TÄNJA TIDEN 4

Ibland kan våra djupaste lidanden och trauman hjälpa oss att förstå vilka vi är ämnade att vara. Vägen hit har kanske inte varit vacker, men att omvandla den till något meningsfullt kan leda till en vacker tillvaro – en som förstärker vårt sanna jag och hjälper vår omgivning. Under en stor del av mitt liv var jag ett offer för mitt kaosartade inre, som i sin tur var en produkt av smärtsamma upplevelser. Det resulterade i att jag undermedvetet skapade ett liv präglat av ännu mer smärta, hjärtesorg, rädsla och skam. Jag lyckades äntligen vända utvecklingen när jag upptäckte, och därefter började tillämpa, hemligheterna i den här boken. De öppnade min inre medvetenhet som hjälpte mig att manifestera mitt hjärtas begär tills miraklen plötsligt bredde ut sig framför mig.

Ditt drömliv är också inom räckhåll och jag ser fram emot att hjälpa dig dit. Men först skulle jag vilja berätta min historia för att ge dig en bild av vilka hinder jag var tvungen att övervinna. Jag utelämnar vissa privata detal-

Manifesteringens åtta hemligheter jer för att skydda mina närmaste, men jag hoppas att min berättelse ska få dig att förstå att du också kan vända din situation till det bättre. Telefonsamtalet som förändrade allt Jag minns så väl dagen som kullkastade hela min tillvaro. Dagen då mitt inre ljus slocknade.

När jag var tretton dog en nära vän av hjärnblödning och samma eftermiddag som begravningen ägde rum ringde min pappa. Jag förstod genast av hans uppgivna och sorgsna röst att något var på tok. Jag frågade varför han lät så sänkt och han svarade: ”Gumman, pappa är bara trött. Hälsa din syster att jag älskar henne.” Trots att jag bara var tretton kunde jag intuitivt känna tyngden av min pappas ord och förstod att han planerade att skada sig själv. Han ringde för att ta farväl.

Jag stelnade till och började genast anklaga mig själv. Jag grät inte och skrek inte heller att han skulle ringa på hjälp. I stället var det som om mitt hjärta sjönk som en sten, och jag övermannades av skuldkänslor, förvirring och sorg. Jag trodde att jag kunde ha hindrat honom från att försöka ta sitt liv genom att säga att han hade en fantastisk själ och att alla hans misstag var förlåtna. Hade jag bara talat om för honom att han förtjänade villkorslös kärlek skulle han aldrig ha svalt de där pillren.

Under min barndom hade jag ingen aning om att pappa kämpade med inre demoner. Han hade aldrig bearbetat sin traumatiska barndom, skammen som omgav hans kärleksrelationer eller känslorna av otillräcklighet. Likt de flesta små flickor trodde jag att min pappa var stor och stark och kunde hantera livets alla motgångar. I mina ögon var pappa modig och oöver vinnelig. Han var hela min värld och min största källa till kärlek – men jag hade ingen aning om att kärlek var det min pappa allra mest behövde av sig själv och omgivningen. Han behövde bli fri från sitt förflutna, men som barn förstod jag inte att det ansvaret låg på honom. Självmord var inte den enda vägen. Jag är tacksam att pappa inte dog den dagen. Mamma slet ifrån mig telefonluren, krävde att pappa skulle berätta var han befann sig och ringde sedan efter ambulans. Hon bad honom också att inte dra in mig och min syster i denna mörka stund. Tack vare detta överlevde pappa överdosen. När ambulanssjukvårdarna hade magpumpat honom tog han en cigarett och ringde för att berätta att han hade klarat sig.

Upplevelsen vände upp och ner på mitt liv. Jag kände mig bottenlöst förtvivlad. Som skilsmässobarn klandrade jag redan mig själv för mycket som inte var mitt fel. Så den dagen lyckades jag på något vänster få det till att jag bar skulden för pappas sorg och känsla av tomhet. Jag klandrade mig själv för att jag inte hade hindrat hans självmordsförsök och gick till och med så långt som att fråga mig varför han inte älskade mig tillräckligt för att vilja stanna kvar på jorden med mig. Det var den sista slutsatsen som blev till en självdestruktiv loop inom mig och väckte frågor som: Varför ville pappa lämna mig?

Är jag inte bra nog? Vad är det för fel på mig?

Pappas självmordsförsök fick mig att känna mig värdelös som dotter och människa vilket i sin tur fick livet att kännas meningslöst. Jag minns att jag tänkte att jag inte ville vara en del av den här världen om den kunde bryta ner någon som jag betraktade som en sådan stor och stadig klippa som min pappa, så pass att han hellre ville dö än leva. Om någon så fantastisk som pappa inte kunde uthärda ensamheten eller känslomässiga trauman eller vad det nu än var som tyngde honom, ville jag inte behöva se vad livet hade i beredskap för mig, som uppenbarligen var omöjlig att älska. Och vips valde jag att checka ut från livet. Jag övergav mitt gamla jag och mitt innersta väsen. Jag blev till en skugga av mitt forna, lovande jag.

Innan jag förlorade fotfästet var jag fylld av positiv energi och hade stor potential. Min mamma fick alltid höra av lärare, grannar och till och med av främlingar på gatan att hennes lilla Mandy inte var som alla andra. Mamma älskar exempelvis att berätta om hur jag som treåring en dag slog upp Bibeln och började läsa högt! I ungefär samma veva sa min förskolelärare till mamma att mina kompetenser var väldigt avancerade och berättade om ett projekt för begåvade barn som skolan organiserade i samarbete med ett lokalt universitet. Där skulle de testa min IQ och utforma ett program för att optimera mina förmågor. Men mamma ville inte pressa mig för hårt och uppmuntrade mig istället att vara ett ”normalt barn”. Pappa och hans sida av släkten var väldigt intelligenta och led på grund av sina överanalytiska hjärnor. Mamma ville bespara mig en sådan dyster framtid.

Min gammelfarfar och min pappa var väldigt begåvade, men båda tampades med drogmissbruk. Min gammelfarfar var murare – det sas att han bara behövde slänga en snabb blick på en byggnad för att beräkna antalet tegelstenar som hade använts för att bygga den. Och enligt släkten var han även uppfinnare, med patent på alla möjliga slags murarredskap. Tyvärr sålde han sina patent för några ynka dollar eller några flaskor sprit, eftersom han söp för att bedöva sin hyperaktiva hjärna. Även pappa var smart och hade ett imponerande fotografiskt minne. När han jobbade för ett oljeföretag med att förhandla fram tillstånd att borra på människors mark, berättade mamma att han bara behövda slänga ett öga på avancerade kartor och ritningar för att lägga varje liten detalj på minnet. Pappa var även lysande på frågesport och gåtor. Men ingen av dem hade positiva förebilder eller fick den kärlek de behövde för att blomstra, så i stället var de destruktiva och bedövade sig med alkohol och piller.

Med detta i åtanke bestämde sig mamma i stället för att lära mig att lyssna till mitt hjärta snarare än min hjärna. Hon lärde mig att det akademiska var mindre viktigt än att vara en bra människa och att göra det rätta. På så vis fick jag utrymme att komma i kontakt med mitt sanna väsen – gudomlig och villkorslös kärlek. Till och med mina förskollärare märkte att kärleken formligen flödade ur mig och att jag använde den för att hjälpa andra. Till exem- pel hade min blotta närvaro en lugnande effekt på barn med särskilda behov eller aggressionsproblematik. Lärarna parade ofta ihop mig med bråkstakar för att underlätta sitt arbete. Jag började se mig själv som en flicka som kunde hjälpa andra – folk mådde bättre kring mig och min kärlek var tillräcklig för att lugna och trösta dem. Bara genom att vara mig själv, var jag bra nog.

Så det blev förstås en stor chock och sorg när pappas självmordsförsök fick mig att ifrågasätta den bilden. Inte undra på att jag upplevde självhat, förvirring, ilska, skuld och otillräcklighet.

Några veckor efter självmordsförsöket hade mina betyg försämrats, jag hoppade av de avancerade kurserna i skolan och slutade att bry mig om andra. Förut hade jag älskat att spela piano och gitarr men de intressena lade jag på is. Jag vägrade börja med sport, trots att jag var naturligt atletisk och älskade volleyboll, fotboll, amerikansk fotboll, cheerleading, dans och gymnastik.

Jag glömmer aldrig dagen då en av mina historielärare på high school sa: ”Vad har hänt med dig? Om du inte börjar bry dig om din framtid kommer det inte bli någonting av ditt liv.” Jag minns att kommentaren fick mig att le inombords och trotsigt tänka: Jag vill inte göra något av mitt liv. Du kan inte tvinga mig att bry mig, för jag har gett upp. Vad är poängen? Hade jag grävt lite djupare skulle jag ha insett att det jag i själva verket tänkte var: Vad är poängen om jag inte ens kunde rädda min egen pappa? Jag ville bli osynlig så att ingen skulle be mig om hjälp – den hjälp min pappa uppenbarligen inte tyckte var vatten värd. Och om jag stängde av mitt hjärta skulle jag aldrig mer känna smärta. Men genom att slå ifrån sig lidande slår man även ifrån sig kärlek och positivitet. Och genom att gömma sig och försöka bli osynlig, lockar man till sig människor med likadana tendenser. Ljuset slocknar och allt är mörkt. Man glömmer bort att man själv består av ljus, och inbillar sig att mörkret genomsyrar allt. Man tappar bort sig själv, tills man inte längre känner igen personen man ser i spegeln.

Under hela min tid på high school var jag livrädd för att vara ensam med mina tankar. Det var för smärtsamt, så jag började jaga distraktioner och förströelser. Ju fortare jag sprang, desto bättre. Så småningom började precis allt i mitt liv att präglas av förändring och instabilitet – vänner, betyg, min identitet, relationer, bilar, ätstörningar, allt möjligt. Jag blev expert på att nosa upp otrygga situationer som gav omedelbara belöningskänslor. Jag var en kicksökare av rang som aldrig slog mig till ro någonstans. Jag gillade att njuta av stunden och sedan välja att gå vidare utan att ge livet chansen att såra mig.

Men när jag var klar med skolan flyttade jag hemifrån – och mina föräldrar var tydliga med att jag hädanefter fick klara mig själv. Jag kunde antingen välja att sjunka eller så kunde jag börja simma och jag bestämde mig för att göra något av mitt liv. Jag slet med tre jobb för att bekosta mina studier på ett statligt universitet. Ett av jobben var på ett skrotupplag, där jag bar däck, flyttade skrot och checkade in bilar. Det var väldigt ansträngande arbete. För första gången sedan pappas överdos började jag även att göra bra ifrån mig i skolan, men livet blev inte enklare för det. Jag var fortfarande tvungen att bo i min bil ibland, be andra människor om mat och bensin. Jag skämdes över min situation. Min strävan var uppriktig, men vad jag än gjorde kände jag mig aldrig nöjd eller lycklig.

När jag inte hade råd med mina studier längre fick jag flytta till ett kommunalt college och så småningom hamnade jag på Grand Canyon University. Jag fick ihop pengar till min utbildning genom att arbeta som studievägledare åt skolan. Nu började saker och ting se ljusare ut. Jag tog en kandidat i psykologi och sedan en magisterexamen i en ledarskap för företag. För första gången på länge kände jag mig lyckad – jag tjänade förhållandevis bra med pengar, gjorde bra ifrån mig på jobbet, åt hälsosamt och tränade mycket. Jag kämpade även med att verkligen lägga bulimin bakom mig – en ätstörning jag utvecklade på high school efter ännu ett dysfunktionellt förhållande.

Trots att jag satsade helhjärtat på att bli den bästa versionen av mig själv förstod jag inte att min psykiska hälsa också spelade roll. Jag trodde att det räckte att vara yrkesmässigt lyckad eftersom det var det samhället tycktes värdesätta. Och utifrån sett såg jag ut att må bra. Men på insidan kände jag mig som rena vraket eftersom jag saknade verktygen för att frigöra mig från det förflutna. Jag fortsatte att fatta dåliga känslomässiga beslut för mig själv eftersom den destruktiva cykeln hade blivit mitt normalläge. Jag undvek att öppna mitt hjärta för bra personer och att känna samband med andra på ett djupt, genuint plan. Jag hamnade i situationer och relationer som var farliga och skadliga för själen, och jag klandrade mig själv för allt som gick snett –vilket bidrog till bristen på inre kärlek. Allt detta dolde jag för omgivningen. Det kändes bättre att dölja att jag höll på att bryta ihop än att vara ärlig.

Jag nådde min absoluta botten när jag i tjugoårsåldern dejtade en av de mest missanpassade och manipulativa männen jag någonsin har träffat. Han brukade bli full, förolämpa mig på de vidrigaste sätten och visa bilder på kvinnor han hade legat med. Efter våra bråk bad han om ursäkt och ”visade ånger” för att beveka mig. Jag vande mig vid den här destruktiva cykeln, trodde att jag kunde rädda honom och försökte till och med apa efter hans beteende. Jag vande mig vid att njutning och smärta var tätt sammanlänkade. Vi var ihop av och till i två år.

I jakt på nystart flyttade jag till slut till Florida, men pojkvännen kom snart också dit. Efter en prövande dag kastade han ett glas vin på mig under ett bråk. Glaset krossades mot väggen bakom mig och vinet färgade mattan röd. I den stunden insåg jag hur låg min självkänsla hade blivit, öppnade ögonen och slutade blunda för verkligheten. Jag tänkte: Hur kunde jag låta det här hända mig? Hur hamnade jag här? Hur låga tankar måste jag ha om mig själv om jag godtar den här behandlingen? Jag kunde se vreden och de olösta knutarna avspegla sig i hans ansikte. Jag älskade inte den här mannen

Manifesteringens åtta hemligheter på det sätt han ville bli älskad, och det höll på att driva honom till vansinne. Till slut förstod jag och vrålade: ”Försvinn! Försvinn ur mitt liv!” Han gick. Jag fattade beslutet att aldrig mer utsätta mig för den typen av kaos igen.

Det var droppen.

Nu kan det bara bli bättre

Jag insåg äntligen att jag inte kunde fly från problemen. Det gjorde bara allt värre. När jag undvek att bearbeta och läka från traumat med pappa och mitt förflutna blev det ett mönster i nuet. Pappa hade försökt fly från sin skam och sina otillräcklighetskänslor genom att jaga kvinnor, droger och alkohol och så småningom försöka ta sitt liv. På samma sätt försökte jag distrahera mig från mina tankar och känslor, men med andra medel. Många av männen som jag dejtade påminde om min pappa. Vad pappa behövde allra mest var att älska sig själv. Och jag behövde samma sak. Jag var skyldig att ge mig själv den kärlek jag så länge hade förvägrat min själ – den rena, barnsliga kärleken som var mitt mest autentiska och naturliga tillstånd. Jag behövde hitta tillbaka till mig själv.

När min aggressiva pojkvän hade lämnat min lägenhet för gott föll jag ihop och grät. Min kropp skakade medan jag frigjorde mig från tyngden av oräkneliga ohälsosamma beslut. Jag definierade vad exakt som var mitt fel och vilka beslut som hade fattats av andra. En gång för alla avsvor jag mig mitt destruktiva leverne.

Jag släpade mig in i badrummet och sökte efter något välbekant i min spegelbild. Till min chock hittade jag henne. Jag tittade in i mina egna kris - tallblå ögon och såg den rena, obegränsade potential som Gud hade välsignat min själ med. Jag underkastade mig universum och gav mig hän åt att förbättra världen. Jag gav Gud ett löfte: ”Jag lovar mänskligheten att alltid finnas där. Jag har ett syfte på den här jorden – visa mig vägen så ska jag följa den. Jag behöver varken pengar, ett förhållande eller barn, men snälla, ge mig frid i sinnet.”

I den stunden blev jag ett kärl för kärlek åt andra människor och lovade att offra allt jag hade för att hjälpa omgivningen och uppfylla mitt syfte. Även om jag inte just då greppade vidden av min uppgift visste jag i mitt hjärta att jag ville använda mig av mina trauman för att hjälpa andra som hade det kämpigt. Jag visste att jag kunde möta andra människor i deras lidande och hjälpa dem genom att skapa nya övertygelser och perspektiv åt mig själv. Jag har aldrig varit religiös, men jag har alltid trott på att ha en personlig relation med Gud. Jag tog fasta på vissa religiösa principer som kärlek, tro, ärlighet och integritet och använde dem på mitt sätt. Nu stod jag där framför badrumsspegeln och svor att följa en väg som universum hade stakat ut åt mig och kände mig säkrare på mig själv än någonsin förr. Plötsligt var det som om jag omhuldades av kärlek, sinnesfrid och en känsla av meningsfullhet, och upplevelsen var helt unik. Jag lade all min tillit hos de högre makterna att hjälpa mig att ta mina nästa steg – för uppenbarligen hade mina egna instinkter, som formats av inlärda beteenden, lett mig på irrvägar.

Det som hände därnäst var inget mindre än ett mirakel. Under följande dagar förändrades min energi så mycket att det kändes som om jag styrdes av en inspirerande, mäktig kraft som både fyllde och omgav mig. Jag vet inte varför jag fick så stark kontakt med en högre makt just då – om det var för att jag hade vigt mitt liv åt att tjäna, eller för att jag var så uppriktig i min önskan att förändras. Eller om alltihop bara var ett slumpmässigt mirakel – hur som helst var jag redo att satsa allt. Jag bad till den som lyssnade: ”Avlägsna allt som inte är menat för mig och ge mig allt jag behöver för att utföra mitt arbete.” Jag visste det inte just då, men genom det här tankesättet höll jag på att förändra min intentionsenergi. Jag frigjorde mig från det förflutna och från all känsla av kontroll, så att jag kunde tjäna och uppnå det jag var ämnad att göra.

Det dröjde inte länge innan jag träffade inspirerande människor som var hälsosamma och kärleksfulla, som bar på goda värderingar och uppskattade mitt ljus utan att vilja kontrollera eller släcka det. Jag läste om kvantmekanik och metafysik och kände hur mitt naturliga intellekt började komma tillbaka. Guidad av insikter som kom till mig under meditation utvecklade jag lösa men effektiva manifesteringstekniker. Jag mindes mina dåliga beslut och att jag hade sårat andra som en biprodukt av obearbetad smärta och mentalt lidande. Min medkänsla för människor i liknande situationer växte något enormt. Jag återförenades med min själ och den rena kärleksfulla varelse som jag var. Jag ägnade tid åt att kanalisera, så gott jag kunde, för att försäkra mig om att jag blev guidad av en gudomlig kraft. Kanalisering var dock inte något nytt för mig, även om jag ännu inte hade finslipat denna gåva. Som barn såg jag andar och energi och hörde ljud som ingen annan hörde. Vid cirka 20 års ålder fick jag kontakt med en kanal framför en vän som var spirituell – min mun öppnades och orden bara regnade ur mig – så han gav mig en bok på ämnet, men jag var fortfarande rädd. Jag var rädd att något mörkt skulle sätta klorna i mig! Men om jag inte lät informationen flöda fick jag huvudvärk. Så jag lärde mig att använda kärlek för att försäkra mig om att jag enbart kanaliserade gudomlig information som kom från Gud själv. Mitt nya liv tog form framför mig och plötsligt befann jag mig på en fantastiskt spännande resa. Jag lärde mig att leva i nuet, vilket lugnade mitt sinne. Och om jag inte blickade alltför långt bakåt eller framåt kunde jag andas. Universum lade även ut små brödsmulor för att visa mig vägen mot lovande möjligheter och möten. När jag ännu bodde i Florida började jag lägga upp videor på mina sociala medier för att få kontakt med andra. I videorna delade jag med mig av vad jag hade lärt mig om känslofrekvens, energin bakom ord och använde min bakgrund inom psykologi för att knyta ihop säcken. Jag berättade om de lärdomar som jag dragit under kanalisering och meditation. Att spela in videor gav mig möjligheten att uttrycka mig och skapa en gemenskap. Faktum var att de åtta hemligheterna började komma till mig medan jag mediterade, även om jag inte helt och hållet förstod hur jag skulle använda dem under manifestering. I detta skede handlade min resa främst om att jag själv behövde läka, men ju mer jag bearbetade det förflutna, desto enklare blev det att skapa ett liv som jag verkligen ville leva. Jag utvecklade en stark kärlek för mig själv och accepterade att jag var bra nog – och himmel vad underbart livet blev, och snabbt gick det.

Jag föreställer mig att Gud besvarade på mitt rop på hjälp inne i badrummet med något i stil med: ”Okej, Mandy. Jag använder dig som mitt medium. Fokusera på din del, så fixar jag resten.” För det var inte långt efter det att jag öppnade mig för ett spirituellt liv i Guds tjänst som jag träffade min framtida make, Oliver. Allt blev mycket vackrare när han var i närheten. Han accepterade alla delar av mig, han var så snäll och blev genast min bästa vän. Han kunde säga saker som: ”Mandy, du är skatten som gömde sig vid slutet av min regnbåge.” Det var ihop med Oliver, min själsfrände, som jag blev den person jag är i dag.

Jag kände mig instinktivt dragen till Oliver, som om jag kände honom på ett djupare, själsligt plan. Han kändes välbekant, varm och trygg. Oliver, som även har en naturlig fallenhet för energihealing, använde under den perioden enbart sina förmågor på familj och vänner. En kväll utförde han en healing på mig. Jag minns att jag kände en kosmisk koppling till min underbara nya vän. Vi pratade om universum och vårt syfte på jorden. Han fyllde ett spirituellt tomrum inom mig och det var en upplevelse av ren njutning.

Några dagar senare berättade Oliver att en present låg och väntade på mig i en liten butik inne i stan. Det var en bok om den typ av kanalisering han ansåg att jag hade ägnat mig åt hela den här tiden, med en vacker solnedgång på omslaget. Medan jag körde hem med boken tittade jag ut genom fönstret och såg att himlen såg ut precis som den på bokens framsida. Jag visste att universum visade sig i våra liv på ett väldigt speciellt sätt.

Tillsammans flyttade Oliver och jag till Sedona. Staden är ett spirituellt centrum, så det är knappast särskilt förvånande att – med hängivet arbete från min sida – mina spirituella gåvor förstärktes blixtsnabbt så fort vi kom dit. Nästan varje dag kanaliserade jag ny information som världen behövde höra och efteråt kände jag mig manad att spela in videor eller kontakta en vän som hade det kämpigt – vad än min själ längtade efter.

Jag inledde varje dag (och det gör jag fortfarande!) med en enkel fråga till universum: Vad behöver världen av mig i dag som jag enkelt kan ge? När jag fick svaret agerade jag utifrån det och kände mig redo att välkomna allt gott som låg framför mig, utan skuldkänslor eller förbehåll.

Jag fortsatte att läka mina familjerelationer och andra trauman med hjälp av verktyg som jag hade samlat på mig under meditation och under mina psykologstudier – med fokus främst på manifesteringstekniker, medkänsla, klarhet, relationsdynamik och en vilja att vara i nuet. Jag tog en ordentlig titt på sådant jag intalade mig själv och insåg att jag kunde frigöra mig från de negativa övertygelserna, förändra dem och bli fri i ordets sanna bemärkelse. Det var inte lätt. Ofta var jag tvungen att ha tuffa samtal, sätta gränser, stänga människor ute ur min värld och gräva djupt i mina egna känslor av skam och skuld. Men jag hade avlagt ett löfte inför Gud, så halvmesyrer eller att falla tillbaka i gamla mönster var inte längre ett alternativ.

Empati, medkänsla och förlåtelse började flöda inom mig, för jag insåg att även om våra erfarenheter har format oss, behöver vi inte låta dem definiera oss. Trots all smärta och sorg hade mitt förflutna hjälpt mig att formulera kärnvärdena i mina program: att forna övertygelser, tankar och känslor påverkar människans personliga, energimässiga vibration, vilken i sin tur är kopplad till den livskvalitet vi manifesterar åt oss själva. Så, jag tog itu med mina känslor, arbetade med energin som bar upp dem och skapade tekniker som hjälpte mig hantera mina triggers med energi som tjänar den högsta godheten. Jag ägnade mig aktivt åt självkärlek och finstämde vad det innebar att ha rätt intentionsenergi bakom ett mål och att ta konkreta, gudomliga steg mot det man eftersträvar. Detta arbete tillät mig att konkretisera mina mål och skapa en optimal känslomässig grund för manifestering. Jag omvandlade mina trauman till möjligheter att växa. Mamma och jag hade en gång i tiden en knepig relation eftersom hon var så upptagen av att förhålla sig till sina egna forna trauman att jag som barn sällan fick uppleva hennes autentiska jag. Nu förstår jag hur mycket hon offrade och hur hårt hon arbetade för att hålla familjen flytande – mer än jag någonsin insåg. I dag har vi en ärlig, utvecklingsfokuserad vänskap där båda känner sig väldigt älskade. Vi är bästa vänner och hon är den starkaste kvinnan jag känner. Och strax innan min pappa dog av en stroke 2020, hjälpte jag honom att läka några av sina negativa mönster kring kärlek och pengar, och de samtalen hjälpte även mig att bearbeta vårt gemensamma förflutna. Jag började dessutom inse vilka vänskaper som behövde skäras bort och vilka generationsmönster som behövde brytas – jag har hört av släktingar att det sistnämnda var hjälpsamt för deras läkning också. Och när livet kändes tufft, påminde jag mig om att jag inte bara gjorde det här för min egen skull. Jag hade lovat mänskligheten att förkroppsliga min själ och lära andra att också göra det. Det var i Sedona som jag, sporrad av Oliver, började hålla i kanaliseringskurser och höll min första workshop. De åtta hemligheterna var inbakade i innehållet, utan att jag nämnde dem vid namn. Oliver fortsatte att utveckla sina healingförmågor och började aktivera andra människors spirituella gåvor – kanske hade de ett inneboende medium, en siare, en healer eller något annat. Vi djupdök i vår spirituella utveckling och började följa vårt sanna kall. Under denna organiska och intuitiva process blev jag väldigt snabbt framgångsrik. Jag lät mina gåvor visa sig överallt där universum önskade. De kurser jag utvecklade under kanalisering eller medan jag förkroppsligade villkorslös kärlek rönte stora framgångar tack vare att min strävan kom från en så autentisk och kärleksfull plats.

Mitt företag, mitt sanna kall, och min ”älskling” – Authentic Living – föddes.

Jag grundade mitt företag i syfte att hjälpa andra och jag tog inte lätt på den uppgiften. Efter att ha ägnat flera år åt att utforska ett falskt jag, visste jag nu exakt vem jag var. Jag började förlita mig nästan helt och hållet på gudomlig vägledning när jag utformade mina kurser. Jag frågade Gud: Vad behöver världen lära sig? Jag tog emot svaren och omformade dem till konkreta ämnen som gick att lära ut. Så om Gud sa att världen behöver mer kärlek, kokade jag ner det breda konceptet tills det som kvarstod var användbara verktyg som möjliggjorde utveckling.

Härifrån kan det bara gå uppåt!

Efter Arizona började vi resa omkring och njöt av allt som livet hade att erbjuda. Authentic Living växte i takt med min egen spirituella utveckling, så av naturliga skäl tredubblades eller fyrdubblades framgångarna varje år eftersom våra energier var perfekt samstämda. Nästa anhalt var Skandinavien, där jag ägnade mig åt forskning samt assisterade välrenommerade forskare, läkare och psykiatrisjuksköterskor med att bota psykosomatiska sjukdomar. Det här var en väldigt lärorik tid i mitt liv. I en klinisk miljö fick jag lära mig om och hjälpa till att behandla djuplodade trauman som hade skapat till synes obotliga hälsobesvär – alltifrån envisa allergier till hjärtåkommor, till leverbesvär, Tourettes syndrom och komplicerade neurologiska tillstånd. Omgiven av kloka människor och avancerad medicinsk teknologi lyckades jag till och med hjälpa mig själv. Jag led på den här tiden av kronisk trötthet och matkänslighet. Med hjälp av ett avancerat verktyg kunde jag räkna ut att problemen med min lever berodde på att jag under så många år hade undertryckt min ilska. Och trots att jag var en i övrigt frisk person som åt vegeta- riskt, sällan drack och tränade regelbundet klarade min lever inte av den långvariga psykosomatiska påfrestningen. Hade problemet inte upptäckts i tid är jag övertygad om att mina andra organ hade försökt kompensera och därmed blivit överansträngda vilket skulle ha lett till andra besvär. Jag använde mig av teknikerna i den här boken, teknologisk terapi, samt skar bort gluten och komjölk från min kost och blev helt återställd.

När mitt forskningsprojekt var över flyttade Oliver och jag till Dallas i två år, därefter till Laguna Beach i Kalifornien, där vi gifte oss och fick vår son, min lilla ängel Zion. Vi hade redan min bonusson, mitt lilla hjärta Braydon, från Olivers tidigare äktenskap. I Laguna gav universum oss en mängd nya, fina vänner som rekommenderade oss vidare till sina vänner. Det dröjde inte länge innan vi blev inbjudna till olika evenemang och galor. Ryktet om Olivers healingförmågor spred sig som ringar på vattnet och han blev alltmer efterfrågad.

Mitt företag växte i snabb takt och jag matade ut gudomliga insikter i en rasande fart. Jag utökade mina onlinekurser, utbildningsprogram och tillställningar, medan Oliver blev en alltmer offentlig figur inom healingvärlden. Biljetterna till mina workshoppar sålde slut på nolltid. Kärnan i vår verksamhet blev utbildningen där deltagarna blir certifierade ”utövare av kärlek och autenticitet” – i princip samma sak som en livscoach. Vi lade mer fokus på att lära ut mina metoder, medan min man fortsatte ägna sig åt healing, att aktivera klienters spirituella gåvor och att inspirera andra att också bli healers.

Plötsligt blev vi kontaktade av kändisar, psykiatriker, livscoacher, terapeuter, lärare, läkare, sköterskor och till och med världsledare. Oliver och jag insåg att det här med att manifestera företagande, överflöd och entreprenörskap var en rent energimässig aktivitet för oss. När vi blandade de åtta hemligheterna med en genuin önskan att tjäna andra var välsignelserna obegränsade. Vårt viktigaste löfte till varandra när vi träffades var att vi skulle växa och växte gjorde vi.