3 minute read

Gästkrönikan / Att skapa och tala är olika saker

EMMY ROTSMAN

Hon arbetar analogt i färg och framkallar sina bilder för hand i ett badrum i sydvästra Värmland. Man vill se mer av hennes fotografi. @EMMYROTSMAN

Advertisement

OSMAN TAHIR

Formsäkert och stilrent. Arbetar med mode, gör stilleben och interiörer. Han gör det så bra att han har kvalat in hos Agent Bauer. @OSMANTAHIR

JESSICA SEGERBERG

Inspirerande porträtt och naturbilder. Bland annat för att Segerberg har cyklat från Nyköping till Norrbotten som konstprojekt. @JSEGERBERG

MARCUS HANSSON

gästen

ULF LUNDIN

FOTOGRAF

Att skapa är en sak, att tala en annan

det är nog fler än jag som har hört fotografer tala om sitt arbete och efteråt insett att bilderna var mer intressanta innan vi fick höra någonting om dem än efteråt. Det är svårare än man tror att tala om det man gör.

Men om man vill att ens bilder ska nå människor utanför sin närmaste krets så kommer man förr eller senare hamna i en situation där man förväntas säga någonting om det man sysslar med. Kanske handlar det om att söka ett stipendium, sälja in ett jobb till en redaktör eller träffa en kurator på en portfolio-review. I en sådan situation kan man inte förvänta sig att människan som sitter mitt emot skall falla pladask och se ens genialitet på en kort stund utan att få hjälp.

Och efter att ha suttit på båda sidor om bordet på portfoliogenomgångar vill jag påstå att en reviewer kan känna sig precis lika utsatt och sårbar som den som visar sitt arbete. Så om man på något sätt lyckas vägleda personen mitt emot in i sitt arbete så har man betydligt större chanser att lyckas med det man föresatt sig. Vilket väl är att nå ut?

Så vad ska du då säga om det du gör? Kanske vet du inte ens riktigt vad ditt projekt handlar om. Själv tycker jag inte ens att man alltid måste ha en tydligt formulerad projektidé för att ett arbete ska bli intressant. Ofta är det faktiskt precis tvärtom. Inte sällan ser jag projekt som jag upplever som illustrativa och programmatiska, som att upphovspersonen har formulerat en färdig idé

som hen sedan bara har illustrerat. Då är det som att det som betraktaren ska uppleva redan är bestämt i förväg. Det kan ju naturligtvis fylla en funktion i vissa fall, men ju mer effektiva bilderna blir som propaganda, desto mindre intressanta blir de som konst.

En av anledningarna till varför vi valt att göra fotografisk konst är väl att vi vill lära oss någonting om oss själva? Och om vi i förväg vet vilka bilder vi ska ta och vad de ska berätta har ju den chansen gått förlorad. Att inte helt veta vad man håller på med är en mer spännande resa där vi kan träffa på något oväntat. Om du har valt att arbeta på det sättet, att söka dig fram i okänd terräng, vad kan du då säga som är relevant?

Jag tror att du måste använda schizofrenimetoden och ställa dig utanför dig själv. Försök att titta tillbaka på ditt arbete med helt nya ögon. Under arbetets gång har du tagit tusentals beslut. De flesta omedvetna, men många av dem medvetna. Vad innebar de besluten? Att du har valt att göra bilderna svartvita för att du tycker det är fint är ointressant. Vad som däremot är intressant är vad i din historia som gör att du tycker om svartvitt eller hur det beslutet påverkar vår läsning av bilden. Att efterkonstruera har ju ofta en negativ klang, men det är precis det jag förespråkar. Att inte veta exakt vad man gör i stunden men att konstruera en berättelse i efterhand. Den som skapar är en – den som talar är en annan.

Man måste inte alltid ha en tydligt formulerad projektidé för att ett arbete ska bli intressant. Ofta är det faktiskt precis tvärtom.