Fastställa bokslutet samt behandla frågan om beviljande av ansvarsfrihet för styrelse och övrig redovisningsskyldiga

Den natten blev värre än någon bombnatt förut

Första pris i Svenska pensionärsförbundets skrivartävling ”Det glömmer jag aldrig” går till Birgitta Lönnqvist i Vanda med en välformulerad och skakande berättelse om bombardemanget i Helsingfors den 6–7 februari 1944. Andra pris går till Aila Lahtinen i Kotka och tredje pris går till Elisabeth Sandelin i Helsingfors. Som domare fungerade Mikael Reuter i Pargas.

Iskrivande stund känns det förmätet att teckna ner egna minnen från vårt eget krig, när det samtidigt pågår ett annat ohyggligt krig i Europa. Det helvete invånarna i de utsatta städerna i Ukraina nu upplever är så mycket värre än det jag själv som barn upplevde i Helsingfors. Vår stad smulades inte sönder till betonggrus av lömska missiler som kommer utan förvarning. Över oss fälldes gammaldags hederliga bomber. Vi varnades av alarmsirener när bombplanen närmade sig, så vi hade en chans att ta skydd. Men ångesten och dödsskräcken är densamma oberoende av vapenslag. Det är anledningen till att jag trots allt bestämmer mig för att berätta om den händelse under kriget, som aldrig har förbleknat ur mitt minne. Den har tvärtom under åren gjort sig plågsamt påmint i olika sammanhang; jag kan aldrig bli kvitt den, den finns bevarad i mina hjärnvindlingar så länge jag lever. Det jag avser är det första storbombardemanget i Helsingfors, natten mellan 6-7 februari 1944.

Då var jag nästan 6 år fyllda, fortfarande ett barn, men tillräckligt gammal för att se, höra och minnas. Psykologer må säga vad de vill om barns förmåga att ta till sig och memorera – barn förstår. Och barn minns. Den nattens händelser står fortfarande för min inre syn som belysta av de strålkastare, som från Brunsparksvallarna spanade efter fientliga flyg då alarmsignalerna i Helsingfors ljöd.

Tillsamman med mamma, pappa och ett antal av husets andra invånare satt jag den natten i potatiskällaren under vårt 6-våningshus på Docksgatan i södra Helsingfors och våndades. Källaren var enkel och erbjöd inte mycket skydd. Den var belägen bara en trappa ner och taket var stöttat med grova stockar och plankor, det var allt. Man satt på bristfälligt hopsnickrade, enkla träbänkar på bockar och försökte hålla värmen under medhavda filtar. Om det fanns tid att söka skydd mellan den första alarmsignalen och signalen då utegångsförbudet trädde i kraft, brukade vi rusa till det mycket säkrare skyddsrummet under Fazers karamellfabrik, men den här natten hann vi aldrig längre än till vår egen källare.

Och den natten blev värre än någon bombnatt förut. Vi satt hopkrupna och lyssnade efter flygplansljud och bombkrevader. Avlägsnade sig ljuden slappnade vi av för några ögonblick, ökade de i styrka visste vi att flygplanen närmade sig och då växte vår skräck igen. Från Brunnsparksvallarna hördes luftvärnsartilleriets salvor, och lite till mans knäppte man i smyg sina händer och bad för sitt hem och för sitt och sina käras liv. Det dånade och brakade överallt, huset skakade och rappning rasade ner från tak och väggar. Alla spanade ängsligt upp mot innertakets enkla trästöttor – skulle taket hålla? Jag satt och grät med mammas arm omkring mig.

Så kom de verkligt stora explosionerna: tre brandbomber föll på järnvägsspåren framför vårt hus. Man hörde bomberna yla, så kom krevaden. Vi trodde det var fullträff på huset och alla skrek i vild panik. En ohygglig tryckvåg vällde in i källaren och förde med sig ett moln av damm och splitter. Alla började hosta, det sprängde i huvudet och folk höll sig för öronen. ”Avaa takaovi!” skrek någon. Branddörren till pannrummet öppnades och tryckvågen lättade. Vi kunde andas igen bara man skyddade ansiktet mot dammet.

Men bombardemanget fortsatte, timme efter timme. Nu blev det dessutom kallt i skyddsrummet – ännu kallare än förut! – för både källardörren och trappans ytterdörr hade slitits från gångjärnen och vinterkylan svepte direkt in över oss. Nu hördes också krevaderna och larmet utifrån mycket tydligare än förut. Alla satt lamslagna. Vad skulle möta oss däruppe? Fanns det alls kvar någonting av våra hem?

Till slut började dånet avmattas, och efter en lång väntan kom signalen alla längtade efter. Faran över! Pappa och jag var bland de första som klättrade upp ur källaren; mamma stannade för att hjälpa vår granne, gamla tant Knief, som hade svårt att röra sig och inte på egen hand kunde ta sig över allt bråte. Tystnaden efter nattens larm kändes overklig, kuslig. Den intryckta källardörren blockerade hela källartrappan och man måste försiktigt klättra över den. Husets tunga, jättehöga ytterdörr låg på trapphusets golv. Vi klev över högar av spillror och ut på gatan. Himlen ovanför staden var flammande röd och Busholmen var ett enda, ohyggligt eldhav. Någon belysning behövdes verkligen inte, det var ljust som på dagen. Jag trodde det var inledningen till världens undergång, sådan som Bibeln beskriver den.

Halvtrappan upp till hissen var nästan oframkomlig. Korvfabrikens kontorsdörr i nedersta våningen hade kastats ut i trappan tillsamman med pappersarkivet och en stor del av kontorets inredning. Allt detta sönderslagna och krossade bråte av trävirke, papper och glasskärvor låg utspritt i högar både i trappan och inne i de förstörda kontorslokalerna. Pappa hjälpte mig över det sylvassa splittret, och vi tog oss långsamt uppför trapporna till vårt eget hem i femte våningen.

I varje våning låg bostädernas dörrar ute i trappan, och man kunde se rakt in i det som alldeles nyss hade varit någons trygga hem. Täta moln av damm bolmade överallt. När vi kom in i vår bostad steg vi över dörren och in i ett fullständigt kaos. I det rum som vette mot järnvägen, hade fönsterrutorna krossats till små små smulor. Glassplittret låg som ett glittrande täcke över alla ytor.

Möblerna och alla lösa föremål hade slungats in i motsatta väggen, det var damm, träsplitter och bitar av krossat murbruk överallt. Rummet var helt obeboeligt.

Lyckligtvis vette köket mot gården och där var rutorna intakta – märkligt nog. Nu hade mamma också hunnit upp oss och vi steg alla tre in i köket. Genom fönstren såg vi den brandröda färgen flamma och pulsera över himlen, hela köket var upplyst. Pappa vred på radions ratt. Aldrig ska jag glömma det ögonblicket. Från radion strömmade Finlandiahhymnen ut i tystnaden i vårt förödda hem – och på samma sätt måste den ha ljudit samtidigt i otaliga andra hem i det brinnande Helsingfors.

Vi stod där mitt i vårt elände och grät – också pappa. Jag hade aldrig sett honom gråta förut. Vi grät för att vi var chockade. Vi grät av lättnad över att vara vid liv. Vi grät av förtvivlan över vad som blivit förstört och över alla dem, som hade drabbats värre än vi. Vem som i Radiohuset hade lagt Finlandia på skivtallriken har jag aldrig sett någon uppgift om, men den personens sinnesnärvaro och känsla för vad som i den stunden bäst behövdes, var enastående. Jag tror att den musiken räddade många från fullständig förtvivlan och sammanbrott den natten. Än finns det hopp! Vi har

Birgitta Lönnqvist (i mitten) segrade i Svenska pensionärsförbundets skrivartävling jubileumsåret 2022. Hon och de övriga pristagarna Aila Lahtinen och Elisabeth Sandelin hyllades på förbundets höstmöte i Esbo. Markus West