”
Mamma var en fröjd att vara med då hon inte sov större delen av dygnet eller svängde i humöret. kommande tema var att de sociala myndigheterna lät den biologiska mammans rättigheter väga långt tyngre än barnets välfärd. – Jag blev den som fick ta mammas humörsvängningar. Mycket blev mitt fel och som barn förstår man inte att livet inte ska vara så här. Ingen socialsekreterare, läkare eller kurator som haft med mamma att göra har någonsin erbjudit mig någon hjälp, information eller stödgrupp.
Andreas Forsman tar upp problematik som ingen vuxen ville prata om när han själv var barn.
T i d n i n g e n 7, n r 3 8 , o k t o b e r 2 0 11
Genom att skriva boken gör Andreas det som varit förbjudet under hans uppväxt, han skriver om det man aldrig pratade om i familjen, varken på hans mammas eller på pappas sida. I och med det hoppas han att andra ska kunna känna igen sig och att de kanske ska känna sig mindre ensamma i sin situation. – För min del har det alltid känts skönt när någon vuxen pratat om problemet. Man måste våga prata om psykiska problem. Ett barn känner sig otroligt isolerat och de kan lätt ta på sig skuld och skam. Det slipper man om man får höra någon vuxen berätta att det faktiskt inte är någons fel att det blivit så här. I boken framkommer det att livet inte bara är tråkigt och besvärligt med att ha en så impulsiv mamma. – Vi hade väldigt mycket kul ihop också. Men de mörka sidorna var hemliga för omgivningen, säger Andreas som självklart inser att det är en känslig historia han publicerar, inte minst för hans mamma. – På vissa ställen har jag skrivit att vi har olika uppfattningar om vad som hänt. Jag har också valt att fingera ortsnamn och personnamn för att ingen ska bli onödigt uthängd. Min bok jobbar igenom en del tunga perioder men den har ett gångjärn i mitten där saker och ting vänder, den blir ljusare och ljusare. – Boken börjar med att jag föds under minst sagt besvärliga förhållanden och slutar med att min egen dotter föds.
5