så mycket annat som tål att visas flera gånger … Det ska vara tvetydigt.

När jag haft glädjen att besöka Eva i hennes ateljé har jag mellan gångerna upplevt en markant förändring. Inte bara att det börjat dyka upp svarta former, även de ljusa är ibland disharmoniska, mera expansiva och nästan hotfulla. De vrider och vänder sig, skruvar sig fram kring en osynlig axel, klättrar upp längs väggarna. Till utställningen får vi två stora och helt nya skulpturer i svartpatinerad brons. De reagerar på det yttre trycket, arkitekturen, genom att på ett själv­ klart sätt ta rummet i besittning och verkligen fylla det med energi. Krafterna alstras från skulpturernas återhållna rörelse och det motstånd som långsamt frigörs runtomkring dem.

Hennes tvetydighet är hennes styrka och det som gör att det tål att återvända till. Det som utmärkte Fluxus var just att det var snarare skrivet i vatten än satt i sten. Nästan ingenting gick att uppleva utan att man var där, på plats. Konstverken i sig var skrivna instruktioner eller uppmaningar, som partitur, att framföras vid lämpligt tillfälle. Men då handlade det om totalupplevelser. Marias konst är också lätt att ta till sig, men väldigt svår att bli av med. Det är inte så mycket att fundera kring, det går rakt in och lämnar märke direkt. Man blir liksom inte av med det igen på ett bra tag. Kanske aldrig.

Jarl Ingvarsson är en genuin målare. När jag trampar runt i hans olika atel­ jéer i det stora huset i Sparsör och han drar fram den ena målningen efter den andra, erinrar jag mig liknande upplevelser hos Leon Golub och Donald Baechler. Nu ska man ju inte jämföra så där rakt av, men det finns en kraft och en kompromisslöshet hos Jarl som liknar den hos hans amerikanska kolleger. Vi väljer tre stora bilder ganska omgående. Jag förstår att det

Mikael Olsson skiljer inte så noga mellan uppdrag han ger sig själv och som han får från andra. Här är han mycket representativ för den samtid vår utställning ska skildra, de senaste femton åren, då många konstnärer valt att röra sig allt friare mellan genrerna. Men också över hinder och gränser som tidigare definierats av traditioner eller utbildningar, liksom över näst intill tabubelagda skiljelinjer, som mellan det »kommersiella« och det »alternativa«.

16

17


Fotografi, arkitektur och konst ingår i ett större sammanhang, vare sig man vill det eller inte. Jag tycker att det kan bli tråkigt när till exempel konst bara refererar till sig själv, då blir det mest en intern uppvisning. För mig känns det viktigare att vara flexibel och öppen i arbetet … jag har aldrig försökt vara konstnär med allt vad det innebär. Däremot har jag gärna min spelplats i konstsammanhang eftersom det finns en större frihet där …

I över tio har Mikael ägnat sig åt spåren efter formgivaren Bruno Mathsson (1907 –88) och hans båda hus Södrakull i Värnamo och sommar­huset Frösakull vid Tylösand. De bilder vi får visa i utställningen kommer från denna serie, som nu i år samlats i en bok (Steidl Verlag). Ola Åstrand skapar ett speciellt verk för utställningen. En vägg med måleri och collage baserad på hans tidigare installationsverk Hands Heaven respektive serierna med collage och teckning, kallade Vapen och Liberty City. Det nya verket kallar han Jag är en hare i ditt strålkastarsken. Låter lite ödesmättat, men det finns en utväg i de stora kontrastrika bilderna om urbanisering och exploatering, utsatthet och motstånd, skönhet och för­ fall. En visuell manifestation av allt det som jag velat göra med den här utställningen och som Ola formulerade redan för fem år sedan när han fick Stenastipendiet: … jag har nog känt mig utsatt, eller hudlös, också. Det låter ju tråkigt att kalla det för politik, men min strategi har varit att lyfta fram det som inte anses vara så fint. I det som är skevt, oproportionerligt eller ofullgånget kan det finnas något som är mycket uttrycksfullt … jag ser det som mitt kalla att inspirera, att säga till andra att vi kan göra som vi vill. Visserligen sätter den gamla traditionen med konstnären i borgerskapets tjänst fortfarande sin prägel. Men i konsten finns också nyfikenhet, öppenhet och vilja till förändring – det är något i grunden bra. Jag tycker att konsten i ett samhälle är någonting fint, och jag vill att det ska synas. SUNE NORDGREN

18


MO N I C A E N GL UN D

V A LLMO

Ur Persefonetid, gummitryck 1984


MADONNA

S JĂ–LI LJOR

collage 2010

collage 2011


S ARAH

VAKEN

Ur Livstycken, gummitryck, Irland 1968

Ur Livstycken, gummitryck 1968


J E N S F Ä NGE

OU R FAVOU R ITE S H O P

olja på duk, 201o


BEHIND SCENES

PL AY

olja p책 duk, 2010

olja och tempera p책 duk, 2010


GULD Å LDE R

B OY

olja på duk, 2011

olja på duk, 2011


A N N I K A VO N H A U S S WO L F F

UNTITLED (FOR SALE BY OWNER)

15 silver gelatin prints behind Plexiglas, 2011


U N T I T LE D ( I N C I D E N T R E P O R T; T H E N A R R AT I V E S E C T I O N )

U N T I T LE D ( K I N G D O M O F H E AV E N )

Epson print on fiber paper, 2011 (detail)

C-print on Dibond, 2011


UNTITLED (WOOD WORKS)

UNTITLED (WOOD WORKS)

Installation view, AndrĂŠhn-Schiptjenko, Stockholm 2011

Silver gelatin print behind Plexiglas (diptych), 2011


E VA HILD

S PL AY

Stengods (detalj) 2011



B U LG E

Stengods 2010


J A R L I N G V A R SSON

V ÄGM ÄR K EN

Olja på masonit



FLUGSM ÄLL A

Föregående uppslag: B I B L I OT E K E T I A L E X A N D R I A


M A R I A L I N DB ERG




M I K A E L OL S SON

FK04.2004


F K15 . 2 0 0 4

F K 0 3. 2 0 0 3


F K 0 5 . 2 004

S K12 . 2 0 0 2


OL A Å STRAND



J AG Ä R E N H A R E I D I T T S T R Å L K A S T A R S K E N

Mixed media, installation för Stena 15, 2011


K ON S T N Ä R E R N A

Monica Englund (f. 1935) lever och arbetar i Göteborg. Hon har haft utställ­­ningar med sina bilder på en rad fotogallerier runt om i Skan­ dinavien, men även deltagit i internationella sammanhang som rep­re­­ sentant för svensk fotografi, bland annat i Syd- och Nordamerika. Monicas bilder finns på Göte­­borgs konstmuseum och Moderna Museet i Stockholm, men även i speciella fotosamlingar som Hasselblad Center och Preus Fotomuseum i Horten. Jens Fänge (f. 1965) är född i Göteborg, men numera bosatt i Stockholm. Han utbildade sig på Konsthögskolan Valand mellan 1989 – 1994 och hade också sina första utställningar i Göteborg. Idag visas hans bilder runt om i landet, men även i utlandet, tidigt i New York och häromåret i både Beijing och London. Tre gånger har han varit uttagen till Carnegie Art Award. Han är representerad på Moderna Museet i Stockholm och Nasjonalmuseet i Oslo, på konstmuseerna i Göteborg och Borås, liksom på Magasin 3 i Stockholm och Dunkers i Helsingborg. Jens Fänge har också under perioder undervisat på konsthögskolorna i Göteborg och Malmö. Annika von Hausswolff (f. 1967) bor och arbetar i Göteborg. Hon har deltagit i internationella konst- och fotobiennaler sedan två decennier tillbaka och hon har medverkat i en mängd separat- och grupp­utställningar på institutioner som Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris, Hasselblad Center i Göteborg, Arken Museum for Moderne Kunst i Köpenhamn och Hamburger Bahnhof i Berlin. Annika finns bland annat representerad på

69


Guggenheim Museum i New York, Fotomuseum Winterthur och Huis Marseille i Amsterdam. På 1999 års Venedigbiennal representerade hon Sverige i den Nordiska Paviljongen. Nyligen hade hon en stor mönstring på Magasin 3 i Stockholm Konsthall, som under flera år följt Annika von Hausswolffs konstnärskap. Eva Hild (f. 1966) bor och arbetar i Sparsör. Hon har blivit inbjuden till konst- och hantverksbiennaler runt om i världen sedan många år för att visa sina skulpturer, inte minst i USA, Japan och Korea, där kera­miken har en stark ställning. Men också till museer i Shanghai, London, Paris, Hamburg och på många andra platser. Evas konst finns på National­ museerna i Stockholm och Oslo, på Museum of Art and Design i New York och Boston, keramikmuseerna i Paris, Shanghai, Fuping, Geangdong och på Röhsska i Göteborg. Eva arbetar alltmer med offentliga verk, nu senast i Sydkorea, USA och i Sverige (Borås) och hon är den enda hittills som fått Stenastipendiet två gånger. Jarl Ingvarsson (f. 1955) är också bosatt i Sparsör. Han gick på Konst­ högskolan i Stockholm 1978 – 1983 och är ledamot i Konstakademien sedan 1995. Jarl finns representerad på bl.a. Moderna Museet i Stockholm och på Malmö Konstmuseum. Han har deltagit i Carnegie Art Award 2003 och 2008. År 2004 hade Jarl en stor utställning på Vida Museum på Öland och nu arbetar han för en ännu större separatutställning på Liljevalchs Konsthall i Stockholm till våren 2012.

Mikael Olsson (f.1969) är bosatt i Stockholm. Hans arbete som fotograf innefattar både hans egna och andras projekt och med sitt intresse för arkitektur har han bl.a. samarbetat med Olafur Eliasson och arkitekterna på Snøhetta för deras gemensamma paviljong utanför Serpentine Galley i London 2007. Tidigare i år utkom hans bok Södrakull Frösakull på Steidl Verlag. Den sammanfattar ett över tioårigt projekt kring Bruno Mathssons stilbildande hus i förfall och under renovering. Han arbetar också med uppdrag och har skapat personliga porträtt av en lång rad internationella konstnärer. Ola Åstrand (f. 1959) har nyligen flyttat från Alingsås och bor och arbetar för tillfället i Lövestad. Tidigare i år utkom boken Tryck (Kning Disk) som sammanfattar mycket av det Ola gjort, från punkåren i slutet av 70-talet till idag: teckning, grafik, fotoprocesser och installa­ tioner. Ola har också lämnat märken efter sig som curator med viktiga utställningar som Hjärtat sitter till vänster (1998) och Tänd mörkret! (2007), båda tillsammans med Ulf Kihlander och nu senast med Transmuterad samtid, tillsammans med Thomas Oldrell, på galleri Konstepidemin för Göteborgsbiennalen.

Maria Lindberg (f. 1958) bor och arbetar i Göteborg. Hon har ställt ut internationellt sedan början av 80-talet på museer som MOMA i Oxford och biennaler som Manifesta (Luxemburg), men lika gärna på konstnärsdrivna gallerier som N´ylistasáfnid i Reykjavik och nu senast för nyinvigningen av Konstepidemins galleri i Göteborg. Vintern 2002 – 2003 visade Göteborgs Konsthall en stor utställning med Maria, som även ackompanjerades av en bok i samarbete med Book Works i London.

70

71


K OLOFON

Göteborgs konstmuseum 3 december 2011 – 19 februari 2012 Curator: Sune Nordgren Text: Isabella Nilsson och Sune Nordgren Foto: Niclas Löfgren (sid 43 – 47) Grafisk form: Io Studio Tryck: Göteborgstryckeriet 2011 ISBN 978-91-979978 -0-5


www.stenastiftelsen.se




Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.