Page 1

OPUS september 2014

Exklusiv intervju med Tomas Ledin

Couchsurfa med YFU!

Welcome to Sweden, Lisa!

PROJECT X: Estland


innehåll

redaktionen

3.

Ledaren

4.

Porträtt: Therese Forsman

5.

Utbyte då: Bo Wessel

6.

Värdsystrar

8.

Project X: Estland

10.

Krönika: Tillbaka från staterna

11.

Fem snabba: Kattis Åström

12.

Almedalen

14.

Intervju: Tomas Ledin

17.

Årets volontär: Daniel Thilén

18.

PDO - Pre-departure orientation

20.

Krönika: Lisa från Österrike

22.

Land i fokus - Tyskland

23.

Solans hörna

24.

YFU på pridefestivalen

26.

Tips: Couchsurfa med YFU

27.

Utbytesstudent då: Gunnar Ohrås

28.

Dikt - Falling

29.

Fem snabba : Anna Hahto

30.

Kontoret: vad gör du nu?

31.

Medlemsinformation

32.

Klotterplank + Kalendarium

Welcome to Sweden, Lisa! s. 20 Exklusivt med Tomas Ledin.

Stina Franzén, chefredaktör Stina är en kalmarit som precis avslutat sina mediestudier vid JMK och nu sätter tänderna i juridiken. Hon var i North Carolina 2006-2007 och har sedan dess hjälpt till med allt från intervjuer till värdfamiljsrekrytering. Petter Lindén, reporter Petter är 18 år och föddes i Sollentuna där han nu bor och pluggar på Rudbeckskolans Gymnasium. Han åkte till Colorado med YFU 2012-2013 och har sedan hemkomsten varit en aktiv volontär. Mathilda Bäcklin, redaktör Luleåtjej som ägnar sig åt journalistikstuderande på Södertörns högskola. 2007-2008 var hon i Ecuador och sedan hon kom hem har hon varit lägerledare, juniorfadder, intervjuat och praktiserat hos YFU i Mexiko. Henrietta Berg, redaktör Henrietta pluggar på Södra Latin och är intresserad av resor, internationella relationer och vänner. Hennes utbytesår 2011-2012 var i Nashville, USA. Nu skriver hon i OPUS, är lägerledare, intervjuare och mycket mer. Erik Sundberg, reporter En 20-årig grabb som var utbytesstudent i Chicago i USA 2011-2012. Inom YFU har han gjort både det ena och det andra och på fritiden ägnar han sig åt organisationen och professionell prokrastinering. Daniel Thilén, reporter Daniel är en YFU-älskare som har gjort allt möjligt inom organisationen och engagerar sig även för YFU på internationell nivå. Annars är det läkarstudier i Sundsvall som gäller. Han var utbytesstudent i Sydafrika 2005-2006.

s. 14

Project X: Estland! s. 8

2

Josefine Nilsman, ansvarig utgivare En smålänning som numera trivs väldigt bra i Stockholm. Hon arbetar med kommunikation, marknadsföring och som skolsamordnare på huvudkontoret och älskar att resa. Josefine har bott utomlands flera gånger, bland annat under en utbytestermin i Mexiko.

Anna Hahto, Layout Anna är en haparandatjej som bott i Stockholm sedan juli förra året. Hon pluggar Motion Creative på Hyper Island och har hjälpt till med både illustrationer och layout för YFU sedan i våras.

ledare

Sommaren är kort... Nu lider sommaren mot sitt slut och skolor och jobb drar igång igen. Många av oss har strosat på stranden, ätit glass och tagit sig ett dopp i det blå, andra har jobbat eller rest under månaderna som gått. Men något de allra flesta nog har gemensamt är att somrig musik har dånat ur diverse högtalare, och vem lyssnar man på en solig sommardag om inte Tomas Ledin? Jovisst, nog är han en gammal YFU-are, han också. OPUS fick tyvärr inte riktigt En dag på stranden med den skönsjungande semesterikonen då Sommaren ju är kort och det mesta regnar bort, men nog hade han tid att luta sig tillbaka och minnas sin utbytestid en liten stund ändå. En del av våra hjärtan kommer ju alltid slå för YFU. I det här fullspäckade numret av OPUS har vi valt att titta lite lätt på hur det var att vara utbytesstudent förr jämfört med nu. Vår nya kontorspraktikant Jana från Tyskland presenterar sitt hemland och våra härliga OPUS-reportrar har självklart varit på plats på alla sommarens spännande YFU-aktiviteter – våra gula tröjor har uppmärksammats i Almedalen och Vaxholm, för att bara nämna några, och självklart har det rapporterats direkt från sommarens stora volontärhändelse – Project X i Estland. Vi i redaktionen står också inför lite förändringar. Vi är otroligt glada att äntligen kunna presentera vår egen Layout-Anna som har tagit steget in i vår organisation för att hjälpa Rättelse: I förra numret av OPUS kunde vi läsa en fantastisk text om the NBSeminar, i vilken många röster om seminariet kom till tals. Det var Henrietta Berg som skrev denna text och ingen annan. OPUS beklagar misstaget.

oss publicera en tidning så snygg som den du håller i handen. Under det kommande året kommer vi även få följa med Lisa från Österrike som skriver om sitt utbytesår här i Sverige och delar med sig av de tankar och funderingar som kan komma när man möter en ny kultur och nya människor. Nytt för den här tidningen är också att vi numera har ett alldeles eget klotterplank! Här kan man enkelt säga vad man tycker om YFU – ge en ros eller lite ris till någon volontär, visa en rolig bild eller publicera den där fina dikten man skrev i hängmattan. Maila opus@yfu.se, anonymt eller ej! Slutligen vill jag bara välkomna alla till en ny termin med YFU. Vi har tagit emot rekordmånga utbytesstudenter i rekordmånga värdfamiljer och nu drar snart skolan igång i alla världens länder där svenska utbytesstudenter nu har landat och börjat installera sig. Vi ser fram emot allt kul som händer i höst, och oroa er inte för det kommande mörkret – det blir vad man gör det till!

Stina Franzén Chefredaktör

3


porträtt

porträtt

Therese Forsman volontär och utbytesstudent i Japan 2009-2010

Vad minns du mest av ditt utbytesår i Japan? – Det jag minns mest är maten! Jag älskar japansk mat och min värdfamilj gjorde oerhört god mat - jag hade lunchlåda varje dag. Jag kände mig ofta lite besviken om vi skulle äta ute... Varför ska man välja att åka till Japan som utbytesstudent, enligt dig? – Åker man till Japan får man verkligen en annorlunda upplevelse. Deras kultur är så olik vår och även om det kan kännas överväldigande ibland så är alla väldigt hjälpsamma och vill verkligen visa allt de kan! Om jag var på stan kom det ofta fram

personer jag inte kände och ville bjuda mig på något eller liknande för att de ville visa mig saker som de själva verkligen tyckte om! Vad är ditt favorit-YFU-minne? – Det var nog när jag var lägerledare på ett Re-Entry-läger första gången och fick träffa massa studenter som hade så mycket roligt att berätta om sitt år i Sverige! Jag kände så väl igen mig även om vi hade helt olika upplevelser och det var så kul att se andra uppleva samma sak!

utbyte då Therese Forsman är ett namn som dyker upp lite överallt i YFU-sammanhang. Hon reste till Japan som utbytesstudent 2009-2010 och har sedan dess agerat allt från juniorfadder i hemtrakten kring Göteborg till deltagare och YFU-representant i Stockholms Prideparad. För OPUS berättar hon mer om vad YFU betyder för henne och vad hon minns mest från sitt utbytesår. Text: Stina Franzén Hej Therese! Vad har du för roll i YFU? – Hej! Jag är volontär och har bland annat varit lägerledare, lägerchef och juniorfadder. Jag valde att fortsätta som volontär när jag 4

kom tillbaka från mitt utbytesår för att jag ville kunna fortsätta vara aktiv inom organisationen. Att träffa alla roliga och trevliga människor blir lite som att fortsätta mitt utbytesår! Det började egentligen med att jag bara var med på en YFU-träff lite av en slump och sedan insåg jag att jag inte ville åka hem igen. Varför är YFU så bra, tycker du? – För att YFU alltid jobbar för att bli bättre, mer förstående och är öppna för att testa nya saker. Hur är det att vara aktiv volontär i Göteborgsområdet? – Det är kul och jag hoppas att vi kommer kunna göra mer aktiviteter och ha mer träffar i området!

Bo Wessel var utbytesstudent i Michigan, USA, i slutet på sextiotalet och arbetar idag som präst. Text: Petter Lindén & Stina Franzén Hej Bo! Berätta om ditt utbytesår? – Jag var utbytesstudent i Zeeland, Michigan år 1968-69. Det var mina föräldrar som uppmuntrade mig att söka och jag har fortfarande kontakt med min amerikanska bror och syster. Pappan i familjen var lastbilschaufför, mamman jobbade på ett kafé. Mina värdföräldrar gjorde en gång ett besök till Sverige, och när min värdpappa blev änkling kom han att göra ytterligare två besök hos oss. Vad gör du idag? – Jag är präst i Svenska kyrkan.

Gick du i kyrkan i USA? – I det lilla Zeeland fanns det ett flertal kyrkor. Familjens kyrka var den reformerta och med få undantag gick alla i den lilla staden i kyrkan. Det är nog så att alla dessa gudstjänstbesök kom att inverka på mitt yrkesval. Vad är ditt bästa minne från ditt utbytesår? – Det är svårt att välja. Jag var med i skolteatern och fick några biroller; jag fick bland annat gestalta Mr Hibbits i pjästen ”Take her, she is mine”. Den hade visst gått på Broadway!

5


värdfamiljen

Värdsystrar: Annie och Jenni Text: Annie Johnson

Jag tittade ut genom fönstret i den lite för kalla flygbussen och tankarna flög iväg till ämnet utbytesstudenter. Pirret i magen fanns där, när bussen skulle stanna skulle jag mötas av mamma och lillebror. Men också av Jenni, den finska utbytesstudenten som skulle spendera nästkommande åtta månader i vår familj. Jag hade precis haft ett par alldeles fantastiska dagar i Hamburg med min före detta värdbror, och en av mina bästa kompisar som bor i sydvästra Tyskland. Jag kunde inte undgå att tänka att trots att jag hade haft turen att själv få uppfylla drömmen om att vara utbytesstudent och träffa människor som troligen kommer vara de närmsta hela mitt liv, så förbannar jag mig över att de måste bo så långt bort. Just därför var det lite extra ängsligt att få träffa Jenni - jag kanske skulle få en kompis likt dem? Bussen stannade i Linköping och nervositeten blev allt mer påtaglig. Visserligen hade jag träffat Jenni ett par dagar tidigare i höstas då jag varit lägerledare på ankomstlägret, men någon djupare kontakt hade vi inte fått. Jag gick bort mot bilen, där hon satt i framsätet bredvid min mamma som hade fått agera chaufför. Hon satt kvar i bilen medan mamma kom ut och kramade mig välkommen. Jenni och jag hälsade glatt men en stelhet låg i luften. Stel tjej som inte ens kliver

6

ut ur bilen och hälsa, tänkte jag besviket, innan mamma körde iväg från busstationen.      Nu, sju månader senare, är det lite ironiskt hur allt började. Från och med den stunden då jag satte mig i bilen trodde jag inte att jag hade något speciellt att se fram emot, och i början hade vi inte så mycket gemensamt. En decemberdag kom jag hem från skolan för första gången på länge utan att ha något plugg eller andra planer för dagen. Jag satte mig vid teven och bläddrade igenom  Netflix  i hopp om att hitta något som skulle kunna underhålla mig en timme eller två. Jenni hade i vanlig ordning kommit hem före mig den dagen, och hon kom ut och gjorde mig sällskap. Tillsammans valde vi att börja titta på serien Life Unexpected, vilket kom att bli vår första gemensamma aktivitet. Ju mer vi tittade på serien, och ju mer vi spenderade tid ihop, desto mer började jag tycka om hennes sällskap. Efter ett par veckor med intensivt tittande på serien, och de två säsonger som fanns  tillgängliga, fick den sitt slut. Vi tittade på en serie till, sedan en till, och började på vår fjärde tillsammans efter bara någon månad efter att vi började på första så kändes det som att jag börjat få känn på den här tjejen. Och min uppfattning om att hon skulle vara stel var verkligen helt fel.  

Det blev sportlov och nästan hela familjen var i full gång med packning då vi skulle på en skidresa till Åre. Ingen var väl egentligen speciellt sugen på tio timmar i bilen, ingen förutom Jenni. Eftersom hon aldrig åkt så länge i sträck skulle det bli ”mycket spännande”. Veckan i Åre var nog den bästa tänkbara lediga veckan. Jenni hade bara åkt skidor en gång i sitt liv, och trots att hon verkade aningen osäker så gav hon sig in i leken direkt. Hon ramlade och de fick stoppa liften för hennes skull, hon var nog så nära man kan vara att köra in i en annan skidåkare då hon åkte störtlopp alldeles för fort i barnbacken, och så bestämde hon sig till slut för att prova på lite off-pist och där testa på ett hopp. Precis innan hoppet ångrade hon sig dock, och ansåg att ”det skulle kännas mycket säkrare att åka åt sidan i hoppet istället”, och hon körde rakt in i ett träd. Varenda litet barn som åkte förbi, och hoppade utan några problem, stir-

rade på henne. Jag stod där med min kamera och skrattade så att tårarna rann.     Vi hade kommit hem från vår skidresa och kommit in i vardagen igen. Jenni tjatade och tjatade på mig i flera veckor om att hon ville att jag skulle titta på pojkbandet One Directions nya film med

henne, trots att hon hade sett den ett flertal gånger redan. Jag som inte var speciellt förtjust i bandet hittade hela tiden på ursäkter, men lät mig till slut övertalas. Efter att ha sjungit med i låtar och i hemlighet fått en celebrity-crush på Liam i bandet var det dags att gå och lägga sig. Jag, som vanligtvis har svårt att somna, låg i min säng och googlade de olika bandmedlemmarna då Jenni smsade mig om något. Jag blev väldigt förvånad, klockan var halv ett och hon brukade alltid somna vid tio. Det visade sig att hon inte heller kunde somna, så hon kom upp till mitt rum och kröp ner i min säng. Där satt vi, två tjejer med helt olika bakgrunder, och pratade i flera timmar, trots att väckarklockan skulle ringa om inte allt för länge. Vi skev en lista med omkring fyrtio saker vi vill ha hunnit uppleva tillsamman innan hon måste bege sig hem igen.   Innan hon åkte hem hann vi också hitta på andra aktiviteter, så som en helg i Stockholm då jag återigen låtit mig övertalas av henne att One Direction faktiskt är bra så vi köpte biljetter till en av deras konserter bara någon vecka innan hennes hemresa till Finland. Konserten var hur kul som helst, och resten av helgen besökte vi olika museum och dylikt. Helgen blev verkligen lyckad!   Jag minns hur nervös jag var då jag var på väg till bilen den där dagen jag skulle träffa Jenni för första gången sedan hon flyttade till oss. Jag minns hur jag tänkte att hon var en aning stel som inte hälsade ordentligt, fastän jag borde ha förstått att hon egentligen bara var lika nervös som jag, om inte mer. Jag hade ingen aning om att jag den dagen skulle träffa en människa som skulle bli en vän för livet. 

7


PROJECTX

project X

project X

I slutet av juli var det dags för andra omgången av Project X – ett event för fest- och ressugna YFUare från hela världen. I år ägde eventet rum på estländska havskusten och bjöd på flera dagars skinande sol och bad. 12 svenskar och 125 andra YFUare från cirka 20 länder kom dit för att tälta, umgås och fira att vi tillhör galaXens mest underbara utbytesorganisation. Nästa år bär det av till Schweiz för ännu en oförglömlig helg tillsammans med YFUare från hela världen! Text: Daniel Thilén

greetings from

ESTLAND 8

9


krönika

Tillbaka från

STATERNA Text: Johan Berselius

Fredagen den 20e juni kom mina föräldrar och lillebror till Pittsburgh, och stannade på ett hotell i närheten. Vi hade setts på kvällen och mina familjer träffades. De återvände till hotellet och jag stannade hos värdfamiljen och sov där, då jag inte ville spendera mina sista dagar i Pittsburgh utan dem, min svenska familj kommer jag att träffa mycket ändå. På lördagen var jag med min svenska familj och vi åkte runt i innerstan och såg lite sevärdheter. På lördag kväll hade en av mina närmsta vänner, Rebecca, sitt graduation party, och båda familjer kom dit, jag fick introducera min familj till alla mina vänner som var där, och tydligen såg alla ut precis som jag, enligt vännerna. Efter festen så körde vi till min gamla värdfamilj, som jag behövt lämna, på grund av brist på utrymme, och pratade med dem. Jag hade inte träffat dem särskilt mycket sedan flytten i slutet av mars, så det var väldigt roligt att träffa dem igen. På söndag kväll gick vi ut på middag med den nuvarande värdfamiljen, som också var väldigt trevligt, efter det så åkte vi alla tillsammans till en annan sevärdhet, Mt. Washington, där det är fin utsikt över Pittsburgh. Där fanns det också bergbanor, som hade använts i stålindustrin för många år sedan, som man kunde åka upp och ner i. På måndagen spenderade jag i princip hela dagen med min värdfamilj, och förberedde en liten fest med mina kompisar, som min värdsyster Sarah

10

fem snabba hade arrangerat och bjudit in folk till. Detta var också sista kvällen i Pittsburgh, festen var rolig, och det var sorgligt att säga farväl till mina vänner som jag inte kunnat tacka nog. Mina vänner betyder extremt mycket för mig, sedan första dagen i skolan, då jag träffade dem första gången, tills sista dagen i Pittsburgh. Dessa är människor som jag måste behålla kontakten med, de betyder så otroligt mycket och jag kommer aldrig att glömma dem. Någon dag när jag har tid och pengar hoppas jag på att flyga över till Pittsburgh för att träffa dem igen. Men jag vet att det aldrig blir som förr, en del kompisar tog studenten och en del blir Seniors i höst, och nästa år kommer allt att splittras upp. Det är en sorglig tanke, inte bara att lämna dem själv, utan också tanken på att det aldrig kommer att bli detsamma för någon. Nu när jag har återvänt till Sverige har jag inte gjort särskilt mycket, jag har träffat morbrodern, och bästa familjevännerna också, men jag slutar aldrig att tänka på Pittsburgh, hur allt går, hur det var förut. Det känns svårt att återgå till vanorna som jag lämnat bakom mig den 20e augusti 2013, att behöva lägga Pittsburgh bakom mig. Att börja i en ny klass om några veckor blir konstigt, även om jag gjort det ganska nyligen. Jag har så otroligt mycket att berätta, men inte så många som kommer att ha lust att lyssna, de kommer aldrig att kunna föreställa sig hur det varit, hur jag har förändrats. Jag är livrädd för att glömma det minsta lilla från mitt år, men jag vet att jag måste fortsätta. Jag har pratat med en del av mina vänner sedan jag kom tillbaka, men verkligen inte tillräckligt. Folk är upptagna, är inte på internet särskilt ofta. Mitt år i Pittsburgh var det bästa hittills och det är något som jag aldrig ville lämna. Det enda jag kan göra nu är att komma ihåg, och hålla kontakten. Jag vill aldrig glömma det.

... fem snabba med Kattis Åström - ordförande i YFU Sverige Kattis Åström var utbytesstudent i Oklahoma, USA 1994/95 och är idag ordförande i YFU Sverige. Vad tänker du på när jag säger… …YFUs sommar 2014? – Det har varit en utmaning! Vi hade rekordmånga studenter som ville till Sverige, vilket satte stor press på vårt fantastiska värdfamiljteam och på volontärerna för att hitta familjer och göra hembesök. …Våra nya inresande studenter? – Jag blir avundsjuk. Tänk att få ha hela sitt utbytesår framför sig, allt de ska få upptäcka, uppleva och lära sig! Jag vill få backa bandet och göra mitt eget utbytesår igen :) …YFUs volontärer? – Nyss blev jag inbjuden till YFUs Lägerledargrupp på Facebook, kan ärligt säga att jag blev så glad! Glad över aktiviteten, vilket driv där finns och att se hur många som är aktiva. Och det är ju bara en del av alla våra fantastiska volontärer! …Att vara YFUs ordförande? – Det är en utmaning och en ära, en möjlighet och ett ansvar, tidskrävande och givande. …YFU framöver? – Något spännande, vi vet att vi behöver utvecklas, förändra och på sätt och vis uppgradera oss för att vi ska klara av vår verksamhet framöver. Nu behöver vi hitta formerna för hur, när och var, så jag tänker ”Vart är vi på väg?”

11


almedalen

YFU i Almedalen

almedalen

Det hela började 1968, sommaren då Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme talade inför ett par hundra åhörare från ett lastbilsflak vid Kruttornet intill Almedalen. Sedan dess har evenemanget vuxit till en vecka där tusentals olika arrangörer bidrar till storhet och mångfald. Självklart var Youth For Understanding på plats i år! Text: Stina Franzén Många förknippar Almedalsveckan med politiska tal och värvning till partier, men det som sker i Visby i början av juli är mycket mer än så. Organisationer visar upp sig och sina verksamheter, och snarare än att bara inspireras av politikers retorik och åsikter väljer många att delta i veckan för att synas och höras. På Almedalsveckans onsdag var det många som lade märke till ett gäng glada personer som minglade runt i Visby, iklädda gula t-shirts med en färgglad text på hela framsidan. Kändisar fotograferades tillsammans med dem, förbistrosande besökare stod och pratade och delade erfarenheter med dem i hela staden – och många fick lära sig vad vi i gult representerar – YFU! Ett gäng aktiva volontärer hade tagit sig från Stockholm, Göteborg, Kalmar och lite söder om Visby för att tillsammans med personal från YFUs kontor och styrelse höras, synas och hitta fler värdfamiljer, volontärer och utbytesstudenter till vår organisation. Några tillbringade den ytterst soliga sommardagen med att spela vårt gigantiska Trivial Pursuit med frågor om hela världen med glada besökare samtidigt som andra var ute och berättade om utbytesår och värdfamiljskap på gator och torg. Många fick upp ögonen för vår organisation och en del ville lära sig mer om vad det innebär att ta emot en utbytesstudent i sitt hem under ett läsår. Intresset var stort och det var ett gäng trötta men glada YFUare som tog färjan tillbaka till fastlandet efter en intensiv och lyckad dag i Almedalen.

12

Mingel och seminarium i Almedalen Medan våra fantastiska volontärer minglade runt i Visby passade YFU Sveriges ordförande Kattis Åström med sin gudomligt charmiga dotter Thea på att etablera kontakter med andra organisationer och företag. Text: Josefine Nilsman På onsdagseftermiddagen kunde man även ta del av en paneldiskussion där representanter från utbytesorganisationerna AFS, CISV och YFU pratade om kulturmöten och kulturkrockar och frågade sig vilken betydelse har utlandserfarenhet för ungas utveckling. YFUs volontärer Erik Sundberg och Stina Franzén representerade oss och delade med sig av sina utbyteserfarenheter från sina utbytesår i USA. Under torsdagsmorgonen arrangerade YFU ytterligare ett seminarium tillsammans med AFS och CISV. Temat var om den svenska skolan är tillräckligt internationell. Panelen bestod bland annat av Claes Nyberg, VD för Friskolornas Riksförbund, Lotta Edholm, Skolborgarråd i Stockholms stad samt Anna Ekström, Generaldirektör på Skolverket. Panelen diskuterade möjligheten för utbytesstudenter att kunna ta med sig skolpengen utomlands, hur svenska skolan ska hantera kulturkrockar och att det behövs vägledning för hur man tar emot utbytestudenter i Sverige. Vi håller tummarna för att förutsättningar förbättras för att den svenska skolan ska kunna bli mer internationell efter vårt seminarium!

13


intervju

intervju

”De räknar mig som their Swedish son, de är fortfarande min American family.”

Hur kommer det sig att du åkte till USA med YFU? – Jag var otroligt skoltrött under mitt första gymnasieår hemma i Sandviken i slutet av sextiotalet och var nästan på gång att hoppa av skolan. Men i ett möte med min skolpsykolog berättade hon att eftersom jag hade bra betyg kunde jag söka ett stipendium och åka utomlands ett år, och gå i skolan i USA i stället. Det var en möjlighet jag aldrig hört talas om, men jag provade och YFU tog emot mig! Hur kändes det? – Det var häftigt, jag kommer ihåg att jag först fick skriva lite om mig och mina intressen, sedan blev jag kallad till en intervju. Jag tror det var i Tierp eller Skutskär, någon mindre stad, och vi var ett gäng ungdomar där. Några intervjuade, andra intervjuades och sedan hörde jag inget från organisationen på ett par månader. Men sedan fick jag reda på att jag var antagen och det var jättekul!

ETT AVGÖRANDE UTBYTESÅR Foto: Eric Broms

Som sjuttonåring i slutet av sextiotalet satte sig en nervös kille från Sandviken på ett flyg mot Nebraska. Han var skoltrött och drömde om en framtid som bildkonstnär, men året i USA öppnade hans ögon för musiken och la grunden för artisten vi idag förknippar med allt vad svensk sommar heter: Tomas Ledin. Text: Stina Franzén 14

Hej Tomas! Hur har du haft det i sommar? – Hej! Jag har haft en jätteskön sommar! Jag har haft mycket ledigt så jag har varit på landet och tagit det väldigt lugnt; hängt på bryggan och läst en god bok. Det är bara den senaste veckan jag har haft ett par konserter och det har varit skoj att spela lite igen, men sommaren har varit lugn och skön.

När var det här och var fick du åka? – Det var i augusti 1969 som jag åkte. Jag hade aldrig varit utomlands själv, inte vad jag minns i alla fall, och särskilt inte i USA. Det var ett helt plan fyllt med utbytesstudenter som reste tillsammans på den tiden, alla mellanlandade i Chicago och åkte vidare därifrån. Jag hamnade i en familj i Omaha, Nebraska, men det visade sig att vi hade väldigt olika intressen. Jag är och var humanist och estet, de tyckte om andra saker så jag hörde av mig till YFU och berättade hur det var. Jag minns att jag tyckte att organisationen var väldigt bra och lyhörd, för jag fick en ny, fantastisk värdfamilj i samma stad, jag fick gå kvar i samma skola och trivdes verkligen i min nya familj. Hur var det att gå i High School? – Det blev ett viktigt år för mig i stort, hela utbytesåret. Jag hade en bra familj, bra kompisar i plugget och fick möjligheten att studera sådant jag var intresserad av; mycket musik och konst. Jag studerade musikteori och fick lektioner i oljemålning, design, grafik… Jag hade tankar på

Foto: Mattias Johansson att bli bildkonstnär på den tiden, så jag trivdes jättebra i High School! Sedan var man ju tvungen att läsa American Literature, US History och något mer som utbytesstudent, men det var också väldigt utvecklande. Just tiden jag åkte påverkade mig i högsta grad, det var ju mitt i Hippie-Woodstocktiden. Vietnamkriget var igång och jag tog till mig mycket av tankegångarna och den helt nya livsstilen. Jag tror att komma från Sandviken i Gästrikland som sjuttonåring och bli exponerad för världen utanför gjorde att jag såg helt nya möjligheter med vad jag kunde göra med mitt liv. Det var ett väldigt viktigt år. Det gjorde starkt intryck på mig, men det var ju stort att bara få gå i skolan utomlands, all undervisning var på engelska så det blev ju att ta till sig språket fort. Hösten var väldigt tuff, alltså! Det var bara att bita i och ta till språket för att klara skolan. Men man lär sig fort. Vad minns du mest från ditt utbytesår? – Jag minns det rasistiska samhället tydligt. Jag hamnade ju i Omaha, en rätt stor stad med ett par miljoner invånare i jämförelse med lilla Sandviken här hemma. Jag kommer ihåg att jag tyckte att rasismen och uppdelningen mellan fattiga och rika var chockartad, jag reagerade starkt på det. Jag bodde hos en familj i den övre medelklassen och hade det bra, men jag som utbytesstudent från Sverige var inte van vid att bli tillsagd att inte gå i vissa områden på kvällarna. En särskild händelse som jag minns tydligt är hur jag, som redan

15


intervju då var musikintresserad, hörde att James Brown skulle ha en konsert i staden. Jag ville verkligen gå, men till min stora förvåning visste ingen av mina vänner vem han var! Först förstod jag inte varför, jag tänkte väl att de inte var musikintresserade. Men det var ett så pass segregerat samhälle så vita ungdomar i USA lyssnade på vita rockartister och hade ingen kontakt alls med den svarta kulturen. Vi i Sverige däremot, vi lyssnade ju på allt genom Sveriges Radio! Så det minns jag som förvirrande och chockerande. Men jag gick, det gjorde jag! Min värdfamilj var lite orolig men jag fick med mig två killar från skolan och blev förvånad när vi var de enda vita av 15 000 i publiken. Det var absolut inte hotfullt på något sätt, men vi stack ut! Jag tror vi uppfattades som något slags roligt inslag, haha! Har du fortfarande kontakt med din värdfamilj? – Oh ja, de räknar mig som their Swedish son, de är fortfarande min American family. Jag pratade faktiskt med min äldste värdbror bara för någon månad sedan, han är i min ålder. Jag var och hälsade på honom i USA också, han bor med sin familj i Nevada. Min värdmamma var här 2006 och det kändes precis som förr, det var helt fantastiskt! Vi har god kontakt idag och tycker fortfarande väldigt mycket om varandra. Hur har ditt utbytesår format dig till den du är idag? – Det har påverkat mig väldigt mycket. När jag bodde där började jag spela och skriva låtar mer aktivt. Min värdbror Scott spelade också musik så vi började spela lite tillsammans ute på kaféer och så, det blev nog startskottet för det jag lever på idag. I USA kände jag också att jag fick en slags identitet som en person som sysslar med musik och jag tror att det påverkade mitt yrkesval och var jag har hamnat i livet. Det var verkligen ett avgörande år för mig. Vad tror du att du hade varit idag om du inte hade åkt? – Ja, du. Jag hade ju som sagt planer på att bli

16

årets volontär bildkonstnär, kanske arkitekt… Pappa var rektor och mamma lärarinna, jag kanske hade följt deras spår. Varför tycker du att man ska åka iväg som utbytesstudent som ung? – Min fru Marie åkte också som utbytesstudent men ingen av våra söner har tagit det steget. De har dock pluggat utomlands och vi har alltid uppmuntrat dem till att göra det för att få ett nytt perspektiv på världen. Jag skulle varmt rekommendera ett utbytesår till alla unga, det är otroligt personlighetsutvecklande. Man får en större förståelse för vad det finns för möjligheter i livet och världen, och man har alltid nytta av att känna till olika kulturer.

FAKTARUTAN Namn: Tomas Ledin Ålder: 62 år Familj: Fru Marie, två söner, John och Theo Bor: I Stockholm Uppväxt: I Sandviken Yrke: Artist Fritidsintressen: Resa, konst… Skriver låtar! Mitt yrke är mitt liv. Önskeresmål: Japan, Tokyo! Livsmotto: Våga och var nyfiken!

Intervju med årets volontär:

Daniel Thilén Text: Petter Lindén

Obligatorisk känslocheck: Hur känns det att ha blivit utvald till årets volontär? – Det känns jättekul. Nu kan jag dö lycklig. Hade du som mål under året att få denna prestigefyllda utmärkelse? – Haha, nej. Jag hade dock som mål att jag skulle försöka boosta YFUs volontärorganisation och jag la ner mycket tid på det. Blev du förvånad över detta? – Jag hade väl en känsla av att jag hade gjort lite mer än vanligt det senaste året. Både Mads-Erik och Thintin hade påpekat att jag gjort ett bra jobb tidigare så jag kände mig ganska uppskattad redan men det är alltid kul att få sina vänners erkännande. Sen kan det också ha hjälpt att jag känner mycket folk inom YFU, både av de äldre och yngre volontärerna. Vad mer specifikt har du gjort senaste året för att bli årets volontär? – Jag blev nog det tack vare att jag engagerade mig i volontärorganisationen på flera olika sätt. Till exempel så har jag satsat mycket på att få igång sociala aktiviteter såsom pubkvällar och middagar i Stockholm. Jag var även med och drog igång Project X förra året. Sedan skrev jag dessutom en ansökan till Nordiska Ministerrådet som blev godkänd, vilket möjliggjorde en utbildning för 21 deltagare från de nord-europeiska och baltiska YFU-organisationerna. Vem är då egentligen Daniel och hur länge har du varit engagerad inom YFU? Och sist men inte minst, VARFÖR är du det? – Jag är en glad och energisk läkarstudent i mina bästa år. På fritiden så lagar jag gärna mat, tar mig en öl och läser om politik. Sedan 2006 har jag varit volontär i YFU och det är bland det bästa jag vet. Jag tyckte om YFU-människor från första början vilket gjorde att jag engagerade mig. Ganska snabbt så märkte jag att jag lärde mig nya saker och fick ta ansvar på ett helt nytt sätt. Nu, 8 år senare, så har jag inget annat val än att stanna eftersom en stor del av de människor jag älskar finns i vår organisation. Årets volontär är inspirerat av YFU Danmark som har en lång tradition med denna utmärkelse. Delades för första gången ut på årsmötet 2012, då YFU Sverige hade 50-årsjubileum. Den kan ej bli tilldelad en styrelsemedlem eller de som jobbar på kontoret. Vinnare 2012: Markus Aarflot

Vinnare 2013: Anders Abrahamsson

17


PDO

PDO 18

PDO

pre departure orientation

19


inresande

inresande this fact. Since a few days ago, I’m constantly in deep thoughts. I’m generally full of thoughts you know, but at this time, I think way too much. I’m thinking about the world, other people and even about me. Yes, I have said it: I never thought this dream becomes true. No one could have told me that I will be this person. No. I really didn´t dare to think it myself.

LISA

FRÅN ÖSTERRIKE

So, here we go. It’s my first article for this magazine. That´s exciting! First, I need to say: I never knew how to start texts like this. But I think, “That´s exciting” will be perfect beginning for this adventure. Excuse me! I forgot to start my text with a few words about me. You don’t know who the person is, the girl, who at the moment is sitting behind her screen, trying to find a good start. Well, alright, I’m Lisa, 15 years old, an exchange student from the little beautiful country Austria, who is going to spend her year in Sweden - and more precisely - close to Kristianstad. In my spare time I like to photograph something or someone, write my thoughts into my blog and try new things out. My free time life isn’t so filled compared to others, because I’m a typical Austrian person. Try not to be stressed out. And always a bit too late (but it could be also a genetic problem). Last but not least, I have a tendency to write too much, to think too far and to eat too many sweets. That’s enough about me, I think. It’s time to focus at the important stuff, which might be even more interesting. It all started months ago. The adventure called Sweden. At that time I thought everybody else

20

could be so brave to do it, but not me. Me, the shy kid who never wants to leave her dad, will go to an unknown country all alone. However, behind me stands a great organization - thankfully. If I would not have the organization, I think, I would have become crazy at this moment. They had organized a great preparation camp for all the Austrian exchange students, which was the most amazing time I’ve ever had! All my doubts, that I don’t find the way to the location, that the people weren’t nice, all this doubts were so needless! Not only that all the people were really amazing, I also found another two people who will fly with me to Sweden. We tried to remind each other what we are not allowed to forget, what we must do before departing. And at least to tell each other that our suitcases are too small! I’m always thinking that the day will never come, but then I look (a bit shocked) to my countdown. What do I see? Only 14 days? Oh yes. At this moment I shout to myself: Lisa, how can you think that time isn´t running? Months ago, this adventure seemed to be so far away. Is it really so serious? Is this the first step to be an adult, not anymore a child? I don’t get it. Too unrealistic is

Currently, my head is in a little chaos of emotions. Should I be happy, sad or excited? Which emotion is the right before leaving my home, my family and as well my friends and my pets? What should I feel before leaving my Austrian life? I don´t have an answer. The thing, that I know for sure, is: I should be thankful, that I got the chance to do it. I see this year as a privilege. For me, but also for all the other people who are taking on this challenge. Who are open-minded enough, to let themselves fall into a new culture. Yes, I will see it as a big privilege. Therefore, the question how I feel is always unanswered. I think the right emotion is to be curious. To be curious to all the new things that will treat me, to the different people I will meet. Certainly I’m sad, to know, I´m going to leave many people which are grown to my heart since a long time. Such as my dad, who was grown into my heart since I wasn´t already born. He is always the person who inspires me. And he gave me so many times great words of wisdom. When I’m at that point, where I become crazy (like these days), he will say wisely: “It doesn’t matter, Eliza. (My nickname, it comes from Eliza Doolittle. Meanwhile he called me sometimes “Schwedenmädchen” (Swedengirl).) The world doesn’t revolve just around you.” My grandmother is another important person in my life, who inspires me. She has a sense of humor and the same fear concerning spiders like I have. Furthermore, I think I became the curious genes from her. She has a smartphone and even WhatsApp – my parents don´t have both of them! I love my family and friends, my life here in Austria. The last years were the best years I’ve had in my life. Why do I make a cut now? I don’t know, but I think, it will

be the right decision, because I know, I will get so much more back than I’m leaving behind. I think that’s a really good deal. I have many things to do before leaving my life here. For example: All the “One-year-Goodbyes” and the “We-see-us-in-one-year-hugs”. These days are coming closer and closer. I know, I won´t cry. I’ve always said to myself: It’s only for one year. One year! That is only one year from my whole life that I give for this big chance. It can’t be so hard. I think I’m wrong. It will be hard. It will be sometimes so hard, that I will wish to be home. But first, I hope, these moments will be rare. And second, I hope in these moments I will wake up immediately and pinch myself: “Lisa, it is the chance that you´ll never get twice”. I gave my friends a book to write some things in it. Important was, that they write their post addresses and skype names in it but they can also write some words to me. I will read it while flying to the arrival camp in Stockholm. I will try to be strong. But I think, when I read the words, tears will come up and I will cry. I think I should write what are my wishes for this year. It is simple again: To get new friends in Sweden and at the same time a second home. I think, it sounds easier that it will be. I don´t expect too much concerning this year. But I hope it will be a year that inspires me, with people that inspire me as well. And that I could be proud of myself at the end of the adventure. Why? Because I’ve never thought, that I’ll be the person, who tries it. All the adventures are waiting for me. The day will not become an easy day. You probably know, which day I mean. The day when I leave my home to get a new one. I don’t know yet, what should I say at the airport before passing by the security check. Should I say that we could skype after my arrival? Or should I just say that I gonna miss them, my dad and my mum? Tough question. But I know, what my daddy would say in this moment.

21


land i fokus

land i fokus

praktikantpresentation

JANA - från Tyskland Välkommen till Oktoberfest, öl och Lederhausen – Välkommen till Tyskland! Text: Jana Hunn Detta är några av de saker som utlänningar tänker på när de försöker föreställa sig en tysk. Jag är en tyska och jag håller med om ölstereotypen. Tja, kanske om Oktoberfesten också eftersom jag bor ungefär 600 km norr om München. I min region så har vi en miniversion av Oktoberfest där folk klär ut sig i Lederhausen och Dirndl och dricker det traditionella Maß (1 liter öl!). Så kanske dessa stereotyper verkar stämma men vi har ju inte Lederhausen hela året! Vi har dock många fler stereotyper att erbjuda. Självklart så har vi de ganska dyra tyska bilarna vilka du hittar på vägar utan hastighetsgränser: autobahns. Men vad många inte vet är att delar av autobahn faktiskt har hastighetsgränser. Då är de ofta satta runt 120-130 km/h, men de finns. Så om du reser i Tyskland, akta dig! Detta år var det en som fick böta över €2000 eftersom han körde 100 km/h över hastighetsgränsen. Det finns ytterligare två stereotyper som jag skulle säga är sanna: vår passion för fotboll och vår ef-

22

fektiva arbetsattityd. Tyskland är en av de största exportörerna i Europa och i världen. Detta tror många beror på det tyska sättet att arbeta: jobba hårt, effektivt och producera varor av god kvalité. Tyskland har många små och medelstora företag som ofta är familjeägda. Där kommer den höga arbetsmoralen som en naturlig del, men det är en del av hemligheten för stora företag också! Men när det är dags för VM så blir tyska arbetsgivare väldigt generösa, i alla fall med tyska mått mätt. Många arbetare får gå tidigare för att hinna hem till matchen. Orsakerna för detta är självklart att tyskar älskar fotboll, de älskar sitt lag och njuter av den månaden vart fjärde år som de kan sätta upp sina flaggor utan att bli misstänka för att vara nazister. Även det är tyvärr en del av det nutida Tyskland. Men när Tyskland vinner så har vi de bästa festerna! De kallas för ”Autokorso” (bilparad) där alla kör omkring och tutar, ropar och viftar med sina flaggor utanför fönstren. Så du kan ju tänka dig vad som hände för någon månad sen när Tyskland vann VM för första gången på 24 år! Trots dessa coola och delvis sanna stereotyper så har Tyskland jämfört med Sverige några irriterande sidor. Till en början så är det otrolig mån-

ga tyskar som verkligen suger på engelska! Man kan inte ens försöka att prata med gamla människor på engelska eftersom det inte finns en chans att de förstår dig! Svenskar pratar fantastiskt bra engelska, men varför pratar egentligen tyskar så dåligt? Det är för att de flesta av oss inte behöver engelskan förutom när vi jobbar internationellt. Våra filmer är dubbade och vi semestrar på platser där alla andra också pratar tyska (många tyskar hävdar att Mallorca är Tysklands 17:e delstat därför att så många tyskar brukar vara där). Förutom det har tyskar en tendens att ha attityden ”vi har alltid gjort det så här, så detta sätt är rätt” De håller fasta på gamla traditionella sätt även om det finns bättre alternativ, och sen blir det en massa gnäll! Det finns alltid något att gnälla på i Tyskland, om det är soligt så är det för varmt och om det regnar så är det för blött. Välkommen till gnälliga Tyskland! Svenskar har jag märkt har ett mer öppet sätt att möta nya idéer och ge kritik på ett lugnt, sansat och politiskt korrekt (lagom,

hehe) sätt. Men på ett eller annat sätt så är det en del av Tyskland, och ändå möter jag många svenskar som tror att tyskar är väldigt öppna vilket förvånar mig. För att ni ska veta vem det är som säger sig veta så mycket om tyska stereotyper och liknande så tänkte jag presentera lite mer om mig själv: Jag växte upp på landet i den östra delen av Nordrhein-Westfalen, vilket är den stat som är längst västerut (mind blown!). Jag är ett småstadsbarn som nu bor i huvudstaden i Sverige och är praktikant på den bästa organisationen i hela världen. Samma organisation som förändrade hela mitt liv 2011-2012 då jag åkte som utbytesstudent till Alabama. Där fick jag höra några extrema stereotyper om Tyskland. Vissa stämde inte, men det som är viktigaste med den här texten är att den beskriver en ”generell tysk”. Vi har lata människor, vi har tyskar som hatar fotboll och vi har folk som aldrig gnäller. Men i slutändan så är de alla tyskar.

solans hörna Hej alla kära YFU-are och YFU-entusiaster! Om ni har haft en lika skön, varm och innehållsrik sommar som jag med sol, bad och segling på Gotland och i skärgården, är jag nöjd och glad. Men samtidigt vet jag att det finns flera som har kämpat i värmen för att hitta värdfamiljer. Mitt bidrag i Opus måste bli en blomma till er, som jag målade på Gotland. Tack för att ni finns! Utan er skulle vi inte fungera. Min önskan är att i fortsättningen kommer alla värdfamiljer som blixtnedslag, som blixten i ett av sommarens åskväder, som jag lyckades fånga på bild. Nu ser jag fram emot ett härligt och rikt YFU-år med våra nya stipendiater och värdfamiljer och inte minst med er gamla, trogna YFUare som är kärnan. Varma sensommarhälsningar från Solan.

23


sthlmpride

sthlmpride Som 53:e plats i tåget utgick de gula t-shirtarna från Mariatorget för att påbörja sin två timmar långa dans mot Pridefestivalens centrum vid Östermalms IP. YFU visade stolt upp sin stora banner där det stod ”Bjud Hem Världen”, vilket är vad så många fantastiska och öppensinnade människor gör när de öppnar upp sitt hem för en student. Det var en otroligt rolig och peppande dag för alla inblandade – inte minst för personalen som inte slutade lämna glitterspår efter sig på kontoret på en vecka. Vi deltog i paraden för att det är viktigt för oss att inte bara jobba aktivt för förståelse, respekt och gemenskap utan också att visa andra vilken typ av organisation vi är. Detta är inte bara första året som en YFU-organisation aktivt deltar i en Prideparad, utan även det första året som vi har en grupp inom YFU Sverige som jobbar aktivt för att lyfta HBTQ-frågor inom vår verksamhet. Om ni är intresserade av att hjälpa till eller vill veta mer så mejla yfa@yfu.se Text: Henrietta Berg.

YFU+PRIDE = SANT

Den andra augusti hände något fantastiskt i Stockholm: Stockholms Prideparad! Detta är ju en årlig tradition men det som satte extra stjärnglans på tillvaron just i år måste ha varit de fantastiska YFUare som gick med i tåget. Som vanligt blir allt lite bättre om YFU är med!

24

25


insändare

TIPS:

utbyte då

res roligare med couchsurfing

”Make the World Your Home” är som de flesta vet YFUs devis, och den har nyligen fått en helt ny innebörd. Några volontärer i Österrike startade för några månader sen en internationell YFU-coachsurfinggrupp på Facebook, ”Share Your Couch With YFU”, och nu har internationella YFU-sekretariatet plockat upp bollen och startat en hemsida för detta ändamål! Här kan man fylla i var man bor och bli kontaktad av YFUare över hela världen som är på väg till sin hemstad. Några söker boende över helgen, andra vill ses över en fika och andra vill bara ha tips på vad just din stad har att erbjuda. Självklart kan du göra samma sak på dina resor i världen! YFUs Couchsurfing: http://couch.yfu-is.org eller ”Share Your Couch With YFU” på Facebook.

FAKTA: Vad är couchsurfing? Couchsurfing, eller soff-hoppning som det ibland kallas på svenska, innebär att man får möjligheten att spendera någon enstaka natt i ett hem som inte är ens eget. Det är ett verktyg för kulturellt utbyte, men det öppnar även upp dörrar för att återupptäcka sin hemstad. Genom att registrera sig på en plattform, till exempel den YFU har – öppnar man upp sitt hem för andra på genomresa i sin hemstad, och kan samtidigt höra av sig till andra medlemmar om man själv är ute och reser. Resultatet blir en billigare resa, rakt in i en ny kultur och ofta får man goda vänner på köpet. Fotnot: Själva soffan är bara en term. Självklart får man även bidra med sängplats.

“Jag använde ’Share Your Couch With YFU’ när jag var ute och tågluffade i Europa i somras med en dansk YFU-vän, och det var fantastiskt att känna att YFU är en enda stor familj där alla bryr sig om och tar hand om varandra!” – Erik Sundberg, volontär

26

Utbytesstudent då:

Gunnar Ohrås

Text: Petter Lindén

Utbytesstudent i Newark, New York, 1979 - 1980 Gunnar föddes i Stockholm, studerade till civilekonom på Uppsala universitet och är för närvarande bosatt i Zürich, Schweiz. Han har en stor underbar familj och många vänner från världens alla hörn. Gunnar intresserar sig för allt från segling till skidåkning och påpekar att alla intressanta upplevelser i allmänhet är roliga. Hösten 1979 åkte Gunnar som utbytesstudent till USA och det lilla samhället Newark i närheten av Lake Ontario. Han var då 17 år och fick gå “senior year” på Newark High School där ungefär 1000 elever gick då. En lagom stor skola för en utbytesstudent menar Gunnar, som såg till att alla visste vem den “blonde svensken” var genom att delta i många olika aktiviteter däribland fotboll. Varför Gunnar valde att åka som utbytesstudent och varför det blev just USA har han en bra förklaring till “Jag har alltid – så länge jag kan komma ihåg – varit intresserad av Amerika och USA. Dess historia, kulturella mix, landets bildande och inte minst musik och litteratur. Att åka som utbytesstudent var helt och hållet min idé. Jag kände egentligen ingen som åkt tidigare. Mina föräldrar stöttade, men pushade inte.” berättar han. Att det just blev YFU han åkte med, kommer han inte ihåg såhär 35 år senare men det Gunnar kommer ihåg om YFU är att alla hade ett otroligt engagemang inom organisationen, vilket han tycker vi absolut borde ta åt oss av. Slutligen berättar Gunnar att det är solklart att vännerna och värdfamiljen var det bästa med hans utbytesår. Redan om en vecka åker han faktiskt till New York med sin dotter för att träffa delar av värdfamiljen. Men han glömmer såklart heller inte att ta upp den personliga utvecklingen som sker då man är utbytesstudent och bor hos en till början helt främmande familj. 27


insändare

insändare

FALLING

...med Anna Hahto - OPUS layoutare

Text: Erik Sundberg

I believe that life is meant to be an experience. Life is not a novel which you read in an emotionally detached manner nor an exhibit which you observe from afar, but take no part in. “A picture says more than a thousand words” they say. Then how many words is a moment in life worth? Ten thousand? A million? Or is it something that due to its inherent nature simply cannot be described with such a mundane tool as words? To truly understand what this means, I believe life should be experienced, for better or worse, with all the pleasures, perils and possibilities that are attached. What does this practically mean to me? How can I translate such an abstract concept to my life in a way that truly matters? I did what any sensible person would do. I took a leap of faith with my head first into a murky hole, not knowing what I was going to face at the bottom. Was there water there to catch me, or was I going to face a rock-solid bottom that would rip me apart? It was time to find out. I said goodbye to everyone I had ever known, and stepped on to a plane that would bring me across the ocean to completely unknown people and places. I had made the leap. Head first. As I had entered the hole, to my surprise, I met 28

neither rock-solid bottom nor water. I just kept falling, uncontrollably, with little direction other than forward, or downwards; as your sense of perspective might not be completely flawless as you’re falling down a murky hole. I was thrown into a surreal reality, where much was same, but yet so very different. So much happened to me during the first months that I had virtually no time to reflect on it. I was living in a new country, where little made intuitive sense, but where it was always exciting and thrilling. Like when you’re falling.  Slowly though, my fall became less chaotic, and reality changed. Or maybe it was my perception of it? You started to see things which you could not see from above, where all you saw was this dark hole that seemed to encompass everything and nothing at the same time. When you dive into the hole, with the obligatory head first, things will change their perceived nature whether you like it or not. Gradually, slowly everything around you becomes illuminated. You begin to discern things that weren’t visible to you at first.  You know that feeling when you’re watching a movie in a foreign language that you think you sort of speak, but that you don’t fully comprehend with all its nuances and intricacies, and there are no working subtitles to be found? Maybe you don’t, but this is exactly how it was for me in the beginning. After a while though, I realized I didn’t need the subtitles. I didn’t need a crutch

fem snabba

to be able to understand what is going on in the movie, which was now my life. Living under someone else’s roof, that after a while turns to your own is humbling. People that I didn’t know at first seamlessly became family, like it was the most natural thing in the world. I did what they did, I lived like they lived, I experienced the world from the perspective they experience the world. Through this forced change of perspective during my year as an exchange student, I came to many realizations about the world, but mostly about myself. I think one of the most important realizations I made is that I’m not static; not frozen in ice to remain what I was like a mammoth frozen in time. I can constantly change and improve myself. I can constantly work to change and improve myself, and hopefully as a consequence, improve the world around me, starting with the people in my immediate presence.  I have realized that I want to keep on falling. The more that becomes visible, the more I realize is still hidden from my sight. I’m going to keep on falling.

Hej Anna! Hur kommer det sig att du jobbar med OPUS? – Jag har länge varit intresserad av layout och sökte därför aktivt volontärjobb medan jag pluggade grafisk design. Hittade YFU på volontärbyrån.se, sökte och fick äran att skapa layouten för OPUS! Varför tycker du om grafisk design? – Möjligheten att vara sjukt kreativ samtidigt som jag får sitta framför min dator i timmar! Vad gör du när du inte arbetar med OPUS? – När jag inte layoutar för OPUS pluggar jag ”motion creative” på Hyper Island. Jag kommer att lära mig allt från animation till 3D-skulptering. Vad gör du helst på fritiden? – Jag försöker träna… Men helst lyssnar jag på musik, umgås med vänner och pillar på min dator. Hade du hört talas om utbytesorganisationer innan du kom i kontakt med YFU? – Ja, jag hade faktiskt hört talas om YFU innan via en vän som hade praktik på kontoret. Himla kul att jag själv hamnade här och får jobba med något jag verkligen tycker är roligt!

Because life is meant to be an experience, and what better experience is there, than falling into a murky hole with your head first, not knowing if or when you are going to hit the bottom?

29


Kontoret

information

vad gör du NU? During my amazing EVS project in Sweden I fell in love with the country and people so much that I decided to stay here for a longer period. I applied for university in Stockholm and am very happy to say that I am starting my studies in Global Management in Stockholm University already this fall! I am not currently involved in any YFU projects (other than socialising with volunteers!), but I would like to become more active again. I have volunteered for YFU already seven years and I don’t think that’s going to change anytime soon! / Jaana

My name is Ngoako Mashitisho and I was the office intern in YFU Sweden for the most part of 2013. And what an experience it was, I absolutely loved it. But now that it is over, I have continued where I left off with my studies. I am in my last year of International Relations and Diplomacy Bachelor’s Degree. It was good to take a break from the studying, as I feel somewhat refreshed and have a new energy in my studying. If I’m not knee deep in my books, I am tutoring a 7th grade boy and trying to regain my chess glory from younger days. I practise several hours of chess a week and participate in provincial tournaments every now and then.   Of course the second largest part of life is my volunteer work for YFU. About two weeks after coming back from Sweden I participated in the Inbound student’s REO and from there it was like I never left. I continued with the coordination of the junior volunteers and student recruitment and various other YFU activities. I think I have managed, to even my own surprise, keep it all balanced with what I do with YFU and everything else.   So that is as basic of a peek you can get into my life without nodding off.

30

MEDLEMSINFORMATION På denna sida kan du läsa om vad det innebär att vara medlem hos YFU. Är du inte redan medlem men vill bli det? Läs vidare så får du veta hur du gör. Att bli medlem i YFU innebär att du stödjer YFU Sveriges vision ”Vi, Youth For Understanding bidrar till gemenskap och förståelse mellan människor och kulturer genom att öppna dörrar mot världen”. Förutom att du får rösträtt vid årsmötet och har möjlighet att kandidera till förtroendevalda poster får du även vissa medlemsförmåner och möjliggör att fler ungdomar kan åka på utbytesår. Hälften av din medlemsavgift går direkt in i YFU:s stipendiefond för att delas ut till motiverade unga sökande. Denna stipendiefond gör det möjligt för oss att erbjuda fler studenter en möjlighet att resa ut som utbytesstudent och få uppleva en annan kultur. Vi vill på så sätt motverka att ekonomin blir en avgörande faktor för vilka som får chansen att åka och vilka som inte får det. Donationer till verksamheten går självklart oavkortat till stipendiefonden. Som medlem i föreningen får du även medlemstidningen OPUS samt att du är välkommen på träffar, utbildningar och andra aktiviteter som YFU anordnar under året.

Det finns tre sätt att bli medlem: • Genom att betala medlemsavgiften på www. yfu.se/medlem • Genom att åka som utbytesstudent • Genom att ta emot en utbytesstudent som värdfamilj

För 2014 finns tre olika medlemskapskategorier: • 80 kr för medlemmar under 25 år • 200 kr för medlemmar över 25 år • 300 kr för familjemedlemskap

Gilla oss på Facebook

Och följ oss på Instagram

YFU Sweden

! 31


klotterplanket

KLOTTER PLANKET

R ros till O T S n e e rarvilja g iljsrekryte Jag skulle m fa d r ä v ska lm! de fantasti kontoret i Stockho d u enter na på huv inkommande stud av a! Rekordår bbat fantastiskt br r jo och ni ha r d volontä a r e n o p /Im

Jag vill utbri nga Ris till so mmarens lömsk a getingar so m inte ens låter en njuta av e n frukost ens p å ett YFU-lä ger utan att stick a en!

Foto: Anna Bengt

sson

I sommar sa YFUs pa ppalediga National D irector Mads-Erik och hans vackra Åsa äntligen ja till varandra. Grattis till det fina br udparet, hä lsar samtliga volontärer, student er och kontorspersona l!

/Snarstucken volontär

UM

RI A D N E L KA ET

AKTIVI T

Pubkväll med YFU! 32

DATUM

de Pågåen ember Utresor 5-7 sept stläger tember Hemkom 11-14 sep tläger 2 ober Ankoms 11-12 okt ival ber Post Arr 1-12 okto 1 r a f f ä trätr la Volon a vember n io g e R 15-1 6 no lg

YFU-he

Opus september 2014  

YFUs medlemstidning OPUS september 2014

Opus september 2014  

YFUs medlemstidning OPUS september 2014

Advertisement