Recensioner / Lein, Lasthein, Westerlund och Strömbeck

Hudlöst, vackert & suggestivt

Fotografier märkta av skavanker som allt levande är i Cato Leins nya bok.

Northern silence

Cato Lein andré frère éditions, 2022 Form: Fernanda Fajardo & João Linneu

cato leins skildring av barndomens landskap och mänskliga gemenskaper i norra Norge är inte bara fager, den är också vansinnigt vacker. I boken Northern silence behövs inga förklarande ord; fotografierna klarar sig på egen hand trots den påstådda tystnaden. Mötet med dessa bilder kan jämföras med känslan man får i kontakten med ett språk som man inte kan översätta till punkt och pricka medan det expressiva uttalet får en att känna sig välkomnad.

I förordet läser jag att Lein växte upp i de den norska fiskebyn Båtsfjord, Finnmark, och att han till en början hyste osäkerhet för sitt val att bli fotograf. Miljöerna som gestaltas på sidorna är alltså långt ifrån obekanta för honom, men det tog ändå lång tid att sammanföra dem i en bok. Kanske kändes de för sårbara och avslöjande?

Trots att bilderna härstammar från mitten av 1980-talet fram till 2012 finns det inga tidsmarkörer som talar om för oss när de har tagits. Porträttten av härjade ansikten, samekvinnor, renar och skogar framträder som om de vore eviga, samtidigt som vi vet att dessa människor och miljöer inte har varit opåverkade av socioekonomiska förändringar. Det svartvita och närmast ikoniska fotografiet av ett fräknigt barn med nedvänd blick och en papperstuss instoppad i ena näsborren skulle lika gärna kunna ha plåtats under början av förra seklet.

Har hen gjort sig illa i en glad lek eller är blödningen arbetsrelaterad? Det intensiva, svartvita fotografiet berättar inget om hur skadan uppstod.

Bilderna av träd och snötäckta bergstoppar erinrar om suggestiva kolteckningar: de målar snarare upp själsliga landskap än faktiska. En Instagram-tillvänd och uppmärksamhetskåt turist hade knappast kunnat föreviga vyerna så hudlöst.

Cato Lein använder sig av en polaroidkamera och dess chansartade

kvaliteter formar på ett sömlöst sätt det mesta han väljer att återge. Fotografierna är märkta av »skavanker«, precis som allt levande om man kommer det riktigt nära. Ibland får jag nästan intrycket att jag befinner mig inuti dem.

»Porträtten av härjade ansikten, samekvinnor, renar och skogar framträder som om de vore eviga.«

Samtidens smärtpunkt

Verkliga platser där människor nyligen har mördats.

En verklig plats

Sven Westerlund ordfront förlag 2022 Form: Patric Leo

det sista du ser innan du dör är det här förortstorget eller den här bensinmacken. Egentligen är det inte förvånande – det här är platser där arkitekturen och stadsplaneringen redan från början har talat om för oss att ett människoliv inte är värt något.

Sven Westerlunds En verklig plats innehåller 42 foton av platser runt omkring Stockholm där människor har blivit skjutna åren 2020–2021. Totalt i Sverige skedde 723 skjutningar de åren, varav 92 mord.

Boken sätter fingret på en samtida smärtpunkt: ouppklarade mord har blivit normalt i Sverige. Det här är med andra ord motsatsen till Last night in Sweden (2017), fotoboken som ville tala om för världen att det inte händer någonting att oroa sig för i Sverige. Samma år skedde 281 skjutningar, varav 36 mord. Men låt oss inte bli upprörda över det, titta på det här fotot av segwaypolo i stället. Så ser den svenska segregationen ut, genomförd av människor som inte ens förstår att det är segregation de ägnar sig åt.

Westerlund har gett sig själv en svår uppgift. Hur fotograferar man förlust? Foton av det här slaget klarar sig inte utan beskrivande text. Först när jag har läst att bilderna föreställer brottsplatser får de sin rätta tyngd; utan den kunskapen kan de se ut som Lars Tunbjörk i tredje hand.

Datum och plats anges; offren är anonyma. Med några få undantag har Westerlund valt att fotografera platserna när de är folktomma. Ibland antyder några utbrunna ljus vad som har hänt. Ödsligheten påminner om Emanuel Cederqvists fotobok Det som blir kvar (2014), med bilder av lägenheter där någon har dött.

Mitt i boken finns texter där poeten Daniel Boyacioglu uttrycker sin förtvivlan över vad som pågår. Han undviker att nämna vem som skjuter, i stället talar han om »rasisterna« och Lasermannen, som om 90-talets konflikter var en tryggare plats för honom.

Om vi inte löser morden och stoppar våldet betyder det att vissa medborgares liv är mindre värda än andras.

/ HÅKAN LINDGREN

HAN LABORERAR MED AVSTÅND

Far – Near

Jens Olof Lasthein diep puBlishing, 2022 Form: Patric Leo

ÖMSESIDIGT BEROENDE

In bed

Lisa Strömbeck Woodpecker, 2022 Form: Pulsk Ravn

Redan i den första bilden sugs vi in i en berättelse. Vi färdas på bron över floden Vorkuta. På andra sidan ligger ett bostadsområde i Europas östligaste stad, belägen i Uralbergen i Ryssland. Här kan temperaturen på vintrarna gå ner till minus 50 grader. Det senare har jag googlat fram. Det är så Lastheins bok fungerar. När vi ser de långsträckta panoramabilderna dras vi in i en vardagshistoria som vi vill veta lite mer om. Fotografen hjälper oss på vägen med texter till en del av bilderna.

Han laborerar med avstånden. Bilderna har en vidsträckt horisontlinje som går över bokens hela uppslag, något som gör att vi måste stanna upp och skanna av bildens hela budskap. Ofta finns där också personer som befinner sig decimeter från kamerans lins. Vi kommer dem nära, både i fysisk och emotionell mening. Till och med den lilla bussen som försynt puttrar iväg längs bygatan en iskall vintermorgon blir till en liten sympatisk varelse. Ihärdigt gnetar den på med sin uppgift.

Boken är en undersökning av Europas gränser med betoning på dess utkanter, Island, Portugal, Ural och Kaukasien. Det är inte ovanligt att man älskar ett husdjur som om det vore en människa. Men relationen brukar ofta betraktas som trivial. Jag kommer ihåg när jag under en lektion i mellanstadiet brast ut i gråt över min vädurskanin Smulans bortgång och möttes av skadeglada skratt. Tårarna slutade inte rinna.

I Lisa Strömbecks nya bok »In bed« är kärleken till tamdjur central. Hundar och katter ligger utsträckta i sina mattars och hussars sängar – de är konungar där. Djuren tilldelas huvudrollen och skildras med större omsorg än människorna, vars armar och ben blir till rekvisita. De behöver inte porträtteras ingående: djuren är deras speglar.

Under pandemiåren blev »coronahundar« ett begrepp, de fick vara ställföreträdande terapeuter. Deras omfamningar fick också ersätta mellanmänskliga kramar.

Strömbeck upptäckte att hennes första hund – Ivan – kunde bota sömnbrist. Hennes »feel good«-bilder avslöjar därför ett ömsesidigt beroende. Bakom dragningen till det lugnande och söta döljer sig ofta en bråddjup oro.