Issuu on Google+

PeaceQuest PeaceQuest årsrapport 2001. Pris: 20kr.

Mycket snack – lite dialog Delat läger Kameran går


PeaceQuest årsrapport  .

Ledare

.

Mycket snack – om Göteborg 

.

Pajkastning om stenkastning

.

Hjälp! Kameran går – biståndsflytten

.

The Cage – Pristina i svart och vitt

.

”We fucked like animals – what else could you do?”

.

Fem frågor, fem volontärer

.

PeaceQuest 

.

Minsk – en kärlekshistoria

.

Form för fred

.

Delat läger – separatism för samexistens

.

Kalendarium

.

En annan väg

         : Joel Lindh            : Zoran Matic        : Cecilia Helderyd         : Alvaro Diaz Ibarra,Christina Wassholm, Johan Lundberg,Leenus Larsson            : Curt–Olof Larsson Design AB          : Robert Johansson       : Sam Uelnas-Lund  : Norra Skåne Offset tryckeri     -       : Lundagatan ,   Stockholm        :  -    :  -         : www.peacequest.se  -    : info@peacequest.se


Naken under pälsen Det är några år sen nu, jag hade precis börjat min tid som volontär på Lundagatan 56, PeaceQuests kontor. Vi gick nedåt Högalid, jag och den israeliska volontären Gal, när hon stannar upp och frågar: varför har människor hundar? Hon svarade själv, och hennes analys var att man försökte gömma sig bakom hunden, att det var ett sätt att inte behöva bry sig om att ta kontakt med andra människor. Eller innerst inne: en rädsla. Själv stod jag förvirrad och tittade på pensionären, som tittade på hunden, som precis lyft på bakbenet för att börja kissa. Just den här egenskapen hos Gal, att stanna upp och ifrågasätta, gav mig många lärdomar. Och det gällde inte bara hundägare utan även värderingar och beteenden. Men att öppna upp för nya perspektiv, att pröva sina invanda föreställningar, är i mycket att klä av sig den trygghet som invanda normer och värderingar ger. Men det är också när man utsätter sig för situationer som man inte är säker på att man klarar av, när man blottar sig inför vad man tror är ens fiende, eller för världen omkring sig, det är först då det sker förändring. Flera av artiklarna i årets upplaga av PeaceQuests årsrapport handlar om människor som öppet kritiserar orättfärdiga normer och strukturer i samhället . Människor som slängt av sig trånga stereotyper och föråldrade attityder som sitter åt, som väljer att ta ansvar framför att inte bry sig, som väljer att förändra för att de tror på nåt bättre. Att skaffa hund, menade Gal, var ett sätt att ducka för problemen i relationen eller i samhället. Jag förstod hennes poäng, men för mig var det aldrig så enkelt: jag är allergisk. Under året som gått har fler grupper än tidigare i PeaceQuest riktat fokus mot Sverige och vårt eget samhälle, det har inte varit självklart tidigare. Ser vi oss omkring finns faktiskt massor av saker man vill ändra på: särbehandling av tjejer och killar i skolan, mobbning, segregation, rasism och främlingsfientlighet. Samtidigt finns naturligtvis det internationella perspektivet kvar, där vi strävar efter att vara en jämlik partner i utbyten och samarbeten.

Joel Lind, ordförande


Mycket snack – lite dialog ”Dialogen inför EU-toppmötet i Göteborg var aldrig tänkt att fungera, varken från polisens eller aktivisternas sida. Båda grupper använde det bara som en ursäkt för att sedan få legitimitet för sitt våld.” Johan Jaatinen är ickevåldsaktivist och arbetade förebyggande med träningar i det inför Göteborg. Redaktionen bad honom ge sin bild av händelserna i Göteborg. T EXT: JOHAN JA AT I NE N. FOTO: JO HAN LU NDBE RG

     ickevåldsnätverk (   ) fick jag utstå många påhopp för att jag trodde att dialogen inför Göteborg skulle fungera. Det hade sin grund i att demonstrationer vid -möten i Stockholm och Malmö våren  möttes med övervåld från polisen trots att de föregåtts av dial og ,t rots att åtminstone den i Malmö hade föregåtts av dialog. Anmärkningsvärt är dock att även ledande gestalter i Göteborgsaktionen  () motarbetade     på g rund av vår ”polisvänliga” inställning, trots att de själva förde en dialog med polisen.Ett bättre begrepp för den typ av samtal som  förde med polisen torde dock vara ”förhandlingar”. För, som Elisabet Ahlin skriver i Syndikalisten:”alla nätverk och stör re organisationer förde en dialog med polisen inför -toppmötet. Enda skillnaden var att vi i ickevåldsnätverket öppet sade att vi trodde på dialog som metod.” Många aktivister anser att den kontaktgrupp som inrättades av polisen endast syftade till att få fram information om hemliga aktiviteter. En misstanke som de ansåg bekräftad i och med polisens inringning av Hvitfeldtska gymnasiet. Jag vill här påpeka att vi från :s sida lyckades upprätta en genuin dialog med denna kontaktgrupp inför en tältlägerockupation i närheten av  -toppmötet,som bemöttes helt fredligt från polisens sida. Något som tyvärr kom i skymundan av allt våld. Det som sedan hände vid Hvitfeldtska gymnasiet visar tyvärr att polisledningen inte vågade lita på kontaktgruppen. Dialogen som täckmantel Dialogen var alltså aldrig tänkt att fungera och det fanns uppenbarligen grupper som ville ha våld: 04

• Det svarta blocket Efter polisens övervåld i Stockholm och Malmö kände många hat och hade starka fiendebilder. I Göteborg skulle rättvisa skipas genom hämnd: ”Polisen var inte ute efter att stoppa olagligheter när de gick till våldsam attack. Polisen ville bara leka lite (…) I Göteborg i juni är det däremot vår tur att leka.” skriver en anonym aktivist i Motkrafts e-nyhetsbrev (nr. ) efter händelserna i Stockholm.Hos många tillresta aktivister från Europa fanns liknande erfarenheter av polisbrutalitet från    och Världsbankens toppmöte i Prag . Sen fanns det naturligtvis en ideologisk vilja till våld hos många i det svarta blocket, oberoende av polisens tidigare agerande. I efterhand har också ledande ideologer inom   sett det som hände i Göteborg som något framgångsrikt, eftersom det bröt den anda av samförstånd som man ansåg skulle ha rått annars.

Det som sedan hände vid Hvitfeldtska gymnasiet visar tyvärr att polisledningen inte vågade lita på kontaktgruppen. • Göteborgsaktionen  Ledande gestalter inom  trodde att ”lagom” mycket våld och skadegörelse kunde vara positivt eftersom det skulle ge mycket publicitet.Därför nöjde man sig till exempel med att bara avkräva   att de stora demonstrationerna skulle vara fredliga.Vad de sen gjorde vid sidan om lade man sig inte i. Man visste till exempel att flera grupper planerat för aktioner direkt efter :s protestmöte den :e juni som med stor sannolikhet skulle urarta i våldsamheter. När vi i  föreslog att vi skulle göra något åt detta kallades vi ”minipoliser”. • Polisen Även polisen drevs i många fall av starka fiendebilder: ”Man får en känsla av att det är bestämt i förväg att det ska bli kravaller”säger en inte namngiven polis till tidningen Svensk Polis i april . En polischef från Seattle säger i samma


nummer: ”Försök att få en dialog med demonstranterna, men lita inte på att de håller den.” Han ger också ledningen i Göteborg rådet att gå på och skingra hela grupper istället för att g ripa misstänkta. Det verkar också ha funnits en rädsla hos myndigheterna att rörelsen höll på att växa sig för stor – den började bli ett reellt hot om inte mot kapitalismen så åtminstone mot enskilda toppmöten – varför man såg sig nödgad att öka repressionen för att slå ned rörelsen.Det är svårt att förklara polisbrutaliteten vid Schillerska gymnasiet på något annat sätt. Även de hårda domarna efter  -toppmötet, samt att ingen polis ännu har åtalats,talar för det.

beväpnade aktivister. Det fanns kunskap om hur dialogmöten kan motverka starka fiendebilder hos aktivister och poliser, men inte om vad man ska göra vid totalt ointresse för sådana möten.Det fanns helt enkelt ingen kunskap om hur man skulle handskas med en hel subkultur som ser våldet som en framgångsrik väg, som ser polarisering som något positivt.

Lärdomar inför framtiden Vad gjorde då vi ickevåldsaktivister? Vi åkte land och rike runt i sex månaders tid för att lära ut tekniker i att ingripa och förhindra våldsamheter. Det var inte helt förgäves – många som hade gått träningarna sade sig efteråt ha haft nytta av dem genom att till exempel ha lugnat ned upphetsade aktivister – men som helhet måste vårt arbete ändå ses som ett misslyckande. Jag ser framför allt två orsaker till detta:

• De fredliga demonstrations- och aktionsgrupperna trodde på inkluderandet som metod.Man valde att samarbeta med potentiellt våldsamma grupper för att på så sätt försöka påverka dem.I efterhand kan vi konstatera att det var naivt. Troligen hade det bästa varit att ställa krav på ickevåld och öppenhet för alla i Göteborgsaktionen och att inte låta några som inte accepterade det bo på kommunens skolor. Hade vi gjort den markeringen är det troligt att de överdrivna ingripandena vid Hvitfeldtska och Schillerska gymnasiet aldrig skulle ha ägt rum,vilket i sin tur kunde ha hindrat mycket av upptrappningen. Polisen skulle fortfarande ha använt våld mot de autonoma och vice versa, men från början fredliga demonstranter skulle kanske inte ha blivit provocerade att kasta sten.

• Den svenska ickevåldsrörelsens erfarenheter gällde inte svarta block.Det fanns kunskap om hur man hanterar enskilda provokatörer, men inte en hel hop med maskerade och

Diskutera Johans artikel och läs hans siande om hur framtidens protester kommer att se ut på: www.peacequest.se/debatt

05


06


Pajkastning om stenkastning Frågan om vem som hade ansvaret för våldet under EU-toppmötet i Göteborg har tagit sig oanade uttryck under tiden som förlöpt sedan i somras.

samhället förväntas vara extremer, fast de egentligen är identitetssökande och försöker skapa sig egna uppfattningar. Han tror att deltagarnas egna idéer gav många uppslag till hur man kan påverka sin livssituation och samhället.

T EXT: RE DA KT I ON EN, FOTO: JOHAN LUN DB ER G

     en interpellation angående statens involvering i stenkastandet.För Per Unckel var bakgrunden enkel. Han skrev till demokratiminister Britta Leijon för att ”en del av de stenar som kastades i Göteborg vid  -toppmötet i juni kastades med statligt stöd”. Unckel syftade på det utskott som PeaceQuest tillsammans med    anordnade under ungdomsriksdagen, Urix,i april , med namnet ”Gatstenar eller sammanträden, två metoder att påverka”. - Rubriken till utskottet var ett sätt att provocera. Syftet med utskottet var att ifrågasätta valet av metod, säger PeaceQuests ordförande Joel Lindh, som var en av ledarna för utskottet. - Det är farligt att inte diskutera vilka aktionsmetoder man använder. Genom att diskutera vad våldshandlingar leder till, kan man komma till rätta med våldet. Det är dessutom en bättre väg än att sätta in poliser som möter människor utan vilja till dialog. Joel Lindh menar att man bör se utskottet på Urix som förebyggande, ett sätt att få prata med unga som av

Några veckor senare debatterar Joel Lindh med en annan moderat riksdagsman, Thomas Högström, på nättidningen Sourze.se. Thomas text har överskriften ”Debatten skall vara fri och bygga på respekt för demokratin”. Joel funderar över när demokratin egentligen inskränker på vad som inte får debatteras? ”Det är ju därför vi debatterar, på g rund av viljan att utveckla demokratin, för att få perspektiv, för att lära oss demokratins spelregler”. Varför tror du att PeaceQuests utskott kom upp i riksdagsdebatten? - Någon skall stå till svars, och då tillåts det tydligen väldigt långt dragna kopplingar och orsakssamband.Till och med så långt att diskussioner som förespråkar ickevåldsliga aktionsmetoder skall skuldbeläggas! Det beror på hur långt man går som politiker. Per Unckel valde helt enkelt att gå hela vägen.Många metoder är tillåtna i röstfisket,säger Joel Lindh. Debatten i riksdagen byggde inte på missförstånd utan på sakfel.Ingen ringde till Joel Lindh för att få veta vad som egentligen hände. Läs hela debatten på: www.peacequest.se/pajkastning 07


08


Hjälp! Kameran går Kosovo, idag mediernas gunstling, imorgon övergivet och förpassat till historien. De stora nyhetsmakarna omgrupperar sig fort och gärna. Logiken som styr är inte alltid lätt att följa. T E XT & FOTO: JOHAN LU NDBE RG

       augusti omöjligt att genom någon av nyhetsjättarna   , ,  eller      få några uppdateringar om det då spända läget i Makedonien, eftersom den norska kronprinsens bröllop dominerade ut alla andra ”nyheter”. Av samma anledning är det efter den  september omöjligt att genom svensk media tillgodogöra sig någon som helst relevant täckning av situationen på Balkan. Den enda svenske kor respondenten som varit stationerad i regionen efter krigen,  :s Hans-Henrik Rönnow, skickades omedelbart hem. Det fanns helt enkelt inget utrymme för hans artiklar längre. Inte ens under parlamentsvalet i Kosovo i november fick Sveriges största dagstidnings korrespondent rapportera på plats. Då ansåg   honom nämligen mer behövd i Zagreb där regeringen förberedde en stämning mot det -baserade medicinföretag som har tillverkat analysfilter i Ronneby som misstänktes ha orsakat  njursjuka människors död i Kroatien. Hur många som dog i Kosovokriget är fortfarande oklart. En stor dödssiffra är emellertid inte synonymt med en stor nyhet.Till exempel befann sig under :s bombningar av Kosovo och Serbien fler än  reportrar på hotellen i angränsande Makedonien,medan konflikterna i till exempel Kongo och Sudan,som krävt många fler dödsoffer, är något vi först efteråt får läsa eller höra om.Om ens det. Hösten/vintern  spelas Afghanistan på den stora scenen och Kosovo sätts möjligen upp på någon förlusttyngd förortsteater. Regisserar gör    och   , vi andra följer snällt efter. Den  september och de efterföljande bombningarna av Afghanistan, har inte bara fått Kosovo att halka ned från   :s svårbestigna nyhetstopp, utan som en direkt konsekvens av det packar många organisationer nu ihop därifrån för att åka till Afghanistan. På samma sätt som de en gång övergav Bosnien för Kosovo.

Man vill gärna tro att det är humanitet som driver de humanitära organisationerna, men det är svårt att blunda inför det faktum att det är medierna som i slutändan bestämmer var hjälpen behövs bäst.Det är en underdrift att säga att viljan att hjälpa flyktingar från Afghanistan – liksom medias närvaro – var betydligt mindre under den Sovjetiska invasionen av landet - än den är nu. Draget till sin spets kan man säga att det är några få chefer inom några få nyhetsföretag som styr inte bara det internationella samfundets agerande utan även – som en följd av detta – den ekonomiska utvecklingen i till exempel Kosovo. För Kosovos ekonomi får de ”internationellas” flykt enorma konsekvenser. Det internationella kapitalet (och det kriminella möjligen) är här det enda att räkna med.Det finns inga fungerande statligt ägda fabriker eller företag (vilken stat skulle äga dem?).Någon export förekommer inte (annat än av vapen och narkotika). Några skatter att finansiera det offentliga med finns inte (man betalar till exempel inte inkomstskatt.) Och de småföretag finns inte som inte är direkt beroende av att deras varor eller tjänster köps av internationella eller lokalanställda med löner från internationella organisationer. I samma stund som World Food Programme skickar sina lastbilar till Afghanistan tvingas därför ett antal bensinmackar, biltvättar och verkstäder i Kosovo i konkurs, i samma stund som kollegorna på      blir förflyttade till Afghanistan slår därför ytterligare lunchrestauranger igen. Naim Shala, fotograf och före detta engelsklärare, driver en liten fotobutik som har mestadels internationella kunder. Han uppskattar att bara % av de internationella som var här vid samma tid förra året är kvar. Siffran torde ligga nånstans där, möjligen något högre. Då fanns här   internationella. På en befolkning av två miljoner och tillsammans med   soldater gör det knappt fem procent. Det kanske inte låter så mycket, men lägg då till att de fem procenten stod för uppskattningsvis  % av efterfrågan och att det påverkar ekonomin negativt blir genast lättförståeligt. Rent konkret syns det här på att bostadspriserna – som varit i klass med de i Stockholm – sjunkit som sten.Eller på att en piratkopierad  -skiva den  september kostade   ( kr) och två månader senare hälften så mycket. Låt oss hoppas att hjälpen hamnar där den bäst behövs.

09


10


The Cage YU Program Building, ibland med tillägget Experimental, är den officiella benämningen. Men de som bor där kallar den The Cage (buren). Johan Lundberg berättar här i bilder om projektet för multietniskt boende som i praktiken blev ett fängelse.         från regeringen i Belgrad i början på nittiotalet. Tanken var att runtom i det alltmer sönderfallande Jugoslavien uppföra byggnader där lägenheterna föredelades med hänsyn till etnisk tillhörighet. På så vis skulle man komma till rätta - trodde man - med de etniska motsättningarna som började bli ett reellt hot. Mitt i Kosovos huvudstad Pristina står sedan  en av dessa byggnader. Här bor ett hundratal serber mitt i en stad som annars är etniskt homogen. Det är möjligt endast tack vare den -ledda internationella fredsstyrkan,    :s, dygnet-runt-bevakning. 11


Som alltid klockan fem på eftermiddagen ligger han i sängen och sover – med kläderna på. Rumskamraten Ivan har fått ett av de eftertraktade tolkjobben på   och nu är det bara han som är arbetslös i hela byggnaden.Utan någon att prata med går tiden långsamt. Bättre att sova nu då,när ingen är hemma. Det är en dag som alla andra i Predrag Radusinovics liv, en sån där som aldrig kommer tillbaka. Halv sex är det dags att gå upp, då har han en timme på sig att göra sig i ordning och kanske gå ned till affären, innan Ivan kommer. Att Ivan kommer just då kan han vara säker på,för han eskorteras fram till dör ren i  -bil,nåt annat vore otänkbart. 12


13


På väg från affären, som ligger en bit bort men i samma byggnad, slår någon Predrag bakifrån över näsan med vad han senare i polisförhöret ska beskriva som ett mjukt föremål. Det hände precis i den döda vinkeln nedanför en trappa, så de brittiska soldaterna såg ingenting. Han berättar upprört för Ivan som tar det hela med lugn, det är inte första gången något liknande händer. Den tid Predrag inte slår ihjäl med sömn,dödar han med teven. Utbudet erbjuder dock inga serbiska kanaler, och av albanska förstår han inte särskilt mycket. Men varje dag klockan : och : är det film, och den är oftast på engelska. Predrag är sedan ett tag tillbaka mer eller mindre fri från tyngre droger. Men rullar Ivan en joint,tackar han inte nej. Och så har ännu en dag passerat i Predrag Radusinovics liv, av ingenting förmörkad,en nästan lycklig dag. 14


15


Citat:LunaLo, , programledare för Serbiens populäraste ungdomsprogram XXXsterica.

Lunabo, 27, programledare för serbiens populäraste ungdomsprogram Xxxsterica. ”I´ve never done so much drugs as during that period. LSD, Ecstacy, Weed”. Nenad, 24, driver kulturproduktionsföreningen MOVE. ”It is not human to be silent”. Dejan 23, DJ i kollektivet Teenage Techno Punks som under Milosevicregimen och NATO-bombningarna ordnade fester varje kväll på sin klubb Industrija. T EXT: ALI FEGAN, FOTO: JOHAN LU NDBE RG

,     när flyglarmet går och den stad man bor i blir bombad av världens starkaste militärmakt? Medan bomberna föll våren  manifesterade tusentals ungdomar att kriget inte var deras genom att knulla,knarka och dansa. Trötta på isolation, besinningslös och destruktiv nationalism och trånga framtidsutsikter. Lägg därtill en stark känsla av att vara förorättade:”Jaha, är det genom att bomba vår stad ni tackar oss för att vi kämpat mot Milosevic i flera år?” De tre var också medlemmar och drivande i organisationen     (Motstånd) som under flera år samlade ungdomar över hela landet och som till slut var en av de avgörande aktörerna i stormningen av parlamentet och Milosevic fall. De händelserika dagarna innan den :e oktober samlades  -tals ungdomar för att bjuda regimen motstånd. Inte bara studenter utan alla som ville protestera var där. Och det lyckades. Den efter revolutionära euforin är fortfarande närvarande bland den unga befolkningen i Belgrad. Det är ett ständigt 16

fikande, festande och varje person jag stöter på har storslagna planer på att för verkliga personliga drömmar. Det är ena sidan av myntet.Den andra visar en mörkare sida där alltfler ungdomar använder tunga droger. Serbien sägs vara drogslussen till Europa,via vilken stora delar av knarket som når oss passerar. På vägen stannar förstås en hel del.Det är vanvettigt billigt, kvalitén är låg och tillgången hög. Technokulturen, som är den största ungdomskulturen idag, odlar också den en liberal knarkideologi och på de stora fester som ordnas konsumeras långt mer droger än alkohol. Dejan, som är en av huvudrollsinnehavarna i technokulturen i Serbien säger att ”knarkproblemet är individuellt. Den som vill tar det. Det är så lätt att fokusera på drogerna och skylla technon för allt.Det är bättre att se vad technokulturen står för.” Efter tio år av krig,isolation och sanktioner är det bäddat för att stora delar av ekonomin ödeläggs eller hamnar i händerna på maffian.I Serbien kan man beskriva ekonomin i skalan mörkgrått till svart.Enligt Dejan går det inte att lyfta ett finger i Belgrad utan att maffian är inblandad. Technokulturen, menar Dejan, är en motreaktion till maffian. Mot Dieselkulturen. Diesel är de män som glider runt i svarta bombarjackor nedstuckna i sina fejk-Dieseljeans,guldkedjor och som lyssnar på nationalistisk folkpopmusik och kör dyra bilar.Technokulturen tar avstånd från dem och är ett sätt att ta kontroll över sitt eget liv. Att välja att leva sitt liv långt från myndigheter och pseudomyndigheten över dem alla: Maffian. Någonstans mellan anarki, organiserad kriminalitet, dekadens, droger och ljusare framtidsplaner befinner sig den unga generationen i Belgrad. Eller som en professor i sinologi förklarade det:”Berlin på -talet är Belgrad på -talet.


Använd globaliseringen rätt. Samarbeta.

          även haft informationsverksamhet i följande länder:   , Nederländerna,Ryssland, Norge, Finland, Italien, Storbritannien, Belgien, Lettland, Vitryssland, Danmark, Frankrike, Tyskland, Schweiz, Israel, Bosnien och Hercegovina, Spanien, Australien, Kanada, Indonesien, Makedonien, Portugal, Irland, Mexiko, Nieue, Indien,Chile, Japan,Kroatien,Grekland,Rumänien,Österrike,

Litauen, Colombia, Luxemburg, Sydafrika, Tjeckien, Nya Zeeland, Kina, Zambia, Slovakien, Ukraina, Costa Rica, Pakistan, Ungern, Hong Kong, Turkiet, Brasilien, Ecuador, Singapore, Bulgarien, Filippinerna, Island, Estland, Sierra Leone, Jordanien och Polen. Källa: Besökstatistik på www.peacequest.se 17


PeaceQuest  Våren Makedonien och Kosovo mår bättre! Volontärerna Johan, Alvaro, Zorica och Nina besöker ett antal konfliktdrabbade områden. Kontaktskapande verksamhet tillsammans med kurser om konflikthantering lägger sig som ett helande plåster över det öppna balkansåret. Mars Träning för tränare i konflikhantering. Under fyra dagar i Jönköping trimmas ett antal medlemmar för att själva klara av den stora uppgiften.Efter träningslägret är medlemmarna fit for fight, de kan nu på egen hand utbilda människor i konflikthantering. Maj Gatstenar eller förhandlingar? PeaceQuest och Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer anordnar ett seminarium där man talar om två ytterligheter, gatstenar och förhandlingar. Dessa påverkansmetoder blöts och stöts under ett antal dagar på Ungdomsriksdagen (    ). Juli Internationell träning i stereotypbrytande. Unga israeler, palestinier och svenskar knäcker sterotyper i Sala. Ett läger som avslutar ett av PeaceQuests största projekt genom tiderna. You can run but you can’t hide! Inte ens i Skånes skogar kommer man undan PeaceQuest. Över  scouter fick i olika omgångar lägga fickkniven åt sidan och lyssna på föredrag om konflikter och konflikthantering. 20

Hösten Studiecirkel i konflikthantering. Ett PeaceQuest-gäng i Linköping, med siktet inställt på fred, har kontinuerliga träffar under hösten där man diskuterar fredlig konflikthantering. Oktober Hemsidan. Med g rym känsla för form, färg och text skapar  -trillingarna Leenus, Cecilia och Christina hemsidornas hemsida.Skåda mästerverket på www.peacequest.se. Grundkurs i konflikthantering – the first episode. Vad är konflikt? Hur löser man konflikter på ett fredligt sätt? Dessa frågor diskuterades livligt några dagar i Uppsala.Deltagarna kom in i grundkursen som gröngölingar och ut som nån Annan. November Göteborg ryter till! PeaceQuest i Göteborg samlar  personer till ett debattseminarium. Detta gör man i samarbete med  och Attac. Debatten berörde bl.a. nya folkrörelser och media. December Grundkurs i konflikthantering – tränarnas återkomst. Ännu en gång räddar tränarna jorden från konflikter. Platsen är Lund.Nya medlemmar tränas i konsten att lösa konflikter på ett fredligt sätt för att slutligen gå ut i samhället med en ny inställning till livet.


Bli medlem och du får en stöddig T-shirt. (Så långt lagret räcker)

Vad är fred för dig? 01.

Seluah Alsaati, 18 år. Studerande, Akalla. – Att alla bara kunde leva i frid. Men det låter så uttjatat. När alla på jorden känner sitt och sina vänners egenvärde respekterat.

02.

Rasti Baban, 15 år. Studerande, Sundbyberg. – Jag tänker på Sverige, man bråkar inte. Svenskar är snälla. I Kurdistan är det inte fred.

03.

Erik Persson, 28 år. Hantverkare, Stockholm. – Trygghet. Man tänker ju bara på krig. Det man ser reportage om är ju krig, aldrig fred. Här i Sverige är fred självklart.

04. Malui Kaslcoglou, 61 år. Förtidspensionerad lärare, Sollentuna. – I Costa Rica har dom ingen armé, dom håller freden utan armé i ett område som är konfliktdrabbat. Att vi kan ha en armé till ingen nytta när vi har över 5000 uteliggare är sanslöst. Vi fördelar våra resurser fel. Vi landar på månen men kan inte fi xa växeln i Karlberg. 05. Eva Samuelsson, 24 år. Socionomstuderande, Enskede – Samverkan, frånvaro av våld. Dialog på alla plan. En strävan att lösa konflikter utan våld, en ambition. Att man möts från båda håll. Mer empatiska människor på höga maktpositioner, ÖB borde vara socionom. 06. Sasa Bjurling, 19 år. Dansare, Kista. Det är mer än bara frånvaron av krig, också frånvaron av till exempel fördomar. När alla människor inser att de ska behandla andra som de själva vill bli behandlade.

21


En annan väg Den palestinska intifadan med de välbelysta ”stenkastarna” och ”självmordsbombarna” är en sanning, men vad som allt som oftast hamnar i skymundan är den stora skaran som valt en annan väg än våldets. T EXT: ER IK BACKMAN & CE CILIA HELDERYD, ILLU ST RAT IO N: JULIA PEIRONE

             Palestinian Center for Rapprochement between people,   , är en organisation belägen i Beit Sahour strax öster om Bethlehem som jobbar med ickevåldsmotstånd i sin kamp för rättvisa. Organisationen startades under den förra intifadan, , när några av invånarna i Beit Sahour bestämde sig för att bjuda in israeler till sin stad. Tanken var att ge utrymme för andra än politiker från de båda sidorna att träffas. Dialogmötena, eller torsdagsmötena, har fortsatt sedan dess och där träffas palestinier och israeler och får en chans att dela med sig av sina perspektiv. Många av dem som deltar i dialoggruppen är också med och genomför   :s andra aktivteter. Aktiviteter som utbildningar i till exempel demokrati och stereotypbrytande och ickevåldsliga direktaktioner.   :s direktaktioner berör framförallt två områden; utbildning och rörelsefrihet, två värden som ofta är hotade genom ockupationen.Vägen till Beir Zeituniversitet stängs ofta av på grund av ”säkerhetsskäl”,vilket gör att lärarna inte kan komma till skolan och eleverna blir utan undervisning. Många elever och flera lärare vid universitet kommer från Beit Sahour.    har därför flera gånger, tillsammans med universitetets elever, arrangerat marscher som går längs den avstängda vägen.Tanken med detta är – förutom att komma 22

till universitetet – att se huruvida det är vägen som är avstängd eller om det bara är ett medel för att stänga universitetet. Stängningar av utbildningsplatser är något som ofta väcker starka protester på de palestinska områdena.I ett land där det mesta är osäkert är utbildning en av de få saker man kan satsa på. Och palestinerna satsar, de har bland den högsta eftergymnasiala utbildningsfrekvensen i världen. Den palestinska myndigheten har flera gånger uppmanat  att skicka internationella observatörer till området men Israel vill inte gå med på det.    har därför på egen hand arrangerat program så att internationella organisationer kan vistas i Beit Sahour och dokumentera vad som händer. Internationell närvaro ger, förutom chansen till mer bredd i nyhetsbevakningen, en ökad säkerhet mot olika militäraktioner. Det mest konkreta exempel på hur rörelsefriheten begränsas, är genom de vägspärrar som sätts upp längs vägarna och hindrar all trafik.Under två julveckor , deltog ca  personer från andra länder, framförallt från England och    i    :s aktioner. Flera försök att ta bort vägspärrarna gjordes, aktivisterna använde sina händer och andra små verktyg. Soldaterna kunde varken använda sina vapen eller bulldozers, men de kunde släpa bort aktivisterna, då aktivisterna aldrig använder sig av våld som motstånd. Efter en lyckad demonstration till Beir Zeituniversitetet skrev Ghassan Andoni,direktör för   , om aktionen: ”Kan vi drömma om fler aktioner, större massor, och fler ställen? I sådana fall kan ingen stoppa vårt motstånd till dess att den sista israeliska soldaten klivit ut ur vårt land.Det här är en kallelse till både internationella och palestinier att engagera sig.”


23


Frankeras ej. Mottagaren betalar portot.

Bli medlem! Namn:............................................................................................ Gatuadress:................................................................................

PeaceQuest

Postadress:.................................................................................

Svarspost

E-post:...........................................................................................

122 248 600

Telefon:.........................................................................................

110 09 Stockholm

Jag vill bli framtidssponsor och bidra med .................. kr/månad, (minst 20kr/mån) som dras från mitt konto en gång per månad. Kontakta mig om detta. Jag vill bli medlem, skicka inbetalningskort.

24


På förvintern år 2000 skickade PeaceQuest tre volontärer till Balkan. Redaktionen ställde frågorna som avslöjar deras sanna personligheter.

01. Vad är kärlek? 02. Vem är Gud? 03. Vad händer när våra kroppar ruttnar? 04. Vad är lycka? 05. Vad vill du drömma om i natt?

F OTO: JOHAN LUNDB ER G

Nina 01. Kärlek är en egendomlig känsla och att våga. 02. Gud är vår inneboende godhet. Det man vet är rätt. 03. Vad händer när våra kroppar ruttnar.. Kroppen lever vidare i naturens kretslopp och våra minnen och minnet av oss lever vidare hos andra människor 04. Lycka är upprymdhet och att kunna ta tillvara på stunden. Leva i nuet. 05. Jag vill drömma om min prins inatt.

Hatxihe 01. Det vackraste som finns. Att se människan i varje människa. 02. Vi säger att Allah är en man, men egentligen tror jag det är en kvinna. En mycket stark och mycket god kvinna. 03. Dom svarta fåglarna äter upp dom. 04. Att få röra sig fritt och göra det man vill, jag skulle vilja studera konst. 05. Jag vill inte drömma, jag drömmer bara mardrömmar.

Johan 01. Kanske att inse att jag är du, och att vi är dom, det vill säga vi. 02. Många människors tröst i en värld som i övrigt saknar givna värden. 03. Hellre ruttna utifrån än inifrån; hellre som död än som levande. 04. Kanske att inte längre söka förstå, men förstå ändå. 05. Om en statslös värld där vi i tid insåg att kapitalism och konsumtionism var fel väg.

Zorica 01. Hm, jag vet inte, jag känner det alltid, om kärlek ”återfås”, då kan man bli kär, om inte, så gör det ont…mycket ont… som jag känner nu! 02. Universal energi. 03. Vår energi (själar) möts i den universala energin. 04. När jag blir kär… 05. Om honom…om kärlek…och lycka…

Alvaro 01. Det är att finna förståelse. Vi älskar det vi förstår. 02. Det är han, hon eller det som finns för att ge oss trygghet när ensamheten infinner sig i kroppen. Vi konstruerar honom efter våra behov, och vi dödar honom vid ickebehov. 03. Vi reinkarneras och blir berg, blommor, delar av födan som andra människor och djur intar! Vi blir en del i en oändlig historia! 04. Det är att finna förståelse utan att behöva kunskap. 05. Att jag ligger på en sandstrand, det är hett i luften, varmt i vattnet och det ligger en rebellflicka bredvid mig. Vi hör när det ropas ut i radion att Göran Persson sagt att vi ska bli en förstående och fredsälskande nation. Och Milton Friedman läggs in på mentalinstitut för att få den medicinska hjälp han behöver.

Nina Lindholm var i Bosnien, Alvaro Diaz-Ibarra i Makedonien och Johan Lundberg i Kosovo under vintern 2000/2001. Deras uppgift på Balkan var att knyta nya och underhålla gamla kontakter med lokala NGOs och att arbeta i dessa där nere. Samt att finna en volontär från varje land för att arbeta tillsammans med dem i Sverige. Den känsliga politiska situationen i Makedonien respektive Kosovo under perioden i kombination med krångliga och stela visumregler ledde till att Zorica Prokic från Bosnien ensam fick företräda volontärerna från Balkan. Hatixhe Gashi la dock ned så mycket arbete på att försöka få ett visum att hon räknas in i volontäruppsättningen. Läs den rafflande berättelsen om hur Hafixhe inte fick ett pass på www.peacequest.se/hatixhe.

25


Minsk – en kärlekshistoria Människa för människa. PeaceQuest arbetar med förändringar i det lilla. Och många är de vars liv förändrats radikalt på grund av PeaceQuest. Möt Maria, PeaceQuestveteran, som bytt såväl hemland och språk som syn på pengar och karriär. Hon flyttade till Vitryssland, av en lycklig slump. T EXT: K INA BÖR JE SON, FOTO: JOHAN LUNDBERG .

PeaceQuest firade tioårsjubileum . Maria Pettersson hade följt med en klasskompis till Stockholm. – Det var de trevliga och roliga människorna som jag mötte den helgen som fick mig att bli medlem.Efteråt åkte vi hem till Lindesberg och startade en lokalgrupp som kämpade för källsortering i skolmatsalen,berättar Maria. Det är som att trycka på en knapp, för plötsligt väller minnen över Maria, och hon återger nästan ett helt decennium av olika PeaceQuesthändelser. Med ett otroligt detaljminne berättar hon om spännande episoder och storslagna projekt. Allt minns hon - utom en sak - nämligen namnet på lokalgruppen som hon och klasskompisen startade för nio år sedan. Första gången Maria fick upp ögonen för Vitryssland var sommaren . PeaceQuest reste i Central- och Östeuropa för att hitta möjliga samarbetspartners.Fyra veckor hade gått och de hade träffat en mängd organisationer men ingen som väckt Marias intresse. – Mest gamla farbröder med tryckta broshyrer, berättar Maria och himlar med ögonen. Men sen kom vi till Vitryssland och träffade Next Stop New Life (   ), och det kändes som om vi äntligen hade hittat hem,de var som oss,säger Maria. Hur Minsk,huvudstaden,såg ut eller vad hon kände inför landet minns inte Maria,för det som gjorde starkast intryck var personerna hon mötte och att ungdomsorganisationen     påminde så mycket om PeaceQuest. – Mitt andra möte med  var som en förälskelse, berättar Maria. Känslan från första mötet bara förstärktes.Vi fick en mer personlig kontakt med varandra och började smida planer på gemensamma projekt. Demokrati blev den röda tråden genom alla de olika 26

projekt som följde. PeaceQuests första demokratiträning skapades och genom gemensamma träningar och volontärutbyten växte relationerna mellan PeaceQuest och    . Själv bestämde sig Maria för att lära sig ryska.Planen var att åka till St. Petersburg,men efter ett tips från en nära vän om Minsks lingvistiska universitet och ett lyckosamt misstag från    hamnade Maria istället i Minsk. Efter studier följde praktik på     där Maria fungerade som internationell länk mellan vitryska och svenska organisationer. – Man är dum om man flyttar till Vitryssland för landets skull. Jag har inte valt landet utan människorna. Det svåra samhällslivet gör vardagen enkel, absurt nog. Det finns en sådan livsglädje i den del av det dagliga privata som politiken och president Lukasjenka inte kommer åt. Efter två års vistelse i landet har Marias perspektiv förändrats. – Jag tar problem lättare nu och blir inte längre arg för att saker och ting inte alltid fungerar. Avsaknaden av en fungerande ekonomi gör att pengar och karriär känns mindre väsentligt.Det finns ju ändå inga att tjäna.

”Jag tar problem lättare nu och blir inte längre arg för att saker och ting inte alltid fungerar.” För närvarande befinner sig Maria i Sverige. Efter ett besök i Sverige vägrades Maria inresa i Vitryssland, utan att få någon närmare förklaring till varför. Nu försöker hon vänja sig vid att vara i Sverige på obestämd tid. Men hur vänjer man sig vid censur och att inte kunna tala fritt? - Jag har vant mig vid sådant som jag trodde jag aldrig skulle klara. Man anpassar sig till att veta att man förmodligen lever med avlyssnade telefoner. Istället pratar man om viktiga saker när man träffas. Efter ett visst trugande erkänner Maria var hon helst ser sig själv om tio år. Då delar hon sin tid mellan Minsk och Sverige och har tillsammans med vännen Irina startat Minsks första riktiga vegetariska restaurang.Senare den kvällen säger


Maria högt och rakt ut i luften: – Origo! Så hette lokalgruppen hemma på Lindesbergs gymnasieskola. Varför just Origo vet jag inte, det lät väl fräckt,säger hon nöjd över att komma ihåg. Origo betyder nollpunkt och ursprung.Idag,nästan tio år senare, har namnet fått en mycket passande innebörd. Nollpunkten var den där första PeaceQuesthelgen och hennes PeaceQuestursprung blir lokalgruppen hon och

kompisen bildade. Sedan dess har mycket hänt, och Marias engagemang i PeaceQuest har gett erfarenheter och upplevelser som tagit henne världen över. Men hjärtat har fastnat i Minsk.Maria har hemlängtan.

Läs mer om den dramatiska utvisningen av Maria från Vitryssland på: www.peacequest.se/maria 27


I en värld präglad av färg och form kan man fråga sig om det finns en stil, ett mönster, eller en färg som associerar till fred, lugn och harmoni. Med utgångspunkt från föregående mening fick två formgivare fria händer att skapa varsin produkt som på ett eller annat sätt ska väcka tankar om fred.

Melina Candán, textildesigner/illustratör: Motsatsen till frihet är fångenskap, därav den gallerliknande överdelen på klänningen. Nederdelen representerar frihet. Detta illustreras av tyget som böljar fritt i vinden. Fredens färg är grönt. Fångenskap

Frihet

28


Bryt mönster!

Våga vara annorlunda!

Johanna Jelinek, möbeldesinger: När man äter vid bordet, lägger man kroppstyngden på stolens framkant vilket resulterar i att stolen vippar framåt/nedåt och ryggen pressas automatiskt upp i en rak ställning.Då man ätit klart kan man luta sig tillbaka och inta en avslappnad position. Jag upplever den vita färgen som fredens färg. 29


Delat läger Substantivet möte och verbet att mötas går att hitta i snart sagt vartenda PeaceQuestdokument som skrivits sedan 1983. Att verka för möten – som metod, syfte och mål - det är PeaceQuest i ett nötskal. Men i somras genomförde PeaceQuest en träning där alla inblandade gjorde sitt yttersta för att mötet INTE skulle ske. T EXT: CH RI ST I NA WASS HOLM, ILLU ST RAT I ON: JU LIA PE IR ONE

       klimax på PeaceQuests största projekt någonsin. Ett projekt som under två års tid fört samman israeler, palestinier och svenskar. Ett projekt där de stereotyper och fördomar deltagarna hade gentemot varandra drogs fram i ljuset och prövades mot de verkliga människor man mötte. Men så flammade den andra intifadan upp, i september , och la grande finale blev något helt annat än det som skr ivits i projektplanen. Träningen i stereotypbrytande för unga människor från Israel, Palestina och Sverige i juli var den sista aktiviteten i det två år långa projektet som PeaceQuest, israeliska Re’ut Sadaka och palestinska Rapprochement Center haft tillsammans.Projektet startades -, i ett politiskt klimat som gav visst hopp. Men sedan hösten  blev det svårare att resa till varandra, svårare att mötas. De gemensamma aktiviteter som var planerade för vintern och våren fick skjutas framåt och framåt, men på vars och ens hemmaarena har arbetet fortgått.Så under våren  funderade man på om den sista träningen skulle gå att genomföra i Sverige. Skulle alla palestinier få utresetillstånd,till exempel? Hur skulle det fungera för palestinier och israeler att mötas efter snart ett år av våld och krig? Men projektgruppen skulle få andra saker att fundera över. När de tre organisationerna hade ett sista möte inför träningen, i juni, på Västbanken, kom beskedet från Rapprochement Center: ”Vi kan inte genomföra en träning tillsammans med Re´ut Sadaka.Vi kommer gärna 30

men vi kan inte vara tillsammans med dem. Klimatet här hemma tillåter inte det,vi skulle kunna få problem efteråt.” Logistik På baksidan av ett kuvert skissar han snabbt upp en karta. ”Här är Salberga, där bodde den palestinska gruppen och hälften av svenskarna. Och här nere ligger Sofielund, Missionskyrkans vandrarhem, där israelerna och resten av svenskarna var.” – Hur långt var det emellan? – Tio minuters promenad. – Och de träffades aldrig? – Nej,de träffades aldrig. Jonas Boutani-Werner kom till PeaceQuest i rättan tid.Han trädde in i en sliten Mellanösternkommitté och sa ”ja, jag vill gärna jobba med träningen i sommar”. Och jobba fick han. Som ansvarig för allt det praktiska för två parallella läger, med anvisningen:”De får inte mötas.Det får inte se ut som att det är ett gemensamt arrangemang.” Lägg till två minibussar,  deltagare och tio tränare, coacher och kordinatörer och   kronor att hålla ordning på. – Jag skulle aldrig göra om det! Jag blev så sjuk efteråt, ville inte höra namnet PeaceQuest på mycket länge. Jonas kan leva sig in i alla de hysteriska situationer som uppstod även nu, ett halvår senare. Den värsta av dem kan han återberätta i detalj,minut för minut.Det var planerat så att efter halva träningen skulle den palestinska och den israeliska gruppen byta boplats. Svenskarna skulle däremot stanna där de var. På så sätt skulle icke-mötet kunna bli ett slags möte i alla fall,med de svenska deltagarna som en slags broar mellan två öar. Svenskarnas packning skulle flyttas medan deltagarna var ute och paddlade kajak och besökte Sala silvergruva. Ja, en grupp paddlade medan den andra kollade in gruvan, givetvis.Men strax innan flytten skulle ske


31


sa ledarna för den palestinska gruppen att de inte ville genomföra det. Man skulle komma för nära ett gemensamt arrangemang,bilden av två separata träningar skulle spricka. Men boendet skulle bytas ändå,den skilda standarden krävde av rättviseskäl detta. Femton gånger två deltagare skulle snart komma tillbaka och visste inte vart de skulle ta vägen.Mobiltelefonerna gick varma och Jonas gjorde en skiss över hur bussar, packning och deltagare skulle röra sig under de närmaste  minutrarna. – Funkar det här, då finns Gud,sa Jonas till sig själv.

Andra sidan myntet – På sätt och vis var det ett antiklimax,ja helt sjukt i relation till vårt mål. Men samtidigt: tre organisationer fortsatte att samarbeta i en tid när alla andra samarbeten var frusna. Kristina Hållén har haft en central roll i det stora projektet sedan långt innan det ens fanns på pappret. Som svensk coach rörde hon sig mellan båda lägren. Hon pekar på det positiva som ändå skedde i somras.Värdet i att israelerna och palestinierna fick en möjlighet att lämna det spända läget hemma, och hämta kraft för att hålla engagemanget vid liv. Och de möten som faktiskt skedde, mellan svenskarna och de andra, och i den israeliska gruppen. Den representerade nämligen ett stort spektrum vad gäller synen på palestinafrågan. Och i gruppen fanns både palestinska och judiska israeler. De palestinska israelerna, vars ställning i Israel är väldigt kluven, ville gärna träffa den palestinska gruppen. Och Kristina, som rörde sig mellan båda grupperna, fick svara på många frågor om vad som hände ”på andra sidan”. – Det var ju närvarande hela tiden, att den andra gruppen fanns.Både svenskar och israeler ställde sig frågande till arrangemanget. Men det var viktigt för oss att visa förtroende för Rapprochement Centers skäl. Den våldsamma verklighet som klev in i projektet och ändrade förutsättningarna för det har tvingat PeaceQuest att fundera över hur man jobbar.Tidigare har PeaceQuest främst utbildat  -konflikter och hur de kan hanteras fredligt.I det stereotypbrytande projektet har man trätt in i en pågående konflikt och tillsammans med parterna försökt hantera den. Kristina Hållén tittar tillbaka och frågar sig om det är rätt att jobba med stereotypbrytande när den politiska situationen är så het? Och om man var tillräckligt förberedda på spänningarna inom den israeliska gruppen. Ett annat dilemma var den makt som automatiskt, om än ofrivilligt, hamnade hos PeaceQuest i ett projekt som finansierades med svenska pengar. Och ändå.Det går att flippa myntet flera varv till.Deltagarna på träningen i somras berättar om fantastiska sommardagar, om sköna skratt, musik, nya insikter. På tre håll har man fortsatt att träffas. Och mötet blev av ändå, trots alla ansträngningar. För på avresedagen satt israeler och palestinier på samma plan till Tel Aviv.

32


Kalendarium PeaceQuest, våren och sommaren 2002 Mars Kickoff för den nya styrelsen. Tid 16-17 mars.

April Studieresa till Bosnien. Tid 4-14 april. Medlemshelg. Tid 6-7 april.

Träning för tränare i konflikthantering. Tid 23-24. Ickevåld och dialog. Workshops, föreläsningar och seminarier med gäster från gräsrotsrörelsen på Balkan. Tid under mars och april. Ickevåldsaktioner i Palestina. PeaceQuest Göteborg deltar som en av flera internationella organisationer i Palestinian Center for Rapprochement between People:s internationella kampanj för ett självständigt Palestina. Tid slutet av mars.

Maj Studieresa till Israel. Tid under maj. Juli Demokratiläger i Lettland tillsamans med Next Stop New Life och Baltic Center. Tid 25 juli–4 augusti. Håll dig uppdaterad på: www.peacequest.se/kalendarium

33


Detta är PeaceQuest PeaceQuest drivs av unga människors ideella kraft och bärs upp av medlemmar och framtidssponsorer. Vårt mål är en värld full av spänning – men fri från våld. T EXT: ISAK SV E NSS ON, KO NFLIK T H A N T ER INGSOM BU DSMAN I PQ.

         konflikthantering, demokratiutveckling och stereotypbrytande. Konflikthantering syftar till att träna människor att bli bättre på att hantera processer som leder i riktning mot allemanslösningar, det vill säga, lösningar där parternas grundläggande behov tillgodoses.För att skapa sådana processer finns det en mängd olika verktyg, varav en del lärs ut och tränas under så kallade ”grundträningar”. Demokratiutveckling handlar om att ge makt åt de som inte ännu har den (”empowerment”). För att utveckla demokratin behöver vi skapa metoder för att tidigare ickehörda åsikter skall komma fram, vare sig det är den demokratiska oppositionen i Vitryssland eller ungdomars 34

perspektiv på  -systemet. Om konflikthantering handlar om att finna processer som tillgodoser alla parters behov, så handlar demokratiutveckling mer om att stärka den ”svaga” parten. Stereotypbrytande är en förlängning av konflikthantering,där man arbetar direkt med människors attityder, fördomar och fiendebilder. Det är en mer praktisk form av konflikthantering än de träningar i konflikthantering som ofta håller sig på en allmän nivå och tränar deltagarna i generella färdigheter. Naturligtvis går områdena in i varandra. ”Freden” kan sägas befinna sig i gränssnitten mellan dessa tre områden. Fred förutsätter bland annat en levande demokrati, där stereotyperna mellan olika g rupper är brutna och människor såväl som länder hanterar konflikterna fredligt. Målet är en värld full av spänning – men fri från våld. Läs mer om PeaceQuests syn på konflikthantering på: www.peacequest.se/kho


PeaceQuest Lundagatan ,   Stockholm.        :  ‒  . : ‒  .       : www.peacequest.se  ‒    : info@peacequest.se



PeaceQuest annual report 2001