Issuu on Google+

KVINNOR • KONST • KULTUR JUST NU GILLAR VI …

#46 2016

ANNA PETTERSSON TEATERKONSTENS FÖRNYARE PINA BAUSCH SARA BROOS: ”JAG VILL INTE VETA ALLT OM MIN MAMMA” STENARNA ROPA RÖKPELARE ÖVER ISTANBUL WWW.CORA.SE

_ 1

Pina Bausch, Juilliard School, New York, 1960 .

69 SEK


JUST NU GILLAR VI …

KONST KONST KONST. Aktuella utställningar recenseras på Coras hemsida. www.cora.se

KVINNO PERSP EKTIV.

KVINNOR

KONST

KULTUR

KVINNOR • KONST • KULTUR

#46 2016

Pina Bausch, Juilliard School, New York, 1960 .

#46

Följ kulturlivet ur kvinnoperspektiv på Coras hemsida.

ANNA PETTERSSON TEATERKONSTENS FÖRNYARE PINA BAUSCH SARA BROOS: ”JAG VILL INTE VETA ALLT OM MIN MAMMA” STENARNA ROPA RÖKPELARE ÖVER ISTANBUL

HÖST 2016

WWW.CORA.SE

69 SEK

På omslaget: Pina Bausch Foto: Okänd Koreograf:Antony Tudor Juilliard School, New York, 1960 © Impact Photos Inc., Juilliard Archives

www.cora.se

_ 2


INNEHÅLL

#46

LEDARE SID

05

s.16

Rosor och tryckfrihet.

CORA VÄLJER SID

06

Kate Cooper, Gunilla Klingberg och Ursula Burke.

EN PIONJÄR SID

12

Unik utställning om Pina Bausch.

EN DROPPE I DESIGNHAVET SID

14

Ingegerd Råman.

JUST NU GILLAR CORA SID

16

Utvalt.

DE LEVDE SIN DRÖM SID s.6

20

Hans och Desy Viksten

KONSTNYHETER SID

s.12

22

Småländska stadsrum. s.22

.

45 MIN MED ANNA PETTERSSON SID

25

Cora möter talteaterns förnyare.

ORDLÖSA MÖTEN PÅ SICILEN SID

32

Porträtt av en okänd man.

BROTT OCH STRAFF SID

s.16

38

Konstens kritiska röst Tina Enghoff.

DE FICK STENARNA ATT ROPA SID

44

Performancekonst på gatan.

OSMINKAT OM GÅTFULL SJUKDOM SID s.18

48

Cristina Karlstam har läst Lina Kalmteg

DÖDEN, MÖDRAR, FLICKOR, MOTSTÅND, BLICKAR OCH IS SID

50

Lia Fallenius har läst sex böcker

JAG VILL INTE VETA ALLT OM MIN MAMMA SID 58 Sara Broos om sin film

KRÖNIKA SID

64

Ulla Lundström om stämningen i Turkiet. s.25

_ 03


JUST NU GILLAR VI …

Här skulle det ha suttit en prenumerationstalong! Om den fallit bort går det bra att prenumerera via info@cora.se eller att ringa direkt till Cora på tel 08-668 74 92

_ 4


LEDARE

Rosor i ett sprucket krus JAG HADE TÄNKT att den här krönikan skulle inledas med en liten historia om när jag stal en ros från en föreställning av koreografen Pina Bausch, men när jag läste Ulla Lundströms krönika om rökpelarna efter de förbjudna böcker som brändes i Istanbul efter militärkuppen 1972, drog jag mig till minnes alla de personliga berättelser jag hört från människor som upplevt bokbål, tvingats lämna sina bibliotek bakom sig, för att inte tala om alla de författare som tvingades fly för sina liv undan nazisterna. En av de mest gripande berättelserna av en överlevande fick jag av min dotters hemspråkslärare. En kvinna som älskade att läsa mer än allt annat och vägrade göra sig av med sina böcker när myndigheterna kom med påbud. Generationen innan hade tvingats bränna förbjudna (entartete) böcker i Hitlers Nazityskland, den här gången var det myndigheterna i DDR, Östtyskland, det som kallade sig för det bättre Tyskland, som påstod sig ha gjort upp med nazismen, som nu ägnade sig åt att censurera litteratur. Polisen gjorde razzia och böckerna upphittades förstås. Min dotters hemspråkslärare som då bara var elva år gammal hamnade i fängelse! Familjen vände henne ryggen och i sin hårbotten hade hon ännu i vuxen ålder kvar märken efter de cigaretter som torterarna tryckte mot huvudet på ett barn! Men vet du vad som var det värsta, sa hon till mig. Det var inte att familjen vände henne ryggen eller att hon hamnade i fängelse, det värsta var att man tog hennes böcker ifrån henne! Pennan är starkare än svärdet, som det heter. KONSTNÄREN ANNA VIOLA HALLBERG är aktuell med en utställning på Dunkers kulturhus med titeln Rekursivt avstånd. Den visar en del av gayrörelsen långa och tålmodiga kamp för mänskliga rättigheter. Homosexualitet som sjukdomsbegrepp avskaffades först 1979, alltså för inte alls så länge sedan. Just homosexuella är en grupp som ofta utsätts för hatbrott och bland annat om detta handlar utställningen Bending the Frame på Fotografisk Center i Köpenhamn, kuraterad av Tina Enghoff och Fred Ritchin. Men utställningen ställer också den viktiga frågan, i tider som dessa när medievärlden befinner sig i gungning, om konsten håller på att överta journalistikens roll som kritisk röst i samhällsdebatten. På årets bokmässa är temat yttrandefrihet. Tryckfrihetsförordningen firar 250 år och man frågar sig vem som får komma till tals? Och vad vi kan lära av historien? Ja, just det! Coras medarbetare Lia Fallenius har gjort ett urval av höstens mest intressanta böcker och konstaterar att just frågan om vem som får komma till tals och vem som ges röst att berätta är central hos dessa kvinnliga författare. •

Yvonne Ihmels PS Om någon nu till äventyrs skulle undra, så har jag kvar rosen men vad hjälper väl det? DS

_ 05

Yvonne Ihmels, Coras chefredaktör och grundare. Foto: Ulla Montan


CORA VÄLJER • KATE COOPER

_ 6


CORA VÄLJER • KATE COOPER

KONST

KATE COOPER TILL SVERIGE

Den engelska konstnären Kate Cooper, 2014 års vinnare av Scheering Stiftung Art Award, var den stora konstupplevelsen hos Kunst-Werke i Berlin hösten 2014 där hon fick sin första stora institutionella utställning, Trigged. Hennes undersökningar av den kvinnliga identiteten och den kvinnliga kroppen med avancerad CGI-teknik (Computer Generated Image) uppmärksammade vi här i Cora i en artikel och med en bild på tidskriftens omslag (Cora nr 39/2014). Nu är Cooper Sverigeaktuell som en av konstnärerna i Bonniers konsthalls höst­ utställning Insomnia där man behandlar sömnlöshet som kulturellt fenomen. Andra medverkande konstnärer är Katarina Löfström, Tamara Henderson, Julia Feyrer, Leif Elggren, Rafaël Rozendaal och Carsten Höller. Utställningen hos Bonniers konsthall pågår tom 22/1 2017.

_ 07


CORA VÄLJER • GUNILLA KLINGBERG

KONST

VARDAGSBRUSETS POET Utgångspunkten för många av konstnären Gunilla Klingbergs monumentala installationer är ofta vardagens alla symboler och kommersiella detaljer som i hennes konstnärliga gestaltning får ett metaforiskt mervärde. 2009 visade hon en imponerande utställning hos Bonniers konsthall i Stockholm där vår samtids konsumtionskultur, dess mönster och detaljer, var ett bärande tema. Klingberg är också en återkommande utställare internationellt. Nu är det Eskilstuna konstmuseum i Munktellstaden som är spelplatsen för hennes mångbottnade bildpoesi. Utställningen på Eskilstuna konstmuseum pågår till och med 6/11 2016.

_ 8


CORA VÄLJER • GUNILLA KLINGBERG

Parallelareal Variable. Gunilla Klingberg. Foto: Stuart Whipps

Parallelareal Variable från Eastside Project, Birmingham. Gunilla Klingberg. Foto: Stuart Whipps

_ 9


CORA VÄLJER • URSULA BERKE

_ 010


CORA VÄLJER • URSULA BERKE

KONST

KONFLIKTER

Den nordirländska konstnären Ursula Burke har blivit känd för sina skulpturer i lätt ”köttig” porslinslera där hon kombinerar historiska tekniker som påminner om skulpturer i marmor med samtida teman som konflikten i Nordirland. I hennes nuvarande utställning på Ormston Gallery i Limerick, Irland, avspeglas den tunna linjen mellan ett önskvärt civilsamhälle och verkligheten som den kan te sig ur ett nordirländskt perspektiv präglat av en postkonflikt. I en beskrivande text kring sina verk, skriver Ursula Burke själv om livet i Nordirland som ett samhälle där det pågår en konstant strävan för en varaktig fred mellan två samhällen. Ett arbete som ständigt måste förnyas. Utställningen Vestiges, pågår till den 22 oktober på Ormston Gallery, Limerick.

The Brazen Head. Ursula Burke.

_ 011


CORA VÄLJER • PINA BAUSCH

”Det intresserar mig inte hur människorna rör sig, utan vad som berör dem.” PINA BAUSCH (1940–2009)

Probe: Im Wind der Zeit Choreografie: Pina Bausch Folkwang Hochschule Essen, 1969 Foto: Rolf Borzik © Pina Bausch Foundation

_ 12


CORA VÄLJER • PINA BAUSCH

Pina Bausch dansar ett solo i föreställningen Danzón. Foto: Jochen Viehoff © Pina Bausch Foundation

KONST

EN PIONJÄR HYLLAS I BERLIN Pina Bausch räknas som en av pionjärerna inom den moderna dansteatern och en av de mest inflytelserika koreograferna i modern tid. Hennes mångåriga oevre finns nu samlat i en stor utställning i form av objekt, installationer, videor och fotografier på Bundeskunsthalle, Martin Gropius Bau i Berlin. Höjdpunkten på utställningen är en rekonstruktion av ”Lichtburg” – den gamla biografen i Wuppertal som Pina Bausch använde som repetitionsrum och där hon tillsammans med sina dansare utvecklat merparten av sina världsberömda verk för dansteatern. Under utställningstiden kommer besökare att kunna se föreställningar, filmer, offentliga repetitioner, delta i workshops och i samtal kring legendaren Pina Bausch, som i detta nummer av Cora även pryder omslaget i en klassisk position. Utställningen på Bundeskunsthalle, Martin Gropius Bau i Berlin pågår fram till den 9 januari 2017.

_ 13


JUST NU GILLAR VI …

EN DROPPE I DESIGNHAVET Med sin vattendroppe i glas bidrar Ingegerd Råman till organisationen Water Aids arbete att ge alla människor på jorden tillgång till rent vatten. Nu ställer Sveriges världs­ berömda designer och konstnär ut i konsthallen Vandalorum i Värnamo.

FÖR OSS I västvärlden är tillgång till rentvatten en självklarhet. Dricksvatten, vatten att duscha och bada i, att tvätta kläder i tar vi för givet. Men för en stor del av jordens befolkning är det som bekant inte så. I den del av världen som fortfarande lider av ojämlikhet och fattigdom är vatten en bristvara. I många länder i Asien och Afrika måste kvinnorna gå långt för att hämta de dyrbara dropparna ur rena källor. Vi minns de vackra bilderna av kvinnor i färgglada saris med glänsande mäs�singskrukor på huvudet. Vackra bilder, men en svår situation för kvinnorna som drar det tyngsta lasset för hem och familj. Och i detta ansvar är hämtningen av rent vatten en ofrånkomlig daglig syssla för många, många kvinnor. För andra finns det inte ens några källor att besöka för att få det livsviktiga vattnet. På 1980-talet bildades hjälporganisationen Water Aid i England, en organisation som nu nått ut över stora delat av världen och vars syfte är att hjälpa människor att få tillgång till det vatten som för oss är en självklarhet. Organisationens mål är att alla människor på jorden ska ha tillgång till rent vatten, sanitet och hygien 2030. Butikskedjan Indiska hör till dem som samarbetat med Water Aid och som på olika sätt försöker bidra till bättre levnadsförhållanden i Indien. För några år sedan inledde Indiska ett samarbete med den svenska glas- och keramikdesignern och konstnären

Porträtt Ingegerd Råman Foto: Jesper Brandt

Ingegerd Råman. Resultatet blev en kollektion glas och karaffer som såldes i Indiskas butiker. I det sammanhanget skapade Råman även den lilla vattendroppe i glas som kom att bli en enkel men effektiv metafor för vattnets betydelse. 20 procent av priset för Råmans arbeten för Indiska gick just till Water Aid. I dag är tyvärr Råmans projekt i Indien avslutat och endast restvaror i en och annan butik gör att man kan komma över hennes glasdroppe. I stället har Ingegerd Råman nu startat ett samarbete med Ikea genom att formge handgjort husgeråd under namnet Viktigt liksom möbler och andra inredningsdetaljer som nu säljs i utvalda varuhus världen över. Möblerna i naturmaterial är designade i samarbete med Ikeas egna formgivare Nike Karlsson och Wiebke Braasch och med hantverkare i Vietnam. Liksom när det gällde produkterna skapade för Indiska är Viktigt en limiterad kollektion. Men Ingegerd Råman är inte bara en humanistiskt besjälad designer utan också och kanske framför allt en av Sveriges främsta glaskonstnärer. Det är också som sådan hon nu framträder i stor skala hos Vandalorum centrum för konst och design i Värnamo där hennes utställning öppnat i dagarna. Utställningen är producerad i samarbete med Nationalmuseum i Stockholm. Den pågår i den italienske arkitekten Renzo Pianos byggnad i småländska Värnamo tom 27/11 2016. •  Cristina Karlstam

_ 14


JUST NU GILLAR VI …

En droppe liv. Skulptur i glas av Ingegerd Råman.

_ 15


JUST NU GILLAR VI …

Foto: Olle Hallström, Håkan Larsson

Björn Söderbäck.

TEXTILKONST PÅ HÖG NIVÅ Bok Tråden jag ärvde Inger Hallström Stinnerbom Heidruns Förlag

Denna bok presenterar ett axplock av Inger Hallström Stinnerboms kostymer, från Västanå Teater och även andra teatrar, men fjärran från scenens tiljor.

INGER HALLSTRÖM STINNERBOM

Teater presenterar och representerar det som i alla ber är ett skådespel – en fröjd för ögat och andra sinnen. är ett slags böljande ryggrad, dansen blir musikens ng i gungande polskor, rytmen och takten bygger upp valörer. Och mitt i denna virvel av ord, musik och dans r Hallström Stinnerboms praktfulla dräkter.

TEATER · FOLK · KOSTYM

Inger är skräddardottern som blev teaterkostymör, med Västanå Teater i Värmland som Namnet Hallström leder tillbaka till Hallströms skrädtsandsvägen i Torsby, där hennes far Einar ingick i andra nens skräddare. Denna bakgrund har spelat en viktig ennes framgångsrika karriär som kostymartist. kså fint att tänka hur hon utvecklat vardagens grå till gnistrande och konstfulla kreationer för Västanå on har fört in hantverket i konstens förtrollade värld idigt gett kvinnligt skapande en central plats i ett större hang.

ISBN 978-91-86699-42-0

9 789186 699420

TEATER · FOLK · KOSTYM Inger Hallström Stinnerbom

HEIDRUNS

2016-06-27 09:06

DET RIKTIGT SJUNGER om dräkterna när jag bläddrar i Inger Hallström Stinnerboms bok med ett urval av alla de kostymer som genom åren skapats till föreställningarna på Västanå teater i Rottneros. Det folkliga blir modernt och det moderna folkligt, sagan inspireras av verkligheten och vice versa – och det är detaljerna som gör

det. Även det som är fattigt får lov att vara vackert. I Kalevala förstärks det vilda och farliga av de råa kanterna. Men det hade lika gärna kunnat vara kostymerna ur en science fiction. Den röda sidensatingen i Peer Gynt lockar och böljar utmanande i dansen och i Romeo och Julia har fadern antagit gestalten av en svart samuraj, som tycks inspirerad av grekisk tragedi. Inger Hallström Stinnerbom har fört in hantverket i konstens förtrollade värld och samtidigt gett kvinnligt skapande en central plats, som poeten och författaren Bengt Berg så riktigt påpekar i ett kortare inlägg i boken. Kostymerna är för det

_ 16

mesta avbildade ute i naturen. Poserar gör musiker, skådespelare, sömmerskorna och Inger Stinnerbom Hallström själv och maken Leif Stinnerbom, teaterns konstnärlige ledare. Kläderna ska rent visuellt skapa en stämning och ge en känsla för en epok, ett djur, en sagofigur eller vilken roll skådespelaren nu är tänkt att gestalta. Den vändbara kjolen har blivit smått världsberömd, när den öppnas upp och knyts ihop bak till ett förkläde, byter det gråa vardagsliknande skepnad och blir till något silkeslent och sprakande österländskt. Andra gånger kan kjolen anta formen av en blomma. Det förälskade röda hos Julia och Romeo, mot allt det svarta och spetsiga har följt mig i minnet, liksom Klara-Gullas röda klänning, det som gör att hon blir så syndlig. Herrarnas stamp med klacken och rockens vågliknande rörelse i polskan. Ackordet i musiken ska ge ackordet i färgen i kostymerna, har Inger Stinnerbom Hallström själv uttryckt saken. Kostymerna är betydelsebärande som förmedlare mellan berättelsen och världen av idag. •


JUST NU GILLAR VI …

ETT DANSKT HOPP

Fur Umbrella Open. Fiona O´Dwyer. 2013.

Hope & Fear visades på fotobiennalen i Köpenhamn i augusti och september.

Hope & Fear är ett globalt videoprojekt av konstnären Charlotte HaslundChristensen med människor från sex kontinenter projicerad på tre screens. Det är människor på gatan, lärare, försäljare, poliser, konstnärer, präster och imamer, barn, ungdomar, föräldrar och morföräldrar – som talar direkt till åskådaren om sina rädslor och sina förväntningar. Alla fick besvara frågan ‘What is your biggest hope?’. Tillsammans har de skapat en kör av alla de olika språk som talas från Sydamerika till Asien, Afrika, Mellanöstern, Europa och Nordamerika. •

Fiona O’Dwyers utställning I Went Up the Mountain With Someone Else’s Story and Came Down With My Own (Jag gick uppför berget med någon annans berättelse och kom ned med min egen) på Galleria Huuto i Helsingfors, fokuserar på den mänskliga migrationens idé och verklighet. Utgångspunkten är hennes egen familjs migration och tvångsförflyttning i 1950-talets Irland. O’Dwyers idéer utformas av verkens performativa karaktär, förhållandet till tid och rum och materiaiet. Utställningen består av skulpturer, en video­ installation, teckningar och foton. Ämnet och bildspråket är djupt rotade i det irländska landskapets visuella och auditiva språk och arbetena har en musikalisk och erfarenhetsbaserad poetisk natur. – Materialen och processerna som jag använder har alltid sin speciella betydelse. Det har blivit allt tydligare att de material som jag återkommer till härstammar från min pappa. I dessa verk använder jag bär, brons, päls, te samt performance, sång, teckning och samlande. Blåbären och harpälsarna är för mig material som representerar näring och nödvändighet och teritualen står för lugn och reflektion. •

_ 17


Invigning av domen i Nävertorp med romsk dansgrupp.

DRÖMMEN OM EN DOM

FRÅN HOMOFOBI TILL ISLAMOFOBI Konstnären Anna Viola Hallberg är dubbelt aktuell med utställningen Rekursivt avstånd på Dunkers kultur­ hus i Helsingborg, samt Gold Earth Dome i samarbete med konstnären Madelaine Hatz. Det senare ett projekt i sam­ verkan med Statens konstråd i miljonprogramsområdet Nävertorp i Katrineholm. TEXT YVONNE IHMELS

NAMNET GOLD EARTH – Guldjord kommer från en målning av Madelaine Hatz och det temporära kvinnohuset som konstnärerna byggt tillsammans med boende i området gör sannerligen skäl för namnet. Som en halvt gult klot lyser det mot en kvällsblå himmel, sju meter hög och 14 meter i diameter och 1,2 ton tung. – Du vet ju hur det är att sätta upp ett partytält. Det här är lite större, säger Anna Viola Hallberg. Projektet ”Konst händer” är tillfälliga pengar som regeringen, Statens kulturråd, avsatt för att se vad konsten kan åstadkomma i miljonprogramsområden som Nävertorp, berättar hon. I vanliga fall beställer Statens konstråd offentliga utsmyckningar men den här gången har man vänt sig till civilsamhället och bett om önskemål. Genom att konsultera en rad föreningar kom man fram till att vad som behövdes i området Nävertorp var ett kvinnohus. Nävertorp är ett bostadsområde som täcker hela spannet från lyxiga villor till hyreshus, berättar Anna Viola Hallberg. Här bor kvinnor ur flera olika kulturer och samhällsklasser, allt från välmående framgångsrika affärskvinnor till somaliska flyktingar, de flesta med heltäckande slöjor. Hon tycker sig sällan ha sett en stadsbild så dominerad av kvinnor i slöja, men när kvinnorna

_ 18


JUST NU GILLAR VI …

mötte varandra inuti domen, det tillfälliga kvinnohuset, kunde öppna sig för varandra utan att känna främlingskap eller rädsla. Eftersom här bara fanns kvinnor och barn under tolv år. Man har haft fotoutställningar, språkcaféer och diskuterat yttrandefrihet. Och domen är välbesökt fastän att inget beslut ännu kommit om att den ska permanentas. Över 150 anmälningar har kommit in och Gold Earth är en av dem som gått vidare till projektstadiet och det slutgiltiga valet kommer att stå mellan 7–12 platser runt om i landet. Anna Viola Hallberg säger sig vara vid gott mod. Även i sin andra utställning tar Anna Viola Hallberg avstamp i sociala villkor och konstruktionen av identitet. I Rekursivt avstånd utgår hon från en historisk händelse, när det i slutet av 1970-talet uppstod en hotbild mot Försäkringskassans telefonväxel. Homosexualitet betraktades fram till 1979 som ett sjukdomstillstånd och landets alla HBTQ-personer skulle genomföra en kupp och sjukanmäla sig på grund av homosexualitet. – Det mest spännande är att det var en myt! Det finns inga belägg på hur många personer som faktiskt ringde in till Försäkringskassan men det förelåg ett hot om en stor sjukskrivning. Oavsett vilket, levde ryktet om denna händelse kvar och när Anna Viola Hallberg för några år sedan ställde ut i New York visade det sig att man även på galleriet hört talas om den tänkta kuppen mot Försäkringskassan och massjukskrivningen.

– Det var ju en väldigt turbulent tid, i likhet med den tid vi lever i nu och min avsikt med verket på Dunkers kulturhus är att sätta in det i sin kontext. URSPRUNGLIGEN HADE HON en muslimsk vän i tankarna när hon påbörjade arbetet med utställningen. En vän som tvingades fly på grund av sin homosexualitet och som det tyvärr inte gick så bra för. Det handlar om att känna till sina rättigheter, säger Anna Viola Hallberg och citerar punkgruppen The Clash och deras låt Know your rights, som på sätt och vis blivit ledtråden i hennes liv. – Så länge vi har rättigheter måste vi kämpa för att få behålla dem och har vi dom inte måste vi kämpa för att få dem. Yttrandefrihet och pressfrihet har blivit urvattnade begrepp i det digitala flödet, säger Anna Viola Hallberg. På Dunkers kulturhus visas bland annat en video där Hallberg använder 1970-talets estetik med klipp från gayradion i Stockholm och en informationsfilm från SVT där man demonstrerar hur man med hjälp av elchocker försökte bota homosexuella. Det är ett rum fyllt av sinnesintryck där frågor om identitet och representation fått en central plats. Men framför allt spelas personliga vittnesmål upp i den video som vittnar om den tålmodiga och långa kamp om homosexuellas rättigheter. •

Gold Earth Dome i Nävertorp. Tillfälligt kvinnohus av Anna Viola Hallberg.

3tel hos Dunkers kulturhus. Foto: Anna Viola Hallberg.

_ 19


BOKRECENSION

DE LEVDE SIN DRÖM Jonas Sima har valt ett anekdotiskt grepp i sin bok om konstnärsparet Hans och Desy Viksten. I höst visas en retrospektiv av Vikstens konst på Konstakademien i Stockholm. Konstbok Drömgångare Sagan om Hans och Desy Viksten Hälsinge akademi förlag Redaktör Jonas Sima

Foto: Jonas Sima.

ÄR DET ÅTERKOMSTEN av en magiker vi ser när konstnären Hans Viksten (1926–1987) nu åter träder in på den svenska konstarenan? Under några årtionden på det sena 1900-talet var han ett ständigt återkommande affischnamn i svenska och internationella utställningar. Men efter hans bortgång har det blivit förvånansvärt tyst kring denna särling, trots hustrun Desys fortsatta energiska arbete fram till sin död 2002. Frågan ställs också av filmaren och journalisten Jonas Sima som är en av dem som arbetat för Vikstens renässans i Konstsverige. Vikstens enorma produktion av målningar, teckningar, grafik men också poesi och böcker finns samlad på KB i Stockholm, men ut till en konstintresserad allmänhet har Vikstens verk haft svårt att nå sedan han själv gick ur tiden.

_ 20


BOKRECENSION

30 ÅR EFTER sin död uppmärksammas Viksten nu av Hälsinge Akademi som under våren och sommaren 2016 visat en stor retrospektiv i Hälsingslands museum i Hudiksvall. Nu har denna av många efterlängtade renässans i form av en utställning gått vidare och visas under några höstveckor på Konstakademien i Stockholm. Och i anslutning till denna händelse har Jonas Sima gett ut boken Drömgångare, där han behandlar Vikstens minst sagt färgstarka, dramatiska liv, huvudsakligen i anekdotisk form. Ett rikt bildmaterial hör också till den nya bokens förtjänster. Huvudperson i Simas lättsamma framställning är emellertid inte Hans Viksten utan snarare ovan nämnda Desy, journalisten som blev den som i bokstavlig mening lyfte upp den nedgångne målaren ur alkoholismens rännsten och sedan under hela deras liv tillsammans var hans promotor och älskarinna, för att använda Vikstens egen beskrivning av hustrun. Jonas Simas bok är således både en välkommen återupptäckt av ett djupt originellt konstnärskap och ett senkommet men lika väl motiverat äreminne över en kärleksfull kvinnas kamp för sin make, konstnären. Sima har alltså valt att kalla sin framställning Sagan om Hans och Desy. Den som sett Vikstens emblem med det flygande paret inser lätt att det verkligen handlade om ett symbiotiskt förhållande med den urstarka Desy som motor. Ända in i det sista stöttade hon sin man vars genialitet hon aldrig för ett ögonblick ifrågasatte. Inte fanns det heller egentligen någon anledning att göra det. Hans Vikstens var ett geni, ett målargeni, en livskonstnär som i sina verk skapade sitt eget universum. BOKEN OM HANS måleri, Livsmålaren (Atlantis förlag), är redan skriven, av undertecknad i samarbete med Desy Viksten, något som Sima också generöst refererar till i sin bok. Där han alltså samlat vännernas många minnen av det fabulösa parets liv och leverne. Bara ett par exempel, kända för den som var mer eller mindre bekanta med paret. När fader Albert Viksten, arbetarförfattaren, till vilken sonen hade ett komplicerat förhållande, åt frukost tillsammans med Hans och Desy passade Desy på att

slänga en sked gröt i ansiktet på den dominante fadern. Resultat: skratt och försoning. När parets bagage vägde på tok för mycket vid Jordenruntresan tog Desy resolut beslutet att de skulle ta på sig det mesta av kläderna i stället. Hans Viksten anträdde alltså resan iförd tre kostymer, och Desy själv hade också halva sin garderob på sig. Jonas Sima berättar också om samtalet han fick från Desy en tid efter Hans död där hon berättade om hur den döde maken besökt henne i form av en uggla på fönsterbrädet mitt i Stockholm där paret bodde. Samma historia kunde jag själv berätta, då med tillägget att Ugglan Hans påstods ha uppmanat Desy att kontakta mig med uppdraget att skriva boken om hans måleri! En sådan hälsning från konstnärernas himmel kan knappast någon motstå, och så kom boken Livsmålaren till, inte utan möda och kompromisser; Desy bevakade svartsjukt allt som hade med Hans och hans konst att göra, samtidigt som hon med generös öppenhet ställde allt nödvändigt material till förfogande. Men nu är det Jonas Sima som ska uppmärksammas för den kulturgärning han med sina vänner i Hälsinge Akademi gjort genom att se till att ett av Sveriges allra främsta konstnärskap åter hamnar på agendan. Vid sidan av sitt eget konstnärskap var Hans Viksten också en omtyckt lärare och inspiratör för unga konstnärer. I boken redovisar Sima också ett samtal med konstnären Dan Wolgers, en av konstprofessorn Hans Vikstens elever. Wolgers definition av Hans Vikstens konst är så perfekt att jag väljer att citera den: ”Han betraktade konsten som ett färdmedel över främmande vidder, inte en produkt.” Nu bjuds vi in att följa med på den svindlande resan med Hans Viksten och hans konst som färdledare. Nog är det en konsthändelse som slår det mesta. •  Cristina Karlstam Utställningen på Konstakademien i Stockholm kommer att recenseras på www.cora.se

_ 21


NYHETER

Side-Show Medverkande konstnärer: Poste Restante (SE) The non existent Center (SE) Osynliga Teatern (SE)  WochenKlausur (AT) Curatorer: Therese Kellner och Nina Øverli Den goda missionen i Eksjö. The non existent Center.

KONST I SMÅLÄNDSKA STADSRUM FYRA SMÅLÄNDSKA KOMMUNER öppnar i oktober en serie performativa konstprojekt under den gemensamma rubriken Side-Show. Det är Nässjö, Eksjö, Vetlanda och Gislaved som tänker skaffa sig en plats på den svenska konstkartan genom detta samarbete med fyra konstnärs­ grupper. I över ett års tid har grupperna Poste Restante, The Non Existent Center, Osynliga teatern och Wochen Klausur arbetat i kommunerna för att skapa verk i det offentliga rummet. Curatorer för hela projektet är Therese Kellner och Nina Øverli. Verken bygger på de möten och samtal som konstnärerna haft i kommunen med civilsamhälle, föreningsliv, kyrkan och politiker.  Side-Show ställer frågor om på vilket sätt konsten kan agera i det offentliga rummet och inta positioner i ”samhällsmaskineriet”. Genom lokala perspektiv och med fokus på tillhörighet, trygghet och tillgång till gemensamma rum, beaktar projektet den sociala och demografiska förändring som Sverige och

_ 22

Europa nu genomgår. De medverkande konstnärerna använder sig av metoder från politisk aktivism, dramaturgi, journalistik och socialpsykologi för att undersöka specifika sociala strukturer och rekonstruera skeenden inom dessa där ordningen är skiftad.  I VETLANDA FRAMTRÄDER gruppen Poste Restante med föreställningen De förtroendevalda. Genom en hörsnäcka får besökarna vara med om ett kommunfullmäktigemöte. Poste Restante är en Stockholmsbaserad konstnärsgrupp bestående av konstnärerna Linn Hilda Lamberg, Stefan Åkesson och Erik Berg. I Eksjö är det gruppen The Non Existent Center som skapat en interaktiv föreställning med titeln Den goda missionen i Eksjö. En kursverksamhet förlagd till en gård i utkanten av Eksjö tar formen av ett samtal om vad man beskriver som Den goda handlingen. The Non Existent Center är stationerad i Ställberg och består av elva personer. Gruppen har köpt en nedlagd


We all start as Strangers. Osynliga Teatern.

järngruva i Bergslagen där man nu driver ett konstcenter. I Nässjö är det Osynliga teatern som leder publiken genom en iscensättning av livssituationer i den nedlagda stolfabriken Pinnen. Osynliga teatern producerar föreställningar utifrån lokala medverkandes personliga berättelser POSTE RESTANTE, The Non Existent Center och Osynliga teatern är alla svenska konstnärsgrupper. I Gislaved däremot är det den österrikiska gruppen WochenKlausur som tillsammans med asylsökande i Smålandsstenars asylboende svarar för sin del av projektet. WochenKlausur har staden Wien som sin bas sedan 1993 då gruppen bildades. Tillsammans har man genomfört 39 olika projekt på en rad platser runt om i världen.  •

Mer information på www.side-show.se

Wochenklausur med Smålandsstenars asylboende, maj 2016. Foto: Oscar Poulsen.


45 MINUTER MED ANNA PETTERSSON

Hedda Gabler av Henrik Ibsen 2016. Foto: Sรถren Vilks.

_ 24


45 MINUTER MED ANNA PETTERSSON

I REGI AV ANNA

Porträtt Anna Pettersson. Foto: Jonas Kündig.

Anna Pettersson är skådespelerskan som blev regissör och som tycker att teatern av idag är alltför litterär. Hon vill befria Ibsen och Strindberg och göra upp med auktoritära synsätt inom teatern. Yvonne Ihmels har träffat Anna Pettersson och diskuterat makt och vanmakt och varför kvinnorna alltid måste dö på slutet. _ 25


J

45 MINUTER MED ANNA PETTERSSON

AG KÄNNER MIG lite kort i rocken där jag står bredvid den något längre Anna Pettersson i en kaffebar. Reflekterar för ett ögonblick kring detta med slentrianföreställningen om att vara ”formbar”. Men Anna Pettersson är ingen mindre än just regissören Anna Pettersson, för det mesta omtalad i superlativer för sina nyskapande teateruppsättningar, inte helt okontroversiella enligt de bibeltrogna, och det är bara ett par dagar sedan den bejublade premiären på Henrik Ibsens Hedda Gabler på Dramaten – en roll hon själv spelade på Stockholms stadsteater 1998. Och mellan premiären och vårt möte har hon hunnit vara över till Helsingfors och letat skådespelare för nästa uppsättning med premiär till vårvintern på Stockholms stadsteater (Bernardas hus av Garcia Lorca) och redan nästföljande dag är hon på väg till Berlin för att arbeta med Siri Hamari. Bara som en liten hint om det rasande kreativa tempo hon tycks befinna sig i. – Vi kommer att arbeta med clowner i den föreställningen. En av anledningarna till varför jag alltid varit så nyfiken på just Anna Pettersson är för att hon gör bara det hon vill, inbillar jag mig åtminstone. I vart fall vill hon ogärna bli fotograferad. När jag försöker ställa in skärpan fräser hon ifrån och säger att det här känner hon sig inte bekväm med och marscherar tillbaka till bordet och sätter sig. Och det blir tyst en liten stund. Men premiären på Alice i underlandet i mitten på april på Göteborgs stadsteater, en uppsättning som kallades ömsom allkonstverk, ömsom nonsens, och redan i september Hedda Gabler som spelas för fulla hus på Dramaten. Och om bara några månader nästa premiär på en av huvudstadens stora scener. Ja, hon har mycket utrymme just nu, svarar hon. Ett gigantiskt utrymme, lägger hon till, och som hon på olika sätt försöker dela med sig av. I en dagstidning fick hon inför premiären av Hedda Gabler frågan vad hon skulle göra om hon hade en 3D-skrivare och svarade att då skulle hon skriva ut ett teaterhus för unga människor att göra sin teater på. – Det var en student som sa till mig att nu känns det som att vi ska hålla käften tills vi är femtio år och sen kan vi eventuellt få lov att göra ett avtryck. Och när hon sa det så tänkte jag att ja,

det är helt rätt. Det är precis så det är uppbyggt. Ni kommer inte att komma in förrän ni är runt femtio och det är där jag befinner mig nu. FRAMGÅNGARNA DE SENASTE åren har fått henne att fundera mycket över det här med makt och ansvar och hon har ägnat mycket tid åt att försöka dra igång olika samarbeten. Till exempel åkte hon ut till Alby och dem som startade organisationen Fanzingo, men problemet är strukturellt, anser hon. Hon har också skapat nätverksgrupper för skådespelerskor så att de ska kunna komma in och påverka strukturerna i tid! – Det är som att vi är inlärda till att vi inte har makt, men kan vi fördela makten, positionerna , om vi engagerar oss i att låta andra få vara med? Jag har ett behov av det just nu. Electra Hellman som gör titelrollen som Hedda Gabler, var en av dem som Anna Pettersson lärde känna i nätverksgrupperna. – För henne var det väldigt viktigt att hennes roll inte fick framstå som ett offer. Och det där vill jag gärna fortsätta prata med henne om för jag inbillar mig att vi har lite olika hållning till det. När blir man ett offer? Vad man kan göra utan att bli ett offer? I samma ögonblick som Hedda Gabler börjar fingra på pistolerna har vi räknat ut åt vilket håll det kommer att gå, men så var det förmodligen inte på Ibsens tid. När Ibsen skrev sina dramaturgiskt skickliga dramer för mer än hundra år sedan hade man inte tillgång till hollywooddramatiken i amerikanskinspirerade TV-serier utan alla i publiken måste ha blivit ganska chockade när Hedda går ut och det plötsligt hörs ett skott, påpekar hon för mig. – Det måste ha blivit en otroligt stark fysisk upplevelse av närmast kroppsligt slag. Råkade hon? Gjorde hon det där av misstag? Lever skådespelerskan? När Electra Hellman som Hedda Gabler ritar upp sin bild på golvet som vid en forensisk undersökning, vet vi alla att det här är vad som väntar henne, men istället för att vara ett viljelöst offer blir det nu en skådespelerska som alltmer upptäcker åt vilket håll handlingen är på väg. Hon försöker streta emot, hon försöker stoppa, eller dra tillbaka handlingen för att se vid vilken tidpunkt hon kanske skulle kunnat förändra allt, genom att snabbspola den video där hennes motspelare befinner sig i. – Men hon lyckas inte. Berättelsen är uråldrig, den ska berättas om och om igen, dom här kvinnorna ska dö om och om igen – vare sig de heter Julie, Ofelia, Hedda eller Hedvig. TEKNIKEN ÄR VIKTIG i alla hennes föreställningar. Med hjälp av den kan hon styra föreställningen. Allra tydligast kanske detta var i Fröken Julie där Anna Pettersson som själv spelade alla tre rollerna, ibland gick fram till ett mixerbord. Det brukar finnas

_ 26


45 MINUTER MED ANNA PETTERSSON

Gizem Erdogan som Alice i Alice i underlandet på Göteborgs stadsteater. Foto: Ola Kjelbye.

”Det en recensent uppfattar och ser är också de förväntningar publiken har med sig när den kommer. Hon tycker att publiken nästan alltid får förslag från recensenterna på hur man kan läsa en uppsättning eller på vilket sätt man kan ta den till sig och det fascinerar henne.” _ 27


45 MINUTER MED ANNA PETTERSSON

Ur Fröken Julie i regi av Anna Pettersson. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

varningar för höga ljud och besvärande ljus, men föreställningarna innehåller ofta filmiska sekvenser som en förstärkning av en känsla eller ett skeende eller som i Hedda Gabler där hon tagit steget fullt ut och låtit fjärrkontrollen stå som symbol för regissörens kontroll eller om man så vill skådespelerskans till slut totala brist på kontroll, på samma gång med en blinkning till filmen. Talteatern har en tendens att hamna i en litterär tradition, säger hon med ett kort litet skratt. Och det finns mycket att säga om den saken, men mest går det ut över skådespelarna. En av hennes frågeställningar som doktorand är just hur man kan skapa ett expanderat utrymme för skådespelarnas kroppsliga impulser under en repetitionsprocess. – Skådespelarna gestaltar ju kroppsligt. Men eftersom vi idag gjort en tradition av hela repetitionsprocessen där vi utgår från regissörens behov – man sätter sig runt ett bord och lägger en text

i mitten så blir det en fråga om verbalt tolkningsföreträde. Inte vem som kan gå ut på golvet och utföra tolkningen. Där finns en diskrepans som är problematisk och som intresserar mig. Nästa frågeställning blir då vem det är man talar till och en del av hennes forskningsarbete går ut på att experimentera med vad publiken godkänner som meningsbärande. Hur pass mycket förförståelse där finns för de klassiska verk som hon gett sig i kast med, men där tycker hon ibland att hon har god hjälp av recensenterna. Det en recensent uppfattar och ser är också de förväntningar publiken har med sig när den kommer. Hon tycker att publiken nästan alltid får förslag från recensenterna på hur man kan läsa en uppsättning eller på vilket sätt man kan ta den till sig och det fascinerar henne. I synnerhet med Alice i underlandet, blev spelet recensenterna emellan ännu intressantare. En skrev att detta var ett allkonstverk i Robert Wilsons anda,

_ 28


45 MINUTER MED ANNA PETTERSSON

en regissör som tagit sig väldigt mycket friheter och som hyllats för sina associativa uppsättningar, påpekar hon, medan en annan recensent skrev att föreställningen inte handlade om någonting alls och vad det fanns för mening med den här uppsättningen? – Jag tyckte att det är en intressant frågeställning eftersom jag har jobbat med en nonsenstext. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vad de hade förväntat sig om de exempelvis gått och sett en dansföreställning? NÄR ANNA BÖRJADE arbeta med Vildanden av Ibsen hände det att hon fick nästan lite hotfulla små varningar om att hon skulle akta sig för att ta bort vissa repliker. Tog hon bort fel repliker skulle hela pjäsen falla ihop som ett korthus. – Vilket jag tyckte var mycket intressant. För då finns det en uppfattning om att allt som är meningsbärande finns i texten. Tar man bort för mycket av texten så försvinner Ibsen och Strindberg, men jag ser det som att jag befriar Ibsen och Strindberg. Här skrattar hon högt och hjärtligt. – Hade de kunnat komma tillbaka idag och sett hur vi behandlar deras material med någon sorts välvillig respekt, och som gör dem smått museala, så tror jag att de skulle bli vansinniga. Vi tycker ju att deras texter är så intressanta just för att de var så radikala och så kraftfulla när de levde. Idag har man fastnat i en form av hur Ibsen och Strindberg ska gestaltas som står i vägen för deras texter, menar hon. Både Ibsen och Strindberg hade ju texter som på sin tid inte fick sättas upp på en teaterscen. Första gången Fröken Julie skulle spelas på någon studentteater i Köpenhamn kom polisen dit och avbröt föreställningen för att ämnet – en kvinnas sexualitet – var så tabubelagt. Men tiden har gjort att där skett en symbolförskjutning. När vi idag ser Jean komma in i grevens stövlar, och redan från början med grevens auktoritära hållning, så börjar pjäsen handla om någonting helt annat. Det är inte längre en tjänare som sitter och putsar på sin herres stövlar, utan en Jean som av en rad manliga huvudrollsinnehavare blivit till greven med grevens auktoritet. Och att vi har blandat ihop Strindbergs text med det sätt som vi idag är vana att se saker och ting, nämligen utifrån patriarkala strukturer. – Jag tycker det är så roligt att tänka att Jean kanske inte ens talar sanning. Att han bara hittar på allting och glider in och hänger med. Ja, att han liksom är en entreprenör. Varför skulle greven ta med honom på sina resor? Eller vad vet han om fina viner. Han har bara suttit och hört på och återberättar det sedan som sin egen ”sanning”. Hon värjer sig mot att man vill se Jeans monolog som en text om arbetarklassen. I hennes ögon är det Kristin, pigan som inte har något språk alls som är den verkliga arbetarklassen.

Under 2015 års Bergmanfestival visades regissören Katie Mitchells uppsättning som handlade just om Kristins perspektiv. – Mycket fin föreställning från Schaubühne i Berlin. Jag såg den tre gånger. MED SIN EGEN version av Fröken Julie har hon turnerat till ett tiotal länder, däribland Förenade Arabemiraten och Sydkorea, men mötet med publiken i Sydafrika var kanske det som gjorde starkast intryck. – Jag hade varit där och undervisat innan och eleverna tyckte inte det var en bra idé att göra pjäsen som monolog därför att då skulle man tappa bort klassaspekten. När jag frågade om de tyckte att Julie skulle ta livet av sig tyckte de att det var självklart att hon skulle det. De hade inte råd med en feministisk läsart av pjäsen. När Fröken Julie spelades på Market Theatre i Johannesburg var det under apartheid. Julie spelades av en vit kvinna och Jean av en svart man och det sägs att polisen stod och väntade runt väggarna, berättar hon. Hade de rört vid varandra hade polisen avbrutit föreställningen. – Jag förundras ibland över att vi här i Sverige säger att vi kommit så långt när det gäller jämställdhet och feminism, men i mina ögon är vi så otroligt präglade av att kvinnans sexualitet är belagd med skam. Hur farligt är det inte för en kvinna att plötsligt släppa lös sin sexualitet. Och hur fult tycker vi inte att det är med en våldsam kvinna? Om vi tar Hedda Gabler till exempel och hur kvinnor vänder sin kraft inåt, medan män vänder sin kraft utåt. Och att vi bara tar för givet att det ska vara så. Men att slita itu, stryka ner eller gör nya tolkningar av gamla klassiska verk är som sagt inte det lättaste, eller ens det mest tillåtna. Hur långt kan hon gå? – Jag kan ju gå hur långt jag vill. Och det handlar inte om mod eller vad jag får göra eller begränsningar, utan jag tänker på att det handlar om kommunikationen med publiken. Men hon håller förstås med om att det är unikt att hon får det här utrymmet. Unikt på många sätt. Att bedriva det utforskande arbete hon gör med sina föreställningar. Att hon har såväl skådespelare som annan personal till sitt förfogande, även om hon i sitt avtal med teatrarna har fått inskrivet att skådespelarna kan tacka nej till att arbeta med henne om de inte vill vara en del av den utforskande processen. – Eller om vi säger så här: Jag tror inte att jag hade fått det utrymmet och förtroendet som jag fått om jag inte varit doktorand. Om jag inte hade haft den konstnärliga forskningen bakom mig tror jag inte teatrarna varit lika öppna för att säga att: ok, du får tolv veckor att repetera, okej, du får två hela workshopveckor okej, eller du får till och med använda dig av verkstäderna och ha

_ 29


45 MINUTER MED ANNA PETTERSSON

Ur Frรถken Julie i regi av Anna Pettersson. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

_ 30


45 MINUTER MED ANNA PETTERSSON

”Det är tabu för en regissör att inte veta vad som ska utföras och det är tabu för en skådespelare att inte kunna utföra.” scenografin klar mycket tidigare för att du ska filma. Jag är inte alls säker på om jag hade haft det utrymmet om jag inte hade haft min forskning. Hur mycket måste regissören då veta innan man ger sig in i att sätta upp en pjäs, är nästa frågeställning. – Det beror på vilken grupp och vilket projekt jag arbetar med. I vissa projekt är ramarna extremt tydliga från början, till exempel som i Hedda Gabler, där den förinspelade filmen styrde mitt och skådespelerskans arbete hårt. Med vissa grupper finns det så mycket förtroende för alla i ett rum att vi vågar kasta oss ut i någonting som vi inte känner till. Där vi vågar riskera att förlora någonting. Är det skådespelarna du menar nu eller regissören? – Jag pratar om alla i en konstnärlig process. Alla riskerar vi att förlora någonting om vi inte upprepar någonting som vi redan känner till väl. Nu har ju det här utforskande sättet blivit som en metod för mig och jag vill försöka skapa metoder där skåde­ spelarna ska vara med och påverka det material som på olika sätt blir till en uppsättning. Men där kan ju också finnas en gräns för när skådespelare känner sig utnyttjade, när de tycker att jag skulle gjort den förberedelsen, eller att jag borde veta det jag ber dem utforska. NÄR HON INTERVJUAT skådespelare har flera sagt att de naturligtvis vill ha ramar. Men att vad de här ramarna ska bestå av har visat sig vara väldigt individuellt. – Vissa skådespelare älskar att få använda mycket av sig själva och kanske improvisera fram en text och komma med förslag om vad dom ska göra rent sceniskt, medan andra vill ha väldigt snäva ramar. Det där är inte helt lätt att veta innan, vilken grupp som vill ha vad. Och på vilket sätt. Det finns många tabun som man måste göra upp med, menar hon. Det är tabu för en regissör att inte veta vad som ska utföras och det är tabu för en skådespelare att inte kunna utföra. Och det är delvis det som hon försöker diskutera med de grupper som hon möter i sitt forskningsarbete – Jag vill hävda att det absolut är så att skådespelarna i vissa lägen, utifrån golvet, vet mer än regissören. Jag är ju själv skådespelare och vet att vissa saker kan man se så mycket bättre när man befinner sig där på golvet.

Finns det ett bra samarbete så kan regissören förhoppningsvis skapa förutsättningar för skådespelaren att göra saker som ingen räknat ut gick att göra i rummet, och det är dit hon hela tiden vill komma. Och det är det hon menar med spontana kroppsliga impulser. Men att många som håller på med talteater har reducerat de där impulserna och rent av väljer bort dessa impulser redan innan de fått lov att bli till ett uttryck i kroppen, för att där redan finns en uppfattning om vad det är vi ska berätta och hur. Men vet du då som regissör alltid vad det är du gör? – Det är väldigt olika i olika processer. Ibland har jag varit skräckslagen för att gå till jobbet för att jag inte vetat hur jag ska få skådespelarna att känna sig trygga i processen. Det har varit minst sagt obehagligt. Skrattar. Och det är självfallet en risk jag tar, men hur kan konsten någonsin bli intressant och menings­ bärande i sig själv om vi aldrig vågar riskera något? Vad ska vi då ha konsten till? Eller teatern? I DEN KOMMANDE uppsättningen av Bernardas hus vill hon undersöka just detta med en stark arbetsledare. Vad är det som gör att vi så gärna vill ha den där traditionella arbetsledaren som styr genom skrämsel och auktoritet. – Då kan vi titta på det ur det perspektivet vad vi förknippar med manlighet och kvinnlighet. Men vi kan också titta på det ur perspektivet att vi bara är människor. Nu är det ju så att jag är kvinna så mina erfarenheter i mitt liv är baserade på att vara kvinna och det är klart att jag tycker att det är intressant med historier som också beskriver kvinnor, eftersom det inom talteatern inte finns så många exempel som beskriver kvinnors inre. I arbetet med Bernardas hus, har hon beslutat sig för att ta bort Bernarda själv. Samma metod använde hon sig av i Vild­anden, där hon tog bort fadersgestalten. Det sker automatiskt en makt­ förskjutning om man tar bort de auktoritära rollerna, säger hon. – Bernarda skapar skräck och utsatthet i gruppen. Och det kanske inte ens är så att vi behöver den här ledaren utan att vi ändå går in i ett beteende i gruppen som gör att vi börjar forma oss på olika sätt. som om han eller hon funnes. Det är det som jag tycker är intressant att se vad vi gör med det idag? Vi har så mycket möjligheter men vi begränsar oss ändå. Och just därför är det olyckligt om talteatern fortsätter upprepa de här moraliteterna och slår fast sådant som vi egentligen skulle behöva ifrågasätta. •

_ 31


BESÖK • MUSEO MANDRALISCA

ORDLÖSA MÖTEN PÅ SICILIEN Cristina Karlstam har besökt den sicilianska staden Cefalù och upplevt överraskande konstnärliga möten över tid och rum samt en manlig Mona-Lisa. DAMEN I TURISTBYRÅN på Corso Roggero i Cefalù verkar glatt överraskad när vi frågar efter vägen till stadens museum, Museo Mandralisca. Kanske händer det inte särskilt ofta att turister i den sicilianska badorten intresserar sig för stadens lilla museum; frågorna som turistbyråns personal får besvara handlar kanske oftare om adresser till bra restauranger eller tips om arrangerade utflykter Snabbt tar hon fram en rejäl karta och ritar in vägen till det lilla museet som visar sig ligga alldeles i närheten på en gata med samma namn som museet: Via Mandralisca. Museet med sina fyra våningsplan har fått sitt namn efter sin grundare, baron Enrico Piraino di Mandralisca, född i Cefalù 1809. Och vore det inte för den märkliga

lilla målningen från 1400-talet så hade vi säkert inte lämnat våra solsängar på Cafalùs strand för att leta efter hans museum. I den 30-gradiga värmen tillbringar man helst dagarna på den fantastiska stranden under ett solgult parasoll några meter från det lika fantastiska Medelhavet. Det är i första hand för dessa fenomen, för solen, ärmen, stranden och havet vi åkt hit på vår årliga Siciliensemester, inte för ett litet ganska traditionellt museum som huvudsakligen visar arkeologiska fynd men också en och annan målning från den italienska renässansen. Det är bland dessa senare vi hittar Antonello da Messinas oljemålning, vanligtvis kallad Porträtt av en okänd man, en målning som brukar beskrivas som en manlig variant på betydligt

_ 32


BESÖK • MUSEO MANDRALISCA

Porträtt av en okänd man. Antonello da Messina.

_ 33


BESÖK • MUSEO MANDRALISCA

Deborah Eisenberg, författare. Foto: Matilde Gagliardo.

mer vittberömda Mona-Lisa av Leonardo da Vinci från mitten av 1500-talet. Orsaken till detta rykte är knappast verkets storlek eller förmodade monumentalitet. I själva verket visar sig Antonellos målning vara av synnerligen blygsamt format, och inte heller tycks museiledningen riktigt inse vilken liten attraktiv målning man äger. Målningen är blygsamt placerad i ett hörn på ett av våningsplanen dit vi visas av en trött museivakt när vi frågar efter verket. Och det är en oljemålning; det brukar sägas att Antonello var den konstnär som införde det annars nästan okända oljemåleriet i Italien. I varje fall tycks han ha varit en av de första att måla i olja. Det som gör Antonellos verk så fascinerande är det gåtfulla leendet på denne obekante mans läppar, ett leende som alltså gjort honom världsberömd, och som likt hans kvinnliga motsvarighet i Louvren fått konstvetare och allmänt konstintresserade att fundera över vad det är för känslor som ligger bakom ansiktsuttrycket. Med slutna läppar och med en milt ironiskt överseende min blickar denne okände man ut över omgivningen och möter sentida besökares blickar med bibehållen värdighet. Vem var han, och varför ville Antonello avbilda honom? Antonello di Messina, känd för sin ganska självklara plats bland den italienska renässansens många

Adam Foulds, författare. Foto: Matilde Gagliardo.

mästare. I vår sena tid googlar jag på hans namn och hittar en mängd porträtt varav målningen av Maria när hon tar emot budskapet om sin väntande utmärkelse som gudsmoder kanske är ett av de mest kända, eller i varje fall ett av det bästa exemplet på hur Antonello, född 1430 i Messina och verksam som konstnär på Sicilien, kunde skapa sin egen konstnärliga dialekt via ett av renässansens mest frekventa motiv: bebådelsen. Antonellos Maria är en ung kvinna med vackra drag, draperad i en duvblå huvudduk. Framför sig har hon en uppslagen bok, och med ena handen tycks hon försöka mota bort den osynliga ängel som antas komma med beskedet att hon har blivit utvald att föda gudssonen. Med den andra handen verkar hon snarare vilja visa sin beredskap att utföra sitt stora uppdrag. Blicken är lätt inåtvänd, läpparna slutna, och något svårtolkat leende finns inte hos Antonellos Maria, snarare ett värdigt allvar. Några andra porträtt signerade Antonello bekräftar bilden av en skicklig men ganska traditionell konstnär i ungrenässansens Italien. Hans lidande Kristus med törnekronan synlig gör ett vemodigt och nästan tragiskt intryck. Det är den misshandlade och föraktade mannen från Nasaret som Antonello avbildat, inte den segrande Kristus som övervinner själva döden.

_ 34


BESÖK • MUSEO MANDRALISCA

Luciana Majoni, fotograf. Foto: Matilde Gagliardo.

Och så, bland dessa porträtt som också rymmer bilder av Antonellos samtida medborgare, detta märkliga porträtt av den okände mannen med sitt nästan triumferande leende. Inte underligt att har väckt intresse och att han blivit något av en ungrenässansens ikon. Inte heller är det särskilt svårt att förstå att andra konstnärer långt efter Antonellos tid funnit mannens ansikte intressant. Just denna sommar har den unga sicilianska konstnären Matilde Gagliardo installerat nio videoverk som med vår tids teknik går i en märklig dialog med Antonellos 1400-talsmålning. Gagliardo har använt en teknik som flera konstnärer före henne brukat när hon skapat 10 minuter långa filmade porträtt av kända italiensk författare och konstnärer. Några av dem sitter helt stilla och det tar en sund innan man upptäcker att det faktiskt är rörliga bilder, att de avbildade blinkar eller andas. Andra rör sig lite mer, men alla är filmade med en fast kamera på ett sätt som gör att verken snarast

Maaza Mengiste, författare. Foto: Matilde Gagliardo.

påminner om målningar än om filmer. Efter en sund tycker man nästan att även den okände mannen i Antonellos målning rör sig på samma nästan osynliga sätt. En konstnär som med framgång brukat tekniken i vår tid är den amerikanske videokonstnären Bill Viola, och även bland svenska konstnärer kan man se exempel på hur denna tysta, stilla filmkonst skapar särskilda effekter av närmast magisk art. Jag tänker närmast på några av Maria Fribergs verk. Konstnären Matilde Gagliardo, som nu ställer ut i Cefalù, är född i Siciliens huvudstad Palermo och bosatt och verksam i Florens. Hon har även producerat sig med konsthistoriska böcker men främst arbetat som konstnär med dokumentärer och filmade porträtt av personer från Italien och andra delar av världen. Gagliardo har även arbetat med italiensk dockteater och musik. Som konstnär har hon deltagit i ett flertal festivaler och även ställt ut separat i Italien och utomlands. Det har sagts om Matilde

”Efter en stund tycker man att den okände mannen i Antonellos målning rör sig på samma nästan osynliga sätt.”

_ 35


BESÖK • MUSEO MANDRALISCA

Selma Dabbagh, författare. Foto: Matilde Gagliardo.

Gagliardo att hennes tysta filmade gestalter agerar och ”pratar” med betraktaren utan ord. Hennes verk gestaltar det komplexa förhållandet mellan ord och bild och imponerar genom sin konsekvens och sensibilitet. Vi återvänder till Antonellos lilla målning och tycker inte längre att det svårtydda leendet är det mest fascinerande med bilden. I stället tycker vi oss ha avlyssnat en dialog mellan då och nu, mellan 1400-talet och vår egen tid, mellan italiensk renässans och dagens italienska verklighet. Vi betraktar målningen av den okände igen: satt han verkligen precis så när vi tittade för en stund sedan? Höjer sig inte hans bröstkorg en aning, som om han andades? Och är hans leende verkligen alldeles likadant som för fem minuter sedan? Plötsligt börjar vi tvivla. Vad är det egentligen vi ser? En målning av en man från 1400-talet, det vet vi. Men har vi verkligen sett honom, så som han såg ut i sin samtid? Matilde Gagliardos utställning, insprängd bland de gamla föremålen och målningarna i Museo Mandralisca i Cefalù, har titeln Movimente dell’Anima, Movement of the Soul, en titel som visar sig vara en användbar nyckel till förståelsen av dessa tysta porträtt av människor vars liv vi som besökare inte alls vet något om. Men märkligt nog också det gamla porträtt som var

anledningen till att vi gick till museet. En nästan magisk närvaro för att inte säga en själarnas gemenskap uppstår där i musei­ salarna, över tid, rum och kultur. Det är som hade de porträtterades osynliga personligheter tagit gestalt via oljefärg och modern teknik. Vi lämnar museet på Via Mandralisca, bländade av det intensiva solljuset men kanske ännu mer av denna oväntade konstupplevelse. Att det är fler än vi som fascinerats av det som sker innanför museiväggarna visar det faktum och sommarutställningen förlängts en dryg månad. Och när Matilde Gagliardos magiska porträtt plockats ner kommer den okände mannen på Antonellos lilla målning att finnas kvar med sitt gåtfulla leende på läpparna och med den utmanade blicken som tycks nå oss över många sekler. Lika känd och berömd som den leende Mona-Lisa är han kanske inte, men att en man avbildas leende är väl märkligt nog; leenden brukar annars huvudsakligen återfinnas på kvinnoporträtt. Av detta faktum kan man tveklöst dra genuskonsekvenser om självförtroende och oberoende. Men den okände sicilianaren vars namn och identitet förblir en gåta fortsätter lika tveklöst att dra på smilbanden, oberörd av vår genusanalys.  •  Cristina Karlstam

_ 36


KONST INTRES SERAD?

UPPD ATER AD?

Få dagsaktuell konst på nätet!

Läs uppdaterad Cora på nätet. Nytt varje vecka!

www.cora.se

www.cora.se

_ 37


ORLANDO Hate is. Tina Enghoff.

&

BROTT

Konsten har övertagit journalistikens roll som kritisk röst i samhällsdebatten, anser fotografen Tina Enghoff som är aktuell med två fotoböcker om hatbrott. TEXT YVONNE IHMELS

_ 38


&

STRAFF _ 39

Isolation. Tina Enghoff.


ORLANDO

h

Hate is. Tina Enghoff.

ate is och Isolation heter två fotoböcker av den danska fotografen Tina Enghoff. I den ena av dem, Isolation, har Tina Enghoff helt enkelt fotograferat anteckningar av väktare på de sju fängelsedörrarna till isoleringscellerna på det statliga Ringefängelset i Danmark. Till en början antar dessa anteckningar formen av en smått poetisk odyssé över allt man kan tänkas hitta på när man sitter inlåst i ett trångt utrymme, tills man plötsligt inser att där aldrig finns några noteringar om individen, människan. Vem det är som ristat in sitt namn i väggen eller klottrat ett budskap eller kanske åstadkommit någon annan form av skada? Den människan förblir anonym och osynlig bakom den hermetiskt slutna dörren. ”What do we want from this media revolution?” Så inleder Fred Ritchin, professor vid International center of Photography i New York, retoriskt sin senaste bok Bending the Frame. Photojournalism, Documentary, and the Citizen (Aperture 2013). Fred Ritchin och Tina Enghoff har gemensamt kuraterat utställningen som visas på Fotografisk Center i Köpenhamn fram till den 22 oktober. Tanken är att visa bilder och videor som banar vägen för nya tankar. Någonstans i utrymmet mellan dokumentär- och konstfotografi undersöker utställningen på vilket sätt konsten övertagit journalistikens roll som kritisk röst i samhällsdebatten. Här visas verk av Broomberg och Chanarin, för många kända för sin forensiska undersökning av Freuds mottagningsrum i verket Every Piece of Dust on Freuds Couch.

Eem eller vilka av hans berömda patienter som kunde tänkas lämnat spår efter sig. Andra som medverkar är Annika von Hauwoolf, Zanele Muholi, lesbisk aktivist från Sydafrika vars bild prydde omslaget i Cora nr 44 2016, Kent Klich vars bilder av palestiner i Gaza och på Västbanken upprört en hel värld, Gideon Mendel vars verk handlar om klimatfrågor, Celia A. Shapiro som återskapat Last Supper, för dödsdömda fångar och diskrepansen mellan den livgivande maten i den sista måltiden och tagandet av liv. MED SINA TVÅ böcker Hate Is och Isolation har Tina Enghoff velat visa på den tilltagande konformiteten i det danska samhället. Ett utestängande av vissa grupper i samhället som gör att hatbrotten ökar, antingen från den enskildas sida eller sanktionerade av staten. – Det sker smygande hur hatet växer sig allt starkare inom samhället. Det gäller inte bara för Danmark, hatbrotten och dess följder, kan appliceras på nästan vilket land som helst. Tina Enghoff har velat skapa en sorts loggböcker över brott som begåtts av hat. Och att det ofta kan vara småsaker, närmast bagatellartade händelser som utlöser ett hatbrott, vare sig det sker i en fängelsecell, på gatan eller i hemmet. Men också att hatet inte är någonting som bara uppstår från ena dagen till den andra. Det kan vara ett missnöje, en otillfredsställelse som ligger och gror och ackumuleras och som till slut riktas mot den som ser lite annorlunda ut; om man är jude, rom, arab eller homosexuell, och Tina Enghoff drar sig inte för att visa på paralleller med Tysk-

_ 40


ORLANDO

Hate is. Tina Enghoff.

Tina Enghoff.

_ 41


ORLANDO

Utställningen Bending the Frame på Fotografisk center i Köpenhamn.

land 1935, när man plötsligt kom på att man skulle hata någon och ge denne skulden för sitt missnöje, och det var judarna. – Men också homosexuella och romer. Idag är det i synnerhet homosexuella som är utsatta för hatbrott. I Hate Is är det utvalda polisrapporter från åtta distrikt mellan 2011–2015. Det kan vara en bild på ett gatuhörn i ett villaområde med en välansad ogenomtränglig häck eller ett anonymt torg i en förort, en isolerad gångstig eller ett varmgarage. Det är estetiskt tilltalande bilder, närmast tidlösa och i en gråskala som påminner om en annan tid. Men trots att det handlar om ett brott som en människa begått mot en annan, finns här nästan inga människor med på bilderna. Och skulle här finnas människor är de så oskarpa att de inte går att koppla samman med vår tid. Det är också tanken. Bilderna är tagna med en gammal Linhofkamera med svart duk och bara ett negativ i taget. Hon har fått dra ner i tempo, berättar Tina Enghoff, kanske bara tagit en eller två bilder vid varje tillfälle. Men det gråa, och till karaktären drömska, ska också påminna om en annan epok. Inspiration, om man kan använda det ordet i sammanhanget, kommer från Holocaust­arkivet i Tyskland där alla de städer, platser och hus där nazisterna förbrutit sig mot sin omgivning, finns angivna och avbildade. – Det var viktigt för mig att visa att det sker överallt i vårt samhälle. Några av de här bilderna är tagna i Gentofte. Ett

område med många förmögna människor, men hatet sker även där på gatan, likväl som mitt inne i Köpenhamn, eller i en by ute på landsbygden. ALLA DE PLATSER Tina Enghoff fotograferat är arkivarieförda men hon har också mött människor med annan etnisk bakgrund som inte har anmält det de råkat ut för. Det har gått så långt att de tänker att de kanske inte är värda något, säger hon. – Jag kanske bara är en ”djävla muslim” eller ”djävla jude”. I Isolation finns ett efterord med titeln No Exit författat av fängelseprästen Kamille Nygård, som handlar om att en isoleringscell aldrig någonsin kan bli hemlik eller bebodd, en isoleringscell har som enda syfte att gör någon till en ickemänniska, till en ickelevande, med andra ord den perfekte fången, för i en isoleringscell framstår all mänsklig kontakt som i en dröm. I slutet av boken hittar jag en lista på kostnaden över materiella skador. Återigen ingenting om individen, människan. – Det är små ting som gör att hatet byggs på. Om du sitter i fängelse blir du inte sedd som en människa utan som någon som vandaliserar. Och när du kommer ut är du en människa utan några rättigheter. Det är det som utställningen Bending the Frame handlar om. Att vi måste se till den enskilda människan och söka nya strategier inom fotografiet med fokus på mänskliga rättigheter och makt. •

_ 42


ORLANDO

Isolation. Tina Enghoff.

_ 43


STONE

_ 44


STONE

DE FICK STENARNA ATT ROPA

Materialet sten var den gemensamma nämnaren för alla de medverkande konstnärerna i det gränsöverskridande Stone Project som i slutet av augusti genomfördes i Uppsala. I tre dagar bjöds publiken på en internationell kropps- och konsthändelse framförd av internatio­ nella och lokala konstnärer, dansare, koreografer och musiker. TEXT CRISTINA KARLSTAM FOTO ANDERS RÖNNLUND

BAKOM PROJEKTET STÅR SU-EN Butoh Company och dess konstnärliga ledare SU-EN. I presentationen av projektet skriver man om begreppet sten som ”en mindre enhet som lossnat från en större – berget”. Och man markerar stenens långa historia: stenen har funnits långt innan vi människor fanns och kommer att fortsätta att existera långt efter att vi är borta. Kan man då i metaforisk mening tala om stenarnas liv? Uppsalakonstnären P-O Larsson har gjort det i en grafikserie som hade kunnat platsa som vinjett till projektet. På tal om stenars eventuella liv erinrar jag mig också ett bibelcitat ur Lukas evangelium i Nya testamentet. När Jesus lärjungar blev lite för högljudda enligt somliga försvarades de av sin mästare med de bevingade orden: Om dessa

_ 45


STONE tiga skola stenarna ropa. I SU-EN:s stenprojekt tycker man sig verkligen höra stenarna ropa. Kanske är det ett fredsbudskap som gestaltas, en protest mot krig och våld? Och kanske är det först med människans/konstnärens hjälp som dessa tysta stenar verkligen får liv? Självklart kan ett sådant material som sten användas i både konkret och metaforiskt mening av konstnärer med skapande fantasi och idérikedom i sitt bagage. Kombinationen den mjuka mänskliga kroppen och den hårda stenen inbjöd till varianter av gestaltningar och tolkningar. UPPTAKTEN ÄGDE RUM mitt i centrala Uppsala där konstnärerna i fredagsträngseln började balansera, de flesta barfota, på var sin sten. Metaforen var lika enkel som talande: många flanörer stannade till och tycktes känna igen sig i balansakten: precis så kan man uppleva sin dagliga tillvaro, vare sig det handlar om att klara den vardagliga logistiken eller att finna en dräglig balans bland motgångar, misslyckanden, förluster och svek. Efter en stund bytte de balanserande konstnärerna stenar med varandra och började så initiera sina övriga stenprojekt, Uppsalakonstnären Eva Björkman kastade sin sten ifrån sig på asfalten men skyndade sig genast att markera nedslagsplatsen med skolkrita. Efter en stund var gatan täckt av åtskilliga sådana markerande ringar. Norska dansaren och konstnären Liv Hanne Haugen tog sig an en blåmålad tunna där hennes stenar kastades med skrammel och dunsar. Hugade gatuflanörer fick även hjälpa till att befria sig från sina (osynliga) tyngder i form av stenar, och efter en stund tog konstnären själv itu med att balansera tunnan eller snarare att utföra sina rörelser med tunnan som danspartner, innan hon slutade med ett bära den tunga stenen på huvudet i en avancerad balansdans. Snart var gågatan full av blå tunnor och agerande konstnärer. Dorothea Seror från Tyskland hade bundit en mängd stenar i tunna snören som hon fäst vid sin kropp. Släpande detta svår­manövrerade nät av tyngder i olika storlekar av stenar förflyttande hon sig långsamt baklänges bland förbipasserande personer. Konstnären ser gärna att man läser hennes bidrag som utslag av hennes feminism, och det fanns nog anledning till det. Kvinnliga åskådare lär känna igen sig i de kroppsliga svårigheterna. Fertilitet, menstruation och kvinnlig sexualitet är ämnen som Seror gärna återväder till i sina verk. DEN KONSTNÄRLIGA HJÄRNAN bakom projektet, butohdansaren SU-EN skred själv långsamt koncentrerat bärande en sten i sina händer och då och då utstötande vad som måste kunna tolkas som ett skri av ångest och smärta, ett slags primalskri som förankrade hela projektet i ett existentiellt här och nu. Eller var det det allra värdefullaste i sitt liv hon bar i sina kupade händer? Kanske ett barn, undrade en av åskådarna. Några svar gavs inte, men desto fler frågor formulerades av de tyst ropande stenarna. •

_ 46


STONE

THE STONE PROJECT

Projektet arrangerades av SU-EN Butoh Company och inleddes med ett laboratorium i Haglunds skola utanför Uppsala där Butohdansaren SU-EN har stämma och säte. Utöver aktioner i Uppsala visades verk och performances av de medverkande konstnärerna på Uppsalas fria, konstnärsledda konstscen Köttinspektionen. Medverkande konstnärer var Dorothea Seror, Tyskland, Nobuyuki Suguhara, Japan, Liv Hanne Haugen, Norge, Johannes Bergmark, Sverige, Eva Björkman, Sverige och SU-EN, Sverige. De båda sistnämnda svarade också för den konstnärliga ledningen. Konstnären Anders Rönnlund utförde fotograferingen och det är hans bilder i urval som Cora nu kan visa från projektet.

_ 47


BOKRECENSION

OSMINKAT OM EN GÅTFULL SJUKDOM

Lina Kalmteg Jag såg livet tvingas i mig Atlas förlag

Kulturjournalisten Lina Kalmteg debuterar skönlitterärt med en imponerande skildring av en ung flickas kamp mot självsvält, skriver Cristina Karlstam.

ÄMNET ÄR INTE nytt, inte heller den gåtfulla sjukdomen anorexia nervosa. Att unga människor svälter sig själva har säkert en hel del att göra ed vår tids absurda skönhetsideal. Men självsvält handlar om mycket mer än förvridna kroppsideal och drömmen om en mfotomodellsmal figur. Att svälta kan också innebära att mena sig få kontroll över livet eller åtminstone de delar av det som man själv är herre över. Psykologiska förklaringar saknas inte; men anorexia förblir ändå ett gåtfullt och svårbehandlat sjukdomstillstånd som huvudsakligen drabbar unga flickor, även om inte heller pojkar och män saknas i statistiken. Inte heller är sjukdomen alltså ett sentida problem Redan från antiken finns tecken i konsten och litteraturen att självsvält var ett om än ovanligt så ändå inte obekant fenomen. Några författare har också ägnat ämnet uppmärksamhet, såväl i skönlitterär som i facklitterär form. Redan vid slutet av det förra seklet kom böcker som Anna Ehns Vårfrost och Anna-Lena Brundins Nej tack, jag åt nyss. När kulturjournalisten Lina Kalmteg nu debuterar skönlitterärt med romanen Jag såg själva livet tvingas i mig är det således i en litterär tradition hon ingår. Men som den litteraturbevandrade kritiker hon är vidgar Kalmteg referenserna till sådana kända litteratörer som Virginia Woolf, Sylvia Plath, Nelly Sachs, Karin Boye. Här och var i sin berättelse kryddar hon texten med referenser och citat av sina litterära valfrändskaper. BOKENS BERÄTTARJAG OCH huvudperson är Hannah, en 15-årig flicka med mamma, pappa och lillasyster och en frånvarande mormor. I Hannahs omedelbara närhet finns givetvis också skolkamrater som också kommer att spela en viss roll i händelseförloppet genom sina sjukhusbesök hos Hannah. Hannahs idol, eller i varje fall skönhetsideal, tycks vara fotomodellen Emma Sjöberg, men hennes och hela skönhetsindustrins betydelse för sjukdomsutvecklingen är av underordnad art. Inte heller Barbiedockornas smala kroppar tillmäts särskilt stor betydelse i försöken att förklara Hannahs ideal. Den viktigaste relationen har Hannah inte oväntat till sin mamma, som skildras som en maktlös och ganska självupptagen person i relation till dotterns sjukdom. När man i den långa vårdkedja som Hannah involveras i i förtäckta ordalag försöker lägga ”skulden” för Hannahs sjukdom på denna mamma reagerar Hannah negativt. Bristen på efterlängtade men samtidigt avvärjda kramar tycks var av större betydelse. Det som gör Lina Kalmtegs roman så imponerande är dess avsaknad av sentimentalitet och moralism, men också och kanske främst det berättarperspektiv som författaren anlägger på historien. De många turerna i vården är skildrade så som Hannah själv upplever dem, och över huvud taget är perspektivet hela tiden den 15-åriga Hannahs. Det betyder ar Kalmteg lyckas stiga in i Hannahs inre, hennes sätt att tänka och hennes reaktioner på omgivningens alla försök att vårda och behandla. På ett spar-

_ 48


BOKRECENSION

Lina Kalmteg. Foto: Alexander Mahmoud.

smakat språk som inte saknar svart humor beskriver Hannah sin omgivning och sina kontakter på sjukhuset dit hon med jämna mellanrum blir inlagd. Vårdens olika försök att komma år Hannahs tankar och känslor liksom hennes egen skicklighet när det gäller att manipulera både vårdpersonal och föräldrar skildras med anorektikerns hela uppfinningsrikedom. Sjukdomsförnekelse, bortförklaringar och nödlögner hör också till sjukdomsbilden. De drabbades omvittnade matintresse beskrivs också på ett träffsäkert sätt när Kalmteg skriver att Hannah tänker på den mat hon ”inte ska äta” när hon kommer hem. DE STACKARS KRUKVÄXTERNA i sjukrummet som får ta emot de näringsdrycker som är avsedda för den matvägrande Hannah mår inte riktigt bra av den extra näringen. De ständiga sköterskeoch läkarbytena är en annan detalj som utan moralism men med stor pregnans beskriver tillståndet i den vårdapparat som ska försöka få Hannah att sluta sitt självdestruktiva beteende och börja äta igen. Citat ur Hannahs journal med kortfattade uppgifter om framför allt vikt och puls och torra kommentarer om att patienten själv inte upplever några symptom av sin sjukdom blir ett slags negativa milstolpar på Hannahs väg bort från livet. När en medpatient dör tror omgivningen att detta traumatiska drama ska få Hannah på ”bättre tankar”, men resultatet blir snarare en triumf för den nu gravt underviktiga Hannah. När det visar sig att

medpatienten dött för egen hand, inte på grund av viktförlust, blir det i Hannahs sjuka logik ett tecken på att ”man inte dör av svält”! Det är först när alla resurser inom sjukvården tycks vara uttömda som Hannah möter någon som genom sin attityd lyckas öppna åtminstone en liten glipa in mot livet. Martin, terapeut på det behandlingshem dit Hannah remitteras, blir den förste som tycks ha en nyckel in till Hannahs psyke. När familjen på Martins inrådan beger sig på en semesterresa börjar en visserligen bara antydd men ändå farbar väg att skymta, en väg som kanske på sikt kan leda Hannah tillbaka till livet. Lina Kalmtegs fascinerande roman övertygar inte minst genom den insikt om ett komplicerat sjukdomsförlopp som hon som författare visar. Modigt, rättframt och osminkat levandegör hon hur en ung människa i små steg tycks vara på väg att hitta livslust och frihet efter flera års vandring i mörker och kyla på grund av den sjukdom som omgivningen, inklusive vården, tycks ha så svårt att förstå sig på. Inte heller har Lina Kalmteg fallit för frestelsen att skapa ett lyckligt slut på den sjukdomsvandring som hennes roman beskriver. När berättelsen är slut lever man som läsare fortfarande i ovisshet om Hannahs framtid. Hur Lina Kalmteg kunnat skaffa sig en sådan kunskap om ett svårt sjukdomstillstånd är obekant och egentligen inte intressant. Det storartade är att hon besitter sådan kunskap och att hon har förmågan att ge den en säker skönlitterär form. •

_ 49


LITTERATUR • HÖST

DÖDEN, MÖDRAR, FLICKOR, MOTSTÅND, BLICKAR OCH IS I år fyller den svenska tryckfrihets­ förordningen 250 år, vilket Bokmässan uppmärksammar med temat Yttrande­ frihet. Frågan om vem som får tala, vem som ges röst att benämna och berätta sin historia är också central i sex kvinnliga författares nya eller nyutgivna böcker. Lia Fallenius har läst ett urval av höstens mest intressanta utgivning. _ 50


LITTERATUR • HÖST

Han Kang Levande och döda Natur & Kultur i övers. av Eva Johansson I oktober introduceras den sydkoreanska författaren Han Kang på svenska med romanen Levande och döda. Romanen börjar i Kwangju, Sydkorea 1980, då hundratals studenter som protesterat mot regimen, mördas av militären i en brutal massaker. Den 15-åriga pojken Dong-ho letar efter sin vän Jeong-dae bland massan av döda kroppar som radats upp i stadens idrottshall. Tillsammans med en grupp unga kvinnor och män hjälper han till att ta hand om den växande högen av lik som väntar på att identifieras. ”Vad händer med själen när kroppen dör?” frågar han sig tyngd av skuld över att han lämnade sin vän när soldaterna började skjuta. I det följande kapitlet är det pojkens döda vän som talar. För varje kapitel skiftar så synvinkeln till en ny berättarröst: Redaktören, Fången, Fabriksarbeterskan, Pojkens mor och slutligen Författaren själv. På så vis skapas en polyfon kör av levande och döda röster som var och en minns och berättar om kampen mot förtryck, våld, tortyr och censur utifrån sitt perspektiv. Det gemensamma ledmotivet för dessa vittnesmål är att de alla apostroferar till pojken Dong-ho. Han Kang var nio år vid tiden för Kwangju-upproret. Ingen av hennes släktingar blev gripna eller mördade, men hon har aldrig glömt Dong-ho, pojken som flyttade in i hennes familjs gamla hus i Kwangju. ”Hur kunde årstiderna fortsätta att växla för mig, när tiden stannade för alltid för honom den våren?” På en kristallklar, kroppslig och poetisk prosa har Han Kang skrivit en stark motståndsroman om de där frågorna som vi inte har något svar på – men som vi fortsätter att ställa för att vi är människor. Tidigare i år tilldelades Han Kang det internationella Bookerpriset för sin roman The vegetarian. Natur & Kultur ger även ut denna roman våren 2017 i svensk översättning av Eva Johansson från den engelska översättningen med titeln Vegetarianen.

_ 51


LITTERATUR • HÖST

”Full av svart humor”

Jamaica Kincaid Min mors självbiografi Tranan i övers. av Lena Fagerström Förlaget Tranan fortsätter sin lysande satsning på Jamaica Kincaid med en återutgivning av Min mors självbiografi som först gavs ut 1996 på Stenströms förlag (engelskt original 1995). Berättarjaget i romanen, Xuela Claudette Richardson, är en komplex karaktär vars centrala tema i livet är att hennes mor dog i det ögonblick som hon föddes. Fadern lämnar bort henne och hon växer upp i en kärlekslös tillvaro. ”Jag var tvungen att älska mig själv, på trots och i ren förtvivlan, för mig fanns inget annat. Den sortens kärlek kan väl duga, men inte mycket mer.” Som överlevnadsstrategi utvecklar Xuela en rik inre värld. Kincaids gestaltning av en ung kvinnas passionerade förhållande till sin egen kropp och dess förmåga till njutning är ovanlig. Stolt och skamlöst lever Xuela ut sin sexualitet i triumferande trots mot samhällets krav på att vara en respektabel och anständig kvinna. Som Kristina Sandberg påpekar i sitt förord sker här en omkastning av den gängse bilden med kvinnokroppen som objektifieras, istället är det Xuela som skoningslöst betraktar männens kroppar. Men hon vill inte äga någon, enbart sig själv och oberoendet är hennes enda ledstjärna. Tidigt bestämmer hon sig för att aldrig bli mor, och hon gifter sig inte med den man hon blir förälskad i utan en man hon inte älskar. Xuelas motstånd mot att äga såväl som att bli ägd är också sammankopplat med det koloniala slavslavägarförhållandet i Karibien. Hennes eget mors- och farsarv rymmer såväl skotska slavägarättlingar och afrikansk slavsläkt som karibisk, utplånad ursprungsbefolkning. Själv betraktar hon med förakt sin skotsk-afrikanska korrupte far som ”var delaktig i en livsstil på ön som såg till att lidandet vidmakthölls”, och ser sig helhjärtat som sin karibiska mors dotter. Kvinnan som hon aldrig fick lära känna och som också växte upp moderlös. Det är ett förtvivlat jag som berättar. Men också ett krasst klarsynt jag full av svart humor. Genom att återberätta sina erfarenheter och gå bristen, sorgen och smärtan till mötes uppnås ett slags katharsis. Att Jamaica Kincaids födelsenamn, liksom Xuelas, är Richardson ger en hint om att historien berör hennes egen släkt. På så sätt kan romanen läsas som en gränsöverskridande väv där författaren, utifrån Xuelas gestalt, skriver historien om alla sina anmödrars liv av kamp, längtan och förluster.

_ 52


LITTERATUR • HÖST

”Alla längtar efter närhet”

Lina Wolff De polyglotta älskarna Albert Bonniers förlag Lina Wolffs tredje bok De polyglotta älskarna kretsar kring ett ödesdigert manuskript med samma titel. Romanen är indelad i tre delar – I. Ellinor II. Max III. Lucrezia – och berättad i jagform utifrån dessa tre karaktärer vars historier är slingrigt sammanvävda. Ellinor kommer från en håla i Skåne och är med i en underjordisk slagsmålsklubb. Via en dejtingsajt kommer hon i kontakt med en litteraturkritiker och för att hämnas hans våldtäkt bränner hon upp originalmanuskriptet till ”De polyglotta älskarna” som finns i kritikerns hem. Även manuskriptets författare Max Lamas, som drömmer om en mångspråkig älskarinna, drabbas av kvinnlig hämnd i form av en förbannelse från en kvinna som han grymt förnedrar. Han flyr från Stockholm till Italien där han möter en markisinna på ruinens brant. Lucrezia, markisinnas dotterdotter vittnar om sommaren då Max besökte deras palats och förförde hennes mormor. Liksom Wolffs förra roman Bret Easton Ellis och de andra hundarna är De polyglotta älskarna en vass polemik mot (kultur)mäns makt att benämna och begränsa kvinnor utifrån en sexistisk, förtryckande agenda. Här är det framför allt den franska misogyna skandalförfattaren Michel Houellebecq som får bära hundhuvudet. Samtidigt beskriver Wolff hur alla – män som kvinnor – är offer för sin köttslighet och irrationella lust när det väl kommer till kritan. Samt hur alla längtar efter närhet, kärlek och förståelse. På en direkt, drastisk och driven prosa slungas läsaren in i denna mycket underhållande odyssé full av oväntade möten och absurda situationer. I latinsk berättartradition skriver Wolff fram verkligheten i dialogen mellan dessa liderliga, arroganta och vilsna karaktärer. De är ofta hutlöst rättframma i tal och ton vilket skapar komik mitt i svärtan. Bilderna och liknelserna i boken är också befriande rakt på sak, exempelvis när Ellinor beskriver sin lust som ”starkt och envetet som en myrstack full av pissmyror som väller ut om man gör motstånd.” Det finns en fatalistisk underton i Wolffs romanvärld, som om det inte spelade så stor roll vad människor egentligen vill och gör. Likväl irrar de oförtrutet vidare med hoppet om att skriva en helt annan bok.

_ 53


LITTERATUR • HÖST

”Tillvarons skevheter”

Dorthe Nors Blicken, pilen, filen Ordfront i övers. av Ninni Holmqvist ”Hembakat franskbröd med farinsocker känns det som, men oavsett vad det är, blockerar det genomströmningen av språket.” Huvudpersonen i Dorthe Nors nya roman heter Sonja och är en solitär, medelålders danska som lider av lägesyrsel och som tycker om att ligga och läsa på Köpenhamns Västra kyrkogård. Hennes gamla föräldrar bor kvar i en liten by på den jylländska landsbygden. Likaså hennes syster Kate som hon inte längre pratar med. Genom sin universitetsutbildning har Sonja gjort en så kallad klassresa uppåt. Hon arbetar som översättare till en svensk storsäljande deckarförfattare. I övrigt går hon på massage för sina spända muskler och försöker ta körkortet. ”Blicken, filen, pilen”, är bilskollärarjargong för att hålla sig i rätt körfält. Sonja har ett känsligt sinne för språkets alla nyanser, men det går si sådär med bilkörningen. Livet för Sonja är huvudsakligen att vara fångad i en evig serie av situationer, och hon har därför en högt utvecklad flyktberedskap. Liksom Dorthe Nors föregående och originella novellsamling/roman Kantslag / Minna saknar en övningslokal är Blicken, filen, pilen en humoristisk och satirisk skildring av vardagslivets absurditeter och människors existentiella ångest och ensamhet. Det är roligt, sorgligt och ömsint, men jag saknar den föregående bokens precision och skarpa avtryck. Många av bifigurerna är schablonartade och det tragikomiska drar stundom åt buskishållet. Jag undrar hur romanen hade blivit om Nors lämnade det allvetande berättarperspektivet och lät Sonja berätta historien i jag-form. Som bäst är det nämligen när Sonjas egen röst tar över och laddar berättelsen med personliga bilder och skarpsynta betraktelser kring relationen mellan män och kvinnor, föräldrar och barn och tillvarons skevheter i största allmänhet.

_ 54


LITTERATUR • HÖST

”Tät, träff­säker och filmisk prosa”

Emma Cline Flickorna Natur & Kultur i övers. av Erik McQueen ”Som om de draggats upp ur en sjö. Deras billiga ringar var som en andra uppsättning knogar. De balanserade på en vådlig tröskel, skönhet och fulhet på samma gång, och en krusning av vaksamhet följde dem genom parken.” Emma Clines debutroman Flickorna utspelar sig en sommar i Kalifornien 1969 och bygger löst på historien om Charles Manson och de mord han fick sina kvinnliga följare att begå. Russel, den fiktiva Charles Manson, är manlig manipulation och despotism personifierad, men de verkliga protagonisterna i boken är som titeln anger flickorna. Berättarjaget är också den medelålders kvinnan Evie Boyd som utifrån minnet av sitt 14-åriga flickjag berättar om hur hon blev upptagen i kretsen av de långhåriga, vilda hippieflickorna och vad som sedan följde. Boken har blivit enormt hypad och Emma Cline har lyfts fram som det nya stjärnskottet inom amerikansk litteratur. Jag inledde därmed läsningen med en viss skepsis, men den suggestiva berättelsen slukade mig från första sidan. Med en tät, träffsäker och filmisk prosa skildrar Cline hur det är att växa upp som flicka i en patriarkal värld där mäns blickar styr och där den enda egentliga makt som unga kvinnor tilldelas är hor-makten i att vara vacker och åtrådd. Det är en mörk skildring om flickors utsatthet, men också om deras motstånd och tysta samförstånd. ”Vi hade varit med männen, hade låtit dem göra vad de ville. Men de skulle aldrig se de delar av oss själva som vi dolde för dem – de skulle aldrig ana avsaknaden eller ens inse att det fanns något mer att leta efter.” På ett övergripande plan handlar romanen om viljans makt – hur långt är vi beredda att gå bara för att vi så förtvivlat gärna vill vara del av en gemenskap?

_ 55


LITTERATUR • HÖST

”Skräck, romantik och science fiction”

Anna Kavan Is Modernista i övers. av Disa Törngren För en kort sekund fångade mina strålkastare som sökarljus in flickans nakna kropp, spenslig som ett barns, elfenbensvit mot snöns döda vita färg, med håret skimrande som spunnet glas. Hon såg inte i riktning mot mig. Orörlig fäste hon blicken på murarna som långsamt gled fram emot henne, en glasaktig glittrande cirkel av kompakt is, med henne som mittpunkt. I den brittiska modernisten Anna Kavans apokalyptiska roman från 1967 håller jorden, under radioaktiv nedsmutsning och pågående krig, på att förvandlas till is. Berättaren är en namnlös man som åker omkring i desperat jakt efter en glasskör, gäckande flicka med albinohår – objektet/offret för hans och många andra mäns dunkla begär. Återfinnandet av glasflickan är diffust sammankopplat med räddningen av världen från global undergång. Men ingenting är säkert i Kavans sinistra och svindlande romanvärld där själva naturen är instabil och fientlig; dimman, snön och isväggarna breder ut sig såväl bokstavligt som symboliskt. Den osäkra spöklika stämningen förstärks av berättarjagets opålitlighet, ömsom registrerar han det konkreta skeendet som ett objektivt kameraöga, ömsom faller han ner i hallucinatoriska drömsyner och paranoida inre monologer. Som Helena Fagertun skriver i sitt förord är Is ”en roman som överskrider genre och form” – här blandas fantastik, romantik, skräck och science fiction med brutal fysisk verklighet. Den gnistrande berättarkraften i kombination med att intrigen och logiken ständigt förskjuts gör Is till en oavlåtligt fängslande och spännande roman. De biografiska tolkningarna av Kavans texter ligger nära till hands. Hon var periodvis inlagd på mentalklinik och under kriget arbetade hon själv på en militär neurosmottagning i London, erfarenheter som återspeglas i de tiotal böcker som hon publicerade mellan 1940–1967. Hon bytte namn från Helen Ferguson (efternamnet från första maken som hon avskydde) till Anna Kavan som var namnet på hjältinnan i romanen Let Me Alone (1930). Hon blev heroinist, behandlades med narkos för sitt drogmissbruk och kom ut ur sömnkuren smal som ett spöke och med isblont hår. I Sverige är Anna Kavan märkligt okänd. Hoppas att Modernista fortsätter utgivningen av detta säregna författarskap.

_ 56


LITTERATUR • HÖST

HÅLL UTKIK EFTER DESSA TITLAR I HÖST Marlene Streeruwitz Smärtans ängel (Writersreadwriters, det feministiska e-bokförlaget i övers. av Yvonne Ihmels). För denna bok som i original har titeln Die Schmerzmacherin belönades Marlene Streeruwitz med Bremer Literaturpreis 2013. Här möter vi Amy, som vill bli agent och arbeta inom den privatiserade säkerhetsindustrin. En spänningsroman som ur en ung kvinnas synvinkel beskriver ett allt våldsammare samhälle. Linn Ullman De oroliga (Bonniers i övers. av Urban Andersson) Linn Ullmans biografi om uppväxten med sina två berömda föräldrar, Liv Ullman och Ingmar Bergman, har fått ett strålande mottagande i Norge och redan blivit ordentligt omskriven i Sverige. Ullman skriver uppriktigt om två föräldrar som ville vara barn och om ett barn som längtade efter att bli vuxen. Delphine de Vigan Baserad på en sann historia (Sekwa i övers. av Maria Bodner Gröön) ”Den här boken berättar om mitt möte med L. L. Är varje författares mardröm. Eller snarare den sorts person som ingen författare någonsin borde stöta ihop med.” De Vigans nya bok är en tät och gastkramande berättelse om skrivkramp, kvinnlig vänskap, manipulation och besatthet, skickligt sammanvävt med frågan

om var gränsen går mellan verklighet och fiktion, lögn och sanning. (Delphine de Vigan gästar bokmässan och för ett samtal med författaren Alex Schulman). Nina Bouraoui Om lycka (Grate i övers. av Maria Björkman) Den uppmärksammade debuten Förbjuden betraktelse väckte upprördhet i Frankrike för sin fysiskt smärtsamma skildring av män som förtrycker och äckel inför det egna könet. Sedan dess har Bouraoui ömsom hyllats ömsom provocerat många med sina självutlämnande böcker om gränsöverskridande kärlek och genom att leva öppet som homosexuell. I nya romanen beskriver Bouraoui med korta, precisa och poetiskt känsloladdade meningar den passionerade kärleken i all sin förtärande våldsamhet, vånda och lycka. Nina Björk Drömmen om det röda – Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek (Wahlström & Widstrand) I sin nya bok lyfter Nina Björk fram den oförtjänt bortglömda socialistiska revolutionären Rosa Luxemburg (1871–1919). Med utgångspunkt i Luxemburgs liv resonerar Björk kring ideologi, feminism, kärlek och kapitalism. Liksom Björks förra bok Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde kan vi vänta oss skarpa analyser som skär in i samtiden och uppmanar läsaren att gå i närstrid med sina egna handlingar och ståndpunkter. (Nina Björk gästar bokmässan och för ett samtal med förläggaren Sara Nyström).

_ 57

Liv Strömquist Uppgång och fall (Ordfront/ Galago) Om kapitalism, klass och pengars påverkan handlar även Liv Strömquists nya seriealbum. Varför tar ingen tag i det globala problemet med extrem rikedom? Varför kände Chris O’Neill omedelbart något alldeles särskilt för prinsessan Madeleine? Varför avskyr Annie Lööf Robin Hood? Ett givet kort för alla som gillar skarpsinnig samhällskritik i kombination med hejdlös humor. (Liv Strömquist gästar bokmässan och för ett samtal med redaktören Johannes Klenell). Sofi Oksanen Norma (Bonniers i övers. av Janina Orlov) Udda och ofta gränslösa utanförskapskvinnor är ett genomgående tema hos Sofi Oksanen. I hennes nya roman heter protagonisten Norma, och utmärker sig av ett magiskt hår som växer onormalt snabbt och påverkas av minsta skiftning i hennes sinnesstämning. När hennes mor mystiskt dör dras hon i en härva av svek, lögner och paranoia. Maggie Nelson Argonauterna (Modernista i övers. av Karin Lindqvist) I USA har den amerikanska författaren Maggie Nelsons The Argonauts (2015) hyllats som ”årets mest omvälvande läsning”. Denna genreöverskridande biografi-essä är centrerad kring Nelsons relation till konstnären Harry Dodge, som är intergender och under bokens gång påbörjar en hormonbehandling. Parallellt genomgår berättaren en graviditet.


SARA BROOS

”JAG VILL INTE VETA ALLT OM MIN MAMMA” Yvonne Ihmels har träffat filmaren Sara Broos och pratat om självbilder, minnen och flanörens blick.

_ 58


SARA BROOS

Stillbild ur Speglingar.

_ 59


SARA BROOS

a

RMA KARIN, ÄR det första jag tänker när jag sett klart filmen Speglingar, Sara Broos senaste film, om sin mamma, den på senare år så framgångsrika konstnären Karin Broos. Att jag känner till historien och har träffat familjen många gånger, kanske ska påpekas. Första besöket på Alma Löv var i samband med kulturhuvudstadsåret, när det extra tillskottet av kulturpengar spred sig som ringar på vattnet långt bort till skogarna i Värmland. Det var redan då jag gjorde min första intervju med Karin och Marc Broos, Alma Löv hade uppstått som ett landsbygdens Venedigbiennal med paviljonger spridda över markerna, fyllda med konst. Så värst mycket intresse fanns inte hos stockholmsmedierna den gången, idag har det vänt. Karin Broos konst säljs numera för femsiffriga belopp på auktionerna och Saras film har fått ett välvilligt mottagande bland kritikerkåren och kommer att distribueras till biografer landet runt och så småningom även visas på SVT, inte alldeles självklart för en film i kategorin dokumentär/ konst. Tillika en film som till största delen utspelas i Värmland och med naturen som en förstärkande metafor för känslorna. Men just nu sitter vi på ett trendigt fik på Södermalm i Stockholm, långt från naturen, och Sara Broos smular sönder sin bulle och lyckas bara få i sig halva och har ett kompisarmband runt handleden som det står Suicide Zero på, som säljs till stöd för preventiv mot självmord bland unga, och ger den ena intervjun efter den andra, och samtidigt som filmen Speglingar har premiär, är hon redan igång och pitchar (letar produktionsmedel) för sin nästa.

– Jag var tidigt en väldigt duktig flicka. Jag hade höga betyg och jag vann en novelltävling och fick skriva krönikor i Värmlands Folkblad redan som femtonåring, men inuti var jag en helt annan än den jag visade utåt och jag led av ett otroligt självförakt. MEN VI BÖRJAR med att prata om mamma Karin som hon visas i filmen Speglingar. Karin, den utlevande tonårsflickan, Malmös innetjej som är dödligt snygg och testar det mesta som kommer i hennes väg. Och som flyttar till Holland och går på konstskola, träffar Marc, bilderna på det nygifta paret i trendig unisexutstyrsel är som hämtade ur en modetidning från 1970-talet, men som sedan flyttar till Värmland och trakterna kring Hagfors, gammal bruksmiljö och så långt borta från den internationella konstmarknaden man kan tänka sig. – Mamma berättade en gång att de kunde köra bil i timmar för att gå på fest och träffa andra konstnärer. Det fanns ju inte så många likasinnade då. Det var med andra ord ett rätt enkelt liv med mycket djur, grönsaker som de odlade själva och så fick de barn förstås. Tre döttrar och en liten flicka som dog strax innan födseln. En sorg som för alltid kommer att finnas kvar. Det värsta som kan hända. Men filmen tar sin avstamp i det smått glamorösa. Det är två mycket tjusiga kvinnor som intar sina platser. Filmen börjar med en Karin som sminkar sig och som aldrig lämnar huset utan att ha tagit på sig sitt ansikte innan. Mascara, ögonskugga och läppstift. Äldsta dottern Sara gör likadant. Mamma Karin led av ätstörningar. Så även Sara. I sju långa år. En sjukdom som bokstavligen äter sig in i människan, urholkar lusten till liv och det är om denna gemensamma smärtsamma upplevelse, detta symbiotiska förhållande mor och dotter emellan, som varit den ursprungliga tanken bakom filmen Speglingar. – Det som intresserat mig är vad som händer när man behål-

”Jag var tidigt en duktig flicka men inuti var jag en helt annan än den jag visade utåt.”

_ 60


SARA BROOS

Stillbild ur Speglingar.

ler saker och ting inom sig. Det fanns en tystnad, saker som inte bearbetats och förr eller senare kommer ju allt det tillbaka. Och det var egentligen det jag ville berätta om. DET ÄR ÄNDÅ ett avskalat porträtt som Sara Broos tecknar av sin mamma. Osminkat skulle man kunna säga, skämt åsido. Mamma Karin fotograferar av och målar sina vuxna döttrar. Letar sig kameralinsen och penseln in mellan människorna? Mellan mor och dotter? Döttrarna poserar, mamma registrerar och målar stora målningar ofta med vattenmotiv och med titlar som Det stora blå där en annan av döttrarna somnat och vänt ryggen åt sin lilla nyfödda, på en överdimensionerad säng täckt av ett överkast i vattrigt blått. Och jag kan inte låta bli att tänka på det där barnet, eller på alla barns utsatthet för den delen. Och att smärtan över detta var något av det första Karin Broos berättade vid en intervju för många år sedan. Men nu är det äldsta dottern Sara som håller i kameran istället. Ack att vara mamma och tvingas stå till svars, tänker jag. Pendeln svänger mellan grekiskt drama och drastiska skratt. Att en gammal kaffebryggare kan få så stor betydelse? Där sitter Karin och Marc Broos och prasslar med dagstidningar och smågrälar, som det gamla gifta par de blivit, vem som ska göra vad

av morgonsysslorna och vi nickar och skrattar igenkännande åt situationen. Ett dramaturgiskt knep för att få oss att svälja resten av historien? Liksom i många av Karin Broos målningar finns också här vatten som en metafor för känslorna, eller för Livet och Döden. Till en början en stark växelverkan mellan Karins målningar och filmiska scener; fötter i rad på en strand täckt av slemmig vass, hala stenar som man knappt kan ta sig nerför utan risk att dratta på ändan och en Karin, som plötsligt blivit ängslig och rädd för att tappa kontrollen och endast med svårighet lyckas ta sig ner i det livgivande vattnet. Och här finns också den symbolladdade ”John Bauer-tjärnen” i den djupa skogen med sin dyiga botten där Sara Broos möter sin mörka spegling i ett slags nollpunkt. Det är en återkommande dröm som jag har. Att jag sugs upp i ett träsk i en myrmark och försvinner. Men det är inte bara otäckt utan också en skön känsla. En värme och en doft av jord och mossa. En sorts längtan efter det ursprungliga. NATUREN STÅR SOM symbol för ett naturligt tillstånd där man kan vara oförställd. Efter alla år som den ”duktiga flickan” när hon levt bakom en fasad och ständigt varit rädd för att göra fel och

_ 61


SARA BROOS

aldrig vågat säga ifrån, har hon utvecklat en särskild känslighet för när människor känns falska eller konstruerade, säger Sara Broos. En känslighet som kanske tagit sig uttryck i en påträngande tinnitus, och det är bara som jag gissar, men till slut blir oljudet från alla maskiner i det avskalade betongrummet runt omkring oss outhärdligt och vi flyttar med bulle och kaffekopp över till en annan del av lokalen. Inte mycket till textilier som kan dämpa ljuden från kaffemaskiner och slamrande porslin, konstaterar vi. Sara Broos är på besök i Stockholm och har visserligen skaffat sig en liten tillflyktsort i Berlin, som så många av oss, men det är i Värmland hon är född och där hon hör hemma i likhet med undertecknad. – Jag behöver Värmland. Det där landskapet i Fryksdalen som har en blandning av mildhet och samtidigt någonting vilt och otämjt. Naturen avspeglas också i leken med bildspråket. Om Karin Broos målningar av döttrarna, fått dominera förflyttningar mellan bild och verklighet (hon började för övrigt måla av döttrarna först i vuxen ålder, innan dess var hon mest intresserad av vuxna kvinnor med ansikten där det syntes att de levat och jag minns också en mängd mindre målningar av hundarna), tar Sara Broos längre fram i filmen ut svängarna och skapar collage som, inbillar jag mig, skulle fått en Rut Hillarp salig i åminnelse, att resa sig upp i biobänken och applåderat, om det nu legat för henne. Till slut slits bilden sönder, fragment av liv eller minnen flyger omkring som sotflagor, och det blir så plågsamt att jag måste blunda men det där svarta vill ändå tränga igenom. – Jag bestämde mig redan från början att jag ville arbeta så intuitivt som möjligt. Att inte låta mig styras av logiska resonemang utan vara öppen för impulser och infall. KAMERAN FANNS STÄNDIGT med, bak i bilen, och i bilden, skulle man kunna säga, även om hon samarbetat med två andra fotografer under inspelningen. Som den gången hon vaknade mitt i natten och en skogsmaskin med sina stora gripklor effektivt tuggade i sig skogen träd efter träd. – Det kändes som ett slagfält och blev en tankeställare för mig hur vi människor tycker oss ha rätt att bestämma över naturen. Men när jag stod där mitt i natten i pyjamasbyxor och filmade fanns det nog dem som undrade vad jag egentligen höll på med. Men händelsen påminde henne också om den rädsla mamma Karin alltid haft för att skogen runt huset skulle huggas ner och hon för alltid skulle förlora den för sin dagliga vandring därinne bland träden. Det finns också en koppling mellan skogsmaskinen och den näthinneavlossning som Karin drabbats av och skräcken över att som konstnär hålla på att förlora synen.

Det är förstås både skakigt och modigt att lämna ut sig själv och göra en så personlig och tämligen osentimental film. Kanske vara just så osentimental man kan vara mot sina föräldrar innan man närmat sig den ålder de befinner sig i just nu, tänker jag. Den fasta punkten i Saras liv är manusutbildningen. En utbildning hon själv utvecklat och som nu finns under vinjetten Alma Löv – Det är otroligt skönt att ha en bas där det inte bara handlar om mig, utan där jag finns i ett sammanhang för andra och kan ta ett steg bort från mitt eget skapande. Detta att utgå från sig själv, hon får ofta just den frågan om varför hon berättar om sig själv, men hon har ju bara sig själv. – Jag blir liksom inte av med mig själv. Många vill ha lyckliga slut också men det finns inga färdiga svar i livet. – Det finns alltid ett personligt förhållningssätt till det man gör, säger hon. Som i kortfilmen Hemland som visades som en av utvalda fil-

_ 62


SARA BROOS

Karin Broos i sin studio.

mer på Tribecas filmfestival i New York i april i år. Den handlar om en kvinna, en syrisk flykting som Sara träffat på en flyktingförläggning i Värmland. Filmen tar en underbar vändning när kvinnan som lider svårt av hemlängtan får träffa sin ungdoms idol, den norska musikern från popgruppen A-ha. Sara Broos nästa film är en sorts roadmovie, eller en flanörfilm. Hon var inspirerad av Flanörens blick av Ulf Peter Hallberg när hon reste runt i Österueopa och på Balkan för drygt tjugo år sedan och nu vill hon träffa de människorna igen, som hon mötte då. DET SKA BLI en långsam resa med tåg genom ett Europa och även här finns en blandning mellan ett då och ett nu. – Jag hade en liten billig kamera som fingerade som ett slags trygghet men också möjliggjorde möten med andra. Ett av dessa möten var en ung kvinna som hon träffade i en park i Prag, förkrossad över att hennes föräldrar förskjutit henne

”Många vill ha lyckliga slut men det finns inga färdiga svar i livet.”

efter att hon berättat att hon är homosexuell. Ett annat möte var med en ung kroatiser som förgäves försökte ta sig hem igen. – Det handlar mycket om vad som är hemma. Vad som är kärlek? Hon har lyckats leta rätt på dem igen på Facebook. – På den tiden skrev man brev, det fanns ju varken mobiler eller internet, så jag hade kvar deras namn. What’s the story? Och själva premissen handlar om att utsätta sig för det oväntade och lita på att det kommer att uppstå någon röd tråd. Det är tänkt att bli en sorts betraktelse över tiden, berättar hon. Vad som har hänt de här tjugo åren i världen? Vad har hänt dem? Vad blev det av deras drömmar och vad blev det av hennes? Kanske finns svaret att söka i filmen Speglingar? Slutvinjetten är poetisk, snudd på magnifik. Hela familjen Broos, de tre systrarna, alla med namn som börjar på S, mamma Karin och pappa Marc, sitter klädda i vitt och ser på film ute på en äng. Var och en med sin egen projektion av sina egna minnen. •

_ 63


KRÖNIKA • ULLA LUNDSTRÖM

Ulla Lundström, journalist och Aslı Erdogans svenska översättare. Foto: Milko Özlü

”I ERDOGANS TURKIET ÄR DET PENNORNA SOM OFFRAS FÖRST” Aslı Erdogan sitter i fängelse för att ha skrivit om de grymheter Turkiet har begått. AV ULLA LUNDSTRÖM

_ 64


j

KRÖNIKA • ULLA LUNDSTRÖM

ULI VAR EN HET månad men över hela Istanbul steg rökpelarna när förbjudna böcker brändes. Jakten på det fria orden i Turkiet var intensiv även efter kuppen 1972. Jag hade kommit dit som ung journalist för att träffa Yasar Kemal, och det var han som berättade om hur författare var upptagna med att rensa sina bokhyllor på förbjudna böcker och bränna dem. Åsiktsrättegångarna var i full gång. Och lagparagraferna som en gång importerats från Mussolinis Italien var hårda. Sju och ett halvt års fängelse kostade en förbjuden text författaren och lika många år fick översättaren. Och så har mönstret fortsatt. På håll har jag upplevt ytterligare tre militärkupper. Varje gång undantagslagar införs i Turkiet har författarna, översättarna, journalisterna och publicisterna varit de första som hämtats tidigt i morgontimmarna från sina hem för vidare transport till olika beryktade häkten och fängelser. Respekten för det fria ordet och dess kraft har alltid varit stort i Turkiet. Ett kortare eller längre fängelsestraff har liksom tillhört författaryrket. Men aldrig tycks det fria ordet ha varit så fruktat så som i Recep Tayyip Erdogans Turkiet. Ingen turkisk makthavare har hittills jämställt ordets makt med vapnets. Aldrig tidigare har en professionellt arbetande författare påståtts vara terrorist. Det är dock vad Aslı Erdogan nu utsätts för, en av Turkiets främsta författare i sin generation, människoaktivist och tillika fysiker, med tidigare arbete på bland annat kärnfysiska institutet CERN i Zürich. Den 16 juli i år omringades hennes kvarter av ett 30-tal maskerade poliser i skottsäkra västar ur special- och antiterror­styrkan. I fem timmar genomsöktes hennes hem med maskin­gevären mot henne. Sedan snart en månad sitter hon nu i Bakırköys kvinnofängelse utanför Istanbul, anklagad för ”medlemskap i en terrororganisation”, för ”terroristpropaganda” och för ”undergrävande av statens enhet Aslı Erdogan har under hela sitt författarskap stått på de svagas sida, hennes empati för människor i utsatthet har alltid varit stor, det är i mörkret och skuggorna, hon känner sig hemma. Det var detta som fick henne att engagera sig i den prokurdiska oberoende tidningen Özgür Gündem, där hon var rådgivande konsult och krönikör. En av de få tidningar i Turkiet där man fortfarande

kan läsa om vad händer i de östra och kurdiska delarna av landet. Men våld? Terrorism? De enda bevis som chefs­åklagaren i Istanbuls 4:e brottsdomstol presenterat är fyra artiklar som Aslı Erdogan tidigare i år publicerat i tidningen Özgür Gündem. I ett utsmugglat brev till schweiziska tv-bolaget SRF skriver Aslı Erdogan den 6 september i år. – Mig veterligen är jag den enda hittills som försökt störta staten genom mitt skrivande. Hon konstaterar att hon hela sitt liv varit pacifist och att det i hennes texter inte går att hinna en enda mening där hon förespråkar våld. – Jag sitter i fängelse för att jag skrivit om de grymheter som Turkiet begått, slår hon fast i brevet. PRESIDENT RECEP TAYYIP ERDOGAN för nu krig på tre olika fronter i Turkiet, mot Gülenrörelsen, mot kurder i både Syrien och Turkiet, och mot den övriga inhemska oppositionen. Vad han framför allt vill förhindra, är att medelklassen i Turkiet börjar solidarisera sig med det kurdiska folkets kamp i de östra delarna av landet, där striderna med arméstyrkorna tagit sig allt våldsammare former. I det senaste parlamentsvalet tros denna allians vara en av förklaringarna till att ett helt nytt parti, det vänsterinriktade prokurdiska HDP (Folkets demokratiska parti), lyckades få 13,2 procent av rösterna och komma in i nationalförsamlingen, medan Erdogans islamska AKP-parti för första gången på många år, fick backa kraftigt. Idag är Turkiet ett delat land. Erdogan fick bara 41 procent av landets röster i senaste parlamentsvalet och det är dessa anhängare som vi sett vifta så entusiastiskt med flaggor i nyhetsprogrammen. Resten är emot honom. För tillfället ligger oppositionen lågt och avvaktar, men kommer de att tillåta att han ändrar i konstitutionen för att skaffa sig utökad makt på livstid? Den dag Recep Tayyip Erdogan kan göra kopplingar mellan det terroriststämplade PKK och HDP, eller stämpla Özgür Gündems skribenter som terrorister, och förbjuda all annan opposition, blir Erdogan ensam herre på täppan. Som vanligt är det pennorna som offras först. • * Enligt PEN International har 63 gripanden gjorts av författare och journalistersedan kuppförsöket. Bland dem finns den 70-årige språkvetaren Necmiye Alpay, även hon medarbetare i Özgür Gündem, den 72-årige skribenten och statsvetaren Sahin Alpay, romanförfattaren och tidningen Tarafs tidigare chefredaktör, Ahmet Altan. 132 medieföretag har beordrats stängning, bland dem 29 förlag.

_ 65


16 sep – 11 dec

Få senaste nytt på nätet!

www.cora.se

ÖPPETTIDER: TOR 11–19 | FRE–SÖN 11–17

MAGASIN3.COM | BUSS 1 ELLER 76 TILL STOCKHOLMS FRIHAMN

KONST UPPD Prenumerera INTRES ATER ! SERAD? AD? För mer konst kvinnor & kultur: Prenumerera på Cora, 4 nr för endast 259 kr via vår hemsida cora.se eller info@cora.se alt. tel 08-668 92 Få dagsaktuell Läs74 uppdaterad konst på nätet!

www.cora.se

Cora på nätet. Nytt varje vecka!

www.cora.se

www.cora.se

Tony Oursler, Caricature, 2002. Samling Magasin III. Foto: Jean-Baptiste Béranger

KULTUR INTRES SERAD?

M*r>0r Tony Oursler


JUST NU GILLAR VI …

KVINNOR • KONST • KULTUR Cora skriver om och lyfter fram kvinnors skapande inom konst och litteratur, teater, film och foto. Ungefär som ett eget rum eller en egen utställningsyta. Cora grundades 2004 och utkommer med fyra nummer per år och är politiskt och religiöst obunden. ANSVARIG UTGIVARE Yvonne Ihmels

MEDVERKANDE I DETTA NUMMER

REDAKTIONSRÅD Cristina Karlstam, Bo-Ingvar Kollberg, Inger Jansson och Yvonne Ihmels ART DIRECTOR Anna Ågren

Julia Hjertén Konstvetare som skriver om mode för Cora.

GRAFISK FORM Emma Lindell Nilsson

Yvonne Ihmels Coras chefredaktör och grundare. Kulturjournalist vid bland annat Sveriges Radio.

KONTAKT Cora Bengt Ekehjelmsgatan 2B 118 54 Stockholm T : 08 668 74 92 M : 070 863 53 61 E : info@cora.se W : www.cora.se

Cristina Karlstam Fil kand i litteraturhistoria, konsthistoria och estetik vid Uppsala universitet. Var 1984–2009 biträdande kulturchef på Upsala Nya Tidning med särskilt ansvar för konstbevakningen.

VILL DU ANNONSERA? Kontakta redaktionen på info@cora.se eller 070 8635361. Annonspris och storlekar finns på cora.se

Anna Ågren Coras frilansande och prisbelönta art director.

VILL DU PRENUMERERA? Prenumerera genom hemsidan cora.se eller tidningskungen.se

Emma Lindell Nilsson Grafisk formgivare.

VILL DU KÖPA LÖSNUMMER? Försäljningsställen finns på vår hemsida cora.se

Lia Fallenius Bibliotekarie och litteraturvetare med förkärlek för fransk litteratur.

ÅTERFÖRSÄLJARE Återförsäljare kan vända sig till Nätverkstan, ekonomitjänst ekonomitjanst@natverkstan.net T : 031 743 99 05

Ulla Lundström Krönikör och mångårig medarbetare vid Aftonbladet och Sveriges Radio med Turkiet som specialtet samt översättare av skönlitteratur från turkiska till svenska.

TRYCK Amber book print, Riga

Tina Enghoff Tina Enghoff visar i detta nummers Orlando bilder ur sin serie Seven years, som handlar om utländska kvinnor gifta med danska män, som enligt ändrade immigrationslagar tvingas vara gifta i sju år med en dansk medborgare för att få lov att stanna i landet, oavsett omständigheterna.

© COPYRIGHT Respektive skribent, fotograf och konstnär Cora ansvarar inte för insänt material. Citera oss gärna men hänvisa källan. ISSN 1653-092

_ 67


Posttidning B JUST NU GILLAR VI … Cora Bengt Ekehjelmsgatan 2b 118 54 Stockholm

writers read writers är ett feministiskt världsomspännande e-bokförlag i samarbete författare och översättare emellan.

www.writersreadwriters.com

_ 68


Cora 46 ztory