Berättelse

Teckning: Anders Johansson

Sven var ingen vanlig viking. Han var rädd för allt. Till skillnad från de andra vikingarna som var stora och starka och inte rädda för någonting, men nu var det så att Sven var hövdingens son, så han kom undan med det mesta. Svens far, hövdingen, alltså, tyckte att Sven skulle tuffa till sig. Det behövdes om han en dag skulle ta över som hövding. Sven hade inga ambitioner på att ta över efter sin far. Han ville mest gå och plocka blommor hela dagarna.

Sven kunde inte heller hålla spriten. Efter en mugg mjöd så var han borta. De andra vikingarna brukade göra narr av honom för det. ”Vad är det för viking som inte kan dricka mjöd”, hade de sagt. Oftast hittade man honom utslagen bland grisarna, efter deras kända och vilda

fester och att fara ut på plundringsräder, var det inte på tal om.

Hans far visste inte vad han skulle ta sig till med sin odåga till son, för det var vad han var, en odåga. Svens mor, sa att han var en känslig pojke och att det alls inte var något fel med det. Svens far, tyckte däremot att eftersom han var hövdingens son, skulle han uppföra sig därefter. Hans far försökte få honom att ta efter de andra vikingarna och lära av de, men det var ingen som ville lära honom. De tyckte att han var för vek. Sven kunde inte leva upp till sin fars förväntningar, vilket han tyckte var synd. Hans far oroade sig för hur Sven skulle klara sig när han hade gått bort. Han älskade sin son, men någon

riktig viking skulle han nog aldrig bli. Åren gick och Sven växte upp till en man. Fast man var väl synd att kalla honom. Hans far låg för döden. Alla vikingar i byn hade samlats vid hans sida. Sven satt och höll sin fars hand. Han försökte hålla igen tårarna, eftersom det anstod inte en viking att gråta. ”Sven, du måste vara sann mot dig själv”, hade hans far sagt, sen var han borta.

Den natten hade de en stor fest för att hedra

Åsnan Ralf

åsna, men han hade inte alla hästar hemma, eller i detta fallet, åsnor. Han levde i Sydamerika. Hans mamma och pappa var arbetsåsnor. Han själv klarade inte av att arbeta, men han klarade sig bra ändå. Han fick ströva fritt där hemma på gården och göra det han tyckte mest om, nämligen att jaga fjärilar. Han hade inte så många kompisar, men det gjorde inget. Han var lycklig ändå. Hans föräldrar blev ibland oroliga för honom, för att han var så ensam, men Ralf sa att de inte behövde oroa sig. ”Jag klarar mig fint. Så länge som har er, käre mor och far och så länge som jag får jaga mina fjärilar”, hade han sagt. Hans mor tyckte så synd om honom, men hans far tänkte att bara han var lycklig så. Åren gick och Ralf fortsatte att jaga sina fjärilar. Hans mamma och pappa började bli till åren. De oroade sig för hur Ralf skulle klara sig när de var borta. Bonden som de bodde hos, hade lovat att ta hand om Ralf. När de hans föräldrar sin stora hövding och de gav honom en riktig vikingabegravning, värdig en hövding.

Efter det, bestämde sig Sven för att hedra sin far genom att bli den vikingen och hövdingen som hans far hade velat.

Det tog några år, men till slut var Sven den värsta vikingen av de alla.

Åsnan Ralf var en glad STEFAN WERME

Teckning: Anders Johansson

väl hade gått bort, väntade några tunga år för Ralf. Han ville inte acceptera att de var borta, men han tog sig igenom det och är lyckligare än någonsin och så vitt jag vet, jagar han sina fjärilar än.

STEFAN WERME