9 minute read

I fotografins gränsland

Fotografer som går på djupet. Tänjer på fotografins gränser. Får oss att upptäcka nya sätt att läsa en bild och vad ett fotografi kan vara. På vilket sätt är det viktigt? Vad säger det om vår samtid?

Text anna henriksson

Advertisement

Fotografi som går utanför ramarna

Det finns olika standarder inom den fotografiska tekniken som på ett sätt är osynliga. Som varför är ett storformatsnegativ 4 x 5 tum? Varför är ett fotografi alltid en fyrkantig bild när den sägs representera verkligheten? Det är frågor som intresserar mig och som jag ägnat mycket tid åt, säger Linda Hofvander.

Hon är fotograf och konstnär som på olika sätt undersöker bildens yta, dess rumslighet och material. I den senaste serien fotografiska verk, som visades på Cecilia Hillström Gallery i januari med titeln Surfaces (to fall into, stay with, and look out through) får vi möta olika fyrkantiga ytor och rutmönster som sätter vår visuella perceptionsförmåga i gungning. En rektangulär form är uppmålad med vita linjer, i princip samma proportioner som verket i sig, på en svartmålad vägg. Blixtljuset reflekteras i de vita partierna så att de riktigt skimrar. Ett uppspänt gult tyg är hopsytt av mindre tygbitar, där sömmarna bildar ett slags uttänjt rutmönster. Bilden i sig saknar djup. Är platt. Ofta växer hennes motivvärld fram i den egna ateljén. – Varje fotografi kommer ur fysiskt arbete, ur en handling. Jag försöker hålla mig enkel och jobbar med »låga« material som jag samlar på mig, som ståltråd, något tyg, målarfärg och mdf-skivor, säger hon och fortsätter: – Ytan i ett fotografi är platt. Men i den plattheten så uppstår det en föreställningsförmåga och vi förstår kopplingen till verkligheten – vad den representerar och tolkar den på ett tredimensionellt sätt.

Hon utvecklade sitt fotograferande i den här riktningen under masteråren på Högskolan för fotografi och film, som i dag är en del av Akademi Valand. – Jag började intressera mig för det som hände bakom människorna i en bild. Mitt arbete kom därför allt mer att handla om att beskriva rummet och fotografiet och rummet i fotografiet. Som hörn och ytor.

Hon har hela tiden jobbat analogt med storformatskamera. – Mycket som är spännande med fotografi går att förstå genom en analog process. Så för mig är det viktigt att det genom bildens direkta avtryck av verkligheten går att läsa rummet, precis då, vid själva fotograferingsögonblicket. Men samtidigt som det försåtliga med avtrycket, illusionen och vad som är sanningen blir tydligt.

Söder om centrala Stockholm har konstnären Miriam Bäckström sin ateljé. Hon har på olika sätt under sin karriär arbetat med att undersöka den fotografiska bildens gränser och sätt att se på verkligheten. På Marabouparkens konsthall i Sundbyberg visade hon för snart två år sedan utställningen New Enter Image. En central del i utställningen var en storskalig installation av hängande jacquardvävda gobelänger. Varje väv baserades på högupplösta digitala bilder på ytor som textil, plast och kartong. Ur en liten vit tygbit öppnade sig en hel rymd av färger och former. Samtidigt fick bilden genom väven en taktil tredimensionell yta, något vi inte är så vana vid.

LINDA HOFVANDER

LINDA HOFVANDER BOR Stockholm. GÖR Konstnär, fotograf. WEBB lindahofvander.com

Till vänster: Utställningen »Surfaces (to fall into, stay with, and look out through)«, Cecilia Hillström Gallery, 2019.

Till höger: »Night«, 2019, Linda Hofvander.

Bildserien har blivit en del av hennes pågående arbete där hon undersöker gränserna för fotografi, textil, arkitektur och landskap. Och en slags kollaps av bilden i sig och dess perception. – Jag ville upp i skala, och samtidigt gå in i minsta detalj. Det kom även att handla om jacquardvävens möjligheter. Hur långt kan jag gå med den tekniken? Vad klarar vävstolens upplösning av att visa? Var går gränsen? säger Miriam Bäckström.

En stor del i arbetet var ett rent fototekniskt undersökande. Tidigare har hon jobbat med analog storformatskamera och har hela tiden varit

intresserad av hur det går att använda tekniken för att se på verkligheten på ett annat sätt. Att det genom kameran uppstår en slags dubbla verkligheter. – När jag tittar tillbaka så ser jag att det har varit mitt tema hela tiden, bilder eller gestaltningar som visar på olika sätt att se på saker. Inget är rätt eller fel, det handlar om olika funktioner. Det är ju så det är att vara människa, att man inte ser allt på samma sätt, säger hon och fortsätter: – I dag jobbar jag med en digital storformatskamera som kan se saker som vi inte ser. Man kan

Ovan: New Enter Image IX, 2018, Miriam Bäckström. Jacquardgobeläng på konstruktion av trä.

MIRIAM BÄCKSTRÖM BOR Stockholm. GÖR Konstnär. AKTUELL Ställer ut på utställningen Nordic Contemporary på SvenHarrys konstmuseum till 19 januari 2020.

SEBASTIANO PELLION DI PERSANO

jämföra med ett mikroskop, som förutsätts visa verkligheten, medan en kamera struntar i det. Om du fotograferar något som är svartvitt så hittar ändå kamerans linser färger i ljuset som reflekteras och registrerar det. Och det är de felen som jag plockar fram i mina verk – det som kameran fångar.

Hon har i tidigare verk arbetat med vidvinkelobjektiv för att komma åt det förställda och placerat föremål i bildens hörn så att de blir extra utdragna. Men till bildserien New Enter Image har hon använt ett mer avancerat vidvinkelobjektiv som är betydligt skarpare och som ger mindre förvrängningar. Att gå riktigt nära ett föremål innebär dock ett kort skärpedjup. Så därför kom ett flertal bilder att sättas samman, där skärpan förflyttats några millimeter i varje exponering, med hjälp av ett stacking-program. Allt för att skapa en bild med upplevelsen av oändligt skärpedjup. Kameran blir till ett gränssnitt mellan den fysiska verkligheten och den virtuella verkligheten. – Jag har än mer förstått att den fotografiska bilden inte längre representerar verkligheten. Den förhåller sig inte till det vi ser och fungerar inte längre som vittne, utan den refererar till sig själv, till fotografiet, bilden. Som när vi skapar en ny bild genom att stacka bilder, det vill säga en bild som kameran inte kan ta. Nya material uppfinns på så vis genom bilden, och blir till ett nytt visuellt språk där vi använder oss av den virtuella världens verktyg. F otografen och konstnären Eva Stenram bor och arbetar i Berlin. Senast jag såg hennes verk var på utställningen Golden Sunset på Moderna museet i Stockholm som öppnade i mars 2017. I flera bildserier har hon jobbat med så kallade pinupbilder från 50- och 60-talen. Bilder som hon har retuscherat och där kvinnans kropp har kommit att bli mer som en del av rummets interiör. Därtill skapar Eva nya tyger och mönster av textilier avbildade i bilderna. Fotografiets ursprungliga funktion sätts ur balans och samtidigt understryks dess imaginära och fiktiva tillstånd. Arbetet tog sin början för cirka åtta år sedan, där de insamlade erotiska bilderna blev både till inspiration och arbetsmaterial. – I bildserien Drape förlängde jag digitalt gardiner och draperier från bildens bakgrund så att de delvis täckte modellen. Här måste man använda sin fantasi för att föreställa sig vad bilden tidigare kan ha visat. I bildserien Parts har det mesta av modellernas kropp i sin tur retuscherats bort och bara ett ben är kvar i bilderna. Det benet blir ett absurt inredningsobjekt medan resten av kroppen är i kamouflage, säger hon och fortsätter: – När hullet är avlägsnat från pinupbilderna, blir vi mer uppmärksamma på andra delar av bilderna, som inredningens texturer.

Genom hennes egna textilier med fragment ur bilden från vilken de har extraherats träder fantasivärlden in i verkligheten, om än i förvrängd eller ofullkomlig form. De upprepar även originalbildens fotografiska egenskaper som oskärpa, rynkor och veck i tyger fotograferade för länge sedan. Eva förklarar att hon ser sina verk som en slags respons på fotografisk kultur och historia. De blir till

Till höger: »Split«, 2016, Eva Stenram.

COURTESY OF EVA STENRAM AND RAVESTIJN GALLERY

EVA STENRAM BOR Berlin. GÖR Konstnär, fotograf. WEBB evastenram.co.uk

undersökningar av fotografins relation till flöde, förändring och instabilitet. – Jag reagerar på bilder genom att göra om och förvandla dem. Men jag döljer aldrig vad den ursprungliga bilden en gång var. Jag använder alltid fotografier i mina verk som lockar, fascinerar och fängslar mig – verken är en hyllning till dessa bilder. Eftersom jag inte själv har fotograferat bilderna, handlar mina verk inte så mycket om förhållandet mellan fotografen och subjektet, utan i stället om mitt eget förhållande till bilden som betraktare.

På frågan om hur hon tänker kring bildens yta blir svaret att det för henne är särskilt intressant i relation till erotisk fotografi. – Erotisk fotografi kan sägas handla om att ha en »virtuell« upplevelse, men paradoxalt nog innefattar den upplevelsen ofta en fantasi av beröring. Mina verk av textil både stör och expanderar det erotiska i den ursprungliga bilden. Verket både upphäver och betonar lusten för den erotiska kroppen. Jag vill att vi ska tänka på hur vi ser och interagerar med fotografi. Vad är det att bli fascinerad av en bild?

Hon vill också visa på hur fotografi förändrar sättet som vi uppfattar våra kroppar på. – Fotografi fragmenterar alltid, snittar en bit från resten av världen. Nu efter surrealism, Instagram och Snapchat segmenteras och fragmenteras kroppen ständigt. Kroppen är en bild som är konstruerad, utbytbar och uppdelad. D et är dags att summera tankarna. Vad finns egentligen att lära om vår samtid, vår verklighet utifrån ett fotografi? Jag ringer upp Henrik Andersson som är lektor i fotografi på Konstfack och ansvarig för kursen Fotografins och videokonstens historia. – En bild kan förstås förmedla en viss information och går att använda som någon form av bevis på sakens tillstånd. Men jag skulle säga att fotografiet är som starkast när vi är oförberedda på det – när vi inte är medvetna om vad det gör med oss. Vilket jag också tror är en viktig del av själva bildens kraft. – Fotografiska bilder verkar under olika ägandeformer och ingår i en industriell process. Du kan genom den uttrycka dig själv, men den står inte fri. En stor förändring i dag är att det har skett en förflyttning av en bilds slutprodukt. Förr producerade Kodak diabilder eller papperskopior som du kunde titta på i ditt hem och där tog avtalet slut så att säga. I dag skapas mervärden för företagen utifrån bildens metadata så fort du lägger upp en bild i social media. Vad vinner vi med att fortsatt undersöka vårt förhållande till bilden och tekniken som sådan? – Vi måste fortsätta göra det. Men vi får problem om det enbart granskas utifrån, då blir det lätt mer fokus på olika traditionella koder i branschen. Ett inifrånperspektiv lyfter fram en viktigare del av fotohistorien. Fotografi berör alla delar i samhället, och det är det som gör det så angeläget.